Post 2156 av 2512 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    1997/98:115 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    Folkbildning
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Utbildningsdepartementet
                
                
                
                    Dokument: Prop. 115
                
                
                
                Regeringens proposition 
1997/98:115
Folkbildning
Prop. 
1997/98:115
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 5 mars 1998
Göran Persson
	Carl Tham
	(Utbildningsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen läggs fast att regeringen har samma principiella syn på 
folkbildningen som präglade 1991 års riksdagsbeslut om folkbildning 
(prop. 1990/91:82, bet. 1990/91:UbU18, rskr. 1990/91:358). Det innebär 
bl.a. att riksdag och regering även fortsättningsvis skall lägga fast 
övergripande mål och motiv för att bevilja statsbidrag. Inom dessa 
gränser skall studieförbund och folkhögskolor själva lägga fast målen för 
sin verksamhet. 
Det arbete som den statliga utvärderingen av folkbildningen (SUFO 
96) har fullgjort redovisas. Efter att ha tagit del av utvärderingsresultatet 
gör regeringen den bedömningen att folkbildningen har genomfört en 
verksamhet som står i god överensstämmelse med de uppsatta målen och 
att den verksamhet som studieförbund och folkhögskolor har bedrivit till 
sin omfattning väl motsvarar vad staten kan förvänta sig av 
statsbidragsgivningen. Folkbildningen bör därför ges fortsatt statligt stöd. 
De nu gällande syftena med statens bidrag som lades fast genom 
riksdagens beslut 1991 skall fortfarande gälla. Därutöver föreslås två nya 
syften med statsbidraget. Det ena är att statsbidraget skall bidra till att 
stärka och utveckla demokratin. Det andra är att statsbidraget skall bidra 
till att bredda kulturintresset i samhället, till ökad delaktighet i 
kulturlivet, till kulturupplevelser samt till eget skapande. Arbetslösa bör 
tillföras som en viktig målgrupp för folkbildningen.
Folkbildningsrådet skall ha fortsatt ansvar för att fördela det statliga 
bidraget på studieförbund och folkhögskolor utifrån de övergripande 
syften med statsbidraget som riksdag och regering lägger fast.
Bestämmelsen om att folkhögskolans undervisning skall anordnas så 
att den tydligt skiljer sig från den som anordnas i det offentliga 
skolväsendet och högskolan föreslås borttagen som särskilt villkor för 
statsbidrag.
Regeringens satsning på kunskapslyftet bör kompletteras med ett lyft 
för kultur och bildning i bred bemärkelse genom den fria och frivilliga 
folkbildningen. Naturvetenskap och teknik bör ges ökad uppmärksamhet 
i bildningsarbetet.
I propositionen redovisar regeringen sin bedömning om 
folkbildningens relation till vuxenutbildningen och högskolan samt 
behandlar några centrala områden där folkbildningsarbetet kan få stor 
betydelse för samhällsutvecklingen. Det gäller inom kultur-, IT- och 
integrationsområdena. Vidare behandlas folkbildningens roll för personer 
med funktionshinder och dess betydelse i arbetet med att forma ett 
ekologiskt hållbart samhälle.
Innehållsförteckning
1 	Förslag till riksdagsbeslut..................................................................4
2	Ärendet och dess beredning	5
3 	Regeringens principiella utgångspunkter...........................................5
4	Studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet
	1991/92–1997	11
4.1 1991 års riksdagsbeslut i sammanfattning	11
4.2 Verksamhetsutvecklingen inom studieförbund och 
	folkhögskolor	12
5	Den statliga utvärderingen av folkbildningen (SUFO 96)	15
6	Statens förhållande till den fria och frivilliga folkbildningen	17
6.1 Bedömning av folkbildningens verksamhet	17
6.2 Syftet med statsbidraget	18
6.3 Folkbildningsrådet och dess uppgift att fördela statsbidrag	20
6.4 Utvärdering och forskning	22
7	Folkbildningens relation till vuxenutbildningen och högskolan	25
7.1 Folkbildningens nuvarande möjligheter att anordna 
behörighetsgivande vuxenutbildning	25
7.2 Folkbildningens roll i framtiden beträffande behörighets-
givande vuxenutbildning	28
7.3 Inga betyg inom folkbildningen	29
7.4 Möjligheter att få betyg i komvux genom tillgodoräknande 
	av resultat av utbildning vid folkhögskola	30
7.5 Folkbildningens samverkan med högskola och forskning	31
8	Några centrala utvecklingsområden	32
8.1 Ett lyft för kultur och bildning	32
8.2 Folkbildningens roll för kulturen	35
8.3 Folkbildningens roll för personer med funktionshinder	38
8.4 Folkbildningen och IT	39
8.5 Folkbildningen och integrationsarbetet	43
8.6 Folkbildningen och arbetet med att forma ett ekologiskt 
	hållbart samhälle	44
9	Statens stöd till folkbildningen	45
Bilaga 1	Sammanfattning av slutbetänkandet Folkbildningen -
	en utvärdering (SOU 1996:159)..........................................48
Bilaga 2	Förteckning över remissinstanser som avgivit en
	yttrande över betänkandet Folkbildningen - en ut-
	värdering (SOU 1996:159)..................................................53
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998............54
 
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen godkänner vad regeringen föreslår om
1. syftet med statsbidraget till folkbildningen (avsnitt 6.2),
2. ändrade grunder för Folkbildningsrådets fördelning av statsbidrag till 
folkhögskolan (avsnitt 7.2). 
2 Ärendet och dess beredning
Regeringen beslöt den 24 februari 1994 att tillkalla en särskild utredare 
med uppgift att planera och genomföra en utvärdering av folkbildningen 
(dir. 1994:12). Utvärderingen skulle ge underlag för regeringens och 
riksdagens bedömningar av om statsbidraget till folkbildningen används i 
enlighet med de syften och villkor som fastställts. Utvärderingen skulle 
främst syfta till att utifrån ett deltagarperspektiv belysa kvalitativa 
aspekter i verksamheter som bedrivs av studieförbund och av 
folkhögskolor med stöd av statsbidrag.  
Utredningen antog namnet Statens utvärdering av folkbildningen 1996 
(SUFO 96).
Arbetet har presenterats dels i sex delbetänkanden: Folkbildning och 
vuxenstudier (SOU 1995:141), Cirkelsamhället (SOU 1996:47), Värden i 
folkhögskolevärlden (SOU 1996:75), Kunskapssyn och samhällsnytta i 
hantverkscirklar och hantverksutövande (SOU 1996:122), 
Folkbildningens institutioner (SOU 1996:127), Tre rapporter om 
studiecirklar. Studieförbundens roll i vuxenutbildningen, "man lär sig 
mer än man tror genom att träffas" och Rockmusik som folkbildning 
(SOU 1996:154), dels i slutbetänkandet Folkbildningen – en utvärdering 
(SOU 1996:159).
En sammanfattning av slutbetänkandet finns i bilaga 1.
Slutbetänkandet har remissbehandlats och varit föremål för en 
omfattande diskussion inom studieförbund och på folkhögskolor. En 
förteckning över remissinstanserna finns i  bilaga 2. En sammanfattning 
av remissyttrandena finns tillgänglig i Utbildningsdepartementet (dnr 
U96/3821/V).
Folkbildningsrådet har som en komplettering till sitt remissyttrande 
över slutbetänkandet från SUFO 96 överlämnat promemorian 
Folkbildningen – framtida uppgifter och arbetsvillkor.
3 Regeringens principiella utgångspunkter
Regeringen har samma principiella syn på folkbildningen som präglade 
1991 års riksdagsbeslut om folkbildning (prop. 1990/91:82, bet. 
1990/91:UbU18, rskr. 1990/91:358) .
Folkbildningen är och skall vara fri och frivillig. Det fria och frivilliga 
folkbildningsarbetet öppnar möjlighet till kunskapssökande för var och 
en utifrån egen erfarenhet och längs egna vägar, utan att begränsas av 
krav på resultat och utan uteslutningsmekanismer. Det är detta som ger 
möjlighet till samtal, engagemang och ifrågasättande utan på förhand 
givna ramar. Just därigenom fyller folkbildningen en roll som ingen 
annan utbildningsform kan göra, en roll som också bidrar till att 
upprätthålla demokratins vitalitet.
Förutsättningen för att folkbildningen skall kunna vara fri och frivillig 
och fylla de funktioner som följer av detta, är att den kan styras av sin 
egen idé, sätta sina egna mål, vara oberoende av politiska och 
ekonomiska maktgrupper och inte tvingas till kommersialisering eller 
anpassning till specifika samhälleliga krav för att hävda sin verksamhet.
Dessa för folkbildningen värdefulla egenskaper är grunden för stödet 
från stat, landsting och kommuner. Av detta följer också att inte heller 
bidragsgivningens villkor skall styra folkbildningens inriktning eller att 
folkbildningen skall fogas in i det allmänna utbildningsväsendet.
Detta förhållningssätt mellan staten och folkbildningen, som lades fast 
1991, bygger på att staten har ett grundläggande förtroende för 
folkbildningens egna organisationer. Samtidigt har såväl staten som 
folkbildningen ett intresse av att verksamheten utvärderas så att fler får 
kunskap om resultaten av bildningsarbetet. En sådan ömsesidig process 
kan belysa och bredda användningen av folkbildningens kvaliteter.
Stödet till folkbildningens organisationer syftar alltså till att bevara och 
utveckla folkbildningens egenvärde – friheten, frivilligheten, 
idéstyrningen och självständigheten.
Folkbildningen kring två sekelskiften
Beröringspunkterna är många mellan dagens situation och förra 
sekelskiftet, den tidsepok då folkbildningens idé växte fram. 
Folkbildningens idé grundades i påtagliga samhällsbehov och utgick från 
en stark vilja att minska orättvisor och skapa ett samhälle där alla var 
delaktiga och hade förutsättningar att påverka både sin egen livssituation 
och samhällets utveckling. I dag är dessa behov lika starka om än med 
nya förtecken – och därför är folkbildningen lika angelägen i dag som då.
Då, kring förra sekelskiftet, pågick kraftfulla samhällsomvälvningar. 
De tekniska framstegen var snabba, livsmönster och maktstrukturer 
förändrades och sociala krafter var på marsch.
Nu, inför ett nytt sekelskifte, förändras samhället också i grunden. 
Internationaliseringen i alla dess aspekter, EU-medlemsskapet, 
informationsmängden, komplexitet och snabbhet i förändringar, ny 
teknik, banbrytande genombrott i naturvetenskaplig forskning, 
miljöförstöring hör till de faktorer som påverkar såväl maktfördelning 
och samhällsekonomi som den enskilda människans vardagsliv. 
Då ledde förändringarna till ett stort behov av förståelse och av att 
kunna samlas och diskutera omvälvningarna. Nya, radikala tankar 
uppstod om allas rätt och möjlighet till inflytande och makt. De nya 
folkrörelserna, folkhögskolorna och så småningom studieförbunden blev 
samlingspunkter kring ett ökat medborgerligt medvetande. Som 
mötesplatser bidrog de till att många, inte bara några få priviligierade och 
välutbildade, kunde påverka utvecklingen.
Nu är behovet av förståelse och delaktighet minst lika stort. 1800-talets 
tillstånd av omvandling har av historiker kallats ”ett sprängfullt vakuum 
mellan två samhällsformationer” – ett uttryck som kanske ännu mer 
träffsäkert beskriver nutiden. Tekniken är ny, de ekonomiska villkoren 
annorlunda – men de stora politiska frågeställningarna är i grunden 
desamma. De handlar ytterst om demokrati och jämställdhet. 
Förändringstakten är hög och det är svårt att skaffa den kunskap och den 
överblick som är första steget till inflytande och självtillit. Behoven av 
mötesplatser för och tillfällen till reflexion och eftertanke är tydliga.
Ett aktivt medborgarskap
Då, i början av 1900-talet, ledde förändringarna och samtalen om 
samhället till att synen på demokrati förändrades. Målet var ett aktivt och 
lika medborgarskap. Udden var riktad mot gammalt auktoritetstänkande, 
för ett nytt, brett folkligt engagemang. Synen på kunskap förändrades. 
Kunskapen blev för folkbildningen ett redskap för frigörelse och 
förändring i stället för den tidigare överhetssynen – kunskap för att tämja 
och passivisera.
Nu, inför 2000-talet, är behovet av en vital demokrati lika stort. Nu är 
även allmänbildning och medborgarkunskaper lika viktiga förutsättningar 
för det breda folkliga inflytandet som kring det förra sekelskiftet. Det blir 
allt tydligare i vår tid, som har informationsutbyte och kunskap som 
viktiga kännetecken, att kunskap är makt.
Då, när bildningsidén växte fram, fyllde den flera olika behov. För 
folkrörelserna och de fackliga och politiska rörelserna fick bildningen en 
strategisk betydelse som en del av organiseringen för att genom 
medborgarkunskaper kvalificera sig för att påverka och leda samhället. 
Men folkbildningen var också en kulturrörelse som nådde många. I dag, 
på väg in i ett nytt årtusende, är behovet av kulturrörelser som motkraft 
till förråande och förytligande tendenser i samhället också uppenbart.
Folkbildningens demokratisyn lade stor vikt vid individens 
självständighet, vid reflexion och kritisk tänkande. Studiecirkeln blev en 
frigörelseprocess. Bildningen hade en positiv människosyn och såg varje 
människas möjlighet att utvecklas. ”Människor bli vi i den mån vi bättre 
förstå tillvaron, djupare glädjas i den, och ju större kraft vi komma i 
tillfälle att göra för dess utveckling och framåtskridande”, skrev 1902 en 
av folkbildningens mest kända pionjärer Oscar Olsson.
Bildningen skulle främja personlighetens utveckling. Bildningen 
hjälper människan ”att bli större än hon är”, skrev Rickard Sandler 1927. 
Genom bildningsarbete kunde verkligheten beskådas med nya ögon. 
Bildningen blev därför mer av en attityd än en kunskapsmängd. Målet 
var att göra arbetarna till ”medborgare”. Bildningen var ett led i 
utvecklingen till demokrati.
Demokratins kultur
Folkbildningens betydelse är också i dag en fråga om att försvara, 
vitalisera och utveckla demokratin. Demokratins instabilitet är uppenbar i 
ett internationellt perspektiv. Det handlar om risken för bristande folklig 
förankring och om avstånd mellan väljare och valda, vanmakt inför en 
samhällsutveckling man tror sig inte kunna påverka. Genom EU-
medlemsskapet har den svenska beslutsprocessen vidgats över 
nationsgränsen. En rad nya rättigheter och skyldigheter har också inträtt 
för den enskilde. Denna situation ställer krav på nya kunskaper.
Demokratins överlevnad och vitalitet måste bygga på en demokratins 
kultur med samtal, diskussion och delaktighet som viktiga ingredienser. 
Den måste också innefatta en kunskap om demokratins värden, villkor 
och nödvändiga institutioner.
Att ge folkbildningen möjlighet att utvecklas handlar om just detta – 
om att stärka den demokratiska kulturen, om att motverka klyftor i 
kunskaps- och informationssamhället. Här har folkbildningen en 
nyckelroll. Den kan bidra till att skapa mötesplatser för förändring och 
överbrygga klyftor mellan grupper av människor och mellan människa 
och teknik.
En idé – modernare än någonsin
Folkbildningens idé är modernare än någonsin. Behoven är desamma i 
dag som då den växte fram – förståelse i en tid av omvälvning, samtal, 
eftertanke, kunskap och insikt för att kunna påverka samhället och sina 
egna livsvillkor.
Men också folkbildningens arbetsformer, såväl på folkhögskolor som i 
studieförbund, visar att folkbildningen har en egen plats i det nuvarande 
och kommande utbildningssamhället. Dess metoder – när de är som bäst 
– präglas av allas delaktighet och utgår från deltagarnas egna erfarenheter 
och egna behov av insikter och kunskaper, något som i dag är viktiga 
kriterier i alla moderna lärandeprocesser såväl i utbildningssammanhang 
som i arbetslivets utveckling.
Studiecirkeln som arbetsform är flexibel och anpassningsbar. ”I själva 
verket har vi funnit att mångsidigheten i studiecirkelverksamheten är en 
central egenskap. En viktig sida av denna mångsidighet är att 
folkbildningens verksamhet utvecklas över tid för att svara mot varje tids 
nya behov.” (Cirkelsamhället, SOU 1996:47 s. 251).
Folkbildningens metoder låter sig väl förenas med ny 
informationsteknik, som accentuerar dess fördelar – möjlighet för många 
att delta, utvidgade resurser för kunskapssökande, brobygge mellan 
människa och teknik, plats för samtal och kritisk granskning av den 
information man hämtat in.
Den nya tekniken ger möjlighet för folkbildningen att gå in på nya 
områden och att höja kvaliteten i kunskapssökandet. Studiecirkelns 
pedagogik i kombination med den nya informationstekniken är 
folkbildning på väg in i 2000-talet.
Folkbildningens och samhällets utmaningar
I dag står samhället inför en rad utmaningar där folkbildningens 
egenskaper måste tas till vara.
Folkbildningen bidrar till insikt, eftertanke, reflexion och ifrågasättande ...
Samhällsutvecklingen sker i dag snabbt och på många fronter samtidigt. 
Klyftorna ökar mellan dem som har insikt om förändringarnas påverkan 
på våra livsvillkor och dem som endast glimtvis får denna kunskap, på ett 
sätt som kanske snarare bidrar till vanmakt. Det gäller inte minst 
internationaliseringen – av politik, ekonomi och näringsliv, nya tekniker 
och nya media. Det gäller också den nya kommunikationstekniken och 
dess användning, liksom miljöproblemens ursprung och svårighetsgrad. 
Också den ökande informationsmängden kan vara en källa till vanmakt. 
Många människor har svårt att sålla, ta till sig och göra informationen till 
redskap – i stället blir resultatet blockering.
Förändringarna leder till att människor får delvis olika världsbilder och 
därför också skiftande syn på sin egen förmåga att påverka. Vissa 
debattörer har hävdat att detta är en obönhörlig utveckling och att 
framtiden tillhör människor av kategorin urbana, globala, 
högteknologiska problemlösare.
Men demokratins försvarare kan aldrig acceptera en sådan fortgående 
skiktning av människor. Folkhögskolor och studieförbund kan här på 
flera sätt bidra till att hävda demokratins kultur – genom att ge fler 
möjlighet att inhämta kunskap och använda den för att förändra, genom 
att skapa möteplatser för samtal, eftertanke och ifrågasättande.
Om folkbildningen förmår att axla en sådan roll kan den också bidra 
till att fler människor deltar i formandet av framtiden. Vanmakt i nuet 
riskerar att förstärka klyftorna i det kommande. Insikt i samhällets 
övergripande förändringar är grundläggande om man skall kunna 
formulera olika alternativ för framtiden och se sin egen möjlighet att 
påverka och handla. 
Folkbildningen som mötesplatser för människor och kulturer...
Folkbildning och folkrörelsearbete är i vidare mening detsamma som 
mötesplatser. Folkbildningens arbetsformer ger utrymme för att skapa 
nya kontakter, mellan olika människor och olika kulturer, på oväntade 
sätt.
Många fler sådana mötesplatser är nödvändiga för att skapa delaktighet 
i samhället, för att förebygga och motverka diskriminering, 
främlingsfientlighet och rasism, för att värna grundläggande 
demokratiska värden.
Internationalisering och invandring ger ytterligare tyngd åt denna 
uppgift. Folkbildningen och dess organisationer kan starkt bidra till 
integrationen – samla olika människor kring likartade intressen, som 
erbjuder tillfällen till förbättrade språkkunskaper och till att få kunskaper 
och insikter om andra människors kultur.
Folkbildningens roll som kulturanordnare skapar också otaliga 
mötesplatser. Kulturarrangemang runt om i landet ger många människor 
tillfälle att bekanta sig med olika konstarter och ger arbetstillfällen åt 
kulturarbetare i demokratins och estetikens tjänst. Ca 250 av landets 
kommuner saknar kulturinstitutioner och där utgör folkbildningen 
tillsammans med folkbiblioteken den viktigaste kulturbäraren. Det 
understryker folkbildningens betydelse att skapa fler möten mellan 
allmänheten och konstnärer, författare och skådespelare.
Folkbildningen som redskap för alla människors kunskapserövring ...
Folkbildningen har traditionellt, och genom sina metoder, kunnat locka 
människor som valt bort det ordinarie skolväsendet men här finner ny 
stimulans i lärandet. Denna roll blir allt viktigare för att förebygga 
ökande och delvis nya klyftor mellan människor.
Den nya informationstekniken, IT, öppnar här vida möjligheter. För 
folkbildningen kan IT innebära att arbetet vitaliseras, förnyas och 
breddas. Rätt använd kan den bli en stark utvecklingskraft i 
bildningsarbetet.
Tekniken kan ge fler möjlighet att delta i folkbildningen genom olika 
former av distansutbildning. Möjligheterna till kunskapsinhämtning på 
folkhögskolor eller i studiecirklar vidgas flerfaldigt, inte minst genom 
tillgång till bibliotekens och högskolornas kunskapsbanker. Med IT som 
redskap i folkbildningen får många fler chans att bli förtrogna med och ta 
del av den nya tekniken. Folkbildningens organisationer är särskilt väl 
lämpade för detta, eftersom de finns över hela landet och når människor 
som av olika skäl inte kunnat ta del av det reguljära skolväsendet.
Flexibiliteten i folkbildningsarbetet kan utvecklas med den nya 
teknikens hjälp. Nya kontakter och band kan skapas – mellan människor i 
olika länder, mellan folkbildning och bibliotek, mellan folkbildning och 
högskola och mellan folkbildning i olika delar av landet. Samtidigt utgör 
en studiecirkel eller en folkhögskolekurs en träffpunkt, där man 
tillsammans kan värdera och diskutera den hämtade informationen – en 
funktion som också behövs allt mer när informationsflödet tilltar i 
omfattning och som understryks av att IT-baserad information via 
exempelvis Internet saknar ansvarig utgivare.
Till folkbildningens viktiga demokratiska uppgift kan läggas 
ytterligare en betydelsefull dimension – jämställdheten. Kvinnor hävdar 
sig väl inom folkbildningen och deltar oftare än män både i 
folkhögskolors och studieförbunds utbud och i vuxenutbildningen. 
Kvinnor ser ofta långsiktigt på sitt lärande. Folkbildningen är därför 
också viktig för stärka kvinnors position i samhället.
Ett lyft för kultur och bildning 
Utbildning i vid mening är i dag det som mer än annat rustar individer 
och samhällen för framtiden. Regeringen har satsat kraftfullt för att höja 
utbildningsnivån i samhället, med insatser för att stärka kvaliteten i den 
grundläggande utbildningen, med en gymnasieskola för alla och med 
utbyggd högskola och forskning. Genom kunskapslyftet görs större 
satsningar än någonsin tidigare för att ge fler vuxna möjlighet att höja sin 
kompetens.
De hittillsvarande satsningarna har till stor del gällt att ge fler 
korttidsutbildade möjlighet och tillgång till formell och 
behörighetsgivande utbildning. Men skall alla människor kunna ta del i 
det kunskaps- och informationssamhälle som nu växer fram, krävs 
vidgade möjligheter till fritt och frivilligt kunskapssökande, till sociala, 
kulturella och estetiska insikter och färdigheter. Självtillit och självkänsla 
avgör hur väl man kan hantera de möjligheter den formella kompetensen 
ger. Andra ”sidor” av intelligensen – känslan, tanken, fantasin, handens 
kunskap – blir allt viktigare. Därför behövs nu också ett lyft för kultur 
och bildning i vid bemärkelse. Där har också en bred bildning i 
naturvetenskap och teknik en viktig roll för att utjämna kunskapsklyftor 
och ge fler möjlighet att påverka utvecklingen.
Folkbildningens traditionella värden, tillsammans med den nya tidens 
behov och möjligheter, gör folkbildningen till ett omistligt inslag i ett 
samhälle med bred utbildning och demokratisk kultur som ambition. 
Folkbildningen är, om man ser till verksamheten, ingen ”krisbransch” i 
den meningen att studieförbunden och folkhögskolorna behöver mera 
pengar för att klara sin fortlevnad på nuvarande nivå. Däremot behövs 
det mer, inte mindre folkbildning för att nå underpriviligierade grupper i 
vårt samhälle. Flera, inte färre bör få en andra eller tredje chans. 
Folkbildningens egen utmaning
Men folkbildningens organisationer behöver också ägna uppmärksamhet 
åt sitt inre liv så att arbetsformerna inte tillåts stelna. Folkbildningen får 
inte ”bli seg selv nok”. Folkbildningen är väl utbyggd landet över och har 
en stark ställning på många håll. Men den får inte betraktas som 
folkhögskolor i lantlig idyll eller hantverkscirklar på lugna småorter. 
Folkbildningens behövs i storstäderna och måste vara modern även i 
förhållande till storstadens utbud. Men den får inte förflackas till ett 
utbud, som inte kan särskiljas från kommersiella utbildningsanordnares.
Folkbildningen måste vara relevant för nutidens människor. 
Folkbildningens egenskaper måste tas till vara i kvällskurser i 
storstäderna, i föreläsningar som vågar ta sig an de verkligt stora och 
viktiga frågorna, i kaféverksamhet för arbetslösa som spränger gränser 
och inrotade föreställningar, i förortens rockskola som samlar ungdomar 
med vitt skilda bakgrunder, i studiecirkeln där bygdens eller 
grannskapets människor tillsammans lägger grund för självtillit, handling 
och framtidstro. Nya arbetsformer måste prövas – i syfte att engagera fler 
ungdomar och att nå även män i de åldrar som i dag är 
underrepresenterade i folkbildningen.
Folkbildningen – framsprungen ur förra sekelskiftets idé och 
arbetsform – har en stor potential inför millenieskiftet. Stat, kommun och 
landsting kan genom stöd och bidragsgivning förbättra förutsättningarna 
för folkbildningens utveckling. Men det är bara folkbildningens 
organisationer själva som kan förverkliga sina möjligheter.
4 Studieförbundens och folkhögskolornas 
verksamhet 1991/92–1997
4.1 1991 års riksdagsbeslut i sammanfattning
Riksdagens beslut våren 1991 (prop. 1990/91:82, bet. 1990/91:UbU18, 
rskr. 1990/91:358) innebar  en markant förändrad ansvarsfördelning 
mellan staten och folkbildningen.  Den omfattande statliga reglering som 
t.o.m. budgetåret 1990/91 gällde för studieförbundens och 
folkhögskolornas verksamhet ersattes med ett system där riksdag och 
regering fastställer övergripande mål och motiv, som skall ligga som 
grund för att bevilja statsbidrag för den samlade folkbildningen.  Inom de 
gränser som  riksdag och regering sålunda lade fast skall folkbildningens 
anordnare själva  lägga fast målen för sin verksamhet. Ansvaret för 
fördelning av statsbidrag, administration, organisation samt för 
uppföljning och utvärdering av verksamheten skall åvila ett 
Folkbildningsråd, bildat av Folkbildningsförbundet, 
Rörelsefolkhögskolornas Intresseorganisation och Landstingsförbundet.   
Genom riksdagsbeslutet övergick därmed folkbildningen från att i hög 
grad vara inordnad i den statliga förvaltningsapparaten till en form av 
självstyre och självförvaltning. Detta innebär att styrelserna för de 
enskilda studieförbunden och folkhögskolorna fick ett tydligare och 
större ansvar för verksamheten än vad som varit fallet i det tidigare 
regelstyrda systemet.
Statsbidragssystemet ändrades också. De två tidigare detaljreglerade 
anslagen till studieförbund respektive folkhögskolor ersattes med ett 
samlat anslag till folkbildningen utan närmare detaljreglering.
4.2 Verksamhetsutvecklingen inom studieförbund och 
folkhögskolor
Studieförbunden
Studieförbundens verksamhetsutveckling under de sex verksamhetsår, 
som föreligger slutredovisade sedan den nya ordningen för statsbidrag till 
folkbildningen infördes, visar en nedgång de första åren efter 
förändringen. En jämförelse av verksamheten det senaste redovisade året 
1997 och det sista året i det föregående systemet 1990/91 visar dock på 
ganska små förändringar. 
Sett till alla arrangemangstyper (studiecirklar, kulturprogram och övrig 
folkbildningsverksamhet) ökade antalet arrangemang med statsbidrag 
från 476 600 år 1990/91 till 537 600 år 1997, en ökning med 61 000 
arrangemang eller ca 13  %. Antalet deltagare ökade från 14 miljoner till 
17,8 miljoner under samma period, dvs. en ökning med ca 27 %. 
Ökningen ligger främst på kulturprogrammen.  
Antalet studiecirklar minskade med ca 8 400  till 335 000  under 
perioden. Antalet deltagare var i stort sett oförändrat medan antalet 
studietimmar ökade något. Detta innebär att i genomsnitt antalet 
deltagare per cirkel har ökat med 0,2 till 8,5 och antalet studietimmar per 
cirkel ökat med 3,4 till 36,6 studietimmar under perioden. 
Studieförbunden tenderar att arrangera allt längre studiecirklar.
Förändringarna i verksamhetens innehåll under perioden visar att den 
estetiska verksamheten ökat i såväl antal cirklar (+10 500) som 
studietimmar (+1,2 miljoner) och deltagare (+218 000). Det estetiska  
området ökade sin andel av den totala verksamheten till 39,5 % av antal 
cirklar, 48,1 % av antal studietimmar och 38,9 % av antal deltagare. 
Inom det estetiska ämnesområdet ökade musikverksamheten sin andel 
med 6 % till ca 55 % och scenisk konst ökade sin andel från 11,4 % till 
15 %. Minskning har skett inom slöjd och konsthantverk till 20,3 % samt 
bild och form till 8,9 %. Den alldeles övervägande delen av 
studieförbundens estetiska verksamhet är i dag musik.
Ämnesgruppen samhällskunskap, information hade 1997  jämfört med 
1991/92 en oförändrad andel på 21 % av antalet studiecirklar, ca 18 % av 
antalet studietimmar och ca 21 % av antalet deltagare. Inom 
ämnesgruppen ökade området information, kommunikation sin andel från 
15,6 % till ca 30 % och området samhällsfrågor med 3 % till ca 30 %. 
Den stora minskningen fanns inom studier som berör arbetsliv, från ca 
24 % till ca 12 %. Ämnesgruppen språk har fortsatt att minska även om 
minskningen över perioden är relativt liten, ca 8 000 studiecirklar. 
Engelska (ca 35 %) och svenska (ca 27 %) samlade flest deltagare.
Andelen kvinnor i studiecirkelverksamheten utgjorde under 1997 ca 
58 %.
Efter en relativt kraftig nedgång under verksamhetsåren 1991/92 och 
1992/93 ökade antalet kulturprogram till 164 000 under verksamhetsåret 
1997. Antalet deltagare/besökare ökade med ca 3,8 miljoner, till 14,5 
miljoner och antalet medverkande/agerande ökade med 294 000 till 
940 000. Antalet medverkande kulturarbetare ökade med 14 200 till ca 
50 000.
Kulturprogrammens ämnesinriktning var till större delen sång och 
musik, som dock minskat sin andel av det totala antalet program från 
46 %  till 38 %. Antalet program med sång och musik ökade med 14 000 
jämfört med verksamhetsåret 1990/91 och uppgick till ca 62 000. Antalet 
deltagare uppgick till ca 6 miljoner. Antalet föreläsningar mer än 
fördubblades mellan de två verksamhetsåren och uppgick till ca 50 000. 
Föreläsningarnas andel av kulturprogrammen uppgick 1997 till ca 31 %.
Folkhögskolorna
De allmänna behörighetsgivande kurserna på grundskole- och 
gymnasienivå har under perioden 1990/91 till 1997 minskat från ca 
11 000 till ca 10 000 deltagare årligen. De särskilda profilerade kurserna, 
oftast på eftergymnasial nivå, har ökat i omfattning under perioden från 
9 000 deltagare till ca 11 000.
De särskilda grupperna kan indelas i tre undergrupper:
- Yrkesinriktade kurser, som avser kurser på eftergymnasial nivå 
exempelvis fritidsledar-,informations-, data- och ekonomiutbildningar.
-Estetiska kurser, som avser musik-, bild- och formlinjer.
- Övriga kurser avser bibel- och livsåskådningskurser, miljökurser, 
idrottskurser m. fl.
Kurser med folkrörelse- och organisationsprofil återfinns i första hand 
inom huvudområdena yrkesinriktade och övriga kurser.
De allmänna behörighetsgivande kurserna svarade under år 1997, 
räknat i deltagarveckor, för drygt 40 % av verksamheten och de 
yrkesinriktade kurserna för 13 %. De estetiska kurserna svarade för 17 % 
och övriga kurser för 14 %. De korta kurserna svarade för 15 %. 
Kvinnorna utgjorde ca 63 % av deltagarna på de de långa kurserna och 
57 % på de korta kurserna. Invandrarnas andel på de långa kurserna 
utgjorde 11 % och andelen deltagare med funktionshinder och övriga 
handikapp utgjorde 21 %.
Folkhögskolans korta kurser har minskat kraftigt. Antalet deltagare har 
minskat från över 200 000 till ca 150 000 och antalet deltagarveckor från 
över 150 000 till drygt 100 000. 
Nya folkhögskolor
Under budgetåret 1990/91 fanns det sammanlagt 128 
statsbidragsberättigade folkhögskolor i Sverige. Efter beslut av 
Folkbildningsrådet har det därefter tillkommit ytterligare 21 
folkhögskolor. En folkhögskola har lagts ned (Gävle folkhögskola), och 
två folkhögskolor, S:t Eriks  och Årstagårdens, har gått samman till en. 
Sammanlagt finns det därmed 146 folkhögskolor (exkl. Samernas 
folkhögskola som fr.o.m. budgetåret 1991/92 får statsbidrag i annan 
ordning). Statsbidrag till de nya skolorna har möjliggjorts genom att 
Folkbildningsrådet har omfördelat medel från redan befintliga skolor. Av 
skolorna har 98 folkrörelser, ideella organisationer, stiftelser och 
föreningar som huvudmän. Landstingen är huvudmän för 46 skolor och 
två skolor har kommuner som huvudmän. I stort sett har alla nya skolor 
varit ”filialer” till redan statsbidragsberättigade skolor innan de beviljats 
eget statsbidrag  Som huvudmän för de nya skolorna finns dels äldre 
folkrörelser som arbetarrörelsen och frikyrkorörelsen, dels nyare rörelser 
och organisationer med anknytning till handikapprörelsen, fredsrörelsen 
och miljörörelsen samt invandrarorganisationer. Två av de nya skolorna 
har även kommun med bland sina huvudman. Omkring hälften av de nya 
skolorna ligger i storstadsområdena, Stockholm, Göteborg och Malmö, 
ca 25 % i medelstora städer och resterande på landsbygden.
Utbildningar för arbetslösa 
Under perioden 1992/93–1995/96 har studieförbunden och 
folkhögskolorna på grund av arbetsmarknadssituationen fått särskilda 
resurser för utbildningsinsatser för arbetslösa.
Budgetåret 1995/96 anvisades 150 miljoner kronor som särskilt bidrag 
till arbetsmarknadsanpassad  utbildning och 589 miljoner kronor för 
10 000 extra helårsplatser inom folkhögskolan (avsåg 18 månader). 
Genom dessa resurser kunde ca 24 000 delta i folkhögskolekurser under 
18-månadersperioden och ca 115 000 i studiecirkelverksamhet.  
Fr.o.m. budgetåret 1997 har denna verksamhet ersatts med att 10 000 
årselevplatser inom ramen för kunskapslyftet permanent avsatts till 
folkhögskolorna att fördelas av Folkbildningsrådet. Staten har för 1997 
anvisat 370,8  miljoner kronor för ändamålet.   
Inom ramen för kunskapslyftet har folkhögskolor och studieförbund 
under hösten 1997 dessutom fått i uppdrag av kommuner att anordna 
utbildning motsvarande ca 2 000 årsstudieplatser på heltid i 
folkhögskolor och ca 4 000 årsstudieplatser på heltid i studieförbund. 
Folkbildningen har härför tillförts resurser som schablonmässigt kan 
beräknas till ca 200 miljoner kronor. 
Stats-, kommun- och landstingsbidrag till folkbildningen
Studieförbunden har under budgetåret 1997 erhållit bidrag från staten på 
totalt 1 153 834 000  kr samt bidrag från kommunerna på totalt ca 
508 000 000   kr och från landstingen ca 284 000 000 kr. Motsvarande 
för folkhögskolornas del är från staten totalt 1 183 689 000 kr. Dessutom 
har rörelsefolkhögskolorna erhållit landstingsbidrag på ca 150 000 000 
kr. Landstingens nettokostnader för driften av landstingsfolkhögskolorna 
uppgår till ca 200 000 000 kr. Bidragen till de två kommunägda 
folkhögskolorna beräknas uppgå till ca 10 000 000 kr.
5 Den statliga utvärderingen av folkbildningen 
(SUFO 96)
SUFO 96 har i sitt arbete vänt sig till forskare vid olika universitet och 
högskolor, som genomfört forskningsprojekt inom studieförbundens och 
folkhögskolornas verksamhetsområden. Forskningsrapporterna har 
redovisats som delbetänkanden av SUFO 96. Varje enskild forskare 
svarar själv för innehållet i respektive rapport. Rapporterna har  getts stor 
spridning till bl.a. alla studieförbund och folkhögskolor och därigenom 
bidragit till de interna diskussionerna kring verksamhetens inriktning. 
SUFO har använt sig av  forskare som är fristående från folkbildningen. 
Detta arbetssätt bidrar till att de slutsatser som har gjorts i utvärderingen 
bygger på obundna bedömningar. Samtidigt har SUFOs arbetssätt lett till 
ett närmande mellan forskare och folkbildning, vilket i sig gett värdefulla 
erfarenheter för såväl  forskningen som  folkbildningen.
 Genom den statliga utvärderingen av folkbildningen har 
folkbildningen blivit granskad, prövad och belyst i en omfattning som 
kanske aldrig tidigare i vårt land. Detta har bidragit till att ge ökad 
kunskap om studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet och 
deras betydelse för den enskilde och i samhället. 
SUFOs arbete har koncentrerats på studieförbundens verksamhet. 
Utvärderingen har i mindre grad behandlat folkhögskolorna. Detta beror 
enligt SUFO på att studiecirklarna berör betydligt fler människor än 
folkhögskolornas kurser. Det främsta skälet som SUFO anger är dock att 
den statistiska och vetenskapliga kunskapen om cirkelverksamheten och i 
synnerhet om cirkeldeltagarna är mindre omfattande än motsvarande 
kunskaper om folhögskolornas verksamhet. SUFO har också, främst av 
resursskäl, avstått från att studera vissa delar av folkbildningens 
verksamhet därför att Folkbildningsrådet redan hade tagit initiativ till 
utvärdering inom dessa områden. Detta gäller områden som 
studieförbundens kulturprogramverksamhet, den pedagogiska processen 
inom studiecirkeln samt studier rörande folkbildningsarbetet för personer 
med  funktionshinder. Enligt regeringens mening skulle det dock ha varit 
värdefullt om särskilt kulturprogramverksamheten och verksamheten för 
människor med funktionshinder mera hade behandlats i samband med 
den statliga utvärderingen. 
SUFO gör i sitt slutbetänkande en sammanfattande bedömning av hur 
folkbildningen uppfyllt målen för statens bidragsgivning. SUFO ger i allt 
väsentligt folkbildningen ett gott betyg. SUFO konstaterar således bl.a. 
att enligt utredarens beräkningar deltar årligen uppemot 20 % av 
befolkningen i studiecirklar och  några procent i folkhögskolekurser. Den 
totala omfattningen måste därför väl anses motsvara vad staten kan 
förvänta sig genom bidragsgivningen. Vidare konstateras att deltagarna  i 
stor utsträckning har förklarat sig vara mycket nöjda med resultatet av 
sina studier samt att  folkbildningen betyder mycket för den allmänna 
kunskapsnivån bland vuxna och för kulturlivet. SUFO framhåller värdet 
av det sociala nätverk i vardagslivet som framför allt studiecirklarna 
utgör. Verksamheten inom både studieförbund och folkhögskolor måste 
anses ha den betydelse för demokratins befästande och utveckling i 
Sverige och för deltagarnas personliga utveckling som anges i de statliga 
måldokumenten.
SUFO gör dock även vissa kritiska påpekanden. Studieförbunden bör 
öka ansträngningarna att höja deltagandet bland korttidsutbildade, 
invandrare och arbetslösa. Studieförbunden bör se över såväl syftet med 
som kvalitet och ambitionsnivå i vissa hantverkscirklar för att försäkra 
sig om att både de egna målen och statens mål för bidragen uppnås. 
Studieförbunden bör tydligare markera sin ideologiska profil och 
klargöra denna för deltagarna. Folkhögskolorna bör pröva nya vägar att 
ge eleverna möjligheter att utöva ett verkligt inflytande över kursernas 
innehåll och uppläggning.  Folkbildningsrådets tillämpade principer vid 
fördelning av statsbidraget bör på ett tydligare sätt spegla de statliga 
målen. Rådet bör vidare klargöra att resultatet av företagna utvärderingar 
i ett målstyrt system skall användas som ett medel för att åstadkomma 
verksamhetsförändringar. 
SUFO konstaterar sammanfattningsvis att ”studieförbund och 
folkhögskolor i Sverige bedriver en folkbildande verksamhet som står i 
god överensstämmelse med de statliga målen för statsbidragen.”
 I samband med remissbehandlingen av SUFOs slutbetänkande 
framhöll Utbildningsdepartementet att det var väsentligt att betänkandet 
gavs en egen omfattande behandling i studieförbund och på 
folkhögskolor för att kunna ge underlag för folkbildningens egna 
åtgärder bl.a. utifrån de resultat som utvärderingen kommit fram till. 
Detta har också skett i stor omfattning.
I det följande lämnar regeringen sina förslag och bedömningar samt 
redovisar sina slutsatser med anledning av SUFOs slutbetänkande vad 
gäller främst bidragsgivningen och statens förhållande till 
folkbildningen. Det är emellertid en väsentlig uppgift för folkbildningen 
själv att genom kritisk självprövning bedöma i vad mån SUFOs 
påpekanden är giltiga och berättigade vad gäller den egna verksamheten 
och vilka förändringar som behöver vidtas i det fortsatta arbetet. Det 
gäller för alla verksamma inom folkbildningen, från Folkbildningsrådet 
till den enskilda studieförbundsavdelningen och folkhögskolan.
6 Statens förhållande till den fria och frivilliga 
folkbildningen
6.1 Bedömning av folkbildningens verksamhet
Regeringens bedömning: Folkbildningen har genomfört en 
verksamhet som står i god överensstämmelse med angivna syften med 
statsbidragsgivningen. Den verksamhet som studieförbund och folk-
högskolor har bedrivit är av stor omfattning och har stor samhällsnytta 
och motsvarar väl de förväntningar som staten har för sin 
bidragsgivning. Folkbildningen bör därför ges fortsatt statligt stöd.
SUFO 96: Överensstämmer med regeringens bedömning.
Skälen för regeringens bedömning: Studieförbunden och 
folkhögskolorna når många människor genom sin verksamhet. 
Folkbildningen finns företrädd i alla landets kommuner och har således 
en stor geografisk spridning. SUFO har redovisat att uppemot 20 % av 
landets befolkning årligen deltagit i studiecirklar och några procent i 
folkhögskolekurser. Nästan 75 % av den vuxna befolkningen i åldrarna 
18 – 75 år har någon gång deltagit i minst en studiecirkel och mer än 
10 % i en folkhögskolekurs. Även studieförbundens kulturverksamhet 
har samlat ett stort antal människor. Antalet deltagare i kulturprogram 
uppgick under budgetåret 1997 till 14,5 miljoner och antalet 
medverkande i kulturprogram till 940 000. Folkbildningen bedriver 
således en omfattande verksamhet. Detta bekräftas också av den 
redovisning av studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet som 
getts i 4 kap. Regeringen gör samma bedömning som SUFO, nämligen 
att verksamhetens omfattning väl kan anses motsvara den som staten kan 
förvänta sig av sin bidragsgivning.
De bakomliggande motiven för statens bidragsgivning är främst 
fördelningspolitiska, nämligen att ge mest åt dem som har störst behov. 
Regeringen bedömer, i likhet med SUFO, att folkhögskolorna och 
studieförbunden genomfört en verksamhet som står i god 
överensstämmelse med angivna statliga syften med bidragsgivningen, 
men konstaterar samtidigt att ytterligare ansträngningar behöver göras 
för att nå korttidsutbildade, personer med invandrarbakgrund och 
arbetslösa.  Folkbildningen har genom sitt arbetssätt och genom sin 
tillgänglighet goda möjligheter att nå de grupper som bäst behöver 
utbildning. Folkbildningen har som SUFO konstaterat visat sig vara mer 
framgångsrik i detta arbete än någon annan del av vuxenutbildningen, 
men ytterligare insatser behövs. Det är en viktig uppgift för 
folkbildningen själv att granska och bedöma sin egen verksamhet i syfte 
att få till stånd sådana förändringar att fler personer med 
invandrarbakgrund, korttidsutbildade och arbetslösa deltar i 
verksamheten.
Folkbildningen bidrar till en höjd kunskapsnivå i samhället. 
Studieförbunden erbjuder ett omfattande och varierat utbud av 
utbildningar inom i stort sett alla ämnesområden. Möjligheter finns att 
snabbt förnya redan befintliga utbildningar och att utveckla nya. Även 
folkhögskolorna har förutsättningar och har visat god förmåga att förnya 
och anpassa sitt kursutbud utifrån de önskemål som finns i samhället. 
Den frihet som folkbildningen har att själv utforma och anpassa sitt 
kursutbud är av stor betydelse i dagens samhälle som präglas av stora 
förändringar. Folkbildningen har en viktig roll som kunskapsförmedlare. 
Den har i hög grad påverkat den reella kunskapsnivån i Sverige, även om 
detta inte är lika lätt mätbart som formella betyg. Sverige har exempelvis 
i en internationell jämförelse (The International Adult Literacy Survey – 
genomförd av OECD och Statistics Canada) en bred kunskapsbas och en 
mycket god kunskapsnivå i den vuxna befolkningen. Enligt regeringens 
uppfattning är en av förklaringarna till det goda resultatet för Sveriges 
del att så många har kunnat skaffa sig betydande kunskaper genom den 
svenska folkbildningen vid sidan om den reguljära utbildningen.
SUFO har som en sammanfattande bedömning funnit ”att 
studieförbund och folkhögskolor i Sverige bedriver en folkbildande 
verksamhet som står i god överensstämmelse med de statliga målen för 
statsbidragen. Det finns på den grunden goda anledningar att staten även 
i fortsättningen anslår medel till statsbidrag för verksamheten.” 
Regeringen delar den uppfattningen. Den verksamhet som bedrivits inom 
folkbildningen sedan budgetåret 1991/92, när den nya ordningen 
infördes, visar att folkbildningen står väl rustad inför de uppgifter den 
står inför i framtiden.
6.2 Syftet med statsbidraget
Regeringens förslag: Principen att folkbildningens anordnare själva 
lägger fast målen för verksamheten skall gälla även i fortsättningen. 
Riksdag och regering skall endast ange syftet med statens 
bidragsgivning 
Följande syften med statsbidraget lades fast genom 1991 års 
riksdagsbeslut och skall fortfarande gälla.
- Syftet med statsbidrag till folkbildningen är att stödja en 
verksamhet som gör det möjligt för människor att påverka sin 
livssituation och att skapa engagemang att delta i 
samhällsutvecklingen genom t.ex. politiskt, fackligt eller kulturellt 
arbete.
- Verksamheter som syftar till att utjämna utbildningsklyftor och 
höja utbildningsnivån i samhället skall prioriteras.
- Personer som är utbildningsmässigt, socialt eller kulturellt 
missgynnade skall särskilt prioriteras. Invandrare och deltagare med 
funktionshinder utgör särskilt viktiga målgrupper. 
Därutöver skall ytterligare två syften med statens bidragsgivning  
tillföras:
- Statsbidraget till folkbildningen skall bidra till att stärka och 
utveckla demokratin.
- Statsbidraget skall bidra till att bredda kulturintresset i samhället, 
till ökad delaktighet i kulturlivet, till kulturupplevelser samt till eget 
skapande. 
Dessutom skall arbetslösa  tillföras som en prioriterad grupp.
SUFO 96: Nuvarande måldokument kan både fungera som 
styrinstrument för verksamheten och göra det möjligt att med rimligt 
säkert resultat utvärdera i vilken grad verksamheten motsvarar målen. 
SUFOs huvudintryck är att måldokumenten i rimlig utsträckning 
efterlevs av folkbildningens organisationer. De statliga måldokumenten 
bör vara oförändrade, dock bör arbetslösa tillföras som en prioriterad 
grupp.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att staten inte bör 
sätta upp fler gränser och villkor för statsbidraget till folkbildningen än 
vad som nu gäller. Flera studieförbund och folkhögskolor anser att 
statens syften med statsbidraget i stället bör tonas ned eller helt tas bort. I 
konsekvens härmed bör inte arbetslösa tillföras som en prioriterad grupp. 
Statskontoret och Riksrevisionsverket utgår i sina yttranden från en 
hållning där statliga medel till en verksamhet alltid ses som en ersättning 
för att utföra en av staten definierad och avgränsad uppgift.
Skälen för regeringens förslag: Genom riksdagens beslut 1991 
förändrades ansvarsfördelningen mellan staten och folkbildningen 
markant. Det tidigare systemet att i statliga förordningar ange regler för 
folkbildningens verksamhet och definiera ett underlag för 
bidragsberäkningen ersattes med ett system där folkbildningen själv, 
inom de ramar som riksdag och regering satte upp, tar ansvar för 
fördelning av statsbidrag, administration, organisation samt för att följa 
upp och utvärdera verksamheten.
Av beslutet framgick att staten som bidragsgivare inte skall ställa upp 
mål och syften för folkbildningen. Detta skall göras av folkbildningens 
anordnare själva. Bidragsgivaren skall å andra sidan ställa upp mål och 
syften för sin bidragsgivning. 
Denna grundläggande princip för ansvarsfördelning mellan staten och 
folkbildningen har visat sig fungera väl och ändamålsenligt. Den bör 
därför ligga fast även fortsättningsvis. Detta innebär att staten som 
bidragsgivare har till uppgift att ange vilket syfte staten har med sin 
bidragsgivning. Genom syftet anger staten motiven för statsbidraget och 
anger därmed en viljeinriktning för vad staten förväntar sig att bidraget 
främst skall bidra till för den enskilda människans och samhällets 
utveckling. Däremot föreskrivs inte hur detta skall gå till. 
Vissa studieförbund och folkhögskolor har föreslagit i sina remissvar 
att staten helt borde avstå från att ange sådana syften eller att de kraftigt 
tonas ner och att statens skäl för att ge statsbidrag endast borde ge uttryck 
för en vilja att stödja den fria och frivilliga folkbildningen. Regeringen 
har som tydligt understryks i 3 kap. den pricipiella inställningen att 
folkbildningen skall vara fri och frivillig. Däremot är det statens ansvar 
att, i förhållande till folkbildningen, vara tydlig i fråga om vad regering 
och riksdag vill uppnå genom bidragsgivningen. Uppnås inte dessa 
samhällets syften kan inte heller motivet för att ge statsbidrag kvarstå.
De syften som lades fast genom 1991 års riksdagsbeslut bör därför 
fortfarande gälla. De resurser som samhället ställer till förfogande för 
studieförbundens och folkhögskolornas verksamhet skall således även 
fortsättningsvis främst användas för att nå ut och aktivera människor, 
som har haft och har begränsade möjligheter att delta i studier och 
kulturverksamhet. De som är utbildningsmässigt eller kulturellt 
missgynnade skall prioriteras i verksamheten. Människor med 
funktionshinder och de invandrade, som tillhör de tidigare nämnda 
grupperna, är fortsatt särskilt viktiga målgrupper. Det finns risk för att 
människor som blir arbetslösa marginaliseras och passiviseras. Inte minst  
studieförbunden, med sin närhet till människor, har goda förutsättningar 
att genom sin verksamhet bryta detta mönster. Även folkbildningens fria 
arbetssätt har visat sig vara värdefullt för många  arbetslösa. Därför vill 
regeringen i enlighet med SUFOs förslag tillföra arbetslösa som en 
prioriterad målgrupp i statsbidragshänseende. Statsbidraget till 
folkbildningen har således tydliga fördelningspolitiska motiv.
Det är givetvis fortfarande lika giltigt att statsbidraget inte får 
användas till verksamheter med kommersiellt syfte.
Regeringens föreslår som ett nytt syfte med statsbidraget att det skall 
bidra till att stärka och utveckla demokratin. Folkbildningens betydelse 
för folkrörelserna, medborgerlig bildning, personlig utveckling och 
engagemang i samhällsfrågor utgör en av grunderna för en levande 
demokrati där alla är delaktiga. Regeringen är övertygad om att 
folkbildningens alla delar har en central uppgift inför framtiden att 
försvara, vitalisera och utveckla demokratin. Den folkrörelse- och 
idéburna folkbildningsverksamheten har här en särskild betydelse. Det är 
genom folkbildning i folkrörelser som Sveriges demokrati har fått en 
stark förankring i hela samhället. Därför är det också särskilt allvarligt 
om den folkrörelse- och idéburna verksamheten tunnas ut så att det inte 
längre är möjligt att se skillnad mellan olika folkbildningsorganisationers 
verksamhet, vilket det finns tendenser till enligt SUFOs utvärdering. 
Detta måste bli en allvarlig väckarklocka för folkbildningens 
organisationer och dess styrelser. De statsbidragsberättigade 
folkhögskolor och studieförbund som har folkrörelser som huvudmän har 
inte bara ett samhällsuppdrag som består i att vända sig till en bred 
allmänhet med sina bildnings- och utbildningserbjudanden. Jämsides 
med detta förväntas dessa folkhögskolor och studieförbund även bedriva 
verksamheter som syftar till att utveckla, förnya och befästa rörelsernas 
egna värderingar och idéer, t.ex. genom olika aktiviteter för att inskola, 
vidare- och fortbilda medlemmar och förtroendevalda.
Regeringen föreslår som ytterligare ett nytt syfte med statsbidraget att 
det skall medverka till att bredda kulturintresset i samhället, till ökad 
delaktighet i kulturlivet, till kulturupplevelser samt till eget skapande. 
Härigenom markeras från statens sida folkbildningens betydelse i arbetet 
för att förverkliga kulturpolitikens mål.
6.3 Folkbildningsrådet och dess uppgift att fördela 
statsbidrag
Regeringens bedömning: Folkbildningsrådets ställning och 
arbetsuppgifter bör vara oförändrade.
SUFO 96: Folkbildningsrådets principer för bidragsfördelningen bör 
på ett tydligare sätt  spegla de statliga målen. Resultatet av företagna 
utvärderingar skall användas som ett medel att åstadkomma 
verksamhetsförändringar. SUFO föreslår ingen ändring av 
Folkbildningsrådets uppgifter. 
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att 
Folkbildningsrådet skall vara kvar i sin nuvarande form och ha 
oförändrade arbetsuppgifter. SUFOs förslag att rådets 
statsbidragsfördelning på ett tydligare sätt skall spegla de statliga målen 
får föga stöd hos remissinstanserna. Flera studieförbund och 
folkhögskolor anser att rådet redan gått för långt.
Skälen för regeringens bedömning: Folkbildningsrådet, som är en 
ideell förening, är ett samarbetsorgan som bildats av folkbildningens 
organisationer Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolornas 
intresseorganisation (RIO) och Landstingsförbundet. Riksdag och 
regering har gett rådet vissa myndighetsuppgifter avseende 
statsbidragsfördelning, uppföljning och utvärdering av verksamheten. 
Vidare skall rådet lämna budgetunderlag till regeringen. Rådet skall 
inkomma med en årsredovisning enligt förordningen (1996:882) om 
myndigheters årsredovisning m.m. med undantag av 6, 10, 11 och 14 §§ 
samt i övrigt lämna regeringen sådana sakuppgifter om verksamheten 
som behövs för uppföljning och utvärdering, i enlighet med de 
föreskrifter och anvisningar som regeringen meddelar. 
Folkbildningsrådet har dessutom av sina stiftare fått vissa 
medlemsuppdrag att svara för utbildningspolitisk bevakning och 
informationsverksamhet samt att samordna folkbildningens 
internationella kontakter. 
Det är Folkbildningsrådet självt som beslutar hur verksamheten skall 
organiseras, om styrelsesammansättning och antalet beredningsorgan, om 
vilka kansliresurser som rådet behöver för att fullgöra sin uppgift etc. 
Ansvarsförhållandet och arbetsfördelningen mellan rådet och dess stiftare 
samt de enskilda studieförbunden och folkhögskolorna är således inte på 
något sätt reglerat från statens sida.
En viktig myndighetsuppgift för Folkbildningsrådet är att fördela 
statsbidrag till studieförbund och folkhögskolor. Detta skall ske dels 
utifrån de syften med statsbidraget som staten angett, dels utifrån rådets 
egna bedömningar.
Det faktum att Folkbildningsrådet tilldelats vissa myndighetsuppgifter 
innebär inte att rådet är en statlig myndighet i traditionell mening. 
Fr.o.m. budgetåret 1998 gäller nya riktlinjer för hur regeringens styrning 
av organisationer som inte är myndigheter skall ske. Dessa riktlinjer har 
tillämpats även för Folkbildningsrådet. Regeringen har därvid minskat 
den statliga styrningen på så sätt att några verksamhetsmål för 
Folkbildningsrådet inte har ställts upp, vilket varit fallet tidigare. Enligt 
regeringens mening bör vid den fortsatta tillämpningen av de nya 
riktlinjerna stor hänsyn tas till att Folkbildningsrådet är en del av den fria 
och frivilliga folkbildningen och till att dess verksamhet därmed inte kan 
inrymmas i de former för styrning av myndigheter som gäller i annan 
verksamhet.
Den princip som lades fast i 1991 års riksdagsbeslut, att folkbildningen 
själv genom Folkbildningsrådet skall fördela statsbidraget till 
studieförbund och folkhögskolor, bör gälla även fortsättningsvis. Statens 
syften med statsbidrag och rådets egna bedömningar skall, som hittills, 
ligga som grund för fördelningen. Ett sådant system låter sig inte förenas 
med att staten meddelar särskilda bestämmelser om att vissa delar av 
verksamheten skall ha mindre eller alternativt högre statsbidrag än andra 
eller på annat sätt detaljreglerar statsbidragsfördelningen. Regeringen 
delar således inte den uppfattning som Riksrevisionsverket och 
Statskontoret redovisat i sina  remissvar om att statsbidraget till den 
estetiska verksamheten skall begränsas respektive att statsbidraget främst 
skall avse den kompetensgivande verksamheten. En sådan förändring i 
statsbidragsgivningen är inte förenlig med regeringens grundläggande 
syn på statens motiv för att ge statsbidrag till folkbildningen. 
Regeringen har i avsnitt 6.2 föreslagit att nuvarande syften med 
statsbidraget skall kompletteras i vissa avseenden. Det blir då en uppgift 
för Folkbildningsrådet att bedöma hur detta påverkar rådets fördelning av 
statsbidraget. Folkbildningsrådet har således att i sitt fortsatta arbete se 
över principerna för sin bidragsfördelning och noga följa effekterna 
härav. Rådet måste därvid även vara observant på att bidragsfördelningen 
inte får som följd att studieförbundens och folkhögskolornas möjligheter 
till en mer profilerad eller folkrörelseknuten verksamhet försvåras.
Regeringen är medveten om att rådets båda uppdrag, dels att vara 
myndighetsutövare, dels att vara folkbildningens eget samarbetsorgan 
kan orsaka vissa problem och att det ställer stora krav på 
Folkbildningsrådets styrelse och rådets anställda att kunna kombinera 
sina båda roller. För att möta sin myndighetsuppgift måste styrelsen 
ibland ta kontroversiella beslut vars sakliga innehåll inte delas av alla. 
Som exempel på denna problematik anger Folkbildningsrådet i sitt 
remissvar styrelsens beslut i fråga om nya folkhögskolor och 
statsbidragsfördelningen. Det är enligt regeringens mening ofrånkomligt 
att en förnyelse och utveckling av folkbildningen ibland kan behöva gå ut 
över befintlig verksamhet. Folkbildningen behöver ständigt utvecklas 
både vad gäller arbetsformer och genom att nya verksamheter 
tillkommer. Att fortsätta etablera folkhögskoleutbildning i storstädernas 
ytterområden kan vara ett sådant exempel där en hårdhänt prioritering 
mellan flera, i och för sig angelägna, ändamål kan bli nödvändig för att 
uppnå en önskvärd förnyelse av verksamheten. Det är viktigt att 
Folkbildningsrådet även i fortsättningen kan ha den styrkan och 
integriteten att beslut till nytta för folkbildningen som helhet och dess 
utveckling kan fattas, trots att de på kort sikt kan vara kontroversiella för 
vissa delar av folkbildningen. 
Regeringen gör den sammanfattande bedömningen att 
Folkbildningsrådet hanterat sina myndighetsuppgifter på ett kompetent 
sätt och med hög integritet. Regeringen delar därför SUFOs uppfattning 
att det inte finns någon anledning att ändra Folkbildningsrådets ställning 
och arbetsuppgifter.
6.4 Utvärdering och forskning
Utvärdering
Regeringens bedömning: Folkbildningen bör regelbundet följas upp 
och utvärderas. Den statliga utvärderingen bör förnyas och breddas så 
att den dels får ett tydligt parlamentariskt inflytande, dels bidrar till en 
mångsidig genomlysning av folkbildningens betydelse för samhället. 
SUFO 96: Kommande statliga utvärderingar av folkbildningen bör ske 
i andra former än kommitténs. En fastare organisation bör eftersträvas 
som har möjligheter att arbeta mera långsiktigt än en av tid och direktiv 
låst kommitté. En möjlighet kan vara att Utbildningsdepartementet till sig 
knyter en expertgrupp av forskare och organisationsföreträdare.
Remissinstanserna: Den av SUFO föreslagna organisationen får stöd 
av Kulturrådet, Mimer, Umeå universitet, Svenska kommunförbundet 
och Lärarnas Riksförbund. Flertalet av folkbildningens egna 
organisationer avvisar däremot förslaget. Folkbildningsrådet och 
Folkbildningsförbundet anser att resurser för kontinuerlig utvärdering bör 
ges till Folkbildningsrådet på samma sätt som Skolverket och 
Högskoleverket har medel för utvärdering inom sina områden. 
Riksrevisionsverket vill ha mandat att utföra årlig revision och 
effektivitetsrevision av folkbildningen.
Skälen för regeringens bedömning: I 1991 års 
folkbildningsproposition lades fast att övergången från regelstyrning till 
målstyrning av folkbildningen förutsatte uppföljning och utvärdering  på 
alla nivåer. En förbättrad uppföljning och utvärdering var därför 
nödvändig. Att följa upp och utvärdera verksamheten är fortfarande lika 
väsentligt och bör ingå som en naturlig del i folkbildningsarbetet.
Utvärdering och uppföljning bör ske på tre nivåer, av studieförbunden 
och folkhögskolorna själva, av Folkbildningsrådet samt av staten.
Uppföljning och utvärdering av den egna verksamheten som 
studieförbund och folkhögskolor genomför bör ingå som ett naturligt 
inslag i den löpande verksamheten. Den skall ge underlag för att kunna 
bedöma verksamheten i förhållande till de egna mål som har satts upp 
och ge indikationer på om verksamheten behöver förändras eller ges en 
annan inriktning. 
Folkbildningsrådet skall främst följa upp och utvärdera effekterna av 
rådets statsbidragsgivning för att klarlägga hur statens syften med 
statsbidraget uppfylls.
Regeringen anser att även en statlig utvärdering av folkbildningen 
behövs. Den av SUFO gjorda utvärderingen har visat att det är möjligt att 
genom utvärdering få värdefull erfarenhet om folkbildningen och dess 
betydelse för den enskilde och samhället. Det är därför viktigt att sådana 
statliga utvärderingar görs även i fortsättningen med en viss 
regelbundenhet, förslagsvis vart femte år. Samtidigt är det enligt 
regeringens uppfattning viktigt att den statliga utvärderingen förnyas och 
breddas ytterligare. Den statliga utvärderingen bör ges ett tydligt 
parlamentariskt inflytande. Den bör vara ett forum för att regelbundet få 
till stånd en bred genomlysning av folkbildningens verksamhet och 
karaktär. Kommande utvärderingar bör därigenom ha som uppgift att 
studera folkbildningens mångsidighet och dess bredare betydelse för 
samhället. Att främst studera volymer och andra statistiska data är inte 
tillräckligt och ger varken staten eller folkbildningen det underlag som är 
nödvändigt för att bedöma folkbildningens utveckling. 
Formerna för hur en sådan statlig utvärdering skall organiseras bör 
ytterligare övervägas. Det ankommer på regeringen att besluta om den 
närmare utformningen av en fortsatt statlig utvärdering av 
folkbildningen. 
Forskning
Regeringens bedömning: En fristående och kvalitativt bra forskning 
om folkbildning är betydelsefull för folkbildningens utveckling. En 
sådan forskning bör komma till stånd även vid sidan av den statliga 
utvärderingen. 
Skälen för regeringens bedömning: Framför allt under 1990-talet har 
forskning kring folkbildning växt fram. För att stärka forskningsområdet 
inrättades under 1991 ett nationellt program för folkbildningsforskning, 
MIMER, förlagd till Institutionen för pedagogik och psykologi vid 
Linköpings universitet. I MIMERs uppgift ingår bl.a. att bedriva och 
stimulera till forskning inom folkbildningsområdet oavsett vetenskaplig 
inriktning. MIMER har också till uppgift att sprida forskningsresultaten i 
form av antologier och lättillgängliga vetenskapliga småskrifter.
Ett antal forskningsprojekt har även genomförts i samband med 
utvärderingar av folkbildningen på uppdrag av bl.a. SUFO och 
Folkbildningsrådet.
Forskning är en viktig förutsättning för att folkbildningen skall 
utvecklas. Genom forskning kan resultatet av utvecklingsinsatser och 
utvärderingar sättas in i ett större sammanhang och effekterna av 
genomförd folkbildningsverksamhet kan få en allsidig belysning. 
Regeringen finner det angeläget att en forskning kring folkbildning 
kommer till stånd även vid sidan av den statliga utvärderingen. Det är av 
vikt att framtida forskning också ger kunskap om vilken betydelse 
folkbildningen har för samhället och dess utveckling. Det är regeringens 
uppfattning att det är värdefullt om folkbildning också kan beskrivas och 
värderas tvärvetenskapligt så att dess betydelse även för kultur-, fritids-
och arbetsmarknadsområdena kan uppmärksammas.
Folkbildningsrådet har i sitt utvärderingsarbete i hög grad vänt sig till 
forskare, fristående från folkbildningen. Regeringen finner det angeläget 
att rådet även fortsättningsvis har en nära och frekvent kontakt med 
forskare. Det är vidare angeläget att rådet upparbetar en kvalitativt bra 
beställarkompetens i förhållande till fristående forskare.
Regeringen kommer senare att i 9 kap. föreslå att särskilda medel bör 
avdelas ur folkbildningsanslaget för att möjliggöra en utvecklings- och 
försöksverksamhet inom folkbildningen. Denna resurs bör kunna bidra 
till att det viktiga samspelet mellan forskare och utveckling av 
folkbildningen utvecklas.
7 Folkbildningens relation till 
vuxenutbildningen och högskolan
Folkhögskolorna och studieförbunden bidrar verksamt till det livslånga 
lärandet. Genom att delta i folkbildning skaffar sig kvinnor och män ofta 
kunskaper, som skulle kunna erövras även inom ramen för det offentliga 
skolväsendet eller högskolan, men i folkbildningen sker det i andra 
former och med annorlunda arbetssätt utan centralt fastställda kursplaner, 
studieplaner eller liknande.
Till skillnad från folkbildningsverksamheten är utbildningen som 
erbjuds av det offentliga skolväsendet och av högskolan bunden av 
kursplaner. De studerande får betyg efter varje kurs. SUFO har inte lagt 
några förslag beträffande folkbildningens roll när det gäller 
behörighetsgivande utbildning. Önskemål har dock i olika sammanhang 
förts fram om att öppna möjligheter för studieförbunden att utfärda 
kompetensbevis.
Enligt regeringens mening har folkbildningen en stor och viktig 
uppgift inom det livslånga lärandet som bör värderas högt, men 
folkbildningens uppgift bör skilja sig från den uppgift som ligger på det 
offentliga skolväsendet och högskolan. Det är väsentligt att riksdagen, 
regeringen och folkbildningen själv värnar om folkbildningens 
kännetecken. Mot den bakgrunden vill regeringen här redovisa sin 
ståndpunkt i fråga om studieförbundens och folkhögskolornas roll när det 
gäller behörighetsgivande utbildning och relationen till 
vuxenutbildningen och högskolan.
7.1 Folkbildningens nuvarande möjligheter att anordna 
behörighetsgivande vuxenutbildning
Folkhögskolan och den gymnasiala nivån
Folkhögskolan ger inga betyg. Däremot kan utbildning vid folkhögskolor 
ge behörighet för tillträde till bl.a. högskoleutbildning. Efter studier 
främst inom allmän kurs vid en folkhögskola kan en studerande få ett 
studieomdöme, som är ett urvalsinstrument för sökande till högskolan 
efter folkhögskolestudier.
Enligt Folkbildningsrådets riktlinjer avser studieomdömet den 
studerandes förmåga att bedriva studier och det siktar till att ge 
vägledning vid bedömning av den studerandes förutsättningar att 
tillgodogöra sig fortsatt utbildning som har huvudsakligen teoretisk 
prägel. Bedömningen skall grundas på iakttagelser från så många 
bedömare som möjligt och i varierande typer av arbetsuppgifter och 
arbetsssituationer. Studieomdömet fördelas på fyra olika skalsteg. I 
riktlinjerna anges procentsatser för hur de avgivna studieomdömena i 
genomsnitt skall fördelas mellan de fyra skalstegen.
I 1991 års proposition om folkbildning (prop. 1990/91:82, s. 28) 
anförde det föredragande statsrådet att tidigare använt normeringsprov 
inte längre behövdes för att studieomdömen skulle kunna sättas. 
Lärarkollektivets bedömningar skulle enligt statsrådets mening vara 
tillräckliga. ”Detta förutsätter dock att nuvarande rekommendationer följs 
på skolorna och att folkhögskolorna gemensamt uppmärksammar och 
åtgärdar avsteg från den befintliga rekommendationen.” 
Folkbildningsrådet gör årliga uppföljningar av hur folkhögskolorna sätter 
studieomdömen.
Av Högskoleverkets föreskrifter om grundläggande behörighet samt 
urval (HSVFS 1996:22) framgår att den som har gått igenom utbildning 
vid folkhögskola har grundläggande behörighet, om den studerande har 
1–3 års folkhögskolestudier (omfattningen är beroende på tidigare 
studier/arbetslivserfarenhet), samt har kunskaper motsvarande godkänd 
nivå i de gymnasiala kärnämneskurser som förekommer i komvux. 
Folkhögskolorna utfärdar intyg om detta. Folkhögskolorna kan också ge 
särskild behörighet för de studerande som har inhämtat kunskaper 
motsvarande godkänd nivå i kurser enligt kurssystemet i den nya 
gymnasieskolan. Högskoleverket föreskriver också att platserna vid urval 
på betyg skall fördelas i förhållande till antalet behöriga sökande i fyra 
olika grupper, varav en utgörs av sökande som har grundläggande 
behörighet på grundval av utbildning vid folkhögskola.
Folkhögskolan och högskolenivån
Folkhögskolorna genomför också kurser som av folkhögskolorna anses 
ligga på högskolenivå. 1973 års folkhögskoleutredning föreslog att 
fritidsledarutbildning skulle bedrivas enbart vid folkhögskolor. Centralt 
utarbetade och fastställda studieplaner skulle gälla som riktmärken utan 
att vara bindande. I både folkhögskoleutredningens förslag och 
riksdagens beslut (prop. 1975:14, UbU 1975:12, rskr. 1975:123) 
förutsattes att fritidsledarutbildningen skulle ha någon form av 
högskolestatus. I budgetpropositionen 1979 uttalade föredraganden att 
fritidsledarutbildningen ”är av sådan karaktär att den skall anses 
jämställd med högskoleutbildning”. I 1991 års folkbildningsproposition 
hade föredraganden ”inga invändningar mot att folkhögskolorna 
anordnar fritidsledarutbildning”. Samtidigt betonades att det ”är inte ett 
monopol för folkhögskolorna utan en tillåtelse för att statsbidraget går till 
sådant ändamål vid skolorna”. Folkhögskolorna och deras styrelser skulle 
i högre grad än dittills själva ta ansvaret för den direkta utformningen 
m.m.
Genom 1993 års högskolereform infördes en tydligare avgränsning av 
utbildningar som tillhör högskolan och andra fristående utbildningar på 
eftergymnasial nivå. För de offentliga högskolorna infördes 
examensordning, som innebär att regeringen beslutar om vilka examina 
som får ges vid universitet och högskolor. Vid sidan av de offentliga 
högskolorna finns också vissa enskilda utbildningsanordnare som 
anordnar utbildning på högskolenivå. Genom lagen (1993:792) om 
tillstånd att utfärda vissa examina infördes tydligare regler för de 
enskilda utbildningsanordnare som vill utfärda en examen som finns 
upptagen i examensordningen. Även om fritidsledarutbildning och andra 
utbildningar, exempelvis dramapedagog- och mediautbildningar, som 
bedrivs vid vissa folkhögskolor är eftergymnasial utbildning, finns de 
inte upptagna som en examen i examensordningen och är inte att betrakta 
som en högskoleutbildning i högskoleförordningens mening.
Studieförbunden
I förordningen (1991:977) om statsbidrag till folkbildningen fanns 
ursprungligen, som villkor för statsbidrag, en föreskrift om att 
undervisningen ”skall anordnas så att den till form och arbetssätt tydligt 
skiljer sig från den som anordnas i det offentliga skolväsendet och 
högskolan.” Studieförbundens utbud av studiecirklar å ena sidan och 
kursutbudet i komvux och vissa högskoleutbildningar å den andra sidan 
har dock i vissa delar likartat kunskapsinnehåll. Den kunskap som 
uppnås i en studiecirkel kan vara fullt likvärdig med den som uppnås 
genom en komvuxkurs eller en högskoleutbildning, även om studierna är 
upplagda på helt olika sätt och deltagarna har skilda mål med sina 
studier. Deltagarna i en studiecirkel kan, om studieförbundsavdelningen 
medger det, få ett intyg om vilken utbildning de har genomgått, men 
något kompetensbevis eller betygsdokument får inte utfärdas av 
studieförbundet.
I propositionen om vissa gymnasie- och vuxenutbildningsfrågor m.m. 
(prop. 1991/92:157) framhöll den dåvarande regeringen behovet av 
livslångt lärande. Den utbildning som är önskvärd kan erhållas på skilda 
sätt, på egen hand eller i mer organiserade former. För den som parallellt 
med sitt yrkesarbete vill bedriva vuxenstudier, som leder till formell 
behörighet, kan det vara svårt att finna en utbildning som passar in i tid 
och rum. Studieförbunden fyller här en viktig funktion. De karaktäriseras 
av flexibla organisationer och arbetsformer och finns på ett stort antal 
orter i landet. Enligt propositionen var det viktigt även när det gäller 
kompetensinriktad utbildning att ta till vara den kapacitet som 
studieförbunden förfogar över. Regeringen föreslog att studieförbunden 
skulle få möjlighet att anordna undervisning som både till form och 
arbetssätt motsvarade den som anordnas inom det offentliga skolväsendet 
och högskolan, utan att statsbidraget påverkades.
Kulturutskottet (bet. 1991/92:KrU31) ansåg att förslaget inte fick 
tolkas som en förändring av folkbildningsuppdraget utan snarare som en 
komplettering och gjorde vissa påpekanden och förtydliganden av 
regeringsförslaget. Utskottet underströk särskilt vad som anförts i 
propositionen om att kompetensinriktad utbildning i studiecirkelform inte 
får vara av sådan omfattning att det går ut över den folkbildande 
verksamheten. Utskottet framhöll också att verksamheten inom 
kompetensgivande studiecirklar så långt det är möjligt bör präglas av 
samma synsätt som är utmärkande för studiecirkelverksamheten i övrigt, 
nämligen att deltagarna deltar i valet av arbetssätt och metoder och 
tillsammans med cirkelledarna tar ansvaret för studierna.
Efter riksdagens beslut (bet. 1991/92:KrU31, rskr. 1991/92:331) 
ändrades förordningen om statsbidrag till folkbildningen på så sätt att 
nämnda föreskrift upphävdes som generellt villkor för statsbidrag till 
folkbildningen.
7.2 Folkbildningens roll i framtiden beträffande 
behörighetsgivande vuxenutbildning 
Regeringens förslag: Föreskriften om att undervisningen skall 
anordnas så att den till form och arbetssätt tydligt skiljer sig från den 
som anordnas i det offentliga skolväsendet och högskolan, skall tas 
bort som särskilt villkor för statsbidrag till folkhögskolan.
Regeringens bedömning: Folkhögskolorna och studieförbunden 
bör själva ta ansvar för att all utbildning som anordnas med 
statsbidrag präglas av folkbildningens kännetecken.
Skälen för regeringens förslag och bedömning: Föreskriften att 
undervisningen skall anordnas så att den till form och arbetssätt tydligt 
skiljer sig från den som anordnas i det offentliga skolväsendet och 
högskolan togs år 1992 bort ur förordningen (1991:977) om statsbidrag 
till folkbildningen som ett generellt villkor, men den finns kvar som ett 
särskilt villkor för statsbidrag till folkhögskolor. Skolväsendet har under 
årens lopp tagit starka intryck av folkbildningens pedagogik och har 
också fått nya uppgifter och vidgade målgrupper. Man har närmat sig 
folkbildningen vad gäller kunskapssyn, människosyn, pedagogiska 
former, arbetssätt och metoder. Folkbildningen bör givetvis inte ändra sin 
pedagogik därför att andra utbildningar har närmat sig folkbildningen. 
Det är och bör vara en fråga för folkbildningen själv att utveckla de 
pedagogiska formerna och att, tillsammans med dem som deltar i 
folkbildningen, välja det för varje grupp bästa arbetssättet. Regeringen 
har stor tilltro till folkbildningens egen förmåga att bedriva sin 
verksamhet i lämpliga former. Det finns inga hållbara skäl för staten att 
genom föreskrifter styra former och arbetssätt i folkbildningen.
Både studieförbunden och folkhögskolorna har folkbildningsmässiga 
särdrag som är värdefulla och som folkbildningen själv värnar om och 
vill utveckla. Regeringen räknar med att folkbildningen själv tar ansvar 
för att all utbildning som anordnas med statsbidrag präglas av 
folkbildningens kännetecken. Folkbildningsrådet bör noggrant följa 
utvecklingen.
I detta sammanhang vill regeringen också kommentera innebörden av 
begreppet skolväsendet. I propositionen om vissa gymnasie- och 
vuxenutbildningsfrågor m.m. (prop. 1991/92:157) och i 
riksdagsbehandlingen nämndes komvux och högskolan. I den föreskrift 
som behandlades fanns dock begreppet ”det offentliga skolväsendet”. 
Detta består enligt skollagen (1985:1100) av två delar. Den ena delen är 
det offentliga skolväsendet för vuxna, som omfattar kommunal 
vuxenutbildning (komvux), vuxenutbildning för utvecklingsstörda 
(särvux) och svenskundervisning för invandrare (sfi). Den andra delen är 
det offentliga skolväsendet för barn och ungdom, som omfattar 
förskoleklassen, grundskolan, gymnasieskolan, särskolan, specialskolan 
och sameskolan.
Regeringen vill klargöra att även sfi och särvux ligger inom ramen för 
sådan utbildning som folkbildningen, om man så önskar och tillsammans 
med deltagarna finner det lämpligt, kan erbjuda. Däremot är det inte 
rimligt att folkbildningen erbjuder utbildning i skolämnen till barn och 
ungdom eller på annat sätt tar över det ansvar som det offentliga 
skolväsendet har för dem.
7.3 Inga betyg inom folkbildningen
Regeringens bedömning: Betyg bör inte förekomma inom 
folkbildningen.
Bakgrund: I komvux och sfi ges betyg efter varje avslutad kurs. I 
särvux sätts betyg för den som uppnår lägst betyget Godkänd. Den som 
har deltagit i en studiecirkel och vill ha ett formellt kompetensbevis på 
sina kunskaper har möjlighet att få betyg genom att genomgå en 
prövning inom det offentliga skolväsendet. Detta gäller även den som vill 
ha ut ett formellt betyg efter att ha studerat vid en folkhögskola. I särvux 
kan prövningar inte förekomma, men av de övriga 
skolformsförordningarna framgår det att den som vill ha betyg har rätt att 
genomgå prövning. Denna rättighet gäller t.ex. även när en vuxen vill 
höja ett betyg som man har från en tidigare utbildning.
Frågan om rätt för studieförbunden att utfärda betyg behandlades i 
propositionen om vissa gymnasie- och vuxenutbildningsfrågor m.m. 
(prop.1991/92:157). Möjligheten för studieförbunden att anordna 
kompetensinriktad utbildning bedömdes inte vara ett intrång på det fria 
och frivilliga folkbildningsarbetet. Prövningen av de studerandes 
kompetens borde dock, liksom tidigare, förbehållas den som står under 
direkt statlig tillsyn, dvs. det offentliga skolväsendet.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att det är 
viktigt att värna om folkbildningens särprägel, att betona att den är fri 
och frivillig, inte bunden av någon läroplan eller några centralt fastställda 
kursplaner utan bygger på deltagarnas fria kunskapssökande.
Några betyg som motsvarar skolväsendets bör därför inte förekomma 
inom folkbildningen. Om en studerande vill ha formell kompetens i form 
av betyg enligt det offentliga skolväsendets betygssystem efter att ha 
skaffat sig kunskaper i en studiecirkel eller vid en folkhögskola, måste 
hon eller han genomgå prövning inom ramen för skolväsendet. Den som 
vill ha ett sådant betyg har rätt att gå igenom en prövning för att få det. 
Ett tungt skäl till regeringens ställningstagande mot att ge folkbildningen 
rätt att sätta betyg är de stora nackdelar det skulle medföra för 
folkbildningens självständighet. Om betyg skulle sättas inom 
folkbildningens ram, måste folkbildningen i denna del av sin verksamhet 
ställas under tillsyn av Statens skolverk och åläggas att tillse att 
cirkelledarna respektive folkhögskollärarna konsekvent arbetar mot de 
mål som anges i kursplanen för kursen och som stöd för sin 
betygssättning använder de betygskriterier som Skolverket har fastställt 
för kursen. Vidare borde de, liksom lärarna inom skolväsendet, använda 
de centralt fastställda prov som finns för gymnasieskolan och den 
gymnasiala vuxenutbildningen som ett hjälpmedel för att 
bedömningsgrunderna skall bli så enhetliga som möjligt över landet. En 
sådan detaljreglering och styrning står i bjärt kontrast till önskemålet om 
en fri och frivillig folkbildning. 
Regeringen anser dock, som framgår av följande avsnitt, att resultatet 
av studier vid en folkhögskola i vissa fall bör få tillgodoräknas inom 
komvux i form av betyg.
Sedan 1993 års högskolereform har högskolorna stor frihet att besluta 
om utbildningarnas innehåll och uppläggning. Regeringen beslutar om 
vilka examina som får ges inom högskolan och vilka mål som skall 
uppnås för de olika examina. De kompetensbevis som högskolorna 
utfärdar är dels kursbevis, dels examensbevis. Högskolornas frihet att 
själva besluta om utbildningarnas innehåll och uppläggning innebär att 
det finns en mycket stor variation mellan högskolorna. Högskolorna har 
också ett stort ansvar när det gäller att bevaka kvaliteten i utbildning. De 
regler som styr högskolans arbete i högskolelagen och i 
högskoleförordningen skall garantera detta. Därför måste det vara 
högskolorna som har ensamrätt att utfärda betyg och kurs- och 
examensbevis för den utbildning de bedriver och denna uppgift kan inte 
överlämnas till andra utbildningsanordnare. Däremot kan högskolan 
pröva om en tidigare utbildning eller verksamhet kan godtas för 
tillgodoräknande vid fortsatta studier inom högskolan.
7.4 Möjligheter att få betyg i komvux genom 
tillgodoräknande av resultat av utbildning vid 
folkhögskola
Regeringens bedömning: Möjligheter bör öppnas för dem som har 
genomgått utbildning vid folkhögskola att i vissa fall tillgodoräkna sig 
resultatet av den som betyget Godkänd, när de fortsätter med en 
utbildning inom komvux som syftar till att uppnå ett slutbetyg.
Skälen för regeringens bedömning: Inom ramen för kunskapslyftet, 
där kommunerna har ansvaret och som innebär gymnasial utbildning, är 
det fullt möjligt att en folkhögskola eller ett studieförbund åtar sig 
uppdrag från en kommun att genomföra utbildning för vissa elever. Det 
kan vara fråga om regelrätt uppdragsutbildning, som till alla delar skall 
följa komvux regelsystem. Då sätts betyg enligt komvux betygssystem av 
folkhögskolans respektive studieförbundets lärare, men 
betygsdokumenten skall utfärdas av den rektor i det offentliga 
skolväsendet som ansvarar för uppdraget.
Men uppdraget kan också vara utformat så att det är vanlig 
folkhögskoleutbildning som bekostas av kommunen för deltagare i 
kunskapslyftet, om detta bäst svarar mot deltagarnas önskemål och 
behov. Folkhögskolorna disponerar dessutom 10 000 ”egna” 
årsstudieplatser inom kunskapslyftet. I dessa två fall sätts inga betyg. En 
studerande som inom ramen för sådan utbildning har slutfört ett eller 
flera ämnen kan vilja fortsätta sin utbildning i komvux genom att delta 
exempelvis i någon yrkesutbildning enligt gymnasiala kursplaner. En 
sådan studerande kan ha som mål att uppnå en fullständig 
gymnasiekompetens. För att få ut ett slutbetyg från gymnasial 
vuxenutbildning måste man emellertid ha betyg i samtliga kurser som 
skall ingå. I dag får inte folkhögskolestudierna tillgodoräknas formellt, 
om en sådan studerande vill ta ut ett slutbetyg på hela sin utbildning. För 
att slutbetyget skall kunna omfatta även den kompetens som uppnåtts 
genom folkhögskolestudierna, krävs det att prövningar genomförs och 
betyg sätts på kurser motsvarande utbildningen vid folkhögskolan.
Detta gagnar inte samverkan mellan de olika 
vuxenutbildningsanordnarna, som är så viktig från deltagarsynpunkt. Det 
är inte heller tillfredsställande om studier vid en folkhögskola, som ger 
grundläggande eller särskild behörighet för högskolestudier, inte skulle 
kunna tillgodoräknas på den gymnasiala nivån i komvux.
Regeringen anser därför att det bör införas en föreskrift i komvux 
regelsystem som gör det möjligt att formellt tillgodoräkna kunskaper som 
har uppnåtts vid folkhögskola. Ett villkor bör vara att uppnådda 
kunskaper har dokumenterats i form av ett intyg, som anger innehållet i 
utbildningen och anger att godkänt studieresultatet har uppnåtts. När 
rektorn i komvux finner att målen enligt kursplanen för motsvarande kurs 
i komvux har uppnåtts, får betyget Godkänd sättas på kursen på grundval 
av intyget. Om någon del av kursplanen inte ingår, måste en prövning 
genomföras på denna del av kursen. En prövning måste också 
genomföras om den studerande vill försöka få ett högre betyg än 
Godkänd.
7.5 Folkbildningens samverkan med högskola och 
forskning
Regeringens bedömning: Högskolan bör ha kontakter med 
folkbildningen som en del av högskolans samhällsuppgift och hålla 
kontakt med medborgare utanför högskolevärlden. Folkbildningen bör 
ha intresse av att ta del av vetenskap och forskning och medverka till 
att kunskaper sprids. Att få till stånd en fungerande samverkan och ett 
utbyte av erfarenheter mellan å ena sidan folkhögskolor och 
studieförbund och å den andra sidan högskola och forskning bör vara 
en viktig uppgift för båda parter.
Skälen för regeringens bedömning: Samverkan mellan universitet 
och högskolor och folkhögskolor och studieförbund har gamla 
traditioner. Föreståndarna för de först etablerade folkhögskolorna kom 
från universiteten. Traditionen att utnyttja universititetslärare som 
föreläsare, lärare och studiecirkelledare inom folkhögskolor och 
studieförbund lever fortfarande. Inte minst kontakterna med de mindre 
och medelstora högskolorna har ökat på senare år.
Regeringen ser det som värdefullt att denna samverkan kan utvecklas 
ytterligare till gagn för högskolan och för folkbildningen. Både 
folkbildningen och högskolan behöver sträva efter att hitta och utnyttja 
mötesplatser för utbyte av erfarenheter. En öppen dialog mellan 
företrädare för vetenskap och andra medborgare är i hög grad en 
demokratifråga. Att gemensamt diskutera problem som är angelägna för 
arbetet i t.ex. en folkrörelse kan vara ett sätt att utveckla sådana 
mötesplatser. Det är också viktigt att folkbildningen, liksom hittills, 
använder forskare och forskningsresultat i sin verksamhet. Vetenskap bör 
komma till användning i folkbildningens vardag så att det kan komma 
många till del vad som rör sig på högskoleområdet och i 
forskningsvärlden. Det är också viktigt att universiteten och högskolorna 
i sin verksamhet drar nytta av kontakter med folkbildningen. Nyligen har 
t.ex. Göteborgs universitet samarbetat med Nordens Folkliga Akademi 
och Göteborgs folkhögskola kring folkbildningsdagar som ägde rum i 
anslutning till bokmässan i Göteborg. Universitetet har också startat 
Grundtvig Institutet vid Göteborgs universitet – ett nätverk för 
kunskapsutveckling och kunskapsspridning.
Högskolan har – utöver sina två huvuduppgifter utbildning och 
forskning – fått en tredje uppgift som innebär ökade och fördjupade 
kontakter med det övriga samhället. Regeringen lägger stor vikt vid en 
fungerande samverkan och ett ökat erfarenhetsutbyte mellan 
högskolevärlden och folkbildningen. Regeringen har bl.a. uttalat (prop. 
1996/97:1 utg.omr. 16, s. 88) att det är ”väsentligt att universitet och 
högskolor även samverkar med personer som inte har studerat eller har 
för avsikt att studera vid högskolan. Forskare bör vara aktiva inom bl.a. 
folkbildningen och de bör på ett populärvetenskapligt sätt redogöra för de 
senaste forskningsrönen i samarbete med skolor, muséer, fackförbund 
etc. Regeringen anser att sådana verksamheter bör utvecklas.”
8 Några centrala utvecklingsområden
Regeringen vill här mot bakgrund av vad som tidigare anförts ta upp 
några centrala områden där folkbildningsarbetet kan få stor betydelse för 
samhällsutvecklingen även framöver. 
8.1 Ett lyft för kultur och bildning
Regeringens bedömning: Regeringens satsning på kunskapslyftet 
bör kompletteras med ett lyft för kultur och bildning i bred 
bemärkelse genom den fria och frivilliga folkbildningen. 
Naturvetenskap och teknik bör ges ökad uppmärksamhet i 
bildningsarbetet.
Skälen för regeringens bedömning
Samhällets satsningar på en allmän kompetenshöjning
Utbildningspolitiken är av central betydelse för ansträngningarna att 
stärka tillväxten, öka sysselsättningen, minska klyftorna i samhället och 
trygga välfärden. Det är viktigt att tillförsäkra alla ungdomar möjligheter 
till en god utbildning som lägger grunden för ett livslångt lärande. Det är 
också viktigt att ge vuxna, och främst dem som har en låg 
utbildningsnivå, chansen att förbättra sina grundläggande kunskaper och 
få tillgång till ny kunskap för att ge dem bättre möjligheter på 
arbetsmarknaden. Samhällets förändring och inte minst arbetslivets 
förnyelse ställer nya och högre krav på oss alla som samhällsmedborgare. 
Det som traditionellt har betraktats som medborgarkunskap, delaktighet 
och inflytande är i dag lika viktigt även i arbetslivet. Alla medborgare 
behöver ges goda förutsättningar för en hög livskvalitet som innebär 
personlig utveckling och möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. 
En rad initiativ har tagits för att föra utvecklingen av vårt land i denna 
riktning.
Den svenska gymnasieskolan har byggts ut och blivit treårig. Det är en 
rättighet för alla ungdomar att få en gymnasial utbildning. Oavsett vilken 
inriktning de väljer för sin gymnasieutbildning läser alla en gemensam 
kärna av kurser, som har bedömts väsentliga både för att kunna komma 
in på arbetsmarknaden och för att aktivt kunna delta i samhällslivet och 
kunna påverka sina livsvillkor. Vuxna har möjlighet att inom ramen för 
kommunal vuxenutbildning få motsvarigheten till den utbildning som 
ungdomarna får i grundskolan och gymnasieskolan. Vuxenutbildning på 
grundskolenivå har kunnat göras till en obetingad rättighet för vuxna att 
få del av.
Högskolan har fått en permanent utbyggnad som påbörjades hösten 
1997. Expansionen av den högre utbildningen i Sverige sker från ett gott 
utgångsläge, eftersom vi har en i internationell jämförelse hög 
utbildningsstandard. Den är dock ojämnt fördelad mellan olika 
åldersgrupper. Utbyggnaden av högskolan förväntas leda till att andelen 
personer med högskoleutbildning ökar bland dem som är födda på 1960-
talet och senare samt till att det blir en jämnare regional utveckling.
Kunskapslyftet
Den 1 juli 1997 inleddes den femåriga satsning på vuxenutbildning som 
benämns kunskapslyftet. Denna satsning riktar sig främst till arbetslösa 
som inte har gått igenom treårig gymnasieskola, men alla som saknar 
sådan gymnasiekompetens kan delta. Utbildningen inom kunskapslyftet 
skall syfta till kompetens, huvudsakligen på gymnasial nivå, och 
behörighet för vidare studier. Eftersom ett lagstadgat ansvar att erbjuda 
gymnasial utbildning till vuxna ligger på kommunerna, var det naturligt 
att Sveriges kommuner fick ansvaret för huvuddelen av kunskapslyftet.
Även folkhögskolorna tillhandahåller utbildning som leder till en 
kompetens motsvarande gymnasieskolan i den meningen att den är 
behörighetsgivande för högre studier. Inom kunskapslyftet har 10  000  
utbildningsplatser avsatts direkt till folkhögskolan som ett permanent 
tillskott.
Regeringen har särskilt framhållit betydelsen av att kommunerna, 
utöver den egna komvuxorganisationen, både kan och bör utnyttja 
folkhögskolor och studieförbund för att genomföra den femåriga 
satsningen på vuxenutbildning. Kommunerna har inom ramen för den 
dialog som skett genom den delegation för kunskapslyftet regeringen 
utsett, uppmanats att särskilt ta till vara studieförbundens och 
folkhögskolornas erfarenheter och kunskaper. Detta är nödvändigt inte 
minst för att kunna tillgodose att den utbildning som erbjuds skall passa 
för olika individers skilda önskemål och behov vad gäller bl.a. 
uppläggningen av utbildningen. Hela folkbildningens utbud av 
studiemöjligheter är ett viktigt alternativ för vuxna som söker vägledning 
och vill hitta sin väg in i och genom kunskapslyftet. Det är också viktigt 
att det kommer till stånd samverkan mellan folkbildningen och 
kommunernas vuxenutbildning, framför allt som en del av reformeringen 
av vuxenutbildningen. Folkhögskolorna och studieförbunden måste 
finnas med i denna process.
Kommunerna har, så som det var tänkt, utnyttjat folkbildningen för att 
genomföra det första året av kunskapslyftet. Både folkhögskolor och 
studieförbund har fått uppdrag. Den uppföljning som gjorts genom 
Delegationen för kunskapslyftet visar att under hösten 1997 har volymen 
av uppdrag till folkhögskolor motsvarat ca 2 000 årsstudieplatser på 
heltid utöver de 10  000 platser som fördelats direkt till folkhögskolorna. 
Uppdragen till studieförbund har motsvarat ca 4 000 årsstudieplatser på 
heltid, men ett betydligt högre antal individer har deltagit där eftersom 
studieförbunden oftast har anlitats för kurser som syftar till att orientera 
om och motivera för studier och sådana kurser är betydligt kortare än ett 
år. När det gäller sådana orienteringskurser kan folkbildningen göra en 
viktig insats genom sin förmåga att nå korttidsutbildade och inspirera, 
motivera och förbereda dem för fortsatta studier.
Folkhögskolornas och studieförbundens roll i kunskapslyftet är alltså 
viktig, men det är helt en fråga för folkbildningen själv att avgöra om 
man vill ta på sig uppdrag att bedriva behörighetsgivande utbildning.
Folkbildningens viktigaste funktion i det livslånga lärandet är den egna 
folkbildningsverksamheten. Den är något unikt som inte kan förmedlas 
på samma sätt av ett reguljärt utbildningsväsende styrt av kursplaner, 
betyg och resultatkrav.
Ett lyft för kultur och bildning  
Genom kunskapslyftet har regeringen satsat stora resurser på att höja den 
vuxna befolkningens formella kompetens i form av behörighetsgivande 
utbildning upp till treårig gymnasiekompetens. Till en sådan 
kompetenshöjning har även den reguljära verksamheten i folkhögskolans 
allmänna kurser och i komvux bidragit verksamt under årens lopp och 
gör så även i framtiden. Det räcker dock inte med ett kunskapslyft som är 
inriktat mot formell behörighet.
Vi behöver både i vardagslivet, samhällslivet och arbetslivet 
människor som har en social kompetens och kan samverka med andra i 
problemlösning och kring konkreta arbetsuppgifter. Vi behöver 
människor som har en kulturell kompetens, insikter och färdigheter inom 
det estetiska och skapande området och kan använda sin fantasi och 
människor som har förmåga att sätta sig in i andra kulturer än vår egen. 
Och vi behöver det som kanske är viktigast av allt, nämligen människor 
som har den medborgarskolning som är en nödvändig förutsättning för 
att det demokratiska samhället skall fungera och för att medborgarna 
både skall kunna påverka sin egen livssituation och kunna vara aktiva, 
solidariska och engagerade deltagare i en utveckling av ett framtida 
samhälle som gagnar alla.
Här är folkhögskolornas och studieförbundens insatser viktiga. Det är 
här folkbildningen har sin egen roll i det livslånga lärandet. Därför 
behöver nu regeringens satsningar på kunskapslyftet kompletteras genom 
ett lyft också för kultur och bildning i bred bemärkelse.
Där har också kunskaper och en bred bildning i naturvetenskap och 
teknik en viktig roll för framtiden. Vårt samhälle påverkas i dag kanske 
mer än någonsin tidigare av utvecklingen inom naturvetenskaplig och 
teknisk forskning. Genom ny teknik förändras ständigt förutsättningar 
och villkor för enskilda människor såväl i arbetslivet som i vardagslivet. 
Bildningsbegreppet bör därför vidgas och naturvetenskap och teknik bör 
ges ökad uppmärksamhet i det dagliga arbetet. Den utvecklingen gör det 
angeläget att folkbildningen bidrar till att utjämna kunskapsklyftorna 
även inom dessa områden. Flera, inte minst flickor och kvinnor, behöver 
få del av denna kunskap. Det är en förutsättning för att många skall 
kunna vara med och påverka utvecklingen i framtiden. 
Regeringens satsning på kunskapslyftet bör kompletteras med ett lyft 
för kultur och bildning i bred bemärkelse genom den fria och frivilliga 
folkbildningen.
8.2 Folkbildningens roll för kulturen
Regeringens bedömning: Folkbildningen bör spela en viktig roll för 
att förverkliga kulturpolitiken.
Folkbildningen bör ha en viktig fördelningspolitisk uppgift både 
geografiskt och socialt genom att den når ut till orter som saknar 
andra kulturinstitutioner och till grupper som inte får del av 
samhällets övriga kulturutbud.
Folkbildningen bör också ha stor betydelse som mötesplats mellan 
kulturarbetare och amatörer samt som arbetsmarknad för 
kulturarbetare.
Folkbildningen bör ge människor möjligheter till eget kulturellt 
skapande och till att skaffa sig färdigheter för detta.
Skälen för regeringens bedömning: I de av riksdagen fastställda 
kulturpolitiska målen ingår att främja bildningssträvandena. Vid sidan av 
konstarterna, medierna och kulturarvet är detta en av hörnstenarna i 
kulturpolitiken. Det folkbildningsarbete som utförs av folkhögskolor och 
studieförbund är viktigt för att förverkliga de kulturpolitiska målen.
Folkbildningen med sin breda verksamhet spelar en viktig roll för att 
förverkliga de kulturpolitiska målen. Om kulturpolitikens inriktning mot 
ökad delaktighet, reella yttrandemöjligheter, kulturell förnyelse, positivt 
bruk av kulturarvet och kulturen som en obunden, utmanande och 
dynamisk kraft i samhället skall uppnås, behöver folkbildningen stärka 
sina insatser. Idérikedomen och initiativkraften inom folkbildningen 
kommer att ha stor betydelse för utvecklingen av kulturen i vårt land.
Folkbildningen når alla samhällsgrupper och åldrar och blir för många 
en introduktion till fortsatta kulturupplevelser. Folkbildningen når också i 
sin kulturverksamhet bättre än många andra aktörer funktionshindrade, 
människor med invandrarbakgrund och korttidsutbildade. Folkbildningen 
finns och bedriver en aktiv bildnings- och kulturverksamhet på praktiskt 
taget alla orter och i alla kommuner. Därigenom ökar möjligheterna för 
alla till delaktighet i kulturlivet och till kulturupplevelser. I mindre och 
medelstora kommuner bär studieförbunden upp mycket av det lokala 
kulturlivet. I det stora flertalet kommuner saknas fasta kulturinstitutioner 
för t.ex. musik och teater. Biblioteken är i dessa kommuner de enda 
kulturinstitutionerna. I dessa ca 250 kommuner är studieförbunden, 
tillsammans med föreningslivet och folkbiblioteken, de viktigaste 
arrangörerna av kulturprogram. Där det finns en folkhögskola fungerar 
den inte sällan som ett kulturellt centrum i bygden. 
Studieförbundens hela verksamhet och särskilt studiecirklarna inom 
kulturområdet tillmäts en väsentlig betydelse för kulturlivet i vid mening. 
Stödet till studieförbunden ses också i de flesta kommuner som en del av 
kulturpolitiken.
Folkhögskolornas långa och korta kurser utbildar varje år många inom 
det estetiska området och spelar därmed en viktig roll bl.a. som 
förberedelse inför högre konstnärlig utbildning och för att bredda 
intresset för den utövande konsten.
Ett viktigt kännetecken för folkbildningen är kulturaktiviteter som 
engagerar människor. Folkbildningen ger rum för egen verksamhet. Dess 
funktion som arrangör förutsätter förankring i den lokala befolkningen. 
Den enskilde får möjlighet att påverka inriktningen av arrangemangen. 
Medlemmar och andra aktiva sprider kännedom om arrangemangen och 
avsätter tid för att verksamheten skall kunna genomföras.
Studiecirklarnas betydelse för kulturen
Studieförbundens estetiska cirkelverksamhet har stor betydelse för 
kulturen. Verksamheten är mångsidig och engagerar särskilt många 
kvinnor. Inom hantverkscirklar och scenisk konst är kvinnorna i klar 
majoritet, medan männen har en viss dominans i slöjdcirklarna. Inom 
musikområdet är det manliga deltagandet mycket dominerande i 
improvisatorisk musik och ensemblespel. Musik och annan 
medieanknuten verksamhet är attraktiv för ungdomar.
SUFO har redovisat två studier av studieförbundens kulturverksamhet, 
om hantverkscirklar och om rockcirklar.
Hantverkscirklarna bidrar både till att bevara kulturarvet och till att 
sprida och utveckla hantverkskunnandet. Det ligger ett egenvärde i att 
kunna arbeta med sina händer. Det skapar självförtroende och 
välbefinnande. Till hantverkets betydelse hör även dess ordlöshet som 
överbryggar språkgränser. SUFO anser i sin sammanfattande bedömning 
att studieförbunden bör se över såväl syftet med som kvalitet och 
ambitionsnivå i vissa hantverkscirklar för att försäkra sig om att både de 
egna målen och statens mål för bidragen uppnås.
Det är viktigt att både kvaliteten och ambitionsnivån upprätthålls och 
utvecklas i alla hantverkscirklar, lika viktigt som i andra typer av cirklar. 
Tendensen att se ner på handens kunskap måste motarbetas. Regeringen 
anser att en gedigen verksamhet med hantverkscirklar behövs. Det kan 
bidra till att kulturarvet inte går förlorat. Hantverkscirklar är viktiga 
också därför att de ger människor möjlighet att skaffa sig förmåga att 
skapa något med sina händer. Hantverkscirklarna innehåller ofta lika 
mycket samtal och diskussioner om samhällsfrågor som den mer 
teoretiska cirkelverksamheten och de utgör för studieovana personer ofta 
inledningen till fortsatt deltagande i studieverksamhet över huvud taget.
Av rapporten om rockcirklar framgår att de inte bara ger möjlighet till 
musikaliskt lärande. Den individuella och kollektiva identiteten bearbetas 
och förändras också. Dessa cirklar innebär ett viktigt socialiserande och 
kulturskapande arbete med ungdomar, som ger dem tillfälle att pröva på 
utan att de förväntas vara professionella. Rockcirklarna spelar också en 
viktig roll som inkörsport till fortsatt utbildning för dem som strävar efter 
att bli professionella.
Folkbildningen som mötesplats och som arbetsmarknad för kulturarbetare
Genom folkbildningens programverksamhet engageras många 
professionella kulturutövare. Folkbildningen som arrangör och beställare 
av kulturprogram skapar därmed arbetstillfällen och är en betydande 
försörjningskälla för professionella kulturutövare. Kulturarbetarna får 
också möta en delvis ny publik eftersom folkbildningen har breda 
kontaktnät och förmåga att locka till sig även dem som annars inte deltar 
i kulturaktiviteter. Detta bidrar till en spridning av kultur till nya grupper. 
Kulturprogrammen utgör dessutom en betydelsefull kontaktmöjlighet för 
kulturarbetare med både amatörer och allmänhet. 
Studieförbunden redovisade under 1997 nästan 164 000 kulturprogram 
med drygt 14 miljoner deltagare/besökare. Programmen engagerade totalt 
940 000 medverkande. Kulturarbetare medverkade vid totalt ca 80 000 
arrangemang. Kulturprogrammens ämnesinriktning var till större delen 
sång och musik (38 %) och föreläsningar (31 %).
Att inte minst ungdomar engagerar sig i musikgrupper, teatergrupper, 
skrivarverkstäder m.m. av skilda slag är särskilt värdefullt. Ofta är det 
inom folkbildningen som människor får den första kontakten med olika 
kulturyttringar. En sådan kontakt ger inte sällan upphov till ett intresse 
för att söka fördjupad kontakt med kulturverksamhet, något som leder till 
en ökad förståelse och ett större intresse för att ta del av det 
professionella kulturutbudet.
Utöver engagemang i kulturprogram erbjuds de professionella 
utövarna också arbetsmöjligheter inom cirkelverksamheten. Detta 
samspel mellan professionella kulturutövare och amatörer är värdefullt 
både för folkbildningen och kulturens utveckling. Det kan handla om att 
konstnärer leder studiecirklar eller att professionella utövare och 
amatörer samverkar i teater- och musikprojekt. Denna samverkan bör för 
framtiden kunna vidareutvecklas ytterligare. Det handlar både om att de 
som organiserar amatörverksamhet ser värdet av medverkan från 
yrkesutövande konstnärer och att yrkesutövarna har en uttalad vilja att 
med helhjärtat engagemang arbeta som ledare eller resurspersoner i 
amatörverksamheten. Även kontakterna mellan kulturinstitutionerna och 
folkbildningen bör ytterligare kunna utvecklas. Kulturinstitutionerna 
måste också vara beredda att avsätta en rimlig del av sina resurser för 
annat än produktioner och övrigt arbete inom den egna institutionen.
Folkhögskolornas betydelse för kulturen
Även folkhögskolorna har en betydande roll som lokala arrangörer av 
kulturprogram. Många kulturaktiviteter som förläggs till folkhögskolor 
vänder sig till allmänheten. De fyller därmed på många håll i landet en 
viktig funktion som mötesplats och kulturcentrum i sin region. Det är 
också vanligt att skolornas personal och resurser utnyttjas i aktiviteter 
utanför skolorna. Folkhögskolornas betydelse för att bredda, fördjupa 
och berika kulturutbudet är därför viktig och i många bygder av 
avgörande betydelse för utvecklingen av det lokala kulturlivet.
Folkhögskolorna arbetar med ett rikt utbud av utbildningar inom 
kulturområdet. Utbildningarna vid de långa kurserna syftar bl.a. till att 
utveckla den personliga uttrycksförmågan och till att förbereda för 
inträde till fortsatt utbildning eller till att ge en yrkesinriktad pedagogisk 
utbildning. Kortkursverksamheten omfattar t.ex. pedagogiska 
fortbildningskurser för ledare i amatörverksamheten. 
I folkhögskolorna sker ofta kulturellt och estetiskt skapande som en 
integrerad del i annan undervisning och kunskapsinhämtande. 
Folkhögskolorna har härigenom kunnat visa på kulturen som redskap för 
att förnya pedagogik och arbetssätt. Det har inte minst varit värdefullt för 
grupper som haft svårt att ta del av annan undervisning.
8.3 Folkbildningens roll för personer med 
funktionshinder
Regeringens bedömning: Folkbildningen bör fortsätta sina 
ansträngningar att undanröja studiehinder och tillgodose 
utbildningsbehov för människor med funktionshinder. Inte minst 
folkhögskolorna bör här kunna ta på sig ett särskilt ansvar att anordna 
behörighetsgivande utbildning på uppdrag av kommuner.
Skälen för regeringens bedömning: Förhållandena för personer med 
funktionshinder har gradvis förbättrats under den senare hälften av 1900-
talet. Välfärdssamhället har utvidgats och inställningen till handikapp har 
förändrats i en positiv riktning. Trots detta är emellertid skillnaderna i 
levnadsvillkor mellan personer med funktionshinder och andra 
fortfarande betydande. SCBs levnadsnivåundersökning visar att 
människor med funktionshinder har sämre utbildning, högre arbetslöshet 
och sämre medelinkomst än svenskar i genomsnitt. De har dessutom 
svårare att delta i kultur- och fritidsaktiviteter och att etablera sociala 
kontakter.
Av tradition har folkbildningen spelat en stor roll när det gäller att öka 
möjligheterna för personer med funktionshinder att komplettera brister i 
sin tidigare utbildning och söka nya kunskaper. Att delta i 
folkbildningsarbetet är dock inte bara ett alternativt sätt att skaffa sig 
kunskap. Folkbildningen har också en viktig uppgift att uppmuntra och 
inspirera människor till att utveckla och ta till vara sin förmåga. 
Folkbildningen ger dem också möjlighet till kulturupplevelser och eget 
skapande, förmedlar sociala kontakter och ger social kompetens. I den 
folkrörelseanknutna folkbildningen finns det också en djupt förankrad 
tradition att möta deltagaren på dennes villkor och att ingen skall ställas 
utanför. Handikapprörelsens framväxt under de senaste decennierna till 
att bli en stark folkrörelse har också bidragit till ett aktivt och fördjupat 
samarbete mellan folkbildningsorganisationerna och 
handikapporganisationerna.
Sedan många år tar folkhögskolorna emot elever med mycket svåra 
och komplicerade funktionshinder. Undervisningen och miljön vid 
folkhögskolorna har visat sig vara av största betydelse för dem, inte 
minst för dem som är osäkra inför framtiden. Många folkhögskolor har 
skaffat sig de specialkunskaper och särskilda erfarenheter som ofta krävs 
för att utbilda och möta människor med funktionshinder utifrån de 
faktiska förutsättningar de har. 
På motsvarande sätt är studieförbunden en viktig resurs för enskilda 
och grupper som andra aktörer inom vuxenutbildningen har svårt att nå. 
För många personer med funktionshinder erbjuder studieförbunden 
möjligheter till studier, till möten och samtal med andra människor och 
till kulturaktiviteter som bidrar till en ökad livskvalitet och till ökade 
möjligheter att utvecklas och ta eget ansvar.
Folkhögskolor och studieförbund har visat sig ha både vilja, 
ambitioner och förutsättningar att undanröja studiehinder och anpassa 
verksamheten för att tillgodose funktionshindrade människors behov. 
Stora ansträngningar har gjorts från folkbildningens sida för att öka 
tillgängligheten och undanröja sådana praktiska hinder som försvårar 
deltagandet i både utbildnings- och kulturaktiviteter. Regeringen räknar 
med att denna utveckling kommer att fortgå och intensifieras. 
Folkbildningen, inte minst folkhögskolorna, bör på detta område också 
kunna ta på sig ett särskilt ansvar att också ge behörighetsgivande 
utbildning på uppdrag av kommuner.
Mot bakgrund av att vuxenstuderande med funktionshinder i dag möter 
hinder som försvårar eller i praktiken omöjliggör studier har regeringen 
gett Kunskapslyftskommittén (U 1995:09) i uppdrag att utreda 
situationen för studerande med funktionshinder inom alla former av 
vuxenutbildning. Uppdraget skall redovisas senast den 1 april 1999.
8.4 Folkbildningen och IT
Regeringens bedömning: Folkbildningen bör ta på sig viktiga 
uppgifter på IT-området till nytta för samhället och för 
folkbildningens egen verksamhet. Folkbildningen bör kunna bidra 
både genom att erbjuda utbildning kring IT och genom att utnyttja IT 
som redskap i utvecklingen av den egna verksamheten.
Regeringen avser därför att ta initiativ för att påskynda IT-
användningen i folkbildningen. Regeringen har erfarit att Stiftelsen 
för kunskap och kompetens är beredd att stödja IT-utvecklingen i 
folkbildningen. Folkbildningen kommer därigenom att disponera ca 
50 miljoner kronor för IT-utveckling inom ramen för det 
utvecklingscentrum som regeringen i den regionalpolitiska 
propositionen föreslår skall etableras för att stödja distansutbildning i 
första hand inom högskolan och folkbildningen.
Skälen för regeringens bedömning: Övergången till informations- 
och kunskapssamhället och den ökade användningen av 
informationsteknik, IT, skapar en rad möjligheter. Stora kunskapsbaser 
öppnas för en bredare allmänhet, tillgången till samhällsinformation 
förbättras och därmed ökar också möjligheterna till kommunikation och 
till att delta i den demokratiska processen. Möjligheten till distansarbete 
och distansstudier förbättras avsevärt. Samtidigt finns det risker med den 
snabba utvecklingen inom IT-området och det ökande beroendet av detta 
kommunikationssätt.
En konsekvens av den snabba utvecklingen kan bli att vi får ett A- och 
ett B-lag, om det uppstår en klyfta mellan dem som har tillgång till 
tekniken och reella möjligheter att använda den och dem som inte har 
dessa möjligheter. Tekniken är fortfarande förhållandevis dyr och även 
om antalet människor som har tillgång till en dator stadigt ökar, är vi 
långt från den situation som förutsågs för några år sedan – en dator i 
varje hushåll. 
Frågan om tillgänglighet är dock mycket bredare än så. Enbart den 
fysiska tillgången till tekniken säkerställer inte förmågan att hantera den 
och få tillgång till informationen. Det är viktigt att alla ges möjlighet att 
få insikt och kunskaper om hur tekniken hanteras och hur den på olika 
sätt kan påverka arbetslivet, privatlivet och samhällslivet.
Det ökade flödet av information med hjälp av nya medier ställer också 
nya krav på den enskilde. Mycket av den information som tidigare varit 
tillgänglig har på olika sätt granskats och värderats av utgivaren av 
informationen. Samhället har också på olika sätt försökt försäkra sig om 
god informationskvalitet, t.ex. genom reglerna om utgivaransvar för 
press och etermedier. Så är dock inte fallet inom den nya IT-baserade 
informationsspridningen, där möjligheterna för enskilda och 
organisationer att göra information direkt tillgänglig för många är oerhört 
mycket större än tidigare. Även om olika ansträngningar görs för att öka 
ansvaret från utgivarna av det IT-baserade utbudet, så kommer ansvar för 
värdering av informationen i betydande grad att flyttas från – som 
tidigare – en ansvarig utgivare till ett stort antal ansvariga mottagare. 
Beredskapen för denna nya roll som ansvarig mottagare måste förbättras 
om informationstekniken skall kunna ställas i samhällets tjänst.
Folkbildningens roll
IT-frågan är inte ny för folkbildningen. Redan under 1980-talet var 
folkbildningen bland de första som i större skala erbjöd utbildning inom 
data och ADB. Ämnesområdet har sedan dess behållit sin stabila 
position, och såväl studieförbund som folkhögskolor har ett stort 
kursutbud inom IT-området.
Folkbildningen har en stor uppgift att fylla med tanke på ITs 
framväxande roll i det nya informationssamhället. Folkbildningen kan 
genom sin förankring i lokalsamhället och sin koppling till folkrörelserna 
spela en viktig roll i en ökad tillgänglighet, såväl fysisk som 
kunskapsmässig, till den nya tekniken. Vidare utgör folkbildningen med 
sin deltagarstyrda verksamhet och gruppbaserade pedagogik en god 
grund för utvecklandet av ett kritiskt förhållningssätt till den information 
som är tillgänglig via den nya tekniken. Folkbildningen har också 
möjlighet att via sin verksamhet påverka den svenska IT-utvecklingen, 
framför allt beträffande informationsinnehållet.
Den tekniska infrastrukturen inom folkbildningen är relativt god. Detta 
innebär inte att samtliga studieförbundsavdelningar har möjlighet att 
ständigt förnya sin utrustning i takt med den senaste utvecklingen. 
Tillgången till IT är dock tillräcklig för att folkbildningen tillsammans 
med bibliotek, skolor m.fl. skall kunna utgöra en  viktig resurs för ökad 
lokal tillgänglighet till tekniken i en lärande miljö. Etablerandet av lokala 
studiecentra som erbjuder tillgång till modern IT och pedagogisk 
handledning har haft stor betydelse.
I arbetet med att göra den nya tekniken tillgänglig kan det sägas finnas 
två huvudlinjer: verksamhet där tekniken och dess användningsområden 
utgör själva ämnet samt integrerad användning av IT i övrig 
studieverksamhet. En sådan anpassning av verksamheten ställer dock 
tämligen stora krav på flexibilitet och anpassning av studielokaler.
I detta sammanhang är det viktigt att folkbildningen kan utforma 
verksamheten så att den fortfarande grundar sig på de värderingar som 
präglar studiecirklar och folkhögskolekurser. Användningen av teknik i 
utbildningssituationer skapar lätt bilden av en verksamhet där människor 
sitter ensamma vid sina datorer och interaktionen framför allt sker mellan 
människa och maskin. Folkbildningen har, med sin stora erfarenhet av att 
skapa kreativa möten mellan människor, såväl en möjlighet som en 
uppgift att utveckla verksamhetsformer som stöds av IT, men som 
fortfarande baserar sig på samspel mellan människor. 
Förhållandet mellan folkbildningen och den nya tekniken har möjlighet 
att utvecklas till en situation där de båda områdena drar nytta av 
varandra. Verksamheten i studiecirklar och folkhögskolekurser får med 
hjälp av den nya tekniken tillgång till väsentligt större 
informationsmängder. Samtidigt utgör folkbildningens verksamhet en 
organiserad plats för lärande och bildning med diskussioner om och 
ifrågasättande av den IT-baserade informationen. I 
folkbildningsaktiviteten skapas möjligheter att bearbeta informationen så 
att den kan omvandlas till kunskap.
Folkbildningen har en viktig uppgift i att förbättra möjligheterna till 
kritisk granskning av de informationsmängder som görs tillgängliga med 
hjälp av den nya tekniken. Detta kan ske t.ex. genom särskilda 
utbildningar i källkritik och kritisk faktagranskning.
En ökad användning av modern kommunikationsteknik erbjuder också 
möjligheter att bredda de diskussioner som folkbildningens verksamhet 
grundar sig på. Diskussioner som tidigare pågått inom en enskild 
folkhögskolas eller studiecirkels ram kan nu utvidgas till flera med 
teknikens hjälp. Breddningen av diskussionen kan då också ske över 
såväl organisationsgränser som geografiska gränser. 
Kommunikationstekniken kan också användas för att vid valda tillfällen 
utnyttja ämnesexpertis som inte finns att tillgå lokalt.
Regeringens insatser
Folkbildningen har stora uppgifter på IT-området till nytta både för 
samhället och för folkbildningen själv. Det är viktigt att folkbildningen 
både erbjuder utbildning kring IT och utnyttjar IT som ett pedagogiskt 
redskap. Mot den bakgrunden avser regeringen att ta särskilda initiativ 
för att underlätta och påskynda IT-användningen i folkbildningen. 
Insatserna berör flera områden.
Regeringen vill för det första öka folkbildningens möjligheter att ge en 
allmän IT-kompetens till hela Sveriges befolkning, såväl kvinnor som 
män. Folkbildningen bör därför få stöd för att ta fram en IT-grundkurs. 
Kursen bör behandla informationstekniken ur olika aspekter, bl.a. 
programvarutyper, inverkan på den enskildes och samhällets situation, 
Internet och kommunikation samt kritisk informationshantering.
För det andra vill regeringen ge folkbildningen ökad tillgång till den 
informations- och kunskapsmängd som förmedlas via IT. I detta 
avseende är en ökad tillgänglighet till Internet en viktig faktor. 
Regeringen har tagit ett steg mot detta genom anslutningen av läns- och 
folkbiblioteken samt muséer till universitetsnätverket SUNET. Här har 
också folkbildningen, genom samverkan med folkbiblioteken, fått en stor 
kunskaps- och informationsresurs till sitt förfogande. Regeringen vill nu 
utveckla den lokala tillgängligheten ytterligare genom att möjliggöra 
även för folkbildningen att ansluta sig till Internet med god kapacitet och 
på förmånliga villkor, i stort i enlighet med den modell som gällt för 
folkbibliotekens anslutning till SUNET. Folkbildningen får genom detta 
en avgörande möjlighet att infoga IT-stöd i sina kurser och studiecirklar.
För det tredje vill regeringen påskynda det utvecklingsarbete som 
påbörjats inom ramen för det av regeringen stödda projektet 
Folkbildningsnätet. Detta utvecklingsarbete bör breddas med avsikten att 
bl.a. skapa gemensamma IT-baserade funktioner för folkbildningen, som 
kan användas av cirkelledare och lärare vid folkhögskolor för att utforma 
egna IT-baserade pedagogiska material samt andra gemensamma IT-
funktioner.
Regeringen föreslår i den regionalpolitiska propositionen (prop. 
1997/98:62) att ett särskilt utvecklingscentrum bör etableras för att stödja 
utvecklingen av distansutbildning baserad på modern informationsteknik 
i första hand inom högskolan och folkbildningen.
Ledningen för detta centrum skall uppdras åt en delegation med 
företrädare i första hand för högskolan och folkbildningen. Företrädare 
för dessa två parter skall representera de delar av respektive område som 
direkt bidrar till kunskapsutvecklingen om användningen av IT i 
utbildningen. För folkbildningens del bör Folkbildningsrådet få i uppdrag 
att ansvara för att utse företrädare för den delen av centrumets 
verksamhet. Delegationen får i uppdrag att lämna förslag till inriktning 
och fortsatt finansiering av verksamheten. Delegationen bör också få i 
uppdrag att lämna förslag till hur staten kan stödja folkbildningens 
tillgång till Internet med utgångspunkt från den modell som gällt 
folkbibliotekens anslutning till SUNET.
Regeringen har erfarit att Stiftelsen för kunskap och kompetens är 
beredd att stödja IT-utveckling för folkbildningens behov i enlighet med 
de riktlinjer som här presenterats. För detta ändamål kommer 
folkbildningen via centrumet därvid att kunna disponera ca 50 miljoner 
kronor utöver det ordinarie folkbildningsanslaget.
För högskolans del avser regeringen att avsätta ytterligare 50 miljoner 
kronor för centrumets verksamhet på högskoleområdet.
I samma proposition har regeringen också särskilt behandlat 
möjligheterna att via folkbildningen och IT göra det nationella 
kulturutbudet tillgängligt i hela landet. Regeringen understryker där att 
folkbildningen har en särskild roll i regeringens ambition att göra detta 
kulturutbud tillgängligt för alla. Arbetet med ”Kulturnät Sverige” visar 
att informationstekniken även kan användas för spridning och 
tillgänglighet av kultur. För att säkerställa en bred tillgång till ett nätburet 
kulturutbud bör en modell för lokala ”IT-kulturcentra” utvecklas. 
Folkbildningen har stor erfarenhet som lokal arrangör av 
kulturverksamhet och en nära koppling till den lokala kulturen. Det finns 
också en fördel i att kombinera miljöer för lärande och kultur. 
8.5 Folkbildningen och integrationsarbetet
Regeringens bedömning: Folkbildningen bör fortsätta sina 
ansträngningar att genom kultur- och bildningsarbete underlätta en 
integration mellan invandrare och svenskar. Särskilt i storstädernas 
ytterområden bör folkbildningen, inte minst studieförbunden, ta på sig 
en stor och viktig uppgift på detta område.
Skälen för regeringens bedömning: Sverige har på några decennier 
genom invandring blivit ett land som är präglat av kulturell och etnisk 
mångfald. Mer än 900 000 personer är födda utomlands och många av 
dem har varit bosatta i Sverige under många år. I propositionen Sverige, 
framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik 
(prop.1997/98:16) har regeringen gett sin syn på dessa frågor. 
Säråtgärder som riktar sig till invandrare som grupp skall begränsas till 
insatser och åtgärder som kan behövas under den första tiden. Målen för 
integrationspolitiken är lika rättigheter och möjligheter för alla oavsett 
etnisk och kulturell bakgrund, en samhällsgemenskap med samhällets 
mångfald som grund och en samhällsutveckling som kännetecknas av 
ömsesidig respekt och tolerans och som alla oavsett bakgrund skall vara 
delaktiga i och medansvariga för.
Folkhögskolor och studieförbund kan utan tvivel aktivt bidra till att en 
ökad integration förverkligas i samhället. Genom sina insatser inte minst 
i utsatta områden har folkbildningsarbetet påtagligt ökat de invandrades 
delaktighet i samhället. Inte sällan är det just via folkbildningen som 
människor med olika bakgrund möts på jämlika och likvärdiga villkor. 
Folkbildningen står för grundläggande demokratiska värden och lika 
rättigheter och möjligheter för män  och kvinnor. Detta är av särskild vikt 
i integrationsarbetet. Både studieförbund och folkhögskolor har också 
visat att de kan göra betydelsefulla insatser i arbetet med att förebygga 
och motverka främlingsfientlighet och rasism. 
Folkbildningen främjar en kulturell mångfald och möten mellan olika 
kulturer. Inom ramen för kulturaktiviteter skapas viktiga kontakter 
mellan människor från olika länder och ett kulturutbyte äger rum, som är 
en central del i integrationsarbetet.
Folkbildningen kan även på andra sätt bidra till integrationsarbetet. Att 
svenskar skaffar sig kunskaper i främmande språk är viktigt. Men också 
kunskaper om andra länders kultur och vanor samt om andra religioner 
har en stor betydelse. Här kan insatser från folkbildningen spela en viktig 
roll både på utbildnings- och kulturområdet. Folkhögskolorna kan 
erbjuda rika möjligheter för invandrade och svenskar att träffas och att 
arbeta tillsammans i konkreta utbildningssituationer. Det gäller särskilt 
de folkhögskolor som bedriver verksamhet i storstäderna. Även 
studiecirklar, som samlar människor som invandrat från olika länder och 
svenskar kring gemensamma intressen, är viktiga. Det kan vara ett bra 
komplement till svenskundervisningen för invandrare (sfi), oavsett om sfi 
bedrivs i kommunal regi eller inom folkbildningen som ett uppdrag från 
en kommun. Flera undersökningar har visat att vuxna invandrare som har 
varit en kort tid i Sverige annars sällan kommer i kontakt med svenskar. 
Det finns många erfarenheter av att både invandrare och svenskar som 
träffas i t.ex. studiegrupper upplever en stark gemenskap, som de tidigare 
inte trott vara möjlig. Även i samverkan med organisationer som har 
bildats av invandrare eller på etnisk grund kan folkbildningen bidra med 
att skapa nya vägar för människor från olika kulturer att mötas i ett 
gemensamt samhällsarbete. 
Folkbildningen har en lång tradition av att erbjuda sfi. För många 
invandrare var det genom folkbildningen man fick den första kontakten 
med det svenska språket och det svenska samhället. Folkbildningen har 
alltjämt en viktig roll för att ge invandrare rika möjligheter till att träna, 
öva och förbättra sina språkfärdigheter i svenska. Samtidigt är det just 
som mötesplats mellan olika kulturer och mellan människor med olika 
bakgrund och ursprung som folkbildningen kanske har sin viktigaste roll 
för att förverkliga målen för integrationspolitiken.
8.6 Folkbildningen och arbetet med att forma ett 
ekologiskt hållbart samhälle
Regeringens bedömning: Folkbildningen bör fortsätta sina 
ansträngningar att bidra till en kunskapsutveckling hos alla 
medborgare kring vad som krävs för att ställa om Sverige till en 
ekologiskt hållbart samhälle. Särskilt inom ramen för arbetet med 
lokala investeringsprogram kan folkbildningen spela en viktig roll.
Skälen för regeringens bedömning: Vid FN-konferensen om miljö 
och utveckling i Rio de Janeiro 1992 lyftes särskilt fram 
kretsloppstänkande, källsortering, återvinning och förnyelsebara råvaror 
som nyckelbegrepp i den nya samhällsutveckling som krävs för att skapa 
större rättvisa mellan Nord och Syd och mellan vår generation och 
kommande. I Rio-konferensens Agenda 21, ”överlevnadsprogrammet för 
det 21:a århundradet”, utmanas alla till genomgripande förändringar. I 
Sverige har det resulterat i att ett omfattande s.k. Agenda 21-arbete 
inletts lokalt i kommuner, organisationer och folkrörelser. I det arbetet 
har också folkbildningen aktivt engagerat sig.
En ekologiskt hållbar utveckling innebär att vi som lever i dag 
tillgodoser våra behov utan att äventyra kommande generationers 
möjlighet att tillgodose sina. De övergripande målen för ett ekologiskt 
hållbart samhälle är att skydda miljön och människors hälsa, att använda 
jordens resurser effektivt och att nå en hållbar försörjning. Detta kräver 
långsiktiga och uthålliga insatser inom skilda politikområden.
Efter förslag i budgetpropositionen för 1998 (prop. 1997/98:1, utg.omr. 
18) infördes ett statligt stöd till lokala investeringsprogram. Sammantaget 
kommer 5,4 miljarder kronor att fördelas till kommuner under perioden 
1998–2000. En kommun som vill söka sådant statligt stöd skall brett 
beskriva sitt pågående och kommande arbete för att skapa en ekologiskt 
hållbar utveckling. Helhetsperspektivet är viktigt och sociala aspekter 
måste beaktas. Förekomsten av och innehållet i folkbildnings- och 
utbildningsinsatser skall bl.a. redovisas i kommunernas ansökningar. 
Om visionen om en ekologisk omställning skall kunna förverkligas 
handlar det i hög grad om förändrade beteenden hos individerna, om att 
vi alla reflekterar över vår vardagliga livsstil och anstränger oss att 
förändra den så att den blir mera resurseffektiv och kretsloppsanpassad. 
Det behövs alltså ett nytänkande som har en bred folklig förankring och 
förändrade attityder som innebär att vi är beredda till handling. Hela 
befolkningen behöver omfattas, för att denna omställning skall lyckas. 
Det krävs att alla medborgare, unga och äldre, har kunskaper i 
miljöfrågor.
Här behövs det ett långsiktigt folkbildningsarbete i den mest klassiska 
meningen, där ökade kunskaper leder till engagemang och förändring 
både av människors beteende och samhälleliga beslut. Regeringen är 
övertygad om att folkbildningen i alla dess delar har goda möjligheter att 
bidra till den utvecklingen och att den är beredd att ta på sig uppgiften. 
Folkbildningen, och då särskilt studieförbunden finns och verkar i 
människors vardag, i bostadsområden, på arbetsplatser och i folkrörelser. 
Studiecirklar når ut till människor av alla slag. I studiecirklar kan de 
tillsammans bearbeta nya kunskaper, reflektera över innebörden av dem, 
vilka konskvenser de leder till, hur man kan ta hand om 
intressemotsättningar och konflikter osv. Det gör att folkbildningen har 
en särskild betydelse för att ställa om Sverige till ett ekologiskt hållbart 
samhälle. De flesta kommunerna har också lyft fram folkbildningen i 
sina ansökningar om stöd till lokala investeringsprogram. Regeringen 
räknar därför med att folkbildningen via kommunerna kommer att få del 
av det statliga stödet och därigenom spela en viktig roll för att skapa en 
ekologiskt hållbar utveckling i Sverige.
9 Statens stöd till folkbildningen
Regeringens bedömning: Regeringen avser att i vårpropositionen för 
budgetåret 1999 behandla frågan om resurserna för folkbildningen. 
Särskilda medel bör avdelas ur folkbildningsanslaget för att 
möjliggöra en utvecklings- och försöksverksamhet inom 
folkhögskolor och studieförbund.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen har under 
regeringsperioden gjort stora ansträngningar i syfte att sanera landets 
ekonomi för att därigenom möjliggöra fortsatt välfärd och utveckling. 
För att genomföra denna sanering har det varit nödvändigt att göra stora 
besparingar inom praktiskt taget alla  samhällsområden.  Trots detta har 
det varit möjligt att hålla folkbildningen i stort sett utanför besparingar 
och stora nedskärningar i statens bidrag. Regeringen har haft ambitionen 
att värna folkbildningen.
Regeringen vill i sammanhanget även erinra om att de tillfälliga 
resurser, som under åren 1992 – 1996 tilldelats bl.a. folkhögskolorna av 
arbetsmarknadsskäl, fr.o.m. budgetåret 1977 ersatts av permanenta 
resurser för 10  000  årselevplatser inom ramen för kunskapslyftet. Detta 
innebär en kraftig varaktig utbyggnad av folkhögskolans kapacitet. 
Folkhögskolorna har för dessa platser för budgetåret 1997 tillförts ca 
 371  miljoner kronor. Härtill kommer studiestödskostnader beräknade 
till ca  700  miljoner kronor.
Som anförts i det föregående kommer folkbildningen att ha stor 
betydelse för såväl den enskilda människan som för samhället när det 
gäller att möta framtidens behov av kunskaper, social kompetens och 
förmåga att fungera i och bidra till ett demokratiskt samhälle. För att 
fullgöra dessa viktiga arbetsuppgifter behöver studieförbunden och 
folkhögskolorna adekvata resurser. Detta bör inte ses som ett uttryck från 
statens sida att stötta en folkbildning i ekonomiskt trångmål utan som ett 
uttryck för att samhället behöver en stark och vital folkbildning för att 
klara de stora utmaningar som samhället nu står inför. Regeringen avser 
att i vårpropositionen för budgetåret 1999 behandla frågan om resurserna 
för folkbildningen.
I propositionen 1990/91:82 utgick regeringen från att även kommuner 
och landsting har ett ansvar för finansieringen av folkbildningen. 
Regeringen vill på nytt påminna om detta. Folkbildningen är ett nationellt 
ansvar för  såväl stat som kommuner och landsting. Kommuner och 
landsting har således ett eget ansvar för att möjliggöra en god 
folkbildning. En fungerande folkbildning är en förutsättning för att 
medborgare oavsett bostadsort får en höjd bildningsnivå och därigenom 
skapar förutsättningar för utveckling och framsteg i hela landet. 
Uteblivna eller kraftigt sänkta bidrag minskar i hög grad folkbildningens 
möjligheter att fullgöra sina uppgifter. Staten varken kan eller bör åta sig 
att kompensera studieförbund och folkhögskolor för inkomstbortfall från 
andra bidragsgivare.
Som redovisats under avsnittet 8.4. Folkbildningens och IT kommer 
folkbildningen att kunna disponera ca 50 miljoner kronor utöver 
ordinarie anslag för att möjliggöra för folkhögskolorna och 
studieförbunden att utveckla sitt arbete med IT.
Varje folkbildningsorganisation bör fortlöpande bedriva 
utvecklingsarbete avseende den egna organisationens verksamhet som 
bekostas inom ramen för de medel som organisationen förfogar över. För 
att möjliggöra en utvecklings- och försöksverksamhet utöver detta 
föreslår regeringen att ur folkbildningsanslaget avdelas särskilda medel 
för att förstärka utvecklings- och försöksverksamheten inom 
folkhögskolor och studieförbund. Folkbildningen, till skillnad från skolan 
och komvux, har inte denna form av utvecklingsresurs. Enligt 
regeringens bedömning finns det ett stort behov av att det också inom 
folkbildningen finns avdelade medel för att pröva nya verksamhetsformer 
samt för att utvärdera och sprida erfarenheter mellan folkbildningens 
organisationer. I en tid av snabba samhällsförändringar är det särskilt 
viktigt att förnyelsearbetet inom folkbildningen kan stimuleras. 
Folkbildningen har av regeringen getts en viktig roll i regeringens 
satsning på kunskapslyftet. Folkbildningen bör därför naturligt ingå i det 
femåriga utvecklingsarbete som nu pågår i landets samtliga kommuner. 
Samtidigt är det väsentligt att det också finns egna utvecklingsresurser 
inom folkbildningen för att bevara och  vidareutveckla folkbildningens 
egen identitet. Det bör ankomma på Folkbildningsrådet att fördela 
medlen på studieförbund och folkhögskolor. För innevarande budgetår 
får 10 miljoner kronor användas för försöksverksamhet inom 
folkbildningen. Regeringens avsikt är att ge Folkbildningsrådet i uppdrag 
att fördela medlen (prop. 1997/98:1, utg. omr. 17, bet. 1997/98: KrU1, 
rskr. 1997/98:99). Regeringen avser att i budgetpropositionen för 1999 
återkomma till riksdagen om vilka resurser som bör avdelas för 
ändamålet för budgetåret 1999. Regeringens avsikt är att den avdelade 
resursen för utvecklings- och försöksverksamhet inom folkbildningen på 
några års sikt bör utökas till att omfatta ca 1 % av det statsbidrag till 
folkbildningen som Folkbildningsrådet har att fördela, dvs. till drygt 20 
miljoner kronor.
Sammanfattning av slutbetänkandet Folkbildningen – 
en utvärdering (SOU 1996:159)
SUFOs uppdrag har varit att genomföra en utvärdering av folkbildningen 
för att ge underlag för regeringens och riksdagens bedömningar av om 
statsbidraget till folkbildningen används i enlighet med de syften och 
villkor som sammanställts.
För att fullgöra uppdraget har SUFO dels låtit SCB utföra en 
riksomfattande intervjuundersökning, dels anlitat ett antal forskare vid 
olika universitet och högskolor, som genomfört forskningsprojekt inom 
studieförbundens och folkhögskolornas verksamhetsområden. De flesta 
projekten avser studieförbundens verksamhet, bl.a. därför att statistik och 
vetenskaplig kunskap om cirkelverksamhet och cirkeldeltagare är mindre 
omfattande än motsvarande kunskaper om folkhögskolornas verksamhet.
Delar av utvärderingsarbetet har tidigare redovisats i sex 
delbetänkanden. Ett delbetänkande, Folkbildning och vuxenstudier (SOU 
1995:141), innehåller resultat från intervjuundersökningen. De fem 
övriga delbetänkandena innehåller rapporter från ett eller flera av 
forskningsprojekten. Forskarna ansvarar själva för innehållet i 
rapporterna. Delbetänkandena heter Cirkelsamhället (SOU 1996:47), 
Värden i folkhögskolevärlden (SOU 1996:75), Kunskapssyn och 
samhällsnytta i hantverkscirklar och hantverksutövande (SOU 
1996:122), Folkbildningens institutioner (SOU 1996:127), samt Tre 
rapporter om studiecirklar: Studieförbundens roll i vuxenutbildningen, 
"man lär sig mer än man tror genom att träffas", samt Rockmusik som 
folkbildning (SOU 1996:154).
Analyser och slutsatser
Utredaren och sekretariatet har i utvärderingsarbetet samrått med en 
referensgrupp, bestående av fem forskare och universitetslärare samt 
representanter för kommun- och landstingsförbunden, Statens kulturråd 
och Inrikesdepartementet.
Förordningen (1991:997) om statsbidrag till folkbildningen och 
propositionen (1990/91:82) om folkbildning är allmänt formulerade då 
det gäller syftena med det statlig bidraget och ger därför bara begränsad 
vägledning då det gäller att försöka fastställa graden av uppfyllelse av de 
mål som gäller för statsbidragen. Folkbildningen tillmäts dock stor 
betydelse då det gäller att befästa och utveckla demokratin i det svenska 
samhället och då det gäller att förbättra människors möjligheter att 
påverka sina livsvillkor. Samarbetet med andra betonas liksom 
folkbildningens betydelse för folkrörelser och föreningar. Genom 
folkbildningen ökar toleransen och förståelsen människor emellan och 
den folkliga kulturen utvecklas. En viktig uppgift för folkbildningen är 
att bidra till att utjämna utbildningsklyftorna och därför skall grupper  
som anses eftersatta utbildningsmässigt, socialt och kulturellt prioriteras. 
Utvärderingen skall belysa om samhällets förväntningar på 
folkbildningen infrias i verkligheten och ytterst ge underlag för beslut om 
det framtida statliga stödet till verksamheten.
Enligt intervjuundersökningen har 75 procent av svenskarna i åldern 
18-75 år någon gång deltagit i en studiecirkel. 13 procent har deltagit i en 
folkhögskolekurs och åtta procent av svenskarna har gått igenom en lång 
folkhögeskolekurs. Nära 40 procent av befolkningen har deltagit i minst 
en studiecirkel under den senaste treårsperioden. 14 procent av 
svenskarna har genomgått mer än åtta studiecirklar under den senaste 
tioårsperioden och/eller minst tre cirklar under de senaste tre åren. För 
denna grupp förefaller studiecirkeln att ingå i en livsstil.
Förhoppningarna att folkbildningen skall bidra till att utjämna 
utbildningsklyftorna infrias emellertid inte. Liksom annan utbildning 
rekryterar studieförbunden fler deltagare med god utbildningsbakgrund 
än med kort utbildning. Däremot deltar fler människor med kort 
utbildning i studiecirklar och folkhögskolekurser än i annan 
vuxenutbildning. I de långa folkhögskolekurserna är andelen 
kortutbildade särskilt stor, främst i de allmänna, behörighetsgivande 
kurserna och på de extra utbildningsplatser som har tillkommit av 
arbetsmarknadsskäl.
I de statliga beslutdokumenten pekas ett par grupper ut som särskilt 
prioriterade för folkbildningen, vid sidan av dem med kort utbildning, 
nämligen invandrare och handikappade. Enligt undersökningen lyckas 
studieförbunden rekrytera handikappade i något större utsträckning än 
icke handikappade. Däremot är deltagandet bland invandrare från länder 
utanför Norden bara omkring hälften så stor som bland svenskar och 
nordbor. På folkhögskolorna är andelen invandrare väsentligt större än i 
studiecirklarna. Även andelen handikappade elever är förhållandevis stor 
där.
En viktig grupp för all vuxenutbildning är de arbetslösa, men enligt 
undersökningen deltar dessa i studiecirklar i lika liten utsträckning som 
de kortutbildade. Folkhögskolorna rekryterar däremot många arbetslösa, 
både i reguljära allmänna  kurser och på extra utbildningsplatser.
Huvudvikten vid värderingen av folkbildningen skall enligt 
beslutsdokumenten läggas vid deltagarnas erfarenheter och det är i den 
andan som utvärderingsarbetet har bedrivits.
Av intervjuundersökningen framgår att de som deltagit i studiecirklar 
har övervägande mycket positiva erfarenheter. Större delen av deltagarna 
uppger att de deltagit i studiecirkel för att öka sina kunskaper i ämnet. 
Många talar också om studiecirklarnas sociala funktion. Denna bild 
bekräftas av de djupstudier som gjort i de övriga rapporterna av olika 
typer av studiecirklar. Det sammanfattande intrycket är att studiecirkeln 
är en lyckad studieform för vuxna, även för dem som inte har trivts med 
den traditionella skolans arbetsformer.
Nästan samtliga intervjuade som hade deltagit i folkhögskolestudier 
var nöjda med studieformen och de förvärvade kunskaperna. Enligt 
djupstudien, Värden i folkhögskolevärlden, tycks folkhögskolan skilja sig 
från den "vanliga" skolan främst genom ett lugnare tempo och att 
eleverna får vara mer aktiva och genom lärarnas attityder och personliga 
engagemang. Folkhögskolorna tycks på ett annat sätt än vanliga skolor 
utgöra en lärande miljö med ett starkt engagemang.
Det viktigaste motivet för ett statligt stöd till folkbildningen har alltid 
varit att den bidrar till en demokratisk grundsyn och utveckling i 
samhället. I de av SUFO initierade undersökningarna har det visat sig att 
det inte bara är de studiecirklar som kan sorteras in under rubriken 
samhällsvetenskap som är av betydelse för samhällsklimatet och för 
kunskapen om hur samhället fungerar. Men man kan möjligen ställa 
frågan om inte studiecirkelverksamheten som helhet verkar mer 
disciplinerande än samhällsförändrande. I folkhögskolorna ser både 
rektorer och lärare det som självskrivet att deras roll i utbildningen är att 
ge någon form av demokratisk fostran. I intervjuerna förmedlar också 
många elever att de under tiden på skolan faktiskt har fått ökad tolerans 
och förståelse för andra liksom ökad ansvarskänsla och i vissa avseende 
också ökat engagemang i samhällsfrågor.
Folkbildningen förväntas främja internationell och kulturell förståelse 
och utveckling. Intervjuundersökningen visar på ett lågt deltagande i 
studiecirklar bland invandrare, men i djupstudierna finns bra exempel på 
vad studieförbunden kan göra för att minska främlingsfientlighet och öka 
kulturell och internationell förståelse. Några studieförbund har också 
utvecklat kontakter med folkbildningsverksamheten i andra länder. 
Sådana kontakter har flera folkhögskolor sedan en längre tid. Som 
tidigare sagts är andelen invandrare förhållandevis stor vid 
folkhögskolorna.
Om folkbildningen skall bidra till en demokratisk grundsyn hos 
deltagarna är det viktigt att studiecirklar och folkhögskolekurser i sitt 
arbetssätt präglas av demokratiska värderingar. I SUFOs undersökningar 
är bilden av hur folkbildningens verklighet motsvarar idealet mångtydig. 
Tydligt är att deltagarna i studiecirklar och folkhögskolekurser allmänt 
anser att deltagarinflytandet är väsentligt större där än i traditionell 
utbildning. Men samtidigt uttalar många intervjuade att det i praktiken är 
anordnaren som bestämmer om de viktiga sakerna. När det gäller 
folkhögskolan har forskarna bakom djupstudien ställt frågan om det inte 
finns en förstelning och om inte folkhögskolans demokratiska 
arbetsformer behöver en förnyelse för att väcka elevernas intresse.
I propositionen om folkbildning framhålls att studieförbunden och 
folkhögskolorna intar en framträdande roll i kulturlivet och att det är 
inom folkbildningen som amatörverksamheten inom kulturområdet har 
kunnat utvecklas bäst. Detta ger studieförbunden och folkhögskolorna ett 
särskilt ansvar för utvecklingen av den folkliga kulturen. Den största 
ämnesgruppen inom studiecirklarna är den estetiska. Även på 
folkhögskolorna är den estetiska verksamheten omfattande, särskilt i de 
långa, särskilda kurserna. Dessutom anordnar studieförbunden ett stort 
antal kulturprogram som framförs inför publik och även på 
folkhögskolorna anordnas ofta kulturprogram. Två av SUFOs projekt är 
direkt inriktade på att studera den estetiska verksamheten. Det gäller dels 
hantverkscirklar, dels rockmusikcirklar.
De estetiska cirklarna tillfredsställer många olika behov. Den stora 
tillströmningen är ett bevis för att deltagarna ofta är nöjda med 
verksamheten. SUFO anser ändå att det finns anledning att ifrågasätta om 
all verksamhet håller en kvalitet som motiverar att den får statsbidrag. I 
vissa fall tycks studieförbundens roll begränsas till att tillhandahålla 
materiella förutsättningar för att deltagarna skall kunna ägna sig åt sina 
fritidsintressen eller tillverka "prylar". Cirkelarrangörerna bör därför 
tydligare än nu sker klargöra för sig själva och andra vilka syften 
cirklarna har. När det gäller folkhögskolorna är det angeläget att de 
fortsätter att spela sin traditionellt viktiga roll för kulturen, samtidigt som 
nya kulturella funktioner bör utvecklas.
Folkbildningen förväntas ge stöd och stimulans till ett idéburet 
studiearbete i folkrörelser och föreningar. Alla studieförbund och mer än 
hälften av folkhögskolorna har organisatoriska band till folkrörelser och 
andra ideella föreningar. Även de landstingsägda folkhögskolorna har ett 
omfattande samarbete med föreningslivet i sina respektive regioner. En 
stor del av funktionärs- och medlemsutbildningar i organisationer äger 
rum i studiecirklar och på folkhögskolor. Folkbildningen är en del av 
folkrörelserna och en viktig förutsättning för att de skall kunna fylla sin 
viktiga funktion i det svenska samhället.
Den bild som ges av intervjuundersökningen och djupstudierna är att 
det framför allt på det lokala planet förekommer ett mycket omfattande 
samarbete mellan folkbildningen och föreningar och att en stor del av 
föreningarnas verksamhet bedrivs som studiecirklar eller 
folkhögskolekurser. Medlemsorganisationernas ledningar förefaller 
däremot måttligt intresserade av folkbildningen. Folkbildningen företräde 
har därför fått stort utrymme att utveckla en egen folkbildningsideologi, 
som i viktiga avseenden är gemensam för studieförbund och 
folkhögskolor och som staten också har gjort till sin i det senaste beslutet 
om mål för statsbidragen. 
I de statliga beslutsdokumenten framhålls att studieförbund och 
folkhögskolor själva skall sätta målen för sin verksamhet och att dessa 
skall skilja sig åt mellan de olika studieförbunden och folkhögskolorna. 
Profileringen anses viktig och betecknas som en särskild kvalitet. 
Intervju-undersökningen och några av djupstudierna visar att deltagarna 
inte bryr sig särskilt mycket om vem som anordnar studiecirklarna och 
kurserna. Detta bör vara en tankeställare för studieförbunden och 
folkhögskolorna. Detta bör dock inte, enligt SUFOs mening, tas till intäkt 
för att arbetet med att fastställa profilerade mål för verksamheten skulle 
vara meningslöst. Målen och profilen skapar en identitet för varje 
studieförbund och folkhögskola, och utan den identiteten försvagas 
förankringen i samhället och respekten för verksamheten.
Sammanfattande bedömningar och förslag
Den totala omfattningen av folkbildningen anses väl motsvara vad staten 
kan förvänta sig av bidragsgivningen. SUFO är medveten om svårigheten 
att öka deltagandet inom de prioriterade grupperna, men anser ändå att 
studieförbunden bör öka ansträngningarna att höja deltagandet bland 
kortutbildade, invandrare och arbetslösa. I de statliga måldokumenten bör 
arbetslösa tillföras som en prioriterad grupp.
Deltagarna är i allt väsentligt nöjda med resultatet av sina studier och 
med verksamheten över huvud taget. Det är inte något tvivel om att 
folkbildningen betyder mycket för den allmänna bildnings- och 
kunskapsnivån bland vuxna liksom för kulturlivet i Sverige. Ett annat 
viktigt värde ligger i det sociala nätverk i vardagslivet som framför allt 
studiecirklarna utgör. Verksamheten inom både studieförbund och 
folkhögskolor måste anses ha den betydelse för demokratins befästande 
och utveckling i Sverige och för deltagarnas personliga utveckling som 
anges i de statliga måldokumenten.
SUFO gör dock vissa påpekanden. Att döma av det material som 
framkommit bör studieförbunden se över såväl syftet med som kvaliteten 
och ambitionsnivån i vissa hantverkscirklar för att försäkra sig om att de 
uppfyller både de egna och statens mål. Det tycks också finnas anledning 
för folkhögskolorna att pröva nya vägar att ge eleverna möjlighet att 
utöva ett verkligt inflytande över kursernas innehåll och uppläggning. 
Studieförbunden bör också tydligare markera sin ideologiska profil och 
klargöra denna för deltagarna.
När det gäller kommande utvärderingar av folkbildningen anser SUFO 
att andra former än kommitténs bör prövas. Vad som bör eftersträvas är 
en fastare organisation som har möjlighet att arbeta mer långsiktigt än 
den av tid och direktiv låsta kommittén. Det skulle ge utrymme för 
successiva beslut om forskningsprojekt med bättre tid för planering av 
projekten samt möjlighet att utnyttja vunnen kunskap för att starta nya 
projekt eller ta sig an frågor som aktualiseras i samhället.
SUFO lämnar vidare förslag till ett antal studier som bör ingå i en 
kommande utvärdering:
Intervjuundersökningen bör följas upp på lämpliga områden för att 
klarlägga ev. förändringar då det gäller deltagandet i vuxenutbildning och 
folkbildning.
Analyserna av folkbildningens effekter bör fördjupas, t.ex. beträffande 
det lokala kulturlivet, den lokala politiska beslutsprocessen, kvalitén i 
lokala föreningslivet.
Folkbildningens effekter för deltagarna bör undersökas, t.ex vad 
folkhögskolestudier leder till, samt om läroprocesserna i rockcirklar eller 
annan ungdomsverksamhet på ett observerbart sätt påverkar deltagarnas 
framtid.
Hur påverkas folkhögskolornas verksamhet av det stora antalet 
arbetslösa elever?
I vilken utsträckning påverkar folkbildningens interna utvärderingar 
beslut om framtida verksamhet?
Folkbildningsrådet verksamhet bör följas upp och utvärderas 
fortlöpande.
Förteckning över remissinstanser som avgivit 
yttrande över betänkandet Folkbildningen – en 
utvärdering (SOU 1996:159)
Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av 
Kriminalvårdsstyrelsen, SIDA, Handikappinstitutet, Statens institut för 
särskilt utbildningsstöd, Socialstyrelsen, Riksrevisionsverket, Statistiska 
Centralbyrån, Statskontoret, Statens skolverk, Folkbildningsrådet,  
Lärarhögskolan i Stockholm, Mälardalens högskola, Linköpings 
universitet, MIMER nationellt program för folkbildningsforskning, 
Göteborgs universitet, Umeå universitet, Jönköpings högskola, 
Humanistisk- samhällsvetenskapliga forskningsrådet, Centrala 
studiestödsnämnden, Arbetsmarknadsstyrelsen, Glesbygdsverket, Statens 
invandrarverk, Nämnden för hemslöjdsfrågor, Statens kulturråd, 
Ungdomsstyrelsen, Kunskapslyftskommittén, Sveriges Utbildningsradio 
AB,  Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, 
Folkbildningsförbundet, Rörelsefolkhögskolornas Intresseorganisation, 
Folkrörelserådet, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens 
Centralorganisation, Svenska Folkhögskolans Lärarförbund, Lärarnas 
Riksförbund, Sveriges Folkhögskolestuderandes Förbund, 
Handikappförbundens Samarbetsorgan, Synskadades Riksförbund, De 
Dövas riksförbund, Lantbrukarnas Riksförbund, Företagarnas 
Riksförbund, Riksförbundet för kommunal och statlig vuxenutbildning, 
Folkrörelsernas Konstfrämjande, Arbetarnas Bildningsförbund ABF, 
Folkuniversitetet, Frikyrkliga studieförbundet FS, KFUK-KFUMs 
studieförbund, Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet NBV, 
Studiefrämjandet, Studieförbundet Medborgarskolan, Studieförbundet 
Vuxenskolan SV, Svenska idrottsrörelsens studieförbund SISU, Sveriges 
Kyrkliga Studieförbund SKS, Tjänstemännens Bildningsverksamhet 
TBV, Bosöns Idrottsfolkhögskola, Brunnsviks folkhögskola, 
Folkhögskolan Hvilan, Furuboda folkhögskola, gemensamt yttrande av 
Glimåkra, Hagabergs Hjälmareds, Hållands, Mellansels, Solviks, 
Strömbäcks och Sundsgårdens folkhögskolor, Hellidens folkhögskola, 
Hola folkhögskola, Kvinnofolkhögskolan, gemensamt yttrande av 
landstinget och folkhögskolorna i Västernorrlands län, Ljungskile 
folkhögskola, Runö folkhögskola, Skara stifts folkhögskola, 
Skinnskattebergs folkhögskola, S:ta Birgittas folkhögskola, 
Skeppsholmens folkhögskola, Sundsgårdens folkhögskola, Sverigefinska 
folkhögskolan, Södra Vätterbygdens folkhögskola, Sörängens 
folkhögskola, Tollare folkhögskola, Önnestads folkhögskola.
Utbildningsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1998
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori,  
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Johansson, von 
Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros
Föredragande:statsrådet Carl Tham
Regeringen beslutar proposition 1997/98:115 Folkbildning.
Prop. 1997/98:115
54
1
Prop. 1997/98:115
Bilaga 1
Prop. 1997/98:115
Bilaga 1
Prop 1997/98:115
Prop. 1997/98:115
Bilaga 2