Post 2226 av 2512 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    1996/97:164 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    Europol
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
                
                
                
                    Dokument: Prop. 164
                
                
                
                Regeringens proposition 
1996/97:164
Europol
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 22 maj 1997
Göran Persson
	Laila Freivalds
	(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna  dels Europol-
konventionen, dels tilläggsprotokollet till konventionen om behörighet 
för Europeiska gemenskapernas domstol (EG-domstolen) att lämna 
förhandsavgöranden till nationella domstolar om konventionens tolkning, 
dels regeringens förklaring i anslutning till tilläggsprotokollet. 
Vidare föreslås att en ny lag införs om rätt för svenska domstolar att 
begära förhandsavgörande från EG-domstolen i vissa fall. Härutöver 
föreslås ändringar i lagen (1965:94) om polisregister m.m. och lagen 
(1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på 
brottmålsområdet i syfte att uppfylla Europolkonventionens krav på 
överförande av personuppgifter till Europol och begränsning i vissa fall 
av möjligheten att utnyttja visst material.
1	Förslag till riksdagsbeslut	5
2	Lagtext	6
2.1	Förslag till lag om rätt för svensk domstol att begära 
förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas 
domstol i vissa fall	6
2.2	Förslag till lag om ändring i lagen (1965:94) om 
polisregister m.m.	7
2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa 
bestämmelser om internationellt samarbete på 
brottmålsområdet	8
3	Ärendet och dess beredning	9
4	Konventionens huvudsakliga innehåll	10
4.1	Grundtanken bakom Europol	10
4.2	Europols målsättning och behörighet	10
4.3	Europols uppgifter	11
4.4	Europols organisation	11
4.5	Europols datasystem	12
4.5.1	Systemets uppbyggnad	12
4.5.2	Informationsregistret	12
4.5.3	Arbetsregister för analysändamål	13
4.5.4	Indexregistret	14
4.5.5	Skyldighet att tillföra registren uppgifter	14
4.6	Regler om integritetsskydd	15
4.7	Regler om användning av data och om sekretess	16
4.8	Skadeståndsansvar	17
4.9	Immunitet och privilegier	17
4.10	Tvistlösning mellan medlemsstaterna	17
4.11	Europols narkotikaenhet (ENE)	17
5	Tillträde till Europolkonventionen	18
6	Närmare om Europolkonventionens bestämmelser	20
6.1	Avsnittets disposition	20
6.2	Konventionens artiklar	21
6.2.1	Avd I. Upprättande och arbetsuppgifter 
(artikel 1-6)	21
6.2.2	Avdelning II. Informationsregister (artikel 7-
9)	25
6.2.3	Avdelning III. Arbetsregister för 
analysändamål (artikel 10-12)	28
6.2.4	Avd IV. Gemensamma bestämmelser om 
informationsbehandling (artikel 13-25)	33
6.2.5	Avd V. Rättslig ställning, organisation och 
finansiella bestämmelser (artikel  26-37)	47
6.2.6	Avdelning VI. Ansvar och rättsligt skydd 
(artikel 38-41)	56
6.2.7	Avd VII. Slutbestämmelser (artikel 42-47)	58
7	Utlämnande av svenska registeruppgifter m.m. till Europol	61
7.1	Åtagande enligt Europolkonventionen	61
7.2	Utlämnande av uppgifter ur polisregister	62
7.2.1	Ändring i lagen (1965:94) om polisregister 
m.m.	62
7.3	Tullens brottsregister	64
7.4	Utlämnande av uppgifter från andra källor än 
polisregister	65
8	Inskränkningar i rätten att använda uppgifter från Europol	67
8.1	Åtagande enligt Europolkonventionen	67
8.2	Ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om 
internationellt samarbete på brottmålsområdet	67
9	Förhandsavgörande från EG-domstolen	69
9.1	Bakgrund	69
9.1.1	Tilläggsprotokollets innehåll	70
9.1.2	Den svenska förklaringens innehåll	70
9.2	Tillträde till protokollet och förklaringen	71
10	Ny lag om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande 
från EG-domstolen	77
11	Ikraftträdandebestämmelser	82
12	Ekonomiska konsekvenser	82
12.1	Kostnader	82
12.2	Finansiering	83
13	Författningskommentar	84
13.1	Förslag till lag om rätt för svensk domstol att begära 
förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas 
domstol i vissa fall	84
13.2	Förslag till lag om ändring i lagen (1965:94) om 
polisregister m.m.	85
13.3	Förslag till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa 
bestämmelser om internationellt samarbete på 
brottmålsområdet	85
Bilaga 1 	Promemorians lagförslag	86
Bilaga 2	Sammanfattnig av promemorian	89
Bilaga 3	Remissinstanserna	91
Bilaga 4	Europolkonventionen	92
Bilaga 5	Tilläggsprotokollet	135
Bilaga 6	Förklaringen	138 
Bilaga 7 	Lagrådsremissens lagförslag	139 
Bilaga 8 	Lagrådets yttrande	142
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 maj 1997	143
 
1 
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. 	godkänner konventionen om upprättandet av en europeisk 
	polisbyrå (Europolkonventionen),
2. 	godkänner protokollet om förhandsavgörande av Europeiska 
	gemenskapernas domstol, angående tolkningen av konventionen 
	om upprättandet av en europeisk polisbyrå (tilläggsprotokollet),
3. 	godkänner förklaringen den 20 februari 1997 till tilläggsprotokollet
4. 	antar regeringens förslag till lag om rätt för svensk domstol att 
	begära förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas 
	domstol i vissa fall,
5. 	antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1965:94) om 
	polisregister m.m,
6. 	antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:435) med 
	vissa bestämmelser om internationellt samarbete på 
	brottmålsområdet.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om rätt för svensk domstol att begära 
förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol i 
vissa fall
Härigenom föreskrivs följande.
En svensk domstol får begära förhandsavgörande från Europeiska 
gemenskapernas domstol om tolkningen av en bestämmelse i en inter-
nationell överenskommelse som Sverige har tillträtt och som har ingåtts 
inom ramen för Europeiska unionen i den omfattning som Sverige har 
åtagit sig detta i förhållande till de övriga staterna. Om åtagandet innebär 
en skyldighet för domstolar att begära förhandsavgörande, gäller detta.
Om en annan lag innehåller någon bestämmelse om svensk domstols 
rätt eller skyldighet att begära förhandsavgörande från Europeiska 
gemenskapernas domstol, gäller den bestämmelsen.
Regeringen ger i Svensk författningssamling till känna åtaganden 
enligt första stycket och bestämmelser enligt andra stycket.
________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1965:94) om 
polisregister m.m.
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1965:94) om polisregister m.m. 
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 § 
På framställning av polis- eller 
åklagarmyndighet i Danmark, Fin-
land, Island, Norge eller stat an-
sluten till internationella kri-
minalpolisorganisationen eller av 
denna organisation må rikspolis-
styrelsen eller, efter regeringens 
bemyndigande, annan polismyn-
dighet förordna, att uppgift från 
polisregister skall meddelas när det 
fordras för utredning i brottmål 
eller utlänningsärende. Efter rege-
ringens bemyndigande äger riks-
polisstyrelsen för sådant ändamål 
meddela uppgift från polisregister 
till polis- eller åklagarmyndighet i 
annan stat.
På framställning av polis- eller 
åklagarmyndighet i Danmark, Fin-
land, Island, Norge eller stat 
ansluten till internationella krimi-
nalpolisorganisationen eller av 
denna organisation må rikspolis-
styrelsen eller, efter regeringens 
bemyndigande, annan polismyn-
dighet förordna, att uppgift från 
polisregister skall meddelas när det 
fordras för utredning i brottmål 
eller utlänningsärende. Efter rege-
ringens bemyndigande äger riks-
polisstyrelsen för sådant ändamål 
meddela uppgift från polisregister 
till polis- eller åklagarmyndighet i 
annan stat. Uppgift från polis-
register får vidare meddelas till en 
utländsk myndighet eller en mellan-
folklig organisation om detta följer 
av en internationell överenskom-
melse som Sverige efter riksdagens 
godkännande har tillträtt.
I övrigt må, enligt föreskrifter som regeringen utfärdar, från 
polisregister meddelas uppgift till myndighet i främmande stat om 
medborgare i den staten eller den som har hemvist där eller den som 
uppenbarligen är att anse som internationell förbrytare. 
På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut sagts 
meddelas uppgift från polisregister, om regeringen ger tillstånd därtill.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa 
bestämmelser om internationellt samarbete på brottmåls-
området
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1991:435) med vissa bestäm-
melser om internationellt samarbete på brottmålsområdet skall ha följan-
de lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §1 
Har en svensk myndighet fått 
upplysningar eller bevismaterial 
från en främmande stat för att an-
vändas vid utredning av brott eller i 
ett rättsligt förfarande med anled-
ning av brott och gäller på grund av 
överenskommelse med den främ-
mande staten villkor som begränsar 
möjligheten att utnyttja materialet, 
skall svenska myndigheter följa 
villkoren oavsett vad som annars är 
föreskrivet i lag eller annan för-
fattning.
Har en svensk myndighet fått 
upplysningar eller bevismaterial 
från en främmande stat för att 
användas i underrättelseverksamhet 
om brott, vid utredning av brott 
eller i ett rättsligt förfarande med 
anledning av brott och gäller på 
grund av överenskommelse med 
den främmande staten villkor som 
begränsar möjligheten att utnyttja 
materialet, skall svenska myndig-
heter följa villkoren oavsett vad 
som annars är föreskrivet i lag eller 
annan författning.
Bestämmelserna i första stycket gäller också ifråga om överens-
kommelse med en mellanfolklig organisation.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
3 Ärendet och dess beredning
I Justitiedepartementets promemoria Europol (Ds 1997:20) behandlas 
frågan om Sveriges tillträde till Europolkonventionen och den lag-
stiftning som aktualiseras härav. Vidare behandlas i promemorian 
tilläggsprotokollet till Europolkonventionen om EG-domstolens för-
handsavgöranden och regeringens förklaring till protokollet om svenska 
domstolars möjlighet att begära förhandsavgöranden samt den lag-
stiftning som följer av detta. Promemorians lagförslag återfinns i bilaga 
1. En sammanfattning av promemorians förslag i övrigt finns i bilaga 2. 
Promemorian har remissbehandlats på sedvanligt sätt. Härutöver har ett 
remissmöte hållits till vilket alla remissinstanser var inbjudna. En 
förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. En sammanställning 
av remissvaren och anteckningarna från remissmötet finns tillgängliga 
hos Justitiedepartementet (dnr Ju97/1040). Den fullständiga kon-
ventionstexten är intagen i bilaga 4. Tilläggsprotokollets fullständiga text 
finns i bilaga 5 och förklaringstexten i bilaga 6.
Europolkonventionen har varit föremål för ett omfattande samråds- 
och informationsförfarande såväl före som efter konventionens under-
tecknande i juli 1995. Riksdagens EU-nämnd har hållits fortlöpande 
informerad om arbetet med konventionen och samråd har skett med 
nämnden inför konventionens undertecknande i juli 1995 och inför 
undertecknandet av tilläggsprotokollet om domstolen i juli 1996.  Även 
justitieutskottet och konstitutionsutskottet har informerats om innehållet i 
konventionen. Regeringens undertecknande av tilläggsprotokollet och 
avgivande av förklaringen till detta har skett efter samråd med justitie-
utskottet. Europolkonventionens och tilläggsprotokollets innehåll har 
diskuterats vid de samrådsmöten om frågor som rör EU:s tredje pelare 
och Schengensamarbetet som har arrangerats av Justitiedepartementet 
våren 1995 och under hösten 1996. Vid dessa samrådsmöten har de 
berörda myndigheterna deltagit liksom även bl.a. Sveriges advokat-
samfund.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 7 maj 1997 att inhämta Lagrådets yttrande 
över de lagförslag som finns i bilaga 7.
Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran, se bilaga 8.
4 Konventionens huvudsakliga innehåll
4.1 Grundtanken bakom Europol
Genom konventionen upprättas den europeiska polisbyrån, Europol. 
Europol är en organisation som har till främsta uppgift att vara ett 
kriminalunderrättelseorgan för medlemsstaterna i EU. Som sådant skall 
Europol vara en knutpunkt för utbyte av information och underrättelser 
mellan medlemsstaterna. Europol skall fungera så att medlemsstaterna 
tillhandahåller Europol uppgifter främst ur sina nationella polisregister. 
Dessa uppgifter sammanställs och bearbetas samt kompletteras, i en del 
fall, med uppgifter från annat håll och analyseras sedan hos Europol. 
Dessa underrättelser går tillbaka till medlemsstaternas polismyndigheter 
som härigenom får ett bättre underlag för sin operativa verksamhet, 
vilket kan bidra till fler ingripanden mot den typ av brottslig verksamhet 
som Europol skall ägna sig åt, dvs. organiserad, internationell 
kriminalitet av allvarligt slag, främst narkotikahandel men också annan 
grov brottslighet. 
4.2 Europols målsättning och behörighet
Europol skall alltså verka inom ramen för det mellanstatliga polisiära 
samarbetet i EU. Europol skall därvid förbättra effektiviteten hos de 
behöriga nationella myndigheterna (dvs. i första hand polismyndig-
heterna, men även t.ex. tullen och andra myndigheter med polisiära 
befogenheter samt i vissa avseenden åklagarmyndigheterna) i medlems-
staterna och förbättra deras inbördes samarbete i den förebyggande och 
brottsbekämpande verksamhet som riktar sig mot den allvarliga 
internationella brottsligheten. 
Europol kan tas i anspråk när de faktiska omständigheterna visar att det 
förekommer en brottslig organisation eller struktur som påverkar två eller 
flera medlemsstater och som med hänsyn till brottslighetens omfattning, 
svårhetsgrad och konsekvenser gör det nödvändigt med ett gemensamt 
handlande från medlemsstaternas sida. Europol är under dessa förut-
sättningar behörigt att ägna sig åt informationsutbyte rörande vissa 
särskilt allvarliga brott. Dessa brott är narkotikahandel, människohandel, 
olaglig handel med nukleära och radioaktiva ämnen, handel med stulna 
fordon och den brottslighet som är förknippad med illegala immigra-
tionsnätverk samt, inom två år från konventionens ikraftträdande, 
terrorism.
Dessa brott är närmare definierade i konventionen. Listan på brott för 
vilka Europol skall ha behörighet att verka kan dessutom utökas genom 
enhälligt beslut av rådet. Förutom mot de på detta sätt definierade brotten 
kan Europol alltid användas mot den penningtvätt som hänger ihop med 
dessa brott. Europol kan också användas mot viss annan brottslighet som 
hänger samman  med de brott som ingår i Europols behörighet. Med 
detta avses sådana brott som begås för att skaffa resurser till den 
brottslighet som från början ingår i Europols behörighet och sådana brott 
som begås för att underlätta utförandet eller för att undvika lagföring och 
straff för sådan brottslighet (artikel 2). 
4.3 Europols uppgifter
Inom ramen för den målsättning och den behörighet som nyss har 
angivits skall Europol ha som förstahandsuppgift att underlätta in-
formationsutbytet mellan medlemsstaterna, att inhämta, sammanställa 
och analysera information och underrättelser, att omedelbart till med-
lemsstaterna återföra information och underrättelser som berör dem och 
att genast underrätta dem om upptäckta samband mellan olika brottsliga 
gärningar samt att underlätta polisutredningar i medlemsstaterna genom 
att överlämna relevant information som finns hos Europol.
Härutöver skall Europol för att förbättra samarbetet mellan och öka 
effektiviteten hos de nationella polismyndigheterna bistå med rådgivning 
och fördjupade specialkunskaper vid utredningar och tillhandahålla 
strategiska och övergripande underrättelser för att främja effektiva och 
rationella operationer i medlemsländerna samt utarbeta allmänna läges-
rapporter. Slutligen kan Europol bistå medlemsstaterna med råd och 
forskning inom områdena för utbildning, organisation och utrustning, 
brottsförebyggande arbete och tekniska och vetenskapliga polis- och 
utredningsmetoder.
Europol kan också under vissa noggrant reglerade former utbyta 
information och underrättelser med andra länder och organisationer samt 
med andra EU-organ, t.ex. EU:s drogobservatorium i Lissabon 
(artikel 3).
4.4 Europols organisation 
Staternas samarbete inom Europol är uppbyggt kring både nationella och 
internationella beståndsdelar. Inom varje medlemsstat skall det finnas en 
nationell enhet som skall vara enda förbindelselänk mellan Europol och 
medlemsstaterna. Den nationella enheten har till huvudsaklig uppgift att 
förse Europol med de uppgifter som från de nationella polisregistren eller 
motsvarande skall överlämnas till Europols olika dataregister och att ta 
emot uppgifter som kommer från Europol och vidarebefordra dessa till 
de nationella organisationer som har polsiära befogenheter eller eljest är 
behöriga myndigheter enligt konventionen (artikel 4).
Varje medlemsland skall enligt konventionen sända minst en sam-
bandsman till Europols huvudkontor som skall ligga i Haag i Neder-
länderna. Europols styrelse kan besluta att det skall finnas ett större antal 
sambandsmän. Sambandsmännen är de nationella enheternas re-
presentanter i Europol. De har till uppgift att praktiskt genomföra 
informations- och underrättelseutbytet mellan Europol och de nationella 
enheterna samt att samverka med Europols tjänstemän i bl.a. 
analysarbetet (artikel 5).
Såväl de nationella enheterna som sambandsmännen arbetar under 
respektive medlemslands nationella lagar och regler. Sambandsmännen 
är inte anställda av Europol utan av förvaltningarna i sina hemstater.
Europol kommer dessutom att ha egna anställda underrättelse-
tjänstemän och analytiker för att utföra det kriminalunderrättelse- och 
analysarbete som skall vara tyngdpunkten i Europols verksamhet. Dessa 
tjänstemän kan förutses i första hand bli rekryterade från medlems-
staternas polis- och tullorganisationer och liknande medan analytikerna 
också kommer att kunna ha en annan bakgrund, t.ex. civil akademisk 
utbildning. Hos Europol kommer även ett antal datatekniker och 
administrativa tjänstemän att vara anställda.
Europols dagliga verksamhet skall ledas av en direktör som genom 
enhälligt beslut utses av rådet på fyra år med möjlighet till förlängning av 
anställningen under ytterligare en fyraårsperiod (artikel 29).
Den övergripande ledningen av Europol handhas av en styrelse (artikel 
28).
Budgeten fastställs av rådet efter förslag av styrelsen (artikel 35).
Europol är en juridisk person med egen rättskapacitet och får enligt 
konventionen ingå internationella avtal inom ramen för sin behörighet 
och sina uppgifter (artikel 26). 
4.5 Europols datasystem
4.5.1 Systemets uppbyggnad
Den centrala beståndsdelen i Europol kommer att vara dess databaserade 
informationssystem. Detta skall bestå av ett informationsregister med 
begränsat och ämnesmässigt avgränsat innehåll som skall tillåta snabb 
sökning av vissa personuppgifter. För den analysverksamhet som skall 
bedrivas av Europol skall det finnas ett antal arbetsregister av olika 
varaktighet för analysändamål s.k. analysregister. Dessa kommer att 
innehålla mer detaljerade uppgifter. Slutligen skall det finnas ett index-
register över analysregistren för att möjliggöra för bl.a. sambands-
männen att få reda på om det i de pågående analysprojekten finns något 
av intresse för det nationella polisarbetet. 
4.5.2 Informationsregistret
Informationsregistret innehåller uppgifter om personer som är dömda 
eller misstänkta för sådana brott som ligger inom Europols behörighet. 
Uppgifterna kan också avse personer mot vilka det finns graverande 
omständigheter som ger anledning att anta att de kommer att begå brott 
inom Europols behörighetsområde. Denna personkategori innefattar 
alltså inte misstänkta för ett redan begånget brott. De personuppgifter 
som förekommer är av standardiserat slag. Det är identifikationsuppgifter 
som namn, födelsetid och födelseort, kön, medborgarskap och vissa 
signalementsuppgifter. Vidare får antecknas uppgift om brott och gär-
ningsbeskrivning, tillvägagångssätt, vilken brottslig organisation man 
misstänker att personen i fråga tillhör samt fällande domar. De hittills 
nämnda uppgifterna är medlemsstaterna skyldiga att utan särskild 
begäran föra in i informationsregistret från sina egna polisregister. 
Ytterligare uppgifter om de nämnda personkategorierna kan på begäran 
lämnas till Europol om medlemsstatens lagstiftning tillåter detta (artikel 
8).
De nationella enheterna, sambandsmännen och vissa anställda i 
Europol har direkt tillgång till registret (artikel 9).
4.5.3 Arbetsregister för analysändamål
En av Europols huvuduppgifter är att genomföra analyser som ett led i 
kriminalunderrättelseverksamheten. Detta innebär att Europol samlar in, 
bearbetar och drar slutsatser av det insamlade materialet till nytta för en 
polisutredning eller en förundersökning. Analyserna skall genomföras i 
projektform. Det betyder att ett begränsat antal analytiker och andra 
tjänstemän från Europol samt sambandsmän från de stater som berörs 
bildar en projektgrupp. För denna grupp kan om det behövs ett arbets-
register (analysfil) läggas upp efter särskilt beslut från styrelsen i 
Europol. En sådan analysfil utgör gruppens viktigaste arbetsredskap.
Konventionen skiljer mellan strategisk analys och analys som har ett 
operativt syfte. Den sistnämnda är direkt inriktad mot pågående under-
sökning eller utredning i ett eller flera länder. Den strategiska analysen 
innehåller övergripande uppgifter, t. ex. om den allmänna strukturen på 
viss brottslighet eller om smugglingsvägar för viss narkotika. Den 
strategiska analysen innehåller inga personuppgifter. 
Ett arbetsregister för analysändamål som inrättas i operativt syfte får 
innehålla personuppgifter. I ett sådant får till att börja med förekomma de 
uppgifter om personer som finns i informationsregistret. Vidare får det 
föras in uppgifter om vittnen, brottsoffer, kontakter eller medhjälpare och 
andra personer som kan lämna uppgifter om de brott som utreds. I fråga 
om brottsoffer får även uppgifter tas in i registret om omständigheterna 
ger anledning anta att en person skulle kunna bli offer för ett brott som 
ligger inom Europols behörighet.
Det är i och för sig också tillåtet att i analysregistren föra in person-
uppgifter av mycket känslig karaktär, t.ex. politisk åskådning, ras eller 
etniskt ursprung. Sådana uppgifter får dock införas endast om det är 
strikt nödvändigt med hänsyn till ändamålet med analysen och då bara 
om de känsliga uppgifterna kompletterar andra redan befintliga uppgifter 
om personen i fråga. Det är således inte tillåtet att lägga upp ett register 
med uppgifter om enbart politisk hemvist eller etniskt ursprung. Kon-
ventionen förbjuder också att sökning efter personer med ledning enbart 
av eventuellt registrerade särskilt känsliga personuppgifter sker i strid 
mot Europols ändamålsbestämmelser. I praktiken innebär detta ett förbud 
mot selektiv datasökning med exempelvis ras eller politisk åskådning 
som enda sökbegrepp.
Endast de analytiker som är berörda av det pågående analysarbetet har 
rätt att föra in och använda uppgifter i analysregistren. Övriga inblandade 
har naturligtvis rätt att få del av resultaten av analysen, men de har inte 
tillgång till själva registret, som är ett arbetsredskap enbart för analy-
tikerna. Sambandsmännen ansvarar för att resultaten av analyserna också 
kommer medlemsstaternas polismyndigheter eller andra myndigheter 
med polisiära befogenheter till del (artikel 10).
4.5.4 Indexregistret
Som har nämnts har inga andra än analytikerna tillgång till ana-
lysregistren. För att dessa register skall kunna fylla sin funktion som 
kunskapskälla för i sista hand medlemsstaterna krävs att det finns en 
förmedlande länk mellan analysregistren och sambandsmännen. Index-
registret fyller den funktionen. Indexregistret skall ge svar på frågan om 
det i analysregistren finns uppgifter som berör det nationella polisarbetet 
i sambandsmannens hemstat utan att registrets innehåll eller analys-
resultatet avslöjas.
Sambandsmännen och behöriga Europoltjänstemän har tillgång till 
indexregistret (artikel 11).
4.5.5 Skyldighet att tillföra registren uppgifter
Medlemsstaterna är skyldiga att förse Europols olika register, utom 
indexregistret, med uppgifter. Detta skall ske dels genom att vissa 
uppgifter överlämnas utan särskild begäran, vilket är huvudregeln för de 
flesta uppgifter som skall införas i informationsregistret, och dels genom 
att uppgifter lämnas på begäran av Europol. På sistnämnda sätt skall 
analysregistren förses med huvuddelen av sina uppgifter. Vissa uppgifter 
är medlemsstaterna skyldiga att överföra till Europol. Det gäller bl.a. alla 
grundläggande uppgifter till informationsregistret. Ytterligare uppgifter 
till informationsregistret skall överlämnas på Europols begäran om den 
nationella lagstiftningen tillåter att överlämnande sker. I fråga om de 
uppgifter som skall införas i analysregistren gäller att sådana uppgifter på 
begäran skall överlämnas till Europol om nationell lagstiftning tillåter att 
uppgifterna används för att utföra analyser i kriminalunderrättelse-
verksamhet i hemlandet (artiklarna 8 och 10).
Staterna är inte skyldiga att till Europol lämna sådana uppgifter som 
kommer från säkerhetstjänsterna. Vidare finns undantag från skyldig-
heten att lämna uppgifter om det i det enskilda fallet skulle skada 
väsentliga nationella säkerhetsintressen, äventyra resultatet av en pågå-
ende polisutredning eller innebära ett hot mot någons personliga 
säkerhet. (artikel 4).
Europol skall efter avslutat analysarbete förse informationsregistret 
med sådana uppgifter som hör hemma där.
Europol kan inhämta uppgifter till analysregistren från andra länder, 
andra organisationer eller andra EU-organ. De sistnämnda har inte någon 
fördragsenlig skyldighet att lämna uppgifter. I den mån uppgifter 
inhämtas från annat håll skall de föras in i lämpliga register av Europol.
4.6 Regler om integritetsskydd
Europolkonventionen innehåller att antal regler som tar sikte på enskildas 
integritetsskydd och skydd för känsliga personuppgifter.
Beträffande den allmänna skyddsnivån för datalagrade uppgifter, och 
även sådana icke ADB-baserade uppgifter som finns i registren, gäller att 
principerna i Europarådets konvention om skydd för enskilda vid 
automatisk databehandling av personuppgifter, den s.k. dataskyddskon-
ventionen från 1981 och 1987 års Europarådsrekommendation om 
användningen av personuppgifter inom polissektorn, skall iakttas också 
för Europols dataregister. Innan något utbyte av personuppgifter mellan 
Europol och medlemsländerna kan ske måste enligt konventionen även 
medlemsländerna ha en nivå på sitt integritetsskydd som minst motsvarar 
de nyss nämnda Europarådsdokumenten (artikel 14).
Ansvaret för att en uppgift som förs in i ett av registren är riktig åvilar 
i princip den enhet som har fört in den.
Medlemsstaterna ansvarar alltså för att uppgifterna i Europols register 
är riktiga. Europol ansvarar för att de uppgifter som inhämtats från tredje 
länder eller andra organisationer är riktiga. Medlemsstaterna ansvarar 
också för att uppgifter som har överförts till Europol lagligen har kunnat 
registreras i det ursprungliga, nationella registret och att överföringen till 
Europol sker för att uppfylla konventionens bestämmelser och i enlighet 
med medlemslandets interna regler (artikel 15).
Uppgifter får införas, avläsas, bearbetas och användas endast för att 
utföra Europols arbetsuppgifter och uppfylla dess mål enligt konven-
tionen. För att kontrollera att missbruk inte sker skall alla uttag ur 
informationsregistret och vart tionde uttag ur övriga register rapporteras. 
Kontrollen utförs av Europol, de nationella tillsynsmyndigheterna och 
den gemensamma tillsynsmyndigheten (artikel 16).
Felaktigheter skall rättas av medlemsstaterna, av Europol eller av dessa 
i samarbete. Europol och medlemsstaterna är också skyldiga att se till att 
uppgifter som strider mot konventionens bestämmelser om överföring, 
lagring eller bearbetning av personuppgifter rättas eller utplånas. Om en 
personuppgift utplånas i ett nationellt register varifrån den har överförts 
till Europol, skall den också utplånas ur Europols register. Från denna 
huvudregel finns ett undantag, nämligen om Europol mot bakgrund av 
underrättelser från annat håll har ett intresse av att uppgiften behålls. 
Uppgifter om personen i fråga kan då bevaras. Personuppgifter i 
informationsregistret skall dock alltid utplånas om personen i fråga 
frikänns eller en utredning läggs ned (artikel 20 och 21).
En generell gallringsfrist om tre år gäller för personuppgifter i 
Europols register. Det finns möjlighet att låta uppgiften kvarstå om den 
fortfarande bedöms vara aktuell. Bevakning av gallringsfristerna skall 
vad gäller informationsregistret utföras av den som för in uppgiften och 
beträffande övriga register av Europol. För uppgifter om misstänkta 
personer finns särskilda bevakningsregler som innebär att om behovet av 
uppgiften kvarstår efter den första treårsfristen man därefter skall göra en 
årlig kontroll (artikel 21).
Enligt konventionen skall det inrättas en gemensam tillsynsmyndighet 
som bl.a. skall ha till uppgift att kontrollera att Europol uppfyller sina 
skyldigheter med avseende på rättelse och utplåning av felaktiga data. 
Den skall även kontrollera att Europols handhavande i övrigt av person-
uppgifter överensstämmer med konventionen. Europol är skyldigt att 
vidta de åtgärder som föreskrivs av tillsynsmyndigheten (artikel 24).
I varje medlemsland skall det finnas en nationell tillsynsmyndighet 
som har motsvarande uppgifter i förhållande till de nationella enheternas 
verksamhet. Den skall också se till att inga uppgifter överförs till Europol 
i strid med nationella regler (artikel 23).
Enskilda skall ha rätt att vända sig till vart och ett av dessa organ med 
begäran om kontroll av att personuppgifter om den enskilde inte finns i 
registren i strid med bestämmelserna. 
I konventionen finns också andra bestämmelser som går ut på att 
enskilda skall kunna ta till vara sina rättigheter mot Europol. Grund-
regeln är att var och en antingen skall kunna få tillgång till uppgifter om 
sig själv i registren, om inte sekretessregler lägger hinder i vägen, eller få 
till stånd ett förfarande för att kontrollera att eventuella uppgifter är 
rättsenligt införda. Det avgörande för vilken av dessa möjligheter som 
står den enskilde till buds är det nationella regelsystemet i den 
medlemsstat i vilken begäran framställs. De beslut som Europol fattar i 
ärenden om utlämnande av uppgifter eller kontroll kan överklagas till den 
gemensamma tillsynsmyndigheten. Beträffande rätten till insyn i eller 
kontroll av de uppgifter som finns i de nationella registren gäller 
nationella regler oavsett om uppgifterna härstammar från Europol eller 
från annat håll (artikel 19).
4.7 Regler om användning av data och om sekretess
De uppgifter som finns hos Europol skall användas för polisverksamhet i 
medlemsländerna. Uppgifterna får dock i princip bara användas för att 
bekämpa sådan brottslighet som ligger inom Europols behörighet, eller 
annan grov brottslighet. Europol får endast använda uppgifterna för att 
fullgöra sina åligganden enligt konventionen. Det finns möjligheter för 
varje land som lämnar uppgifter till Europol att begränsa användningen 
av vissa, speciellt känsliga sådana uppgifter till särskilt angivna ändamål. 
De övriga medlemsstaterna är då i princip skyldiga att respektera dessa 
begränsningar och får inte utan den uppgiftslämnande statens tillstånd 
använda uppgiften till annat. Undantag görs för skyldighet att lämna 
uppgifter till rättsvårdande myndigheter, lagstiftande organ och vissa 
tillsynsmyndigheter. 
Medlemsstaterna är skyldiga att vidta åtgärder för att kunna sekretess-
belägga de uppgifter från Europol som skall hållas hemliga. På styrelsens 
förslag skall rådet anta närmare regler om skydd för sådana uppgifter. 
Europols anställda och sambandsmännen skall iaktta tystnadsplikt med 
avseende på hemliga uppgifter de fått del av i tjänsten. Brott mot 
tystnadsplikten skall straffbeläggas i den nationella lagstiftningen. I vissa 
fall kan dessa tjänstemän förbjudas att vittna vid domstol om sådana 
uppgifter under förutsättning att detta är tillåtet i den processordning 
enligt vilken rättegången förs. 
4.8 Skadeståndsansvar 
Varje medlemsstat ansvarar för skada som åsamkats tredje man genom 
att felaktiga eller rättsstridigt införda uppgifter från Europol har använts. 
Talan väcks vid behörig domstol i den stat där den skadebringande 
handlingen företogs. Om skadan beror på att uppgifter från Europol eller 
ett annat medlemsland var felaktiga, skall Europol eller den andra staten 
återbetala vad den stat mot vilken talan riktats har fått betala i 
skadestånd. 
4.9 Immunitet och privilegier 
De anställda i Europol skall enligt konventionen ha rätt att åtnjuta 
immunitet och privilegier i sin tjänsteutövning. De närmare villkoren 
härför skall fastställas i ett särskilt protokoll. 
4.10 Tvistlösning mellan medlemsstaterna
Enligt konventionen skall tvister mellan medlemsstaterna i första hand 
behandlas av rådet enligt det förfarande som är föreskrivet i avdelning VI 
i EU-fördraget. Går det inte att lösa tvisten i rådet, får parterna i tvisten 
själva komma överens om hur denna skall biläggas. I samband med 
konventionens undertecknande i juli 1995 deklarerade alla medlems-
stater, utom Storbritannien, att de för sin del kommer att hänskjuta olösta 
tvister där de själva är parter till EG-domstolen. 
I ett särskilt tilläggsprotokoll har EG-domstolen givits behörighet att 
meddela förhandsavgöranden om konventionens tolkning. Detta berörs 
närmare i avsnitt 9.
4.11 Europols narkotikaenhet (ENE)
I avvaktan på att Europolkonventionen  skall träda i kraft bedrivs viss 
verksamhet av Europols narkotikaenhet (ENE) som är en föregångare till 
Europol. ENE har i princip samma verksamhetsområde som Europol 
skall ha, men saknar bl.a. möjligheter att lagra personuppgifter i 
dataregister. ENE har inte heller den rättskapacitet som skall tillkomma 
Europol. Dess organisatoriska uppbyggnad påminner starkt om Europols, 
bl.a. har alla länder stationerat sambandsmän hos ENE i Haag. När 
Europolkonventionen träder i kraft och Europol börjar verka skall ENE:s 
verksamhet upphöra och övertas av Europol.
5 Tillträde till Europolkonventionen 
Regeringens förslag: Sverige skall tillträda Europolkonventionen. 
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan 
erinran. Datainspektionen har dock anfört att förslagen i promemorian 
bör behandlas gemensamt med förslagen till svensk lagreglering av 
polisens motsvarande register för att det skall vara möjligt att bedöma 
konsekvenserna av ett tillträde till konventionen.
Bakgrund: Konventioner antagna inom ramen för EU, dvs. med 
tillämpning av reglerna  i avdelning VI i EU-fördraget – den s.k. tredje 
pelaren – skiljer sig på väsentliga punkter från vad som i allmänhet gäller 
i fråga om konventioner. EU-konventioner är inte öppna för anslutning 
för andra än medlemsstaterna. EU-konventionerna är ett av flera rättsliga 
instrument som är reglerade i EU-fördraget. Formen för att fatta beslut 
om EU-konventioner skiljer sig från andra konventioner på så sätt att den 
är föreskriven i ett annat rättsligt instrument, nämligen i artikel K.3 i EU-
fördraget. Sedan en konventions lydelse har slutförhandlats beslutar rådet 
enhälligt att anta konventionen och rekommenderar samtidigt medlems-
staterna att anta konventionen i enlighet med sina nationella bestäm-
melser. En grundläggande princip inom EU är att alla medlemsstater 
förväntas ratificera de konventioner som antas inom ramen för tredje 
pelaren. Dessa träder nämligen som regel inte i kraft innan alla 
medlemsstater har ratificerat dem. Några reservationer till konventions-
texterna brukar normalt inte tillåtas.
Nya medlemsstater kommer i framtiden genom sina anslutningsfördrag 
att förpliktas att ansluta sig till beslutade eller ikraftträdda konventioner. 
Detta villkor ställdes i Sveriges anslutningsförhandlingar och i samband 
med anslutningsfördraget har Sverige och övriga nya medlemsländer 
gjort ett sådant åtagande. Vid tiden för den svenska anslutningen var ett 
antal utkast till konventioner under utarbetande, bl.a. Europolkon-
ventionen. I en förklaring fogad till anslutningsfördragets slutakt godtog 
Sverige vad de dåvarande medlemsstaterna hade enats om vid tiden för 
anslutningen. Sverige, liksom Finland och Österrike, kunde följaktligen 
delta i de fortsatta förhandlingarna rörande dessa konventioner och 
instrument endast med avseende på sådana frågor som återstod att lösa 
(se prop. 1994/95:19 s 119). 
Skälen för regeringens förslag
Europols grundläggande syfte är att vara ett hjälpmedel i kampen mot 
den internationella organiserade brottsligheten. Ett sådant polissamarbete 
är särskilt viktigt när rörligheten över gränserna ökar.  En grundläggande 
målsättning för EU är förverkligandet av den fria rörligheten för personer 
inom unionen. Den fria rörligheten skall uppnås bl.a. genom att i princip 
avskaffa alla personkontroller vid passage av EU:s inre gränser. Detta 
kräver särskilda åtgärder för att förhindra att den gränsöverskridande 
brottsligheten ökar. Inrättandet av Europol är en betydelsefull sådan 
åtgärd och Europol blir därigenom ett av de viktigaste instrumenten i 
strävandena att förverkliga den fria rörligheten inom EU inte bara för 
varor, tjänster och kapital utan också för personer.
Genom Sveriges anslutning till Europolsamarbetet kommer den 
svenska polisen att kunna fullt ut delta i det europeiska polissamarbetet. 
Härigenom kommer dess operativa slagkraft här hemma att öka genom 
att den får tillgång till information, underrättelser och kompetens som 
den annars knappast hade fått tillgång till. Den svenska polisen kommer 
genom Europol också att på ett effektivt sätt kunna lämna väsentliga 
bidrag till andra polismyndigheters brottsbekämpande verksamhet. Inte 
minst inom området för narkotikabekämpning är Europol ett omistligt 
samarbetsinstrument. Såsom Europol är uppbyggt, med bl.a. sambands-
män från varje medlemsland stationerade på Europols huvudkontor, 
kommer också bilateralt och multilateralt operativt polissamarbete att 
förenklas och bli effektivare, exempelvis vid genomförande av s.k. 
kontrollerade leveranser av narkotika i de fall där flera länder är berörda.
 Europol kommer också att vara en betydelsefull samarbetspartner för 
länder och organisationer utanför EU. Genom Europol kan därigenom 
ytterligare kanaler för polissamarbete öppnas till gagn för det svenska 
polisarbetet.
Förhandlingarna om Europolkonventionen var svåra, och i många 
frågor har ganska stora åsiktsskillnader funnits mellan medlemsländerna. 
Den nu föreliggande konventionen är därför resultatet av ett flertal 
kompromisser där alla länder i större eller mindre omfattning har fått ge 
avkall på sina ursprungliga ståndpunkter för att erforderlig enighet skulle 
kunna uppnås. Även om Sverige i samband med anslutningsfördraget, 
som nyss har sagts, hade förklarat sig godta de färdigförhandlade 
frågorna medförde detta emellertid i praktiken inte någon inskränkning i 
våra möjligheter att i förhandlingarna om Europolkonventionen föra fram 
synpunkter även i sådana delar som egentligen var färdigförhandlade vid 
tidpunkten för vårt inträde i förhandlingarna. I alla viktiga förhand-
lingsfrågor har de svenska ståndpunkterna beretts i samråd med EU-
nämnden och justitieutskottet varvid bred politisk uppslutning har 
noterats. Europolkonventionens och tilläggsprotokollets innehåll åter-
speglar på det hela taget mycket väl ståndpunkter som Sverige utan 
svårighet har kunnat ansluta sig till.  Det föreslås därför att Sverige 
tillträder Europolkonventionen.
Ikraftträdande m.m.
Konventionen träder i kraft tre månader efter det att det sista 
ratificeringsinstrumentet har deponerats. Justitie- och inrikesministrarna 
har informellt kommit överens om att konventionen skall vara ratificerad 
av alla medlemsländer före 1997 års utgång. Vid Europeiska rådets (EU:s 
stats- eller regeringschefer) möte i Dublin december 1996 beslöts att 
tillsätta en arbetsgrupp på hög nivå för att ta fram ett förslag till 
handlingsplan för bekämpandet av den organiserade brottsligheten inom 
unionen. Denna arbetsgrupp har nyligen avlämnat sin rapport till 
Europeiska rådet och har där rekommenderat att rådet bör ges i uppdrag 
att se till, inte bara att konventionen ratificeras av alla medlemsstater före 
1997 års utgång utan också, att Europol som organisation kan börja verka 
senast i mitten av 1998. 
De lagändringar som föranleds av svenskt tillträde till Europol-
konventionen behandlas i avsnitt 7 och 8. Med anledning av Data-
inspektionens påpekande bör framhållas att konventionens bestämmelser 
självfallet måste beaktas i det förestående lagstiftningsarbetet med anled-
ning av Registerutredningens betänkanden.
6 Närmare om Europolkonventionens 
bestämmelser
6.1 Avsnittets disposition
I detta avsnitt redovisas de närmare överväganden och bedömningar som 
gjorts bl.a. beträffande konventionens förhållande till svenska regler. 
Avsnittet är uppbyggt på en redogörelse av konventionens innehåll 
artikel för artikel. Efter redogörelsen för artikelns innehåll görs 
beträffande vissa artiklar en kort analys av artikelns innehåll i förhållande 
till konventionstexten i övrigt eller diskuteras hur vissa bestämmelser kan 
komma att tillämpas i praktiken. Det kan också förekomma upplysningar 
om hur förhandlingsarbetet förlöpt i vissa avseenden. Dessa upplysningar 
och överväganden, som redovisas under rubriken Kommentar, innehåller 
emellertid inga bedömningar om hur artikeln förhåller sig till svenska 
regler. Sådana bedömningar redovisas också under respektive artikel men 
under rubriken Förhållande till svenska regler. De fall när konven-
tionsbestämmelserna föranleder lagstiftning behandlas särskilt i avsnitt 7 
och 8.
6.2 Konventionens artiklar
6.2.1 Avd I. Upprättande och arbetsuppgifter (artikel 1-6)
Artikel 1. Upprättande
Medlemsstaterna upprättar genom konventionen den europeiska polis-
byrån, Europol. Detta föreskrivs i artikel 1 där också den grundläggande 
regeln om kopplingen mellan Europol och medlemsstaterna genom en 
nationell enhet i varje land fastslås. Med medlemsstater avses EU:s 
medlemsstater vid tidpunkten för konventionens undertecknande i juli 
1995. 
Artikel 2 och 3.  Målsättning och arbetsuppgifter
Europols mål och arbetsuppgifter regleras i artikel 2 och 3 vilkas innehåll 
redan har beskrivits ingående i avsnitt 4.2 och 4.3.
Kommentar
Av artikel 2.1 framgår att Europols uppgift är att förbättra effektivitet 
och samarbete mellan de behöriga nationella myndigheterna i deras 
arbete för att förebygga och bekämpa terrorism, narkotikahandel och 
annan allvarlig internationell brottslighet. Begreppet behöriga myn-
digheter definieras i artikel 2.4. Härmed avses inte bara polismyndigheter 
utan också andra offentliga organ som enligt nationell lagstiftning är 
behöriga att förebygga och bekämpa brottslighet. För vår del t.ex. 
tullmyndigheter och åklagarmyndigheter. Definitionen får sin betydelse i 
alla fall där konventionstexten hänvisar till Europols mål eller syfte och 
medför att uppgifter som härrör från Europols register kan användas av 
de flesta myndigheter inom rättsväsendet om inte särskilda villkor 
uppställts som inskränker användningen på ett eller annat sätt. 
Av artikel 2.2 tredje stycket framgår att den begränsning av Europols 
behörighet till där uppräknade brottstyper inte är avsedd att vara 
permanent. Europols behörighet kan efterhand  utökas med andra 
allvarliga internationella brott genom ett beslut av rådet. De ytterligare 
brott som kan komma i fråga anges i en särskild bilaga till konventionen. 
I bilagan är särskilt angivet att Europol, när dess behörighet utökas till att 
avse en ny typ av brott, alltid också är behörig vad gäller den 
penningtvätt som kan vara förbunden med det nya brottet. I samma 
bilaga definieras också närmare den brottslighet som är omnämnd i 
artikel 2 (med undantag för narkotikahandel som definieras i själva 
artikeln, 2.5). I samband med ett beslut av rådet att utöka Europols 
behörighet med en ny brottstyp kan också – med stöd av artikel 43.3 – en 
ny definition införas i bilagan. Konventionens operativa tillämp-
ningsområde kan alltså ändras utan att den mer omständliga proceduren 
för konventionsändring i artikel 43.1 behöver tillgripas. 
Europols arbetsuppgifter är uppdelade på tre områden enligt artikel 
3.1-3. Det första – och viktigaste – av dessa berör Europols egenskap av 
underrättelseorgan för främst operativa syften. Det andra området tar 
sikte på Europols strategiska underrättelse- och informationsverksamhet 
och det tredje området – som kan bli aktuellt om resurserna så medger – 
anger Europols roll som ett slags övergripande serviceorgan till 
myndigheterna i medlemsstaterna.
Artikel 4.  Nationella enheter 
Artikel 4 behandlar de nationella enheternas verksamhet, och deras 
skyldigheter gentemot Europol. Den nationella enheten är enda 
sambandslänk mellan Europol och medlemsstaterna (artikel 4.1). Den 
lyder under nationell lag (artikel 4.2). Medlemsstaterna är skyldiga att 
vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de nationella 
enheterna kan utföra sina uppgifter och särskilt att de nationella 
enheterna har tillgång till de nationella uppgifter de behöver (artikel 4.3).
Den nationella enhetens huvuduppgift i förhållande till Europol är 
enligt artikel 4.4 att på eget initiativ förse Europol med de uppgifter och 
underrättelser som är nödvändiga för att Europol skall kunna fullgöra 
sina arbetsuppgifter (4.4.1) och att tillgodose Europols önskemål om 
information, underrättelser och råd (4.4.2) samt att uppdatera information 
och underrättelser (4.4.3). Den skall också överföra uppgifter för lagring 
i Europols dataregister (4.4.6). Den skall vidare med iakttagande av 
nationell rätt bl.a. förse sina egna behöriga myndigheter med det material 
som kommer från Europol (4.4.4) och vidarebefordra förfrågningar från 
dessa till Europol (4.4.5). Den nationella enheten har ansvar för att allt 
uppgiftsutbyte mellan enheten och Europol sker i enlighet med nationella 
bestämmelser (4.4.7). 
De nationella enheterna är enligt artikel 4.5 inte skyldiga att lämna 
uppgifter till Europol om detta i det enskilda fallet skulle kunna skada 
väsentliga nationella säkerhetsintressen eller äventyra en pågående 
utredning eller någons personliga säkerhet. De är vidare inte heller 
skyldiga att förse Europol med uppgifter som  härrör från nationella 
säkerhetstjänster.
Kostnaden för den nationella enheten skall bäras av medlemsstaten 
(artikel 4.6). Cheferna för de nationella enheterna skall bistå Europol 
med råd om detta behövs (artikel 4.7).
Kommentar
Artikel 4 är i de delar den berör skyldigheten att leverera uppgifter till 
Europol en av de mest centrala i konventionen. Här slås nämligen 
medlemsstaternas grundläggande skyldighet att förse Europol med 
uppgifter fast.
Denna skyldighet inskränks i vissa särskilt angivna fall i de artiklar 
som speciellt reglerar de olika delarna av Europols datasystem, t.ex. 
artikel 8.4. eller artikel 10.3. Det förtjänar att påpekas att undantagen från 
huvudregeln att den nationella enheten, och därmed medlemsstaten, är 
skyldig att leverera de uppgifter till Europol som konventionen kräver 
när de förekommer i artikel 8 och 10 endast avser vissa särskilt angivna 
uppgifter. Vidare finns ett generellt undantag i artikel 4.5 i fråga om 
uppgifter från säkerhetstjänsterna eller sådana uppgifter som kan hota 
statens säkerhet, en pågående utredning eller enskilda personers säkerhet. 
Det bör samtidigt observeras att regeln i artikel 4.4.7 däremot inte utgör 
något undantag från huvudregeln om skyldighet att leverera uppgifter till 
Europol utan skall läsas som en sorts garanti för att när uppgifter lämnas, 
detta skall ske i överensstämmelse med nationell rätt. 
Cheferna för de nationella enheterna är tänkta att spela en betydande 
roll i den praktiska utformningen av Europols verksamhet. De skall som 
framgår av artikel 4.7 träffas regelbundet och utgöra ett viktigt råd-
givande organ för Europols styrelse som slutligt utformar verksamheten. 
Som avnämare till Europols tjänster har det ansetts naturligt att de har ett 
stort inflytande över hur verksamheten bedrivs, vilka prioriteringar som 
bör göras och hur effektiviteten bäst främjas ur ett användarperspektiv. 
Förhållande till svenska regler
Den svenska nationella enheten kan förutsättas bli inrättad vid Riks-
polisstyrelsen som redan idag fullgör liknande funktioner i förhållande 
till Interpol och i annat liknande internationellt samarbete. Eventuella 
frågor om den nationella enhetens uppgifter i förhållande till Europol och 
till polis- och tullväsendet kan regleras i förordning som beslutas av 
regeringen.
Artikel 5.  Sambandsmän
Varje land skall sända minst en sambandsman till Europol. Styrelsen 
bestämmer det antal som skall finnas. Sambandsmännen lyder i första 
hand under nationell rätt om inte konventionens bestämmelser före-
skriver annat (artikel 5.1). Sambandsmännens uppdrag är att representera 
hemlandets intressen i Europol under iakttagande av både hemlandets 
lagstiftning och Europols regler (artikel 5.2).
Sambandsmännen skall enligt artikel 5.3 medverka i informations-
utbytet mellan Europol och de nationella enheterna. De skall därvid 
överföra information från de nationella enheterna till Europol (5.3.1) och 
omvänt (5.3.2), samarbeta med Europols tjänstemän genom att ge dessa 
relevant information och råd om hur nationella uppgifter bör tolkas 
(5.3.3). Vidare skall sambandsmännen i enlighet med nationell rätt och 
med beaktande av Europols målsättning och syfte bidra till utbyte av 
information från de nationella enheterna och samordning av åtgärder till 
följd av detta (artikel 5.4). Sambandsmännen har tillgång till Europols 
register i enlighet med de bestämmelser som reglerar resp. register 
(artikel 5.5). Europols datasäkerhetsregler gäller i tillämpliga delar också 
sambandsmännen (artikel 5.6). De skall åtnjuta den immunitet och de 
privilegier som krävs för att de skall kunna fullgöra sitt uppdrag (artikel 
5.8). Sambandsmännen skall vara lokaliserade i Europols byggnad där 
lokaler skall ställas till deras förfogande. Andra kostnader för sambands-
männen skall i princip bäras av medlemsstaten om inte styrelsen beslutar 
annat (artikel 5.9). Styrelsen skall besluta om de ytterligare bestämmelser 
som behövs för att reglera sambandsmännens rättigheter och skyldigheter 
i förhållande till Europol (artikel 5.7). 
Kommentar
De nationella sambandsmännen har en central funktion i Europol. 
Europols snabbhet och slagkraft kommer till stor del att bero av hur 
sambandsmännen fungerar i praktiken. Sambandsmännen skall alltså 
vara den förmedlande länken mellan organisationen och medlems-
länderna. En funktion som alltid – dygnet runt – skall vara i verksamhet. 
Sambandsmännen skall lyda under nationella regler och få sina 
instruktioner hemifrån om inte annat sägs i konventionen. I praktiken 
innebär detta att de svenska sambandsmännen förblir anställda av sina 
svenska myndigheter och lyder under svensk lag, t. ex. vad gäller 
sekretess och tystnadsplikt. De skall hämta sina instruktioner hemifrån i 
övergripande frågor men den dagliga arbetsledningen kommer 
naturligtvis att ske på plats. 
Bestämmelsen i artikel 5.4 lägger grunden för att sambandsmännen 
skall kunna spela en central roll bl.a. när medlemsstaterna vill genomföra 
operationer som kräver att information snabbt utväxlas och samordnas. 
Det kan t.ex. gälla s.k. kontrollerade leveranser av narkotika. De 
sambandsmän som för närvarande är stationerade hos ENE genomför 
redan idag i viss omfattning sådana samordningsuppgifter men då med 
utgångspunkt i rent bilaterala överenskommelser.
Den rådsarbetsgrupp som har utarbetat Europolkonventionen har, på 
det sätt som beskrivs i kommentaren till artikel 45, förberett sådana 
personalföreskrifter som avses i artikel 5.7. Dessa föreskrifter, som alltså 
skall antas av styrelsen, innehåller bestämmelser om rekryteringsbas, 
kvalifikationskrav, organisatorisk ställning, arbetstider och tillgänglighet 
m.m. Eftersom sambandsmännen är anställda av sina hemländers 
myndigheter, bygger dessa föreskrifter på att medlemsländerna reglerar 
anställningsvillkoren för sambandsmännen på ett sätt som överens-
stämmer med dessa. En i sammanhanget viktig bestämmelse är att någon 
ur varje lands sambandsmannagrupp i princip skall vara tillgänglig 
dygnet runt. 
Artikel 6.  Datoriserat informationssystem för insamlade uppgifter
Datasystemet skall bestå av ett informationsregister med begränsade och 
ämnesmässigt avgränsade uppgifter för att möjliggöra snabb sökning av 
uppgifter i Europols och medlemsstaternas polisregister (6.1.1). Här-
utöver skall det finnas arbetsregister för analys inrättade för särskilda 
projekt med olika varaktighet, analysregister (6.1.2) samt ett 
indexregister (6.1.3). Europols informationssystem får inte samköras 
med andra register än sådana register som finns hos de nationella 
enheterna (6.2). 
6.2.2 Avdelning II. Informationsregister (artikel 7-9)
Artikel 7.  Upprättande av ett informationsregister
Artikeln innehåller allmänna regler om upprättande av informations-
registret. 
Registret skall enligt artikel 7.1 första stycket upprättas av Europol. 
Införing i registret av uppgifter som kommer från medlemsstaterna skall 
göras direkt av dessa med iakttagande av nationella regler om för-
farandet. Införing i registret skall ombesörjas av de nationella enheterna 
och sambandsmännen. Uppgifter från tredje land eller organisationer 
utanför Europol och uppgifter som härrör från analysverksamheten skall 
införas av Europol. Informationsregistret skall vara direkt läsbart för de 
nationella enheterna, sambandsmännen och behöriga Europoltjänstemän.
Emellertid skall de nationella enheterna enligt artikel 7.1. andra 
stycket inte ha direkt tillgång till andra uppgifter än rena identifierings-
uppgifter beträffande personer som avses i artikel 8.1.2, dvs. uppgifter 
om sådana som kan misstänkas komma att begå brott i framtiden. Andra 
uppgifter i registret beträffande sådana personer får – under förutsättning 
att en pågående undersökning gör det nödvändigt – begäras av berörd 
sambandsman. 
Europol ansvarar enligt artikel 7.2 för att konventionens bestämmelser 
om handhavande av registret följs. Europol ansvarar också för drift och 
datasäkerhet samt för att gallringsbestämmelserna efterlevs. I medlems-
staterna har de nationella enheterna enligt artikel 7.3 motsvarande 
uppgifter och skyldigheter, och de datasäkerhetsbestämmelser som finns 
i artikel 25 är tillämpliga också på datautrustning hos de nationella 
enheterna. 
Kommentar
Syftet med bestämmelsen i artikel 7.1 andra stycket är att skydda 
känsliga personuppgifter genom att begränsa spridningen av 
integritetskänslig information endast till dem som verkligen har behov av 
den. Regeln innebär att en nationell enhet, som har intresse av att ta del 
av alla uppgifter som finns om någon i denna personkategori, måste vidta 
särskilda åtgärder för detta. Å andra sidan får möjligheterna att få tillgång 
till information ur informationsregistret inte vara alltför begränsade, 
eftersom syftet med registret då kan motverkas. Den valda regleringen är 
tänkt att utgöra en rimlig avvägning mellan dessa intressen.
Artikel 8.  Informationsregistrets innehåll
Informationsregistret får enligt artikel 8.1 innehålla sådana uppgifter som 
behövs för att Europol skall kunna fullgöra sina arbetsuppgifter. 
Undantag görs dock för uppgifter om sådan brottslighet som avses i 
artikel 2.3.2, dvs. brott som har ett visst samband med  den brottslighet 
som omfattas av Europols direkta behörighet  I registret skall emellertid 
enligt artikel 8.4 andra stycket i sådana fall finnas en notering om att 
ytterligare information rörande denna typ av brott finns i ett nationellt 
register 
Uppgifter som införs i informationsregistret skall gälla tre person-
kategorier: 
1) personer som har dömts för sådana brott som ligger inom Europols 
behörighet enligt artikel 2 (8.1.1),
2) personer som misstänks för att ha begått eller varit delaktiga i 
sådana brott (8.1.1), och
3) personer för vilka graverande omständigheter ger anledning anta att 
de kommer att begå sådana brott (8.1.2).
För dessa personkategorier får identifieringsuppgifter, dvs. namn, 
födelsetid och födelseort, medborgarskap, kön och andra viktiga 
särskiljande uppgifter registreras (artikel 8.2)
I informationsregistret får också lagras och användas upplysningar om 
varifrån den registrerade uppgiften kommer (artikel 8.3 första stycket), 
vilket brott den registrerade är misstänkt för, även gärningsbeskrivning 
(8.3.1), tillvägagångssätt och hjälpmedel (8.3.2), uppgifter om hand-
läggande myndigheter och ärendenummer eller liknande (8.3.3), uppgift 
om vilken kriminell organisation personen misstänks tillhöra (8.3.4) samt 
uppgift om eventuella fällande domar för brott inom området för 
Europols behörighet (8.3.5). I den mån Europol inför uppgifter av nyss 
nämnt slag, skall det framgå om dessa härstammar från annat håll än från 
medlemsstaterna eller om de är ett resultat av Europols analys-
verksamhet. De nu behandlade uppgifterna får också föras in i registret 
även om de ännu inte hänvisar till särskilt utpekade personer (artikel 8.3 
andra stycket).
Om det hos Europol eller de nationella enheterna finns ytterligare 
information om de personkategorier som avses i artikel 8.1, kan sådana 
uppgifter enligt artikel 8.4 första stycket på begäran överlämnas till 
Europol eller de nationella enheterna. Från de sistnämnda behöver 
överlämnade dock ske endast om detta är tillåtet enligt nationell lag. Om 
undersökningen mot någon registrerad person läggs ned eller denne 
frikänns skall de uppgifter som berörs av beslutet utplånas ur registret 
(artikel 8.5).
Kommentar
Medlemsstaterna är skyldiga att lämna sådana uppgifter som avses i 
artikel 8.1 till Europol.
Vilken grad av misstanke som krävs för att personuppgifter 
beträffande sådana misstänkta som avses i artikel 8.1.1 och 8.1.2 skall få 
registreras bestäms av nationella regler och nationell praxis.
Tyngdpunkten i informationsregistret kommer att ligga i sådana 
uppgifter som avses i artikel 8.3. Det är dessa uppgifter som innehåller 
den ur polisiär synpunkt mest användbara informationen. Artikel 8.4 
syftar inte på information som skall lagras i informationsregistret, den 
frågan är uttömmande reglerad i 1-3, utan pekar på möjligheterna till 
bilateralt informationsutbyte för analysändamål om de personer som 
redan finns i informationsregistret. Artikel 8.4 föreskriver alltså inget 
undantag från skyldigheten att förse Europol med uppgifter som skall 
lagras enligt 8.1-3. Uppgifter som avses i 8.4 kan komma från Europols 
analysverksamhet eller från kriminalunderrättelseverksamhet i medlems-
staterna. Ett huvudsyfte med informationsregistret är nämligen att för 
både Europol och medlemsstaterna tillhandahålla möjligheter att utbyta 
information om personer som är intressanta ur brottssynpunkt.
På flera ställen i denna artikel, och även i artikel 7, hänvisas till 
Europols arbetsuppgifter. Såsom dessa arbetsuppgifter har definierats i 
artikel 3 innebär en sådan hänvisning också alltid en hänvisning till 
Europols målsättning och därmed till de begränsningar av Europols 
behörighet till att avse viss allvarligare internationell organiserad 
brottslighet som ligger i denna målsättning.
Förhållande till svenska regler
För att kunna uppfylla åtagandet att lämna uppgifter till Europol om 
dömda och misstänkta personer som avses i artikel 8.1.1 krävs att lagen 
(1965:94) om polisregister m.m. ändras. Denna fråga behandlas i avsnitt 
7.2. Det förutsätts vidare i artikel 8.1.2 att uppgifter om personer som 
misstänks kunna komma att begå brott i framtiden kan lämnas till 
Europol. Hur denna föreskrift – främst vad gäller databaserade uppgifter 
– förhåller sig till nu gällande svenska bestämmelser behandlas likaså i 
avsnitt 7.2. 
Artikel 9.  Rätt till tillgång till informationsregistret
De nationella enheterna, sambandsmännen och behöriga tjänstemän hos 
Europol är enligt artikel 9.1 de enda som har rätt att föra in eller söka 
uppgifter i informationsregistret. Att använda registret är bara tillåtet för 
att lösa en särskild uppgift och skall då ske i enlighet med regler som 
gäller för den enhet som använder registret om inte annat följer av 
konventionen (se nedan). 
I artikel 9.2 föreskrivs att bara den enhet som har registrerat en uppgift 
är behörig att ändra, rätta eller utplåna den. Antar någon enhet att en 
uppgift enligt artikel 8.2, alltså en identifieringsuppgift, beträffande 
någon som kan föras in i registret är felaktig eller bör kompletteras, skall 
den enhet som har registrerat uppgiften genast underrättas. Den 
registrerande enheten skall då vidta de åtgärder som behövs med 
anledning av underrättelsen. Om registret innehåller uppgifter som avses 
i artikel 8.3, dvs. kompletterande uppgifter, kan vilken enhet som helst 
föra in ytterligare sådana uppgifter. Strider dessa mot befintliga upp-
gifter, skall enheterna inbördes komma överens om vilken uppgift som 
skall stå kvar. Om en enhet som har registrerat identifieringsuppgifter, 
dvs. uppgifter enligt artikel 8.2, vill utplåna dessa samtidigt som andra 
enheter har fört in kompletterande uppgifter om samma person, överförs 
ansvaret för identifieringsuppgifternas riktighet på den enhet som först 
har registrerat kompletterande uppgifter. Den enheten skall också 
informeras om detta. 
Den enhet som använder registret är som framgår av artikel 9.3 
ansvarig för att användningen av registret är rättsenlig. Enheten måste 
kunna identifieras. Överföring av uppgifter mellan de nationella 
enheterna och behöriga myndigheter i hemländerna sker i enlighet med 
nationell lag. 
Kommentar
Med enhet avses i artikel 9.2 såväl de nationella enheterna, sambands-
männen som Europol eller dess organ. Att även sambandsmännen vid 
tillämpning av artikel 9.2 och 9.3 måste anses vara en enhet i artikelns 
mening ligger i sakens natur eftersom dessa har rätt att registrera och 
använda uppgifter ur registret. Föreskriften i artikel 9.3 om att varje 
enhet som registrerar, hämtar eller ändrar uppgifter ur registret måste 
kunna identifieras hänger samman med reglerna i artikel 16 om kontroll 
av att uppgifter ur Europols dataregister används på ett konventionsenligt 
sätt. 
6.2.3 Avdelning III. Arbetsregister för analysändamål (artikel 10-
12)
Artikel 10.  Insamling, behandling och användning av personuppgifter
Artikeln berör arbetsregister för analysändamål och hur personuppgifter i 
dessa register får samlas in, behandlas och användas. 
För att nå det mål som är beskrivet i artikel 2 kan Europol enligt artikel 
10.1 också använda andra register än informationsregistret för att lagra, 
ändra och använda personuppgifter som kan hänföras till brott som ligger 
under dess behörighet, inbegripet sådana brott som enligt artikel 2.3 
andra stycket hör samman med grundbrottsligheten. Sådana uppgifter 
skall användas i analysarbete.
Den personkrets om vilka uppgifter kan komma ifråga är;
1. de personer som avses i art 8.1, dvs. dömda, misstänkta eller 
potentiella brottslingar (10.1.1),
2. vittnen (10.1.2),
3. brottsoffer, både personer som har utsatts för begångna brott och 
sådana för vilka det finns anledning att anta att de kan utsättas för brott 
(10.1.3),
4. kontakter eller medhjälpare till brottslingar (10.1.4) samt 
5. andra personer som kan lämna upplysningar om brott som utreds 
(10.1.5).
Att samla in, lagra eller behandla sådana personuppgifter som avses i 
artikel 6 första meningen i Europarådets konvention om skydd för 
enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter (dvs. 
uppgifter om enskilds politiska eller religiösa åskådning, ras, etniska 
ursprung, hälsa eller sexuella läggning) är endast tillåtet om uppgifterna 
är strikt nödvändiga med hänsyn till registrets ändamål och om de 
kompletterar andra personuppgifter som redan finns i registret. En sådan 
uppgift får inte göras till ensamt sökbegrepp i strid med analysändamålet 
(artikel 10.1 andra stycket).
Rådet skall anta särskilda tillämpningsföreskrifter för analysregistrens 
datasäkerhet och för internkontroll av uppgifterna i dessa register (artikel 
10.1 tredje stycket).
Enligt artikel 10.2 avses med analysregister ett register för insamling, 
behandling eller användande av uppgifter för att underlätta förunder-
sökningar. Varje analys skall genomföras av en särskilt sammansatt 
grupp bestående av analyspersonal och andra särskilt utsedda Europol-
tjänstemän och sambandsmän från de stater varifrån uppgifter till 
analysen härrör (10.2.1) eller från stater som på annat sätt berörs av 
projektet (10.2.2). Bara analystjänstemännen har rätt att registrera och 
hämta uppgifter ur det analysregister som gruppen har till sitt förfogande 
(10.2.2).
De nationella enheterna är enligt artikel 10.3 skyldiga att på eget 
initiativ eller på Europols begäran förse Europol med de uppgifter som 
behövs för att genomföra analysverksamheten. De är dock skyldiga att 
göra detta endast om det enligt deras nationella lagstiftning är tillåtet att 
bearbeta dessa uppgifter för brottsförebyggande syften, analys eller 
brottsbekämpning. Uppgifterna kan, om de är känsliga, lämnas från de 
nationella enheterna direkt till analysgrupperna, dvs. utan förmedling av 
sambandsmännen. 
I artikel 10.4 föreskrivs bl.a. att om de uppgifter som kommer från 
medlemsstaterna inte är tillräckliga, Europol får begära in uppgifter 
också från Europeiska gemenskaperna och de organ som upprättats med 
stöd av grundfördragen (10.4.1.), andra offentligrättsliga organ som har 
upprättats inom ramen för EU (10.4.2), organ som upprättats bilateralt 
mellan två eller fler medlemsstater i unionen (10.4.3), tredje land 
(10.4.4), internationella organisationer och dem underställda offentlig-
rättsliga organ (10.4.5), andra offentligrättsliga organ som har upprättats 
mellan två eller fler stater (10.4.6) samt Interpol (10.4.7). Europol får 
också ta emot uppgifter som har översänts från dessa på deras eget 
initiativ (artikel 10.4 andra stycket). Om Europol inom ramen för andra 
konventioner får tillgång till uppgifter från andra register än de som 
direkt omnämns i Europolkonventionen, får sådana personuppgifter 
också användas för analysändamål (artikel 10.5).
I artikel 10.6 och 7 behandlas frågan om vilka medlemsstater och vilka 
befattningshavare som kan tillåtas delta i en analys och under vilka 
förutsättningar en analysgrupp kan utökas med ytterligare deltagare. 
Artikel 10.8 rör användningen av analysdata. Det är den överförande 
medlemsstaten som skall bedöma hur känslig en överförd uppgift är, och 
spridning och operativ användning av analysdata skall därför bestämmas 
i samråd med de övriga deltagarna i analysprojektet. 
Kommentar
Analysregistren är hjälpmedel i den kriminalunderrättelseverksamhet 
som skall bedrivas av Europol. Varje analys skall bedrivas i projektform 
i en särskilt sammansatt projektgrupp. Varje projektgrupp har tillgång till 
ett arbetsverktyg i form av ett register – en analysfil – och det är dessa 
register som regleras i artikel 10. 
Den analys som skall kunna göras hos Europol kan naturligtvis i vissa 
fall ta sikte på situationer där ett konkret brott redan har begåtts, alltså på 
det stadium där enligt svenska regler en förundersökning har inletts eller 
kan inledas. Huvuddelen av Europols analysarbete kommer emellertid att 
bedrivas på ett tidigare stadium i vad som, med svensk terminologi, 
brukar kallas kriminalunderrättelseverksamhet. Med sådan verksamhet 
avses polisverksamhet som syftar till att klarlägga om brottslig verk-
samhet pågår, har förekommit eller kan förutses. En sådan verksamhet 
kan leda till att det skapas underlag för att inleda ett förundersök-
ningsförfarande.
Med analys avses enligt artikel 10.2 insamling, behandling eller 
användning av uppgifter för att underlätta förundersökningar. Innebörden 
av den svenska termen förundersökning är dock i detta sammanhang 
alltför begränsad vilket framgår av en jämförelse mellan konventions-
texten i andra språkversioner och den svenska. Den engelska texten 
använder på motsvarande ställe termen criminal investigation och den 
franska enquête criminelle. Dessa begrepp är vidare än det svenska, 
ganska snävt avgränsade begreppet förundersökning. Vad som avses är i 
stället en polisundersökning som kan inrymma både det som hos oss 
avses med begreppet förundersökning och det som motsvarar begreppet 
kriminalunderrättelseverksamhet. 
Regeln i artikel 10.3 tar konkret sikte på sådana uppgifter som avses i 
10.1 första stycket 2-5 och de känsliga personuppgifter som avses i 10.1 
andra stycket. Den skyldighet som medlemsstaterna har att lämna 
uppgifter till informationsregistret enligt artikel 8.1 berörs alltså inte av 
denna bestämmelse utan regleras uteslutande i artikel 8 jämförd med 
grundregeln i artikel 4. Regeln innebär också att om det är tillåtet enligt 
nationell rätt att använda en viss uppgift i kriminalunderrättelse-
verksamhet så är staten också skyldig att dela med sig av den till 
Europols analysverksamhet om det begärs. Frågor om överlämnande av 
uppgifter till Europol behandlas vidare i avsnitt 7.
Tanken bakom regeln i artikel 10.8 om spridning och användning av 
analysuppgifter är att söka förhindra att känsliga uppgifter ges spridning 
genom ett för tidigt operativt utnyttjande av informationen. Detta betyder 
dock inte att analysdeltagarna i regel har någon formell vetorätt om en 
medlemsstat finner det nödvändigt att ingripa med stöd av uppgifter som 
har framkommit under analysprojektet.
Särskilt integritetskänsliga personuppgifter
I artikel 10.1 andra stycket regleras användningen av särskilt känsliga 
personuppgifter. Sådana personuppgifter som avses i artikel 6 första 
meningen i Europarådets konvention från 1981 om skydd för enskilda 
vid automatisk databehandling av personuppgifter, dvs. uppgifter om 
enskilds politiska eller religiösa åskådning, ras, etniska ursprung, hälsa 
eller sexuella läggning, får – som framgår av bestämmelsen – i och för 
sig förekomma i analysregistren. Men detta endast under förutsättning att 
de är strikt nödvändiga för en pågående analys och att de kompletterar 
andra uppgifter i registret. Denna reglering av användandet av särskilt 
känsliga uppgifter överensstämmer helt med 1987 års Europaråds-
rekommendation om skydd för enskildas personuppgifter i polisregister. 
Sverige har i praxis följt rekommendationen vid förande av polisregister 
även om någon motsvarande bestämmelse inte har funnits i lag eller 
annan författning. Registerutredningen har i sitt delbetänkande 
Kriminalunderrättelserregister, DNA-register (SOU 1996:35) föreslagit 
att en motsvarande regel skall införas i den av utredningen föreslagna 
lagen om polisens underrättelseregister. 
I detta sammanhang måste den grundläggande förutsättningen för 
Europol att överhuvudtaget inleda ett analysförfarande beaktas. Ett 
sådant skall enligt artikel 10.1 första stycket alltid vara förenligt med 
Europols målsättning enligt artikel 2, dvs. att öka effektiviteten och 
främja brottsbekämpande myndigheters samarbete i kampen mot allvar-
lig internationell organiserad brottslighet i den mån omständigheterna i 
det enskilda fallet visar på förekomsten av en brottslig organisation eller 
struktur som påverkar två eller fler medlemsländer och som är så 
allvarlig att ett gemensamt agerande är påkallat. I artikel 10 hänvisas 
också till de särskilda brottstyper som i linje med målet för verksamheten 
ligger inom Europols behörighet. Varje personuppgift, oavsett vilken typ 
av uppgift det rör sig om, som skall registreras inom ramen för Europol 
måste alltså vara förenlig med Europols grundläggande målsättning och 
behörighet. Förutsättningarna för att få registrera särskilt känsliga 
personuppgifter är alltså mycket restriktiva och det finns redan därför 
ingen anledning att befara att sådan registrering kommer att ske i en 
omfattning som inte är önskvärd.
I konventionen (artikel 10.1 andra stycket) krävs härutöver tre 
ytterligare begränsningar i rätten att registrera och använda uppgifter av 
detta slag: 1) de skall vara strikt nödvändiga för en pågående analys, 2) 
de skall komplettera andra uppgifter om personen i fråga och 3) de får 
inte vara ensamt sökbara i strid med analysändamålet. 
 Att uppgifterna skall vara strikt nödvändiga för en pågående analys 
innebär att de måste kunna passas in i ett analysarbete och även vara av 
avgörande betydelse för analysens resultat på ett eller annat sätt. Det får 
alltså inte vara så att en uppgift på ett obestämt sätt kan vara ”bra att ha” 
som rent bakgrundsmaterial eller för att på ett mer allmänt sätt ge en 
fullständig bild av en person eller en personkrets. För att uppgiften skall 
få registreras, skall det pågående analysarbetet visa att uppgiften är viktig 
för den pågående analysen. 
Uppgifterna skall vidare komplettera redan befintliga registrerade 
uppgifter om personen i fråga. Detta rekvisit hänger delvis ihop med det 
tidigare nämnda kravet på att analysen skall vara pågående. Det är alltså 
inte möjligt att med hjälp av Europols analysregister göra en allmän 
kartläggning av enskilda personer utifrån sådana särskilt känsliga 
personuppgifter. 
Det är inte tillåtet att söka efter en personkategori endast med hjälp av 
särskilt känsliga uppgifter. Avsikten med en analys måste alltid vara 
förenlig med Europols målsättning och behörighet enligt artikel 2. Det är 
alltså inte tillåtet att söka i analysregistren med t.ex. etniskt ursprung som 
enda sökbegrepp, och därigenom få fram en lista på alla personer med en 
viss härstamning oberoende av varför uppgifter om dem har registrerats. 
Däremot kan det vara tillåtet att söka personer som misstänks för en viss 
brottstyp, t.ex. amfetaminsmuggling, och som tillhör en särskild, etnisk 
grupp, för att med hjälp av detta kunna kartlägga en kriminell 
organisation.
Enligt artikel 10.1 tredje stycket skall rådet anta tillämpnings-
föreskrifter med ytterligare regler om bl.a. användning och registrering 
av personuppgifter i analysfilerna. Detta arbete bedrivs på det sätt som 
har beskrivits i kommentaren till artikel 45 men är ännu inte helt slutfört. 
Ett resultat av arbetet kommer dock att vara preciserade regler om vilka 
typer av uppgifter som i normala fall kan få förekomma beträffande de 
olika personkategorier som nämns i artikel 10. I princip tillåts 
registrering av fler uppgifter, även av känsligt slag, beträffande personer 
som är misstänkta för brott än beträffande t.ex. vittnen och offer.
Förhållande till svenska regler
Frågan om hur databehandling av sådana uppgifter som avses i artikel 10 
förhåller sig till svenska regler berörs i avsnitt 7, där också frågan om 
överlämnande av uppgifter till Europol närmare berörs.
Artikel 11.  Indexregister
Artikel 11 berör indexregistret. Detta skall avspegla innehållet 
analysregistren på ett sådant sätt att en sambandsman av uppgifterna i 
indexregistret kan dra slutsatser om huruvida det i något analysregister 
förekommer uppgifter (information) som berör dennes hemland. 
Uppgifterna i indexregistret skall alltså vara så beskaffade att det går att 
avgöra om det förekommer uppgifter lagrade om en person eller inte, 
men får inte i övrigt avslöja något av innehållet i registret eller resultatet 
av en företagen analys. Förutom sambandsmännen har endast behöriga 
Europoltjänstemän tillgång till indexregistret.
Artikel 12.  Instruktion för upprättandet av register
För varje analysregister skall särskilda ”instruktioner” upprättas som 
beslutas av Europols styrelse. Härigenom ges tillstånd att inleda ett 
analysprojekt med hjälp av ett analysregister. Dessa instruktioner skall 
innehålla detaljerade föreskrifter om ett analysregisters innehåll, bl.a. 
vilka personkategorier som får registreras och vilka typer av uppgifter 
om dessa som skall få förekomma, särskilt om det kan bli aktuellt att 
lagra sådana känsliga personuppgifter som avses i artikel 10.1 andra 
stycket, under vilka förutsättningar personuppgifter kan lämnas ut och till 
vilka mottagare (artikel 12.1.2-9). Den gemensamma tillsynsmyndig-
heten skall av chefen för Europol omedelbart underrättas om att ett 
förslag till beslut om inrättande av ett sådant register har upprättats. Den 
gemensamma tillsynsmyndigheten skall härutöver få tillgång till 
beslutsakten som helhet för synpunkter (artikel 12.1 andra stycket). Vid 
fara i dröjsmål kan chefen för Europol enligt artikel 12.2 ensam besluta 
att ett analysregister skall upprättas. Styrelsens ledamöter skall därefter 
genast underrättas så att frågan snarast kan underställas styrelsen för 
beslut. 
6.2.4 Avd IV. Gemensamma bestämmelser om 
informationsbehandling (artikel 13-25)
Inledning
Avdelning IV är den mest omfattande i konventionen och innehåller 
bestämmelser om integritetsskydd, enskildas tillgång till uppgifter, 
användning av uppgifter och tekniskt skydd för datalagrade uppgifter 
m.m.
Artikel 13.  Skyldighet att lämna ut uppgifter
Europol skall enligt artikel 13 utan dröjsmål överlämna alla uppgifter till 
medlemsländerna som rör dessa. Europol skall också upplysa 
medlemsstaterna om de samband som har konstaterats föreligga mellan 
olika brott inom Europols behörighet. Europol får också lämna uppgifter 
och underrättelser om andra allvarliga brott som Europol har fått kunskap 
om.
Kommentar
I artikeln regleras Europols skyldighet att till medlemsstaterna redovisa 
bl.a. de analysresultat som har uppnåtts. Europol får också till medlems-
staterna lämna ut s.k. överskottsinformation som rör allvarliga brott.
Artikel 14.  Skyddsnivå för uppgifter
Senast vid konventionens ikraftträdande skall alla medlemsstater ha 
vidtagit sådana lagstiftningsåtgärder att den interna rättsordningen minst 
uppfyller den dataskyddsnivå som följer av 1981 års Europarådskon-
vention om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av person-
uppgifter varvid hänsyn skall tas till Europarådets rekommendation R 
(87) av den 17 september 1987 om polisens användning av person-
uppgifter (artikel 14.1) Ingen överföring av personuppgifter enligt 
konventionen får påbörjas innan lagstiftning som genomför de nämnda 
internationella åtagandena har trätt i kraft i de stater som deltar i 
uppgiftsutbytet (artikel 14.2). Vid insamling, behandling och användning 
av  personuppgifter skall Europol enligt artikel 14.3 iaktta de regler som 
följer av den nämnda konventionen och rekommendationen. Detsamma 
gäller i de fall Europol behandlar icke ADB-behandlade uppgifter i 
register, dvs. alla strukturerade samlingar av personuppgifter som är 
tillgängliga enligt bestämda kriterier (artikel 14.3 andra stycket).  
Kommentar
Regeln i artikel 14.3 andra stycket, som rör icke databehandlade 
personuppgifter, har hämtat sin ordalydelse från EG:s dataskyddsdirektiv 
från år 1995. Det bör observeras att inte alla personuppgifter träffas av 
bestämmelsen i artikel 14.3 andra stycket utan bara sådana som finns i 
register i egentlig bemärkelse. Det som exempelvis finns i vanliga akter 
berörs inte.
Artikel 15.  Ansvar för skyddet av uppgifter
I artikel 15 fastslås huvudregeln att den enhet som har registrerat en 
uppgift också har ansvaret för att den är riktig. Alltså skall ansvaret för 
att de uppgifter som finns i Europols register är lagliga med avseende på 
insamling och registrering, riktighet och aktualitet samt att gallrings-
bestämmelserna följs, ligga hos den stat som har registrerat eller överfört 
uppgifterna. Motsvarande ansvar har Europol för de uppgifter som över-
förts dit av tredje man eller som är ett resultat av Europols eget analys-
arbete (artikel 15.1).
Om inte annat följer av konventionens bestämmelser i övrigt skall 
Europol dessutom ha ansvaret för de uppgifter som Europol tar emot och 
behandlar i alla sina register, även de ”manuella” som omtalas i artikel 
14.3 (artikel 15.2). Europol skall lagra alla uppgifter i registren på ett 
sådant sätt att det går att avgöra varifrån en uppgift härstammar, vare sig 
det är från en medlemsstat, från en tredje part eller från Europols 
analysarbete (artikel 15.3).
Artikel 16.  Bestämmelser om upprättande av rapporter
Europol skall enligt artikel 16 upprätta en kontrollrapport om minst vart 
tionde uttag av personuppgifter ur registren. Från informationsregistret 
skall dock varje uttag rapporteras. Syftet med rapporteringen är att 
kontrollera om uttaget varit lagligen grundat. De uppgifter som finns i 
kontrollrapporterna får endast användas för kontrollsyfte och bara av 
Europol och de tillsynsmyndigheter som avses i artikel 23 och 24 i 
konventionen. Rapporterna skall utplånas efter sex månader om inte en 
pågående undersökning gör att de måste bevaras längre.
Artikel 17.  Regler om  användning 
Personuppgifter från Europols register och andra uppgifter som härrör 
från Europol får enligt artikel 17.1 användas av medlemsstaternas 
behöriga myndigheter endast för att förebygga eller bekämpa sådan 
brottslighet som faller inom Europols behörighet eller andra allvarliga 
former av brottslighet (17.1 första stycket). Användningen av uppgifterna 
regleras av nationell lagstiftning (17.1 andra stycket). Om uppgiften skall 
användas för andra ändamål eller av andra myndigheter än de som avses i 
artikel 2, måste ursprungsstatens tillstånd först inhämtas (artikel 17.3).
I artikel 17.2 regleras situationen när en uppgift som har lämnats till 
Europol, oavsett om det är en personuppgift eller inte, är underkastad sär-
skilda restriktioner för dess användande i det land eller den organisation 
varifrån den härstammar. Då skall samma restriktioner gälla även i det 
land till vilket uppgiften har överförts från Europol. Undantag görs för de 
fall även uppgifter av detta slag måste lämnas till ett oberoende kontroll-
organ. I sådana fall skall uppgiften få lämnas dit, men efter samråd med 
ursprungsstaten och med iakttagande av dess intressen.
Kommentar
Regeln i artikel 17.1 första stycket begränsar användandet av främst 
personuppgifter som härrör från Europol. Att inskränka medlems-
staternas möjligheter att använda sig av uppgifterna till att enbart 
förebygga eller bekämpa den brottslighet som vid varje tidpunkt ligger 
inom Europols behörighet skulle vara att gå för långt. En så restriktiv 
reglering skulle kunna hämma det praktiska polisarbetet alltför mycket, 
även om uppgifterna naturligtvis i de flesta fall bara kommer till 
användning för just sådan brottslighet. Å andra sidan är det inte önskvärt 
att uppgifter från Europol kommer till användning i sammanhang som är 
alltför perifera i förhållande till Europols egentliga behörighetsområde. 
En sådan tillämpning skulle kunna skada tilltron till Europols verksamhet 
och komma i konflikt med skälen till varför Europols behörighet är 
inskränkt till allvarlig brottslighet. Regeln i första stycket är avsedd att 
balansera dessa intressen.
Bestämmelsen i artikel 17.2  innebär att vissa uppgifter inte får 
användas för andra ändamål än de som har tillåtits av den ursprungliga 
uppgiftslämnaren. Den vanligaste restriktionen i detta avseende torde 
vara att uppgiften bara får användas i polisens verksamhet (for police use 
only). Innebörden härav är bl.a. att den inte direkt kan användas som 
bevisning i rättegång och att den inte utan vidare kan lämnas till andra 
myndigheter. Regeln kommer knappast att vålla några praktiska 
bekymmer. De flesta uppgifter som kan komma att omfattas av  detta 
förbehåll är av sådant slag att de i tiden ligger långt före en eventuell 
rättegång och därmed bara i undantagsfall är av beskaffenhet att direkt 
kunna utgöra bevismaterial. 
Förhållande till svenska regler
Åtagandet att respektera förbehåll av detta slag har stöd i 1 § lagen 
(1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på 
brottmålsområdet. Det krävs dock en mindre ändring i bestämmelsen 
vilket berörs i avsnitt 8. 
Artikel 18.  Överföring av uppgifter till tredje land och utomstående instanser
Europol får enligt artikel 18.1 på vissa villkor överföra uppgifter till 
tredje land eller till de utomstående instanser som avses i artikel 10.4. 
För detta krävs att utlämnandet av uppgifterna i det enskilda fallet behövs 
för att förebygga eller bekämpa brott som ligger inom Europols behörig-
het, att mottagaren har en tillfredsställande skyddsnivå för uppgifterna 
och att utlämnandet överensstämmer med de generella regler härom som 
skall beslutats av rådet. Artikel 18.3 innehåller vidare kriterier för att 
bestämma om ett tredje land eller ett utomstående organ har en tillräcklig 
skyddsnivå för att tillåta överförande av uppgifter i ett särskilt fall. Om 
uppgiften överförts till Europol från en medlemsstat, erfordras enligt 
artikel 18.4 denna stats samtycke för att uppgiften skall få vidare-
befordras utanför Europol. Ett sådant samtycke kan lämnas i förväg och 
kan också vara generellt. Om det har lämnats i förväg, kan det när som 
helst återkallas (18.4 första stycket). 
Om uppgiften inte härrör från en medlemsstat, är det Europol som 
beslutar om den skall lämnas ut eller ej. Utlämnande får ske endast om 
det inte är till men för medlemsstaternas verksamhet enligt Europol-
konventionen eller deras ordning och säkerhet eller eljest riskerar att 
skada någon medlemsstat (18.4 andra stycket). Europol ansvarar i sådana 
fall för att utlämnandet är lagligt. Mottagaren skall åta sig att endast 
använda uppgifterna för de ändamål för vilka de har utlämnats (artikel 
18.5). Om uppgiften är sekretessbelagd, krävs för utlämnade också att en 
överenskommelse om överföring av sekretessen har ingåtts med 
mottagaren (artikel 18.6). Rådet skall enligt artikel 18.2 anta tillämp-
ningsföreskrifter rörande informationsutbytet med tredje land.
Kommentar
De utomstående instanser som avses i artikeln är EU:s institutioner eller 
organ, organisationer upprättade genom överenskommelser mellan EU:s 
medlemsstater, internationella organisationer och deras organ, exempel-
vis Förenta Nationerna, andra bilateralt eller multilateralt inrättade 
organisationer samt Interpol. 
Artikel 19.  Rätt till tillgång
Artikeln reglerar enskildas rätt att få del av uppgifter ur Europols 
datasystem m.m.
Envar har rätt att för kontrolländamål antingen själv få tillgång till de 
uppgifter som Europols register innehåller om denne eller att en kontroll 
av uppgifternas riktighet och laglighet utförs för dennes räkning. En 
sådan begäran – som är avgiftsfri – kan enligt artikel 19.1 göras till den 
nationella Europolenheten i vilken medlemsstat som helst. Begäran skall 
genast överlämnas till Europol för prövning och den sökande skall 
underrättas härom. Europol skall pröva ansökan inom tre månader från 
det att den har mottagits av den nationella myndigheten (artikel 19.2).
Rätten att få del av uppgifter eller rätten att få dem kontrollerade skall 
som framgår av artikel 19.3 utövas enligt lagen i den medlemsstat i 
vilken ansökan gjordes. Om lagen där ger den sökande rätt att få tillgång 
till uppgifterna, skall utlämnande ändå vägras om detta är nödvändigt för 
att Europol skall kunna utföra sina uppgifter, skydda medlemsstaternas 
säkerhet, skydda allmän ordning, bekämpa brott eller för att skydda 
utomståendes rättigheter och friheter.
Om den sökande har rätt att få del av uppgifterna, skall enligt artikel 
19.4, förutom sekretessgrunderna i 19.3, följande förfarande iakttas. 
Europol får inte fatta beslut om att lämna ut uppgifter ur informations-
registret om inte den medlemsstat som fört in uppgiften och de 
medlemsstater som berörs av den först har fått tillfälle att yttra sig över 
begäran. Dessa kan då förbjuda att uppgiften lämnas ut. Vilka uppgifter 
som får lämnas ut och de närmare villkoren för detta bestäms av den 
medlemsstat som har infört uppgiften (19.4. första stycket 1).
Om det är Europol som har infört uppgiften i informationsregistret, 
skall yttrande inhämtas från berörda medlemsstater och dessa har då 
möjlighet att förbjuda utlämnande (19.4. första stycket 2).
När det gäller uppgifter som förekommer i ett analysregister krävs 
enighet mellan Europol och de stater som deltar i analysen och den eller 
de medlemsstater som är berörda av uppgiften för att den skall få lämnas 
ut (19.4. första stycket 3).
Om utlämnande vägras av en medlemsstat eller Europol, skall Europol 
underrätta den sökande om att nödvändiga kontroller har vidtagits dock 
utan att därvid röja om sökanden förekommer i registren eller ej (artikel 
19.4. andra stycket).
Om den sökande enligt de nationella regler som styr förfarandet bara 
har rätt att få uppgifterna i Europols register kontrollerade, eller om 
sökanden endast har begärt detta, gäller enligt artikel 19.5 att Europol i 
nära samarbete med de berörda nationella myndigheterna skall företa en 
sådan kontroll. Den sökande skall av Europol underrättas om att 
nödvändiga kontrollåtgärder har vidtagits men utan att det röjs om 
sökanden förekommer i registren eller inte.
Enligt artikel 19.6 skall Europol upplysa om att ett beslut om ut-
lämnande eller kontroll som den sökande inte är nöjd med kan 
överklagas till den gemensamma tillsynsmyndigheten. Den sökande kan 
också överklaga hos den myndigheten om en begäran om en åtgärd inte 
har besvarats inom tre månader från det att den har mottagits av den 
nationella enheten. 
Om ett överklagande rör vägran att lämna ut en uppgift som har införts 
av en medlemsstat i informationsregistret, skall den gemensamma 
tillsynsmyndigheten enligt artikel 19.7 andra stycket tillämpa den statens 
nationella rätt. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall samråda med 
den nationella tillsynsmyndigheten eller behörig domstol i ursprungs-
landet som skall uttala sig om huruvida en vägran att lämna ut uppgiften 
har skett i enlighet med de föreskrifter härom som finns i artikel 19.3 och 
4 första stycket. I ett sådant fall skall den gemensamma tillsynsmyn-
dighetens beslut fattas i nära samråd med dessa nationella organ. Beslutet 
kan i förekommande fall innebära ett förbud mot att uppgifterna lämnas 
ut. 
När ett överklagande rör en vägran att lämna ut uppgifter som har 
införts av Europol i informationsregistret eller uppgifter som finns i ett 
analysregister, skall den gemensamma tillsynsmyndigheten enligt artikel 
19.7 tredje stycket höra Europol och medlemsstaterna. I det fall Europol 
eller någon berörd medlemsstat fortfarande motsätter sig utlämnande av 
uppgifterna, måste den gemensamma tillsynsmyndigheten, om den vill 
ändra det ursprungliga beslutet, fatta ett sådant beslut med två 
tredjedelars majoritet. Om ett sådant beslut inte fattas, skall den 
gemensamma tillsynsmyndigheten meddela den sökande att nödvändiga 
kontroller har genomförts men utan att röja om sökanden finns i registret 
eller inte. 
När överklagandet rör ett kontrollförfarande enligt artikel 19.5 om 
uppgifter som en medlemsstat har fört in i informationsregistret, skall 
den gemensamma tillsynsmyndigheten enligt artikel 19.7 fjärde stycket 
försäkra sig om att kontrollen har skett på ett korrekt sätt. Detta skall ske 
i nära samråd med den nationella tillsynsmyndigheten i den stat som har 
registrerat uppgifterna. Den sökande skall av den gemensamma tillsyns-
myndigheten underrättas om att kontrollåtgärder har vidtagits utan att det 
röjs om den sökande förekommer i registret eller inte. 
När överklagandet rör kontroll av uppgifter som Europol har fört in i 
informationsregistret eller innehållet i ett analysregister, skall den 
gemensamma tillsynsmyndigheten enligt artikel 19.7 femte stycket 
försäkra sig om att nödvändiga kontrollåtgärder har vidtagits på ett 
korrekt sätt av Europol. Om så är fallet skall den sökande därefter 
underrättas om att nödvändiga kontrollåtgärder har vidtagits utan att det 
därvid röjs om sökanden förekommer i registret eller inte. 
Bestämmelserna skall i tillämpliga delar också gälla icke data-
behandlade uppgifter som Europol har i register (artikel 19.8).
Kommentar
I artikel 19 finns alltså föreskrifter som reglerar den enskildes rätt att få 
ta del uppgifter om sig själv i registret. Detta var under förhandlingarna 
en svår fråga att uppnå enighet om, eftersom de nationella lagstift-
ningarna i medlemsstaterna skiljer sig åt ganska väsentligt. Regleringen i 
artikel 19 är därför resultatet av en politisk kompromiss som bygger på 
inte mindre än tre olika motsatspar av kolliderande intressen eller 
regelverk. Det första är om kontrollen av innehållet i ett dataregister skall 
utövas genom att den enskilde ges en rätt till direkt tillgång till 
registerinnehållet (direkt kontroll) eller om den enskilde i stället skall 
kunna påkalla att ett oberoende organ kontrollerar om uppgifterna är 
korrekta och införda i registret med iakttagande av de regler som gäller 
på området (indirekt kontroll). Det andra motsatsparet är om den 
kontrollmodell som tillämpas i Europol huvudsakligen skall följa 
nationell rätt eller regleras av konventionen. Det tredje motsatsparet 
utgörs av om den gemensamma övervakningsmyndigheten skall kunna 
överpröva nationella myndigheters beslut eller inte.
När dessa skilda synsätt skall appliceras på Europol har resultatet blivit 
att förhållandena regleras på inte mindre än sex olika sätt beroende på 
varifrån en uppgift härstammar och till vilket register den förts samt med 
huvudsaklig tillämpning av två parallella förfaranden beroende på om 
den nationella rätten i ett visst fall föreskriver direkt eller indirekt 
kontroll. Artikel 19 tillhandahåller därmed i princip tolv olika för-
faranden, av vilka några emellertid sammanfaller, så att det i praktiken 
innebär åtta olika förfaranden.
I artikel 19 behandlas endast frågan om att få del av eller kontrollera 
uppgifter som finns i något av Europols register. Om en uppgift finns i 
ett nationellt register i en medlemsstat, regleras dessa frågor uteslutande 
av nationell lagstiftning och rättstillämpning och Europolkonventionens 
regler tillämpas alltså inte i ett sådant fall. Det kommer dock inte att vara 
ovanligt att en uppgift förekommer både i ett nationellt register hos en 
medlemsstat och i ett Europolregister, eftersom i princip alla person-
uppgifter som kommer från medlemsstaterna till Europols register är 
hämtade ur deras olika polisregister. I den situationen får valet av 
regelsystem avgöras av hur sökandens begäran är utformad. Om en 
sökande ställer frågan till den svenska nationella enheten om vad som 
finns registrerat om honom i de svenska polisregistren eller motsvarande 
skall begäran handläggas enligt svenska regler, och frågan når aldrig 
Europol. Detta gäller oavsett varifrån eventuella uppgifter härstammar; 
de kan alltså mycket väl ha kommit från Europol. Om frågan däremot är 
mer generell, nämligen en begäran om att få del av allt som finns i 
Europols register, skall den överlämnas till Europol. Det finns dock inget 
som hindrar att frågan handläggs direkt av den svenska enheten vad 
gäller de uppgifter som finns i svenska register, om detta också innefattas 
i den generella begäran.
När en begäran sålunda har överlämnats till Europol skall den besvaras 
genom ett beslut av Europol. Vilket förfarande som Europol skall 
använda bestäms då av innehållet i lagen i den medlemsstat hos vilken 
begäran har framställts. Är det i den medlemsstaten föreskrivet att den 
sökande i princip har rätt att få del av innehållet i ett polisregister (direkt 
kontroll), skall ett sådant förfarande, dvs. ett utlämnandeförfarande, 
iakttas av Europol vid besvarande av begäran. Är det däremot i 
medlemsstaten föreskrivet att kontrollen får utövas indirekt skall i stället 
ett sådant kontrollförfarande tillämpas och kontrollen utförs då av 
Europol. 
Om ett utlämnandeförfarande skall tillämpas, måste först avgöras om 
det som efterfrågas är uppgifter som medlemsstaterna eller Europol har 
registrerat i informationsregistret eller om det är uppgifter i ett 
analysregister. Detta är nämligen avgörande för vilka regler som skall 
tillämpas på det fortsatta förfarandet. 
Om det rör sig om uppgifter som har registrerats av en medlemsstat i 
informationsregistret, skall Europol tillfråga den staten och de andra 
medlemsstater som eventuellt berörs av uppgiften om den kan lämnas ut. 
Blir svaret nekande från någon stat, utlämnas uppgiften inte. Om någon 
uppgift skall lämnas ut, skall den medlemsstat som registrerat den 
föreskriva vad som kan utlämnas och villkoren för detta. Man bör dock 
observera att det är Europol som fattar det formella beslutet även om 
dess handlingsfrihet alltså är begränsad, eftersom Europol inte kan gå 
emot en medlemsstats uppfattning att uppgiften inte får lämnas ut. 
Däremot är det tänkbart att även om medlemsstaterna har givit klartecken 
till utlämnande av vissa uppgifter, så kan Europol ändå besluta att så inte 
skall ske.
Om en begäran rör uppgifter som Europol har registrerat i infor-
mationsregistret är förfarandet likartat men frågan behöver endast ställas 
till de stater som berörs av uppgifterna. Europol bestämmer, om 
klartecken till utlämnade ges, vad som skall lämnas ut och villkoren för 
detta.
Rör en begäran slutligen en uppgift som förekommer i ett analys-
register, skall – för att utlämnande skall få äga rum – Europol, de med-
lemsstater som deltar i analysprojektet och de övriga stater som 
eventuellt berörs av detta vara ense om att uppgiften kan utlämnas.
I alla dessa situationer har alltså berörda medlemsstater vetorätt. En 
vägran att lämna ut en begärd uppgift skall dock, vare sig beslutet i 
realiteten har fattas av en medlemsstat eller av Europol, alltid vara 
hänförlig till någon av de sekretessgrunder som finns angivna i artikel 
19.3.
Som nyss har sagts är det Europol som skall fatta det formella beslutet. 
När uppgiften kan lämnas ut görs detta på lämpligt sätt. När ett 
avslagsbeslut meddelas skall detta ske i form av en underrättelse till den 
sökande om att nödvändiga kontroller av Europols register har gjorts 
men utan att det avslöjas om den sökande är känd för Europol eller inte. 
Samma underrättelse lämnas naturligtvis också till en sökande om vilken 
inga uppgifter finns i registren. Det sistnämnda framgår inte uttryckligen 
av konventionstexten men ligger i sakens natur.
För det fall den styrande nationella lagstiftningen föreskriver indirekt 
kontroll skall Europol utföra denna i nära samarbete med de berörda 
nationella myndigheterna och därefter lämna den sökande samma besked 
som nyss har sagts.
Konventionen ger också rätt att överklaga Europols beslut till den 
gemensamma tillsynsmyndigheten. Ett sådant ärende handläggs på olika 
sätt beroende på om överklagandet avser en vägran att lämna ut uppgifter 
eller ett kontrollförfarande som den sökande är missnöjd med. 
Handläggningen skiljer sig också beroende på om överklagandet avser 
uppgifter som har registrerats av medlemsstaterna i informationsregistret 
eller av Europol i samma register eller om det avser uppgifter i ett 
analysregister.
Om överklagandet avser en vägran att lämna ut en uppgift som finns i 
informationsregistret och som är införd där av en medlemsstat, skall den 
gemensamma tillsynsmyndigheten besluta i enlighet med den lag som 
gäller i den medlemsstat där den ursprungliga framställan om att få del av 
uppgiften har gjorts. Detta är att betrakta som en lagvalsregel och syftar 
till att peka ut vilket huvudförfarande som skall tillämpas för ärendets 
handläggning, nämligen om prövningen skall gälla ett utlämnande av 
uppgiften eller ett kontrollförfarande. Samma regel gäller självfallet för 
överinstansen som för Europol, nämligen att den som begär att få ut en 
uppgift bara har rätt att få det om detta är möjligt enligt den lag som 
gäller i det land där begäran framställdes. Annars gäller i princip att den 
enskilde har rätt endast till det indirekta kontrollförfarandet. 
När tillsynsmyndigheten väl konstaterat att ärendet skall prövas som en 
fråga om utlämnande av en uppgift, skall den samråda med den 
nationella tillsynsmyndighet eller den behöriga domstol som kan finnas i 
det land som har infört uppgiften i registret. Den nationella tillsyns-
myndigheten eller domstolen skall då kontrollera om beslutet att vägra 
utlämna uppgiften har fattats med stöd av någon av de sekretessgrunder 
som finns i artikel 19.3 och med iakttagande av det förfarande som 
föreskrivs i artikel 19.4 första stycket. Om detta är fallet, skall den 
gemensamma tillsynsmyndigheten fatta sitt beslut, som – vilket särskilt 
framhålls – kan innebära ett avslag på begäran, i nära samråd med de 
nationella myndigheter som nyss har nämnts. Även om det inte 
uttryckligen sägs i bestämmelsen kommer den gemensamma tillsyns-
myndighetens beslut att inte lämna ut uppgiften att ta sig uttryck i ett 
kontrollmeddelande till den sökande. 
Tanken bakom det samrådsförfarande som föreskrivs är att undersöka 
om en nationell enhets rekommendation till Europol att vägra utlämna 
uppgiften har grundats på konventionsenliga omständigheter, dvs. är 
förenlig med åtagandena i konventionen. Den nationella tillsynsmyndig-
heten eller domstolen har närmast till upplysningarna och man kan säga 
att dessa organ här fungerar som utredningsmyndighet åt den gemen-
samma tillsynsmyndigheten.
Att yttrande inte inhämtas från Europol beror på att Europol skall följa 
de nationella enheternas yttrande när de uttalar att en uppgift inte får 
lämnas ut. Om det skulle visa sig att Europol har avslagit en begäran om 
utlämnande trots att detta har tillstyrkts av den berörda nationella 
enheten, får tillsynsmyndigheten naturligtvis göra samma prövning av 
Europols skäl för avslaget.
När överklagandet i stället rör en vägran att lämna ut uppgifter som 
Europol fört in i informationsregistret eller uppgifter som finns i ett 
analysregister, skall samrådet ske med den som vidhåller att uppgiften 
inte får lämnas ut, dvs. en medlemsstat eller Europol. Om den gemen-
samma tillsynsmyndigheten vill lämna ut uppgiften mot Europols eller 
någon berörd medlemsstats vilja, måste detta ske genom ett beslut som 
biträds av två tredjedelar av myndighetens ledamöter. Om överklagandet 
inte bifalls, skall ett kontrollmeddelande lämnas till den sökande. 
När slutligen överklagandet rör ett kontrollförfarande hos Europol 
skall, om uppgiften införts i informationsregistret av en medlemsstat, den 
gemensamma tillsynsmyndigheten nära samråda med den nationella 
tillsynsmyndigheten för att försäkra sig om att kontrollen har utförts på 
ett riktigt sätt. Om uppgiften förts in av Europol eller finns i ett register 
för analysändamål, skall samråd ske med Europol. Den gemensamma 
tillsynsmyndighetens beslut ges i form av ett kontrollmeddelande. 
På flera ställen i artikeln föreskrivs att beslut i ett ärende om 
utlämnande av uppgift eller kontroll av eventuella  uppgifters riktighet 
skall meddelas i form av en upplysning till den sökande att erforderlig 
kontroll har vidtagits men utan att röja om uppgifter om denne 
förekommer eller inte. Detta är det normala förfarandet då frågor ställs 
om känsliga uppgifter som inte kan lämnas ut. Det skulle i de fall där en 
person är i någon mening misstänkt kunna vara till stor skada om det 
röjdes för denne både att han är föremål för Europols intresse och att han 
inte är det.
Bestämmelserna i artikeln gäller också för uppgifter i andra register än 
sådana som förs med hjälp av automatisk databehandling. Med sådana 
register menas strukturerade samlingar av personuppgifter som är 
tillgängliga enligt bestämda kriterier. Definitionen är hämtad ur EG:s 
dataskyddsdirektiv. Den innebär att uppgifterna måste vara sökbara 
enligt åtminstone två kriterier för att det skall vara fråga om ett register i 
denna mening. 
Förhållande till svenska regler	
Datainspektionen bör bli den svenska tillsynsmyndigheten och vara den 
myndighet med vilken den gemensamma tillsynsmyndigheten skall sam-
råda när detta är föreskrivet i artikeln. Se vidare under redogörelsen för 
artikel 23 nedan.
Artikel 20.  Rättelse och utplåning av uppgifter 
I artikel 20.1 föreskrivs att uppgifter som är felaktiga eller har införts 
eller lagras i Europols register i strid med konventionen skall rättas eller 
utplånas av Europol om det är Europol som har fört in uppgiften i 
registret. Uppgifter däremot som har införts direkt av en medlemsstat 
skall enligt artikel 20.2 rättas eller utplånas av medlemsstaten i 
samarbete med Europol (20.2 första meningen). Denna föreskrift tar sikte 
på informationsregistret. Felaktiga uppgifter som kommit till Europol 
från medlemsstaterna på annat sätt än genom direkt införing i register 
eller uppgifter vilkas felaktighet beror på hanteringen hos Europol eller 
uppgifter som har förts in i registren av Europol i strid med kon-
ventionen, skall rättas eller utplånas av Europol i samråd med den 
medlemsstat varifrån de härrör (20.2 andra meningen). Om en uppgift 
rättas eller tas bort, skall de nationella enheter som mottagit den genast 
underrättas. De är då skyldiga att i sin tur utplåna eller rätta uppgiften 
(artikel 20.3). 
Envar har enligt artikel 20.4 rätt att hos Europol begära att felaktiga 
uppgifter som berör denne skall ändras eller utplånas. Europol skall 
informera denne om att rättelse har skett eller att uppgiften har utplånats. 
Om den berörde inte är nöjd med beskedet kan han vända sig till den 
gemensamma tillsynsmyndigheten. Samma sak gäller om begäran inte 
har besvarats inom tre månader. 
Kommentar
I artikeln uttrycks återigen principen om delat ansvar mellan Europol och 
medlemsstaterna för att uppgifter som finns i Europols register är 
vederhäftiga samt införda i enlighet med nationell lag och konventionens 
bestämmelser. Artikeln utgör också den grund på vilken den 
gemensamma tillsynsmyndighetens beslut kan få genomslag i Europol 
och hos medlemsstaterna. Se vidare kommentaren till artikel 24 nedan.
Artikel 21.  Tidsfrister för bevarande och utplåning av uppgifter i register
I Artikel 21.1 föreskrivs att uppgifter inte får bevaras hos Europol längre 
än vad som är nödvändigt för att Europol skall kunna fullgöra sina 
uppgifter. Senast tre år efter dess införande skall det undersökas om 
uppgiften behöver bevaras eller inte. Gallringskontroll och utplåning 
skall vad gäller uppgifter i informationsregistret utföras av den medlems-
stat som har infört uppgiften eller av Europol. Europol skall underrätta 
medlemsstaterna tre månader innan tidsfristen går ut. I fråga om andra 
register än informationsregistret ligger ansvaret på Europol ensamt.
I samband med kontroll enligt artikel 21.1 kan, om det är nödvändigt 
för att Europol skall kunna utföra sina arbetsuppgifter, beslutas att 
registeruppgiften skall bevaras till nästa kontrolltillfälle. I annat fall skall 
uppgiften utplånas (artikel 20.2).
Enligt artikel 21.3 får personuppgifter som förekommer i informa-
tionsregistret eller i analysregistren bevaras i högst tre år. En ny tidsfrist 
börjar löpa då en ny uppgift om samma person införs. Varje år skall dock 
undersökas om uppgiften är nödvändig för Europols verksamhet, vilket i 
så fall skall dokumenteras. 
Om en medlemsstat ur sina nationella register utplånar en person-
uppgift som också är överförd och lagrad i något Europolregister, skall 
denna uppgift enligt huvudregeln i artikel 20.4 utplånas också i Europols 
register. Ett undantag görs dock för det fall Europol har uppgifter från 
annat håll – som ursprungsstaten inte har – och dessa motiverar att den 
ursprungliga uppgiften inte utplånas. Då får uppgiften ändå bevaras och 
ursprungsstaten skall underrättas om detta. 
Enligt artikel 21.5 får en uppgift inte utplånas om detta skulle kunna 
innebära en risk för den registrerades säkerhet. Om förutsättningar i 
övrigt föreligger för att utplåna uppgiften, får den därefter bara användas 
med den registrerades samtycke.
Artikel 22.  Bevarande och rättelse av uppgifter i akter
I artikel 22 regleras frågor om bevarande och rättelse av uppgifter hos 
Europol i akter, dvs. i andra sammanställningar av uppgifter än i 
dataregister. Sådana personuppgifter skall utplånas eller rättas eller också 
skall i akten införas en anteckning om att de inte får användas på samma 
sätt som gäller för utplånande och rättande av uppgifter i dataregister. En 
enskild person har också samma möjligheter att bl.a. begära rättelse av 
införda uppgifter som skulle ha förelegat om uppgiften funnits i ett 
dataregister. 
Artikel 23.  Nationell tillsynsmyndighet
I varje medlemsland skall enligt artikel 23.1 en nationell tillsyns-
myndighet utses. Denna skall ha till uppgift att kontrollera att allt 
överlämnande av personuppgifter till och från Europol sker i enlighet 
med nationell lag och att den enskildes rätt inte kränks. Tillsyns-
myndigheten skall därför ha tillgång till de uppgifter som medlemsstaten 
har registrerat i informationsregistret och som har registrerats i 
indexregistret. Den skall också ha tillgång till lokaler och akter hos 
statens sambandsmän hos Europol. Den nationella tillsynsmyndigheten 
skall övervaka de nationella enheternas verksamhet i förhållande till 
Europol och hemstatens myndigheter i frågor som berör skydd för 
personuppgifter. Tillsynsmyndigheten skall också utöva tillsyn över 
sambandsmännens verksamhet i förhållande till hemlandets nationella 
enhet och Europol i de delar som skyddet för personuppgifter berörs.
Tillsynsmyndighetens verksamhet skall utövas i enlighet med 
nationella förfaranden och med tillämpning av nationell lag.
Enskilda har enligt artikel 23.2 rätt att vända sig till den nationella 
tillsynsmyndigheten med begäran att myndigheten skall säkerställa att 
överföring av personuppgifter till Europol sker i enlighet med nationell 
lag och även att användningen i hemstaten av personuppgifter sker enligt 
lag.
Förhållande till svenska regler
Datainspektionen bör vara svensk nationell tillsynsmyndighet. Detta 
uppdrag och de regler som erfordras för att fullfölja det kan regleras i 
instruktionen för Datainspektionen eller i en annan av regeringen 
beslutad förordning. Någon reglering i av riksdagen beslutad lag behövs 
inte eftersom de befogenheter som artikel 23 förutsätter skall finnas hos 
den nationella tillsynsmyndigheten endast riktar sig mot svenska myn-
digheter. Datalagskommitten har emellertid i sitt betänkande Integritet, 
Offentlighet, Informationsteknik (SOU 1997:39) för att genomföra EG:s 
s.k. dataskyddsdirektiv bl.a. föreslagit längre gående befogenheter för 
Datainspektionen som tillsynsmyndighet än vad den har idag i mot-
svarande funktion enligt datalagen (1973:289). Den föreslagna lagregle-
ringen, som avses bli generellt tillämplig, omfattar väl de krav som ställs 
i artikel 23 i konventionen.
Artikel 24.  Gemensam tillsynsmyndighet
Konventionen föreskriver i artikel 24.1 att en gemensam tillsyns-
myndighet skall inrättas. Denna skall ha till uppgift att utöva tillsyn över 
att lagring, behandling och användning av personuppgifter i Europol sker 
på ett sätt som inte strider mot konventionen eller kränker enskildas rätt. 
Myndigheten skall också ha tillsyn över att överföring till medlems-
staterna av uppgifter som har Europol som ursprung sker i enlighet med 
konventionen. Den skall enligt artikel 24.3 också analysera eventuellt 
uppkommande tolknings- och tillämpningsproblem i Europols verksam-
het med avseende på behandling och användning av personuppgifter. 
Vidare skall myndigheten uppmärksamma de problem som visar sig 
uppkomma i de nationella tillsynsmyndigheternas verksamhet och vid 
tillämpningen av reglerna om enskilds rätt till tillgång till uppgifter ur 
Europols register och därvid utarbeta förslag till gemensamma lösningar 
på uppkommande problem.
Enskilda har rätt att vända sig direkt till den gemensamma tillsyns-
myndigheten med begäran om att denna skall kontrollera och försäkra sig 
om att eventuell lagring, insamling, behandling och användning av 
personuppgifter sker på ett konventionsenligt och korrekt sätt (artikel 
24.4).
Om felaktigheter konstateras i något avseende som myndigheten har 
att bevaka, skall detta enligt artikel 24.5 genast anmälas till Europols 
chef med en begäran om svar inom den tid myndigheten bestämmer. 
Europols chef skall informera styrelsen. Om rättelse inte vidtas på ett för 
tillsynsmyndigheten acceptabelt sätt, skall den vända sig direkt till 
styrelsen med sina klagomål. 
Europol skall enligt bestämmelserna i artikel 24.2 biträda den gemen-
samma tillsynsmyndigheten genom att tillhandahålla de upplysningar, 
dokument och lagrade uppgifter som behövs för myndighetens verk-
samhet. Myndigheten har också fri tillgång till Europols lokaler. Europol 
skall vidare verkställa myndighetens beslut med anledning av 
överklaganden enligt artikel 19.7 och 20.4.
Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall bestå av högst två 
medlemmar från varje nationell tillsynsmyndighet. Dessa skall utses på 
fem år av medlemsstaterna. Ledamöterna får biträdas av suppleanter. 
Myndigheten utser inom sig ordförande. Den får inte motta instruktioner 
från något utomstående organ (artikel 24.1).  Vid myndigheten skall 
finnas ett sekretariat vars uppgifter skall fastställas i myndighetens 
arbetsordning (artikel 24.10). Myndigheten har rätt att inom sig inrätta 
utredningskommissioner för särskilda ändamål (artikel 24.8).
Myndigheten skall enligt bestämmelserna i artikel 24.7 genom 
enhälligt beslut anta sin arbetsordning, vilken skall underställas rådet för 
godkännande genom enhälligt beslut. Myndigheten skall vidare inom sig 
inrätta en överklagandekommitté bestående av en medlem från varje 
delegation. Denna kommitté skall pröva överklagandeärenden. Parterna 
har rätt att där höras muntligen med biträde. 
Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall enligt artikel 24.6 
regelbundet upprätta en rapport över verksamheten. Denna rapport skall 
tillsammans med ett yttrande från Europols styrelse översändas till rådet. 
Myndigheten skall ta ställning till om, och i så fall hur, rapporten skall 
offentliggöras. 
Kommentar
Europol skall enligt bestämmelserna i artikel 20 utplåna eller ändra 
felaktiga uppgifter eller sådana uppgifter som har införts i strid med 
konventionen. Detta gäller naturligtvis oavsett hur detta har kommit till 
Europols kännedom. Det har därför inte ansetts nödvändigt med en 
uttrycklig regel som ålägger Europol lydnadsplikt mot den gemensamma 
tillsynsmyndigheten i dessa avseenden. Däremot är Europol uttryckligen 
skyldig att verkställa myndighetens beslut med anledning av 
överklaganden enligt artikel 19.7 och 20.4.
Den särskilda överklagandekommittén har tillkommit för att avlasta 
den gemensamma tillsynsmyndigheten arbete med ett stort antal 
rutinärenden som rör överklaganden i enskilda fall. Kommittén skall 
alltså inte pröva de principiellt viktiga ärenden som har anhängiggjorts 
direkt hos den gemensamma tillsynsmyndigheten med stöd av regeln i 
artikel 24.2. Sådana ärenden prövas av myndigheten som sådan. 
Kommittén skall i viss utsträckning arbeta i domstolsliknande former 
med möjlighet till muntlig handläggning av ärenden och rätt för parterna 
att biträdas av ombud. Närmare regler för dess verksamhet kommer att 
finnas i myndighetens arbetsordning. 
Artikel 25.  Datasäkerhet
Europol ges i artikel 25.1 en allmän uppgift att vidta alla de tekniska och 
organisatoriska åtgärder som är nödvändiga för att uppfylla konven-
tionens krav på datasäkerhet; dock bara i den mån kostnaden för åtgärden 
står i proportion till det skydd som avses.
På vissa områden har däremot kraven preciserats. Således föreskrivs i 
artikel 25.2 att medlemsstaterna och Europol skall vidta en rad säker-
hetsåtgärder för att åstadkomma åtkomstskydd för utrustning (25.2.1), 
datamedieskydd (25.2.2), skydd för lagrade data (25.2.3), användar-
kontroll (25.2.4), behörighetskontroll (25.2.5), kommunikationskontroll 
(25.2.6), indatakontroll (25.2.7), kontroll av transport (25.2.8), åter-
ställande efter störning (25.2.9) samt driftsäkerhet och autencitet 
(25.2.10). 
6.2.5 Avd V. Rättslig ställning, organisation och finansiella 
bestämmelser (artikel  26-37)
Artikel 26.  Rättskapacitet
I artikeln slås fast att Europol är en juridisk person som i alla 
medlemsländer skall ha den mest omfattande rättskapacitet som kan 
tillerkännas en sådan. Europol skall bl.a. ha rätt att förvärva och avyttra 
fast egendom och föra talan. (Artikel 26.1 och 2)
Enligt artikel 26.3 har Europol internationellrättslig rättskapacitet, dvs. 
rätt att ingå vissa internationella avtal. Sålunda har Europol rätt att sluta 
värdlandsavtal med Nederländerna och andra avtal och arrangemang i 
förhållande till tredje länder och utomstående instanser (se om detta 
artikel 10.4) på de områden som regleras i konventionen. 
Artikel 27.  Europols organ
Europols organ är styrelsen, direktören, styrekonomen och budget-
kommittén. 
Artikel 28.  Styrelsen
Styrelsens arbetsuppgifter regleras i artikel 28.1 under 23 punkter. I den 
delen hänvisas till konventionstexten.
Styrelsen skall bestå av en företrädare för varje medlemsstat som 
vardera har en röst (artikel 28.2). Ordinarie ledamot kan ersättas av en 
suppleant (artikel 28.3) och har rätt att vid styrelsesammanträdena 
åtföljas av experter (artikel 28.5). Kommissionen har rätt att närvara men 
har inte rösträtt vid styrelsesammanträdena; styrelsen kan också besluta 
att sammanträda i kommissionens utevaro (artikel 28.4). Ordförande i 
styrelsen är företrädaren för den medlemsstat som utövar ordförande-
skapet i rådet (artikel 28.6). Styrelsen skall sammanträda minst två 
gånger per år (artikel 28.9). Den skall enhälligt anta sin egen arbets-
ordning (artikel 28.7) och den skall varje år anta en verksamhets-
berättelse för Europol för det gångna året och upprätta en verksamhets-
plan för det kommande året. Bägge dokumenten skall underställas rådet 
(artikel 28.10).
Kommentar
Ett utkast till arbetsordning för styrelsen har under arbetet med de 
erforderliga tillämpningsföreskrifterna utarbetats och godkänts av rådet 
på det sätt som närmare beskrivs nedan i kommentaren till artikel 45. 
Artikel 29.  Direktör
Europols verkställande ledning utövas enligt artikel 29.1 av direktören 
som  utses av rådet för en fyraårsperiod med möjlighet till en periods 
förlängning. På samma sätt som direktören utses också det antal 
biträdande direktörer som rådet bestämmer (artikel 29.2).
Direktören är Europols ställföreträdare (artikel 29.5). Direktören skall 
som följer av artikel 29.3 verkställa Europols uppgifter, svara för 
löpande administration och personalledning, utarbeta och verkställa 
styrelsens beslut, utarbeta de budgetdokument som föreskrivs i 
konventionen och utföra alla andra uppgifter som konventionen eller 
styrelsen ålägger denne. Europols direktör skall delta i styrelsens 
sammanträden och är ansvarig inför denna (artikel 29.4). Rådet kan 
enligt artikel 29.6 genom beslut med kvalificerad majoritet entlediga 
direktören och biträdande direktörer efter att styrelsen har yttrat sig. 
Artikel 30.  Personal
I artikeln fastslås att Europols direktör och den övriga personalen skall 
utöva sin verksamhet i enlighet med Europols målsättning och att de inte 
får ta emot instruktioner från något organ utanför Europol om inte 
konventionen föreskriver annat. Av artikeln framgår också att direktören 
är chefstjänsteman och att det är denne som anställer och entledigar 
övriga tjänstemän i Europol med undantag för de biträdande direktörerna. 
Den övergripande regeln för tjänstetillsättningar återfinns i artikel 30.2. 
Sålunda skall personlig lämplighet och yrkesskicklighet jämte en strävan 
till jämn fördelning mellan i unionen ingående nationaliteter och 
språkgrupper eftersträvas vid rekryteringen.
Närmare regler med personalföreskrifter skall antas av rådet. Dessa är 
under utarbetande på det sätt som beskrivs i kommentaren till artikel 45.
Artikel 31.  Sekretess
I artikeln finns föreskrifter om sekretesskydd för uppgifter inom Europol 
och för uppgifter som lämnas från Europol till medlemsstaterna. 
Medlemsstaterna är enligt artikel 31.1 skyldiga att vidta åtgärder för att 
säkerställa sekretesskydd av de uppgifter som skall hemlighållas och som 
har samlats in med stöd av konventionen eller utväxlats genom Europol. 
För detta ändamål skall rådet enhälligt anta tillämpningsregler om skydd 
för hemliga uppgifter vilka skall ha beretts i styrelsen. 
Vidare föreskrivs i artikel 31.2 att medlemsstaterna på begäran av 
Europols direktör skall vara behjälpliga med att, i enlighet med sina 
nationella regler, säkerhetskontrollera de egna medborgare som kan 
komma att anförtros säkerhetskänsliga uppgifter i Europol. Den 
myndighet som enligt nationella regler är behörig att utföra sådan 
kontroll skall meddela Europol slutsatserna av resultatet av säker-
hetskontrollen och dessa slutsatser är bindande för Europol. Medlems-
staterna och Europol får anförtro bara särskilt kvalificerad och säker-
hetskontrollerad personal uppgiften att databehandla uppgifter inom 
Europol (artikel 31.3).  
Förhållande till svenska regler
Sekretess
Åtagandena i artikeln kräver enligt regeringens bedömning inte några 
nya sekretessregler. Promemorians bedömning överensstämmer med 
regeringens och remissinstanserna har lämnat bedömningen utan erinran.
Bestämmelsen förutsätter att uppgifter från Europol kan hållas hemliga 
i Sverige. Eftersom uppgifterna huvudsakligen kommer att inflyta i 
polisregister eller eljest kommer att användas av polisen eller tullen i 
dess brottsförebyggande, brottsbekämpande eller brottsutredande verk-
samhet finns ett antal tillämpliga sekretessbestämmelser som bedöms 
vara tillräckliga.
I 5 kap. 1 § sekretesslagen finns regler om sekretess m.m. med hänsyn 
främst till intresset att förebygga, uppdaga eller beivra brott, den s.k. 
förundersökningssekretessen.  Bestämmelsen gäller bl.a. för uppgifter i 
polisregister. En förutsättning för att sekretess skall gälla är att det kan 
antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder motverkas eller 
den framtida verksamheten skadas, om uppgiften röjs.
Sekretessen gäller i första hand hos åklagar-, polis- och tullmyn-
digheterna. Eftersom sekretessen gäller för uppgift som hänför sig till  
brottsförebyggande eller brottsbeivrande verksamhet, följer sekretessen 
med uppgiften om den lämnas vidare till en annan myndighet. Även en 
myndighet som i annan verksamhet biträder åklagare eller polis i 
brottsbekämpande verksamhet är underkastad sekretess till skydd för 
spaning och utredning.
Bestämmelserna i 5 kap. 1 § sekretesslagen är till för att skydda det 
allmännas brottsförebyggande och brottsbeivrande verksamhet. I 9 kap. 
17 § sekretesslagen finns korresponderande regler till skydd för enskildas 
integritet när det gäller uppgifter i bl.a. polisregister. 
Enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen gäller vidare sekretess i verksamhet 
som avser förande av eller uttag ur bl.a. register som förs enligt 
polisregisterlagen för uppgift som har tillförts registret. Sekretessen 
enligt denna bestämmelse är absolut, dvs. något skaderekvisit ställs inte 
upp som villkor för sekretessen. Uppgifter från registren får lämnas ut 
endast under de förutsättningar som anges i polisregisterlagen eller i 
förordning som har stöd i denna lag. Reglerna i 14 kap. sekretesslagen 
om vissa begränsningar i sekretessen och om förbehåll är inte tillämpliga 
på uppgifter som omfattas av denna bestämmelse. 
Sekretessen enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen gäller också i förhållande 
till den enskilde. Lagen (1965:94) om polisregister m.m. (Polisregister-
lagen) innehåller dock vissa bestämmelser om utlämnande av uppgifter 
till den registrerade själv. Den enskildes rätt att få upplysningar om sig 
själv är begränsad. Den huvudsakliga anledningen härtill är att polis-
register också innehåller uppgifter av betydelse för brottsspaning. Den 
begränsning som gäller är framför allt att det i utdrag till enskild inte 
skall tas med uppgift om misstanke för brott, om inte åtal har väckts för 
brottet. Vidare gäller att bötesbrott redovisas endast i begränsad 
omfattning.
Enligt 3 § första stycket tredje punkten polisregisterlagen kan enskilda 
under vissa förutsättningar få utdrag ur polisregister beträffande någon 
annan enskild. Det gäller dels arbetsgivare i vissa fall om det behövs för 
att pröva den som söker anställning, dels om regeringen meddelar 
dispens efter individuell prövning och den enskilde kan styrka att hans 
rätt är beroende av upplysningen. I fråga om innehållet i utdraget gäller 
enligt polisregisterkungörelsen samma begränsningar som när det gäller 
sådant utdrag som en enskild kan få beträffande sig själv enligt polis-
registerlagen. 
Enligt 3 § första stycket första punkten polisregisterlagen har 
Riksdagens ombudsmän (JO), Justitiekanslern, Datainspektionen, Riks-
polisstyrelsen, Statens invandrarverk, Alkoholinspektionen, länsstyrelse, 
länsrätt, polis- och åklagarmyndighet samt allmän domstol rätt till 
uppgifter ur person- och belastningsregistret (PBR). Andra myndigheter 
har enligt 8 § andra stycket kriminalregisterlagen och 3 § första stycket 
andra punkten polisregisterlagen rätt till utdrag ur registret om och i den 
utsträckning regeringen för ett visst slag av ärenden ger tillstånd till det. 
Regeringen har också möjlighet att föreskriva att uppgiftslämnandet får 
begränsas. Enligt 9 § polisregisterlagen får slutligen uppgifter lämnas till 
den officiella statistiken och för andra forskningsändamål.
Artikeln ålägger således inte medlemsländerna längre gående 
förpliktelser vad gäller sekretess än vad som redan föreskrivs i 
sekretesslagen och i polisregisterlagen. Någon utökning av det sekre-
tessbelagda området behövs därför inte för att säkerställa sekretess för 
uppgifter som lämnas från Europol till svenska myndigheter. 
Som närmare utvecklats i avsnitt 8.2 krävs inte heller några särskilda 
sekretessregler för att uppfylla åtagandet i artikel 17 att respektera 
inskränkningar i rätten att använda uppgifter från Europol.
Säkerhetskontroll
Bestämmelsen i artikel 31.2 om säkerhetskontroll är förenlig med den 
svenska säkerhetsskyddslagen (1996:627) som trädde i kraft den 1 juli 
1996. Promemorian gör samma bedömning och remissinstanserna har 
lämnat bedömningen utan erinran.
Konventionen ålägger staterna att utföra säkerhetskontroll i enlighet 
med sina nationella regler. Häri innefattas naturligtvis även de 
bestämmelser som rör förutsättningarna för att överhuvud genomföra en 
sådan kontroll. Säkerhetsprövning enligt 11 § säkerhetsskyddslagen skall 
företas beträffande den som genom anställning eller på annat sätt skall 
delta i verksamhet som har betydelse för rikets säkerhet eller som skall 
anlitas för sysslor som är viktiga för skyddet mot terrorism. 
Säkerhetsprövningen skall i kvalificerade fall omfatta registerkontroll 
och särskild personutredning enligt närmare bestämmelser i 13-20 §§ 
säkerhetsskyddslagen. 
Registerkontroll skall enligt 13 § första stycket i princip företas 
beträffande den som skall delta i en verksamhet där han får ta del av 
sekretessbelagda uppgifter av betydelse för rikets säkerhet. I 14 § finns 
en bestämmelse som under vissa förutsättningar medger en sådan 
kontroll av den som skall anlitas för sysslor som är viktiga för skyddet 
mot terrorism. Registerkontroll kan enligt 15 § första stycket också ske 
på begäran av främmande stat om den person som framställan gäller har 
eller har haft hemvist i Sverige och i den främmande staten skall delta i 
en verksamhet som har betydelse för statens säkerhet samt om det i den 
främmande staten för deltagande i verksamheten gäller regler om 
registerkontroll som motsvarar säkerhetsskyddslagens regler. Beslut om 
kontroll fattas i dessa fall av Rikspolisstyrelsen. Skall en person som har 
eller har haft hemvist i Sverige delta i säkerhetskänslig verksamhet hos 
en mellanfolklig organisation där Sverige är medlem, får enligt 15 § 
andra stycket registerkontroll göras efter beslut av regeringen om 
organisationen gjort framställan härom. När en framställan om 
registerkontroll gjorts av en främmande stat eller en mellanfolklig 
organisation skall enligt 18 § i de känsligaste fallen särskild person-
utredning också genomföras. 
Registerkontroll på begäran av en mellanfolklig organisation förut-
sätter således inte att organisationen har motsvarande regler om 
registerkontroll men en förutsättning är att den aktuella verksamheten 
kan anses säkerhetskänslig. Med detta menas självfallet inte att 
verksamheten måste beröra svenska säkerhetsintressen för att register-
kontroll skall kunna ske. 
Detta innebär såvitt avser Europol att sådan säkerhetskontroll som 
erfordras enligt artikel 31 i konventionen kan genomföras i Sverige. 
Artikel 32.  Diskretion och tystnadsplikt
Artikeln reglerar i fyra punkter lojalitetsplikt och tystnadsplikt Punkt 1 
innehåller en bestämmelse om en allmän lojalitetsplikt. Punkt 2 reglerar 
tystnadsplikt i förhållande till sekretessbelagda uppgifter. Punkt 3 
behandlar frågan om uppgiftslämnande till domstol och vittnesplikt. 
Punkt 4 ålägger medlemsstaterna att lagföra brott mot tystnadsplikten.
För Europols organ, dess ledamöter, de biträdande direktörerna, övriga 
anställda inom Europol och sambandsmännen gäller en allmän 
lojalitetsregel. Den innebär att de skall avhålla sig från handlingar och 
yttranden som är menliga för Europol eller som kan skada dess 
verksamhet (artikel 32.1).
Samma personkrets, liksom andra personer som uttryckligen har ålagts 
tystnadsplikt, är enligt artikel 32.2 skyldiga att iaktta denna tystnadsplikt 
beträffande hemliga uppgifter som de har fått kännedom om i tjänsten 
eller inom ramen för sin verksamhet. Tystnadsplikten gäller i förhållande 
till varje obehörig person och allmänheten. Denna tystnadsplikt kvarstår 
även sedan de har slutat sin tjänst hos eller sitt uppdrag för Europol. 
Europol skall i särskild form underrätta varje person som kan komma att 
omfattas av tystnadsplikten om detta och erinra om de konsekvenser ett 
brott mot tystnadsplikt kan medföra. 
Artikel 32.3 rör vittnesplikt. Huvudregeln i första stycket är att samma 
personkrets som omfattas av tystnadsplikt enligt 32.2 skall iaktta denna 
tystnadsplikt även i förhållande till domstolar och andra myndigheter. 
Den som omfattas av tystnadsplikten får alltså inte utan tillstånd av 
Europols direktör avlägga vittnesmål eller utom rätta, t.ex. i samband 
med förundersökning, lämna uppgifter om förhållanden vilka han har fått 
kännedom om i samband med tjänsten eller uppdraget. 
Enligt artikel 32.3 tredje stycket gäller dock – med avseende på 
vittnesmål inför domstol – denna huvudregel  bara i de stater där den 
nationella processordningen tillåter ett vittne att i dessa situationer vägra 
avlägga vittnesmål. I sådana fall skall tillstånd att vittna först inhämtas 
från Europols direktör. Om vittnesmålet avser uppgifter som införts till 
Europol från en medlemsstat eller uppenbart berör en sådan, skall den 
statens uppfattning först inhämtas innan tillstånd att vittna får ges. När 
det är fråga om en sambandsman skall medgivande från hemstaten 
inhämtas innan Europols direktör kan ge tillstånd att avlägga vittnesmål. 
Tillstånd att avlägga vittnesmål får bara vägras om det är nödvändigt för 
att ta tillvara viktiga skyddsvärda intressen hos Europol eller berörda  
medlemsstater (artikel 32.3 femte stycket).
Om den nationella lagstiftningen i den stat där vittnesmål skall 
avläggas däremot inte medger rätt att vägra vittna i dessa situationer skall 
Europols direktör ta kontakt med domstolen ifråga för att försäkra sig om 
att de uppgifter som lämnas vid behov kan omfattas av sekretess även 
efter vittnesmålet (32.3 andra stycket). 
Oavsett vilket förfarande som kan komma att tillämpas är den som 
omfattas av tystnadsplikt enligt artikel 32.3 första stycket alltid skyldig 
att, innan vittnesmål avläggs eller hemliga uppgifter lämnas vända sig till 
Europols direktör för att denne skall kunna ta kontakt med den berörda 
domstolen eller myndigheten i syfte att utröna vilka regler som gäller för 
vittnesmål. Om det är direktören själv som har kallats att vittna, skall 
dessa uppgifter fullgöras av styrelsen. Skyldigheten att kontakta 
direktören och vid behov utverka tillstånd till avläggande av vittnesmål 
kvarstår även efter det att tjänst hos eller uppdrag för Europol har 
avslutats.
Medlemsstaterna är enligt artikel 32.4 skyldiga att lagföra alla 
överträdelser av tystnadsplikt som avses i artikel 32.2 och 3 som om de 
vore brott mot deras egna regler om tystnadsplikt och sekretess. 
Medlemsstaterna skall också senast då konventionen träder i kraft ha 
genomfört sådan lagstiftning att brott mot tystnadsplikten kan beivras 
och att bestämmelserna också kan tillämpas på de tjänstemän som i det 
egna landet har befattning med Europol. 
Förhållande till svenska regler
Tystnadsplikt 
Att en uppgift är sekretessbelagd innebär enligt svensk rätt att 
tystnadsplikt råder om densamma. Tystnadsplikten gäller enligt 1 kap. 
6 § sekretesslagen för den myndighet där uppgiften är sekretessbelagd 
och för den som genom anställning eller uppdrag hos myndigheten eller 
genom tjänsteplikt eller på annan liknande grund för det allmännas 
räkning deltar eller har deltagit i myndighetens verksamhet och då fått 
del av uppgiften. 
Brott mot tystnadsplikten medför i princip straffansvar enligt 20 kap. 
3 § brottsbalken. Den som omfattas av tystnadsplikt får dock utan att 
riskera straff, andra sanktioner eller repressalier lämna normalt 
sekretessbelagda uppgifter för publicering i tryckt skrift eller i radio eller 
i TV om inte särskilda undantag har meddelats i lag med stöd av 
tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Detta är den 
principiella innebörden av den s.k. meddelarfriheten som är en av 
offentlighetsprincipens hörnstenar. De regler i sekretesslagen som utgör 
grunden för den tystnadsplikt som i Sverige gäller för uppgifter som 
härrör från Europol, nämligen huvudsakligen 5 kap. 1 § om förunder-
sökningssekretess och de korresponderande reglerna i 9 kap. 17 § till 
skydd för enskilds intresse, 7 kap. 17 § om polisregistersekretess och i 
viss utsträckning utrikessekretessen i 2 kap. 1 §, omfattas alla helt eller 
delvis av meddelarfriheten. I alla normala fall kommer alltså tyst-
nadsplikten avseende Europolinformation att vara berörd av meddelar-
friheten.
Med beaktande av meddelarfriheten, som ju är inskränkt till att gälla 
uppgifter som lämnats för publicering, reglerar sekretesslagen och 20 
kap. 3 § brottsbalken den tystnadsplikt rörande sekretessbelagda upp-
gifter som gäller för anställda i Sverige vid deras befattning med 
uppgifter från Europol, liksom de svenska Europolsambandsmännens  
befattning med sådana uppgifter. Däremot gäller inte några svenska 
regler för Europolanställdas befattning med hemliga uppgifter. Det finns 
alltså ett område inom vilket sekretess och tystnadsplikt råder enligt 
Europolkonventionen som inte har direkt motsvarighet i svenska regler 
om sekretess och tystnadsplikt men inom vilket Sverige som medlemsstat 
har åtagit sig att lagföra brott mot desamma som om de vore inhemska 
regler. Regler som i princip motsvarar de nu berörda i Europol-
konventionen finns bl.a. i artikel 194 i Euratomfördraget. 
I promemorian förslogs att denna fråga borde lösas i annat 
sammanhang. Skälen för detta var främst att den har vidare räckvidd än 
Europolkonventionen och att den rymmer komplicerade rättsfrågor. 
Regeringen delar denna bedömning. Frågan bör övervägas i annat 
lämpligt sammanhang. 
Vittnesmål
Svenska regler om i vilka fall det råder förbud mot att vittna i domstol 
om vissa uppgifter finns i 36 kap. 5 § rättegångsbalken. Lagrummet kan i 
princip inte tillämpas på uppgifter som kan lämnas av den personkategori 
som avses i artikel 32 i konventionen, varför det inte på denna grund kan 
bli aktuellt att låta någon Europolanställd slippa avlägga vittnesmål i 
svensk domstol. I 5 kap. 1 och 4 §§ rättegångsbalken finns regler om i 
vilka fall en huvudförhandling kan hållas inom stängda dörrar på grund 
av att sekretessbelagda uppgifter inte skall röjas och att rätten kan 
förordna om att uppgift som förebringats inom stängda dörrar inte får 
uppenbaras. Dessa regler, jämte reglerna i 12 kap. sekretesslagen, ger 
tillräckliga garantier för att hemliga uppgifter från Europols verksamhet 
kommer att kunna skyddas inom ramen för den svenska rättegångs-
ordningen. 
Artikel 33.  Språk
EU:s elva officiella språk är officiella språk också i Europol och därmed 
även styrelsens arbetsspråk. Tolkning kommer därför att ske vid styrelse-
sammanträdena. Frågan om arbetsspråk i den löpande verksamheten vid 
Europols huvudkontor i Haag berörs inte i konventionen. I den 
verksamhet som idag bedrivs i ENE är arbetsspråket i huvudsak 
engelska.
Översättning av handlingar för Europols räkning skall göras av EU:s 
institutioner. För närvarande används för ENE:s behov EU:s översätt-
ningscenter i Luxemburg. 
Artikel 34.  Information till Europaparlamentet
Rådets presidium (ordförandeskap) skall årligen tillställa parlamentet en 
särskild rapport om Europols arbete. Ändringar i konventionen skall 
göras i samråd med parlamentet (artikel 34.1). Den tystnadsplikt som är 
föreskriven i artikel 32 gäller också i förhållande till parlamentet (artikel 
34.2). De skyldigheter som här föreskrivs inverkar inte på de nationella 
parlamentens rättigheter, inte heller på tillämpningen av artikel K.6 i EU-
fördraget och inte heller på de allmänna principer som gäller i 
förhållandet till parlamentet enligt avd VI i EU-fördraget (artikel 34.3). 
Kommentar
Artikelns sista stycke (34.3) handlar om den politiska relationen till 
parlamentet. Hänvisningen till de nationella parlamenten är ett sätt att 
markera att den mellanstatliga karaktären av samarbetet i Europol på 
inget sätt rubbas av att Europaparlamentet skall informeras och i vissa 
fall rådfrågas. I artikel K.6 i EU-fördraget stadgas nämligen att ord-
förandeskapet och kommissionen regelbundet skall underrätta 
parlamentet om de överläggningar som hålls inom ramen för den tredje 
pelaren och att ordförandeskapet skall rådfråga (samråda med) 
parlamentet i principiellt viktiga frågor och se till att vederbörlig hänsyn 
tas till dess synpunkter. Vidare sägs att parlamentet får ställa frågor och 
rikta rekommendationer till rådet och att det varje år skall hållas en 
debatt om de framsteg som gjorts inom den tredje pelaren, dvs. bland 
annat i Europols verksamhet. Hänvisningen i artikel 34.3  innebär alltså 
inte mer än en erinran om att den mer inskränkta bestämmelsen i 
Europolkonventionen inte begränsar parlamentets befogenheter enligt 
artikel K.6 i EU-fördraget i frågor som rör Europol. 
Artikel 35.  Budget
Artikeln innehåller budgetföreskrifter för Europol. Ett budget- och 
finansieringsreglemente skall antas av rådet för att komplettera 
bestämmelserna i denna artikel (artikel 35.9). 
Europol skall enligt artikel 35.2 finansieras av medlemsländerna. Varje 
lands bidrag skall bestämmas av den andel som varje stats brutto-
nationalinkomst utgör av alla medlemsstaters sammanlagda brutto-
nationalinkomster. Bruttonationalinkomst skall beräknas med ledning av 
rådets direktiv 89/130/EEG, Euratom av den 13 februari 1989 om 
harmonisering av beräkningen av bruttonationalinkomst till marknads-
priser.
Budgeten skall enligt artikel 35.1 vara balanserad och innefatta alla 
intäkter och utgifter för Europol och för den gemensamma tillsyns-
myndigheten och dess sekretariat liksom kostnaderna för revisionen av 
räkenskaperna (det sistnämnda följer av artikel 36.2). Räkenskapsåret 
skall löpa fr.o.m. januari t.o.m. december. För finansieringen skall en 
femårig finansieringsplan utarbetas samtidigt med budgeten. 
Direktören skall fastställa budgetförslaget, ett förslag till tjänste-
förteckning och ett förslag till finansiell plan, vilka dokument efter 
granskning av budgetkommittén skall läggas fram för styrelsen. Styrelsen 
skall anta den finansiella planen (artikel 35.3). Rådet skall enligt vad som 
föreskrivs i artikel 35.5 anta budgeten genom enhälligt beslut. I och med 
att rådet har antagit budgeten inträder medlemsstaternas betalnings-
skyldighet för det årliga bidraget.
Kontroll av den löpande ekonomiska verksamheten skall utövas av en 
styrekonom som utses av styrelsen och ansvarar inför denna. I budget-
föreskrifterna kan bestämmas att styrekonomens granskning får utföras i 
efterhand för vissa utgifter och inkomster (artikel 35.7). Direktören skall 
verkställa budgeten i enlighet med de bestämmelser som meddelas i de 
särskilda budgetföreskrifterna (artikel 35.6).
Budgetkommittén, dvs. Europols beredningsorgan för budgetära och 
finansiella frågor, skall bestå av en representant från varje medlemsland. 
Denne skall vara expert på budgetfrågor (artikel 35.8). 
Artikel 36.  Revision av räkenskaper
Revision skall enligt artikeln ske årligen på grundval av en boksluts-
rapport som läggs fram av direktören.  Revisionen skall utföras av en 
särskild revisionskommitté bestående av tre ledamöter från de Euro-
peiska gemenskapernas revisionsrätt, vilka utses av denna för tre år på 
förslag av dess ordförande. Revisionsrapporten skall läggas fram för 
rådet och skall dessförinnan ha diskuterats i styrelsen. Det är rådet som 
beslutar om ansvarsfrihet för direktören. 
Artikel 37.  Överenskommelse om säte
Europol skall ingå ett avtal med Nederländerna som skall innehålla de 
speciella bestämmelser som krävs för att reglera frågor om lokaler, 
skattefrågor och annat mellan Europol och den mottagande staten 
(värdlandet), dvs Nederländerna. I avtalet skall också regleras vad som 
skall gälla för Europols organ, dess medlemmar samt anställda och deras 
familjer i förhållande till Nederländerna. 
Kommentar
Besläktade frågor regleras också i det protokoll om immunitet och 
privilegier för Europol som skall upprättas mellan medlemsstaterna 
enligt bestämmelserna i artikel 41. 
6.2.6 Avdelning VI. Ansvar och rättsligt skydd (artikel 38-41)
Artikel 38.  Ansvar för olaglig eller felaktig behandling av uppgifter
Artikeln reglerar staternas skadeståndsrättsliga ansvar mot den som har 
lidit skada av felaktiga uppgifter i Europols register. Regeln i artikel 38.1 
är konstruerad så att den medlemsstat där den skadebringande handlingen 
företogs är skyldig att ersätta den drabbade. Den som har drabbats skall 
vända sig till den staten med sitt ersättningsanspråk vilket skall prövas 
enligt den statens nationella regler. Staten i fråga kan inte, för att freda 
sig mot den enskildes anspråk på ersättning, åberopa att uppgifternas 
felaktighet beror på försummelse av en annan medlemsstat eller av 
Europol.
I artikel 38.2 föreskrivs att om den stat där den skadebringande hand-
lingen har vidtagits inte själv är ansvarig för uppgiftens vederhäftighet 
har den staten enligt huvudregeln rätt att återfå vad som utbetalats i 
skadestånd till den enskilde från den som bär detta ansvar, dvs. från en 
annan medlemsstat eller Europol (s.k. regressrätt). Undantag från denna 
regel görs om medlemsstaten i fråga själv har använt uppgiften i strid 
med konventionens bestämmelser.
Om de berörda medlemsstaterna och – i förekommande fall – Europol 
inte kan komma överens om ett regressanspråk, föreskrivs i artikel 38.3 
att tvisten skall slitas av Europols styrelse genom ett beslut som fattas 
med två tredjedels majoritet. 
Kommentar
Med felaktiga uppgifter avses inte bara att uppgifterna är inkorrekta i sak 
utan även en situation där de visserligen är sakligt riktiga men lagligen 
eller enligt konventionen inte borde ha förekommit i Europols register. 
Hänvisningen till nationella regler gäller både materiella och processuella 
regler. 
Ett exempel på en skadebringande handling som kan utlösa skade-
ståndsansvar är att en person frihetsberövas på grundval av sakligt 
inkorrekta uppgifter som har kommit från Europol till rättsvårdande 
myndigheter i en medlemsstat. Ett annat exempel är att en person på 
grund av felaktiga uppgifter från något av Europols register på något sätt 
utpekas som brottsling och därigenom lider skada. Ansvaret för att 
ersätta skadan åvilar då den medlemsstat varifrån uppgiften har 
utlämnats. Har uppgiften lämnats ut av Europol ansvarar Europol enligt 
artikel 39.
Förhållande till svenska regler
I promemorian anfördes att om en registrerad person tillfogas skada 
genom att ett personregister innehåller en oriktig eller missvisande 
uppgift om denne, skall enligt svenska regler den registeransvarige enligt 
23 § datalagen ersätta skadan och att denna regel och reglerna i lagen 
(1974:515) om ersättning vid frihetsinskränkning torde ge tillräcklig 
grund för skadeståndsanspråk mot den svenska staten i fall som avses i 
artikel 38.1. I promemorian drogs därför slutsatsen att någon särskild 
lagstiftning utöver denna inte skulle behövas. 
Justitiekanslern (JK) har i sitt remissyttrande anfört att det är tveksamt 
om 23 § datalagen fullt ut täcker konventionsregleringen. Datainspek-
tionen har vid ett remissmöte uttalat sitt stöd för JK:s påpekande. 
Som JK emellertid också påpekat i yttrandet utgör 23 § datalagen i 
flertalet fall en tillräcklig grund för skadestånd som avses i artikel 38. 
Datalagskommitten har i den föreslagna persondatalagen lämnat ett 
förslag till skadeståndsregel, till vilken Registerutredningen i sitt 
slutbetänkande Polisens register (SOU 1997:65) gör en direkt hänvisning 
i sitt förslag till polisdatalag, som kommer att täcka konventions-
åtagandet i sin helhet. Siktet är beträffande båda dessa föreslagna lagar 
inställt på ikraftträdande den 1 januari 1999. Europol kan bli operativt 
verksamt tidigast i mitten av 1998. Regeringen har för avsikt att 
återkomma till frågan i samband med den nya lagstiftningen om polisens 
dataregister. 
Staternas skyldigheter beträffande regressanspråk enligt artikel 38.2 är 
att se som ett folkrättsligt åtagande och behöver inte föranleda någon 
lagstiftningsåtgärd. 
Artikel 39.  Annat ansvar
Europols avtalsrättsliga förpliktelser och ansvar regleras av den lag som 
är tillämplig på avtalet i fråga (artikel 39.1) För ansvar utanför 
avtalsförhållanden, i fall som inte regleras i artikel 38, gäller att Europol 
skall ersätta de skador som dess organ eller anställda har orsakat i sin 
tjänsteutövning, i den mån skadorna har vållats av dem. Denna regel 
inverkar inte på den rätt till skadeersättning som kan grundas på 
medlemsstaternas lagstiftning (artikel 39.2).
Den skadelidande har rätt att begära att Europol avstår från eller 
avbryter ett skadebringande handlande (artikel 39.3). Forum i 
skadeståndstvister av detta slag utses med tillämpning av reglerna i 
Brysselkonventionen om rättslig behörighet för verkställande av civil- 
och handelsrättsliga beslut (artikel 39.4). 
Artikel 40.  Tvistlösning
Enligt artikel 40.1 skall tvister mellan medlemsstaterna om tolkning och 
tillämpning av Europolkonventionen behandlas i rådet med sikte på att 
där nå en lösning. Om detta inte har åstadkommits inom sex månader, får 
de i tvisten inblandade parterna komma överens om annat sätt att lösa 
tvisten (artikel 40.2). Tvister mellan Europol och dess personal skall 
enligt artikel 40.3 lösas i enlighet med de regler som gäller för 
tvistlösning  i EU:s institutioner rörande visstidsanställd eller extra-
anställd personal. 
Kommentar
Artikeln är en av dem som diskuterades ingående under förhandlingarna 
om konventionen.  De flesta medlemsstater förespråkade att uppgiften att 
lösa tvister mellan medlemsstaterna skulle anförtros åt EG-domstolen. 
Man lyckades dock inte nå enighet om detta. Frågan löstes istället genom 
att 14 medlemsstater, dvs. alla utom en (Storbritannien), gjorde en 
gemensam deklaration i anslutning till artikel 40.2 som innebär att dessa 
14 stater åtar sig att alltid hänskjuta en tvist till EG-domstolen (jfr artikel 
182 i EG-fördraget). 
Frågan om EG-domstolens roll när det gäller förhandsavgöranden om 
tolkningen av Europolkonventionen berörs i avsnitt 9. 
Artikel 41.  Immunitet och privilegier
I artikeln anges att Europol, dess organ och dess anställda skall åtnjuta 
den immunitet och de privilegier som är nödvändiga för att de skall 
kunna fullgöra sina uppgifter. Sådana bestämmelser, som skall vara 
tillämpliga i alla medlemsstater skall finnas i ett särskilt protokoll (41.1). 
Detta protokoll skall antas av rådet och ratificeras av alla medlemsstater i 
enlighet med deras nationella regler (41.3). För sambandsmännen och 
deras familjer skall Nederländerna och övriga medlemsländer komma 
överens om nödvändiga regler för immunitet och privilegier (41.2). 
6.2.7 Avd VII. Slutbestämmelser (artikel 42-47)
Artikel 42.  Förbindelser med tredje land och utomstående instanser
Europol skall enligt bestämmelserna i artikel 42 upprätthålla förbindelser 
med tredje länder och utomstående organ i den utsträckning som detta är 
nödvändigt för att Europol skall kunna fullgöra sina uppgifter enligt 
artikel 3 i konventionen. För dessa ändamål skall särskilda tillämp-
ningsföreskrifter utarbetas. För förbindelser med EU:s institutioner och 
liknande skall styrelsen besluta sådana föreskrifter och för förbindelser 
med övriga, dvs. tredje länder och organisationer utanför EU, är det rådet 
som skall fatta detta beslut. 
Kommentar
Europols samarbete med utomstående regleras mer detaljerat på annat 
håll i konventionen (t.ex. artikel 10) och bestämmelserna i denna artikel 
påverkar inte de reglerna. I artikeln påminns också om att i det fall utbyte 
av personuppgifter sker, detta får äga rum endast om bestämmelserna i 
avd II-IV i konventionen iakttas. 
Artikel 43.  Ändring av konventionen
Konventionen kan ändras med iakttagande av de regler som gäller i 
avdelning VI i EU-fördraget om upprättande av konventioner och efter 
hörande av Europols styrelse. Beträffande själva definitionerna av de 
olika brottstyper som faller inom Europols behörighet, har en möjlighet 
öppnats för att kunna ändra eller lägga till sådana genom ett förenklat 
förfarande med enhälligt beslut i rådet, dvs. utan att konventionen som 
sådan ändras.
Artikel 44.  Reservationer
Artikeln fastslår att reservationer inte är tillåtna. 
Artikel 45.  Konventionens ikraftträdande
Artikeln innehåller en regel om att konventionen skall antas av 
medlemsländerna i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser och 
att när detta har skett depositarien skall underrättas. Konventionen träder 
i kraft tre månader efter det att den sista underrättelsen har lämnats till 
depositarien (artikel 45.1-3).
Även om konventionen har trätt i kraft kan, enligt artikel 45.4, 
Europols verksamhet inte inledas förrän ett antal tillämpningsföreskrifter 
till konventionen har antagits på det sätt som föreskrivs för var och en av 
dem i konventionen. De föreskrifter som avses är följande:
– Föreskrifter om sambandsmännens rättigheter och skyldigheter 
gentemot Europol, som enligt artikel 5.7 skall antas genom enhälligt 
beslut av styrelsen.
– Föreskrifter med närmare regler för analysregistren, som enligt 
artikel 10.1 tredje stycket skall utarbetas av styrelsen och antas genom 
enhälligt beslut av rådet.
– Arbetsordningen för den gemensamma tillsynsmyndigheten, som 
enligt artikel 24.7 skall antas genom enhälligt beslut av myndigheten och 
godkännas av rådet likaledes genom enhälligt beslut.
– Föreskrifter med personal- och tjänstereglemente, som enligt artikel 
30.3 – efter yttrande från styrelsen – skall antas av rådet genom enhälligt 
beslut.
– Föreskrifter om sekretess och skydd för hemliga uppgifter, som 
enligt artikel 31.1 skall utarbetas av styrelsen och antas av rådet genom 
enhälligt beslut.
– Föreskrifter med budgetreglemente, som enligt artikel 35.9 (och 
28.1.18) skall utarbetas av styrelsen och antas av rådet genom enhälligt 
beslut.
– Överenskommelse med Nederländerna om säte för Europol, som 
enligt artikel 37 för Europols del skall antas av styrelsen genom enhälligt 
beslut.
– Protokoll om immunitet och  privilegier, som enligt artikel 41.1 skall 
antas av medlemsstaterna.
– Avtal mellan Nederländerna och övriga medlemsstater om bl.a. 
immunitet och privilegier för sambandsmännen.	
I artikel 45.6 föreskrivs att medlemsstaterna så snart rådet har antagit 
den rättsakt som upprättar konventionen (vilket alltså skedde samtidigt 
som konventionen undertecknades i juli 1995) skall vidta de åtgärder i 
sin interna lagstiftning som krävs för att Europols verksamhet skall 
kunna inledas. 
I artikeln regleras också frågan om avvecklingen av ENE när Europols 
verksamhet kommer i gång. ENE skall då avsluta sin verksamhet och alla 
dess tillgångar skall övertas av Europol (artikel 45.5). 
Kommentar
Den rådsarbetsgrupp, arbetsgruppen för Europol, som har utarbetat 
konventionen har sedan konventionen antagits arbetat med de 
tillämpningsföreskrifter som avses i artikeln. Eftersom antagandet av 
nästan alla föreskrifter förutsätter åtgärder i en eller annan form av 
styrelsen (som alltså existerar först när konventionen har trätt i kraft) har 
ett särskilt tillvägagångssätt använts för att ”i förväg” utarbeta dessa 
föreskrifter. Detta för att erforderliga beslut snabbt skall kunna fattas när 
konventionen väl har trätt i kraft. Europolarbetsgruppen har utarbetat 
färdiga förslag till texter som sedan har förts genom beslutshierarkin till 
rådet som sedan ”fryst” texten. Tanken bakom detta är att det vid 
konventionens ikraftträdande redan skall finnas en informell enighet 
medlemsstaterna emellan om föreskriftens utformning som kan läggas 
till grund för ett styrelsebeslut och ett formellt beslutsförfarande i rådet 
som alltså kan gå mycket fort när konventionen har trätt i kraft. 
Också på ett antal andra ställen i konventionen finns regler om att 
tillämpningsföreskrifter skall antas, t.ex. artikel 42, men där detta – om 
föreskrifterna inte har antagits vid konventionens ikraftträdande – inte 
utgör hinder för att Europols verksamhet startar. I konventionstexten 
förekommer – som har sagts – även andra villkor för Europols 
verksamhet, såsom när det i artikel 14.2 föreskrivs att överföring av 
personuppgifter mellan medlemsstaterna och Europol inte får påbörjas 
förrän alla länder som deltar i överföringen har infört tillräckligt 
långtgående data- och integritetsskyddslagstiftning. 
Artikel 46.  Nya medlemsstaters anslutning till konventionen
Artikel 46  reglerar nya staters anslutning till konventionen, vari bl.a. 
föreskrivs att ett villkor är att staten är medlem i Europeiska unionen. 
Artikel 47.  Depositarie
I artikeln uppdras åt rådets generalsekreterare att vara depositarie för 
konventionen.
7 Utlämnande av svenska registeruppgifter m.m. 
till Europol
7.1 Åtagande enligt Europolkonventionen
Europolkonventionen ålägger medlemsstaterna att utan särskild begäran 
lämna vissa uppgifter till Europol. Detta gäller de personuppgifter som 
avses i artikel 8.1, dvs de grundläggande personuppgifterna till informa-
tionsregistret. Uppgifter för analysändamål utöver de nyss nämnda skall 
enligt artikel 10.3 lämnas till Europol om nationell rätt tillåter att 
uppgifterna bearbetas i hemlandet för brottsförebyggande syften, analys 
eller brottsbekämpning. Om det alltså är tillåtet enligt nationell rätt att 
använda uppgifterna för kriminalunderrättelseanalys föreligger också en 
skyldighet att, om det behövs, dela med sig av dem till Europol. Artikel 
8.4 i konventionen öppnar möjligheter till bilateralt utbyte av vissa 
uppgifter, helt beroende på vad nationell rätt tillåter. 
Huvudregeln är att alla uppgifter som förs till Europol för att användas 
där kommer att databehandlas och alltså återfinnas i informationsregistret 
eller i någon analysfil. Detta innebär dock inte att alla uppgifter som 
lämnas från oss nödvändigtvis måste härröra från något register, än 
mindre något polisregister. Inte heller förutsätter konventionen att alla 
uppgifter finns datalagrade i medlemsländerna. För svenskt 
vidkommande torde det dock i praktiken bli från de nuvarande 
polisregistren och från det av Registerutredningen föreslagna polisens 
underrättelseregister (se vidare nedan) som den mest betydande mängden 
uppgifter kommer att lämnas till Europol.
7.2 Utlämnande av uppgifter ur polisregister
7.2.1 Ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m.
Regeringens förslag: 4 § lagen (1965:94) om polisregister m.m. 
ändras så att uppgifter ur polisregister kan lämnas till en utländsk 
myndighet eller en mellanfolklig organisation, om detta följer av en 
internationell överenskommelse som Sverige efter riksdagens god-
kännande har tillträtt.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Datainspektionen ifrågasätter om den valda 
regleringen är tillräckligt tydlig eftersom det är svårt att avgöra vad som 
följer av konventionen när den i stor utsträckning hänvisar till nationella 
regler vad gäller skyldigheten för medlemsstaterna att lämna uppgifter 
till Europol. Malmö tingsrätt anser att även andra överenskommelser än 
sådana som riksdagen har godkänt bör omfattas av bestämmelsen. Övriga 
remissinstanser har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran.
 Bakgrund: Regler om polisregister finns i lagen (1965:94) om polis-
register m.m. (polisregisterlagen). 1 § polisregisterlagen föreskriver att 
med polisregister enligt lagen förstås sådana register som förs hos 
Rikspolisstyrelsen (RPS) eller någon annan polismyndighet för att tjäna 
som upplysning om brott, för vilka någon har misstänkts, åtalats eller 
dömts eller om någons personliga förhållanden i övrigt. Polisregister-
lagen täcker alltså ett mycket stort antal register. Det viktigaste och 
största registret är person- och belastningsregistret (PBR) som inom 
polisväsendet används för både brottsutredning och spaning. Ett antal 
andra polisregister finns som är inrättade främst för spaningsändamål, 
nämligen brottsanmälansregistret, det allmänna spaningsregistret, 
signalements- och känneteckensregistret m. fl. Det finns också lokala 
register som används i pågående utredningar. Uppgifter som skall lämnas 
till Europol kan finnas i nästan alla polisregister och uppgifter från 
Europol kan komma att införas i de flesta polisregister.
I svensk rätt regleras vad som får lämnas ut från svenska polisregister 
till andra länder eller organisationer i 4 § polisregisterlagen. Uppgifter ur 
polisregister får av RPS på begäran lämnas ut till åklagar- eller 
polismyndighet i de nordiska länderna eller andra länder som är anslutna 
till Interpol eller till Interpol när det behövs för utredning i brottmål eller 
utlänningsärende. I bestämmelsen föreskrivs möjligheter för regeringen 
att bemyndiga andra polismyndigheter än RPS att lämna ut uppgifter och 
även möjlighet för regeringen att bemyndiga RPS att lämna ut uppgifter 
till andra stater. Vidare får, enligt föreskrifter som regeringen kan 
meddela, även andra uppgifter ur polisregister lämnas till främmande stat 
om medborgare i den staten eller om den som har hemvist där eller om 
någon som uppenbarligen är att anse som internationell förbrytare. Ingen 
av dessa möjligheter har emellertid utnyttjats av regeringen varför 
möjligheterna att lämna ut uppgifter ur polisregister till främmande stat 
eller mellanfolklig organisation för närvarande är inskränkt till 
huvudregeln i bestämmelsen. I bestämmelsens tredje stycke föreskrivs 
också en möjlighet att efter regeringens godkännande i varje särskilt fall 
på begäran lämna ut  även andra uppgifter ur polisregister. 
Skälen för regeringens förslag: 4 § polisregisterlagen inskränker som 
nyss sagts möjligheten att lämna ut uppgifter ur polisregister utanför 
landet i tre olika avseenden. Enligt bestämmelsen medges bara 
överföring av uppgifter på begäran av en främmande stat eller Interpol. 
Överföring av uppgifter utan föregående begäran kan m.a.o. inte 
förekomma. Mottagarkretsen är inskränkt så som nyss har sagts. Den 
enda organisation som kan komma ifråga som mottagare av uppgifter är 
således Interpol. Den tredje inskränkningen avser typen av uppgifter som 
får lämnas. Uppgift får bara lämnas om det behövs för utredning i 
brottmål eller utlänningsärende. Detta innebär i korthet att det måste 
finnas en utredning om ett konkret brott eller ett konkret utlän-
ningsärende för att uppgifter skall kunna lämnas. Sådan allmänt 
kartläggande verksamhet som bedrivs i form av kriminalunder-
rättelsetjänst på internationell nivå (som i Europol) kan således enligt 
nuvarande regler inte understödjas med databaserade uppgifter ur ett 
svenskt polisregister av s.k. förspaningskaraktär. 
Den sistnämnda frågan behandlas av Registerutredningen i dess 
delbetänkande Kriminalunderrättelseregister, DNA-register (SOU 
1996:35). I betänkandet föreslås bl.a. att en ny lag om polisens 
underrättelseregister införs. Förslaget tillåter bl.a. ADB-registrering av 
sådana personuppgifter som går ut på att någon misstänks för att bedriva 
brottslig verksamhet utan att misstankarna konkretiserats i en sådan 
utsträckning att utredning om ett specifikt brott kan inledas. Förslaget 
innehåller också regler om upprättande i vissa fall av s.k. analysregister 
till vilka skall kunna föras uppgifter av i princip samma slag som avses i 
artikel 10 i Europolkonventionen. Vidare föreslås att sådana uppgifter 
också skall kunna lämnas till en utländsk myndighet eller en 
mellanfolklig organisation om utlämnandet följer av en internationell 
konvention som Sverige har tillträtt. Dessa frågor behandlas därför inte 
vidare i detta ärende.
Som har nämnts inledningsvis ålägger Europolkonventionen Sverige 
att lämna uppgifter till Europol. Det rör uppgifter om personer som är 
dömda eller misstänkta för att ha begått sådana brott som omfattas av 
Europols behörighet. Det rör också uppgifter om personer som i vissa fall 
kan misstänkas komma att begå sådana brott, alltså personer mot vilka 
det inte finns misstankar om konkreta brott.
De sistnämnda uppgifterna omfattas när det är fråga om databaserade 
uppgifter av den föreslagna lagen om  polisens underrättelseregister. 
Däremot omfattas inte uppgifter om personer mot vilka det finns 
konkreta brottsmisstankar eller som är dömda av den föreslagna lagen. 
För att uppgifter rörande dessa personkategorier skall få lämnas till 
Europol och på det sätt som krävs enligt konventionen bör 4 § polis-
registerlagen ändras. Således bör Europol göras till möjlig mottagare av 
uppgifter och det bör också vara möjligt att kunna lämna sådana 
uppgifter utan särskild begäran från Europol. Paragrafen bör därför kom-
pletteras med en bestämmelse som innebär att uppgifter får lämnas ut till 
en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation om utlämnandet 
följer av en internationell överenskommelse som Sverige efter riksdagens 
godkännande har tillträtt, dvs. en bestämmelse med huvudsakligen 
samma innebörd som den regel om utlämnande av uppgifter till utlandet 
eller mellanstatlig organisation som föreslås i lagen om polisens 
underrättelseregister. Förslagen skiljer sig åt i det uttryckliga kravet på 
föregående riksdagsgodkännande. 
Vad gäller remissinstansernas synpunkter kan först sägas att 
Europolkonventionens krav på uppgiftslämnande från medlemsstaterna 
inte i särskilt stor utsträckning är beroende på innehållet i de nationella 
rättsordningarna. Vad gäller grundläggande uppgifter om dömda 
personer och personer misstänkta för konkreta brott är konventionen 
tydlig. Sådana uppgifter skall tillhandahållas av medlemsstaterna och det 
är främst sådana som kan härröra från polisregister enligt polis-
registerlagen. Med avseende på polisregisterlagen torde den valda 
regleringen därför inte behöva ge upphov till missförstånd. Vad gäller 
andra personuppgifter avsedda för analysändamål bör hänvisningen till 
nationell lagstiftning i konventionen inte heller föranleda missförstånd i 
dessa sammanhang eftersom konventionen ålägger medlemsstaterna att 
vid behov lämna sådana uppgifter som får användas på motsvarande sätt 
hemma. Vad slutligen gäller kravet på riksdagsgodkännande av överens-
kommelserna i detta sammanhang är detta tillkommet för att förhindra att 
överenskommelser på myndighetsnivå kan föranleda ett mer extensivt 
utbyte av personuppgifter ur polisregister än vad som följer av 
paragrafens tidigare led.
Med den nu föreslagna kompletteringen täcker 4 § polisregisterlagen 
både automatiskt utlämnande av uppgifter och utlämnande av uppgifter 
som sker efter begäran av utländsk myndighet eller mellanfolklig orga-
nisation.
7.3 Tullens brottsregister
Regeringens bedömning: Det behövs ingen ändring i polis-
registerlagen för att tillgodose tullens behov av informationsutbyte 
med Europol.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar  mot bedöm-
ningen.
Skälen för regeringens bedömning: I 10 § polisregisterlagen före-
skrivs att det hos Generaltullstyrelsen eller annan tullmyndighet får föras 
register för samma ändamål som anges i 1 § i den mån det behövs för den 
brottsbekämpande verksamhet som ankommer på tullmyndighet. I tullens 
brottsregister kan det alltså förekomma uppgifter som skall lämnas till 
Europol. I fråga om utlämnande av uppgifter ur ett sådant register 
föreskrivs i 10 § 3 stycket att regeringen eller Generaltullstyrelsen efter 
regeringens bemyndigande får förordna att uppgifter skall lämnas från 
register enligt bestämmelsen, om uppgifterna behövs för att fullgöra 
skyldigheter som Sverige eller någon svensk myndighet har enligt 
överenskommelse med främmande makt.
Regeringen har med stöd av bestämmelsen utfärdat föreskrifter som 
möjliggör även det informationsutbyte som föreskrivs i Europol-
konventionen. Någon ändring i 10 § behövs därför inte. I ett inom 
Finansdepartementet utarbetat förslag till lag om Tullverkets brotts-
register (Ds 1997:2) föreslås en bestämmelse om utlämnande av 
uppgifter till utländsk myndighet och mellanfolklig organisation. 
7.4 Utlämnande av uppgifter från andra källor än 
polisregister  
Regeringens bedömning: Det är inte nödvändigt att nu ändra 1 kap. 
3 § sekretesslagen för att kunna lämna uppgifter till Europol från 
andra källor än polisregister i polisregisterlagens mening. Det torde 
också vara möjligt att i vissa fall lämna uppgifter till Europol även i 
sådana fall där en uttrycklig skyldighet enligt konventionen inte 
föreligger.
Promemorian berör inte direkt dessa frågor.
Remissinstanserna: Rikspolisstyrelsen har föreslagit en ändring i 
1 kap. 3 § tredje stycket sekretesslagen som innebär att bestämmelsen 
kompletteras så att det klart framgår att sekretessbelagda uppgifter får 
lämnas till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation om 
uppgiftslämnandet följer av en internationell överenskommelse som 
Sverige efter riksdagens godkännande har tillträtt. Det anförs att en sådan 
ändring skulle medföra en enklare och klarare tillämpning eftersom det 
inte sällan uppstår tolkningsproblem när det gäller att avgöra vad som är 
”förenligt med svenska intressen” i den berörda bestämmelsens mening. 
Datainspektionen har efterlyst ett klargörande av i vad mån uppgifter 
som finns hos polisen i annan form än i register skall lämnas eller får 
lämnas till Europol. Vidare har inspektionen efterlyst ett klargörande av 
om uppgifter skall få lämnas till Europol även om sådan skyldighet inte 
föreligger enligt konventionen.
Bakgrund: Uppgifter hos polisen och tullen i deras uppgift att 
förebygga, uppdaga, utreda och beivra brott skyddas av sekretess enligt 
reglerna i 5 kap. 1 § och 9 kap. 17 § sekretesslagen. Sådana uppgifter får 
därför enligt huvudregeln i 1 kap. 3 § tredje stycket samma lag inte 
lämnas till en utländsk myndighet eller en mellanstatlig organisation. 
Utlämnande får dock ske om det är tillåtet enligt lag eller förordning eller 
om det i motsvarande fall skulle vara tillåtet att lämna uppgiften till en 
svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning 
står klart att det är förenligt med svenska intressen att lämna uppgiften 
till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation. Genom 
den föreslagna ändringen i 4 § polisregisterlagen kan uppgifter ur 
polisregister lämnas till bl.a. Europol. Samma sak gäller för uppgifter ur 
den av Registerutredningen föreslagna lagen om polisens underrättelse-
register. Beträffande övriga register som polisen och tullen använder för 
sin verksamhet, liksom för uppgifter som inte förekommer i något 
register, saknas däremot ett generellt bemyndigande att under mot-
svarande förutsättningar lämna uppgifter till utlandet eller till en mellan-
folklig organisation. Frågan om att lämna en sådan uppgift måste alltså 
varje gång prövas mot bakgrund av bestämmelsen i 1 kap. 3 § sekretess-
lagen om ingen särskild föreskrift finns.
Skälen för regeringens bedömning: Vad först gäller RPS förslag till 
ändring i sekretesslagen kan följande sägas. En ändring som den 
föreslagna i en regel med så generell räckvidd är svår att överblicka till 
sina konsekvenser. Den kommer att träffa förhållanden långt utanför de 
som nu är avsedda att regleras. En lagändring av denna karaktär måste 
därför föregås av mer ingående överväganden än som kan komma ifråga 
i detta sammanhang. En genomgripande översyn av sekretesslagen 
kommer också att inledas inom kort. Härtill kommer att Register-
utredningen i sitt nyligen avlämnade slutbetänkande Polisens register 
(SOU 1997:65) föreslagit lagreglering av all databehandling av person-
uppgifter inom polisens verksamhetsområde, och som därmed täcker in 
också uppgifter utanför den nuvarande polisregisterlagens område vare 
sig de förekommer i register eller inte. I samband härmed föreslås en 
regel som  innebär att uppgifter kan lämnas till en utländsk myndighet 
eller en mellanfolklig organisation under samma förutsättningar som i 
RPS förslag. 
Det av RPS påtalade problemet kan alltså komma att få sin lösning 
inom en inte alltför avlägsen framtid. Till dess får prövning av 
utlämnande av uppgifter ske med tillämpning av nuvarande regler vilka, 
såvitt gäller utlämnande av uppgifter till bl.a. Europol där uppgifts-
lämnandet kan härledas till en konventionsbestämmelse som godkänts av 
riksdagen, inte torde vålla några rättsliga problem. 
Datainspektionen har väckt frågan om möjligheten att lämna en uppgift 
trots att någon direkt skyldighet till detta inte är föreskriven i 
konventionen. I praktiken torde frågan uppstå först sedan Europol begärt 
en sådan uppgift. Frågan om huruvida en sådan uppgift på begäran av 
Europol skall lämnas eller ej får avgöras från fall till fall, i sista hand 
med ledning av den nyss berörda regeln i 1 kap 3 § sekretesslagen. Så 
länge en begäran om en uppgift kan härledas ur en konventions-
bestämmelse torde det inte föreligga andra hinder för utlämnande än som 
kan följa av den intresseavvägning som skall göras enligt denna 
bestämmelse.
8 Inskränkningar i rätten att använda uppgifter från 
Europol
8.1 Åtagande enligt Europolkonventionen
Artikel 17.1 i Europolkonventionen föreskriver att medlemsstaterna  bara 
får använda uppgifter som härrör från Europol för att förebygga eller 
bekämpa sådan brottslighet som ligger inom Europols behörighet eller 
annan allvarlig brottslighet. I artikel 17.2 och 3 begränsas 
medlemsstaternas frihet att använda vissa uppgifter från Europol 
ytterligare. Det gäller sådana uppgifter vilka uppgiftslämnaren från 
början har försett med inskränkande villkor för dess användning. Staterna 
har åtagit sig att respektera dessa villkor, med vissa undantag för 
uppgiftslämnande till domstolar och andra organ för konstitutionell och 
annan kontroll av statsförvaltningarna, genom att antingen avstå från 
annan användning än den som den ursprungliga uppgiftslämnaren tillåter 
eller inhämta dennes samtycke om man vill använda uppgiften i strid 
med de ursprungliga villkoren. Ungefärligen motsvarande bestämmelser 
förekommer inom området för internationellt samarbete i brottmål i FN:s 
konvention av den 19 december 1988 om olaglig hantering av narkotika 
och psykotropa ämnen. 
8.2 Ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om 
internationellt samarbete på brottmålsområdet
Regeringens förslag: Lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om 
internationellt samarbete på brottmålsområdet ändras så att den 
omfattar också upplysningar som skall användas i underrättelse-
verksamhet om brott.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.
Bakgrund: I lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om 
internationellt samarbete på brottmålsområdet finns bestämmelser som 
gör det möjligt för svenska myndigheter att uppfylla villkor som 
inskränker användningsområdet för vissa uppgifter som svenska myn-
digheter har fått från bl.a. utländska myndigheter. I 1 § första stycket 
föreskrivs att om en svensk myndighet har fått upplysningar eller 
bevismaterial från en främmande stat för att användas vid utredning av 
brott eller i ett rättsligt förfarande med anledning av brott och gäller på 
grund av överenskommelse med den främmande staten villkor som 
begränsar möjligheten att utnyttja materialet, skall svenska myndigheter 
följa villkoret oavsett vad som annars är föreskrivet i lag eller annan 
författning. I andra stycket, som infördes i samband med EES-avtalets 
ikraftträdande, utsträcks bestämmelserna till att gälla också överens-
kommelse med mellanfolklig organisation.
Skälen för regeringens förslag: Lagens räckvidd med avseende på 
typen av uppgifter är inte tillräcklig för de behov som föranleds av 
Europolkonventionens bestämmelser. Lagen täcker för närvarande 
sådana uppgifter som har överlämnats till svenska myndigheter för att 
användas vid utredning av brott eller i ett rättsligt förfarande med 
anledning av brott. Ordalydelsen ger vid handen att det är fråga om 
utredningar av konkreta brott, alltså att en förundersökning har eller skall 
inledas, eller att utredningen har nått så långt att ett rättsligt förfarande 
redan har inletts. 
Europol är ett underrättelseorgan. Tyngdpunkten i dess verksamhet  
ligger i utbyte av kriminalunderrättelser mellan medlemsstaterna. Det gör 
att en stor del av de uppgifter som kommer från Europol till svenska 
myndigheter kommer att vara av den karaktären att de inte direkt kan 
hänföras till en pågående förundersökning eller ett pågående rättsligt 
förfarande. Europols arbete utgörs alltså huvudsakligen av sådan 
verksamhet som Registerutredningen benämner underrättelseverksamhet 
(SOU 1996:35).
Med underrättelseverksamhet avses i Sverige sådan polisverksamhet 
som inte bedrivs med stöd av rättegångsbalkens regler om förunder-
sökning utan med stöd av 2 § polislagen. Enligt den bestämmelsen 
åligger det polisen att bedriva inte bara spaning och utredning av brott 
som hör under allmänt åtal utan också att förebygga brott och andra 
störningar av den allmänna ordningen och säkerheten. Registerutred-
ningen har som tidigare sagts lämnat ett förslag till lag om polisens 
underrättelseregister. I förslaget definieras underrättelseverksamhet som 
polisverksamhet som syftar till att klarlägga om brottslig verksamhet har 
förekommit, pågår eller kan förutses och som inte utgör förundersökning 
enligt 23 kap. rättegångsbalken.
Bestämmelserna i 1 § lagen med vissa bestämmelser om internationellt 
samarbete på brottmålsområdet omfattar som nyss har sagts inte 
uppgifter i underrättelseverksamhet. Detta innebär att svenska 
myndigheter inte utan att åsidosätta svenska regler kan respektera ett 
villkor som inskränker användandet av sådana uppgifter för annat 
ändamål än det som har föreskrivits av uppgiftslämnaren. Eftersom en 
betydande del av de uppgifter som kommer från Europol är just uppgifter 
av underättelsekaraktär och dessa ofta kan vara förenade med villkor med 
avseende på användningssättet, bör lagen kompletteras med en bestäm-
melse som gör det möjligt för svenska myndigheter att efterkomma 
villkor som inskränker användningen av underrättelseuppgifter från 
Europol. Detta kan lämpligen göras genom att ett tillägg görs i 1 § första 
stycket i lagen.
Slutligen bör i detta sammanhang frågan om förhållandet till sekretess-
lagen kort beröras. Lagen med vissa bestämmelser om internationellt 
samarbete på brottmålsområdet innefattar ingen begränsning i rätten för 
enskilda att ta del av allmänna handlingar. De uppgifter som överlämnas 
från Europol omfattas av reglerna om s.k. förundersökningssekretess 
enligt 5 kap. 1 § sekretesslagen och polisregistersekretess enligt 7 kap. 17 
§ sekretesslagen. För polisregistersekretessen gäller över huvud taget inte 
reglerna i 14 kap. sekretesslagen om kommunikation av sekretessbelagt 
material mellan myndigheterna. Frågan om förhållandet till reglerna i 
14 kap. 2 och 3 §§ sekretesslagen är däremot av intresse i förhållande till 
den s.k. förundersökningssekretessen. Frågan berördes i förarbetena till 
1991 års lag och där sägs bl.a. följande ( prop. 1990/91:131 s. 25):
Enligt bestämmelserna i 14 kap. 2 och 3 §§ sekretesslagen kan en 
myndighet begära att få ta del av sekretessbelagda uppgifter som finns 
förvarade hos en annan myndighet, om vissa förutsättningar som 
anges i paragrafen föreligger. Förbudet för svenska myndigheter enligt 
den förevarande paragrafen att utnyttja sådana uppgifter får emellertid 
till följd att en annan myndighet inte kan utnyttja uppgifterna i sin 
verksamhet. Frågan om att lämna ut uppgifterna till en annan 
myndighet torde därför inte bli aktuell.
Något behov av utökad sekretess på detta område för att säkerställa att 
uppgifter från Europol inte används i strid mot restriktioner som har 
meddelats med stöd av konventionen torde alltså inte finnas.
9 Förhandsavgörande från EG-domstolen 
9.1 Bakgrund
Genom ett tilläggsprotokoll till Europolkonventionen som under-
tecknades i juli 1996 har medlemsstaternas domstolar givits möjlighet att 
begära förhandsavgörande från EG-domstolen om konventionens 
tolkning i de fall den nationella domstolen anser att ett sådant avgörande 
är nödvändigt för att ett pågående mål eller ärende skall kunna avgöras. 
Om ett sådant förhandsavgörande lämnas av EG-domstolen är det 
bindande för den nationella domstolen. En medlemsstat får dock själv 
bestämma om den skall låta sina domstolar utnyttja denna möjlighet 
vilket skall tillkännages genom en särskild förklaring till protokollet. I 
förklaringen skall staten också ange om den önskar ge alla domstolar 
eller endast de domstolar vilkas domar eller beslut inte kan överklagas 
rätt att begära förhandsavgörande.
Efter samråd med EU-nämnden har regeringen undertecknat tilläggs-
protokollet.
Regeringen har vidare i februari 1997 avgivit en sådan förklaring till 
protokollet som innebär att svenska domstolar kan ges möjlighet att 
inhämta förhandsavgöranden från EG-domstolen om konventionens 
tolkning. 
9.1.1 Tilläggsprotokollets innehåll
Tilläggsprotokollet om förhandsavgöranden av EG-domstolen be-
träffande tolkning av Europolkonventionen innehåller huvudsakligen 
följande (den fullständiga texten finns i bilaga 5).
Enligt den inledande bestämmelsen ges EG-domstolen behörighet att 
på de villkor som föreskrivs i protokollet meddela förhandsavgöranden i 
frågor om tolkning av Europolkonventionen (artikel 1). Medlemsstaterna 
ges sedan i artikel 2 möjlighet att genom en förklaring i samband med 
undertecknandet av protokollet, eller senare, godkänna EG-domstolens 
behörighet att meddela sådana förhandsavgöranden vilket innebär att en 
nationell domstol, om denna anser att ett sådant avgörande är nödvändigt 
för att kunna avgöra ett pågående mål eller ärende, kan inhämta för-
handsavgörande från EG-domstolen. En sådan förklaring kan antingen 
avse alla nationella domstolar (artikel 2.2 b) eller bara de domstolar vars 
avgöranden inte kan överklagas (artikel 2.2 a). 
Enligt protokollet skall EG-domstolens stadga och processregler 
tillämpas i mål om förhandsavgörande och varje medlemsstat, oavsett om 
den avgivit en förklaring som tillåter dess egna domstolar att inhämta 
förhandsavgörande eller ej, har rätt att inkomma med yttranden i 
pågående mål enligt protokollet (artikel 3). I övrigt innehåller protokollet 
sedvanliga regler om antagande, ikraftträdande, deposition och ändring 
m.m. 
Genom protokollets bestämmelser ges alltså EG-domstolen en allmän 
behörighet att meddela förhandsavgöranden. Protokollet ger dock 
medlemsstaterna valrätt i frågan om huruvida de skall låta sina domstolar 
utnyttja möjligheten att inhämta förhandsavgöranden eller ej. De får 
alltså en möjlighet, men ingen skyldighet, att göra detta. För de stater 
som väljer att utnyttja möjligheten föreskrivs inte heller i protokollet 
någon skyldighet för deras domstolar att inhämta förhandsavgöranden 
utan detta kan ske när domstolen finner det nödvändigt. Ingenting hindrar 
dock att en sådan skyldighet tas in i de nationella rättsordningarna. Det 
förutsattes i samband med utarbetandet av protokollet att en medlemsstat 
kan förbehålla sig rätten att i sin nationella processordning föreskriva att 
de domstolar vars avgöranden inte kan överklagas skall vara skyldiga att 
inhämta förhandsavgörande av EG-domstolen om tolkning av Europol-
konventionen. Några länder har avgivit särskilda förklaringar med detta 
innehåll.
9.1.2 Den svenska förklaringens innehåll
Regeringen har efter samråd med EU-nämnden och justitieutskottet i 
februari 1997 lämnat en sådan förklaring som avses i artikel 2 i 
tilläggsprotokollet. Förklaringen innehåller att Sverige godkänner EG-
domstolens behörighet att meddela förhandsavgöranden om tolkningen 
av Europolkonventionen och att varje svensk domstol får begära att EG-
domstolen meddelar ett förhandsavgörande i ett mål eller ärende som 
uppkommit vid den svenska domstolen och som rör tolkningen av 
Europolkonventionen när den svenska domstolen anser att ett sådant 
avgörande i frågan är nödvändigt för att avgöra målet eller ärendet. 
Texten till förklaringen finns i bilaga 6.
Förklaringen skall betraktas som preliminär, dvs den måste precis som 
själva konventionen och tilläggsprotokollet godkännas av riksdagen för 
att kunna slutligen tillträdas.
9.2 Tillträde till protokollet och förklaringen
Regeringens förslag: Sverige skall tillträda tilläggsprotokollet om 
förhandsavgörande från EG-domstolen och avge en förklaring att EG-
domstolen är behörig att meddela förhandsavgörande på begäran av 
svensk domstol i enlighet med protokollets artikel 2.2 b. Svenska 
domstolar ges därigenom möjlighet att begära förhandsavgörande från 
EG-domstolen om tolkning av Europolkonventionens bestämmelser 
när den svenska domstolen bedömer att ett sådant är nödvändigt för att 
avgöra ett pågående mål eller ärende. Denna möjlighet förbehålls inte 
domstolarna i sista instans utan skall finnas också för under-
instanserna. Däremot bör det inte vara obligatoriskt för domstolarna i 
sista instans att begära förhandsavgörande om konventionens tolkning.
 
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan 
erinran.
Skälen för regeringens förslag 
Tilläggsprotokollet
Enligt artikel K.3.2.c i EU-fördraget kan, när en konvention upprättats i 
enlighet med den föreskriften, också bestämmas att EG-domstolen, enligt 
de regler som fastställs i konventionen, skall vara behörig att tolka 
konventionsbestämmelserna och avgöra tvister om deras tillämpning.
Frågan om EG-domstolens roll i förhållande till Europolkonventionen 
var kontroversiell och diskuterades mycket ingående under utarbetandet 
av konventionen. Den fick inte heller i sin helhet någon lösning innan 
konventionen undertecknades i juli 1995. 
Ett stort antal länder ansåg under förhandlingarna att EG-domstolen 
skall ges rätt att avge förhandsavgörande om tolkningen av konventionen 
i pågående rättegångar i medlemsstaterna, alltså få i princip samma 
funktion som enligt artikel 177 i EG-fördraget. Vid EU:s toppmöte i 
Cannes i juni 1995 bestämdes att denna fråga skulle lösas genom ett 
tilläggsprotokoll till konventionen och att detta skulle vara klart senast 
den 31 juni 1996. Vid toppmötet i Florens i juni 1996 enades stats- och 
regeringscheferna om den principiella lösning på frågan om EG-
domstolens rätt att avge förhandsavgöranden som avspeglas i tilläggs-
protokollet.
Rådet har därefter enhälligt enligt artiklarna K.3 och K.4 rekom-
menderat medlemsstaterna att anta tilläggsprotokollet i enlighet med 
deras konstitutionella bestämmelser. Sverige har undertecknat proto-
kollet. För att tilläggsprotokollet till Europolkonventionen om dom-
stolens roll sålunda skall träda i kraft och därigenom de stater som så 
önskar skall kunna ge EG-domstolen behörighet i detta avseende krävs 
att alla medlemsstater ratificerar protokollet. 
Härtill kommer att den bindande kraften hos de förhandsavgöranden 
som domstolen meddelar rörande konventionens tolkning är beroende av 
att protokollet har antagits i enlighet med den beslutsprocedur som gäller 
för den tredje pelaren, dvs att alla stater tillträder protokollet. Detta 
framgår av artikel L.b i EU-fördraget där det föreskrivs att den gemen-
skapsrätt som rör domstolens och de europeiska gemenskapernas 
befogenheter och utövande av dessa befogenheter skall tillämpas även på 
EU-fördragets bestämmelser i bl.a. de fall där EG-domstolen har givits 
tvistlösnings- eller tolkningsbehörighet enligt en konvention som ingåtts 
med artikel K.3 som grund. 
Det föreslås därför att Sverige tillträder tilläggsprotokollet.
Förklaringen 
Tilläggsprotokollet i sig ger inte svenska domstolar möjlighet att begära 
förhandsavgörande om konventionens tolkning. För att detta skall bli 
fallet måste en förklaring avges som innebär att Sverige är berett att låta 
sina domstolar utnyttja denna möjlighet. Regeringen har preliminärt 
avgivit en sådan förklaring. Svenska domstolar bör ges denna möjlighet 
Förklaringen bör därför godkännas av riksdagen. 
Frågan om det är nödvändigt och lämpligt att låta EG-domstolen 
meddela förhandsavgöranden till de nationella domstolarna om kon-
ventionens tolkning har under förhandlingarna besvarats olika av 
medlemsstaterna. En utförlig redovisning av den diskussion som fördes 
inom rådet och de berörda rådsarbetsgrupperna finns i promemorian. 
Regeringen har i de diskussioner som föregått ställningstagandet att 
godta protokollet haft en pragmatisk utgångspunkt vid ställningstagande 
till om förhandsavgöranden bör accepteras eller ej. Många exempel som i 
diskussionen förts fram som argument för nödvändigheten av att ge EG-
domstolen behörighet att meddela förhandsavgöranden är sådana att de 
svårligen kan anses tillämpbara på svenska förhållanden. 
Frågor om utlämnande av uppgifter till enskild ur polisregister kan 
aktualiseras beträffande uppgifter som härrör från Europol. Men så länge 
dessa uppgifter finns i ett svenskt register är svensk rätt exklusivt 
tillämplig och behov av att tolka konventionens bestämmelser torde 
knappast uppkomma. I fråga om uppgifter som finns i något av Europols 
register finns detaljerade regler om förfarandet när en begäran om 
utlämnande av dessa skall behandlas. Svenska myndigheter skall i vissa 
fall avge yttrande till Europol eller den gemensamma tillsynsmyndig-
heten och skall då tillämpa vissa konventionsbestämmelser. En del 
yttranden är av rent rådgivande karaktär, medan andra binder särskilt 
Europols handlande. Dessa yttranden kan inte bli föremål för domstols 
prövning. Det kan emellertid inte uteslutas att det i mål om skadestånd i 
sådana situationer som avses i artikel 38 i konventionen kan uppkomma 
frågor om konventionens tolkning som är av betydelse för målets utgång. 
Det kan inte heller helt uteslutas att allmän förvaltningsdomstol i något 
fall skulle ha behov av att tolka konventionen. 
Det är knappast meningsfullt att här försöka upprätta en katalog över 
situationer där det är tänkbart respektive otänkbart eller långsökt att en 
fråga om tolkning av Europolkonventionen måste göras av svenska 
domstolar. Den svenska ståndpunkten under förhandlingarna har näm-
ligen också varit att bedömningen av om svenska domstolar skall få 
begära förhandsavgörande om konventionens tolkning från EG-dom-
stolen inte rimligen kan avgöras enbart ur ett snävt nationellt perspektiv 
där det rent inhemska behovet får vara avgörande. Utifrån ett sådant 
synsätt skulle det antagligen vara mest naturligt att avstå från denna 
möjlighet om man beaktar det fåtal situationer där behov av 
tolkningshjälp från EG-domstolen kan förutses. Å andra sidan kan man 
säga att om det finns ett sådant behov, om än något avlägset, så bör 
domstolarna ges denna möjlighet. Man vet inte heller säkert hur den 
framtida rättsutvecklingen gestaltar sig. Ny lagstiftning och rättspraxis 
kan medföra att frågor som idag inte kommer under domstols prövning i 
framtiden kan komma att göra det. Detta talar för att EG domstolen bör 
ges en sådan behörighet.
Även om svensk rätt i de delar som kan beröras av Europolkonven-
tionen är utformad på ett sätt som gör att behovet av förhandsavgöranden 
inte är särskilt påtagligt måste man också ta hänsyn till andra länders 
rättssystem där behovet av förhandsavgöranden kan vara mycket större. 
Men hänsynen till andra länder har också betydelse för den efterföljande 
frågan om också svenska domstolar skall få möjlighet att inhämta 
förhandsavgöranden. Frågor som hänger samman med vår trovärdighet 
som samarbetspartner inom EU talar för ett sådant ställningstagande. Om 
man av skäl hänförliga till en strikt nationell bedömning av den inhemska 
nyttan vid ett givet tillfälle av förhandsavgörande om tolkningen av en 
rättsakt av detta slag avstår från att låta sina egna domstolar inhämta 
sådana kan man komma att ställa sig vid sidan av rättsutvecklingen. 
Gemensamt intresse av enhetlighet i tolkningen
Att centrala begrepp i Europolkonventionen eller andra konventioner 
inom den tredje pelaren kan få en så enhetlig tolkning som möjligt är ett 
gemensamt intresse. EG-domstolens prejudikatbildning borde bli mer 
effektiv ju fler länder som i praktiken ansluter sig till systemet. Samtidigt 
ger varje mål om förhandsavgörande EG-domstolen en möjlighet att i 
sina avgöranden väga in inte bara de särskilda förhållanden som råder i 
de länder varifrån frågorna ställs utan också andra länders förhållanden 
eftersom alla medlemsstater enligt tilläggsprotokollet har rätt att yttra sig 
skriftligen i pågående mål. Detta gäller även för de länder vars domstolar 
inte deltar i systemet.
Ett annat viktigt argument är den framtida utvidgningen av EU. Alla 
nya EU-länder skall ansluta sig till Europolkonventionen. I det 
perspektivet är det viktigt att en någorlunda enhetlig tolkning av 
konventionsbestämmelserna har fått fäste inom unionen. 
En enhetlig tolkning av konventionen kan också få direkt betydelse för 
Europols egen verksamhet. Det är nog i själva verket på detta område 
som betydelsen av enhetlighet är störst. Europol skall i all sin verksamhet 
tillämpa konventionens bestämmelser. Om det efter en tid visar sig att 
några medlemsländers domstolar har tolkat exempelvis de centrala 
bestämmelserna i artikel 2 om Europols ändamål och behörighet på olika 
sätt kommer detta att direkt inverka på Europols verksamhet till men för 
informationsutbytet med Europol. 
Kan förhandsavgöranden förenas med mellanstatligt samarbete?
Vidare måste också den principiella frågan beröras om bindande 
förhandsavgöranden  i tolkningsfrågor kan ha sin plats i ett i grunden 
mellanstatligt samarbete. Det kan hävdas att tillämpning av ett sådant 
institut sätter mellanstatligheten åsido och berövar medlemsländerna och 
deras domstolar deras suveränitet i de frågor som kan bli föremål för 
förhandsavgörande. Detta är naturligtvis korrekt i så måtto att de 
förhandsavgöranden som lämnas är bindande för domstolarna. Det nu 
föreliggande tilläggsprotokollet bygger emellertid på frivillighet även för 
domstolarna om inte staten ifråga väljer att föreskriva något annat i sin 
interna lagstiftning. Om något obligatorium inte föreskrivs är det alltså 
domstolen själv som avgör om den skall begära ett förhandsavgörande. 
Staterna avgör alltså själva vilken grad av överstatlighet de vill 
underkasta sig i detta avseende. En mellanstatlig konvention innehåller 
naturligtvis förpliktelser som medlemsstaterna har att uppfylla, i sista 
hand genom att ändra sin lagstiftning. Dessa förpliktelser är folkrättsligt 
tvingande varför staten redan genom att ingå en konvention i praktiken 
har givit upp en bit av sin suveränitet på det område som konventionen 
täcker. För svenskt vidkommande har detta varit en realitet eftersom vi 
alltid har bemödat oss om att uppfylla sådana åtaganden. 
Inom gemenskapsrättens område tillkommer rättsakterna på initiativ av 
en gemensam institution, kommissionen. De antas i rådet i de flesta fall 
genom majoritetsbeslut av något slag. Reglerna i de antagna rättsakterna 
gäller i många fall direkt som lag i medlemsstaterna. Gemensamma 
institutioner, kommissionen och domstolen, övervakar alla rättsakters 
efterlevnad i de enskilda medlemsstaterna enligt generellt uppbyggda 
kontrollmekanismer vilka inte går att välja bort. Inom ramen för det 
mellanstatliga samarbetet inom tredje pelaren tillkommer däremot 
rättsakterna på medlemsstaternas initiativ (även om kommissionen inom 
vissa delar har en initiativrätt, som dock sällan utnyttjas). Rättsakterna 
antas med enhälliga beslut i rådet och konventionerna träder i kraft först 
efter ratificering i enlighet med nationella förfaranden. De regler som 
föreskrivs i konventionerna måste för att bli gällande genomföras av 
varje medlemsstat i enlighet med dess interna lagstiftningsprocedur. I 
varje mellanstatlig konvention måste särskilt bestämmas om medlems-
staterna är villiga att underkasta sig rättsliga kontrollmekanismer och i så 
fall i vilken form. Dessa förhållanden utgör de viktigaste skillnaderna 
mellan gemenskapsrätten enligt EG-fördragen och de mellanstatliga 
delarna av EU-fördraget och utgör därigenom den verkliga skiljelinjen 
mellan överstatlighet och mellanstatlighet. Frågan om att ge de nationella 
domstolarna möjligheten att begära förhandsavgöranden av EG-
domstolen påverkar därför inte den mellanstatliga karaktären hos 
Europolkonventionen. 
Skall andra domstolar än sista instans få möjlighet att begära förhandsavgörande?
Nyss har redovisats de skäl som finns för att låta svenska domstolar få 
begära förhandsavgörande från EG-domstolen om Europolkonventionens 
tolkning i det fall detta är nödvändigt för att avgöra ett pågående mål 
eller ärende. Frågan uppkommer då vilka domstolar som skall få göra 
detta. Tilläggsprotokollet ger ju staterna rätt att välja mellan att antingen 
låta bara de domstolar mot vilkas avgörande det inte finns något 
rättsmedel begära förhandsavgörande (alternativ A) eller att låta alla 
domstolar få denna rätt (alternativ B). Regeringen har som tidigare 
nämnts avgivit en förklaring som innebär att alla svenska domstolar kan 
ges rätt att begära förhandsavgöranden från EG-domstolen om kon-
ventionens tolkning.
En regel som innebär att alla domstolar får möjligheten att inhämta 
förhandsavgöranden stämmer bäst med artikel 177 i EG-fördraget. Det 
bör finnas bärande skäl för att här välja en annan ordning än den som i 
allmänhet gäller för inhämtande av förhandsavgöranden. Det saknas 
sådana skäl. Att låta inhämta förhandsavgöranden är inte en så besvärlig, 
resurskrävande eller juridiskt komplicerad procedur att det på grund 
härav är befogat att förbehålla endast de högsta domstolarna denna rätt. 
Visserligen bör utredningen och bevisläget i målet vara klarlagt innan 
man kan ta ställning till om ett förhandsavgörande behöver inhämtas eller 
ej. Det skulle på denna grund kunna hävdas att beslut om förhands-
avgörande lämpligen inte bör fattas förrän i en överinstans. Detta 
argument är dock inte tillräckligt för att avhända också domstolar i första 
instans möjligheten att när det är önskvärt inhämta förhandsavgörande 
redan på det stadiet i processen. Även processekonomiska skäl talar 
starkt för detta. Det skulle vara otillfredsställande om ett mål eller ärende 
där det tidigt står klart att det är nödvändigt att inhämta ett förhands-
avgörande skulle behöva föras ända till sista instans för att åstadkomma 
ett sådant. Då skulle de mellanliggande instansernas arbete riskera att bli 
mer eller mindre meningslöst eftersom ett viktigt moment för en riktig 
bedömning av målet skulle saknas. En sådan ordning skulle strida mot 
principen att tyngdpunkten i processen skall ligga i första instans och att 
allt relevant processmaterial skall finnas tillgängligt redan där. Den 
tidsutdräkt som är förknippad med inhämtande av förhandsavgöranden 
talar också för att ett sådant om möjligt bör inhämtas redan i första 
instans. 
Således bör alla domstolar vara berättigade att inhämta förhands-
avgörande från EG-domstolen om Europolkonventionens tolkning i den 
mån det behövs för att kunna avgöra ett pågående mål eller ärende. 
Skall det vara obligatoriskt eller frivilligt för domstolarna i sista instans att 
inhämta förhandsavgöranden? 
Under diskussionerna om tilläggsprotokollet förutsattes att de stater 
som så önskar skall kunna avge en deklaration som innebär att de 
förbehåller sig rätten att i sin interna lagstiftning föreskriva att de 
domstolar mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel skall vara 
skyldiga att begära förhandsavgöranden om konventionens tolkning när 
en sådan fråga uppkommer i ett mål som de handlägger. Modellen är 
hämtad från artikel 177 i EG-fördraget som bygger på att det är 
obligatoriskt för de högsta domstolarna och frivilligt för underinstanserna 
att inhämta förhandsavgöranden från EG-domstolen. 
Frågan uppkommer vilken modell som bör väljas för svensk del när det 
gäller Europolkonventionen. EG-fördragets regel gäller redan för de 
svenska domstolarna som därigenom i vissa fall är skyldiga att begära 
förhandsavgöranden ifråga om EG-rättens tolkning. Detta har hittills inte 
utnyttjats i någon större utsträckning. För närvarande är nio svenska mål 
anhängiggjorda vid EG-domstolen varav bara ett kommer från någon av 
de högsta instanserna med tillämpning av den tvingande regeln. 
Strävan mot enhetlighet inom rättssystemet talar naturligtvis för att 
göra det obligatoriskt för de högsta domstolarna att begära förhands-
besked även rörande Europolkonventionens tolkning. För ett obliga-
torium talar också önskvärdheten av att få ett så brett underlag som 
möjligt för EG-domstolens prejudikatbildning. 
Å andra sidan kan karaktären av mellanstatlighet i Europolsamarbetet 
till viss del gå förlorat om en sådan skyldighet föreskrivs. Som tidigare 
anförts är Europolkonventionens bestämmelser sådana att det bara i ett 
fåtal fall skulle uppkomma sådana processuella situationer där det är 
möjligt, och kanske i ännu färre fall befogat, att begära ett förhands-
avgörande. Att i det läget föreskriva en skyldighet för vissa domstolar att 
göra detta skulle vara att ta till starkare medel än erforderligt för att 
kunna bidra till konventionens enhetliga tolkning. 
Ett annat förhållande som talar mot ett obligatorium på detta område är 
den stora tidsutdräkt som är förknippad med en begäran om förhands-
avgörande. EG-domstolens handläggningstid för dessa mål är ungefär två 
år. Under den tiden måste det nationella målet hållas vilande. Om en 
fråga om att begära förhandsavgörande om Europolkonventionens 
tolkning skulle uppkomma i ett brottmål är det, med hänsyn till den typ 
av brottslighet som Europol rör, antagligt att den tilltalade är häktad. I ett 
sådant läge, och i många andra fall, kan det vara till nackdel med en 
tvingande föreskrift om att begära förhandsavgörande. 
Övervägande skäl talar därför för att inte införa en regel som gör det 
obligatoriskt för de högsta domstolarna att begära förhandsbesked.
Lagstiftning m.m
Den lagstiftning som föranleds av tilläggsprotokollet om EG-domstolens 
förhandsavgöranden och den svenska förklaringen i anslutning till detta 
behandlas  i nästa avsnitt.
Riksdagens godkännande av förklaringen om svenska domstolars 
möjligheter att begära förhandsavgörande av EG-domstolen innefattar 
överlåtelse av beslutanderätt till EG-domstolen och bör därför ske med 
tillämpning av regeln i 10 kap 5 § första stycket regeringsformen.
10 Ny lag om rätt för svensk domstol att begära 
förhandsavgörande från EG-domstolen
Regeringens förslag: En lag införs som innebär att svenska 
domstolar ges möjlighet att begära förhandsavgörande från EG-
domstolen om tolkning av bestämmelser i EU-konventioner som 
Sverige har tillträtt. Lagen kompletteras med ett tillkännagivande där 
det framgår vilka konventioner som avses och vilka villkor som gäller. 
Den nya lagen skall inte hindra att bestämmelser om svenska 
domstolars möjlighet att begära förhandsavgöranden, när så bedöms 
lämpligare, tas in i särskild lag.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förutom att 
lagförslaget kompletterats med en föreskrift om att lagen inte gäller om 
det i annan lag finns en särskild bestämmelse i ämnet. 
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget eller lämnat det utan erinran 
så när som på ett redaktionellt påpekande.
Skälen för regeringens förslag 
Möjligheten till förhandsavgöranden om tolkning av EU-konventioner skall 
införlivas i svensk rätt.
Vid Sveriges inträde i EU föreskrevs i lagen (1994:1500) med anledning 
av Sveriges anslutning till Europeiska unionen att de fördrag och andra 
instrument, rättsakter, avtal och andra beslut som före Sveriges 
anslutning hade antagits av de Europeiska gemenskaperna gäller som lag 
här i landet med den verkan som följer av fördragen och andra 
instrument. 
Gemenskapsrättens regler (dvs. artikel 177 i EG-fördraget och 
domstolens härtill anslutande praxis) om EG-domstolens behörighet att 
avge för de nationella domstolarna bindande förhandsavgöranden i 
tolkningsfrågor och domstolarnas skyldighet att begära sådana besked i 
vissa fall gäller som svensk rätt i och med medlemskapet i EU. Därför 
har det inte varit nödvändigt att utöver anslutningslagen vidta några 
särskilda lagstiftningsåtgärder för att genomföra dessa bestämmelser. När 
nu fråga uppkommer om att tillerkänna EG-domstolen rätt att meddela 
förhandsavgöranden också beträffande tolkningen av den mellanstatliga 
Europolkonventionen kommer frågan i ett annat läge. Denna rätt måste 
införlivas i den svenska rättsordningen genom särskild lagstiftning. 
Även om detta ärende enbart tar sikte på Europolkonventionen och 
dess införlivande med svensk rätt finns det skäl att när nu frågan om 
lagstiftning med anledning av förhandsavgöranden behandlas, även ta 
hänsyn till andra konventioner inom den tredje pelaren eller eljest inom 
EU:s ram. Det finns ett antal sådana konventioner som har undertecknats 
av medlemsstaterna och där frågan om EG-domstolens roll står på 
dagordningen på samma sätt som för Europolkonventionen. Det gäller 
bl.a. beträffande två andra tredjepelarkonventioner som undertecknades 
samtidigt med Europolkonventionen i juli 1995, nämligen konventionen 
om användning av informationsteknik för tulländamål, den s.k. CIS-
konventionen och konventionen till skydd för EG:s finansiella intressen, 
den s.k. bedrägerikonventionen samt ett protokoll till denna, det s.k. 
korruptionsprotokollet. Även konventionen om delgivning i Europeiska 
unionens medlemsstater av handlingar i mål och ärenden av civil eller 
kommersiell natur, den s.k. delgivningskonventionen som nyligen har 
antagits inom ramen för tredje pelaren har i ett särskilt protokoll regler 
om förhandsavgörande. Frågor om förhandsavgöranden aktualiseras  
också i Brysselkonventionen av den 27 september 1968 om domstols 
behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område, vilken 
har artikel 220 i EG-fördraget som rättslig grund. Även EU:s konvention 
om insolvensförfaranden, den s.k. konkurskonventionen, som är 
upprättad men ännu inte undertecknad, bygger på artikel 220. För sådana 
konventioner bör lagstiftningsfrågorna om förhandsavgöranden så långt 
det är möjligt lösas på samma sätt som för tredjepelarkonventioner. 
Även konventionen av den 19 juni 1980 om tillämplig lag för 
avtalsförpliktelser, den s.k. Romkonventionen, som inte direkt är grundad 
på artikel 220 i EG-fördraget utan är ingången mellan medlemsstaterna i 
EU, bör beaktas i sammanhanget.
Förhandsavgöranden och vissa bestämmelser i regeringsformen
EG-domstolens förhandsavgöranden är enligt EG-domstolens praxis, och 
därmed på gemenskapsrättslig grund, bindande för den domstol som har 
begärt ett sådant. En av de mest diskuterade rättsfrågorna inför den 
svenska anslutningen till Europeiska unionen var hur detta förhåller sig 
till reglerna i 11 kap. 1 och 2 §§ regeringsformen om den högsta doms-
makten resp. förbudet för domstol att i ett enskilt fall att ta emot 
instruktioner utifrån. I samband med riksdagsbehandlingen konstaterades 
emellertid att det inte behövdes någon särskild regel i regeringsformen 
om förhandsavgöranden från EG-domstolen (prop. 1993/94:114, s. 27 f). 
Genom en överlåtelse av beslutanderätt enligt den då föreslagna, numera 
genomförda, nya regeln i 10 kap. 5 § första stycket regeringsformen 
skulle EG-domstolen nämligen ges rätt att meddela förhandsavgöranden 
till de svenska domstolarna. 
Rättsläget är alltså klart vad gäller domstolens förhandsavgöranden 
inom ramen för gemenskapsrätten. Däremot är konventioner som har 
ingåtts inom ramen för tredje pelaren, och konventioner som har ingåtts 
med stöd av artikel 220 i EG-fördraget eller på annan grund mellan 
medlemsstater i EU, bindande endast i folkrättslig mening. När EG-
domstolen i sådana konventioner ges rätt att meddela förhands-
avgöranden som binder svenska domstolar måste man ta ställning till hur 
detta förhåller sig till regeringsformens bestämmelser. 
Vad gäller tredjepelarkonventioner förhåller det sig så att EU-
fördraget just när det gäller EG-domstolens kompetens kopplar samman 
tredjepelarsamarbetet med gemenskapsrätten (artikel L.b jämförd med 
artikel K.3.2c tredje stycket). EU-fördraget innebär på denna punkt att 
om konventionerna innehåller bestämmelser som ger EG-domstolen 
behörighet att meddela förhandsavgöranden så skall EG-rätten – dvs. 
tillämpliga delar av artikel 177 i EG-fördraget och de principer som 
domstolen lagt fast genom praxis, däribland nationella domstolars 
bundenhet av EG-domstolens yttranden – tillämpas fullt ut på dessa 
bestämmelser. 
Andra konventioner saknar denna direkta fördragsmässiga koppling 
mellan konventionsrätt och gemenskapsrätt på detta område. EG-
domstolens förhandsavgöranden måste ändå anses ha bindande kraft även 
när det gäller dessa konventioner. Om inte, skulle systemet med 
förhandsavgöranden förfela sitt syfte. 
Överlåtelse av beslutanderätt 
I 10 kap. 5 § regeringsformen finns bestämmelser om överlåtelse av 
beslutanderätt till organ utanför riket. Enligt första stycket får riksdagen 
överlåta beslutanderätt till Europeiska gemenskaperna (EG) så länge 
dessa har ett fri- och rättighetsskydd som motsvarar det som ges i 
regeringsformen och den europeiska konventionen angående skydd för 
de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Denna regel 
tillkom i samband med den svenska anslutningen till EU. Andra till 
fjärde stycket reglerar överlåtelse av beslutanderätt till andra än EG.
En överlåtelse av beslutsrätt till EG får till följd att gemenskapsrätten i 
dessa delar får genomslag också på området för den konvention som 
överlåtelsen avser och tar därigenom över nationella regler. Naturligtvis 
bestäms gränserna av vilken beslutskompetens som överlåts i det 
enskilda fallet av bestämmelserna i respektive konvention. 
Vad gäller Europolkonventionen har innebörden av ett svenskt tillträde 
till tilläggsprotokollet om EG-domstolens behörighet att lämna 
förhandsavgöranden behandlats i föregående avsnitt. Sverige åtar sig 
därigenom att ge domstolen en sådan behörighet och kommer genom 
förklaringen också att åta sig att låta sina domstolar begära sådana.  Att i 
det läget i formell mening överlåta beslutskompetens till EG, närmare 
bestämt EG-institutionen domstolen, så att dess förhandsavgöranden blir 
bindande för svenska domstolar innebär inte annat än att Sverige 
uppfyller det åtagande som gjorts redan vid ingående av EU-fördraget, 
nämligen att i överensstämmelse med artikel L.b låta gemenskapsrätten 
få visst genomslag i de fall man i en tredjepelarkonvention anförtror åt 
EG-domstolen att meddela förhandsavgöranden.
Sverige bör alltså till EG överlåta beslutskompetens som innebär att 
EG-domstolen i de fall svenska domstolar finner det nödvändigt för att 
avgöra ett pågående mål eller ärende kan avge ett bindande för-
handsavgörande om tolkningen av Europolkonventionens bestämmelser. 
Detta sker genom att riksdagen godkänner förklaringen om att EG-
domstolen ges behörighet att på begäran av svenska domstolar meddela 
förhandsavgörande om Europolkonventionens tolkning
Processrättslig lagstiftning
En stat som tillträtt Europolkonventionen och tilläggsprotokollet har inte 
därigenom givit sina domstolar rätten att begära förhandsavgöranden om 
konventionens tolkning. Staten har ju som tidigare framgått valrätt på det 
sättet att den kan tillträda protokollet och därigenom godkänna att 
konventionen i och för sig får tolkas av EG-domstolen utan att 
fördenskull låta sina egna domstolar få möjlighet att begära förhands-
avgöranden. För att denna rätt skall tillkomma statens egna domstolar 
måste den avge en särskild förklaring om detta. 
Enligt svensk rätt måste regler som följer av internationella åtaganden 
införlivas i den svenska rättsordningen för att bli gällande här. Bestäm-
melser måste alltså införas som avspeglar det val som har träffats.
Den möjlighet för svenska domstolar att begära förhandsavgörande om 
tolkningen av en mellanstatlig konvention som den svenska förklaringen 
i anslutning till tilläggsprotokollet medför bör alltså införlivas i svensk 
rätt genom lag. Som närmare utvecklats i föregående avsnitt kan både 
allmänna domstolar och allmänna förvaltningsdomstolar bli berörda av 
en sådan lagstiftning. Specialdomstolarna kommer knappast att bli 
berörda av denna möjlighet såvitt avser Europolkonventionen, men det 
kan inte uteslutas. En lagreglering bör dock göras generell. 
Speciallag
Eftersom det inte utan avsevärt besvär går att passa in en sådan 
lagreglering bland befintliga processrättliga regler talar övervägande skäl 
för att reglera detta i en speciallag som är tillämplig för alla domstolar. I 
detta sammanhang bör också beaktas att ett antal konventioner inom en 
inte alltför avlägsen framtid kommer att tillträdas av Sverige där 
motsvarande frågor blir aktuella och där man i några fall kan förutse att 
även vissa specialdomstolar, som Arbetsdomstolen och Marknads-
domstolen, skulle kunna ha behov av att begära förhandsavgöranden. 
En reglering bör vara utformad på så sätt att den täcker de olika 
tekniska lösningar vad gäller EG-domstolens behörighet att meddela 
förhandsavgöranden som förekommer i olika konventioner. Den mest 
tekniskt komplicerade lösningen erbjuder utan tvekan Europol-
konventionen och dess tilläggsprotokoll. Där är frågan löst genom en 
vittgående valfrihet för staterna i olika avseenden och även valfrihet för 
domstolarna om inte annat föreskrivs i nationell rätt. Rent traktattekniskt 
är Europollösningen också komplicerad eftersom tilläggsprotokollet bara 
ger den rent formella behörigheten för EG-domstolen medan den 
praktiska omfattningen av EG-domstolens befattning med dessa frågor 
återfinns i staternas ensidiga förklaringar. Motsvarande reglering har 
gjorts beträffande CIS-konventionen och bedrägerikonventionen. 
Andra konventioner reglerar frågorna på ett enklare sätt. I kon-
kurskonventionen, som ännu inte har undertecknats, regleras dessa frågor 
direkt i konventionen. Den bygger på frivillighet för domstolarna och 
dess räckvidd är på så sätt inskränkt att det är dels direkt i konven-
tionstexten utpekade domstolar som är behöriga att begära förhands-
avgörande om konventionens tolkning och dels andra domstolar i 
medlemsstaterna i deras egenskap av överrätt. För svensk del är Högsta 
domstolen den domstol som utpekas. 
Brysselkonventionen, eller rättare ett tilläggsprotokoll till denna, ger en 
ganska likartad reglering. Skillnaden är att det är obligatoriskt för vissa 
särskilt uppräknade domstolar att begära förhandsavgörande när detta 
behövs. De domstolar som utpekas är de högsta domstolarna i varje 
medlemsland. Enligt Sveriges anslutningsfördrag, som undertecknades i 
september 1996, är det föreskrivet att, förutom Högsta domstolen och 
Regeringsrätten, också Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen är 
sådana domstolar som enligt konventionen skall begära förhands-
avgörande. Andra domstolar, vilka antingen är särskilt uppräknade i 
artikel 37 i konventionen eller som utgör överrätter får också begära 
sådana avgöranden. Romkonventionens reglering överensstämmer med 
Brysselkonventionens i dessa avseenden. Till delgivningskonventionen är 
fogat ett särskilt protokoll om EG-domstolens tolkning som innebär att 
bl.a. särskilt utpekade domstolar i medlemsstaterna – för Sverige anges 
här Högsta domstolen, Regeringsrätten,  Arbetsdomstolen och 
Marknadsdomstolen – får begära förhandsavgöranden.
Lagteknisk utformning
När det gäller den lagtekniska utformningen finns olika metoder som kan 
användas. Ett sätt är meddela en generell lagbestämmelse där svenska 
domstolar bemyndigas att begära förhandsavgöranden rörande tolkning 
av EU-konventioner i enlighet med de bestämmelser som meddelas i 
dessa och som kompletteras med ett tillkännagivande från regeringen om 
vilka konventioner som omfattas av bestämmelsen och åtagandets 
omfattning i övrigt, t.ex. vilka domstolar som berörs och om det är 
obligatoriskt att i vissa fall begära förhandsavgörande. Då krävs inga 
ytterligare lagstiftningsåtgärder utan det räcker med riksdagens beslut att 
godkänna konventionen och att konventionen träder i kraft för att 
regeringen skall kunna komplettera tillkännagivandet med en redovisning 
av den nya konventionen och dess bestämmelser om förhands-
avgöranden. 
Ett annat sätt är att meddela en likaså generellt verkande lagbestäm-
melse av samma innebörd som den nyss nämnda men att i stället ta in 
förteckningen över konventioner som lagen är avsedd att tillämpas på 
direkt i lagtexten. Den praktiska skillnaden mellan metoderna är inte 
särskilt stor eftersom frågan om godkännande av överenskommelsen och 
överlåtelse av beslutanderätt till en EG-institution alltid måste prövas av 
riksdagen.
Den förstnämnda metoden, som förordades i promemorian och som 
har godtagits av remissinstanserna, bör väljas.
I en del fall torde det vara en lämpligare lösning att ta in bestämmelser 
om förhandsavgöranden i en särskild lag. Det gäller t.ex. i de fall då det 
är aktuellt  att inkorporera själva konventionstexten i svensk rätt genom 
en särskild lag. Det är då ofta naturligt att i anslutning till kon-
ventionstexten inkorporera även konventionens eller tilläggsprotokollets 
bestämmelser om förhandsavgöranden. En sådan lösning föreslås t.ex. 
för Romkonventionen i Ds 1996:7. För att göra det möjligt att i varje 
enskilt fall välja den bästa lagtekniska lösningen bör promemorians 
lagförslag kompletteras med en föreskrift som innebär att den generella 
lagen inte gäller om det i annan lag finns en särskild bestämmelse i 
ämnet. Regeringens tillkännagivande bör innehålla upplysningar även om 
dessa konventioner. Därigenom åstadkommer man att domstolar och 
enskilda på ett och samma ställe får information om vilka regler som 
finns på området.
11 Ikraftträdandebestämmelser
Konventionen och tilläggsprotokollet beräknas träda i kraft under första 
halvåret 1998 och strävan är att organisationen Europol skall kunna 
komma i verksamhet i mitten av 1998. Lagstiftningen med anledning av 
konventionen och tilläggsprotokollet kommer därför att behöva vara i 
kraft inom en inte alltför avlägsen framtid. Det finns därför skäl att låta 
all föreslagen lagstiftning få träda i kraft redan den 1 januari 1998. 
12 Ekonomiska konsekvenser
12.1 Kostnader
De kostnader som idag belastar Rikspolisstyrelsen och General-
tullstyrelsen för Europol är kostnaderna för att driva Europols 
narkotikaenhet (ENE). Den svenska andelen av de totala kostnaderna för 
ENE under 1997 är cirka 1,2 miljoner kronor. Kostnaden fördelas internt 
så att polisen svarar för nittio procent och tullen för tio procent. Vidare 
finns kostnaderna för utveckling och uppbyggnad av Europols 
datasystem i Haag. Sveriges andel av dessa kostnader uppgår under 1997 
till cirka 1,3 miljoner kronor och beräknas öka till minst det dubbla under 
1998. Utvecklings- och driftskostnaderna för att anpassa de svenska 
datasystemen uppgår enligt uppgift från Rikspolisstyrelsen till drygt 14 
miljoner kronor för år 1998, men bara till en eller två miljoner kronor för 
de följande två åren. Driftskostnaderna beräknas till cirka 5 miljoner 
kronor per år hos Rikspolisstyrelsen. Redan idag har både polisen och 
tullen varsin sambandsman stationerad hos ENE i Haag. Kostnaden för 
dessa är sammanlagt cirka 3 miljoner kronor per år. Sambandsmännen 
betalas helt av respektive hemland och kostnaden proportioneras inte 
mellan länderna på det sätt som bl.a. de administrativa kostnaderna gör.
Promemorian ger en relativt fyllig bild av Rikspolisstyrelsens 
uppskattningar av sina interna kostnader idag för deltagande i ENE:s 
arbete och utveckling av Europols datasystem. 
Kostnaderna för Europol i framtiden är emellertid svåra att uppskatta. 
Medlemsländerna måste komma överens om vilken ambitionsnivå med 
avseende på personal och arbetsuppgifter som skall gälla för organisa-
tionen. Det står dock klart att kostnaderna kommer att öka avsevärt när 
Europol kommer i full drift. För närvarande uppgår personalstyrkan för 
ENE till cirka 70 personer och beräknas att öka med ett tiotal för år 1998. 
Det är lika svårt att beräkna de framtida kostnaderna här hemma för 
sambandsmännen eftersom även den kostnaden beror på vilken 
ambitionsnivå för samarbetet som polisen och tullen väljer. En tumregel 
är dock att en sambandsman kostar cirka 1,5 miljoner kronor per år.
För Datainspektionens del kommer Europol att medföra vissa ökade 
arbetsuppgifter i dess roll som nationell tillsynsmyndighet, både internt i 
Sverige och på det internationella planet. Detta medför att kostnaderna 
för denna del av inspektionens verksamhet ökar.
Möjligheten för domstolarna att begära förhandsavgörande från EG-
domstolen om konventionens tolkning kommer knappast att medföra 
några ökade kostnader för domstolsväsendet.
12.2 Finansiering
Regeringen överväger att i budgetarbetet inför år 1998 att avsätta medel 
till Rikspolisstyrelsen för att förstärka kampen mot den internationella 
brottsligheten. Detta kan naturligtvis bidra till att finansiera Europol-
samarbetet.
Vad gäller Datainspektionen kommer regeringen senare, när större 
klarhet vunnits om de kostnader som Europolsamarbetet medför, att ta 
ställning till om och i vilken utsträckning inspektionens resursbehov 
påverkas. För Generaltullstyrelsen gäller samma förhållande. Allmänt 
gäller dock att kostnader som uppstår till följd av Europolsamarbetet, 
skall finansieras genom omprioriteringar inom berörda utgifts-
områdesramar.
13 Författningskommentar
13.1 Förslag till lag om rätt för svensk domstol att begära 
förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol i 
vissa fall
En svensk domstol får begära förhandsavgörande från Europeiska 
gemenskapernas domstol om tolkningen av en bestämmelse i en inter-
nationell överenskommelse som Sverige har tillträtt och som har ingåtts 
inom ramen för Europeiska unionen i den omfattning som Sverige har 
åtagit sig detta i förhållande till de övriga staterna. Om åtagandet 
innebär en skyldighet för domstolar att begära förhandsavgörande, 
gäller detta.
 Om en annan lag innehåller någon bestämmelse om svensk domstols 
rätt eller skyldighet att begära förhandsavgörande från Europeiska 
gemenskapernas domstol, gäller den bestämmelsen.
Regeringen ger i Svensk författningssamling till känna åtaganden 
enligt första stycket och bestämmelser enligt andra stycket.
Genom lagen ges svenska domstolar möjlighet att begära förhands-
avgörande från EG-domstolen när detta framgår av en internationell 
överenskommelse som ingåtts inom ramen för den europeiska unionen 
(EU) och som Sverige har tillträtt. Lagen avser att öppna möjligheter att 
införliva de regler om EG-domstolens behörighet att lämna förhands-
avgörande som har intagits i konventioner eller andra överenskommelser 
av mellanfolkligt slag. Den skyldighet och möjlighet svenska domstolar 
har att begära förhandsavgörande enligt artikel 177 i EG-fördraget faller 
utanför lagens reglering eftersom detta följer av gemenskapsrätten och 
lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska 
unionen. 
Att bestämmelsen tar sikte på konventioner och andra överens-
kommelser av mellanfolklig natur som ingåtts inom ramen för EU 
innebär att inte bara de överenskommelser som ingåtts med uttrycklig 
rättsgrund i en artikel i något av fördragen kan omfattas av bestämmelsen 
utan den gäller också konventioner som ingåtts mellan EU:s medlems-
stater utan att ha direkt stöd av någon bestämmelse i EU-fördraget.
Bestämmelsen har generell räckvidd och skall täcka alla olika regle-
ringar med avseende på förhandsavgöranden som kan förekomma i EU-
konventioner. Uttrycket ”i den omfattning Sverige har åtagit sig detta i 
förhållande till konventionsstaterna” speglar detta förhållande. Det 
svenska åtagandet kan som regel utläsas av själva konventions- eller 
protokollstexten. Åtagandets omfattning kan dock ha preciserats i en 
förklaring som har avgivits med stöd av konventionstexten. Ett exempel 
på detta är just åtagandet i förhållande till Europolkonventionen. Sista 
meningen i första stycket reglerar de fall då ett konventionsåtagande 
innebär en skyldighet för vissa domstolar att inhämta förhandsavgörande 
om konventionens tolkning.
Skälen för bestämmelserna i andra och tredje styckena framgår av den 
allmänna motiveringen till den lagtekniska utformningen i avsnitt 10.
Att de förhandsavgöranden som inhämtas från EG-domstolen är 
bindande för domstolarna utvecklas närmare i den allmänna motive-
ringen i avsnitt 9 och i de inledande delarna av avsnitt 10. 
13.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1965:94) om 
polisregister m.m.
Skälen till ändringen framgår av den allmänna motiveringen i avsnitt 7. 
13.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa 
bestämmelser om internationellt samarbete på 
brottmålsområdet
Skälen till ändringen framgår av den allmänna motiveringen i avsnitt 8.
14 
Promemorians lagförslag
1	Förslag till lag om rätt för svensk domstol att begära 
förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol i 
vissa fall
Härigenom föreskrivs följande
En svensk domstol får inhämta förhandsavgörande från Europeiska 
gemenskapernas domstol om tolkningen av en bestämmelse i en 
internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt och som har 
ingåtts inom ramen för Europeiska unionen i den omfattning som Sverige 
har åtagit sig detta i förhållande till de övriga staterna.
Om åtagandet innebär en skyldighet för domstolar att inhämta för-
handsavgörande, gäller detta. 
__________
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2	Förslag till lag om ändring i lagen (1965:94) om 
polisregister m.m.
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1965:94) om polisregister m.m. 
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §
På framställning av polis- eller 
åklagarmyndighet i Danmark, Fin-
land, Island, Norge eller stat 
ansluten till internationella kri-
minalpolisorganisationen eller av 
denna organisation må rikspolis-
styrelsen eller, efter regeringens 
bemyndigande, annan polismyn-
dighet förordna, att uppgift från 
polisregister skall meddelas när det 
fordras för utredning i brottmål 
eller utlänningsärende. Efter rege-
ringens bemyndigande äger riks-
polisstyrelsen för sådant ändamål 
meddela uppgift från polisregister 
till polis- eller åklagarmyndighet i 
annan stat.
På framställning av polis- eller 
åklagarmyndighet i Danmark, Fin-
and, Island, Norge eller stat 
ansluten till internationella kri-
minalpolisorganisationen eller av 
denna organisation må rikspolis-
styrelsen eller, efter regeringens 
bemyndigande, annan polismyn-
dighet förordna, att uppgift från 
polisregister skall meddelas när det 
fordras för utredning i brottmål 
eller utlänningsärende. Efter rege-
ringens bemyndigande äger riks-
polisstyrelsen för sådant ändamål 
meddela uppgift från polisregister 
till polis- eller åklagarmyndighet i 
annan stat. Uppgift från polis-
register får vidare meddelas till en 
utländsk myndighet eller en mellan-
folklig organisation om detta följer 
av en internationell överenskom-
melse som Sverige efter riksdagens 
godkännande har tillträtt.
I övrigt må, enligt föreskrifter som regeringen utfärdar, från 
polisregister meddelas uppgift till myndighet i främmande stat om 
medborgare i den staten eller den som har hemvist där eller den som 
uppenbarligen är att anse som internationell förbrytare.
På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut sagts 
meddelas uppgift från polisregister, om regeringen ger tillstånd därtill.
__________
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
3	Förslag till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa 
bestämmelser om internationellt samarbete på brottmåls-
området
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1991:435)  med vissa bestäm-
melser om internationellt samarbete på brottmålsområdet skall ha 
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §
Har en svensk myndighet fått 
upplysningar eller bevismaterial 
från en främmande stat för att 
användas vid utredning av brott 
eller i ett rättsligt förfarande med 
anledning av brott och gäller på 
grund av överenskommelse med 
den främmande staten villkor som 
begränsar möjligheten att utnyttja 
materialet, skall svenska myndig-
heter följa villkoren oavsett vad 
som annars är föreskrivet i lag eller 
annan författning.
Har en svensk myndighet fått 
upplysningar eller bevismaterial 
från en främmande stat för att 
användas i underrättelseverksamhet 
om brott, vid utredning av brott 
eller i ett rättsligt förfarande med 
anledning av brott och gäller på 
grund av överenskommelse med 
den främmande staten villkor som 
begränsar möjligheten att utnyttja 
materialet, skall svenska myn-
digheter följa villkoren oavsett vad 
som annars är föreskrivet i lag eller 
annan författning.
Bestämmelserna i första stycket gäller också ifråga om överens-
kommelse med en mellanfolklig organisation.
__________
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Sammanfattning av departementspromemorian 
Europol (Ds 1997:20)
Förslagen
I promemorian föreslås att Sverige skall tillträda Europolkonventionen 
för att därigenom kunna delta i ett fördjupat polissamarbete inom EU till 
gagn för brottbekämpningen i såväl Sverige som EU i dess helhet. 
Vidare föreslås att Sverige tillträder tilläggsprotokollet om förhands-
avgörande från EG-domstolen angående tolkningen av konventionen och 
förklaringen med anledning av tilläggsprotokollet. Dessutom föreslås en 
ny lag om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgöranden från 
EG-domstolen och ändringar i lagen om polisregister och i lagen med 
vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brottmålsområdet. 
Europolkonventionen
Europolkonventionens huvudsakliga funktion är som ett hjälpmedel i 
kampen mot den internationella organiserade brottsligheten. 
En sedan länge uttalad målsättning inom EU är att uppnå fri rörlighet 
för personer, vilket skall ske genom avskaffande av personkontroller vid 
EU:s inre gränser. För att förhindra att den gränsöverskridande 
organiserade brottsligheten härigenom ges tillfälle att öka måste särskilda 
åtgärder vidtas som kompensation för den uteblivna personkontrollen. 
Europolsamarbetet är en av dessa kompensatoriska åtgärder varigenom 
den svenska polisens operativa slagkraft förstärks genom att den får 
tillgång till ett större och bredare utbud av information och kompetens.
Utlämnande av registeruppgifter m.m. till Europol
Europolkonventionen ålägger medlemsstaterna att dels utan begäran 
lämna ut vissa särskilda personuppgifter till Europol dels på begäran 
lämna ut vissa andra uppgifter. Visst uppgiftslämnande är beroende av 
om nationell rätt tillåter detta. Polisregisterlagen bör ändras för tillåta 
utlämnande av uppgifter ur polisregister utan föregående begäran till 
Europol. De uppgifter som berörs i Registerutredningens delbetänkande 
Kriminalunderrättelseregister (SOU 1996:35) och som har betydelse för 
åtagandena i Europolkonventionen berörs inte i närmare i promemorian.
Sekretess och tystnadsplikt
Hemliga uppgifter från Europol måste enligt konventionen kunna förbli 
hemliga i Sverige. Eftersom detta åliggande inte går längre än de 
nuvarande bestämmelserna i sekretesslagen och polisregisterlagen krävs 
inte någon utökning av det sekretessbelagda området. Vad beträffar 
frågan om vilken räckvidd svenska bestämmelser om tystnadsplikt och 
straffansvar för brott mot tystnadsplikt i vissa fall skall ha utanför landet 
bör denna utredas i annat sammanhang.
Inskränkningar i rätten att använda uppgifter från Europol
Eftersom Europol är ett underrättelseorgan med utbyte av kriminal-
underrättelser mellan medlemsstater som huvudsakliga uppgift föreslås 
att lagen med vissa bestämmelser om internationellt samarbete på brott-
målsområdet ändras för att omfatta även uppgifter i underrättelse-
verksamhet.
Nationell tillsynsmyndighet
Konventionen ålägger medlemsstaterna att inrätta en nationell tillsyns-
myndighet med uppgift att kontrollera att all utväxling av person-
uppgifter mellan hemlandet och Europol sker i enlighet med nationell lag 
och inte kränker den enskildes rätt. Det föreslås därför att Data-
inspektionen utses till sådan tillsynsmyndighet.
EG-domstolens roll
Tilläggsprotokollet till konventionen om EG-domstolens behörighet att 
lämna förhandsavgöranden om konventionens tolkning har undertecknats 
av Sverige. Sverige har också avgivit en förklaring i samband med 
anledning av undertecknandet som kan ge de svenska domstolarna rätt att 
utnyttja möjligheten att begära ett sådant förhandsavgörande.
I promemorian lämnas en ingående redogörelse för de överväganden 
som gjorts i samband med undertecknande av protokollet och avgivande 
av förklaringen. dessa går i huvudsak ut på att om det finns ett behov att i 
svenska domstolar tolka en konventionsbestämmelse så talar detta för att 
EG-domstolen skall ges behörighet att tolka konventionen. Men även om 
det svenska behovet är litet eller nästan obefintligt så måste man 
respektera att behovet kan vara större i andra länders rättssystem och inte 
utifrån ett snävt nationellt perspektiv ställa sig utanför systemet.
Svenska domstolar föreslås därför få begära förhandsbesked. Detta 
bör, bl.a. av processekonomiska skäl, inte vara förbehållet domstolarna i 
sista instans. Den processrättsliga regleringen föreslås ske genom den 
särskilda lagen om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande 
från EG-domstolen som bör bli generellt tillämplig i alla situationer där 
möjligheten att begära förhandsavgörande följer av ett konventions-
åtagande inom ramen för EU.
Behörighet för EG-domstolen att meddela förhandsavgöranden om 
tolkning av EU-konventioner kräver att beslutskompetens överlåts till 
EG med stöd av 10 kap 5 § regeringsformen.
Remissinstanser
Följande remissinstanser har inkommit med remissyttranden.
Riksdagens ombudsmän (JO), Svea hovrätt, Kammarrätten i Göteborg, 
Malmö tingsrätt, Länsrätten i Jönköpings län, Justitiekanslern, 
Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Brottsförebyggande 
rådet, Datainspektionen, Generaltullstyrelsen, Riksarkivet, Länsstyrelsen 
i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Göteborgs 
och Bohus län, Sveriges advokatsamfund och Tull/Kust, förbundet för 
anställda i Tullverket och Kustbevakningen.
Europolkonventionen
KONVENTION SOM UTARBETATS
PÅ GRUNDVAL AV ARTIKEL K.3 I FÖRDRAGET OM 
EUROPEISKA UNIONEN
OM UPPRÄTTANDET AV EN EUROPEISK POLISBYRÅ
(EUROPOLKONVENTIONEN)
DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA till denna konven-
tion, medlemsstater i Europeiska unionen,
SOM HÄNVISAR till rådets akt av den  
SOM ÄR MEDVETNA OM de överhängande problem som följer av 
terrorism, olaglig narkotikahandel och andra allvarliga former av inter-
nationell brottslighet,
SOM BEAKTAR att framsteg måste göras för att stärka solidariteten 
och samarbetet mellan Europeiska unionens medlemsstater, särskilt 
genom att förbättra det polisiära samarbetet mellan medlemsstaterna,
SOM BEAKTAR att dessa framsteg måste möjliggöra en ytterligare 
förbättring av skyddet av allmän säkerhet och allmän ordning,
SOM BEAKTAR att upprättandet av en europeisk polisbyrå (Europol) 
beslutades inom ramen för Fördraget om Europeiska unionen den 
7 februari 1992,
SOM BEAKTAR Europeiska rådets beslut av den 29 oktober 1993, 
vilket förlägger Europol i Nederländerna, med säte i Haag,
SOM PÅMINNER OM den gemensamma målsättningen att förbättra 
polissamarbetet rörande terrorism, olaglig narkotikahandel och andra 
allvarliga former av internationell brottslighet genom ett permanent, 
säkert och intensivt informationsutbyte mellan Europol och de nationella 
enheterna i medlemsstaterna,
SOM UNDERFÖRSTÅR att de samarbetsformer som föreskrivs i 
denna konvention inte får påverka andra bilaterala eller multilaterala 
samarbetsformer,
SOM ÄR ÖVERTYGADE OM att skyddet av individens rättigheter, 
särskilt skyddet av personuppgifter, måste uppmärksammas speciellt, 
även inom polissamarbetet,
SOM BEAKTAR att Europols aktiviteter såsom de beskrivs i denna 
konvention kan utövas utan att det påverkar Europeiska gemenskapernas 
behörighet och att Europol och Europeiska gemenskaperna, inom ramen 
för Europeiska unionen, har ett gemensamt intresse av att upprätta 
samarbetsformer som gör det möjligt för var och en av dem att utföra 
sina respektive uppgifter så effektivt som möjligt,
HAR ENATS OM följande bestämmelser:
 INNEHÅLL
Avdelning I	Upprättande och arbetsuppgifter
Artikel 1	Upprättande 
Artikel 2	Målsättning
Artikel 3	Arbetsuppgifter
Artikel 4	Nationella enheter
Artikel 5	Sambandsmän
Artikel 6	Datoriserat informationssystem för 
	insamlade uppgifter 
Avdelning II	Informationsregister
Artikel 7	Upprättande av ett informationsregister
Artikel 8	Informationsregistrets innehåll
Artikel 9	Rätt till tillgång till informationsregistret
Avdelning III	Arbetsregister för analysändamål
Artikel 10	Insamling, behandling och användning av 
	personuppgifter
Artikel 11	Indexregister
Artikel 12	Instruktion för upprättandet av register
Avdelning IV	Gemensamma bestämmelser om 	
	informationsbehandling
Artikel 13	Skyldighet att lämna ut uppgifter
Artikel 14	Skyddsnivå för uppgifter
Artikel 15	Ansvar för skyddet av uppgifter
Artikel 16	Bestämmelser om upprättande av rapporter
Artikel 17	Regler om användning
Artikel 18	Överföring av uppgifter till tredje land och 
	utomstående instanser
Artikel 19	Rätt till tillgång
Artikel 20	Rättelse och utplåning av uppgifter
Artikel 21	Tidsfrister för bevarande och utplåning av 
	uppgifter i register
Artikel 22	Bevarande och rättelse av uppgifter i akter
Artikel 23	Nationell tillsynsmyndighet
Artikel 24	Gemensam tillsynsmyndighet
Artikel 25	Datasäkerhet
Avdelning V	Rättslig ställning, organisation och 
	finansiella bestämmelser
Artikel 26	Rättskapacitet
Artikel 27	Europols organ
Artikel 28	Styrelse
Artikel 29	Direktör
Artikel 30	Personal
Artikel 31	Sekretess
Artikel 32	Diskretions- och tystnadsplikt
Artikel 33	Språk
Artikel 34	Information till Europaparlamentet
Artikel 35	Budget
Artikel 36	Revision av räkenskaper
Artikel 37	Överenskommelse om säte
Avdelning VI	Ansvar och rättsligt skydd
Artikel 38	Ansvar för olaglig eller felaktig behandling 
	av uppgifter
Artikel 39	Annat ansvar
Artikel 40	Tvistelösning 
Artikel 41	Privilegier och immunitet
Avdelning VII	Slutbestämmelser
Artikel 42	Förbindelser med tredje land och 
	utomstående instanser
Artikel 43	Ändring av konventionen
Artikel 44	Reservationer
Artikel 45	Konventionens ikraftträdande
Artikel 46	Nya medlemsstaters anslutning till 
	konventionen 
Artikel 47	Depositarie
Bilaga som avses i artikel 2
Förklaringar
AVDELNING I
UPPRÄTTANDE OCH ARBETSUPPGIFTER
ARTIKEL 1
UPPRÄTTANDE
1. Medlemsstaterna i Europeiska unionen, nedan kallade ”medlems-
staterna” upprättar genom denna konvention en europeisk polisbyrå, 
nedan kallad ”Europol”.
2. Europol är i varje medlemsstat knuten till en särskild nationell enhet 
som har upprättats eller utsetts i enlighet med artikel 4.
ARTIKEL 2
MÅLSÄTTNING
1. Europol har som målsättning att, inom ramen för samarbetet mellan 
medlemsstaterna och i enlighet med artikel K.1.9 i Fördraget om 
Europeiska unionen, förbättra effektiviteten hos behöriga myndigheter i 
medlemsstaterna och deras samarbete vad gäller förebyggandet av och 
kampen mot terrorism, den olagliga narkotikahandeln och andra all-
varliga former av internationell brottslighet, i den mån de faktiska om-
ständigheterna visar på förekomsten av en brottslig organisation eller 
struktur och när två eller flera medlemsstater påverkas av dessa former 
av brottslighet på ett sådant sätt att en gemensam åtgärd från med-
lemsstaterna är nödvändig, med hänsyn till brottens omfattning, svår-
hetsgrad och konsekvenser.
2. För att gradvis kunna förverkliga den målsättning som anges i 
punkt 1, skall Europol inledningsvis förebygga och bekämpa den olagliga 
narkotikahandeln, samt den olagliga handeln med nukleära och radio-
aktiva ämnen, de illegala nätverken för invandring, människohandeln och 
handeln med stulna fordon.
Europol skall även, senast två år efter denna konventions ikraft-
trädande, behandla brott som begåtts eller misstänks bli begångna i 
samband med terroristaktiviteter och som riktar sig mot liv, hälsa, 
personlig frihet och egendom. Rådet kan enhälligt, enligt det förfarande 
som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, 
besluta att ge Europol i uppgift att behandla dessa terroristaktiviteter 
innan tidsfristen har gått ut.
Rådet kan enhälligt, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning 
VI i Fördraget om Europeiska unionen, besluta att ge Europol i uppgift 
att arbeta med andra former av brottslighet bland dem som räknas upp i 
bilagan till denna konvention eller särskilda former av denna typ av 
brottslighet. Innan beslutet fattas skall rådet ge styrelsen i uppdrag att 
förbereda beslutet, och särskilt uppmärksamma hur det påverkar 
Europols budget och personal.
3. Europols behörighet när det gäller en viss typ av brottslighet eller 
särskilda former av en typ av brottslighet innefattar samtidigt:
1) Penningtvätt som har samband med dessa typer av brottslighet eller 
deras särskilda former,
2) Brott som hör samman med sådan brottslighet,
Följande brott anses höra samman med sådan brottslighet och skall 
beaktas i enlighet med vad som föreskrivs i artiklarna 8 och 10:
– brott som begås för att anskaffa medel till att begå sådana gärningar 
som omfattas av Europols behörighet,
– brott som begås för att underlätta eller utföra sådana gärningar som 
omfattas av Europols behörighet,
– brott som begås i syfte att undgå lagföring och straff för gärningar 
som omfattas av Europols behörighet.
4. I denna konvention avses med behöriga myndigheter alla offentliga 
organ i medlemsstaterna, i den utsträckning de enligt den nationella 
lagstiftningen är behöriga att förebygga och bekämpa brottslighet.
5. Den olagliga narkotikahandel som åsyftas i punkt 1 och 2 utgörs av 
de brott som är uppräknade i artikel 3.1 i Förenta nationernas konvention 
av den 20 december 1988 om den olagliga narkotikahandeln och 
psykotropa ämnen, samt i de bestämmelser som ändrar eller ersätter 
denna konvention.
ARTIKEL 3
ARBETSUPPGIFTER
1. Inom ramen för den målsättning som anges i artikel 2.1, skall 
Europol i första hand ha följande arbetsuppgifter:
1) underlätta informationsutbytet mellan medlemsstaterna,
2) inhämta, sammanställa och analysera information och under-
rättelser,
3) med hjälp av de nationella enheter som anges i artikel 4, utan 
dröjsmål till behöriga myndigheter i medlemsstaterna överlämna den 
information som berör dem och omedelbart underrätta dem om de 
samband som konstaterats mellan brottsliga gärningar,
4) underlätta utredningar i medlemsstaterna genom att till de nationella 
enheterna översända alla uppgifter som i det avseendet är relevanta,
5) ansvara för databaser som innehåller uppgifter i enlighet med 
artiklarna 8, 10, och 11.
2. I syfte att förbättra samarbetet mellan och effektiviteten hos be-
höriga myndigheter i medlemsstaterna med hjälp av de nationella en-
heterna för att kunna uppnå de mål som anges i artikel 2.1 skall Europol 
dessutom ha följande ytterligare arbetsuppgifter:
1) fördjupa de specialkunskaper som används vid de utredningar som 
utförs av behöriga myndigheter i medlemsstaterna och ge råd om utred-
ningarna,
2) ge strategiska underrättelser för att underlätta och främja en effektiv 
och rationell användning av disponibla resurser på nationell nivå för 
operativa aktiviteter,
3) utarbeta allmänna lägesrapporter.
3. Inom ramen för den målsättning som anges i artikel 2.1, kan Europol 
dessutom, med hjälp av den personal och de budgetresurser som den har 
tillgång till och med de begränsningar som styrelsen fastställer, bistå 
medlemsstaterna med råd och forskning på följande områden:
1) utbildning av medarbetare hos behöriga myndigheter,
2) organisation och utrustning av dessa myndigheter,
3) brottsförebyggande metoder,
4) tekniska och vetenskapliga polismetoder och utredningsmetoder.
ARTIKEL 4
NATIONELLA ENHETER
1. Varje medlemsstat skall upprätta eller utse en nationell enhet med 
ansvar för att utföra de uppgifter som anges i denna artikel.
2. Den nationella enheten är det enda sambandsorganet mellan Europol 
och de nationella behöriga myndigheterna. Förhållandet mellan den 
nationella enheten och de behöriga myndigheterna styrs av den nationella 
rätten, särskilt av dess konstitutionella bestämmelser.
3. Medlemsstaterna skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att 
säkerställa att den nationella enheten kan utföra sina uppgifter och 
särskilt att denna enhet har tillgång till lämplig nationell information.
4. De nationella enheternas uppdrag är att
1) på eget initiativ förse Europol med den information och de 
underrättelser som är nödvändiga för att Europol skall kunna fullgöra 
sina arbetsuppgifter,
2) tillgodose Europols önskemål om information, underrättelser och 
råd,
3) uppdatera information och underrättelser,
4) med iakttagande av nationell rätt utnyttja och lämna ut information 
och underrättelser till nytta för behöriga myndigheter,
5) tillställa Europol begäran om råd, information, underrättelser och 
analyser,
6) till Europol överföra uppgifter för lagring i databaserna,
7) övervaka att varje utbyte av uppgifter mellan Europol och dem 
själva sker enligt lag.
5. Utan att det påverkar medlemsstaternas skyldigheter, såsom de 
framgår av artikel K.2.2 i Fördraget om Europeiska unionen, är en 
nationell enhet inte skyldig att i ett konkret fall överföra den information 
och de underrättelser som anges i punkt 4.1, 4.2 och 4.6 samt i artikel 8 
och 10, om överföringen
1) skadar väsentliga nationella säkerhetsintressen, eller
2) äventyrar resultatet av en pågående utredning eller en persons 
säkerhet, eller
3) rör uppgifter från myndigheter eller upplysningar om särskilda 
underrättelseaktiviteter inom området för statens säkerhet.
6. De kostnader som de nationella enheterna har för sambandet med 
Europol skall bäras av medlemsstaterna och kan, med undantag för 
anslutningskostnader, inte debiteras Europol.
7. Cheferna för de nationella enheterna skall sammanträda för att bistå 
Europol med råd om så behövs.
ARTIKEL 5
SAMBANDSMÄN
1. Varje nationell enhet skall till Europol sända minst en sam-
bandsman. Antalet sambandsmän som medlemsstaterna kan sända till 
Europol skall styrelsen avgöra genom enhälligt beslut. Detta beslut kan 
när som helst ändras genom ett enhälligt styrelsebeslut. Med reservation 
för de särskilda bestämmelserna i denna konvention, är dessa tjänstemän 
underkastade den nationella rätten i sitt hemland.
2. Sambandsmännen skall ha i uppdrag från sin nationella enhet att 
representera dess intressen inom Europol, i enlighet med hemlandets 
nationella rätt och med iakttagande av de tillämpliga verk-
samhetsreglerna för Europol.
3. Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4.4 och 4.5 bidrar 
sambandsmännen, inom ramen för den målsättning som anges i 
artikel 2.1, till utbytet av information mellan sina respektive nationella 
enheter och Europol, särskilt genom att
1) överföra information som kommer från respektive nationell enhet 
till Europol,
2) översända upplysningar som kommer från Europol till respektive 
nationell enhet, och
3) samarbeta med Europols tjänstemän genom att överföra information 
till dem och ge dem råd om hur uppgifter om respektive medlemsstat 
skall analyseras.
4. Samtidigt skall sambandsmännen, i enlighet med nationell rätt och 
inom ramen för den målsättning som anges i artikel 2.1, bidra till utbytet 
av information som kommer från de nationella enheterna och samordning 
av åtgärder till följd av detta.
5. I den utsträckning det är nödvändigt för att fullgöra de uppgifter som 
avses i punkt 3, har sambandsmännen rätt att använda de olika registren 
enligt tillämpliga bestämmelser som preciserats i relevanta artiklar.
6. Artikel 25 gäller i tillämpliga delar även sambandsmännens 
verksamhet.
7. Utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i denna 
konvention skall sambandsmännens rättigheter och skyldigheter gente-
mot Europol fastställas genom ett enhälligt styrelsebeslut.
8. Sambandsmännen skall åtnjuta de privilegier och den immunitet 
som är nödvändiga för att utföra sina uppgifter i enlighet med bestäm-
melserna i artikel 41.2.
9. De lokaler som är nödvändiga för sambandsmännens verksamhet 
skall kostnadsfritt ställas till medlemsstaternas förfogande av Europol i 
Europols byggnad. Alla andra kostnader för sambandsmännens utsän-
dande och deras utrustning skall bäras av respektive medlemsstat, om 
inte styrelsen, i samband med fastställandet av Europols budget, enhälligt 
rekommenderar att undantag görs i ett särskilt fall.
ARTIKEL 6
DATORISERAT INFORMATIONSSYSTEM FÖR INSAMLADE 
UPPGIFTER
1. Europol skall handha ett informationssystem som består av följande 
delar:
1) det informationsregister som avses i artikel 7 med begränsat och 
tydligt angivet innehåll, som tillåter snabb sökning av de uppgifter som 
finns hos medlemsstaterna och hos Europol,
2) de arbetsregister av olika varaktighet som avses i artikel 10, 
inrättade för analysändamål, och som innehåller detaljerad information, 
och
3) det indexregister som innehåller delar som kommer från de 
analysregister vilka anges i punkt 2, enligt vad som föreskrivs i 
artikel 11.
2. Informationssystemet som upprättats av Europol får inte i något fall 
samköras med andra system för automatiserad databehandling, med 
undantag för de nationella enheternas system för automatiserad data-
behandling.
AVDELNING II
INFORMATIONSREGISTER
ARTIKEL 7
UPPRÄTTANDE AV ETT INFORMATIONSREGISTER
1. För att utföra sina uppgifter skall Europol upprätta och handha ett 
datoriserat informationsregister. Informationsregistret, i vilket uppgifter 
registreras direkt av medlemsstaterna som företräds av de nationella en-
heterna och sambandsmännen, med iakttagande av nationella förfaranden 
samt av Europol vad gäller de uppgifter som tillhandahålls av tredje land 
och utomstående instanser och de uppgifter som följer av analyser, skall 
vara direkt åtkomligt för läsning, för de nationella enheterna, sambands-
männen, direktören, biträdande direktörerna och behöriga Europol-
tjänstemän.
De nationella enheternas direkta tillgång till informationsregistret för 
de personer som avses i artikel 8.1.2 skall begränsas till att gälla endast 
de identifierande uppgifter som föreskrivs i artikel 8.2. På begäran och 
för en särskild undersökning skall samtliga uppgifter göras tillgängliga 
för dem genom sambandsmännen.
2. Europol skall 
1) vara behörigt att säkerställa att bestämmelserna om samarbete och 
informationsregistrets handhavande följs, och
2) ansvara för att informationsregistret fungerar väl från teknisk och 
användarsynpunkt. Europol skall särskilt vidta alla nödvändiga arrange-
mang för att garantera att de åtgärder som föreskrivs i artiklarna 21 och 
25 angående informationsregistret genomförs korrekt.
3) I medlemsstaterna är det den nationella enheten som ansvarar för 
förbindelserna med informationsregistret. Den är behörig särskilt vad 
gäller de säkerhetsåtgärder som avses i artikel 25 – vilka är tillämpliga på 
sådan datorutrustning som används på den berörda medlemsstatens 
territorium –, vad gäller den kontroll som avses i artikel 21 samt, i den 
mån den berörda medlemsstatens lagar och andra författningar samt 
förfaranden så fordrar, vad gäller en riktig tillämpning av denna 
konvention på varje annat område.
ARTIKEL 8
INFORMATIONSREGISTRETS INNEHÅLL
1. Enbart de uppgifter som är nödvändiga för att Europol skall kunna 
utföra sina arbetsuppgifter, med undantag av de uppgifter som rör brott 
hör samman med sådan brottslighet enligt artikel 2.3.2, får lagras, ändras 
och användas i informationsregistret. De uppgifter som införs skall gälla
1) personer som, i förhållande till den berörda medlemsstatens natio-
nella lagstiftning, misstänks för att ha begått eller varit delaktiga i ett 
brott inom Europols behörighet i enlighet med artikel 2, eller som har 
dömts för ett sådant brott, eller
2) personer för vilka vissa graverande omständigheter i förhållande till 
nationell lagstiftning ger anledning anta att de kommer att begå brott 
inom Europols behörighet i enlighet med artikel 2.
2. De personuppgifter som avses i punkt 1 får enbart innehålla följande 
upplysningar:
1) efternamn, efternamnet vid födelsen, förnamn och i förekommande 
fall aliasnamn eller antagna namn,
2) födelsedatum och -ort,
3) medborgarskap,
4) kön,
5) vid behov, andra kännetecken som möjliggör identifiering, särskilt 
speciella objektiva och bestående fysiska kännetecken.
3. Förutom de uppgifter som avses i punkt 2 och omnämnandet av 
Europol eller den nationella enhet som registrerat uppgifterna, får 
nedanstående upplysningar om de personer som avses i punkt 1 lagras, 
ändras och användas i informationsregistret:
1) brott och gärningsbeskrivning, inbegripet tid och plats,
2) de medel som använts eller misstänks kunna användas,
3) de berörda enheterna och deras aktbeteckningar,
4) misstanke om tillhörighet till en kriminell organisation,
5) fällande domar, i den mån de rör brott inom Europols behörighet 
enligt artikel 2.
Dessa uppgifter kan registreras även om de ännu inte hänvisar till 
personer. I den mån Europol själv registrerar sådana uppgifter, skall den 
förutom aktbeteckningen ange om uppgifterna överförts av tredje part 
eller härrör från egna analyser.
4. Den ytterligare information som rör de kategorier av personer som 
avses i punkt 1 och som finns hos Europol och hos de nationella 
enheterna, kan på begäran överlämnas till varje nationell enhet och till 
Europol. Vad gäller de nationella enheterna sker detta enligt deras 
nationella lagstiftning.
I de fall där denna ytterligare information rör ett eller flera brott som 
hör samman med sådan brottslighet, enligt definitionen i artikel 2.3 andra 
stycket, skall den uppgift som lagrats i informationsregistret förses med 
en upplysning för att utvisa förekomsten av brott som hör samman, för 
att ge de nationella enheterna och Europol möjlighet att utbyta 
information om sådana brott. 
5. Om det förfarande som inletts gentemot den som berörs läggs ned, 
eller om denne frikänns, skall uppgifterna som berörs av beslutet 
utplånas.
ARTIKEL 9
RÄTT TILL TILLGÅNG TILL INFORMATIONSREGISTRET
1. Rätten att direkt registrera eller söka efter uppgifter i infor-
mationsregistret skall förbehållas de nationella enheterna, sambands-
männen och direktören, de biträdande direktörerna samt de av Europols 
tjänstemän som vederbörligen har fått befogenhet. Att söka uppgifter är 
tillåtet i den mån det är nödvändigt för att utföra en närmare angiven 
uppgift och skall genomföras med hänsyn tagen till lagar, och andra för-
fattningar samt till förfaranden hos den enhet som genomför den, om inte 
annat följer av kompletterande bestämmelser i denna konvention.
2.  Endast den enhet som har registrerat uppgifter är berättigad att 
ändra, rätta eller utplåna dem. Om en enhet har anledning att tro att 
uppgifter som avses i artikel 8.2 är felaktiga, eller om den önskar 
komplettera dem, skall den omedelbart underrätta den enhet som har 
infört dem, vilken är skyldig att omedelbart undersöka detta meddelande 
och, om det är befogat, att omedelbart ändra, komplettera, rätta eller 
utplåna uppgifterna. Om systemet innehåller uppgifter som avses i ar-
tikel 8.3 rörande en person, kan varje enhet registrera andra uppgifter 
som avses i artikel 8.3 för att komplettera dem. Om uppgifterna står i 
uppenbar motsägelse till varandra, skall de berörda enheterna själva kom-
ma överens. Om en enhet har för avsikt att helt utplåna personuppgifter 
som avses i artikel 8.2 som den har registrerat och uppgifter som avses i 
artikel 8.3 rörande denna person har införts av andra enheter, överförs 
ansvaret för skyddet av uppgifterna som avses i artikel 15.1 och rätten att 
ändra, komplettera, rätta och utplåna uppgifter som avses i artikel 8.2 till 
den enhet som först registrerade uppgifter som avses i artikel 8.3 om 
denna person. Den enhet som föreslår att uppgifterna utplånas skall 
informera den enhet på vilken ansvaret för skyddet av uppgifterna 
överförs om detta.
3. Den enhet som söker efter, registrerar eller ändrar uppgifter i 
informationsregistret är ansvarig för att sökningen, registreringen eller 
ändringarna är lagliga och denna enhet måste kunna identifieras. 
Överföringen av information mellan de nationella enheterna och de 
behöriga myndigheterna i medlemsstaterna regleras av nationell lag-
stiftning.
AVDELNING III
ARBETSREGISTER FÖR ANALYSÄNDAMÅL
ARTIKEL 10
INSAMLING, BEHANDLING OCH ANVÄNDNING AV 
PERSONUPPGIFTER
1. I den mån det är nödvändigt för att uppnå den målsättning som avses 
i artikel 2.1 kan Europol, förutom uppgifter som ej rör enskilda personer 
lagra, ändra och i andra register använda uppgifter om brott som omfattas 
av dess behörighet i enlighet med artikel 2.2, inbegripet uppgifter rörande 
brott som hör samman med sådan brottslighet enligt artikel 2.3.2 och som 
är avsedda för specifikt analysarbete, och som rör
1) de personer som avses i artikel 8.1, 
2) personer som kan kallas att vittna vid förundersökningar rörande 
brott eller vid eventuella efterföljande straffrättsliga förfaranden,
3) personer som blivit offer för något av de brott som utreds eller för 
vilka det finns vissa fakta som ger anledning anta att de skulle kunna bli 
offer för ett sådant brott,
4) kontakter eller medhjälpare, samt
5) personer som kan lämna uppgifter om de brott som utreds.
Insamlingen, lagringen och behandlingen av de uppgifter som uppräk-
nas i artikel 6 första meningen i Europarådets konvention av den 28 ja-
nuari 1981 om skyddet för personer vad gäller automatisk databe-
handling av personuppgifter, tillåts endast om de är strikt nödvändiga 
med hänsyn till ändamålet med det berörda registret och om dessa 
uppgifter kompletterar andra personuppgifter som registrerats i samma 
register. Det är förbjudet att välja ut en särskild kategori av personer 
enbart från uppgifter i artikel 6 första meningen i Europarådets konven-
tion av den 28 januari 1981 i strid med de ovan nämnda ändamåls-
reglerna.
Rådet skall enhälligt, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning 
VI i Fördraget om Europeiska unionen, anta tillämpningsföreskrifter för 
de register som utarbetats av styrelsen och som bl.a. innehåller ytterligare 
upplysningar rörande de kategorier av personuppgifter som föreskrivs i 
denna artikel och bestämmelser om dessa uppgifters datasäkerhet och om 
intern kontroll av användningen av uppgifterna.
2. Dessa register skapas för analysändamål, vilket definieras som 
hopsamlandet, behandlingen eller användandet av uppgifter för att 
underlätta förundersökningar. Varje förslag till analys skall innebära att 
en analysgrupp bildas som, i enlighet med de uppgifter och uppdrag som 
fastslås i artikel 3.1–3.2 och artikel 5.3, nära sammanför följande 
deltagare:
1) analytiker och andra tjänstemän från Europol som utsetts av 
Europols ledning. Endast analytikerna har rätt att registrera och använda 
uppgifter i det register som avses,
2) sambandsmän och/eller sakkunniga från de medlemsstater som 
uppgifterna kommer från eller som berörs av analysen på det sätt som 
avses i punkt 6.
3. Om inte annat följer av artikel 4.5, skall de nationella enheterna, på 
Europols begäran eller på eget initiativ, till Europol översända alla 
uppgifter som Europol behöver för att utföra de arbetsuppgifter som 
beskrivs i artikel 3.1.2. Medlemsstaterna skall endast översända upp-
gifterna om bearbetning av dessa för brottsförebyggande, analys och 
brottsbekämpning också är tillåten enligt deras nationella lagstiftning.
Beroende på hur känsliga uppgifterna är, kan uppgifter som kommer 
från nationella enheter på alla lämpliga sätt sändas direkt till 
analysgrupperna, vare sig det sker genom de berörda sambandsmännen 
eller inte.
4. Om det kan antas att andra underrättelser än de som avses i punkt 3 
är nödvändiga för att Europol skall kunna utföra sina arbetsuppgifter 
enligt artikel 3.1.2, kan Europol begära att följande instanser på lämpligt 
sätt översänder motsvarande uppgifter 
1) Europeiska gemenskaperna och de offentligrättsliga organ som 
inrättats med stöd av fördragen om upprättandet av gemenskaperna,
2) andra offentligrättsliga organ som inrättats inom ramen för 
Europeiska unionen,
3) organ som inrättats med stöd av en överenskommelse mellan två 
eller flera medlemsstater i Europeiska unionen,
4) tredje land,
5) internationella organisationer och deras underställda offent-
ligrättsliga organ,
6) andra offentligrättsliga organ som inrättats genom en 
överenskommelse mellan två eller flera stater,
7) internationella kriminalpolisorganisationen, (IPCO – Interpol).
Europol kan även på samma villkor och genom samma kanaler ta emot 
information som sänds från dessa olika instanser på deras eget initiativ. 
Rådet kan enhälligt, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i 
Fördraget om Europeiska unionen och efter att ha rådfrågat styrelsen, 
anta regler som Europol skall följa på området.
5. Om Europol inom ramen för andra konventioner har fått tillgång till 
data från andra informationssystem, kan den på detta sätt använda 
personuppgifter om det är nödvändigt för att den skall utföra sina 
arbetsuppgifter enligt artikel 3.1.2.
6. Om analysen är av allmän karaktär och av strategiskt slag, skall alla 
medlemsstater, genom förmedling av sambandsmän och/eller experter 
delges arbetets resultat, särskilt genom att Europols rapporter översänds 
till dem.
Om en analys rör särskilda fall som inte berör alla medlemsstater och 
som har ett direkt operativt syfte skall företrädarna för följande med-
lemsstater delta:
1) de från vilka de uppgifter härstammar, som har lett till att ett beslut 
om analysregister fattades, eller som berörs omedelbart av dem, och de 
som analysgruppen senare inbjuder att ansluta sig eftersom de kommer 
att beröras i samma omfattning,
2) de som vid rådfrågningen av indexregistret visar sig ha behov av att 
ta del av uppgifter och som gör detta gällande under de villkor som anges 
i punkt 7.
7. Det är de bemyndigade sambandsmännen som skall göra gällande 
behovet av att ta del av uppgifter. Varje medlemsstat utser och 
bemyndigar för detta ändamål ett begränsat antal sådana sambandsmän. 
De översänder en förteckning över dessa till styrelsen.
Behovet av att ta del av uppgifter enligt punkt 6 skall göras gällande av 
en sambandsman i en  motiverad skrivelse som godkänts av dennes 
överordnade myndighet i dennes medlemsstat och som sänts till alla 
deltagare i analysen. Sambandsmannen blir därefter fullt ut delaktig i den 
pågående analysen.
Om en invändning reses inom analysgruppen, skjuts sambands-
mannens deltagande upp till dess att ett förlikningsförfarande avslutats 
och som kan bestå av tre på varandra följande faser, nämligen
1) analysdeltagarna skall bemöda sig om att komma överens med den 
sambandsman som har gjort gällande sitt behov av att ta del av uppgifter. 
Detta får ta högst åtta dagar i anspråk,
2) om oenigheten består, skall cheferna för de berörda nationella 
enheterna och ledningen för Europol sammanträda inom tre dagar,
3) om oenigheten fortfarande består, skall företrädarna för de berörda 
parterna i Europols styrelse sammanträda inom åtta dagar. Om den 
berörda medlemsstaten inte avstår från att göra gällande sitt behov att ta 
del av uppgifter, skall dess fulla deltagande genomföras genom ett beslut 
grundat på samförstånd.
8. Den medlemsstat som överför data till Europol skall själv bedöma 
dess känslighetsgrad och hur denna känslighet varierar. Varje spridning 
eller operativ användning av analysuppgifter skall beslutas i samråd med 
analysdeltagarna. En medlemsstat som ansluter sig till en pågående 
analys får särskilt inte sprida eller använda uppgifter utan att i förväg 
komma överens om detta med de medlemsstater som i första hand berörs.
ARTIKEL 11
INDEXREGISTER
1. Europol skall upprätta ett indexregister över de uppgifter som finns 
lagrade i de register som avses i artikel 10.1.
2. Direktören, biträdande direktörerna, de Europoltjänstemän som 
vederbörligen befullmäktigats samt sambandsmännen har rätt att rådfråga 
indexregistret.
Indexregistret skall vara sådant att det på grundval av de uppgifter som 
rådfrågas för den sambandsman som rådfrågar registret klart framgår att 
de register som avses i artiklarna 6.1.2 och 10.1 innehåller uppgifter som 
berör dennes hemstat. Sambandsmännens tillgång skall bestämmas på ett 
sådant sätt att det är möjligt att avgöra om en viss uppgift finns lagrad 
eller inte, men så att varje kontroll eller slutledning vad beträffar 
registrens innehåll förhindras.
3. Styrelsen skall enhälligt besluta om ytterligare villkor för upp-
rättandet av indexregistret. 
ARTIKEL 12
INSTRUKTION FÖR UPPRÄTTANDET AV REGISTER
1. För varje automatiserat dataregister med personuppgifter som 
Europol handhar enligt artikel 10 inom ramen för sina arbetsuppgifter 
skall Europol i instruktioner för upprättandet, som godkänts av styrelsen, 
ange följande
1) registrets benämning,
2) registrets ändamål,
3) de kategorier av personer om vilka uppgifter finns registrerade,
4) den typ av uppgifter som skall lagras och eventuellt de uppgifter 
som är strikt nödvändiga bland de som räknas upp i artikel 6 första 
meningen i Europarådets konvention av den 28 januari 1981,
5) de olika typer av personuppgifter som ger tillgång till hela registret,
6) överföringen eller registreringen av uppgifter som skall lagras,
7) de förutsättningar under vilka personuppgifter som lagrats i registret 
kan översändas, samt till vilka mottagare och enligt vilket förfarande,
8) tidsfristerna för kontroll av uppgifter och den tid under vilken de 
lagras,
9) hur rapporter skall upprättas. Den gemensamma tillsynsmyndighet 
som avses i artikel 24 skall omedelbart underrättas av Europols direktör 
om förslaget till instruktion för upprättandet av ett sådant register och 
skall tillställas akten för att kunna göra nödvändiga påpekanden för 
styrelsen.
2. Om det vid fara i dröjsmål inte är möjligt att få styrelsens 
godkännande enligt punkt 1, kan direktören på eget initiativ eller på de 
berörda medlemsstaternas begäran genom ett motiverat beslut upprätta 
ett register. Denne skall samtidigt underrätta styrelsemedlemmarna om 
detta. Det förfarande som avses i punkt 1 skall då genast påbörjas och 
avslutas så snart som möjligt.
AVDELNING IV
GEMENSAMMA BESTÄMMELSER OM 
INFORMATIONSBEHANDLING
ARTIKEL 13
SKYLDIGHET ATT LÄMNA UT UPPGIFTER
Europol skall utan dröjsmål till de nationella enheterna, och på deras 
begäran till deras sambandsmän, överlämna alla uppgifter som rör 
medlemsstaten i fråga och de samband som har kunnat konstateras 
mellan brott som omfattas av Europols behörighet enligt artikel 2. Även 
andra uppgifter och underrättelser om andra allvarliga brott som Europol 
får kunskap om när den utför sina uppgifter får överföras.
ARTIKEL 14
SKYDDSNIVÅ FÖR UPPGIFTER
1. Senast när denna konvention träder i kraft skall varje medlemsstat 
inom ramen för tillämpningen av denna konvention vidta de lag-
stiftningsåtgärder som, vad avser behandlingen av personuppgifter i 
register, behövs för att säkerställa en skyddsnivå som i varje fall 
motsvarar den som följer av tillämpningen av principerna i Europarådets 
konvention av den 28 januari 1981 och härvid skall den ta hänsyn till 
Europarådets ministerkommittés rekommendation R(87) 15 av den 
17 september 1987 om polisens användning av personuppgifter.
2. Överföringen av personuppgifter som avses i denna konvention kan 
inte påbörjas förrän de dataskyddsregler som föreskrivs i punkt 1 har trätt 
i kraft på varje medlemsstats territorium som deltar i överföringen.
3. Europol skall när den samlar in, behandlar och använder person-
uppgifter iaktta principerna i Europarådets konvention av den 28 januari 
1981 och i Europarådets ministerkommittés rekommendation R(87) 15 
av den 17 september 1987.
Europol skall iaktta dessa principer även för de icke databehandlade 
uppgifter som den har i register, det vill säga alla strukturerade samlingar 
av personuppgifter som är tillgängliga enligt bestämda kriterier.
ARTIKEL 15
ANSVAR FÖR SKYDDET AV UPPGIFTER
1. Om inte annat följer av andra bestämmelser i denna konvention, 
skall ansvaret för de uppgifter som lagras hos Europol, i synnerhet huru-
vida insamlingen och överföringen till Europol samt registreringen, 
exaktheten, uppdateringen och kontrollen av lagringstidsfristerna enligt 
lag, ligga hos:
1) den medlemsstat som har registrerat eller överfört uppgifterna,
2) Europol, vad beträffar uppgifter som överförts till Europol av tredje 
man eller som är resultatet av Europols analysarbete.
2. Om inte annat följer av andra bestämmelser i denna konvention, 
skall Europol dessutom ansvara för alla de uppgifter som den tar emot 
och behandlar, vare sig de finns i det informationsregister som avses i 
artikel 8, i de register som upprättats för analysändamål enligt artikel 10, 
i indexregistret som avses i artikel 11 eller i de register som avses i 
artikel 14.3.
3. Europol skall lagra uppgifter på ett sådant sätt att det går att 
identifiera de medlemsstater eller den tredje man som har överfört dem, 
eller konstatera att de är resultat av Europols analysarbete.
ARTIKEL 16 
BESTÄMMELSER OM UPPRÄTTANDE AV RAPPORTER
Europol skall i genomsnitt upprätta rapporter om minst var tionde 
åtkomst som rör personuppgifter – och för varje begäran som görs inom 
ramen för informationsregistret enligt artikel 7 – för att kontrollera att de 
är lagliga. Uppgifterna i dessa rapporter får användas endast för detta 
ändamål av Europol och av de tillsynsmyndigheter som avses i artiklarna 
23 och 24 och skall utplånas efter sex månader, om de inte är nödvändiga 
för en pågående kontroll. Styrelsen skall anta detaljbestämmelser efter att 
ha hört den gemensamma tillsynsmyndigheten.
ARTIKEL 17
REGLER OM ANVÄNDNING
1. De personuppgifter som tas ur informationsregistret, indexregistret 
eller de register som skapats för analysändamål och de uppgifter som 
meddelats på annat lämpligt sätt får överföras eller användas av med-
lemsstaternas behöriga myndigheter endast för att förebygga och be-
kämpa brottslighet som omfattas av Europols behörighet och andra 
allvarliga former av brottslighet.
De uppgifter som avses i första stycket skall användas enligt lag-
stiftningen i den medlemsstat som ansvarar för de myndigheter som 
använder uppgifterna.
Europol får använda de uppgifter som avses i punkt 1 endast för att 
utföra de arbetsuppgifter som föreskrivs i artikel 3.
2. Om en medlemsstat, tredje land eller en sådan utomstående instans 
som avses i artikel 10.4 lämnar vissa uppgifter och påpekar att dessa är 
underkastade särskilda användningsrestriktioner i denna stat eller instans 
skall dessa restriktioner även respekteras av användaren förutom i de 
särskilda fall när den nationella rätten kräver att man gör avsteg från 
användningsrestriktionerna till förmån för rättsliga myndigheter, lag-
stiftande organ eller alla andra självständiga instanser som upprättats 
genom lag och som ansvarar för tillsynen av de behöriga myndigheter 
som avses i artikel 2.4. I sådana fall kan uppgifterna användas endast 
efter samråd med den stat som överfört uppgifterna, vars intressen och 
åsikter i möjligaste mån måste beaktas.
3. Användningen av uppgifter för andra ändamål eller av andra myn-
digheter än dem som avses i artikel 2 är endast möjlig efter tillstånd från 
den medlemsstat som överfört uppgifterna och i den mån denna 
medlemsstats nationella lagstiftning tillåter det.
ARTIKEL 18
ÖVERFÖRING AV UPPGIFTER TILL TREDJE LAND OCH 
UTOMSTÅENDE INSTANSER
1. Europol får på de villkor som fastställs i punkt 4 överföra person-
uppgifter som den förfogar över till tredje land och utomstående instan-
ser enligt artikel 10.4 när
1) denna åtgärd i det enskilda fallet är nödvändig för att förebygga och 
bekämpa brott som omfattas av Europols behörighet i enlighet med 
artikel 2,
2) en tillräcklig skyddsnivå för uppgifterna säkerställs i detta land eller 
hos denna instans, och
3) denna åtgärd är tillåten enligt de allmänna reglerna enligt punkt 2.
2. Enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om 
Europeiska unionen och med beaktande av de omständigheter som avses 
i punkt 3, skall rådet enhälligt anta allmänna regler för hur Europol skall 
överföra personuppgifter till tredje land och utomstående instanser enligt 
10.4. Styrelsen skall förbereda rådets beslut och rådfråga den gemen-
samma tillsynsmyndighet som avses i artikel 24.
3. Tillräckligheten hos den dataskyddsnivå som erbjuds av tredje land 
och utomstående instanser enligt artikel 10.4 skall bedömas med beaktan-
de av samtliga omständigheter i samband med  överföringen av person-
uppgifter, särskilt
1) slag av uppgifter,
2) deras ändamål,
3) hur länge behandlingen beräknas pågå, och
4) de allmänna eller särskilda bestämmelser som är tillämpliga på 
tredje land eller utomstående instanser enligt artikel 10.4.
4. Om de åsyftade uppgifterna har överförts till Europol av en med-
lemsstat, får Europol överföra dem till tredje land och utomstående 
instanser endast med medlemsstatens samtycke. Medlemsstaten kan för 
detta ändamål ge ett preliminärt samtycke, generellt eller inte, vilket kan 
återkallas när som helst. 
Om uppgifterna inte överförts av en medlemsstat, skall Europol för-
säkra sig om att överföringen inte är av den karaktären att den
1) hindrar en medlemsstat från att vederbörligen utföra de arbets-
uppgifter som hör till dess behörighet, eller
2) hotar den allmänna säkerheten och den allmänna ordningen i en 
medlemsstat eller riskerar att skada staten på något sätt.
5. Europol är ansvarig för att överföringen är laglig. Europol skall ta 
vederbörlig hänsyn till  överföringen och dess motiv. Överföringen är 
tillåten endast om mottagaren förpliktar sig att utnyttja uppgifterna 
endast för de ändamål för vilka de överförs. Detta gäller inte sådan 
överföring av personuppgifter som begärs av Europol.
6. Om en överföring enligt punkt 1 rör sekretessbelagda uppgifter är 
överföring tillåten endast om det finns en överenskommelse om sekretess 
mellan Europol och mottagaren.
ARTIKEL 19
RÄTT TILL TILLGÅNG 
1. Envar som önskar utnyttja sin rätt att utan avgift få tillgång till eller 
kontrollera sådana uppgifter om honom eller henne själv som Europol 
lagrar, får i detta syfte begära detta i valfri medlemsstat hos behörig 
nationell myndighet, som därefter utan dröjsmål skall underrätta Europol 
om detta och meddela personen i fråga att Europol kommer att svara 
denne direkt.
2. Begäran skall behandlas i sin helhet av Europol inom tre månader 
efter det att den behöriga nationella myndigheten i medlemsstaten 
mottagit den.
3. Envars rätt att få tillgång till uppgifter om sig själv eller att låta 
kontrollera dem skall utövas med iakttagande av lagstiftningen i den 
medlemsstat där denna ansökan görs, med beaktande av följande be-
stämmelser:
När lagen i den anmodade medlemsstaten föreskriver överföring av 
uppgifter, skall denna vägras i den mån det är nödvändigt för att
1) Europol vederbörligen skall kunna utföra sina arbetsuppgifter,
2) skydda medlemsstaternas säkerhet och allmän ordning eller för att 
bekämpa brott,
3) skydda utomståendes rättigheter och friheter,
och följaktligen kan inte den berörda personens intresse av överföring 
av uppgifter ta överhanden.
4. Rätten att få tillgång till uppgifter skall utövas under iakttagande av 
punkt 3 enligt följande förfaranden:
1) Beslut om att lämna ut uppgifter som förts in i informationsregistret 
enligt artikel 8 får inte fattas utan att den medlemsstat som har fört in 
uppgifterna och de medlemsstater som direkt berörs av att uppgifterna 
lämnas ut får en möjlighet att i förväg yttra sig över detta och, i före-
kommande fall, förbjuda att uppgifterna lämnas ut. Vilka uppgifter som 
får lämnas ut och villkoren för detta skall anges av den medlemsstat som 
har fört in uppgifterna.
2) Uppgifter som förts in i informationsregistret av Europol får lämnas 
ut endast om de medlemsstater som direkt berörs av att de lämnas ut fått 
möjligheten att i förväg yttra sig över detta och, i förekommande fall, 
förbjuda att uppgifterna lämnas ut.
3) Uppgifter som förts in i arbetsregistret för analysändamål enligt 
artikel 10 får lämnas ut endast om enighet om detta råder mellan Europol 
och de medlemsstater som deltar i analysen enligt artikel 10.2 och den 
eller de medlemsstater som direkt berörs av att uppgifterna lämnas ut.
Om en eller flera medlemsstater eller Europol motsatt sig att upp-
gifterna lämnas ut, skall Europol underrätta personen i fråga att nöd-
vändiga kontrollåtgärder vidtagits, utan att för denne ange något som kan 
röja om han är känd eller inte.
5. Rätten att kontrollera uppgifter skall utövas enligt följande för-
faranden:
När tillämplig nationell rätt inte föreskriver överföring rörande upp-
gifter eller om det endast gäller en begäran om kontroll skall Europol i 
nära samarbete med de berörda nationella myndigheterna kontrollera och 
underrätta personen i fråga att nödvändiga kontrollåtgärder vidtagits, 
utan att för denne ange något som kan röja om han är känd eller inte.
6. Europol skall vid besvarandet av en begäran om kontroll av eller 
tillgång till uppgifter informera personen i fråga om rätten att överklaga 
hos den gemensamma tillsynsmyndigheten om denne inte är nöjd med 
beslutet. Personen i fråga kan också överklaga hos den gemensamma 
tillsynsmyndigheten om begäran inte besvarats inom den tidsfrist som 
anges i denna artikel.
7. Om den som inkommit med en begäran överklagar beslutet till den 
gemensamma tillsynsmyndigheten enligt artikel 24, skall denna myn-
dighet handlägga ärendet.
När överklagandet rör överföring av uppgifter som en medlemsstat fört 
in i informationsregistret skall den gemensamma tillsynsmyndigheten 
fatta sitt beslut i enlighet med den nationella rätten i den medlemsstat i 
vilken begäran framställdes. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall 
i förväg samråda med den nationella tillsynsmyndigheten eller den 
behöriga domstolen i den medlemsstat som infört uppgiften. Den 
nationella tillsynsmyndigheten eller behöriga domstolen skall genomföra 
nödvändiga kontroller för att särskilt avgöra om beslutet att vägra 
tillgång givits i enlighet med bestämmelserna i punkterna 3 och 4 första 
stycket i denna artikel. I sådant fall skall beslutet, som i förekommande 
fall kan innebära ett förbud mot att uppgifterna lämnas ut, fattas av den 
gemensamma tillsynsmyndigheten i nära samråd med den nationella 
tillsynsmyndigheten eller den behöriga domstolen.
När överklagandet rör överföring av uppgifter som Europol fört in i 
informationsregistret eller uppgifter som lagrats i arbetsregistret för 
analysändamål och om Europol eller en medlemsstat fortfarande mot-
sätter sig detta, måste den gemensamma tillsynsmyndigheten, efter att ha 
hört Europol eller medlemsstaten, fatta sitt beslut med två tredjedelars 
majoritet för att bortse från deras önskemål. Om denna majoritet inte kan 
uppnås skall den gemensamma tillsynsmyndigheten meddela den som 
inkommit med en begäran att nödvändiga kontrollåtgärder vidtagits, utan 
att för denne ange något som kan röja om han är känd eller inte.
När överklagandet rör kontroll av uppgifter som en medlemsstat fört in 
i informationsregistret skall den gemensamma tillsynsmyndigheten 
försäkra sig om att nödvändiga kontrollåtgärder vidtagits på ett korrekt 
sätt, i nära samråd med den nationella tillsynsmyndigheten i den stat som 
har registrerat uppgifterna. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall 
meddela den som inkommit med en begäran att nödvändiga kontroll-
åtgärder vidtagits, utan att för denne ange något som kan röja om han är 
känd eller inte.
När överklagandet rör kontroll av uppgifter som Europol fört in i 
informationsregistret eller uppgifter som lagrats i arbetsregistret för 
analysändamål, skall den gemensamma tillsynsmyndigheten försäkra sig 
om att nödvändiga kontrollåtgärder vidtagits på ett korrekt sätt av 
Europol. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall meddela den som 
inkommit med en begäran att nödvändiga kontrollåtgärder vidtagits, utan 
att för denne ange något som kan röja om han är känd eller inte.
8. Bestämmelserna ovan skall i tillämpliga delar gälla för icke data-
behandlade uppgifter som Europol innehar i form av register, det vill 
säga alla strukturerade samlingar av personuppgifter som är tillgängliga 
enligt bestämda kriterier.
ARTIKEL 20
RÄTTELSE OCH UTPLÅNING AV UPPGIFTER
1. Om det visar sig att uppgifter som lagras av Europol, vilka har 
överförts dit av tredje land eller utomstående instanser, eller som är 
resultatet av Europols analysverksamhet, är behäftade med fel eller att 
deras införing eller lagring strider mot bestämmelserna i denna 
konvention, är Europol skyldigt att rätta dessa uppgifter eller att utplåna 
dem. 
2. Om de uppgifter som är felaktiga eller strider mot bestämmelserna i 
denna konvention har förts in till Europol direkt av medlemsstaterna är 
medlemsstaterna skyldiga att rätta eller utplåna dem tillsammans med 
Europol. Om felaktiga uppgifter överförts på något annat lämpligt sätt 
eller om felaktigheterna hos uppgifter som härrör från medlemsstaterna 
beror på en överföring som är felaktig eller som strider mot bestäm-
melserna i denna konvention eller felaktigheterna beror på en re-
gistrering, hantering eller lagring av Europol som är felaktig eller som 
strider mot bestämmelserna i denna konvention, är Europol skyldigt att 
rätta dem eller utplåna dem i samarbete med de berörda medlemsstaterna.
3. I de fall som avses i punkt 1 och 2 skall alla mottagare av dessa 
uppgifter informeras utan dröjsmål. Mottagarna har samma skyldighet att 
genomföra rättelsen eller utplåningen av dessa uppgifter.
4. Varje person har rätt att begära hos Europol att felaktiga uppgifter 
som berör honom rättas eller utplånas. 
Europol skall informera personen i fråga att rättningen eller utplå-
ningen av uppgifter som berör denne har ägt rum. Om personen i fråga 
inte är nöjd med Europols svar eller om han inte fått något svar inom tre 
månader, kan denne vända sig till den gemensamma tillsynsmyndigheten.
ARTIKEL 21
TIDSFRISTER FÖR BEVARANDE OCH UTPLÅNING AV 
UPPGIFTER I REGISTER
1. Uppgifterna i register får inte bevaras av Europol längre än vad som 
är nödvändigt för att Europol skall kunna utföra sina arbetsuppgifter. 
Huruvida det är nödvändigt att fortsätta att lagra uppgifterna skall under-
sökas senast tre år efter deras införande. Kontrollen av uppgifter som 
bevaras i informationssystemet och av deras utplåning skall utföras av 
den enhet som har infört dem. Kontrollen av de uppgifter som bevaras i 
andra register hos Europols förvaltningar och utplåningen av dem skall 
utföras av Europol. Europol skall automatiskt, tre månader i förväg, 
meddela medlemsstaterna om utgången av tidsfristen rörande bevarandet 
av uppgifter som de har registrerat.
2. När de utfört kontrollen kan de enheter som nämns i tredje och 
fjärde meningarna i punkt 1, besluta att bevara uppgifterna till nästa 
kontroll, om detta är nödvändigt för att göra det möjligt för Europol att 
utföra sina arbetsuppgifter. Om de beslutar att inte längre lagra upp-
gifterna skall uppgifterna automatiskt utplånas.
3. De personuppgifter rörande sådana individer som anges i artikel 
10.1 första stycket punkt 1 får bevaras högst tre år. Tidsfristen börjar åter 
löpa från och med den dag då något inträffar som medför att nya 
uppgifter lagras om den berörda personen. Nödvändigheten av att bevara 
den skall undersökas på nytt varje år och denna undersökning skall 
noteras.
4. Om en medlemsstat i sina nationella register utplånar uppgifter som 
överförts till Europol och som Europol bevarar i andra register, skall den 
informera Europol om detta. Europol skall då utplåna uppgifterna om de 
inte är av intresse av andra skäl, mot bakgrund av underrättelser som 
Europol men inte den överförande medlemsstaten har fått. Europol skall 
informera den berörda medlemsstaten om att dessa uppgifter bevaras i 
registren.
5. Utplåning skall inte utföras om det riskerar att skada skyddsvärda 
intressen hos den registrerade. I sådana fall får uppgifterna fortsätt-
ningsvis endast utnyttjas med den registrerades medgivande.
ARTIKEL 22
BEVARANDE OCH RÄTTELSE AV UPPGIFTER I AKTER
1. Om det visar sig att en hel akt eller uppgifter som finns i den akten 
hos Europol inte längre är nödvändiga för att Europol skall kunna utföra 
sina arbetsuppgifter, eller om dessa uppgifter i sin helhet strider mot 
bestämmelserna i denna konvention, skall akten eller de berörda upp-
gifterna förstöras. Så länge akten eller de berörda uppgifterna inte 
verkligen förstörts, skall en anteckning göras i akten eller på uppgifterna 
att all användning är förbjuden.
En akt får inte förstöras om det finns skäl att anta att detta skulle skada 
de rättmätiga  intressena hos den person som berörs av uppgifterna. I 
sådant fall skall samma anteckning om att akten inte får användas göras.
2. Om det visar sig att uppgifter som finns i Europols akter är be-
häftade med fel, skall Europol rätta dem.
3. Varje person som berörs av en av Europols akter har gentemot 
Europol rätt att begära att Europol vidtar rättelse, förstör akten, eller gör 
en anteckning i den. Artikel 20.4, 24.2 och artikel 24.7 är tillämpliga.
ARTIKEL 23
NATIONELL TILLSYNSMYNDIGHET
1. Varje medlemsstat skall utse en nationell tillsynsmyndighet som har 
till uppgift att helt oberoende och i enlighet med den nationella rätten 
kontrollera att såväl registreringen och rådfrågningarna som över-
sändandet, i vilken form det än sker, av personuppgifter från denna 
medlemsstat till Europol sker lagligt och att försäkra sig om att indi-
videns rättigheter inte kränks. För detta ändamål skall tillsynsmyn-
digheten hos de nationella enheterna eller genom sambandsmännen, ha 
tillgång till de uppgifter som medlemsstaten registrerat och som finns i 
informationsregistret och i indexregistret i enlighet med tillämpliga 
nationella förfaranden.
För att kunna utöva sin tillsyn skall de nationella tillsynsmyndig-
heterna ha tillgång till lokaler och akter hos de respektive sambandsmän-
nen inom Europol. 
Dessutom skall de nationella tillsynsmyndigheterna i enlighet med 
tillämpliga nationella förfaranden övervaka verksamheten hos de natio-
nella enheterna i enlighet med artikel 4.4 och sambandsmännens 
verksamhet i enlighet med artikel 5.3.1, 5.3.2 och 5.3.3 samt 5.4 och 5.5, 
i den utsträckning som denna verksamhet rör skydd för personuppgifter.
2. Varje person har rätt att begära att den nationella tillsynsmyn-
digheten säkerställer att registreringen hos och överföringen till Europol, 
i vilken form den än sker, av uppgifter som berör honom eller henne samt 
även att medlemsstatens användning av uppgifterna sker lagligt.
Denna rättighet regleras av den nationella rätten i den medlemsstat till 
vilken tillsynsmyndigheten i fråga hör.
ARTIKEL 24
GEMENSAM TILLSYNSMYNDIGHET
1. Det skall upprättas en gemensam, oberoende tillsynsmyndighet som 
skall ha till uppgift att med iakttagande av denna konvention övervaka 
Europols verksamhet för att försäkra sig om att lagringen, behandlingen 
och användningen av de uppgifter som Europols avdelningar disponerar 
över inte inkräktar på individens rättigheter. Tillsynsmyndigheten skall 
dessutom övervaka lagenligheten av överföringen av de uppgifter som 
har Europol som ursprung. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall 
bestå av högst två medlemmar eller företrädare eventuellt biträdda av 
suppleanter, för var och en av de nationella tillsynsmyndigheterna, och 
de skall således vara fullständigt oberoende och ha erforderliga 
kvalifikationer, samt utses för fem år i taget av varje medlemsstat. Varje 
delegation disponerar över en röst.
Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall inom sig utse en ord-
förande. 
Den gemensamma tillsynsmyndighetens medlemmar skall vid full-
görandet av sina skyldigheter inte ta emot instruktioner från något organ.
2. Europol är skyldigt att bistå den gemensamma tillsynsmyndigheten 
vid utförandet av dess arbetsuppgifter. Europol skall särskilt
1) tillhandahålla de upplysningar som efterfrågas, ge den tillgång till 
alla dokument och akter liksom tillgång till lagrade uppgifter, och
2) när som helst ge den fri tillgång till sina lokaler,
3) verkställa den gemensamma tillsynsmyndighetens beslut i fråga om 
överklagandet, i enlighet med bestämmelserna i artikel 19.7 och ar-
tikel 20.4.
3. Den gemensamma tillsynsmyndigheten är även behörig att analysera 
tillämpnings- och tolkningssvårigheter som är knutna till Europols verk-
samhet i fråga om behandling och användning av personuppgifter, att 
studera de problem som kan uppkomma vid den oberoende kontroll som 
utförs av medlemsstaternas tillsynsmyndigheter eller vid utövandet av 
rätten till information, liksom att utarbeta förslag till gemensamma lös-
ningar på de problem som finns.
4. Varje berörd person har rätt att begära att den gemensamma 
tillsynsmyndigheten försäkrar sig om att eventuell lagring, insamling, 
behandling och användning av personuppgifter inom Europol har utförts 
på ett lagligt och korrekt sätt.
5. Om den gemensamma tillsynsmyndigheten konstaterar att be-
stämmelserna i denna konvention inte har respekterats vid lagringen, 
behandlingen eller användningen av personuppgifter, skall den till 
Europols direktör översända alla de iakttagelser som den anser vara nöd-
vändiga samt begära att få ett svar på sina iakttagelser inom den tidsfrist 
som myndigheten bestämmer. Direktören skall informera styrelsen om 
hela förfarandet. Om svårigheter uppstår, skall den gemensamma till-
synsmyndigheten hänvända sig till styrelsen.
6. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall regelbundet upprätta 
en aktivitetsrapport. Rapporten skall, enligt det förfarande som föreskrivs 
i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen översändas till rådet; 
innan dess skall styrelsen ges tillfälle att avge ett yttrande som skall 
bifogas rapporten. 
Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall besluta om aktivitets-
rapporten skall offentliggöras eller ej och skall i förekommande fall 
besluta om villkoren för detta offentliggörande.  
7. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall genom enhälligt beslut 
anta sin arbetsordning. Den skall underställas rådet, som enhälligt skall 
godkänna arbetsordningen. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall 
inom sig skapa en kommitté, bestående av en medlem från varje 
delegation, var och en med en röst. Denna kommitté skall med alla 
lämpliga medel pröva de överklaganden som avses i artikel 19.7 och 
artikel 20.4. Om parterna begär det skall de – biträdda av rådgivare om 
de så önskar – höras av denna kommitté. De beslut som fattas i detta 
sammanhang blir slutliga gentemot alla berörda parter. 
8. Den gemensamma tillsynsmyndigheten kan dessutom inrätta en eller 
flera kommissioner.
9. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall rådfrågas rörande den 
delen av budgetförslaget som berör den. Dess yttrande skall bifogas detta 
budgetförslag.
10. Den gemensamma tillsynsmyndigheten skall biträdas av ett sekre-
tariat vars uppgifter skall fastställas i arbetsordningen.
ARTIKEL 25
DATASÄKERHET
1. Europol skall vidta de tekniska och organisatoriska åtgärder som är 
nödvändiga för att verkställa denna konvention. Åtgärderna skall anses 
nödvändiga endast om kostnaden för dem står i proportion till den 
åsyftade skyddsmålsättningen.
2. När det gäller databehandling inom Europol skall varje medlemsstat 
och Europol vidta lämpliga åtgärder för att
1) förbjuda varje obehörig person åtkomst till datorutrustning som 
används för behandling av personuppgifter (åtkomstskydd för utrust-
ning),
2) förhindra att datamedia läses, kopieras, ändras eller avlägsnas av en 
obehörig person (datamediaskydd),
3) förhindra obehörig registrering av data och varje obehörig åtkomst, 
ändring eller utplåning av personuppgifter (skydd för lagrade data),
4) förhindra att obehöriga personer kan använda datasystem via data-
kommunikation (användarkontroll),
5) tillförsäkra att personer som är behöriga att använda ett datasystem 
endast har åtkomst till de uppgifter för vilka de är behöriga (behörig-
hetskontroll),
6) tillförsäkra att det skall vara möjligt att kontrollera och konstatera 
till vilka enheter personuppgifter får överföras via datakommunikation 
(kommunikationskontroll),
7) tillförsäkra att det i efterhand kan kontrolleras och konstateras vilka 
personuppgifter som har införts i datasystemen, samt när och av vem 
uppgifterna infördes (indatakontroll),
8) förhindra att uppgifterna obehörigen kan läsas, kopieras, ändras eller 
utplånas vid dataöverföring av personuppgifter eller under transport av 
datamedia (kontroll av transport),
9) säkerställa att de system som används kan repareras omedelbart vid 
störningar (återställande),
10) säkerställa att systemets funktioner inte är defekta, att funktionsfel 
omedelbart rapporteras (driftsäkerhet) och att de lagrade uppgifterna inte 
kan bli felaktiga genom ett funktionsfel hos systemet (autenticitet).
AVDELNING V
RÄTTSLIG STÄLLNING, ORGANISATION OCH FINANSIELLA 
BESTÄMMELSER
ARTIKEL 26
RÄTTSKAPACITET
1. Europol är en juridisk person.
2. I varje medlemsstat skall Europol ha den mest omfattande 
rättskapacitet som den nationella lagstiftningen kan tillerkänna juridiska 
personer. Europol kan bland annat förvärva eller avyttra fast eller lös 
egendom och föra talan.
3. Europol är behörigt att sluta en överenskommelse om säte med 
Nederländerna, att sluta de överenskommelser om sekretesskydd som 
krävs med stöd av artikel 18.6 samt andra arrangemang med tredje land 
och utomstående instanser enligt artikel 10.4, inom ramen för de regler 
som enhälligt beslutats av rådet på grundval av denna konvention och 
avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen.
 ARTIKEL 27
EUROPOLS ORGAN
Europols organ utgörs av
1) styrelsen,
2) direktören,
3) styrekonomen, 
4) budgetkommittén.
ARTIKEL 28
STYRELSE
1. Europol skall ha en styrelse. Den skall ha följande uppgifter:
1) delta i utvidgningen av Europols målsättning (artikel 2.2),
2) enhälligt fastställa sambandsmännens rättigheter och skyldigheter 
gentemot Europol (artikel 5),
3) enhälligt bestämma hur många sambandsmän som medlemsstaterna 
får sända till Europol (artikel 5),
4) säkerställa utarbetandet av tillämpningsföreskrifter om register 
(artikel 10),
5) delta i fastställandet av regler om relationerna mellan Europol och 
tredje land och utomstående instanser enligt artikel 10.4 (artiklarna 10, 
18, 42),
6) genom enhälligt beslut godkänna villkoren för upprättandet av 
indexregistret (artikel 11),
7) med två tredjedels majoritet besluta om instruktioner för upp-
rättande av register (artikel 12),
8) beredas tillfälle att yttra sig över den gemensamma tillsyns-
myndighetens iakttagelser och rapporter, (artikel 24),
9) undersöka de problem som den gemensamma tillsynsmyndigheten 
påpekar (artikel 24.5),
10) anta detaljbestämmelser rörande förfarandet för att kontrollera att 
förfrågningar till informationsregistret är lagliga (artikel 16),
11) delta i utnämning och uppsägning av direktören och de biträdande 
direktörerna (artikel 29),
12) kontrollera att direktören utför sina uppgifter på ett korrekt sätt 
(artiklarna 7 och 29),
13) delta i antagandet av tjänsteföreskrifter (artikel 30),
14) delta i utarbetandet av överenskommelser om sekretesskydd och 
antagandet av regler om sekretesskyddet (artiklarna 18 och 31),
15) delta i upprättandet av budgeten, inklusive tjänsteförteckningen, i 
kontrollen av räkenskaperna och i beviljandet av ansvarsfrihet för direk-
tören (artiklarna 35 och 36),
16) enhälligt anta den femåriga finansiella planen (artikel 35),
17) enhälligt utse styrekonomen och övervaka dennes förvaltning av 
medlen (artikel 35),
18) delta i antagandet av budgetförordningen (artikel 35),
19) enhälligt godkänna slutandet av en överenskommelse om säte 
(artikel 37),
20) enhälligt anta regler för bemyndigande av Europoltjänstemän,
21) med två tredjedels majoritet avgöra tvister mellan en medlemsstat 
och Europol eller mellan medlemsstater rörande skadestånd som utgivits 
på grund av ansvar för olaglig eller felaktig behandling av uppgifter 
(artikel 38),
22) delta i eventuella ändringar av konventionen (artikel 43),
23) ansvara för andra uppgifter som rådet tilldelar den, särskilt inom 
ramen för tillämpningsföreskrifterna för denna konvention.
2. Styrelsen skall bestå av en företrädare för varje medlemsstat. Varje 
styrelsemedlem skall ha en röst.
3. Varje styrelsemedlem kan ersättas av en suppleant och när den ordi-
narie medlemmen är frånvarande får suppleanten rösta i dennes ställe.
4. Europeiska gemenskapernas kommission skall inbjudas att närvara 
vid styrelsemötena, men får inte rösta. Styrelsen kan likväl besluta att 
sammanträda även om kommissionens företrädare är frånvarande.
5. De ordinarie medlemmarna eller suppleanterna har rätt att vid 
styrelsens överläggningar låta sig åtföljas av eller rådgöra med experter 
från deras respektive medlemsstater.
6. Styrelseordförandeskapet skall utövas av företrädaren för den med-
lemsstat som utövar ordförandeskapet i rådet.
7. Styrelsen skall enhälligt anta sin arbetsordning.
8. Nedlagda röster utgör inget hinder för styrelsen att anta beslut som 
kräver enhällighet. 
9. Styrelsen skall sammanträda minst två gånger om året.
10. Styrelsen skall varje år enhälligt anta
1) en verksamhetsberättelse om Europol under det gångna året,
2) en verksamhetsplan om Europols framtida verksamhet som beaktar 
medlemsstaternas operationella behov och deras påverkan på budgeten 
och Europols personalstyrka.
Dessa handlingar skall underställas rådet enligt det förfarande som 
föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen.
ARTIKEL 29
DIREKTÖR
1. Europol skall ledas av en direktör som utses för en period av fyra år 
som kan förnyas en gång, genom enhälligt beslut av rådet efter styrelsens 
yttrande enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget 
om Europeiska unionen.
2. Direktören skall till sin hjälp ha biträdande direktörer vars antal 
bestäms av rådet och som utses enligt det förfarande som anges i punkt 1 
för en period av fyra år som kan förnyas en gång. Deras uppgifter skall 
närmare anges av direktören. 
3. Direktören skall ansvara för
1) verkställandet av Europols uppgifter,
2) den löpande administrationen,
3) ledningen av personalen,
4) utarbetandet och verkställandet av styrelsens beslut,
5) framtagandet av budgetförslag, förslag till tjänsteförteckning och 
förslag till den femåriga finansiella planen samt verkställandet av Euro-
pols budget,
6) alla andra uppgifter som denna konvention eller styrelsen anförtror 
denne.
4. Direktören skall ansvara för utförandet av sina uppgifter inför 
styrelsen. Direktören skall delta i styrelsesammanträdena.
5. Direktören skall vara Europols lagliga företrädare.
6. Genom beslut av rådet med två tredjedels majoritet av medlems-
staternas röster, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i 
Fördraget om Europeiska unionen, kan direktören och biträdande 
direktörerna entledigas efter yttrande från styrelsen.
7. Med avvikelse från punkt 1 och 2, skall direktörens första mandat 
löpa fem år från och med konventionens ikraftträdande, den första 
biträdande direktörens mandat löpa fyra år och den andra biträdande 
direktörens mandat löpa tre år.
ARTIKEL 30
PERSONAL
1. Direktören, de biträdande direktörerna och Europols tjänstemän 
skall utföra sina arbetsuppgifter i enlighet med Europols målsättning och 
arbetsuppgifter, utan att begära eller motta instruktioner från någon 
regering, myndighet, organisation eller person utanför Europol, med 
mindre än att denna konvention föreskriver något annat, och utan att 
påverka bestämmelserna i avdelning VI i Fördraget om Europeiska 
unionen.
2. Direktören skall vara överordnad de biträdande direktörerna och 
Europols tjänstemän. Han skall anställa och entlediga tjänstemän. I valet 
av tjänstemän skall han förutom personlig lämplighet och yrkesskick-
lighet, dessutom ta hänsyn till behovet av att säkerställa att en lämplig 
sammansättning av medborgare från alla medlemsstater och officiella 
språk i Europeiska unionen beaktas.
3. Närmare regler skall anges i tjänsteföreskrifter som enhälligt antas 
av rådet, efter yttrande från styrelsen och enligt det förfarande som 
föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen.
ARTIKEL 31
SEKRETESS
1. Europol och medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder för att 
säkerställa skyddet av de uppgifter som måste vara sekretessbelagda och 
som samlats in med tillämpning av denna konvention eller har utväxlats 
inom ramen för Europol. För detta ändamål skall rådet enhälligt anta 
regler om sekretesskydd, som skall ha förberetts av styrelsen och under-
ställts rådet enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i För-
draget om Europeiska unionen.
2. När Europol anförtror vissa personer aktiviteter som är känsliga från 
säkerhetssynpunkt, skall medlemsstaterna åta sig att på begäran av 
Europols direktör utföra säkerhetsundersökningar av sina egna berörda 
medborgare, i enlighet med sina nationella bestämmelser, och att bistå 
varandra med denna uppgift. Den myndighet som med stöd av nationella 
bestämmelser är behörig, skall inskränka sig till att till Europol över-
sända slutsatserna rörande resultatet av säkerhetsundersökningen och 
dessa slutsatser är bindande för Europol.
3. Varje medlemsstat och Europol får endast utse personer som är 
särskilt kvalificerade och underkastade säkerhetskontroll för att data-
behandla uppgifter inom Europol. 
ARTIKEL 32
DISKRETIONS- OCH TYSTNADSPLIKT
1. Organen, dess medlemmar, de biträdande direktörerna, Europols 
tjänstemän och sambandsmännen är skyldiga att avhålla sig från varje 
handling och varje yttrande som skulle kunna få Europol att framstå i 
dålig dager eller vara skadlig för dess verksamhet.
2. Organen, dess medlemmar, de biträdande direktörerna, Europols 
tjänstemän, sambandsmännen och varje annan person, vilka uttryckligen 
har ålagts diskretions- och tystnadsplikt är skyldiga att inte sprida de 
uppgifter som kommer till deras kännedom under tjänsteutövning eller 
inom ramen för deras verksamhet till någon obehörig person eller till 
allmänheten. Detta gäller inte för uppgifter vars innehåll inte måste hållas 
hemligt. Diskretions- och tystnadsplikten kvarstår även efter att de 
avslutat sin tjänst, sitt anställningsavtal eller sin verksamhet. Den plikt 
som åsyftas i första meningen skall särskilt framhållas av Europol, varvid 
de straffrättsliga påföljderna av en överträdelse skall påpekas; detta skall 
ske skriftligen.
3. Organen, dess medlemmar, de biträdande direktörerna, Europols 
tjänstemän, sambandsmännen samt de personer vilka är underkastade den 
plikt som föreskrivs i punkt 2 får inte, utan hänvändelse till direktören 
eller, om det rör sig om direktören, till styrelsen, vid rättsliga eller 
utomrättsliga förfaranden, varken avlägga vittnesmål eller göra fram-
ställning om de uppgifter som har kommit till deras kännedom i deras 
tjänsteutövning eller verksamhet. 
Direktören, eller i förekommande fall styrelsen, skall kontakta den 
juridiska myndigheten eller varje annan behörig myndighet för att vidta 
nödvändiga åtgärder enligt den nationella lagstiftning som den berörda 
myndigheten lyder under, antingen för att regler för vittnesmål skall fast-
ställas för att säkerställa att uppgifterna bibehåller sin sekretess, eller – 
om den nationella rätten så tillåter – för att vägra utlämnande i fråga om 
uppgifter i den mån det krävs för att skydda Europols eller en 
medlemsstats intressen av högsta vikt. 
I den mån man enligt medlemsstatens lag har rätt att vägra att vittna, 
skall de personer som kallas att vittna vederbörligen få tillstånd att vittna. 
Tillståndet skall ges av direktören, och om det är denne själv som är 
kallad att vittna, skall det ges av styrelsen. Om en sambandsman kallas 
att vittna med anledning av uppgifter denne mottagit från Europol, får 
tillståndet inte ges förrän den medlemsstat som sänt den berörde 
sambandsmannen har givit sitt samtycke till detta.
När det dessutom framgår att vittnesmålet kan komma att innehålla 
uppgifter och underrättelser som överförts av en medlemsstat eller som 
uppenbarligen berör en medlemsstat, skall denna medlemsstats upp-
fattning inhämtas innan tillståndet ges. 
Tillståndet att vittna får nekas bara i den mån det är nödvändigt för att 
skydda viktiga intressen som är värda skydd av Europol eller av berörda 
medlemsstater. 
Denna skyldighet kvarstår även efter det att de avslutat sin tjänst, sitt 
anställningsavtal eller sin verksamhet.
4. Varje medlemsstat skall behandla alla överträdelser av diskretions- 
eller tystnadsplikten som avses i punkterna 2 eller 3 som överträdelser av 
dess egna lagstiftning om respekten för tystnadsplikt eller regler om 
sekretesskydd.
ARTIKEL 33
SPRÅK
1. Rapporter och alla andra dokument och handlingar som kommer till 
styrelsens kännedom skall framläggas för den på alla de officiella 
språken i Europeiska unionen. Styrelsens arbetsspråk är de officiella 
språken i Europeiska unionen.
2. De översättningar som är nödvändiga för Europols arbete skall 
utföras av översättningscentret för Europeiska unionens institutioner.
ARTIKEL 34
INFORMATION TILL EUROPAPARLAMENTET
1 En femårig finansiell plan skall utarbetas samtidigt med budgeten.
2. Budgeten skall finansieras genom bidrag från medlemsstaterna och 
andra tillfälliga inkomster. De finansiella bidrag som skall inbetalas av 
de olika medlemsstaterna  bestäms av den andel varje medlemsstats 
bruttonationalinkomst utgör av alla medlemsstaters sammanlagda 
bruttonationalinkomster året innan det år då budgeten upprättas. Med 
bruttonationalinkomst avses i denna paragraf den bruttonationalinkomst 
som definieras i rådets direktiv 89/130/EEG, Euratom av den 13 februari 
1989, om harmonisering av beräkningen av bruttonationalinkomst till 
marknadspriser.
3. Direktören skall fastställa budgetförslaget samt förslaget till 
tjänsteförteckning för  påföljande räkenskapsår senast den 31 mars varje 
år och skall, efter granskning av Europols budgetkommitté, lägga fram 
dem för styrelsen, åtföljda av ett förslag till femårig finansiell plan. 
4. Styrelsen skall anta den femåriga finansiella planen. Beslutet skall 
fattas med enhällighet.
5. Rådet skall, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i 
Fördraget om Europeiska unionen och efter yttrande från styrelsen, 
fastställa Europols budget senast den 30 juni det år som föregår budget-
året. Rådet skall fatta sitt beslut med enhällighet. Samma förfarande skall 
på motsvarande sätt användas för eventuella tilläggs- eller ändrings-
budgetar. Rådets fastställande av budgeten innebär att varje medlemsstat 
är skyldig att i rätt tid betala det finansiella bidrag som åläggs den.
6. Direktören skall verkställa budgeten i enlighet med bestämmelserna 
i budgetförordningen som avses i punkt 9.
7. Kontrollen över betalningsåtaganden och betalning av utgifter samt 
kontrollen över fastställandet och uppbärandet av inkomster utövas av en 
styrekonom, enhälligt utsedd av styrelsen och ansvarig inför denna. 
Budgetförordningen kan föreskriva att styrekonomens granskning utförs i 
efterhand för vissa inkomster eller utgifter.
8. Budgetkommittén skall bestå av en företrädare för varje med-
lemsstat och denne skall vara expert på budgetområdet. Budgetkom-
mittén skall ansvara för att förbereda överläggningarna på det budgetära 
och finansiella området.
9. Rådet skall, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i 
Fördraget om Europeiska unionen, enhälligt anta budgetförordningen 
som särskilt anger villkoren för utarbetande, ändring och verkställande av 
budgeten samt kontrollen av nämnda verkställande, liksom reglerna för 
betalningen av medlemsstaternas finansiella bidrag.
ARTIKEL 35
BUDGET
1. Alla Europols intäkter och utgifter, inklusive alla kostnader för den 
gemensamma tillsynsmyndigheten och dess sekretariat som upprättats 
enligt artikel 24, skall beräknas för varje räkenskapsår och tas upp i 
budgeten; en tjänsteförteckning skall bifogas budgeten. Räkenskapsåret 
börjar den 1 januari och avslutas den 31 december.
Budgeten skall balansera inkomster och utgifter.
En femårig finansiell plan skall utarbetas samtidigt med budgeten.
2. Budgeten skall finansieras genom bidrag från medlemsstaterna och 
andra tillfälliga inkomster. De finansiella bidrag som skall inbetalas av 
de olika medlemsstaterna  bestäms av den andel varje medlemsstats 
bruttonationalinkomst utgör av alla medlemsstaters sammanlagda brutto-
nationalinkomster året innan det år då budgeten upprättas. Med brutto-
nationalinkomst avses i denna paragraf den bruttonationalinkomst som 
definieras i rådets direktiv 89/130/EEG, Euratom av den 13 februari 
1989, om harmonisering av beräkningen av bruttonationalinkomst till 
marknadspriser.
3. Direktören skall fastställa budgetförslaget samt förslaget till 
tjänsteförteckning för  påföljande räkenskapsår senast den 31 mars varje 
år och skall, efter granskning av Europols budgetkommitté, lägga fram 
dem för styrelsen, åtföljda av ett förslag till femårig finansiell plan. 
4. Styrelsen skall anta den femåriga finansiella planen. Beslutet skall 
fattas med enhällighet.
5. Rådet skall, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i 
Fördraget om Europeiska unionen och efter yttrande från styrelsen, fast-
ställa Europols budget senast den 30 juni det år som föregår budgetåret. 
Rådet skall fatta sitt beslut med enhällighet. Samma förfarande skall på 
motsvarande sätt användas för eventuella tilläggs- eller ändringsbudgetar. 
Rådets fastställande av budgeten innebär att varje medlemsstat är skyldig 
att i rätt tid betala det finansiella bidrag som åläggs den.
6. Direktören skall verkställa budgeten i enlighet med bestämmelserna 
i budgetförordningen som avses i punkt 9.
7. Kontrollen över betalningsåtaganden och betalning av utgifter samt 
kontrollen över fastställandet och uppbärandet av inkomster utövas av en 
styrekonom, enhälligt utsedd av styrelsen och ansvarig inför denna. 
Budgetförordningen kan föreskriva att styrekonomens granskning utförs i 
efterhand för vissa inkomster eller utgifter.
8. Budgetkommittén skall bestå av en företrädare för varje medlems-
stat och denne skall vara expert på budgetområdet. Budgetkommittén 
skall ansvara för att förbereda överläggningarna på det budgetära och 
finansiella området.
9. Rådet skall, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i 
Fördraget om Europeiska unionen, enhälligt anta budgetförordningen 
som särskilt anger villkoren för utarbetande, ändring och verkställande av 
budgeten samt kontrollen av nämnda verkställande, liksom reglerna för 
betalningen av medlemsstaternas finansiella bidrag.
ARTIKEL 36
REVISION AV RÄKENSKAPER
1. Räkenskaperna för alla intäkter och utgifter som tas upp i budgeten 
samt balansräkningen för Europols tillgångar och skulder skall revideras 
årligen i enlighet med budgetförordningen. I detta syfte lägger direktören 
senast före den 31 maj påföljande år fram en rapport över budgetårets 
bokslut.
2. Revisionen av räkenskaperna utförs av en gemensam kontroll-
kommitté bestående av tre ledamöter som utses av Europeiska 
gemenskapernas revisionsrätt på förslag av dess ordförande. Leda-
möterna utses för tre år; de efterträder varandra på så sätt att varje år 
skall den ledamot ersättas som tillhört kontrollkommittén i tre år. Med 
avvikelse från bestämmelserna i andra meningen skall, när den 
gemensamma kontrollkommittén första gången upprättas efter det att 
Europol börjat sin verksamhet, dock mandattiden för den ledamot som 
genom lottdragning placeras på
– första platsen, vara två år,
– andra platsen, vara tre år, och
– tredje platsen, vara fyra år.
Eventuella kostnader för revisionen av räkenskaperna skall tas upp i 
den budget som anges i artikel 35.
3. Den gemensamma kontrollkommittén skall enligt det förfarande 
som anges i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen, lägga fram 
en revisionsrapport för rådet  över det gångna budgetåret. Direktören och 
styrekonomen kan på förhand yttra sig över revisionsrapporten, och den 
skall diskuteras i styrelsen.
4. Europols direktör skall förse ledamöterna i den gemensamma 
kontrollkommittén med alla upplysningar och hjälpa dem med allt de kan 
behöva för att utföra sin uppgift.
5. Rådet skall ge direktören ansvarsfrihet för genomförandet av räken-
skapsårets budget efter granskning av rapporten över budgetårets bokslut.
6. Budgetförordningen skall ange reglerna för revisionen av räken-
skaperna.
ARTIKEL 37
ÖVERENSKOMMELSE OM SÄTE
Bestämmelserna rörande placeringen av Europol i den stat där den har 
sitt säte och de prestationer som skall tillhandahållas av den staten samt 
de särskilda regler som är tillämpliga på Europols organs medlemmar, 
dess biträdande direktörer, dess tjänstemän och familjemedlemmar i den 
stat där Europol har sitt säte, skall fastslås i en överenskommelse om säte 
som ingås mellan Europol och Nederländerna, efter enhälligt god-
kännande av styrelsen.
AVDELNING VI
ANSVAR OCH RÄTTSLIGT SKYDD
ARTIKEL 38
ANSVAR FÖR OLAGLIG ELLER FELAKTIG BEHANDLING AV 
UPPGIFTER
1. Varje medlemsstat skall i enlighet med sin nationella rätt vara 
ansvarig för all skada som åsamkas en person, om vilken det finns 
uppgifter som är behäftade med rättsliga eller faktiska fel, och som 
lagrats eller behandlats av Europol. Endast den medlemsstat där den 
skadebringande handlingen företogs kan bli föremål för en skade-
ståndstalan från den skadelidande, som skall vända sig till behörig dom-
stol i enlighet med nationell rätt i den sålunda berörda medlemsstaten. En 
medlemsstat kan inte åberopa det faktum att en annan medlemsstat 
förmedlat felaktiga uppgifter för att befria sig från det ansvar som 
medlemsstaten har gentemot en skadelidande, i enlighet med den 
nationella lagstiftningen.
2. Om dessa uppgifter som är behäftade med rättsliga eller faktiska fel 
är ett resultat av en felaktig överföring eller av att en eller flera med-
lemsstater inte fullgjort sina skyldigheter enligt denna konvention eller 
av en olaglig eller felaktig lagring eller behandling av Europol, är 
Europol eller dessa medlemsstater skyldiga att på anmodan återbetala 
vad som utbetalats i skadestånd, såvitt inte uppgifterna har använts i strid 
med denna konvention av den medlemsstat på vilkens territorium den 
skadebringande incidenten har skett.
3. Varje oenighet mellan denna medlemsstat och Europol eller en 
annan medlemsstat om principen eller beloppet för denna återbetalning 
skall underställas styrelsen, som skall besluta med två tredjedelars 
majoritet.
ARTIKEL 39
ANNAT ANSVAR
1. Europols avtalsrättsliga ansvar skall regleras av den lagstiftning som 
är tillämplig på avtalet i fråga.
2. Vad beträffar utomobligatoriskt (utomkontraktuellt) ansvar skall 
Europol, oberoende av ett ansvar enligt artikel 38, ersätta de skador som 
orsakats av dess organ, biträdande direktörer eller tjänstemän under 
tjänsteutövning, i den mån skadorna har vållats av dem. Dessa bestäm-
melser utesluter inte rätten till annan ersättning som grundas på med-
lemsstaternas lagstiftning.
3. Den skadelidande personen har rätt att kräva att Europol avstår från 
en åtgärd eller upphäver den.
4. De nationella domstolar i medlemsstaterna som är behöriga att pröva 
tvister i vilka Europols ansvar enligt denna artikel är i fråga skall utses 
genom hänvisning till relevanta bestämmelser i Brysselkonventionen av 
den 27 september 1968 om rättslig behörighet och verkställande av civil- 
och handelsrättsliga beslut, i dess senare lydelse enligt anslutnings-
konventionerna.
ARTIKEL 40
TVISTLÖSNING
1. Alla tvister mellan medlemsstaterna som gäller tolkningen eller 
tillämpningen av denna konvention skall i första hand granskas i rådet, 
enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om 
Europeiska unionen, i syfte att uppnå en lösning.
2. Om någon lösning inte har uppnåtts efter en frist på sex månader 
skall de medlemsstater som är parter i tvisten komma överens om 
villkoren för hur tvisten i fråga skall lösas.
3. De bestämmelser om rättsmedel som anges i det regelverk som är 
tillämpligt på visstidsanställda och extra personal vid Europeiska gemen-
skaperna är på motsvarande sätt tillämpliga på Europols personal.
ARTIKEL 41
PRIVILEGIER OCH IMMUNITET
1. Europol, medlemmarna i organen, dess biträdande direktörer och 
dess tjänstemän skall åtnjuta de privilegier och den immunitet som är 
nödvändiga för att de skall kunna utföra sina uppgifter i enlighet med ett 
protokoll som fastställer de regler som är tillämpliga i alla medlems-
stater.
2. Nederländerna och de andra medlemsstaterna skall komma överens 
om de privilegier och den immunitet som är nödvändig för utförandet av 
sambandsmännens uppgifter inom Europol i korrekt och vederbörlig 
form genom identiska villkor för de sambandsmän och dessas familje-
medlemmar, som skickats av övriga medlemsstater. 
3. Det protokoll som avses i punkt 1 skall enhälligt antas av rådet 
enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om 
Europeiska unionen och skall antas av medlemsstaterna i enlighet med 
deras konstitutionella bestämmelser.
AVDELNING VII
SLUTBESTÄMMELSER
ARTIKEL 42
FÖRBINDELSER MED TREDJE LAND OCH UTOMSTÅENDE 
INSTANSER
1. I den mån det är av värde för att utföra de arbetsuppgifter som anges 
i artikel 3, skall Europol upprätta och upprätthålla samarbetskontakter 
med utomstående instanser i den mening som avses i 10.4, 1–3. Styrelsen 
skall enhälligt anta regler för dessa förbindelser. Denna bestämmelse 
påverkar inte artikel 10.4, 10.5 eller artikel 18.2. Utbytet av 
personuppgifter får endast göras i enlighet med bestämmelserna i 
avdelningarna II – IV i denna konvention.
2. I den mån det är nödvändigt för att utföra de arbetsuppgifter som 
anges i artikel 3, kan Europol dessutom upprätta och upprätthålla 
kontakter med tredje land och utomstående instanser i den mening som 
avses i artikel 10.4, 4-7. Rådet skall enhälligt, enligt det förfarande som 
föreskrivs i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen och efter 
yttrande från styrelsen, anta regler för de förbindelser med tredje land 
och utomstående instanser som åsyftas i första meningen. Punkt 1 tredje 
meningen skall gälla i tillämpliga delar.
ARTIKEL 43
ÄNDRING AV KONVENTIONEN
1. Rådet skall, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI i 
Fördraget om Europeiska unionen, enhälligt på en medlemsstats initiativ 
och efter yttrande från styrelsen, inom ramen för artikel K.1.9 i Fördraget 
om Europeiska unionen, utarbeta ändringar av denna konvention som det 
skall rekommendera medlemsstaterna att anta i enlighet med deras 
konstitutionella bestämmelser.
2. Ändringarna träder i kraft i enlighet med artikel 45.2 i denna 
konvention.
3. Rådet kan dock, enligt det förfarande som föreskrivs i avdelning VI 
i Fördraget om Europeiska unionen, enhälligt på en medlemsstats 
initiativ och efter att styrelsen undersökt det, tillägga, ändra eller 
komplettera definitionerna rörande de former av brottslighet som avses i 
bilagan. Det kan också besluta att införa nya definitioner rörande dessa 
former av brottslighet.
4. Generalsekreteraren i Europeiska unionens råd skall underrätta alla 
medlemsstater om det datum då ändringarna träder i kraft.
ARTIKEL 44
RESERVATIONER
Denna konvention kan inte göras till föremål för någon reservation.
ARTIKEL 45
KONVENTIONENS IKRAFTTRÄDANDE
1. Denna konvention skall antas av medlemsstaterna i enlighet med 
deras konstitutionella bestämmelser.
2. Medlemsstaterna skall underrätta depositarien när de förfaranden 
som deras konstitutionella bestämmelser föreskriver för antagande av 
denna konvention har genomförts. 
3. Denna konvention skall träda i kraft den första dagen i den månad 
som följer efter utgången av en period om tre månader efter 
underrättelsen som avses i punkt 2 av den stat – som skall vara medlem i 
Europeiska unionen när rådet antar den akt som upprättar denna 
konvention – som sist genomför denna underrättelse.
4. Utan att det påverkar punkt 2, skall Europols verksamhet till följd av 
denna konvention inte inledas förrän det datum då den sista av de akter 
som föreskrivs i artiklarna 5.7, 10.1, 24.7, 30.3, 31.1, 35.9, 37, 41.1 och 
41.2  har trätt i kraft.
5. När Europols verksamhet inleds, skall Europols narkotikaenhets 
verksamhet avslutas i enlighet med rådets gemensamma åtgärd om 
Europols narkotikaenhet av den 10 mars 1995. Europol skall då överta all 
den utrustning som finansierats av Europols narkotikaenhets gemen-
samma budget, som har utvecklats eller producerats av Europols narko-
tikaenhet eller som har ställts till dess förfogande av den stat där dess 
säte är beläget för kostnadsfritt permanent bruk, liksom alla de arkiv och 
datasystem som den självständigt förvaltat.
6. Räknat från den dag då rådet antagit den akt som upprättar denna 
konvention skall medlemsstaterna inom sin interna rätt, individuellt eller 
gemensamt, vidta alla de förberedande åtgärder som krävs för att 
Europols verksamhet skall kunna inledas.
ARTIKEL 46
NYA MEDLEMSSTATERS ANSLUTNING TILL KONVENTIONEN
1. Denna konvention står öppen för anslutning för varje stat som blir 
medlem i den Europeiska unionen.
2. Texten till denna konvention, avfattad på den anslutande statens 
språk, utarbetad av Europeiska unionens råd, skall vara giltig.
3. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos depositarien.
4. I förhållande till en stat som ansluter sig till konventionen träder 
denna i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av 
en period om tre månader efter deponeringen av anslutningsinstrumentet 
eller om den ännu inte har trätt i kraft då denna period löper ut, den dag 
då konventionen träder i kraft.
ARTIKEL 47
DEPOSITARIE
1. Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd är depositarie för 
denna konvention.
2. Depositarien skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning 
offentliggöra underrättelser, instrument och meddelanden som rör denna 
konvention.
TILL BEVIS PÅ DETTA har undertecknade befullmäktigade ombud 
undertecknat denna konvention.
UPPRÄTTAD i ..... den .....1995 i ett enda original på danska, 
engelska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, nederländska, 
portugisiska, spanska, svenska och tyska, vilka samtliga texter är lika 
giltiga. Det skall deponeras hos generalsekreteraren i Europeiska 
unionens råd, som skall överlämna en bestyrkt kopia till var och en av 
medlemsstaterna.
BILAGA
SOM AVSES I ARTIKEL 2
Förteckning över andra allvarliga former av internationell brottslighet 
som Europol kan behandla förutom de som redan nu föreskrivs i artikel 
2.2 med beaktande av Europols målsättning så som den anges i artikel 
2.1.
Brott mot liv, hälsa och frihet:
– mord och grov misshandel,
– olaglig handel med mänskliga organ och vävnader,
– människorov, olaga frihetsberövande och tagande av gisslan,
– rasism och främlingsfientlighet.
Brott mot enskild och offentlig egendom samt bedrägeri:
– organiserade stölder,
– olaglig handel med kulturföremål, inklusive antikviteter och 
konstverk,
– svindleri och bedrägeri, 
– beskyddarverksamhet och utpressning,
– förfalskning och illegal efterbildning (piratkopior),
– förfalskning av administrativa dokument och handel med 
förfalskningar,
– falskmynteri och förfalskning av betalningsmedel,
– databrott,
– mutbrott och bestickning.
Olaga handel och angrepp på miljön:
– olaga handel med vapen, ammunition och sprängämnen,
– olaga handel med hotade djurarter,
– olaga handel med hotade växtarter och växtsorter,
– brottslighet till skada för miljön,
– olaga handel med hormonsubstanser och andra tillväxtsubstanser.
Dessutom innebär det faktum att Europol i enlighet med artikel 2.2 får 
ansvaret för någon av de former av brottslighet som räknas upp ovan att 
Europol också är behörigt att behandla penningtvätt som hänför sig till 
denna typ av brottslighet liksom andra brott som hör samman med sådan 
brottslighet.
Vad beträffar de former av brottslighet som uppräknas i artikel 2.2 
skall man i denna konvention förstå med följande uttryck:
– brottslighet som har samband med nukleära och radioaktiva ämnen: 
sådana brott som uppräknas i artikel 7.1 i konventionen om det fysiska 
skyddet av nukleära ämnen undertecknad i Wien och New York den 3 
mars 1980, och som rör nukleära och/eller radioaktiva ämnen sådana som 
de definierats i både artikel 197 i Euratomfördraget och i direktiv 
80/836/Euratom av den 15 juli 1980.
– illegala nätverk för invandring: de handlingar som i vinstsyfte avsikt-
ligen underlättar inresan till, vistelsen på eller arbete inom Europeiska 
unionens medlemsstaters territorium, i strid med bestämmelser och 
tillämpliga villkor i medlemsstaterna, 
– människohandel: att tvinga en person under andra personers reella 
och illegala makt genom användande av våld eller hot eller genom 
missbruk av en överordnad ställning eller handlingar i syfte att exploatera 
andras prostitution, att på olika sätt sexuellt utnyttja och utöva sexuellt 
våld mot minderåriga eller att utöva handel i samband med att barn 
överges, 
– brottslighet som har samband med handel med stulna fordon: stöld 
eller kapning av bilar, lastbilar, långtradare, lastbilars eller långtradares 
last, bussar, motorcyklar, husvagnar och jordbruksfordon, anläggnings-
fordon, reservdelar såväl som häleri med dessa föremål,
– illegal penningtvätt: de brott som finns uppräknade i artikel 6.1–3 i 
Europarådets konvention om tvättning, uppspårande, beslag och 
konfiskering av utbyte av brott, undertecknad i Strasbourg den 8 
november 1990.
De slags brottslighet som omnämns i artikel 2 och i denna bilaga skall 
bedömas av de behöriga nationella enheterna enligt den nationella 
lagstiftningen i de stater de tillhör.
___________________
FÖRKLARINGAR
Till artikel 10.1
”Vid utarbetandet av genomförandebestämmelserna för artikel 10.1 
kommer Tyskland och Österrike att fortsätta att tillse att följande princip 
bekräftas:
De personuppgifter som avses i punkt 1 första meningen i artikel 10.1 
och uppgifter som inte räknas upp i artikel 8.2 och 8.3 får lagras endast 
om det på grund av handlingens natur eller omständigheterna eller på 
grundval av andra skäl kan antas att straffrättsliga förfaranden skall 
inledas mot dessa personer för brott som omfattas av Europols 
behörighet enligt artikel 2.”
Till artikel 14.1 och 14.3, artikel 15.2 och artikel 19.8
1. ”Tyskland, Österrike och Nederländerna kommer att överföra 
uppgifter i enlighet med denna konvention eftersom länderna förväntar 
sig att Europol och medlemsstaterna när de behandlar och använder 
uppgifter i manuella register skall respektera andan i denna konventions 
bestämmelser angående det rättsliga skyddet av uppgifterna.”
2. ”Rådet förklarar, med beaktande av artikel 14.1 och 14.3, artikel 
15.2 och artikel 19.8 i konventionen, att när det handlar om respekten för 
skyddsnivån av de uppgifter som utbyts mellan Europol och med-
lemsstaterna skall Europol vad beträffar den manuella hanteringen tre år 
efter det att verksamheten inletts tillsammans med den gemensamma 
tillsynsmyndigheten och de nationella tillsynsmyndigheterna, var och en 
inom sina kompetensområden, utarbeta en rapport som efter att ha 
granskats av styrelsen skall överlämnas till rådet för genomgång.”
Till artikel 40.2
”Följande medlemsstater har kommit överens om, att i ett sådant fall, 
systematiskt hänskjuta tvisten i fråga till Europeiska gemenskapernas 
domstol:
– Konungariket Belgien
– Konungariket Danmark
– Förbundsrepubliken Tyskland
– Republiken Grekland
– Konungariket Spanien
– Republiken Frankrike
– Irland
– Republiken Italien
– Storhertigdömet Luxemburg
– Konungariket Nederländerna
– Republiken Österrike
– Republiken Portugal
– Republiken Finland
– Konungariket Sverige
Till artikel 42 
”Rådet förklarar att Europol i första hand bör upprätta kontakter med 
behöriga instanser i stater med vilka Europeiska gemenskaperna och 
deras medlemsstater etablerat en strukturerad dialog.”
Tilläggsprotokollet
PROTOKOLL, PÅ GRUNDVAL AV ARTIKEL K 3 I FÖRDRAGET 
OM EUROPEISKA UNIONEN OM FÖRHANDSAVGÖRANDE AV 
EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS DOMSTOL, ANGÅENDE 
TOLKNINGEN AV KONVENTIONEN OM UPPRÄTTANDET AV 
EN EUROPEISK POLISBYRÅ
De höga fördragsslutande parterna,
har enats om följande bestämmelser som skall fogas till konventionen.
ARTIKEL 1
Europeiska gemenskapernas domstol skall vara behörig att på de 
villkor som fastställs i detta protokoll meddela förhandsavgöranden om 
tolkningen av konventionen om upprättandet av en europeisk polisbyrå, 
härefter kallad ”Europolkonventionen” och detta protokoll.
ARTIKEL 2
1. Varje medlemsstat kan, genom en förklaring som avges vid 
undertecknandet av detta protokoll eller vid varje annat tillfälle efter 
undertecknandet, godkänna Europeiska gemenskapernas domstols be-
hörighet att meddela förhandsavgöranden om tolkningen av Europol-
konventionen på de villkor som anges i punkt 2 a) eller punkt 2 b). 
2. Varje medlemsstat som avger en förklaring enligt punkt 1 kan ange 
antingen att
a) varje domstol i den staten, mot vars avgöranden det inte finns något 
rättsmedel enligt nationell lagstiftning, får begära att Europeiska 
gemenskapernas domstol meddelar ett förhandsavgörande i ett ärende 
som uppkommit vid denna domstol och som rör Europolkonventionen, 
när domstolen anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i 
saken, eller att
b) varje domstol i den staten får begära att Europeiska gemenskapernas 
domstol meddelar ett förhandsavgörande i ett ärende som uppkommit vid 
denna domstol och som rör tolkningen av Europolkonventionen, när 
domstolen anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att döma i saken.
ARTIKEL 3
1. Protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols stadga och 
dess rättegångsregler skall tillämpas.
2. I enlighet med Europeiska gemenskapernas domstols stadga skall 
varje medlemsstat, oavsett om den har avgivit en förklaring enligt ar-
tikel 2, ha rätt att till Europeiska gemenskapernas domstol inkomma med 
inlagor och skriftliga yttranden i ärenden som anhängiggjorts vid 
domstolen enligt artikel 1
ARTIKEL 4
1. Detta protokoll skall antas av medlemsstaterna i enlighet med deras 
respektive konstitutionella bestämmelser.
 2. Medlemsstaterna skall underrätta depositarien när de förfaranden 
som deras konstitutionella bestämmelser föreskriver för antagande av 
detta protokoll har genomförts liksom vilka förklaringar som har avgivits 
enligt artikel 2.
3. Detta protokoll skall träda i kraft nittio dagar efter den underrättelse 
som avses i punkt 2 från den stat, som är medlem i Europeiska unionen 
när rådet antar den akt som upprättar detta protokoll och som sist 
genomför denna formalitet. Protokollet skall emellertid träda i kraft 
tidigast samtidigt som Europolkonventionen.
ARTIKEL 5
1. Detta protokoll skall stå öppet för anslutning för varje stat som blir 
medlem i Europeiska unionen.
2. Anslutningsinstrumenten skall deponeras hos depositarien.
3. Den av Europeiska unionens råd på den anslutande medlemsstatens 
språk fastställda texten till detta protokoll skall vara giltig.
4. I förhållande till en medlemsstat som ansluter sig till detta protokoll, 
träder detta i kraft nittio dagar efter dagen för deponeringen av dess 
anslutningsinstrument, eller på dagen för ikraftträdandet av detta 
protokoll, om detta ännu inte hunnit träda i kraft vid utgången av nämnda 
period om nittio dagar.
ARTIKEL 6
Varje stat som blir medlem i Europeiska unionen och som ansluter sig 
till Europolkonventionen i enlighet med artikel 46 i denna konvention 
måste godkänna bestämmelserna i detta protokoll.
ARTIKEL 7
1. Varje medlemsstat som är fördragsslutande part får föreslå ändringar 
av detta protokoll. Varje förslag till ändring skall överlämnas till 
depositarien, som skall underrätta rådet om detta.
2. Ändringar skall beslutas av rådet som skall rekommendera att 
medlemsstaterna antar dem i enlighet med sina respektive kon-
stitutionella bestämmelser.
3. De på detta sätt beslutade ändringarna träder i kraft i enlighet med 
bestämmelserna i artikel 4.
ARTIKEL 8
1. Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd skall vara 
depositarie för detta protokoll.
2. Depositarien skall i Europeiska gemenskapernas officiella tidning 
offentliggöra underrättelser, instrument och meddelanden som rör detta 
protokoll
TILL BEVIS PÅ DETTA har undertecknade befullmäktigade ombud 
undertecknat detta fördrag.
Utfärdat i en i ett enda original på danska, engelska, finska, franska, 
grekiska, iriska, italienska, nederländska, portugisiska, spanska, svenska 
och tyska språken, vilka texter är lika giltiga.
Förklaring till protokollet om förhandsavgörande av 
Europeiska gemenskapernas domstol angående 
tolkningen av Europolkonventionen
Konungariket Sverige godkänner Europeiska gemenskapernas domstols 
behörighet att meddela förhandsavgöranden om tolkningen av Europol-
konventionen på de villkor som anges i artikel 2.2.b i protokollet, vilket 
innebär att varje svensk domstol får begära att Europeiska gemen-
skapernas domstol meddelar ett förhandsavgörande i ett mål eller ärende 
som uppkommit vid denna domstol och som rör tolkningen av Europol-
konventionen, när domstolen anser att ett sådant avgörande i frågan är 
nödvändigt för att avgöra målet eller ärendet.
Lagrådsremissens lagförslag
Regeringen har följande förslag till lagtext.
1.	Förslag till lag om rätt för svensk domstol att begära 
förhandsavgörande från Europeiska gemenskapernas domstol i 
vissa fall
Härigenom föreskrivs följande
En svensk domstol får begära förhandsavgörande från Europeiska 
gemenskapernas domstol om tolkningen av en bestämmelse i en inter-
nationell överenskommelse som Sverige har tillträtt och som har ingåtts 
inom ramen för Europeiska unionen i den omfattning som Sverige har 
åtagit sig detta i förhållande till de övriga staterna. Om åtagandet innebär 
en skyldighet för domstolar att begära förhandsavgörande, gäller detta.
Om en annan lag innehåller någon bestämmelse om svensk domstols 
rätt eller skyldighet att begära förhandsavgörande från Europeiska 
gemenskapernas domstol, gäller den bestämmelsen.
Regeringen ger i Svensk författningssamling till känna åtaganden 
enligt första stycket och bestämmelser enligt andra stycket.
________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1998.
2.	Förslag till lag om ändring i lagen (1965:94) om 
polisregister m.m.
Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1965:94) om polisregister m.m. 
skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 §1 
På framställning av polis- eller 
åklagarmyndighet i Danmark, Fin-
land, Island, Norge eller stat an-
sluten till internationella krimi-
nalpolisorganisationen eller av 
denna organisation må rikspolis-
styrelsen eller, efter regeringens 
bemyndigande, annan polismyn-
dighet förordna, att uppgift från 
polisregister skall meddelas när det 
fordras för utredning i brottmål 
eller utlänningsärende. Efter rege-
ringens bemyndigande äger riks-
polisstyrelsen för sådant ändamål 
meddela uppgift från polisregister 
till polis- eller åklagarmyndighet i 
annan stat.
På framställning av polis- eller 
åklagarmyndighet i Danmark, Fin-
land, Island, Norge eller stat 
ansluten till internationella krimi-
nalpolisorganisationen eller av 
denna organisation må rikspolis-
styrelsen eller, efter regeringens 
bemyndigande, annan polismyn-
dighet förordna, att uppgift från 
polisregister skall meddelas när det 
fordras för utredning i brottmål 
eller utlänningsärende. Efter rege-
ringens bemyndigande äger riks-
polisstyrelsen för sådant ändamål 
meddela uppgift från polisregister 
till polis- eller åklagarmyndighet i 
annan stat. Uppgift från polis-
register får vidare meddelas till en 
utländsk myndighet eller en mellan-
folklig organisation om detta följer 
av en internationell överenskom-
melse som Sverige efter riksdagens 
godkännande har tillträtt.
I övrigt må, enligt föreskrifter som regeringen utfärdar, från polis-
register meddelas uppgift till myndighet i främmande stat om med-
borgare i den staten eller den som har hemvist där eller den som 
uppenbarligen är att anse som internationell förbrytare. 
På framställning av utländsk myndighet må i annat fall än förut sagts 
meddelas uppgift från polisregister, om regeringen ger tillstånd därtill.
__________
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
3.	Förslag till lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa 
bestämmelser om internationellt samarbete på brottmåls-
området
Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1991:435) med vissa bestäm-
melser om internationellt samarbete på brottmålsområdet skall ha följan-
de lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 §1 
Har en svensk myndighet fått 
upplysningar eller bevismaterial 
från en främmande stat för att an-
vändas vid utredning av brott eller i 
ett rättsligt förfarande med anled-
ning av brott och gäller på grund av 
överenskommelse med den främ-
mande staten villkor som begränsar 
möjligheten att utnyttja materialet, 
skall svenska myndigheter följa 
villkoren oavsett vad som annars är 
föreskrivet i lag eller annan 
författning.
Har en svensk myndighet fått 
upplysningar eller bevismaterial 
från en främmande stat för att 
användas i underrättelseverksamhet 
om brott, vid utredning av brott 
eller i ett rättsligt förfarande med 
anledning av brott och gäller på 
grund av överenskommelse med 
den främmande staten villkor som 
begränsar möjligheten att utnyttja 
materialet, skall svenska myndig-
heter följa villkoren oavsett vad 
som annars är föreskrivet i lag eller 
annan författning.
Bestämmelserna i första stycket gäller också ifråga om överens-
kommelse med en mellanfolklig organisation.
__________
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Lagrådet
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-05-13
Närvarande: f.d. regeringsrådet Bertil Voss, justitierådet Johan Munck, 
regeringsrådet Karl-Ingvar Rundqvist.
Enligt en lagrådsremiss den 7 maj 1997 (Justitiedepartementet) har 
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. 	lag om rätt för svensk domstol att begära förhandsavgörande från 
Europeiska gemenskapernas domstol i vissa fall,
2. 	lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m.,
3. lag om ändring i lagen (1991:435) med vissa bestämmelser om 
internationellt samarbete på brottmålsområdet.
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Peter 
Strömberg.
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
JUSTITIEDEPARTEMENTET
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 maj 1997
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Peterson, 
Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Andersson, Winberg, 
Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, 
Klingvall, Åhnberg, Pagrotsky, Östros, Messing
Föredragande: statsrådet Freivalds
Regeringen beslutar proposition 1996/97:164 Europol.
  Senaste lydelse 1988:288.
1 Senaste lydelse 1992:1366.
1 Senaste lydelse 1988:288.
1 Senaste lydelse 1992:1366.
Prop. 1996/97:164
3
1
7
5
137
84
Prop. 1996/97:164
Bilaga 1
Prop. 1996/97:164
Bilaga 1
Prop. 1996/97:164
Bilaga 2
Prop. 1996/97:164
Bilaga 3
Prop. 1996/97:164
Bilaga 4
Prop. 1996/97:164
Bilaga 5
Prop. 1996/97:164
Bilaga 6
141
138
Prop. 1996/97:164
Bilaga 7
Prop. 1996:97/000
142
Prop. 1996/97:164
Bilaga 8
143
Prop. 1996/97:164
                