Post 2082 av 2512 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    1998/99:84 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    Lag om skatt på avfall
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
                
                
                
                    Dokument: Prop. 84
                
                
                
                Regeringens proposition 
1998/99:84
Lag om skatt på avfall
Prop. 
1998/99:84
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 8 april 1999
Göran Persson
	Erik Åsbrink
	(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås att en lag införs om skatt på avfall som 
deponeras. Avsikten är att avfallsskatten skall öka de ekonomiska 
incitamenten att behandla avfall på ett från miljö- och 
naturresurssynpunkt bättre sätt. Skatten skall omfatta såväl 
konventionellt avfall som industrins branschspecifika avfall och tas ut 
med 250 kr per ton. Skattefrihet medges för vissa avfallsslag för vilka det 
under överskådlig tid inte finns några miljömässigt acceptabla alternativ 
till deponering och möjligheterna att minska avfallsmängderna genom 
processförändringar, val av råvara etc. är avsevärt begränsade.
Lagen om skatt på avfall föreslås träda i kraft den 1 januari 2000. 
Innehållsförteckning
1	Förslag till riksdagsbeslut	5
2	Lagtext	6
2.1	Förslag till lag om skatt på avfall	6
2.2	Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om 
punktskatter och prisregleringsavgifter	9
3	Ärendet och dess beredning	12
4	Bakgrund	13
4.1	Avfallet och miljöpolitiken	13
4.2	Avfallshanteringen i dag	16
4.3	Miljöskyddslagstiftning	16
4.3.1	Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd	16
4.3.2	Avfall och producentansvar	17
4.4	Avfallet inom EU	17
4.5	Andra styrmedel för minskad deponering av avfall	18
4.5.1	Producentansvar	18
4.5.2	Naturgrusskatt	19
4.5.3	Hantering av uttjänta varor	19
4.5.4	Allmänna råd för deponering	19
4.5.5	Avfallsplanering	20
4.5.6	Kommunalt Agenda 21-arbete	20
4.5.7	Behandlingsavgifter	20
4.5.8	Renhållningstaxor	21
4.5.9	Industrins miljöpolicy	21
4.6	Avfallsskatt i andra EU-länder	22
5	Behovet av en avfallsskatt	22
6	Skattepliktig anläggning och skattskyldig	24
6.1	Skattepliktig anläggning	24
6.2	Skattskyldig	33
7	Förfarandet vid beskattning	33
7.1	Netto- eller slutdeponimetod	33
7.2	Avdrag för sådant som förs ut från anläggningen	38
7.2.1	Inledning	38
7.2.2	Lak- och reningsvatten	38
7.2.3	Gas som bildats vid nedbrytning av organiskt 
avfall (deponigas)	39
7.3	Redovisningsperiod m.m.	41
8	Skattenivå och fastställande av skatten	42
9	Allmänna utgångspunkter för skattefrihet	44
10	Skattebefrielse för vissa anläggningar och behandlings-
metoder m.m.	47
10.1	Anläggningar där deponering sker uteslutande av  vissa 
avfallsslag	47
10.2	Material för driften av avfallsanläggningen	53
10.3	Vissa behandlingsformer	54
11	Skattebefrielse för konstruktionsarbeten m.m.	57
12	Skattebefrielse för vissa konventionella avfall m.m.	59
12.1	Inledning	59
12.2	Sanering av mark- och vattenområden	59
12.2.1	Förorenad jord från marksanering	59
12.2.2	Muddermassor	61
12.2.3	Omdeponering av avfall från sanering av 
upplag för  farligt avfall	62
12.3	Vissa fall av vattenrening	62
12.3.1	Slam från behandling av lakvatten från 
anläggning där gips deponeras	62
12.3.2	Avfall från rening av kommunalt avlopps-
vatten som  förorenats på grund av verksam-
het vid Falu koppargruva	64
12.4	Asbesthaltigt avfall	65
12.5	Bygg- och rivningsavfall	66
12.6	Kommunalt avloppsslam	66
12.7	Avfall från energiutvinning	67
12.7.1	Biobränsleaska	67
12.7.2	Övrigt avfall från energiutvinning	68
13	Skattebefrielse för vissa branschspecifika  avfall	70
13.1	Inledning	70
13.2	Avfall från gruvor och mineralutvinning	70
13.3	Avfall från trävaruindustrin	71
13.4	Avfall från massa- och pappersindustrin	71
13.4.1	Generell skattebefrielse för avfall från 
massa- och  pappersindustrin	71
13.4.2	Grönlutslam	72
13.4.3	Avfall från upparbetning av returpapper	72
13.5	Askor från eldning av avsvärtningsslam	74
13.6	Avfall från kemisk industri	74
13.6.1	Slam från framställning av dikalciumfosfat,  
kalciumklorid och natriumfosfat	74
13.6.2	Kalciumfluoridslam från framställning av  
aluminiumfluorid	75
13.6.3	Gipsslam från framställning av 
uppkolningsmedel	76
13.6.4	Elfilterstoft och andra rester från fram-
ställning av  kalciumkarbid m.m.	77
13.7	Avfall från järn-, stål- och metallindustrin	79
13.7.1	Inledning	79
13.7.2	Slagger från metallurgiska processer	79
13.7.3	Stoft och slam från rening av gaser från 
framställning av råjärn och råstål	83
13.7.4	Oljehaltigt glödskalsslam	87
13.7.5	Metallhydroxidslam	88
13.7.6	Stoft och slam från rening av rökgaser och 
processvatten vid framställning av koppar, 
zink och bly	89
13.7.7	Katodrester och annat avfall från framställ-
ning av  aluminium	90
13.7.8	Stoft och slam från rening av rökgaser från 
framställning av ferrolegeringar	92
13.8	Avfall från verkstadsindustrin	93
13.9	Avfall från tillverkning av stenull	95
13.10	Avfall från glasåtervinning	96
13.11	Avfall från fragmenteringsindustrin	97
14	Konsekvenserna av en avfallskatt	98
14.1	Konsekvenser av en skatt på konventionellt avfall	98
14.1.1	Inledning	98
14.1.2	Total avfallsmängd	98
14.1.3	Materialåtervinning	98
14.1.4	Biologisk behandling och energiutvinning	98
14.1.5	Avfallsförbränning och energiutvinning	98
14.1.6	Effekt på deponerad avfallsmängd	99
14.1.7	Effekt på antalet avfallsupplag	99
14.1.8	Transporter	100
14.1.9	Ökade deponikostnader	100
14.1.10	Konsekvenser för hushållen m.fl.	101
14.2	Konsekvenser av en skatt på branschspecifikt avfall	101
14.2.1	Inledning	101
14.2.2	Effekt på deponerad avfallsmängd	101
14.2.3	Industrins kostnadsökning på grund av 
skatten	101
14.3	Kostnader för administration och kontroll av skatten	102
14.4	Illegal deponering	102
14.5	Förslagets offentlig-finansiella effekter	103
15	Ikraftträdande m.m.	104
16	Författningskommentar	105
16.1	Förslaget till lag om skatt på avfall	105
16.2	Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:151) om 
punktsskatter och prisregleringsavgifter	121
Bilaga 1	Förteckning över remissinstanser m.fl.	122
Bilaga 2	Lagrådsremissens lagförslag	123
Bilaga 3	Lagrådets yttrande	126
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 april 1999	129
 
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till
1. lag om skatt på avfall,
2. lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och 
prisregleringsavgifter.
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om skatt på avfall
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Skatt (avfallsskatt) skall betalas till staten enligt denna lag för avfall 
som förs in till en avfallsanläggning där farligt avfall eller annat avfall 
till en mängd av mer än 50 ton per år slutligt förvaras (deponeras) eller 
förvaras under längre tid än tre år.
Avfallsskatt skall också betalas för avfall som uppkommer inom en 
anläggning där det huvudsakligen bedrivs annan verksamhet än 
avfallshantering, om farligt avfall eller annat avfall till en mängd av mer 
än 50 ton per år deponeras inom anläggningen eller förvaras där under 
längre tid än tre år.
2 § Med avfall jämställs annat material som förs in till en 
avfallsanläggning som avses i 1 § första stycket.
3 § Bestämmelserna i 1 § gäller dock inte för anläggningar där 
deponering eller förvaring sker uteslutande av 
1. ett eller flera av följande avfallsslag, nämligen 
a) jord, grus, lera, skiffer, kalkstoft, kalksten eller annan sten,
b) bergrester från gruvindustriell verksamhet,
c) avfallssand från gruvindustriell verksamhet och avfall från 
vattenrening vid sådan verksamhet samt järnhaltigt avfall från 
rökgasrening vid tillverkning av järnmalmspellets, eller
2. radioaktivt avfall.
I fråga om avfall från vattenrening vid gruvindustriell verksamhet och 
järnhaltigt avfall från rökgasrening vid tillverkning av järnmalmspellets 
gäller första stycket 1 endast under förutsättning att deponering eller 
förvaring sker tillsammans med avfallssand från gruvindustriell 
verksamhet. 
Skattebelopp m.m.
4 § Avfallsskatt skall betalas med 250 kronor per ton avfall. 
5 § Avfallsskatt skall bestämmas på grundval av vägning. 
Om den mängd avfall som förs in till eller uppkommer vid en 
anläggning är av mindre omfattning eller det av någon annan anledning 
finns särskilda skäl, får avfallsskatten bestämmas på annan grund än 
vägning.
Undantag från skatteplikt
6 § Avfallsskatt skall inte betalas för 
1. material som är avsett att användas för driften av en 
avfallsanläggning eller som förs in till en sådan anläggning utan direkt 
samband med avfallshanteringen,
2. avfall som är avsett att inom en anläggning behandlas genom 
a) kompostering eller reaktorbaserad rötning,
b) förbränning,
c) användning för tillverkning av fast lagringsbart bränsle.
Avfallsskatt skall dock betalas för rester som uppstår efter genomförd 
behandling enligt första stycket 2.
Vem som är skattskyldig
7 § Skyldig att betala avfallsskatt är den som bedriver verksamheten på 
anläggningen. 
Den som är skattskyldig skall vara registrerad hos 
beskattningsmyndigheten. 
Skattskyldighetens inträde
8 § Skyldigheten att betala avfallsskatt inträder i fall som avses i 
1. 1 § första stycket när avfall förs in till anläggningen, 
2. 1 § andra stycket när avfall uppkommer och i
3. 6 § andra stycket när behandlingen har slutförts.
Förfarandet
9 § Bestämmelserna i lagen (1984:151) om punktskatter och 
prisregleringsavgifter om förfarandet vid beskattningen gäller för 
avfallsskatt. Redovisningsperioden för avfallsskatt är dock 
kalenderkvartal.
Avdrag i deklaration
10 § I en deklaration som avser avfallsskatt får avdrag göras för skatt på
1. avfall som
a) förts ut från anläggningen, dock inte lak- och reningsvatten och inte 
heller gas som har bildats vid nedbrytning av organiskt avfall,
b) använts för driften av anläggningen,
c) använts för konstruktionsarbeten inom anläggningen eller för att där 
åstadkomma en miljösäker deponering eller förvaring, 
2. förorenad jord från marksanering,
3. muddermassor från sanering och fördjupning av vattenområden,
4. avfall från sanering av upplag för farligt avfall,
5. slam från behandling av lakvatten från anläggning där gips 
deponeras, 
6. avfall från rening av kommunalt avloppsslam som förorenats på 
grund av verksamhet vid Falu koppargruva,
7. asbesthaltigt avfall,
8. fluor- och svavelhaltigt avfall från rökgasrening vid tillverkning av 
järnmalmspellets,
9. grönlutslam från kausticeringsprocesser,
10. returfiberavfall och avsvärtningsslam från upparbetning av 
returpapper samt askor från eldning av avsvärtningsslam,
11. slam från framställning av dikalciumfosfat, kalciumklorid och 
natriumfosfat, 
12. kalciumfluoridslam från framställning av aluminiumfluorid,
13. gipsslam från framställning av uppkolningsmedel,
14. elfilterstoft från framställning av kalciumkarbid,
15. slagger från metallurgiska processer,
16. stoft och slam från rening av gaser från framställning av råstål och 
råjärn,
17. oljehaltigt glödskalsslam,
18. metallhydroxidslam,
19. stoft och slam från rening av rökgaser och processvatten vid 
framställning av koppar, zink och bly,	
20. katodrester, elektrofilterstoft, blästerstoft och kolavfall från 
framställning av aluminium,
21. stoft och slam från rening av rökgaser från framställning av 
ferrolegeringar,
22. gjuterisand, 
23. avfall från rensprocessen vid upparbetning av återvunnet glas.
Avdrag enligt första stycket 1 c får dock inte göras för skatt på avfall 
som använts för mellantäckning.
                                     
	
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000. 
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:151) om 
punktskatter och prisregleringsavgifter
Härigenom föreskrivs att 1 kap. 1 § och 2 kap. 3 § lagen (1984:151) 
om punktskatter och prisregleringsavgifter skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
1 §1 
Denna lag gäller för skatter och avgifter som tas ut enligt
1. lagen (1928:376) om skatt på 
lotterivinster, lagen (1941:251) om 
särskild varuskatt, lagen 
(1957:262) om allmän energiskatt, 
lagen (1961:372) om bensinskatt, 
lagen (1961:394) om tobaksskatt, 
lagen (1972:266) om skatt på 
annonser och reklam, lagen 
(1972:820) om skatt på spel, lagen 
(1973:37) om avgift på vissa 
dryckesförpackningar, lagen 
(1973:1216) om särskild skatt för 
oljeprodukter och kol, 
bilskrotningslagen (1975:343), 
lagen (1977:306) om dryckesskatt, 
lagen (1978:69) om 
försäljningsskatt på motorfordon, 
lagen (1978:144) om skatt på vissa 
resor, lagen (1982:691) om skatt 
på vissa kassettband, lagen 
(1982:1200) om skatt på 
videobandspelare, lagen 
(1982:1201) om skatt på viss 
elektrisk kraft, lagen (1983:1053) 
om skatt på omsättning av vissa 
värdepapper, lagen (1983:1104) 
om särskild skatt för elektrisk kraft 
från kärnkraftverk, lagen 
(1984:351) om totalisatorskatt, 
lagen (1984:355) om skatt på vissa 
dryckesförpackningar, lagen 
(1984:405) om stämpelskatt på 
aktier, lagen (1984:409) om skatt 
på gödselmedel, lagen (1984:410) 
om skatt på bekämpningsmedel, 
lagen (1988:1567) om miljöskatt 
på inrikes flygtrafik, lagen 
(1990:582) om koldioxidskatt, 
lagen (1990:587) om svavelskatt, 
2 § första stycket 6 lagen 
(1990:661) om avkastningsskatt på 
pensionsmedel, lagen (1990:662) 
om skatt på vissa 
premiebetalningar, lagen 
(1990:1087) om lagerskatt på vissa 
oljeprodukter, lagen (1990:1427) 
om särskild premieskatt för 
grupplivförsäkring, m.m., lagen 
(1991:1482) om lotteriskatt, lagen 
(1991:1483) om skatt på 
vinstsparande m.m., lagen 
(1992:1479) om lagerskatt på viss 
bensin, lagen (1992:1438) om 
dieseloljeskatt och användning av 
vissa oljeprodukter, lagen 
(1992:1439) om lagerskatt på 
dieselolja, lagen (1994:1563) om 
tobaksskatt, lagen (1994:1564) om 
alkoholskatt, lagen (1994:1776) 
om skatt på energi, lagen 
(1995:1132) om lagerskatt på 
dieselolja för förbrukning i vissa 
motordrivna fordon, lagen 
(1995:1667) om skatt på 
naturgrus. 
1. lagen (1928:376) om skatt på 
lotterivinster, lagen (1941:251) om 
särskild varuskatt, lagen 
(1957:262) om allmän energiskatt, 
lagen (1961:372) om bensinskatt, 
lagen (1961:394) om tobaksskatt, 
lagen 1972:266) om skatt på 
annonser och reklam, lagen 
(1972:820) om skatt på spel, lagen 
(1973:37) om avgift på vissa 
dryckesförpackningar, lagen 
(1973:1216) om särskild skatt för 
oljeprodukter och kol, 
bilskrotningslagen (1975:343), 
lagen (1977:306) om dryckesskatt, 
lagen (1978:69) om 
försäljningsskatt på motorfordon, 
lagen (1978:144) om skatt på vissa 
resor, lagen (1982:691) om skatt 
på vissa kassettband, lagen 
(1982:1200) om skatt på 
videobandspelare, lagen 
(1982:1201) om skatt på viss 
elektrisk kraft, lagen (1983:1053) 
om skatt på omsättning av vissa 
värdepapper, lagen (1983:1104) 
om särskild skatt för elektrisk kraft 
från kärnkraftverk, lagen 
(1984:351) om totalisatorskatt, 
lagen (1984:355) om skatt på vissa 
dryckesförpackningar, lagen 
(1984:405) om stämpelskatt på 
aktier, lagen (1984:409) om skatt 
på gödselmedel, lagen (1984:410) 
om skatt på bekämpningsmedel, 
lagen (1988:1567) om miljöskatt 
på inrikes flygtrafik, lagen 
(1990:582) om koldioxidskatt, 
lagen (1990:587) om svavelskatt, 
2 § första stycket 6 lagen 
(1990:661) om avkastningsskatt på 
pensionsmedel, lagen (1990:662) 
om skatt på vissa 
premiebetalningar, lagen 
(1990:1087) om lagerskatt på vissa 
oljeprodukter, lagen (1990:1427) 
om särskild premieskatt för 
grupplivförsäkring, m.m., lagen 
(1991:1482) om lotteriskatt, lagen 
(1991:1483) om skatt på 
vinstsparande m.m., lagen 
(1992:1479) om lagerskatt på viss 
bensin, lagen (1992:1438) om 
dieseloljeskatt och användning av 
vissa oljeprodukter, lagen 
(1992:1439) om lagerskatt på 
dieselolja, lagen (1994:1563) om 
tobaksskatt, lagen (1994:1564) om 
alkoholskatt, lagen (1994:1776) 
om skatt på energi, lagen 
(1995:1132) om lagerskatt på 
dieselolja för förbrukning i vissa 
motordrivna fordon, lagen 
(1995:1667) om skatt på 
naturgrus, lagen (1999:000) om 
skatt på avfall.
2. lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område, lagen 
(1974:226) om prisreglering på fiskets område, lagen (1990:615) om 
avgifter på vissa jordbruksprodukter m.m., lagen (1990:616) om 
införande av lagen (1990:615) om avgifter på vissa jordbruksprodukter 
m.m., lagen (1994:1704) om lageravgift på vissa jordbruksprodukter, 
lagen (1982:349) om återvinning av dryckesförpackningar av aluminium. 
Har i författning som anges i första stycket eller i författning som 
utfärdats med stöd av sådan författning lämnats bestämmelse som 
avviker från denna lag gäller dock den bestämmelsen. 
2 kap.
3 §2 
För skatt enligt författningarna i 
1 kap. 1 § första stycket 1 är 
kalendermånad 
redovisningsperiod. Särskilda 
bestämmelser gäller i fråga om 
skatt enligt lagen (1972:266) om 
skatt på annonser och reklam, 
lagen (1972:820) om skatt på spel, 
lagen (1982:691) om skatt på vissa 
kassettband, lagen (1983:1053) om 
skatt på omsättning av vissa 
värdepapper, lagen (1990:662) om 
skatt på vissa premiebetalningar 
och lagen (1990:661) om 
avkastningsskatt på 
pensionsmedel.
För skatt enligt författningarna i 
1 kap. 1 § första stycket 1 är 
kalendermånad 
redovisningsperiod. Särskilda 
bestämmelser gäller i fråga om 
skatt enligt lagen (1972:266) om 
skatt på annonser och reklam, 
lagen (1972:820) om skatt på spel, 
lagen (1982:691) om skatt på vissa 
kassettband, lagen (1983:1053) om 
skatt på omsättning av vissa 
värdepapper, lagen (1990:662) om 
skatt på vissa premiebetalningar, 
lagen (1990:661) om 
avkastningsskatt på pensionsmedel 
och lagen (1999:000) om skatt på 
avfall.
För avgifter enligt författningarna i 1 kap. 1 § första stycket 2 är 
kalendermånad redovisningsperiod om Jordbruksverket eller 
Fiskeriverket inte föreskriver något annat.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får för 
sådana skattskyldiga som kan beräknas redovisa skatt med låga belopp 
medge att redovisningsperioden tills vidare skall vara ett halvt eller ett 
helt beskattningsår. Riksskatteverket, Jordbruksverket eller Fiskeriverket 
får meddela föreskrifter om redovisningsperiod för fall då den 
skattskyldige har försatts i konkurs. 
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
3 Ärendet och dess beredning
I juli 1993 tillkallades en särskild utredare med uppdrag att utreda vissa 
frågor om beskattning m.m. av avfall. Utredaren (Avfallsskatteutred-
ningen) lämnade olika förslag till utformning av en avfallsskatt i sitt 
betänkande Avfallsfri framtid (SOU 1994:114). Vid remissbehandlingen 
av betänkandet framhöll remissinstanserna genomgående att det i 
utredningen saknades en bedömning av vilka samhällsekonomiska och 
företagsekonomiska konsekvenser som utredningens förslag skulle få.
Med anledning av vad som framkommit under remissbehandlingen 
tillkallades i mars 1995 en särskild utredare (Fi 1995:07, 
Deponiskatteutredningen) med uppdrag att ta fram ett förslag till en skatt 
som syftar till att minska mängden avfall som deponeras och att allsidigt 
utreda konsekvenserna av att införa en sådan skatt. Utredningen 
överlämnade i oktober 1996 betänkandet Skatt på avfall (SOU 
1996:139).
Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över de 
remissinstanser som har yttrat sig över betänkandet finns i bilaga 1. En 
sammanställning över remissyttrandena finns tillgänglig i 
Finansdepartementet, dnr Fi96/4138. Efter det att regeringen beslutat om 
lagrådsremiss om avfallsskatt inkom yttranden från ytterligare 
organsiationer och företag. Även dessa finns angivna i bilaga 1.
I betänkandet Skatt på avfall har Deponiskatteutredningen lämnat 
förslag om en skatt på avfall som deponeras. Regeringen avser nu att ta 
upp utredningens förslag.
Förutom avfallsskatteförslag lämnade Avfallsskatteutredningen också 
andra förslag på avfallsområdet. Det gällde upprättande av en 
resurssparkommitté, införande av en kretsloppsgaranti, introducerande av 
en miljövarudeklarationsplikt samt ett förslag till samråd rörande 
differentierade taxor. Regeringen finner inte skäl att gå vidare med dessa 
förslag. Syftet med förslagen har av regeringen hanterats genom åtgärder 
som framgår av regeringens proposition Hantering av uttjänta varor i ett 
ekologiskt hållbart samhälle – ett ansvar för alla, (prop. 1996/97:172, bet. 
1997/98:JoU7, rskr 1997/98:55) som har antagits av riksdagen under 
hösten 1997.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 5 juni 1997 att inhämta Lagrådets yttrande 
över det lagförslag som finns i bilaga 2. Lagrådets yttrande finns i bilaga 
3. Regeringen har i propositionen i allt väsentligt följt Lagrådets förslag. 
Dessutom har vissa smärre redaktionella ändringar gjorts i lagtexten.
I förhållande till lagrådsremissen föreslås nu skattebefrielse för 
ytterligare fyra avfallsslag. Dessutom undantas uttryckligen fyra 
behandlingsformer. Dessa ändringar är av sådan lagtekniskt enkel 
beskaffenhet att ett nytt hörande av Lagrådet skulle sakna betydelse.
Statsstödsgranskning
I lagen föreslås ett antal fall av skattebefrielse som i huvudsak gäller s.k. 
branschspecifika industriavfall. Sådana skattebefrielser kan betraktas 
som statsstöd enligt EG:s konkurrensregler. Enligt artikel 93.3 i EG-
fördraget är medlemsstaterna skyldiga att i förväg anmäla sådant som kan 
betraktas som statsstöd till kommissionen. Det ankommer på 
kommissionen att granska sådana åtgärder, i syfte att utröna i vad mån 
åtgärden på grund av konkurrenssnedvridning är oförenlig med den 
gemensamma marknaden. Mot den bakgrunden gjordes en anmälan till 
kommissionen den 5 maj 1998.
Sedan kommissionen i december 1998 informerat om att en separat 
anmälan enligt Kol- och stålfördraget var nödvändig, gjordes en sådan 
anmälan den 21 december 1998. 
Den 26 mars 1999 erhöll regeringen ett formellt beslut om 
godkännande av förslaget enligt artikel 92 i EG-fördraget. Beslutet är 
daterat den 24 mars 1999. Vad gäller anmälan enligt Kol- och 
stålfördraget har ännu inte något beslut fattats av kommissionen. Enligt 
underhandskontakter med företrädare för kommissionen är dock ärendet i 
princip färdigbehandlat och kommissionen väntas fatta beslut under 
våren 1999. Regeringens bedömning är att kommissionen även kommer 
att godkänna förslaget enligt Kol- och stålfördraget och att ett sådant 
beslut kommer att finnas tillgängligt i sådan tid att riksdagen kan beakta 
det vid sin behandling av propositionen under riksmötet 1998/99.
Som framgått anmäldes lagförslaget till kommissionen enligt artikel 
93.3 i EG-fördraget först ca ett år efter att förslaget granskats av 
Lagrådet. Skälet till tidsutdräkten var att det efter det att Lagrådet lämnat 
sitt yttrande inkom ytterligare yrkanden om befrielse från skatt från ett 
antal berörda. Först sedan dessa yrkanden beretts inom Regeringskansliet 
kunde förslaget anmälas till kommissionen.
Under framtagande av anmälan till kommissionen framkom ytterligare 
detaljer rörande olika branschspecifika avfallsslag. En del av dessa har 
inarbetats i propositionstexten men för en fullständig redogörelse 
hänvisas till skrivelser i ärendet om anmälan till kommissionen enligt 
statsstödsreglerna. Anmälan finns tillgänglig i Näringsdepartementet, dnr 
EUN98/1434.
4 Bakgrund
4.1 Avfallet och miljöpolitiken
Moderna avfallshanteringsfrågor, som t.ex. att minska uppkomsten av 
avfall och om återvinning och producentansvar, har diskuterats sedan 
regeringens proposition (prop. 1975:32) om återvinning och 
omhändertagande av avfall. I propositionen uttalades bl.a. följande. 
”Kravet på en rättvisare fördelning, internationellt och nationellt, av 
jordens tillgångar skärper behovet av att hushålla med begränsade 
resurser och i det perspektivet är det nödvändigt att på olika områden 
hejda slöseri med råvaror och på nytt ta tillvara det som en gång använts. 
Produktionsmetoder måste utvecklas från utgångspunkten sparsamhet 
med råvaror och återvinning av material. Avfall har i alltför stor 
utsträckning betraktats som en oanvändbar restprodukt och använda 
varor som slutligt förbrukade. Avfallet har därför i stor omfattning fått 
belasta miljön. Det synsättet måste ändras. Avfall är en resurs som i 
största möjliga utsträckning skall användas på nytt. Återanvändning 
måste vara en ledande princip vid omhändertagande och behandling av 
avfall. Ansvaret för att det avfall som uppkommer vid produktionen kan 
tas om hand på ett från miljö- och resurssynpunkt riktigt sätt bör i första 
hand åvila producenten”.
I nästföljande proposition som i ett större sammanhang behandlar 
avfall (prop. 1989/90:100, bil 16) slogs fast att avfallet utgjorde en allt 
större belastning för miljön och att många problem skapas redan när en 
vara tillverkas. Vidare uttalades att de stora volymerna avfall i sig utgör 
ett problem för miljö och resurshushållning och att återanvändning och 
återvinning av material måste öka. För det avfall som slutligt behöver 
omhändertas måste teknik och system för miljöriktig hantering och 
slutbehandling utvecklas.
I propositionen 1992/93:180 om riktlinjer för en kretsloppsanpassad 
samhällsutveckling angavs vägen mot en effektivare resurshushållning. 
Riktlinjerna byggde dels på de mål för en hållbar samhällsutveckling som 
antogs vid FN:s Riokonferens 1992, dels på handlingsprogrammet 
Agenda 21. Ett kretsloppsanpassat samhälle skall skapas genom 
övergång till förnyelsebara resurser, energisnåla processer, återvinning 
etc. Övergången skall göras möjlig bl.a. genom att ekonomiska styrmedel 
utvecklas och att miljökrav ställs vid offentlig upphandling. Källsortering 
framhålls i propositionen som ett viktigt medel för att kunna ta hand om 
avfall på ett riktigt sätt så att förbränning och deponering upphör av 
osorterat avfall. Deponering av avfall och material som kan nyttiggöras 
är ett slöseri med naturresurser som i längden inte är hållbart och 
acceptabelt. I stället för att deponeras skall avfall och material så långt 
som möjligt behandlas med hänsyn till sina egenskaper och på ett sätt 
som inte stör eller skadar miljön. Omhändertagandet skall ske på ett sätt 
som gör det lättare att utvinna material och energi samt närings- och 
mullämnen. Avfall till förbränning och deponering skall vara sorterat. 
Framtidens avfallshantering skall inte bindas vid en enda teknisk lösning.
I regeringens skrivelse 1994/95:120, Miljön – Vårt gemensamma 
ansvar, framhålls bl.a. att producentansvaret är ett viktigt styrmedel för 
att minska avfallsmängderna och behovet av deponering. Möjligheterna 
att genom ekonomiska styrmedel skapa bättre förutsättningar för ökad 
resurshushållning och minskad belastning på miljön skall övervägas. I 
skrivelsen framhålls också vikten av att öka sorteringen av avfallet i olika 
materialspecifika fraktioner. Härigenom skapas bättre förutsättningar för 
ett slutligt omhändertagande av avfall och restprodukter, som innebär 
bl.a. resursbesparing och bättre hantering från miljösynpunkt. Avfall och 
restprodukter från industri och hushåll bör i än högre grad nyttiggöras 
som insatsprodukter vid tillverkning av nya varor och produkter. 
Energiutvinning bör ske för vissa avfallsslag. Det framhålls slutligen att 
deponering av återvinningsbart avfall inte är förenligt med principerna 
för ett kretsloppssamhälle och att mängderna avfall avsevärt bör minska 
jämfört med dagens situation.
I regeringens skrivelse 1996/97:50, På väg mot ett ekologiskt hållbart 
samhälle, poängteras näringslivets avgörande roll i utvecklingen mot ett 
hållbart samhälle genom möjligheterna att kretsloppsanpassa 
produktionsprocesserna, utveckla nya miljöanpassade produkter, minska 
mängden avfall och reducera avfallets farlighet.
I regeringens proposition 1996/97:172, Hantering av uttjänta varor i ett 
ekologiskt hållbart samhälle – ett ansvar för alla, lämnar regeringen 
förslag och åtgärder inom avfallsområdet som innebär genomgripande 
förändringar mot en ökad resurshushållning och en mer miljöanpassad 
avfallshantering. Propositionen är behandlad av riksdagen (bet. 
1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55) och förslagen är införda i 
avfallslagstiftningen. Förändringarna innebär bl.a. krav på att brännbart 
avfall skall hållas åtskilt från annat avfall samt ett förbud mot deponering 
av utsorterat brännbart avfall från år 2002. Vidare gäller ett förbud mot 
deponering av organiskt avfall generellt från år 2005. Därutöver avser 
regeringen att införa ett förbud mot deponering, förbränning och 
fragmentering av uttjänta elektriska och elektroniska produkter som inte 
hanterats av godkänd förbehandlare. Ett sådant förbud kommer att träda i 
kraft i samband med att producentansvar för dessa produkter införs. 
Sammantaget räknar regeringen med att åtgärderna tillsammans med en 
avfallsskatt kommer att leda till att stora delar av det avfall som idag 
deponeras kommer att nyttiggöras genom att material återvinns och 
används på nytt och genom att energiinnehållet tillvaratas. Undantas 
gruvavfallet kommer uppskattningsvis mellan 50 och 70 % av den mängd 
avfall som idag deponeras att kunna utnyttjas år 2005.
I proposition 1997/98:145 Svenska miljömål föreslår regeringen, som 
delmål under miljökvalitetsmålet grundvatten av god kvalitet, att 
samtliga avfallsdeponier senast år 2008 bör ha uppnått en enhetlig 
standard och uppfylla högt ställda miljökrav. Vidare föreslås, under 
miljökvalitetsmålet god bebyggd miljö, att den totala mängden avfall och 
avfallets farlighet skall minska samt att avfall och restprodukter sorteras 
så att de kan behandlas efter sina egenskaper och återföras i kretsloppet i 
ett balanserat samspel mellan staden och dess omgivning. Regeringen 
ställer också upp följande riktlinjer för en effektiv och långsiktigt hållbar 
material- och energianvändning:
– Material och energi skall användas så effektivt som möjligt med 
hänsyn tagen till alla resurstillgångar.
– Användningen av fossila bränslen bör hållas på en låg nivå. Det 
samlade biomasseuttaget får inte utarma den biologiska mångfalden.
– Flertalet varor skall vara materialsnåla och energieffektiva, 
uppgraderbara samt kunna återanvändas eller återvinnas med avseende 
på material eller energi.
4.2 Avfallshanteringen i dag
I dag deponeras ungefär 7,4 miljoner ton avfall per år, fördelat på 5,1 
miljoner ton hushållsavfall och annat konventionellt avfall och 2,3 
miljoner ton branchspecifikt avfall. Dessutom deponerar gruvindustrin 
årligen ca 50 miljoner ton gråberg och avfallssand. Antalet anläggningar 
som tar emot mer än 50 ton avfall per år uppgår till ca 700 stycken, varav 
280 är deponier för konventionellt avfall, 300 är deponier för 
branschspecifikt avfall och 120 är s.k. slamtippar.
På moderna anläggningar för omhändertagande av konventionellt 
avfall bedrivs emellertid i dag inte bara deponeringsverksamhet. Där 
förekommer också en rad andra aktiviteter såsom sortering, separering, 
förbehandling, behandling, förädling, stabilisering och lagring av 
inkommande avfall. Trots alla dessa aktiviteter deponeras ändå ca 85 % 
av det avfall som kommer till anläggningarna för konventionellt avfall. 
4.3 Miljöskyddslagstiftning
4.3.1 Miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd
Tillståndsplikt enligt 9 kap. miljöbalken (SFS 1998:808) gäller i princip 
för anläggningar där avfall deponeras. Enligt 9 kap. miljöbalken får 
regeringen föreskriva att det skall vara förbjudet att utan tillstånd eller 
innan anmälan gjorts släppa ut eller lägga upp avfall eller andra fasta 
ämnen, om detta kan leda till att mark, vatten, vattenområde eller 
grundvatten kan förorenas.
Tillstånd enligt miljöbalken krävs för att lägga upp fast avfall om 
åtgärden har beteckningen A eller B i bilagan till förordningen om 
miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd (1998:899), se 2 § denna 
förordning. Uttrycket deponering används i förordningen vad gäller 
kriterier för tillståndsgivning. Om den mängd avfall som tillförs en 
anläggning överstiger 50 ton och deponeras eller behandlas på annat sätt 
än genom biologisk metod eller genom förbränning prövar länsstyrelsen 
frågan om tillstånd för anläggningen. Överstiger avfallsmängden 100 000 
ton per år ansvarar miljödomstol för tillståndsprövningen. 
Samtliga typer av avfall omfattas av angiven tillstånds- respektive 
anmälningsplikt (se avdelning 90.004 i bilagan till förordningen). Detta 
innebär bl.a. att deponering av slam, som äger rum på särskilda s.k. 
slamtippar, omfattas av prövningsplikten enligt 
miljöskyddslagstiftningen.
Vad beträffar farligt avfall gäller dock prövningsplikt oavsett vilken 
mängd sådant avfall som är avsedd att tas emot för deponering på en 
anläggning. Miljödomstol prövar en ansökan om den tillförda mängden 
sådant avfall är mer än 1 000 ton per år, medan länsstyrelsen är 
prövningsmyndighet i övriga fall (se avdelning 90.006 i bilagan till 
förordningen).
Beträffande industriföretag som deponerar avfall från den egna 
produktionen kan det förekomma att ett separat tillstånd enligt 
miljöskyddslagstiftningen för deponering finns. Det är dock vanligast att 
tillstånd för sådant omhändertagande av eget industriavfall ingår som en 
del i tillståndsbeslutet för verksamheten.
Naturvårdsverket, länsstyrelserna och kommunerna utövar tillsynen 
över miljöfarlig verksamhet. På avfallsområdet ombesörjer i praktiken 
kommunerna huvuddelen av tillsynen.
4.3.2 Avfall och producentansvar
15 kap. miljöbalken ställer krav på dem som hanterar avfall. Kraven 
riktar sig till både kommuner, producenter och enskilda och innebär att 
avfall skall hanteras på sådant sätt att det inte uppkommer olägenhet från 
hälso- och miljöskyddssynpunkt. Varje kommun skall svara för att 
hushållsavfallet inom kommunen transporteras till en 
behandlingsanläggning för återvinning eller bortskaffande i den 
utsträckning som behövs för att tillgodose såväl skyddet för människors 
hälsa och miljö som enskilda intressen. Kommunens skyldighet avser i 
detta fall endast hushållsavfall och under förutsättning att avfallet inte 
omfattas av lagstadgat producent-ansvar. Kommunerna har i dag en 
möjlighet att utvidga den kommunala renhållningsskyldigheten till att 
avse även annat avfall. Denna möjlighet kommer dock från år 2000 
endast att gälla för farligt avfall.
4.4 Avfallet inom EU
EU:s strategi för avfall utgörs av ett antal riktlinjer som innebär att 
medlemsländerna bör:
– minska mängden och stimulera ren teknologi, återanvända och 
återvinna samt förbättra bortskaffande, 
– åstadkomma en säker transport av farligt avfall och farliga produkter 
samt påskynda återställningen av förorenade områden. 
Återanvändning och återvinning av avfall skall uppmuntras. Med 
återvinning menas även avfallsförbränning som innebär att den utvunna 
energin utnyttjas. Deponering ses som en sista utväg i avfallshanteringen. 
En övergripande strategi för avfallsarbetet inom gemenskapen är att 
medlemsländerna skall sträva efter att vara självförsörjande med 
anläggningar för bortskaffande av avfall och att avfallet bortskaffas på 
den anläggning som ligger närmast. Rådet antog i februari 1997 en 
reviderad avfallspolitisk resolution där bl.a. producentansvaret som 
princip slås fast. Vidare görs en differentiering av prioriteringen av 
återvinnings-åtgärder, varvid materialåtervinning skall prioriteras 
framför energiutvinning när så är miljömässigt motiverat.
Utgående från riktlinjerna har ett antal direktiv och förordningar som 
rör avfall antagits. Syftet med dessa är att EU-länderna skall ha 
gemensamma miljömässiga och tekniska krav samt harmoniserade 
konkurrensförutsättningar vad gäller avfall. Redan 1975 kom det s.k. 
ramdirektivet, rådets direktiv 75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall 
(EGT L 194, 25.7.1975, s. 47). Det innehåller övergripande regler för 
kontroll och omhändertagande av avfall, definitioner på vissa begrepp 
inom avfallsområdet, bestämmelser om att varje land skall ha en 
avfallsplan, bestämmelser om tillståndsplikt för avfallsanläggningar m.m. 
För att ytterligare precisera vad som menas med avfall har kommissionen 
genom beslut 94/3/EG den 20 december 1993 (EGT L 5, 7.1.1994, s. 15) 
antagit en förteckning över avfall som benämns "Europeiska 
avfallskatalogen". Katalogen, som är bindande för medlemsländerna, 
skall underlätta en gemensam tolkning av vad som är avfall samt vara 
underlag för statistik. 
Definitioner på farligt avfall samt bestämmelser om behandling och 
transporter av sådant avfall finns i rådets direktiv 91/689/EEG av den 12 
december 1991 om farligt avfall (EGT L 377, 31.12.1991, s. 20), ändrat 
genom rådets direktiv 94/31/EG (EGT L 168, 2.7.1994, s. 28). Direktivet 
om farligt avfall genomfördes i svensk rätt genom förordningen 
(1996:971) om farligt avfall. Utöver nämnda direktiv finns regler för 
användning av avloppsslam i jordbruket, avfallstransporter, återvinning 
av förpackningar, förbränning av farligt avfall m.m.
Kommissionen har i mars 1997 lämnat ett förslag till direktiv om 
deponering av avfall, KOM(97) 105 slutligt. Rådet antog i juni 1998 en 
gemensam ståndpunkt i frågan. Den gemensamma ståndpunkten 
innehåller bl.a. krav på att dela in deponier i tre klasser, krav på 
förbehandling (inklusive sortering) av avfall innan deponering samt krav 
på nationella åtgärder för att minska mängden organiskt avfall som 
deponeras. De nationella åtgärderna skall anmälas till kommissionen som 
skall följa utvecklingen. Senast 7 år efter direktivets ikraftträdande skall 
enligt den gemensamma ståndpunkten mängderna ha reducerats med 25 
%, 10 år efter ikraftträdandet med 50 % och 17 år efter ikraftträdandet 
med 65 % av den deponerade mängden år 1995. Ett slutligt antagande av 
direktivet väntas under våren 1999.
4.5 Andra styrmedel för minskad deponering av avfall 
4.5.1 Producentansvar
Sedan 1994 gäller producentansvar med uppsatta insamlingsmål för ett 
antal varor och förpackningar, bl.a. glas, papper, aluminiumburkar och 
däck. År 1998 infördes producentansvar för bilar. Ytterligare produkter, 
exempelvis elektriska och elektroniska produkter, kommer med stor 
sannolikhet att omfattas av ett producentansvar. Producenterna, som har 
fysiskt och ekonomiskt ansvar för att målen nås, har gått samman i ett 
antal materialbolag. Kommunerna är inte längre formellt ansvariga för 
tidningar eller förpackningar som hushållen sorterat ut för bortforsling av 
ansvariga producenter. För varor och förpackningar som hushållen lägger 
bland soporna har kommunen fortfarande kvar sitt ansvar för transport, 
återvinning och bortskaffande enligt 15 kap. miljöbalken. 
Återvinningsmålen enligt producentansvaret varierar från 30 % till 95 %. 
Regeringen har dock beslutat om att öka kraven från år 2001.
4.5.2 Naturgrusskatt
Den 1 juli 1996 infördes en skatt på 5 kr per ton naturgrus som utvinns ur 
grustäkter, se lagen (1995:1667) om skatt på naturgrus. Naturgrusskatten 
bör leda till ett ökat intresse att använda avfallsprodukter till väg- och 
vallkonstruktioner, täckning m.m. där avfallen kan ersätta naturgrus. Det 
gäller exempelvis sorterad sopslagg, inerta avfall från byggen och 
rivningar, vissa avfall från gruv-, järn- och stålindustrin och liknande 
restprodukter som nu i regel deponeras.
4.5.3 Hantering av uttjänta varor
Regeringens proposition Hantering av uttjänta varor i ett uthålligt 
samhälle - ett ansvar för alla, som i allt väsentligt antagits av riksdagen 
(prop. 1996/97:172, bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55) är bl.a. baserad 
på Naturvårdsverkets rapport Aktionsplan Avfall, i vilken 
Naturvårdsverket föreslår mål och åtgärder för en förbättrad 
avfallshantering. I propositionen föreslås bl.a:
– Ett bättre omhändertagande av avfall skall uppnås genom att avfallet 
sorteras. Sorteringen bör ske redan vid källan.
– Ett generellt förbud mot deponering av utsorterat brännbart avfall 
från och med år 2002. 
– Ett generellt förbud mot deponering av organiskt avfall från och med 
år 2005. 
– Att miljökraven för deponeringsanläggningar bör höjas och kraven 
differentieras beroende på det deponerade avfallets farlighet. 
– Att tillstånd skall krävas för alla yrkesmässiga transporter av avfall.
4.5.4 Allmänna råd för deponering
Naturvårdsverket har utarbetat förslag till Allmänna råd om 
avfallsdeponering. Regeringen beslutade den 27 februari 1997 att medge 
att råden får ges ut. Naturvårdsverket har för avsikt att ge ut de allmänna 
råden under 1999.
Råden är formulerade med en strategi som utgår från svensk praxis och 
policy samt från kommissionens förslag till deponeringsdirektiv. 
Strategin innebär att deponering skall bedrivas så att upplaget snabbt blir 
biologiskt och fysiskt stabilt. Därmed kan den färdigutnyttjade 
deponiytan efter relativt kort tid förses med en hållbar och tät 
sluttäckning som inte skadas av sättningar. Förutom krav på 
bottentätning ställs krav på säker topptätning. Organiskt avfall såsom 
slam, livsmedel, bark och grönavfall bör enligt verket inte längre 
deponeras, liksom inte heller sättningsbenägna och brännbara avfall av 
papp, kartong, wellpapp, trä och dylikt. Måste sådant avfall deponeras 
bör det förbehandlas så att dess lakbarhet och sättningsbenägenhet 
reduceras. För att kunna differentiera kraven med hänsyn till vilka risker 
olika avfall utgör för hälsa och miljö föreslår Naturvårdsverket att 
deponierna delas in i tre klasser:
– Klass 1 skall omfatta ett litet antal upplag som i huvudsak tar emot 
farligt avfall och där riskerna för skador på hälsa och miljö är höga.
– Klass 2 skall vara upplag som i huvudsak tar emot konsumtions- och 
produktionsavfall och där riskerna för skada på hälsa och miljö är 
medelhöga. I denna klass kommer sannolikt större delen av Sveriges 
befintliga avfallsdeponier att ingå. 
– Klass 3 utgör upplag som i huvudsak tar emot lågt förorenat avfall 
och där riskerna för skada på hälsa och miljö är låga.
4.5.5 Avfallsplanering
Enligt 15 kap. miljöbalken skall varje kommun ha en renhållningsord-
ning som innehåller kommunens föreskrifter om avfallshanteringen och 
en avfallsplan. Planen skall innehålla uppgifter om alla avfall i 
kommunen. Den skall också innehålla en inventering av gamla 
avfallsupplag och en bedömning av miljörisken för varje sådant upplag. 
Avfallsplaneringen ger god överblick över avfallshanteringen och lägger 
fast riktlinjer för hur avfallets mängd och farlighet skall minska. 
Planeringen har blivit ett viktigt hjälpmedel i kommunernas miljöarbete 
och för att få invånarna att medverka i källsortering och liknande 
aktiviteter.
Regeringen har i en skrivelse till riksdagen (skr. 1998/99:63) utarbetat 
en ny nationell avfallsstrategi, vars syfte är att ge en samlad bild av 
nationell policy samt hantering av avfall.
4.5.6 Kommunalt Agenda 21-arbete
Vid miljökonferensen i Rio de Janeiro 1992 åtog sig Sverige att arbeta 
för en hållbar utveckling i enlighet med handlingsprogrammet Agenda 21 
med det övergripande målet att hindra överbefolkning, miljöförstöring 
och rovdrift på jordens naturresurser. Det är ett arbete som inte bara 
berör stat, kommuner och myndigheter utan alla individer i samhället. 
Det lokala Agenda 21-arbetet, som till stor del vänder sig till enskilda 
människor, sker ute i kommunerna.
Agenda 21-arbetet skall genom upplysning och goda exempel få 
människor att iaktta en livsstil där omtanke om miljön, hushållning med 
naturresurser, kretsloppstänkande och hållbar samhällsutveckling blir 
ledstjärnor. Samtidigt får invånare och företag information om 
avfallsminimering, återvinning, källsortering och avfallsbehandling. 
Arbetet bör på sikt leda till att mindre mängder avfall deponeras.
4.5.7 Behandlingsavgifter
Differentierade behandlingsavgifter tas ut när avfallet lämnas till 
omhändertagande. Avgifterna kan variera mellan 0–1 000 kr per ton. 
Rena och sorterade fraktioner får en lägre avgift än osorterat avfall och 
specialavfall. De dyraste avfallen kan kräva både sortering och 
förbehandling innan de kan deponeras. De differentierade avgifterna 
syftar till att motivera avfallslämnaren till avfallsminimering och 
källsortering så att han undgår den högre avgiften. Differentierade 
behandlingsavgifter är vanligt förekommande.
4.5.8 Renhållningstaxor
De avgifter som tas ut av hushållen, indirekt via bostadsföretag eller 
direkt av villaägare, fastställs i en kommunal renhållningstaxa. Avgiften 
får enligt 27 kap. miljöbalken sättas till högst det belopp som behövs för 
att täcka nödvändiga kostnader för renhållningen. Inget hindrar dock 
kommunen från att ta ut avgiften på sådant sätt att återanvändning, 
återvinning och annan miljövänlig avfallshantering stimuleras. För 
flerbostadshus tillämpas normalt en taxa som innebär att bostadsföretaget 
och dess lägenhetshushåll enbart betalar för det antal sopbehållare av en 
viss volym som hämtas eller töms. Härigenom får abonnenten ett 
ekonomiskt incitament till att källsortera återvinningsbara material och 
lämna dessa separat i stället för att blanda materialen med soporna. 
Villahushåll är i regel hänvisade till årsabonnemang som innebär att en 
sopbehållare av en viss volym töms var eller varannan vecka oavsett om 
den är full eller inte. Veckotömning var tidigare normalt i tätort medan 
14-dagarshämtning var vanligast i glesbygd. Numer är det vanligt med 
14 dagarshämtning även i tätorter. Hushåll, som hemkomposterar 
matavfall eller i övrigt har liten sopmängd, kan ofta få glesare hämtning 
till en lägre avgift. Härigenom får de ett incitament att minska 
sopvolymen. I villahushåll finns dock alltid risken att glesare 
hämtningsintervall leder till att samma sopvikt får hämtas i en mer 
packad sopbehållare.
För att ge avfallslämnaren motiv att också minska sopvikten har ett 
antal kommuner infört viktbaserade taxor. Sopbilarna utrustas då så att 
de kan väga de sopor som hämtas hos varje abonnent. Varberg var först i 
landet med en vikttaxa och har till följd av vägningen noterat en minskad 
sopvikt från villahushåll med upp till 30 %. Samtidigt har 
hemkompostering och återvinning ökat. De som inför vikttaxan tillämpar 
den i första hand på villaabonnenter. Där anses den vara ett effektivt 
styrmedel genom att hushållen via sin sopräkning regelbundet kan 
informeras om hur de lyckats minska sin sopmängd och vilken 
ekonomisk besparing de gjort. 
4.5.9 Industrins miljöpolicy
För industrin blir avfallshantering och miljöskydd en allt viktigare 
strategisk fråga och många företag vill skapa en tydlig miljöprofil. 
Miljöfrågorna ses som en betydelsefull konkurrensfaktor och företagen 
inser betydelsen av att avfall främst bör hanteras miljö- och 
resursmässigt riktigt och inte nödvändigtvis till lägsta kostnad. Denna 
utveckling drivs ofta på av de anställda som med god arbetsmiljö 
inkluderar förmånen att tillhöra ett företag med god ordning på miljö- 
och avfallsfrågorna. Det blir också vanligare att inköpare begär opartiska 
redovisningar från säljaren hur denne löser sina miljö- och avfallsfrågor. 
4.6 Avfallsskatt i andra EU-länder
Avfallsskatt i någon form finns för närvarande i Belgien, Danmark, 
Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Storbritannien, Tyskland och 
Österrike. Det kan även påpekas att Norge nyligen infört en avfallsskatt.
I samtliga länder inriktas skatten mot deponeringsanläggningar, utom i 
de tyska delstaterna där det är mängden farligt avfall som uppkommer 
som är föremål för beskattning. I Belgien, Italien, Danmark och Norge 
omfattas även förbränning. I Frankrike gäller skatteplikten även för 
avfallsförbränning och annan behandling, men skatten tas då endast ut 
för specialavfall och farligt avfall. 
I Finland, Frankrike, Nederländerna, Tyskland och Norge undantas 
hela eller delar av det branschspecifika industriavfallet. I Danmark 
befrias allt avfall som inte omfattas av kommunernas insamlingsordning 
vilket i regel innebär att även branschspecifikt industriavfall befrias. 
Italien tar ut en avgift på 9–23 kr per ton för branschspecifikt 
industriavfall i jämförelse med 92 kr för hushållsavfall. Storbritannien 
tillämpar en skatteväxling mellan avfallsskatt och arbetsgivaravgift som i 
princip innebär att industrins totala kostnader inte ökar på grund av 
avfallsskatten. 
Skattesatserna varierar kraftigt. Från 9 kr per ton för branschspecifikt 
avfall i Italien till 1 350 kr för specialavfall i Tyskland. I Danmark är 
skattesatsen 340 kr per ton för avfall som deponeras, i Finland 130 kr och 
i Norge 300 kr. Intäkterna tillfaller staten i Danmark, Finland, 
Nederländerna och Storbritannien utan föreskrifter om hur intäkterna 
skall användas. I övriga länder används intäkterna helt eller delvis till 
vissa miljöåtgärder.
5 Behovet av en avfallsskatt
Regeringens förslag: En skatt skall införas på avfall som deponeras. 
Skatten skall omfatta såväl konventionellt avfall som industrins 
branschspecifika avfall.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: En övervägande del av remissinstanserna 
tillstyrker förslaget eller lämnar det utan erinran. Jernkontoret, 
Företagarnas Riksorganisation, Svenska Arbetsgivareföreningen, 
Svenska Fjärrvärmeföreningen, Svenska Kommunförbundet, Svenska 
Renhållningsverksföreningen, Sveriges Industriförbund, Sydvästra 
Skånes Avfallsaktiebolag, Västmanlands Avfallsaktiebolag, Samarbete 
om skånskt avfall, Skånes Naturvårdsförbund och Företagens 
Uppgiftslämnardelegation avstyrker förslaget. Ett skäl som anges är att 
andra, mer effektiva, styrmedel finns beslutade eller är planerade. Dessa 
styrmedel bör tillämpas och utvecklas innan en skatt införs. Svenska 
Naturskyddsföreningen motsätter sig förslaget om inte avfallsförbränning 
i skattehänseende jämställs med deponering. Enligt föreningen är det i 
dag en för stor del av avfallet som går till förbränning. Detta löses inte 
genom utredningens förslag som leder till att avfallsförbränningen inte 
minskar i relation till återanvändning och återvinning.
Sveriges Industriförbund anser att industrins branschspecifika avfall 
helt bör undantas från lagens tillämpningsområde. Jernkontoret framför 
att branschspecifikt avfall från stålbranschen inte bör omfattas av lagen, 
Skogsindustrierna att dess industris branschspecifika avfall inte skall 
beskattas och Byggentreprenörena att avfallsskatten inte skall gälla för 
bygg- och rivningsavfall. 
Flera remissinstanser, däribland Banverket, Boverket, Stockholms stad, 
Helsingborgs stad, Borås kommun och Svenska Kommunförbundet anser 
att skatten skall utformas som en avgift där insamlade medel går tillbaka 
till avfallsbranschen för miljöförbättrande åtgärder.
Skälen för regeringens förslag: Som framgått av avsnitt 4.2 är 
deponering i dag det helt dominerade sättet att ta hand om avfall. En 
starkt bidragande orsak härtill är att det i Sverige är billigt att göra sig av 
med avfallet på detta sätt. Detta medför i sin tur att det i många fall 
saknas ekonomiska incitament att behandla avfallet på ett från miljö- och 
resurssynpunkt bättre sätt. Enligt regeringens bedömning kan en 
avfallsskatt förbättra den situationen och göra återanvändning, 
återvinning och andra behandlingsmetoder lönsamma. Skatten bör också 
bidra till att avfallsmängderna på sikt minskar. Även om andra styrmedel 
verkar i samma riktning är det regeringens uppfattning att en avfallsskatt 
behövs för att skapa förutsättningar för ett acceptabelt omhändertagande 
av vårt avfall.
Såväl hushållsavfall och annat konventionellt avfall som industrins 
branschspecifika avfall bör omfattas av skatten. Att enbart beskatta 
konventionellt avfall skulle ge en olycklig fokusering på detta avfall. 
Dessutom är potentialen för att på olika sätt utnyttja det branschspecifika 
avfallet i många fall stor bara de ekonomiska förutsättningarna ändras. 
Att generellt undanta det branschspecifika avfallet bör därför inte komma 
i fråga. Av avsnitten 9 och 13 framgår dock att vissa branschspecifika 
avfallsslag av miljöskäl bör vara skattebefriade.
Deponiernas miljöpåverkan på lång sikt är ännu inte helt kända. Man 
vet dock att metaller och stabila organiska ämnen med tiden läcker ut ur 
deponierna. När organiskt avfall bryts ned i deponierna bildas metangas, 
som har en stark växthusverkan. Nedbrytningen av det organiska 
materialet leder även till ojämna sättningar, vilket gör det svårt att täcka 
deponin och därigenom hindra metaller och andra giftiga ämnen att lakas 
ut ur avfallet.
Det är regeringens uppfattning att ett av de viktigaste målen i dagens 
avfallspolitik är att minska mängden avfall som deponeras. Alternativen 
är då återanvändning, materialåtervinning, materialutnyttjande eller 
förbränningmed energiutvinning. Återanvändning anses prioriterat 
framför övriga alternativ. I de fall det är miljömässigt motiverat bör 
materialåtervinning prioriteras framför energiutvinning.
När det gäller avfallsförbränning finns i dag 21 sådana anläggningar i 
Sverige. Vid samtliga anläggningar utnyttjas energin till mer än 90 % för 
värmeproduktion och tre av anläggningarna har dessutom elproduktion. 
Sammanlagt produceras årligen ca 4 TWh värme och el vid 
anläggningarna. Förbränningen sker vid tekniskt sett moderna 
anläggningar och anläggningarna är utrustade med avancerad 
rökgasrening för att ta hand om föroreningarna i avfallet. Enligt 
regeringens bedömning finns det i dag inte skäl att låta avfall som går till 
förbränningsanläggningar omfattas av en avfallsskatt. Frågan kan dock 
komma att behöva analyseras på nytt i framtiden.
Som framgått ovan anser vissa remissinstanser att skatten skall 
utformas som en avgift där insamlade medel går tillbaka till 
avfallsbranschen för miljöförbättrande åtgärder. En sådan avgift är i 
själva verket en specialdestinerad skatt. Eftersom intäkterna i fråga skulle 
användas för en viss särskilt angiven utgift. Från samhällsekonomiska 
och skattepolitiska utgångspunkter bör skatter inte specialdestineras. Ett 
system med specialdestinerade skatter leder till misshushållning med 
samhällets resurser. Varje utgiftskrona bör i stället användas där den vid 
varje tillfälle gör mest nytta. En sådan prövning görs av regeringen och 
riksdagen i den årliga budgetprocessen. Det finns inte skäl att frångå 
principen att inte ha specialdestinerade skatter i det här fallet.
Regeringen har för avsikt att följa upp och utvärdera hur det nuvarande 
systemet för avfallsbeskattning fungerat år 2004, och därefter vid behov 
genomföra förändringar i systemet.
6 Skattepliktig anläggning och skattskyldig
6.1 Skattepliktig anläggning
Regeringens förslag: Skatteplikt skall gälla för avfallsanläggningar 
där farligt avfall eller annat avfall till en mängd av mer än 50 ton per 
år slutligt förvaras (deponeras) eller förvaras under längre tid än tre år. 
Detsamma skall gälla om sådant omhändertagande sker vid 
anläggningar där huvudsakligen annan verksamhet än avfallshantering 
bedrivs, dvs. i praktiken industrianläggningar. 
Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens 
förslag. Regeringens förslag innebär dock en delvis annan lagteknisk 
konstruktion, som bl.a. mer konkret behandlar industrianläggningar där 
avfall deponeras. Regeringen föreslår dessutom att förvaring under 
längre tid än tre år skall jämställas med deponering. Enligt utredningens 
förslag skall tidsperioden vara ett år.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslagen eller 
lämnar dem utan erinran. Samarbete om Skånskt Avfall anser att 
begreppet deponering måste definieras och att avfall under en tid av ett år 
skall få lagras på en anläggning innan avfallet anses deponerat. WMI 
Sellbergs AB hävdar att det är olämpligt att låta deponier under 50 ton 
vara befriade från skatteplikt, eftersom det av miljöskäl bör krävas att 
dessa anläggningar lever upp till motsvarande krav som ställs på större 
anläggningar. Sveriges Industriförbund påpekar vikten av att 
processindustrin ges möjlighet att med i övrigt oförändrade villkor få 
separat tillstånd för deponiverksamheten då miljötillståndet omfattar hela 
den industriella verksamheten. Förbundet anser vidare att en gräns om 50 
ton för skatteplikt kan ställa till med problem för anläggningar, för vilka 
det är svårt att i förväg bedöma om de kommer att överskrida gränsen 
eller ej. Förbundet förordar därför i stället ett grundavdrag motsvarande 
50 ton. Jernkontoret anser att förslaget inte är praktiskt genomförbart för 
industrier med egen deponering, eftersom flertalet stålverk har deponier 
som är integrerade delar av verksamheten. Länsstyrelsen i Gävleborg 
anser att lagtexten inte klart anger att skattskyldighet föreligger för egna 
industrideponier. Enligt Riksskatteverket bör uttrycken anläggning 
respektive avsedd för deponering förtydligas. Vägverket och Samarbete 
om Skånskt Avfall avstyrker att asfalt som mellanlagras omfattas av 
skatten.
Skälen för regeringens förslag: Som framgått av avsnitt 4.3 finns det 
bestämmelser i miljöskyddslagstiftningen om tillståndsgivning för 
hantering av avfall. Utredningen föreslår att skyldigheten att betala 
avfallsskatt direkt knyts till tillståndsplikt för deponeringsverksamhet. 
Detta skulle enligt utredningen innebära att beskattningsmyndigheten i 
skatteärendet inte skulle behöva göra en närmare prövning av innebörden 
av begreppet deponering. Avgörande skulle vara 
miljötillsynsmyndighetens prövning i vad mån deponering fick ske på 
anläggningen. 
Enligt de kontakter som under beredningen av ärendet tagits med 
företrädare för Naturvårdsverket och dåvarande Koncessionsnämnden för 
miljöskydd har dock framkommit att det i miljötillstånden inte alltid 
konkret specificeras vilken typ av avfallshantering – t.ex. deponering – 
som får ske på en anläggning. Detta beror på att de krav som ur 
miljösynpunkt ställs på en anläggning inte sällan är desamma för skilda 
typer av omhändertagande av avfall. Regeringen anser mot den 
bakgrunden att utredningens förslag om anläggningar som bör omfattas 
av den nya lagen i viss mån måste förtydligas. Regeringen föreslår 
således att miljöskyddslagstiftningens bestämmelser om tillståndsgivning 
skall ligga till grund för vilka avfallsanläggningar som skall omfattas av 
skatteplikt men det skall inte finnas någon uttalad lagteknisk koppling 
mellan skatteplikt och miljötillstånd. I stället bör det avgörande för om en 
avfallsanläggning omfattas av skatteplikt vara i vad mån avfall deponeras 
på anläggningen eller där förvaras under längre tid än tre år. En fördel 
med den nu föreslagna konstruktionen, inte minst ur 
beskattningsmyndighetens synvinkel, är att det är vad som faktiskt sker 
på en anläggning och inte en avsikt att göra något som är avgörande för 
om skatteplikt skall föreligga. I praktiken innebär regeringens förslag 
inte någon ändring i förhållande till utredningens förslag vad gäller 
kretsen av anläggningar som skall omfattas av skatteplikten, men 
oklarheter i utformningen av miljötillstånden får genom den föreslagna 
konstruktion inte direkt betydelse för omfatt-ningen av skatteplikten.
Begreppen avfallsanläggning och avfall
Begreppet avfallsanläggning bör ges en relativt vid innebörd och bör 
omfatta varje plats där någon form av hantering av avfall sker. Vad gäller 
innebörden av begreppet avfall kan som vägledning användas den 
definition som finns i 15 kap. 1 § första stycket miljöbalken. Enligt 
denna definition avses med avfall varje föremål, ämne eller substans som 
ingår i en avfallskategori och som innehavaren gör sig av med eller avser 
eller är skyldig att göra sig av med. Av bestämmelsen framgår vidare att 
regeringen ges rätt att meddela föreskrifter om avfallskategorier enligt 
första stycket. 
Definitionen i 15 kap. 1 § miljöbalken grundar sig på rådets direktiv 
75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall (EGT L 194, 25.7.1975, s. 
47), senast ändrat genom rådets direktiv 91/692/EEG (EGT L 377, 
31.12.1991, s. 48). I artikel 1 a i direktivet definieras avfall som varje 
föremål, ämne eller substans som ingår i de kategorier som anges i bilaga 
1 och som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra 
sig av med. Av artikeln framgår vidare att kommissionen skall upprätta 
en förteckning över vilket avfall som tillhör de kategorier som anges i 
bilaga 1 samt att förteckningen skall ses över periodiskt och vid behov 
omarbetas. Kommissionen har genom beslut 94/3/EG den 20 december 
1993 (EGT L 5, 7.1.1994, s. 15) antagit den förteckning (den s.k. 
Europeiska avfallskatalogen) som anges i definitionen. Regeringen har i 
renhållningsförordningen (1998:902) hänvisat till direktivets bilaga 1 vad 
gäller innebörden av begreppet avfallskategori. 
Det bör dock observeras att frågan om innebörden av begreppet avfall 
vad gäller avfallsanläggningar vid tillämpningen av skattelagen endast 
får betydelse för avgörandet av om det rör sig om en avfallsanläggning 
eller ej. Nedan framgår att beskattningsförfarandet skall utgå från en 
nettodeponimetod, vilket bl.a. innebär att allt – dvs. oavsett om det rör 
sig om något som definitionsmässigt är att anse som avfall eller ej – blir 
föremål för beskattning i och med att det förs in till en avfallsanläggning. 
Avgörande för om skatt skall tas ut för det som förs in till anläggningen 
är alltså vilken typ av anläggning det är fråga om. Det saknar därvid 
betydelse om den som bedriver verksamheten på anläggningen köpt in 
materialet eller mot betalning tagit emot materialet för omhändertagande 
(i det senare fallet torde begreppet avfall vara ett i allmänt språkbruk 
vedertaget begrepp).
Slutlig förvaring (deponering) eller förvaring under längre tid än tre år
För att skatteplikt skall gälla för en avfallsanläggning krävs att farligt 
avfall eller annat avfall till en mängd av mer än 50 ton per år deponeras 
eller förvaras där under längre tid än tre år.
Begreppet deponering förekommer inte i 9 kap. miljöbalken. Däremot 
anges deponering under punkterna 90.004 och 90.006 i den uppräkning 
som görs i bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och 
hälsoskydd (1998:899) av de olika typer av anläggningar eller 
verksamheter för vilka miljötillstånd skall sökas. Enligt 3 § 
renhållningsförordningen (1998:902) anges att med deponering avses ett 
bortskaffningsförfarande som innebär att avfall läggs på en deponi. Med 
deponi anses dock inte en plats eller anläggning där avfall:
1. omlastas för att beredas för vidare transport till en annan plats där 
det skall återvinnas, behandlas eller bortskaffas,
2. lagras innan det återvinns eller behandlas, om lagringen sker för en 
kortare period än tre år, eller
3. lagras innan det bortskaffas, om lagringen sker för en kortare period 
än ett år.
Enligt regeringens uppfattning bör i skattelagen med deponering i 
första hand förstås uppläggning av avfall för slutlig förvaring. I syfte att 
undvika gränsdragningsproblem bör dock förvaring av avfall under en 
viss tid jämställas med deponering. Härigenom skapas en reglering som 
omöjliggör för avfallsaktörerna att undgå skatt genom att enbart påstå att 
avfallet inte deponeras utan endast ligger för tillfällig förvaring.
Under det hittillsvarande arbetet med lagen om skatt på avfall har det 
ansetts att förvaring av avfall under längre tid än ett år skall jämställas 
med deponering. Ettårsgränsen var bl.a. baserad på ett 
kommissionsförslag till rådets direktiv om deponering av avfall, KOM 
(97) 105 slutlig. Enligt artikel 2 f i förslaget ryms inte en plats där det 
sker tillfällig förvaring av avfall under kortare tid än ett år i definitionen 
av deponianläggning.
Denna ettårsregel har kritiserats av Betongvaruindustrins Riksförbund, 
Svenska Fabriksbetongföreningen och Grus- och Makadamföreningen i 
skrivelser som inkommit till regeringen efter det att lagrådsremissen 
presenterades. De uppger att intresset för återvinning av rivningsbetong 
tidigare har varit relativt litet. Trenden är dock på väg att brytas och 
intresset för återvinning ökar. En förutsättning är dock att materialet får 
lagras under tillräckligt lång tid för att göra återvinning lönsamt. 
Betongvaruindustrins Riksförbund och Grus- och Makadamföreningen 
föreslår en lagringstid på fem år.
Även D.A. Mattsson AB har inkommit med en skrivelse till regeringen 
efter lagrådsremissens behandling. Enligt bolaget skulle den föreslagna 
ettårsregeln medföra att den schaktmassetipp som det bedriver skulle bli 
skattepliktig på grund av att det på anläggningen samtidigt bedrivs 
återvinning av stubbar. En sådan behandling kräver längre lagringstid än 
ett år. Schaktmassetippar anses annars inte vara skattepliktiga. 
Efter det att lagrådsremissen presenterades i juni 1997 har förslaget till 
lydelse av rådets direktiv om deponering av avfall ändrats vad gäller 
förvaringstiderna. Enligt rådets gemensamma ståndpunkt skall med 
deponi anses en plats eller anläggning där avfall lagras innan det 
återvinns eller behandlas, om lagringen sker för en kortare period än tre 
år eller lagras innan det bortskaffas under kortare tid än ett år. 
Kommissionens förslag återspeglas i den definition som numera finns för 
deponering i 3 § renhållningsförordningen, som återgivits ovan.
För avfallsskattelagens vidkommande anser inte regeringen att det är 
lämpligt med två olika lagringstider, eftersom det medför risk för 
tillämpningssvårigheter.
Vid en bedömning av vad som kan betraktas som en lämplig tidsperiod 
har regeringen tagit hänsyn till de praktiska problem som framförts av 
olika aktörer. Samtidigt är det viktigt att betona att tidsgränsen inte bör 
vara för lång eftersom det skulle skapa kontrollsvårigheter för 
beskattningsmyndigheten. Vid en sammanvägning synes tre år vara en 
rimlig tidsgräns. En tidsgräns på tre år stämmer också väl överens med 
nuvarande ståndpunkt inom EU samt med 3 § renhållningsförordningen. 
Mot bakgrund av det anförda anser regeringen således att förvaring under 
längre tid än tre år bör jämställas med deponering.
Bedömningen att förvaring under längre tid än tre år bör jämställas 
med deponering kan resa en del frågeställningar om t.ex. tillfällig 
förvaring. Om det vid en avfallsanläggning förekommer såväl 
deponering som tillfällig förvaring, s.k. mellanlagring, saknar dock 
förvaringstiden betydelse för i vad mån skatteplikt uppkommer för det 
mellanlagrade avfallet. Detta innebär alltså att avfall som förs in till en 
avfallsanläggning beläggs med skatt, varefter avdrag för skatten får göras 
vid senare utförsel av avfallet. En skatt skapar en drivkraft för snabbare 
genomströmning av avfallet från anläggningen och för ökat utnyttjande 
av avfallet. Regeringen finner mot den bakgrunden inte skäl att för något 
avfallsslag införa några särregler i syfte att kompensera för eventuella 
konkurrenssnedvridningar som kan uppkomma i förhållande till 
fristående, icke skattepliktiga sorteringsanläggningar. För viss hantering, 
som t.ex. balning av avfall i avvaktan på vidare transport till 
förbränningsanläggningar, torde ett särskilt område kunna avsättas och 
anmälas till kommunen i enlighet med bestämmelserna för uppläggning 
av fast avfall enligt punkten 90.007-2 i bilagan till förordningen om 
miljöfarlig verksamhet och hälso-skydd (1998:899). Det kan även i 
sammanhanget påpekas att en anläggning där det endast sker 
mellanlagring av avfall under en tid som understiger tre år inte kommer 
att omfattas av skatteplikt. 
Mellanlagring av asfalt har diskuterats av några remissinstanser. Även 
mellanlagring av andra material för senare återvinning har tagits upp i 
skrivelser som inkommit till regeringen efter det att lagrådsremissen 
presenterades. Dessa synpunkter diskuteras nedan.
Med den nu föreslagna utformningen av skattepliktens omfattning är 
det nödvändigt för beskattningsmyndigheten att i varje enskilt fall pröva i 
vad mån deponering eller förvaring under längre tid än tre år sker inom 
en viss anläggning. Det kan således förekomma att deponering i skattela-
gens mening föreligger, utan att verksamheten prövats som 
deponeringsverksamhet enligt miljöskyddslagstiftningen. Detta är fallet 
med s.k. schaktmassetippar, där endast rena massor deponeras. Det är 
mot den angivna bakgrunden nödvändigt att söka lägga fast vad som vid 
tillämpningen av skattelagen bör innefattas i begreppet deponering.
Exempel på verksamhet som inte betraktas som slutligt förvaring eller 
deponering är verksamhet som under vissa omständigheter var 
tillståndspliktig respektive anmälningspliktig enligt gamla punkten 92.04 
i bilagan till miljöskyddsförordningen Den aktuella punkten har tidigare 
tillämpats på i huvudsak dels lagring av slam hos lantbrukare under 
kortare tidsperioder i avvaktan på möjlighet till spridning, dels 
användning av avfall som utfyllnad vid anläggningsarbeten och liknande. 
I ett fall som det sistnämnda är det helt uppenbart att avfallsskatt inte bör 
aktualiseras, eftersom avfallet i detta fall nyttiggjorts och alltså funnit ett 
alternativt användningsområde. Enligt regeringens uppfattning bör det 
inte i något fall där en verksamhet ryms under den gamla punkten 92.04 i 
bilagan till miljöskyddsförordningen i dess utformning före miljöbalkens 
ikraftträdande komma i fråga att betrakta verksamheten som 
skattepliktig.
Vad är inte att anse som en skattepliktig avfallsanläggning
Anläggningar där det endast förekommer sortering är inte att anse som en 
skattepliktig avfallsanläggning. Inte heller sådana anläggningar där det 
endast sker rötning eller kompostering bör i allmänhet anses vara 
skattepliktiga avfallsanläggningar eftersom varken kriteriet för slutlig 
förvaring eller kriteriet för förvaring under längre tid än tre år är uppfyllt. 
Anläggningar som bedriver behandlingar, t.ex. rötning, där själva 
rötningsprocessen tar längre tid än tre år kommer dock att bli 
skattepliktiga.
Det förekommer att många moderna behandlingsanläggningar för 
konventionellt avfall bedriver både deponeringsverksamhet och en rad 
andra aktiviteter som t.ex. kompostering och rötning inom ramen för 
samma anläggning. I sådana fall blir allt material som förs in till 
anläggningen skattepliktigt, även för sådant som avses behandlas genom 
kompostering, rötning eller dylikt. Undantag för vissa behandlingsformer 
behandlas i avsnitt 10.
Anläggningar där det huvudsakligen bedrivs annan verksamhet än 
avfallshantering
Inom industrin uppkommer i samband med produktionen 
branschspecifikt industriavfall, varmed avses produktions- eller 
processavfall vars mängd och sammansättning till huvudsaklig del beror 
på de olika branschernas speciella verksamhet. Av det branschspecifika 
avfallet går i princip allt gruvavfall och ca 70 % av övrigt 
branschspecifikt avfall till industriernas egna deponier medan resten förs 
till i huvudsak kommunala avfallsanläggningar. Inom 
industriverksamheten uppkommer även konventionellt avfall (främst 
hushålls-, grov-, bygg- och rivningsavfall). Ca 30 % av detta avfall 
hamnar på industrins egna deponier.
Industrins egna deponier kan vara antingen fristående anläggningar 
som är belägna utanför huvudverksamhetens tomt eller interna deponier 
inom själva anläggningarna där den industriella verksamheten bedrivs. 
Vid bedömningen av skatteplikten vad gäller det förstnämnda slaget av 
anläggningar bör inga problem uppstå. De bör behandlas som 
motsvarande typ av avfallsanläggningar där konventionellt avfall 
omhändertas. Beträffande de interna deponierna finns dock, som 
påpekats av några remissinstanser, anledning att skapa en särskild 
reglering i syfte att åstadkomma en praktisk hanteringsordning för 
beskattning av avfall på dessa anläggningar.
För den industriella verksamheten gäller tillståndsplikt eller 
anmälningsskyldighet med stöd av bestämmelser i miljöbalken. 
Hanteringen av uppkommet avfall ingår som ett led i miljömyndighetens 
prövning av den industriella verksamheten. Hittills har 
miljömyndighetens prövning vanligen inte resulterat i ett separat tillstånd 
för deponering utan det sätt på vilket omhändertagandet av avfallet sker 
har prövats inom ramen för prövningen av den industriella verksamheten. 
I likhet med vad som föreslås beträffande avfallsanläggningarna, bör 
avgörande för om skatteplikt skall gälla för de industriella 
anläggningarna vara i vad mån det avfall som uppkommer deponeras 
eller förvaras på den interna anläggningen under en längre tid än tre år. 
Vad gäller innebörden av begreppet avfall bör till ledning för tolkningen 
kunna användas definitionen på avfall enligt artikel 1 a i rådets direktiv 
75/442/EEG av den 15 juli 1975 om avfall samt den förteckning över 
avfall som kommissionen beslutat om med stöd av den nämnda artikeln, 
den s.k. Europeiska avfallskatalogen. Detta betyder att det som brukar 
benämnas "restprodukt" vanligtvis omfattas av avfallsbegreppet.
En förutsättning för att ett föremål, ämne eller substans skall betraktas 
som avfall i skattelagens mening bör således enligt regeringens 
uppfattning, vad gäller de industriella anläggningarna, vara avfall som 
verksamhetsutövaren inte kan visa en realistisk avsikt att inom normal 
lagerhållningstid återvinna i sin verksamhet, t.ex. för energiutvinning. 
Det rör sig således om något som utövaren av den industriella 
verksamheten gör sig av med eller avser att göra sig av med eller är 
skyldig att göra sig av med. Det bör alltså inte komma i fråga att ta ut 
skatt på något som uppkommer som en följd av den industriella 
hanteringen (biprodukter) och för vilka det bedöms finnas en rimlig 
avsättningsmöjlighet, antingen genom avyttring till utomstående eller 
genom intern återanvändning i industriverksamheten. Det bör inte bli 
aktuellt att ta ut skatt på något som uppkommer till följd av den 
industriella verksamheten om man redan när ämnet uppkommer vet att 
det kan avyttras till en bestämd köpare. I detta fall bör ämnet, mot 
bakgrund av definitionen i det nämnda rådsdirektivet, definitionsmässigt 
inte vara att anse som avfall. Innehavaren har således inte för avsikt att 
göra sig av med ämnet på ett sätt som han skulle ha gjort om det varit 
fråga om en gängse avfallsprodukt. Motsvarande resonemang bör gälla 
om verksamhetsutövaren kan visa en realistisk avsikt att inom normal 
lagerhållningstid återanvända ämnet i sin verksamhet, t.ex. för 
energiutvinning. 
Den närmare innebörden av begreppen ”avfall” respektive 
”uppkommer” torde i vissa fall kunna vara svårtolkade. Viss ledning bör 
därvid kunna ges i form av Riksskatteverkets föreskrifter eller 
rekommendationer. 
Gränsdragningsproblem mellan avfalls- och industrianläggningar
Vissa anläggningar kan ha karaktären både av avfallsanläggning och en 
sådan anläggning där det huvudsakligen bedrivs annan verksamhet än 
avfallshantering.
Det förekommer inte sällan att det vid en anläggning tas emot material, 
som i ett tidigare led betraktats som avfall men som nu avses användas 
som råvara i anläggningens tillverkningsprocess, och där en del av det 
material som tagits emot deponeras eller förvaras under längre tid än tre 
år. Sådana anläggningar bör enligt regeringen inte betraktas som en 
avfallsanläggning utan en anläggning som huvudsakligen bedriver annan 
verksamhet än avfallshantering. Konsekvensen av detta är att för en 
sådan anläggning omfattar inte skatteplikten det avfall som förs in på 
anläggningen, men likväl för det avfall som uppkommer inom 
anläggningen. Enligt detta resonemang skall t.ex. 
bilfragmenteringsanläggningar som deponerar en del av det avfall som de 
tar emot på det egna anläggningsområdet inte betraktas som 
avfallsanläggningar utan som anläggningar där det huvudsakligen 
bedrivs annan verksamhet än avfallshantering. Inte heller bilskrotar eller 
andra skrotupplag bör anses utgöra avfallsanläggningar i skattelagens 
bemärkelse.
Ovan nämndes mellanlagring av asfalt m.m., vilket också kan ses som 
exempel på när gränsdragningsproblem uppstår. Numera förekommer i 
icke obetydlig omfattning att gammal asfalt görs om till ny i anslutning 
till pågående vägarbete. Det finns olika metoder att återvinna asfalt. 
Hittills har kall och halvvarm återvinning varit de dominerande 
metoderna på det statliga vägnätet. Detta innebär att gammal asfalt från 
större vägar mellanlagras t.ex. i anslutning till Vägverkets 
underhållsgrupper och återanvänds på mindre vägar i samma område. 
Ofta är det beställaren som tillhandahåller upplagsplats och 
mellanlagring sker under säsong eller under något eller några år. Efter 
mellanlagringen återanvänds asfalten i enkla mobila verk med tillsats av 
asfaltsemulsion respektive mjukbitumen. Det återanvända materialet har 
något sämre kvalitet än motsvarande varmmassa men kan fortfarande 
användas som slitlager på mindre trafikerade vägar och gator alternativt 
som bindlager eller bitumenbundet bärlager. Metoden bedöms vara 
miljömässigt effektiv.
Varm återvinning, som är en annan återvinningsmetod, kan ske dels i 
traditionella stationära satsverk, dels i trumverk. Trumverken klarar av en 
större inblandning och är ofta mer eller mindre mobila och kan flyttas 
mellan olika byggobjekt eller täkter. Metoden ger under goda betingelser 
massa av samma kvalitet som den ursprungliga massan och är ur denna 
synvinkel attraktiv.
När det gäller traditionella stationära asfaltsverk anser regeringen att 
dessa bör anses vara industrianläggningar som tar emot en råvara i form 
av gammal asfalt och upparbetar den så att den kan återanvändas. Någon 
skatteeffekt aktualiseras alltså inte när asfalt förs in till dessa 
anläggningar. Det avfall som kan uppkomma till följd av hanteringen 
inom de stationära verken beskattas dock.
När det gäller mobila verk är det däremot svårt att tala om en 
industrianläggning i skattelagens bemärkelse. Den mellanlagring som 
sker i väntan på behandling i mobila asfaltsverk bör därför inte betraktas 
som annat än förvaring och bör således beskattas om asfalten lagras på 
platsen under längre tid än tre år. 
Om asfalt lagras på en sedvanlig avfallsanläggning inträder 
skyldigheten att betala skatt i och med att avfallet förs in till 
anläggningen. Det är enligt regeringens uppfattning en önskvärd 
styreffekt att skatten kan bidra till en minskad deponering av asfalt på 
avfallsanläggningarna och i stället stimulera till andra former av 
omhändertagande.
Motsvarande resonemang bör tillämpas om det på en anläggning lagras 
material, t.ex. olika typer av anläggningsmaterial, som senare skall 
återanvändas som råvara vid t.ex. vägbyggen. I den mån det finns 
stationära krossverk för återvinning av materialet bör det alltså vara fråga 
om en industrianläggning där skatt endast behöver erläggas för sådant 
avfall som uppkommer. Är det å andra sidan fråga om mobila krossverk 
bör det inte anses vara fråga om en industrianläggning. Mellanlagringen 
bör därför beskattas om materialet förvaras på platsen under längre tid än 
tre år.
Antal anläggningar som beräknas omfattas av skatteplikten
Skatteplikten beräknas omfatta totalt ca 700 anläggningar, varav ca 280 
deponier för konventionellt avfall, ca 300 anläggningar där 
branschspecifikt industriavfall deponeras samt ca 120 s.k. slamtippar. 
Merparten av de anläggningar där huvudsakligen konventionellt avfall 
omhändertas ägs av kommuner, kommunala bolag eller gemensamt av 
flera kommuner genom regionala avfallsbolag. Av den totala mängden 
konventionellt avfall deponeras endast ca 10 % på privatägda 
avfallsanläggningar. 
Anläggningar som inte bör omfattas av skatteplikten
Anläggningar på vilka endast deponeras jord, grus, lera, skiffer, 
kalkstoft, kalksten eller annan sten, bergrester eller avfallssand från 
gruvindustriell verksamhet eller avfall från vattenrening vid sådan 
verksamhet samt järnhaltigt avfall från rökgasrening vid tillverkning av 
järnmalmspellets bör inte omfattas av skatteplikt. För skattefrihet i dessa 
fall gäller att deponeringen sker uteslutande av ett eller flera av de 
uppräknade avfallsslagen. Inte heller bör anläggningar där det enbart 
deponeras radioaktivt avfall omfattas av skatteplikt. Skälen för dessa 
undantag utvecklas närmare i avsnitt 10. 
Undantag för anläggningar där små mängder avfall omhändertas
Avfallsanläggningar som tar emot mindre än 50 ton avfall per år omfattas 
inte av tillståndsprövning enligt miljöskyddslagstiftningen. Enligt 
utredningens uppskattningar kan det finnas mellan 100–200 sådana 
avfallsupplag i Sverige. Den mängd avfall som totalt deponeras vid dessa 
små avfallsupplag bedöms uppgå till ca 25 ton per år och anläggning. 
Totalt motsvarar det ca 5 000 ton per år eller mindre än 1 promille av allt 
avfall som deponeras vid anläggningar för konventionellt avfall. 
Endast mindre mängder avfall förs således till dessa anläggningar, 
vilket skulle resultera i förhållandevis ringa skatteintäkter. Beskattnings-
myndighetens hantering av dessa anläggningar torde, särskilt som de inte 
är föremål för tillståndprövning enligt miljöskyddslagstiftningen, bli 
mycket kostsam i förhållande till skatteintäkterna. Regeringen anser 
därför, i likhet med utredningen, att anläggningar där det deponeras 
mindre än 50 ton per år inte bör ingå i skattebasen. Anledning saknas att 
genom en avdragsrätt införliva dessa små deponier i skattesystemet. 
Risken bedöms som liten att större mängder avfall skulle komma att 
tillföras denna typ av anläggningar eller att antalet skulle komma att öka 
markant med anledning av att anläggningarna undantas från skatteplikt. 
Om större mängder än 50 ton avfall deponeras årligen skall anläggningen 
tillståndsprövas enligt miljöskyddslagstiftningen. Det är en del av 
miljömyndigheternas arbete att utöva tillsyn över att så sker. Oavsett om 
tillståndsprövning ägt rum är dock en sådan anläggning skattepliktig 
enligt lagen om skatt på avfall.
Motsvarande mängdgräns bör gälla även för industrianläggningarnas 
del. Antalet industrianläggningar där mindre än 50 ton avfall årligen 
deponeras beräknas vara begränsat.
Anläggningar där farligt avfall deponeras är föremål för 
tillståndsprövning oavsett vilken mängd avfall som deponeras inom 
anläggningen. Skatteplikten bör därför gälla alla sådana anläggningar. 
6.2 Skattskyldig
Regeringens förslag: Skattskyldig skall vara den som bedriver 
verksamhet på anläggningen.
Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens 
förslag. 
Remissinstanserna: Riksskatteverket och WMI Sellbergs AB har 
ifrågasatt om uttrycket ansvarar för verksamheten är tillräckligt 
klargörande. Övriga remissinstanser lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Enligt miljöbalken är det den som 
bedriver en verksamhet som skall söka tillstånd m.m. enligt balken. Det 
är lämpligt att använda samma begreppsterminologi även inom 
skatteområdet. Skattskyldighetsbegreppet bör därför knytas till den som 
bedriver verksamheten på en skattepliktig anläggning. Den som har den 
rättsliga och faktiska kontrollen över verksamheten bör också anses vara 
den som bedriver verksamheten. Detta innebär alltså att om en 
innehavare av ett tillstånd överlåter verksamheten till någon, på sådant 
sätt att denne får den rättsliga och faktiska kontrollen över verksamheten, 
inträder den till vilken verksamheten överlåtits som skattskyldig. Se även 
kommentar till 7 § i avsnitt 16.
7 Förfarandet vid beskattning
7.1 Netto- eller slutdeponimetod
Regeringens förslag: Avfallsskatten skall tas ut efter en 
nettodeponimetod. Detta innebär att skatt tas ut för i princip allt avfall 
som förs till en skattepliktig avfallsanläggning. Skyldighet att betala 
skatt skall inträda då avfallet förs in till avfallsanläggningen. För 
avfall som förs ut från anläggningen skall avdrag medges. Vissa 
behandlingsformer som bedrivs inom anläggningen skall undantas 
från skatt.
 Vad gäller avfall som deponeras vid anläggningar där 
huvudsakligen annan verksamhet än avfallshantering bedrivs, skall 
skyldigheten att betala skatt inträda när avfallet uppkommer.
Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens 
förslag. Utredningen föreslår dock ingen särskild reglering i skattelagen 
av olika behandlingsformer som bedrivs på avfallsanläggningen. 
Remissinstanserna: Riksskatteverket, Statens naturvårdsverk, 
Skogsstyrelsen, Svenska Gjuteriföreningen och Svenska 
Naturskyddsföreningen tillstyrker förslaget om nettodeponimetod. 
Övriga remissinstanser som uttalar sig i frågan avstyrker förslaget och 
förordar i stället en slutdeponimetod, som innebär att skyldigheten att 
betala skatt inträder först när avfallet läggs upp för deponering på en 
avgränsad yta. 
Nettodeponimetoden innebär att i princip allt avfall och annat material 
som förs in till en avfallsanläggning blir föremål för beskattning, men att 
avdrag medges för skatten på det som förs ut från anläggningen. Den 
framförda kritiken riktar sig mot de konsekvenser som förslaget innebär i 
fråga om annan verksamhet än deponering som kan bedrivas inom 
samma avfallsanläggning. Det rör sig i huvudsak om kompostering, 
sorteringsverksamhet och tillfällig uppläggning av avfall. Närings- och 
teknik-utvecklingsverket, Boverket, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus 
län, Helsingborgs stad, Borås kommun, Borlänge kommun, Luleå 
kommun, Göteborgsregionens Avfallsaktiebolag, WMI Sellbergs AB, 
Svenska Fjärrvärmeföreningen, Svenska Renhållningsverksföreningen, 
Sydvästra Skånes Avfallsaktiebolag, Västmanlands Avfallsaktiebolag, 
Nässjö Affärsverk AB, Samarbete om Skånskt Avfall, Söderhalls 
Renhållningsverk AB och Stor-Stockholms Energi AB anser att de 
avfallsanläggningar som bedriver integrerad verksamhet med såväl 
deponering som kompostering, sortering o.dyl. till följd av 
nettodeponimetoden kommer att drabbas av konkurrensnackdelar i form 
av ränte- och administrationskostnader i förhållande till de anläggningar 
där enbart annan verksamhet än deponering bedrivs. Dessa fristående 
anläggningar omfattas inte av det föreslagna skattesystemet. Utredningen 
har, som ett alternativ för anläggningsägarna att undvika dessa 
konsekvenser, pekat på möjligheten att ansöka om separat miljötillstånd 
för t.ex. sorterings- och/eller komposteringsverksamhet. Dåvarande 
Koncessionsnämnden för miljöskydd och Länsstyrelserna i Stockholms, 
Skånes, Göteborgs och Bohus samt Gävleborgs län anser dock att en 
sådan uppdelning av miljötillståndet har stora nackdelar, ur såväl miljö- 
som kostnadssynpunkt, och avstyrker därför en sådan ordning. Svenska 
Renhållningsverksföreningen anser att det endast är material som tillförs 
en deponi i enlighet med den definition som finns i 3 § 
renhållningsförordningen, som skall beskattas. Föreningen menar att 
endast material som deponeras då skulle omfattas av skatten.
Skälen för regeringens förslag: Syftet med avfallsskatten är att den 
skall belasta avfall som deponeras och härigenom vara ett verksamt 
ekonomiskt styrmedel för att bidra till en minskning av den mängd avfall 
som förs till deponering. Vid utformningen av skattemetoden, dvs. det 
regelsystem som skall styra hur skatten beräknas och redovisas, har 
utredningen övervägt två olika modeller. Båda modellerna medför att 
skatten endast tas ut för deponering, men sättet att åstadkomma detta 
resultat varierar beroende på val av skattemetod.
Avfallsanläggningar
Som närmare redovisats i avsnitt 6 skall enligt regeringens förslag 
skatteplikt gälla för avfallsanläggningar där avfall deponeras eller 
förvaras under längre tid än tre år. Med avfall jämställs vid lagens 
tillämpning annat material som förs in till en avfallsanläggning. Vad 
gäller den närmare innebörden av begreppet ”deponering” vid 
tillämpningen av skattelagen, hänvisas till vad som anförts i avsnitt 6. 
Det ena av de modeller, som övervägts av utredningen, bygger på att 
skatten tas ut som en nettodeponiskatt. Ett sådant system innebär i 
princip att allt avfall som förs till en skattepliktig anläggning beskattas. 
Skattskyldigheten inträder vid den tidpunkt då avfallet förs in till 
anläggningen. För avfall som förs ut från anläggningen medges avdrag i 
deklarationen. Enligt denna metod skall beskattning således ske av den 
mängd avfall som utgör skillnaden mellan det som förs in och det som 
förs ut från anläggningen, för vilket avdrag alltså får göras i 
deklarationen.
Den andra modellen som förekommit i diskussionen är en slutdeponi-
skatt. Utgångspunkten för en slutdeponiskatt är att enbart avfall som 
deponeras beskattas. Skattskyldigheten inträder alltså då avfallet 
deponeras på en särskilt avgränsad yta inom anläggningen. Avfall som 
komposteras eller behandlas på annat sätt inom anläggningen blir inte 
föremål för beskattningsåtgärder. Detsamma gäller avfall som sorteras 
inom anläggningen och sedan förs ut från den. Någon återbetalning 
medges inte av skatt för avfall som i ett senare skede kan komma att 
transporteras ut från den yta där det lagts för deponering. 
Båda modellerna har, som utredningen redovisat, för- och nackdelar. 
Det är enligt regeringens uppfattning viktigt att det skattesystem som 
väljs är så enkelt att tillämpa som möjligt för såväl 
beskattningsmyndigheten som de skattskyldiga samt utan större 
omställningsåtgärder och praktiska olägenheter kan tillämpas av 
branschen. Det är vidare av vikt att systemet möjliggör en god kontroll 
av att skattereglerna följs.
Avsikten med den föreslagna avfallsskatten är att den endast skall 
belasta avfall som deponeras. Rent principiella skäl talar därför för ett 
beskattningsförfarande, som innebär att systemet endast omfattar avfall 
som bortskaffas genom deponering, dvs. ett slutdeponisystem. Modellen 
med ett sådant system medför dock, som utredningen påtalar, ett flertal 
svårlösliga problem. Det krävs bl.a. att det finns en av beskatt-
ningsmyndigheten godkänd avgränsning av en väldefinierad yta på 
vilken deponering skall ske. Det fordrar vidare att all annan hantering än 
deponering inom avfallsanläggningen sker utanför deponiytan. Detta 
leder till att ytor som är väl lämpade för t.ex. efterkompostering, 
nedbrytning av oljeskadade jordmassor, balning av avfall för vidare 
befordran till värmeverk m.fl. aktiviteter, inte kan användas för sådana 
ändamål eftersom skatten kommer att belasta även sådan hantering. 
Vidare måste en tidsgräns bestämmas för hur länge ett skattefritt avfall 
skall få lagras inom ett upplagsområde innan det från skattesynpunkt 
skall betraktas som skattepliktigt avfall. 
En slutdeponiskatt medför, enligt regeringens bedömning, omedelbara 
praktiska konsekvenser för de skattskyldiga i form av iordningställande 
av slutdeponiytor, uppmätning av dessa och utveckling av 
redovisningssystem som kan godtas från skattekontrollsynpunkt. Från 
beskattnings-myndighetens sida krävs en omfattande kontroll, framförallt 
när det gäller förekomsten av mellanlager. Det måste härvid anses vara 
förenat med stora problem att få till stånd en så tillfredsställande kontroll, 
att det med säkerhet kan avgöras hur länge ett visst avfall har lagrats. 
Eftersom slutdeponimetoden inte medger återbetalning av skatten för 
avfall som i framtiden kan komma att föras ut från deponiytan, ger den 
inte heller något incitament för ökad materialutvinning genom nya 
tekniker o.dyl.
Med hänsyn till de ovan redovisade nackdelarna bedömer regeringen, i 
likhet med utredningen, att en nettodeponiskattemodell är att föredra. Ett 
sådant system blir administrativt enkelt. Skyldigheten att betala 
avfallsskatt inträder när avfall förs in till avfallsanläggningen. För varje 
bestämd period redovisas invägd respektive utvägd mängd avfall. 
Skillnaden mellan mängderna utgör, med avdrag för de mängder som 
härrör från i lagen särskilt angivna skattebefriade avfallsslag (se vidare 
avsnitt 11– 13), den mängd som skall beskattas. I den mån visst avfall 
under en och samma redovisningsperiod såväl förs in till som ut från en 
anläggning uppkommer ingen skattekonsekvens. Vid deklarationen 
tillämpas dock en bruttoredovisning, dvs. mängden avfall redovisas 
under såväl posterna invägt som utvägt avfall.
En nackdel som nettodeponisystemet för med sig är att skatt måste 
betalas för allt material som förs in till en anläggning där det bedrivs 
både deponeringsverksamhet och andra typer av aktiviteter som 
sortering, förbehandling, behandling, förädling, stabilisering, även om 
det inte varit lagstiftarens avsikt att behandling av avfall skall beskattas. 
Som åtskilliga remissinstanser påpekat kan ett renodlat 
nettodeponisystem också medföra vissa konkurrensnackdelar i form av 
ränte- och administrationskostnader för avfallsanläggningar, vars 
verksamhet omfattar såväl deponering som t.ex. kompostering och 
sortering, i förhållande till de anläggningar där enbart annan verksamhet 
än deponering bedrivs. Vidare innebär vissa behandlingsmetoder, som 
exempelvis kompostering, att den produkt som uppstår efter behandling 
och som sedan förs ut från anläggningen, väger betydligt mindre än det 
avfall som behandlats. Den komposteringsjord som erhålls väger ungefär 
hälften av vad det ursprungliga avfallet väger.
En viktig aspekt vid utformandet av ett uppbördssystem för 
avfallsskatt är att säkerställa att systemet inte bidrar till att motverka 
användningen av miljömässigt bra behandlingsmetoder för vissa 
avfallsslag i stället för deponering. Utredningen har övervägt dessa 
problem och har, som ett alternativ för anläggningsägarna att undvika 
dessa konsekvenser, pekat på möjligheten att ansöka om separat 
miljötillstånd för t.ex. komposteringsverksamhet.
Företrädare för Finansdepartementet och Naturvårdsverket 
sammanträffade under beredningen av lagrådsremissen med 
representanter för dåvarande Koncessionsnämnden för miljöskydd. 
Därvid framgick att några formella juridiska hinder mot särskild 
tillståndsprövning visserligen inte finns, men att nämnden ansåg att 
sådana åtgärder endast bör komma i fråga i undantagsfall med tanke på 
dels det merarbete en omprövning av hela miljötillståndet innebär, dels 
på eventuella praktiska problem för miljötillsynen som kan aktualiseras 
vid en särskiljning av tillstånden.
Regeringens hållning i denna fråga har under det tidigare arbetet med 
lagförslaget överensstämt med utredningens. Regeringens utgångspunkt 
var då att sådana anläggningar som bedriver deponeringsverksamhet och 
andra aktiviteter inom samma anläggning hade separata tillstånd för de 
behandlingsformer som bedrevs på anläggningen eller att sådana tillstånd 
kunde sökas. Enligt de uppgifter som fanns i samband med 
lagrådsremissen skedde all förbränning och all kompostering, av annat 
avfall än park- och trädgårdsavfall, med stöd av särskilda tillstånd. Dessa 
uppgifter har sedermera visat sig inte vara helt korrekta. Exempelvis sker 
förbränning av farligt avfall vid SAKAB:s anläggning inom ramen för 
samma tillstånd som deponeringsverksamheten. Vid den anläggningen 
framstår det som ytterst tveksamt om miljömyndigheterna skulle godta 
att dela upp verksamheten på olika tillstånd.
Mot den nu angivna bakgrunden anser regeringen att möjligheterna att 
rättsligt särskilja de olika behandlingsformerna genom separata tillstånd 
bör kompletteras. Svenska Renhållningsverksföreningen anser att 
problemen kan lösas om endast avfall som tillförs en deponi i enlighet 
med den definition som finns i 3 § renhållningsförordningen omfattas av 
skatten. Enligt definitionen avses med deponi en upplagsplats för avfall. 
En sådan lösning innebär emellertid inte någon nämnvärd skillnad mot 
ett slutdeponisystem. De kontrollproblem som finns i ett 
slutdeponisystem skulle även gälla för en sådan lösning. Regeringen 
anser i stället att nettodeponimetoden bör kompletteras med uttrycklig 
skattebefrielse för vissa behandlingsformer. I avsnitt 10.3 redogörs för de 
behandlingsformer som skattebefrias. Genom dessa undantag får i stor 
utsträckning de önskemål vad gäller hantering av det konventionella 
avfallet, som under remissbehandlingen förts fram från främst 
branschhåll, anses tillgodosedda. 
Anläggningar där det huvudsakligen bedrivs annan verksamhet än 
avfallshantering
Som redovisats i avsnitt 6 förekommer att det branschspecifika 
industriavfallet tas om hand inom själva anläggningarna där den 
industriella verksamheten bedrivs. Enligt regeringens uppfattning bör 
principen med ett nettodeponisystem upprätthållas även vad gäller sådana 
industrianläggningar. En förutsättning är dock att systemet i viss mån 
modifieras i syfte att stämma överens med de faktiska förhållanden under 
vilka avfallshantering bedrivs på de industriella anläggningarna. Det 
föreslås därför att avfallsskatt i dessa fall skall betalas för avfall som 
uppkommer inom en industrianläggning. Angående innebörden av 
begreppet ”uppkommer” och ”avfall” hänvisas till avsnitt 6. 
Skyldigheten att betala skatt bör inträda i och med uppkomsten av 
avfallet. 
7.2 Avdrag för sådant som förs ut från anläggningen
7.2.1 Inledning
I enlighet med vad som anförts i avsnitt 7.1 innebär tillämpningen av 
nettodeponimetoden således att avdrag får göras i skattedeklarationen för 
sådant som förs ut från anläggningen. Enligt allmänna principer får 
avdrag dock endast avse skatt på sådant avfall som tagits upp till 
beskattning. I enlighet med det resonemanget anser regeringen att avdrag 
inte bör få göras för lakvatten som förs ut från anläggningen eller vid 
utförandet av gas som har bildats vid nedbrytningen av organiskt avfall. 
Utöver detta anser regeringen att rätten till avdrag inte bör gälla vid 
utförande av reningsvatten. Dessa båda frågor utvecklas vidare nedan.
7.2.2 Lak- och reningsvatten
Regeringens förslag: Avdrag skall inte medges för lak- och 
reningsvatten som förs ut från en avfallsanläggning. 
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag 
beträffande lakvatten. Vad gäller reningsvatten framför inte utredningen 
några specifika förslag.
Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna har berört frågan.
Skälen för regeringens förslag: Lakvatten bildas när nederbörd eller 
yt- och grundvatten infiltrerar avfallet och blir förorenat efter passagen 
genom avfallet. Det kan även vara fråga om ytavrinning från avfallet. 
Enligt regeringens uppfattning bör dock inte avdrag beviljas vid utförsel 
av lakvatten eftersom vattnet av förklarliga skäl inte tagits upp till 
beskattning.
Under ärendets beredning har bl.a. WMI Sellbergs AB och Svenska 
Renhållningsverksföreningen framfört synpunkter om att reningsvatten 
som uppkommer inom anläggningen skall befrias från skatt. 
Reningsvatten är sådant vatten som härrör från en reningsprocess inom 
anläggningen. Det kan t.ex. röra sig om rening av slam eller oljebemängt 
vatten där vattnet och föroreningarna separeras. Föroreningarna 
deponeras inom anläggningen medan vattnet antingen renas på 
anläggningens reningsverk eller transporteras till ett kommunalt 
reningsverk.
Som framgår av avsnitt 8 nedan föreslår regeringen att skatten bör 
baseras på avfallets befintliga tillstånd och inte på dess torrvikt. Skälet 
till detta är, förutom kontrollproblem, miljömässiga skäl. Vattenmängder 
i avfallet medför att lakvattenproduktionen kommer igång tidigare och 
blir större. Det bidrar även till sättningar i deponin vilket försvårar 
sluttäckningsarbetet. För att undvika dessa effekter har regeringen gjort 
bedömningen att det är bättre att vattnet skiljs ut före deponering. 
Resonemanget torde även leda till mindre volymer avfall som deponeras.
För att i möjligaste mån styra mot avvattning av avfallet före 
deponering anser regeringen att avdrag vid utförsel av reningsvatten 
skulle motverka de styreffekter som eftersträvas. Avdrag vid utförsel av 
reningsvatten skall alltså inte beviljas.
7.2.3 Gas som bildats vid nedbrytning av organiskt avfall 
(deponigas)
Regeringens förslag: Avdrag skall inte medges för gas som bildats 
vid nedbrytning av organiskt avfall som förs ut från en 
avfallsanläggning (deponigas). 
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Närings- och teknikutvecklingsverket, 
Helsingborgs stad, Samarbete för Skånskt Avfall, Länsstyrelsen i Skåne 
län, Nässjö Affärsverk AB, Skånes Naturvårdsförbund, Söderhalls 
Renhållningsverk AB och Stor-Stockholms Energi AB anser att avdrag 
skall få göras för deponigas som förs ut från en avfallsanläggning, i 
likhet med vad som gäller för annat material som förs ut från 
anläggningen. Enligt remissinstanserna kan en avdragsrätt för deponigas 
ge incitament för ökade insatser för att samla in och utnyttja deponigas 
och därmed minska de okontrollerade metanemissionerna från 
deponierna.
Bakgrunden till regeringens förslag: Organiskt avfall utgör grunden 
till huvuddelen av de miljöproblem som en deponi ger upphov till under 
sin driftstid samt bidrar även i hög grad till de framtida problemen. I de 
deponier som innehåller organiskt avfall sker en nedbrytning av avfallet, 
varvid s.k. deponigas bildas. Deponigasen består av metan (40–60 %) 
och koldioxid (25–40 %) samt spårämnen. Det allvarligaste 
miljöproblemet med utsläpp av metangas är dess bidrag till 
växthuseffekten. Nedbrytningen av organiskt avfall leder också till att 
volymen minskar, vilket ger upphov till ojämna sättningar i deponin. 
Sättningarna leder till svårigheter att täcka avfallsupplaget när det skall 
avslutas, eftersom sättningarna gör att det bildas sprickor i täckskiktet där 
vatten kan tränga ner i avfallet. Detta vatten lakar ur föroreningar ur 
avfallet och sprider dessa i den omgivande miljön. Sättningarna leder 
således till en ökad urlakning av metaller och stabila organiska ämnen till 
den omgivande miljön.
Deponigas kan bildas under 40–50 år efter det att organiskt material 
deponerats. Huvuddelen av deponigasen bildas dock inom ca 10 år efter 
deponeringen. Gasinsamling sker i dag på drygt ett 50-tal av landets 
deponeringsanläggningar. Gasen säljs och nyttiggörs som energikälla vid 
uppvärmning eller framställning av elektrisk kraft. Uttaget uppgår för 
närvarande till omkring 400 GWh per år.
Skälen för regeringens förslag: Konstruktionen av 
nettodeponisystemet innebär att avdrag medges för material som förs ut 
från en avfallsanläggning. En fråga som härvid uppkommer är om det 
finns skäl att i detta sammanhang särbehandla utförsel av deponigas. 
Deponigas uppkommer genom nedbrytning av organiskt avfall på 
deponin. Deponigasen får därför anses inta en särställning i förhållande 
till huvuddelen av annat material som förs ut från en avfallsanläggning, 
eftersom det i dessa fall rör sig om avfall som förts in till anläggningen 
och därefter i princip i oförändrad form förs ut från anläggningen, t.ex. 
efter sortering. Redan av den anledningen kan skäl anföras mot att medge 
avdragsrätt. Härtill kommer att en avdragsrätt skulle innebära att 
organiskt avfall som långt innan lagens ikraftträdande förts in till en 
deponi, genom återbetalning av skatt på den utvunna gasen, skulle 
komma i åtnjutande av skattelättnader. Detta står i strid med den 
allmänna princip som gäller vid tillämpningen av avdragsrätt enligt den 
föreslagna lagen, nämligen att avdrag endast får avse skatt på sådant 
avfall som tagits upp till beskattning.
Riksdagen har genom att anta prop. 1992/93:179 om åtgärder mot 
klimatpåverkan som mål satt upp att metangasutsläppen från 
avfallsupplag skall minskas med 30 % till år 2000. Det finns i princip två 
sätt att uppnå detta mål, dels minska deponeringen av organiskt avfall, 
dels öka uppsamlingen av deponigas från deponierna. En ändrad 
hantering av organiskt avfall där man successivt går över till rötning, 
med omhändertagande av gasen, förbränning eller kompostering torde ge 
en betydande minskning av metanutsläppen. Regeringen har i prop. 
1996/97:172 Hantering av uttjänta varor i ett uthålligt samhälle, 
föreslagit att deponering av brännbart och organiskt avfall skall förbjudas 
från och med år 2002 respektive 2005. Riksdagen har ställt sig bakom 
förslaget (bet. 1997/98:JoU7, rskr. 1997/98:55). Förbudet är numera 
infört i renhållningsförordningen (1998:902).
De större anläggningarna har redan i dag deponigasuttag av 
kommersiella skäl. Något ytterligare incitament att öka uttaget av gas 
torde inte behövas i dessa fall. Mindre anläggningar som inte har 
deponigasuppsamling av kommersiella skäl kan i vissa fall ha 
uppsamling som villkor för miljötillståndet. Något behov av ytterligare 
styrmedel för att öka gasuttaget torde inte heller finnas i dessa fall.
Inom EU ställer rådets gemensamma ståndpunkt om ett 
deponeringsdirektiv krav på att i princip alla deponier skall samla upp 
och utnyttja eller fackla deponigasen. Reglerna om deponigasuppsamling 
har inte ifrågasatts under diskussionerna av förslaget, varför 
sannolikheten för att regler om detta kommer att ingå i det slutgiltiga 
direktivet är hög.
Sammantaget anser regeringen att det arbete som bedrivs såväl 
nationellt som inom EU innebär att kraftfulla styrmedel finns och 
kommer att finnas i syfte att öka uttaget av deponigas. En möjlighet till 
avdrag för avfallsskatt bedöms därför ha en mindre betydelse som 
stimulans till åtgärder på området. Avdrag bör därför inte medges för 
deponigas som förs ut från en skattepliktig avfallsanläggning.
7.3 Redovisningsperiod m.m.
Regeringens förslag: Redovisningsperioden för avfallsskatten skall 
vara kalenderkvartal. Samma regler som för övriga punktskatter skall 
gälla beträffande möjligheten att utnyttja avdrag som överstiger 
skattens bruttobelopp för en redovisningsperiod.
Utredningens förslag: Stämmer vad gäller redovisningsperiodens 
längd överens med regeringens förslag. Utredningen anser dock att 
återbetalning till den skattskyldige av avdrag som överstiger skattens 
bruttobelopp för en redovisningsperiod inte bör ske, utan föreslår att 
överskjutande skattebelopp endast skall få utnyttjas under följande 
redovisnings-perioder under innevarande eller nästföljande kalenderår.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslagen eller 
lämnar dem utan erinran. Riksrevisionsverket anser att det inte är klarlagt 
att övervägande skäl föreligger för frånsteg från kalendermånad som 
redovisningsperiod. Riksskatteverket anser att möjligheten enligt lagen 
(1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter, LPP, att medge 
skattskyldiga som redovisar låga skattebelopp längre 
redovisningsperioder inte bör gälla för avfallsskattens del samt att avdrag 
från en tidigare redovisningsperiod endast skall få utnyttjas under 
följande perioder i den mån utrymme finns sedan avdrag som hänför sig 
till perioden har gjorts. Svenska Revisorssamfundet och Söderhalls 
Renhållningsverk AB anser att begränsningen av möjligheten att utnyttja 
avdrag medför oönskade konsekvenser i samband med uttag av material 
från deponier som inte längre tar emot avfall.
Skälen för regeringens förslag: Kalendermånad är i dag regelmässigt 
redovisningsperiod för de olika punktskatterna. Även om avfallsskatten 
får ses som ett viktigt styrmedel i syfte att åstadkomma en snabbare 
genomströmning av avfall som återvinns, kan dock många utövare av 
deponeringsverksamhet drabbas av en viss ekonomisk belastning om 
kalendermånad skulle väljas som redovisningsperiod. Mot bakgrund av 
den modifiering av nettodeponimetoden som regeringen föreslår i 
förhållande till utredningens förslag, kan detta komma att aktualiseras 
främst för de aktörer som bedriver verksamhet med material som i 
avvaktan på avsättningsmöjligheter lagras under längre tid på 
anläggningen. 
I likhet med utredningen anser regeringen därför att skäl finns att välja 
en längre redovisningsperiod för avfallsskattens del. En sådan ordning 
har också valts vid införandet av avfallsskatt i Danmark och Finland. 
Kalenderkvartal är en lämplig period. 
För punktskatterna gäller vidare enligt LPP att om avdragen för en 
redovisningsperiod överstiger skattens bruttobelopp för perioden skall 
det överskjutande beloppet utbetalas till den skattskyldige. Denna princip 
medför visserligen att en skattskyldig som under en redovisningsperiod 
för ut mer material än som kommer in skulle få pengar utbetalade till sig. 
Utredningen bedömer, mot den bakgrunden och med tanke på den stora 
mängd material som redan finns på anläggningarna, att det föreligger viss 
risk för utförsel av obeskattat material efter lagens ikraftträdande i 
svårkontrollerbar omfattning. Enligt regeringens uppfattning finns dock 
inte belägg för att denna risk skulle vara alltför betydande. Den av 
utredningen föreslagna särregleringen skulle också, som påpekats av 
några remissinstanser, medföra praktiska problem i samband med 
nedläggning av deponier. Någon begränsning i LPP:s bestämmelser om 
möjligheter till utnyttjande av avdrag överstigande skattens bruttobelopp 
för viss redovisningsperiod bör därför inte föras in i lagen om skatt på 
avfall. 
Riksskatteverkets förslag om ett slopande av tillämpningen av 2 kap. 
3 § tredje stycket LPP beträffande förlängd redovisningsperiod synes 
motiverad av en önskan att harmonisera regleringen med den av 
utredningen föreslagna bestämmelsen om begränsning av rätten till 
utnyttjande av avdrag. Med hänsyn till regeringens ställningstagande i 
den delen saknas anledning att företa en ändring som begränsar 
möjligheten till tillämpning av nämnt lagrum för avfallsskattens del. 
8 Skattenivå och fastställande av skatten
Regeringens förslag: Skatten skall utgå med 250 kr per ton. Skatten 
skall bestämmas på grundval av vägning. Om tillförseln sker i mindre 
omfattning eller det av annan anledning finns särskilda skäl får 
skatten bestämmas på annan grund än vägning. 
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslagen eller 
lämnar dem utan erinran. Helsingborgs stad, Luleå kommun, Svenska 
Renhållningsverksföreningen, Sydvästra Skånes Avfallsaktiebolag och 
Söderhalls Renhållningsverk AB förordar ett stegvist införande av 
skatten. Svenska Renhållningsverksföreningen föreslår att skatten 
inledningsvis sätts till 60 kr per ton. Sveriges Industriförbund anser att en 
skatt på 50 kr per ton är tillräcklig. Vissa remissinstanser, bl.a. 
Stockholms stad, påtalar att en differentierad skatt för olika avfall kan ge 
en ännu bättre styreffekt.
Enligt Riksrevisionsverket bör beskattningsmyndigheten ges tydlig 
vägledning i vilka fall som skatt skall kunna fastställas på annat sätt än 
genom vägning. WMI Sellbergs AB är negativt till att skatten för 
anläggningar som inte har våg skall kunna bestämmas på annat sätt än 
genom vägning. Volymvikten varierar kraftigt vilket kan ge helt felaktiga 
omräkningsfaktorer. Detta skulle gynna de mindre anläggningarna och 
kraftigt minska kontrollmöjligheterna. Vägning borde i stället vara ett 
tvingande krav. Kommunförbundet Västerbotten föreslår att det 
skatteunderlag som levereras kvartalsvis skall baseras på en omräkning 
från volym till vikt i de fall kommunen inte har annat underlag. Vart 
annat år görs en inmätning av avfallsupplaget för att verifiera angivna 
volymer.
Skogsindustrierna, Sågverkens Riksförbund och Vargön Alloys AB 
anser att för avfall som innehåller vatten bör skatten baseras på vad 
avfallet väger i torrt tillstånd.
Skälen för regeringens förslag: Grunden för utredningens förslag till 
skattenivå har varit att skatten, i kombination med andra styrmedel på 
avfallsområdet, skall leda till att deponeringen i stort sett halveras till år 
2005. Enligt utredningens beräkningar kommer på grund av de olika 
styrmedlen kostnaden för deponering per ton avfall att öka från i dag ca 
200 kr till 600–700 kr per ton för företagen och till ca 800 kr per ton för 
hushållen. För hushållen tillkommer även mervärdesskatt. Förutom 
skatten påverkas kostnaderna av de högre miljökrav som i framtiden 
kommer att ställas på avfallsanläggningarna. Utredningen bedömer att en 
kostnad på den nivån kommer att innebära en kraftfull styrning från 
deponering mot ökad återvinning och ökat energiutnyttjande.
Att till år 2005 uppnå en halvering av det avfall som deponeras anser 
regeringen vara en rimlig ambitionsnivå. För att uppnå detta krävs enligt 
regeringens bedömning en skatt i nivå med den som nu föreslås, alltså 
250 kr per ton.
Beträffande frågan om en stegvis upptrappning av skattesatsen är 
följande att beakta. Motiven för att börja på en låg skattenivå är att det 
ger avfallsaktörerna en relativt lång förberedelse- och omställningstid för 
att vidta åtgärder i syfte att minska deponeringen. En i förväg aviserad 
skattesats skulle ge avfallsaktörerna en känd kostnad som kan vägas mot 
investeringskostnader för att undvika deponering och därmed även 
avfallsskatt. En stegvist införd avfallsskatt skulle också mildra effekten 
av skatten på det branschspecifika avfallet och minska risken för ökad 
illegal deponering. 
Mot detta står att incitamenten för att vidta åtgärder för att minska 
deponeringen kraftigt minskar om skattenivån blir för låg. Eftersom det 
enligt regeringens bedömning krävs en skattenivå på 250 kr per ton för 
att syftet med skatten skall uppnås finns det inte någon anledning att 
inleda på en lägre nivå. En lägre nivå skulle tvärtom kunna leda till att 
aktörerna misstolkar statsmakternas budskap med skatten. Den största 
nackdelen med en låg skattesats är dock att drivkraften i arbetet med att 
öka återvinningen och minska deponeringen uteblir. Utvecklingen mot 
minskad deponering riskerar att försenas. Det kan för övrigt tilläggas att 
diskussionerna om att införa en avfallsskatt har pågått i flera år. Bland 
avfallsaktörerna bör därför ha funnits en sådan insikt om den kommande 
utvecklingen att de har kunnat planera för och vidta åtgärder i syfte att 
anpassa sig till den. Sammantaget anser regeringen att övervägande skäl 
talar för att skatten redan nu bör bestämmas till 250 kr per ton. 
Enligt regeringens bedömning finns i dag inget behov av att 
differentiera skattesatsen för olika avfallsslag. Vid en framtida 
utvärdering av skattens konsekvenser kan dock frågan åter bli aktuell.
Regeringen delar utredningens uppfattning att skatten skall vara 
viktbaserad. För detta erfordras i princip att det finns våg vid 
anläggningarna. I dag finns det våg vid 97 av landets ca 300 anläggningar 
som tar emot hushållsavfall och annat konventionellt avfall. Våg finns 
dock vid samtliga anläggningar som tar emot minst 50 000 ton avfall per 
år. Det innebär att ca 80 % av det konventionella avfallet som deponeras 
är invägt. Det är osäkert i vilken utsträckning som våg finns vid 
industriernas deponier. Dock bör i vart fall någon fordonsmonterad våg 
ofta finnas tillgänglig.
Totalpriset för att installera våg uppgår till 130 000–200 000 kr. Den 
årliga driftskostnaden för en våg inklusive kröning och 
registreringsutrustning kan beräknas till 60 000 kr. Följande kostnader 
utslaget per ton invägt avfall vid olika anläggningar uppkommer då.
Maximal mottagning
Kostnad för vägning
50
ton/år
1 200
kr/ton
500
”
120
”
1 000
”
60
”
2 000
”
30
”
5 000
”
12
”
För de större anläggningarna är det inte oskäligt att installera våg. 
Huvudregeln bör därför vara att skatten skall bestämmas på grundval av 
vägning av det som förs in till anläggningen. Om tillförseln sker i mindre 
omfattning eller det finns annan anledning, bör dock skatten få 
bestämmas på annat sätt än genom vägning. I sista hand får skatten 
beräknas efter vad som är skäligt. Det bör således inte ställas något 
absolut krav på att våg installeras. Det är inte rimligt att kräva att en 
anläggning som tar emot 50 ton per år, vilket medför en skatt på 12 500 
kr, skall behöva vidta åtgärder för att väga avfallet till en kostnad av 60 
000 kr per år. I de fall vägning av avfallet inte sker, bör det ankomma på 
Riksskatteverket att genom föreskrifter eller rekommendationer lämna 
närmare vägledning för hur skatten skall fastställas.
Om skatten skulle baseras på avfallets vikt i torrt tillstånd kan det 
konstateras att en sådan ordning skulle medför stora kontrollproblem för 
beskattningsmyndigheten. Vidare talar starka miljömässiga skäl mot 
detta. Fysiskt instabila avfall, som slam, bör inte deponeras eftersom de 
markant ökar risken för sättningar i deponin. Stora vattenmängder i 
avfallet medför också att lakvattenproduktionen kommer igång mycket 
tidigare och blir större totalt. Det är i normalfallet bättre att vattenfasen i 
ett slam skiljs ut före deponeringen, och vid behov behandlas separat vid 
källan, än att vattnet läcker ut från en deponi med risk för att mer 
förorenat spridas till omgivningen. Den energimängd som behövs för att 
avvattna slam blir dessutom allt mindre i takt med utvecklingen av ny 
teknik och utrustning. Många gånger tillförs också onödigt stora 
vattentillsatser till avfallet. Av dessa skäl anser regeringen att det inte bör 
komma i fråga att fastställa skatten utifrån en beräkning av vad avfallet 
väger i torrt tillstånd.
9 Allmänna utgångspunkter för skattefrihet 
Regeringens förslag: Utgångspunkten för att medge skattefrihet för 
vissa avfallsslag skall vara att det för dessa under överskådlig tid inte 
finns några miljömässigt acceptabla alternativ till deponering och att 
möjligheterna att minska avfallsmängderna genom 
processförändringar, val av råvara etc. är avsevärt begränsade. 
Skattens styreffekt skulle således i dessa fall vara mycket liten. 
Utvecklingen på området skall kontinuerligt följas i syfte att 
möjliggöra en omprövning av de beviljade fallen av skattebefrielse.
Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens 
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslagen till 
utgångspunkter för omfattningen av skattefriheten eller lämnar dem utan 
erinran. Många remissinstanser menar dock att fler avfallsslag än vad 
utredningen har funnit faller in under de angivna kriterierna och därför 
bör medges skattefrihet. Svenska Naturskyddsföreningen anser att de 
flesta slag av avfall som skattebefrias i stället borde betala skatt efter en 
lägre skattenivå. Enligt Söderhalls Renhållningsverk AB bör en annan 
ordning än lagreglering skapas, eftersom den försvårar ändringar av 
skattefrihetens omfattning vid teknikförändringar o.dyl. 
Skogsindustrierna förordar en möjlighet till enskilda dispenser och 
hävdar att skogsindustrins branschspecifika avfall generellt skall 
skattebefrias. Länsstyrelsen i Gävleborgs län menar att avdrag endast bör 
tillåtas om behörig myndighet intygar att avfallet inte kan hanteras på 
annat sätt än genom deponering. Jernkontoret anser att branschspecifika 
restprodukter från stålbranschen generellt skall skattebefrias. Svenska 
Gruvföreningen och Sveriges Industriförbund menar att skattebefrielsen 
för bl.a. slagger från metallurgiska processer bör åstadkommas genom 
undantag från skatteplikt i stället för genom avdrag. Kemikontoret hävdar 
att avfall från i koncessionsbeslut föreskriven reningsanläggning bör 
befrias från skatt, eftersom miljöförbättrande åtgärder annars riskerar att 
missgynnas.
Skälen för regeringens förslag: Deponering av avfall innebär en icke 
önskvärd belastning av miljön och skatten utgör ett sätt att från 
statsmakternas sida tydliggöra denna värdering. Skatten bör vidare för 
den allt övervägande delen av såväl det konventionella som det 
branschspecifika avfallet, kunna utgöra ett verksamt styrmedel mot 
minskad deponering. Detta kan ske genom att avfall återanvänds, 
återvinns för materialutnyttjande eller för energiändamål. En alternativ 
möjlighet är, att på annat sätt än genom behandling som leder till 
återvinning, minska mängden avfall som går till deponering. Ett exempel 
kan härvid vara avvattning av slam. Skatten skall också styra mot 
minskad uppkomst av avfall som inte kan utnyttjas på de angivna sätten. 
Detta kan ske genom rimliga processförändringar, genom val av råvara 
eller liknande åtgärder. 
För vissa avfallsslag visar dock utredningens analyser sammantaget 
med vad som framkommit under remissbehandlingen och därefter att 
skatten, med utgångspunkt från vad som i dag är känt om 
processtekniker, återvinningsmöjligheter och liknande, inte kommer att 
kunna få någon styrande effekt. Detta gäller såväl beträffande 
uppkomsten av avfall som för möjligheten att under överskådlig tid finna 
acceptabla alternativ till deponering för annat än möjligen marginella 
delar av det uppkomna avfallet. I dessa fall får deponering anses som den 
för tillfället miljömässigt bästa lösningen och utgångspunkten för 
regeringens ställningstagande beträffande enskilda avfallsslag är därför 
att skattebefrielse skall gälla för sådana avfallsslag. 
Tre olika metoder föreslås för att uppnå skattebefrielse. Anläggningar 
där det uteslutande deponeras vissa särskilt uppräknade avfallsslag 
undantas från lagens tillämpningsområde, se vidare avsnitt 10. 
Skattefrihet för olika typer av avfall åstadkoms i vissa fall genom att 
dessa avfallsslag undantags från skatteplikt, vilket innebär att 
avfallsmängden inte redovisas i deklarationen och i andra fall genom att 
avdrag får göras i deklarationen för skatt på vissa typer av avfall. 
Skattefrihet för konventionella avfall behandlas i avsnitt 12, medan 
skattefrihet för branschspecifika avfall tas upp i avsnitt 13.
Vad gäller två branschspecifika avfallsslag bedöms dock skatten i och 
för sig kunna få en icke obetydlig styrande effekt. Det rör sig om avfall 
dels från upparbetning av returpapper, dels från återvunnet glas. Risk 
finns emellertid att en skatt kraftigt skulle fördyra hanteringen av 
returpapper och återvunnet glas och därmed äventyra de miljö- och 
naturresursskäl som är huvudsyftet bakom dessa åtgärder. Av miljö- och 
naturresursskäl bör därför dessa avfallsslag skattebefrias.
Med de ovan angivna utgångspunkterna för när avfall inte skall 
beskattas, bör skattebefrielse för samtliga avfallsslag från en viss bransch 
inte förekomma. I stället får varje enskilt uppkommet avfallsslag 
analyseras för sig.
Inom i stort sett all industriell verksamhet torde uppkomma mindre 
mängder av ett eller flera avfallsslag, för vilka i dag med fog kan hävdas 
att skatten saknar styrande effekt och att deponering är den miljömässigt 
bästa formen av omhändertagande. Regeringen anser dock inte att det är 
realistiskt att i lagen göra en så detaljerad bedömning, att i princip varje 
slag av avfall vid enskilda tillverkningsprocesser blir föremål för 
skattebefrielse om de angivna kriterierna är uppfyllda. Mot den 
bakgrunden är det rimligt att skattebefrielse inte kommer i fråga för 
avfallsslag, vars årsvolym uppgår till ringa mängder. 
Flera remissinstanser har betonat behovet av enskilda dispenser. I det 
sammanhanget bör det understrykas att det för såväl de skattskyldiga 
som beskattningsmyndigheten är viktigt att lagstiftningen innehåller 
klara och enhetliga regler för skattläggningen. Redan av den anledningen 
bör regler om dispensgivning i enskilda fall undvikas. Vidare ankommer 
det på riksdagen att genom lag meddela föreskrifter om skatt till staten. 
Regler om skattebefrielse för enskilda avfallsslag är av sådan viktig 
materiell beskaffenhet att det inte i skattelagen bör ges möjlighet för 
regeringen eller enskild myndighet att bevilja dispenser i särskilda fall. 
Ej heller bör avdragsrätten göras beroende av en enskild myndighets 
bedömning. 
Föreskrifter om skatt till staten skall alltså meddelas genom lag. 
Eftersom utvecklingen inom avfallshanteringsområdet är dynamisk avser 
regeringen att noga följa utvecklingen och kontinuerligt pröva i vad mån 
förutsättningarna för skattebefrielse i lagen alltjämt föreligger. Det kan 
också bli aktuellt att utvidga skattebefrielsen till att omfatta ytterligare 
områden. Söderhalls Reningsverk AB:s krav på flexibilitet måste därför 
anses tillgodosett.
Naturskyddsföreningen anser att de flesta undantag bör ersättas med 
krav på lägre skatt. Som nämndes i avsnitt 8 bedöms en skattesats på 250 
kr per ton vara rimligt för att de uppställda målen skall nås. Enligt 
regeringens bedömning finns det inget behov av att differentiera 
skattesatsen för olika avfallsslag. Om det vid den kontinuerliga 
översynen av lagen framkommer att behov av differentiering föreligger 
kan sådan övervägas.
Svenska Gruvföreningen och Sveriges Industriförbund framför att 
skattebefrielse för t.ex. slagger från metallurgiska processer bör 
åstadkommas genom undantag och inte avdrag. Regeringen anser 
emellertid att det av kontrollskäl är angeläget att skattefrihet i flertalet 
fall beträffande det branschspecifika avfallet uppnås genom avdrag i 
deklarationen och inte genom undantag från skatteplikten. 
När det gäller undantag för avfall från en i koncessionsbeslut 
föreskriven reningsanläggning anser regeringen att det inte finns några 
skäl att ur skattesynpunkt behandla sådant avfall annorlunda än annat 
avfall. När det sker en tillståndsprövning av miljöfarlig verksamhet av 
miljömyndigheterna förekommer det ofta att miljötillståndet villkoras av 
att utövaren av verksamheten skall rena utsläppen så att vissa 
gränsvärden iakttas. Verksamhetsutövaren har själv att välja den 
reningsteknik, processförändring eller annan åtgärd som skall 
åstadkomma att miljökraven uppfylls. Den omständigheten att utövaren 
av en enskild verksamhet med stöd av miljölagstiftningen åläggs att rena 
utsläppen på visst sätt och därigenom får ett avfall, utesluter inte enligt 
regeringens uppfattning att miljöskatter kan skapas i syfte att t.ex. bidra 
till en minskning av mängden sådant avfall som deponeras. Skäl saknas 
därför för att behandla avfall som härrör från föreskriven 
reningsanläggning på annat sätt än annat avfall. 
10 Skattebefrielse för vissa anläggningar och 
behandlingsmetoder m.m. 
10.1 Anläggningar där deponering sker uteslutande av 
vissa avfallsslag
Regeringens förslag: Lagen skall inte gälla för anläggningar där 
deponering sker uteslutande av ett eller flera av följande avfallsslag, 
nämligen 
1. jord, grus, lera, skiffer, kalkstoft, kalksten eller annan sten
2. bergrester från gruvindustriell verksamhet, eller
3. avfallssand från gruvindustriell verksamhet och avfall från 
vattenrening vid sådan verksamhet samt järnhaltigt avfall från 
rökgasrening vid tillverkning av järnmalmspellets. 
Vidare undantas anläggningar där radioaktivt avfall deponeras från 
skatteplikt.
Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens 
förslag. Utredningen föreslår dock, utöver för järnhaltigt stoft, ingen 
skattebefrielse för avfall från vattenrening vid gruvindustriell 
verksamhet. Utredningens koppling av skatteplikten till miljötillståndet 
medför även att frågan om undantag från skatteplikt för radioaktivt avfall 
inte aktualiseras.
Remissinstanserna: Enligt Stockholms stad bör även anläggningar där 
endast inerta massor deponeras omfattas av skatten i syfte att öka 
återanvändningen av sådana massor. Stor-Stockholms Energi AB anser att 
slutdeponering av gråberg, jord, sten, grus etc. inte är verksamheter som 
kan vara utan styrning. Om inte ekonomiska styrmedel är lämpliga i 
dessa fall bör andra styrmedel användas. Länsstyrelsen i Göteborgs och 
Bohus län anser att områden som i huvudsak används för uppläggning av 
muddermassor bör behandlas lika som områden där lera och andra 
naturmaterial läggs upp samt att tegel och betong inte bör omfattas av 
skatten. Cementa AB menar att skattefrihet bör gälla för vissa rester som 
uppkommer vid cementframställning, nämligen råmjöl och annat 
råmaterial bestående av kalksten, märgel och sand samt vidare 
hydrauliska material när dessa används för markstabilisering o.dyl. 
Skälen för regeringens förslag: Det finns, vilket för respektive 
avfallsslag närmare kommer att utvecklas i det följande, anledning att i 
avfallsskattelagen göra undantag från skatteplikten för anläggningar där 
uteslutande ett eller flera av vissa, särskilt angivna avfallsslag deponeras 
eller förvaras under längre tid än tre år. Det bör för dessa undantag sakna 
betydelse om flera av de angivna avfallsslagen deponeras tillsammans. 
Särreglering föreslås dock för avfall från vattenrening vid gruvindustriell 
verksamhet, järnhaltigt avfall från rökgasrening vid tillverkning av 
järnmalmspellets samt för radioaktivt avfall. 
Jord, grus, lera, skiffer, kalkstoft, kalksten eller annan sten
Vid schaktning för bl.a. bygg- och anläggningsarbeten uppkommer i 
varierande omfattning massor som inte kan utnyttjas i samband med det 
pågående arbetet och som därför måste föras bort från arbetsområdet. 
Dessa s.k. schaktmassor omfattar allt från sten och block från 
sprängningar och tunneldrivningar till organiska jordar med höga 
fukthalter. Skälen till att jord- och bergmassorna inte kan utnyttjas är 
olämpliga tekniska egenskaper, som t.ex. hög lerhalt eller stora mängder 
organiskt material som gör dem svåra att använda i anläggningsarbeten. 
För den som vill göra sig av med schaktmassor finns det i dag tre 
huvudvägar att gå. Rör det sig om rena sprängstensmassor kan dessa 
användas som råvara vid ballasttillverkning. Massorna kan i befintlig 
form avyttras för utfyllnad eller till bullervallar. Den tredje möjligheten 
är att massorna förs till deponering. I viss utsträckning förs massorna till 
anläggningar som är tillståndspliktiga med stöd av bestämmelser i 15 
kap. miljöbalken. Vanligast torde dock vara att massorna förs till 
särskilda upplag, för vilka vare sig tillståndsplikt eller 
anmälningsskyldighet för verksamheten föreligger enligt 
miljöskyddslagstiftningen. I den mån endast rena naturmaterial 
deponeras på en anläggning är denna endast samrådspliktig med stöd av 
12 kap. 6 § miljöbalken. Det rör sig om vad som i dagligt tal kallas 
schaktmassetippar. Antalet schaktmassetippar i landet är inte känt. En 
mycket grov uppskattning, som redovisas av utredningen, ger dock vid 
handen att det kan finnas ett 100-tal sådana anläggningar. 
Det förekommer vidare vid industriell verksamhet, i synnerhet inom 
mineral- samt jord- och stenvaruindustrin, att i princip rena avfall från 
produktionen återförs till de täkter varifrån de utvunnits eller till separata 
deponier där endast dessa avfallstyper tas emot. Äger avfallshanteringen 
rum inom ramen för den industriella verksamheten gäller tillståndsplikt 
eller anmälningsskyldighet enligt miljöskyddslagstiftningen för den 
industriella verksamheten. Hanteringen av uppkommet avfall ingår 
därvid som ett led i prövningen av den industriella verksamheten. I den 
mån kalksten och skiffer läggs upp på separata anläggningar torde dessa, 
i likhet med andra schaktmassetippar, endast vara samrådspliktiga enligt 
12 kap. miljöbalken. 
De nu nämnda slagen av rena massor läggs således huvudsakligen upp 
separat på särskilda anläggningar. Det rör sig i praktiken endast om en 
omflyttning av massor från en plats till en annan, där dessa t.ex. med 
anledning av pågående anläggningsarbete eller liknande inte kan ligga 
kvar. Beroende på behovet av massor för utfyllnad o.dyl. inom 
transportavstånd kan massorna bli liggande under en längre tid. Ett 
sådant omhändertagande sker utan att massorna blandas samman med 
andra slag av avfall och är det lämpligaste från miljösynpunkt. 
Anläggningar där enbart jord, grus, lera, skiffer, kalksten eller annan sten 
läggs upp bör därför undantas från skatteplikt. 
Rester från cementframställning består bl.a. av kalksten, märgel 
(lerblandad kalksten) och sand i form av mjöl eller i krossade 
beståndsdelar. Sådana rester bör alltjämt anses som kalksten och 
eftersom sådant avfall utan skada för miljön kan återföras till kalkbrotten 
eller annan plats bör det inte beskattas. 
Svenska Kalkföreningen har inkommit med en skrivelse om att även 
kalkstoft bör omfattas av det ifrågavarande undantaget. Vid bränning av 
kalksten uppkommer ca 45 000 ton avfall per år. Det rör sig 
huvudsakligen om filterstoft med låg andel kalksten. Vid start av ugnarna 
uppkommer halvbrända rester, som i början håller höga halter kalksten 
(90 %) men vartefter ugnen kommer igång blir lägre och lägre.
Filterstoftet är ett pulver som inte lämpar sig förförbränning. En liten 
del, ca 2 000 ton per år, har man kunnat finna avsättning för som 
jordförbättringsmedel respektive markstabilisering. Det finns dock f.n. 
endast en liten marknad, beroende på få vägarbeten.
Filterstoftet förs tillbaka till brotten och deponeras där tillsammans 
med den rena kalkstenen. Kalksten är av sådan beskaffenhet att detta inte 
medför negativa konsekvenser för miljön. Om inte kalkstoft också 
omfattas av undantaget skulle det innebära att allt, dvs. även den rena 
kalkstenen, skulle beskattas när den deponeras i brotten. Mot den 
bakgrunden anser regeringen att även kalkstoft bör omfattas av 
undantaget. 
I den mån det i övrigt är nödvändigt med närmare definitioner av de 
aktuella avfallsslagen, bör det ankomma på Riksskatteverket att efter 
samråd med Naturvårdsverket ange sådana i föreskriftsform. Det bör 
dock inte bli aktuellt med en vid tolkning av begreppen. Sålunda bör 
material som är resultatet av förädling av de uppräknade avfallsslagen, 
t.ex. betong och tegel, inte omfattas av undantaget från skatteplikt. Det är 
av miljöskäl inte lämpligt att deponera sådana massor tillsammans med 
jord, grus, lera, skiffer, kalkstoft, kalksten eller annan sten. 
Bergrester och avfallssand m.m.
Vid gruv- och mineralutvinning i Sverige uppkommer, framförallt vid 
malmbrytning, årligen ca 24 miljoner ton bergrester och ca 27 miljoner 
ton jord och andra massor som återförs till gruvor och dagbrott eller till 
separata upplag. Bergrester (upp till meterstora block) som uppkommer 
vid sprängning och jord och andra massor schaktas bort för att frilägga 
malmfyndigheterna. Ca 2 miljoner ton berg och jord används för lokala 
anläggningsarbeten men det lokala behovet är avsevärt mindre än 
tillgången. Vid bortforsling från malmfälten i Kiruna och Malmberget 
begränsas möjligheten av att järnvägen måste utnyttjas för 
malmtransporter. Vidare uppstår ca 25 miljoner ton avfallssand från 
oxid- och sulfidmalmsbrytning. Detta avfall deponeras i anslutning till 
anrikningsplatsen. Avfallssanden uppstår efter en anriknings- och 
avskiljningsprocess där malmen i vattenbad mals ned till kristallstorlek. 
Vid gruvdrift i Sverige finns ett behov att pumpa bort grundvatten ur 
gruvorna. I vissa fall har detta vatten en sådan kvalitet att det kan släppas 
ut direkt eller utnyttjas som processvatten, medan det i andra fall först 
måste pH-justeras och renas från slam och metaller. Reningen kan ske 
genom att vattnet pumpas direkt till ett närliggande sandmagasin eller i 
ett separat reningsverk. Vid rening i reningsverk uppkommer ett 
metallhaltigt slam som normalt har en hög vattenhalt. Slammet deponeras 
regelmässigt. Så vitt framkommit sker detta i form av deponering 
tillsammans med avfallssanden, antingen genom återföring till gruvan 
eller på de fristående sandmagasinen. Mängden deponerat slam från 
gruvvat-tenrening från gruvor som för närvarande är i drift uppgår till 
drygt 20 000 ton per år.
Vid tillverkning av järnmalmspellets uppkommer ett stoft och gaser 
vid förbränning samt vid övriga steg i tillverkningsprocessen. Dessa 
flöden har sedan länge varit föremål för stoftrening. Denna rening görs 
med fördel genom att flödena leds till en våtavskiljare (skrubber). I denna 
används vatten för att separera partiklar från gas, vilket medför att ett 
järnhaltigt stoft i slurryform uppkommer. Mängden järnhaltigt stoft i 
slurryform uppgår till 100 000 ton per år. Härav är det möjligt att återföra 
ca 30 % till pelletiseringsprocessen medan de övriga 70 % deponeras. 
Bakgrunden till att det endast är 30 % som kan återföras till processen är 
att resten utgörs av i huvudsak omagnetisk järnmalm som är olämplig att 
tillföra LKAB:s nuvarande anrikningsprocesser. Utöver en ojämn 
sammansättning varierar också mängden över tiden vilket medför 
störningar på processstyrningen och därmed kan produktkvaliteten 
äventyras. Eftersom de föroreningar som avfallet innehåller i huvudsak 
är desamma som finns i avfallssanden samt att de till sitt innehåll gör 
alternativ användning olämplig, deponeras den järnhaltiga slurryn på 
sandmagasin tillsammans med avfallssanden. Vattnet renas i 
sandmagasinen och möjliggör återföring av vattnet till processen. 
Särskilda omständigheter gäller beträffande slam från gruvvattenrening 
från nedlagda gruvor, som t.ex. Falu gruva. Detta specialfall behandlas 
under avsnitt 12.3.2. 
Bergrester från gruvbrytning kan vara allt från rent bergmaterial till 
material som innehåller så låga mineralhalter att det inte är lönsamt att 
utvinna dessa. Bergrester från järnmalmsbrytning innehåller i och för sig 
inte sådana föroreningar att de är olämpliga för anläggningsarbeten men 
de lokala avsättningsmöjligheterna är begränsad. Som nämndes ovan är 
eventuell bortforsling med järnväg begränsade. För vidaretransport av 
massorna skulle då krävas annan transport, t.ex. med lastbil. Eftersom de 
aktuella gruvorna ligger i norr och de flesta anläggningsarbeten bedrivs 
mer söderut skulle det kräva långa transporter. Även mängden transporter 
blir omfattande om anläggningsbehoven söderut skulle täckas. Detta 
skulle enligt regeringen resultera i andra belastningar på miljön som är 
mindre acceptabla än de miljöeffekter som deponering av bergresterna 
innebär. Mot den bakgrunden bedömer regeringen att deponering är det 
miljömässigt bästa alternativet.
Vad gäller bergrester från koppar-, zink- och blybrytning innehåller 
dessa föroreningar av svavel. Om dessa massor kommer i kontakt med 
vatten och syre lakas tungmetaller ut i naturen. Den enda miljömässigt 
acceptabla hanteringen av massorna är att de deponeras. Mot den 
bakgrunden anser regeringen att skatt inte heller bör tas ut på sådana 
bergrester. 
Det rör sig om mycket stora mängder bergrester som årligen 
deponeras. Deponeringen sker i princip uteslutande i anslutning till 
gruvorna. Med hänsyn till administrativa skäl och kostnadsaspekterna är 
det omotiverat att föra in hanteringen av bergresterna i skattesystemet. 
Regeringen anser därför att skattefriheten i detta fall kan uppnås genom 
att de anläggningar där sådant avfall deponeras undantas från skatteplikt. 
Ett sådant omhändertagande är som nämndes ovan även lämpligt ur 
miljösynpunkt. Vanligen deponeras även jord och andra s.k. 
avrymningsmassor från gruvhanteringen på de anläggningar där 
bergrester deponeras. Som framgått ovan föreslås dock även undantag 
från skatteplikt för jord och vissa andra rena avfallsslag, varför en sådan 
samdeponering inte innebär något hinder för skattefrihet.
Mängden avfallssand som uppstår ökar i takt med att gruvindustrin 
utvecklar mer rationella metoder som gör det möjligt att utvinna malm 
även ur fyndigheter med låga malmhalter. Därmed uppkommer ökade 
mängder avfall från anrikningen men samtidigt uppnås en bättre 
hushållning med tillgängliga naturresurser. Grövre sand återförs till 
gruvschakten, vilken möjlighet utnyttjas fullt ut. Den större sandmängden 
uppstår vid dagbrott och denna sand måste deponeras. Deponeringen 
måste ske på ett från miljösynpunkt säkert sätt så att de metaller som 
finns kvar i sanden efter anrikningen inte lakas ut i naturen. Möjlighet att 
vid nuvarande malmbrytning ytterligare minska volymen avfallssand 
synes inte finnas inom nu överblickbar tid. Det enda rimliga sättet från 
miljöskyddssynpunkt att ta hand om överbliven avfallssand är således 
deponering. En skatt skulle därför inte få någon styrande effekt på 
deponeringen av avfallssand. Skatt bör därför inte tas ut på detta 
avfallsslag. 
Av miljöskäl är det ofta lämpligt att slam och annat avfall som uppstår 
efter genomförd rening av vattnet från den gruvindustriella verksamheten 
och sådant järnhaltigt avfall som uppkommer från rökgasrening vid 
tillverkning av järnmalmspellets deponeras tillsammans med 
avfallssanden. Skälet till att detta är lämpligt är att metallerna i slammet 
är desamma som finns i avfallssanden och till stor del binds genom 
samdeponering. Det avfall som tas om hand på detta sätt bör därför 
skattemässigt behandlas på samma sätt som avfallssand och alltså inte 
beskattas.
Deponering av avfallssand sker i dag vid anläggningar som finns hos 
det företag som bedriver den anriknings- och avskiljningsverksamhet 
varigenom avfallssanden uppkommer. Det finns därför inte av 
debiteringsskäl behov av att väga detta material. Såvitt framkommit finns 
heller inte andra skäl som i dag föranleder att avfallssanden vägs. Då det 
ur skattekontrollsynpunkt inte bedöms nödvändigt, skulle det mot den 
angivna bakgrunden te sig onödigt krångligt och arbetskrävande för 
företagen att åstadkomma den föreslagna skattefriheten genom avdrag i 
deklarationen. Administrativa, tekniska och kostnadsmässiga skäl gör 
således att det, i likhet med vad som är fallet för bergrester, är omotiverat 
att föra in hanteringen av avfallssand i skattesystemet. De anläggningar 
där enbart avfallssand – och i förekommande fall avfallssand och 
gruvvattenslam eller sådant järnhaltigt avfall som uppkommer från 
rökgasrening vid tillverkning av järnmalmspellets – deponeras, bör 
därför inte omfattas av skatteplikt.
Radioaktivt avfall
Med radioaktivt avfall avses i detta sammanhang både sådant kärnavfall 
som uppkommer vid drift av kärnkraftverk och sådana radioaktiva ämnen 
som används inom t.ex. sjukvården, i mätinstrument, inom industrin samt 
vid forskning vid universitet och högskolor. Som framgått av avsnitt 6 
föreslår regeringen, till skillnad från utredningen, inte någon direkt 
koppling mellan skatteplikt och miljötillstånd. Deponering av radioaktivt 
avfall omfattas inte av miljöskyddslagstiftningen utan säkerhetskrav och 
liknande frågor regleras i särskild lagstiftning, se lagen (1984:3) om 
kärnteknisk verksamhet och strålskyddslagen (1988:220). Med den av 
regeringen föreslagna utformningen av skatteplikten enligt 
avfallsskattelagen torde dock även deponering av radioaktivt avfall 
komma att omfattas. Mot bakgrund av den särreglering som finns 
beträffande detta avfallsslag bör inte avfallsskatt tas ut i dessa fall.
Muddermassor
Länstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att områden som i 
huvudsak används för uppläggning av muddermassor bör behandlas på 
samma sätt som beskrivits ovan.
Muddermassor uppkommer till följd av arbeten med fördjupning eller 
restaurering av vattenområden. Som närmare framgår i avsnitt 12.2.2, 
föreslår regeringen att skattebefrielse skall gälla för muddermassor från 
sanering och fördjupning av vattenområden och att denna skattebefrielse 
skall åstadkommas genom avdrag i skattedeklarationen. Den som utövar 
verksamheten på en anläggning där deponering sker av muddermassor 
blir alltså skattskyldig och får i sin deklaration göra avdrag för skatten på 
muddermassorna. Avdragsrätten är utformad på sådant sätt att såväl rena 
som förorenade muddermassor kan komma i fråga.
I möjligaste mån bör undvikas att skattefrihet för ett avfallsslag kan 
uppnås genom tillämpning av såväl undantag från skatteplikt som 
avdragsrätt. Av skäl som närmare utvecklas i avsnitt 12.2.2 anser 
regeringen att såväl rena som förorenade muddermassor bör omfattas av 
skattefrihet. En sådan skattefrihet bör åstadkommas genom en 
avdragsmöjlighet. Regeringen finner därför inte skäl att införa en 
bestämmelse om undantag från skatteplikt för anläggningar där enbart 
rena muddermassor deponeras.
10.2 Material för driften av avfallsanläggningen 
Regeringens förslag: Avfallsskatt skall inte betalas för material som 
är avsett att användas för driften av avfallsanläggningen eller som förs 
in till anläggningen utan direkt samband med avfallshanteringen.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Till avfallsanläggningar förs, förutom 
avfall, in material för drift och underhåll av byggnader, fordon och 
arbetsredskap. Vidare behövs drivmedel, kontorsutrustning och annat 
förbrukningsmaterial. Dessa är nödvändiga för den dagliga driften av 
anläggningen och bör givetvis inte beläggas med skatt. Den föreslagna 
nettodeponimetoden för avfallsanläggningarna innebär dock att allt, 
oavsett om det kan betecknas som avfall eller material, som förs in till en 
anläggning är skattepliktigt. Det är därför nödvändigt att göra undantag 
från skatteplikten för driftsmaterial. I den mån det förekommer att avfall 
eller annat material som beskattats därefter kommer till användning för 
driften av anläggningen kan en avdragsbestämmelse av motsvarande 
innehåll utnyttjas. Vidare skall självfallet inte material som förs in till 
anläggningen utan att ha ett direkt samband med avfallshanteringen, t.ex. 
de anställdas personliga tillhörigheter, beskattas.
Vad gäller industrideponierna föreslås, som framgått av avsnitt 6, att 
skatteplikten endast skall omfatta avfall som uppkommer inom 
anläggningen. Det kan därför i dessa fall inte bli aktuellt att ta ut skatt på 
material och något behov finns inte att för dessa anläggarnas del göra 
undantag från skatteplikten för driftsmaterial. Om beskattat avfall senare 
kan komma till användning för detta ändamål, bör – i likhet med vad som 
nyss påpekats beträffande avfallsanläggningarna – skattefrihet för detta 
kunna uppnås genom tillämpning av motsvarande avdragsbestämmelse.
10.3 Vissa behandlingsformer 
Regeringens förslag: Avfallsskatt skall inte betalas för avfall som är 
avsett att inom en anläggning behandlas genom 
1. kompostering eller reaktorbaserad rötning,
2. förbränning,
3. användning för tillverkning av fast lagringsbart bränsle. 
Avfallsskatt skall dock betalas för de rester som uppstår efter 
genomförd behandling. Några särskilda undantagsregler för 
sorteringsverksamhet införs inte.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår inga särskilt reglerade 
undantag från skatteplikten beträffande vissa behandlingsformer. 
Remissinstanserna: Beträffande synpunkter från Närings- och tek-
 nikutvecklingsverket, Boverket, Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus 
län, Helsingborgs stad, Borås kommun, Borlänge kommun, Luleå 
kommun, Göteborgsregionens Avfallsaktiebolag, WMI Sellbergs AB, 
Svenska Fjärrvärmeföreningen, Svenska Renhållningsverksföreningen, 
Sydvästra Skånes Avfallsaktiebolag, Västmanlands Avfallsaktiebolag, 
Nässjö Affärsverk AB, Samarbete om Skånskt Avfall, Söderhalls 
Renhållningsverks AB och Stor-Stockholms Energi AB rörande 
konsekvenser av utredningens förslag för kompostering och andra typer 
av behandlingsmetoder inom de konventionella avfallsanläggningarna 
hänvisas till avsnitt 7.1. 
Bakgrunden till regeringens förslag: Som närmare har utvecklats i 
avsnitt 7.1 kan det föreslagna nettodeponisystemet medföra vissa 
problem för den som bedriver deponering parallellt med andra 
behandlingsformer inom en och samma anläggning. I synnerhet gäller det 
behandlingsformer som medför stora viktförluster. Gemensamt för dessa 
behandlingsformer är att det sker en stor avgång av framförallt vatten 
men även andra ämnen som gör att avfallet efter behandling kan minska i 
vikt med upp till 50 %. Eftersom den produkt som förs ut från 
anläggningen väger betydligt mindre än det avfall som förts in skulle 
skattefrihet i form av avdragsrätt innebära att behandlingsformerna trots 
allt belastades med avfallsskatt till viss del. Under remissbehandlingen 
har också framförts att sortering och mellanlagring av vissa avfall skulle 
missgynnas av systemet.
Behandling genom rötning innebär biologisk förgasning av avfall. Det 
är fråga om biologisk nedbrytning av organiskt avfall i syrefattig miljö, 
s.k. anaerob process. Ursprungsmaterialet kan vara gödsel, latrin, 
matrester, park- och trädgårdsavfall, avloppsvatten från industrier, slam 
från reningsverk, avfall från livsmedelsindustrin samt restaurang- eller 
slaktavfall.
Rötningsprocesser förekommer dels i rötningsreaktorer, dels under 
enklare förhållanden i t.ex. bioceller och rötceller. Med reaktorrötning 
avses rötning i slutna kärl. Vid reaktorrötning går processen att styra på 
ett mer omfattande sätt jämfört med t.ex. rötning i rötceller. Den första 
fullskaleanläggningen i Sverige för rötning av bl.a. hushållsavfall 
invigdes 1994. Utöver den anläggningen finns en handfull rötreaktorer 
som är i drift eller under uppförande.
Den rötrest som uppkommer efter genomförd rötning kan användas 
som jordförbättringsmedel. Den metangas som uppstår vid rötning tas till 
vara, t.ex. som uppvärmningsbränsle eller fordonsbränsle.
Kompostering är liksom rötning en behandling som innebär biologisk 
förgasning av organiskt avfall. Till skillnad från rötning är det dock fråga 
om biologisk nedbrytning i syrerik miljö, s.k. aerob process. 
Ursprungsmaterialen vid kompostering kan vara desamma som vid 
rötning.
Kompostering kan vara antingen öppen eller reaktorbaserad. 
Kompostering av mer eller mindre källsorterat hushållsavfall sker för 
närvarande vid ca 20 anläggningar. Park- och trädgårdsavfall 
komposteras vid ett 60-tal av landets ca 300 anläggningar och vid drygt 
20 anläggningar förekommer kompostering av övrigt avfall, som t.ex. 
bark, slam och gödsel. Reaktorbaserad kompostering förekommer 
åtminstone vid en pilotanläggning i Uppsala.
De rester som uppkommer efter genomförd kompostering kan 
användas som insatsmaterial vid framställning av jordförbättringsmedel.
Ett annat sätt att behandla avfall är att förbränna det och utnyttja 
energin för värmeproduktion. Utöver de 21 anläggningar i landet där 
avfall förbränns för värmeproduktion, finns det förbränningsanläggningar 
i anslutning till anläggningar där deponering sker. Det exakta antalet 
sådana anläggningar har dock inte kunnat klarläggas.
Tillverkning av fast lagringsbart bränsle kan ske på olika sätt. Vid 
vissa anläggningar sker flisning av träavfall. Vid i vart fall en 
anläggning, Kovik i Gustavsberg, förekommer det att hushållsavfall 
används för tillverkning av en typ av pellets. Avfallet torkas, 
komprimeras och formas till pellets.
Såväl flis som pellets kan lagras under en längre tid och sedan avsättas 
eller användas när behov av energiproduktion uppstår. På så sätt kan det 
avfall som uppkommer under sommarhalvåret förbrännas under 
vinterhalvåret när behovet av energi är som störst.
Sortering och mellanlagring av industriavfall, förbehandling av 
specialavfall och mellanlagring av farligt avfall är exempel på ytterligare 
verksamheter som kan äga rum på avfallsanläggningar där deponering 
sker. Enligt Renhållningsverksföreningens statistik sker sortering av 
industriavfall på 102 anläggningar, medan 11 upplag förbehandlar 
specialavfall. Mellanlagring av farligt avfall sker på 130 
avfallsanläggningar. Vid 93 deponier finns s.k. akutplattor där förorenade 
jordmassor och liknande kan tas emot. Mellanlagring av återvinningsbara 
material sker på 175 deponier.
Skälen för regeringens förslag: För att inte anläggningar som 
bedriver såväl deponering som annan behandling skall missgynnas, bör 
vissa behandlingsformer vara föremål för skattefrihet. De 
behandlingsformer som bör komma i fråga är enligt regeringens 
bedömning kompostering, reaktorbaserad rötning, förbränning och 
tillverkning av fast lagringsbart bränsle. Gemensamt för dessa 
behandlingsformer är att avfallet minskar väsentligt i vikt. Dessutom 
resulterar dessa behandlingar, förutom förbränning, regelmässigt i en 
produkt som anläggningarna finner avsättning för. 
När det gäller rötning bör endast den mer utvecklade reaktorbaserade 
rötningen komma i fråga för undantag. Förutom energiutvinning 
resulterar denna metod i en slutprodukt i form av jordförbättringsmedel 
som kan avyttras. Detta till skillnad mot t.ex. bioceller som i stort liknar 
vanlig deponering och där det i dagens läge är tveksamt om avfallet 
någonsin kommer att lämna anläggningen. För det fall att andra 
rötningsmetoder än reaktorbaserad rötning i framtiden kan visa sig 
medföra slutprodukter som regelmässigt lämnar anläggningarna kan 
dessa tas med bland undantagen.
För rester som uppstår efter genomförd behandling skall skatt betalas. 
Det kan röra sig om sten och metallföremål som sållas bort från 
kompostjord eller aska från förbränning.
Enligt Renhållningsverksföreningen fördes ca 7 % av invägd mängd ut 
från upplagen i förädlad form under 1994 när det gäller konventionellt 
avfall. Mängderna utfört material torde visserligen, till följd av önskemål 
om ett ökat materialutnyttjande, komma att öka i framtiden. Under 
överskådlig tid bedöms ändock, enligt nu tillgängliga beräkningar, den 
mängd material som på deponianläggningarna hanteras vid sidan om 
deponering vara liten i förhållande till den totala mängd avfall som förs 
in till deponierna för omhändertagande.
Det framfördes under utredningsarbetet farhågor om att 
sorteringsverksamhet och tillfällig uppläggning av avfall i mellanlager på 
andra platser än i anslutning till deponeringsanläggningen gynnas genom 
ett nettodeponiskattesystem eftersom dessa fristående anläggningar inte 
skulle bli skattepliktiga. 
Sorteringsåtgärder, helst redan vid källan, bör stimuleras. 
Omfattningen och typen av sortering vid dessa fristående anläggningar 
bedöms normalt inte utgöra ett hot mot sorteringen vid 
avfallsanläggningarna. Den allt överväganden delen av den 
förekommande sorteringsverksamheten vid deponier torde dessutom 
bedrivas på sådant sätt att merparten av inkommet avfall strömmar 
igenom anläggningen inom loppet av en redovisningsperiod, dvs. ett 
kalenderkvartal. De räntekostnader som kan uppstå för sorterat material 
bör nästan undantagslöst uppvägas av de ränteintäkter som 
anläggningarna kan göra genom den föreslagna redovisningsperioden. 
Slutligen kan här pekas på den möjlighet som ändå torde finnas att 
genom tillstånd rättsligt särskilja sorteringsverksamheten om 
miljömyndigheterna finner detta godtagbart.
11 Skattebefrielse för konstruktionsarbeten m.m.
Regeringens förslag: Avfall och annat material som används för 
konstruktionsarbeten inom anläggningen eller för att åstadkomma en 
miljösäker deponering på anläggningen skall befrias från skatt. 
Skattebefrielsen åstadkoms genom en rätt till avdrag när materialet 
använts för avsett ändamål. Rätt till avdrag skall dock inte föreligga 
vid s.k. mellantäckning.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i huvudsak förslaget 
eller lämnar det utan erinran. Riksskatteverket efterlyser ett förtydligande 
av begreppet konstruktionsarbeten. Närings- och teknikutvecklingsverket 
anser att det material som används för konstruktionsarbeten måste 
uppfylla vissa kvalitetskrav. Kemikontoret och GANSCA Deponi AB 
menar att skattefrihet skall gälla för konstruktionsmaterial såsom tegel 
för dränering, flygaska för botten-, sid- och topptätning samt annat 
material som successivt inlemmas i olika behandlingsprogram för att 
reducera avfallens förorening. Svenska Renhållningsverksföreningen 
anser att skattebefrielse för täckmassor och konstruktionsmaterial bör 
medges redan när materialet införskaffas till anläggningen. Länsstyrelsen 
i Norrbottens län, Luleå kommun, WMI Sellbergs AB och Söderhalls 
Renhållningsverk AB anser att avdrag skall medges även för 
mellantäckning. Länsstyrelserna i Stockholms, Skånes och Gävleborgs 
län anser att skattebefrielse bör medges för mellantäckning om särskilda 
miljökrav ställs på massorna som används. Svenska Gjuteriföreningen 
anser att gjuterisand som används för mellantäckning bör vara 
skattebefriat.
Skälen för regeringens förslag: På avfallsanläggningarna vidtas en 
rad åtgärder för att verksamheten skall kunna bedrivas på ett korrekt och 
ändamålsenligt sätt. Det rör sig om konstruktions- och 
anläggningsarbeten, t.ex. vägar inom anläggningen, sluttäckning och 
stabilisering av askor.
Avfallsupplag behöver successivt avslutas och därvid påföras en 
topptätning för att minska vatten- och gastransporten till och från 
avfallet. Därmed minskar risken för oacceptabel miljöpåverkan. Denna 
topptätning behöver vara beständig, vilket fordrar att tätskiktet skyddas 
mot uttorkning, rotpenetration, sönderfrysning m.m. Vidare bör 
möjligheter till god växtetablering skapas. En sluttäckning kan därför 
behöva bestå av flera delskikt, såsom tätskikt, dräneringsskikt och 
skyddsskikt, med olika kvalitetskrav. Med hänsyn till nämnda 
kvalitetskrav kan inte vilka täckmaterial som helst accepteras. 
Definitionsmässigt är sluttäckningen alltså den avslutande 
täckningsåtgärd, som krävs för att deponin skall kunna utgöra ett säkert 
långsiktigt förvar samt för att den skall kunna anpassas till det 
omgivande landskapet och för den framtida markanvändning som 
planerats. Dessa material bör inte beskattas eftersom de vanligen t.o.m. 
utgör en kostnad för deponiägaren. Även vissa avfallsslag bör utifrån 
dagens kunskap bli aktuella för skattefrihet. Det gäller avfall som 
används för sluttäckning, släntbeklädnad samt planterings- och 
vegetationsytor. Det gäller vidare avfall som används för att bygga 
permanenta vägar, vallar och ledningar m.m. inom deponianläggningen 
och avfall som används för att stabilisera och solidifiera avfall som 
deponeras. 
Till konstruktionsarbeten som medför rätt till skattebefrielse bör även 
räknas när avfall används för utfyllnad av mark och vatten i syfte att 
skapa ny mark. Detta förekommer huvudsakligen på industrideponier. 
Skälet till att medge skattebefrielse är att avfallet i dessa fall utnyttjas och 
får ses som ersättningsmaterial till jungfruliga råvaror, t.ex. naturgrus.
Det föreligger en viss risk för att anläggningarna utnyttjar rätten till 
skattebefrielse för konstruktionsarbeten genom att använda mer avfall än 
som är nödvändigt. För permanenta vägar, vallar, ledningar o.dyl. bör 
dock regelmässigt finnas konstruktionsritningar som getts in i samband 
med tillståndsprövningen. Av tillståndshandlingarna för 
industrianläggningarna bör också framgå när avfallet har godtagits som 
utfyllnadsmaterial. Vidare finns i plan- och bygglagen (1987:10) regler 
om att marklov krävs inom detaljplanelagt område för schaktning eller 
fyllning som medför att höjdläget för tomter ändras avsevärt. Om ett 
visst höjdläge för markytan anges i planen, krävs dock inte marklov för 
att höja eller sänka markytan till denna nivå, se 8 kap. 8 § nämnda lag. 
Av tillstånden enligt 15 kap. miljöbalken och i förekommande fall enligt 
plan- och bygglagen bör således framgå i vilken utsträckning olika 
åtgärder är att betrakta som konstruktionsarbete. Tillämpningen av 
skattelagen får utvisa om problem kommer att uppstå och om så är fallet 
får inskränkningar i möjligheten till skattebefrielse övervägas.
Svenska Renhållningsverksföreningen och Trestadsregionens 
Aktiebolag har framhållit att det i många områden är ont om lämpliga 
massor för täckning och olika konstruktioner. Det är därför ofta 
fördelaktigt att ta in stora mängder lämpligt material i samband med att 
vägbyggnader eller omfattande schaktningsarbeten sker i närheten av 
avfallsanläggningen. Materialet lagras sedan under flera år på 
anläggningen i avvaktan på att det skall användas. Som exempel anges 
att Vägverket och Banverket planerar vägbyggen respektive ny 
järnvägssträckning bara några hundra meter från en avfallsanläggning, 
vilket givit upphov till behovet av att lagra rena schaktmassor på 
avfallsanläggningen. 
Regeringens förslag innebär att skattebefrielsen för material för 
konstruktionsarbeten m.m. medges först i och med att materialet faktiskt 
används för angivet ändamål. Detta medför att den som bedriver 
verksamhet vid en avfallsanläggning får betala in skatt direkt när 
lämpligt material införskaffas om det lagras på anläggningen och skatten 
återbetalas först när åtgärder vidtas som ger rätt till avdrag. Förutom att 
den som bedriver verksamheten eventuellt kan få vissa likviditetsproblem 
medför det också räntekostnader. Regeringen anser dock att 
kontrollaspekter gör att skattebefrielsen bör inträda först när man vet att 
materialet använts på det sätt som motiverar befrielse. Det framstår som 
mycket svårt för beskattningsmyndigheten att avgöra om visst material är 
avsedda för konstruktionsarbeten eller inte och allt möjligt avfall skulle 
kunna påstås vara avsett för skattebefriat ändamål. Även om besvärande 
konse-kvenser i vissa fall kan uppstå för en anläggning väger 
möjligheterna för en effektiv skattekontroll över för den valda lösningen. 
Som angetts ovan finns också en risk för att anläggningarna hänför mer 
avfall än nödvändigt till skattebefriade konstruktionsarbeten. 
Skattebefrielse genom rätt till avdrag, som redovisas i deklarationen, 
ökar möjligheterna för beskattningsmyndigheten att kontrollera att 
missbruk inte sker.
Mellantäckning (arbetstäckning) sker i princip dagligen på upplag där 
hushållsavfall deponeras, för att minska olägenheterna av lukt, 
nedskräpning och skadedjur, främst fåglar. Mellantäckning kan också ske 
för att minska risken för brand samt öka möjligheterna att samla upp gas. 
Rent definitionsmässigt är denna täckning alltså att anse som tillfällig, 
eftersom den relativt snart kommer att överlagras av nytt avfall. Avfall 
med för ändamålet lämpliga egenskaper bör kunna utnyttjas men de bör 
inte undantas från beskattning. Kvalitetskraven är inte högre än att, om 
detta inte skulle betraktas som beskattningsbart avfall, större delen av 
deponin skulle kunna sägas vara mellantäckning.
För att undvika att annat material än avfall – t.ex. naturgrus – används 
för mellantäckning, bör allt material som används för sådan täckning 
vara föremål för beskattning. Avsikten är i stället att styra mot att avfall 
som omhändertas används för mellantäckning, vilket med dagens teknik 
är fullt möjligt. Mot den bakgrunden anser regeringen det inte motiverat 
att medge skattebefrielse för vissa typer av material. Det saknar också 
betydelse om det material som används för mellantäckning köpts in eller 
om det är avfall som har omhändertagits mot betalning.
12 Skattebefrielse för vissa konventionella avfall 
m.m.
12.1 Inledning
Konventionellt avfall används här som en beteckning på avfall som 
består av uttjänta produkter, varor, förpackningar och annat avfall som 
inte är en direkt följd av industriell produktionsprocess eller verksamhet. 
Konventionellt avfall omfattar bl.a. hushållsavfall och därmed jämförbart 
avfall från offentlig och privat verksamhet. I det här avsnittet behandlas 
frågor om skattebefrielse för vissa typer av konventionellt avfall, dels 
sådana som diskuteras av utredningen, dels sådana som tagits upp av 
olika remissinstanser. Regeringens ställningstagande till de uppkomna 
frågorna redovisas, dvs. i vissa fall föreslås att skattebefrielse medges 
och i andra fall finner regeringen inte skäl till detta. 
12.2 Sanering av mark- och vattenområden
12.2.1 Förorenad jord från marksanering 
Regeringens förslag: Förorenad jord från marksanering skall 
skattebefrias. 
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Vägverket, Statens naturvårdsverk och Ragn-
Sells AB anser att förorenad jord skall omfattas av skatten. Länsstyrelsen 
i Gävleborgs län menar att skattebefrielse endast skall komma i fråga för 
jord och sediment som har behandlats. Västmanlands Avfallsaktiebolag 
anser att någon generell skattebefrielse inte skall införas, utan att en 
prövning från fall till fall bör ske genom en särskild dispensregel. Enligt 
WMI Sellbergs AB bör huvudprincipen vara att förorenad jord skall vara 
skattepliktig, men att avdrag skall kunna göras i de fall då det inte finns 
något alternativ till deponering. Kemikontoret menar att det är tveksamt 
om ny teknik som gör att deponering inte blir nödvändig finns tillgänglig 
redan år 2002 och anser att avdraget för skatt på förorenad jord i stället 
skall vara föremål för den kontinuerliga omprövning, som föreslås gälla 
för huvuddelen av de skattebefriade avfallsslagen. 
Skälen för regeringens förslag: Naturvårdsverket har tillsammans 
med länsstyrelser och kommuner genomfört en nationell kartläggning av 
förorenade områden, s.k. efterbehandlingsobjekt. Kartläggningen 
omfattar deponier, markområden och sediment som förorenats av 
industriell eller annan verksamhet. Hittills har ca 2 000 misstänkt eller 
bekräftat förorenade områden identifierats. Utöver dessa beräknas 
ytterligare ett antal tusen områden att identifieras i de inventeringar som 
nu pågår. Många av dessa områden är så förorenade att de behöver 
efterbehandlas (saneras). De efterbehandlingar som hittills genomförts 
har framför allt inneburit uppschaktning och deponering av obehandlade 
massor, vilket i praktiken innebär att man flyttar problemen. 
Strävan efter hushållning och återanvändning bör i stället styra val av 
saneringsmetod. Metoder som möjliggör återanvändning av jord bör 
prioriteras framför schaktning och deponering. För att efterbehandlingen 
skall vara effektiv och meningsfull bör föroreningarna i massorna i första 
hand destrueras så att jorden kan återanvändas. Deponering av 
obehandlade massor bör endast förekomma när det inte finns någon 
fungerande behandlingsteknik. Tillgång till behandlingsteknik och 
behandlingskapacitet är en förutsättning för en utveckling i linje med 
kretsloppsprincipen. Den avgörande faktorn för en etablering och 
utveckling av behandlingstekniken är dock den faktiska efterfrågan på 
behandling. 
Deponering är i dagsläget betydligt billigare än behandling. Ett 
införande av en avfallsskatt på förorenad jord skulle å ena sidan positivt 
kunna stimulera efterfrågan på behandlingsmetoder som reducerar 
mängden massor som behöver deponeras. Det skulle vara en tydlig signal 
till såväl de företag som innehar de förorenade massorna som 
behandlingsföretagen att kretsloppsprincipen bör gälla även på detta 
område. Det skulle vidare vara ett incitament för företag med 
efterbehandlingsproblem att aktivt söka efter och stödja forskning och 
utveckling av behand-lingsteknik samtidigt som behandlingsföretagen 
skulle ha lättare att konkurrera med deponering.
En avfallsskatt skulle å andra sidan kunna leda till att intresset för att 
överhuvudtaget genomföra saneringar minskar. Om den tänkta åtgärden 
endast är att flytta den förorenade jorden till en deponi, kan det dock i 
många fall ifrågasättas om man ändå inte bör avvakta med åtgärden. Med 
tanke på att det vid behandling är fråga om ny teknik och att resultatet av 
åtgärden inte är helt klarlagt, riskerar man trots behandling att få 
deponera jorden och därmed belastas av en skatt. Detta kan leda till att 
efterfrågan på behandlingsteknik ändå uteblir. Även om 
Naturvårdsverket har presenterat riktvärden för förorenad jord, kan 
alltjämt finnas en osäkerhet om möjligheterna att återanvända behandlad 
jord. 
Sammantaget anser regeringen att det visserligen finns starka skäl för 
att skatt skall tas ut på förorenad jord som deponeras men den osäkerhet 
som föreligger om bl.a. möjligheten att återanvända behandlad jord 
medför dock att skatten kan tas som intäkt för att inte nu vidta 
nödvändiga saneringar respektive investeringar i ny teknik. Förorenad 
jord från marksanering, som t.ex. efterbehandling av områden som 
förorenats genom industriell verksamhet, föreslås därför bli skattebefriad. 
Senast vid utgången av år 2002 bör dock ny och tillgänglig teknik finnas 
som gör att förorenad jord inte längre behöver deponeras. Skattefriheten 
bedöms då kunna upphöra. Som nämnts ovan avser dock regeringen att 
noga följa avfallshanteringens utveckling och kontinuerligt pröva 
förutsättningarna för skattebefrielse.
Eftersom det är av vikt både för skattskyldiga och 
beskattningsmyndigheten att skattelagstiftningen innehåller klara och 
enhetliga regler för skatteläggning bör regler om dispensgivning i 
enskilda fall undvikas. Det bör inte heller i skattelagen ges möjlighet för 
regeringen eller enskild myndighet att bevilja dispenser i särskilda fall. 
Ej heller bör avdragsrätt göras beroende av en enskild myndighets 
bedömning. Vikten av att undvika individuella dispenser och 
myndigheters skönsmässiga bedömning beträffande avdragsrätt har 
understrukits redan ovan i avsnitt 9. 
12.2.2 Muddermassor
Regeringens förslag: Muddermassor från sanering och fördjupning 
av vattenområden skall befrias från skatt.
Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens 
förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser lämnar förslaget utan 
erinran. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att endast 
oförorenade muddermassor skall vara skattefria samt att lagtexten bör 
omformuleras så att även massor från fördjupningsmuddring omfattas.
Skälen för regeringens förslag: Med muddring avses åtgärder för att 
fördjupa eller restaurera ett vattenområde. De muddermassor som 
uppkommer till följd av sanering av sjöar, hamnar m.m. kan många 
gånger vara kraftigt förorenade. Ibland muddras vattensystemen som en 
efterbehandlings- eller saneringsåtgärd, men hittills har det oftast skett av 
anläggnings- och farbarhetsskäl. Beroende på syfte sker hanteringen med 
olika ambitionsnivå från miljösynpunkt. 
Med tanke på eventuellt föroreningsinnehåll i muddermassorna bör 
dessa deponeras, i stället för att som i dag alltför ofta sker, åter tippas i 
vattnet på annan plats. En skatt på muddermassor riskerar att motverka 
detta syfte. Muddermassor som deponeras bör därför av miljöskäl vara 
skattebefriade. Skattebefrielsen bör omfatta såväl rena som förorenade 
muddermassor, eftersom det annars finns risk för att rena muddermassor 
transporteras bort från arbetsområdet och tippas i annat vattenområde. En 
sådan ordning är inte lämplig ur miljösynpunkt.
Lagtexten har i förhållande till utredningsförslaget givits en tydligare 
utformning. Massor från såväl saneringsmuddring- som fördjupnings-
muddring omfattas alltså av skattefrihet.
12.2.3 Omdeponering av avfall från sanering av upplag för 
farligt avfall
Regeringens förslag: Avfall från sanering av upplag för farligt avfall 
skall skattebefrias.
Utredningens förslag: Utredningen behandlar inte problem i samband 
med omdeponering av farligt avfall.
Remissinstanserna: WMI Sellbergs AB anser att omdeponering av 
avfall bör vara skattebefriat eftersom material som redan är deponerat 
endast flyttas av miljömässiga skäl. En skatt på dessa massor skulle 
kraftigt motverka incitamentet för en förbättrad deponering av massorna.
Skälen för regeringens förslag: Av en inventering gjord 1993 av 
Naturvårdsverket (projektnummer 93123) framgår att det runt om i 
landet finns ett flertal upplag för farligt avfall. I många fall förvaras 
avfallet på ett otillfredsställande sätt, exempelvis i containrar. I rapporten 
framhålls att upplagen kan karaktäriseras som långtidsförvar och att 
beständigheten i konstruktionerna är låg. Läckage av vatten förekommer 
såväl i toppskikt som i bottenskikt. 
Det är önskvärt att denna typ av avfall flyttas till deponier med från 
miljösynpunkt godtagbar standard. En skatt på dessa omdeponerade 
avfall kan medföra en risk för att nödvändiga åtgärder inte vidtas. Av 
miljöskäl bör därför avfall från sanering av upplag för farligt avfall 
skattebefrias. Däremot anser regeringen inte, av vare sig miljöskäl eller 
andra skäl, att det är miljömässigt motiverat att generellt undanta all 
omdeponering från beskattning.
12.3 Vissa fall av vattenrening
12.3.1 Slam från behandling av lakvatten från anläggning där 
gips deponeras
Regeringens förslag: Slam från behandling av lakvatten från 
anläggning där gips deponeras skall skattebefrias.
Utredningens förslag: Utredningen behandlar inte frågan om 
skattebefrielse för slam från behandling av lakvatten från anläggningen 
där gips deponeras. 
Remissinstanserna: Kemikontoret och Hydro Agri AB anser att slam 
från en vattenreningsanläggning till den gipsdeponi som Hydro Agri AB 
anlagt i anslutning till en ö i Öresund skall befrias från skatt.
Bakgrunden till regeringens förslag: Hydro Agri AB drev t.o.m. maj 
1992 en fosforsyrafabrik i Landskrona. Gips uppkom som biprodukt vid 
den industriella hanteringen. Eftersom det inte fanns någon marknad för 
gips deponerades den från 1978 fram till 1992 inom ett ca 32 ha stort 
invallat grundområde i Öresund i anslutning till ön Gråen. Före 1978 
pumpades och löstes gipsen i Öresund. På grund av gipsens innehåll av 
fosfater (rest av fosforsyra), fluorider samt mindre mängder av 
metallerna arsenik, krom, kadmium, kvicksilver, zink, nickel och bly 
beslutades att skapa en ny anläggning där gips kunde deponeras. 
Dåvarande Koncessionsnämnden för miljöskydd gav tillstånd till detta 
1975. 
Mellan åren 1978–1992 deponerades totalt 4 miljoner m3 gips inom 
området. Så länge fosforsyrafabriken var i drift togs allt lakvatten om 
hand och användes i fabriken som processvatten. Systemet var således 
slutet på vattensidan. 
När fabriken stängdes och deponeringen av gips upphörde 1992, 
innehöll deponin porvatten samt vatten i diken och bassänger. Detta 
vatten innehöll urlakade lättlösliga föroreningar såsom fosfat, fluorid 
samt vissa metaller (arsenik, kadmium, krom, nickel och bly). Vattnets 
pH-värde var ca 1,5.
Efter tillstånd från dåvarande Koncessionsnämnden för miljöskydd 
under 1993 uppfördes en vattenreningsanläggning för behandling av dels 
upplagrat vatten på ön, dels framtida bildat lakvatten från fallen 
nederbörd över området. I tillståndet meddelades rätt att dels behandla 
och släppa ut renat lakvatten, dels att deponera bildat slam innehållande 
samma typ och mängd föroreningar men nu överförda i en svårlöslig 
form.
I vattenreningen behandlas 150 000–200 000 m3 vatten per år med 
kalk. Därvid fälls de lättlösliga föroreningarna i lakvattnet ut till 
svårlösliga föreningar av typen kalciumfosfat och kalciumfluorid. 
Metallerna bildar svårlösliga hydroxider. Reningsgraden är mycket hög 
eller större än 99 %. Det renade vattnet släpps ut i Öresund. Det från 
reningsprocessen bildade slammet pumpas tillbaka till bassänger på 
gipsdeponin. Slammet innehåller samma typer av föroreningar som tagits 
ut via lakvattnet dock att de föreligger i en svårurlakad form. Den årliga 
mängden slam utgör för närvarande 30 000–40 000 ton. 
Enligt koncessionsvillkor skall Hydro Agri AB senast i april 1999 till 
länsstyrelsen inge en plan för avställning av deponin. Enligt bolaget 
kommer planen att innehålla en kort redovisning av genomförda 
avställningsåtgärders (släntlutningar, täcknings- och dräneringsföretag 
m.m.) nuvarande status inklusive slamdeponier, redovisning av 
genomförda utredningar och en strategiplan för framtida 
avställningsåtgärder. Bolaget gör bedömningen att det under överskådlig 
framtid (minst 10 år) kommer att finnas behov att behandla lakvatten från 
gipsdeponin och deponera bildat slam på ön. 
Skälen för regeringens förslag: Det slam som uppkommer vid 
behandlingen av lakvatten från gipsdeponin är till sitt ursprung 
jämförbart med slam från lakvattenrening på exempelvis kommunala 
deponier. Sådant slam omfattas inte av den föreslagna avfallsskatten, 
eftersom det inte förs in till avfallsanläggningen utan uppkommer vid 
behandlingen på deponin. I fallet med gipsdeponin i Landskrona sker 
lakvattenbehandlingen på annan plats, dvs. utanför den skattepliktiga 
avfallsanläggningen, varefter det uppkomna slammet förs tillbaka till 
deponin. Det finns enligt regeringens uppfattning inga avgörande skäl för 
att i skattehänse-ende behandla de båda fallen olika. 
Föroreningshalterna i lakvattnet beräknas minska under den 
kommande tioårsperioden. Därav följer att producerade slammängder 
också kommer att minska. Det är dock inte möjligt att med säkerhet ange 
inom vilken tidsram denna utveckling kommer att kunna ske. Möjlighet 
finns dock att deponeringen av slammet helt upphör i framtiden. 
Regeringen kommer att följa arbetet med avställning av den aktuella 
deponin och pröva i vad mån det alltjämt finns behov av skattebefrielse. 
12.3.2 Avfall från rening av kommunalt avloppsvatten som 
förorenats på grund av verksamhet vid Falu koppargruva
Regeringens förslag: Skatt skall inte tas ut på avfall från rening av 
kommunalt avloppsvatten som förorenats på grund av verksamhet vid 
Falu koppargruva. 
Utredningens förslag: Utredningen behandlar inte frågan om 
skattebefrielse för avfall från rening av kommunalt avloppsvatten som 
förorenats av gruvvatten.
Remissinstanserna: Svenska Gruvföreningen och Falu kommun anser 
att rester från rening av vatten från den nu nedlagda Falu koppargruva 
bör skattebefrias. Falu kommun menar att skattebefrielse bör gälla även 
rester från rening av kommunalt avloppsvatten som förorenats av avfall 
från gruvindustriell verksamhet.
Bakgrunden till regeringens förslag: Gruvverksamheten i Falu 
koppargruva är numera nedlagd, men av bl.a. kulturhistoriska skäl sker 
alltjämt länspumpning av vatten från gruvans övre delar för att 
möjliggöra att gruvan hålls öppen för besökare. Länshållningsvattnet 
avleds till kommunens reningsverk. Eftersom vattnet innehåller höga 
halter av järn och sulfat har kommunen valt att utnyttja det som 
fällningskemikalie i det kommunala reningsverket. 
Gruvavfall, sand och stenmaterial har under årens lopp lagts upp på ett 
stort antal områden och använts som utfyllnadsmaterial vid 
uppbyggnaden av Falu stad. Stora mängder metaller, bl.a. järn och zink, 
finns bland dessa utfyllnadsmassor, vilket får till följd att metallbemängt 
grundvatten läcker in till avloppsledningsnätet.
Vid det kommunala reningsverket avskiljs metaller vid rening av det 
kommunala avloppsvattnet och länshållningsvattnet från gruvan. Det 
slam som uppkommer är så förorenat att det klassas som farligt avfall. 
Mängden uppgår till ca 13 000 ton per år. Hälften av slammet härrör från 
länshållningsvattnet och hälften från det vanliga avloppsvattnet. 
Skälen för regeringens förslag: Det är av kulturhistoriska skäl 
betydelsefullt att den nerlagda koppargruvan i Falun hålls öppen för 
besökare. Även om det av miljöskäl kan resas vissa invändningar mot att 
man med länshållningsvattnet förfar på sådant sätt att det påverkar det 
kommunala slammet, kan det enligt regeringens uppfattning inte anses 
rimligt att i detta fall utarbeta nya former för rening av 
länshållningsvattnet.
Det kommunala avloppsvattnet i Falun förorenas genom oavsiktligt 
inläckande mängder förorenat vatten som härrör från avfall från äldre 
tiders gruvhantering i staden. Slammet klassa som nämnts ovan som 
farligt avfall. 
Sammantaget anser regeringen att de speciella omständigheter som 
föreligger i det aktuella fallet bör medföra att skatt i nuläget inte skall tas 
ut på avfall från rening av kommunalt avloppsvatten som förorenats på 
grund av verksamhet vid Falu gruva.
Lagrådet har i sitt yttrande ifrågasatt om inte bestämmelsen bör få en 
mer allmän räckvidd, så att den gäller även beträffande verksamhet vid 
andra nedlagda gruvor än Falu koppargruva. Det har under ärendets 
beredning inte framkommit att motsvarande problem skulle finnas i 
andra kommuner. Det finns vidare en risk att en mer generell formulering 
innebär att även andra platser eller kommuner som faktiskt har möjlighet 
till alternativ hantering av sitt avfall omfattas av skattebefrielse. Mot den 
bakgrunden anser regeringen trots allt att bestämmelsen bör begränsas till 
sådant avfall som uppstår på grund av verksamhet vid Falu koppargruva.
12.4 Asbesthaltigt avfall
Regeringens förslag: Asbesthaltigt avfall skall skattebefrias. 
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Asbestavfall, bestående av 
omhändertagna takplattor, rör, isoleringsmaterial m.m. från ombyggnader 
och rivningsarbeten, skall av hälsoskyddsskäl snarast möjligt deponeras 
och täckas. Regler för denna hantering har utarbetats av 
Arbetarskyddsstyrelsen och Naturvårdsverket. Asbest får inte blandas 
med annat avfall och kräver dessutom en specialhantering. Avgiften för 
denna uppgår till mellan 300 och 500 kr per ton. En avfallsskatt ovanpå 
denna avgift ökar risken för att asbestavfallet inte omhändertas på rätt 
sätt eller på rätt anläggning. Av miljöskäl bör således asbesthaltigt avfall 
skattebefrias.
12.5 Bygg- och rivningsavfall 
Regeringens förslag: Skatt skall tas ut på bygg- och rivningsavfall.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Byggentreprenörerna hävdar att skattefrihet skall 
gälla för bygg- och rivningsavfall, eftersom branschen åtagit sig ett 
frivilligt producentansvar med målsättningen att halvera byggsektorns 
avfall till deponering.
Skälen för regeringens förslag: Med bygg- och rivningsavfall menas 
avfall från nyproduktion, renovering, ombyggnad o. dyl. av byggnader 
och andra anläggningar samt avfall från rivningsarbeten. Rena jord- och 
schaktmassor omfattas inte.
Det underlag som presenterats av utredningen visar att det finns goda 
förutsättningar att mängden bygg- och rivningsavfall som deponeras 
kommer att minska markant under de närmaste åren. Byggsektorn har 
åtagit sig ett frivilligt miljöansvar avseende bygg- och rivningsavfall. 
Detta innebär bl.a. att utarbeta byggvarudeklarationer, att bättre 
omhänderta farligt avfall, att källsortera avfallet och att till år 2000 
halvera den avfallsmängd som deponeras. Det frivilliga miljöansvaret 
innebär dock inte att en skatt skulle sakna styrande effekt vad gäller 
möjligheterna att finna alternativ till deponering. I likhet med 
utredningen anser därför regeringen inte skäl föreligga att medge något 
undantag från beskattning beträffande bygg- och rivningavfall. 
12.6 Kommunalt avloppsslam
Regeringens förslag: Skatt skall tas ut på kommunalt avloppsslam.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svenska Vatten- och Avloppsverksföreningen 
anser att det kommunala avloppsslammet bör undantas från skatten och 
pekar bl.a. på risken för att skatten leder till ökad, energikrävande 
slamförbränning. Kommunförbundet Västerbotten föreslår att oavvattnat 
slam från reningsverk som inte är försedda med avvattningsutrustning 
och slam från enskilda anläggningar skall vara befriade från avfallsskatt 
fram till år 2005. Därigenom kan glesbygdskommunerna bygga upp 
hanteringssystem och anläggningar som står i samklang med de 
övergripande målsättningarna att avfallsmängden skall minska och det 
organiska materialet återföras till kretsloppet. 
Skälen för regeringens förslag: I kommunalt avloppsslam ingår slam, 
rens och sand från kommunal avloppsrening men också slamvatten från 
enskilda avloppsanläggningar som tillförs avloppsreningsverken via 
slamsugningsfordon.
Den totala mängden slam kan minska genom effektivare avvattning. I 
dag används ca en tredjedel av slammet inom jordbruket. Den 
användningen kommer att kunna öka efterhand som allt mer slam uppnår 
en miljökvalitet som motsvarar vad som överenskommits mellan 
Naturvårdsverket, Lantbrukarnas Riksförbund och Svenska Vatten- och 
Avloppsverksföreningen. Vidare kan samkompostering ske av slam med 
bark, torv och liknande strukturmaterial för framställning av slamjord. 
Sammantaget medför detta att den mängd slam som deponeras kan 
minska väsentligt, enligt utredningens bedömning med drygt 60 %. Mot 
den angivna bakgrunden bör kommunalt avloppslam vara föremål för 
beskattning.
Som framgått av avsnitt 8 anser regeringen att fysiskt instabila avfall, 
som slam, inte bör deponeras eftersom de markant ökar risken för 
sättningar i deponin. Stora vattenmängder i avfallet medför också att 
lakvattenproduktionen kommer igång mycket tidigare och blir större 
totalt. Det är därför i normalfallet bättre att vattenfasen i ett slam skiljs ut 
före deponeringen, och vid behov behandlas separat vid källan, än att 
vattnet läcker ut från en deponi med risk för att då mer förorenat spridas 
till omgivningen. 
Det är således från miljösynpunkt befogat att avvattna slammet innan 
det deponeras och avfallsskatten är ett effektivt instrument för att 
åstadkomma detta. Det finns enligt regeringens bedömning inte 
tillräckligt starka skäl för att tidsmässigt uppskjuta beskattningen av 
oavvattnat avloppsslam jämfört med den tidpunkt då andra avfallstyper 
skall beskattas.
Regeringen finner inte skäl att befria enskilda anläggningar på det sätt 
Kommunförbundet Västerbotten föreslår.
Beträffande risken för ökad slamförbränning framgår av avsnitt 5 att 
frågan om skatt på avfallsförbränning kan komma att analyseras på nytt 
om utvecklingen går mot en omotiverad ökning av sådan förbränning.
12.7 Avfall från energiutvinning
12.7.1 Biobränsleaska
Regeringens förslag: Skatt skall tas ut på biobränsleaska.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Skogsstyrelsen anser att den skattesats som 
utredningen föreslår inte är tillräckligt högt satt för att en marknad för 
kompensationsgödsling av skogsmark skall uppstå på kort sikt. En rad 
institutionella trögheter bidrar till att försvåra askåterföring till 
skogsmark i stor skala. Skogsindustrierna menar att biobränsleaskor 
under en treårsperiod bör vara skattebefriade eftersom det saknas 
riktlinjer för hur storskalig spridning i skogsmark skall ske. Även 
Svenska Kraftverksföreningen, Sågverkens Riksförbund och Stor-
Stockholms Energi AB anser att man av motsvarande skäl bör avvakta 
med en skatt på biobränsleaskor.
Skälen för regeringens förslag: En viktig förutsättning för att uppnå 
en uthållig biologisk produktion är i många fall att näringsämnen kan 
återföras till marken där biobränsle har skördats. Därmed kan 
deponeringen av biobränsleaskor minska. Intresset för återföring av 
biobränsleaskor till skogsmark har ökat under de senaste åren. Askan 
innehåller näringsämnen, som i vissa områden kan ge ökad skogstillväxt 
och motverka markförsurning. Årligen uppkommer ca 300 000 ton 
biobränsleaska. 
Askornas kvalitet är en avgörande förutsättning för askåterföring. 
Stabilitet, långsamlöslighet och tungmetallinnehåll är viktiga egenskaper 
att ta hänsyn till vid storskalig och rationell återföring av aska. 
Skogsstyrelsen, Närings- och teknikutvecklingsverket och 
Naturvårdsverket presenterade i maj 1997 en rapport, Storskalig 
askåterföring, förutsättningar och hinder. Av rapporten framgår att det 
krävs förtydligande av de regler som styr verksamheten. Bl.a. nämns att 
det krävs ett klargörande av behovet att justera riktlinjerna beträffande 
askkvaliteter, doser och spridning. I lagrådsremissen om skatt på avfall 
angav regeringen att en förutsättning för att beskatta deponering av 
biobränsleaskor är att riktlinjer finns som gör det möjligt att återföra 
aska.
Skogsstyrelsen har beslutat om allmänna råd och tagit fram tagit fram 
rekommendationer för askåterföring. Detta skall kompletteras med 
tillåtna halter av tungmetaller. Det innebär att det vid införandet av 
skatten kommer att finnas det beslutsunderlag som behövs för 
askåterföring.
Eftersom skogsbränslehanteringen är under utveckling ger de allmänna 
råden och rekommendationerna dock relativt stort handlingsutrymme. 
För storskalig och rationell hantering av askorna krävs det fortsatt 
utveckling av teknik och metoder. Härutöver finns det också behov av 
fortlöpande informationsinsatser inom området.
Statens strålskyddsinstitut kommer att besluta om en policy avseende 
cesiumhaltiga askor. I denna kommer förutsättningarna för återföring av 
cesiumhaltiga askor till skogen att anges. 
Regeringen aföreslår mot denna bakgrund att biobränsleaskor omfattas 
av avfallsskatten. Skatten kommer att stimulera teknikutvecklingen bl.a. 
vad gäller framställning av aska och askornas kvalitet. Men främst 
stimulerar den till angelägen återföring av näringsämnen till skogen och 
därmed en minskad deponering. 
Eftersom det inte finns något alternativt omhändertagande som kan 
främjas genom avfallsskatten, skulle det vara önskvärt att de askor, vars 
egenskaper inte ryms inom ramen för Strålskyddsinstitutets policy, 
undantas från beskattning. Ett sådant undantag kommer dock att medföra 
betydande kontrollproblem. Dessutom rör det sig om mycket små 
volymer i förhållande till den totala mängden biobränsleaskor, enligt 
uppgifter från Strålskyddsinstitutet 750–3000 ton per år. Mot den 
bakgrunden är det inte rimligt att undanta dessa askor.
12.7.2 Övrigt avfall från energiutvinning
Regeringens förslag: Även övrigt avfall från energiutvinning bör 
omfattas av skatten.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Göteborgsregionens Avfallsaktiebolag anser att 
stabiliserade rökgasreningsprodukter bör skattebefrias. Svenska 
Kraftverksföreningen menar att restprodukter som inte kan eller får 
återanvändas bör befrias från skatt. Stor-Stockholms Energi AB anser att 
aska och slagg från eldning av fossilbränslen och avfall bör undantas från 
skatten.
Skälen för regeringens förslag: Som tidigare framhållits skall 
avfallsskatten styra mot minskad deponering. Detta kan ske genom att 
avfallet återanvänds, materialåtervinns eller utnyttjas för energiändamål. 
Skatten skall emellertid också styra mot minskad uppkomst av avfall som 
inte kan användas på dessa sätt. Det kan ske genom realistiska 
processförändringar, val av råvaror eller andra åtgärder. 
Svenska Kraftverksföreningen anför att skattefrihet bör gälla för avfall 
som inte kan eller får användas på grund av avfallets egenskaper eller på 
grund av att myndigheterna inte lämnar tillstånd till återanvändning. 
Vidare bör, enligt föreningen, skattefrihet gälla för avfall som inte kan 
avsättas eftersom det saknas marknad för avfallet i Sverige. 
Den bedömning som föreningen gör baseras endast på en analys av 
avfallet och dess användning men inte hur avfallskatten kan vara 
styrande vad gäller val av råvara, processförändringar etc. Om inte 
hänsyn tas till t.ex. val av råvara skulle avfallsskatten kunna få en motsatt 
styreffekt där rent avfall från energiutvinning skattebeläggs medan 
förorenade restprodukter skattebefrias. Skatten skulle kunna leda till att 
man prioriterar sameldning av exempelvis kol och biobränslen varvid 
avfallet då blir skattebefriat, medan användande av enbart biobränsle 
skulle ge upphov till ett beskattat avfall. Detta ligger inte i linje med 
intentionerna bakom skatten och inte heller i linje med Sveriges tidigare 
nämnda strävan mot en uthållig energiförsörjning.
För kolaskor, i första hand bottenaskor, kan återanvändning som 
fyllnadsmassa vid t.ex. vägbyggen bli aktuell. Kraftverksföreningen 
påpekar att tillståndsgivingen är komplicerad med särskilt tillstånd för 
varje användningstillfälle och ofta så långa handläggningstider att 
avsättningsmöjligheterna hinner bli överspelade innan tillstånd erhållits. 
Det är viktigt att ambitionen med skatten, att styra mot minskad 
deponering och ökad återvinning, inte motverkas av en omständlig 
tillståndsgivning. Det är därför angeläget att berörda myndigheter tar 
fram generella kriterier så att beslut om tillståndsgivning kan tas utan 
onödig tidsutdräkt. 
Någon skatt föreslås inte på avfall som förs till förbränning. Däremot 
beskattas det avfall, i form av slagg och aska, som uppstår efter 
förbränningen om det deponeras. Mängden sådant avfall uppgår till ca 
15–25 % av det ursprungliga avfallets vikt. Även om avsättning i stor 
utsträckning skulle komma att saknas för slaggen och askan är en faktisk 
skattebelastning på 15–25 % rimlig. Dels för att det stimulerar till 
avfallsminskning och dels med tanke på den miljöbelastning som 
deponering av dessa avfall ger.
Sammanfattningsvis finner regeringen inte skäl att medge 
skattebefrielse för avfall från energiutvinning. Det är dock, som tidigare 
framhållits, önskvärt att berörda myndigheter tar fram kriterier som gör 
det möjligt att i högre utsträckning än i dag utnyttja detta avfall.
13 Skattebefrielse för vissa branschspecifika 
avfall
13.1 Inledning
Med begreppet branschspecifikt avfall avses avfall som uppkommer som 
en direkt följd av företagens produktion. Avsnitt 13 behandlar frågor om 
skattebefrielse för vissa typer av branschspecifikt avfall. Det rör sig om 
sådana som behandlats av utredningen men även om sådana som tagits 
upp av vissa remissinstanser samt skattebefrielser som yrkats efter det att 
lagrådsremissen presenterades. I avsnittet redovisar regeringen i vilka fall 
den anser att skattebefrielse bör medges och de fall som regeringen inte 
funnit motiverade för skattebefrielse. 
13.2 Avfall från gruvor och mineralutvinning
Regeringens förslag: Avfallsskatt skall inte tas ut på fluor- och 
svavelhaltigt avfall från rökgasrening vid tillverkning av 
järnmalmspellets.
Utredningens förslag: Stämmer i huvudsak överens med regeringens 
förslag. Utredningen föreslår dock endast att fluorhaltigt slam från 
tillverkning av järnmalmspellets skall skattebefrias. 
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran. Svenska 
Gruvföreningen menar att med den av utredningen föreslagna lydelsen av 
undantaget omfattas inte visst avfall från rökgasrening vid en anläggning 
i Kiruna. Föreningen yrkar att undantaget ändras och formuleras på så 
sätt att avfallet omfattas.
Skälen för regeringens förslag: LKAB driver de pelletsverk som 
finns i Sverige. De är belägna i Kiruna, Svappavaara och Malmberget. 
Vid tillverkning av järnmalmspellets avgår stoft och en gas. Gasen renas 
från stoftet, vilket medför att en järnhaltig slurry uppkommer. Detta 
avfallsslag har behandlats i avsnitt 10. 
Den gas som återstår efter det att det järnhaltiga stoftet avlägsnats har 
tidigare ansetts vara harmlös. På senare tid har det emellertid upptäckts 
att gasen innehåller stora halter av fluor och svavel, varpå ett nytt steg i 
reningsprocessen införts. Gasresterna renas således ytterligare före 
utsläpp. Från denna reningsprocess uppkommer ett fluor- och 
svavelhaltigt stoft som deponeras. Mängden uppgår till ca 17 200 ton per 
år. Stoftet deponeras på separata deponier. Det fluor- och svavelhaltiga 
stoftet härrör således från gasreningen.
Det saknas för närvarande kunskap om i vilken grad det fluor- och 
svavelhaltiga stoftet skulle kunna återvinnas. En avfallsskatt kan ha viss 
pådrivande effekt för en sådan utveckling. Det är dock inte troligt att mer 
än en mindre del av de uppkomna mängderna kan återtas före år 2005. 
För huvuddelen återstår då deponering som enda alternativ, vilket från 
miljömässiga aspekter måste anses vara den bästa lösningen för 
närvarande. Regeringen finner därför att det fluor- och svavelhaltiga 
stoftet från rökgasrening vid tillverkning av järnmalmspellets bör 
skattebefrias.
Beträffande frågan om skattebefrielse för bergrester och avfallssand 
från gruvindustriell verksamhet hänvisas till avsnitt 10.1.
13.3 Avfall från trävaruindustrin
Regeringens förslag: Branschspecifikt avfall från trävaruindustrin 
skall omfattas av skatten.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Sågverkens Riksförbund anser att spillbark och 
aska från biobränslen bör undantas från avfallsskatt. Om skatt tas ut på 
spillbark bör den beräknas efter den torra vikten bark, varvid hänsyn tas 
till andelen vatten, jord, sten och grus m.m.
Skälen för regeringens förslag: Inom trävaruindustrin uppkommer ca 
6 miljoner ton branschspecifikt avfall per år. Huvuddelen av detta avfall 
går redan i dag till återvinning och energiproduktion. Den spillbark som 
deponeras är ofta blöt eller förorenad med jord, sten och dylikt. 
Tendensen är dock att spillbark till deponering minskar. Ökad 
förbränning och kompostering blir möjlig om sten, grus och sand avskiljs 
från barken och om våt bark torkas eller pressas så att den får ett högre 
energivärde. Utredningen har också bedömt att deponeringen av spillbark 
bör kunna minska med 50 % före år 2005. Mot den bakgrunden finner 
regeringen inte skäl att undanta barken från beskattning. Som framgått av 
avsnitt 8 anser regeringen att det bl.a. av kontrollskäl inte bör komma i 
fråga att fastställa skatten efter en beräkning av vad avfallet väger i torrt 
skick. Någon avräkning för vatten m.m. bör således inte förekomma.
Av avsnitt 12.7.1 framgår att regeringen anser att biobränsleaska bör 
vara föremål för beskattning.
13.4 Avfall från massa- och pappersindustrin
13.4.1 Generell skattebefrielse för avfall från massa- och 
pappersindustrin
Regeringens förslag: Generell skattebefrielse för branschspecifikt 
avfall från massa- och pappersindustrin skall inte medges.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Skogsindustrierna anser att inget av det 
branschspecifika avfallet från skogsindustrin skall omfattas av skatten.
Skälen för regeringens förslag: Inom massa- och pappersindustrin 
uppkommer ca 2,5 miljoner ton branschspecifikt avfall per år, varav ca 1 
miljon ton deponeras i dag. Som framgått av avsnitt 5 anser regeringen 
inte det finnas skäl att generellt undanta branschspecifikt avfall. I stället 
får avfallsslagen bedömas var för sig. Enligt regeringens mening finns 
också stora möjligheter för skogsindustrin att ytterligare minska 
deponeringen av branschspecifikt avfall. Något generellt undantag bör 
därför inte komma i fråga. 
13.4.2 Grönlutslam
Regeringens förslag: Avfallsskatt skall inte tas ut för grönlutslam.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Skälen för regeringens förslag: Grönlutslam är en restprodukt som 
genereras i sulfatmassafabrikers system för återvinning av kemikalier. 
Det uppkommer i stor mängd och är svårt att reducera. Allt grönlutslam 
deponeras i dag, i regel tillsammans med kalkgrus och mesa på brukens 
egna deponier. Mängden slam uppskattas till ca 100 000 ton per år. 
Grönlutslammets innehåll av tungmetallerna kadmium, krom, nickel 
och zink anses vara relativt högt. De halter som förekommer överstiger 
redan nu exempelvis de gränsvärden som gäller för att kommunalt 
avloppsslam skall kunna återföras till jordbruksmark. En ökad slutning 
av processerna leder till att grönlutslammets metallinnehåll höjs 
ytterligare. Att återföra grönlutslam till skog, i likhet med vad som 
eftersträvas för biobränsleaskor, bedöms inte vara realistiskt i dagsläget. 
Förutom ett högre metallinnehåll saknar grönlutslammet också bioaskans 
värdefulla näringsämnen som ju utgör ett starkt motiv till att askorna bör 
återföras till skogen eller annan lämplig odlingsmark.
Regeringen anser således att grönlutslam skall skattebefrias.
13.4.3 Avfall från upparbetning av returpapper
Regeringens förslag: Avfallsskatt skall inte tas ut för returfiberavfall 
och avsvärtningsslam från upparbetning av returpapper.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Bakgrunden till regeringens förslag: Returpapper samlas in runt om 
i landet och upparbetas vid drygt ett tiotal olika pappersbruk. Vid 
pappersbrukens hantering av returpapper uppkommer dels 
returfiberavfall, dels avsvärtningsslam. 
Returfiberavfallet består av fiber, sand, plast, ståltråd, lim och andra 
föroreningar som förekommer i det insamlade pappersavfallet. Mängden 
returfiberavfall uppgår årligen till ca 250 000 ton, varav i dag 70 000 ton 
återvinns, 30 000 ton förbränns och resterande 150 000 ton deponeras. 
Utredningen beräknar att mängden returfiberavfall till deponering bör 
kunna minskas med 50 % till år 2005. För att kunna förbränna materialet 
krävs i regel förbehandling med rivare, magnetavskiljare och sikt. Detta 
innebär att det i dag endast förekommer förbränning av delar av 
returfiberavfallet på de större pappersbruken. Då pappersåtervinningen 
ökar framöver medför detta att även mängden returfiberavfall kommer att 
öka.
Avsvärtningsslam uppstår vid massatillverkning baserad på 
returpapper och består huvudsakligen av oljehaltigt färgpigment. 
Mängden avsvärtningsslam uppgår till ca 220 000 ton per år, varav 120 
000 ton i dag går till förbränning och resterande 100 000 ton deponeras. 
Utredningen beräknar att den avfallsmängd som deponeras bör kunna 
minskas med 50 % till år 2005. 
Metallhalterna är visserligen relativt låga, men slammet har låg kväve- 
och fosforhalt och är därför mindre intressant som jordförbättringsmedel. 
Returpappersbruken deponerar i regel avsvärtningsslammet medan bruk 
med egna lämpliga fastbränslepannor om möjligt eldar upp slammet efter 
avvattning. Slammet har ett högt fiberinnehåll och används ofta för att 
underlätta avvattningen av andra slam. Slammet kan innehålla höga 
halter organiskt och oorganiskt material och vara blandat med fines och 
fyllmedel. I synnerhet slam som härrör från upparbetning av 
veckotidningspapper innehåller mycket oorganiskt material, 
huvudsakligen kaolin och kalciumkarbonat. 
Skälen för regeringens förslag: Som utredningen redovisar finns 
goda möjligheter att fram till år 2005 avsevärt minska avfallsmängderna 
inom returpappersindustrin. Detta torde särskilt gälla 
avsvärtningsslammet, där en ökad grad av förbränning i kombination 
med möjligheter att använda aska som fyllnadsmaterial bör innebära att 
deponeringen kan minska. Även vad gäller returfiberavfallet torde dock 
finnas möjligheter att genom sortering och andra åtgärder minska den 
mängd sådant avfall som deponeras. En skatt bör i och för sig kunna 
verka pådrivande i den riktningen.
En av de grundläggande principerna för statsmakternas syn på 
avfallshanteringen är att avfallet tas om hand utifrån sina egenskaper, 
vilket förutsätter att uppkommet avfall delas upp i fraktioner med 
lämpliga egenskaper och att dessa styrs till rätt omhändertagandemetod. 
Hushållens källsortering av papper har goda möjligheter att medföra en 
ökad pappersåtervinning, vilket av miljö- och resursskäl bör stimuleras 
och också utgör en viktig del av det kretsloppsanpassade samhället. 
Retur-pappersindustrin befinner sig dock ännu i ett uppbyggnadsskede 
och en skatt på avsvärtningsslam och returfiberavfall riskerar att leda till 
en minskad användning av returpapper och därmed minskade möjligheter 
till pappersåtervinning. Mot bakgrund härav anser regeringen att miljö- 
och naturresursskäl medför att skattebefrielse i vart fall i ett 
inledningsskede bör ges för avsvärtningsslam och returfiberavfall som 
uppkommer vid returpappersbrukens upparbetning av returpapper. 
Regeringen har för avsikt att noga följa utvecklingen mot minskat 
deponeringsbehov inom branschen och gör den bedömningen att 
skattebefrielsen på sikt bör kunna upphöra.
13.5 Askor från eldning av avsvärtningsslam
Regeringens förslag: Avfallsskatt skall inte tas ut för askor från 
eldning av avsvärtningsslam. 
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Bakgrunden till regeringens förslag: Av avsnitt 13.4.3 framgår att 
120 000 ton av det avsvärtningsslam som uppkommer vid 
massatillverkning baserat på returpapper går till förbränning i brukens 
fastbränslepannor. Sådana pannor finns främst vid de bruk som använder 
såväl färskfiber som returfiber.
Askhalten är hög vid förbränning av avsvärtningsslam på grund av den 
höga halten av oorganiskt material (fyllmedel). Nästan all aska deponeras 
i dag. För att kunna hanteras lättare, fuktas askan före deponering. Enligt 
utredningen uppgår den totala mängden aska från förbränning av 
avsvärtningsslam till ca 45 000 ton per år.
Som framgått ansåg utredningen att denna aska inte borde beskattas. 
Frågan kom dock inte att uttryckligen behandlas i lagrådsremissen. Detta 
har påpekats av Skogsindustrierna och Stora Kopparbergs Bergslags AB.
Skälen för regeringens förslag: Det pågår ett antal försök att utnyttja 
olika askor från skogsindustrin. Bland de intressantaste alternativen är 
användning som fyllnadsmaterial, antingen direkt vid vägbyggen eller 
som ballast i betong. En skatt bör i och för sig kunna verka pådrivande i 
riktning mot alternativ användning av askan.
Bränslevärdet på avsvärtningsslam är dock lågt varför det finns en 
överhängande risk att förbränning av slammet skulle upphöra om 
deponering av askorna beskattades. I stället för att förbränna 
avsvärtningsslammet skulle slammet sannolikt deponeras eftersom 
deponering av slammet i sig är skattebefriat. Som framgått av avsnitt 5 
anser regeringen att förbränning i förbränningsanläggningar är ett bättre 
alternativ än deponering av avfall. Mot den bakgrunden anser regeringen 
att askor från eldning av avsvärtningsslam skall skattebefrias åtminstone 
i ett inledningsskede.
13.6 Avfall från kemisk industri
13.6.1 Slam från framställning av dikalciumfosfat, 
kalciumklorid och natriumfosfat 
Regeringens förslag: Slam från framställning av dikalciumfosfat, 
kalciumklorid och natriumfosfat skall vara skattebefriat. 
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Bakgrunden till regeringens förslag: I Sverige bedrivs industriell 
framställning av dikalciumfosfat, kalciumklorid och natriumfosfat av ett 
företag, Kemira Kemi AB i Helsingborg. Vid dessa processer 
uppkommer rester i form av ett oorganiskt, metallhaltigt slam.
Dikalciumfosfat är ett mineralfoderfosfat som används inom 
husdjursnäringen. Framställningen av denna produkt grundar sig på en 
speciell typ av råfosfat, s.k. Marockofosfat. I processen upplöses 
råfosfatet i saltsyra och därefter följer olika processteg, som bl.a. innebär 
utfällning av fluor samt kadmium, arsenik och andra tungmetaller. Vid 
företaget sker även framställning av andra fosfatprodukter, såsom 
natriumpolyfosfat. Användningsområdet för denna produkt är som 
tvättmedelskomponent. Kalciumklorid används för dammbindning på 
grusvägar, inom oljeborrningsindustrin m.m. Vid tillverkningen av 
kalciumklorid utnyttjas restlösningar från dikalciumfosfatprocessen.
Avfallsslammet från dikalciumfosfatproduktionen förs till en s.k. 
slamstation, där neutralisation och filtrering sker. Avfallsslammet 
blandas där med avfallsslam från natriumfosfatproduktionen. Efter denna 
blandning och neutralisering med kalk erhålls ett filtrerbart slam som kan 
avskiljas i s.k. filterpressar. Mängden fosfatslam uppgår till ca 55 000 ton 
per år och deponeras vid företagets egen deponeringsanläggning. Den 
deponerade mängden motsvarar ca 25 000 ton fast substans.
Även vid produktionen av kalciumklorid måste en rening ske, vilket 
ger upphov till ett avfallsslam som deponeras under samma förhållanden 
som fosfatslammet. Kalciumkloridslammet uppgår till ca 10 000 ton per 
år, vilket motsvarar 2 300 ton fast substans. Slammet innehåller 
tungmetaller av olika slag.
Skälen för regeringens förslag: En förutsättning för att 
dikalciumfosfat, kalciumklorid och natriumfosfat skall kunna framställas 
är att de föroreningar som ingår i råvarorna avskiljs genom olika 
reningssteg. De föroreningar som via råvarorna tillförs processerna är 
bl.a. tungmetallerna kadmium, arsenik och krom. Dessa föroreningar 
anrikas i avfallet och omöjliggör en användning av avfallet i t.ex. 
gödselmedel. Framställningen av dikalciumfosfat grundar sig på en 
speciell typ av råfosfat, varför möjligheterna till en minskning av 
avfallsmängden via ändringar av råvaruflödet synes vara begränsade. 
Slammet innehåller vidare stora mängder halogener (exempelvis fluor 
och klor), vilka hittills har förhindrat möjlig-heterna till att finna tekniska 
lösningar för en återanvändning av avfallet i någon form. Sammantaget 
anser regeringen att deponering i dag får anses vara det miljömässigt 
bästa sättet att ta om hand de slammängder som härrör från kemiska 
processer avseende framställning av dikalciumfosfat, kalciumklorid och 
natriumfosfat. Dessa avfallsslag bör därför medges skattebefrielse.
13.6.2 Kalciumfluoridslam från framställning av 
aluminiumfluorid
Regeringens förslag: Kalciumfluoridslam från framställning av 
aluminiumfluorid skall vara skattebefriat.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Bakgrunden till regeringens förslag: Endast ett företag, Alufluor AB 
i Helsingborg, bedriver framställning av aluminiumfluorid i Sverige. 
Aluminiumfluorid kan tillverkas enligt två olika metoder. Enligt den ena 
metoden, som tillämpas av Alufluor AB, används fluorkiselsyra som 
fluorkälla. Enligt den andra metoden används jungfruliga mineraler som 
fluorkälla. 
Den producerade aluminiumfluoriden används som flussmedel vid 
produktion av primäraluminium. Den smältelektrolys varigenom primär-
aluminium utvinns ur aluminiumoxid kräver normalt en mycket hög 
temperatur, ca 2 000oC, men genom tillsats av bland annat 
aluminiumfluorid ändras vissa parametrar med följd att temperaturen kan 
sänkas till ca 980oC. Härigenom kan energiförbrukningen vid 
aluminiumframställningen väsentligt minskas.
Skälen för regeringens förslag: När aluminiumfluorid tillverkas av 
fluorkiselsyra, vilket är en biprodukt från en annan tillverkningsprocess, 
sparas naturresurser. Om inte fluorkiselsyran användes för detta ändamål 
skulle den deponeras eftersom den är miljö- och kanske hälsofarlig, 
vilket gör den olämplig för all annan användning. 
Användandet av fluorkiselsyra vid tillverkningen av aluminiumfluorid 
framstår således i sammanhanget som mer eftersträvansvärd eftersom 
dels ett annars oanvändbart material faktiskt kommer till användning, 
dels att mineraler inte behöver brytas i naturen, vilket alltså är en 
besparing av naturresurserna.
Då fluorkiselsyra används som råvara vid framställningen av 
aluminiumfluorid uppkommer ett avfall i form av ett slam med 
fluorhaltig moderlut, som efter neutralisering bildar kalciumfluorid. 
Varje år uppkommer 10 000–12 000 ton sådant slam. 
Fluorförlusten beror på de kemiska förhållandena under processen och 
någon realistisk processförändring som skulle kunna förbättra detta är för 
närvarande inte känd. Inte heller byte av råvaror påverkar detta 
förhållande.
Kalciumfluoridens fysikaliska egenskaper och dess kemiska 
beståndsdelar gör att möjligheterna att finna alternativ till deponering av 
slammet får anses som små. Det finns inga möjligheter att avsätta den 
kalciumfluorid som uppkommer som avfall vid 
aluminiumfluoridtillverkning. Med hänsyn till slammets metallinnehåll 
anser regeringen att deponering är den miljömässigt bästa formen av 
omhändertagande av detta avfall och att skattefrihet därför bör medges.
13.6.3 Gipsslam från framställning av uppkolningsmedel
Regeringens förslag: Skatt skall inte tas ut på gipsslam från 
framställning av uppkolningsmedel. 
Utredningens förslag: Utredningen behandlar inte frågan om 
skattebefrielse för gipsslam från framställning av uppkolningsmedel.
Remissinstanserna: Kemikontoret och Superior Graphite Europe 
Swedish Bransch AB anser att gipsslam från framställning av 
uppkolningsmedel bör skattebefrias, eftersom alternativ till deponering 
av avfallet saknas och skatten i detta fall alltså skulle sakna styrande 
effekt.
Bakgrunden till regeringens förslag: Superior Graphite Europe 
Swedish Branch AB är en filial till ett amerikanskt bolag. Verksamheten 
i Sverige sker i Sundsvall och har bedrivits sedan 1994. I dag tillverkas 
en enda produkt, ett uppkolningsmedel som levereras till gjuteri- och 
stålindustrin i främst Europa. Så vitt framkommit är företaget ensamt i 
Sverige om att framställa sådant uppkolningsmedel.
Tillverkningen går till på så sätt att petroleumkoks med en svavelhalt 
om ca 3 % hettas upp i en inert atmosfär till 2500oC. Vid den 
temperaturen drivs svavel och andra föroreningar bort och kvar blir ett 
kolmaterial med en mycket hög renhetsgrad, ca 99,8 %. Föroreningarna 
drivs bort i gasform och gasen måste renas innan den släpps ut till 
atmosfären. Reningen sker i en venturiskrubber och föreningen gips 
bildas. Gipset avvattnas och ett gipsslam uppkommer som består till 50 
% av vatten och 50 % av en mängd olika föroreningar. Slammet 
deponeras sedan. Mängden gipsslam beräknas under 1998 uppgå till ca 7 
000 ton.
Skälen för regeringens förslag: Enligt vad som framkommit finns det 
endast mycket begränsade möjligheter att inom en överskådlig framtid 
genom realistiska processförändringar på ett markant sätt minska 
mängden uppkommet gipsslam från framställning av uppkolningsmedel. 
Inte heller bedöms skatten kunna utgöra ett verksamt styrmedel så till 
vida att mängden deponerat avfall härigenom skulle kunna minskas 
genom återanvändning, återvinning för materialutnyttjande eller 
energiutnyttjande. Eftersom miljömässigt acceptabla alternativ till 
deponering för närvarande saknas, bör således skattebefrielse medges för 
det aktuella avfallssla-get. 
13.6.4 Elfilterstoft och andra rester från framställning av 
kalciumkarbid m.m.
Regeringens förslag: Elfilterstoft från framställning av 
kalciumkarbid skall vara befriat från skatt. Skattebefrielse skall inte 
medges för sot och kiseljärn från sådan framställning, inte heller för 
kloratslam från framställning av natriumklorat.
Utredningens förslag: Utredningen behandlar inte frågan om 
skattebefrielse för rester från framställning av vare sig kalciumkarbid 
eller natriumklorat. 
Remissinstanserna: Kemikontoret och Casco Products AB anser att 
elfilterstoft, sot och kiseljärn från framställning av kalciumkarbid samt 
kloratslam från framställning av natriumklorat bör undantas från skatten, 
eftersom det i dag saknas miljömässigt acceptabla alternativ till 
deponering för dessa avfallsslag.
Bakgrunden till regeringens förslag: Kalciumkarbid är en produkt 
som främst används för avsvavling av råjärn och vid framställning av 
acetylen. Casco Products AB är i Sverige det enda företag som 
framställer kalciumkarbid. Produktionsanläggningen är belägen i 
Stockvik utanför Sundsvall.
Kalciumkarbid framställs i en elektrisk reduktionsugn, där bränd kalk 
och koks smälts ihop med elektrisk kraft som energikälla. Gaserna från 
ugnen renas från stoft i ett elektrofilter. Elfilterstoftet består till största 
delen av kalcium- och magnesiumoxider och innehåller en mindre mängd 
kol. Mängden elfilterstoft vid nuvarande produktionsvolym uppgår till ca 
1 700 ton per år. Stoftet innehåller stora mängder föroreningar från 
råvarorna. Föroreningarna består av magnesium, järn, kisel, cyanid och 
aluminium och är av så stor omfattning att återföring till karbidugnen 
skulle störa processen.
Sot tas ut manuellt via manluckor från den övre delen av karbidugnen. 
Egenskapsmässigt liknar sotet elfilterstoft, men det innehåller dock högre 
halter av kol och kalciumoxid än detta. Innehållet av kisel och aluminium 
är så högt att en återföring till karbidugnen är utesluten. Hög cyanidhalt 
gör alternativa användningar ointressanta. Mängden sot från karbidugnen 
uppgår till ca 70 ton per år.
Kiseljärn uppkommer som en slagg i karbidugnen genom att förore-
ningarna kisel och järn reagerar. Kiseljärn tappas ut tillsammans med 
karbidsmältan. Efter kylning och krossning kan kiseljärn avskiljas med 
magnetseparator. Mängden kiseljärn uppgår för närvarande till 50 ton per 
år. Kisel och järn finns i råvarorna kalksten och koks. Råvaror med låga 
halter kisel och järn används av företaget och det bedöms inte som 
realistiskt att ytterligare kunna minska mängden kiseljärn. Kiseljärn kan 
inte återföras i processen. Det kiseljärn som avskiljs har så dålig och 
ojämn kvalitet att inget stålverk har varit intresserat av att ta hand om det.
I Casco Products AB:s regi sker även framställning av natriumklorat 
genom elektrolys av koksalt i lösning. Processlösningen renas från järn-
oxider genom filtrering i en kammarfilterprocess. Som tillsatsråvara i 
kloratprocessen finns ett kromat, som kontaminerar slammet. Mängden 
kloratslam uppgår till ca 10 ton per år. Slammets innehåll av krom och 
andra ämnen, som t.ex. klorider och natrium begränsar alternativa 
användningsområden. 
Skälen för regeringens förslag: Så vitt framkommit kan inte 
mängden elfilterstoft minskas genom ändrad ugnsdrift eller val av andra 
råva-ror. Eftersom stoftet innehåller en hög halt cyanid (ca 0,5 % 
totalcyanid) saknas alternativa användningsområden för stoftet. Mot 
bakgrund av vad som framkommit rörande elfilterstoftet anser regeringen 
att deponering får anses vara den miljömässigt bästa formen av 
omhändertagande för detta avfallsslag samt att en skatt skulle sakna 
styreffekt. Elfilterstoft från framställning av kalciumkarbid bör därför 
skattebefrias.
Motsvarande skäl kan visserligen, i vart fall i viss utsträckning, anföras 
även beträffande sot och kiseljärn från karbidtillverkningen samt 
kloratslammet. Det rör sig dock i samtliga dessa fall om ringa mängder 
avfall. Regeringen har i avsnitt 9, som en allmän utgångspunkt för 
beviljande av skattefrihet, angett att skattebefrielse inte bör komma i 
fråga för avfallsslag, vars årsvolym uppgår till ringa mängder. Mot den 
bakgrunden finner inte regeringen skäl att medge skattebefrielse för vare 
sig sot och kiseljärn från karbidtillverkningen eller för kloratslam. Inte i 
något av dessa fall beräknas avfallsmängden överstiga 100 ton per år; för 
kloratslammets del är mängden endast 10 ton per år. 
13.7 Avfall från järn-, stål- och metallindustrin
13.7.1 Inledning
Inom järn- och stålindustrin uppkommer en rad olika avfall med 
varierande egenskaper. Bl.a. uppkommer slagger vid olika slag av 
metallurgiska processer. Utöver dessa finns det avfallsslag som inte 
härrör från järn- och stålindustrin men från övrig metallindustri. Samtliga 
avfallsslag som tagits under övervägande behandlas nedan. 
13.7.2 Slagger från metallurgiska processer
Regeringens förslag: Skatt skall inte tas ut på slagger från 
metallurgiska processer.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna lämnar förslaget utan erinran.
Bakgrunden till regeringens förslag: Metallurgiska processer 
förekommer inom järn- och stålindustrin. Vidare hör framställning av 
ickejärnmetaller och ferrolegeringar till de metallurgiska processerna. 
Vid samtliga de nu nämnda processerna uppkommer avfall i form av 
slagger.
Järn- och stålindustrin
Stål är en legering av järn och kol samt olika legeringsmetaller. Vanligen 
skiljer man mellan verk som utgår från malm, s.k. integrerade verk 
(syrgasstålverk) och de som använder skrot som råvara (elektrostålverk). 
I ett integrerat verk kan tillverkningsprocessen delas upp i 
råjärnsframställning (koksverk, sintring och masugn), stålframställning 
samt varm- respektive kallbearbetning (valsning och efterföljande 
färdigställnings-operationer av stålet). 
I de malmbaserade verken kan man utgå från två olika typer av sinter, 
antingen pellets (kulsinter) eller pannsinter. Den svenska järn- och 
stålindustrin använder sig numera uteslutande av pellets som råmaterial 
för råjärnsframställningen. Pellets framställs av ett svenskt företag, 
LKAB. I övriga europeiska stålverk används både pannsinter och pellets. 
De helt dominerande mängderna avfall från järn- och stålindustrin, 
drygt 1 miljon ton per år, utgörs av slagger från raffineringen av olika 
smältor. Slagger uppkommer dels vid masugnsprocessen, dels vid 
vidareförädlingen i stålverket. Mängden slagg beror på 
föroreningsmängden i ingående råvaror. Av den uppkomna 
slaggmängden deponeras drygt 300 000 ton årligen.
Masugnsslagg
I masugnen tillsätts sinter, kalk och koks i ugnens övre del varefter järn-
oxiden reduceras till råjärn. I masugnens nedre del sker slutreduktionen 
av malmen. Vid hanteringen i masugnar uppkommer avfall i form av 
slagger. Mängden uppgår totalt till ca 510 000 ton per år. Ingen 
deponering sker av denna typ av slagg, utan den kan i sin helhet 
återanvändas externt. Masugnsslaggen är stabil och har även en viss 
isolerande förmåga. Den används främst som vägbyggnadsmaterial och 
ersätter därvid naturmaterial, såsom t.ex. naturgrus. 
Stålugnsslagg
Det råjärn som erhålls genom masugnsprocessen förädlas vidare i 
stålverk. I syrgasstålverken finns s.k. LD-ugnar, vari kolhalten i råjärnet 
sänks med hjälp av syrgas. Genom denna process utvinns råstål. Slagg 
från syrgasstålverken recirkuleras till masugnen för återvinning av 
metall- och kalkinnehåll. Ingen extern användning sker för närvarande, 
vilket beror på att denna typ av slagg innehåller höga kalkhalter. 
Kalkhalterna gör slaggen mindre hållfast och därför mindre lämpad som 
utfyllnadsmaterial. Totalt uppkommer årligen ca 250 000 ton slagg från 
syrgasstålverken, varav 29 % eller 72 500 ton deponeras. Det rör sig om 
de slaggrester som blir över efter recirkuleringen i masugnen, dvs. efter 
återvinningen av metall- och kalkinnehåll. 
I de skrotbaserade verken (elektrostålverk) erhålls råstål genom en 
smältprocess i ljusbågsugn (LB-ugn). Ca 270 000 ton slagg från sådana 
processer uppkommer årligen och ungefär 84 % eller 227 000 ton 
deponeras. Det förekommer i viss mindre utsträckning att denna slagg 
används för marktäckning inom industriområden och liknande, där 
kraven på hållfasthet inte är lika stora som vid vägbyggen. Ingen intern 
återanvändning är möjlig. Man försöker dock att så effektivt som möjligt 
utnyttja slaggens kemiska kapacitet för att ta hand om ämnen som inte är 
önskvärda i stålet. Det är därefter inte möjligt att återföra slaggen till 
ugnen ytterligare en gång eftersom dess reningskapacitet redan är 
utnyttjad. Någon annan användning för slaggen i processerna finns inte. 
Slaggernas föroreningsinnehåll m.m.
Slaggens sammansättning och miljöegenskaper varierar med stålprodukt 
och processer. Stålugnsslaggen består huvudsakligen av oxider såsom 
FeO, CaO, SiO2, Al2O3 och MgO och har genom de fysikaliska 
/mekaniska egenskaperna likheter med naturliga berg- och krossmaterial. 
Men slaggen innehåller också spårmetaller och andra föroreningar från 
framförallt metallskrot. Många slagger innehåller stora mängder kalk, 
som gör att slaggen vid eller efter stelnandet antingen expanderar eller 
faller sönder som stoft. Kalken är det viktigaste ämnet för att ta hand om 
föroreningar och möjligheterna att ändra kalkinsatsen är begränsade. 
Visserligen har slaggerna oftast materialegenskaper som gör dem 
intressanta att använda som anläggningsmaterial, men avsättningen har 
hittills varit begränsad och varierande i tiden. Med tanke på 
föroreningsinnehållet i en del av slaggerna har det ansetts tveksamt från 
miljösynpunkt att i dagsläget alltför kraftigt styra mot ett utnyttjande 
utanför kontrollerade deponier. 
Raffineringen av olika smältor sker för att minska 
föroreningsmängderna i dessa och kräver tillsats av slaggbildare samt 
förbrukning av energi. Det ligger därför i företagens intresse att begränsa 
slaggmängderna så långt som bedöms möjligt. Slaggmängderna har 
ungefär halverats under de senaste 20–30 åren och Sverige ligger långt 
före de flesta andra länder i detta avseende. En skatt skulle möjligen 
bidra till att slaggmängderna kunde reduceras ytterligare en del. 
Reduktionen torde dock inte stå i paritet till de processförändringar som 
skulle krävas.
En minskning av framtida slaggmängder kommer troligen framförallt 
att bero på förbättrade konstruktioner av produkter som innehåller stål, 
som medger bättre skrotsortering och därigenom innehåller mindre 
mängder av icke järnhaltigt material.
Framställning av ferrolegeringar
Ferrolegeringar är legeringar av järn med ämnen som ger stål de speciella 
egenskaper som erfordras för vissa användningsområden. Tillverkningen 
av ferrolegeringar sker genom elektrotermisk reduktion av oxidiska 
malmer i elektriska ljusbågsugnar. Som reduktionsmedel tillförs koks. 
Krominnehållande malm eller koncentrat används som råvara. 
Krområvaran, som alltid innehåller mineralet kromit, kan variera i sin 
sammansättning varför varierande mängder av olika slaggbildare som 
kvarts, dolomit och bauxit tillsätts. I Sverige är det i dag endast ett 
företag, Vargön Alloys AB, som bedriver framställning av 
ferrolegeringar. Företaget framställer två typer av ferrolegeringar, 
ferrokisel och ferrokrom.
I ugnen reagerar kol från koksen med krom- och järnoxider i malmen. 
Resultatet blir en järn-kromlegering med ca 5 % kol. Från 
framställningen av ferrokrom uppkommer slagg. Framställningen av 
ferrokiesel ger inte upphov till slaggrester. I medeltal uppkommer årligen 
ca 150 000 ton ferrokromslagg. I viss mindre utsträckning sker återföring 
av ferrokromslaggen till ugnen för utvinning av metallrester. 
Ingen deponering sker av ferrokromslagg, utan slaggen finner 
avsättning för väg- och husbyggnadsändamål. Ferrokromslagg har en 
mycket låg kalkhalt, vilket innebär att produkten har en hög hållfasthet 
och alltså inte – som fallet är med stålugnsslagg – lätt vittrar sönder. 
Framställning av ickejärnmetaller
Koppar, zink och bly – samt i viss mindre utsträckning ädelmetaller som 
guld och silver – framställs oftast i integrerade anläggningar bestående av 
ett flertal olika verk. Avfall i form av slagg uppkommer i 
kopparsmältverk, slaggfumingverk samt i blykaldoverk.
Kopparframställning kan ske såväl från malmer som genom 
återvinning och omsmältning av skrotmaterial. I kopparsmältverket 
börjar processen med att kopparsmältmaterial – i huvudsak anrikad 
kopparmalm, s.k. kopparsliger – passerar genom en rostningsprocess, där 
bl.a. delar av råmaterialets svavel oxideras bort. Det varma rostgodset 
smälts sedan i en elektrisk motståndsugn (kopparhytta), som innehåller 
elektroder av grafit. I den mån koppar återvinns från skrotmaterial, torkas 
skrotmaterialet vid behov i elektriska torkugnar och följer därefter 
rostgodset genom processen.
Under smältningen bildas två skikt; ett övre som består av slagg och ett 
undre av skärsten. Den flytande skärstenen transporteras till 
konverterhallen där materialet genomgår en konvertering. Detta innebär 
att kopparsulfid omvandlas till metallisk koppar. Till följd av 
konverteringen erhålls råkoppar. Efter reducering av syremängden i 
anodugnar och uppgjutning till anoder raffineras råkopparen på 
elektrolytisk väg. Härigenom erhålls högren koppar i form av plattor. 
Den slagg som uppkommer i samband med den ovan nämnda 
smältningsprocessen innehåller gråberg och järn samt mindre mängder 
zink och bly. Slaggen förs i flytande form till ett slaggfumingverk, där 
zinken, järnet och blyet avskiljs. Slagg kommer också från 
blykaldoverket. I fumingugnen reduceras zinkoxiden till zinkmetall 
samtidigt som järnoxiden reduceras till järn. Från fumingugnen faller 
zinken ut som stoft. Stoftet avskiljs i elektrofilter i en 
gasreningsanläggning och raffineras vidare i en roterande klinkerugn. 
Oönskade ämnen avskiljs och till följd av behandlingen i klinkerugnen 
erhålls zinkklinkers, som förädlas till zinkmetall i ett zinkverk.
All fallande slagg från kopparsmältugnen upparbetas i 
slaggfumingverket för återvinning av metaller. Utgående slagg från 
fumingen granuleras i vatten, varvid en produkt som kallas järnsand 
uppstår. Järnsanden är en glasartad, kemiskt stabil förening. En 
betydande andel säljs och används som fyllnadsmaterial vid vägbyggnad 
och grundläggning. En mindre del säljs som blästermedel. 
Under 1996 producerades ca 265 000 ton granulerad slagg, varav ca 
165 000 ton såldes och resten, dvs. ca 100 000 ton deponerades. 
Anledningen till att en större andel inte kan avyttras är att det 
kopparsmältverk som finns i Sverige är beläget i norra delen av landet 
och att transportkostnaderna blir alltför höga om avyttringen skall ske 
långt bort från kopparsmältverket. Möjligheten till avsättning inom 
rimliga transportavstånd från kopparsmältverket är begränsad, vilket 
motiverar att endast en begränsad avsättning är möjlig.
Framställning av bly uppvisar betydande likheter med 
kopparframställningen. Blysliger upparbetas i ett blykaldoverk till råbly, 
som sedan transporteras till raffineringsavdelningen där slutlig rening 
sker. Råbly erhålls till följd av processen i en smältugn och råblyet 
raffineras innan det slutligen gjuts till tackor. Det finns två blykaldoverk 
i Sverige, varav ett är en del av en integrerad anläggning med bl.a. 
kopparsmältverk.
Vid blykaldoverken uppkommer årligen ca 21 500 ton blyslagg som i 
sin helhet deponeras. Det metallinnehåll som finns i slaggen är inte 
möjligt att upparbeta av ekonomiska och kvalitetsmässiga skäl, eftersom 
slaggen innehåller en hög andel andra föroreningar. 
Avfall i form av slagger uppkommer även vid sådana 
ickejärnmetallverk, som uteslutande använder skrot som råvara. Det finns 
ett 10-tal sådana mindre, skrotbaserade verk i Sverige. Endast mindre 
mängder slagg uppkommer dock vid deras hantering, uppskattningsvis 
sammanlagt 10 000 ton per år. Av dessa torde merparten deponeras. 
Skälen för regeringens förslag: Mot bakgrund av vad som anförts i 
ovanstående avsnitt anser regeringen att skattebefrielse bör gälla för 
slagger från metallurgiska processer, åtminstone i ett inledningsskede. 
Skattebefrielsen skulle innebära att samtliga företag som har 
produktion av järn och stål omfattas (14 stycken). I praktiken kommer 
skattebefrielsen att aktualiseras vad gäller stålugnsslaggen, medan 
masugnsslaggen i sin helhet avyttras och således inte deponeras. 
Vad gäller ickejärnmetallindustrin berörs ett företag av skattefriheten 
för den s.k. granulerade slaggen, medan blyslagg uppkommer vid 
processerna hos två företag. Härtill kommer ett tiotal mindre företag, 
som sysslar med metallåtervinning vid skrotbaserade verk, som i 
varierande grad kan komma att beröras av skattefriheten.
Framställning av ferrolegeringar är en metallurgisk process, vilket 
innebär att de slagger som uppkommer i processen i och för sig faller in 
under den skattefria posten "slagger från metallurgiska processer". 
Eftersom någon deponering av ferrokromsslagg inte sker torde dock 
undantaget i praktiken inte komma att aktualiseras för denna typ av 
slagger. 
Ett ökat utnyttjande av slaggerna bör dock eftersträvas. Det största 
hindret för att en marknad skall skapas torde vara det motstånd som finns 
att utnyttja restprodukter och avfall, dels av miljöskäl, men också på 
grund av variationer i teknisk kvalitet och tillgång. Stor betydelse får 
härvid, i synnerhet vad gäller stålugnsslaggen, om sektors- och 
miljömyndigheterna kan ena sig om miljökriterier för återvinning av 
slagg i vägkroppar och i andra utfyllnader. En skatt borde kunna öka 
intresset hos producenterna för att övervinna dessa hinder och "övertyga" 
marknaden. Av skäl som ovan angivits har regeringen dock bedömt att 
man bör avvakta med skatt på nämnda avfallsslag. 
13.7.3 Stoft och slam från rening av gaser från framställning av 
råjärn och råstål
Regeringens förslag: Stoft och slam från rening av gaser från 
framställning av råjärn och råstål skall inte beskattas.
Utredningens förslag: Enligt utredningens förslag skall skattefrihet 
för stoft och slam från rening av gaser från framställning av råjärn och 
råstål inte gälla.
Remissinstanserna: Jernkontoret anser att skattefrihet skall gälla för 
stoft och slam från rening av gaser från framställning av råjärn och råstål.
Bakgrunden till regeringens förslag: Vid tillverkningen av råjärn 
och råstål avgår stora mängder stoft. Normalt ligger stoftmängden på 10– 
20 kg per ton råjärn/råstål. Avskiljningen av detta stoft sker i filter och 
emissionen till luft är i dag ca 0,1–0,3 kg per ton råjärn/råstål. 
Avskiljningen sker oftast i torra filter, men på grund av explosionsrisk 
används ibland våta filter. Det avskilda stoftet består av oxider som 
återspeglar vilken produkt som har tillverkats och vilket järnhaltigt 
material som använts.
Masugnsslam
Vid våtrening av avgaser från masugnen uppkommer slam. Det rör sig 
årligen om ca 21 000 ton masugnsslam. Hela den mängden deponeras i 
dag. Slammet är problematiskt p.g.a. låg torrsubstanshalt, men framför 
allt p.g.a. zinkhalten. Detta gör det svårt att återta slammet eftersom 
masugnen bara klarar en viss zinkmängd innan den "kladdar igen". 
Zinkhalten i det slam som genereras är betydligt högre än i stoftet, vilket 
försvårar ett återtagande.
När de svenska stålverken tidigare använde pannsinter gick processen 
till på så sätt att man hällde ut finkornig malm till kakor (pannsinter). 
Detta skedde i anslutning till stålverket och det var en bra process för att 
ta hand om och återvinna finkorniga restprodukter. Inte minst av 
miljöskäl har de svenska malmbaserade stålverken numera gått över till 
att basera stålframställningen på pellets. Någon möjlighet att återvinna 
det finkorniga slammet i sinterverk finns alltså inte längre i Sverige. 
Inga verk med pelletsugnar återtar masugnsslammet. Vissa begränsade 
försök pågår dock med att undersöka möjligheterna av att göra briketter 
av det zinkfattiga slammet.
Försök pågår också vid ett par verk i Europa att separera slammet i en 
zinkrik och en zinkfattig fraktion genom hydrocyklonering. Inom 
överskådlig tid ses dock ingen möjlighet att generellt kunna återanvända 
masugnsslammet. Även om separationsförsöken i framtiden lyckas måste 
ändå den zinkrika delen av slammet deponeras.
Ett alternativ att göra masugnsslammet återtagbart till masugnarna är 
att övergå till användning av zinkfritt kylskrot. Skrot används i LD-
ugnarna för kylning. Huvuddelen av zinken i dagens masugnsslam härrör 
från zinkhaltigt kylskrot. En stor del av de svenska stålföretagens egna 
produkter rostskyddas främst med zink. Zink förekommer inte naturligt i 
råvarorna utan kommer in genom stålskrot, eftersom stålet belagts med 
zink som korrosionsskydd.
En tänkbar styrning vore att de malmbaserade verken använder 
zinkfritt kylskrot, medan skrotstålverken, eller endast några av dessa, tar 
hand om det zinkrika skrotet. Härigenom får man höga zinkhalter som 
skulle kunna möjliggöra utvinning av zink på ett effektivt sätt. Det finns 
dock begränsningar även för skrotstålverken. Alltför mycket zink i 
skrotmixen kan innebära driftsstörningar bl.a. i stränggjutningsprocessen. 
Det finns exempel på skrotbaserade verk på kontinenten som har 
begränsat hur mycket zink de tillåter. Bekymret i Sverige är att när det 
gäller stora mängder olegerat skrot finns det bara ett stålverk som kan ta 
hand om dessa. Övriga stålverk tillverkar specialstål av olika slag och har 
ofta särskilda krav på skrotet. 
Masugnsstoft
I masugnen kombineras våt- och torrening av de stoftbemängda 
avgaserna. De torra stofterna kallas masugnsstoft. Det finns två olika 
typer av masugnsstoft. Den ena är det stoft som samlas upp i cykloner, 
som ett första reningssteg för masugnsgasen. Det andra slaget av 
masugnsstoft kommer från reningen av utsugen luft från gjuthallen etc. 
Totalt uppkommer ca 7 000 masugnsstoft per år, varav 5 700 ton 
deponeras.
Masugnsstoftet innehåller järn och kol, som är attraktiva ingredienser i 
de briketter som återförs till masugnen. Generingen av stoft orsakas till 
största delen av sönderfallande beskickning, vilket innebär att de fysiska 
egenskaperna hos pellets, koks och slaggbildare har stor betydelse. 
Övergången från användning av pannsinter till pellets har medfört en 
annan kvalitet på stoftet, vilket gör det svårt att blanda in i briketter. 
Stoftet sänker hållfastheten på briketten, vilket ger materialsönderfall i 
ugnen och ökar masugnarnas förbrukning av kol och koks. 
Utvecklingsarbete pågår dock i syfte att söka få fram en hållfast och 
funktionsduglig brikett, där en större andel av masugnsstoftet kan 
återanvändas. 
LD-slam och LD-stoft
I syrgasstålverkens LD-ugnar utvinns råstål från råjärn. Syrgasstålverken 
är alltså malmbaserade – s.k. primära – stålverk. Vid rening av avgaser 
från LD-ugnen uppkommer slam och stoft. Slammet uppkommer vid 
våtrening av avgaserna, medan stoftet uppkommer vid kombinerad våt- 
och torrening av stoftbemängda avgaser. Mängden LD-slam som 
uppkommer årligen är ca 48 000 ton. Allt LD-slam deponeras i dag. Vad 
gäller LD-stoftet sker en intern återanvändning av 28 000 ton, medan 
resterande 2 800 ton deponeras. 
Zinkhalterna är av sådan nivå att slammet inte kan återtas. Inom 
överskådlig tid ses ingen lösning hur zinkrening kan ske av slammet. 
Forskning pågår vad gäller minskad stoftavgång. Flera möjligheter att 
behandla slammet har undersökts och den mest lovande är insmältning av 
slammet i flytande LD-slagg. Försök har även gjorts att söka smälta in 
LD-stoft i den flytande LD-slaggen. Vidare har mindre provkvantiteter 
LD-slam och LD-stoft lämnats för omhändertagande till ett integrerat 
verk för framställning av koppar, zink och bly. Det är ännu för tidigt att 
utvärdera resultatet av dessa provkörningar.
Ett alternativ är att företagen endast utnyttjar zinkfritt eller zinkfattigt 
skrot för kylning. Härigenom skulle det zinkrika skrotet gå till sekundära 
verk där halterna zink i genererat stoft kan bli högre och underlätta en 
upparbetning av zink. Som utvecklats ovan beträffande masugnsslam är 
dock en sådan övergång praktiskt svårgenomförbar för de svenska 
stålverken beroende på dess inriktning på framställning av högkvalitativt 
specialstål. 
LB-stoft
I de skrotbaserade stålverken (elektrostålverk) erhålls råstål genom en 
smältprocess i ljusbågsugn (LB-ugn). Till följd av processen uppkommer 
ett stoft, vars sammansättning – beroende på föroreningar i tillsatt skrot 
och producerad stålkvalitet – kan variera mycket. Ett stoft från ett 
handelsstålverk innehåller höga halter av bly och zink samt en del 
kadmium medan ett stoft från tillverkning av rostfritt stål innehåller höga 
halter av nickel, krom och molybden. Alla stofterna innehåller så mycket 
tungmetaller att utlakningen av metaller kan bli omfattande.
Totalt uppkommer årligen ca 35 500 ton LB-stoft, varav i dag 
deponeras ca 11 000 ton. 
Tillverkning av rostfritt stål sker i dag vid tre svenska stålverk. Stoft 
från den rostfria produktionen innehåller krom och nickel och går till 
återvinning hos ett svenskt företag där dessa metaller samt järn och zink 
utvinns. Allt stoft från rostfri stålproduktion återvinns på detta sätt, 
varför alltså inget deponeras. 
Stoft från tillverkning av olegerat stål, vilket har en hög zinkhalt, 
skickas till ett integrerat verk för framställning av koppar, zink och bly 
för upparbetning av zinkinnehållet. Sådant stoft erhålles vid tre verk. 
Övriga stålverk har stoft med alltför låga halter av olika metaller för att 
det skall vara rimligt med en termisk upparbetning. Dessa stoft kommer 
från olika specialstålverk. Dessa specialstålverk står för en mindre del av 
LB-stoftet. 
Det lågzinkhaltiga stoftet (mindre än 10 % zink) och stoft från 
låglegerad ståltillverkning är det inte befogat att upparbeta, p.g.a. 
energianvändningen vid upparbetningen, transporter m.m. Det rör sig om 
olegerat stål (armeringsjärn och liknande) och endast ett fåtal stålverk 
sysslar med detta, varför det lågzinkhaltiga stoftet står för en mindre del 
av LB-stoftet totalt sett.
Skälen för regeringens förslag: Vad gäller huvuddelen av de 
avfallsslag som redovisats i detta avsnitt pågår i varierande grad 
försöksverksamhet i syfte att bl.a. söka utveckla möjliga sätt att utvinna 
värdefulla metaller ur avfallet och därigenom minska den mängd som 
slutligen går till deponering. Ännu har dock inte försöken nått så långt att 
någon entydig utvärdering kan göras av dem. Regeringens bedömning är 
därför att situationen för närvarande är sådan att det generellt sett får 
anses saknas realistiska alternativ till deponering av de angivna 
avfallsslagen. De bör därför inledningsvis undantas från skatten. Vid 
utgången av år 2004 bör dock prövas om ny och tillgänglig teknik finns 
som gör att avfallsslagen inte längre behöver deponeras. Skattebefrielsen 
bedöms då kunna upphöra. 
13.7.4 Oljehaltigt glödskalsslam
Regeringens förslag: Oljehaltigt glödskalsslam skall befrias från 
skatt.
Utredningens förslag: Enligt utredningens förslag skall oljehaltigt 
glödskalsslam beskattas.
Remissinstanserna: Jernkontoret anser att skatteavdrag skall kunna 
göras för oljehaltigt glödskalsslam.
Bakgrund till regeringens förslag: Vid stränggjutning och valsning 
bildas på stålytan ett oxidskikt eftersom materialtemperaturen är hög. 
Detta skikt, som kallas glödskal, måste sitta ganska löst för att kunna 
avlägsnas. En hel del lossnar i samband med hanteringen av stålet vid 
gjutningen och valsningen. Återstoden tas bort genom bl.a. betning i 
syror.
Reningsanläggningen för processvatten från stränggjutning och 
varmvalsning av stål består normalt av flera steg. Till att börja med 
samlas det rena glödskalet upp i en glödskalsgrop och över 90 % av detta 
kan återvinnas i dag. Nästa reningssteg är sedimentationsbassänger där 
huvuddelen av oljan avlägsnas från ytan. De fasta och ganska finkorniga 
partiklarna, som är glödskal bemängda med olja, sjunker däremot till 
botten. Detta är oljehaltigt glödskalsslam.
Glödskalsslammet består av metalloxider (50–65 %), olja (5–30 %) 
och vatten. Oljan kommer från fett och olja från smörjning av maskiner. I 
slammet som kommer från stränggjutningen finns dessutom 
gjutpulvsrester, som innehåller alkali. Årligen uppkommer det 5 700 ton 
oljehaltigt glödskalsslam och allt deponeras.
Skälen för regeringens förslag: Oljan och alkaliinnehållet gör att 
glödskalsslammet inte kan returneras till masugnarna. Slammets innehåll 
av såväl oxider som olja gör det också olämpligt att återta i stålugnarna. 
Elektrostålugnar som smälter skrot är inte heller lämpade för reducering 
av oxider till metall och oljeinnehållet kan även ge upphov till 
driftsstörningar i ugnen och utsläpp av kolväten. Någon teknisk möjlighet 
att återanvända glödskalsslammet synes inte finnas för närvarande och 
inte heller möjligheter att i någon nämnvärd omfattning minska 
uppkomsten av detta avfall. Deponering får därför anses vara det från 
miljösynpunkt bästa sättet att hantera dessa slammängder och oljehaltigt 
glödskalsslam bör därför inledningsvis vara undantaget från skatten. Vid 
utgången av år 2004 bör dock prövas om ny och tillgänglig teknik finns 
som gör att avfallsslagen inte längre behöver deponeras. Skattebefrielsen 
bedöms då kunna upphöra.
13.7.5 Metallhydroxidslam
Regeringens förslag: Metallhydroxidslam skall befrias från skatt.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår ingen skattebefrielse för 
metallhydroxidslam.
Remissinstanserna: Jernkontoret anser att det är angeläget att 
skatteavdrag gäller för metallhydroxidslam.
Bakgrunden till regeringens förslag: Vid upphettning av stål till 
höga temperaturer bildas ett oxidskikt på ytan som måste avlägsnas innan 
efterföljande ytbeläggning eller bearbetning. Detta görs genom ett 
betningsförfarande, varvid oxidskiktet behandlas med syra eller genom 
elektrolys. Betat material sköljs i vatten. Betbaden har begränsad 
livslängd eftersom ökad koncentration av metalljoner och minskad andel 
fri syra hämmar betningsprocessen.
Vid tillverkning av kolstål och olegerade stål sker betningen i saltsyra 
eller svavelsyra. De förbrukade baden innehåller förutom syra även löst 
järn och lägre koncentrationer av mangan och kisel. Möjligheten till 
återvinning av syra från betbad är god vid denna tillverkning. Saltsyran 
återvinns nästan fullständigt. Av metallinnehållet tillverkas järnoxid som 
kan utnyttjas bl.a. inom färg- och elektronikindustrin. Även förbrukade 
svavelsyrabad kan regenereras. Järninnehållet fälls ut som järnsulfat som 
senare kan användas bl.a. som fällningskemikalie vid avloppsrening. Det 
återstår dock även efter dessa processer sköljvatten och förbrukade 
betsyrarester som inte kan regenereras. Dessa neutraliseras med kalk 
varvid metallhydroxidslam fälls ut och slammet deponeras därefter.
Vid tillverkning av rostfritt stål används vanligen en blandning av 
salpetersyra och fluorvätesyra vid betningen. Förbrukade bad innehåller 
förutom järn även krom, nickel och molybden. I vissa fall kan den fria 
syran tas till vara från förbrukade bad. Metallerna hålls dock fortfarande i 
lösning vilket innebär att mängden metallhydroxidslam inte kan minskas 
i den efterföljande processen för avloppsvattenrening. I vattenreningen 
leds en vätskefas bestående av metallkomplex. bl.a. metallfluorider, 
tillsammans med övriga förbrukade betbad och sköljvatten till en 
anläggning för neutralisering med kalk. Där fälls metallhydroxider och 
kalciumfluorid med flera föreningar ut.
Landets 14 stålverk genererar tillsammans 50 000 ton 
metallhydroxidslam per år. Dessutom uppkommer metallhydroxidslam 
inom verkstadsindustrin. Mängderna inom verkstadsindustrin är dock 
små.
Skälen för regeringens förslag: Det finns i dag fungerande och 
etablerade metoder för upparbetning av saltsyra- respektive 
svavelsyrabad vid tillverkning av kolstål och olegerade stål. Trots detta 
måste vissa bad samt allt sköljvatten neutraliseras vilket medför att 
metallhydroxidslam bildas vid reningen.
Beträffande tillverkning av rostfritt stål finns försök med att återvinna 
metaller från betbad och att upparbeta slammet så att metallinnehållet 
kan upparbetas. I Sverige finns en anläggning för plasmareduktion men 
anläggningens process medger inte behandling av hydroxidslam på grund 
av höga kalcium- och fluoridhalter. Några fullskaleanläggningar finns 
utomlands, i första hand utanför Europa, men de måste anses som 
försöksanläggningar.
Det pågår således försöksverksamhet i syfte att utnyttja 
metallhydroxidslammet. För närvarande är dock situationen sådan att det 
får anses saknas realistiska möjligheter att återvinna material ur 
metallhydroxid-slammet eller att minska den uppkomna mängden. 
Eftersom miljömässigt acceptabla alternativ till deponering saknas bör 
skattebefrielse således medges, i vart fall i ett inledningsskede. Vid 
utgången av år 2004 bör dock prövas om ny och tillgänglig teknik finns 
som gör att avfallsslagen inte längre behöver deponeras. Skattebefrielsen 
bedöms då kunna upphöra.
13.7.6 Stoft och slam från rening av rökgaser och processvatten 
vid framställning av koppar, zink och bly
Regeringens förslag: Stoft och slam från rening av rökgaser och 
processvatten vid framställning av koppar, zink och bly skall befrias 
från skatt. 
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att stoft och slam från 
rening av rökgaser eller processvatten vid framställning av koppar, zink 
och bly skall beskattas. 
Remissinstanserna: Svenska Gruvföreningen och Boliden AB anser 
att skattefrihet skall gälla för stoft och slam från rening av rökgaser och 
processvatten vid framställning av koppar, zink och bly.
Bakgrunden till regeringens förslag: I avsnitt 13.7.1 har redogjorts 
för processen vid framställning av icke-järnmetaller och hur avfall i form 
av slagg uppkommer. Förutom slagger medför också processerna avfall i 
form av stoft och slam i samband med rening av rökgaser och 
processvatten. Vid rening av rökgaser vid framställning av koppar, zink 
och bly uppkommer avfall i form av stoft från fumingverk (3 500 ton per 
år), stoft från konverter (4 000 ton per år), rostugnsstoft (500 ton per år) 
och 100 ton gasreningsslam. Dessutom uppkommer vid rening av 
processvatten 1 200 ton avfall i form av fluoridslam. Avfallet genereras 
vid ett verk i Sverige, Bolidens AB:s anläggning Rönnskärsverken. 
Beträffande stoft från fumingverk och konverter har 
upparbetningsalternativ med syfte att tillvarata stofternas värdemetaller 
och samtidigt undvika ytterligare oönskad avfallsgenering undersökts 
under den senaste 10-årsperioden. Flera olösta problem har dock 
uppstått, men man undersöker möjligheten att avyttra stoft från 
fumingverk och konverter för upparbetning hos för ändamålet bättre 
anpassade metallproducenter av bly och zink.
Vad gäller rostugnsstoftet har mängden kraftigt sänkts under senare år 
som en konsekvens av minskat arsenik ingående med råmaterial. Sedan 
produktionen av arsenikprodukter avvecklats vid det aktuella verket 
saknas realistiska upparbetningsalternativ.
Gasreningsslammet är rikt på kvicksilver. Ansträngningar har gjorts 
för att hitta upparbetningsalternativ, men på grund av bl.a. 
arbetsmiljöskäl har dessa ansträngningar avbrutits.
För att slutjustera pH-värdet och avlägsna fluorid från vatten vid 
vattenreningsverket tillsätts kalk varvid en gipsfällning, fluoridslam, 
uppstår. De dominerande källorna för fluor till processen är askor och 
stålverksstoft. Slammet saknar ekonomiskt värde. Det är t.ex. orealistiskt 
att söka utvinna bly ur det.
Skäl för regeringens förslag: Försök pågår med att utnyttja 
metallinnehåll eller att avyttra delar av de nu aktuella avfallen. 
Avfallsmängderna kan också i framtiden minska genom att mindre 
föroreningar kommer in i processerna med skrotet. Regeringen gör dock 
den bedömningen att det för närvarande inte finns realistiska alternativ 
till deponering för dessa avfall (sammanlagt 9 300 ton) och de bör därför 
inledningsvis undantas från skatten. Vid utgången av år 2004 bör dock 
prövas om ny och tillgänglig teknik finns som gör att avfallsslagen inte 
längre behöver deponeras. Skattebefrielsen bedöms då kunna upphöra.
13.7.7 Katodrester och annat avfall från framställning av 
aluminium
Regeringens förslag: Skattebefrielse skall medges för katodrester, 
elektrofilterstoft, blästerstoft och kolavfall från framställning av 
aluminium.
Utredningens förslag: Utredningen behandlar inte närmare frågan om 
skattebefrielse för avfall från framställning av aluminium.
Remissinstanserna: Kemikontoret och Gränges Metall AB 
(nuvarande Kubikenborg Aluminium AB) anser att skatt inte bör tas ut för 
katodrester, elektrofilterstoft, blästerstoft och kolavfall från framställning 
av aluminium, eftersom det i dag saknas miljömässigt acceptabla 
alternativ till deponering för dessa avfallsslag.
Bakgrunden till regeringens förslag: Aluminium kan framställas 
genom såväl smältelektrolys som återvinning och omsmältning av 
skrotmaterial. Genom elektrolys utvinns ren aluminiummetall (s.k. 
primäraluminium) ur aluminiumoxid. Aluminiumoxid erhålls genom 
rening av bauxit. Vare sig brytning av bauxit eller den efterföljande 
reningen sker i Sverige, utan aluminiumoxid importeras hit. Kubikenborg 
Aluminium AB är det enda större svenska företag, som framställer 
aluminium. Framställningen av primäraluminium sker i Sundsvall.
Den elektrolysugn som används för att utvinna primäraluminium är 
utrustad med anod- och katodblock, vars huvudbeståndsdelar är kol, samt 
en kryolitsmälta. Aluminiumoxiden löses i den heta kryolitsmältan och 
genom den smälta massan leds likström, som sönderdelar 
aluminiumoxiden. Till följd av processen bildas aluminiummetall vid 
katodblocket. Metallen tappas ur ugnen i flytande form och förs till en 
varmhållnings- och legeringsugn.
Vid den smältelektrolys varigenom aluminium framställs ur 
aluminiumoxid uppstår avfall. Det rör sig bl.a. om katodrester, 
elektrofilter- och blästerstoft samt kolavfall. 
I elektrolysugnen utgörs ugnens botten av katoden, som är en plåtlåda 
infordrad med isolertegel och kolblock. Under ugnens livslängd tränger 
fluroidsalter in i infordringsmaterialet, sprickor uppstår på grund av 
värmespänningar och katoden utsätts för nötning och mekaniska skador. 
Resultatet blir slutligen en järnhaltig aluminiummetall, som framtvingar 
en utslagning av ugnen. En startad ugn stängs inte av förrän fel uppstår 
på katoden varvid denna byggs om. Det enda sättet att minska 
katodavfallet bedöms vara att öka livslängden hos katoderna. Detta 
uppnås genom noggrann katoduppbyggnad med förstklassigt 
infordringsmaterial och bästa tänkbara driftsförhållanden.
Katodresterna uppgår till ca 3 400 ton per år. Avfallet är starkt 
förorenat av salter och bedöms inte kunna bli föremål för någon form av 
återanvändning.
1972 införde bolaget en ny fluoridåtervinningsteknik, varigenom det 
blev möjligt att effektivt återföra fluoriderna till processerna och avlasta 
omgivningen. Ett av verken på företagets produktionsanläggning har 
ugnar som är utrustade med s.k. Söderbergsanoder. För att kunna 
använda den nya återvinningstekniken utrustades detta verk med ett 
elektrofilter för att hindra att järn ackumuleras i retursystemet.
Elektrofilterstoftet uppgår till ca 860 ton per år och innehåller ett flertal 
föroreningar som omöjliggör en återanvändning av avfallet i någon form.
I ett annan av företagets verk används en annan form av anod, som är 
uppbyggd av färdigtillverkade, importerade block. När ett kolblock har 
förbrukats återstår en rest, som återförs till tillverkaren för tillverkning av 
nya block. Under 1995 returnerades på detta sätt ca 1 900 ton kolrester. 
De kolrester som returneras måste dock vara helt fria från badmaterial för 
att inte kvaliteten hos de nya blocken skall påverkas. Detta uppnås 
genom en sandblästring av anodblocken. Det badförorenade blästerstoftet 
uppgår till ca 100 ton per år.
Förutom de ovan nämnda avfallsslagen uppstår vid 
aluminiumframställningen även ett allmänt kolavfall. Avfallet härrör från 
olika arbetsmoment, som t.ex. sotning av ugnar, sågning av anoder och 
bilning av anodojämnheter. Detta avfall uppgår till ca 3 600 ton per år 
och innehåller varierande mängd föroreningar.
Skälen för regeringens förslag: Framställningen av aluminium 
genererar en rad föroreningar. Till följd av upphettningen i 
elektrolysugnen genomsyras katoderna under sin livslängd av fluorider, 
tjärämnen och aluminium. Så vitt framkommit har i Sverige utvecklingen 
med ökad livslängd hos katoderna drivits långt. Den uppkomna mängden 
avfall kan därför i dagsläget inte rimligen minskas i nämnvärd mån. 
Det finns endast en fabrik för framställning av primäraluminium i 
Sverige. På andra håll i världen, främst i USA och i Kanada, finns 
betydligt fler och större fabriker och där bedrivs forskning och 
utveckling i syfte att göra det möjligt att rena katodavfallet från fluorid 
och därefter utnyttja energiinnehållet i avfallet för värmealstring. Mot 
bakgrund av de svenska förhållandena, får det dock under överskådlig tid 
bedömas att möjlighet saknas att här i landet med sådana metoder minska 
den mängd katodavfall som går till deponering. Eftersom miljömässigt 
acceptabla alternativ till deponering således saknas bör katodrester från 
framställ-ning av aluminium skattebefrias.
Den nu förekommande fluoridåtervinningstekniken har inneburit klara 
förbättringar i miljöhänseende. En konsekvens av den tekniken är dock 
att järn ackumuleras och detta måste på något sätt föras ut ur processen. 
Detta sker genom ett elektrofilter. Det stoft som samlas upp i filtret är i 
hög grad förorenat och med nuvarande kunskap och teknik saknas 
möjlighet att omhänderta stoftet på annat sätt än genom deponering. 
Även elektrofilterstoftet bör därför undantas från beskattning.
Blästringen av anodblocken sker i syfte att rengöra dem och därigenom 
göra materialet lämpat för upparbetning till nya anodblock. Denna 
återvinningsteknik bör stimuleras. Det stoft som uppkommer vid 
blästringen är, i likhet med övrigt stoft som härrör från 
aluminiumframställningen, starkt förorenat av bl.a. fluorider, för vilka 
alternativ till deponering i slutändan inte finns. Skattebefrielse bör därför 
medges. Detsamma gäller för det allmänna kolavfall som uppkommer 
under de processteg som leder fram till att den flytande metallen 
framställs. 
13.7.8 Stoft och slam från rening av rökgaser från framställning 
av ferrolegeringar
Regeringens förslag: Stoft och slam från rening av rökgaser från 
framställning av ferrolegeringar skall skattebefrias.
Utredningens förslag: Utredningen behandlar inte frågan om 
skattebefrielse för avfall från rening av rökgaser från framställning av 
ferrolegeringar.
Remissinstanserna: Vargön Alloys AB anser att branschspecifikt 
avfall generellt bör skattebefrias. Bolaget påtalar de negativa 
konsekvenser som en skatt skulle medföra vad gäller 
rökgasreningsstoftet från framställning av ferrolegeringar.
Bakgrunden till regeringens förslag: Ferrolegeringar är legeringar av 
järn med ämnen som ger stål de speciella egenskaper som erfordras för 
vissa användningsområden. Tillverkningen av ferrolegeringar sker 
genom elektrotermisk reduktion av oxidiska malmer i elektriska 
reduktionsugnar med koks som reduceringsmedel. Den färdiga 
legeringen tappas ur ugnen och efter avkylning och stelning krossas den 
och sorteras i lämplig styckestorlek. Vargön Alloys AB är numera det 
enda företag som tillverkar ferrolegeringar i Sverige.
Den råvara som Vargön Alloys AB använder vid framställningen av 
ferrolegeringar utgörs av kromoxid. Gaser från processen innehåller stora 
mängder kromoxid och vid full produktion avskiljs i 
reningsutrustningarna vid företagets ugnar ca 10 000 ton torrt rökgasstoft 
per år. Stoftet är finkornigt och tar när det fuktas upp vatten i så hög grad 
att vikten praktiskt taget fördubblas.
Via ett våtanrikningsförfarande kan delar av stoftet avskiljas och efter 
brikettering användas som ersättning för krommalm i företagets ugnar. 
Det fuktiga avfallet från processen skulle innehålla mindre mängd fast 
material, men i gengäld väga mer.
Skälen för regeringens förslag: Så vitt framkommit kan inte 
mängden rökgasreningsstoft i någon markant utsträckning minskas 
genom ändrad ugnsdrift eller val av andra råvaror. Upparbetning av 
avfallet kan visserligen äga rum genom utvinning av kromoxid, vilket 
kan recirkuleras i framställningsprocessen. En sådan metod medför dock, 
enligt tillgängliga uppgifter, att betydligt större mängder avfall genereras 
i form av slam med hög vattenhalt. Möjligheterna att avvattna slammet 
bör undersökas, men regeringen anser inte i dagsläget att det är rimligt att 
låta skatten omfatta det avfall som uppkommer vid rening av rökgaser 
från framställning av ferrolegeringar. Regeringen har dock för avsikt att 
noga följa utvecklingen på området och bedömer möjligheterna av att i 
framtiden kunna slopa skattefriheten som goda, i takt med att metoder för 
återvinning av delar av det uppkomna avfallet utvecklas. 
13.8 Avfall från verkstadsindustrin
Regeringens förslag: Gjuterisand skall skattebefrias.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Svenska Gjuteriföreningen anser att utredningens 
bedömning att gjuterisand inte behöver deponeras efter år 2002 grundar 
sig på felaktiga antaganden.
Bakgrunden till regeringens förslag: Gjuteriindustrin omfattar ca 
200 företag i Sverige fördelade över hela landet och består till 
övervägande del av små och medelstora företag. Antalsmässigt 
dominerar rena småföretag med mindre än 50 anställda. 
Gjuterierna använder sand bunden med olika typer av bindemedel vid 
framställning av de formar som bildar gjutgodsets ytterkonturer, 
respektive kärnor som skapar håligheten i godset. En stor del av sanden 
återcirkuleras i systemet men en viss del måste av olika skäl tas ur 
systemet, s.k. överskottssand. Årligen bildas ca 200 000–250 000 ton 
överskottssand. Av den deponeras ca 160 000 ton.
Överskottssanden kan i princip delas upp efter typen av bindemedel 
som används. De två huvudkategorierna är sand bunden med bentonit 
(lera) och sand bunden med kemiska bindemedel. Årligen deponeras 
70 000–80 000 ton bentonitbunden sand och 70 000–80 000 ton kemiskt 
bunden sand.
När det gäller sand som är bunden med bentonit sker en kontinuerlig 
recirkulation med upp till 90-95% av sanden. Ca 5–10% måste emellertid 
lämna systemet. Av produktionstekniska skäl får man ett kontinuerligt 
materialtillskott till systemet. Materialen består av sand från kärnor, 
ersättning av förbrukat bindemedel (bentonit) samt ersättning av 
förbrukat kolhaltigt material (stenkolssot). Till detta krävs oftast ett visst 
tillskott av jungfrulig sand för att balansen i systemet skall upprätthållas. 
Anledningen till att ett tillskott av sand krävs i form av s.k. nysand och 
kärnretursand är att sanden i systemet utsätts för stora termiska och 
mekaniska belastningar vilket ger upphov till en förslitning av 
sandkornen samtidigt som förbränd bentonit fastnar på sandkornen. Det 
bildas även en finfraktion i sanden. Om detta tillåts fortlöpa utan någon 
uppfriskning kommer sandsystemet att kollapsa och det blir omöjligt att 
framställa gjutgods. Den nytillsatta sanden skall även förses med en 
beklädnad av sot och bentonit för att fungera i systemet dvs. ju mer 
nysand och kärnretursand som tillsätts ju mer sot och bentonit måste 
tillsättas. Trots att den största delen av sanden återcirkuleras internt 
kommer det på grund av de stora volymer som hanteras att skapas en 
ansenlig mängd överskottssand. Denna sand måste lämna systemet för att 
det inte skall svämma över. Gjutresultatet är således direkt beroende av 
att sandens kornstorlek och halt av finandelar hålls konstant.
När det gäller sand bunden med kemiska bindemedel är den generellt 
svårare att recirkulera internt i gjuterierna. För dessa sander återcikuleras 
normalt ca 50–85%. Mindre gjuterier har ofta svårt att klara av den 
investering som krävs för en sandregenereringsutrustning. Deras sand 
används därför endast en gång varefter den deponeras. Orsaken till den 
lägre återvinningsgraden, jämfört med den bentonitbundna sanden, är 
dels att man ofta har en högre termisk och mekanisk belastning på denna 
sandtyp och dels att bindemedlen inte tål alltför höga resthalter av gamla 
bindemedel på sandkornen. Man får en ackumulering av för bindemedlen 
skadliga ämnen i sanden. 40 000–50 000 ton av den kemiskt bundna 
sanden omfattas av Naturvårdsverks "Riktlinjer för fenolhaltig 
avfallssand från gjuterier" RR 1980:1. Enligt dessa riktlinjerna skall 
fenolinnehållande sand deponeras på avfallsupplag med lakvattenrening 
alternativt på ett tillståndsprövat avfallsupplag som inte nödvändigtvis 
behöver ha lakvattenrening.
Skälen för regeringens förslag: Enligt regeringens bedömning bör en 
ytterligare återanvändning av gjuterisanden kunna ske i framtiden. 
Vidare bör gjuterisanden i högre grad än i dag kunna finna alternativa 
användningsområden. Detta förutsätter emellertid en större acceptans 
från myndigheter och andra aktörer att använda gjuterisanden som t.ex. 
utfyllnadsmaterial. För närvarande får dock deponering eller användning 
på deponier för flertalet företag anses vara den enda tillgängliga och från 
miljösynpunkt acceptabla avfallslösningen. Gjuterisand bör därför bli 
skattebefriat.
Utredningen har gjort den bedömningen att det fr.o.m. år 2002 bör 
finnas ny och tillgänglig teknik som gör att gjuterisanden inte behöver 
deponeras och att skattefriheten då också bör upphöra. Enligt regeringens 
mening bör i viss mån ny teknik men framför allt alternativa 
användningsområden medföra ett kraftigt minskat behov av deponering i 
framtiden. Det är dock inte möjligt att nu med säkerhet kunna uttala att 
skattebefrielsen kan upphöra redan år 2002.
13.9 Avfall från tillverkning av stenull
Regeringens förslag: Avfallsskatt skall tas ut på avfall från 
tillverkning av stenull.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte kommenterat detta 
avfallsslag.
Bakgrunden till regeringens förslag: Partek Rockwool AB har 
inkommit med en skrivelse till regeringen, i vilken bolaget yrkar att det 
avfall som uppkommer vid stenullstillverkning undantas. Det avfall som 
uppkommer uppgår till ca 33 000 ton per år, varav 28 000 ton ullavfall, 
4 000 ton järnhaltigt avfall och 1 000 ton stoft.
Enligt bolaget bör ett tidsbegränsat undantag ges för ullavfall och icke 
tidsbegränsade undantag för järnhaltigt avfall samt stoft.
Bolaget menar att en återföring av ullavfallet till processen förutsätter 
att avfallet briketteras. Bolaget, tillsammans med två andra intressenter, 
har under våren 1997 uppfört en briketteringsanläggning i Hällekis till en 
kostnad av 30 mkr och planerar i första hand att ta tillvara ullavfallet från 
Hällekisfabriken för att senare, efter ytterligare investeringar om ca 15 
mkr, inom en period av 3–5 år utnyttja briketter även vid övriga fabriker. 
Planerad brikettering kommer att genomföras oavsett lagen om skatt på 
avfall. 
När det gäller det järnhaltiga avfallet bedöms den planerade 
briketteringen att bidra till att mängden järnhaltigt avfall minskar, 
eftersom briketterna kommer att innehålla mindre mängder järn än 
nuvarande råvaror.
Av Naturvårsverkets rapport "Mål för särskilda avfallstyper" framgår 
att återvinning genom brikettering ger ekonomiska besparingar genom 
minskad energi- och råvaruåtgång men också ökade kostnader genom 
investeringar i återvinningsanläggningar. I rapporten sägs att 
satsningarna på avfallsåtervinning innebär att i stort sett allt ullavfall 
kommer att kunna återvinnas omkring år 2000. Naturvårdsverket 
bedömer att de nuvarande fallande avfallsmängderna bör kunna 
reduceras med mer än 90 % till år 2000.
Skäl för regeringens förslag: Utgångspunkten för att medge 
skattebefrielse för vissa avfallsslag är att det för dessa under en 
överskådlig tid inte finns några miljömässigt acceptabla alternativ till 
deponering och att möjligheterna att minska avfallsmängderna genom 
processförändringar, val av råvara etc. är avsevärt begränsade. Mot 
bakgrund av vad som framkommit av bolagets skrivelse samt av 
Naturvårdsverkets rapport finns det i det här fallet dock stora möjligheter 
att minska mängden avfall väsentligt genom brikettering. Regeringen 
anser inte att det är rimligt att dela upp bolagets avfall i olika poster. 
Även det järnhaltiga avfallet minskar uppenbarligen också genom 
brikettering. Enligt regeringens uppfattning finns därför inte skäl för 
skattebefrielse.
13.10 Avfall från glasåtervinning
Regeringens förslag: Avfallsskatt skall inte tas ut på avfall från 
rensprocessen vid upparbetning av återvunnet glas.
Utredningens förslag: Utredningen behandlar inte avfall som 
uppkommer vid återvinning av glas.
Remissinstanserna: Svensk Glasåtervinning AB anser att det avfall 
som erhålls efter återvinning av glas skall befrias från avfallsskatt.
Bakgrunden till regeringens förslag: Svensk Glasåtervinning AB är 
det materialbolag som centralt för hela Sverige tar emot glas för 
återvinning. Verksamheten bedrivs i Askersunds kommun. 
Glasinsamlingen har ökat starkt sedan starten i mitten av 1980-talet. Efter 
införandet av producentansvaret 1994 har bolaget byggt upp 
insamlingssystem och etablerat en fungerande glasinsamling i samtliga 
landets kommuner. År 1996 uppgick insamlingen till 120 000 ton, vilket 
motsvarar en återvinningsgrad på 72 %. Den största delen av det 
återvunna glaset används som råvara vid nytillverkning av 
förpackningsglas. Glasbruk i Sverige och Norge köper en rensad och 
processad råvara och tillsätter upp till 90 % i smältan vid nytillverkning 
av glasförpackningar.
Vid anläggningen i Askersund rensas och krossas glaset till ny råvara. 
I rensprocessen avlägsnas föroreningar som följer med glaset vid 
insamlingen. Det rör sig om sådant som naturligt tillhör 
glasförpackningar t.ex. lock och kapsyler, etiketter och metallfolier. 
Vidare förekommer också annat skräp som lämnas i 
insamlingsbehållarna. Mest frekvent härvid är transportemballage som 
pappers- och plastkassar samt porslin, keramik och stengods. 
Föroreningarna ställer till stora problem. Porslinsskärvor smälter inte i 
glasbrukens ugnar och måste sorteras bort. Samma gäller för 
metallföroreningar, som kan orsaka missfärgning av glasmassan eller i 
värsta fall skador på smältugnarna.
Rensningen sker både manuellt och maskinellt. Den teknik som 
används är konventionell för glasåtervinningsanläggningar i Europa. I ett 
första steg sker en manuell grovrensning och därefter krossas och 
sorteras skärven maskinellt i flera steg. Lätta material som etiketter, 
plast, korkar och aluminiumkapsyler avskiljs med vakuumsug. 
Järnföroreningar, främst burklock och stålkapsyler, tas bort med hjälp av 
magneter. Avskiljning av porslin, keramik och ickemagnetiska metaller 
sker med teknik som utvecklats specifikt för glasåtervinning. Porslin och 
keramik detekteras med hjälp av laserljus och kvarvarande metaller på 
elektromagnetisk väg. Efter detektion blåses föroreningarna ur glasflödet 
med hjälp av tryckluft. Avskiljningsmetoden gör även att vissa 
glasförluster uppkommer.
Det avfall som frånskiljs uppgår till 12 000–15 000 ton per år. 
Huvuddelen är en blandfraktion av papper, plast, metall, keramik, 
porslin, sten, glas och annat som deponeras. Burklock och kapsyler 
avskiljs separat och lämnas till metallåtervinning.
Skälen för regeringen förslag: Enligt regeringens bedömning bör det 
för glasåtervinningens del finnas möjligheter att minska de mängder 
avfall som deponeras. En avfallskatt skulle emellertid innebära en ökad 
kostnad för den råvara som uppkommer vid återvinningen. Det i sin tur 
medför att återvunnet glas får svårt att konkurrera och att mer av 
jungfruliga råvaror används vid glastillverkning. Regeringen anser därför 
att avfall från rensprocessen vid upparbetning av återvunnet glas, i likhet 
med returpappersindustrins avfall, av miljö- och naturresursskäl bör vara 
skattebefriat.
13.11 Avfall från fragmenteringsindustrin
Regeringens förslag: Avfallsskatt skall tas ut på avfall från 
fragmenteringsindustrin.
Utredningens förslag: Stämmer överens med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inte kommenterat 
förslaget.
Bakgrunden till regeringens förslag: Återvinningsindustrierna har 
inkommit till regeringen med en skrivelse i vilken de framhåller att rester 
som uppkommer i samband med återvinning av järn och metallskrot och 
som måste deponeras av miljöskäl skall undantas från skatteplikt.
Fragmentering är en metod för återvinning av järn- och metallskrot. På 
en fragmenteringsanläggning omhändertas utskrotade bilvrak från 
bilskrotningsföretag men även industriskrot och annat järn- och 
metallskrot från kommunala återvinningsstationer. Genom fragmentering 
förädlas bilvraken, industriskroten och annan skrot till råvaror för 
industrin. Fragmentering innebär således att skrotet mals sönder och 
sorteras i olika fraktioner. De utsorterade materialen kan sedan användas 
som råvaror för olika industrier.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen anser att det inte finns 
skäl för skattebefrielse i det aktuella fallet. Den som har skrot i sin ägo 
och vill göra sig av med det har två alternativ. Det första alternativet 
innebär att skrotet lämnas till återvinningsindustrin som eventuellt 
betalar för skrotet eller möjligen tar betalt med en viss summa för att ta 
emot skrotet. Det andra alternativet är att skrotet lämnas till en 
kommunal avfallsanläggning, vid vilken en avgift minst motsvarande 
avfallsskatten troligen skulle behöva erläggas.
Mot den bakgrunden anser inte regeringen att det finns risk för att 
skatten motverkar återvinning av skrot. Vidare torde det vara fråga om ett 
mycket hetrogent avfall och det verkar inte troligt att det inte skulle gå att 
få avsättning för delar av avfallet.
Vad gäller behandlingen av de restprodukter som trots allt deponeras 
hänvisas till avsnitt 6.
14 Konsekvenserna av en avfallskatt
14.1 Konsekvenser av en skatt på konventionellt avfall
14.1.1 Inledning
I detta avsnitt görs en bedömning av hur avfallsskatten, i kombination 
med andra styrmedel kommer att påverka hanteringen och deponeringen 
av konventionellt avfall under de närmaste 8–10 åren. Förutom 
avfallsskatten ligger de styrmedel för minskad deponering, som 
beskrivits i avsnitt 4.5, till grund för analyserna. Här ingår således 
producentansvaret, ökade krav på deponier m.m. Materialet har inte 
ifrågasatts av remissinstanserna. 
Trots att regeringens förslag i avfallspropositionen på vissa punkter 
skiljer sig från utredningens samt frångår utredningens förslag om 
ikraftträdandedatum gör regeringen bedömningen att utredningens 
analyser ändå kan ligga till grund för en bedömning av avfallsskattens 
konsekvenser på konventionellt avfall. 
14.1.2 Total avfallsmängd
Mängden konventionellt avfall uppgick under 1994 till totalt 8 330 000 
ton. Fram till år 2005 bedöms mängden minska med ca 555 000 ton. 
14.1.3 Materialåtervinning
År 1994 återvanns 1 835 000 ton avfall. Återvinningen bedöms under de 
kommande åren öka med så mycket som ca 1 105 000 ton, varav ca 
270 000 ton kan sägas bero på en avfallsskatt. 
14.1.4 Biologisk behandling och energiutvinning
210 000 ton avfall behandlades biologiskt år 1994. Biologisk behandling 
bedöms kunna öka med ca 220 000 ton fram till år 2005. Skatten bedöms 
få stor påverkan på hushållsavfall och industrislam som antingen förs till 
befintliga kompostverk med ledig kapacitet, strängkomposteras på 
upplagen eller rötas. Energiutvinningen ökar bl.a. i samband med att mer 
avfall behandlas i rötreaktorer. Vid reaktorrötning är det möjligt att 
utvinna ca 0,8 MWh per ton avfall. Vid en ökad tillförsel med 50 000 ton 
kan ca 40 000 MWh deponigas utvinnas.
14.1.5 Avfallsförbränning och energiutvinning
1994 förbrändes ca 1 760 000 ton avfall. Förbränning med 
energiutvinning bör i kombination med säsongslagring av avfallsbränsle 
kunna öka med nästan 20 % fram till år 2005. Avfall med brännbara 
fraktioner, som i dag deponeras, beräknas föras över till befintliga 
värme- och kraftvärmeverk som kan ta emot mer avfallsbränsle.
Under 1994 utvanns sammanlagt 4,3 miljoner MWh värme och el ur 
1,29 miljoner ton hushållsavfall och ur 0,38 miljoner ton industriavfall. 
Enligt prognoserna kommer förbränning av både hushållsavfall och 
industriavfall att öka, även om förbränning av hushållsavfall ökar mest.
Industriavfall har ca 50 % högre värmevärde än hushållsavfall. 
Värmevärdet i hushållsavfall bedöms dock stiga genom styrmedel som 
ökar sorteringen och för över organiska fraktioner med lågt värmevärde 
från förbränning till biologisk behandling. Vidare kommer 
säsongslagringen av avfallsbränsle att öka möjligheterna att utvinna 
energin. Många avfallsvärmeverk kan i dag inte köras med full kapacitet 
på sommaren då värmebehovet är litet, medan andra har brist på 
avfallsbränsle under vintersäsongen.
Med hänsyn till att energivärdet kommer att öka, men att flera avfalls-
värmeverk kan antas ha fortsatt leveransbegränsning på sommaren, kan 
den praktiskt möjliga energiutvinningen före år 2005 beräknas till ca 5,7 
miljoner MWh per år. Detta är en ökning jämfört med 1994 med 1,4 
miljoner MWh eller med ca 33 %. 
14.1.6 Effekt på deponerad avfallsmängd
År 1994 deponerades 4 525 000 ton konventionellt avfall. Effekten av de 
styrmedel som påverkar deponeringen beräknas bli att den årliga 
deponeringen av konventionellt avfall minskar med 2 220 000 ton. I 
förhållande till år 1994 beräknas alltså en halvering av de deponerade 
mängderna ske. Av denna minskning kan ca 30 % härledas som en effekt 
av skatten. Skatten får stor påverkan på hanteringen av flertalet avfall.
14.1.7 Effekt på antalet avfallsupplag
Det finns i dag ca 300 avfallsupplag för konventionella avfall, varav ca 
170 under 1994 mottog mindre än 10 000 ton avfall för deponering. 
Genom Naturvårdsverkets Allmänna råd för deponering och när 
åtgärderna i prop 1996/97:172 Hantering av uttjänta varor i ett uthålligt 
samhälle – ett ansvar för alla fullständigt genomförs, skärps kraven på 
miljöskyddsåtgärder vid deponering. Dessa skärpningar kommer att leda 
till att antalet deponier som kan ta emot t.ex. hushållsavfall minskar.
Med hänsyn till storleksordning och geografisk fördelning bedömer 
Renhållningsverksföreningen att antalet deponier för s.k. "kommunalt 
avfall" reduceras till hälften fram till år 2005. Även om deponeringen på 
en liten avfallsanläggning upphör kan det emellertid finnas behov att 
utnyttja området för sortering, kompostering, återvinning, lagring, 
omlastning och liknande verksamhet. Deponin är från miljösynpunkt 
lämplig för just sådan verksamhet. 
14.1.8 Transporter
När mindre deponier stängs och ersätts av ett färre antal större deponier 
med större insamlingsområden kan insamlat avfall behöva transporteras 
längre sträckor till slutbehandling. Ökade deponikostnader beräknas dock 
leda till en avfallsminskning, varför konsekvensen av ett minskande antal 
deponier inte automatiskt behöver bli ökat transportarbete. Små deponier 
finns främst i glesbygd där förutsättningarna är goda för hushållen att 
själva kompostera trädgårds- och matavfall. Detta ger möjlighet för 
kommunen att minska antalet årliga sophämtningar. Till transporterna vid 
insamlingen av hushållsavfall går omkring 90 % av ett sopfordons totala 
bränsleförbrukning, medan förbrukningen vid transporter till behandling 
i regel understiger 10 %. Glesare hämtning av en mindre mängd ger 
därför normalt en bränslebesparing som mer än väl kompenserar 
bränslebehovet vid längre körning till en regional anläggning.
För att brännbart avfall skall kunna utnyttjas för energiutvinning 
kommer antalet regionala transporter med omlastning att öka. Då lasten 
med avfallsbränsle kan utnyttjas för energiutvinning erhålls dock en 
positiv energibalans.
14.1.9 Ökade deponikostnader
Kostnaden för deponering har varierat stort. Åren 1995–1996 kunde dock 
den genomsnittliga kostnaden sägas uppgå till ca 200 kr exklusive moms 
per ton avfall som deponeras. Av denna kostnad kan drygt 60 % (ca 120 
kr per ton) uppskattas vara fasta och knappt 40 % (ca 80 kr per ton) vara 
rörliga utgifter. För en deponi på vilken det årligen deponeras 50 000 ton 
skulle således den fasta årskostnaden då vara 6 mkr och den rörliga 
årskostnaden 4 mkr eller tillsammans 10 mkr. Den fasta kostnaden 
förändras i regel inte även om deponeringen skulle minska, utan ligger i 
princip fast så länge avfall deponeras och så länge det behövs en 
organisation som sköter och ansvarar för anläggning och drift.
Fram till år 2005 bedöms dock förutsättningarna för deponeringen att 
förändras. Den deponerade avfallsmängden kommer enligt prognoserna 
att halveras vilket i exemplet ovan innebär att avfallstillförseln 1995-
1996 på 50 000 årston minskar till ca 25 000 årston år före 2005. Senast 
år 2008 skall deponier också vara försedda med miljöskyddsåtgärder som 
uppfyller högt ställda miljökrav enligt prop. 97/98:145.
Den enhetskostnad som år 1995–1996 bedömdes vara ca 200 kr per ton 
och årskostnad på 10 mkr ökar från och med skatten införs till 620 kr per 
ton medan årskostnaden beräknas uppgå till ca 15,5 mkr. Dessa 
förändringar beror till viss del på ökade kostnader för 
miljöskyddsåtgärder men till större delen på att deponeringen beräknas 
halveras till 25 000 ton. Dessutom tillkommer kostnader för sådana 
avfallsminskande åtgärder som måste genomföras för att deponeringen 
skall kunna sänkas till 25 000 ton före år 2005. Det kan gälla kostnader 
för sortering, lagring, kompostering, flisning m.m. Det kan också gälla 
kostnader för ombyggnader, extra sopbehållare, separat hämtning av 
olika avfallsfraktioner etc. för att kunna förbättra källsorteringen. Dessa 
åtgärdskostnader kan till viss del reduceras av besparingar i 
insamlingsledet när en mindre mängd avfall behöver samlas in. Den 
samlade effekten av kostnadsökningar och besparingar går inte att 
bedöma generellt då utfallet till stor del beror på lokala förhållanden.
14.1.10 Konsekvenser för hushållen m.fl.
För en kommun, som eftersträvar ekonomisk balans mellan utgifter och 
intäkter och som inte får gå med "vinst", kommer utvecklingen av 
enhetskostnaden att styra vilken deponiavgift (behandlingstaxa) som 
måste tas ut för hushållens och företagens avfall. 1995–1996 års 
deponiavgift på 200 kr måste år 2005 höjas till minst 620 kr per ton eller 
med minst 210 % jämfört med taxenivån 1995–1996. Denna höjning 
gäller för företag som kan dra av inbetald moms. För hushåll, som inte är 
redovisningsskyldiga för mervärdesskatt, tillkommer 25 % på avgifterna. 
Omkring år 2005 blir den jämförbara deponiavgiften för hushållsavfall 
således 775 kr per ton.
14.2 Konsekvenser av en skatt på branschspecifikt avfall
14.2.1 Inledning
Liksom i avsnittet om konventionellt avfall bygger analysen av 
konsekvenserna för branschspecifikt avfall på skatten i kombination med 
andra styrmedel, dvs. producentansvaret, ökade krav på deponier m.m. 
Det av utredningen redovisade materialet, vilket inte heller här har 
ifrågasatts av remissinstanserna, ligger till grund också för bedömningen 
av konsekvenserna av en skatt på branschspecifikt avfall.
14.2.2 Effekt på deponerad avfallsmängd 
Totalt under år 1995 deponerades uppskattningsvis 3 460 000 ton 
branschspecifikt avfall. I denna siffra ingår inte de stora mängderna berg-
rester och avfallssand m.m. som uppkommer inom gruvindustrin. De 
styrmedel som tillsammans med skatten påverkar den framtida 
deponeringen beräknas innebära en minskning av deponeringen av 
branschspecifika avfall med ca 18 % fram till år 2005. Effekterna 
varierar dock mycket mellan branscherna. Medan styrmedlen har en 
ringa effekt på avfall från gruvor och mineralutvinning bedöms jord- och 
stenindustri kunna minska deponering med nära 50 %.
14.2.3 Industrins kostnadsökning på grund av skatten
Intäkterna från skatten beräknas inledningsvis uppgå till 330 mkr brutto 
per år. De största intäkterna kommer från massa- och pappersindustrin. 
Skatten kommer att öka industrins kostnader i förhållande till 
branschernas förädlingsvärde 1994 med i genomsnitt 0,12 % år 2005.
14.3 Kostnader för administration och kontroll av skatten
Kostnaden för skatteförvaltningens administration och kontroll av den 
föreslagna avfallsskatten har av Riksskatteverket beräknats till 2,9 mkr 
per år. Beräkningen grundar sig bl.a. på att ungefär hundra av de största 
företagen i genomsnitt kontrolleras genom revision vart tredje år och de 
tvåhundra därpå största företagen vart femte år. De övriga företagen 
kontrolleras, för att upprätthålla kontrollens preventiva effekt, i 
genomsnitt vart tionde år.
Riksrevisionsverket har anfört att en skattekontroll i den omfattning 
som angetts ovan inte kan komma tillstånd utan en direkt styrning från 
riksdagen eller regeringen. Samtidigt anser verket att kontrollintensiteten 
och principen om att samtliga skattskyldiga skall kontrolleras genom 
revision framstår som orealistisk utifrån beskattningsmässiga 
utgångspunkter. Skatteförvaltningen måste ha ett kontrollansvar även 
över avfallsskatten och arbeta mot sitt övergripande mål att rätt skatt 
skall betalas på rätt sätt. Riksrevionsverket anser emellertid inte att det är 
rimligt att skattemyndigheterna primärt skulle ha miljömässiga 
överväganden som utgångspunkt för kontrollverksamheten avseende 
avfallsskatten.
Regeringen vill i denna del anföra att den skattemässiga kontrollen av 
avfallsskatten bör ske på samma villkor som gäller för övriga 
punktskatter. De prioriteringar av kontrollinsatser som görs, inom givna 
ekonomiska ramar, skall ha skattemässiga utgångspunkter. Det är således 
inte regeringens avsikt att särskilt reglera hur kontrollverksamheten 
beträffande avfallsskatten skall bedrivas.
Det är uppenbart att administrationen av avfallsskatten ger upphov till 
merarbete inom skatteförvaltningen. Arbetet är emellertid enligt 
regeringens bedömning inte av större omfattning än att kostnaderna för 
det bör kunna rymmas inom befintliga resursramar.
Lagen innebär också att de allmänna förvaltningsdomstolarna får en ny 
typ av mål. Målmängden bedöms dock inte bli särskilt omfattande med 
tanke på det förhållandevis fåtal aktörer som beräknas bli skattskyldiga. I 
dagsläget bedöms skatten inte leda till några nämnvärt ökade kostnader 
för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Eventuellt ökade kostnader 
skall finansieras inom befintlig ram för domstolsväsendet. En bättre 
bedömning av de allmänna domstolarnas eventuella behov av ökade 
resurser med anledning av lagen, torde dock kunna göras när lagen har 
varit i kraft ett par år.
14.4 Illegal deponering
Det har framförts farhågor att den illegala deponeringen kan komma att 
öka om skatten upplevs som för hög. Illegal deponering är, enligt 
Naturvårdsverkets rapport "Illegal deponering i Sverige, rapport 4598", 
inte omfattande i dagsläget. I takt med att kostnaderna för att ta hand om 
avfall ökar kan emellertid risken för illegal deponering öka. För att 
förhindra detta krävs en effektivare tillsyn och kontroll över 
avfallsflödena.
Regeringen har i prop 1996/97:172 Hantering av uttjänta varor i ett 
uthålligt samhälle – ett ansvar för alla, föreslagit att tillståndsplikten för 
avfallstransporter utökas till att omfatta alla yrkesmässiga transporter. 
För verksamheter som inte omfattas av tillståndsplikt föreslås en 
registrering. Vidare skall de som lämnar, transporterar och på annat sätt 
hanterar avfall vara skyldiga att lämna uppgifter om avfallets mängd, art 
och ursprung. Förslagen har införts i renhållningsförordningen 
(1998:902) som trädde i kraft den 1 januari 1999.
Åtgärderna med tillstånd och registrering bör få en bra styreffekt som 
motverkar illegal deponering. För många mindre företag och hushåll som 
mer sporadiskt kör bort grov-, bygg- eller grönavfall kommer högre 
avgifter dock att bli ett ekonomiskt incitament att finna billigare 
kvittblivning än att lämna avfallet till en avfallsanläggning. Risken för 
illegal deponering, men kanske framförallt för ökad nedskräpning, kan 
emellertid inte kvantifieras. Man kan således inte bortse från risken för 
ökad illegal deponering och nedskräpning som en följd av ökade 
kostnader för deponering. Det är därför viktigt att tillsynsmyndigheterna 
följer utvecklingen. Ett behov av ökad tillsyn och kontroll kan inte 
uteslutas. Denna fråga får dock beredas vidare i samband med att 
anslagen för regeringens myndigheter fastställs i den årliga 
budgetprocessen.
14.5 Förslagets offentlig-finansiella effekter
Införandet av skatt på deponerat avfall beräknas ge en förstärkning av 
statsbudgeten  brutto på 1,36 mdkr per år. Det branschspecifika avfallet 
beräknas svara för 0,36 mdkr, medan det konventionella avfallet 
förväntas ge 1,00 mdkr. Totalt sett beräknas knappt 20 % av skatten 
belsta hushållen. I förhållande till Deponiskatteutredningens förslag har 
vissa justeringar gjorts genom att antalet fall av skattebefrielse har ökat. 
Dessa beräknas dock ha en mycket begränsad påverkan på 
skatteintäkterna, i storleksordningen 0,06 mdkr. 
De beräknade effekterna på statsbudgeten ges av nedanstående tabell. 
Vid beräkningarna av nettoeffekterna har hänsyn tagits till olika slag av 
indirekta effekter. Till den del skatten utgår på näringslivet påverkas 
andra skattebaser genom att en övervältring på lönerna antas ske, vilket 
reducerar underlaget för inkomstskatt och sociala avgifter. Till den del 
skatten belastar hushållen påverkas konsumentpriserna, vilket med viss 
fördröjning påverkar skatteskalan och offentliga utgifter (via KPI-
beroende transfereringar).
Tabell 1 Kassamässiga effekter på staten och offentlig sektor 2000–2002, samt varaktig 
nettoeffekt på offentlig sektor av införandet av skatt på deponerat avfall
Miljarder kronor
2000
2001
2002
Varaktig 
nettoeffekt
Staten
1,09
1,17
1,10
Offentlig sektor
1,04
1,09
1,01
1,06
15 Ikraftträdande m.m.
Regeringens förslag: Lagen om skatt på avfall skall träda i kraft den 
1 januari 2000.
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att skatten skall träda i 
kraft den 1 januari 1998.
Remissinstanserna: Svenska Renhållningsverksföreningen, Sydvästra 
Skånes Avfallsaktiebolag och Kommunförbundet Västerbotten anser att 
branschen behöver en tidsperiod om minst 9 månader mellan 
riksdagsbeslut och ikraftträdande av den nya lagstiftningen för att hinna 
utarbeta nya administrativa rutiner och liknande. WMI Sellbergs AB 
anser att denna tidsperiod måste uppgå till minst ett år.
Bakgrunden till regeringens förslag: Svenska 
Renhållningsverksföreningen och Kommunförbundet har inkommit med 
en skrivelse till regeringen i vilken de påpekar att lagen inte bör träda i 
kraft förrän tidigast 1 januari år 2000 under förutsättning att riksdagen 
fattar beslut under våren 1999. Skogsindustrierna hemställer i en 
skrivelse till regeringen att tiden mellan riksdagsbeslut och ikraftträdande 
bör vara minst sex månader. Jernkontoret, som också inkommit med en 
skrivelse, anser att tiden mellan riksdagsbeslut och ikraftträdande bör 
uppgå till minst ett år. Samtliga anför som skäl behovet av tillräcklig tid 
för att investera i vågar samt ställa om rutiner etc. 
Skälen för regeringens förslag: Införandet av en avfallsskatt kommer 
för alla blivande skattskyldiga att innebära att de måste se över sina 
rutiner och internt skapa system som gör det möjlig att redovisa skatten 
på ett korrekt sätt. För vissa skattskyldiga kan skatten även innebära att 
vissa byggnationer måste till. Dessutom kommer Riksskatteverkets 
föreskrifter och rekommendationer att kunna ha betydelse för hur de 
skattskyldiga skall lägga upp verksamheten, t.ex. vad gäller redovisning 
av skatten på annat sätt än genom vägning.
För att skatten skall kunna fungera tillfredsställande för såväl de 
enskilda skattskyldiga som för beskattningsmyndigheten behövs en 
rimlig tid att utarbeta nödvändiga rutiner. Enligt regeringens bedömning 
bör skatten därför träda i kraft den 1 januari 2000.
Lagen om skatt på avfall föranleder följdändringar i lagen (1984:151) 
om punktskatter och prisregleringsavgifter, LPP. Den nya skattelagen bör 
föras in i uppräkningen i 1 kap. 1 § första stycket LPP av lagar som 
omfattas av denna lag. Vidare föreslås att redovisningsperioden för 
avfallsskatten skall vara kalenderkvartal, vilket avviker från den 
redovisnings-period som regelmässigt gäller beträffande övriga 
punktskatter. Detta föranleder ett tillägg i 2 kap. 3 § första stycket LPP. 
16 Författningskommentar
16.1 Förslaget till lag om skatt på avfall
1 §
I paragrafen slås fast under vilka förutsättningarna avfallsskatt skall tas 
ut. Man kan generellt tala om två olika situationer där uttag av skatt kan 
bli aktuellt, dels när avfall förs in till en avfallsanläggning (första 
stycket), dels när avfall uppkommer inom en anläggning där 
huvudsakligen annan verksamhet än avfallshantering bedrivs (andra 
stycket).
Inledningsvis bör något sägas om beskattningsförfarandet, dvs. den 
skattetekniska metod som används för uttaget av avfallsskatten. Enligt 
förslaget skall skatten tas ut efter en nettodeponimetod, vilket närmare 
har utvecklats i avsnitt 7.1. Detta innebär, vad gäller avfallsanläggningar 
enligt första stycket, att skatteplikten omfattar i princip allt avfall som 
förs in till en skattepliktig avfallsanläggning. Beträffande anläggningar 
enligt andra stycket gäller skatteplikt för allt avfall som uppkommer 
inom aktuellt slag av anläggning. Med avfall jämställs annat material 
som förs in till en avfallsanläggning, se 2 § och kommentaren i 
anslutning till detta lagrum. I den mån inte annat särskilt anges, används 
begreppet avfall i den fortsatta framställningen i 
författningskommentaren i den betydelse det ges i 2 § vad gäller 
skattepliktiga avfallsanläggningar. Beträffande innebörden av begreppet 
avfall vad gäller anläggningar enligt andra stycket, se uttalanden i avsnitt 
6 samt i det följande. 
Rent praktiskt innebär nettodeponimetoden att allt som förs in till en 
avfallsanläggning, dvs. oavsett om det rör sig om något som 
definitionsmässigt är att anse som avfall eller ej – blir föremål för 
beskattning i och med att det förs in till anläggningen. Avsikten med 
skatten är dock att endast avfall som deponeras skall belastas med skatt. 
Detta åstadkoms genom att den skattskyldige i sin deklaration får göra 
avdrag för skatt på avfall som förts ut från anläggningen, jfr vidare i 
anslutning till 10 § första stycket 1 a. Genom avdrag i 10 § åstadkoms 
även skattefrihet för vissa typer av avfall. I 6 § finns bestämmelser om 
vissa fall där undantag från skatteplikt föreslås gälla, jfr vidare 
kommentaren i anslutning till detta lagrum.
 Begreppet avfallsanläggning bör ges en relativt vid innebörd och alltså 
omfatta varje plats där någon form av hantering av avfall sker. Vad gäller 
innebörden av begreppen avfall och avfallsanläggning hänvisas till 
avsnitt 6.
Tillståndsplikt eller anmälningsskyldighet enligt 9 kap. miljöbalken 
gäller för flertalet av de anläggningar som ryms inom begreppet avfalls-
anläggning. Huvuddelen av de avfallsanläggningar som bör komma i 
fråga för skatteplikt torde ha prövats med stöd av punkten 90.004 i 
bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd, som 
omfattar upplag för, eller anläggning för behandling av, avfall från 
hushåll, sjukhus, industri, bygg- och rivningsverksamhet, 
hästsportanläggning, reningsanläggning eller därmed jämförlig 
inrättning. Detta innebär bl.a. att deponering av slam, som vanligen äger 
rum på särskilda s.k. slamtippar, omfattas av prövningsplikten enligt 
miljöskyddslagstiftningen.
Vissa anläggningar är emellertid endast samrådspliktiga med stöd av 
12 kap. 6 § miljöbalken. Det rör sig om anläggningar där rena 
naturmaterial tas om hand, eller med andra ord huvudsakligen s.k. 
schaktmassetippar för rena jordmassor. Jfr beträffande sådana 
anläggningar vad som nedan under 3 § sägs om skattefrihet. 
I sammanhanget bör nämnas att även om tillståndsplikt eller 
anmälningsskyldighet föreligger för en viss form av verksamhet enligt 
den nuvarande miljöskyddslagstiftningen, innebär inte detta att alla 
anläggningar faktiskt har tillståndsprövats och getts tillstånd enligt 
miljöskyddslagen (1969:387). Miljöskyddslagen, som nu ersatts av 
miljöbalken, trädde i kraft den 1 juli 1969 och av punkten 4 av 
övergångsbestämmelserna till lagen framgår att beslut som meddelats om 
åtgärd till skydd mot miljöfarlig verksamhet enligt tidigare gällande 
ordning skall fortsätta att tillämpas till dess annorlunda förordnas. 
Miljöbalken ändrar inte detta förhållande. Av 4 § lagen (1998:811) om 
införande av miljöbalken framgår att de föreskrifter som har meddelats 
före miljöbalkens ikraftträdande alltjämt skall gälla, om de inte hunnit 
ersättas av nya föreskrifter. Sådana föreskrifter skall anses meddelade 
med stöd av motsvarande bestämmelser i balken. Av landets ca 300 
anläggningar för konventionellt avfall har alltjämt ett 20-tal anläggningar 
sådan dispens för verksamheten.
Den föreslagna skattelagstiftningen innebär dock ingen direkt koppling 
mellan skatteplikt enligt skattelagen och prövningsplikt enligt annan 
lagstiftning, som t.ex. förordningen om miljöfarlig verksamhet och 
hälsoskydd. Det ankommer således på beskattningsmyndigheten att i 
varje enskilt fall pröva i vad mån de lagliga förutsättningarna för 
skatteplikt föreligger. Som ett led i den prövningen ingår att bedöma om 
det rör sig om en avfallsanläggning. Så vitt kan bedömas bör dock detta 
vanligen inte bereda beskattningsmyndigheten några större svårigheter. 
Vidare måste förutsättas att beskattningsmyndigheten i sin verksamhet 
kommer att ha ett nära samarbete med miljötillsynsmyndigheterna och 
därigenom kunna dra nytta av den erfarenhet och kunskap rörande 
avfallshantering som finns hos tjänstemän vid dessa myndigheter.
Den omständigheten att en avfallsanläggning inte är tillståndsprövad 
enligt miljöskyddslagstiftningen, trots att den omfattas av tillståndsplikt 
enligt den lagstiftningen, saknar alltså i princip betydelse för om 
anläggningen är skattepliktig enligt skattelagen. Om 
beskattningsmyndigheten genom revisionsverksamhet finner en 
anläggning där avfallshantering bedrivs illegalt, dvs. utan erforderligt 
tillstånd eller dispens enligt miljöskyddslagstiftningen, kan alltså beslut 
om skattläggning fattas, under förutsättning att de i 1 § angivna 
rekvisiten för skatteplikt är uppfyllda.
Branschspecifikt avfall som uppkommer i samband med industriell 
produktion tas ofta om hand på industrins egna deponier. Dessa kan vara 
fristående anläggningar som är fysiskt åtskilda från den industriella 
verksamheten. I detta fall bör de skattetekniskt behandlas enligt första 
stycket, dvs. ingen skillnad görs mellan dessa anläggningar och andra 
anläggningar där avfall tas om hand.
Det förekommer dock att industrins branschspecifika avfall tas om 
hand inom ramen för den industriella verksamheten. Omhändertagandet 
sker med andra ord internt inom den anläggning där den industriella 
verksamheten bedrivs. För industriell verksamhet gäller tillståndsplikt 
eller anmälningsplikt med stöd av bestämmelser i 9 kap. miljöbalken, se 
bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. För 
att täcka in denna avfallshantering i skattelagen har en bestämmelse 
skapats i andra stycket av 1 §. Begreppet anläggning där huvudsakligen 
annan verksamhet än avfallshantering bedrivs är dock avsiktligen vitt 
formulerat. Det täcker således inte enbart uppkomsten av avfall inom 
ramen för industriell verksamhet, även om detta kan bedömas utgöra den 
övervägande delen av fall som kan komma i fråga vid tillämpningen av 
andra stycket. 
Vad gäller avfall inom en anläggning där huvudsakligen annan 
verksamhet än avfallshantering bedrivs gäller, som framgått av 
redogörelsen ovan, att skatteplikten endast omfattar avfall som 
uppkommer inom en sådan anläggning. Om avfall som uppkommit på 
annat håll förs in till en anläggning enligt andra stycket och där 
deponeras, inträder inte skatteplikt enligt denna punkt. I detta fall, som 
endast undantagsvis torde uppkomma i praktiken, bör dock anläggningen 
kunna falla in under första stycket. I princip torde inget således hindra att 
samma anläggning undantagsvis skulle kunna bli skattepliktig med stöd 
av såväl första som andra punkten.
Enbart den omständigheten att en anläggning kan betraktas som en 
avfallsanläggning är dock inte tillräckligt för att det avfall som förs in till 
anläggningen skall omfattas av skatteplikt. En ytterligare förutsättning är 
att det vid avfallsanläggningen deponeras avfall eller att avfall förvaras 
där under längre tid än tre år. Avsikten är att en generell bedömning skall 
göras av verksamheten på anläggningen. Det är alltså inte meningen att 
varje enskild transport av avfall som förs in till anläggningen eller varje 
parti avfall som uppkommer inom den industriella verksamheten skall 
uppfylla kravet på deponering eller förvaring under viss tid. Om 
deponering eller förvaring av avfall under längre tid än tre år sker av 
något avfall, inträder skatteplikt för allt avfall som förs in till en 
avfallsanläggning respektive uppkommer inom en sådan anläggning som 
avses i andra stycket. Det har alltså ingen betydelse om det enskilda 
partiet avfall deponeras, förvaras under längre tid än tre år eller blir 
föremål för någon form av behandling. 
Vad gäller innebörden av begreppen deponering och förvaring under 
längre tid än tre år hänvisas till vad som sagts i avsnitt 6.1. I den mån 
ytterligare vägledning behövs för beskattningsmyndighetens tillämpning 
bör Riksskatteverket efter samråd med Naturvårdsverket meddela 
föreskrifter eller rekommendationer i dessa frågor. 
För att skatteplikt skall gälla för en viss anläggning gäller slutligen att 
anläggningen tillförs respektive det på anläggningen uppkommer farligt 
avfall eller annat än sådant avfall om mängden överstiger 50 ton per år. 
Enligt punkten 90.004 i bilagan till förordningen om miljöfarlig 
verksamhet och hälsoskydd gäller en gräns om 50 ton för 
tillståndsprövning av en avfallsanläggning där deponering sker. Det har 
bedömts som lämpligt att tillämpa denna gräns på samtliga anläggningar 
som blir skattepliktiga enligt lagen om skatt på avfall. För farligt avfall 
gäller dock ingen gräns för tillståndsprövningen (se punkten 90.006 i 
bilagan till förordningen om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd) och 
någon mängdgräns föreskrivs inte heller i skattelagen för anläggningar 
som tar emot sådant avfall. 
Om det kan konstateras att mängden avfall som förs in till respektive 
uppkommer vid en skattepliktig anläggning överstiger 50 ton per år skall 
skatt betalas för allt avfall. Någon frigräns om 50 ton gäller alltså inte. 
Denna mängd är endast avgörande för om skatteplikt överhuvudtaget 
skall gälla för anläggningen. Vad som är avgörande för bedömningen är 
den mängd avfall som förs in respektive uppkommer inom anläggningen. 
I denna mängd bör räknas in allt avfall, dvs. även sådant som aldrig 
redovisas i deklarationen på grund av att undantag från skatteplikt gäller 
för avfallet med stöd av 6 § första stycket 2 a-c. 
Om det först efter årets slut visar sig att den mottagna respektive 
uppkomna mängden överstiger den angivna gränsen, påför 
beskattningsmyndigheten den skattskyldige skatt för 
redovisningsperioderna under det gångna året. Beskattningsmyndigheten 
bör därvid vid behov efter skönsmässig grund kunna uppskatta den 
mängd avfall som har förts in till respektive uppkommit inom 
anläggningen och därför skall beskattas.
En liknande situation kan aktualiseras i det fall då det beträffande allt, 
som förs in eller uppkommer vid en skattepliktig anläggning, kan antas 
att det endast kommer att förvaras på anläggningen under kortare tid än 
tre år, men det sedermera visar sig att det ligger kvar under längre tid. 
Avsikten att förvara ämnet under kortare tid än tre år har alltså inte 
fullföljts och beskattningsmyndigheten påför då den skattskyldige skatt 
för redovisningsperioderna som avser tiden från det att avfallet fördes in 
respektive uppkom på den skattepliktiga anläggningen. 
Med farligt avfall avses enligt 1 § förordningen (1998:948) om farligt 
avfall sådant avfall som finns upptaget i bilaga 2 till den aktuella 
förordningen eller annat avfall som företer någon eller några av de 
egenskaper som anges i bilaga 3 till samma förordning. Begreppet farligt 
avfall används även i förordningen (1998:954) om miljöfarliga batterier. 
Begreppet farligt avfall bör vid tillämpningen av den nya skattelagen ges 
samma innebörd som det har enligt miljöskyddslagstiftningen. Som 
farligt avfall räknas bl.a. färg- och lackavfall samt avfall som innehåller 
kvicksilver, arsenik eller PCB. 
Den angivna mängdgränsen om 50 ton gäller för varje år och 
aktualiseras alltså inte enbart i samband med beskattningsmyndighetens 
bedömning av om en existerande anläggning vid skattens ikraftträdande 
eller en nystartad anläggning vid senare tidpunkt skall komma att bli 
skattepliktig. Av bestämmelsen följer således att en anläggning, där nya 
avfallsmassor inte längre tillförs eller uppkommer, upphör att omfattas 
av skatteplikten och den som bedriver verksamheten bör därmed 
avregistreras som skattskyldig (jfr nedan under 7 §). 
2 §
Som framgått ovan av kommentarerna i anslutning till 1 § innebär den 
nettodeponimetod, som föreslås tillämpas för avfallsskattens del, att inte 
endast vad som definitionsmässigt kan rymmas inom begreppet avfall 
skall omfattas av skatteplikt. Skatteplikten inträder i stället för allt som 
förs in till en avfallsanläggning (jfr dock under 6 § om vissa undantag). I 
förenklingssyfte föreskrivs därför i 2 § att med avfall enligt lagen skall 
jämställas annat material som förs in till en avfallsanläggning. 
Lagregleringen blir härigenom enklare, genom att endast ordet avfall 
genomgående behöver användas, i stället för den tyngre skrivningen 
avfall och annat material. Endast i ett fall i lagtexten har en särlösning 
valts, se 6 § första stycket 1. 
3 §
Av första stycket 1 a och b följer att skatt inte skall tas ut för vissa typer 
av naturmaterial som deponeras på en anläggning där deponering eller 
förvaring under längre tid än tre år uteslutande sker av ett eller flera slag 
av uppräknade avfall. Det rör sig om jord, grus, lera, skiffer, kalkstoft, 
kalksten eller annan sten samt bergrester från gruvindustriell verksamhet. 
Som utvecklats i avsnitt 10.1 bör närmare definitioner av dessa 
avfallsslag, i den mån det bedöms nödvändigt för rättstillämpningen, 
anges i föreskrifter eller rekommendationer som ges ut av 
Riksskatteverket efter samråd med Naturvårdsverket. Som framgått av 
kommentarerna under 1 §, omfattas anläggningar där enbart sådana rena 
naturmassor deponeras eller förvaras i och för sig inte av tillståndsplikt 
enligt miljöskyddslagstiftningen men uppfyller kraven för skatteplikt 
enligt 1 §. Genom 3 § första stycket 1 a och b åstadkoms alltså 
skattefrihet för de särskilda anläggningar där uppräknade avfallsslag 
deponeras eller förvaras under längre tid än tre år.
I punkten 1 c föreslås ett undantag från skatteplikten vad gäller 
anläggningar där deponering eller förvaring under längre tid än tre år 
sker av avfallssand. Avfallssand uppstår som en restprodukt vid 
gruvindustriell verksamhet (jfr under avsnitt 10.1). Med sådan 
verksamhet bör förstås utvinning av metallmalm, dvs. 
järnmalmsutvinning och utvinning av icke järnmalm utom uran- och 
toriummalm. Gruvindustriell verksamhet bör alltså inte omfatta annan 
mineralutvinning (SNI 14). Deponering av avfallssand sker i dag vid 
anläggningar som finns hos det företag som bedriver den anriknings- och 
avskiljningsverksamhet varigenom avfallssanden uppkommer. 
Deponeringen sker vanligen i särskilda sandmagasin. Det förekommer 
dock även att avfallssanden förs tillbaka till gruvorna och där deponeras. 
Vanligen torde på anläggningar som omfattas av 3 § första stycket 1 
deponeras antingen material enligt a, b eller c. Det bör för friheten från 
skatteplikt dock sakna betydelse om flera av avfallsslagen samdeponeras. 
Observera dock att en särreglering gäller för slam från gruvvattenrening 
och järnhaltigt avfall från rökgasrening vid tillverkning av 
järnmalmspellets, se nedan. Det är alltså möjligt att skattefritt deponera 
t.ex. bergrester och avfallssand på samma anläggning. Om emellertid 
något av de uppräknade avfallsslagen deponeras på en anläggning där 
deponering sker även av annat avfall än som omfattas av uppräkningen i 
första stycket 1, gäller inte skattefrihet för de uppräknade avfallsslagen. 
Om t.ex. jord förs in på en avfallsanläggning enligt 1 § första stycket, 
skall alltså skatt betalas för jorden. Skattefriheten knyts således i de 
angivna fallen till typen av anläggning och inte till avfallsslaget i sig. 
Som närmare beskrivits i avsnitt 10.1 pumpas grundvatten bort ur 
gruvor i samband med gruvdriften. Skattefrihet föreslås i punkten 1 c för 
det slam och annat avfall som uppkommer vid reningen av vatten från 
gruvindustriell verksamhet samt för sådant järnhaltigt avfall som 
uppkommer från rökgasrening vid tillverkningen av järnmalmspellets. 
Av andra stycket följer dock att en förutsättning för skattefrihet är att 
avfallet från vattenreningen och det järnhaltiga avfallet som beskrivits 
ovan deponeras eller förvaras tillsammans med avfallssanden. Det är 
dock ingenting - rent lagtekniskt - som hindrar att avfallssand och avfall 
från vattenrening eller järnhaltigt avfall som uppkommit från 
rökgasrening vid tillverkning av järnmalmspellets deponeras tillsammans 
med något annat av de uppräknade avfallsslagen i punkterna 1 a eller 1 b. 
I praktiken torde dock detta sällan – om ens någonsin – förekomma.
Av första stycket 2 följer att en anläggning där uteslutande radioaktivt 
avfall deponeras undantas från skatteplikt. I detta fall får, i den mån det 
skulle aktualiseras, inte samdeponering förekomma med något av de 
tidigare i paragrafen uppräknade avfallsslagen för att undantag från 
skatteplikt skall gälla. 
4 §
Skatten skall betalas med visst belopp per ton skattepliktigt avfall. Enligt 
huvudregeln skall vägning av avfallet ske, men vissa möjligheter ges för 
att bestämma skatten på annan grund, se vidare i anslutning till 5 §.
5 §
Som framgått av 4 § föreslås att skatten skall vara viktbaserad, dvs. tas ut 
med visst belopp per ton avfall. Vägning aktualiseras dels vid införsel 
respektive uppkomst av avfallet, dels vid utförsel från anläggningen 
(avdrag enligt 1 § första stycket 1 a. Huvudregeln bör därför vara att 
samtliga skattepliktiga anläggningar utrustas med våg eller att det i vart 
fall finns vägningsmöjligheter att tillgå i omedelbar anslutning till 
anläggningen. Som närmare utvecklats i avsnitt 8 har regeringen inte 
ansett att ett krav på installation av våg generellt bör gälla för de 
skattepliktiga anläggningarna. Ett alternativ till egen våg skulle kunna 
vara att utnyttja andra verksamheters vågar, t.ex. sådana som finns på 
vägstationer, asfaltverk, grustag m.fl. anläggningar eller att 
transportfordonen är utrustade med våg.
Om tillförsel sker i mindre omfattning eller det annars finns särskilda 
skäl ges i paragrafens andra stycke möjlighet att bestämma skatten på 
annan grund än vägning av det skattepliktiga materialet. Det förefaller 
naturligt att lägre krav på exakthet kan ställas på de avfallsslag, som 
visserligen skall redovisas i deklarationen, men som på grund av 
avdragsrätten enligt 10 § inte skall medföra några 
beskattningskonsekvenser. Inom i synnerhet industrin kan också 
förekomma homogena avfallsslag, t.ex. i form av slam, för vilka en 
installation av våg skulle medföra betydande kostnader men där 
möjligheter föreligger att genom volymbestämning ändå ge en tillförlitlig 
vikt. 
Som exempel på möjlig annan grund för skatteberäkningen kan – i vart 
fall för anläggningar som tar emot en begränsad mängd avfall – tänkas att 
den i tillståndet angivna maximivikten per år tillämpas. Vidare bör en 
omräkning från volym kunna ske i den mån det på en anläggning endast 
deponeras ett eller ett fåtal homogena slag av branschspecifikt avfall eller 
för ett visst avfallsslag om det deponeras separat.
Av 4 kap. 13 § lagen (1984:151) om punktskatter och 
prisregleringsavgifter framgår att om den skattskyldiges uppgifter inte 
kan läggas till grund för en tillförlitlig beräkning eller om det saknas 
uppgifter från den skattskyldige, får ett beskattningsbeslut fattas efter 
skälig grund.
Riksskatteverket bör meddela föreskrifter eller rekommendationer om 
den närmare tillämpningen av bestämmelserna i 5 §.
6 §
I paragrafen regleras de fall, där som skatteteknisk metod för att uppnå 
skattefrihet valts undantag från skatteplikt. Genom att undanta vissa 
utpekade avfall och material samt behandlingsformer från skatteplikt 
uppnås att mängden inte skall redovisas i deklarationen. I paragrafen görs 
således visst undantag från den generella regeln i 1 § att allt som förs in 
till en avfallsanläggning respektive avfall som uppkommer vid en annan 
skattepliktig anläggning omfattas av skatteplikt. 
Eftersom skattskyldigheten inträder när material förs in till 
avfallsanläggningen, måste vid den tidpunkten avgöras att det rör sig om 
något som omfattas av undantagsregeln, för att den skattskyldige inte 
skall behöva redovisa materialet i deklarationen. En förutsättning enligt 
bestämmelsen är att materialet är avsett att användas för visst ändamål. 
Om det sedermera visar sig att avsikten inte fullföljts, utan materialet i 
stället tagits om hand på annat sätt, skall rättelse av avgiven deklaration 
ske och skatt betalas. 
6 § första stycket 1 första ledet
Av bestämmelsen följer att avfallsskatt inte skall betalas för material som 
är avsett att användas för driften av avfallsanläggningen. De produkter 
som avses är sådana som är nödvändiga för den dagliga driften av 
anläggningen och för vilka det är uppenbart att skatt inte skall tas ut. Det 
rör sig om t.ex. material för uppförande och underhåll av 
driftsbyggnader, motordrivna fordon och arbetsredskap, drivmedel, 
kontorsutrustning och annat förbrukningsmaterial.
Begreppet ”driften av en anläggning" bör inte omfatta vare sig 
bottentätning, mellan- och sluttäckning eller andra konstruktionsarbeten, 
inte heller stabilisering av askor och dylikt. Skattefrihet för material som 
används för sådana ändamål kan i stället i viss utsträckning åstadkommas 
genom avdrag enligt 10 § första stycket 1 c. 
I syfte att markera att de produkter som bör komma i fråga vid 
tillämpningen av denna bestämmelse regelmässigt inte utgörs av föremål 
som någon gör sig av med, har begreppet material valts. Som framgått 
under 2 § används annars genomgående begreppet avfall i skattelagen. 
Om avfall undantagsvis kan komma till användning för driften av 
avfallsanläggningen, kan avdragsbestämmelsen i 10 § första stycket 1 b 
utnyttjas för att uppnå skattefrihet, jfr i anslutning till detta lagrum. 
Punkten 1 är endast tillämplig beträffande avfallsanläggningar, dvs. 
anläggningar som är skattepliktiga enligt 1 § första stycket, jfr under 
avsnitt 10.2.
6 § första stycket 1 andra ledet
I 2 § anges att som avfall i skattelagens mening skall anses allt som förs 
in till en avfallsanläggning. Bestämmelsen har medvetet gjorts vid men 
en strikt tolkning innebär att även material som inte kan påstås ha ett 
direkt samband med avfallshanteringen skulle omfattas av 
beskattningsreglerna. Genom regleringen i förevarande led undviks detta. 
Exempel på material som inte har ett direkt samband med 
avfallshanteringen kan vara de anställdas eller besökares fordon och 
andra tillhörigheter.
6 § första stycket 2 a
Genom punkten uppnås skattefrihet för avfall som är avsett att 
komposteras eller reaktorrötas inom en skattepliktig anläggning. Vad 
som avses med kompostering och reaktorrötning behandlas i avsnitt 10.3. 
I praktiken torde undantaget endast komma att aktualiseras vad gäller 
avfallsanläggningar, men bestämmelsens utformning gör det även möjligt 
att tillämpa det på anläggningar som kan vara skattepliktiga enligt 1 § 
andra stycket. 
6 § första stycket 2 b
Enligt första stycket 2 b gäller skattebefrielse för avfall som är avsett att 
förbrännas inom en skattepliktig anläggning. Undantaget torde i 
praktiken bli relevant såväl för avfallsanläggningar som för anläggningar 
som kan vara skattepliktiga enligt 1 § andra stycket. 
6 § första stycket 2 c
Genom denna punkt uppnås skattebefrielse för avfall som är avsett att 
användas för tillverkning av fast lagringsbart bränsle. T.ex. finns det 
anläggningar som har flisanläggningar eller som tillverkar pellets av 
hushållsavfall, se vidare i avsnitt 10.3. Möjligheten till undantag gäller 
för såväl avfallsanläggningar som anläggningar där det huvudsakligen 
bedrivs annan verksamhet än avfallshantering.
6 § andra stycket
De jordmassor, rötrester och den metangas som uppkommer till följd av 
kompostering och reaktorrötning bör anses utgöra en del av själva 
behandlingsprocessen och bör alltså inte beskattas, såvida dessa inte 
deponeras. Det är endast eventuella föroreningsrester, som sållas bort 
innan jorden avyttras eller som sorteras bort vid tillverkning av fast 
lagringsbart bränsle som bör omfattas av regleringen i detta stycke. Det 
kan röra sig om t.ex. krossat glas och liknande. Dessa rester deponeras 
regelmässigt. Även sådan aska som uppkommer vid förbränning bör 
beskattas. Beträffande en särreglering angående aska från eldning av 
avsvärtningsslam, se 10 § första stycket 10. Om återanvändning ändock 
skulle kunna aktualiseras i dessa fall, uppnås skattefrihet i och med att 
resterna förs ut från anläggningen (se 10 § första stycket 1 a).
7 § första stycket
I den nya miljöbalken används begreppet den som bedriver verksamhet 
om det subjekt som skall söka tillstånd m.m. enligt balken. Det är 
lämpligt att använda samma begreppsterminologi även inom 
skatteområdet. Skattskyldighetsbegreppet knyts därför till den som 
bedriver verksamheten på en skattepliktig anläggning.
I den tidigare miljöskyddslagen (1969:387) användes begreppet 
utövare. Begreppet har dock inte närmare beskrivits i förarbetena till 
miljöskyddslagstiftningen. I dåvarande Koncessionsnämndens för 
miljöskydd praxis har tillståndet ansetts följa verksamheten och som 
utövare har betraktats den som driver verksamheten. Stor vikt vid 
bedömningen av vem som skall anses som utövare har lagts vid vem som 
har den rättsliga och faktiska kontrollen över verksamheten.
Den praxis som sålunda utformats bör vara vägledande även för att 
avgöra vem som i skattelagens mening skall anses bedriva verksamheten 
och därmed vara skattskyldig. Detta innebär alltså att om en innehavare 
av ett miljötillstånd överlåter verksamheten till någon, på sådant sätt att 
denne får den rättsliga och faktiska kontrollen över verksamheten, 
inträder den till vilken verksamheten överlåtits som skattskyldig. Om 
däremot den dagliga driften sköts t.ex. på entreprenad, utan att rättslig 
och faktisk kontroll övergått på entreprenören, kan något nytt subjekt 
som bedriver verksamheten inte anses ha uppkommit och således inte 
heller en ny skattskyldig.
Även då miljötillstånd saknas bör det vara möjligt att avgöra vem som 
bedriver verksamheten på anläggningen. I många fall bör 
fastighetsägaren kunna anses ha sådan kännedom om vad som sker på 
hans mark att han kan anses vara den som bedriver verksamheten.
7 § andra stycket
Den myndighet som i första instans skall besluta om skatt enligt lagen 
(beskattningsmyndigheten) är, i likhet med vad som i dag gäller för 
övriga punktskatter, Skattemyndigheten i Gävle. Särskilda skattekontoret 
i Ludvika ansvarar för uppbörden av punktskatter. Att den skattskyldige 
själv skall anmäla sig till beskattningsmyndigheten framgår av 2 § 
förordningen (1984:247) om punktskatter och prisregleringsavgifter.
Om det inte längre tillförs eller uppkommer avfall på en anläggning, 
omfattas anläggningen inte av skatteplikt. En avregistrering av den 
skattskyldige bör då ske (jfr under 1 §).
8 §
I paragrafen regleras när skattskyldigheten inträder. Vad gäller första och 
andra punkterna hänvisas till vad som anförts under 1 § samt i avsnitt 6.
Kompostering eller reaktorrötning som avses i 6 § första stycket 2 a får 
vanligen anses slutförd i och med att de uppkomna jordmassorna, 
rötresterna eller metangasen avyttras. T.ex. efterkompostering bör alltså 
kunna äga rum inom anläggningen utan att skattekonsekvenser 
aktualiseras. 
När det gäller förbränning inträder skattskyldigheten efter det att 
förbränningen slutförts. 
På motsvarande sätt inträder skattskyldigheten för de föroreningsrester 
som uppkommer vid tillverkning av fast lagringsbart bränsle i och med 
att tillverkningen slutförts.
9 §
I lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter (LPP) 
finns allmänna regler om skattekontroll, beskattningsbeslut, betalning av 
skatt, överklagande m.m. Dessa förfaranderegler skall tillämpas även på 
avfallsskatten. Dock skall beträffande redovisningsperiodens längd gälla 
avvikande regler.
Som närmare utvecklats i avsnitt 7.3 anser regeringen att 
kalenderkvartal är en lämplig redovisningsperiod för avfallsskatten. 
Redovisning skall således ske för perioderna januari–mars, april–juni, 
juli–september och oktober–december.
En bruttometod bör, i likhet med vad som gäller för övriga 
punktskatter, tillämpas vid redovisningen av skatten, jfr 2 kap. 7 § LPP. 
Rent praktiskt innebär detta att den skattskyldige i sin deklaration skall 
redovisa den mängd material som under perioden förts in till eller 
uppkommit på anläggningen – med de undantag som kan följa av 6 § – 
och därefter särredovisa de avfallsmängder som hänför sig till de olika 
avdragsmöjligheterna i 10 §. Ett positivt nettobelopp skall därefter 
betalas in till staten. Överstiger å andra sidan avdragen för en 
redovisningsperiod skattens bruttobelopp för perioden, skall det 
överskjutande beloppet, enligt 5 kap. 6 § LPP, återbetalas till den 
skattskyldige.
10 § 
Som framgår av kommentaren till första stycket 1 a får avdrag göras för 
avfall som förts ut från anläggningen. En förutsättning för denna 
avdragsrätt är dock att det avfall som förts ut också har tagits upp till 
beskattning.
Någon avdragsrätt föreligger således inte för avfall som finns på 
anläggningarna redan när lagen träder i kraft och därefter förs ut. Inte 
heller kompostmassor, rötrester eller metangas som uppkommer efter de 
behandlingsmetoder som angetts i 6 § första stycket 2, dvs. kompostering 
och reaktorrötning, kan medföra rätt till avdrag eftersom det avfall som 
använts i processen undantagits från beskattning.
För tydlighets skull bör påpekas att om ett avfall förs in eller 
uppkommer under en redovisningsperiod men förs ut under samma 
period, skall avfallet först tas upp till beskattning, vilket i sin tur ger rätt 
till avdrag. Nettoeffekten blir således noll men de båda leden skall 
redovisas i deklarationen.
10 § första stycket 1 a 
Genom denna punkt uppnås att skatten endast belastar det avfall som 
slutligt deponeras på anläggningen. Mängden material för vilket avdrag 
medges bestäms enligt reglerna i 5 §, dvs. i normalfallet genom vägning. 
Endast sådant material som tagits upp till beskattning kan komma i fråga 
för avdrag.
Om det avfall som förs ut redan är skattebefriat genom annan 
avdragsrätt, t.ex. slagger från metallurgiska processer, medför utförseln 
inte en ytterligare möjlighet till avdrag.
Avdrag medges dock inte för lak- och reningsvatten som förs ut från 
anläggningen. Med lakvatten avses nederbörds-, yt- eller grundvatten 
som innehålls i deponin, lämnar deponin efter passage genom avfallet 
eller som ytavrinner från avfallet. Med reningsvatten avses sådant vatten 
som härrör från en reningsprocess inom anläggningen. Det kan t.ex. röra 
sig om rening av oljebemängt vatten, där vattnet och föroreningarna 
separeras. Det vatten som återstår kallas i skattelagen för reningsvatten. 
Motsvarande inskränkning i avdragsrätten föreslås också för gas som 
bildats vid nedbrytning av organiskt avfall (jfr under avsnitt 7.2.3).
10 § första stycket 1 b
Det kan tänkas att en del av det material som kommer in på en avfalls-
anläggning och som tas upp till beskattning senare visar sig användbart i 
själva driften av anläggningen. För sådant material, som inte har kunnat 
undantas redan genom regeln i 6 § första stycket 1, skapas skattefrihet 
genom en avdragsmöjlighet. Det bör i praktiken röra sig om material som 
kommit in till anläggningen tillsammans med annat avfall och som vid 
senare sortering visar sig gå att använda som förbrukningsmaterial eller 
liknande.
Vidare kan det förekomma att avfall, som uppkommer på 
industrianläggningar med interna deponier och som varit föremål för 
beskattning, i ett senare skede kan användas i den industriella processen, 
t.ex. som bränsle. För det avfall som återanvänds på detta sätt föreligger 
avdragsrätt i enlighet med första stycket 1 b. Av första stycket 1 a följer 
att avdrag också medges för det avfall som förts ut från en 
industrianläggning.
10 § första stycket 1 c
Under denna punkt medges skattefrihet för vissa material som den som 
bedriver deponeringsverksamheten använder för att sköta verksamheten 
på ett korrekt och ändamålsenligt sätt. Som framgått av avsnitt 11 avses 
härmed konstruktions- och anläggningsarbeten inom anläggningen, 
sluttäckning, stabilisering av askor o.dyl. För en närmare beskrivning av 
vad som skall anses ingå som konstruktions- och anläggningsarbeten 
hänvisas till nämnda avsnitt. Skattefrihet gäller dock inte för s.k. 
mellantäckning, se nedan vid kommentaren till andra stycket.
Material som blir aktuella för skattefrihet med stöd av bestämmelsen är 
dels inköpta material, dels avfall som uppfyller motsvarande 
kvalitetskrav från tekniska respektive miljömässiga synpunkter och som 
därför normalt tas emot till nolltaxa. Regeringen har valt att föreslå en 
generell bestämmelse om skattefrihet för material som används för de 
angivna ändamålen, i stället för att söka göra en uppräkning av 
tillämpliga produkter. Rättspraxis får utvisa vilka produkter som – inte 
minst beroende på den tekniska utvecklingen – kan bli aktuella i 
sammanhanget och i de föreskrifter eller rekommendationer som 
meddelas med anledning av lagen bör närmare ledning för tillämpningen 
av bestämmelsen kunna ges. De naturmaterial och avfallsslag som utifrån 
dagens kunskap kan komma att bli aktuella för skattefrihet med stöd av 
punkten 1 c är exempelvis följande.
1. Cefyll och bentonit för tätning.
2. Matjord och bark för sluttäckning, släntbeklädnad, planterings- och 
vegetationsytor.
3. Schaktmassor, tegel- och betongkross samt slaggrus som, i enlighet 
med tillståndshandlingar och konstruktionsritningar, används för 
utfyllnad, byggande av permanenta vägar, vallar och ledningar m.m. 
inom anläggningen.
4. Askor, kalk, specialcement och liknande tillsatsmedel som används 
för att stabilisera och solidifiera avfall som deponeras.
I tillståndet att bedriva deponeringsverksamhet anges i vad mån 
massorna måste stabiliseras. Det bör ankomma på den som bedriver 
verksamheten att avgöra i vad mån han vill använda mottaget avfall, som 
uppfyller såväl tekniska som miljömässiga krav – t.ex. kalkrika massor – 
eller köpa in nytt material för detta ändamål. Av kontrollskäl bör dock 
endast stabilisering som har skett inom en skattepliktig anläggning kunna 
utgöra grund för avdragsrätt.
10 § första stycket 2
Avdragsrätten enligt denna punkt avser förorenad jord som härstammar 
från sanering av industrifastigheter, kemikalieolycksplatser och liknande. 
Saneringen – eller efterbehandlingen – av ett markområde kan innebära 
att föroreningarna i jorden genom olika åtgärder destrueras eller 
koncentreras, med följd att ett avfall av varierande omfattning 
uppkommer. Av den aktuella avdragsbestämmelsen följer att detta avfall, 
när det förs till en avfallsanläggning, skall skattebefrias. Skälen för detta 
har närmare utvecklats i avsnitt 12.2.1. För att skattefrihet skall medges 
gäller inte krav på att någon annan åtgärd vidtagits med massorna än att 
dessa bortforslats från ett förorenat område och förts till 
avfallsanläggningen. Det finns alltså inte för skattefrihet något krav på att 
vidare behandling skall ha vidtagits med jorden. 
Huvuddelen av de fall där avdragspunkten torde komma att 
aktualiseras beräknas avse förorenad jord från marksanering som förs in 
till en skattepliktig avfallsanläggning. Lagtextens formulering utesluter 
dock inte att avdragsrätten också kan tillämpas i det fall då ett 
markområde saneras inom en industrianläggning, för vilken skatteplikt 
råder enligt 1 § andra stycket, och deponeras inom denna anläggning. 
Skatteplikt för den förorenade jorden aktualiseras således först i samband 
med saneringen av markområdet. Miljölagstiftningens regelverk får 
användas för att tillgodose att deponeringen sker under miljömässigt 
godtagbara förhållanden.
10 § första stycket 3
Med muddring avses, enligt Naturvårdsverkets Allmänna råd (85:4) 
Muddring och muddermassor, de åtgärder som vidtas för att fördjupa 
eller restaurera ett vattenområde. Fördjupningen kan åstadkommas 
genom grävning, sprängning, uppsugning eller bortspolning av sediment. 
För de avfall som uppkommer vid dessa åtgärder föreligger således rätt 
till avdrag. Jfr vidare vad som anförts under avsnitt 12.2.2.
10 § första stycket 4
Naturvårdsverket har i samarbete med företaget Geodesign AB under 
1993 gjort en inventering av befintliga upplag för miljöfarligt avfall. 
Numera används begreppet farligt avfall. Resultatet av denna inventering 
föreligger i en skriftlig rapport som upprättats den 10 september 1993 
(projekt nr 93123). Rapportens underlag kan användas för en bedömning 
av vilka upplag som kan komma i fråga för tillämpning av 
avdragsbestämmelsen. Det är dock givetvis ingen förutsättning för 
avdragsrätt att upplaget redovisats i den nämnda rapporten. 
Flertalet upplag torde ha miljötillstånd för deponering av farligt avfall, 
men ett sådant tillstånd bör inte vara en förutsättning för att avdrag skall 
kunna medges. Beträffande innebörden av begreppet farligt avfall, se 
förordningen (1998:948) om farligt avfall.
 10 § första stycket 5
Det slam som blir aktuellt för skattebefrielse med stöd av denna punkt 
har ingående behandlats under avsnitt 12.3.1. I praktiken torde, så vitt är 
känt, bestämmelsen i dag endast komma att aktualiseras vad gäller 
företaget Hydro Agri AB:s gipsdeponi på ön Gråen i Öresund. Den 
anläggningen bör betraktas som en skattepliktig anläggning. Det 
lakvatten som förs ut från anläggningen berättigar inte till avdrag (se 
första stycket 1 a). Lakvattnet renas utanför den skattepliktiga 
anläggningen och slammet förs därefter in till deponin och deponeras 
där. Skatteplikt uppstår i och med införseln för slammet. I 
skattedeklarationen får dock företaget, med stöd av den aktuella punkten, 
göra avdrag för skatten på slammet. Någon skattekonsekvens uppstår 
alltså i praktiken inte för slammet.
10 § första stycket 6
Jfr under avsnitt 12.3.2.
10 § första stycket 7
Avfallsslaget asbest har behandlats i avsnitt 12.4. Vidare har 
Naturvårdsverket utfärdat Allmänna råd (87:3) Deponering av asbest.
Begreppet asbesthaltigt avfall bör tolkas restriktivt. Det bör således 
inte vara möjligt att kunna åberopa punkten som stöd för att uppnå 
skattebefrielse för osorterat rivningsavfall, där endast en mindre del 
utgörs av takplattor, rör och liknande som innehåller asbest. I den mån 
det är praktiskt möjligt och sker i enligt med de riktlinjer för hantering av 
asbestavfall, som utarbetats av Arbetarskyddsstyrelsen och 
Naturvårdsverket, bör asbesten redan innan införseln till 
avfallsanläggningen avskiljas från övrigt material. Om detta av 
hälsoskyddsskäl inte är möjligt bör dock skattefrihet kunna komma i 
fråga för asbesthaltigt material.
 10 § första stycket 8
Denna punkt avser avfall som uppkommer som rester vid rening av fluor- 
och svavelhaltiga rökgaser vid tillverkning av järnmalmspellets. Jfr under 
avsnitt 13.2. 
10 § första stycket 9
För en närmare beskrivning av grönlutslam hänvisas till avsnitt 13.4.2. 
10 § första stycket 10
Returfiberavfall och avsvärtningsslam från upparbetning av returpapper 
behandlas under avsnitt 13.4.3.
10 § första stycket 11
Jfr under avsnitt 13.6.1. 
10 § första stycket 12
Jfr under avsnitt 13.6.2. 
10 § första stycket 13
Jfr under avsnitt 13.6.3.
10 § första stycket 14
Jfr under avsnitt 13.6.4.
10 § första stycket 15
Inom järn- och stålverken uppkommer en rad olika avfall i olika stora 
mängder och med varierande egenskaper. De helt dominerande 
mängderna utgörs av slagger från raffineringen av olika smältor. Slagger 
av motsvarande slag förekommer vid flera andra metallproducerande 
verksamheter. Begreppet metallurgiska processer används inom 
energiskatte-lagstiftningen och Riksskatteverket har i detta sammanhang 
utfärdat rekommendationer om vad som bör innefattas i begreppet (se 
RSV Ip 1993:1 s.16). Inom järn- och stålindustrin rör det sig om den del 
av processen som börjar med sintertillverkning och slutar med göt, 
ämnen eller gjutgods. För ickejärnmetaller och ferrolegeringar omfattas 
de processteg som innebär sintring, smältning eller reduktion. Bränning 
av kalksten och dolomit anses inte tillhöra den metallurgiska processen. 
För närmare beskrivning hänvisas till avsnitt 13.7.1.
10 § första stycket 16
Denna punkt avser det avfall i form av stoft och slam som uppkommer 
från rening av gaser från framställning av råjärn och råstål. Jfr under 
avnitt 13.7.2.
10 § första stycket 17
Punkten avser oljehaltigt glödskalsslam som uppkommer i samband med 
stränggjutning och valsning. Jfr under avsnitt 13.7.3.
10 § första stycket 18
Genom denna punkt åstadkoms skattefrihet för det metallhydroxidslam 
som uppkommer i samband med upphetning av stål till höga 
temperaturer. Jfr under avsnitt 13.7.4.
10 § första stycket 19
Denna punkt avser sådant stoft och slam som uppkommer vid rening av 
rökgaser och processvatten vid framställning av koppar, zink och bly. Jfr 
under avsnitt 13.7.5.
10 § första stycket 20
Jfr under avsnitt 13.7.6.
10 § första stycket 21
Jfr under avsnitt 13.7.7.
10 § första stycket 22
Denna punkt avser den sand som uppkommer som ett avfall efter 
gjutning inom stål-, metall- och verkstadsindustrierna, se vidare under 
avsnitt 13.8.
10 § första stycket 23
Avfall från glasåtervinning har behandlats i avsnitt 13.10. Vad som bör 
komma i fråga för avdragsrätt är, som närmare utvecklats i det nämnda 
avsnittet, föroreningar i form av kapsyler, porslin, plastkassar och 
liknande som sorteras ut vid den rensprocess som är en nödvändighet för 
att en faktisk återvinning av den insamlade glasmassan skall kunna ske. 
10 § andra stycket
Med mellantäckning avses den täckning som dagligen sker för att bl.a. 
minska olägenheter av lukt, nedskräpning m.m. Ett synonymt begrepp är 
arbetstäckning. Avfall som används för sådant ändamål medför inte rätt 
till avdrag enligt första stycket 1 c. Det är härvid utan betydelse om det 
som används för mellantäckning är inköpt material eller om det är avfall 
som omhändertagits mot betalning.
16.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:151) om 
punktsskatter och prisregleringsavgifter
1 kap. 1 §
Ändringen innebär endast att lagen om skatt på avfall har lagts till i första 
stycket.
2 kap. 3 §
I normala fall är kalendermånad redovisningsperiod för punktskatter. För 
avfallsskatten är den dock ett kalenderkvartal. Avfallsskatten har därför 
förts in i första stycket andra meningen där det anges vilka punktskatter 
som avviker från den gängse redovisningsperioden.
Förteckning över remissinstanser m.fl.
Göta Hovrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i Kopparbergs län, 
Kommerskollegium, Banverket, Vägverket, Riksrevisionsverket, 
Riksskatteverket, Närings- och teknikutvecklingsverket, 
Konkurrensverket, Boverket, Skogsstyrelsen, Jernkontoret, Länsstyrelsen 
i Stockholms län, Länsstyrelsen i Skåne län, Länsstyrelsen i Göteborgs 
och Bohus län, Länsstyrelsen i Gävleborgs län, Länsstyrelsen i 
Norrbottens län, Statens naturvårdsverk, Koncessionsnämnden för 
miljöskydd, Kemikalieinspektionen, Stockholms stad, Helsingborgs stad, 
Borås kommun, Borlänge kommun, Luleå kommun, 
Byggentreprenörerna, Företagarnas Riksorganisation, 
Göteborgsregionens Avfallsaktiebolag, Kemikontoret, 
Landsorganisationen i Sverige, Ragn-Sells AB, WMI Sellbergs AB, 
Skogsindustrierna, Svenska Arbetsgivareföreningen, Svenska 
Fjärrvärmeföreningen, Svenska Gjuteriföreningen, Svenska 
Gruvföreningen, Svenska Kommunförbundet, Svenska 
Kraftverksföreningen, Svenska Naturskyddsföreningen, Svenska 
Renhållningsverksföreningen, Svenska åkeriförbundet,  Sveriges 
Industriförbund, Sydvästra Skånes Avfallsaktiebolag, Tjänstemännens 
Centralorganisation, Västmanlands Avfallsaktiebolag, Svensk 
Glasåtervinning AB, Nässjö Affärsverk AB, GANSCA Deponi AB, 
Casco Products AB, Superior Graphite Europe Swedish Branch AB, 
Samarbete om Skånskt Avfall, Hydro Agri AB, Gränges Metall AB, 
Sågverkens Riksförbund, Renoma AB, Professor Bengt Nihlgård och Dr 
Torleif Bramryd, Ekologiska Institutionen vid Lunds Universitet, Falu 
kommun, Skånes Naturvårdsförbund, Grus och Makadamföreningen, 
Vargön Alloys AB, Företagens Uppgiftslämnardelegation, Söderhalls 
Renhållningsverk AB, Kommunförbundet Västerbotten, Svenska Vatten- 
och Avloppsverksföreningen, Stor-Stockholms Energi AB, Svenska 
Revisorssamfundet, Lars Löfstedt och Cementa AB.
Efter att lagrådsremissen presenterades 5 juni 1997 har ytterligare 
kommentarer mottagits från Boliden AB, Partek Rockwool AB, Svenska 
Kalkföreningen, Gnosjö kommun, Econova Energi AB, 
Återvinningsindustrierna, Stora Kopparbergs Bergslags AB, 
Betongvaruindustrins Riksförbund, Svenska Fabriksbetongföreningen, 
D.A.Mattsson AB och Trestadsregionens Avfallsaktiebolag.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag om skatt på avfall
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens tillämpningsområde
1 § Skatt (avfallsskatt) skall betalas till staten enligt denna lag för 
1. avfall som förs in till en avfallsanläggning, eller
2. avfall som uppkommer inom en anläggning där huvudsakligen 
annan verksamhet än avfallshantering bedrivs.
Avfallsskatt skall betalas om vid anläggningen avfall deponeras eller 
förvaras under längre tid än ett år och om anläggningen tillförs eller det 
på anläggningen uppkommer
1. farligt avfall, eller
2. annat avfall än som avses under 1, om mängden avfall överstiger 50 
ton per år.
2 § Bestämmelserna i 1 § gäller dock inte för anläggningar där 
deponering eller förvaring under längre tid än ett år sker uteslutande av 
1. ett eller flera av följande avfallsslag, nämligen 
a) gråberg,
b)  jord, sten, grus, lera, skiffer eller kalksten,
c) avfallssand från gruvindustriell verksamhet och avfall från 
vattenrening vid sådan verksamhet, eller
2. radioaktivt avfall.
I fråga om avfall från vattenrening vid gruvindustriell verksamhet 
gäller första stycket 1 endast under förutsättning att deponering eller 
förvaring sker tillsammans med avfallssand från sådan verksamhet.  
3 § Med avfall enligt denna lag jämställs annat material som förs in till 
en avfallsanläggning.
Skattebelopp m.m.
4 § Avfallsskatt skall betalas med 250 kronor per ton avfall.  
5 § Avfallsskatt skall bestämmas på grundval av vägning av det avfall 
som förs in till eller uppkommer vid anläggningen. 
Om den mängd avfall som förs in till eller uppkommer vid en 
anläggning är av mindre omfattning eller det av någon annan anledning 
finns särskilda skäl får avfallsskatten bestämmas på annan grund än 
vägning.
Undantag från skatteplikt
6 § Avfallsskatt skall inte betalas för 
1. material som är avsett att användas för driften av 
avfallsanläggningen eller som förs in till anläggningen utan direkt 
samband med avfallshanteringen,
2. park- och trädgårdsavfall som är avsett att inom anläggningen 
behandlas genom kompostering.
Avfallsskatt skall dock betalas för rester som uppstår efter genomförd 
behandling enligt första stycket 2.
Vem som är skattskyldig
7 § Skyldig att betala avfallsskatt är den som bedriver verksamheten på 
en skattepliktig anläggning.
Den som är skattskyldig skall vara registrerad hos 
beskattningsmyndigheten. 
Skattskyldighetens inträde
8 § Skyldigheten att betala avfallsskatt inträder i fall som avses i 
1. 1 § första stycket 1 när avfall förs in till anläggningen, 
2. 1 § första stycket 2 när avfall uppkommer och i
3. 6 § andra stycket när behandlingen har slutförts.
Avdrag i deklaration
9 § I en deklaration som avser avfallsskatt får avdrag göras för skatt på
1. avfall som
a) förts ut från anläggningen, dock inte lakvatten och deponigas,
b) använts för driften av anläggningen,
c) använts för konstruktionsarbeten inom anläggningen eller för att där 
åstadkomma en miljösäker deponering,  
2. förorenad jord från marksanering,
3. muddermassor från sanering och fördjupning av vattenområden,
4. avfall från sanering av upplag för farligt avfall,
5. slam från behandling av lakvatten från gipsdeponi, 
6. avfall från rening av kommunalt avloppsslam som förorenats på 
grund av verksamhet vid Falu koppargruva,
7. asbesthaltigt avfall,
8. fluorhaltigt och järnhaltigt avfall från rökgasrening vid tillverkning 
av järnmalmspellets,
9. grönlutslam från kausticeringsprocesser,
10. returfiberavfall och avsvärtningsslam från upparbetning av 
returpapper,
11. slam från framställning av dikalciumfosfat, kalciumklorid och 
natriumfosfat, 
12. kalciumfluoridslam från framställning av aluminiumfluorid,
13. gipsslam från framställning av uppkolningsmedel,
14. elfilterstoft från framställning av kalciumkarbid,
15. slagger från metallurgiska processer,
16. katodrester, elektrofilterstoft, blästerstoft och kolavfall från 
framställning av aluminium,
17. stoft och slam från rening av rökgaser från framställning av 
ferrolegeringar,
18. gjuterisand,
19. avfall från rensprocessen vid upparbetning av återvunnet glas.
Avdrag enligt första stycket 1 c får dock inte göras för skatt på avfall 
som använts för mellantäckning.
Avdrag enligt första stycket får endast avse skatt på sådant avfall som 
tagits upp till beskattning.
Förfarandet
10 § Redovisningsperioden för avfallsskatten är kalenderkvartal. I övrigt 
gäller för avfallsskatten bestämmelserna i lagen (1984:151) om 
punktskatter och prisregleringsavgifter om förfarandet vid beskattningen.
                                     
	
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-06-10
Närvarande: justitierådet Staffan Magnusson, f.d. presidenten 
i Försäkringsöverdomstolen Leif Ekberg, regeringsrådet Leif Lindstam.
Enligt en lagrådsremiss den 5 juni 1997 (Finansdepartementet) har rege-
ringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över ett förslag till lag om 
skatt på avfall.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Susanne 
Åkerfeldt och kammarrättsassessorn Rolf Bohlin.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
I 1 § har tagits in de grundläggande reglerna om i vilka situationer 
avfallsskatt skall betalas, medan 2 § innehåller undantagsbestämmelser 
för vissa anläggningar. Enligt 3 § skall med avfall enligt lagen jämställas 
annat material som förs in till en avfallsanläggning.
Lagrådet föreslår till en början att bestämmelserna i 1 § disponeras om 
och förtydligas. Bl.a. bör i skilda stycken behandlas situationer då avfall 
förs in till en avfallsanläggning och situationer då avfall uppkommer 
inom en anläggning där det huvudsakligen bedrivs annan verksamhet än 
avfallshantering.
I 1 § – liksom på flera andra ställen i lagen – används ordet "depone-
ring". Det framgår av remissprotokollet att härmed menas en slutlig 
förvaring. Lagrådet förordar att en definition tas in i 1 §.
Den föreslagna bestämmelsen i 3 § har ett sådant nära samband med 
1 § att den bör bilda en 2 §. Lagtexten bör justeras något, så att det klart 
framgår att paragrafen är tillämplig bara på material som förs in till en 
sådan avfallsanläggning som avses i 1 § första stycket.
Även de föreslagna reglerna i 2 § – som bör bilda 3 § – bör justeras 
något. Bl.a. bör, i stället för ordet "gråberg", användas uttrycket 
"bergrester från gruvindustriell verksamhet" (jfr uttalandena i remiss-
protokollet).
Lagrådet föreslår att 1–3 §§ får följande lydelse:
"1 § Skatt (avfallsskatt) skall betalas till staten enligt denna lag för 
avfall som förs in till en avfallsanläggning där farligt avfall eller annat 
avfall till en mängd av mer än 50 ton per år slutligt förvaras (deponeras) 
eller förvaras under längre tid än ett år.
Avfallsskatt skall också betalas för avfall som uppkommer inom en 
anläggning där det huvudsakligen bedrivs annan verksamhet än 
avfallshantering, om farligt avfall eller annat avfall till en mängd av mer 
än 50 ton per år deponeras inom anläggningen eller förvaras där under 
längre tid än ett år.
2 § Med avfall jämställs annat material som förs in till en avfallsan-
läggning som avses i 1 § första stycket.
3 § Bestämmelserna i 1 § gäller inte för anläggningar där deponering 
eller förvaring sker uteslutande av
1. ett eller flera av följande avfallsslag, nämligen
a) jord, grus, lera, skiffer, kalksten eller annan sten,
b) bergrester från gruvindustriell verksamhet,
c) avfallssand från gruvindustriell verksamhet och avfall från vatten-
rening vid sådan verksamhet, eller
2. radioaktivt avfall.
I fråga om avfall från vattenrening vid gruvindustriell verksamhet 
gäller första stycket 1 endast under förutsättning att deponering eller 
förvaring sker tillsammans med avfallssand från sådan verksamhet."
Som följd av vad Lagrådet nu har föreslagit får vissa ändringar göras i 
hänvisningarna i 8 §.
Enligt 5 § första stycket skall avfallsskatt bestämmas på grundval av 
vägning av det avfall som förs in till eller uppkommer vid den anlägg-
ning som det är fråga om. Avfallsskatten får dock, enligt vad som sägs i 
5 § andra stycket, bestämmas på annan grund än vägning, om den mängd 
avfall som förs in till eller uppkommer vid en anläggning är av mindre 
omfattning eller det av någon annan anledning finns särskilda skäl.
I remissprotokollet har inte lämnats något exempel på situationer då 
det – vid sidan om sådana fall då anläggningen är av mindre omfattning – 
skulle kunna anses föreligga särskilda skäl för att bestämma 
avfallsskatten på en annan grund än vägning. Lagrådet anser det önskvärt 
med ett uttalande i denna fråga.
När det gäller förfarandet vid bestämmandet av avfallsskatt är avsikten 
att reglerna i lagen (1984:151) om punktskatter och prisreglerings-
avgifter i allt väsentligt skall gälla. En bestämmelse härom har tagits in i 
10 §. 
Av hänvisningen till 1984 års lag följer bl.a. att den som är 
skattskyldig skall redovisa skatten till beskattningsmyndigheten genom 
att lämna deklaration. Enligt  9 § i det remitterade förslaget får i en 
deklaration avdrag göras för skatt på en rad olika slag av avfall m.m.
Enligt Lagrådets mening är det naturligast att låta hänvisningen till 
1984 års lag komma före bestämmelserna om avdrag i en deklara-tion. 
Hänvisningen bör alltså tas in i 9 §. Härvid bör – efter förebild av vissa 
andra lagar på punktskatteområdet – en viss omformulering ske i 
förhållande till remissförslaget. 9 § bör också innehålla den speciella 
regel om redovisningsperiod för avfallsskatt som har tagits in i 10 § i det 
remitterade förslaget.
Lagrådet förordar att 9 § ges följande utformning:
"I fråga om förfarandet vid beskattningen gäller bestämmelserna i 
lagen (1984:151) om punktskatter och prisregleringsavgifter. 
Redovisningsperioden för avfallsskatt är dock kalenderkvartal."
När det gäller 9 § i det remitterade förslaget – som bör bilda 10 § – 
föreslår Lagrådet vissa justeringar. Bl.a. bör, i stället för ordet 
"deponigas", användas uttrycket "gas som har bildats vid nedbrytning av 
organiskt avfall". Vidare bör ordet "gipsdeponi" bytas ut mot orden 
"anläggning där gips deponeras". Lagrådet anser också att 9 § tredje 
stycket är onödigt och att det därför bör kunna utgå.
I 9 § första stycket punkt 6 talas om "avfall från rening av kommunalt 
avloppsslam som förorenats på grund av verksamhet vid  Falu 
koppargruva". Enligt Lagrådets uppfattning kan det ifrågasättas om inte 
bestämmelsen bör få en mer allmän räckvidd, så att den gäller även be-
träffande verksamhet vid andra nedlagda gruvor än Falu koppargruva.
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 8 april 1999
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Åsbrink, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, Klingvall, 
Pagrotsky, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén
Föredragande: statsrådet Åsbrink
Regeringen beslutar proposition 1998/99:84 Lag om skatt på avfall
1 Senaste lydelse 1995:1668
2 Senaste lydelse 1993:853
Prop. 1998/99:84
4
1
129
129
Prop. 1998/99:84
Bilaga 1
129
129
Prop. 1998/99:84
Bilaga 2
128
129
Prop. 1998/99:84
Bilaga 3
129
129
Prop. 1998/99:84