Post 2090 av 2512 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    1998/99:64 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    Säkrare kemikaliehantering
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Försvarsdepartementet
                
                
                
                    Dokument: Prop. 64
                
                
                
                Regeringens proposition 
1998/99:64
Säkrare kemikaliehantering
Prop. 
1998/99:64
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 4 mars 1999
Göran Persson
	Björn von Sydow
	(Försvarsdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att riksdagen dels godkänner konventionen om 
gränsöverskridande effekter av industriolyckor av den 17 mars 1992, dels 
antar en lag om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av 
allvarliga kemikalieolyckor. Lagen genomför rådets direktiv 96/82/EG av 
den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och begränsa 
följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår och 
konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor. Inom 
arbetsmiljöområdet genomförs dock direktivet genom bestämmelser i 
form av myndighetsföreskrifter.
Lagens syfte är att förebygga allvarliga olyckshändelser inom den 
kemikaliehanterande industrin och att begränsa skadorna om sådana 
olyckor skulle inträffa.
Lagen innehåller bestämmelser om bl.a. verksamhetsutövarens 
skyldigheter, ansvarsfördelningen mellan myndigheterna och 
överklagandebestämmelser. 
Lagförslaget innebär att det skall ske en fördjupad säkerhetsprövning i 
samband med tillståndsprövningen enligt miljöbalken för de 
verksamheter som omfattas av såväl kravet på sådan tillståndsprövning 
som kravet på säkerhetsrapport enligt rådets direktiv om åtgärder för att 
förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där 
farliga ämnen ingår och som dessutom omfattas av konventionen om 
gränsöverskridande effekter av industriolyckor. Med anledning av den 
fördjupade säkerhetsprövningen görs även nödvändiga ändringar i 
miljöbalken.
Lagen om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av 
allvarliga kemikalieolyckor och ändringarna i miljöbalken föreslås träda i 
kraft den 1 juli 1999.
Slutligen görs vissa ändringar i lagen (1976:661) om immunitet och 
privilegier i vissa fall, sekretesslagen (1980:100) och 
räddningstjänstlagen (1986:1102). Dessa ändringar föreslås träda i kraft 
samtidigt med de övriga ändringarna.
Innehållsförteckning
1	Förslag till riksdagsbeslut	5
2	Lagtext	6
2.1	Förslag till lag om åtgärder för att förebygga och   
begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor	6
2.2	Förslag till lag om ändring i miljöbalken	12
2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om 
immunitet och privilegier i vissa fall	17
2.4	Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)	18
2.5	Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen 
(1986:1102)	19
3	Ärendet och dess beredning	20
4	Bakgrund och utgångspunkter	20
4.1	Kemikalieolyckor inom industrin	20
4.2	Genomförandet av Seveso-I-direktivet	21
4.3	Seveso II-direktivet	21
4.4	Konventionen om gränsöverskridande effekter av 
industriolyckor	23
4.5	Sambandet mellan Seveso II-direktivet och 
Industriolyckskonventionen	24
5	Godkännande av konventionen om gränsöverskridande effekter     
av industriolyckor	25
6	Genomförandet av Seveso II-direktivet och 
Industriolyckskonventionen	25
6.1	Samordning med miljöprövningen	25
6.2	Lagteknisk lösning	28
6.3	Tillsynsansvaret	30
7	Den materiella regleringen	32
7.1	Tillämpningsområde	32
7.2	Definitioner	35
7.3	Verksamhetsutövarnas skyldigheter	38
7.4	Planering för räddningsinsatser	43
7.5	Den fysiska planeringen	44
7.6	Påverkan på omgivningen	46
7.7	Informationsskyldighet	47
7.8	Tillsyn	48
7.9	Driftförbud m.m.	50
7.10	Den gemensamma miljö- och säkerhetsprövningen	51
7.11	Överklagande	53
7.12	Behov av lagstiftningsåtgärder i övrigt	53
8	Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser	57
9	Ekonomiska konsekvenser av förslaget	58
10	Författningskommentar	59
10.1	Förslaget till lag om åtgärder för att förebygga och 
begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor	59
10.2	Förslaget till lag om ändring i miljöbalken	65
10.3	Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:661) om 
immunitet och privilegier i vissa fall	67
10.4	Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen      
(1980:100)	67
10.5	Förslaget till lag om ändring i räddningstjänstlagen 
(1986:1102)	67
Bilaga 1	Sammanfattning av betänkandet (SOU 1998:13)           
Säkrare kemikaliehantering	68
Bilaga 2	Betänkandets förslag till lagtext	72
Bilaga 3	Förteckning över remissinstanserna	88
Bilaga 4	Konventionen om gränsöverskridande effekter av 
industriolyckor	89
Bilaga 5	Lagrådsremissens lagförslag	151
Bilaga 6	Lagrådets yttrande	166
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999	170
Rättsdatablad	171
 
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen 
dels godkänner 
1. konventionen den 17 mars 1992 om gränsöverskridande effekter av 
industriolyckor,
dels antar regeringens förslag till
2. lag om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av 
allvarliga kemikalieolyckor,
3. lag om ändring i miljöbalken,
3. lag om  ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privilegier i 
vissa fall,
4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), och
5. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om åtgärder för att förebygga och 
begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor
Härigenom föreskrivs1 följande.
Syftet med lagen
1 § Syftet med denna lag är att förebygga allvarliga kemikalieolyckor och 
att begränsa följderna av sådana olyckor för människors hälsa och 
miljön.
Definitioner
2 § I denna lag används följande uttryck med nedan angiven betydelse.
Allvarlig kemikalieolycka: olycka med ett eller flera farliga ämnen 
inblandade, t.ex. utsläpp, brand eller explosion, som orsakas av ett 
okontrollerat händelseförlopp i samband med driften av en verksamhet 
som omfattas av denna lag, och som medför allvarlig, omedelbar eller 
fördröjd, fara för människors hälsa, inom eller utanför verksamheten, 
eller för miljön.
Farliga ämnen: de ämnen, blandningar och beredningar som 
regeringen föreskriver och som förekommer som råvara eller som 
produkter, biprodukter, restprodukter och mellanprodukter, inbegripet 
sådana ämnen som rimligen kan bildas vid en olycka.
Verksamhet: hela det område som står under en verksamhetsutövares 
ledning eller kontroll eller flera verksamhetsutövares gemensamma 
ledning eller kontroll och där det finns farliga ämnen vid en eller flera 
anläggningar, inbegripet såväl det geografiska området som 
gemensamma eller därtill hörande infrastrukturer eller aktiviteter.
Anläggning: en teknisk enhet inom en verksamhet där farliga ämnen 
tillverkas, används, hanteras eller förvaras. Detta inbegriper all 
utrustning, alla konstruktioner, ledningar, maskiner, verktyg, särskilda 
industrijärnvägsspår, lastkajer, bryggor, pirar, magasin eller liknande 
anordningar, flytande eller fasta, som är nödvändiga för anläggningens 
drift.
Verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller 
innehar en verksamhet eller anläggning eller som på annat sätt har rätt att 
fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller 
anläggningens tekniska drift. Om flera verksamheter med en gemensam 
ägare är samlokaliserade, skall dessa anses som en enda verksamhet och 
den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare.
Lager: förekomst av en viss mängd farliga ämnen för lagring, 
förvaring eller magasinering.
Lagens tillämpningsområde
3 § Denna lag tillämpas på verksamheter där farliga ämnen förekommer i 
mängder som motsvarar eller överstiger de mängder som regeringen 
föreskriver.
Med förekomst av farliga ämnen avses den faktiska eller möjliga 
förekomsten av sådana ämnen i en verksamhet eller den förekomst av 
sådana ämnen som skulle kunna uppstå vid en okontrollerad industriell 
kemisk process.
4 § Lagen tillämpas inte på
1. faror som har samband med joniserande strålning,
2. sådan hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen (1982:821) 
om transport av farligt gods,
3. transport av farliga ämnen i rörledningar utanför de verksamheter 
som omfattas av denna lag, eller
4. militär verksamhet.
5 § I fråga om verksamhet som kan ge upphov till allvarliga kemikalie-
olyckor tillämpas utöver denna lag även bestämmelser i annan lag.
När det gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i sådana 
hänseenden i övrigt som huvudsakligen avser arbetsmiljön tillämpas 
bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160).
Verksamhetsutövarnas skyldigheter 
6 § En verksamhetsutövare skall förebygga riskerna för allvarliga 
kemikalieolyckor. I de fall en allvarlig kemikalieolycka har inträffat är en 
verksamhetsutövare skyldig att begränsa följderna för människors hälsa 
och miljön.
Allmänna hänsynsregler, som gäller för verksamhetsutövaren, finns i 
2 kap. miljöbalken.
7 § Verksamhetsutövaren skall för sådan verksamhet som omfattas av 
denna lag göra en skriftlig anmälan till tillsynsmyndigheten innan 
byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift.
En anmälan skall innehålla
1. uppgifter om de farliga ämnen som förekommer eller kan 
förekomma inom en anläggning eller ett lager,
2. en redogörelse för driften vid anläggningen eller lagret, samt
3. en beskrivning av verksamhetens omgivning.
Om verksamheten omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken får 
regeringen föreskriva begränsningar av anmälningsskyldigheten. Även i 
övrigt får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer 
meddela närmare föreskrifter om vad anmälan skall innehålla.
Om väsentliga förändringar sker i verksamheten, skall 
verksamhetsutövaren anmäla detta till tillsynsmyndigheten. 
8 § Verksamhetsutövaren skall utarbeta ett handlingsprogram för hur 
allvarliga kemikalieolyckor skall förebyggas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får 
meddela närmare föreskrifter om vad handlingsprogrammet skall 
innehålla.
9 § Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd 
anlägga eller ändra en verksamhet som omfattas av denna lag, även om 
tillstånd inte krävs enligt miljöbalken.
Ansökan om tillstånd enligt första stycket prövas av miljödomstol. Ett 
mål om sådant tillstånd är ansökningsmål enligt miljöbalken. Regeringen 
får föreskriva att ansökan om tillstånd för vissa slag av verksamheter 
skall prövas av länsstyrelsen.
10 § Regeringen får meddela föreskrifter om att för vissa verksamheter 
skall en säkerhetsrapport upprättas.
En säkerhetsrapport skall innehålla
1. information om hur verksamhetens driftsystem och organisation har 
utformats för att förebygga allvarliga kemikalieolyckor,
2. en beskrivning av verksamhetens omgivning,
3. en beskrivning av anläggningen och de farliga ämnen som 
förekommer eller kan förekomma där,
4. en identifiering och analys av olycksrisker, samt
5. uppgifter om förebyggande åtgärder för att förhindra och åtgärder 
för att begränsa följderna av en allvarlig kemikalieolycka.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får 
meddela närmare föreskrifter om vad säkerhetsrapporten skall innehålla 
samt föreskrifter om undantag från bestämmelserna i andra stycket.
11 § Säkerhetsrapporten skall förnyas vart femte år eller tidigare, om det 
finns särskilda skäl. Säkerhetsrapporten skall lämnas till 
tillsynsmyndigheten.
Planer för interna räddningsinsatser
12 § Verksamhetsutövare vars verksamhet omfattas av kravet på 
säkerhetsrapport skall i samråd med kommunen och de anställda upprätta 
en intern plan för räddningsinsatser. Denna plan skall fogas till 
säkerhetsrapporten.
Den interna planen skall förnyas vart tredje år eller när det annars finns 
anledning till det. Planen skall lämnas till tillsynsmyndigheten som skall 
granska den.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får 
meddela närmare föreskrifter om planens innehåll.
Påverkan på omgivningen
13 § I säkerhetsarbetet skall verksamhetsutövarna, utöver förhållandena 
vid den egna verksamheten, även ta hänsyn till andra faktorer i 
omgivningen som kan påverka säkerheten. Närheten till annan 
verksamhet som omfattas av lagen skall särskilt beaktas.
Vid utredningen av om det finns sådana faktorer som sägs i första 
stycket skall verksamhetsutövaren samråda med statliga och kommunala 
myndigheter, organisationer och enskilda som kan ha intresse i saken. 
Om det behövs för utredningen, får verksamhetsutövaren begära hjälp 
från tillsynsmyndigheten enligt 21 §.
Förekomsten av nämnda faktorer samt åtgärder som av den 
anledningen vidtagits eller planerats skall redovisas i anmälan enligt 7 § 
och i säkerhetsrapporten.
Information
14 § Kommunen skall se till att personer som löper risk att påverkas av 
en allvarlig kemikalieolycka vid en verksamhet som omfattas av kravet 
på säkerhetsrapport informeras om vilka säkerhetsåtgärder som skall 
vidtas och hur man skall förfara vid en olycka. Detta gäller även i 
förhållande till personer i en annan kommun eller utomlands.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får 
meddela föreskrifter om vad informationen skall innehålla.
Verksamhetsutövaren skall svara för kostnaderna för den information 
som skall lämnas enligt första stycket.
Tillsyn
Allmänt om tillsynen
15 § Statens räddningsverk, länsstyrelsen och kommunerna (tillsyns-
myndigheterna) skall, i enlighet med vad regeringen bestämmer, ha 
tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av 
lagen följs.
Länsstyrelsen och kommunerna skall ha tillsyn över verksamhet som 
omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken i enlighet med den 
ansvarsfördelning för tillsynen av miljöfarlig verksamhet som följer av 
miljöbalken. Tillsynsmyndigheterna skall samordna tillsynen med den 
tillsyn som sker enligt miljöbalken.
För verksamhet som inte omfattas av andra stycket skall länsstyrelsen 
vara tillsynsmyndighet. Länsstyrelsen får överlåta åt en kommun att ha 
tillsynen om kommunen gjort framställning om det.
16 § Om en kommun gjort framställning om att tillsynen skall överlåtas  
enligt 15 § tredje stycket och länsstyrelsen finner att tillsynen inte bör 
överlåtas, skall länsstyrelsen med eget yttrande överlämna ärendet till 
regeringen för avgörande, om kommunen begär det.
Länsstyrelsen får återkalla överlåtelsen av tillsynen till en kommun. 
Om regeringen har beslutat om överlåtelse, skall regeringen besluta om 
återkallelse.
17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får 
meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna skall lämna sådana 
uppgifter som behövs för att en central tillsynsmyndighet skall kunna 
fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och uppföljande ansvar.
18 § Tillsynsmyndigheterna skall utarbeta ett tillsynsprogram för varje 
verksamhet. För verksamheter som omfattas av kravet på 
säkerhetsrapport skall tillsynsprogrammet grunda sig på en analys och en 
planmässig bedömning av riskerna för allvarliga kemikalieolyckor i 
samband med verksamheten.
Tillträde för tillsyn
19 § För tillsynen har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till en 
verksamhet. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få de upplysningar 
och tillgång till de handlingar som behövs för tillsynen.
Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att tillsyns-
myndigheten skall få tillträde till en verksamhet.
Föreläggande och förbud
20 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som 
behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att denna lag eller föreskrifter 
som har meddelats med stöd av lagen följs. Detsamma gäller för domar 
och beslut enligt miljöbalken.
Förelägganden och förbud får inte begränsa ett beslut eller en dom om 
tillstånd i ett ansökningsmål enligt miljöbalken som har rättskraft enligt 
24 kap. 1 § miljöbalken.
Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får 
inte tillgripas.
21 § Tillsynsmyndigheten får vid sådan utredning av effekter som sägs i 
13 § förelägga en verksamhetsutövare eller någon annan att lämna de 
uppgifter som behövs för utredningen.
Vite
22 § Beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite. Frågor 
om att döma ut vite prövas av miljödomstol. 
Verkställighet på den felandes bekostnad
23 § Om en verksamhetsutövare inte gör det som han eller hon är skyldig 
till enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten vidta 
åtgärden på hans eller hennes bekostnad.
Övriga bestämmelser
24 § Om det finns särskilda skäl, får en tillsynsmyndighet bestämma att 
dess beslut skall gälla även om det överklagas.
Överklagande
25 § En kommuns beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har 
meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen. Läns-
styrelsens och Statens räddningsverks beslut får överklagas hos miljö-
domstol enligt 20 kap. 2 § andra stycket miljöbalken.
Beslut om tillsynsprogram får inte överklagas.
                                     
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. För befintlig verksamhet som omfattas av lagen skall anmälan enligt 
7 § ges in till tillsynsmyndigheten senast den 1 januari 2000 samt 
säkerhetsrapporten och den interna planen för räddningsinsatser senast 
den 1 januari 2001. För befintlig verksamhet som inte omfattades av 
rådets direktiv om risker för storolyckor i vissa industriella verksamheter, 
82/501/EEG, skall dock säkerhetsrapporten och den interna planen för 
räddningsinsatser ges in till tillsynsmyndigheten senast den 1 februari 
2002.
2.2 Förslag till lag om ändring i miljöbalken 
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 3 och 7 §§, 19 kap. 5 §, 22 kap. 1, 4, 6 
och 25 §§ samt 26 kap. 3 § miljöbalken skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
3 §
Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och 
beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet 
eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten, 
luft, klimat, landskap och kulturmiljö, dels på hushållningen med mark, 
vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med 
material, råvaror och energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad 
bedömning av dessa effekter på människors hälsa och miljön. 
Syftet med en miljökonsekvens-
beskrivning som berör en verk-
samhet som avses i lagen 
(1999:000) om åtgärder för att 
förebygga och begränsa följderna 
av allvarliga kemikalieolyckor är 
också att identifiera och bedöma 
faktorer i verksamhetens 
omgivning som kan påverka 
säkerheten hos denna.
7 §
En miljökonsekvensbeskrivning för en verksamhet eller åtgärd som 
kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla de 
uppgifter som behövs för att uppfylla syftet enligt 3 §, däribland 
1. en beskrivning av verksamheten eller åtgärden med uppgifter om 
lokalisering, utformning och omfattning,
2. en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga 
verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas, t.ex. hur det skall 
undvikas att verksamheten eller åtgärden medverkar till att en 
miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. överträds,
3. de uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga 
inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och 
vatten samt andra resurser som verksamheten eller åtgärden kan antas 
medföra,
4. en redovisning av alternativa platser, om sådana är möjliga, samt 
alternativa utformningar tillsammans med dels en motivering varför ett 
visst alternativ har valts, dels en beskrivning av konsekvenserna av att 
verksamheten eller åtgärden inte kommer till stånd, och
5. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1–4.
I ett beslut enligt 4 § tredje stycket om att betydande miljöpåverkan 
kan antas får länsstyrelsen ställa krav på att även andra jämförbara sätt att 
nå samma syfte skall redovisas när alternativa utformningar som avses i 
första stycket 4 redovisas.
För verksamheter eller åtgärder som inte kan antas medföra en 
betydande miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla 
vad som anges i första stycket, i den utsträckning det behövs med hänsyn 
till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning.
Av 22 kap. 1 § första stycket 6 
framgår att en ansökan i ett 
ansökningsmål skall innehålla en 
säkerhetsrapport i de fall verksam-
heten omfattas av lagen 
(1999:000) om åtgärder för att 
förebygga och begränsa följderna 
av allvarliga kemikalieolyckor.
19 kap.
5 §
I ärenden som prövas av länsstyrelser eller kommunala nämnder skall 
tillämpas bestämmelserna i
1. 22 kap. 1 § första stycket om ansökans form och innehåll,
2. 22 kap. 2 § om en ansökans ingivande och brister i den,
3. 22 kap. 3 § om kungörelses innehåll,
4. 22 kap. 6 § om talerätt,
5. 22 kap. 9 § om rätt att företräda fastighet,
6. 22 kap. 12 § om sakkunniga,
7. 22 kap. 13 § om undersökning på platsen,
8. 22 kap. 25 § första stycket   
1–3 och 5–10 samt andra stycket 
sista meningen och tredje stycket 
om tillståndsdoms innehåll,
8. 22 kap. 25 § första stycket   
1–3 och 5–11 samt andra stycket 
sista meningen och tredje stycket 
om tillståndsdoms innehåll,
9. 22 kap. 26 § om särskild dom,
10. 22 kap. 27 § första stycket, andra stycket andra meningen samt 
tredje stycket första meningen om uppskjutna frågor och provisoriska 
föreskrifter,
11. 22 kap. 28 § första stycket första meningen om 
verkställighetsförordnande, och
12. 23 kap. 3 § när det gäller särskild överklagan i frågor om sakkunni-
ga som avses i 22 kap. 12§.
22 kap. 
1 §
En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall innehålla
1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att 
bedöma verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning,
2. en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. och uppgift om det 
samråd som skett enligt 6 kap. 4–6 §§,
3. de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna 
hänsynsreglerna i 2 kap. iakttas,
4. förslag till de skyddsåtgärder 
eller andra försiktighetsmått som 
behövs för att förebygga eller 
avhjälpa olägenheter från 
verksamheten, och
5. förslag till hur verksamheten 
skall kontrolleras.
4. förslag till de skyddsåtgärder 
eller andra försiktighetsmått som 
behövs för att förebygga eller 
avhjälpa olägenheter från 
verksamheten, 
5. förslag till hur verksamheten 
skall kontrolleras, och
6. en säkerhetsrapport i de fall 
verksamheten omfattas av lagen 
(1999:000) om åtgärder för att 
förebygga och begränsa följderna 
av allvarliga kemikalieolyckor.
I mål om vattenverksamhet skall ansökan dessutom innehålla följande
1. uppgift om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten 
eller ej och i förekommande fall namn och adress på ägarna och berörda 
innehavare av särskild rätt till fastigheterna, och
2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje 
sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå 
med sådana uppgifter.
Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla 
i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (1998:812) med 
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.
4  §
Ett exemplar av 
ansökningshandlingarna och av 
kungörelsen skall sändas till 
Naturvårdsverket, 
Kammarkollegiet och 
Fiskeriverket. Om det kan antas att 
det allmänna fiskeintresset eller 
något annat allmänt intresse inte 
berörs av  verksamheten, behöver 
ansökningshandlingarna dock inte 
sändas över.
Ett exemplar av 
ansökningshandlingarna och av 
kungörelsen skall sändas till 
Naturvårdsverket, 
Kammarkollegiet, Statens 
räddningsverk och Fiskeriverket. 
Om det kan antas att det allmänna 
fiskeintresset eller något annat 
allmänt intresse inte berörs av 
verksamheten, behöver dock inte 
handlingarna sändas över.
Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de 
kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och 
hälsoskyddsområdet samt till länsstyrelsen och andra statliga 
myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökan.
6 §
Naturvårdsverket, 
Kammarkollegiet och 
länsstyrelsen skall, när det behövs, 
föra talan i målet för att tillvarata 
miljöintressen och andra allmänna 
intressen.
Naturvårdsverket, 
Kammarkollegiet, Statens 
räddningsverk och länsstyrelsen 
skall, när det behövs, föra talan i 
målet för att tillvarata 
miljöintressen och andra allmänna 
intressen.
En kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra 
allmänna intressen inom kommunen.
Fiskeriverket skall, om handlingar sänds till verket enligt 4 §, yttra sig 
om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det allmänna 
fiskeintressset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för 
fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på platsen, 
skall verket anmäla detta till miljödomstolen, som skall förordna om 
sakkunnigutredning enligt 12 §.
25 §
En dom som innebär att tillstånd lämnas till en verksamhet skall i 
förekommande fall innehålla bestämmelser om
1. den tid som tillståndet skall gälla,
2. verksamhetens ändamål, läge, omfattning, säkerhet och tekniska 
utformning i övrigt,
3. tillsyn, besiktning och kontroll,
4. skyldighet att betala ersättning eller att utföra skadeförebyggande 
åtgärder samt hur betalningen skall ske,
5. skyldighet att betala avgifter,
6. de villkor som behövs för att hindra eller begränsa skadlig påverkan 
eller andra olägenheter,
7. de villkor som behövs avseende hanteringen i verksamheten av 
kemiska produkter om hanteringen kan medföra olägenheter för den yttre 
miljön,
8. de villkor som behövs om avfallshantering och återvinning och 
återanvändning om hanteringen, återvinningen eller återanvändningen 
kan medföra olägenheter för den yttre miljön,
9. de villkor som behövs med avseende på hushållningen med mark, 
vatten och andra naturresurser,
10. de villkor som behövs med avseende på efterbehandling och 
ställande av säkerhet,
11. den tid inom vilken anspråk 
i anledning av oförutsedda skador 
får framställas,
12. den förlust av vatten eller 
annat som tillståndshavare enligt 
31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att 
underkasta sig utan ersättning, och 
13. rättegångskostnader.
11. de villkor som behövs för att 
förebygga allvarliga kemikalie-
olyckor och begränsa följderna av 
dem för människors hälsa och 
miljön,
12. den tid inom vilken anspråk 
i anledning av oförutsedda skador 
får framställas,
13. den förlust av vatten eller 
annat som tillståndshavare enligt 
31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att 
underkasta sig utan ersättning, och
14. rättegångskostnader.
Avser tillståndet arbeten för vattenverksamhet, skall i domen anges 
den tid inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst 
tio år. Den tid inom vilken igångsättandet av miljöfarlig verksamhet skall 
ha skett skall anges.
Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor 
av mindre betydelse.
Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet 
och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 6 § lagen (1998:812) 
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.
26 kap.
3 §
Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen, 
andra statliga myndigheter och kommunerna (tillsynsmyndigheter), i 
enlighet med vad regeringen bestämmer.
Bestämmelser om tillsyn finns 
också i lagen (1999:000) om 
åtgärder för att förebygga och 
begränsa följderna av allvarliga 
kemikalieolyckor.
Varje kommun utövar genom den eller de nämnder som fullmäktige 
bestämmer tillsyn inom kommunen över miljö- och hälsoskyddet enligt 9 
kap., med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver 
tillstånd, över hanteringen av kemiska produkter enligt 14 kap. och över 
avfallshanteringen enligt 15 kap.
Regeringen får föreskriva att den tillsynsmyndighet regeringen 
bestämmer får överlåta åt en kommun att i ett visst avseende utöva sådan 
tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet, om 
kommunen har gjort framställning om det. Detta gäller inte verksamhet 
som utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets 
materielverk eller Försvarets radioanstalt.
                                     
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. Denna lag är inte tillämplig på mål eller ärenden som är under hand-
läggning enligt miljöbalkens bestämmelser, eller motsvarande äldre 
bestämmelser i lag som upphävts genom miljöbalken enligt 2 § lagen 
(1998:811) om införande av miljöbalken, vid denna lags ikraftträdande.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om 
immunitet och privilegier i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1976:661) om immunitet och 
privilegier i vissa fall  skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §
För personal som ställts till 
förfogande av en biståndsgivande 
part samt för utrustning och 
egendom som införs i Sverige 
enligt konventionen den 26 
september 1986 om bistånd i 
händelse av en kärnteknisk olycka 
eller ett nödläge med radioaktiva 
ämnen åtnjutes immunitet och 
privilegier i den utsträckning som 
anges i konventionen, dock med de 
inskränkningar som följer av 
förklaringar som Sverige har 
avgett i anslutning till 
konventionen.
För personal som ställs till 
förfogande av biståndsgivande 
part samt för utrustning och 
egendom som införs i Sverige 
enligt konventionen den 26 
september 1986 om bistånd i 
händelse av en kärnteknisk olycka 
eller ett nödläge med radioaktiva 
ämnen eller  konventionen den 17 
mars 1992 om gränsöverskridande 
effekter av industriolyckor åtnjuts 
immunitet och privilegier i den 
utsträckning som anges i 
konventionerna, dock med de 
inskränkningar som följer av 
förklaringar som Sverige har 
avgett i anslutning till 
konventionerna.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2.4 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen 
(1980:100)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 18 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha 
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
18 § 
Sekretess gäller för sådan 
uppgift om enskilds affärs- eller 
driftförhållanden som har lämnats 
enligt 19–21 §§ lagen (1984:3) om 
kärnteknisk verksamhet eller i 
ärende om underrättelse och 
information eller bistånd enligt 
konventionerna den 26 september 
1986 om tidig information vid en 
kärnenergiolycka och om bistånd i 
händelse av en kärnteknisk olycka 
eller ett nödläge med radioaktiva 
ämnen, om det kan antas att den 
enskilde lider skada om uppgiften 
röjs. Regeringen kan för särskilt 
fall förordna om undantag från 
sekretessen, om den finner det 
vara av vikt att uppgiften lämnas.
Sekretess gäller för sådan 
uppgift om enskilds affärs- eller 
driftförhållanden som har lämnats 
enligt 19–21 §§ lagen (1984:3) om 
kärnteknisk verksamhet eller i 
ärende om underrättelse och 
information eller bistånd enligt 
konventionerna den 26 september 
1986 om tidig information vid en 
kärnenergiolycka och om bistånd i 
händelse av en kärnteknisk olycka 
eller ett nödläge med radioaktiva 
ämnen samt konventionen den 17 
mars 1992 om gränsöverskridande 
effekter av industriolyckor, om det 
kan antas att den enskilde lider 
skada om uppgiften röjs. 
Regeringen kan för särskilt fall 
förordna om undantag från 
sekretessen, om den finner det 
vara av vikt att uppgiften lämnas.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
                                 
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2.5 Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen 
(1986:1102)
Härigenom föreskrivs att 30 § räddningstjänstlagen (1986:1102)1 skall ha 
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
30 §
Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för räddnings-
tjänst skall se till att det finns anordningar för alarmering av 
räddningsorganen.
När ett räddningsorgan gör en räddningsinsats, skall polismyndigheten 
underrättas om insatsen.
Om effekterna av en 
olyckshändelse kan kräva 
särskilda åtgärder till skydd för 
befolkningen eller miljön i ett 
annat land än Sverige, skall det 
räddningsorgan som gör 
räddningsinsatsen omedelbart 
underrätta berörd myndighet i det 
andra landet.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
3 Ärendet och dess beredning
Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade chefen för 
Försvarsdepartementet den 5 februari 1997 en särskild utredare, numera 
hovrättslagmannen Ulf Bjällås, för att klarlägga och lägga fram förslag 
till den lagstiftning som krävs med anledning av EG-direktivet om 
åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga 
olyckshändelser där farliga ämnen ingår samt att utreda vilken 
lagstiftning som krävs för en ratifikation av konventionen om 
gränsöverskridande effekter av industriolyckor (dir. 1996:90).
I januari 1998 lade utredaren fram betänkandet Säkrare 
kemikaliehantering (SOU 1998:13). En sammanfattning av betänkandet 
och utredningens lagförslag finns i bilaga 1 respektive bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över 
remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgängliga i 
Försvarsdepartementet (dnr Fo98/54/CIV).
Lagrådet
Regeringen beslutade den 4 februari 1999 att inhämta Lagrådets yttrande 
över de lagförslag som finns i bilaga 5. 
Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen har i propositionen i 
huvudsak följt de förslag som Lagrådet lämnat. Vi återkommer till 
Lagrådets synpunkter i avsnitt 6.2 och 7.10, i författningskommentaren 
till 1, 2, 6, 9, 12 och 25 §§ lagen (1999:000) om åtgärder för att 
förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor samt i 
författningskommentaren till 6 kap. 3 § miljöbalken. Vissa smärre 
språkliga ändringar har gjorts i lagtexten med anledning av vad som 
förekommit vid lagrådsföredragningen.
4 Bakgrund och utgångspunkter
4.1 Kemikalieolyckor inom industrin
Inom industrin hanteras stora mängder kemikalier. Detta i kombination 
med att de industriella processystemen många gånger är komplicerade  
ökar risken för att allvarliga olyckshändelser i form av explosioner eller 
kemikalieutflöden skall inträffa. Sverige har hittills varit förskonade från 
större olyckor. Utomlands har emellertid flera mycket allvarliga 
industriolyckor inträffat under de senaste decennierna, vilket lett till att 
säkerhetsfrågor ägnats stort intresse i det internationella arbetet inom 
Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD), 
Förenta nationerna (FN) och Europeiska unionen (EU). Internationella 
arbetsorganisationen (ILO) antog år 1993 en konvention (nr 174) om 
förebyggande av storolyckor inom industrin.
Efter en industriolycka i Seveso i Italien år 1976, med utsläpp av 
dioxiner, varvid ett stort område fick utrymmas för flera år framöver, 
påbörjades ett arbete inom Europeiska gemenskapen (EG) med att ta 
fram gemensamma regler avseende stora industriolyckor. Detta arbete 
utmynnade år 1982 i direktivet om risker för storolyckor i vissa 
industriella verksamheter (82/501/EEG), det s.k. Seveso-direktivet 
(nedan kallat Seveso I-direktivet). I direktivet regleras 
säkerhetshanteringen vid viss industriell verksamhet där farliga ämnen 
ingår. Syftet med direktivet är att förhindra och begränsa följderna av 
stora olyckor vid sådan industriell verksamhet.
Direktivet innehåller bl.a. bestämmelser om säkerhetsåtgärder som 
skall vidtas vid berörda verksamheter. Kraven på verksamhetsutövarna är 
indelade i två nivåer beroende på vilka farliga ämnen som finns i 
verksamheten och i vilka mängder de kan förekomma. Vid samtliga 
verksamheter som omfattas av direktivet skall en riskanalys genomföras 
och erforderliga åtgärder vidtas för att eliminera de identifierade riskerna. 
För de verksamheter som omfattas av den högre kravnivån skall en 
särskild säkerhetsredovisning lämnas till behörig myndighet innan 
verksamheten påbörjas och därefter skall redovisningen uppdateras 
regelbundet. Säkerhetsredovisningen skall bl.a. innehålla uppgifter om 
själva anläggningen och tillverkningsprocessen, och de farliga ämnen 
som hanteras i verksamheten. För övriga verksamheter som omfattas av 
direktivet behöver någon särskild redovisning inte lämnas till behörig 
myndighet.
4.2 Genomförandet av Seveso-I-direktivet
Frågor om olycksförebyggande och skadebegränsande åtgärder spänner 
över flera lagstiftningsområden och därmed också över flera 
myndigheters ansvarsområden. Vid genomförandet av Seveso I-
direktivet ansågs den befintliga lagstiftningen tillräcklig för att uppfylla 
direktivets krav. Nödvändiga anpassningar av svenska bestämmelser med 
anledning av direktivets innehåll skedde genom tillägg i 
räddningstjänstförordningen (1986:1107) och genom 
myndighetsföreskrifter av berörda myndigheter (Arbetarskyddsstyrelsen, 
Naturvårdsverket, Statens räddningsverk och Sprängämnesinpektionen.)
4.3 Seveso II-direktivet
Rådets direktiv (96/82/EG) av den 9 december 1996 om åtgärder för att 
förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där 
farliga ämnen ingår (nedan kallat Seveso II-direktivet) är en 
vidareutveckling av Seveso I-direktivet. Generellt kan sägas att kraven på 
såväl företag som myndigheter är högre och mer omfattande i Seveso II 
jämfört med Seveso I.
Huvuddragen i Seveso II-direktivet är följande.
Syftet med direktivet är att förebygga allvarliga olyckshändelser inom 
den kemikaliehanterande industrin och att begränsa följderna  av dem för 
människor och miljö, så att höga skyddsnivåer säkerställs konsekvent 
och effektivt i hela gemenskapen. Direktivet är generellt tillämpligt på all 
verksamhet där farliga ämnen förekommer i viss omfattning. De 
verksamheter som omfattas av direktivet är indelade i två kravnivåer 
beroende på vilka farliga ämnen som förekommer i verksamheten och i 
vilka mängder detta kan antas ske. Vissa verksamheter är emellertid 
undantagna från direktivets tillämpningsområde. Dessa är bl.a. militär 
verksamhet, faror som har samband med joniserande strålning och 
gruvindustri. 
Verksamhetsutövarens skyldigheter i direktivet är uppdelade i 
allmänna skyldigheter och särskilda skyldigheter. 
De allmänna skyldigheterna gäller samtliga verksamhetsutövare som 
omfattas av direktivet och innebär att medlemsstaterna skall se till att 
verksamhetsutövarna vidtar alla åtgärder som krävs för att förebygga 
allvarliga olyckshändelser och för att begränsa följderna av dessa för 
människor och miljö. Verksamhetsutövarna skall även kunna styrka för 
behörig myndighet att åtgärderna är vidtagna. Bestämmelsen motsvarar i 
princip artiklarna 3 och 4 i Seveso I-direktivet.
De särskilda skyldigheterna omfattar, dels en anmälningsskyldighet, 
dels en skyldighet för verksamhetsutövarna att utforma en 
säkerhetspolicy och dels en skyldighet att upprätta en säkerhetsrapport 
som skall inges till behörig myndighet. Skyldigheten att lämna en 
säkerhetsrapport omfattar dock endast de verksamhetsutövare som 
omfattas av den högre kravnivån i direktivet. Vidare har 
verksamhetsutövarna som omfattas av kravet att inge en 
säkerhetsrappport en skyldighet att utarbeta en intern plan för 
räddningsinsatser samt lämna information så att en behörig myndighet 
skall kunna upprätta en extern plan för räddningsinsatser.
Vidare finns i direktivet bestämmelser för sådana följdeffekter som 
kan uppkomma av att flera verksamheter är samorganiserade. 
Verksamheterna skall identifieras av behörig myndighet och berörda 
verksamhetsutövare skall utbyta information med varandra och anpassa 
säkerhetsarrangemangen till situationen. Nämnda verksamhetsutövare 
har även en informationsskyldighet mot allmänheten och skall även förse 
räddningstjänsten med information för att externa planer för 
räddningsinsatser skall kunna upprättas.
Vad gäller direktivets bestämmelser om lokalisering och 
markanvändning skall medlemsstaterna se till att riktlinjerna för 
markanvändning innefattar förebyggande åtgärder mot allvarliga olyckor 
och en begränsning av olyckornas konsekvenser
Informationsskyldigheten enligt direktivet omfattar information bl.a. 
till allmänheten, till myndigheter, till andra stater och till EG-
kommissionen.
Direktivet innehåller även en bestämmelse om att driftstopp i vissa fall 
skall kunna beslutas av behörig myndighet. Ett beslut om driftstopp skall 
vara överklagbart. 
Slutligen finns i direktivet bestämmelser om tillsyn och sekretess.
4.4 Konventionen om gränsöverskridande effekter av 
industriolyckor
Konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor (nedan 
kallad Industriolyckskonventionen) är en del av ett folkrättsligt 
miljöskyddssystem med konventioner som utarbetats inom FN:s 
ekonomiska kommission för Europa. Syftet med konventionen är att 
förebygga allvarliga olyckshändelser inom den kemikaliehanterande 
industrin och att begränsa skadorna om sådana olyckor skulle inträffa. 
Industriolyckskonventionen är när det gäller förebyggande åtgärder 
endast tillämplig på gränsöverskridande effekter. Konventionen gäller 
fullt ut mellan parterna i fråga om insatser för att begränsa skadorna vid 
olyckorna, informationsutbyte m.m.
Industrikonventionen finns i sin helhet i bilaga 4. Huvuddragen i 
Industriolyckskonventionen är följande.
I konventionens allmänna bestämmelser åtar sig parterna, dvs. 
konventionsstaterna, att vidta lämpliga åtgärder och samarbeta inom 
ramen för konventionen för att skydda människor och miljö mot olyckor 
i verksamheter med hantering av farliga ämnen. Parterna skall i 
möjligaste mån förebygga sådana olyckor, minska deras frekvens och 
svårighetsgrad, vidta beredskapsåtgärder och räddningsinsatser, inklusive 
åtgärder för att återställa förhållandena. Parterna skall vidare genom 
informationsutbyte, konsultationer och andra samarbetsåtgärder utan 
onödigt dröjsmål utveckla och tillämpa riktlinjer och strategier för att 
minska riskerna för och konsekvenserna av industriolyckor. Parterna åtar 
sig också att säkerställa att företagsledningar tvingas vidta alla åtgärder 
som krävs för att på ett säkert sätt kunna genomföra den farliga 
verksamheten och förebygga industriolyckor.
Industriolyckskonventionen tillämpas, som nyss sagts, vid 
förebyggande av olyckor och vid beredskap för och insatser vid 
industriolyckor som kan orsaka gränsöverskridande effekter. Med effekt 
avses i det här sammanhanget även verkningar av industriolyckor 
orsakade av naturkatastrofer.
Bestämmelserna i Industriolyckskonventionen skall inte tillämpas på 
bl.a. kärntekniska olyckor och olyckor vid militära anläggningar
Upphovsparten, dvs. den part under vilkens jurisdiktion en 
industriolycka inträffat eller kan befaras inträffa, har en skyldighet att 
vidta åtgärder för att identifiera farliga verksamheter och säkerställa att 
berörda parter underrättas om varje sådan verksamhet
Parterna skall vidta lämpliga åtgärder för att förebygga industriolyckor, 
inbegripet åtgärder för att minska riskerna för industriolyckor.
Vidare skall enligt konventionen upphovsparterna sträva efter att anta 
riktlinjer för lokalisering av nya farliga verksamheter och för reglering av 
betydelsefulla ändringar som avser redan existerande farliga 
verksamheter.
Parterna skall vidta lämpliga åtgärder för att upprätthålla en 
ändamålsenlig beredskap och säkerställa att beredskapsåtgärder vidtas 
för att genomföra insatser omedelbart inom sitt verksamhetsområde.
Parterna skall också säkerställa att information ges till allmänheten i de 
områden som kan påverkas av en industriolycka vid en farlig 
verksamhet. 
Parterna skall, i syfte att erhålla och avsända larm om industriolyckor 
som innehåller sådan information som behövs för att bekämpa 
gränsöverskridande effekter, se till att det finns samordnade och effektiva 
alarmsystem för industriolyckor på lämpliga nivåer. Upphovsparten skall 
säkerställa att de utsatta parterna omedelbart underrättas på lämpliga 
nivåer genom alarmeringssystemen. Vidare skall parterna säkerställa att 
räddningsinsatser snarast vidtas vid en industriolycka eller vid ett 
omedelbart hot om en sådan. 
Om parterna behöver bistånd vid händelse av industriolycka får de 
enligt konventionen begära sådant bistånd av andra parter.
Vidare finns i konventionen allmänna bestämmelser om samarbete i 
fråga om forskning och utveckling samt bestämmelser om 
informationsutbyte och överföring av kunskap om teknologi.
En behörig myndighet skall utses för konventionens ändamål.
4.5 Sambandet mellan Seveso II-direktivet och 
Industriolyckskonventionen
Både Seveso II-direktivet och Industriolyckskonventionen syftar till att 
förebygga allvarliga olyckshändelser inom den kemikaliehanterande 
industrin och att begränsa skadorna om sådana olyckor skulle inträffa. 
Direktivets och konventionens tillämpningsområden sammanfaller därför 
i hög grad med varandra. Att beakta är dock att 
Industriolyckskonventionen endast är tillämplig på gränsöverskridande 
effekter på det förebyggande området.
Seveso II-direktivet har ett vidare tillämpningsområde än 
Industriolyckskonventionen eftersom direktivets tröskelvärden avseende 
förekomsten av farliga ämnen är lägre än motsvarande tröskelvärden i 
Industriolyckskonventionen. Tröskelvärdena i 
Industriolyckskonventionen motsvarar i huvudsak de tröskelvärden som 
gäller för den högre kravnivån enligt Seveso II-direktivet. Listorna över 
farliga ämnen med tillhörande tröskelvärden i direktivet och 
konventionen är dock inte helt jämförbara med varandra. Inom EU pågår 
ett arbete med en harmonisering av tröskelvärden m.m. i direktivet och 
konventionen. Det finns därför skäl att anta att de nuvarande skillnaderna 
kommer att försvinna i framtiden. Definitionerna i direktivet och 
konventionen skiljer sig också åt i vissa avseenden. Dessa skillnader är 
dock av begränsad betydelse.
Kraven enligt direktivet och konventionen på verksamhetsutövare och 
behöriga myndigheter avseende förebyggande åtgärder, lokalisering, 
räddningstjänstberedskap och information sammanfaller i huvudsak med 
varandra. Generellt kan dock sägas att kraven i direktivet som regel är 
mer omfattande och mer preciserade än i konventionen.
5 Godkännande av konventionen om 
gränsöverskridande effekter av 
industriolyckor
Regeringens förslag: Konventionen om gränsöverskridande effekter av 
industriolyckor godkänns.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att konventionen om 
gränsöverskridande effekter av industriolyckor ingås av regeringen sedan 
riksdagen godkänt överenskommelsen.
Remissinstanserna: Utredningens förslag har godtagits av 
remissinstanserna.
Skälen för regeringens förslag: Konventionen om 
gränsöverskridande effekter av industriolyckor är en del av ett 
folkrättsligt miljöskyddssystem med konventioner som utarbetas inom 
FN:s ekonomiska kommission för Europa. Utöver konventionen om 
gränsöverskridande effekter av industriolyckor finns konventionen om 
långväga gränsöverskridande luftföroreningar, konventionen om 
miljökonsekvensbeskrivningar i ett gränsöverskridande sammanhang och 
konventionen om skydd och användning av gränsöverskridande 
vattendrag och internationella sjöar. 
Industriolyckskonventionen har särskilt stor betydelse för de central- 
och östeuropeiska länder där det nu pågår en modernisering och 
uppbyggnad av industrin. Bestämmelserna i konventionen gör det bl.a. 
möjligt att föra över kunskap och att åstadkomma ett utbyte av 
teknologisk information. Kapacitet skapas också inom administrationen 
för behandling av frågor om säkerhet och beredskap i samband med 
farlig industriell verksamhet. 
Mot bakgrund av det anförda är det angeläget att Sverige tillträder 
konventionen om gränsöverskridande effekter av industriolyckor. 
Konventionen är av sådan betydelse att den bör godkännas av riksdagen.
6 Genomförandet av Seveso II-direktivet och 
Industriolyckskonventionen
6.1 Samordning med miljöprövningen
Regeringens förslag: För de verksamheter som omfattas av kraven på 
säkerhetsrapport enligt Seveso II-direktivet och av 
Industriolyckskonventionen, skall en fördjupad säkerhetsprövning ske i 
samband med tillståndsprövningen enligt miljöbalken.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att för all 
verksamhet som omfattas av den högre kravnivån enligt Seveso II-
direktivet och av Industriolyckskonventionen skall en säkerhetsprövning 
ske. I övrigt överensstämmer utredningens förslag med regeringens 
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har i huvudsak tillstyrkt 
utredningens förslag eller har inte haft några invändningar mot förslaget. 
Arbetarskyddsstyrelsen och Sprängämnesinspektionen har avstyrkt 
förslaget då de anser att det inte finns några starka skäl för kopplingen 
mellan säkerhets- och miljöfrågor utan har poängterat det starka 
sambandet mellan säkerhetsfrågorna och arbetsmiljölagstiftningen och 
lagstiftningen om brandfarliga och explosiva varor. Riksrevisionsverket 
har framfört att den tillståndsprövning som utredningen föreslår inte 
kommer att leda till större samordningsvinster, utan tvärtom leder till 
ökade kostnader. Kemikontoret har invänt att eftersom de delar som rör 
arbetsmiljö och frågor om brandfarliga och explosiva varor lämnats 
utanför den föreslagna samordnade prövningen misslyckas utredningen 
med att åstadkomma den eftersökta samordningen.
Skälen för regeringens förslag: I samhället blir det allt vanligare att 
se frågor om hälsa, miljö och säkerhet i ett sammanhang. Skälet härtill är 
att frågorna i hög grad hänger samman och påverkar varandra och att det 
därför är lämpligt och rationellt att de också hanteras i ett sammanhang. 
En utveckling åt det hållet syns även i de båda Sevesodirektiven och i 
Industriolyckskonventionen.
Inom miljöområdet har regeringen drivit utvecklingen mot en ökad 
helhetssyn. I propositionen till ny miljöbalk, prop 1997/98:45 Miljöbalk,  
framhålls bl.a. att det är viktigt att tillåtlighetsprövningen av större 
verksamheter inte endast omfattar utsläppen från verksamheten utan 
också effekterna av verksamheten. 
Säkerhetsfrågorna har dock hittills endast i begränsad omfattning 
integrerats i miljölagstiftningen. Sambandet mellan de två områdena är 
dock påtagligt genom att det i båda fallen handlar om att förhindra skador 
på människor och miljö. Gränsen mellan miljö- och säkerhetsfrågor är 
därför inte skarp och beröringspunkterna är många. Säkerhetsfrågor 
behandlas i viss mån vid tillståndsprövningen enligt miljöbalken (se 22 
kap. 25 § första stycket 2 miljöbalken). Någon systematisk granskning av 
säkerhetsarrangemangen sker dock inte vid miljöprövningen.
Bestämmelser om miljökonsekvensbeskrivningar finns i miljöbalken. 
Även utanför miljöbalken finns bestämmelser om 
miljökonsekvensbeskrivningar, bl.a. i plan- och bygglagen (1987:10). 
Syftet med miljökonsekvensbeskrivningar är primärt att ge ett bättre 
beslutsunderlag och möjliggöra en samlad bedömning av en planerad 
verksamhets inverkan på miljö, hälsa och hushållning med naturresurser.
Enligt miljöbalken sker prövningen av miljöfarlig verksamhet i första 
instans antingen av regeringen, miljödomstolarna eller länsstyrelserna 
beroende på verksamhetens miljöfarlighet. För de ärenden där 
länsstyrelsen är första instans kommer förvaltningslagen att tillämpas och 
vid överklagande till miljödomstol gäller förvaltningsprocesslagen. 
Länsstyrelserna och miljödomstolarna har därmed ett utredningsansvar 
för sina mål och ärenden. Det har således möjliggjorts för beslutande 
instanser att begära in remisser från andra myndigheter som kan ha 
kunskap och synpunkter som är av värde för målen och ärendenas 
hantering.
Tillståndsplikten i miljöbalken är kopplad till bl.a. miljöfarlig 
verksamhet. I 9 kap. 1 § miljöbalken anges vad som avses med 
miljöfarlig verksamhet. Enligt 9 kap. 6 § miljöbalken skall ansökan om 
tillstånd göras vid nyanläggning och vid vissa förändringar av befintliga 
verksamheter om det inte är fråga om mindre förändringar. I 22 kap. 25 § 
miljöbalken anges vad en dom om tillstånd till en verksamhet skall 
innehålla.
Miljöprövningen enligt miljöbalken är ett offentligt förfarande. Sak-
ägare och allmänhet har rätt och möjlighet att yttra sig över en ansökan 
om tillstånd och under arbetet med miljökonsekvensbeskrivningen.
Verksamhetsutövarens skyldigheter i Seveso II-direktivet och 
Industriolyckskonventionen omfattar bl.a. vidtagande av åtgärder för att 
förebygga allvarliga kemikalieolyckor och begränsa följderna av dessa 
samt ingivande av redovisningar angående verksamheten och 
säkerhetsarrangemangen till behöriga myndigheter. 
Varken i Seveso II-direktivet eller i Industriolyckskonventionen anges 
att säkerhetsarrangemangen skall prövas. I Seveso II-direktivet anges 
emellertid att säkerhetsrapporten skall granskas. En prövning förutsätter 
ett mer aktivt ställningstagande från den berörda myndigheten än en 
granskning. Prövningen av miljöfarlig verksamhet enligt miljöbalken 
resulterar t.ex. i ett tillstånd där särskilda krav ställs på verksamheten, 
alternativt i ett avslag.
Den kemikaliehanterande industrin som omfattas av Seveso II-
direktivet och av Industriolyckskonventionen kan anses omfattas av 
miljöbalkens tillämpningsområde.
Sambandet mellan miljö- och säkerhetsfrågor är som nyss sagts 
påtagligt genom att det i båda fallen handlar om att förhindra skador på 
människor och miljön. Miljö- och säkerhetsfrågorna går ofta i varandra 
och kräver gemensamma överväganden och åtgärder. Det är därför en 
fördel om de kan lösas i ett sammanhang för att undvika motstridigheter. 
En samordning av säkerhetsfrågorna i Seveso II-direktivet och 
Industriolyckskonventionen med tillståndsprövningen enligt miljöbalken 
skulle således ha stora fördelar. En gemensam prövning blir mer rationell 
och myndigheternas och industrins hantering av frågor om hälsa, miljö 
och säkerhet kommer att bättre harmoniseras med varandra. Vidare kan i 
en integrerad miljö- och säkerhetsprövning 
miljökonsekvensbeskrivningar användas för att ge en allsidig beskrivning 
av både de kontinuerliga miljöeffekterna och riskerna vid en verksamhet. 
En samordnad miljö- och säkerhetsprövning enligt miljöbalken kommer 
att omfatta de verksamheter som omfattas av den högre kravnivån enligt 
Seveso II-direktivet och Industriolyckskonventionen. För verksamheter 
som omfattas av den högre kravnivån i direktivet och konventionen men 
som inte är tillståndspliktiga enligt miljöbalken återkommer vi till i 
avsnitt 7.10. En samordnad  miljö- och säkerhetsprövning enligt 
miljöbalken kommer att omfatta i huvudsak de områden som enligt 
nuvarande reglering enligt Seveso I-direktivet täcks in av 
räddningstjänstlagstiftningen och miljöbalken. De arbetsmiljörelaterade 
säkerhetsfrågorna kommer, eftersom de faller utanför miljöbalkens 
tillämpningsområde, inte att omfattas av prövningen. Inom 
arbetsmiljöområdet finns emellertid en omfattande reglering av 
säkerhetsfrågorna.
Den närmare samordningen av miljö- och säkerhetsprövningen 
behandlas i avsnitt 7.10.
6.2 Lagteknisk lösning
Regeringens förslag: Seveso II-direktivet och 
Industriolyckskonventionen skall genomföras genom en gemensam 
reglering. För ändamålet bör en särskild lag införas. 
.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser utom 
Arbetarskyddsstyrelsen, Sprängämnesinpektionen och Juridiska 
fakulteten vid Uppsala universitet har i huvudsak tillstyrkt förslaget om 
en särskild lag för att genomföra Seveso II-direktivet och 
Industriolyckskonventionen. Arbetarskyddsstyrelsen har framfört att 
någon särskild lag för att genomföra Seveso II-direktivet inte är 
behövligt samt att ansvaret för en reglering skall fördelas tydligt på 
berörda myndigheter i huvudsak inom ramen för redan befintliga 
uppdrag. Sprängämnesinpektionen har förordat en förutsättningslös 
omarbetning av lagförslaget och att ett nytt förslag skall ange de 
väsentligaste riktlinjerna för hanteringen av de olika delarna i direktivet. 
Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet har tillstyrkt förslaget till 
samordning i och för sig samt i ett kort tidsperspektiv många av de 
lagtekniska lösningarna som bygger på en särskild lag som syftar till att 
utgöra en brygga mellan säkerhets- och miljölagstiftningen. Juridiska 
fakulteten har dock vidare anfört att förslaget som helhet skall avstyrkas 
på grund av en fundamental brist som hör samman med förhållandet 
mellan å ena sidan planlagstiftningen och å andra sidan miljö- och 
säkerhetslagstiftningen, allt bedömt i ljuset av EG-rättsliga principer och 
vissa delar av Seveso II-direktivet. Vissa remissinstanser har förespråkat 
ett vidare tillämpningsområde för lagen medan andra förespråkat en mer 
begränsad lagstiftning.
Skälen för regeringens förslag: Den samordning av miljö- och 
säkerhetsprövningen som regeringen föreslår ställer krav på en större 
enhetlighet i regleringen inom framför allt Statens räddningsverks och 
Naturvårdsverkets ansvarsområden. En gemensam reglering kommer att 
omfatta båda dessa myndigheters ansvarsområden.
Sambandet mellan hälsa, miljö och säkerhet är som tidigare nämnts 
tydligt i Seveso II-direktivet. Även Industriolyckskonventionen uppvisar 
en helhetssyn på säkerhetsfrågorna. Syftet med och tillämpningsområdet 
för Seveso II-direktivet och Industriolyckskonventionen är, som tidigare 
sagts, i huvudsak likvärdiga. 
Med hänsyn till den överensstämmelse som således föreligger mellan 
direktivet och konventionen bör bestämmelserna samordnas för att 
möjliggöra en gemensam reglering. Detta innebär visserligen att de 
svenska bestämmelserna i vissa avseenden kommer att bli något 
strängare än om direktivets och konventions bestämmelser skulle följts 
var för sig. I gengäld blir en samordnad reglering mer lättöverskådlig och 
tillämpningen kommer vidare att kunna underlättas. Fördelarna med en 
gemensam reglering överstiger de begränsade nackdelar detta kan 
innebära för vissa verksamhetsutövare.
Seveso II-direktivet innehåller förpliktelser gentemot den enskilde 
företagaren samt rätten för tillsynsmyndigheten att i vissa fall meddela 
driftförbud. För att dessa förpliktelser skall kunna få giltighet i svensk 
rätt måste de regleras i lag.
Genom att samla vissa av reglerna för olycksförebyggande och 
skadebegränsande åtgärder inom kemikaliehanterande verksamhet i en 
särskild lag skapas nödvändiga förutsättningar för en fördjupad 
säkerhetsprövning i samband med tillståndsprövningen enligt 
miljöbalken samt ges möjlighet att uppfylla de krav som ställs i Seveso 
II-direktivet och Industriolyckskonventionen. Därmed ges också 
förutsättningar för en klarare och enklare myndighetsstruktur.
Lagrådet har anfört att de bestämmelser som direkt införlivar Seveso 
II-direktivet har sin plats i en särskild lag, men att regler om tillstånd och 
tillsyn mycket väl hade kunnat sökas i miljöbalken. Statens 
räddningsverk hade därvid, enligt Lagrådet, kunnat inordnas som en 
central tillsynsmyndighet enligt miljöbalken. Lagrådet har ansett att det 
har uppkommit en dubblyr med miljöbalkens bestämmelser. 
Genom den föreslagna lagen genomförs en ny princip inom 
miljöområdet som innebär att domstolarna och tillsynsmyndigheterna är 
skyldiga att beakta olycksförebyggande åtgärder när de prövar 
tillståndsfrågor och utövar tillsyn. Vid tillståndsprövningen och tillsynen 
har således domstolarna och tillsynsmyndigheterna att tillämpa 
miljöbalkens allmänna hänsynsregler i 2 kap. Någon dubblyr mellan den 
föreslagna lagen och miljöbalken bör därför inte anses uppkomma.
I detta sammanhang bör också nämnas att det i följdlagstiftningen till 
miljöbalken (prop. 1997/98:90, bet. 1997/98:JoU25, rskr. 1997/98:279) 
ingår flera lagar som innehåller förfaranderegler för bl.a. tillstånd och 
som samtidigt är parallellt tillämpliga med miljöbalken. Exempel på 
sådana lagar är minerallagen (1991:45) och lagen (1995:1649) om 
byggande av järnväg.
Enligt regeringen föreligger det skäl att reglera även frågor om 
tillstånd och tillsyn i den föreslagna lagen med hänsyn till regleringen där 
i fråga om olycksförebyggande åtgärder och skadebegränsande åtgärder. 
Till detta kommer den nya principen för domstolarna och tillsyns-
myndigheterna att vid tillståndsprövning och tillsyn beakta olycksföre-
byggande åtgärder.
 Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet har avstyrkt förslaget på 
den grunden att det inte lever upp till vissa förpliktelser som anges i 
direktivet. Juridiska fakulteten har inte gått in på vilka delar av direktivet 
som avses och inte heller redovisat någon närmare genomgång av de 
bestämmelser i direktivet som man sätter i fråga. Som yttrandet får 
förstås är det genomförandet av artikel 12 i direktivet, kontroll över den 
fysiska planeringen, som sätts i fråga. Regeringen återkommer i avsnitt 
7.5 till frågan om den fysiska planeringen.
De arbetsmiljörelaterade säkerhetsfrågorna kommer, eftersom de faller 
utanför miljöbalkens tillämpningsområde, inte att omfattas av den 
fördjupade säkerhetsprövningen i samband med tillståndsprövningen 
enligt miljöbalken som föreslås. Inom arbetsmiljöområdet finns 
emellertid en omfattande reglering av säkerhetsfrågor och någon ny 
lagstiftning är enligt regeringens bedömning inte nödvändig. 
Kompletterande regler för att genomföra Seveso II-direktivet kan ges i 
form av myndighetsföreskrifter.
Den föreslagna regleringen kommer inte heller att beröra lagen 
(1988:868) om brandfarliga och explosiva varor. Detta kommer att 
medföra en överlappning i lagstiftningen genom att vissa verksamheter 
kommer att omfattas både av den nya lagen och lagen om brandfarliga 
och explosiva varor. Lagen om brandfarliga och explosiva varor är dock 
ett specialområde, som utan omfattande ändringar i nuvarande 
regelstruktur, är svår att inordna i den nu föreslagna integrerade miljö- 
och säkerhetsprövningen och den därtill knutna myndighetsstrukturen. 
Genom remissförfarandet vid tillståndsprövningen enligt miljöbalken och 
samarbetet mellan ansvariga myndigheter torde dock olägenheten med 
överlappning av lagstiftningarna kunna begränsas.
I den nya lagen bör i huvudsak övergripande bestämmelser om syftet 
och tillämpningsområdet, definitioner av centrala begrepp, övergripande 
bestämmelser om verksamhetsutövarens skyldigheter, 
delegationsbestämmelser, ansvarsfördelning mellan myndigheter och 
överklagandebestämmelser införas. Övriga bestämmelser, framförallt 
beträffande innehållet i bilagorna till direktivet och konventionen, avser 
regeringen att reglera i förordning och genom myndighetsföreskrifter. 
Behovet av reglering i anledning av direktivet och konventionen 
behandlas mer utförligt i kapitel 7.
6.3 Tillsynsansvaret
Regeringens förslag: Tillsynsorganisationen enligt den nya lagen 
föreslås harmonisera med tillsynen enligt miljöbalken. Länsstyrelsen och 
kommunerna skall därför ha det regionala och lokala tillsynsansvaret. 
Det centrala tillsynsansvaret enligt den nya lagen skall ligga på Statens 
räddningsverk.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt 
utredningens förslag eller inte haft några invändningar mot förslaget. 
Riksrevisionsverket har föreslagit att Arbetarskyddsstyrelsen bör vara 
central tillsynsmyndighet. Sprängämnesinspektionen har förordat att 
Arbetsskyddsstyrelsen får det övergripande ansvaret för genomförandet 
av Seveso II-direktivet. Vissa remissinstanser har påpekat att en 
samordnande myndighet för hela Seveso II-direktivets område borde 
utses. Arbetarskyddsstyrelsen och Sprängämnesinspektionen har 
föreslagit att Arbetarskyddsstyrelsen blir samordnande myndighet.
Skälen för regeringens förslag: I Seveso II-direktivet görs, som 
framgått ovan, en uppdelning i två kravnivåer beroende på vilka mängder 
av farliga ämnen som kan förekomma i verksamheterna. Industriolycks-
konventionens tillämpningsområde sammanfaller i princip med området 
för den högre kravnivån enligt Seveso II-direktivet. Som tidigare 
framgått är det en stor skillnad på verksamhetsutövarnas skyldigheter 
beroende på vilken kravnivå som skall tillämpas. För de verksamheter 
som omfattas av den lägre kravnivån enligt Seveso II-direktivet gäller att 
verksamhetsutövaren skall inge en anmälan till behöriga myndigheter. I 
den skall anges sådant som vilka farliga ämnen som hanteras i 
verksamheten, hur verksamheten bedrivs och hur den är lokaliserad. För 
de verksamheter som omfattas av den högre kravnivån enligt Seveso II-
direktivet gäller att verksamhetsutövaren skall inge en säkerhetsrapport, 
planera för räddningsinsatser samt informera om säkerhetsåtgärder.
Seveso II-direktivet uppställer som krav att medlemsstaterna tillskapar 
ett system för tillsyn av både den lägre och den högre kravnivån i Seveso 
II-direktivet. Industriolyckskonvention har inget direkt krav på en 
tillsynsorganisation utan anger att varje part till konventionen skall utse 
en myndighet för konventionens ändamål.
Även om de formella kraven är mindre omfattande enligt den lägre 
kravnivån betyder inte det att tillsynen av en sådan verksamhet är 
okomplicerad. Eftersom uppdelningen av de både kravnivåerna är 
mycket förenklad – mängden hanterade farliga ämnen – ger den i många 
fall en inte helt rättvisande bild av de krav på kompetens som fordras för 
tillsynen av de verksamheter som omfattas av direktivet. Om tillsynen 
skall bli effektiv och bidra till att höja säkerheten bör därför 
tillsynsorganisationen vara densamma för de båda kravnivåerna. På detta 
sätt kan den högre kompetens som krävs för att utöva tillsyn över de 
verksamheter som omfattas av den högre kravnivån även utnyttjas vid 
tillsyn av verksamheter enligt den lägre kravnivån. 
En samordning med miljötillsynen är enligt regeringens uppfattning 
nödvändig med hänsyn till, som tidigare nämnts, det nära sambandet 
mellan miljö, hälsa och säkerhet. Enligt miljöbalken kommer tillsynen av 
den miljöfarliga verksamheten att skötas av länsstyrelserna på regional 
nivå och kommunerna på lokal nivå. Naturvårdsverket har det centrala 
tillsynsansvaret och har rätt att meddela föreskrifter om hur lagen i vissa 
avseenden skall tillämpas.
Det finns starka skäl som talar för att en motsvarande 
tillsynsorganisation som den som finns på miljöområdet också bör 
tillämpas för säkerhetsfrågorna med länsstyrelsen och kommunerna som 
tillsynsorgan. Beträffande det centrala tillsynsansvaret kan det med en 
särskild lag som nu föreslås antingen läggas på Statens räddningsverk 
eller Naturvårdsverket. 
Statens räddningsverk är central förvaltningsmyndighet för bl.a. frågor 
om olycks- och skadeförebyggande åtgärder enligt räddningstjänstlagen 
(1986:1102) samt samordnar samhällets verksamhet för olycks- och 
skadeförebyggande åtgärder enligt samma lag. Statens räddningsverk 
skall också bevaka riskutvecklingen inom sitt verksamhetsområde och 
verka för att åtgärder vidtas för befolkningens skydd och för att 
förebygga olyckor samt samordna beredskapsplanläggningen mot 
kärnenergiolyckor och andra allvarliga olyckor. Med allvarliga olyckor 
avses bl.a. kemikalieolyckor. Statens räddningsverks övergripande roll i 
samhällets olycks- och skadeförebyggande arbete har på senare år 
betonats av riksdagen. Försvarsutskottet framhöll i betänkandet FöU 
1993/94:1 vikten av att ge Statens räddningsverks samordningsuppgift ett 
sådant innehåll att verket kunde agera på ett likartat sätt inom samtliga 
myndighetsområden avseende skyddet mot kemikalieolyckor och vid 
transport av farligt gods. 
Naturvårdsverket är central förvaltningsmyndighet för frågor om 
miljövård, däri inbegripet naturvård och miljöskydd. Något särskilt 
ansvar för säkerhetsfrågor har verket emellertid inte även om säkerheten 
inom t.ex. industrin naturligtvis har betydelse för miljön.
Med hänsyn till att den föreslagna lagen främst kommer att avse 
säkerhetsfrågor anser regeringen att det centrala tillsynsansvaret bör 
ligga på Statens räddningsverk. Som central tillsynsmyndighet bör 
Statens räddningsverk även få ansvaret för att utfärda föreskrifter och 
allmänna råd för tillämpningen av den nya lagen. 
Som angivits tidigare kommer arbetsmiljötillsynen att falla utanför det 
nu föreslagna tillsynssystemet. Det är ingen förändring mot vad som 
gäller idag enligt Seveso I-direktivet.
Även tillsynen enligt lagen (1988:868) om brandfarliga och explosiva 
varor kommer att ligga utanför den nu föreslagna ordningen för tillsynen. 
Regeringen föreslår således ingen ändring av det system som gäller idag 
med Sprängämnesinspektionen som central myndighet. Tillsynen i fråga 
om explosiva varor utövas av polismyndigheten och i fråga om 
brandfarliga ämnen av den kommunala nämnd som har ansvaret för 
räddningstjänsten. Dessutom har Sprängämnesinspektionen det lokala 
tillsynsansvaret avseende brandfarliga varor där 
Sprängämnesinspektionen utövar tillsyn av explosiva varor, dvs. främst 
explosivämnestillverkare, och dessutom för de mest komplicerade 
petrokemiska industrierna.
7 Den materiella regleringen
7.1 Tillämpningsområde
Regeringens förslag: Lagens tillämpningsområde skall omfatta sådana 
verksamheter där farliga ämnen förekommer eller kan förekomma i 
mängder (tröskelvärden) som motsvarar eller överstiger de mängder som 
regeringen bestämmer. Tröskelvärdena får därmed inte överstiga de 
värden som anges i Seveso II-direktivet och i 
Industriolyckskonventionen.
    Såvitt gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i övrigt vad 
gäller arbetsmiljön tillämpas bestämmelserna i arbetsmiljölagen 
(1977:1160).
    Från lagens tillämpningsområde undantas faror som har samband med 
joniserande strålning, militär verksamhet, transport av farliga ämnen i 
rörledningar utanför de verksamheter som omfattas av lagen och sådan 
hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen (1982:821) om 
transport av farligt gods.
Utredningens förslag Utredningen har föreslagit att även militär 
verksamhet och transport av farliga ämnen i rörledningar skall omfattas 
av lagen. I övrigt överensstämmer utredningens förslag med regeringens 
förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt 
förslaget. Sveriges hamn- och stuveriförbund och Göteborgs kommun har 
satt i fråga förslagets tillämpning i hamnar. Sjöfartsverket har anfört att 
hamnar inte omfattas av direktivet.  Järnvägsinspektionen har påpekat att 
begreppet rangerbangårdar inte är entydigt och att exempelvis Statens 
järnvägar och Banverket har olika synsätt på hur begreppet skall tolkas.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 2 i Seveso II-direktivet  
är direktivet tillämpligt på verksamheter där farliga ämnen förekommer 
eller kan förekomma i kvantiteter (tröskelvärden) som motsvarar eller 
överstiger de mängder som anges i bilaga I till direktivet. De 
verksamheter som omfattas av direktivet är, som sagts tidigare, indelade i 
två kravnivåer beroende på vilka farliga ämnen som hanteras och i vilka 
mängder detta sker. I Industriolyckskonventionen anges 
tillämpningsområdet på ett liknande sätt genom att begreppet farlig 
verksamhet är kopplat till en särskild bilaga med en lista över farliga 
ämnen och kategorier av farliga ämnen samt därtill hörande 
tröskelvärden. De tröskelvärden som anges i konventionen motsvarar i 
princip de tröskelvärden som gäller för den högre kravnivån enligt 
Seveso II-direktivet.
En övergripande bestämmelse om tillämpningsområdet bör införas i 
den nu föreslagna lagen. Vilka verksamheter som omfattas av den nya 
lagen bör dock anges av regeringen i förordning. Av lagtekniska skäl bör 
regeringens bemyndigande delas upp så att vilka farliga ämnen som 
avses i lagen bestäms genom bemyndigande i anslutning till definitionen 
av begreppet farliga ämnen och tröskelvärdena genom bemyndigande i 
nu aktuell bestämmelse angående lagens tillämpningsområde. De 
tröskelvärden som anges i Seveso II-direktivet  bör därvid i huvudsak 
användas för att bestämma lagens tillämpningsområde. Med denna 
bestämning av lagens tillämpningsområde kommer som regel även 
Industriolyckskonventionens bestämmelser att täckas in. I de fåtal fall 
där Industriolyckskonventionens tröskelvärden är strängare bör 
emellertid dessa tillämpas.
Både i Seveso II-direktivet och i Industriolyckskonventionen ges en 
rad undantag som inte omfattas av direktivets och konventionens 
bestämmelser. Det står varje land fritt att bestämma om dessa undantag 
skall utnyttjas eller inte. 
Militär verksamhet är undantagen från både direktivets och 
konventionens tillämpningsområde. Kärntekniska olyckor eller nödlägen 
med radioaktiva ämnen är undantagna från konventionen medan faror 
som har samband med joniserande strålning undantagits från direktivets 
tillämpningsområde. Transporter av farliga ämnen utanför de aktuella 
verksamheterna är undantagna från  direktivets tillämpningsområde och 
detta gäller i praktiken även för Industriolyckskonventionen. Transporter 
av farliga ämnen i rörledningar utanför sådana verksamheter som 
omfattas av direktivet, gruvindustri och avfallsdeponier är undantagna 
från direktivets tillämpningsområde. Dessa verksamheter är inte 
undantagna från konventionens tillämpningsområde. Däremot är 
dammolyckor och marin verksamhet undantagna från konventionens 
tillämpning.
Militär verksamhet är således undantagen från både direktivets och 
konventionens tillämpningsområde. Endast två typer av militära 
verksamheter är prövningspliktiga enligt miljöbalken, nämligen 
flottiljflygplatser samt skjutbanor och skjutfält. Vid prövning av dessa 
prövas all verksamhet inom respektive anläggning. För hantering av 
brandfarliga och explosiva varor enligt lagen (1988:868) om brandfarliga 
och explosiva varor krävs tillstånd för såväl Försvarsmakten som för 
Försvarets materielverk och Fortifikationsverket. Prövningsmyndighet är 
Sprängämnesinspektionen. Försvarsmaktens hantering av farliga ämnen 
är ofta knuten till krigsorganisationen och är därför hemlig. Sådan 
verksamhet bör inte säkerhetsprövas i ett offentligt förfarande. 
Regeringen finner mot bakgrund av det anförda att militär verksamhet i 
vid bemärkelse, dvs. sådan som bedrivs av Försvarsmakten, Försvarets 
materielverk, Fortifikationsverket och Försvarets forskningsanstalt bör 
undantas från lagens tillämpningsområde.
Kärntekniska olyckor eller nödlägen med radioaktiva ämnen är som 
nyss sagts undantagna från konventionen medan faror som har samband 
med joniserande strålning undantagits från direktivets 
tillämpningsområde. Kärnteknisk verksamhet är en industriell 
verksamhet som ställer synnerligen höga krav på säkerhet, varför 
verksamheten omfattas av en särskild lagreglering. Bestämmelser om 
kärnteknisk verksamheten finns bl.a. i lagen (1984:3) om kärnteknisk 
verksamhet. Lagen om kärnteknisk verksamhet är speciellt inriktad på 
samhällets insyn i verksamheten och på att säkerheten vid verksamheten 
på kärnenergiområdet är så hög som möjligt. Lagen innehåller bl.a. 
bestämmelser om uppförande och innehav av kärntekniska anläggningar 
samt befattning med kärnämnen och kärnavfall. Genom särskild 
lagreglering ställs således särskilt stränga krav på säkerheten för 
kärnteknisk verksamhet. Kärnteknisk verksamhet bör därför inte 
omfattas av nu föreslagen lags tillämpningsområde.
Transporter av farliga ämnen, inkluderande lastning, lossning och 
förvaring  och annan hantering av godset som utgör ett led i 
förflyttningen, omfattas av lagen (1982:821) om transport av farligt gods. 
Nämnda lag omfattar alla transportslag och alla de varuslag som anses 
farliga i transportsammanhang. Lagen reglerar således godstransporter. 
Den förflyttning som godstransporten innebär förutsätter att en rad andra 
hanteringsmoment genomförs, exempelvis lastning och lossning. Ofta 
kan en transport inte slutföras i ett sammanhang varför även viss lagring 
av gods förekommer i avvaktan på vidare transport  Lagen omfattar som 
nyss sagts samtliga dessa moment och kan i huvudsak sägas reglera hela 
transportkedjan från avsändare till mottagare. Vid avgörande av om lagen 
är tillämplig torde syftet med omhändertagandet vara av större betydelse 
än tiden för transporten. Förflyttning som endast sker inom ett område 
där tillverkning, lagring eller förbrukning av farligt gods äger rum 
omfattas dock inte av nämnda lag. I dessa fall är den nu föreslagna lagen 
tillämplig samt även arbetsmiljölagstiftningen och eventuella 
skyddsföreskrifter i produktkontrollagstiftningen. Till lagen om transport 
av farligt gods är kopplad förordningen (1982:923) om transport av 
farligt gods samt myndighetsföreskrifter. 
Lagen om transport av farligt gods reglerar således i huvudsak hela det 
område för transporter som undantas i direktivet. Transporter av farliga 
ämnen som omfattas av lagen om transport av farligt gods bör därför 
undantas från nu föreslagen lags tillämpningsområde.
Transport av farliga ämnen i rörledningar är  undantagna från 
direktivet. Frågor om rörledningar regleras i lagen (1978:160) om vissa 
rörledningar. I rörledningar som omfattas av kravet på koncession enligt 
lagen om vissa rörledningar transporteras dock inga kemikalier. Sådana 
ledningar är avsedda för transport av fjärrvärme, dvs. varmvatten, eller 
av råolja, naturgas eller produkter av råolja eller naturgas eller av annan 
vätska eller gas som är ägnad att användas som bränsle (1 § lagen om 
vissa rörledningar). Vad gäller andra rörledningar än för fjärrvärme 
omfattas de av lagen om brandfarliga och explosiva varor. Med stöd av 
bemyndiganden i den lagen har Sprängämnesinpektionen utfärdat en rad 
säkerhetsbestämmelser beträffande krav på den tekniska utformningen, 
tillsynen och driften av sådana rörledningar. Andra transporter av farliga 
ämnen i rörledningar än de som omfattas av lagen om vissa rörledningar 
och lagen om brandfarliga och explosiva varor regleras genom bl.a. 
arbetsmiljölagstiftningen. På uppdrag av Europaparlamentet och rådet 
utreder för närvarande kommissionen behovet av åtgärder för att 
förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser med 
rörledningar. Som ett av syftena med det arbetet anges behovet av att 
fastställa huruvida det beträffande rörledningar behövs säkerhetsåtgärder 
av samma omfattning som beträffande de anläggningar som omfattas av 
Seveso II-direktivet. Ytterligare bestämmelser för transporter i 
rörledningar kan inte anses erfordras för närvarande. Transporter i 
rörledningar bör därför inte omfattas av nu föreslagen lags 
tillämpningsområde.
Undantagen för dammar och marin verksamhet i konventionen torde i 
praktiken sakna betydelse. När det gäller dammar är det inte troligt att 
farliga ämnen förekommer i sådan omfattning att vare sig konventionen 
eller direktivet kan bli tillämpligt. Olyckor till följd av verksamhet i 
marin miljö och utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen till sjöss 
regleras i andra konventioner. Den marina verksamheten i form av t.ex. 
oljeutvinning och gasutvinning är i det närmaste obefintlig i Sverige. 
Såväl avfallsdeponier och gruvindustri bör dock omfattas av den nya 
lagen.
7.2 Definitioner
Regeringens förslag: Vissa för Seveso II-direktivet och 
Industriolyckskonventionen centrala begrepp skall definieras i den 
föreslagna lagen. Dessa begrepp är allvarlig kemikalieolycka, 
verksamhet, verksamhetsutövare, anläggning, lager och farliga ämnen. 
Definitionerna i direktivet och konventionen kommer därvid att vara 
samordnade.
    Regeringen skall få föreskriva vilka ämnen som skall anses som 
farliga.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Både Seveso II-direktivet (artikel 3) 
och Industriolyckskonventionen (artikel 1) innehåller många definitioner 
av begrepp. För att kunna reglera direktivet och konventionen i en 
gemensam lag behöver definitionerna samordnas.
I Industriolyckskonventionen finns till en början flera begrepp som 
endast har betydelse för konventionsstaternas inbördes relationer såsom 
part och därtill knutna bestämmelser som upphovspart, utsatt part och 
berörd part. De nämnda begreppen behöver därför inte definieras i den nu 
föreslagna lagen. Inte heller begrepp som allmänhet, effekter och 
gränsöverskridande effekter i konventionen samt fara och risk i direktivet 
behöver definieras i lagen. Deras betydelser får anses vara klara och de 
har inte någon avgörande betydelse för lagens tolkning och förståelse. 
De begrepp som därmed återstår och således bör definieras i lagen är i 
konventionen begreppen industriolycka, farlig verksamhet och 
företagsledning samt i Seveso II-direktivet begreppen verksamhet, 
anläggning, verksamhetsutövare, farliga ämnen, allvarlig olyckshändelse 
och lager.
Begreppen industriolycka och allvarlig olyckshändelse, farlig 
verksamhet och verksamhet samt företagsledning och 
verksamhetsutövare motsvarar varandra i direktivet och konventionen. 
Definitionerna är dock inte helt identiska varför en anpassning måste 
göras i den nu föreslagna lagen för att både konventionen och direktivet 
skall omfattas. 
Allvarlig olyckshändelse och industriolycka
Allvarlig olyckshändelse är ett begrepp som bättre beskriver de händelser 
som avses i direktivet och konventionen än industriolycka. Begreppet 
industriolycka ger intryck av att olyckan måste ha ett direkt samband 
med någon form av industriell verksamhet vilket inte är nödvändigt 
enligt vare sig direktivet eller konventionen. En olycka i ett lager där 
ingen verksamhet förekommer kan t.ex. om mängden farliga ämnen är 
tillräckligt stor omfattas av både direktivet och konventionen. I stället för 
olyckshändelse bör begreppet kemikalieolycka användas eftersom 
direktivet och konventionen endast omfattar olyckor där farliga ämnen 
förekommer. Andra typer av olyckshändelser faller utanför dess 
tillämpningsområde.
Begreppet industriolycka i konventionen har en något vidare betydelse 
än allvarlig olyckshändelse i direktivet. Industriolycka omfattar nämligen 
vissa transportolyckor samt olyckor vid slutligt omhändertagande som 
får undantas från direktivets tillämpningsområde enligt artikel 4. 
När det gäller transporter är dock industriolyckskonventionens 
tillämpningsområde starkt begränsat. Det är endast räddningsinsatser i 
samband med olyckor vid landbaserade transporter och 
verksamhetsinterna transporter som omfattas av begreppet 
industriolycka. Verksamhetsinterna transporter ingår även i begreppet 
allvarlig olyckshändelse enligt direktivet. Däremot omfattas inte 
räddningsinsatser vid transportolyckor. Sådana insatser faller emellertid 
även utanför den nu föreslagna lagens tillämpningsområde eftersom den 
enligt ovan endast skall avse sådana åtgärder som kan vidtas innan en 
olycka inträffat. Själva räddningsinsatsen regleras i räddningstjänstlagen 
(1986:1102).
Eftersom transportolyckor utanför själva verksamheten inte kommer 
att omfattas av den nu förelagda lagen bör definitionen av allvarliga 
olyckshändelser i direktivet användas i den nu föreslagna lagen för att 
ange betydelsen av allvarliga kemikalieolyckor. För att åstadkomma 
harmonisering mellan direktivet och konventionen bör dock 
avfallsdeponier inte undantas från lagens tillämpning. Regeringen har 
behandlat frågan om avfallsdeponier i avsnitt 7.1.
Verksamhet och farlig verksamhet
Verksamhet i Seveso II-direktivet är mer precist angivet än farlig 
verksamhet i Industriolyckskonventionen. Någon betydelseskillnad är det 
dock inte fråga om. Begreppet farlig verksamhet är knutet till 
konventionens lista över farliga ämnen och innefattar därmed även 
konventionens definition av farliga ämnen. Farliga ämnen bör dock, 
vilket vi återkommer till nedan, definieras särskilt i lagen.
Begreppet verksamhet i Seveso II-direktivet bör användas i lagen. 
Definitionen av begreppet verksamhet har ändrats på sätt Lagrådet 
föreslagit. Verksamhetsbegreppet omfattar samtliga verksamheter som 
inte är undantagna från den nu föreslagna lagens tillämpningsområde.
Ett problem som sammanhänger med verksamhetsbegreppet är dock 
hur samlokaliserade företag som ingår i samma koncern skall behandlas. 
På denna punkt ger varken konventionen eller direktivet någon ledning. 
Utgångspunkten bör dock vara att det är den faktiska risken som skall 
vara vägledande för tillämpningen av reglerna. Risken med en 
verksamhet förändras inte av att dess organisation förändras genom att 
t.ex. avdelningar bolagiseras. Genom att dela upp en verksamhet i flera 
dotterbolag skulle emellertid de särskilda säkerhetsbestämmelserna i 
direktivet och konventionen kunna kringgås genom att mängderna farliga 
ämnen i de olika verksamheterna inte räknas samman. 
Denna olägenhet skulle dock kunna avhjälpas med ett tillägg i 
definitionen av verksamhet genom att med verksamhet avses även det 
område som sorterar under flera verksamhetsutövares gemensamma 
ledning. Därmed skulle även koncerner omfattas av 
verksamhetsbegreppet. Ett förtydligande blir därmed även nödvändigt att 
göra avseende begreppet verksamhetsutövare. Med verksamhet avses 
självfallet inte ett företags eller koncerns hela verksamhet, som kan vara 
spridd på många olika platser och orter, utan endast verksamheten på en 
plats.
Verksamhetsutövare och företagsledning
Verksamhetsutövare och företagsledning har samma betydelse i 
direktivet och konventionen. Eftersom begreppet verksamhetsutövare 
bäst anknyter till verksamhet ovan bör det användas i den nu föreslagna 
lagen. 
Som ovan angetts bör det i definitionen av begreppet 
verksamhetsutövare göras ett tillägg så att koncernledningen vid 
samlokaliserade dotterbolag räknas som verksamhetsutövare.
Med verksamhetsutövare bör således anses varje fysisk eller juridisk 
person som driver eller innehar en verksamhet eller anläggning. Om flera 
verksamheter med gemensam ägare är samlokaliserade skall dessa ses 
som en verksamhet och den gemensamma ägaren som 
verksamhetsutövare.
Anläggning, lager och farliga ämnen
Anläggning omfattas av begreppet verksamhet i Seveso II-direktivet och 
kan ses som en precisering av de delar av verksamheten där farliga 
ämnen förekommer. Den definition som finns i direktivet bör överföras 
till den nu föreslagna lagen. Även definitionen av lager i direktivet bör 
tas in i lagen.
Definitionen av farliga ämnen i direktivet innehåller dels en 
precisering av vad som menas med ämnen, dels en hänvisning till de 
särskilda listor över farliga ämnen och kategorier av farliga ämnen som 
finns i bilaga I till direktivet. Skäl talar för att definitionen av farliga 
ämnen i den nu föreslagna lagen bör göras på samma sätt. Hänvisning till 
listorna över farliga ämnen kommer, som ovan nämnts, att ske genom ett 
bemyndigande till regeringen att ange vilka farliga ämnen som avses.
 Därvid bör listorna till bilaga I till direktivet följas med undantag för 
de fall där Industriolyckskonventionen är strängare. De närmare 
bestämmelserna om hur mängden farliga ämnen skall beräknas och de 
mer detaljerade tillämpningsbestämmelserna som anges i nämnda bilaga 
I till direktivet bör meddelas av centralt ansvarig myndighet. 
7.3 Verksamhetsutövarnas skyldigheter
Regeringens förslag: Verksamhetsutövarnas skyldigheter är uppdelade i 
två kravnivåer beroende på i vilka mängder farliga ämnen förekommer 
eller kan förekomma i verksamheten.
    Samtliga verksamhetsutövare är skyldiga att vidta förebyggande och 
skadebegränsande åtgärder, inge anmälan till tillsynsmyndigheten om 
verksamheten samt upprätta ett handlingsprogram för hur allvarliga 
kemikalieolyckor skall förebyggas. Bestämmelser med dessa 
skyldigheter införs i lagen.
    De verksamhetsutövare som omfattas av den högre kravnivån i lagen 
skall utöver nämnda skyldigheter även lämna en säkerhetsrapport. Vid 
nyanläggning och förändring av verksamhet som omfattas av den högre 
kravnivån skall säkerhetsrapporten lämnas till miljöprövningsmyndig-
heten för en fördjupad säkerhetsprövning. I övriga fall skall 
säkerhetsrapporten lämnas till tillsynsmyndigheten.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att vid nyanläggning 
och förändring av vissa verksamheter som omfattas av den högre 
kravnivån enligt Seveso II-direktivet och av Industriolyckskonventionen 
skall en säkerhetsrapport inges till miljöprövningsmyndigheten för en 
samordnad miljö- och säkerhetsprövning. I övrigt överensstämmer 
utredningens förslag med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt 
förslaget. 
Skälen för regeringens förslag: I Seveso II-direktivet anges 
verksamhetsutövarnas skyldigheter i huvudsak i artiklarna 5–7, 9, 10 och 
artikel 13. Industriolyckskonventionens bestämmelser om 
verksamhetsutövarnas skyldigheter finns i artiklarna 3, 4 och 6. Även 
artikel 9 i konventionen om information till och deltagande av 
allmänheten har en koppling till verksamhetsutövarens skyldigheter.
Verksamhetsutövarens skyldigheter i Seveso II-direktivet och 
Industriolyckskonventionen omfattar i huvudsak tre moment, nämligen 
vidtagande av åtgärder för att förebygga allvarliga olyckshändelser och 
begränsa följderna av dessa, ingivande av redovisningar angående 
verksamheten och säkerhetsarrangemangen till behöriga myndigheter och 
information till allmänheten om verksamheten.
I artikel 5 i Seveso II-direktivet anges att verksamhetsutövaren skall 
vidta alla åtgärder som krävs för att förebygga allvarliga olyckshändelser 
och för att begränsa följderna av dessa. Vidare skall verksamhetsutövaren 
för behöriga myndigheter kunna styrka att alla nödvändiga åtgärder 
vidtagits. I Industriolyckskonventionen motsvaras artikel 5 i direktivet 
närmast av artikel 3 tredje punkten där det anges att företagsledningen 
skall iaktta alla åtgärder som krävs för att på ett säkert sätt kunna 
genomföra den farliga verksamheten och förebygga industriolyckor.
Utredningen har föreslagit att då bestämmelserna om 
verksamhetsutövarens allmänna skyldigheter är av så grundläggande 
betydelse och anger vad verksamhetsutövarna rent faktisk har att göra 
bör en bestämmelse därom tas in i den föreslagna lagen. Länsrätten i 
Stockholm län har påpekat att genom att meddela förelägganden och 
förbud, som kan förenas med vite, kan Sverige uppfylla sin skyldighet 
enligt direktivet att se till att verksamhetsutövaren vidtar alla åtgärder 
som krävs för att förebygga allvarliga olyckshändelser och begränsa 
följderna av dessa  för människor och miljö. Regeringen anser att 
bestämmelsen om verksamhetsutövarens allmänna skyldigheter enligt 
artikel 5 i direktivet är av så grundläggande betydelse att en särskild 
bestämmelse bör införas i lagen om detta. 
Miljöbalken tillämpas parallellt med annan lag som reglerar sådan 
verksamhet och sådana anläggningar som omfattas av balkens 
tillämpningsområde. Detta innebär att den som bedriver verksamhet som 
omfattas av nu föreslagen lag skall iaktta miljöbalkens allmänna 
hänsynsregler i 2 kap. En bestämmelse bör införas i nu föreslagen lag för 
att klarlägga detta förhållande.  
I artiklarna 6, 7 och 9 anges verksamhetsutövarens särskilda 
skyldigheter enligt Seveso II-direktivet.
Artikel 6 om anmälan gäller samtliga verksamhetsutövare som 
omfattas av direktivet medan artikel 9, skyldighet att upprätta och inge 
säkerhetsrapport, endast omfattar de verksamhetsutövare som omfattas 
av den högre kravnivån. Artikel 7 om säkerhetspolicy gäller formellt 
endast de verksamhetsutövare som omfattas av den lägre kravnivån, men 
eftersom en säkerhetspolicy även skall ingå i säkerhetsrapporten enligt 
artikel 9 är bestämmelsen även tillämplig på verksamhetsutövare i den 
högre kravnivån.
De krav som ställs på verksamhetsutövarna  i konventionen anges i 
artikel 6. De krav som där ställs omfattas, som ovan nämnts, i huvudsak 
av den högre kravnivån enligt Seveso II-direktivet.
Reglerna om anmälan i Seveso II-direktivet avser som nyss sagts 
samtliga verksamhetsutövare som omfattas av direktivet. Anmälan skall 
göras vid nyanläggning samt när det gäller befintliga verksamheter inom 
tre år från det att direktivet trädde i kraft. 
En anmälan skall bl.a. innehålla uppgifter om vilka farliga ämnen eller 
grupper av ämnen som ingår i verksamheten och omfattas av direktivet, 
uppgifter om den verksamhet som bedrivs eller skall bedrivas och 
information om omgivningspåverkan.
Vid väsentliga förändringar i verksamheten som har betydelse för de 
uppgifter som lämnats i anmälan skall verksamhetsutövaren omedelbart 
informera berörda myndigheter. Vidare skall information lämnas vid 
definitiv nedläggning av en anläggning. Om säkerhetsarrangemangen vid 
en verksamhet bedöms som uppenbart otillräckliga skall den behöriga 
myndigheten enligt artikel 17 förbjuda idrifttagandet eller driften vid 
verksamheten. Även i de fall anmälan inte lämnas in i tid kan den 
behöriga myndigheten förbjuda verksamheten enligt artikel 17. I det 
senare fallet är detta emellertid inte någon skyldighet utan endast en 
möjlighet. 
En bestämmelse som anger att en anmälan skall inges och när detta 
skall ske bör tas in i lagen. Vidare bör en övergripande bestämmelse om 
en anmälans innehåll tas in i lagen. Närmare precisering av innehållet i 
anmälan kan ske genom förordning och myndighetsföreskrifter.
För de verksamheter som omfattas av kravet på säkerhetsrapport och 
där det således kommer att ske en fördjupad säkerhetsprövning i 
samband med tillståndsprövningen enligt miljöbalken bör regeringen för 
att underlätta för dessa verksamhetsutövare ha möjlighet att föreskriva 
begränsningar i anmälningsskyldigheten.
 De särskilda övergångsbestämmelser som enligt Seveso II-direktivet 
gäller för befintliga verksamheter återkommer regeringen till i avsnitt 8. 
Enligt artikel 7 skall de verksamhetsutövare som endast omfattas av 
den lägre kravnivån utarbeta ett dokument med företagets 
säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga olyckshändelser och se till att 
den tillämpas i verksamheten. Det finns inget krav på att dessa 
verksamhetsutövare skall inge säkerhetspolicyn till behöriga myndigheter 
med mindre än att dessa särskilt begär det. För verksamheter som 
omfattas av den högre kravnivån skall däremot säkerhetspolicyn ingå 
som en del av den säkerhetsrapport som dessa företag enligt artikel 9 är 
skyldiga att inge till behöriga myndigheter.
I bilaga III till direktivet anges vilka uppgifter som säkerhetspolicyn 
skall innehålla. 
Säkerhetspolicyn innefattar mål och allmänna handlingsprinciper som 
verksamhetsutövaren ställt upp för hantering av riskerna. 
I lagen bör det tas in en bestämmelse som anger att samtliga 
verksamhetsutövare är skyldiga att utarbeta en säkerhetspolicy, dvs. ett 
handlingsprogram för hur allvarliga kemikalieolyckor skall förebyggas. 
Närmare bestämmelser om innehållet i handlingsprogrammet kommer att 
ges i förordning.
Enligt artikel 9 i Seveso II-direktivet skall de verksamhetsutövare som 
omfattas av den högre kravnivån i direktivet inge en säkerhetsrapport till 
behöriga myndigheter. Detta kommer att gälla för flertalet av de 
verksamheter som i dag är skyldiga att lämna säkerhetsredovisning enligt 
artikel 5 i Seveso I-direktivet.
Syftet med säkerhetsrapporten är att
–	visa att en säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga 
olyckshändelser och ett säkerhetssystem för att se till att denna 
genomförs har införts i enlighet med bilaga III,
–	visa att faror för allvarliga olyckshändelser har identifierats och att 
nödvändiga åtgärder har vidtagits för att förebygga dem och 
begränsa följderna för människor och miljö,
–	visa att utformning, konstruktion, drift och underhåll av alla 
anläggningar, lagerplatser och infrastrukturer som har samband 
med driften och som har ett samband med olika slag av fara för 
allvarliga olyckshändelser inom verksamheten, uppvisar tillräcklig 
säkerhet och tillförlitlighet,
–	visa att interna planer för räddningsinsatser har upprättats och 
tillhandahålla underlag som gör det möjligt att utarbeta en extern 
plan för räddningsinsatser om en allvarlig olyckshändelse skulle 
inträffa,
–	säkerställa att de behöriga myndigheterna får tillräcklig infor-
mation för att kunna besluta om lokalisering av nya aktiviteter och 
markanvändning omkring befintliga verksamheter.
I bilaga II till direktivet anges vilka uppgifter som alltid skall ingå i en 
säkerhetsrapport. Jämfört med dagens säkerhetsredovisningar är kraven 
på säkerhetsrapportens innehåll mer utförliga och preciserade. Säkerhets-
rapporten är mer fokuserad på säkerhetstänkandet inom organisationen. 
Ökad vikt har bl.a. lagts vid företagens kontrollsystem för uppföljning av 
säkerhetsarbetet. Stor vikt har även lagts vid verksamhetens omgivning 
både med avseende på den risk som omgivande aktiviteter utgör och den 
risk som verksamheten utgör för omgivningen. 
Säkerhetsrapporten skall i likhet med anmälan enligt artikel 6 inges till 
behörig myndighet. Tiderna för ingivande av säkerhetsrapporten vid nya 
verksamheter är de samma som för anmälan. När det gäller befintliga 
verksamheter gäller dock något längre tider för att inge 
säkerhetsrapporten än vad som gäller för anmälan. De särskilda 
övergångsbestämmelser som enligt Seveso II-direktivet gäller för 
befintliga verksamheter återkommer regeringen till i avsnitt 8.
Vid ändringar i verksamheten som kan få betydande återverkningar 
avseende faran för olyckshändelser skall verksamhetsutövaren enligt 
artikel 10 se över och vid behov revidera säkerhetsrapporten. Därutöver 
skall säkerhetsrapporten regelbundet ses över och uppdateras minst vart 
femte år eller vid vilken annan tidpunkt som helst på 
verksamhetsutövarens eller den behöriga myndighetens initiativ, när nya 
fakta gör detta berättigat eller för att kunna beakta den tekniska 
utvecklingen och kunskapsutvecklingen på riskbedömningens område.
En väsentlig nyhet jämfört med Seveso I-direktivet är att de behöriga 
myndigheterna skall granska de säkerhetsrapporter som inges. Om 
myndigheterna inte anser att säkerhetsarrangemangen är tillräckliga eller 
att säkerhetsrapporten är bristfällig kan de begära in kompletterande 
uppgifter. Ytterst om säkerhetsarrangemangen bedöms som uppenbart 
otillräckliga skall den behöriga myndigheten enligt artikel 17 förbjuda 
idrifttagandet eller driften vid verksamheten. Även i de fall 
säkerhetsrapporten inte lämnas in i tid kan den behöriga myndigheten 
förbjuda verksamheten enligt artikel 17. I det senare fallet är det 
emellertid, som tidigare nämnts beträffande anmälan, inte någon 
skyldighet utan endast en möjlighet.
I lagen bör det tas in en bestämmelse som bemyndigar regeringen att 
meddela föreskrifter om att för vissa verksamheter skall en 
säkerhetsrapport upprättas. När det gäller innehållet i säkerhetsrapporten 
bör en övergripande bestämmelse om vilka delmoment som den skall 
omfatta tas in i lagen. Närmare precisering av innehållet i 
säkerhetsrapporten med hänsyn till de krav som ställs i bilagan till 
direktivet och konventionen kan ske genom förordning och 
myndighetsföreskrifter. De särskilda övergångsbestämmelser som enligt 
Seveso II-direktivet gäller för befintliga verksamheter återkommer 
regeringen till i avsnitt 8.
Enligt den föreslagna integrerade miljö- och säkerhetsprövningen skall 
en fördjupad prövning av säkerhetsarrangemangen göras vid de 
verksamheter som omfattas av kravet på säkerhetsrapport och som 
samtidigt omfattas av förprövningsreglerna i miljöbalken. Detta skall ske 
vid nyanläggning och vid förändringar i verksamheten, vilket 
sammanhänger med när tillståndsprövning skall utföras enligt 
miljöbalken. 
Med en fördjupad säkerhetsprövning tillgodoses kravet på en 
granskning av säkerhetsrapporten enligt artikel 9 i Seveso II-direktivet 
samt kraven i artikel 3 om identifikation av farliga verksamheter och 
artikel 6 om förebyggande åtgärder i Industriolyckskonventionen. En 
prövning av säkerhetsarrangemangen kommer att göras av den instans 
som har att tillståndspröva verksamheten enligt miljöbalken. Vid 
prövningen skall miljöbalkens regler om ansökan även omfatta 
säkerhetsrapporten som skall anses utgöra en del av själva ansökan. Vad 
som i miljöbalken stadgas om komplettering m.m. av ansökan är således 
tillämpligt även på säkerhetsrapporten. 
Genom den samordning med miljöprövningen som nu föreslås 
kommer allmänheten med redan befintliga och väl inarbetade regler i 
miljöbalken att tillförsäkras den möjlighet att yttra sig som fordras enligt 
artikel 13 i Seveso II-direktivet och artikel 9 i 
Industriolyckskonventionen.
Förutom vid nyanläggning och förändring i verksamheten skall som 
nyss sagts, säkerhetsrapporten förnyas vart femte år eller vid annan 
tidpunkt på initiativ av verksamhetsutövaren eller den behöriga 
myndigheten om nya fakta gör detta berättigat eller för att kunna beakta 
den tekniska utvecklingen som har samband med säkerheten. I den nu 
föreslagna lagen bör detta anges. Säkerhetsrapporten i dessa fall bör 
hanteras av tillsynsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten skall därvid 
granska den insända rapporten och avgöra om förändringarna ryms inom 
det befintliga tillståndet eller inte. 
7.4 Planering för räddningsinsatser
Regeringens förslag: Interna planer för räddningsinsatser skall ingå i 
säkerhetsrapporten.
    Den interna planen för räddningsinsatser utarbetas av 
verksamhetsutövaren i samråd med kommunen och de anställda.
Den fortlöpande kontrollen av de interna planerna för 
räddningsinsatser skall ligga på tillsynsmyndigheten.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Seveso II-direktivets särskilda krav 
på planering för räddningsinsatser anges i artikel 11 och gäller endast för 
de verksamheter som omfattas av den högre kravnivån. Motsvarande 
krav på sådan planering anges i artikel 8 i Industriolyckskonventionen 
Kravet i Seveso II-direktivet riktar sig både till verksamhetsutövarna, 
som skall upprätta interna planer för räddningsinsatsen, och den behöriga 
myndighet som skall upprätta externa planer för räddningsinsatser. 
Utarbetande av den interna planen för räddningsinsatser skall ske i 
samråd med de anställda och vid utarbetande av den externa planen för 
räddningsinsatser skall allmänheten ges tillfälle att lämna synpunkter.
Enligt artikel 9 i Seveso II-direktivet skall de interna planerna samt 
underlag för de externa planerna för räddningsinsatser ingå i 
säkerhetsrapporten. 
Den interna planen ingår i den säkerhetsrapport som är en del av 
underlaget för den av regeringen föreslagna fördjupade 
säkerhetsprövningen i samband med tillståndsprövningen enligt 
miljöbalken. Med hänsyn till det och med beaktade av direktivets och 
konventionens lydelse är det lämpligt att ansvaret för utarbetandet av den 
interna planen för räddningsinsatser läggs på verksamhetsutövaren.
Den fortlöpande kontrollen av de interna planerna för 
räddningsinsatser bör hanteras som en tillsynsfråga. Enligt direktivet 
skall kontrollen ske minst vart tredje år. Förfarandet är således inte 
harmoniserat med redovisningen av säkerhetsrapporterna som skall ske 
minst vart femte år. Med hänsyn till direktivets krav anser regeringen att 
den fortlöpande kontrollen av de interna planerna för räddningsinsatser 
bör läggas på tillsynsmyndigheterna. De särskilda 
övergångsbestämmelser som enligt Seveso II-direktivet gäller för 
befintliga verksamheter återkommer regeringen till i avsnitt 8.
Beredskapen för räddningsinsatser inom en verksamhet är underordnad 
kommunens räddningstjänst och är vid en insats i ledningshänseende 
underställd räddningsledaren inom den kommunala räddningstjänsten, 
vilket följer av räddningstjänstlagen (1986:1102). Kommunen bör därför 
lämpligen medverka i arbetet med utarbetandet av den interna planen för 
räddningsinsatser. I lagen bör således framgå att den interna planen skall 
utarbetas i samråd med kommunen och de anställda. Den fortlöpande 
kontrollen av de interna planerna bör, i enlighet med direktivet, hanteras 
som en tillsynsfråga. Frågan kommer att behandlas i avsnitt 7.8.
De externa planerna för räddningsinsatser skall enligt direktivet 
upprättas av behörig myndighet, dvs. för svenska förhållanden, den 
kommunala räddningstjänsten, på grundval av vad som redovisats i 
säkerhetsrapporten. Den fortlöpande kontrollen av de externa planerna, 
som direktivet uppställer, kommer att behandlas i avsnitt 7.8.
Såvitt avser frågan om underlaget för de externa planerna skall 
bedömas vid den fördjupade säkerhetsprövningen i samband med 
tillståndsprövningen enligt miljöbalken anser regeringen att det finns 
fördelar med ett sådant förfarande. Därmed kan behovet av kommunala 
räddningsinsatser vägas mot verksamhetsutövarens andra åtgärder för att 
förebygga olyckor och effekter av olyckor samt krav på interna planer för 
räddningsinsatser. Regeringen anser att underlaget för de externa 
planerna för räddningsinsatser skall ingå som en del av den fördjupade 
säkerhetsprövningen i samband med tillståndsprövningen enligt 
miljöbalken. 
 Enligt direktivet skall det vidare vara möjligt för behörig myndighet 
att på grundval av vad som redovisats i säkerhetsrapporten bedöma att 
någon extern plan för räddningsinsatsen inte behöver upprättas. Detta 
torde endast komma i fråga i undantagsfall och den utredning som skulle 
krävas för att fatta ett sådant beslut kan antas bli omfattande. Någon 
motsvarande bestämmelse finns inte i Industriolyckskonventionen.
Planerna för räddningsinsatser rör i huvudsak räddningstjänstfrågor. 
Detta gäller särskilt de externa planerna för räddningsinsatser som inte 
direkt berörs av prövningen av säkerhetsarrangemangen. De 
övergripande bestämmelserna om externa planer för räddningsinsatser 
bör därför ingå bland de bestämmelser som reglerar räddningstjänsten. 
Regeringen har för avsikt att vidta erforderliga förordningsändringar med 
stöd av 61 § räddningstjänstlagen.
7.5 Den fysiska planeringen
Regeringens bedömning: Nuvarande lagstiftning är tillräcklig för att 
uppfylla både Seveso II-direktivets och Industriolyckskonventionens 
krav.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens 
bedömning.
Remissinstanserna: Boverket har framfört att för att underlätta 
framtida prövning av ärenden rörande säkrare kemikaliehantering bör 
sambandet mellan planprövningen och prövningen enligt nu föreslagen 
lagstiftning klargöras. Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet har, 
som framgått i avsnitt 6.2, haft invändningar mot bedömningen i denna 
del.
Skälen för regeringens bedömning: Frågor om lokalisering och 
markanvändning finns i artikel 12 i Seveso II-direktivet och i artikel 7 i 
Industriolyckskonventionen.
Frågor om lokalisering och markanvändning är en nyhet i Seveso II-
direktivet. Medlemsstaterna skall enligt artikel 12 i direktivet se till att 
målen när det gäller att förebygga allvarliga olyckshändelser och 
begränsningar av följderna av sådana olyckor beaktas vid regleringen av 
markanvändningen och annan relevant reglering. Målen uppnås, enligt 
artikeln, genom kontroll av dels lokaliseringen av nya verksamheter, dels 
förändringar av befintliga verksamheter, dels nya anordningar kring 
befintliga verksamheter som t.ex. transportleder, platser som besöks av 
allmänheten och bostadsområden, när denna lokalisering eller dessa 
anordningar kan befaras öka risken för allvarliga olyckshändelser eller 
förvärra följderna av dem. Vid reglering av markanvändningen skall 
medlemsstaterna se till att nödvändigheten av att på lång sikt upprätthålla 
lämpliga skyddsavstånd beaktas. Vidare skall lämpliga 
samrådsförfaranden finnas.
I svensk rätt finns en omfattande reglering av frågor som rör fysisk 
planering och markanvändning. Plan- och bygglagen (1987:10) (nedan 
kallad PBL) innehåller bestämmelser om planläggning av mark och 
vatten samt om byggande.
I 2 kap. PBL  finns bestämmelser om allmänna intressen som skall 
beaktas vid planläggning och vid lokalisering av bebyggelse. Enligt 2 
kap. 1 § PBL skall mark och vattenområden användas för det eller de 
ändamål för vilka områdena är mest lämpade med hänsyn till 
beskaffenhet och läge samt föreliggande behov. Bebyggelse skall enligt 2 
kap. 3 § PBL lokaliseras till mark som är lämpad för ändamålet med 
hänsyn till bl.a. de boendes och övrigas hälsa. Inom områden med 
sammanhängande bebyggelse skall bebyggelsemiljön utformas med 
hänsyn till behovet av skydd mot uppkomst och spridning av brand samt 
trafikolyckor och andra olyckshändelser (2 kap. 4 § 1 PBL). Vid 
planläggning och i ärenden om bygglov och förhandsbesked skall 
miljöbalken tillämpas.
I 3 och 4 kap. miljöbalken finns bestämmelser för hushållning med 
mark och vattenområden och i 9 kap. miljöbalken finns bestämmelser om 
miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. De grundläggande 
hushållningsbestämmelserna i 3 kap. miljöbalken skall främja väl 
genomtänkta avvägningar mellan olika önskemål om att utnyttja marken, 
vattnet och den fysiska miljön i övrigt. Syftet med bestämmelserna är att 
redovisa vilka intressen som har särskild betydelse för 
samhällsutvecklingen och som därför skall ges ett försteg framför andra 
intressen när markanvändningsfrågor skall avgöras. I 4 kap. miljöbalken 
anges geografiska områden som är av riksintresse med hänsyn till de 
natur- och kulturvärden som finns i områdena. Syftet med 
bestämmelserna är att skydda dessa värden mot exploateringsföretag och 
andra ingrepp i miljön som påtagligt kan skada områdenas 
bevarandevärden. Att en lokalisering skall väljas som är lämplig med 
hänsyn till vad som anges i 3 och 4 kap. miljöbalken framgår av den 
allmänna hänsynsregeln i 2 kap. 4 § miljöbalken.
Plan- och bygglagen och miljöbalken gör det således möjligt för 
myndigheterna att ställa långtgående krav på lokalisering och 
markanvändning. Kommunerna har genom sitt planmonopol stora 
möjligheter att styra markanvändningen och därmed också ett stort 
ansvar för samhällsplaneringen. Genom detaljplaner kan nödvändig 
hänsyn till omgivningen tas vid placeringen av bl.a. miljöfarliga 
verksamheter. Detta kan ske genom själva lokaliseringen av 
verksamheten och genom begränsning av markanvändningen i närheten 
av verksamheten, till exempel genom att inte tillåta bostadsbebyggelse 
inom en viss radie räknat från verksamheten i fråga. För att bereda 
allmänheten möjlighet till insyn i planförfarandet finns särskilda regler 
om samråd innan översiktsplan, detaljplan eller områdesbestämmelser 
antas.
Genom framför allt plan- och bygglagen och miljöbalken har svenska 
myndigheter långtgående möjligheter att påverka frågor om fysisk 
planering. Även allmänhetens möjlighet till insyn och deltagande är väl 
tillgodosedda. Några särskilda lagstiftningsåtgärder såvitt avser den 
fysiska planeringen behövs därför inte.
7.6 Påverkan på omgivningen
Regeringens förslag: Särskilda bestämmelser om det ömsesidiga förhål-
landet mellan en verksamhet och omgivningen skall införas i lagen. Ett 
syfte med miljökonsekvensbeskrivningar skall vara att identifiera verk-
samhet vars säkerhet kan påverkas av faktorer i omgivningen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt förlaget. Länsrätten i 
Stockholms län har ifrågasatt uttrycket dominoeffekter.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 8 i Seveso II-direktivet finns 
bestämmelser om verksamheter vid vilka sannolikheten och möjligheten 
för och konsekvenserna av en allvarlig olycka är större på grund av 
verksamheternas lokalisering och närhet till varandra. Dessa 
verksamheter skall enligt artikeln identifieras av behörig myndighet samt 
skall berörda verksamhetsutövare utbyta information med varandra och 
anpassa säkerhetsarrangemangen till situationen. Verksamhetsutövarna 
har enligt artikeln en informationsskyldighet mot allmänheten samt skall 
även förse behörig myndighet med information för att externa planer för 
räddningsinsatser skall kunna upprättas.
Den angivna ordningen för identifikation av verksamhet vars säkerhet 
kan påverkas av faktorer i omgivningen innebär att en 
verksamhetsutövare kan bli tvungen att lämna in två anmälningar eller 
säkerhetsrapporter, först en för att identifiera eventuella 
lokaliseringsrisker och sedan en för att visa att dessa beaktats i 
säkerhetsarbetet. För att förenkla hanteringen bör enligt regeringen 
nämnda risker bedömas innan anmälan och säkerhetsrapporten skall 
lämnas till behörig myndighet. Detta kan då ske genom att det i lagen 
införs en bestämmelse riktad till verksamhetsutövarna om att risker till 
följd av faktorer i omgivningen skall beaktas och att samråd skall ske för 
att utröna sådana risker. Vilken omfattning samrådet skall ha får 
bedömas från fall till fall. Resultatet av samrådet och redovisningen av de 
eventuella åtgärder som vidtagits i anledning av förekomsten av nämnda 
risker skall redovisas i anmälan eller säkerhetsrapporten.
För de verksamheter som skall förprövas enligt miljöbalken kan en 
samordning ske med de miljökonsekvensbeskrivningar som bl.a. skall 
ingå i ansökan om tillstånd till miljöfarlig verksamhet.
För att göra det möjligt att beakta nämnda risker i miljökonsekvens-
beskrivningar bör ett tillägg till miljökonsekvensbeskrivningens syfte i 
6 kap. 3 § miljöbalken införas. Av tillägget skall framgå att även faktorer 
i omgivningen som kan påverka riskbilden för en planerad verksamhet 
som kan ge upphov till en allvarlig kemikalieolycka eller förvärra 
följderna av en sådan olycka skall identifieras och bedömas. 
När det gäller bevakningen av dessa frågor på myndighetssidan, blir 
detta en viktig uppgift för räddningstjänsten inom ramen för 
samhällsplaneringen. Detta kan ske vid den analys av risker som skall 
göras av räddningstjänsten i det kommunala säkerhetsarbetet.
Länsrätten i Stockholms län har ifrågasatt ifråga direktivets och 
utredningens användning av uttrycket dominoeffekter. Regeringen anser 
att då någon sammanfattande term för de effekter som omnämns i artikel 
8 i Seveso II-direktivet inte är nödvändig för genomförande av direktivet 
i svensk rätt finns inget behov av att använda uttrycket dominoeffekt i 
lagen.
7.7 Informationsskyldighet
Regeringens förslag: Information om säkerhetsåtgärder och lämpligt 
uppträdande vid en olycka skall spridas till berörd allmänhet. Kommunen 
skall ha ansvaret för att detta sker. Informationen skall dock bekostas av 
verksamhetsutövaren. En bestämmelse om detta skall införas i lagen
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt utredningens förslag.
Skälen för regeringens förslag: Bestämmelser om information finns i 
artiklarna 13–15 i Seveso II-direktivet och i artikel 9 i 
Industriolyckskonventionen. Informationsskyldigheten till allmänheten 
och angränsade stater enligt artikel 13 i direktivet gäller endast sådan 
verksamhet som omfattas av den högre kravnivån. Bestämmelserna i 
artikel 14 och 15 om information till behöriga myndigheter och 
kommissionen gäller däremot för samtliga verksamheter som omfattas av 
direktivet. Sådan information samlas i en databank (Major Accidents 
Reporting System – MARS) hos EU:s Major Accident Hazards Bureau 
(MAHB) och används i det förebyggande arbetet och som stöd i 
olyckssituationer.
Enligt både Seveso II-direktivet och Industriolyckskonventionen skall 
allmänheten ges viss information om säkerhetsåtgärder och lämpligt 
uppträdande vi en olycka. Hur detta skall ske står det de berörda staterna 
fritt att bestämma. 
Regeringen anser att kommunen är bäst lämpad att ha ansvaret för att 
information kommer berörda personer tillhanda. Kostnaden för 
informationen till allmänheten har ett direkt samband med den farliga 
verksamheten och bör därför belasta verksamhetsutövaren. Om en 
verksamhetsutövare underlåter att ta fram information och/eller sprida 
denna bör kommunen som är ansvarig för informationen till allmänheten 
kunna göra detta på verksamhetsutövarens bekostad.
Den information som enligt Seveso II-direktivet skall lämnas till 
angränsande medlemsstater för att dessa skall kunna tillämpa direktivets 
bestämmelser om beredskapsplanering och fysisk planering får anses 
omfattas av den information som lämnas vid miljö- och 
säkerhetsprövningen enligt den nordiska miljöskyddskonventionen.  
Genom detta förfarande får angränsande medlemsstater tillgång till 
samma information som svenska myndigheter har tillgång till för att 
tillämpa bestämmelserna i direktivet.
I artikel 14 anges dels den information som en verksamhetsutövare 
skall lämna till behöriga myndigheter vid en allvarlig olyckshändelse, 
dels myndigheternas ansvar för att sanerings- och återställningsåtgärder 
genomförs. Vidare framgår i artikel 14 krav på att olyckan analyseras och 
att förebyggande åtgärder vidtas. Några särskilda bestämmelser i 
anledning av myndigheternas skyldigheter enligt artikeln behövs inte  då 
dessa uppgifter täcks in av den nuvarande lagstiftningen.
Bestämmelser om information som medlemsländerna skall lämna till 
kommissionen finns i artikel 15 och 19 i Seveso II-direktivet. 
Motsvarande bestämmelser finns i artikel 11 i Seveso I-direktivet. 
Statens räddningsverk är idag den myndighet som skall förmedla 
information till kommissionen. Några ändringar härvidlag är inte 
aktuella. 
7.8 Tillsyn
Regeringens förslag: Bestämmelser om tillsyn och 
tillsynsmyndigheternas befogenheter tas in i den nya lagen. 
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att för verksamhet 
som inte är tillståndspliktig enligt miljöbalken skall länsstyrelsen vara 
tillsynsmyndighet såvida inte länsstyrelsen och kommunen kommer 
överens om att kommunen skall vara tillsynsmyndighet.
Remissinstanserna: Ett flertal remissinstanser har påtalat behovet av 
en samordnande myndighet för Seveso II-direktivet. Riksrevisionsverket 
har förordat att Arbetarskyddsstyrelsen bör vara central 
tillsynsmyndighet. Arbetarskyddsstyrelsen och Sprängämnesinspektionen 
har föreslagit att Arbetarskyddsstyrelsen bör vara samordnande 
myndighet.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 18 i Seveso II-direktivet 
behandlar tillsyn. Artikeln anger i huvudsak följande. Behöriga 
myndigheter skall upprätta ett system för tillsyn och andra 
kontrollåtgärder som lämpar sig för den aktuella typen av verksamhet. 
Tillsynen skall ske oberoende av om de redovisningar som föreskrivs i 
direktivet lämnats in. Tillsynen skall omfatta en systematisk granskning 
av de tekniska system samt organisations- och driftssystem som 
tillämpas i verksamheten. För tillsynen skall finnas ett tillsynsprogram 
för alla verksamheter. Den behöriga myndigheten skall enligt artikeln 
också för utövande av tillsynen ha möjlighet att begära in kompletterande 
information från verksamhetsutövarna om det behövs för att kunna 
bedöma risker för allvarliga olyckshändelser. Artikeln innehåller även 
bestämmelser om inspektion hos verksamhetsutövarna.
I avsnitt 6.3 har regeringen förslagit att tillsynsorganisationen enligt 
den nya lagen skall harmoniseras med tillsynen enligt miljöbalken. Den 
lokala och regionala tillsynen kommer därmed att ligga på kommunerna 
och länsstyrelserna. Det centrala tillsynsansvaret kommer som sagts i 
avsnitt 6.3 att ligga på Statens räddningsverk. För verksamheter som inte 
är förprövningspliktiga enligt miljöbalken bör tillsynsansvaret ligga på 
länsstyrelsen. För dessa fall bör länsstyrelsen få, om det inte är olämpligt 
med hänsyn till förutsättningarna för att tillsynen skall kunna utövas 
tillfredsställande, överlåta tillsynen åt en kommun. Har en kommun gjort 
framställning om en sådan överlåtelse av tillsynen och bedömer 
länsstyrelsen att en överlåtelse inte är lämplig bör frågan kunna 
överlämnas till regeringen för prövning. 
Förutsättningarna för tillsynsmyndigheternas arbete kommer avsevärt 
att förbättras med Seveso II-direktivet genom att samtliga verksamheter 
som omfattas av direktivet är skyldiga att inge en anmälan om sin 
verksamhet (se artikel 6 i direktivet).
För alla verksamheter skall det som nyss sagts upprättas 
tillsynsprogram. Om inte tillsynsprogrammen bygger på en systematisk 
bedömning av riskerna för allvarliga olyckshändelser skall enligt 
direktivet årliga tillsynsbesök genomföras vid de verksamheter som 
omfattas av den högre kravnivån.
Tillsynsbesöken är en viktig del av tillsynsarbetet. För att utnyttja de 
befintliga resurserna på bästa sätt bör enligt regeringen 
tillsynsprogrammen avseende de verksamheter som omfattas av den 
högre kravnivån alltid bygga på en systematisk bedömning, dvs. en 
analys och en planmässig bedömning, av riskerna för allvarliga 
kemikalieolyckor i samband med den aktuella verksamheten. Detta krav 
bör därför framgå av lagen. Med denna lösning kan vissa tillsynsbesök 
undvikas och tillsynsverksamheten i stället inriktas på de verksamheter 
där risken för allvarliga olyckshändelser är störst eller behovet av 
tillsynsbesök av annan anledning är stort. 
För den lägre kravnivån finns inget särskilt krav på hur ofta 
tillsynsbesök skall göras eller hur tillsynsprogrammet skall utarbetas. 
Riskerna varierar mellan verksamheterna i gruppen och behovet av 
tillsynsbesök får därför avgöras från fall till fall av tillsynsmyndigheten. 
För att tillsynen skall kunna bli effektiv bör det i lagen tas in 
bestämmelser om tillsynsmyndigheternas befogenheter. För att kunna 
fullgöra sin tillsynsfunktion bör således tillsynsmyndigheterna ha rätt att 
få tillträde till en verksamhet samt rätt att få de upplysningar och tillgång 
till de handlingar som behövs för tillsynen.
Flera remissinstanser har föreslagit att en samordnande myndighet för 
Seveso II-direktivet utpekas. Regeringen överväger att i förordningsform 
meddela bestämmelser om samarbetsformer för de myndigheter som har 
att utöva tillsynen inom Seveso II-direktivets tillämpningsområde.
7.9 Driftförbud m.m.
Regeringens förslag: En bestämmelse om tillsynsmyndighetens 
befogenhet att meddela föreläggande och förbud bör tas in i lagen. 
Föreläggandet skall kunna förenas med vite.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Artikel 17 om driftförbud i Seveso II-
direktivet har ingen motsvarighet i Industriolyckskonventionen. 
Driftförbud skall enligt artikeln meddelas om säkerhetsarrangemangen 
vid en verksamhet är uppenbart otillräckliga. Vidare skall driftförbud 
meddelas om en verksamhetsutövare inte inger de redovisningar i tid som 
han eller hon enligt direktivet är skyldig att göra. Ett beslut om driftstopp 
skall kunna överklagas. Fråga om överklagande behandlas i avsnitt 7.11.
Genom att samordna säkerhetsprövningen med miljöprövningen på sätt 
regeringen föreslår finns det möjlighet att förhindra att en verksamhet 
som omfattas av tillståndsprövningen enligt miljöbalken sätts i gång eller 
fortsätter genom att avslå en ansökan om tillstånd. För att uppfylla 
direktivets krav om driftsförbud behövs det emellertid särskilda regler 
som gör det möjligt för tillsynsmyndigheten att för samtliga 
verksamheter som omfattas av nu föreslagen lag meddela förelägganden 
och förbud i enskilda fall för att lagen eller föreskrifter som har 
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. Ett föreläggande skall 
kunna förenas med vite. Tillsynsmyndigheten bör också ha möjlighet att 
om en verksamhetsutövare underlåter att vidta åtgärder han eller hon 
förelagts att göra, låta utföra dessa på verksamhetsutövarens bekostnad. 
Därmed kommer tillsynsmyndighetens befogenheter enligt den 
föreslagna lagen att överensstämma med vad som gäller enligt 56 § 
räddningstjänstlagen (1986:1102) avseende tillsyn.
Av bestämmelsen bör framgå att ett föreläggande även kan meddelas 
för att förmå en verksamhetsutövare eller annan att medverka vid 
utredning av risker till följd av faktorer i omgivningen. En 
verksamhetsutövare bör således kunna begära hjälp från 
tillsynsmyndigheten för att få fram relevanta uppgifter. Att låta 
tillsynsmyndigheten få denna uppgift och inte miljöprövningsinstansen är 
naturligt eftersom tillsynsmyndigheten deltar i utredningen av nämnda 
risker genom det samråd som skall ske. Tillsynsmyndigheten har därmed 
en god insyn i arbetet och bör därför ha goda förutsättningar att kunna 
bedöma om de uppgifter som verksamhetsutövaren vill få del av är 
relevanta eller inte. Innan några uppgifter som tillsynsmyndigheten 
inhämtat genom föreläggande lämnas till den verksamhetsutövare som 
begär uppgifterna skall en sedvanlig sekretessprövning göras om den 
som lämnat uppgifter begärt att de skall vara hemliga.
7.10 Den gemensamma miljö- och säkerhetsprövningen
Regeringens förslag: Vid den fördjupade säkerhetsprövningen som 
skall ske i samband med tillståndsprövningen enligt miljöbalken skall 
en säkerhetsrapport ingå i tillståndsansökan. 
En dom i ett tillståndsmål skall innehålla de villkor som behövs för 
att förebygga allvarliga kemikalieolyckor och begränsa följderna av 
dem för människors hälsa och miljön.
Statens räddningsverk skall ges rätt att föra talan i mål för att 
tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen avseende 
säkerhetsfrågor.
Utredningens förslag: Utredningen har föreslagit att en 
säkerhetsprövning skall ske för all verksamhet som omfattas av den 
högre kravnivån enligt Seveso II-direktivet och av 
Industriolyckskonventionen. I övrigt  stämmer utredningens förslag 
överens med regeringens förslag.
Remissinstansernas inställning till förslaget i denna del har redovisats 
i avsnitt 6.1.
Skälen för regeringens förslag: I 1 kap. 1 § miljöbalken anges att 
balken skall tillämpas så att människors hälsa och miljön skyddas mot 
skador och olägenheter oavsett om dessa orsakas av föroreningar eller 
annan påverkan. Miljöbalken får således anses tillämplig på risker och 
skador till följd av olyckor vid verksamheter som omfattas av balkens 
tillämpningsområde. 
Tillståndsplikten enligt miljöbalken är kopplad till bl.a. miljöfarlig 
verksamhet. Med miljöfarlig verksamhet avses sammanfattningsvis all 
användning av mark, byggnader eller anläggningar som innebär utsläpp 
till mark, luft eller vatten eller annan olägenhet för människors hälsa eller 
miljön. Härmed avses även risken för olyckor och de konsekvenser i 
form av utsläpp och buller, skakningar och annat sådant som de kan föra 
med sig för omgivningen. Explosioner som främst leder till en kraftig 
tryckvåg eller brand i omgivningen får anses omfattas av begreppet 
miljöfarlig verksamhet i 9 kap. 1 § miljöbalken. 
I 9 kap. 6 § miljöbalken bemyndigas regeringen bl.a. att föreskriva att 
det skall vara förbjudet att anlägga eller ändra vissa slag av fabriker, 
andra inrättningar eller annan miljöfarlig verksamhet. Bemyndigandet 
utgör grunden för reglerna om prövning när det gäller tillståndsplikt för 
miljöfarlig verksamhet.
Verksamheter som omfattas av den högre kravnivån enligt Seveso II-
direktivet är sådan miljöfarlig verksamhet som till huvudsaklig del 
omfattas av tillståndsplikten enligt miljöbalken. En prövning av säkerhet 
ingår redan idag vid tillåtlighetsprövningen av miljöfarlig verksamhet. 
Någon mer systematisk genomgång av säkerhetsfrågorna vid 
tillståndsprövningen är det dock inte fråga om.
Den särskilda kopplingen till den nu föreslagna lagen avseende de 
verksamheter som enligt nämnda lag omfattas av kravet på 
säkerhetsrapport och samtidigt omfattas av kravet på tillståndsprövning 
enligt miljöbalken, bör göras i bestämmelserna om tillståndsansökans 
innehåll enligt 22 kap. 1 § miljöbalken. Underlaget för denna prövning 
utgörs av säkerhetsrapporten. I nämnda bestämmelse bör anges att en 
säkerhetsrapport skall ingå i ansökan. Den nu föreslagna lagens krav är 
att se som en precisering av underlaget för miljödomstolens prövning, en 
fördjupad säkerhetsprövning, av vissa verksamheter där hanteringen av 
farliga ämnen  är särskilt omfattande. Någon formell utvidgning av 
miljöbalkens materiella kravregler är det däremot inte fråga om utan 
kravet när det gäller olycks- och skadeförebyggande åtgärder ryms inom 
miljöbalkens ram.
För att betona säkerhetsfrågornas betydelse bör det i 22 kap. 25 § 
miljöbalken om vad en dom i ett tillståndsmål skall innehålla anges som 
en särskild punkt att villkor som behövs för att förebygga allvarliga 
kemikalieolyckor och begränsa följderna av dem för människors hälsa 
och miljön i förekommande fall skall meddelas. Genom att föra in 
säkerhetsfrågorna i miljöprövningen bör det, utöver möjligheten att avslå 
en tillståndsansökan om den av miljö- eller säkerhetsskäl inte kan tillåtas, 
också vara möjligt för prövningsinstansen att föreskriva särskilda villkor 
även i fråga om säkerhetsarrangemangen.
I 22 kap. 6 § miljöbalken anges att Naturvårdsverket, Kammarkollegiet 
och länsstyrelsen skall, när det behövs, föra talan i mål för att tillvarata 
miljöintressen och andra allmänna intressen. En kommun får föra talan 
för att tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen inom 
kommunen. Även Fiskeriverket skall delta i processen om det allmänna 
fiskeintresset berörs. Denna regel skall tillämpas både i mål hos 
miljödomstolen och i ärenden hos länsstyrelsen. På samma sätt bör 
Statens räddningsverk ges en sådan möjlighet avseende säkerhetsfrågor. I 
anledning härav bör även en följdändring göras i 22 kap. 4 § miljöbalken. 
Ett fåtal verksamheter, i huvudsak gaslager, som omfattas av den högre 
kravnivån i Seveso II-direktivet och av Industriolyckskonventionen, och 
som därför omfattas av kravet på att upprätta och inlämna en 
säkerhetsrapport till behörig myndighet, omfattas inte av kraven på 
tillståndsprövning enligt miljöbalken. Regeringen bör med hänsyn till 
sådan verksamhet kunna få meddela föreskrifter om att verksamheter 
som inte omfattas av tillståndsplikten enligt miljöbalken ändå skall kunna 
tillståndsprövas enligt det förfarande som anges i 22 kap. miljöbalken 
innan verksamheten anläggs eller ändras. En sådan bestämmelse bör 
föras in i förslaget till lag om åtgärder för att förebygga och begränsa 
följderna av allvarliga kemikalieolyckor. Dessutom bör regeringen få 
möjlighet att föreskriva att vissa slag av verksamheter skall prövas av 
länsstyrelsen.
Lagrådet har ifrågasatt om inte 20 kap. 2 § miljöbalken bör ändras så 
att hänvisningar görs i paragrafen till 9, 22 och 25 §§ i nu föreslagen lag.
Bemyndigandet i 9 § i nu föreslagen lag innebör att dessa verksam-
heter – i huvudsak vissa gaslagar – kommer att utgöra sådana 
anläggningar som enligt miljöbalkens bestämmelser skall prövas av läns-
styrelsen enligt 19 kap. miljöbalken. Inte heller i övrigt finner regeringen 
skäl att införa ytterligare hänvisningar i 20 kap. 2 § miljöbalken.
7.11 Överklagande
Regeringens förslag: En kommuns beslut enligt lagen får överklagas 
hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens och Statens räddningsverks beslut får 
överklagas hos miljödomstolen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har tillstyrkt förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I artikel 17 om driftförbud i Seveso 
II-direktivet anges att ett beslut om driftsstopp skall vara överklagbart. 
Någon motsvarande bestämmelse finns inte i 
Industriolyckskonventionen.
Enligt förslaget till lag kan beslut meddelas om bl.a. föreläggande, 
förbud och vite. Som överklagandeinstans för beslut enligt lagen eller 
därtill följande föreskrifter kan då väljas antingen miljödomstol eller  
allmän förvaltningsdomstol. En fördel med att välja miljödomstol är att 
överklagandebestämmelserna därmed kommer att överensstämma med 
vad som gäller för den övergripande tillståndsprövningen av 
säkerhetsarrangemangen. Miljödomstolarna kan därmed antas få en 
betydande erfarenhet av säkerhetsfrågor som gör dem väl lämpade att 
pröva denna typ av mål. Det som talar emot en sådan lösning är att beslut 
enligt räddningstjänstlagen (1986:1102) hänförs till förvaltningsrätten 
och överklagas därmed till länsstyrelsen och de allmänna 
förvaltningsdomstolarna. Mål enligt räddningstjänstlagen är emellertid 
relativt ovanliga hos de allmänna förvaltningsdomstolarna. Olägenheten 
av att överklagandereglerna splittras inom räddningstjänsten är därmed 
inte så stor att det bör hindra att miljödomstolarna blir 
överklagandeinstans för mål enligt den föreslagna lagen. För det fall ett 
beslut har meddelats av en kommun bör i enlighet med vad som gäller 
enligt miljöbalken beslutet överklagas hos länsstyrelsen. För att hålla 
reglerna om integrerad miljö- och säkerhetsprövning och överklagande 
enligt den föreslagna lagen samlade bör även anges att frågor om 
utdömande av vite prövas av miljödomstolen. 
7.12 Behov av lagstiftningsåtgärder i övrigt
Regeringens förslag: I 30 § räddningstjänstlagen (1986:1102) 
föreslås att ett tillägg görs för att klarlägga att det föreligger en 
skyldighet för räddningsorgan som utför en räddningsinsats att 
omedelbart underrätta berörd myndighet i annat land än Sverige.
Ändringar bör även göras i lagen (1976:661) om immunitet och 
privilegier i vissa fall och sekretesslagen (1980:100) för att uppfylla 
kraven i Industriolyckskonventionen. 
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag:
Alarmering
Enligt artikel 10 i Industriolyckskonventionen skall parterna se till att det 
finns samordnade och effektiva alarmeringssystem för industriolyckor på 
lämpliga nivåer. I bilaga IX till konventionen anges närmare 
bestämmelser om alarmeringssystemens utformning. I artikel 11 punkt 5 
i Seveso II-direktivet anges att medlemsstaterna skall införa ett system 
som säkerställer att planerna för räddningsinsatserna verkställs när en 
allvarlig olycka inträffat eller när en okontrollerad händelse inträffar som 
kan antas leda till en allvarlig olyckshändelse.
Reglerna om alarmering finns i räddningstjänstlagen (1986:1102). 
Kommunerna och de statliga myndigheterna som svarar för 
räddningstjänst skall enligt 30 § nämnda lag se till att det finns 
anordningar för alarmering av räddningsorgan. Vid utsläpp av giftiga 
ämnen från en anläggning som omfattas av 43 § räddningstjänstlagen 
skall enligt 38 § samma lag anläggningens innehavare underrätta 
länsstyrelsen, polismyndigheten och räddningskåren om utsläppen 
påkallar särskilda åtgärder till skydd för allmänheten. Underrättelse skall 
också lämnas om det föreligger överhängande fara för ett sådant utsläpp.
Enligt 39 § räddningstjänstlagen skall den som upptäcker eller på annat 
sätt får kännedom om en brand eller en olyckshändelse som innebär fara 
för någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa eller miljön, om det är 
möjligt, varna dem som är i fara och vid behov tillkalla hjälp. Det gäller 
den som får kännedom om att det föreligger en överhängande fara för en 
sådan brand eller olyckshändelse.
De krav som direktivet och konventionen ställer på alarmeringssystem  
får anses tillgodosedda genom de nuvarande bestämmelserna i 
räddningstjänstlagstiftningen.
Regeringen anser emellertid att det i 30 § räddningstjänstlagen bör 
göras ett tillägg för att klarlägga att det föreligger en skyldighet för de 
räddningsorgan som utför en räddningsinsats att omedelbart underrätta 
berörd myndighet i ett annat land än Sverige. Skyldigheten skall gälla om 
effekterna av en olyckshändelse påkallar särskilda åtgärder till skydd för 
allmänheten och miljön i det andra landet. 
Bistånd
Om en part behöver bistånd i händelse av en industriolycka, får den 
enligt artikel 12 i Industriolyckskonventionen begära sådant bistånd av 
andra parter. Den part till vilken en begäran om bistånd riktar sig till skall 
omedelbart fatta ett beslut och informera den begärande parten om den 
har möjlighet att ge det begärda biståndet samt ange omfattningen av och 
villkoren för biståndet. Om parterna inte kommer överens om annat, skall 
bistånd ges i enlighet med bestämmelserna som finns i Bilaga X till 
konventionen.
Av dessa bestämmelser följer att den begärande parten är ansvarig för 
den övergripande ledningen, kontrollen, samordningen och 
övervakningen av biståndet. Biståndet skall tillhandahållas på den 
begärande partens bekostnad. Den begärande parten skall på allt sätt 
anstränga sig för att ge den bistående parten samt personer som handlar 
på dennes vägnar de privilegier, den immunitet eller de resurser som 
behövs för ett snabbt genomförande av biståndsuppgifterna. Den 
begärande parten skall inte behöva ge sina egna medborgare eller hos sig 
fast bosatta utländska personer de privilegier och den immunitet som 
avses. Den begärande parten skall underlätta för anmäld biståndspersonal 
samt utrustning och egendom, som skall användas i biståndssyfte, att 
komma in till, vistas i och lämna dess territorium.
Av bilagan följder vidare att den begärande parten när det gäller 
handlingar som utgör en direkt följd av det givna biståndet skall hålla den 
biståndsgivande parten eller de personer som handlar på dess vägnar 
skadeslösa samt kompensera dem för dödsfall eller skada på utrustning 
eller annan egendom som används för biståndet. Den begärande parten 
skall ansvara för handläggningen av yrkanden från tredje part mot den 
biträdande parten eller de personer som handlar på dennes vägnar. Varje 
part får enligt bilagans bestämmelser begära bistånd för läkarvård eller 
tillfällig flyttning inom en annans parts territorium av personer som råkat 
ut för en olycka.
Bestämmelserna i Industriolyckskonventionen om biståndsgivning 
motsvarar i hög grad vad som gäller enligt andra internationella 
överenskommelser, främst konventionen den 26 september 1986 om 
bistånd i händelse av en kärnteknisk olycka eller ett nödläge med 
radioaktiva ämnen (nedan kallad biståndskonventionen). Vad som 
krävdes för en ratifikation av nämnda konvention samt två andra 
internationella överenskommelser om räddningstjänst har behandlats i 
prop. 1990/91:180 med anledning av Sveriges tillträde till tre 
internationella överenskommelser rörande räddningstjänst.
För att tillgodose kraven enligt biståndskonventionen infördes 
immunitet och privilegier för personal som en biståndsgivande part 
ställer till förfogande samt utrustning och egendom som förs in i Sverige. 
För att tillgodose Industriolyckskonventionen regler om bistånd föreslår 
regeringen att motsvarade regel som infördes med anledning av Sveriges 
tillträde till biståndskonventionen införs för Industriolyckskonventionen. 
Således föreslås att ett tillägg görs till 6 § lagen (1976:661) om 
immunitet och privilegier i vissa fall som omfattar 
Industriolyckskonventionen. Reglerna om immunitet och privilegier skall 
inte tillämpas på deltagare i räddningsinsatser som är svenska 
medborgare eller har hemvist i Sverige.
Räddningstjänstlagen föreskriver i 70 § om skadeståndskyldighet att 
om en utländsk fysisk eller juridisk person som saknar hemvist här i 
landet medverkar i en räddningsinsats i Sverige på begäran av 
regeringen, en kommun eller en statlig myndighet, skall staten i stället 
för den utländska personen ersätta skada som uppkommer i samband med 
räddningsinsatsen och för vilken den utländska personen annars skulle ha 
varit skadeståndsskyldig enligt svensk lag. Staten skall även ersätta en 
fysisk  eller juridisk person, som saknar hemvist i Sverige och som 
handlar för biståndsgivarens räkning, för personskada och skada på 
utrustning eller materiel som används vid biståndsgivningen, om skada 
har uppkommit i Sverige i samband med räddningsinsatser. Enligt 71 § 
räddningstjänstlagen får staten med viss begränsning återkräva ersättning 
som har betalats enligt 70 § nämnda lag, av den som vållat skada 
uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. 
Industriolyckskonventionens krav får anses tillgodosedda genom dessa 
bestämmelser i räddningstjänstlagen. Även om konventionen inte 
innehåller bestämmelser om återkrav vid uppsåt och grov vårdslöshet 
anser regeringen att det inte kan anses strida mot konventionen att staten 
ställer sådana krav.
Enligt  artikel 12 jämte bilaga X punkten 9 i 
Industriolyckskonventionen får varje part begära bistånd vad gäller 
läkarvård eller tillfällig flyttning inom en annans parts territorium av 
personer som råkat ut för en olycka. Hälso- och sjukvårdens roll i detta 
sammanhang regleras i lagen (1994:693) om rätt för kommuner, 
landsting och kyrkliga kommuner att lämna internationell katastrofhjälp 
och annat humanitärt bistånd. Dessa får lämna sådant bistånd direkt till 
ett annat land eller genom internationella hjälporganisationer. Biståndet 
får lämnas om det inträffat en katastrof eller på något annat sätt 
uppkommit en nödsituation. Detta får ges i form av utrustning som kan 
avvaras. Medel får avsättas för iordningställande och transport av 
utrustningen. Kommuner, landsting och kyrkliga samfälligheter får också 
tillhandahålla och svara för ersättning till personal som behövs för att 
utrustning skall kunna tas i bruk. I norden finns det ett samarbete på 
sjukvårdsområdet inom ramen för det nordiska ramavtalet, som bl.a. gör 
det möjligt att sända hjälpbehövande över gränserna. Vidare föreligger 
det enligt 4 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) en skyldighet för 
varje landstingshuvudman att erbjuda personer, som tillfälligt vistas inom 
huvudmannens område utan att vara bosatt där, akut vård i mån av 
behov. Några ytterligare regler på hälso- och sjukvårdens område för att 
uppfylla Industriolyckskonventionens krav behövs enligt regeringens 
bedömning inte.
Sekretess
Enligt artikel 22 i Industriolyckskonventionen skall konventionens 
bestämmelser inte inverka på parternas rättigheter och skyldigheter att 
skydda information om personuppgifter, industriell och kommersiell 
sekretess enligt nationella rättsregler. Om en part ändå bestämmer sig för 
att tillhandahålla en annan part sådan information skall den part som 
erhåller sådan skyddad information dock iaktta den erhållna 
informationens konfidentiella natur samt de villkor på vilka den lämnats 
och endast använda den för de syften för vilka den tillhandahållits. 
Bestämmelsen om sekretess i Industriolyckskonventionen motsvarar 
vad som gäller enligt  konventionen den 26 september 1986 om bistånd i 
händelse av en kärnteknisk olycka eller ett nödläge med radioaktiva 
ämnen (nedan kallad Biståndskonventionen). Enligt artikel 6 i 
Biståndskonventionen förbinder sig den hjälpsökande staten att skydda 
den förtroliga karaktären hos den konfidentiella information som den får 
tillgång till i samband med bistånd vid en kärnenergiolycka eller ett 
radioaktivt nödläge och att endast använda sådan information för det 
överenskomna biståndet. 
Genom prop. 1990/91:180 infördes i anledning av 
Biståndskonventionen i  8 kap. 18 § sekretesslagen (1980:100) en 
möjlighet att sekretessbelägga uppgifter avseende enskilds affärs- eller 
driftförhållanden i ärenden om bistånd. 
Eftersom bestämmelserna om sekretess i Industriolyckskonventionen 
och Biståndskonventionen motsvarar varandra bör de bedömas på likartat 
sätt. 
8 kap. 18 § sekretesslagen bör därför ändras i anledning av Industri-
olyckskonventionen liksom skedde i anledning av Biståndskonventionen, 
för att tillgodose de krav som konventionen ställer. 
8 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Lagen om åtgärder för att förebygga och 
begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor träder i kraft den 1 
juli 1999. För befintliga verksamheter som omfattas av lagen skall 
anmälan inges till tillsynsmyndigheten senast den 1 januari 2000 och 
säkerhetsrapporten respektive den interna planen för räddningsinsatser 
senast den 1 januari 2001. För befintliga verksamheter som inte har 
omfattats av bestämmelserna i direktiv 82/501/EEG (Seveso I-direkti-
vet) skall dock säkerhetsrapporten och interna planerna för räddnings-
insatser inges till tillsynsmyndigheterna senast den 1 februari 2002.
    Lagen om ändring i miljöbalken skall inte tillämpas på mål och 
ärenden som vid lagens ikraftträdande är under handläggning enligt 
miljöbalkens bestämmelser eller motsvarande äldre bestämmelser som 
upphävts genom miljöbalken enligt 2 § lagen (1998:811) om 
införande av miljöbalken. 
Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med 
regeringens förslag. Utredningen har dock inget förslag till 
övergångsbestämmelse såvitt avser pågående mål och ärenden enligt 
miljöbalken eller de interna planerna för räddningsinsatser. 
Beträffande övergångsbestämmelser har utredningen föreslagit endast 
en tidsfrist.
Remissinstanserna har inte haft några invändningar mot förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I artiklarna 6, 9 och 11 i Seveso 
II-direktivet finns övergångsbestämmelser för befintliga anläggningar 
som inte lyder under Seveso I-direktivet samt övriga anläggningar. 
För befintliga verksamheter som inte lyder under Seveso I-direktivet 
är övergångstiden för inlämnande av säkerhetsrapport respektive den 
interna planen för räddningsinsatser tre år och för övrig verksamhet 
två år. För att underlätta genomförandet av den fördjupade säker-
hetsprövningen bör bägge tidsfristerna tillämpas. Tidsfristen för att 
inge säkerhetsrapport respektive den interna planen för räddnings-
insatser gäller dock endast under förutsättning att verksamheten inte 
ändras under den tid som anges i ikraftträdandebestämmelserna. För 
befintlig verksamhet är övergångstiden för inlämnande av anmälan ett 
år. För dessa verksamheter skall övergångstiden vara ett år.
 För mål och ärenden som är under handläggning enligt 
miljöbalkens bestämmelser, eller motsvarande äldre bestämmelser i 
lag som upphävts genom miljöbalken enligt 2 § lagen (1998:811) om 
införande av miljöbalk, skall vid ikraftträdandet av lagen om ändring i 
miljöbalken de nya bestämmelserna inte tillämpas. En 
övergångsbestämmelse om detta bör tas in i lagen om ändring i 
miljöbalken.
Av 9 kap. 6 § miljöbalken och 5 § förordningen (1998:899) om 
miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd framgår att tillstånd krävs 
enligt miljöbalken för att bedriva miljöfarlig verksamhet och denna 
skyldighet gäller även vid förändring av verksamheten. För redan 
befintliga verksamheter enligt den högre kravnivån som kommer att 
lyda under den nu föreslagna lagen kommer dessa således att inordnas 
under miljöbalkens bestämmelser och så snart en större förändring av 
verksamheten skall ske kommer krav på tillstånd enligt miljöbalken 
att gälla. Behov av särskilda övergångsbestämmelser för pågående 
verksamheter är därför inte behövliga.
9 Ekonomiska konsekvenser av förslaget
Regeringens förslag i detta ärende innebär dels åtgärder för att 
genomföra delar av EG:s direktiv om åtgärder för att förebygga och 
begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår 
och FN:s konvention om gränsöverskridande effekter av industriolyckor, 
dels en samordnad miljö- och säkerhetsprövning. Genomförandet av 
direktivet och konventionen innebär nya skyldigheter för 
verksamhetsutövarna. De nu föreslagna bestämmelserna är i och för sig 
endast en vidareutveckling av de regler som i dag finns införda genom 
Seveso I-direktivet. Med det lagförslag med en fördjupad 
säkerhetsprövning som föreligger har regeringen varit angelägen om att 
ha så enkla och samordnade regler som möjligt, som skall underlätta för 
verksamhetsutövarna att tillämpa bestämmelserna.
Länsstyrelsernas och kommunernas tillkommande kostnader för 
genomförandet av den föreslagna lagen kommer att finansieras över 
utgiftsområde 6 Totalförsvar.
På sikt kan övervägas en finansiering genom avgifter. 
10 Författningskommentar
10.1 Förslaget till lag om åtgärder för att förebygga och 
begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor
Syftet med lagen
1 § 
Paragrafen innehåller en upplysning om syftet med lagen.
Uttrycket miljö skall enligt lagen ha samma betydelse som enligt 
miljöbalken. Detta innebär att även egendom omfattas av begreppet. I 
räddningstjänstlagstiftningen skiljer man mellan skyddet av miljön och 
egendom. Lagrådet har påpekat att även om räddningstjänstlagen bygger 
på andra begrepp är miljöbalken en senare och mer central lag. Lagrådet 
har med anledning härav föreslagit att den föreslagna lagen bör utgå från 
miljöbalkens systematik. Regeringen ansluter sig till vad Lagrådet anfört.
Definitioner
2 §
Paragrafen innehåller definitioner av viktiga begrepp som används i 
lagen. Paragrafen har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. 
Definitionerna har behandlats i avsnitt 7.2. En anpassning har skett av 
motsvarande definitioner i Seveso II-direktivet och Industriolycks-
konventionen för att både konventionen och direktivet skall omfattas.
Lagens tillämpningsområde
3 § 
Paragrafen anger lagens tillämpningsområde. Paragrafen har behandlats i 
avsnitt 7.1. Avsikten är att paragrafen skall motsvara artikel 2 i Seveso 
II-direktivet och artikel 2 i Industriolyckskonventionen. Vilka verksam-
heter som omfattas av lagen bestäms av regeringen i förordning. Av 
lagtekniska skäl är regeringens bemyndigande uppdelat så att vilka 
farliga ämnen som avses i lagen avgörs genom bemyndigande i 
anslutning till definitionen av begreppet farliga ämnen i 2 § och 
tröskelvärdena genom bemyndigande i denna paragraf.
4 § 
Paragrafen anger undantagen från lagens tillämpning. Paragrafen har 
behandlats i avsnitt 7.1.
5 §
Av paragrafens första stycke framgår att utöver denna lags regler kan 
bestämmelser i annan lag reglera den verksamhet som omfattas av denna 
lags tillämpningsområde. Annan lag gäller vid sidan om denna lag. 
Lagarna skall tillämpas parallellt. Exempel på lagar som reglerar 
förhållanden som också regleras av denna lag är lagen (1988:868) om 
brandfarliga och explosiva varor.
Denna lag avser inte reglera arbetsmiljölagens (1977:1160) 
tillämpningsområde. Innebörden av paragrafens andra stycke är att det på 
det område där denna lag berör arbetsmiljön skall arbetsmiljölagens 
bestämmelser gälla i stället för denna lag.
Verksamhetsutövarnas skyldigheter
6 §
Bestämmelsen anger verksamhetsutövarnas skyldigheter. Dessa 
skyldigheter framgår av denna lag samt de allmänna hänsynsreglerna 
som finns i 2 kap. miljöbalken. Paragrafen har utformats i enlighet med 
Lagrådets förslag. Dessa hänsynsregler anger att den som utövar 
verksamhet eller vidtar en åtgärd skall skaffa sig den kunskap som 
behövs och vidta de försiktighetsmått som behövs så snart det finns en 
risk för skada eller olägenhet för människors hälsa och miljön. Han eller 
hon skall därvid tillämpa bästa möjliga teknik i fråga om yrkesmässig 
verksamhet, välja en lämplig plats, hushålla med råvaror och energi, 
utnyttja möjligheterna till återanvändning och återvinning, inte använda 
eller sälja kemiska produkter och biotekniska organismer som kan 
ersättas med mindre farliga sådana samt ansvara för att skada som har 
uppkommit för miljön avhjälps. Med åtgärd avses en åtgärd som inte är 
försumbar i det enskilda fallet.
Vid tillämpningen av hänsynsreglerna skall en skälighetsavvägning 
göras med hänsyn särskilt till å ena sidan nyttan av försiktighetsmåtten 
och å andra sidan kostnaderna för att vidta dessa.
Vid prövning och tillsyn är verksamhetsutövaren skyldig att visa att 
hänsynsreglerna följs. 
7 § 
I paragrafen anges att samtliga verksamhetsutövare som omfattas av 
lagen skall inge en anmälan till tillsynsmyndigheten innan 
byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift. För de 
verksamheter som omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken ges dock 
regeringen rätt att föreskriva begränsningar i anmälningsskyldigheten. 
Närmare bestämmelser om anmälans innehåll föreskrivs av regeringen.
Vidare anges att verksamhetsutövaren skall informera 
tillsynsmyndigheten om väsentliga förändringar görs i verksamheten. I 
sådana fall behöver dock inte informationen lämnas i förväg. Det räcker 
med att den lämnas så snart det kan ske i anslutning till förändringen. 
8 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.3. Samtliga verksamhetsutövare är 
skyldiga att upprätta ett handlingsprogram för hur allvarliga 
kemikalieolyckor skall förebyggas och som på begäran skall kunna visas 
upp för tillsynsmyndigheten. Avsikten är att paragrafen skall motsvara 
artikel 7 i Seveso II-direktivet.
I andra stycket anges att regeringen meddelar föreskrifter om 
handlingsprogrammets innehåll.
9 §
Paragrafen är behandlad i avsnitt 7.3 och 7.10. Paragrafen har utformats i 
enlighet med Lagrådets förslag. Ett fåtal verksamheter, i huvudsak 
gaslager, som omfattas av den högre kravnivån i Seveso II-direktivet och 
av Industriolyckskonventionen, och som därför också omfattas av kravet 
på att upprätta och inlämna en säkerhetsrapport till behörig myndighet, 
omfattas inte av förprövningsplikten enligt miljöbalken. Enligt 
paragrafen bemyndigas regeringen bestämma att även sådana 
verksamheter skall kunna tillståndsprövas enligt miljöbalken.
10 § 
Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.3. Samtliga verksamhetsutövare 
som omfattas av den högre kravnivån skall upprätta en säkerhetsrapport. 
I paragrafens första stycke bemyndigas regeringen att i förordning ange 
dessa verksamheter. Bestämmelser om säkerhetsrapport finns i artikel 9 i 
Seveso II-direktivet.
Av andra stycket framgår vilka delmoment en säkerhetsrapport skall 
innehålla. Närmare preciseringar av innehållet i säkerhetsrapporten med 
hänsyn till de särskilda krav som ställs i bilaga II till Seveso II-direktivet 
och Industriolyckskonventionen kan, enligt tredje stycket, ske genom 
förordning eller myndighetsföreskrifter. Regeringen eller den myndighet 
som regeringen bestämmer har även rätt att meddela undantag från 
bestämmelserna i andra stycket. Avsikten är att det skall vara möjligt att 
meddela föreskrifter om undantag för sådana verksamheter som omfattas 
av artikel 9 punkt 6 i Seveso II-direktivet.
 
11 §
Bestämmelsen avser att motsvara artikel 9 punkt 5 i Seveso II-direktivet 
och innebär att säkerhetsrapporten skall förnyas vart femte år eller vid 
någon annan tidpunkt antingen på verksamhetsutövarens initiativ eller på 
begäran av tillsynsmyndigheten, när nya fakta gör detta motiverat eller 
för att kunna beakta den tekniska utvecklingen som har samband med 
säkerheten. 
Planer för interna räddningsinsatser
12 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.4. Paragrafen avser att motsvara  del 
av artikel 11 i Seveso II-direktivet. Paragrafen har utformats i enlighet 
med Lagrådets förslag. Bestämmelsen innebär att för en verksamhet som 
omfattas av kravet på säkerhetsrapport och därmed av den högre 
kravnivån enligt Seveso II-direktivet, skall en intern plan för räddnings-
insatser utarbetas av verksamhetsutövaren i samråd med kommunen och 
de anställda. I andra meningen anges att den interna planen för rädd-
ningsinsatsen bifogas till säkerhetsrapporten.
Andra stycket avser motsvara del av artikel 11 punkt 4 i Seveso II-
direktivet. Bestämmelsen innebär att den fortlöpande kontrollen av de 
interna planerna för räddningsinsatser skall hanteras som en tillsynsfråga. 
I tredje stycket anges att regeringen eller den myndighet som 
regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om planens innehåll.
Påverkan på omgivningen
13 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.6. Paragrafen avser motsvara del av 
artikel 8 i Seveso II-direktivet. 
I andra stycket anges en samrådsskyldighet med dem som kan ha 
intresse i saken.
I tredje stycket stadgas att nämnda faktorer och planerade eller 
vidtagna åtgärder skall redovisas i anmälan och säkerhetsrapporten.
Information
14 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.7. Paragrafen avser att motsvara del 
av artikel 13 i Seveso II-direktivet och artikel  9 punkt 1 och 2 i 
Industriolyckskonventionen. 
Tillsyn
Allmänt om tillsynen
15 §
Tillsynen över efterlevnaden av lagen och av föreskrifter som har 
meddelats med stöd av lagen skall enligt paragrafens första stycke utövas 
av Statens räddningsverk, av länsstyrelsen och av kommunerna. 
Innehållet i andra stycket innebär att tillsynsorganisationen för den 
operativa tillsynen av lagen skall harmoniseras med vad som gäller i 
fråga om organisation av tillsynen enligt miljöbalken. På så sätt kan 
miljö- och säkerhetstillsynen samordnas. 
I tredje stycket anges att länsstyrelsen skall vara tillsynsmyndighet  för 
verksamheter som inte är tillståndspliktiga enligt miljöbalken. 
Länsstyrelsen får överlåta tillsynen till en kommun som åtar sig det. En 
förutsättning bör vara att det inte är olämpligt med hänsyn till 
förutsättningarna för att tillsynen skall kunna utövas tillfredställande.
16 § 
Om länsstyrelsen inte vill överlämna tillsynen enligt 15 § tredje stycket 
skall frågan, om kommunen begär det, hänskjutas till regeringens 
prövning.
Om omständigheterna föranleder det får överlåtelsen återkallas. Både 
omständigheter som kan hänföras till kommmunen och omständigheter 
som kan hänföras till tillsynsobjektet kan föranleda återtagandet. Har 
regeringen beslutat om överlåtelse skall regeringen besluta om 
återkallelse. 
17 §
 En förutsättning för att ett effektivt säkerhetsarbete skall kunna 
genomföras är att de tillsynsmyndigheter som utövar den operativa 
tillsynen bistår den centrala tillsynsmyndigheten med den information 
som behövs för detta arbete. Regeringen eller den myndighet regeringen 
bestämmer bemyndigas i paragrafen att utfärda föreskrifter angående 
rapportering av relevanta uppgifter för att säkerställa att detta sker på ett 
tillförlitligt och effektivt sätt.
18 § 
Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.8. paragrafen avser att motsvara 
artikel 18 punkt 2 a) i Seveso II-direktivet.
Tillträde för tillsyn
19 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.8.
Föreläggande och förbud
20 §
Frågan om tillsynsmyndighetens befogenheter har behandlats i avsnitt 
7.8 och 7.9. En tillsynsmyndighet kan enligt första stycket meddela de 
förelägganden och förbud som behövs för att bestämmelserna i lagen 
eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen efterlevs eller att 
villkor eller andra beslut som meddelats med stöd av miljöbalken skall 
efterlevas.
Av 24 kap. 1 § miljöbalken framgår att lagakraftvunna domar och 
beslut som avser tillstånd enligt miljöbalken gäller mot alla såvitt avser 
frågor som har prövats i domen eller beslutet. Detta innebär att vad gäller 
tillståndsgiven verksamhet är det de i tillståndsbeslutet angivna villkoren 
som närmare beskriver vad som åligger verksamhetsutövaren i olika 
avseenden. Beträffande sådana frågor som har prövats vid 
tillståndsgivningen kan i princip inga ytterligare krav ställas med 
hänvisning till de allmänna hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. 
Förelägganden kan komma i fråga endast om domen eller beslutet 
åsidosätts.
Vad gäller sådana frågor som faller under lagens tillämpningsområde, 
men som inte varit föremål för en fördjupad säkerhetsprövning i 
samband med tillståndsprövningen enligt miljöbalken, kan 
tillsynsmyndigheten grunda beslut om föreläggande direkt på lagens 
regler. Detta gäller t.ex. vid åsidosittande av de allmänna 
hänsynsreglerna i 2 kap. miljöbalken. 
Med den fördjupade säkerhetsprövningen i samband med till-
ståndsprövningen enligt miljöbalken kommer verksamheter med allvarli-
ga säkerhetsrisker inte att få tillstånd att driva verksamhet. Med denna 
prövning samt möjlighet för tillsynsmyndigheter att meddela viten (se 
22 §) torde beslut om driftförbud bli tillämpligt endast då en 
verksamhetsutövare underlåter att följa beslut som tillsynsmyndigheten 
meddelat. 
Tillsynsmyndigheten skall naturligtvis aldrig tillgripa mer ingripande 
tvångsåtgärder än vad som krävs i det enskilda fallet för att åstadkomma 
att lagens regler följs.
21 §
Paragrafen har berörts i avsnitt 7.6. För möjlighet för verksamhetsutövare 
att bedöma faktorer i omgivningen som påverkar säkerheten har de 
möjlighet att begära bistånd av tillsynsmyndigheter för att få tillgång till 
nödvändig information från andra verksamhetsutövare eller andra.
Vite
22 §
Föreläggande och förbud skall kunna förenas med vite. Att miljödomstol 
skall pröva frågan har behandlats i avsnitt 7.11.
Verkställighet på den felandes bekostnad
23 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.9.
Övriga bestämmelser
24 §
Föreskriften i paragrafen gör det möjligt för tillsynsmyndigheten att 
förordna om omedelbar verkställighet av ett beslut. Denna möjlighet bör 
givetvis endast användas i undantagsfall. Ett fall kan vara att åtgärder för 
att begränsa uppenbara risker är så brådskande av säkerhetsskäl att en 
överklagandeprövning inte kan avvaktas. 
Överklagande
25 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt 7.11. Paragrafen har utformats i 
enlighet med Lagrådets förslag.
Tillsynsprogrammet är ett myndighetsinternt dokument som inte 
innebär några  särskilda förpliktelser för verksamhetsutövarna. I 
paragrafens andra stycke anges att dessa beslut därför inte får överklagas. 
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Paragrafen har behandlats i avsnitt 8.
10.2 Förslaget till lag om ändring i miljöbalken 
6 kap. 3 §
Avsikten med tillägget till denna bestämmelse om syftet med 
miljökonsekvensbeskrivningar är att identifiera och bedöma faktorer i en 
planerad verksamhets omgivning som kan ge upphov till en allvarlig 
kemikalieolycka eller förvärra följderna av en sådan olycka. Paragrafen 
har utformats i enlighet med Lagrådets förslag. Tillägget möjliggör en 
samordning av miljökonsekvensbeskrivningar enligt miljöbalken med 
Seveso II-direktivets bestämmelser om verksamhet vars säkerhet kan 
påverkas av faktorer i omgivningen. 
6 kap. 7 §
I fjärde stycket införs en hänvisning till 22 kap. 1 § vari anges att en 
säkerhetsrapport skall ingå i de fall verksamheten omfattas av lagen 
(1999:000) om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av 
allvarliga kemikalieolyckor. Bestämmelsen skall även tillämpas analogt  
med vad som sägs i 19 kap. 5 §. Bestämmelser om säkerhetsrapport ges i 
10 § nämnda lag. 
19 kap. 5 §
Ändringen är en följdändring med anledning av ändringen i 22 kap. 25 § 
miljöbalken.
22 kap. 1 §
Ändringen i första stycket 6 innebär att en säkerhetsrapport skall inges i 
de fall verksamheten omfattas av lagen (1999:000) om åtgärder för att 
förebygga och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor. Den 
särskilda kopplingen mellan nämnda lag avseende de verksamheter som 
omfattas av kravet på säkerhetsrapport och miljöbalkens tillståndsregler 
framgår således av den nya sjätte punkten.
22 kap. 4 och 6 §§
I 22 kap 6 § ges Statens räddningsverk rätt att föra talan i mål för att 
tillvarata miljöintressen och andra allmänna intressen avseende 
säkerhetsfrågor. I anledning härav görs även en följdändring i 22 kap. 4 
§.
22 kap. 25 §
I första stycket 11 införs en bestämmelse som anger att i förekommande 
fall skall de villkor som behövs för att förebygga allvarliga kemikalie-
olyckor och begränsa följderna av dem för människor och miljön anges i 
domen.
26 kap. 3 §
När det gäller tillsyn finns särbestämmelser i lagen om åtgärder för att 
förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser. Dessa 
regler skall när det gäller säkerhetstillsynen enligt nämnda lag tillämpas 
framför miljöbalkens tillsynsregler. En erinran om detta tas in i 
miljöbalken. 
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Paragrafen har behandlats i avsnitt 8.
10.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:661) om 
immunitet och privilegier i vissa fall
6 §
Frågan har behandlats i avsnitt 7.12. Bestämmelsen avser motsvara 
artikel 12 i Industriolyckskonventionen samt bilaga X till konventionen.
10.4 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen 
(1980:100)
8 kap. 18 §
I paragrafen klarläggs att sekretess skall gälla i ärenden  enligt 
Industriolyckskonventionen för enskildas affärs- och driftförhållanden.
10.5 Förslaget till lag om ändring i räddningstjänstlagen 
(1986:1102)
30 §
Bestämmelsen i det nya tredje stycket har behandlats i avsnitt 7.12. När 
en olyckshändelse kan få gränsöverskridande effekter skall behörig 
myndighet i det andra landet omedelbart underrättas.
Sammanfattning av betänkandet (SOU 1998:13)     
Säkrare kemikaliehantering
Vår huvuduppgift i utredningen har varit att föreslå lagstiftning för 
genomförandet av EU-direktivet (96/82/EEG) om åtgärder för att 
förebygga och begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där 
farliga ämnen ingår (Seveso II) och konventionen om gränsöverskridande 
effekter av industriolyckor (Industriolyckskonventionen). Seveso II är en 
vidareutveckling av direktivet (82/501/EEG) om risker för storolyckor i 
vissa industriella verksamheter (Seveso-direktivet), som utarbetades 
inom EG efter den svåra kemikalieolyckan i Seveso år 1976. Både 
Seveso II och Industriolyckskonventionen syftar till att förebygga 
allvarliga olyckshän-delser inom den kemikaliehanterande industrin och 
att begränsa skador om sådana olyckor skulle inträffa. Direktivets och 
konventionens tillämpningsområden sammanfaller därför i hög grad med 
varandra. Att Industriolyckskonventionen avseende kraven på 
förebyggande åtgärder och beredskapen vid farliga verksamheter endast 
är tillämplig på gräns-överskridande effekter har vi valt att bortse ifrån. 
Det finns nämligen, som vi ser det, inte skäl att tillämpa lägre krav på 
säkerhet inom det egna landet än i förhållande till angränsande stater. 
Kraven på verksamhetsutövarna i Seveso II är uppdelade i två 
kravnivåer beroende på vilka mängder farliga ämnen som kan komma att 
hanteras i en verksamhet. Den högre kravnivåns tröskelvärden 
överensstämmer i stort med de tröskelvärden som gäller för 
tillämpningen av Industriolyckskonventionen. För de verksamhetsutövare 
vars verksamheter omfattas av den högre kravnivån enligt Seveso II skall 
en särskild säkerhetsrapport inges till behörig myndighet som har att 
granska och godkänna rapporten. Vid detta förfarande skall allmänheten 
ges möjlighet till insyn och deltagande. Liknande krav finns i 
Industriolyckskonventionen.
Kraven enligt direktivet och konventionen på verksamhetsutövare och 
behöriga myndigheter avseende förebyggande åtgärder, lokalisering, 
räddningstjänstberedskap och information sammanfaller i huvudsak med 
varandra. Generellt kan dock sägas att kraven i direktivet som regel är 
mer omfattande och mer preciserade än i konventionen.
Vår målsättning har varit att skapa en så enkel och samlad reglering 
som möjligt med hänsyn tagen till den befintliga regel- och myndighets-
strukturen. Tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen inne-
håller de moment av offentlighet och insyn som både direktivet och 
konventionen kräver. En samordnad miljö- och säkerhetsprövning skulle 
således tillgodose nämnda krav på offentlighet. Det finns även en rad 
andra skäl som talar för en samordnad prövning. Fördelarna kan 
sammanfattas enligt följande.
–	Syftet med både miljö- och säkerhetsregleringen är i huvudsak det 
	samma, d.v.s. att undvika skador på människor och miljön.
–	Miljö- och säkerhetsfrågorna går ofta i varandra och kräver 
gemensamma överväganden och åtgärder. Det är därför en fördel 
om de kan lösas i ett sammanhang för att undvika motstridigheter.
–	Genom en samordnad prövning kan bl.a. förorenaren betalar-
principen, substitutionsprincipen och försiktighetsprincipen föras in 
i säkerhetsbedömningen via miljöskyddslagstiftningen.
–	En gemensam prövning blir mer rationell och myndigheternas och 
industrins hantering av frågor om hälsa, miljö och säkerhet kommer 
att bättre harmoniera med varandra.
–	Miljökonsekvensbeskrivningarna kan användas för att ge en 
allsidig beskrivning av både de kontinuerliga miljöeffekterna och 
olycksriskerna vid en verksamhet.
–	Beslutsunderlaget är till stora delar gemensamt.
–	Förfarandet blir lättare att förstå för allmänheten än om man har 
skilda förfaranden för de fortlöpande utsläppen och för tillfälliga 
utsläpp och annan påverkan till följd av olyckor.
–	En samordnad prövning kommer att bli samhällsekonomiskt 
billigare och snabbare än att ha två separata prövningar.
Med hänsyn till ovan angivna argument har vi funnit att den 
granskning av säkerhetsarrangemangen som krävs för de verksamheter 
som omfattas av Industriolyckskonventionen och den högre kravnivån 
enligt Seveso II bör kopplas till tillståndsprövningen enligt 
miljöskyddslagstiftningen.
När det gäller genomförandet av de materiella reglerna i direktivet och 
konventionen har vi övervägt olika alternativ och kommit fram till att 
den lämpligaste lösningen är att införa en särskild lag med koppling till 
både räddningstjänstlagen och miljöbalken. För att räddningstjänstlagens 
regler om förebyggande åtgärder skall harmoniera med den nya lagens 
tillämpningsområde föreslår vi att 43 § räddningstjänstlagen ändras så att 
den även avser olycksförebyggande åtgärder och inte endast som nu 
skadeförebyggande åtgärder.
De frågor i direktivet och konventionen som rör arbetsmiljön kommer 
att ligga utanför den gemensamma regleringen. Inom arbetsmiljöområdet 
har vi inte bedömt att det behövs någon ny lagstiftning utan nödvändiga 
regler kan införas genom myndighetsföreskrifter. Den av oss föreslagna 
lagen bör emellertid för att undvika att begrepp som används ges olika 
innebörd vara normbildande även på arbetsmiljöområdet. 
Även lagen om brandfarliga och explosiva varor kommer att ligga 
utanför den gemensamma regleringen. Detta kommer att medföra en viss 
dubbelreglering. Lagen om brandfarliga och explosiva varor är emellertid 
ett specialområde som inte utan omfattande ändringar i den nuvarande 
regel- och myndighetsstrukturen går att inordna i den av oss föreslagna 
samordnade miljö- och säkerhetsprövningen. Några nya regler i 
anledning av direktivet och konventionen behöver dock inte införas.
Med hänsyn till säkerhetsfrågornas starka anknytning till 
räddningstjänstlagstiftningen har vi inte ansett det lämpligt att helt 
inordna regleringen i miljöskyddslagstiftningen. Att reglera frågorna 
inom ramen för räddningstjänstlagstiftningen, med 43 § räddnings-
tjänstlagen som utgångspunkt, hade varit möjligt, men då hade 
kopplingen till tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagstiftningen 
blivit komplicerad. Att splittra upp reglerna har vi inte heller ansett 
lämpligt med hänsyn till att en sådan lösning skulle göra reglerna 
svåröverskådliga och mindre användarvänliga.
Säkerhetsfrågornas koppling till miljöskyddslagstiftningen kommer 
inte endast att gälla de verksamheter som omfattas av den högre 
kravnivån enligt den nya lagen. Redan i dag ingår säkerhetsfrågor vid 
tillståndsprövningen enligt miljöskyddslagen. Någon mera systematisk 
genomgång av säkerhetsarrangemangen görs dock inte. Genom 
förtydliganden i miljöskyddslagstiftningen vill vi lyfta fram 
säkerhetsfrågorna så att de intar en jämbördig plats vid sidan av övriga 
miljöfrågor där så är befogat. Den föreslagna nya lagen och därtill knutna 
föreskrifter kan därvid tjäna som stöd även vid säkerhetsbedömningen av 
verksamheter som inte omfattas av dess tillämpningsområde för att 
kontrollera att säkerhetsfrågorna beaktats på ett fullgott sätt.
Den nya lagen kommer att ha karaktären av en ramlag. Merparten av 
de materiella bestämmelserna, som både i direktivet och konventionen är 
mycket detaljerade och tekniska, kommer att meddelas i förordning och 
myndighetsföreskrifter som är kopplade till lagen. Som centralt ansvarig 
tillsynsmyndighet och ansvarig för att meddela föreskrifter enligt lagen 
föreslår vi Räddningsverket med hänsyn till verkets breda ansvar för 
säkerhetsfrågor i samhället. Den operativa tillsynen skall utföras av 
länsstyrelserna och kommunerna och samordnas med miljötillsynen.
Genom den utvidgning av 43 § räddningstjänstlagen som vi ovan 
nämnt samt kopplingen av säkerhetsfrågorna till miljöprövningen 
kommer förorenaren betalarprincipen att gälla fullt ut på 
räddningstjänstens område med undantag för själva räddningsinsatsen 
som vi alltjämt anser bör vara ett allmänt åtagande finansierat med 
offentliga medel.
Försiktighetsprincipen, som sedan länge tillämpas inom miljörätten, 
föreslår vi även skall införas inom räddningstjänsten genom en ny 
bestämmelse (43 a §) i räddningstjänstlagen. Därmed kommer myndighe-
ternas möjligheter att med stöd av räddningstjänstlagen ställa krav på 
förebyggande åtgärder att underlättas och harmoniera med miljörätten.
När det gäller transport av farligt gods föreslår vi att EU-direktivet om 
säkerhetsrådgivare (96/35/EEG) genomförs genom en rambestämmelse i 
lagen om transport av farligt gods. De närmare bestämmelserna om 
säkerhetsrådgivare kan ges i förordningen eller myndighetsföreskrifter.
Kravet på säkerhetsrådgivare kommer att omfatta samtliga 
transportslag, vilket är en utvidgning i förhållande till direktivet som 
endast omfattar transport av farligt gods på väg, järnväg och inre 
vattenvägar. Vi har dock inte funnit några avgörande skäl till varför inte 
samtliga transportslag skall omfattas av regleringen. Vi anser däremot 
inte att bestämmelserna om säkerhetsrådgivare skall omfattas av 
ansvarsbestämmelserna i lagen om transport av farligt gods. 
Säkerhetsrådgivare skall endast fungera som ett hjälpmedel för 
företagsledningarna att se till att hanteringen av farligt gods i samband 
med transport sker på ett säkert sätt och att reglerna om transport av 
farligt gods följs. Företagsledningen skall fortfarande ha ansvaret för 
verksamheten och att utse en säkerhetsrådgivare skall inte vara ett sätt för 
företagsledningen att friskriva sig från ansvar.
I övrigt när det gäller transport av farligt gods är det mest fråga om 
detaljändringar för att harmoniera den svenska regleringen med vad som 
gäller enligt internationella regelverk.
Slutligen i fråga om miljöräddningsoperationer till sjöss föreslår vi att 
Kustbevakningen skall få möjlighet att inleda en miljöräddningsoperation 
redan när fara för utsläpp av olja eller andra skadliga ämnen föreligger 
och inte som nu först när det föreligger överhängande fara. Det främsta 
skälet till förändringen är tidsfaktorn som är av helt avgörande betydelse 
vid miljöräddningsoperationer till sjöss. Bekämpning av olja och kemika-
lier som kommit ut i havet fordrar stora och kostsamma insatser framför 
allt om oljan når stränderna. Har oljan eller kemikalien blandats ner i 
vattenmassan saknas det i dag effektiva bekämpningsmetoder. Det är 
därför av största vikt att Kustbevakningen kan inleda en miljöräddnings-
operation i ett tidigt skede. Någon ändring i förhållandet mellan rädd-
ningstjänstlagen och lagen om åtgärder mot förorening från fartyg 
innebär inte vårt förslag.
För att förhindra att kompetenskonflikter uppstår mellan kommunal 
och statlig räddningstjänst vid miljöräddningsoperationer till sjöss förslår 
vi att det görs ett förtydligande i 33 § räddningstjänstlagen angående 
regeringens möjligheter att föreskriva eller i särskilt fall bestämma att 
länsstyrelsen eller annan statlig myndighet skall ta över ansvaret för 
räddningstjänsten.
Betänkandets förslag till lagtext
Förslag till lag (1998:00) om åtgärder för att förebygga och 
begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor 
Syfte och tillämpningsområde 
1 § Denna lag har till syfte att förebygga kemikalieolyckor och att 
begränsa följderna av sådana olyckshändelser för människors hälsa och 
miljön.
Med miljön avses i denna lag även egendom.
2 § Denna lag är tillämplig på verksamheter där farliga ämnen 
förekommer i kvantiteter som motsvarar eller överstiger de mängder som 
regeringen föreskriver.
Med förekomst av farliga ämnen avses den faktiska eller möjliga 
förekomsten av sådana ämnen i en verksamhet eller den förekomst av 
sådana ämnen som skulle kunna uppstå vid en okontrollerad industriell 
kemisk process.
3 § Lagen tillämpas inte på
1. joniserande strålning,
2. sådan hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen (1982:821) 
om transport av farligt gods utanför de verksamheter som omfattas av 
denna lag och
3. militär verksamhet avseende förekomsten av explosiva ämnen.
Definitioner
4 § I denna lag avses med:
allvarliga kemikalieolyckor: en händelse, t.ex. ett utsläpp, en brand 
eller en explosion av stor betydelse, som orsakas av okontrollerade 
händelseförlopp vid en verksamhet som omfattas av denna lag, och som 
medför allvarlig, omedelbar eller fördröjd fara för människors hälsa, 
inom eller utanför verksamheten och/eller för miljön, och där ett eller 
flera farliga ämnen ingår.
farliga ämnen: de ämnen, blandningar och beredningar som regeringen 
föreskriver och som förekommer som råvara, som produkt, biprodukter, 
restprodukter och mellanprodukter, inbegripet sådana ämnen som det är 
rimligt att anta att det kan bildas vid en olyckshändelse.
verksamhet: hela det område som lyder under en verksamhetsutövares 
ledning eller flera verksamhetsutövares gemensamma ledning, där farliga 
ämnen finns vid en eller flera anläggningar, inklusive gemensamma eller 
därtill hörande infrastrukturer eller aktiviteter.
anläggning: en teknisk enhet inom en verksamhet där farliga ämnen 
tillverkas, används, hanteras eller förvaras. Detta inbegriper all 
utrustning, alla konstruktioner, ledningar, maskiner, verktyg, särskilda 
industrijärnvägsspår, lastkajer, bryggor, pirar, magasin eller liknande 
anordningar, flytande eller fasta, som är nödvändiga för anläggningens 
drift.
verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller 
innehar en verksamhet eller som på annat sätt givits rätten att fatta 
avgörande ekonomiska beslut med avseende på dennas tekniska drift. 
Om flera verksamheter med gemensam ägare är samlokaliserade skall 
dessa anses som en verksamhet och den gemensamma ägaren som 
verksamhetsutövare.
lager: förekomst av en viss kvantitet farliga ämnen för lagring, säker 
förvaring eller magasinering.
Verksamhetsutövarnas skyldigheter
5 § En verksamhetsutövare skall vidta de åtgärder som krävs för att före-
bygga olyckshändelser med farliga ämnen och för att begränsa följderna 
av sådana olyckshändelser för människors hälsa och miljön.
En verksamhetsutövare skall när som helst  kunna visa att åtgärder i 
enlighet med första stycket vidtagits.
Utöver vad som föreskrivs i denna lag om verksamheter som kan ge 
upphov till allvarliga kemikalieolyckor tillämpas också bestämmelserna i 
annan lag, såsom arbetsmiljölagen (1977:1160) såvitt gäller 
arbetstagarnas säkerhet och lagen (1988:868) om brandfarliga och 
explosiva varor.
6 § En verksamhetsutövare skall för en verksamhet som omfattas av 
denna lag i god tid innan byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten 
tas i drift göra en skriftlig anmälan till tillsynsmyndigheten i enlighet 
med vad som följer av 16 § tredje och fjärde stycket.
En anmälan skall innehålla följande uppgifter.
1. Verksamhetsutövarens namn eller firma samt fullständig adress till 
den aktuella verksamheten.
2. Företagets säte och fullständiga adress.
3. Namn eller befattning på den som ansvarar för verksamheten om det 
rör sig om en annan person än verksamhetsutövaren.
4. Tillräckliga uppgifter för att klargöra vilka farliga ämnen eller 
vilken grupp av ämnen det är fråga om.
5. Mängd och fysisk form för det eller de farliga ämne(n) som avses.
6. Den aktivitet som bedrivs eller skall bedrivas vid anläggningen eller 
lagret.
7. Faktorer i verksamhetens omedelbara omgivning som kan ge 
upphov till en allvarlig olyckshändelse eller förvärra följderna av den.
Om väsentliga förändringar i verksamheten sker skall verksamhets-
utövaren omedelbart informera tillsynsmyndigheten.
7 § En verksamhetsutövare skall utarbeta ett dokument med företagets 
säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga olyckshändelser och se till att 
den tillämpas.  
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får 
meddela närmare föreskrifter om vad en säkerhetspolicy skall innehålla.
8 § Regeringen får meddela föreskrifter om att vissa verksamheter inte 
får anläggas eller ändras utan att en säkerhetsprövning görs i enlighet 
med reglerna för tillståndsprövning enligt miljöskyddslagen 
(1969:387)/miljöbalken (i fortsättningen miljöbalken).
9 § Säkerhetsprövningen skall grundas på en säkerhetsrapport som skall 
innehålla
–	information om hur verksamhetens driftsystem och organisation har 
utformats för att förebygga allvarliga olyckshändelser,
–	beskrivning av verksamhetens omgivning,
–	beskrivning av anläggningen och de farliga ämnen som 
förekommer eller kan förekomma där,
–	identifiering och analys av olycksrisker samt 
–	förebyggande åtgärder och skyddsåtgärder för att förhindra och 
begränsa följderna av en olycka. 
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela 
närmare föreskrifter om vad en säkerhetsrapport skall innehålla. 
10 § Regeringen får föreskriva att säkerhetsprövningen beträffande vissa 
slag av ärenden skall ske i länsstyrelsen.
11 § Säkerhetsrapporten skall, utöver vad som ovan angetts i 8 §, förnyas 
minst vart femte år eller vid annan tidpunkt på initiativ av verksamhets-
utövaren eller på begäran av tillsynsmyndigheten, när nya fakta gör detta 
motiverat eller för att kunna beakta den tekniska utvecklingen som har 
samband med säkerheten.
Säkerhetsrapporten skall inges till tillsynsmyndigheten. Om 
förhållandena eller säkerhetsarrangemangen som redovisas i 
säkerhetsrapporten förändrats så att de inte är förenliga med 
verksamhetens gällande tillstånd skall tillsynsmyndigheten meddela 
verksamhetsutövaren detta samt förelägga denna att inom viss tid ansöka 
om nytt tillstånd enligt 8 §. Föreläggandet får förenas med vite eller 
förbud mot fortsatt verksamhet.
Planer för interna räddningsinsatser
12 § Verksamhetsutövare som omfattas av kravet på säkerhetsrapport i 
8 § skall i samråd med kommunen och de anställda utarbeta en intern 
plan för räddningsinsatser.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela 
närmare föreskrifter om planens innehåll.
13 § Den interna planen för räddningsinsatser skall ingå i säkerhets-
rapporten och vid nyanläggning och väsentliga förändringar av befintliga 
verksamheter prövas av miljödomstol.
Planen skall därutöver förnyas vart tredje år eller när det annars finns 
anledning till det och inges till kommunen som har att granska och fatta 
beslut om planen. 
För att säkerställa planens funktion och ändamålsenlighet skall den 
övas minst en gång om året.
Dominoeffekter
14 § I säkerhetsarbetet skall verksamhetsutövarna utöver förhållandena 
vid den egna verksamheten även ta hänsyn till andra faktorer i omgiv-
ningen som kan påverka säkerheten. Härvid skall närheten till annan 
verksamhet som omfattas av lagen särskilt beaktas.
För att utröna om sådana effekter (dominoeffekter) som sägs i första 
stycket föreligger skall verksamhetsutövaren samråda med statliga och 
kommunala myndigheter, organisationer och enskilda som kan ha 
intresse i saken. Om det behövs för utredningen får verksamhetsutövaren 
begära hjälp från tillsynsmyndigheten enligt 19 § andra stycket. 
Förekomsten av dominoeffekter samt åtgärder som vidtagits eller 
planeras i anledning därav skall redovisas i anmälan och 
säkerhetsrapporten.
Information
15 § Kommunen skall se till att personer som löper risk att påverkas av 
en allvarlig kemikalieolycka vid en verksamhet som omfattas av kravet 
på säkerhetsrapport enligt 8 § informeras om vilka säkerhetsåtgärder som 
skall vidtas och hur man skall förfara vid en olycka. Detta gäller även i 
förhållande till personer i annan kommun och i annat land än Sverige.
Verksamhetsutövarna skall svara för kostnaderna för den information 
som skall lämnas enligt första stycket.
Tillsyn
16 § Statens räddningsverk, Generalläkaren, länsstyrelserna samt 
kommunerna utövar tillsyn enligt lagen.
Statens räddningsverk har den centrala tillsynen, samordnar 
tillsynsverksamheten och lämnar vid behov bistånd i denna verksamhet. I 
det centrala tillsynsansvaret ingår även att samverka med andra berörda 
myndigheter i säkerhetsfrågor.
Generalläkaren utövar tillsyn över Försvarsmakten och Försvarets 
materielverk. Länsstyrelserna och kommunerna genom de kommunala 
nämnder som ansvarar för räddningstjänsten utövar tillsyn i enlighet med 
den ansvarsfördelning för tillsynen av miljöfarlig verksamhet som följer 
av miljöbalken. Tillsynsmyndigheterna skall därvid samordna tillsynen 
med den tillsyn som sker enligt miljöbalken.
För verksamheter som inte är tillståndspliktiga enligt miljöbalken eller 
annars omfattas av generalläkarens tillsyn skall länsstyrelsen vara 
tillsynsmyndighet såvida inte länsstyrelsen och kommunen kommer 
överens om att kommunen skall vara tillsynsmyndighet.
17 § För tillsynens bedrivande skall tillsynsmyndigheterna utarbeta ett  
tillsynsprogram för varje verksamhet. För verksamhet som omfattas av 
8 § skall tillsynsprogrammet grunda sig på en systematisk analys av 
riskerna för allvarliga kemikalieolyckor vid verksamheten. 
Beslut om tillsynsprogram får inte överklagas.
18 § För tillsynen har en tillsynsmyndighet rätt att få tillträde till en 
verksamhet. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få de upplysningar 
och handlingar som behövs för tillsynen.
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.
19 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden om försiktig-
hetsmått och förbud som behövs i enskilda fall för att denna lag eller 
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen, inklusive domar och 
beslut enligt miljöbalken avseende säkerhetsprövning enligt 8 § denna 
lag, skall efterlevas.
Tillsynsmyndigheten får vid utredning av dominoeffekter enligt 14 § 
förelägga verksamhetsutövare eller annan att utge de uppgifter som 
behövs för utredningen. 
Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite. Frågor om 
utdömande av vite prövas av miljödomstol. Underlåter en verksamhets-
utövare att vidta en åtgärd som åligger honom enligt 
tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten vidta åtgärden på 
hans bekostnad. 
Om det föreligger särskilda skäl, får en tillsynsmyndighet bestämma 
att dess beslut skall gälla även om det överklagas. 
Överklagande
20 § Beslut av tillsynsmyndighet eller kommunal nämnd enligt denna lag 
eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna lag får överklagas till 
miljödomstol.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999
För befintliga verksamheter som omfattas av lagen skall anmälan inges 
till tillsynsmyndigheten senast den 1 januari 2000 och säkerhetsrapport 
senast den 1 januari 2001.
Förslag till ändring av förslaget till miljöbalk 
Härigenom föreslås att 6 kap. 3 §, 9 kap. 1 §, 19 kap. 5 §, 22 kap. 1, 4, 
6 och 25§§ samt 26 kap 3 § skall ha följande lydelse.  
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap Miljökonsekvensbeskrivningar och annat beslutsunderlag
3 § Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och 
beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet 
eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten, 
luft, klimat, landskap, kulturmiljö, dels på hushållningen med mark, 
vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med 
material, råvaror och energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad 
bedömning av dessa effekter på människors hälsa och miljön.
Utöver vad som sägs i första 
stycket är syftet med 
miljökonsekvensbeskrivningen att 
identifiera och bedöma faktorer i 
en planerad verksamhets 
omgivning som kan ge upphov till 
en allvarlig olyckshändelse eller 
förvärra följderna av en sådan
9 kap. Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd
1 § Med miljöfarlig verksamhet 
avses
1. utsläpp av avloppsvatten, fasta 
ämnen eller gas från mark, 
byggnader eller anläggningar i 
mark, vattenområden eller 
grundvatten,
2. användning av mark, byggnader 
eller anläggningar på ett sätt som 
kan medföra olägenhet för män-
niskors hälsa eller miljön genom 
annat utsläpp än som avses i 1 
eller genom förorening av mark, 
luft, vattenområden eller 
grundvatten, eller
3. användning av mark, byggnader 
eller anläggningar på ett sätt som 
kan medföra olägenhet för omgiv-
ningen genom buller, skakningar, 
ljus, joniserande eller icke-jonise-
rande strålning eller annat 
liknande.
1 § Med miljöfarlig verksamhet 
avses
1. utsläpp av avloppsvatten, fasta 
ämnen eller gas från mark, bygg-
nader eller anläggningar i mark, 
vattenområden eller grundvatten,
2. användning av mark, byggnader 
eller anläggningar på ett sätt som 
kan medföra olägenhet för män-
niskors hälsa eller miljön genom 
annat utsläpp än som avses i 1 
eller genom förorening av mark, 
luft, vattenområden eller 
grundvatten, eller
3. användning av mark, byggnader 
eller anläggningar på ett sätt som 
kan medföra olägenhet för omgiv-
ningen genom buller, skakningar, 
okontrollerade explosioner, ljus, 
joniserande eller icke-joniserande 
strålning eller annat liknande.
19 kap Förvaltningsmyndigheternas och kommunernas prövning
5 § I ärenden som prövas av läns-
styrelser eller kommunala 
nämnder skall tillämpas 
bestämmelserna i
1. 22 kap. 1 § första stycket om 
ansökans form och innehåll,
2. 22 kap. 2 § om ansökans ingi-
vande och brister i densamma,
3. 22 kap. 6 § om talerätt,
4. 22 kap. 9 § om rätt att företräda 
fastighet,
5. 22 kap. 12 § om sakkunniga,
6. 22 kap. 13 § om undersökning 
på platsen,
7. 22 kap. 25 § första stycket 1-3 
och 5-10 samt andra stycket sista 
meningen och tredje stycket om 
tillståndsdoms innehåll,
8. 22 kap. 26 § om särskild dom,
9. 22 kap. 27 § första stycket, 
andra stycket andra meningen 
samt tredje stycket första 
meningen om uppskjutna frågor 
och provisoriska föreskrifter,
10. 22 kap. 28 § första stycket 
första meningen om verkställig-
hetsförordnande, samt
11. 23 kap. 3 § i vad angår särskild 
överklagan i frågor om sakkunnig 
som avses i 22 kap. 12 §.
5 § I ärenden som prövas av 
länsstyrelser och kommunala 
nämnder skall tillämpas 
bestämmelserna i1. 22 kap. 
1 § första stycket och fjärde 
stycket om ansökans form och 
innehåll,
2. 22 kap. 2 § om ansökans ingi-
vande och brister i densamma,
3. 22 kap. 6 § om talerätt,
4. 22 kap. 9 § om rätt att företräda 
fastighet,
5. 22 kap. 12 § om sakkunniga,
6. 22 kap. 13 § om undersökning 
på platsen,
7. 22 kap. 25 § första stycket 1-3 
och 5-11 samt andra stycket sista 
meningen och tredje stycket om 
tillståndsdomens innehåll,
8. 22 kap. 26 § om särskild dom,
9. 22 kap. 27 § första stycket, 
andra stycket andra meningen 
samt tredje stycket första 
meningen om uppskjutna frågor 
och provisoriska föreskrifter,
10. 22 kap. 28 § första stycket 
första meningen om 
verkställighetsförordnande samt
11. 23 kap. 3 § i vad angår särskild 
överklagan i frågor om sakkunnig 
som avses i 22 kap. 12 §.
22 kap. Förfarandet vid miljödomstolar i ansökningsmål
1 § En ansökan i ett ansökningsmål skall vara skriftlig. Den skall 
innehålla 
1. de uppgifter, ritningar och tekniska beskrivningar som behövs för att 
bedöma verksamhetens eller företagets beskaffenhet och omfattning,
2. en miljökonsekvensbeskrivning enligt 6 kap. och uppgift om det 
samråd som skett enligt 6 kap. 4-6 §§,
3. de uppgifter som behövs för att bedöma hur de allmänna hänsyns-
reglerna i 2 kap. iakttas samt hur risken för olyckor och skador till följd 
av olyckor beaktats,
4. förslag till de skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått som 
behövs för att förebygga eller avhjälpa olägenheter från verksamheten, 
och 
5. förslag till hur kontroll av verksamheten skall ske.
I mål om vattenverksamhet skall ansökan dessutom innehålla
1. uppgifter om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten 
samt namn och adress på ägarna och berörda innehavare av särskild rätt 
till fastigheterna, och
2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje 
sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå 
med sådana uppgifter.
Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla 
i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (0000) med särskilda 
bestämmelser om vattenverksamhet.
I mål där en säkerhetsprövning 
skall ske enligt 8 § lagen 
(1998:00) om åtgärder för att 
förebygga och begränsa följderna 
av allvarliga kemikalieolyckor 
skall dessutom en 
säkerhetsrapport enligt nämnda 
lag ingå i ansökan. Ytterligare 
bestämmelser om säker-
hetsrapporten och säkerhets-
prövningen finns i nämnda lag.
4 § Ett exemplar av ansöknings-
handlingarna och av kungörelsen 
skall sändas till Naturvårdsverket, 
Kammarkollegiet och 
Fiskeriverket. Om det kan antas att 
det allmänna fiskeintresset eller 
något annat allmänt intresse inte 
berörs av verksamheten, behöver 
ansökningshandlingarna dock inte 
sändas över.
4 § Ett exemplar av ansöknings-
handlingarna och av kungörelsen 
skall sändas till Naturvårdsverket, 
Kammarkollegiet, 
Räddningsverket och 
Fiskeriverket. Om det kan antas att 
det allmänna fiskeintresset eller 
något annat allmänt intresse inte 
berörs av verksamheten, behöver 
dock inte handlingarna sändas 
över.
Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de 
kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och hälsoskydds-
området samt till länsstyrelsen och andra statliga myndigheter vars verk-
samhet kan beröras av ansökan. 
6 § Naturvårdsverket, Kammar-
kollegiet och länsstyrelsen skall, 
när det behövs, föra talan i målet 
för att tillvarata miljöintressen och 
andra allmänna intressen.
6 § Naturvårdsverket, Kammar-
kollegiet, Räddningsverket och 
länsstyrelsen skall, när det behövs, 
föra talan i målet för att tillvarata 
miljöintressen och andra allmänna 
intressen.
Kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra 
allmänna intressen inom kommunen.
Fiskeriverket skall, om handlingar sänts över till verket enligt 4 §, yttra 
sig om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det 
allmänna fiskeintresset samt föreslå de bestämmelser som behövs till 
skydd för fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på 
platsen, skall verket anmäla detta till miljödomstolen, som skall förordna 
om sakkunnigutredning enligt 12 § miljöbalken.
25 § En dom som innebär att 
tillstånd lämnas till en verksamhet 
skall i förekommande fall 
innehålla bestämmelser om 
1. den tid som tillståndet skall 
gälla,
2. verksamhetens ändamål, läge, 
omfattning, säkerhet och tekniska 
utformning i övrigt,
3. tillsyn, besiktning och kontroll,
4. skyldighet att betala ersättning 
eller att utföra skadeförebyggande 
åtgärder samt hur betalningen skall 
ske,
5. skyldighet att betala avgifter,
6. de villkor som behövs för att 
hindra eller begränsa skadlig 
påverkan eller andra olägenheter,
7. de villkor som behövs avseende 
hanteringen i verksamheten av 
kemiska produkter om hanteringen 
kan medföra olägenheter för den 
yttre miljön,
8. de villkor som behövs avseende 
avfallshantering och återvinning 
och återanvändning om 
hanteringen, återvinningen eller 
återanvändningen kan medföra 
olägenheter för den yttre miljön,
9. de villkor som behövs med 
avseende på hushållningen med 
mark, vatten och andra 
naturresurser,
10. de villkor som behövs med 
avseende på efterbehandling och 
ställande av säkerhet,
11. tid inom vilken anspråk i 
anledning av oförutsedda skador 
får framställas,
12. den förlust av vatten eller 
annat som tillståndshavare enligt 
31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att 
underkasta sig utan ersättning, och
13. rättegångskostnader.
25 § En dom som innebär att till-
stånd lämnas till en verksamhet 
skall i förekommande fall 
innehålla bestämmelser om
1. den tid som tillståndet skall 
gälla,
2. verksamhetens ändamål, läge, 
omfattning, säkerhet och tekniska 
utformning i övrigt,
3. tillsyn, besiktning och kontroll,
4. skyldighet att betala ersättning 
eller att utföra skadeförebyggande 
åtgärder samt hur betalningen skall 
ske,
5. skyldighet att betala avgifter,
6. de villkor som behövs för att 
hindra eller begränsa skadlig 
påverkan eller andra olägenheter,
7. de villkor som behövs avseende 
hanteringen i verksamheten av 
kemiska produkter om hanteringen 
kan medföra olägenheter för den 
yttre miljön,
8. de villkor som behövs avseende 
avfallshantering och återvinning 
och återanvändning om 
hanteringen, återvinningen eller 
återanvänd-ningen kan medföra 
olägenheter för den yttre miljön,
9. de villkor som behövs med 
avseende på hushållningen med 
mark, vatten och andra natur-
resurser,
10. de villkor som behövs med 
avseende  på efterbehandling och 
ställande av säkerhet,
11. de villkor som behövs för att 
förebygga olyckor och begränsa 
följderna av dem för människors 
hälsa och miljön,
12. tid inom vilken anspråk i 
anledning av oförutsedda skador 
får framställas,
13. den förlust av vatten eller 
annat som tillståndshavare enligt 
31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att 
underkasta sig utan ersättning, 
och14. rättegångskostnader.
Avser tillståndet arbeten för vattenverksamhet, skall i domen anges den 
tid inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst tio 
år. Den tid inom vilken igångsättande av miljöfarlig verksamhet skall ha 
skett skall anges.
Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor 
av mindre betydelse.
Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet 
och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 7 § lagen (0000) 
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.  
26 kap. Tillsyn
3 § Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen, 
andra statliga myndigheter som regeringen bestämmer och kommunerna 
(tillsynsmyndigheter), i enlighet med vad regeringen bestämmer.
Bestämmelser om tillsyn finns 
också i lagen (1998:00) om 
åtgärder för att förebygga och 
begränsa följderna av allvarliga 
kemikalie-olyckor.
Varje kommun utövar genom den eller de nämnder som fullmäktige 
bestämmer inom kommunen tillsynen över miljö- och hälsoskyddet 
enligt 9 kap., med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver 
till-stånd, över hanteringen av kemiska produkter enligt 14 kap. och över 
avfallshanteringen enligt 15 kap.
Regeringen får föreskriva att den tillsynsmyndighet regeringen 
bestämmer får överlåta åt en kommun att i ett visst avseende utöva sådan 
tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet, om 
kommunen har gjort framställning om det. Detta gäller inte verksamhet 
som utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets 
materielverk eller Försvarets radioanstalt.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.
Förslag till lag om ändring av lagen (1976:661) om immunitet 
och privilegier i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 6 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 § För personal som ställs till för-
fogande av en biståndsgivande 
part samt för utrustning och 
egendom som införs i Sverige 
enligt konventionen den 26 
september 1986 om bistånd i 
händelse av en kärnteknisk olycka 
eller ett nödläge med radioaktiva 
ämnen åtnjutes immunitet och 
privilegier i den utsträckning som 
anges i konventionen, dock med de 
inskränkningar som följer av 
förklaringar som Sverige har 
avgett i anslutning till 
konventionen.
6 § För personal som ställs till för-
fogande av en biståndsgivande 
part samt för utrustning och 
egendom som införs i Sverige 
enligt konventionerna den 26 
september 1986 om bistånd i 
händelse av en kärnteknisk olycka 
eller ett nödläge med radioaktiva 
ämnen och den 17 mars 1992 om 
gränsöverskridande effekter av 
industriolyckor åtnjutes immunitet 
och privilegier i den utsträckning 
som anges i konventionerna, dock 
med de inskränkningar som följer 
av förklaringar som Sverige har 
avgett i anslutning till 
konventionerna.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999. 
Förslag till lag om ändring av lagen (1978:160) om vissa 
rörledningar
Härigenom föreskrivs att 4 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
4 § Koncession får meddelas endast om det från allmän synpunkt är 
lämpligt att ledningen framdrages och begagnas och sökanden finnes 
lämplig att utöva verksamhet som avses med koncessionen.
Koncession får inte strida mot en detaljplan eller 
områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte 
motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Vid koncessionsprövning skall 
lagen (1987:12) om hushållning 
med naturresurser m.m. tillämpas.
Vid koncessionsprövning skall 
lagen (1987:12) om hushållning 
med naturresurser m.m. samt 1-7 
§§, 8 § avseende vilka 
verksamheter som skall 
säkerhetsprövas, 9, 11-15 och 17 
§§ lagen (1998:00) om åtgärder 
för att förebygga och begränsa 
följderna av allvarliga 
kemikalieolyckor tillämpas.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.
Förslag till lag om ändring av sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 18 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap. Sekretess med hänsyn främst till skyddet för enskilds ekonomiska 
förhållanden
18 § Sekretess gäller för sådan 
uppgift om enskilds affärs- eller 
driftförhållanden som har lämnats 
enligt 19-21 §§ lagen (1984:3) om 
kärnteknisk verksamhet eller i 
ärende om underrättelse och 
information eller bistånd enligt 
konventionerna den 26 september 
1986 om tidig information vid en 
kärnenergiolycka och om bistånd i 
händelse av en kärnteknisk olycka 
eller ett nödläge med radioaktiva 
ämnen, om det kan antas att den 
enskilde lider skada om uppgiften 
röjs. Regeringen kan för särskilt 
fall förordna om undantag från 
sekretessen, om den finner det 
vara av vikt att uppgiften lämnas.
18 § Sekretess gäller för sådan 
uppgift om enskilds affärs- eller 
driftförhållanden som har lämnats 
enligt 19-21 §§ lagen (1984:3) om 
kärnteknisk verksamhet eller i 
ärende om underrättelse och 
information eller bistånd enligt 
konventionerna den 26 september 
1986 om tidig information vid en 
kärnenergiolycka och om bistånd i 
händelse av en kärnteknisk olycka 
eller ett nödläge med radioaktiva 
ämnen samt den 17 mars 1992 om 
gränsöverskridande effekter av 
industriolyckor, om det kan antas 
att den enskilde lider skada om 
uppgiften röjs. Regeringen kan för 
särskilt fall förordna om undantag 
från sekretessen, om den finner det 
vara av vikt att uppgiften lämnas.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.
Förslag till lag om ändring av räddningstjänstlagen 
(1986:1102)
Härigenom föreskrivs dels att 2, 27 b, 30, 33 och 43 §§ skall ha följande 
lydelse, dels att det i lagen införs en ny paragraf, 43 a §, som skall ha 
följande lydelse.  
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 § Med räddningstjänst avses i lagen de räddningsinsatser som staten 
eller kommunerna skall svara för vid olyckshändelser och överhängande 
fara för olyckshändelser för att hindra och begränsa skador på människor 
eller egendom eller i miljön.
Till räddningstjänst hänförs också 
räddningsinsatser som görs enligt 
25-27a §§ utan att det har inträffat 
någon olyckshändelse eller 
föreligger överhängande fara för 
en olyckshändelse.
Till räddningstjänst hänförs också 
räddningsinsatser som görs enligt 
25-27b §§ utan att det har inträffat 
någon olyckshändelse eller före-
ligger överhängande fara för en 
olyckshändelse.
Skyldighet för staten eller kommun att göra en räddningsinsats föreligger 
endast, om det med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det 
hotade intressets vikt, kostnaderna för insatsen och omständigheterna i 
övrigt är påkallat att staten eller kommunen svarar för insatsen. 
27b § Inom Sveriges 
sjöterritorium, med undantag för 
vattendrag, kanaler, hamnar och 
andra insjöar än Vänern, Vättern 
och Mälaren, samt inom Sveriges 
ekonomiska zon skall 
Kustbevakningen svara för 
räddningstjänsten, när olja eller 
andra skadliga ämnen har kommit 
ut i vattnet.
27b § Inom Sveriges 
sjöterritorium, med undantag för 
vattendrag, kanaler, hamnar och 
andra insjöar än Vänern, Vättern 
och Mälaren, samt inom Sveriges 
ekonomiska zon skall 
Kustbevakningen svara för 
räddningstjänsten, när olja eller 
andra skadliga ämnen har kommit 
ut i vattnet eller när fara 
föreligger för att olja eller andra 
skadliga ämnen skall komma ut i 
vattnet.
30§ Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för rädd-
ningstjänst skall se till att det finns anordningar för alarmering av rädd-
ningstjänstorganen.
När ett räddningsorgan gör en räddningsinsats, skall polismyndigheten 
underrättas om insatsen.
Om effekterna av en 
olyckshändelse kan påkalla 
särskilda åtgärder till skydd för 
befolkningen eller miljön i ett 
annat land än Sverige, skall det 
räddningsorgan som avses i andra 
stycket omedelbart underrätta 
berörd myndighet i det andra 
landet.
33 § I fråga om räddningsinsatser 
som är omfattande får regeringen 
föreskriva eller i särskilt fall 
bestämma, att en länsstyrelse eller 
någon annan statlig myndighet 
skall ta över ansvaret för 
räddningstjänsten inom en eller 
flera kommuner. I sådana fall utses 
räddningsledare av den myndighet 
som har fått ansvaret.
33 § I fråga om räddningsinsatser 
som är omfattande får regeringen 
föreskriva eller i särskilt fall 
bestämma, att en länsstyrelse eller 
någon annan statlig myndighet 
skall ta över ansvaret för 
räddningstjänsten inom en eller 
flera kommuner. Det samma 
gäller när ansvaret för en 
räddningsinsats både ligger på ett 
kommunalt och statligt organ eller 
när ansvaret förändras under 
insatsens gång. I sådana fall utses 
räddningsledaren av den 
myndighet som har fått ansvaret.
I fråga om sanering efter utsläpp av radioaktiva ämnen från en 
kärnteknisk anläggning får regeringen föreskriva eller i särskilda fall 
besluta, att en länsstyrelse skall ta över ansvaret för saneringen inom 
flera län eller att någon annan statlig myndighet skall ta över detta ansvar 
inom ett eller flera län.
43 § Vid en anläggning, där verk-
samheten innebär fara för att en 
olyckshändelse skall orsaka allvar-
liga skador på människor eller i 
miljön, är anläggningens ägare 
eller innehavare skyldig att i skälig 
omfattning hålla eller bekosta 
beredskap med personal och 
egendom och i övrigt vidta 
erforderliga åtgärder för att hindra 
eller begränsa sådana skador.
43 § Vid en byggnad eller anlägg-
ning, där en olyckshändelse kan 
orsaka allvarliga skador på män-
niskor eller i miljön, är 
byggnadens eller anläggningens 
ägare eller innehavare skyldig att i 
skälig omfattning hålla eller 
bekosta beredskap med personal 
och egendom och i övrigt vidta 
erforderliga åtgärder för att 
förebygga sådana olyckshändelser 
och för att hindra eller begränsa 
skador till följd av sådana 
olyckshändelser.
Detsamma skall gälla flygplatser som har godkänts enligt 6 kap. 9 § 
första stycket luftfartslagen (1957:297).
43 a § Förebyggande åtgärder 
enligt 41 och 43 §§ skall vidtas om 
inte ägaren eller innehavaren kan 
visa att åtgärderna inte behövs 
med hänsyn till risken för brand 
eller annan olyckshändelse eller 
av annan anledning är oskäliga.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1999.
Förteckning över remissinstanserna
Svea hovrätt, Justitiekanslern, Rikspolisstyrelsen, Vänersborgs tingsrätt, 
Umeå tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Stockholms län, 
Försvarsmakten och generalläkaren vid Försvarsmakten, Kustbevak-
ningen, Statens räddningsverk, Statens järnvägar, Banverket, Vägverket, 
Sjöfartsverket, Luftfartsverket, Statskontoret, Generaltullstyrelsen, Riks-
revisionsverket, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Arbetar-
skyddsstyrelsen, Närings- och teknikutvecklingsverket, Boverket, 
Sprängämnesinspektionen, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i 
västra Götalands län, Länsstyrelsen i Dalarnas län, Länsstyrelsen i 
Västernorrlands län, Statens naturvårdsverk, Kemikalieinspektionen, 
Helsingborgs kommun, Göteborgs kommun, Stenungsunds kommun, 
Karlskoga kommun, Ånge kommun, Skellefteå kommun, Svenska Kom-
munförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges industriförbund, Svenska 
Petroleum Institutet, Svenska Brandförsvarsföreningen, Tjänstemännens 
Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation 
(SACO), Landsorganisationen i Sverige (LO), Svenska 
Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges redareförening, Sveriges 
Kemiska Industrikontor (Kemikontoret), Svenska åkeriförbundet, 
Sveriges hamn- och stuveriförbund, Sveriges Transportindustriförbunds 
Service AB, Miljöbalksutredningen (M 1993:04), Hallandsås-
kommissionen (M 1997:04), Skogsindustrierna, Svenska Gasföreningen 
samt Svenska Flygbranschens Riksförbund BTL Sweden AB.
Konventionen om gränsöverskridande effekter av 
industriolyckor
CONVENTION ON THE TRANS-
BOUNDARY EFFECTS   OF 
INDUSTRIAL ACCIDENTS
KONVENTION OM GRÄNS-
ÖVERSKRIDANDE EFFEKTER 
AV INDUSTRIOLYCKOR
PREAMBLE
The Parties to this Convention,
Mindful of the special 
importance, in the interest of 
present and future generations, of 
protecting human beings and the 
environment against the effects of 
industrial accidents, 
Recognizing the importance and 
urgency of preventing serious 
adverse effects of industrial 
accidents on human beings and the 
environment, and of promoting all 
measures that stimulate the rational, 
economic and efficient use of 
preventive, preparedness and 
response measures to enable 
environmentally sound and 
sustainable economic development,
Taking into account the fact that 
the effects of industrial accidents 
may make themselves felt across 
borders, and require co-operation 
among States,
Affirming the need to promote 
active international cooperation 
among the States concerned before, 
during and after an accident, to 
enhance appropriate policies and to 
reinforce and co-ordinate action at 
all appropriate levels for promoting 
the prevention of, preparedness for 
and response to the transboundary 
effects of industrial accidents,
Noting the importance and 
usefulness of bilateral and 
multilateral arrangements for the 
prevention of, preparedness for and 
response to the effects of industrial 
accidents, 
Conscious of the role played in 
this respect by the United Nations 
Economic Commission for Europe 
(ECE) and recalling, inter alia, the 
ECE Code of Conduct on 
Accidental Pollution of 
Transboundary Inland Waters and 
the Convention on Environmental 
Impact Assessment in a 
Transboundary Context,
Having regard to the relevant 
provisions of the Final Act of the 
Conference on Security and 
Cooperation in Europe (CSCE), the 
Concluding Document of the 
Vienna Meeting of Representatives 
of the Participating States of the 
CSCE, and the outcome of the 
Sofia Meeting on the Protection of 
the Environment of the CSCE, as 
well as to pertinent activities and 
mechanisms in the United Nations 
Environment Programme (UNEP), 
in particular the APELL 
programme, in the International 
Labour Organisation (ILO), in 
particular the Code of Practise on 
the Prevention of Major Industrial 
Accidents, and in other relevant 
international organizations,
Considering the pertinent 
provisions of the Declaration of the 
United Nations Conference on the 
Human Environment, and in 
particular principle 21, according to 
which States have, in accordance 
with the Charter of the United 
Nations and the principles of 
international law, the sovereign 
right to exploit their own resources 
pursuant to their own 
environmental policies, and the 
responsibility to ensure that 
activities within their jurisdiction or 
control do not cause damage to the 
environment of other States or of 
areas beyond the limits of national 
jurisdiction,
Taking account of the polluter-
pays principle as a general principle 
of international environmental law,
Underlining the principles of 
international law and custom, in 
particular the principles of good-
neighbourliness, reciprocity, non-
discrimination and good faith,
Have agreed as follows: 
Article 1
DEFINITIONS
For the purposes of this 
Convention,
(a) ”Industrial accident” means 
an event resulting from an 
uncontrolled development in the 
course of any activity involving 
hazardous substances either:
(i) In an installation, for example 
during manufacture, use, storage, 
handling, or disposal; or
(ii) During transportation in so 
far as it is covered by paragraph 
2(d) of Article 2;
(b) ”Hazardous activity” means 
any activity in which one or more 
hazardous substances are present or 
may be present in quantities at or in 
excess of the threshold quantities 
listed in Annex I hereto, and which 
is capable of causing transboundary 
effects;
(c) ”Effects” means any direct or 
indirect, immediate or delayed 
adverse consequences caused by an 
industrial accident on, inter alia:
(i) Human beings, flora and 
fauna; 
(ii) Soil, water, air and landscape;
(iii) The interaction between the 
factors in (i) and (ii); 
(iv) Material assets and cultural 
heritage, including historical 
monuments;
(d) ”Transboundary effects” 
means serious effects within the 
jurisdiction of a Party as a result of 
an industrial accident occurring 
within the jurisdiction of another 
Party;
(e) ”Operator” means any natural 
or legal person, including public 
authorities, in charge of an activity, 
e.g. supervising, planning to carry 
out or carrying out an activity;
(f) ”Party” means, unless the text 
otherwise indicates, a Contracting 
Party to this Convention;
(g) ”Party of origin” means any 
Party or Parties under whose 
jurisdiction an industrial accident 
occurs or is capable of occurring;
(h) ”Affected Party” means any 
Party or Parties affected or capable 
of being affected by transboundary 
effects of an industrial accident;
(i) ”Parties concerned” means 
any Party of origin and any affected 
Party;
(j) ”The public” means one or 
more natural or legal persons.
Article 2
SCOPE 
1. This Convention shall apply to 
the prevention of, preparedness for 
and response to industrial accidents 
capable of causing transboundary 
effects, including the effects of 
such accidents caused by natural 
disasters, and to international 
cooperation concerning mutual 
assistance, research and 
development, exchange of 
information and exchange of 
technology in the area of prevention 
of, preparedness for and response to 
industrial accidents.
2. This Convention shall not 
apply to:
(a) Nuclear accidents or 
radiological emergencies;
(b) Accidents at military 
installations;
(c) Dam failures, with the 
exception of the effects of 
industrial accidents caused by such 
failures;
(d) Land-based transport 
accidents with the exception of: 
(i) Emergency response to such 
accidents;
(ii) Transportation on the site of 
the hazardous activity;
(e) Accidental release of 
genetically modified organisms;
(f) Accidents caused by activities 
in the marine environment, 
including seabed exploration or 
exploitation;
(g) Spills of oil or other harmful 
substances at sea. 
Article 3
GENERAL PROVISIONS
1. The Parties shall, taking into 
account efforts already made at 
national and international levels, 
take appropriate measures and 
cooperate within the framework of 
this Convention, to protect human 
beings and the environment against 
industrial accidents by preventing 
such accidents as far as possible, by 
reducing their frequency and 
severity and by mitigating their 
effects. To this end, preventive, 
preparedness and response 
measures, including restoration 
measures, shall be applied.
2. The Parties shall, by means of 
exchange of information, 
consultation and other cooperative 
measures and without undue delay, 
develop and implement policies and 
strategies for reducing the risks of 
industrial accidents and improving 
preventive, preparedness and 
response measures, including 
restoration measures, taking into 
account, in order to avoid 
unnecessary duplication, efforts 
already made at national and 
international levels.
3. The Parties shall ensure that 
the operator is obliged to take all 
measures necessary for the safe 
performance of the hazardous 
activity and for the prevention of 
industrial accidents.
4. To implement the provisions 
of this Convention, the Parties shall 
take appropriate legislative, 
regulatory, administrative and 
financial measures for the 
prevention of, preparedness for and 
response to industrial accidents.
5. The provisions of this 
Convention shall not prejudice any 
obligations of the Parties under 
international law with regard to 
industrial accidents and hazardous 
activities.
Article 4
IDENTIFICATION, CONSULTA-
TION AND ADVICE
1. For the purpose of undertaking 
preventive measures and setting up 
preparedness measures, the Party of 
origin shall take measures, as 
appropriate, to identify hazardous 
activities within its jurisdiction and 
to ensure that affected Parties are 
notified of any such proposed or 
existing activity.
2. Parties concerned shall, at the 
initiative of any such party, enter 
into discussions on the 
identification of those hazardous 
activities that are, reasonably, 
capable of causing transboundary 
effects. In the Parties concerned do 
not agree on whether an activity is 
such a hazardous activity, any such 
Party may, unless the Parties 
concerned agree on another method 
of resolving the question, submit 
that question to an inquiry 
commission in accordance with the 
provision of Annex II hereto for 
advice.
3. The Parties shall, with respect 
to proposed or existing hazardous 
activities, apply the procedures set 
out in Annex III hereto.
4. When a hazardous activity is 
subject to an environmental impact 
assessment in accordance with the 
Convention on Environmental 
Impact Assessment in a 
Transboundary Context and that 
assessment includes an evaluation 
of the transboundary effects of 
industrial accidents from the 
hazardous activity which is 
performed in conformity with the 
terms of this Convention, the final 
decision taken for the purposes of 
the Convention on Environmental 
Impact Assessment in a 
Transboundary Context shall fulfil 
the relevant requirements of this 
Convention.
Article 5
VOLUNTARY EXTENSION
Parties concerned should, at the 
initiative of any of them, enter into 
discussions on whether to treat an 
activity not covered by Annex I as a 
hazardous activity. Upon mutual 
agreement, they may use an 
advisory mechanism of their 
choice, or an inquiry commission in 
accordance with Annex II, to advise 
them. Where the Parties concerned 
so agree, this Convention, or any 
part thereof, shall apply to the 
activity in question as if it were a 
hazardous activity.
Article 6
PREVENTION
1. The Parties shall take 
appropriate measures for the 
prevention of industrial accidents, 
including measures to induce action 
by operators to reduce the risk of 
industrial accidents. Such measures 
may include, but are not limited to 
those referred to in Annex IV 
hereto.
2. With regard to any hazardous 
activity, the Party of origin shall 
require the operator to demonstrate 
the safe performance of the 
hazardous activity by the provision 
of information such as basic details 
of the process, including but not 
limited to, analysis and evaluation 
as detailed in Annex V hereto.
Article 7
DECISION-MAKING ON 
SITTING
Within the framework of its legal 
system, the Party of origin shall, 
with the objective of minimizing 
the risk to the population and the 
environment of all affected Parties, 
seek the establishment of policies 
on the siting of new hazardous 
activities and on significant 
modifications to existing hazardous 
activities. Within the framework of 
their legal systems, the affected 
Parties shall seek the establishment 
of policies on significant 
developments in areas which could 
be affected by transboundary 
effects of an industrial accident 
arising out of a hazardous activity 
so as to minimize the risks 
involved. In elaborating and 
establishing these policies, the 
Parties should consider the matters 
set out in Annex V, paragraph 2, 
subparagraph (1) to (8), and Annex 
VI hereto.
Article 8
EMERGENCY PREPAREDNESS
l. The Parties shall take 
appropriate measures to establish 
and maintain adequate emergency 
preparedness to respond to 
industrial accidents. The Parties 
shall ensure that preparedness 
measures are taken to mitigate 
transboundary effects of such 
accidents, on-site duties being 
undertaken by operators. These 
measures may include, but are not 
limited to those referred to in 
Annex VII hereto. In particular, the 
Parties concerned shall inform each 
other of their contingency plans.
2. The Party of origin shall 
ensure for hazardous activities the 
preparation and implementation of 
on-site contingency plans, 
including suitable measures for 
response and other measures to 
prevent and minimize 
transboundary effects. The Party of 
origin shall provide to the other 
Parties concerned the elements it 
has for the elaboration of 
contingency plans.
3. Each Party shall ensure for 
hazardous activities the preparation 
and implementation of off-site 
contingency plans covering 
measures to be taken within its 
territory to prevent and minimize 
transboundary effects. In preparing 
these plans, account shall be taken 
of the conclusions of analysis and 
evaluation, in particular the matters 
set out in Annex V, paragraph 2, 
subparagraphs (1) to (5). Parties 
concerned shall endeavour to make 
such plans compatible. Where 
appropriate, joint off site 
contingency plans shall be drawn 
up in order to facilitate the adoption 
of adequate response measures.
4. Contingency plans should be 
reviewed regularly, or when 
circumstances so require, taking 
into account the experience gained 
in dealing with actual emergencies.
Article 9
INFORMATION TO, AND PAR-
TICIPATION OF THE PUBLIC
1. The Parties shall ensure that 
adequate information is given to the 
public in the areas capable of being 
affected by an industrial accident 
arising out of hazardous activity. 
This information shall be 
transmitted through such channels 
as the Parties deem appropriate, 
shall include the elements 
contained in Annex VIII hereto and 
should take into account matters set 
out in Annex V, paragraph 2, 
subparagraphs (1) to (4) and (9).
2. The Party of origin shall, in 
accordance with the provisions of 
this Convention and whenever 
possible and appropriate, give the 
public in the areas capable of being 
affected an opportunity to 
participate in relevant procedures 
with the aim of making known its 
views and concerns on prevention 
and preparedness measures, and 
shall ensure that the opportunity 
given to the public of the affected 
Party is equivalent to that given to 
the public of the Party of origin. 
3. The Parties shall, in 
accordance with their legal systems 
and, if desired, on a reciprocal basis 
provide natural or legal persons 
who are being or are capable of 
being adversely affected by the 
transboundary effects of an 
industrial accident in the territory 
of a Party, with access to, and 
treatment in the relevant 
administrative and judicial 
proceedings, including the 
possibilities of starting a legal 
action and appealing a decision 
affecting their rights, equivalent to 
those available to persons within 
their own jurisdiction.
Article 10
INDUSTRIAL ACCIDENT 
NOTIFICATION SYSTEMS
1. The Parties shall, with the aim 
of obtaining and transmitting 
industrial accident notifications 
containing information needed to 
counteract transboundary effects, 
provide for the establishment and 
operation of compatible and 
efficient industrial accident 
notification systems at appropriate 
levels.
2. In the event of an industrial 
accident, or imminent threat 
thereof, which causes or is capable 
of causing transboundary effects, 
the Party of origin shall ensure that 
affected Parties are, without delay, 
notified at appropriate levels 
through the industrial accident 
notification systems. Such 
notification shall include the 
elements contained in Annex IX 
hereto.
3. The Parties concerned shall 
ensure that, in the event of an 
industrial accident or imminent 
threat thereof, the contingency 
plans prepared in accordance with 
Article 8 are activated as soon as 
possible and to the extent 
appropriate to the circumstances.
Article 11
RESPONSE
1. The Parties shall ensure that, 
in the event of an industrial 
accident, or imminent threat 
thereof, adequate response 
measures are taken, as soon as 
possible and using the most 
efficient practices, to contain and 
minimize effects.
2. In the event of an industrial 
accident, or imminent threat 
thereof, which causes or is capable 
of causing transboundary effects, 
the Parties concerned shall ensure 
that the effects are assessed - where 
appropriate, jointly for the purpose 
of taking adequate response 
measures. The Parties concerned 
shall endeavour to coordinate their 
response measures.
Article 12
MUTUAL ASSISTANCE
1. If a Party needs assistance in 
the event of an industrial accident, 
it may ask for assistance from other 
Parties, indicating the scope and 
type of assistance required. A Party 
to whom a request for assistance is 
directed shall promptly decide and 
inform the requesting Party whether 
it is in a position to render the 
assistance required and indicate the 
scope and terms of the assistance 
that might be rendered.
2. The Parties concerned shall 
cooperate to facilitate the prompt 
provision of assistance agreed to 
under paragraph 1 of this Article, 
including, where appropriate, action 
to minimize the consequences and 
effects of the industrial accident, 
and to provide general assistance. 
Where Parties do not have bilateral 
or multilateral agreements which 
cover their arrangements for 
providing mutual assistance, the 
assistance shall be rendered in 
accordance with Annex X hereto, 
unless the Parties agree otherwise.
Article 13
RESPONSIBILITY AND 
LIABILITY
The Parties shall support 
appropriate international efforts to 
elaborate rules, criteria and 
procedures in the field of 
responsibility and liability.
Article 14
RESEARCH AND 
DEVELOPMENT
The Parties shall, as appropriate, 
initiate and cooperate in the 
conduct of research into, and in the 
development of methods and 
technologies for the prevention of, 
preparedness for and response to 
industrial accidents. For these 
purposes, the Parties shall 
encourage and activily promote 
scientific and techological 
cooperation, including research into 
less hazardous processes aimed at 
limiting accident hazards and 
preventing and limiting the 
consequences of industrial 
accidents.
Article 15
EXCHANGE OF INFORMATION
The Parties shall, at the 
multilateral or bilateral level, 
exchange reasonably obtainable 
information, including the elements 
contained in Annex XI hereto.
Article 16
EXCHANGE OF TECHNOLOGY
1. The Parties shall, consistent 
with their laws, regulations and 
practices, facilitate the exchange of 
technology for the prevention of, 
preparedness for and response to 
the effects of industrial accidents, 
particularly through the promotion 
of:
(a) Exchange of available 
technology on various financial 
basis;
(b) Direct industrial contacts and 
cooperation; 
(c) Exchange of information and 
experience; 
(d) Provision of technical 
assistance.
2. In promoting the activities 
specified in paragraph 1, 
subparagraphs (a) to (d) of this 
Article, the Parties shall create 
favourable conditions by 
facilitating contacts and 
cooperation among appropriate 
organizations and individuals in 
both the private and the public 
sectors that are capable of 
providing technology, design and 
engineering services, equipment or 
finance.
Article 17
COMPETENT AUTHORITIES 
AND POINTS OF CONTACT
1. Each party shall designate or 
establish one or more competent 
authorities for the purposes of this 
Convention.
2. Without prejudice to other 
arrangements at the bilateral or 
multilateral level, each Party shall 
designate or establish one point of 
contact for the purpose of industrial 
accident notifications pursuant to 
Article 10, and one point of contact 
for the purpose of mutual assistance 
pursuant to Article 12. These points 
of contact should preferably be the 
same.
3. Each Party shall, within three 
months of the date of entry into 
force of this Convention for that 
Party, inform the other Parties, 
through the secretariat referred to in 
Article 20, which body or bodies it 
has designated as its point(s) of 
contact and as its competent 
authority or authorities.
4. Each Party shall, within one 
month of the date of decision, 
inform the other Parties, through 
the secretariat, of any changes 
regarding the designation(s) it has 
made under paragraph 3 of this 
Article.
5. Each Party shall keep its point 
of contact and industrial accident 
notification systems pursuant to 
Article 10 operational at all times.
6. Each Party shall keep its point 
of contact and the authorities 
responsible for making and 
receiving requests for, and 
accepting offers of assistance 
pursuant to Article 12 operational at 
all times.
Article 18
CONFERENCE OF THE 
PARTIES
1. The representatives of the 
Parties shall constitute the 
Conference of the Parties of this 
Convention and hold their meetings 
on a regular basis. The first meeting 
of the Conference of the Parties 
shall be convened not later than one 
year after the date of the entry into 
force of this Convention. 
Thereafter, a meeting of the 
Conference of the Parties shall be 
held at least once a year or at the 
written request being 
communicated to them by the 
secretariat, it is supported by at 
least one third of the Parties.
2. The Conference of the Parties 
shall:
(a) Review the implementation of 
this Convention;
(b) Carry out advisory functions 
aimed at strengthening the ability of 
Parties to prevent, prepare for and 
respond to the transboundary 
effects of industrial accidents, and 
at facilitating the provisions of 
technical assistance and advice at 
the request of Parties faced with 
industrial accidents;
(c) Establish, as appropriate, 
working groups and other 
appropriate mechanisms to consider 
matters related to the 
implementation and development of 
this Convention and, to this end, to 
prepare appropriate studies and 
other docu-mentation and submit 
recommendations for consideration 
by the Conference of the Parties;
(d) Fulfil such other functions as 
may be appropriate under the 
provisions of this Convention;
(e) At its first meeting, consider 
and, by consensus, adopt rules of 
procedure for its meetings.
3. The Conference of the Parties, 
in discharging its functions, shall, 
when it deems appropriate, also 
cooperate with other relevant 
international organizations.
4. The Conference of the Parties 
shall, at its first meeting, establish a 
programme of work, in particular 
with regard to the items contained 
in Annex XII hereto. The 
Conference of the Parties shall also 
decide on the method of work, 
including the use of national centres 
and cooperation with relevant 
international organizations and the 
establishment of a system with a 
view to facilitating the 
implementation of this Convention, 
in particular for mutual assistance 
in the event of an industrial 
accident, and building upon 
pertinent existing activities within 
relevant international organizations. 
As part of the programme of work, 
the Conference of the Parties shall 
review existing national, regional 
and international centres, and other 
bodies and programmes aimed at 
coordinating information and 
efforts in the prevention of, 
preparedness for and response to 
industrial accidents, with a view to 
determining what additional 
international institutions or centres 
may be needed to carry out the 
tasks listed in Annex XII.
5. The Conference of the Parties 
shall, at its first meeting, 
commence consideration of 
procedures to create more 
favourable conditions for the 
exchange of technology for the 
prevention of, preparedness for and 
response to the effects of industrial 
accidents.
6. The Conference of the Parties 
shall adopt guidelines and criteria 
to facilitate the identification of 
hazardous activities for the 
purposes of this Convention.
Article 19
RIGHT TO VOTE
1. Except as provided for in 
paragraph 2 of this Article, each 
Party to this Convention shall have 
one vote.
2. Regional economic integration 
organizations as defined in Article 
27 shall, in matters within their 
competence, exercise their right to 
vote with a number of votes equal 
to the number of their member 
States which are Parties to this 
Convention. Such organizations 
shall not exercise their right to vote 
if their member States exercise 
theirs, and vice versa.
Article 20
SECRETARIAT
The Executive Secretary of the 
Economic Commission for Europe 
shall carry out the following 
secretariat functions: 
(a) Convene and prepare 
meetings of the Parties;
(b) Transmit to the Parties reports 
and other information received in 
accordance with the provisions of 
this Convention;
(c) Such other functions as may 
be determined by the Parties.
Article 21
SETTLEMENT OF DISPUTES
1. If a dispute arises between two 
or more Parties about the 
interpretation or application of this 
Convention, they shall seek a 
solution by negotiation or by any 
other method of dispute settlement 
acceptable to the parties to the 
dispute.
2. When signing, ratifying, 
accepting, approving or acceding to 
this Convention, or at any time 
thereafter, a Party may declare in 
writing to the Depositary that, for a 
dispute not resolved in accordance 
with paragraph 1 of this Article, it 
accepts one or both of the following 
means of dispute settlement as 
compulsory in relation to any Party 
accepting the same obligation:
(a) Submission of the dispute to 
the International Court of Justice;
(b) Arbitration in accordance 
with the procedure set out in Annex 
XIII hereto.
3. If the Parties to the dispute 
have accepted both means of 
dispute settlement referred to in 
paragraph 2 of this Article, the 
dispute may be submitted only to 
the International Court of Justice, 
unless the parties to the dispute 
agree otherwise. 
Article 22
LIMITATIONS ON THE SUPPLY 
OF INFORMATION
1. The provisions of this 
Convention shall not affect the 
rights or the obligations of Parties 
in accordance with their national 
laws, regulations, administrative 
provisions or accepted legal 
practices and applicable 
international regulations to protect 
information related to personal 
data; inclustrial and commercial 
secrecy, including intellectual 
property, or national security.
2. If a Party nevertheless decides 
to supply such protected 
information to another Party, the 
Party receiving such protected 
information shall respect the 
confidentiality of the information 
received and the conditions under 
which it is supplied, and shall only 
use that information for the 
purposes for which it was supplied.
Article 23
IMPLEMENTATION 
The Parties shall report 
periodically on the implementation 
of this Convention.
Article 24
BILATERAL AND 
MULTILATERAL 
AGREEMENTS
1. The Parties may, in order to 
implement their obligations under 
this Convention, continue existing 
or enter into new bilateral or 
multilateral agreements or other 
arrangements.
2. The provisions of this 
Convention shall not affect the right 
of Parties to take, by bilateral or 
multilateral agreement where 
appropriate, more stringent 
measures than those required by 
this Convention.
Article 25
STATUS OF ANNEXES
The Annexes to this Convention 
form an integral part of the 
Convention.
Article 26
AMENDMENTS TO THE 
CONVENTION
1. Any Party may propose 
amendments to this Convention.
2. The text of any proposed 
amendment to this Convention shall 
be submitted in writing to the 
Executive Secretary of the 
Economic Commission for Europe, 
who shall circulate it to all Parties. 
The Conference of the Parties shall 
discuss proposed amendments at its 
next annual meeting, provided that 
such proposals have been circulated 
to the Parties by the Executive 
Secretary of the Economic 
Commission for Europe at least 
ninety days in advance.
3. For amendments to this 
Convention - other than those to 
Annex I, for which the procedure is 
described in paragraph 4 of this 
Article:
(a) Amendments shall be adopted 
by consensus of the Parties present 
at the meeting and shall be 
submitted by the Depositary to all 
Parties for ratification, acceptance 
or approval;
(b) Instruments of ratification, 
acceptance or approval of 
amendments shall be deposited 
with the Depositary. Amendments 
adopted in accordance with this 
Article shall enter into force for 
Parties that have accepted them on 
the ninetieth day following the day 
of receipt by the Depositary of the 
sixteenth instrument of ratification, 
acceptance or approval;
(c) Thereafter, amendments shall 
enter into force for any other Party 
on the ninetieth day after that Party 
deposits its instruments of 
ratification, acceptance or approval 
of the amendments.
4. For amendments to Annex I:
(a) The Parties shall make every 
effort to reach agreement by 
consensus. If all efforts at 
consensus have been exhausted and 
no agreement reached, the 
amendments shall, as a last resort, 
be adopted by a nine-tenths 
majority vote of the Parties present 
and voting at the meeting. If 
adopted by the Conference of the 
Parties, the amendments shall be 
communicated to the Parties and 
recommended for approval;
(b) On the expiry of twelve 
months from the date of their 
communication by the Executive 
Secretary of the Economic 
Commission for Europe, the 
amendments to Annex I shall 
become effective for those Parties 
to this Convention which have not 
submitted a notification in 
accordance with the provisions of 
paragraph 4 (c) of this Article, 
provided that at least sixteen Parties 
have not submitted such a 
notification;
 
(c) Any Party that is unable to 
approve an amendment to Annex I 
of this Convention shall so notify 
the Executive Secretary of the 
Economic Commission for Europe 
in writing within twelve months 
from the date of the communication 
of the adoption. The Executive 
Secretary shall without delay notify 
all Parties of any such notification 
received. A Party may at any time 
substitute an acceptance for its 
previous notification and the 
amendment to Annex I shall 
thereupon enter into force for that 
Party.
(d) For the purpose of this 
paragraph ”Parties present and 
voting” means Parties present and 
casting an affirmative or negative 
vote.
Article 27
SIGNATURE
This Convention shall be open 
for signature at Helsinki from 17 to 
18 March 1992 inclusive, and 
thereafter at United Nations 
Headquarters in New York until 18 
September 1992, by States 
members of the Economic 
Commission for Europe, as well as 
States having consultative status 
with the Economic Commission for 
Europe, pursuant to paragraph 8 of 
Economic and Social Council 
resolution 36 (IV) of 28 March 
1947, and by regional economic 
integration organizations 
constituted by sovereign States 
members of the Economic 
Commission for Europe to which 
their member States have 
transferred competence in respect 
of matters governed by this 
Convention, including the 
competence to enter into treaties in 
respect of these matters.
Article 28
DEPOSITARY
The Secretary-General of the 
United Nations shall act as the 
Depositary of this Convention.
Article 29
RATIFICATION, ACCEPTANCE, 
APPROVAL AND ACCESSION
1. This Convention shall be 
subject to ratification, acceptance or 
approval by the signatory States 
and regional economic integration 
organizations referred to in Article 
27.
2. This Convention shall be open 
for accession by the States and 
organizations referred to in Article 
27.
3. Any organization referred to in 
Article 27 which becomes Party to 
this Convention without any of its 
member States being a Party shall 
be bound by all the obligations 
under this Convention. In the case 
of such organizations, one or more 
of whose member States is a Party 
to this Convention, the organization 
and its member States shall decide 
on their respective responsibilities 
for the performance of their 
obligations under this Convention. 
In such cases, the organization and 
the member States shall not be 
entitled to exercise rights under this 
Convention concurrently.
4. In their instruments of 
ratification, acceptance, approval or 
accession, the regional economic 
integration organizations referred to 
in Article 27 shall declare the 
extent of their competence with 
respect to the matters governed by 
this Convention. These 
organizations shall also inform the 
Depositary of any substantial 
modification to the extent of their 
competence.
Article 30
ENTRY INTO FORCE
1. This convention shall enter 
into force on the ninetieth day after 
the date of deposit of the sixteenth 
instrument of ratification, 
acceptance, approval or accession.
2. For the purposes of paragraph 
1 of this Article, any instrument 
deposited by an organization 
referred to in Article 27 shall not be 
counted as additional to those 
deposited by States members of 
such an organization.
3. For each State or organization 
referred to in Article 27 which 
ratifies, accepts or approves this 
Convention or accedes thereto after 
the deposit of the sixteenth 
instrument of ratification, 
acceptance, approval or accession, 
this Convention shall enter into 
force on the ninetieth day after the 
date of deposit by such State or 
organization of its instrument of 
ratification, acceptance, approval or 
accession.
Article 31 
WITHDRAWAL 
1. At any time after three years 
from the date on which this 
Convention has come into force 
with respect to a Party, that Party 
may withdraw from this 
Convention by giving written 
notification to the Depositary. Any 
such withdrawal shall take effect on 
the ninetieth day after the date of 
the receipt of the notification by the 
Depositary.
2. Any such withdrawal shall not 
affect the application of Article 4 to 
an activity in respect of which a 
notification has been made pursuant 
to Article 4, paragraph 1, or a 
request for discussions has been 
made pursuant to Article 4, 
paragraph 2.
Article 32
AUTHENTIC TEXTS
The original of this Convention, 
of which the English, French and 
Russian texts are equally authentic, 
shall be deposited with the 
Secretary-General of the United 
Nations.
IN WITNESS WHEREOF the 
undersigned, being duly authorized 
thereto, have signed this 
Convention.
DONE at Helsinki, this 
seventeenth day of March one 
thousand nine hundred and ninety-
two.
ANNEX I
HAZARDOUS SUBSTANCES 
FOR THE PURPOSES OF 
DEFINING HAZARDOUS 
ACTIVITIES
The quantities set out below 
relate to each activity or group of 
activities. Where a range of 
quantities is given in Part I, the 
threshold quantities are the 
maximum quantities given in each 
range. Five years after the entry 
into force of this Convention, the 
lowest quantity given in each range 
shall become the threshold quantity, 
unless amended.
Where a substance or preparation 
named in Part II also falls within a 
category in Pact I, the threshold 
quantity set out in Part II shall be 
used.
For the identification of 
hazardous activities, Parties shall 
take into consideration the 
foreseeable possibility of 
aggravation of the hazards involved 
and the quantities of the hazardous 
substances and their proximity, 
whether under the charge of one or 
more operators.
PREAMBEL
Parterna i denna konvention,
som inser den särskilda vikten, i 
nuvarande och framtida 
generationers intresse, av att 
skydda människor och miljö mot 
effekterna av industriolyckor,
som erkänner att det är viktigt att 
snarast förebygga skadliga effekter 
av industriolyckor för människor 
och miljö och att främja alla 
åtgärder som stimulerar ett 
rationellt, ekonomiskt och effektivt 
utnyttjande av förebyggande 
åtgärder, beredskapsåtgärder och 
räddningsinsatser för att möjliggöra 
en miljöanpassad och hållbar 
ekonomisk utveckling,
som tar hänsyn till att effekterna 
av industriolyckor kan spåras över 
gränserna och kräva samarbete 
mellan staterna,
som bekräftar behovet att främja 
aktivt internationellt samarbete 
mellan berörda stater före, under 
och efter en olycka i syfte att 
förbättra lämpliga strategier och att 
förstärka och samordna 
verksamheten på alla lämpliga 
nivåer för att främja förebyggande 
av, beredskap för och insatser mot 
de gränsöverskridande effekterna 
av industriolyckor, 
som beaktar vikten och nyttan av 
bilaterala och multilaterala 
arrangemang för förebyggande av, 
beredskap för och insatser mot 
effekterna av industriolyckor,
som är medvetna om den roll 
som Förenta nationernas 
ekonomiska kommission för 
Europa (ECE) har i detta 
sammanhang och som erinrar om 
bland annat ECEs uppförandekod 
angående föroreningar av 
gränsöverskridande inre vattendrag 
till följd av olyckshändelser och om 
konventionen om 
miljökonsekvensbeskrivningar i ett 
gränsöverskridande sammanhang,
som tar hänsyn till de relevanta 
bestämmelserna i slutdokumentet 
från konferensen om säkerhet och 
samarbete i Europa (ESK), till det 
avslutande dokumentet från mötet i 
Wien med representanter från de 
deltagande ESK-staterna och 
resultatet av ESK-mötet i Sofia om 
skydd av miljön samt till relevanta 
verksamheter och mekanismer i 
Förenta nationernas miljöprogram 
(UNEP), särskilt APELL–program-
met, i Internationella arbetsorgani-
sationen (ILO), särskilt koden som 
syftar till att förebygga större 
industriolyckor, samt i andra 
relevanta internationella 
organisationer,
som beaktar de relevanta 
bestämmelserna i förklaringen från 
Förenta nationernas konferens om 
den mänskliga miljön, särskilt 
princip 21, enligt vilken staterna i 
enlighet med Förenta nationernas 
stadga och folkrättens principer har 
den suveräna rätten att exploatera 
sina egna resurser enligt sina egna 
miljöstrategier samt ansvaret att 
säkerställa att verksamheter inom 
deras jurisdiktion eller under deras 
kontroll inte förorsakar skada på 
miljön i andra stater eller i områden 
utom gränserna för nationell 
jurisdiktion,
som betraktar principen 
förorenaren betalar som en allmän 
princip inom internationell 
miljörätt,
som understryker principerna 
inom folkrätten och internationell 
sedvänja, särskilt principerna om 
grannsämja, reciprocitet, icke-
diskriminering och goda avsikter,
har kommit överens om följande.
Artikel 1
DEFINITIONER 
I denna konvention avses med
(a) ”industriolycka”: en händelse 
till följd av en okontrollerad 
utveckling under varje form av 
verksamhet som omfattar farliga 
ämnen, antingen
(i) i en anläggning, till exempel 
vid tillverkning, användning, 
lagring, hantering eller slutligt 
omhändertagande, eller
(ii) under transport, i den 
utsträckning som denna täcks av 
punkt 2 (d) i artikel 2,
(b) ”farlig verksamhet”: varje 
verksamhet där ett eller flera farliga 
ämnen förekommer eller kan 
förekomma i sådana mängder som 
motsvarar eller överstiger de 
mängder som anges i bilaga 1 till 
denna konvention och som kan ge 
upphov till gränsöverskridande 
effekter,
(c) ”effekter”: alla direkta eller 
indirekta, omedelbara eller 
fördröjda skadliga följder av en 
industriolycka för bland annat
(i) människor, växter och djur,
(ii) marken, vattnet, luften och 
naturen,
(iii) växelverkan mellan 
faktorerna under (i) och (ii),
(iv) materiella tillgångar och 
kulturarv, inklusive historiska 
monument,
(d) ”gränsöverskridande effekt-
er”: allvarliga effekter inom en 
parts jurisdiktion till följd av en 
industriolycka som inträffar inom 
en annan parts jurisdiktion,
(e) ”företagsledningen”: varje 
fysisk eller juridisk person, 
inklusive offentliga myndigheter, 
som ansvarar för en viss 
verksamhet, t.ex. ledning av, 
planering av att genomföra eller 
genomförande av en verksamhet,
(f) ”part”: om texten inte anger 
annat, en fördragsslutande part i 
denna konvention,
(g) ”upphovspart”: varje part 
eller parter under vilkens eller 
vilkas jurisdiktion en industriolycka 
inträffar eller kan befaras inträffa,
(h) ”utsatt part”: varje part eller 
parter som utsätts eller kan befaras 
utsättas för gränsöverskridande 
effekter av en industriolycka,
(i) ”berörda parter”: upphovs-
parter och utsatta parter;
(j) ”allmänheten”: en eller flera 
fysiska eller juridiska personer.
Artikel 2 
TILLÄMPNINGSOMRÅDE 
l. Denna konvention skall 
tillämpas på förebyggandet av, 
beredskap för och insatser vid 
industriolyckor som kan förorsaka 
gränsöverskridande effekter, 
inbegripet effekterna av sådana 
olyckor till följd av 
naturkatastrofer, samt på 
internationellt samarbete om 
ömsesidigt bistånd samt forskning 
och utveckling, informations- och 
teknologiutbyte inom området för 
förebyggande av, beredskap för och 
insatser vid industriolyckor.
2. Denna konvention skall inte 
tillämpas på
(a) kärntekniska olyckor eller 
nödlägen med radioaktiva ämnen,
(b) olyckor vid militära 
anläggningar,
(c) dammolyckor med undantag 
av effekterna av industriolyckor till 
följd av sådana olyckor,
(d) olyckor i samband med 
landbaserad transport med undantag 
av
(i) räddningstjänstinsatser vid 
sådana olyckor,
(ii) transport på platsen för den 
farliga verksamheten, 
(e) utsläpp till följd av olycka av 
genetiskt modifierade organismer,
(f) olyckor till följd av 
verksamheter i marin miljö, 
inbegripet utforskning av och 
utvinning från havsbotten, 
(g) utsläpp till sjöss av olja eller 
andra skadliga ämnen. 
Artikel 3
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
1. Parterna skall, under beaktande 
av de insatser som redan gjorts på 
nationell och internationell nivå, 
vidta lämpliga åtgärder och 
samarbeta inom ramen för denna 
konvention för att skydda 
människor och miljö mot 
industriolyckor genom att i 
möjligaste mån förebygga sådana 
olyckor, minska deras frekvens och 
svårighetsgrad samt begränsa deras 
effekter. I detta syfte skall 
förebyggande åtgärder, 
beredskapsåtgärder och 
räddningsinsatser, inklusive 
återställande åtgärder, vidtas.
2. Parterna skall genom 
informationsutbyte, konsultationer 
och andra samarbetsåtgärder och 
utan onödigt dröjsmål utveckla och 
tillämpa beredskapsåtgärder, 
insatser, riktlinjer och strategier för 
att minska riskerna för 
industriolyckor och förbättra 
förebyggande åtgärder, 
beredskapsåtgärder och räddnings-
insatser, inklusive återställande 
åtgärder, och därvid, för att undvika 
onödigt dubbelarbete, beakta de 
insatser som redan gjorts på 
nationell och internationell nivå. 
3. Parterna skall säkerställa att 
företagsledningen tvingas iaktta alla 
åtgärder som krävs för att på ett 
säkert sätt kunna genomföra den 
farliga verksamheten och förebygga 
industriolyckor.
4. För att tillämpa 
bestämmelserna i denna konvention 
skall parterna vidta lämpliga 
lagstiftnings- och 
föreskriftsåtgärder samt 
administrativa och finansiella 
åtgärder för förebyggande av, 
beredskap för och insatser vid 
industriolyckor.
5. Bestämmelserna i denna 
konvention skall inte hindra 
parternas folkrättsliga skyldigheter 
vad gäller industriolyckor och 
farliga verksamheter.
Artikel 4
IDENTIFIERING, KONSULTA-
TIONER OCH RÅDGIVNING
1. I syfte att vidta förebyggande 
åtgärder och beredskapsåtgärder 
skall upphovsparten vidta sådana 
åtgärder som är lämpliga för att 
identifiera farliga verksamheter 
inom sin jurisdiktion och 
säkerställa att berörda parter 
underrättas om varje sådan 
föreslagen eller befintlig 
verksamhet.
2. Berörda parter skall på initiativ 
av någon av dem inleda 
diskussioner om identifiering av de 
farliga verksamheter som rimligen 
kan orsaka gränsöverskridande 
effekter. Om de berörda parterna 
inte enas om huruvida en 
verksamhet utgör en sådan farlig 
verksamhet, får varje sådan part, 
om de berörda parterna inte 
kommer överens om att lösa frågan 
på ett annat sätt, hänskjuta frågan 
till en undersökningskommission 
för att få ett råd, i enlighet med 
bestämmelserna i bilaga II.
3. Parterna skall, vad gäller 
föreslagna eller befintliga farliga 
verksamheter, tillämpa de 
förfaranden som fastställs i bilaga 
III.
4. När en farlig verksamhet är 
föremål för en 
miljökonsekvensbeskrivning i 
enlighet med konventionen om 
miljökonsekvensbeskrivningar i ett 
gränsöverskridande sammanhang 
och denna beskrivning innefattar en 
utvärdering av de 
gränsöverskridande effekterna av 
industriolyckor vid en sådan farlig 
verksamhet som bedrivs i enlighet 
med regleringen i denna 
konvention, skall det slutliga beslut 
som fattas med avseende på 
konventionen om 
miljökonsekvensbeskrivningar i ett 
gränsöverskridande sammanhang 
uppfylla relevanta krav i denna 
konvention.
Artikel 5
FRIVILLIG UTVIDGNING
Berörda parter skall, på initiativ 
av någon av dem, inleda 
diskussioner om huruvida en 
verksamhet som inte täcks av bilaga 
I skall behandlas som en farlig 
verksamhet. Efter ömsesidig 
överenskommelse får de använda 
en rådgivningsmekanism efter eget 
val eller vända sig till en 
undersökningskommission i 
enlighet med bilaga II för att få ett 
råd. När de berörda parterna 
kommer överens om det, skall 
denna konvention eller någon del 
av den tillämpas på ifrågavarande 
verksamhet, som om den var en 
farlig verksamhet.
Artikel 6
FÖREBYGGANDE
1. Parterna skall vidta lämpliga 
åtgärder för att förebygga 
industriolyckor, inbegripet åtgärder 
för att förmå företagsledningar att 
vidta åtgärder för att minska risken 
för industriolyckor. Sådana åtgärder 
kan innefatta, men är inte 
begränsade till, dem som närmare 
beskrivs i bilaga IV.
2. Vad gäller farlig verksamhet 
skall upphovsparten ålägga 
företagsledningen att visa hur den 
farliga verksamheten genomförs på 
ett säkert sätt genom att 
tillhandahålla information om 
exempelvis grundläggande detaljer 
om processen, inbegripet men inte 
begränsat till sådan analys och 
utvärdering som närmare anges i 
bilaga V.
Artikel 7
BESLUTSFATTANDE OM 
LOKALISERING
Inom ramen för sin rättsordning 
skall upphovsparten i syfte att 
minimera risken för befolkningen 
och samtliga berörda parters miljö, 
eftersträva antagandet av riktlinjer 
för lokalisering av nya farliga 
verksamheter och om betydelsefulla 
ändringar vad avser redan 
existerande farliga verksamheter. 
Inom ramen för sina rättssystem 
skall de utsatta parterna eftersträva 
antagandet av riktlinjer för 
betydelsefull samhällsutveckling i 
områden som skulle kunna utsättas 
för gränsöverskridande effekter av 
en industriolycka som orsakas av 
farlig verksamhet, så att de aktuella 
riskerna minimeras. Vid 
utarbetandet och upprättandet av 
dessa riktlinjer bör parterna beakta 
det som anges i bilaga V, punkt 2 1) 
- 8) samt bilaga VI.
Artikel 8 
RÄDDNINGSTJÄNSTBERED-
SKAP 
1. Parterna skall vidta lämpliga 
åtgärder för att vidmakthålla 
ändamålsenlig beredskap för att 
genomföra räddningsinsatser vid 
industriolyckor. Parterna skall 
säkerställa att beredskapsåtgärder 
vidtas för att begränsa 
gränsöverskridande effekter av 
sådana olyckor, varvid 
företagsledningen genomför 
insatser vid anläggningen. Dessa 
åtgärder kan innefatta men är inte 
begränsade till dem som avses i 
bilaga VII. De berörda parterna 
skall lägga vikt vid att underrätta 
varandra om sina beredskapsplaner.
2. Upphovsparten skall 
säkerställa att planen för 
räddningstjänst inom anläggningar 
med farlig verksamhet utarbetas 
och tillämpas. Planerna skall 
innefatta lämpliga 
räddningstjänståtgärder och andra 
åtgärder för att förebygga och 
minimera gränsöverskridande 
effekter. Upphovsparten skall för 
utarbetande av 
räddningstjänstplaner förse övriga 
berörda parter med de uppgifter den 
förfogar över.  
3. Varje part skall säkerställa att 
planen för räddningstjänst utanför 
anläggningar med farlig verksamhet 
utarbetas och tillämpas. Planerna 
skall innefatta åtgärder som skall 
vidtas inom dess territorium för att 
förebygga och minimera 
gränsöverskridande effekter. Vid 
utarbetandet av dessa planer skall 
hänsyn tas till de slutsatser som en 
analys och utvärdering har lett till, 
särskilt sådana omständigheter som 
anges i bilaga V, punkt 2 1) - 5). 
Berörda parter skall försöka se till 
att dessa planer stämmer överens 
med varandra. Där det är 
ändamålsenligt skall gemensamma 
planer för räddningsinsatser utanför 
anläggningar utarbetas för att 
underlätta vidtagandet av lämpliga 
räddningstjänståtgärder.
4. Räddningstjänstplaner bör 
revideras regelbundet, eller när 
omständigheterna kräver det, 
hänsyn bör därvid tas till 
erfarenheter från genomförda 
räddningsinsatser.
Artikel 9
INFORMATION TILL OCH 
DELTAGANDE AV 
ALLMÄNHETEN
1. Parterna skall säkerställa att 
adekvat information ges 
allmänheten i de områden som kan 
påverkas av en industriolycka vid 
en farlig verksamhet. Denna 
information skall ges genom sådana 
kanaler som parterna finner 
lämpliga, skall innefatta de olika 
momenten i bilaga VIII samt bör 
beakta de frågor som anges i bilaga 
V, punkt 2 1) - 4) och 9).
2. Upphovsparten skall, i enlighet 
med bestämmelserna i denna 
konvention och när så är möjligt 
och lämpligt, ge allmänheten i 
områden som kan komma att 
påverkas tillfälla att delta i 
relevanta förfaranden i syfte att den 
skall få framföra sina synpunkter på 
och krav på förebyggande åtgärder 
och beredskapsåtgärder samt 
säkerställa att den utsatta partens 
allmänhet ges samma möjligheter 
som upphovspartens allmänhet.
3. Parterna skall, i enlighet med 
sin rättsordning och, om de så 
önskar, på basis av reciprocitet, ge 
fysiska eller juridiska personer som 
påverkas eller kan komma att 
påverkas skadligt av de 
gränsöverskridande effekterna av 
en industriolycka på en parts 
territorium möjlighet att använda 
sig av relevanta administrativa och 
rättsliga förfaranden, inbegripet 
möjligheten att inleda en rättslig 
process och anföra talan mot beslut 
som rör deras rättigheter, 
motsvarande den som finns för 
personer inom deras egen 
jurisdiktion.
Artikel 10
ALARMERINGSSYSTEM FÖR 
INDUSTRIOLYCKOR
1. Parterna skall, i syfte att 
erhålla och avsända larm om in-
dustriolyckor som innehåller sådan 
information som behövs för att 
bekämpa gränsöverskridande 
effekter, upprätta och säkerställa 
funktionen av kompatibla och 
effektiva alarmeringssystem för 
industriolyckor på lämpliga nivåer.
2. I händelse av en industriolycka 
eller omedelbart hot om en sådan, 
vilken medför eller kan komma att 
medföra gränsöverskridande 
effekter, skall upphovsparten 
säkerställa att de utsatta parterna 
omedelbart underrättas på lämpliga 
nivåer genom alarmeringssystemen 
för industriolyckor. Sådana 
underrättelser skall innefatta de 
moment som finns i bilaga IX.
3. Berörda parter skall säkerställa 
att vid en industriolycka eller ett 
omedelbart hot om en sådan de 
planer för räddningstjänst som 
upprättats i enlighet med artikel 8 
tillämpas så snart som möjligt och i 
den utsträckning som med hänsyn 
till omständigheterna är lämpligt.
Artikel 11 
INSATSER 
l. Parterna skall säkerställa att 
adekvata räddningstjänstinsatser 
snarast möjligt vidtas i händelse av 
en industriolycka eller vid 
omedelbart hot om en sådan, varvid 
användning av de mest effektiva 
metoderna att begränsa och 
minimera effekterna skall 
användas.
2. I händelse av en industriolycka 
eller ett omedelbart hot om en 
sådan, vilken medför eller kan 
komma att medföra 
gränsöverskridande effekter, skall 
de berörda parterna säkerställa att 
effekterna bedöms, när så är 
lämpligt gemensamt, i syfte att 
vidta ändamålsenliga insatser. De 
berörda parterna skall sträva efter 
att samordna sina insatser.
Artikel 12
ÖMSESIDIGT BISTÅND
1. Om en part behöver bistånd i 
händelse av en industriolycka, får 
den begära sådant bistånd av andra 
parter och därvid ange 
omfattningen och arten av det 
bistånd den begär. Den part som 
begäran om bistånd riktar sig till 
skall omedelbart fatta ett beslut och 
informera den begärande parten 
huruvida den har möjlighet att ge 
det begärda biståndet samt ange 
omfattningen av och villkoren för 
det bistånd som skulle kunna 
komma i fråga.
2. De berörda parterna skall 
samarbeta för att underlätta ett 
omedelbart biståndsgivande i 
enlighet med punkt 1 i denna 
artikel, inbegripet, när så är 
lämpligt, åtgärder för att minimera 
följderna och effekterna av 
industriolyckan och tillhandahålla 
bistånd av allmän natur. När 
parterna inte har bilaterala eller 
multilaterala avtal som täcker 
arrangemangen för 
tillhandahållande av det ömsesidiga 
biståndet, skall detta ges i enlighet 
med bilaga X, om parterna inte 
kommer överens om annat.
Artikel 13
SKADESTÅNDSANSVAR
Parterna skall stödja lämpliga 
internationella ansträngningar i 
syfte att utarbeta regler, kriterier 
och förfaranden inom 
skadeståndsansvarsområdet.
Artikel 14
FORSKNING OCH 
UTVECKLING
Parterna skall på lämpligt sätt 
inleda och samarbeta i fråga om 
forskning om och utveckling av 
metoder och teknik för ett 
förebyggande av, beredskap för och 
insatser vid industriolyckor. I dessa 
syften skall parterna uppmuntra och 
aktivt främja vetenskapligt och 
tekniskt samarbete, inbegripet 
forskning om mindre farliga 
processer som syftar till att 
begränsa allvarliga olycksrisker 
samt förebygga och begränsa 
följderna av industriolyckor.
Artikel 15
UTBYTE AV INFORMATION
Parterna skall på multilateral eller 
bilateral nivå utbyta sådan 
information som de kan införskaffa 
genom rimliga åtgärder, inbegripet 
de uppgifter som finns i bilaga XI.
Artikel 16
UTBYTE AV TEKNOLOGI
1. Parterna skall i 
överensstämmelse med sina lagar 
och andra författningar samt 
rättspraxis underlätta 
teknologiutbytet för förebyggande 
av, beredskap för och insatser mot 
effekterna av industriolyckor, 
särskilt genom att främja
(a) utbyte av tillgänglig teknologi 
på olika finansiella grunder,
(b) direkta kontakter och 
samarbete på industrins område,
(c) utbyte av information och 
erfarenhet,
(d) tillhandahållande av tekniskt 
bistånd.
2. Vid främjandet av de 
verksamheter som närmare anges i 
punkt 1 a) - d) i denna artikel, skall 
parterna skapa förmånliga villkor 
genom att underlätta kontakter och 
samarbete mellan lämpliga 
organisationer och enskilda 
personer inom såväl den privata 
som den offentliga sektorn, vilka 
har möjlighet att tillhandahålla 
teknologi, konstruktions- och 
ingenjörstjänster, utrustning eller 
finansiering.
Artikel 17
BEHÖRIGA MYNDIGHETER 
OCH KONTAKTSTÄLLEN
1. Varje part skall utse eller 
upprätta en eller flera behöriga 
myndigheter för denna konventions 
ändamål.
2. Utan att inverka på andra 
överenskommelser på bilateral eller 
multilateral nivå skall varje part 
utse eller upprätta ett kontaktställe 
med uppgifter i fråga om 
alarmering om industriolyckor i 
enlighet med artikel 10 samt ett 
kontaktställe med uppgifter i fråga 
om ömsesidigt bistånd enligt artikel 
12. Dessa kontaktställen bör helst 
vara desamma.
3. Varje part skall inom tre 
månader från dagen för denna 
konventions ikraftträdande, genom 
det sekretariat som avses i artikel 
20 underrätta de andra parterna om 
vilket organ eller vilka organ den 
har utsett som sitt (sina) 
kontaktställe(n) och som sin(a) 
behöriga myndighet(er).
4. Varje part skall, inom en 
månad efter dagen för beslutet, 
genom sekretariatet underrätta de 
andra parterna om eventuella 
ändringar avseende de myndigheter 
och kontaktställen som den utsett 
enligt punkt 3 i denna artikel.
5. Varje part skall se till att dess 
kontaktställe och dess 
alarmeringssystem för 
industriolyckor i enlighet med 
artikel 10 alltid är tillgängliga.
6. Varje part skall se till att dess 
kontaktställe och de myndigheter 
som ansvarar för att avge och 
mottaga framställningar om bistånd 
enligt artikel 12 alltid är 
tillgängliga.
Artikel 18
PARTSKONFERENSEN
l. Parternas representanter skall 
utgöra denna konventions 
partskonferens och hålla reguljära 
möten. Partskonferensens första 
möte skall sammankallas senast ett 
år efter dagen för denna 
konventions ikraftträdande. 
Därefter skall ett möte med 
partskonferensen hållas minst en 
gång om året eller på skriftlig 
begäran av någon part, förutsatt att 
denna begäran inom sex månader, 
efter det att begäran delgivits dem 
av sekretariatet, får stöd av minst 
en tredjedel av parterna.
2. Partskonferensen skall
(a) granska tillämpningen av 
denna konvention,
(b) fullgöra rådgivande uppgifter 
syftande till att stärka parternas 
förmåga att förebygga, förbereda 
sig för och genomföra insatser mot 
de gränsöverskridande effekterna 
av industriolyckor samt att 
underlätta tillhandahållandet av 
tekniskt bistånd och teknisk 
rådgivning på begäran av parter 
som utsätts för industriolyckor,
(c) på lämpligt sätt upprätta 
arbetsgrupper och andra lämpliga 
mekanismer för att behandla 
ärenden som avser tillämpning och 
utveckling av denna konvention 
och i detta syfte göra lämpliga 
utredningar och sammanställa 
annan dokumentation samt lägga 
fram rekommendationer för 
behandling av partskonferensen,
(d) fullgöra andra uppdrag som 
kan vara lämpliga enligt 
bestämmelserna i denna 
konvention,
(e) vid sitt första möte behandla 
och genom consensus anta 
arbetsordningen för sina möten.
3. Partskonferensen skall, när den 
fullgör sina uppgifter och så anser 
lämpligt, även samarbeta med andra 
behöriga internationella 
organisationer.
4. Partskonferensen skall, vid sitt 
första möte, utarbeta ett arbets-
program, särskilt med avseende på 
de frågor som behandlas i bilaga 
XII. Partskonferensen skall även 
besluta om arbetssätt, inbegripet 
utnyttjande av nationella centra och 
samarbete med behöriga 
internationella organisationer samt 
upprättande av ett system i syfte att 
underlätta genomförandet av denna 
konvention, i synnerhet vad avser 
ömsesidigt bistånd i händelse av en 
industriolycka och som bygger på 
relevanta befintliga verksamheter 
inom behöriga internationella 
organisationer. Som en del av 
arbetsprogrammet skall 
partskonferensen granska befintliga 
nationella, regionala och 
internationella centra samt andra 
organ och program som syftar till 
att samordna information och 
ansträngningar vid förebyggande 
av, beredskap för och insatser vid 
industriolyckor för att fastställa 
vilka ytterligare internationella 
institutioner eller centra som kan 
behövas för att utföra de uppdrag 
som är förtecknade i bilaga XII.
5. Partskonferensen skall, vid sitt 
första möte, börja beakta 
förfaranden för att skapa 
fördelaktigare villkor för utbyte av 
teknologi för förebyggande av, 
beredskap för och insatser mot 
effekterna av industriolyckor.
6. Partskonferensen skall anta 
riktlinjer och kriterier för att 
underlätta identifieringen av farliga 
verksamheter för denna 
konventions ändamål.
Artikel 19
RÖSTRÄTT
1. Med undantag av det som 
föreskrivs i punkt 2 i denna artikel 
skall varje part i denna konvention 
ha en röst.
2. Regionala organisationer för 
ekonomisk integration, enligt 
definitionen i artikel 27, skall i 
ärenden inom sina 
kompetensområden utöva sin 
rösträtt med det antal röster som 
motsvarar antalet medlemsstater 
som är parter i denna konvention. 
Sådana organisationer skall inte 
utöva sin rösträtt om deras 
medlemsstater utövar sin rösträtt 
och vice versa.
Artikel 20
SEKRETARIAT
Exekutivsekreteraren för 
Ekonomiska kommissionen för 
Europa skall fullgöra följande 
sekretariatsuppgifter:
(a) sammankalla och förbereda 
parternas möten,
(b) till parterna vidarebefordra 
rapporter och annan information 
som erhållits i enlighet med 
bestämmelserna i denna 
konvention,
(c) sådana andra uppgifter som 
parterna kan komma att besluta om.
Artikel 21
BILÄGGANDE AV TVISTER
1. Om en tvist uppstår mellan en 
eller flera parter om tolkningen 
eller tillämpningen av denna 
konvention, skall de eftersträva en 
lösning genom förhandlingar eller 
någon annan metod för att bilägga 
tvister, som parterna i tvisten kan 
godta.
2. Vid undertecknandet, 
ratificeringen, godtagandet eller 
godkännandet av eller vid 
anslutningen till denna konvention 
eller vid någon senare tidpunkt kan 
en part skriftligen förklara för 
depositarien att den, vad gäller en 
tvist som inte har bilagts enligt 
punkt 1 i denna artikel, godtar ett 
av eller båda de följande sätten att 
bilägga tvister som obligatoriska i 
förhållande till en part som godtar 
samma skyldighet:
a) hänskjutande av tvisten till 
Internationella domstolen,
b) skiljedom i enlighet med det 
förfarande som anges i bilaga XIII.
3. Om de tvistande parterna har 
godtagit båda de sätt att lösa tvister 
som anges i punkt 2 i denna artikel, 
får tvisten hänskjutas endast till 
Internationella domstolen, om inte 
parterna kommer överens om något 
annat.
Artikel 22
BEGRÄNSNINGAR I 
TILLHANDAHÅLLANDET AV 
INFORMATION
1. Bestämmelserna i denna 
konvention skall inte inverka på 
parternas rättigheter eller 
skyldigheter i enlighet med deras 
nationella lagar, förordningar, 
administrativa föreskrifter eller 
godkänd rättspraxis samt 
tillämpliga internationella regler för 
att skydda information om 
personuppgifter, industriell och 
kommersiell sekretess, inklusive 
intellektuell äganderätt eller 
nationell säkerhet.
2. Om en part ändå bestämmer 
sig för att tillhandahålla en annan 
part sådan skyddad information, 
skall den part som erhåller sådan 
skyddad information iaktta den 
erhållna informationens konfiden-
tiella natur samt de villkor på vilka 
den tillhandahålls och endast 
använda den för de syften för vilka 
den tillhandahållits.
Artikel 23
TILLÄMPNING
Parterna skall regelbundet 
rapportera om tillämpningen av 
denna konvention.
Artikel 24
BILATERALA OCH 
MULTILATERALA AVTAL
1. Parterna får, i syfte att uppfylla 
sina skyldigheter enligt denna 
konvention, bibehålla befintliga 
eller sluta nya bilaterala eller 
multilaterala avtal eller andra 
överenskommelser.
2. Bestämmelserna i denna 
konvention skall inte inverka på 
parternas rätt att vidta, när så är 
lämpligt genom ett bilateralt eller 
multilateralt avtal, strängare 
åtgärder än de som krävs enligt 
konventionen.
Artikel 25
BILAGORNAS STATUS
Bilagorna till denna konvention 
utgör en integrerad del av 
konventionen.
Artikel 26
ÄNDRINGAR I 
KONVENTIONEN
l. Varje part får föreslå ändringar 
i denna konvention.
2. Texten till en föreslagen 
ändring i denna konvention skall 
överlämnas i skriftlig form till 
exekutivsekreteraren i Ekonomiska 
kommissionen för Europa, som 
skall skicka ut den till alla parter. 
Partskonferensen skall diskutera de 
föreslagna ändringarna vid sitt 
nästa årsmöte under förutsättning 
att exekutivsekreteraren i 
Ekonomiska kommissionen för 
Europa har skickat ut förslagen till 
parterna minst nittio dagar före 
mötet.
3. För ändringar i denna 
konvention - andra än dem som 
avser bilaga I, för vilka förfarandet 
anges i punkt 4 i denna artikel, 
gäller följande: 
(a) ändringar skall antas genom 
konsensus av de parter som är 
närvarande vid mötet och skall av 
depositarien underställas alla parter 
för ratifikation, godtagande eller 
godkännande,
(b) instrumenten avseende 
ratifikation, godtagande eller 
godkännande av ändringarna skall 
deponeras hos depositarien. 
Ändringar som antagits i enlighet 
med denna artikel träder i kraft för 
parter som har godtagit dem den 
nittionde dagen efter dagen för 
depositariens mottagande av det 
sextonde ratifikations-, godtagande- 
eller godkän-nandeinstrumentet,
(c) därefter träder ändringarna i 
kraft för varje annan part den 
nittionde dagen efter det att parten i 
fråga har deponerat sitt instrument 
avseende ratifikation, godtagande 
eller godkännande av ändringarna.
4. För ändringar i bilaga I gäller 
följande:
(a) parterna skall på alla sätt 
bemöda sig om att nå en 
överenskommelse genom 
konsensus. Om alla bemödanden att 
nå konsensus har uttömts och ingen 
överenskommelse nåtts, skall 
ändringarna i sista hand antas med 
nio tiondedels majoritet av de vid 
mötet närvarande och röstande 
parterna. Om ändringarna antagits 
av partskonferensen, skall de 
meddelas till parterna och 
rekommenderas för godkännande,
(b) efter utgången av tolv 
månader efter dagen då de 
meddelats av exekutivsekreteraren i 
Ekonomiska kommissionen för 
Europa blir ändringarna i bilaga I 
gällande för de parter i denna 
konvention som har överlämnat en 
underrättelse i enlighet med punkt 4 
(c) i denna artikel under 
förutsättning att minst sexton parter 
inte har överlämnat en sådan 
underrättelse,
(c) en part som inte kan 
godkänna en ändring i bilaga I i 
denna konvention skall skriftligen 
underrätta exekutivsekreteraren i 
Ekonomiska kommissionen för 
Europa om detta inom tolv månader 
efter dagen för meddelandet om 
antagandet. Exekutivsekreteraren 
skall omedelbart underrätta alla 
parter om varje sådan mottagen 
underrättelse. En part får när som 
helst byta ut sin tidigare 
underrättelse mot ett godtagande, 
och ändringen i bilaga I träder 
därefter i kraft för parten i fråga,
(d) i denna punkt avses med 
”närvarande och röstande parter” de 
parter som är närvarande och avger 
en jaröst eller en nejröst.
Artikel 27 
UNDERTECKNANDE
Denna konvention skall vara 
öppen för undertecknande i 
Helsingfors från den 17 till den 18 
mars 1992 och därefter i Förenta 
nationernas högkvarter i New York 
till den 18 september 1992 av stater 
som är medlemmar i Ekonomiska 
kommissionen för Europa liksom 
av stater som har konsultativ status 
vid Ekonomiska kommissionen för 
Europa i enlighet med punkt 8 i 
Ekonomiska och sociala rådets 
resolution 36 (IV) den 28 mars 
1947 och av regionala 
organisationer för ekonomisk 
integration sammansatta av 
suveräna stater som är medlemmar 
av Ekonomiska kommissionen för 
Europa till vilka dess 
medlemsstater har givit behörighet 
avseende frågor som regleras i 
denna konvention, inklusive 
behörigheten att ingå avtal 
avseende dessa frågor.
Artikel 28
DEPOSITARIE
Förenta nationernas 
generalsekreterare skall vara 
depositarie för denna konvention.
Artikel 29
RATIFIKATION, 
GODTAGANDE, 
GODKÄNNANDE OCH 
ANSLUTNING
1. Denna konvention skall 
ratificeras, godtagas eller 
godkännas av de undertecknande 
staterna och de regionala 
organisationer för ekonomisk 
integration som avses i artikel 27.
2. Denna konvention skall vara 
öppen för anslutning av de stater 
och organisationer som avses i 
artikel 27.
3. Varje organisation som avses i 
artikel 27, som blir part i denna 
konvention utan att någon av dess 
medlemsstater är part, skall vara 
bunden av alla förpliktelser enligt 
konventionen. I fråga om sådana 
organisationer där en eller flera av 
medlemsstaterna anslutit sig till 
konventionen, skall organisationen 
och dess medlemsstater besluta om 
sitt respektive ansvar för att 
fullgöra sina förpliktelser enligt 
konventionen. I sådana fall skall 
organisationen och 
medlemsstaterna inte ha rätt att 
samtidigt utöva sina rättigheter 
enligt konventionen.
4. De organisationer för regional 
ekonomisk integration som avses i 
artikel 27 skall i sina instrument 
avseende ratifikation, godtagande, 
godkännande eller anslutning uppge 
omfattningen av sin behörighet vad 
gäller frågor som regleras i denna 
konvention. Dessa organisationer 
skall även underrätta depositarien 
om varje väsentlig ändring 
beträffande sin behörighet.
Artikel 30
IKRAFTTRÄDANDE
1. Denna konvention träder i 
kraft den nittionde dagen efter 
deponeringen av det sextonde 
ratifikations-, godtagande-, 
godkännande- eller 
anslutningsinstrumentet.
2. Med avseende på punkt 1 i 
denna artikel skall ett instrument 
som deponerats av en organisation 
som avses i artikel 27 inte räknas 
som ett tillägg till dem som 
deponerats av medlemsstater i en 
sådan organisation.
3. För varje stat eller organisation 
som avses i artikel 27, som 
ratificerar, godtar eller godkänner 
denna konvention eller ansluter sig 
till den efter depositionen av det 
sextonde ratifikations-, godtagande-
, godkännande- eller 
anslutningsinstrumentet, träder 
konventionen i kraft den nittionde 
dagen efter den dag då en sådan stat 
eller organisation deponerat sitt 
ratifikations-, godtagande-, 
godkännande- eller 
anslutningsinstrument.
Artikel 31 
FRÅNTRÄDANDE
1. En part får när som helst efter 
utgången efter tre år räknat från 
dagen för denna konventions 
ikraftträdande för parten i fråga 
frånträda konventionen genom 
skriftlig underrättelse till 
depositarien. Varje sådant 
frånträdande träder i kraft den 
nittionde dagen efter dagen då 
depositarien mottagit underrättelse.
2. Ett sådant frånträdande skall 
inte påverka tillämpningen av 
artikel 4 vad avser en verksamhet 
där en underrättelse har gjorts i 
enlighet med artikel 4 punkt 1 eller 
en begäran om diskussion har gjorts 
i enlighet med artikel 4 punkt 2.
Artikel 32
AUTENTISKA TEXTER
Originalet av denna konvention, 
där de engelska, franska och ryska 
texterna äger lika giltighet, skall 
deponeras hos Förenta nationernas 
generalsekreterare.
Till bekräftelse härav har 
undertecknande, därtill 
vederbörligen befullmäktigade, 
undertecknat denna konvention.
Som skedde i Helsingfors den 17 
mars 1992.
BILAGA I
FARLIGA ÄMNEN FÖR DEFINI-
TION AV FARLIGA VERKSAM-
HETER
Nedan angivna mängder gäller 
för varje verksamhet eller grupp av 
verksamheter. Då ett 
mängdintervall ges i del I är 
tröskelmängderna lika med 
maximimängderna i varje intervall. 
Fem år efter ikraftträdandet av 
denna konvention skall den minsta 
mängden som anges i varje intervall 
bli tröskelmängd om den inte 
ändrats.
Då ett ämne eller en beredning 
nämnd i del II också faller inom en 
kategori i del I, skall den 
tröskelmängd som anges i del II 
användas.
Vid identifiering av farliga 
verksamheter skall parterna ta 
hänsyn till den förutsägbara 
möjligheten till ökning av de 
innefattande riskerna och till 
mängderna av de farliga ämnena 
och deras inbördes avstånd, vare sig 
de är under tillsyn av en eller flera 
företagsledningar.
PART I. Categories of substances and preparations not specifically 
named in Part II. 
DEL I. Kategorier av ämnen och beredningar som inte specifikt nämns 
i del II.
Category
Kategori
Threshold Quantity
(Tonnes)
Tröskelmängd
(Ton)
1. Flammable gases 1a) including LPG
    Brandfarliga gaser 1a)  inklusive LPG
            200
2. Highly flammable liquids lb)
    Mycket brandfarliga vätskor 1b)
       50,000
3. Very toxic 1c)
    Mycket giftiga 1c)
              20
4. Toxic 1d)
    Giftiga 1d)
     500-200
5. Oxidizing 1e)
    Oxiderande 1e)
     500-200
6. Explosive lf)
    Explosiva 1f)
       200-50
7. Flammable liquids lg) (handled under special 
    conditions of pressure and temperature)
    Brandfarliga vätskor 1g) (hanterade under
    speciella tryck- och temperaturbetingelser)
            200
8. Dangerous for the environment 1h)
    Farliga för miljön 1h)
            200
Part II. Named substances
Del II. Namngivna ämnen
Substance
Ämne
Threshold Quantity
(Tonnes)
Tröskelmängd
(Ton)
1. Ammonia 
    Amoniak
               500
2a Ammonium nitrate 2/ 
     Ammoniumnitrat 2/
            2,500
  b Ammonium nitrate in the form of fertilizers 3/ 
    Ammoniumnitrat i form av gödningsmedel 3/
          10,000
3. Acrylonitrile
    Akrylnitril
               200
4. Chlorine 
    Klor
                 25
5. Ethylene oxide 
    Etylenoxid
                 50
6. Hydrogen cyanide
    Cyanväte
                 20
7. Hydrogen fluoride 
    Fluorväte
                 50
8. Hydrogen sulphide 
    Svavelväte
                 50
9. Sulphur diozide
    Svaveldioxid
               250
10. Sulphur trioxide 
      Svaveltrioxid
                 75
11. Lead alkyls 
      Alkylbly
                 50
12. Phosgene
      Fosgen
              0,75
13. Methyl isocyanate 
      Metylisocyanat
              0,15
	
NOTES
1. Indicative criteria. in the 
absence of other appropriate 
criteria, Parties may use the 
following criteria when classifying 
substances or preparations for the 
purposes of Part I of this Annex.
(a) FLAMMABLE GASES: 
substances which in the gaseous 
state at normal pressure and mixed 
with air become flammable and 
the boiling point lower than 21 C 
point of which at normal pressure 
is 20 C or below;
(b) HIGHLY FLAMMABLE 
LIQUIDS: substances which have 
a flash point lower than 21 C and 
the boiling point of which at 
normal pressure is above 20 C;
(c) VERY TOXIC: substances 
with properties corresponding to 
those in table 1 or table 2 below, 
and which, owing to their physical 
and chemical properties, are 
capable of creating industrial 
accident hazards.	
ANMÄRKNINGAR
1. Riktvärdeskriterier. I 
avsaknad av andra lämpliga 
kriterier kan parterna använda 
följande kriterier för klassificering 
av ämnen och beredningar enligt 
del I av detta annex.
(a) BRANDFARLIGA GASER: 
ämnen som i gasformigt tillstånd 
vid normalt tryck och blandade 
med luft blir brandfarliga och 
vilkas kokpunkt vid normalt tryck 
är 20 C eller lägre;
(b) MYCKET 
BRANDFARLIGA VÄTSKOR: 
ämnen som har en lägre flampunkt 
än 21 C och vars kokpunkt vid 
normalt tryck är högre än 20 C;
(c) MYCKET GIFTIGA: ämnen 
med egenskaper motsvarande dem 
i tabell 1 eller tabell 2 nedan och 
som, beroende på sina fysikaliska 
och kemiska egenskaper, kan ge 
upphov till risker för 
industriolyckor.
TABLE 1
Tabell 1
LD50 (oral/oralt) (1)
LD50 (dermal/dermalt) 
(2)
LC50 (3)
mg/kg body weight
mg/kg kroppsvikt
mg/kg body weight
mg/kg kroppsvikt
mg/l (inhalation)
mg/l (inhalation)
LD50 < 25
LD50 < 50
LC50 < 0,5
(1) LD50 oral in rats
      LD50 oralt hos råtta
(2) LD50 dermal in rats or rabbits
      LD50 dermalt hos råtta eller kanin
(3) LC50 by inhalation (four hours) in rats
      LC50 genom inhalation (fyra timmar) hos råtta
TABLE 2
Tabell 2
	Discriminating dose
	mg/kg body weight 	< 5
	Diskriminerande dos 
	mg/kg kroppsvikt
where the acute oral toxicity in animals of the substance has been 
determined using the fixed-dose procedure. om ämnets akuta orala 
toxicitet hos djur har bestämts med metoden med fastställd dos.
(d) TOXIC: substances with properties corresponding to those in table 3 
or 4 and having physical and chemical properties capable of creating 
industrial accident hazards.
 GIFTIGA: ämnen med egenskaper motsvarande dem i tabell 3 
eller 4 och med fysikaliska och kemiska egenskaper som kan ge upphov 
till risker för industriolyckor.
TABLE 3
Tabell 3
LD50 (oral/oralt) (1)
LD50 (dermal/dermalt) 
(2)
LC50 (3)
mg/kg body weight	mg/kg body weight	mg/1 (inhalation)
mg/kg kroppsvikt
mg/kg body weight	mg/kg body weight	mg/1 (inhalation)
mg/kg kroppsvikt
mg/l (inhalation)
mg/l (inhalation
25 < LD50 < 200
50 < LD50 < 400
0,5 LC50 < 2
(1) LD50 oral in rats
      LD50 oralt hos råtta
(2) LD50 dermal in rats or rabbits
      LD50 dermalt hos råtta eller kanin
(3) LC50 by inhalation (four hours) in rats
      LC50 genom inhalation (fyra timmar) hos råtta
TABLE 4
Tabell 4
	Discriminating dose
	mg/kg body weight 	= 5
	Diskriminerande dos 
	mg/kg kroppsvikt
where the acute oral toxicity in animals of the substance has been 
determined using the fixed-dose procedure. om ämnets akuta orala 
toxicitet hos djur har bestämts med metoden med fastställd dos.
(e) OXIDIZING: substances 
which give rise to highly 
exothermic reaction when in 
contact with other substances, 
particularly flammable substances.
(f) EXPLOSIVE: substances 
which may explode under the 
effect of flame or which are more 
sensitive to shocks or friction than 
dinitrobenzene.
(g) FLAMMABLE LIQUIDS: 
substances which have a flash 
point lower than 55 C and which 
remain liquid under pressure, 
where particular processing 
conditions, such as high pressure 
and high temperature, may create 
industrial accident hazards.
(h) DANGEROUS FOR THE 
ENVIRONMENT: substances 
showing the values for acute 
toxicity to the aquatic environment 
corresponding to table 5.
(e) OXIDERANDE: ämnen som 
ger starkt exoterma reaktioner vid 
kontakt med andra ämnen, särskilt 
brandfarliga ämnen.
(f) EXPLOSIVA: ämnen som 
kan explodera vid påverkan av eld 
eller som är känsligare för stötar 
eller friktion än dinitrobensen. 
(g) BRANDFARLIGA 
VÄTSKOR: ämnen som har en 
lägre flampunkt än 55 C och som 
förblir flytande under tryck, då 
särskilda processbetingelser, 
såsom högt tryck och hög 
temperatur, kan ge upphov till 
risker för industriolyckor.
(h) FARLIGA FÖR MILJÖN: 
ämnen som har värden för akut 
toxicitet för den akvatiska miljön 
motsvarande tabell 5.
 
TABLE 5
Tabell 5
LC50 (1)
mg/l
EC50 (2)
mg/l
IC50 (3)
mg/l 
LC50 < 10
EC50 < 10
IC50 < 10
(1) LC50 fish (96 hours)
      LC50 fisk (96 timmar) 
(2) EC50 daphnia (48 hours)
      EC50 daphnia (48 timmar)
(3) IC50 algae (72 hours)
      IC50 alg (72 timmar)
where the substance is not 
readily degradable, or the log Pow 
> 3,0 (unless the experimentally 
determined BCF < 100).
då ämnet inte är lätt nedbrytbart 
eller log Pow > 3,0 (om inte den 
experimentellt bestämda BCF < 
100).
		
(i) LD - lethal dose (dödlig dos)
(j) LC - lethal concentration (dödlig koncentration) 
(k) EC - effective concentration (effektkoncentration)
(1) IC - inhibiting concentration (inhiberande koncentration) 
(m) Pow - partition coefficient octano/water (fördelningskoeffient 
octanol/vatten) 
(n) BCF - bioconcentration factor (biokoncentrationsfaktor)
2. This applies to ammonium 
nitrate and mixtures of ammonium 
nitrate where the nitrogen content 
derived from the ammonium 
nitrate is > 28 % by weight, and to 
aqueous solutions of ammonium 
nitrate where the concentration of 
ammonium nitrate is > 90 % by 
weight.
3. This applies to straight 
ammonium nitrate fertilizers and 
to compound fertilizers where the 
nitrogen content derived from the 
ammonium nitrate is > 28 % by 
weight (a compound fertilizer 
contains ammonium nitrate 
together with phosphate and/or 
potash).
4. Mixtures and preparations 
containing such substances shall 
be treated in the same way as the 
pure substance unless they no 
longer exhibit equivalent 
properties and are not capable of 
producing transboundary effects.
ANNEX II
INQUIRY COMMISSION 
PROCEDURE PURSUANT TO 
ARTICLES 4 AND 5
1. The requesting Party or 
Parties shall notify the secretariat 
that it or they is (are) submitting 
question (s) to an inquiry 
commission established in 
accordance with the provisions of 
this Annex. The notification shall 
state the subject-matter of the 
inquiry. The secretariat shall 
immediately inform all Parties to 
the Convention of this submission.
2. The inquiry commission shall 
consist of three members. Both the 
requesting party and the other 
party to the inquiry procedure 
shall appoint a scientific or 
technical expert and the two 
experts so appointed shall 
designate by common agreement a 
third expert, who shall be the 
president of the inquiry 
commission. The latter shall not be 
a national of one of the parties to 
the inquiry procedure, nor have his 
or her usual place of residence in 
the territory of one of these 
parties, nor be employed by any of 
them, nor have dealt with the case 
in any other capacity.
3. If the president of the inquiry 
commission has not been 
designated within two months of 
the appointment of the second 
expert, the Executive Secretary of 
the Economic Commission for 
Europe shall, at the request of 
either party, designate the 
president within a further two-
month period.
4. If one of the parties to the 
inquiry procedure dose not appoint 
an expert within one month of its 
receipt of the notification by the 
secretariat, the other party may 
inform the Executive Secretary of 
the Economic Commission for 
Europe, who shall designate the 
president of inquiry commission 
within a further two-month period. 
Upon de-signation, the president 
of the inquiry commission shall 
request the party which has not 
appointed an expert to do so 
within a month. If it fails to do so 
within that period, the president 
shall inform the Executive 
Secretary of the Economic 
Commission for Europe who shall 
make this appointment within a 
further two-month period.
5. The inquiry commission shall 
adopt its own rules of procedure.
6. The inquiry commission may 
take all appropriate measures in 
order to carry out its functions.
7. The parties to the inquiry 
procedure shall facilitate the work 
of the inquire commission and in 
particular shall, using all means at 
their disposal:
(a) Provide the inquiry 
commission with all relevant 
documents, facilities and 
information;
(b) Enable the inquiry 
commission, where necessary, to 
call witnesses or experts and 
receive their evidence.
8. The parties and the experts 
shall protect the confidentiality of 
any information they receive in 
confidence during the work of the 
inquiry commission.
9. If one of the parties to the 
inquire procedure does not appear 
before the inquiry commission or 
fails to present its case, the other 
party may request the inquiry 
commission to continue the 
proceedings and to complete its 
work. Absence of a party or failure 
of a party to present its case shall 
not constitute a bar to the 
continuation and completion of the 
work of the inquiry commission.
10. Unless the inquiry 
commission determines otherwise 
because of the particular 
circumstances of the matter, the 
expenses of the inquiry 
commission, including the 
remuneration of its members, shall 
be borne equally by the parties to 
the inquiry procedure. The inquiry 
commission shall keep a record of 
all its expenses and shall furnish a 
final statement thereof to the 
parties.
11. Any Party which has an 
interest of a factual nature in the 
subject-matter of the inquiry 
procedure and which may be 
affected by an opinion in the 
matter may intervene in the 
proceedings with the consent of 
the inquiry commission.
12. The decisions of the inquiry 
commission on matters of the 
procedure shall be taken by 
majority vote of its members. The 
final opinion of the inquiry 
commission shall reflect the view 
of the majority of its members and 
shall include any dissenting view.
13. The inquiry commission 
shall present its final opinion 
within two months of the date on 
which it was established, unless it 
finds it necessary to extend this 
time-limit for a period which 
should not exceed two months.
14. The final opinion of the 
inquiry commission shall be based 
on accepted scientific principles. 
The final opinion shall be 
transmitted by the inquiry 
commission to the parties to the 
inquiry procedure and to the 
secretariat.
ANNEX III
PROCEDURES PURSUANT TO 
ARTICLE 4
1. A Party of origin may request 
consultations with another Party, 
in accordance with paragraph 2 to 
5 of this Annex, in order to 
determine whether that party is an 
affected Party.
2. For a proposed or existing 
hazardous activity, the Party of 
origin shall, for the purposes of 
ensuring adequate and effective 
consultations, provide for the 
notification at appropriate levels of 
any Party that it considers may be 
an affected Party as early as 
possible and no later than when 
informing its own public about 
that proposed or existing activity. 
For existing hazardous activities 
such notification shall be provided 
no later than two years after the 
entry into force of this Convention 
for a Party of origin.
3. The notification shall contain, 
inter alia:
(a) Information on the 
hazardous activity, including any 
available information or report, 
such as information produced in 
accordance with Article 6, on its 
possible transboundary effects in 
the event of an industrial accident;
(b) An indication of a 
reasonable time within which a 
response under paragraph 4 of this 
Annex is required, taking into 
account the nature of the activity;
and may include the information 
set out in paragraph 6 of this 
Annex.
4. The notified Parties shall 
respond to the Party of origin 
within the time specified in the 
notification, acknowledging 
receipt of the notification and 
indicating whether they intend to 
enter into consultation.
5. If a notified Party indicates 
that it does not intend to enter into 
consultation, or if it does not 
respond within the time specified 
in the notification, the provisions 
set down in the following 
paragraphs of this Annex shall not 
apply. In such circumstances, the 
right of a Party of origin to 
determine whether to carry out an 
assessment and analysis on the 
basis of its national law and 
practice is not prejudiced.
6. Upon receipt of a response 
from a notified Party indicating its 
desire to enter into consultation, 
the Party of origin shall, if it has 
not already done so, provide to the 
notified Party:
(a) Relevant information 
regarding the time schedule for 
analysis, including an indication of 
the time schedule for the 
transmittal of comments;
(b) Relevant information on the 
hazardous activity and its 
transboundary effects in the event 
of an industrial accident;
(c) The opportunity to 
participate in evaluations of the 
information or any report 
demonstrating possible 
transboundary effects.
7. An affected Party shall, at the 
request of the Party of origin, 
provide the latter with reasonably 
obtainable information relating to 
the area under the jurisdiction of 
the affected Party capable of being 
affected, where such information 
is necessary for the preparation of 
the assessment and analysis and 
measures. The information shall 
be furnished promptly and, as 
appropriate, through a joint body 
where one exist.
8. The Party of origin shall 
furnish the affected Party directly, 
as appropriate, or, where one 
exists, through a joint body with 
the analysis and evaluation 
documentation as described in 
Annex V, paragraphs 1 and 2.
9. The Parties concerned shall 
inform the public in areas 
reasonably capable of being 
affected by the hazardous activity 
and shall arrange for the 
distribution of the analysis and 
evaluation documentation to it and 
to authorities in the relevant areas. 
The Parties shall ensure them an 
opportunity for making comments 
on, or objections to, the hazardous 
activity and shall arrange for their 
views to be submitted to the 
competent authority of the Party of 
origin, either directly to that 
authority or, where appropriate, 
through the Party of origin, within 
a reasonable time.
10. The Party of origin shall, 
after completion of the analysis 
and evaluation documentation, 
enter without undue delay into 
consultations with the affected 
Party concerning, inter alia, the 
transboundary effects of the 
hazardous activity in the event of 
an industrial accident, and 
measures to reduce or eliminate its 
effects. The consultation may 
relate to:
(a) Possible alternatives to the 
hazardous activity, including the 
no-action alternative, and possible 
measures to mitigate 
transboundary effects at the 
expense of the Party of origin;
(b) Other form of possible 
mutual assistance for reducing any 
transboundary effects;
(c) Any other appropriate 
matters.
The Parties concerned shall, on 
the commencement of such 
consultations, agree on a 
responsible time-frame for the 
duration of the consultation 
period. Any such consultations 
may be conducted through an 
appropriate joint body, where one 
exists.
11. The Parties concerned shall 
ensure that due account is taken of 
the analysis and evaluation, as 
well as on the comments received 
pursuant to paragraph 9 of this 
Annex and of the outcome of the 
consultations referred to in 
paragraph 10 of this Annex.
12. The Party of origin shall 
notify the affected Parties of any 
decision on the activity, along with 
the reasons and considerations on 
which it was based.
13. If, after additional and 
relevant information concerning 
the transboundary effects of 
hazardous activity and which was 
not available at the time 
consultations were held with 
respect to that activity, becomes 
available to a Party concerned, that 
party shall immediately inform the 
other Party or Parties concerned. If 
one of the Parties concerned so 
requests, renewed consultations 
shall be held.
ANNEX IV
PREVENTIVE MEASURES 
PURSUANT TO ARTICLE 6
The following measures may be 
carried out, depending on national 
laws and practices, by Parties, 
competent authorities, operators, 
or by joint efforts:
1. The setting of general or 
specific safety objectives:
2. The adoption of legislative 
provisions or guidelines 
concerning safety measures and 
safety standards;
3. The identification of those 
hazardous activities which require 
special preventive measures, 
which may include a licensing or 
authorization system;
4. The evaluation of risk 
analyses or of safety studies for 
hazardous activities and an action 
plan for the implementation of 
necessary measures;
5. The provision to the 
competent authorities of the 
information needed to assess risks;
6. The application of the most 
appropriate technology in order to 
prevent industrial accidents and 
protect human beings and the 
environment;
7. The undertaking, in order to 
prevent industrial accidents, of the 
appropriate education and training 
of all persons engaged in 
hazardous activities on-site under 
both normal and abnormal 
conditions;
8. The establishment of internal 
managerial structures and 
practices designed to implement 
and maintain safety regulations 
effectively;
9. The monitoring and auditing 
of hazardous activities and the 
carrying out of inspections.
ANNEX V
ANALYSIS AND 
EVALUATION
l. The analysis and evaluation of 
the hazardous activity should be 
performed with a scope and to a 
depth which vary depending on the 
purpose for which they are carried 
out.
2. The following table 
illustrates, for the purposes of the 
related Articles, matters which 
should be considered in the 
analysis and evaluation, for the 
purposes listed:
-----------------------------------------
Purpose of analysis
Emergency planning under 
article 8
Matters to be considered:
(1) The quantities and properties 
of hazardous substances on the 
site;
(2) Brief descriptive scenarios 
of a representative sample of 
industrial accidents possibly 
arising from the hazardous 
activity, including an indication of 
the likelihood of each;
(3) For each scenario:
(a) The approximate quantity of 
a release;
(b) The extent and severity of 
the resulting consequences both 
for people and for the non-human 
environment in favourable and 
unfavourable conditions, including 
the extent of resulting hazard 
zones;
(c) The time-scale within which 
the industrial accident could 
develop from the initiating event;
(d) Any action which could be 
taken to minimize the likelihood of 
escalation.
(4) The size and distribution of 
the population in the vicinity, 
including any large concentrations 
of people potentially in the hazard 
zone;
(5) The age, mobility and 
susceptibility of that population.
-----------------------------------------
Decision-making on siting under 
article 7.
In addition to items (1) to (5) 
above:
(6) The severity of the harm 
inflicted on people and the 
environment, depending on the 
nature and circumstances of the 
release;
(7) The distance from the 
location of the hazardous activity 
at which harmful effects on people 
and the environment may 
reasonably occur in the event of an 
industrial accident;
(8) The same information not 
only for the present situation but 
also for planned or reasonably 
foreseeable future developments.
-----------------------------------------
Information to the public under 
Article 9
-----------------------------------------
In addition to items (1) to (4) 
above:
(9) The people who may be 
affected by an industrial accident.
Preventive measures under 
Article 6
1n addition to items (4) to (9) 
above, more detailed versions of 
the descriptions and assessments 
set out in items (1) to (3) will be 
needed for preventive measures. In 
addition to those descriptions and 
assessments, the following matters 
should also be covered:
(10) The conditions and 
quatities in which hazardous 
materials are handled;
(11) A list of the scenarios for 
the types of industrial accidents 
with serious effects, to include 
examples covering the full range 
of incident size and the possibility 
of effects from adjacent activities;
(12) For each scenario, a 
description of the events which 
could initiate an industrial accident 
and the steps whereby it could 
escalate;
(13) An assessment, at least in 
general terms, of the likelihood of 
each step occurring, taking into 
account the arrangements in (14);
(14) A description of the 
preventive measures in terms of 
both equipment and procedures 
designed to minimize the 
likelihood of each step occurring;
(15) An assessment of the 
effects that deviations from normal 
operating conditions could have, 
and the consequent arrangements 
for safe shut-down of the 
hazardous activity or any part 
thereof in an emergency, and of 
the need for staff training to ensure 
that potentially serious deviations 
are recognized at an early stage 
and appropriate action taken;
 (16) An assessment of the 
extent to which modifications, 
repair work and maintenance work 
on the hazardous activity could 
place the control measures at risk, 
and the consequent arrangements 
to ensure that control is 
maintained.
ANNEX VI
DECISION-MAKING ON 
SITING PURSUANT TO 
ARTICLE 7
The following illustrates the 
matters which should be 
considered pursuant to Article 7:
1. The results of risk analysis 
and evaluation, including an 
evaluation pursuant to Annex V of 
the physical characteristics of the 
area in which the hazardous 
activity is being planned;
2. The results of consultations 
and public participation processes;
3. An analysis of the increase or 
decrease of the risk caused by any 
development in the territory of the 
affected Party in relation to an 
existing hazardous activity in the 
territory of the Party of origin;
4. The evaluation of the 
environmental risks, including any 
transboundary effects;
5. An evaluation of the new 
hazardous activities which could 
be a source of risk;
6. A consideration of the siting 
of new, and significant 
modifications to existing 
hazardous activities at a safe 
distance from existing centres of 
population, as well as the 
establishment of a safety area 
around hazardous activities; within 
such areas, developments which 
would increase the populations at 
risk, or otherwise increase the 
severity of the risk, should be 
closely examined.
ANNEX VII
EMERGENCY PREPAREDNESS 
MEASURES PURSUANT TO 
ARTICLE 8
1. All contingency plans, both 
on- and off site, should be 
coordinated to provide a 
comprehensive and effective 
response to industrial accidents.
2. The contingency plans should 
include the actions necessary to 
localize emergencies and to 
prevent or minimize their 
transboundary effects. They 
should also include arrangements 
for warning people and, where 
appropriate, arrangements for their 
evacuation, other protective or 
rescue actions and health services.
3. Contingency plans should 
give on-site personnel, people who 
might be affected off site and 
rescue forces, details of technical 
and organizational procedures 
which are appropriate for response 
in the event of an industrial 
accident capable of having 
transboundary effects and to 
prevent and minimize effects on 
people and the environment, both 
on and off site.
4. Examples of matters which 
could be covered by on-site 
contingency plans include:
(a) Organizational roles and 
responsibilities on site for dealing 
with an emergency;
(b) A description of the action 
which should be taken in the event 
of an industrial accident, or an 
imminent threat thereof, in order 
to control the condition or event, 
or details of where such a 
description can be found;
(c) A description of the 
equipment and resources available; 
(d) Arrangements for providing 
early warning of industrial 
accidents to the public authority 
responsible for the off-site 
emergency response, including the 
type of information which should 
be included in an initial warning 
and the arrangements for 
providing more detailed 
information as it becomes 
available;
(e) Arrangements for training 
personnel in the duties they will be 
expected to perform.
5. Examples of matters which 
could be covered by off site 
contingency plans include:
(a) Organizational roles and 
responsibilities off site for dealing 
with an emergency, including how 
integration with one-site plans is 
to be achieved;
(b) Methods and procedures to 
be followed by emergency and 
medical personnel;
(c) Methods for rapidly 
determining the affected area;
(d) Arrangements for ensuring 
that prompt industrial accident 
notification is made to affected or 
potentially affected Parties and 
that that liaison is maintained 
subsequently;
(e) Identification of resources 
necessary to implement the plan 
and the arrangements for 
coordination;
(f) Arrangements for providing 
information to the public 
including, where appropriate, the 
arrangements for reinforcing and 
repeating the information provided 
to the public pursuant to Article 9;
(g) Arrangements for training 
and exercises.
6. Contingency plans could 
include the measures for: 
treatment; collection; clean-up; 
storage; removal and safe disposal 
of hazardous substances and 
contaminated material; and 
restoration.
ANNEX VIII
INFORMATION TO THE 
PUBLIC PURSUANT TO 
ARTICLE 9
1. The name of the company, 
address of the hazardous activity 
and identification by position held 
of the person giving the 
information;
2. An explanation in simple 
terms of the hazardous activity, 
including the risks;
3. The common names or the 
generic names or the general 
danger classification of the 
substances and preparations which 
are involved in the hazardous 
activity, with an indication of their 
principal dangerous 
characteristics;
4. General information resulting 
from an environmental impact 
assessment, if available and 
relevant;
5. The general information 
relating to the nature of an 
industrial accident that could 
possibly occur in the hazardous 
activity, including its potential 
effects on the population and the 
environment;
6. Adequate information on how 
the affected population will be 
warned and kept informed in the 
event of an industrial accident;
7. Adequate information on the 
actions the affected population 
should take and on the behaviour 
they should adopt in the event of 
an industrial accident;
8. Adequate information on 
arrangements made regarding the 
hazardous activity, including 
liaison with the emergency 
services, to deal with industrial 
accidents, to reduce the severity of 
the industrial accidents and to 
mitigate their effects;
9. General information on the 
emergency services’ off site 
contingency plan, drawn up to 
cope with any off site effects, 
including the transboundary 
effects of an industrial accident;
10. General information on 
special requirements and 
conditions to which the hazardous 
activity is subject according to the 
relevant national regulations 
and/or administrative provisions, 
including licensing or 
authorization systems;
11. Details of where further 
relevant information can be 
obtained.
ANNEX IX
INDUSTRIAL ACCIDENT 
NOTIFICATION SYSTEMS 
PURSUANT TO ARTICLE 10
1. The industrial accident 
notification systems shall enable 
the speediest possible transmission 
of data and forecast according to 
previously determined codes using 
compatible data-transmission and 
data-treatment systems for 
emergency warning and response, 
and for measures to minimize and 
contain the consequences of 
transboundary effects, taking 
account of different needs at 
different levels.
2. The industrial accident 
notification shall include the 
following:
(a) The type and magnitude of 
the industrial accident, the 
hazardous substances involved (if 
known), and the severity of its 
possible effects;
(b) The time of occurrence and 
exact location of the accident;
(c) Such other available 
information as necessary for an 
efficient response to the industrial 
accident.
3. The industrial accident 
notification shall be supplemented 
at appropriate intervals, or 
whenever required, by further 
relevant information on the 
development of the situation 
concerning transboundary effects.
4. Regular tests and reviews of 
the effectiveness of the industrial 
accident notification systems shall 
be undertaken, including the 
regular training of the personnel 
involved. Where appropriate, such 
tests, reviews and training shall be 
performed jointly.
ANNEX X
MUTUAL ASSISTANCE 
PURSUANT TO ARTICLE 12 
1. The overall direction, control, 
coordination and supervision of 
the assistance is the responsibility 
of the requesting Party. The 
personnel involved in the assisting 
operation schall act in accordance 
with the relevant laws of the 
requesting Party. The appropriate 
authorities of the requesting Party 
shall cooperate with the authority 
designated by the assisting party, 
pursuant to Article 17, as being in 
charge of the immediate 
operational supervision of the 
personnel and the equipment 
provided by the assisting Party. 
2. The requesting Party shall, to 
the extent of its capabilities, 
provide local facilities and 
services for the proper and 
effective administration of the 
assistance, and shall ensure the 
protection of personnel, equipment 
and materials brought into its 
territory by, or on behalf of, the 
assisting Party for such a purpose.
3. Unless otherwise agreed by 
the Parties concerned, assistance 
shall be provided at the expense of 
the requesting Party. The assisting 
party may at any time waive 
wholly or partly the 
reimbursement of costs.
4. The requesting Party shall use 
its best efforts to afford to the 
assisting Party and persons acting 
on its behalf the privileges, 
immunities or facilities necessary 
for the expeditious performance of 
their assistance functions. The 
requesting Party shall not be 
required to apply this provision to 
its own nationals or permanent 
residents or to afford them the 
privileges and immunities referred 
to above.
5. A Party shall, at the request of 
the requesting or assisting Party, 
endeavour to facilitate the transit 
through its territory of duly 
notified personnel, equipment and 
property involved in the assistance 
to and from the requesting Party.
6. The requesting Party shall 
facilitate the entry into, stay in and 
departure from its national 
territory of duly notified personnel 
and of equipment and property 
involved in the assistance.
7. With regard to acts resulting 
directly from the assistance 
provided, the requesting Party 
shall, in respect of the death of or 
injury to persons, damage to or 
loss of property, or damage to the 
environment caused within its 
territory in the course of the 
provision of the assistance 
requested, hold harmless and 
indemnify the assisting Party or 
persons acting on its behalf and 
compensate them for death or 
injury suffered by them and for 
loss of or damage to equipment or 
other property involved in the 
assistance. The requesting Party 
shall be responsible for dealing 
with claims brought by third 
parties against the assisting Party 
or persons acting on its behalf.
8. The Parties concerned shall 
cooperate closely in order to 
facilitate the settlement of legal 
proceedings and claims which 
could result from assistance 
operations.
9. Any party may request 
assistance relating to the medical 
treatment or the temporary 
relocation in the territory of 
another Party of persons involved 
in an accident.
10. The affected or requesting 
Party may at any time, after 
appropriate consultations and by 
notification, request the 
termination of assistance received 
or provided under this Convention. 
Once such a request has been 
made, the Parties concerned shall 
consult one another with a view to 
making arrangements for the 
proper termination of the 
assistance.
ANNEX XI
EXCHANGE OF 
INFORMATION PURSUANT 
TO ARTICLE 15
Information shall include the 
following elements, which can 
also be the subject of multilateral 
and bilateral cooperation:
(a) Legislative and 
administrative measures, policies, 
objectives and priorities for 
prevention, preparedness and 
response, scientific activities and 
technical measures to reduce the 
risk of industrial accidents from 
hazardous activities, including the 
mitigation of transboundary 
effects; 
(b) Measures and contingency 
plans at the appropriate level 
affecting other Parties;
(c) Programmes for monitoring, 
planning, research and 
development, including their 
implementation and surveillance;
(d) Measures taken regarding 
prevention of, preparedness for 
and response to industrial 
accidents;
(e) Experience with industrial 
accidents and cooperation in 
response to industrial accidents 
with transboundary effects; 
(f) The development and 
application of the best available 
technologies for improved 
environmental protection and 
safety;
(g) Emergency preparedness and 
response;
(h) Methods used for the 
prediction of risks, including 
criteria for the monitoring and 
assessment of transboundary 
effects.
ANNEX XII
TASKS FOR MUTUAL 
ASSISTANCE PURSUANT TO 
ARTICLE 18, PARAGRAPH 4
1. Information and data 
collection and dissemination
(a) Establishment and operation 
of an industrial accident 
notification system that can 
provide information on industrial 
accidents and on experts, in order 
to involve the experts as rapidly as 
possible in providing assistance;
(b) Establishment and operation 
of a data bank for the reception 
processing and distribution of 
necessary information on 
industrial accidents, including 
their effects, and also on measures 
applied and their effectiveness;
(c) Elaboration and maintenance 
of a list of hazardous substances, 
including their relevant 
characteristics, and of information 
on how to deal with those in the 
event of an industrial accident;
(d) Establishment and 
maintenance of a register of 
expects to provide consultative 
and other kinds of assistance 
regarding preventive, preparedness 
and response measures, including 
restoration measures;
(e) Maintenance of a list of 
hazardous activities;
(f) Production and maintenance 
of a list of hazardous substances 
covered by the provisions of 
Annex I, Part I.
2. Research, training and 
methodologies
(a) Development and provision 
of models based on experience 
from industrial accidents, and 
scenarios for preventive, 
preparedness and response 
measures;
(b) Promotion of education and 
training, organization of 
international symposia and 
promotion of cooperation in 
research and development.
3. Technical assistance
(a) Fulfillment of advisory 
functions aimed at strengthening 
the ability to apply preventive, 
preparedness and response 
measures;
(b) Undertaking, at the request 
of a Party, of inspections of its 
hazardous activities and the 
provision of assistance in 
organizing its national inspections 
according to the requirements of 
this Convention.
4. Assistance in the case of an 
emergency
Provision, at the request of a 
Party, of assistance by, inter alia, 
sending experts to the site of an 
industrial accident to provide 
consultative and other kinds of 
assistance in response to the 
industrial accident.
ANNEX XIII
ARBITRATION
1. The claimant Party or Parties 
shall notify the secretariat that the 
Parties have agreed to submit the 
dispute to arbitration pursuant to 
Article 21, paragraph 2 of this 
Convention. The notification shall 
state the subject-matter of 
arbitration and inchule, in 
particular, the Articles of this 
Convention, the interpretation or 
application of which is at issue. 
The secretariat shall forward the 
information received to all Parties 
to this Convention.
2. The arbitral tribunal shall 
consist of three members. Both the 
claimant Party or Parties and the 
other Party or Parties to the 
dispute shall appoint an arbitrator, 
and the two arbitrators so 
appointed shall designate by 
common agreement the third 
arbitrator, who shall be the 
president of the arbitral tribunal. 
The latter shall not be a national of 
one of the parties to the dispute, 
nor have his or her usual place of 
residence in the territory of one of 
these parties, nor be employed by 
any of them, nor have dealt with 
the case in any other capacity.
3. If the president of the arbitral 
tribunal has not been designated 
within two months of the 
appointment of the second 
arbitrator, the Executive Secretary 
of the Economic Commission for 
Europe shall, at the request of 
either party to the dispute, 
designate the president within a 
further twomonth period.
4. If one of the parties to the 
dispute does not appoint an 
arbitrator within two months of the 
receipt of the request, the other 
party may so inform the Executive 
Secretary of the Economic 
Commission for Europe, who shall 
designate the president of the 
arbitral tribunal within a further 
two-month period. Upon 
designation, the president of the 
arbitral tribunal shall request the 
party which has not appointed an 
arbitrator to do so within two 
months. If it fails to do so within 
that period, the president shall 
inform the Executive Secretary of 
the Economic Commission for 
Europe, who shall make this 
appointment within a further two-
month period.
5. The arbitral tribunal shall 
render its decision in accordance 
with international law and in 
accordance with the provisions of 
this Convention.
6. Any arbitral tribunal 
constituted under the provisions 
set out herein shall draw up its 
rules of procedure.
7. The decisions of the arbitral 
tribunal, both on procedure and on 
substance, shall be taken by 
majority vote of its members.
8. The tribunal may take all 
appropriate measures to establish 
the facts.
9. The parties to the dispute 
shall facilitate the work of the 
arbitral tribunal and, in particular 
shall, using all means at their 
disposal:
(a) Provide the tribunal with all 
relevant documents, facilities and 
information;
(b) Enable the tribunal, where 
necessary, to call witnesses or 
experts and receive their evidence.
10. The parties to the dispute 
and the arbitrators shall protect the 
confidentiality of any information 
they receive in confidence during 
the proceedings of the arbitral 
tribunal.
11. The arbitral tribunal may, at 
the request of one of the parties, 
recommend interim measures of 
protection.
12. If one of the parties to the 
dispute does not appear before the 
arbitral tribunal or fails to defend 
its case, the other party may 
request the tribunal to continue the 
proceedings and to render its final 
decision. Absence of a party or 
failure of a party to defend its case 
shall not constitute a bar to the 
proceedings.
13. The arbitral tribunal may 
hear and determine counter-claims 
arising directly out of the subject-
matter of the dispute.
14. Unless the arbitral tribunal 
determines otherwise because of 
the particular circumstances of the 
case, the expenses of the tribunal, 
including the remuneration of its 
members, shall be borne equally 
by the parties to the dispute. The 
tribunal shall keep a record of all 
its expenses and shall furnish a 
final statement thereof to the 
parties to the dispute.
15. Any Party to this 
Convention which has an interest 
of a legal nature in the subject-
matter of the dispute and which 
may be affected by a decision in 
the case, may intervene in the 
proceedings with the consent of 
the tribunal.
16. The arbitral tribunal shall 
render its award within five 
months of the date on which it is 
established unless it finds it 
necessary to extend the time-limit 
for a period which should not 
exceed five months.
17. The award of the arbitral 
tribunal shall be accompanied by a 
statement of reasons. It shall be 
final and binding upon all parties 
to the dispute. The award will be 
transmitted by the arbitral tribunal 
to the parties to the dispute and to 
the secretariat. The secretariat will 
forward the information received 
to all Parties to this Convention.
18. Any dispute which may arise 
between the parties concerning the 
interpretation or execution of the 
award may be submitted by either 
party to the arbitral tribunal which 
made the award or, if the latter 
cannot be seized thereof, to 
another tribunal constituted for 
this purpose in the same manner as 
the first.
2. Här avses ammoniumnitrat 
och blandningar innehållande 
ammoniumnitrat där 
kväveinnehållet härrörande från 
ammoniumnitratet är > 28 vikt-% 
samt vattenlösningar av 
ammoniumnitrat där 
koncentrationen av 
ammoniumnitrat är > 90 vikt-%.
3. Här avses gödningsmedel av 
ren ammoniumnitrat och 
sammansatta gödningsmedel där 
kväveinnehållet härrörande från 
ammoaiumnitratet är > 28 vikt-% 
(ett sammansatt gödningsmedel 
innehåller ammoniumnitrat 
tillsammans med fosfat och/eller 
pottaska).
4. Blandningar och beredningar 
innehållande sådana ämnen skall 
behandlas på samma sätt som det 
rena ämnet om de fortfarande 
uppvisar likvärdiga egenskaper 
och är i stånd att åstadkomma 
gränsöverskridande effekter.
BILAGA II
FÖRFARANDE I 
UNDERSÖKNINGSKOMMISSI
ON I ENLIGHET MED 
ARTIKLARNA 4 OCH 5
1. Den begärande parten eller de 
begärande parterna skall underrätta 
sekretariatet om att den eller de 
hänskjuter frågor till en 
undersökningskommission som 
upprättats i enlighet med 
bestämmelserna i denna bilaga. 
Underrättelsen skall ange 
huvudärendet i förfrågan. 
Sekretariatet skall omedelbart 
underrätta alla konventionsparter 
om denna framställan.
2. Undersökningskommissionen 
skall bestå av tre ledamöter. Både 
den begärande parten och den 
andra parten i 
undersökningsförfarandet skall 
utse en vetenskaplig eller teknisk 
expert, och de två experterna som 
utsetts på detta sätt skall 
gemensamt utse en tredje expert, 
som skall vara ordförande i 
undersökningskommissionen. 
Denne skall inte vara medborgare 
hos någon av parterna i 
undersökningsförfarandet och inte 
heller vara permanent bosatt inom 
något av dessa parters territorier, 
vara anställd av någon av dem 
eller ha befattat sig med frågan i 
någon annan egenskap.
3. Om ordföranden i 
undersökningskommissionen inte 
har utsetts inom två månader från 
det att den andra experten har 
utsetts, skall exekutivsekreteraren i 
Ekonomiska kommissionen för 
Europa, på endera partens begäran, 
utse ordföranden inom ytterligare 
en tvåmånadersperiod.
4. Om någon av parterna i 
undersökningsförfarandet inte 
utser en expert inom en månad 
från mottagandet av underrättelsen 
från sekretariatet, kan den andra 
parten informera 
exekutivsekreteraren för 
Ekonomiska kommissionen för 
Europa, som då skall utse 
ordföranden i 
undersökningskommissionen inom 
två månader. Sedan ordföranden i 
undersökningskommissionen blivit 
utsedd, skall han anmoda den part 
som inte har utsett en expert att 
göra detta inom en månad. Om 
parten inte gör detta inom denna 
period skall ordföranden 
underrätta exekutivsekreteraren för 
Ekonomiska kommissionen för 
Europa, som skall göra denna 
utnämning inom ytterligare en 
tvåmånadersperiod.
5. Undantagskommissionen 
skall anta sina egna 
procedurregler.
6. Undersökningskommissionen 
får vidta alla lämpliga åtgärder för 
att genomföra sitt uppdrag.
7. Parterna i 
undersökningsförfarandet skall 
underlätta 
undersökningskommissionens 
arbete och skall särskilt, genom att 
använda alla tillgängliga medel,
a) förse 
undersökningskommissionen med 
all relevant dokumentation, 
utrustning och information, och
b) göra det möjligt för 
undersökningskommissionen att 
vid behov kalla vittnen eller 
experter för att få del av deras 
utsagor.
8. Parterna och experterna skall 
skydda alla konfidentiella 
uppgifter som de erhåller i 
förtroende under den tid som 
undersökningskommissionen 
arbetar.
9. Om någon av parterna i 
undersökningsförfarandet inte 
inställer sig hos 
undersökningskommissionen eller 
inte lägger fram sin sak, kan den 
andra parten begära att 
undersökningskommissionen 
fortsätter förfarandet och avslutar 
sitt arbete. En parts frånvaro eller 
en parts underlåtenhet att lägga 
fram sin sak skall inte utgöra ett 
hinder för att fortsätta och fullfölja 
undersökningskommissionens 
arbete.
10. Om inte 
undersökningskommissionen 
beslutar annat på grund av 
särskilda omständigheter, skall 
undersökningskommissionens 
utgifter, inklusive ersättning till 
ledamöterna, bäras till lika delar 
av parterna i 
undersökningsförfarandet. 
Undersökningskommissionen skall 
bokföra alla sina utgifter och 
tillställa parterna slutredovisning 
över dessa.
11. Varje part som har ett sakligt 
intresse av den fråga som 
behandlas i 
undersökningsförfarandet och som 
kan påverkas av ett utlåtande i 
frågan kan intervenera i 
förfarandet med tillstånd av 
undersökningskommissionen.
12. 
Undersökningskommissionens 
beslut rörande procedurfrågor 
skall fattas med majoritetsbeslut. 
Undersökningskommissionens 
slutliga utlåtande skall redovisa 
majoritetens åsikt och innefatta 
varje avvikande åsikt.
13. 
Undersökningskommissionen skall 
presentera sitt slutliga utlåtande 
inom två månader från den dag då 
den bildades, om den inte finner 
det nödvändigt att förlänga 
tidsperioden som inte bör 
överskrida två månader.
14. 
Undersökningskommissionens 
slutliga utlåtande skall baseras på 
erkända vetenskapliga principer. 
Undersökningskommissionen skall 
vidarebefordra sitt slutliga 
utlåtande till parterna i 
undersökningsförfarandet och till 
sekretariatet.
BILAGA III
FÖRFARANDEN I ENLIGHET 
MED ARTIKEL 4
1. En upphovspart kan begära 
konsultationer med en annan part, 
i enlighet med punkterna 2 - 5 i 
denna bilaga, i syfte att fastställa 
huruvida denna part är en berörd 
part.
2. För en föreslagen eller 
befintlig farlig verksamhet skall 
upphovsparten för att säkerställa 
lämpliga och effektiva 
konsultationer se till att varje part 
som den anser vara en berörd part 
underrättas på lämpliga nivåer så 
tidigt som möjligt och senast när 
den informerar sin egen allmänhet 
om den föreslagna eller befintliga 
verksamheten. Vad avser befintlig 
farlig verksamhet skall en sådan 
underrättelse ske senast två år efter 
det att denna konvention har trätt i 
kraft för en upphovspart.
3. Underrättelsen skall bland 
annat innehålla
a) information om den farliga 
verksamheten, inklusive varje 
tillgänglig information eller 
rapport, såsom information 
framtagen i enlighet med artikel 6, 
om dess möjliga 
gränsöverskridande effekter i 
händelse av en industriolycka,
b) en uppgift om en rimlig 
tidsperiod, inom vilken ett svar 
enligt punkt 4 i denna bilaga krävs, 
med hänsyn till verksamhetens art, 
och kan även omfatta den 
information som anges i punkt 4 
av denna bilaga,
4. De parter som underrättats 
skall inom den tid som anges i 
underrättelsen svara 
upphovsparten och därvid erkänna 
mottagandet av underrättelsen 
samt ange om de avser inleda 
konsultationer.
5. Om en part som underrättats 
uppger att den inte avser att inleda 
konsultationer, eller om den inte 
svarar inom den tid som anges i 
underrättelsen, skall 
bestämmelserna i de följande 
punkterna i denna bilaga inte 
tillämpas. Under sådana 
omständigheter utgör detta inget 
hinder för upphovsparten att 
bestämma huruvida den skall 
genomföra en bedömning och en 
analys på grundval av sin 
nationella lagstiftning och 
rättspraxis.
6. Sedan upphovsparten mottagit 
ett svar från en part som 
underrättats, med uppgift om dess 
önskan att inleda konsultationer, 
skall upphovsparten, om så inte 
redan skett, lämna den 
underrättade parten
a) relevant information om 
tidsplanen för analys, inbegripet 
en uppgift om tidsplanen för 
överlämnande av kommentarer,
b) relevant information om den 
farliga verksamheten och dess 
gränsöverskridande effekter i 
händelse av en industriolycka,
c) tillfälle att delta i 
utvärderingar av information eller 
varje rapport om möjliga 
gränsöverskridande effekter.
7. En berörd part skall, på 
begäran av upphovsparten, förse 
denna med den information som 
rimligen kan erhållas rörande det 
område under den berörda partens 
jurisdiktion som kan beröras, när 
sådan information är nödvändig 
för förberedandet av bedömning, 
analys och åtgärder. Informationen 
skall lämnas omedelbart och, om 
så är lämpligt, genom ett 
gemensamt organ, där ett sådant 
finns.
8. Upphovsparten skall direkt 
tillställa den berörda parten, om så 
är lämpligt, eller genom ett 
gemensamt organ, där ett sådant 
finns, dokumentation om analys 
och bedömning enligt bilaga V, 
punkterna 1 och 2.
9. De berörda parterna skall 
underrätta allmänheten i områden 
som rimligen kan tänkas bli 
påverkade av den farliga 
verksamheten samt ordna med 
distribution av dokumentationen 
om analys och bedömning till 
denna och till myndigheter inom 
de berörda områdena. Parterna 
skall se till att de får tillfälle att 
kommentera eller invända emot 
den farliga verksamheten samt att 
deras synpunkter inom rimlig tid 
underställs upphovspartens 
behöriga myndighet, antingen 
direkt till myndigheten eller, när så 
är lämpligt, genom upphovsparten.
10. Upphovsparten skall efter att 
ha färdigställt dokumentationen 
om analys och bedömning utan 
oskälig tidsåtgång inleda 
konsultationer med den berörda 
parten rörande bland annat den 
farliga verksamhetens 
gränsöverskridande effekter i 
händelse av en industriolycka och 
åtgärder för att minska eller 
eliminera dess effekter. 
Konsultationerna kan avse
a) möjliga alternativ till den 
farliga verksamheten, inklusive 
alternativet inga åtgärder, samt 
eventuella åtgärder för att 
begränsa gränsöverskridande 
effekter på upphovspartens 
bekostnad,
b) andra former av möjligt 
ömsesidigt bistånd för att minska 
gränsöverskridande effekter,
c) andra lämpliga frågor.
De berörda parterna skall, när 
sådana konsultationer inleds, 
komma överens om en rimlig 
tidsram för konsultationsperiodens 
längd. Sådana konsultationer skall 
ledas av ett lämpligt gemensamt 
organ, där det finns ett sådant.
11. De berörda parterna skall 
säkerställa att vederbörlig hänsyn 
tas till analysen och bedömningen 
samt till de kommentarer som 
erhållits i enlighet med punkt 9 i 
denna bilaga och till resultatet av 
de konsultationer som det hän-
visas till i punkt 10 av denna 
bilaga.
12. Upphovsparten skall 
underrätta de berörda parterna om 
varje beslut om verksamheten 
samt om de skäl och beaktanden 
som låg till grund för detta.
13. Om ytterligare relevant 
information om de 
gränsöverskridande effekterna av 
en farlig verksamhet, som inte var 
tillgänglig vid tidpunkten för 
konsultationerna om verksamheten 
i fråga, blir tillgänglig för en 
berörd part, skall denna part 
omedelbart underrätta den andra 
berörda parten eller de andra 
berörda parterna. Om en av de 
berörda parterna begär detta, skall 
förnyade konsultationer äga rum.
BILAGA IV
FÖREBYGGANDE ÅTGÄRDER 
ENLIGT ARTIKEL 6
Följande åtgärder får, med 
hänsyn till nationella lagar och 
sedvänjor, vidtas av parterna, 
behöriga myndigheter, 
företagsledningar eller med 
gemensamma ansträngningar: 
1. Uppsättande av allmänna eller 
särskilda mål rörande säkerheten.
2. Antagande av legislativa 
bestämmelser eller riktlinjer 
rörande säkerhetsåtgärder och 
säkerhetsnormer.
3. Identifiering av sådana farliga 
verksamheter som kräver speciella 
förebyggande åtgärder, som kan 
inkludera ett system för 
licensgivning eller auktorisation.
4. Utvärdering av riskanalyser 
eller säkerhetsstudier rörande 
farliga verksamheter samt en 
aktionsplan för genomförande av 
nödvändiga åtgärder.
5. Tillförande av erforderlig 
information för bedömning av 
risker till behöriga myndigheter.
6. Användning av lämpligaste 
teknologi i syfte att förhindra 
industriolyckor och skydda 
människor och miljö.
7. Genomförande, i syfte att 
förhindra industriolyckor, av 
lämplig utbildning och övning av 
alla de personer som på platsen är 
sysselsatta inom farliga 
verksamheter under såväl normala 
som onormala förhållanden.
8. Upprättande av interna 
ledningsstrukturer och sedvänjor, 
avsedda att effektivt tillämpa och 
upprätthålla 
säkerhetsbestämmelser.
9. Övervakning och granskning 
av farliga verksamheter samt 
genomförande av inspektioner.
BILAGA V
ANALYS OCH BEDÖMNING
1. Analysen och bedömningen 
av den farliga verksamheten bör 
utföras i en omfattning och med en 
grundlighet som kan variera 
beroende på syftet.
2. Följande uppställning belyser, 
vad avser de berörda artiklarna, de 
frågor som bör beaktas i analysen 
och bedömningen i angivna syften:
-----------------------------------------
Analysens syfte 
Räddningstjänstberedskap enligt 
artikel 8 
Frågor att beakta:
1) Mängder av och egenskaper 
hos farliga ämnen inom 
anläggningen.
2) Korta beskrivande scenarier 
av representativa exempel på 
industriolyckor som kan bli en 
följd av den farliga verksamheten, 
inklusive en uppgift om 
sannolikhet för var och en av 
dessa.
3) För varje scenario:
a) den ungefärliga mängden som 
kan omfattas av ett utsläpp, 
b) omfattningen av och graden 
av allvar hos följderna av dessa för 
såväl människor som miljö under 
förmånliga och oförmånliga 
omständigheter, inbegripet 
utsträckningen av de riskzoner 
som uppstår som en följd av 
utsläppet,
c) den tid inom vilken 
industriolyckan skulle kunna 
utvecklas från den händelse som 
initierat den,
d) varje åtgärd som skulle kunna 
vidtas för att minimera en trolig 
upptrappning.
4) Storleken och fördelningen av 
befolkningen i omgivningen, 
inklusive alla större 
befolkningskon-centrationer, 
eventuellt i riskzonen.
5) Denna befolknings ålder, 
rörlighet och ömtålighet.
-----------------------------------------
Beslutsfattande om lokalisering 
enligt artikel 7
Utöver punkterna 1) - 5) ovan:
6) Graden av allvar för den 
skada som åsamkats människor 
och miljö, beroende på utsläppets 
art och omständigheterna kring 
detta.
7) Avståndet från platsen för 
den farliga verksamheten, där 
skadliga effekter för människor 
och miljö rimligen skulle kunna 
inträffa i händelse av en 
industriolycka.
8) Samma information inte 
endast om den aktuella situationen 
utan också för planerad eller 
rimligen förutsägbar framtida 
utveckling.
-----------------------------------------
Information till allmänheten 
enligt artikel 9
-----------------------------------------
Utöver punkterna 1) - 4) ovan:
9) Människor som skulle kunna 
påverkas av en industriolycka.
-----------------------------------------
Förebyggande åtgärder enligt 
artikel 6
Utöver punkterna 4 – 9 ovan 
kommer mera detaljerade 
versioner av beskrivningar och 
bedömningar enligt punkterna 1) - 
3) att behövas för förebyggande 
åtgärder. Utöver dessa 
beskrivningar och bedömningar 
bör även följande frågor täckas:
10) På vilka villkor och i vilka 
mängder farligt material hanteras.
11) En förteckning över 
scenarierna för de typer av 
industriolyckor som har allvarliga 
effekter, inklusive exempel som 
täcker hela raden av storlekar på 
olyckor samt möjligheten av 
effekter från närliggande 
verksamheter.
12) För varje scenario en 
beskrivning av de händelser som 
skulle kunna ge upphov till en 
industriolycka och de steg genom 
vilka den skulle kunna trappas 
upp.
13) En bedömning, åtminstone i 
allmänna ordalag, av 
sannolikheten av varje steg som 
inträffar, med hänsyn till 
arrangemangen under 14).
14) En beskrivning av de 
förebyggande åtgärderna, såväl 
vad gäller utrustning som 
förfaranden som utformats för att 
minimera sannolikheten av att 
varje steg inträffar.
15) En bedömning av de 
effekter som avvikelser från 
normala driftsvillkor skulle kunna 
ha, samt de systematiska 
arrangemang för ett säkert 
driftsavbrott vid den farliga 
verksamheten eller en del av denna 
vid en olyckshändelse, samt 
behovet av att öva personalen för 
att säkerställa att avvikelser som 
skulle kunna vara allvarliga 
konstateras på ett tidigt stadium 
och att lämpliga åtgärder vidtas.
(16) En bedömning av den 
utsträckning i vilken förändringar, 
reparationsarbeten och 
underhållsarbeten inom den farliga 
verksamheten skulle kunna 
medföra att man riskerade att 
åsidosätta säkerhetsåtgärderna 
samt de systematiska 
arrangemangen för att säkerställa 
att kontrollen bibehålls. 
BILAGA VI
BESLUTSFATTANDE OM 
LOKALISERING ENLIGT 
ARTIKEL 7
De frågor som bör beaktas enligt 
artikel 7 belyses av följande:
1. Resultaten av riskanalys och 
bedömning, inbegripet en 
bedömning enligt bilaga V av de 
fysiska särdragen i det område där 
den farliga verksamheten planeras.
2. Resultaten av 
samrådsförfaranden och av 
förfaranden för allmänhetens 
deltagande.
3. En analys av ökningen eller 
minskningen av den risk som 
förorsakas av en utveckling inom 
den utsatta partens territorium i 
förhållande till en befintlig farlig 
verksamhet inom upphovspartens 
territorium.
4. Bedömningen av 
miljöriskerna, inbegripet 
gränsöverskridande effekter.
5. En bedömning av de nya 
farliga verksamheter som skulle 
kunna skapa risker.
6. En uppskattning av 
lokaliseringen av nya och 
betydelsefulla ändringar av 
befintliga farliga verksamheter på 
säkert avstånd från befintliga 
befolkningscentra, samt 
upprättande av ett 
säkerhetsområde omkring farliga 
verksamheter; inom sådana 
områden bör sådan utveckling som 
skulle kunna öka den för risk 
utsatta befolkningen eller på annat 
sätt öka risken utredas noga.
BILAGA VII
ÅTGÄRDER FÖR 
RÄDDNINGSTJÄNSTBEREDSK
AP ENLIGT ARTIKEL 8
1. Alla beredskapsplaner, såväl 
inom anläggningen och utanför 
denna, bör samordnas så att en 
omfattande och effektiv insats vid 
industriolyckor uppnås.
2. Beredskapsplanerna bör 
innefatta nödvändiga åtgärder för 
lokalisering av olyckshändelser 
och förhindra eller minimera deras 
gränsöverskridande effekter. De 
bör även inbegripa arrangemang 
för att varna människor och, när så 
är lämpligt, 
evakueringsarrangemang, andra 
skydds- eller räddningsåtgärder 
samt hälso- och sjukvård.
3. Beredskapsplaner bör förse 
personal inom anläggningen, 
människor som kan påverkas 
utanför anläggningen och 
räddningsstyrkor med detaljerad 
information om de tekniska och 
organisatoriska förfaranden som är 
lämpliga vid insatser i händelse av 
en industriolycka som kan få 
gränsöverskri-dande effekter samt 
för att förhindra och minimera 
effekterna på människor och 
miljön såväl inom anläggningen 
som utanför denna.
4. Exempel på frågor som skulle 
kunna täckas av beredskapsplaner 
inom anläggningen innefattar
a) organisatoriska roller och 
ansvar på platsen för hantering av 
en olyckshändelse,
b) en beskrivning av de åtgärder 
som bör vidtas i händelse av en 
industriolycka eller ett 
överhängande hot om en sådan, i 
syfte att kontrollera 
omständigheten eller händelsen, 
eller detaljerad information om var 
en sådan beskrivning kan finnas,
c) en beskrivning av den 
utrustning och de resurser som står 
till förfogande,
d) alarmeringssystem för snabbt 
alarm till den offentliga 
myndigheten, som är ansvarig för 
räddningstjänstinsatser utanför 
anläggningen, om industriolyckor, 
vari inbegrips den typ av 
information som bör inkluderas i 
ett första larm samt arrangemang 
för att tillhandahålla mer 
detaljerad information, när sådan 
blir tillgänglig,
e) arrangemang för att öva 
personal för de uppgifter som den 
förväntas fullgöra.
5. Exempel på frågor som skulle 
kunna täckas av beredskapsplaner 
för området utanför anläggningen 
innefattar 
a) organisatoriska roller och 
ansvar utanför anläggningen för 
hantering av en olyckshändelse, 
inbegripet uppgifter om hur 
integrering av planerna inom 
anläggningen skall uppnås,
b) metoder och förfaranden som 
skall tillämpas av räddningstjänst- 
och sjukvårdspersonal,
c) metoder för att snabbt utpeka 
det utsatta området,
d) arrangemang för att 
säkerställa att omedelbar 
underrättelse om industriolycka 
sker till utsatta eller potentiellt 
utsatta parter och att denna 
förbindelse därefter uppehålls,
e) identifiering av resurser som 
är nödvändiga för att tillämpa 
planen och 
samordningsarrangemangen,
f) arrangemang för att 
tillhandahålla information till 
allmänheten inbegripet, när så är 
lämpligt, arrangemang för att 
förstärka och repetera den 
information som allmänheten 
tillhandahålls i enlighet med 
artikel 9,
g) arrangemang för utbildning 
och övningar.
6. Beredskapsplaner kan 
innefatta åtgärder för hantering, 
uppsamling, sanering, lagring, 
undanskaffande och säker 
kvittblivning av farliga ämnen och 
förorenat material samt 
återställning.
BILAGA VIII
INFORMATION TILL 
ALLMÄNHETEN ENLIGT 
ARTIKEL 9
1. Namnet på företaget, adressen 
till den farliga verksamheten och 
identifiering genom angivande av 
den befattning som den person 
som lämnar informationen 
innehar.
2. En lättfattlig förklaring av 
den farliga verksamheten, 
inbegripet riskerna.
3. Allmänna benämningar eller 
artnamn eller den allmänna 
klassificeringen efter 
farlighetsgrad av de ämnen och 
preparat som är involverade i den 
farliga verksamheten, samt en 
uppgift om deras huvudsakliga 
farliga egenskaper.
4. Allmän information om 
resultatet av en 
miljökonsekvensbeskrivning, om 
en sådan finns tillgänglig och är 
relevant.
5. Allmän information avseende 
arten av en industriolycka, som 
möjligen skulle kunna inträffa i 
samband med den farliga 
verksamheten, inbegripet dess 
potentiella effekter på 
befolkningen och miljön.
6. Lämplig information om hur 
den utsatta befolkningen kommer 
att varnas och hållas informerad i 
händelse av en industriolycka.
7. Lämplig information om de 
åtgärder som bör vidtas av den 
utsatta befolkningen och om det 
sätt den skall uppträda på i 
händelse av en industriolycka.
8. Lämplig information om de 
arrangemang som gjorts med 
avseende på den farliga 
verksamheten, inbegripet 
samordningen med 
räddningstjänsten, för insatser vid 
industriolyckor, i syfte att minska 
industriolyckornas omfattning och 
begränsa deras effekter.
9. Allmän information om den 
kommande räddningstjänstens be-
redskapsplaner för insatser utanför 
anläggningen, vilka utarbetats för 
att avhjälpa effekter utanför 
anläggningen, inbegripet de 
gränsöverskridande effekterna av 
en industriolycka.
10. Allmän information om 
speciella krav och villkor som den 
farliga verksamheten är 
underkastad i enlighet med 
relevanta nationella regler 
och/eller administrativa 
bestämmelser, inbegripet licens-
givnings- eller 
auktorisationssystem.
11. Detaljerad information om 
var ytterligare relevant 
information kan erhållas.
BILAGA IX
ALARMERINGSSYSTEM FÖR 
INDUSTRIOLYCKOR ENLIGT 
ARTIKEL 10
1. Alarmeringssystem för 
industriolyckor skall möjliggöra 
snabbast möjliga överföring av 
data och prognoser enligt tidigare 
fastställda koder med användning 
av kompatibla dataöverförings- 
och databehandlingssystem för 
varsel vid olyckor och räddnings-
tjänstinsatser samt för åtgärder 
som syftar till att minimera och 
hindra följderna av 
gränsöverskridande effekter, 
varvid hänsyn skall tas till olika 
behov på olika nivåer.
2. Alarmeringen vid industri-
olyckor skall innefatta följande:
a) arten och omfattningen av 
industriolyckan, de farliga ämnen 
som är involverade (om dessa är 
kända) och svårighetsgraden av 
dess möjliga effekter,
b) tidpunkten och den exakta 
platsen för olyckan,
c) sådan annan tillgänglig 
information som behövs för en 
effektiv insats efter 
industriolyckan.
3. Alarmeringen vid 
industriolyckan skall med 
lämpliga intervaller eller, vid 
behov, kompletteras med 
ytterligare relevant information 
om utvecklingen av läget vad 
avser gränsöverskridande effekter.
4. Regelbundna prov och 
kontroller av effektiviteten hos 
alarmeringssystemen för industri-
olyckor skall företas, inbegripet 
regelbunden övning av berörd 
personal. När så är lämpligt skall 
prov, kontroller och övning 
genomföras samordnat.
BILAGA X
ÖMSESIDIGT BISTÅND 
ENLIGT ARTIKEL 12
l. Den begärande parten är 
ansvarig för den övergripande 
ledningen, kontrollen, 
samordningen och övervakningen 
av biståndet. Den personal som 
deltar i biståndsaktionen skall 
handla i enlighet med den 
begärande partens relevanta lagar. 
Den begärande partens behöriga 
myndigheter skall samarbeta med 
den myndighet som i enlighet med 
artikel 17 utsetts av den 
biståndsgivande parten, vilken är 
ansvarig för den omedelbara 
operationella ledningen av den 
personal och utrustning som 
tillhandahålls av den 
biståndsgivande parten.
2. Den begärande parten skall så 
långt möjligt tillhandahålla lokala 
resurser och tjänster för att 
biståndet skall kunna 
administreras på ett bra och 
effektivt sätt samt säkerställa 
skyddet av personal, utrustning 
och material som i detta syfte 
införts till dess territorium av den 
biståndsgivande parten eller på 
dennas vägnar.
3. Om inte annat överenskoms 
mellan de berörda parterna, skall 
bistånd tillhandahållas på den 
begärande partens bekostnad. Den 
biträdande parten får när som helst 
avstå från att helt eller delvis få 
ersättning för kostnaderna.
4. Den begärande parten skall på 
allt sätt anstränga sig för att ge den 
bistående parten samt personer 
som handlar på dennas vägnar de 
privilegier, den immunitet eller de 
resurser som behövs för ett snabbt 
genomförande av 
biståndsuppgifterna. Den 
begärande parten skall inte behöva 
tillämpa denna bestämmelse på 
sina egna medborgare eller fast 
bosatta personer eller ge dem de 
privilegier och den immunitet som 
avses ovan.
5. En part skall på begäran av 
den begärande eller den biträdande 
parten sträva efter att underlätta 
befordran genom dess territorium 
av vederbörligen anmäld 
biståndspersonal samt utrustning 
och egendom som skall användas i 
biståndssyfte till och från den 
begärande parten.
6. Den begärande parten skall 
underlätta för vederbörligen 
anmäld biståndspersonal samt 
utrustning och egendom som skall 
användas i biståndssyfte att 
komma in till, vistas i samt lämna 
dess nationella territorium.
7. Vad avser de handlingar som 
utgör en direkt följd av det givna 
biståndet, skall den begärande 
parten i fråga om dödsfall eller 
personskada, skada på eller förlust 
av egendom eller miljöskada som 
inträffat inom dess territorium 
under den tid det begärda biståndet 
givits, hålla den biståndsgivande 
parten eller de personer som 
handlar på dess vägnar skadeslösa 
samt kompensera dem för dödsfall 
eller skada som drabbat dem samt 
för förlust av eller skada på 
utrustning eller annan egendom 
som används för biståndet. Den 
begärande parten skall ansvara för 
handläggningen av yrkanden från 
tredje part mot den biträdande 
parten eller de personer som 
handlar på dennas vägnar.
8. De berörda parterna skall nära 
samarbeta i syfte att underlätta 
biläggande av rättsliga förfaranden 
och yrkanden som skulle kunna bli 
följden av biståndsverksamheten.
9. Varje part får begära bistånd 
vad gäller läkarvård eller tillfällig 
flyttning inom en annan parts 
territorium av personer som råkat 
ut för en olycka.
10. Den utsatta eller begärande 
parten får när som helst, efter 
lämpligt samråd och genom 
underrättelse, begära att det enligt 
denna konvention erhållna och 
lämnade biståndet upphör. Så snart 
en sådan begäran har gjorts, skall 
de berörda parterna samråda med 
varandra i syfte att vidta 
arrangemang för att biståndet skall 
upphöra på ett riktigt sätt.
BILAGA XI
INFORMATIONSUTBYTE 
ENLIGT ARTIKEL 15
Information skall innefatta 
följande punkter, vilka också kan 
bli föremål för multilateralt och 
bilateralt samarbete:
a) lagstiftnings- och 
administrativa åtgärder, riktlinjer, 
mål och prioriteringar för 
förebyggande, beredskap och 
insatser samt vetenskaplig 
verksamhet och tekniska åtgärder 
för att minska risken för 
industriolyckor till följd av farliga 
verksamheter, inbegripet 
begränsning av 
gränsöverskridande effekter,
b) åtgärder och räddningstjänst-
planer på lämplig nivå, vilka berör 
andra parter,
c) program för kontroll, 
planering, forskning och 
utveckling, inbegripet 
genomförande och uppföljning,
d) åtgärder som vidtagits i fråga 
om förhindrande av, beredskap för 
och räddningstjänstinsatser vid 
industriolyckor,
e) erfarenhet av industriolyckor 
samt samarbete om insatser vid 
industriolyckor med 
gränsöverskridande effekter,
f) Utvecklingen och 
tillämpningen av bästa tillgängliga 
teknologi för att förbättra 
miljöskydd och säkerhet,
g) räddningstjänstens beredskap 
och insatser,
h) metoder som används för att 
förutse risker, inbegripet kriterier 
för kontroll och bedömning av 
gränsöverskridande effekter.
BILAGA XII
ÖMSESIDIGA BISTÅNDSUPP-
GIFTER ENLIGT ARTIKEL 18, 
PUNKT 4
1. Information och 
datainsamling samt spridning
a) upprättande och hantering av 
ett alarmeringssystem för 
industriolyckor, som kan ge 
information om industriolyckor 
och experter i syfte att snarast 
möjligt få hjälp av experter i 
samband med biståndsgivning,
b) upprättande och drift av en 
databank för mottagande, 
behandling och spridning av 
nödvändig information om 
industriolyckor, inbegripet 
effekterna av dessa, samt om 
vidtagna åtgärder och effekterna 
av dessa,
c) upprättande och fortsatt 
uppdatering av en lista över farliga 
ämnen, inklusive deras relevanta 
egenskaper, samt över information 
om hur dessa skall hanteras i 
händelse av en industriolycka,
d) upprättande och uppdatering 
av ett expertregister för att 
tillhandahålla rådgivning och 
andra slag av bistånd avseende 
förebyggande-  beredskaps- och 
räddningstjänståtgärder, inklusive 
åtgärder för återställande,
e) uppdatering av en lista över 
farliga verksamheter,
f) upprättande och uppdatering 
av en lista över farliga ämnen 
enligt bilaga 1, del 1.
2. Forskning, utbildning och 
metodologi
a) utveckling och framtagning 
av modeller baserade på erfarenhet 
av industriolyckor, samt scenarier 
för förebyggande-, beredskaps- 
och räddningstjänståtgärder, 
b) främjande av utbildning och 
övning, organiserande av 
internationella symposier samt 
främjande av forsknings- och 
utvecklingssamarbete.
3. Tekniskt bistånd
a) fullföljande av rådgivande 
uppgifter syftande till att förstärka 
möjligheten att tillämpa 
förebyggande-, beredskaps- och 
räddningstjänståtgärder,
b) genomförande, på begäran av 
en part, av inspektion av dess 
farliga verksamheter samt 
tillhandahållande av bistånd vid 
organiserande av dess nationella 
inspektioner i enlighet med kraven 
i denna konvention.
4. Bistånd i händelse av en 
olyckshändelse.
Tillhandahållande, på en parts 
begäran, av bistånd genom att 
bland annat sända experter till 
platsen för en industriolycka för 
att lämna rådgivande och andra 
former av bistånd för insatser vid 
en industriolycka.
BILAGA XIII 
SKILJEDOM
1. Kärandeparten eller 
kärandeparterna skall underrätta 
sekretariatet om att parterna har 
kommit överens om att hänskjuta 
tvisten till skiljedom i enlighet 
med artikel 21 punkt 2 i denna 
konvention. I underrättelsen skall 
anges vilken fråga skiljedomen 
skall avse och de artiklar i denna 
konvention, vars tolkning eller 
tillämpning är omstridd skall 
särskilt inkluderas. Sekretariatet 
skall vidarebefordra den sålunda 
erhållna informationen till alla 
parter i denna konvention.
2. Skiljedomstolen skall bestå av 
tre ledamöter. Kärandeparten eller 
kärandeparterna och den andra 
parten eller parterna i tvisten skall 
utnämna en skiljedomare och de 
två sålunda utnämnda 
skiljedomarna skall gemensamt 
utse den tredje, som skall vara 
skiljedomstolens ordförande. Den 
senare skall inte vara medborgare i 
något land som är part i tvisten 
och inte heller vara stadigvarande 
bosatt inom någon av dessa parters 
territorier, vara anställd av någon 
av dem eller ha befattat sig med 
målet i någon annan egenskap.
3. Om skiljedomstolens 
ordförande inte har utsetts inom 
två månader efter utnämnandet av 
den andre skiljedomaren, skall 
exekutivsekreteraren för 
Ekonomiska kommissionen för 
Europa på begäran av endera 
parten i tvisten utse ordföranden 
inom en tvåmånadersperiod.
4. Om en av parterna i tvisten 
inte utnämner en skiljedomare 
inom två månader efter 
mottagandet av anmodan kan den 
andra parten underrätta 
exekutivsekreteraren för 
Ekonomiska kommissionen för 
Europa, som skall utse 
skiljedomstolens ordförande inom 
ytterligare en tvåmånadersperiod. 
Efter utnämningen skall 
skiljedomstolens ordförande 
anmoda den part som inte utnämnt 
någon skiljedomare att göra detta 
inom två månader. Om parten 
underlåter att göra detta inom 
denna period skall ordföranden 
underrätta exekutivsekreteraren för 
Ekonomiska kommissionen för 
Europa, som skall göra denna 
utnämning inom en 
tvåmånadersperiod.
5. Skiljedomstolen skall 
meddela sitt beslut i enlighet med 
folkrätten och bestämmelserna i 
denna konvention.
6. En skiljedomstol tillsatt enligt 
dessa bestämmelser skall själv 
utarbeta sina procedurregler.
7. Skiljedomstolens beslut både 
vad gäller processordning och 
innehåll skall fattas med enkel 
majoritet bland ledamöterna.
8. Domstolen kan vidta alla 
lämpliga åtgärder för att fastställa 
fakta.
9. Parterna i tvisten skall 
underlätta skiljedomstolense 
arbete och skall i synnerhet genom 
att använda alla tillgängliga medel
a) förse domstolen med all 
relevant dokumentation, 
hjälpmedel och information, och
b) möjliggöra för domstolen att 
vid behov kalla vittnen eller 
experter för att få ta del av deras 
utsagor.
10. Parterna i tvisten och 
skiljedomarna skall skydda alla 
konfidentiella uppgifter som de får 
i förtroende under processen i 
skiljedomstolen.
11. Skiljedomstolen kan, på 
begäran av någon av parterna, 
rekommendera tillfälliga 
skyddsåtgärder.
12. Om en av partema i tvisten 
inte inställer sig hos 
skiljedomstolen eller inte lyckas 
med att försvara sin sak, kan den 
andra parten begära att 
skiljedomstolen fortsätter 
förhandlingarna och avger sitt 
slutliga beslut. En parts frånvaro 
eller en parts misslyckande med 
att försvara sin sak skall inte 
utgöra något hinder för sitt 
fortsätta förhandlingarna.
13. Skiljedomstolen kan pröva 
och besluta om motyrkanden som 
direkt härrör från den sak som är 
föremål för tvist.
14. Såvida inte skiljedomstolen 
beslutar annat på grund av målets 
speciella omständigheter, skall 
kostnaderna för domstolen, 
inklusive ersättningen till dess 
ledamöter, till lika delar bäras av 
parterna i tvisten. Domstolen skall 
bokföra alla sina utgifter och 
tillställa parterna slutredovisning 
över dessa.
15. Varje part i denna 
konvention som har ett rättsligt 
anspråk i den sak som är föremål 
för tvist och som kan påverkas av 
ett beslut i målet, kan med 
domstolens samtycke intervenera i 
förhandlingarna.
16. Skiljedomstolen skall 
meddela sitt utslag inom fem 
månader från det datum då den 
upprättas, såvida den inte finner 
det nödvändigt att utsträcka tiden 
vilket får ske med högst fem 
månader.
17. Skiljedomstolens utslag 
skall åtföljas av en redogörelse för 
skälen. Det skall vara slutligt och 
bindande för alla parter i tvisten. 
Utslaget skall av skiljedomstolen 
vidarebefordras till parterna i 
tvisten och till sekretariatet. 
Sekretariatet skall vidarebefordra 
den erhållna informationen till alla 
parter i denna konvention.
18. Varje tvist som uppstår 
mellan parterna beträffande 
tolkningen eller verkställandet av 
utslaget kan av någondera parten 
hänskjutas till den skiljedomstol 
som avkunnat utslaget eller, om 
denna inte kan uppta saken till 
behandling, till en annan domstol 
som tillsatts för detta.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om åtgärder för att förebygga och begränsa 
följderna av allvarliga kemikalieolyckor
Härigenom föreskrivs1 följande.
Syftet med lagen
1 § Syftet med denna lag är att förebygga allvarliga kemikalieolyckor och 
att begränsa följderna av sådana olyckor för människors hälsa och 
miljön.
Med miljö avses i denna lag även egendom.
Definitioner
2 § I denna lag används följande uttryck med nedan angiven betydelse.
Allvarlig kemikalieolycka: olycka med ett eller flera farliga ämnen 
inblandade, t.ex. utsläpp, brand eller explosion, som orsakas av ett 
okontrollerat händelseförlopp vid driften av en verksamhet som omfattas 
av denna lag, och som medför allvarlig och omedelbar eller fördröjd fara 
för människors hälsa, inom eller utanför verksamheten, eller för miljön.
Farliga ämnen: de ämnen, blandningar och beredningar som 
regeringen föreskriver och som förekommer som råvara eller som 
produkter, biprodukter, restprodukter och mellanprodukter, inbegripet 
sådana ämnen som rimligen kan bildas vid en olycka.
Verksamhet: hela det område som står under en verksamhetsutövares 
ledning eller flera verksamhetsutövares gemensamma ledning och där det 
finns farliga ämnen vid en eller flera anläggningar, inklusive 
infrastrukturer eller aktiviteter, som är gemensamma för eller hör till 
området.
Anläggning: en teknisk enhet inom en verksamhet där farliga ämnen 
tillverkas, används, hanteras eller förvaras. Detta inbegriper all 
utrustning, alla konstruktioner, ledningar, maskiner, verktyg, särskilda 
industrijärnvägsspår, lastkajer, bryggor, pirar, magasin eller liknande 
anordningar, flytande eller fasta som är nödvändiga för anläggningens 
drift.
Verksamhetsutövare: varje fysisk eller juridisk person som driver eller 
innehar en verksamhet eller anläggning eller som på annat sätt har rätt att 
fatta avgörande ekonomiska beslut om verksamhetens eller 
anläggningens tekniska drift. Om flera verksamheter med en gemensam 
ägare är samlokaliserade, skall dessa anses som en enda verksamhet och 
den gemensamma ägaren som verksamhetsutövare.
Lager: förekomst av en viss mängd farliga ämnen för lagring, 
förvaring eller magasinering.
Lagens tillämpningsområde
3 § Denna lag tillämpas på verksamheter där farliga ämnen förekommer i 
mängder som motsvarar eller överstiger de mängder som regeringen 
föreskriver.
Med förekomst av farliga ämnen avses den faktiska eller möjliga 
förekomsten av sådana ämnen i en verksamhet eller den förekomst av 
sådana ämnen som skulle kunna uppstå vid en okontrollerad industriell 
kemisk process.
4 § Lagen tillämpas inte på
1. faror som har samband med joniserande strålning,
2. sådan hantering av farliga ämnen som omfattas av lagen (1982:821) 
om transport av farligt gods,
3. transport av farliga ämnen i rörledningar utanför de verksamheter 
som omfattas av denna lag, eller
4. militär verksamhet.
5 § I fråga om verksamhet som kan ge upphov till allvarliga kemikalie-
olyckor tillämpas utöver denna lag även bestämmelser i annan lag.
När det gäller skydd mot ohälsa och olycksfall i arbete samt i sådana 
hänseenden i övrigt som huvudsakligen avser arbetsmiljön tillämpas 
bestämmelserna i arbetsmiljölagen (1977:1160).
Verksamhetsutövarnas skyldigheter 
6 § En verksamhetsutövare skall förebygga riskerna för allvarliga 
kemikalieolyckor. I de fall en allvarlig kemikalieolycka har inträffat är en 
verksamhetsutövare skyldig att begränsa följderna för människors hälsa 
och miljön.
Verksamhetsutövaren skall iaktta de allmänna hänsynsregler som 
anges i 2 kap. miljöbalken.
7 § Verksamhetsutövaren skall för sådan verksamhet som omfattas av 
denna lag göra en skriftlig anmälan till tillsynsmyndigheten innan 
byggnadsarbetena påbörjas eller verksamheten tas i drift.
En anmälan skall innehålla
1. uppgifter om de farliga ämnen som förekommer eller kan 
förekomma inom en anläggning,
2. en redogörelse för driften vid anläggningen eller lagret, samt
3. en beskrivning av verksamhetens omgivning.
Om verksamheten omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken får 
regeringen föreskriva begränsningar av anmälningsskyldigheten. Även i 
övrigt får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer 
meddela närmare föreskrifter om vad anmälan skall innehålla.
Om väsentliga förändringar sker i verksamheten, skall 
verksamhetsutövaren anmäla detta till tillsynsmyndigheten. 
8 § Verksamhetsutövaren skall utarbeta ett handlingsprogram för hur 
allvarliga kemikalieolyckor skall förebyggas.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får 
meddela närmare föreskrifter om vad handlingsprogrammet skall 
innehålla.
9 § Regeringen får meddela föreskrifter om att verksamheter som inte 
omfattas av tillståndsplikten enligt miljöbalken ändå skall 
tillståndsprövas enligt det förfarande som anges i 22 kap. miljöbalken, 
innan verksamheten anläggs eller ändras.
10 § Regeringen får meddela föreskrifter om att för vissa verksamheter 
skall en säkerhetsrapport upprättas.
En säkerhetsrapport skall innehålla
1. information om hur verksamhetens driftsystem och organisation har 
utformats för att förebygga allvarliga kemikalieolyckor,
2. en beskrivning av verksamhetens omgivning,
3. en beskrivning av anläggningen och de farliga ämnen som 
förekommer eller kan förekomma där,
4. en identifiering och analys av olycksrisker, samt
5. uppgifter om förebyggande åtgärder för att förhindra och begränsa 
följderna av en allvarlig kemikalieolycka.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får 
meddela närmare föreskrifter om vad säkerhetsrapporten skall innehålla 
samt föreskrifter om undantag från bestämmelserna i första stycket.
11 § Säkerhetsrapporten skall förnyas vart femte år eller tidigare, om det 
finns särskilda skäl. Säkerhetsrapporten skall lämnas till 
tillsynsmyndigheten.
Planer för interna räddningsinsatser
12 § Verksamhetsutövare vars verksamhet omfattas av kravet på 
säkerhetsrapport skall i samråd med kommunen och de anställda upprätta 
en intern plan för räddningsinsatser. Denna plan skall ingå i 
säkerhetsrapporten.
Den interna planen skall förnyas vart tredje år eller när det annars finns 
anledning till det. Planen skall lämnas till tillsynsmyndigheten som skall 
granska den.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får 
meddela närmare föreskrifter om planens innehåll.
Samlokaliserad verksamhet
13 § I säkerhetsarbetet skall verksamhetsutövarna, utöver förhållandena 
vid den egna verksamheten, även ta hänsyn till andra faktorer i 
omgivningen som kan påverka säkerheten. Närheten till annan 
verksamhet som omfattas av lagen skall särskilt beaktas.
Vid utredningen av om det finns sådana faktorer som sägs i första 
stycket skall verksamhetsutövaren samråda med statliga och kommunala 
myndigheter, organisationer och enskilda som kan ha intresse i saken. 
Om det behövs för utredningen, får verksamhetsutövaren begära hjälp 
från tillsynsmyndigheten enligt 21 §.
Förekomsten av nämnda faktorer samt åtgärder som av den 
anledningen vidtagits eller planerats skall redovisas i anmälan och i 
säkerhetsrapporten.
Information
14 § Kommunen skall se till att personer som löper risk att påverkas av 
en allvarlig kemikalieolycka vid en verksamhet som omfattas av kravet 
på säkerhetsrapport informeras om vilka säkerhetsåtgärder som skall 
vidtas och hur man skall förfara vid en olycka. Detta gäller även i 
förhållande till personer i en annan kommun eller utomlands.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får 
meddela föreskrifter om vad informationen skall innehålla.
Verksamhetsutövarna skall svara för kostnaderna för den information 
som skall lämnas enligt första stycket.
Tillsyn
Allmänt om tillsynen
15 § Statens räddningsverk, länsstyrelsen och kommunerna (tillsyns-
myndigheterna) skall, i enlighet med vad regeringen bestämmer, ha 
tillsyn över att denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av 
lagen följs.
Länsstyrelsen och kommunerna skall ha tillsyn över verksamhet som 
omfattas av tillståndsplikt enligt miljöbalken i enlighet med den 
ansvarsfördelning för tillsynen av miljöfarlig verksamhet som följer av 
miljöbalken. Tillsynsmyndigheterna skall samordna tillsynen med den 
tillsyn som sker enligt miljöbalken.
För verksamhet som inte omfattas av andra stycket skall länsstyrelsen 
vara tillsynsmyndighet. Länsstyrelsen får överlåta åt en kommun ha 
tillsynen om kommunen gjort framställning om det.
16 § Om en kommun gjort framställning om att tillsynen skall överlåtas  
enligt 15 § tredje stycket och länsstyrelsen finner att tillsynen inte bör 
överlåtas, skall länsstyrelsen med eget yttrande överlämna ärendet till 
regeringen för avgörande, om kommunen begär det.
Länsstyrelsen får återkalla överlåtelsen av tillsynen till en kommun. 
Om regeringen har beslutat om överlåtelse, skall regeringen besluta om 
återkallelse.
17 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får 
meddela föreskrifter om att tillsynsmyndigheterna skall lämna sådana 
uppgifter som behövs för att en central tillsynsmyndighet skall kunna 
fullgöra sitt samordnande, kontrollerande och uppföljande ansvar.
18 § Tillsynsmyndigheterna skall utarbeta ett tillsynsprogram för varje 
verksamhet. För verksamheter som omfattas av kravet på 
säkerhetsrapport skall tillsynsprogrammet grunda sig på en analys och en 
planmässig bedömning av riskerna för allvarliga kemikalieolyckor i 
samband med verksamheten.
Tillträde för tillsyn
19 § För tillsynen har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till en 
verksamhet. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få de upplysningar 
och tillgång till de handlingar som behövs för tillsynen.
Polismyndigheten skall lämna den hjälp som behövs för att tillsyns-
myndigheten skall få tillträde till en verksamhet.
Föreläggande och förbud
20 § En tillsynsmyndighet får meddela de förelägganden och förbud som 
behövs i ett enskilt fall för att säkerställa att denna lag eller föreskrifter 
som meddelas med stöd av lagen följs. Detsamma gäller för domar och 
beslut enligt miljöbalken.
Förelägganden och förbud får inte begränsa ett beslut eller en dom om 
tillstånd i ett ansökningsmål enligt miljöbalken som har rättskraft enligt 
24 kap. 1 § miljöbalken.
Mer ingripande åtgärder än vad som behövs i det enskilda fallet får 
inte tillgripas.
21 § Tillsynsmyndigheten får vid sådan utredning av effekter som sägs i 
13 § förelägga en verksamhetsutövare eller någon annan att lämna de 
uppgifter som behövs för utredningen.
Vite
22 § Beslut om förelägganden eller förbud får förenas med vite. Frågor 
om att döma ut vite prövas av miljödomstol. 
Verkställighet på den felandes bekostnad
23 § Om en verksamhetsutövare inte gör det som han eller hon är skyldig 
till enligt tillsynsmyndighetens föreläggande, får myndigheten vidta 
åtgärden på hans eller hennes bekostnad.
Övriga bestämmelser
24 § Om det finns särskilda skäl, får en tillsynsmyndighet bestämma att 
dess beslut skall gälla även om det överklagas.
Överklagande
25 § Beslut av tillsynsmyndighet enligt denna lag eller enligt föreskrifter 
som meddelas med stöd av denna lag får överklagas till miljödomstol.
Beslut om tillsynsprogram får inte överklagas.
                                     
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. För befintlig verksamhet som omfattas av lagen skall anmälan ges in 
till tillsynsmyndigheten senast den 1 januari 2000 samt 
säkerhetsrapporten respektive den interna planen för räddningsinsatser 
senast den 1 januari 2001.
Förslag till lag om ändring i miljöbalken 
Härigenom föreskrivs att 6 kap. 3 och 7 §§, 19 kap. 5 §, 22 kap. 1, 4, 6 
och 25 §§ samt 26 kap. 3 § miljöbalken skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 kap.
3 §
Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning är att identifiera och 
beskriva de direkta och indirekta effekter som en planerad verksamhet 
eller åtgärd kan medföra dels på människor, djur, växter, mark, vatten, 
luft, klimat, landskap och kulturmiljö, dels på hushållningen med mark, 
vatten och den fysiska miljön i övrigt, dels på annan hushållning med 
material, råvaror och energi. Vidare är syftet att möjliggöra en samlad 
bedömning av dessa effekter på människors hälsa och miljön. 
Utöver vad som sägs i första 
stycket är syftet med 
miljökonsekvensbeskrivningen att 
identifiera och bedöma faktorer i 
en planerad verksamhets 
omgivning som kan ge upphov till 
en allvarlig kemikalieolycka eller 
förvärra följderna av en sådan 
olycka. 
7 §
En miljökonsekvensbeskrivning för en verksamhet eller åtgärd som 
kan antas medföra en betydande miljöpåverkan skall innehålla de 
uppgifter som behövs för att uppfylla syftet enligt 3 §, däribland 
1. en beskrivning av verksamheten eller åtgärden med uppgifter om 
lokalisering, utformning och omfattning,
2. en beskrivning av de åtgärder som planeras för att skadliga 
verkningar skall undvikas, minskas eller avhjälpas, t.ex. hur det skall 
undvikas att verksamheten eller åtgärden medverkar till att en 
miljökvalitetsnorm enligt 5 kap. överträds,
3. de uppgifter som krävs för att påvisa och bedöma den huvudsakliga 
inverkan på människors hälsa, miljön och hushållningen med mark och 
vatten samt andra resurser som verksamheten eller åtgärden kan antas 
medföra,
4. en redovisning av alternativa platser, om sådana är möjliga, samt 
alternativa utformningar tillsammans med dels en motivering varför ett 
visst alternativ har valts, dels en beskrivning av konsekvenserna av att 
verksamheten eller åtgärden inte kommer till stånd, och
5. en icke-teknisk sammanfattning av de uppgifter som anges i 1–4.
I ett beslut enligt 4 § tredje stycket om att betydande miljöpåverkan 
kan antas får länsstyrelsen ställa krav på att även andra jämförbara sätt att 
nå samma syfte skall redovisas när alternativa utformningar som avses i 
första stycket 4 redovisas.
För verksamheter eller åtgärder som inte kan antas medföra en 
betydande miljöpåverkan skall en miljökonsekvensbeskrivning innehålla 
vad som anges i första stycket, i den utsträckning det behövs med hänsyn 
till verksamhetens eller åtgärdens art och omfattning.
Av 22 kap. 1 § första stycket 6 
framgår att i ett ansökningsmål 
skall en säkerhetsrapport ingå i de 
fall verksamheten omfattas av 
lagen (1999:0000) om åtgärder 
för att förebygga och begränsa 
följderna av allvarliga kemikalie-
olyckor.
19 kap.
5 §
I ärenden som prövas av 
länsstyrelser eller kommunala 
nämnder skall tillämpas 
bestämmelserna i 
I ärenden som prövas av 
länsstyrelser eller kommunala 
nämnder skall tillämpas 
bestämmelserna i 
1. 22 kap. 1 § första stycket om 
ansökans form och innehåll,
2. 22 kap. 2 § om en ansökans 
ingivande och brister i den,
3. 22 kap. 3 § om kungörelses 
innehåll,
4. 22 kap. 6 § om talerätt,
5. 22 kap. 9 § om rätt att 
företräda fastighet,
6. 22 kap. 12 § om sakkunniga,
7. 22 kap. 13 § om undersökning 
på platsen,
1. 22 kap. 1 § första stycket om 
ansökans form och innehåll,
2. 22 kap. 2 § om en ansökans 
ingivande och brister i den,
3. 22 kap. 3 § om kungörelses 
innehåll,
4. 22 kap. 6 § om talerätt,
5. 22 kap. 9 § om rätt att 
företräda fastighet,
6. 22 kap. 12 § om sakkunniga,
7. 22 kap. 13 § om undersökning 
på platsen,
8. 22 kap. 25 § första stycket   
1–3 och 5–10 samt andra stycket 
sista meningen och tredje stycket 
om tillståndsdoms innehåll,
9. 22 kap. 26 § om särskild dom,
10. 22 kap. 27 § första stycket, 
andra stycket andra meningen 
samt tredje stycket första 
meningen om uppskjutna frågor 
och provisoriska föreskrifter,
11. 22 kap. 28 § första stycket 
första meningen om 
verkställighetsförordnande, och
12. 23 kap. 3 § när det gäller 
särskild överklagan i frågor om 
sakkunniga som avses i 22 kap. 
12§.
8. 22 kap. 25 § första stycket   
1–3 och 5–11 samt andra stycket 
sista meningen och tredje stycket 
om tillståndsdoms innehåll,
9. 22 kap. 26 § om särskild dom,
10. 22 kap. 27 § första stycket, 
andra stycket andra meningen 
samt tredje stycket första 
meningen om uppskjutna frågor 
och provisoriska föreskrifter,
11. 22 kap. 28 § första stycket 
första meningen om 
verkställighetsförordnande, och
12. 23 kap. 3 § när det gäller 
särskild överklagan i frågor om 
sakkunniga som avses i 22 kap. 
12 §.
22 kap. 
1 §
En ansökan i ett ansökningsmål 
skall vara skriftlig. Den skall 
innehålla
1. de uppgifter, ritningar och 
tekniska beskrivningar som 
behövs för att bedöma 
verksamhetens eller åtgärdens art 
och omfattning,
2. en 
miljökonsekvensbeskrivning enligt 
6 kap. och uppgift om det samråd 
som skett enligt 6 kap. 4–6 §§,
En ansökan i ett ansökningsmål 
skall vara skriftlig. Den skall 
innehålla
1. de uppgifter, ritningar och 
tekniska beskrivningar som 
behövs för att bedöma 
verksamhetens eller åtgärdens art 
och omfattning,
2. en 
miljökonsekvensbeskrivning enligt 
6 kap. och uppgift om det samråd 
som skett enligt 6 kap. 4–6 §§,
3. de uppgifter som behövs för 
att bedöma hur de allmänna 
hänsynsreglerna i 2 kap. iakttas,
4. förslag till de skyddsåtgärder 
eller andra försiktighetsmått som 
behövs för att förebygga eller 
avhjälpa olägenheter från 
verksamheten, och
5. förslag till hur verksamheten 
skall kontrolleras.
3. de uppgifter som behövs för 
att bedöma hur de allmänna 
hänsynsreglerna i 2 kap. iakttas,
4. förslag till de skyddsåtgärder 
eller andra försiktighetsmått som 
behövs för att förebygga eller 
avhjälpa olägenheter från 
verksamheten, 
5. förslag till hur verksamheten 
skall kontrolleras, och
6. en säkerhetsrapport i de fall 
verksamheten omfattas av lagen 
(1999:0000) om åtgärder för att 
förebygga och begränsa följderna 
av allvarliga kemikalieolyckor.
I mål om vattenverksamhet skall ansökan dessutom innehålla följande
1. uppgift om det finns fastigheter som berörs av vattenverksamheten 
eller ej och i förekommande fall namn och adress på ägarna och berörda 
innehavare av särskild rätt till fastigheterna, och
2. uppgifter om de ersättningsbelopp som sökanden erbjuder varje 
sakägare, om det inte på grund av verksamhetens omfattning bör anstå 
med sådana uppgifter.
Ytterligare bestämmelser om vad en ansökan i vissa fall skall innehålla 
i mål om vattenverksamhet finns i 7 kap. 4 § lagen (1998:812) med 
särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.
4  §
Ett exemplar av 
ansökningshandlingarna och av 
kungörelsen skall sändas till 
Naturvårdsverket, 
Kammarkollegiet och 
Fiskeriverket. Om det kan antas att 
det allmänna fiskeintresset eller 
något annat allmänt intresse inte 
berörs av  verksamheten, behöver 
ansökningshandlingarna dock inte 
sändas över.
Ett exemplar av 
ansökningshandlingarna och av 
kungörelsen skall sändas till 
Naturvårdsverket, 
Kammarkollegiet, Statens 
räddningsverk och Fiskeriverket. 
Om det kan antas att det allmänna 
fiskeintresset eller något annat 
allmänt intresse inte berörs av 
verksamheten, behöver dock inte 
handlingarna sändas över.
Kungörelsen skall även sändas till berörda kommuner och den eller de 
kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom miljö- och 
hälsoskyddsområdet samt till länsstyrelsen och andra statliga 
myndigheter vars verksamhet kan beröras av ansökan.
6 §
Naturvårdsverket, 
Kammarkollegiet och 
länsstyrelsen skall, när det behövs, 
föra talan i målet för att tillvarata 
miljöintressen och andra allmänna 
intressen.
Naturvårdsverket, 
Kammarkollegiet, Statens 
räddningsverk och länsstyrelsen 
skall, när det behövs, föra talan i 
målet för att tillvarata 
miljöintressen och andra allmänna 
intressen.
En kommun får föra talan för att tillvarata miljöintressen och andra 
allmänna intressen inom kommunen.
Fiskeriverket skall, om handlingar sänds till verket enligt 4 §, yttra sig 
om vattenanläggningens eller verksamhetens inverkan på det allmänna 
fiskeintressset samt föreslå de bestämmelser som behövs till skydd för 
fisket. Om verket anser att ett yttrande kräver undersökning på platsen, 
skall verket anmäla detta till miljödomstolen, som skall förordna om 
sakkunnigutredning enligt 12 §.
25 §
En dom som innebär att tillstånd 
lämnas till en verksamhet skall i 
förekommande fall innehålla 
bestämmelser om
1. den tid som tillståndet skall 
gälla,
2. verksamhetens ändamål, läge, 
omfattning, säkerhet och tekniska 
utformning i övrigt,
3. tillsyn, besiktning och 
kontroll,
4. skyldighet att betala 
ersättning eller att utföra 
skadeförebyggande åtgärder samt 
hur betalningen skall ske,
5. skyldighet att betala avgifter,
6. de villkor som behövs för att 
hindra eller begränsa skadlig 
påverkan eller andra olägenheter,
7. de villkor som behövs 
avseende hanteringen i 
verksamheten av kemiska 
produkter om hanteringen kan 
medföra olägenheter för den yttre 
miljön,
8. de villkor som behövs om 
avfallshantering och återvinning 
och återanvändning om 
hanteringen, återvinningen eller 
återanvändningen kan medföra 
olägenheter för den yttre miljön,
9. de villkor som behövs med 
avseende på hushållningen med 
mark, vatten och andra 
naturresurser,
10. de villkor som behövs med 
avseende på efterbehandling och 
ställande av säkerhet, 
En dom som innebär att tillstånd 
lämnas till en verksamhet skall i 
förekommande fall innehålla 
bestämmelser om
1. den tid som tillståndet skall 
gälla,
2. verksamhetens ändamål, läge, 
omfattning, säkerhet och tekniska 
utformning i övrigt,
3. tillsyn, besiktning och 
kontroll,
4. skyldighet att betala 
ersättning eller att utföra 
skadeförebyggande åtgärder samt 
hur betalningen skall ske,
5. skyldighet att betala avgifter,
6. de villkor som behövs för att 
hindra eller begränsa skadlig 
påverkan eller andra olägenheter,
7. de villkor som behövs 
avseende hanteringen i 
verksamheten av kemiska 
produkter om hanteringen kan 
medföra olägenheter för den yttre 
miljön,
8. de villkor som behövs om 
avfallshantering och återvinning 
och återanvändning om 
hanteringen, återvinningen eller 
återanvändningen kan medföra 
olägenheter för den yttre miljön,
9. de villkor som behövs med 
avseende på hushållningen med 
mark, vatten och andra 
naturresurser,
10. de villkor som behövs med 
avseende på efterbehandling och 
ställande av säkerhet, 
11. den tid inom vilken anspråk 
i anledning av oförutsedda skador 
får framställas,
12. den förlust av vatten eller 
annat som tillståndshavare enligt 
31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att 
underkasta sig utan ersättning, och 
13. rättegångskostnader.
11. de villkor som behövs för att 
förebygga allvarliga kemikalie-
olyckor och begränsa följderna av 
dem för människors hälsa och 
miljön,
12. den tid inom vilken anspråk 
i anledning av oförutsedda skador 
får framställas,
13. den förlust av vatten eller 
annat som tillståndshavare enligt 
31 kap. 22 och 23 §§ är skyldig att 
underkasta sig utan ersättning, och
14. rättegångskostnader.
Avser tillståndet arbeten för vattenverksamhet, skall i domen anges 
den tid inom vilken arbetena skall vara utförda. Tiden får sättas till högst 
tio år. Den tid inom vilken igångsättandet av miljöfarlig verksamhet skall 
ha skett skall anges.
Miljödomstolen får överlåta åt tillsynsmyndighet att fastställa villkor 
av mindre betydelse.
Ytterligare bestämmelser om vad en dom i mål om vattenverksamhet 
och vattenanläggningar skall innehålla finns i 7 kap. 6 § lagen (1998:812) 
med särskilda bestämmelser om vattenverksamhet.
26 kap.
3 §
Tillsynen utövas av Naturvårdsverket, generalläkaren, länsstyrelsen, 
andra statliga myndigheter och kommunerna (tillsynsmyndigheter), i 
enlighet med vad regeringen bestämmer.
Bestämmelser om tillsyn finns 
också i lagen (1999:0000) om 
åtgärder för att förebygga och 
begränsa följderna av allvarliga 
kemikalieolyckor.
Varje kommun utövar genom den eller de nämnder som fullmäktige 
bestämmer tillsyn inom kommunen över miljö- och hälsoskyddet enligt 9 
kap., med undantag för sådan miljöfarlig verksamhet som kräver 
tillstånd, över hanteringen av kemiska produkter enligt 14 kap. och över 
avfallshanteringen enligt 15 kap.
Regeringen får föreskriva att den tillsynsmyndighet regeringen 
bestämmer får överlåta åt en kommun att i ett visst avseende utöva sådan 
tillsyn som annars skulle skötas av en statlig tillsynsmyndighet, om 
kommunen har gjort framställning om det. Detta gäller inte verksamhet 
som utövas av Försvarsmakten, Fortifikationsverket, Försvarets 
materielverk eller Försvarets radioanstalt.
                                     
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
2. Denna lag är inte tillämplig på mål eller ärenden som är under 
handläggning enligt miljöbalkens bestämmelser, eller motsvarande äldre 
bestämmelser i lag som upphävts genom miljöbalken enligt 2 § lagen 
(1998:811) om införande av miljöbalken, vid denna lags ikraftträdande.
Förslag till lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet 
och privilegier i vissa fall
Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1976:661) om immunitet och 
privilegier i vissa fall  skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
6 §
För personal som ställts till 
förfogande av en biståndsgivande 
part samt för utrustning och 
egendom som införs i Sverige 
enligt konventionen den 26 
september 1986 om bistånd i 
händelse av en kärnteknisk olycka 
eller ett nödläge med radioaktiva 
ämnen åtnjutes immunitet och 
privilegier i den utsträckning som 
anges i konventionen, dock med de 
inskränkningar som följer av 
förklaringar som Sverige har 
avgett i anslutning till 
konventionen.
För personal som ställs till 
förfogande av biståndsgivande 
part samt för utrustning och 
egendom som införs i Sverige 
enligt konventionen den 26 
september 1986 om bistånd i 
händelse av en kärnteknisk olycka 
eller ett nödläge med radioaktiva 
ämnen och konventionen den 17 
mars 1992 om gränsöverskridande 
effekter av industriolyckor åtnjuter 
immunitet och privilegier i den 
utsträckning som anges i 
konventionerna, dock med de 
inskränkningar som följer av 
förklaringar som Sverige har 
avgett i anslutning till 
konventionerna.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Härigenom föreskrivs att 8 kap. 18 § sekretesslagen (1980:100)1 skall ha 
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
18 § 
Sekretess gäller för sådan 
uppgift om enskilds affärs- eller 
driftförhållanden som har lämnats 
enligt 19–21 §§ lagen (1984:3) om 
kärnteknisk verksamhet eller i 
ärende om underrättelse och 
information eller bistånd enligt 
konventionerna den 26 september 
1986 om tidig information vid en 
kärnenergiolycka och om bistånd i 
händelse av en kärnteknisk olycka 
eller ett nödläge med radioaktiva 
ämnen, om det kan antas att den 
enskilde lider skada om uppgiften 
röjs. Regeringen kan för särskilt 
fall förordna om undantag från 
sekretessen, om den finner det 
vara av vikt att uppgiften lämnas.
I fråga om uppgift i allmän 
handling gäller sekretessen i högst 
tjugo år.
Sekretess gäller för sådan 
uppgift om enskilds affärs- eller 
driftförhållanden som har lämnats 
enligt 19–21 §§ lagen (1984:3) om 
kärnteknisk verksamhet eller i 
ärende om underrättelse och 
information eller bistånd enligt 
konventionerna den 26 september 
1986 om tidig information vid en 
kärnenergiolycka och om bistånd i 
händelse av en kärnteknisk olycka 
eller ett nödläge med radioaktiva 
ämnen samt konventionen den 17 
mars 1992 om gränsöverskridande 
effekter av industriolyckor, om det 
kan antas att den enskilde lider 
skada om uppgiften röjs. 
Regeringen kan för särskilt fall 
förordna om undantag från 
sekretessen, om den finner det 
vara av vikt att uppgiften lämnas.
I fråga om uppgift i allmän 
handling gäller sekretessen i högst 
tjugo år.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
Förslag till lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102)
Härigenom föreskrivs att 30 § räddningstjänstlagen (1986:1102)1 skall ha 
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
30 §
Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för räddnings-
tjänst skall se till att det finns anordningar för alarmering av 
räddningsorganen.
När ett räddningsorgan gör en räddningsinsats, skall polismyndigheten 
underrättas om insatsen.
Om effekterna av en 
olyckshändelse kan kräva 
särskilda åtgärder till skydd för 
befolkningen eller miljön i ett 
annat land än Sverige, skall det 
räddningsorgan som gör 
räddningsinsatsen omedelbart 
underrätta berörd myndighet i det 
andra landet.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1999.
Lagrådets yttrande
Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 4 februari 1999 (Försvarsdepartementet) har 
regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 
1. lag om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av
    allvarliga kemikalieolyckor,
2. lag om ändring i miljöbalken,
3. lag om ändring i lagen (1976:661) om immunitet och privi-
    legier i vissa fall,
4. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100), 
5. lag om ändring i räddningstjänstlagen (1986:1102).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Jan Nyrén.
Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Förslaget till lag om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av 
allvarliga kemikalieolyckor
 Samtliga verksamheter som lagen omfattar synes utgöra miljöfarlig 
verksamhet enligt miljöbalken. Denna  balk har nyligen antagits i syfte 
bl.a. att där sammansmälta bestämmelserna i centrala miljölagar. Det 
synes inte ha funnits några svåra hinder för att inordna de verksamheter 
som den föreslagna lagen omfattar under miljöbalkens bestämmelser. 
Såvitt framgått synes det främsta problemet ha sammanhängt med 
svårigheter att inordna vissa sådana verksamheter under indelningen i 
förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, 
alltså inte ens en lagfråga. Även om vissa ingrepp skulle ha krävts i 
själva balken hade det varit väl värt besväret eftersom man då hade fått 
en mer enhetlig lagstiftning. De bestämmelser som direkt införlivar 
Seveso II-direktivet har, som föreslås i lagrådsremissen, sin plats i en 
särskild lag, men regler om tillstånd och tillsyn hade mycket väl kunna 
sökas i miljöbalken. Statens räddningsverk hade därvid kunnat inordnas 
som en central tillsynsmyndighet enligt miljöbalken. När nu 
lagstiftningsärendet avancerat så långt och inför krav på ett snabbt 
införlivande av direktivet med svensk rätt anser sig Lagrådet inte böra 
avstyrka förslaget i dess nuvarande utformning men finner dubblyren 
med miljöbalkens bestämmelser beklaglig.
1 §
Enligt andra stycket avses i denna lag med miljö även egendom. Att så är 
fallet överensstämmer med miljöbalken. Även om räddningstjänstlagen 
bygger på andra begrepp är miljöbalken en senare och mer central lag. 
Den föreslagna lagen bör utgå från miljöbalkens systematik. Lagrådet 
hemställer att andra stycket får utgå. 
2 §
Den föreslagna definitionen av begreppet "verksamhet" ger ingen klarhet 
i frågan, vilken innebörd begreppet skall tilläggas. Begreppet används 
senare i lagen i olika betydelser. Exempelvis förekommer det i 5 § med 
sin normalsvenska innebörd, dvs. en viss typ av arbete som fortlöpande 
utförs ("verksamhet som kan ge upphov till allvarliga 
kemikalieolyckor"), medan det i 19 § används i en rent geografisk 
bemärkelse ("tillträde till en verksamhet"). Av direktivets franska text 
(rådets direktiv 96/82/EG, artikel 2) framgår emellertid, att definitionen 
just är tänkt att avse såväl det geografiska område där verksamheten 
bedrivs som de aktiviteter vilka ingår i verksamheten. Lagens definition 
bör därför förtydligas så att det nu sagda framgår, särskilt som den 
innebörd begreppet ges, såsom antytts ovan, avviker från vanligt svenskt 
språkbruk. Bland annat bör uttrycket "under en verksamhetsutövares 
ledning" kompletteras med "eller kontroll", för att det även skall kunna 
omfatta ett geografiskt område, och helst också "inklusive" bytas ut mot 
konstruktionen "inbegripet såväl --- som". Definitionen skulle då kunna 
lyda: "hela det område som står under en verksamhetsutövares ledning 
eller kontroll eller flera verksamhetsutövares gemensamma ledning eller 
kontroll och där det finns farliga ämnen vid en eller flera anläggningar, 
inbegripet såväl det geografiska området som gemensamma eller därtill 
hörande infrastrukturer eller aktiviteter". 
Ändras definitionen på föreslaget sätt krävs inga följdändringar i lagen i 
övrigt. 
6 §
 Enligt andra stycket skall verksamhetsutövaren iaktta de allmänna 
hänsynsregler som anges i 2 kap. miljöbalken. Denna balk är, som för 
övrigt framgår också av 5 § första stycket, tillämplig och dess 
bestämmelser behöver inte upprepas. Av pedagogiska skäl kan det inte 
desto mindre vara lämpligt att erinra om just de centrala hänsynsreglerna, 
men detta bör i så fall ske just i form av en erinran, inte som ett nytt 
påbud. Lagrådet förordar därför att stycket ges följande lydelse: 
"Allmänna hänsynsregler, som gäller för verksamhetsutövaren, finns i 2 
kap. miljöbalken."
9 §
I paragrafen bör lämpligen kravet på tillstånd regleras för sig och 
förfarandet för prövning av tillståndsfrågan för sig. Lagrådet förordar att 
paragrafen delas i två stycken och ges förslagsvis följande lydelse:
"Regeringen får föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd 
anlägga eller ändra en verksamhet som omfattas av denna lag, även om 
tillstånd inte krävs enligt miljöbalken.
Ansökan om tillstånd enligt första stycket prövas av miljödomstol. Ett 
mål om sådant tillstånd är ansökningsmål enligt miljöbalken. Regeringen 
får föreskriva att ansökan om tillstånd för vissa slag av verksamheter 
skall prövas av länsstyrelsen."
12 §
Säkerhetsrapporten skall enligt 11 § förnyas senast vart femte år, medan 
planen för interna räddningsinsatser - planen bör i överensstämmelse 
med paragrafrubriken ges denna beteckning även i  lagtexten - skall 
förnyas senast vart tredje år. Ändå skall planen "ingå" i 
säkerhetsrapporten, vilket synes få till följd att även rapporten måste ges 
in till tillsynsmyndigheten vart tredje år. Om i stället anges att planen 
skall "fogas till" säkerhetsrapporten kan den ges in separat.  
Rubriken före 13 §
Paragrafen handlar inte om samlokalisering utan om det ömsesidiga 
förhållandet mellan en verksamhet och omgivningen. Lagrådet förordar 
att rubriken får lyda: "Omgivningspåverkan"
25 §
Beslut av kommunala tillsynsmyndigheter torde, som är fallet enligt både 
miljöbalken och räddningstjänstlagen, böra överklagas hos länsstyrelsen. 
Lagrådet föreslår att första stycket ges följande lydelse: "En kommunal 
nämnds beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats 
med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens och 
Statens räddningsverks beslut får överklagas hos miljödomstol enligt 20 
kap. 2 § andra stycket miljöbalken." 
Förslaget till lag om ändring i miljöbalken
6 kap. 3 §
Lagrådet förordar att andra stycket i förtydligande syfte ges följande 
lydelse: "Syftet med en miljökonsekvensbeskrivning som berör en 
verksamhet som avses i lagen (1999:0000) om åtgärder för att förebygga 
och begränsa följderna av allvarliga kemikalieolyckor är också att 
identifiera och bedöma faktorer i verksamhetens omgivning som kan 
påverka säkerheten hos denna."
20 kap. 2 §
Lagrådet ifrågasätter om inte också denna paragraf bör ändras så att i 
första stycket tas in hänvisningar till 9 och 22 § i den föreslagna lagen 
om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av allvarliga 
kemikalieolyckor och i andra stycket hänvisning till 25 § samma lag.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Försvarsdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 4 mars 1999
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Freivalds, 
Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Östros, Engqvist, Rosengren, 
Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén
Föredragande: statsrådet von Sydow
Regeringen beslutar proposition 1998/99:64 Säkrare kemikaliehantering.
Rättsdatablad
Författningsrubrik
Bestämmelser som 
inför, ändrar, upp-
häver eller upprepar 
ett normgivnings-
bemyndigande
Celexnummer för 
bakomliggande EG-
regler
Lagen (1999:000) om 
åtgärder för att förebygga 
och begränsa följderna av 
allvarliga kemikalie-
olyckor
2, 3, 7, 8, 9, 10, 12, 14, 
15 och 17 §§
Celex 396L0082
1 Jfr rådets direktiv (96/82/EG) av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och 
begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår 
(EGT nr L 010, 14.1.1997, s. 13, Celex 396L0082). 
  Lagen omtryckt 1994:717.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
1 Lagen omtryckt 1992:948.
1 Jfr rådets direktiv (96/82/EG) av den 9 december 1996 om åtgärder för att förebygga och 
begränsa följderna av allvarliga olyckshändelser där farliga ämnen ingår 
(EGT nr L 010, 14.1.1997, s. 13, Celex 396L0082). 
  Lagen omtryckt 1994:717.
1 Lagen omtryckt 1992:1474.
1 Lagen omtryckt 1992:948.
Prop. 1998/99:64
67
1
Prop. 1998/99:64
Bilaga 1
171
Prop. 1998/99:64
Bilaga 1
171
Prop. 1998/99:64
Bilaga 2
171
Prop. 1998/99:64
Bilaga 2
171
171
Prop. 1998/99:64
Bilaga 3
171
Prop. 1998/99:64
Bilaga 4
Prop. 1998/99:64
Bilaga 4
Prop. 1998/99:64
Bilaga 5
Prop. 1998/99:64
Bilaga 5
Prop. 1998/99:64
Bilaga 6
Prop. 1998/99:64
Bilaga 6
Prop. 1998/99:64
                