Post 2080 av 2512 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    1998/99:89 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    Förändringar i utjämningssystemet för kommuner och landsting
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
                
                
                
                    Dokument: Prop. 89
                
                
                
                Regeringens proposition 
1998/99:89
Förändringar i utjämningssystemet för kommuner och 
landsting
Prop. 
1998/99:89
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 31 mars 1999
Göran Persson
	Lars-Erik Lövdén
	(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Regeringen föreslår i propositionen vissa förändringar i 
utjämningssystemet för kommuner och landsting från och med år 2000. 
De grundläggande principerna för utjämningen av ekonomiska 
förutsättningar mellan kommuner respektive landsting bör ligga fast. De 
föreslagna förändringarna berör endast de delar av utjämningssystemet 
som utjämnar för strukturellt betingade kostnadsskillnader 
(kostnadsutjämning). De största förändringarna i förhållande till 
nuvarande kostnadsutjämning föreslås för hälso- och sjukvården och 
individ- och familjeomsorgen. Vidare föreslås att en kostnadsutjämning 
för barn och ungdomar med utländsk bakgrund införs. Inga förändringar 
föreslås i nuvarande inkomstutjämning.
Regeringen föreslår också att särskilda införanderegler tillämpas för 
åren 2000–2004. Det innebär dels en förlängning av införandeperioden 
för nuvarande utjämningssystem med ett år och dels en ytterligare 
begränsning av den totala bidragsminskning som en kommun eller ett 
landsting kan få vidkännas under hela perioden 1996–2004.
Regeringen aviserar även ett fortsatt arbete med uppföljning och 
utveckling av utjämningssystemet. En delegation tillsätts med uppgift att 
svara för en fortlöpande uppföljning av utjämningssystemet och att 
kontinuerligt utvärdera de enskilda delarnas träffsäkerhet samt lämna 
förslag till förändringar av olika faktorer i kostnadsutjämningen. Ett antal 
frågor bör bli föremål för fortsatt utredning. Det gäller främst 
inkomstutjämningen, möjligheter till förenkling av systemet samt frågan 
om alternativa lösningar för tiden efter införandeperiodens slut år 2004. 
Innehållsförteckning
1	Förslag till riksdagsbeslut	4
2	Lagtext	5
2.1	Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1515) om 
utjämningsbidrag till kommuner och landsting	5
2.2	Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1516) om 
utjämningsavgift för kommuner och landsting	6
2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1517) om 
införande av lagen (1995:1514) om generellt statsbidrag 
till kommuner och landsting, lagen (1995:1515) om 
utjämningsbidrag till kommuner och landsting och lagen 
(1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och 
landsting	7
3	Ärendet och dess beredning	12
4	Bakgrund	13
4.1	Inledning	13
4.2	Nuvarande utjämningssystem för kommuner och 
landsting	14
5	Principiella utgångspunkter	15
5.1	Utjämningssystemet	15
5.2	Inkomstutjämningen	16
5.3	Kostnadsutjämningen	18
6	Verksamheter och kostnadsslag i kostnadsutjämningen	20
6.1	Inledning	20
6.2	Barn och ungdomar med utländsk bakgrund	20
6.3	Byggkostnader	21
6.4	Kallortstillägg	21
6.5	Insatser för personer med funktionshinder	22
7	Faktorer för beräkning av kostnadsutjämningen	24
7.1	Nya verksamheter och kostnadsslag	24
7.1.1	Barn och ungdomar med utländsk bakgrund	24
7.2	Verksamheter och kostnadsslag där faktorerna        
förändras	25
7.2.1	Individ- och familjeomsorg	25
7.2.2	Äldreomsorg	27
7.2.3	Gymnasieskola	28
7.2.4	Befolkningsminskning	30
7.2.5	Näringslivs- och sysselsättningsfrämjande 
åtgärder	32
7.2.6	Hälso- och sjukvård	34
7.2.7	Kollektivtrafik	38
7.3	Verksamheter och kostnadsslag där uppdateringar görs	40
7.4	Övriga delar av kostnadsutjämningen	44
7.5	Sammanfattning av verksamheter, kostnadsslag och 
faktorer i kostnadsutjämningen	45
8	Införandet av de föreslagna förändringarna	46
8.1	Inledning	46
8.2	Effekter av förändringarna i kostnadsutjämningen	46
8.3	Begränsning av bidragsförändringarna	49
8.4	Ekonomiska konsekvenser av införandereglerna	51
8.4.1	Utfallet för kommuner och landsting	51
8.4.2	Kostnaderna för införandereglerna	53
8.5	Jämställdhet mellan män och kvinnor	55
9	Uppföljning och utveckling av utjämningssystemet	57
Bilaga 1	Sammanfattning av utredningens förslag	58
Bilaga 2	Kommunala utjämningsutredningens lagförslag	63
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 mars 1999	70
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen 
1. antar regeringens förslag till
- lag om ändring i lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till 
kommuner och landsting,
- lag om ändring i lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för 
kommuner och landsting,
- lag om ändring i lagen (1995:1517) om införande av lagen 
(1995:1514) om generellt statsbidrag till kommuner och landsting, 
lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och 
landsting och lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för 
kommuner och landsting,
2. godkänner regeringens riktlinjer för förändringar av 
utjämningssystemet (avsnitt 7).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1515) om 
utjämningsbidrag till kommuner och landsting
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag 
till kommuner och landsting skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §
För varje kommun beräknas 
standardkostnad för barnomsorg, 
äldreomsorg, individ- och 
familjeomsorg, grundskola, 
gymnasieskola, vatten och avlopp, 
gator och vägar, näringslivs- och 
sysselsättningsfrämjande åtgärder, 
byggkostnader, 
uppvärmningskostnader, 
kallortstillägg, merkostnader till 
följd av befolkningsminskning och 
svagt befolkningsunderlag samt 
administration, resor och 
räddningstjänst. 
För varje kommun beräknas 
standardkostnad för barnomsorg, 
äldreomsorg, individ- och 
familjeomsorg, grundskola, 
gymnasieskola, vatten och avlopp, 
gator och vägar, näringslivs- och 
sysselsättningsfrämjande åtgärder, 
byggkostnader, 
uppvärmningskostnader, 
kallortstillägg, merkostnader till 
följd av befolkningsminskning och 
svagt befolkningsunderlag, barn 
och ungdomar med utländsk 
bakgrund samt administration, 
resor och räddningstjänst. 
För varje landsting beräknas standardkostnad för hälso- och sjukvård, 
högskoleutbildning och kallortstillägg. 
Standardkostnad beräknas också för kollektivtrafik. Kostnaden 
fördelas mellan kommuner och landsting enligt bestämmelser som 
regeringen meddelar.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1516) om 
utjämningsavgift för kommuner och landsting
Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1995:1516) om utjämningsavgift 
för kommuner och landsting skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
3 §
För varje kommun beräknas 
standardkostnad för barnomsorg, 
äldreomsorg, individ- och 
familjeomsorg, grundskola, 
gymnasieskola, vatten och avlopp, 
gator och vägar, näringslivs- och 
sysselsättningsfrämjande åtgärder, 
byggkostnader, 
uppvärmningskostnader, 
kallortstillägg, merkostnader till 
följd av befolkningsminskning och 
svagt befolkningsunderlag samt 
administration, resor och 
räddningstjänst. 
För varje kommun beräknas 
standardkostnad för barnomsorg, 
äldreomsorg, individ- och 
familjeomsorg, grundskola, 
gymnasieskola, vatten och avlopp, 
gator och vägar, näringslivs- och 
sysselsättningsfrämjande åtgärder, 
byggkostnader, 
uppvärmningskostnader, 
kallortstillägg, merkostnader till 
följd av befolkningsminskning och 
svagt befolkningsunderlag, barn 
och ungdomar med utländsk 
bakgrund samt administration, 
resor och räddningstjänst. 
För varje landsting beräknas standardkostnad för hälso- och sjukvård, 
högskoleutbildning och kallortstillägg. 
Standardkostnad beräknas också för kollektivtrafik. Kostnaden 
fördelas mellan kommuner och landsting enligt bestämmelser som 
regeringen meddelar.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1517) om 
införande av lagen (1995:1514) om generellt 
statsbidrag till kommuner och landsting, lagen 
(1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och 
landsting och lagen (1995:1516) om utjämningsavgift 
för kommuner och landsting
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1517) om införandet av 
lagen (1995:1514) om generellt statsbidrag till kommuner och landsting, 
lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och landsting och 
lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner och landsting 
dels att 10 § skall upphöra att gälla,
dels att 5, 7, 9–12 och 14 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 15 §, av följande 
lydelse.
5 §
Vad som i denna lag benämns 
bidragsminskning eller 
bidragsökning utgörs av skillnaden 
mellan referensbidraget enligt 4 § 
och summan av kommunens eller 
landstingets statsbidrag enligt 
lagen (1995:1514) om generellt 
statsbidrag till kommuner och 
landsting och bidrag eller avgift 
enligt lagen (1995:1515) om 
utjämningsbidrag till kommuner 
och landsting eller lagen 
(1995:1516) om utjämningsavgift 
för kommuner och landsting, om 
dessa lagar skulle ha gällt för år 
1995. 
Vad som i denna lag benämns 
bidragsminskning eller 
bidragsökning utgörs av skillnaden 
mellan summan av en kommuns 
eller ett landstings bidrag och 
avgifter år 1999 enligt lagen 
(1995:1515) om utjämningsbidrag 
till kommuner och landsting, lagen 
(1995:1516) om utjämningsavgift 
för kommuner och landsting samt 
denna lag och motsvarande 
summa enligt de två förstnämnda 
lagarna i deras lydelse från den 1 
januari 2000, om dessa 
bestämmelser skulle ha gällt för år 
1999.
7 §
Den sammanlagda 
bidragsminskningen per år för 
åren 1996-2003 får uppgå till 
högst 2 000 kronor per invånare i 
kommunen den 1 november 1994. 
 För de kommuner vars 
uppräknade skattekraft för år 1993 
översteg garantinivån i det statliga 
utjämningsbidraget år 1993 enligt 
lagen (1992:670) om statligt 
utjämningsbidrag till kommuner 
gäller att den sammanlagda 
bidragsminskningen per år för 
åren 1996-2003 får uppgå till 
högst      4 000 kronor per invånare 
i kommunen den 1 november 
1994. 
Bidragsminskningen för åren 
2000-2004 får uppgå till högst 
1 000 kronor per invånare i 
kommunen den 1 november 1999. 
Om kommunen under åren 1996–
1999 haft en bidragsminskning får 
bidragsminskningen för åren 
1996–2004 högst uppgå till  1 200 
kronor per invånare i kommunen 
den 1 november 1999.
 För de kommuner vars 
uppräknade skattekraft för år 1993 
översteg garantinivån i det statliga 
utjämningsbidraget år 1993 enligt 
lagen (1992:670) om statligt 
utjämningsbidrag till kommuner 
gäller att bidragsminskningen för 
åren 2000–2004 får uppgå till 
högst 2 000  kronor per invånare i 
kommunen den 1 november 1999. 
Om kommunen under åren 1996–
1999 haft en bidragsminskning får 
bidragsminskningen för åren 
1996–2004 högst uppgå till  3 000 
kronor per invånare i kommunen 
den 1 november 1999.
9 §
En årlig begränsning av bidrags-
minskningen görs för de 
kommuner vars beräknade 
bidragsminskning överstiger 250 
kronor per invånare. Dessa 
kommuner får ett rörligt 
införandetillägg, som uppgår till ett 
belopp som 
– för år 1996 motsvarar skillnaden 
mellan den beräknade 
bidragsminskningen, minskad med 
det fasta införandetillägget, och 
250 kronor,
– för år 1997 motsvarar skillnaden 
mellan den beräknade 
bidragsminskningen, minskad med 
det fasta införandetillägget, och 
500 kronor,
– för år 1998 motsvarar skillnaden 
mellan den beräknade 
bidragsminskningen, minskad med 
det fasta införandetillägget, och 
750 kronor,
– för år 1999 motsvarar skillnaden 
mellan den beräknade 
bidragsminskningen, minskad med 
det fasta införandetillägget, och 1 
000 kronor, 
– för år 2000 motsvarar skillnaden 
mellan den beräknade 
bidragsminskningen, minskad med 
det fasta införandetillägget, och 1 
250 kronor,
– för år 2001 motsvarar skillnaden 
mellan den beräknade 
bidragsminskningen, minskad med 
det fasta införandetillägget, och 1 
500 kronor, och 
– för år 2002 motsvarar skillnaden 
mellan den beräknade 
bidragsminskningen, minskad med 
det fasta införandetillägget, och 
1 750 kronor.
En årlig begränsning av 
bidragsminskningen görs för de 
kommuner vars beräknade 
bidragsminskning överstiger 200 
kronor per invånare. Dessa 
kommuner får ett rörligt 
införandetillägg, som uppgår till ett 
belopp som motsvarar skillnaden 
mellan den beräknade 
bidragsminskningen, minskad med 
det fasta införandetillägget, och 
– 200 kronor för år 2000, 
– 400 kronor för år 2001, 
– 600 kronor för år 2002, 
och
–  800 kronor för år 2003. 
11 §
En begränsning av 
bidragsökningen görs från och 
med år 1996 till och med år 1998 
för de kommuner som får en 
beräknad bidragsökning genom 
att dessa kommuner får ett rörligt 
införandeavdrag. Det rörliga 
införandeavdraget uppgår till ett 
belopp som 
– för år 1996 är 704 kronor eller, 
om bidragsökningen är mindre än 
704 kronor, den faktiskt 
beräknade ökningen, 
– för år 1997 är 304 kronor eller, 
om bidragsökningen är mindre än 
304 kronor, den faktiskt 
beräknade ökningen, och 
 – för år 1998 är 112 kronor 
eller, om bidragsökningen är 
mindre än 112 kronor, den 
faktiskt beräknade ökningen.
En begränsning av 
bidragsökningen görs från och med 
år 2000 till och med år 2003 för de 
kommuner som får en beräknad 
bidragsökning genom att dessa 
kommuner får ett rörligt 
införandeavdrag. Det rörliga 
införandeavdraget uppgår till ett 
belopp som motsvarar skillnaden 
mellan den faktiskt beräknade 
ökningen och 
– 200 kronor för år 2000, 
– 400 kronor för år 2001,
– 600 kronor för år 2002,
 och 
–  800 kronor för år 2003.
12 §
Den sammanlagda 
bidragsminskningen per år för 
åren 1996–2003 får uppgå till 
högst 1 200 kronor per invånare i 
landstinget den 1 november 1994.
Bidragsminskningen för åren 
2000–2004 får uppgå till högst 600 
kronor per invånare i landstinget 
den 1 november 1999. Om 
landstinget under åren 1996-1999 
haft en bidragsminskning får 
bidragsminskningen för åren 1996–
2004 högst uppgå till 720 kronor 
per invånare i landstinget den 1 
november 1999.
14 §
En årlig begränsning av 
bidragsminskningen görs för de 
landsting vars beräknade 
bidragsminskning överstiger 150 
kronor per invånare i landstinget. 
Dessa landsting får ett rörligt 
införandetillägg, som uppgår till 
ett belopp som 
– för år 1996 motsvarar 
skillna-den mellan den beräknade 
bi
d-ragsminskningen, minskad 
med det fasta införandetillägget, 
och 150 kronor, 
– för år 1997 motsvarar 
skillnaden mellan den beräknade 
bidragsminskningen, minskad 
med det fasta införandetillägget, 
och 300 kronor, 
– för år 1998 motsvarar 
skillnaden mellan den beräknade 
bidragsminskningen, minskad 
med det fasta införandetillägget, 
och 450 kronor, 
– för år 1999 motsvarar 
skillnaden mellan den beräknade 
bidragsminskningen, minskad 
med det fasta införandetillägget, 
och 600 kronor, 
– för år 2000 motsvarar 
skillnaden mellan den beräknade 
bidragsminskningen, minskad 
med det fasta införandetillägget, 
och 750 kronor, 
– för år 2001 motsvarar 
skillnaden mellan den beräknade 
bidragsminskningen, minskad 
med det fasta införandetillägget, 
och 900 kronor, och 
– för år 2002 motsvarar 
skillnaden mellan den beräknade 
bidragsminskningen, minskad 
med det fasta införandetillägget, 
och   1 050 kronor.
En årlig begränsning av 
bidragsminskningen görs för de 
landsting vars beräknade 
bidragsminskning överstiger 120 
kronor per invånare i landstinget. 
Dessa landsting får ett rörligt 
införandetillägg, som uppgår till ett 
belopp som motsvarar skillnaden 
mellan den beräknade 
bidragsminskningen, minskad med 
det fasta införandetillägget, och
– 120 kronor för år 2000, 
– 240 kronor för år 2001, 
– 360 kronor för år 2002,
 och
– 480 kronor för år 2003.
15 §
En begränsning av 
bidragsökningen görs från och med 
år 2000 till och med år 2003 för de 
landsting som får en beräknad 
bidragsökning genom att dessa 
landsting får ett rörligt 
införandeavdrag. Det rörliga 
införandeavdraget uppgår till ett 
belopp som motsvarar skillnaden 
mellan den faktiskt beräknade 
ökningen och
– 120 kronor för år 2000, 
– 240 kronor för år 2001, 
– 360 kronor för år 2002, 
 och 
– 480 kronor för år 2003.
                      
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
3 Ärendet och dess beredning
I augusti 1995 gav chefen för Finansdepartementet efter regeringens 
bemyndigande en parlamentariskt sammansatt kommitté i uppdrag att 
följa upp och utvärdera samt lämna förslag i syfte att utveckla det system 
för statsbidrag och utjämning för kommuner respektive landsting som 
trädde i kraft den 1 januari 1996 (dir. 1995:118). Kommitténs uppdrag 
var att i första hand följa upp och utvärdera den del av systemet som 
avser kostnadsutjämningen och lämna förslag till förändringar för att 
förbättra systemets förmåga att skapa likvärdiga ekonomiska 
förutsättningar för kommuner och landsting. De verksamhetsområden 
som prioriterades i direktiven var barnomsorg, hälso- och sjukvård, 
kollektivtrafik samt individ- och familjeomsorg. Kommittén, som antog 
namnet Kommunala utjämningsutredningen, fick i februari 1997 
tilläggsdirektiv (dir. 1997:32) att utreda dels behov och utformning av en 
kostnadsutjämning för verksamhet enligt lagen om stöd och service till 
vissa funktionshindrade (LSS), dels huruvida felaktigheter i 
beräkningarna i utjämningssystemet skall korrigeras i efterhand och i så 
fall på vilket sätt. 
Kommittén avlämnade i juni 1997 delbetänkandet Hantering av fel i 
utjämningssystemet för kommuner och landsting (SOU 1997:93). 
Förslaget i delbetänkandet, som innebar vissa förändringar i 
beslutsordningen om bidrag respektive avgift i utjämningssystemet, har 
genomförts fr.o.m. den 1 januari 1998.
Kommittén avlämnade i december 1998 sitt slutbetänkande 
Kostnadsutjämning för kommuner och landsting - en översyn av 
statsbidrags- och utjämningssystemet (SOU 1998:151). Kommitténs 
sammanfattning av betänkandet återfinns i bilaga 1 och kommitténs 
lagförslag framgår av bilaga 2.
Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har lämnats av 267 
kommuner och 20 landsting, Svenska Kommunförbundet, 
Landstingsförbundet, 41 andra organisationer och statliga myndigheter 
samt 26 övriga. En sammanställning av remissyttrandena i ärendet finns 
tillgängliga i Finansdepartementet (dnr Fi1999/132).
Regeringen redovisar i det följande sina förslag till förändringar i 
utjämningssystemet för kommuner och landsting, vilka avses träda i kraft 
den 1 januari 2000. Förslagen bygger på de förslag som Kommunala 
utjämningsutredningen lämnat. Jämfört med kommitténs förslag innebär 
regeringens förslag vissa förändringar i delar av kostnadsutjämningen 
och av införandereglerna.
Lagrådet
Lagförslagen är av en sådan enkel beskaffenhet att Lagrådets hörande 
inte är nödvändigt. Något yttrande från Lagrådet har därför inte 
inhämtats.
4 Bakgrund
4.1 Inledning
År 1993 infördes ett nytt statligt utjämningsbidrag för kommuner. 
Bidraget ersatte det tidigare skatteutjämningsbidraget och ett antal 
specialdestinerade statsbidrag. Samtidigt avskaffades den allmänna och 
den särskilda skatteutjämningsavgiften för kommuner samt 
avräkningsskatten. 
För landstingen bibehölls det tidigare skatteutjämningsbidraget och 
ersättningarna till sjukvårdshuvudmän. Samtidigt slopades vissa 
specialdestinerade statsbidrag och avräkningsskatten samt år 1994 även 
skatteutjämningsavgiften. 
Det statliga utjämningsbidraget till kommuner infördes efter förslag 
från Kommunalekonomiska kommittén (SOU 1991:98). Vid 
remissbehandlingen hade kritik framförts mot förslaget, framför allt 
rörande den del i bidragssystemet som avsåg utjämning av strukturellt 
betingade kostnadsskillnader. En nackdel med det nya bidragssystemet 
var att det inte omfattade alla kommuner, vilket bl.a. skapade problem 
vid ekonomiska regleringar mellan staten och kommunerna. För att 
mildra genomslaget av det nya bidragssystemet infördes särskilda 
övergångsregler för åren 1993 och 1994. Mot denna bakgrund inleddes 
ett antal utredningsarbeten. 
En särskild utredare tillkallades med uppgift att föreslå en ny modell för 
utjämning av strukturellt betingade kostnadsskillnader för kommuner. 
Förslaget presenterades i betänkandet Kostnadsutjämning mellan 
kommunerna (SOU 1993:53). 
En arbetsgrupp inom Finansdepartementet fick i uppdrag att belysa 
olika modeller för inkomstutjämning. Arbetet redovisades i rapporten 
Kommunal inkomstutjämning - alternativa modeller (Ds 1993:68). 
En särskild utredare tillkallades med uppgift att se över 
utjämningssystemet för landsting och landstingsfria kommuner. Förslaget 
presenterades i betänkandet Inomkommunal utjämning (SOU 1994:70). 
Samtliga betänkanden har remissbehandlats.
I december 1993 tillsattes en parlamentariskt sammansatt beredning 
med uppgift att föreslå hur statens bidrag till kommuner och landsting 
och utjämningen av de ekonomiska förutsättningarna mellan dem skulle 
utformas från och med den 1 januari 1996. Samtidigt beslutades om 
särskilda övergångsregler för utjämningsbidraget för kommuner även för 
år 1995. Beredningen skulle väga samman det underlag och de förslag 
som tagits fram i de ovan nämnda utredningarna samt de synpunkter som 
framförts vid remissbehandlingen av dessa och ta fram ett samlat förslag 
med bred politisk förankring. Beredningen presenterade sina förslag i 
betänkandet Utjämning av kostnader och intäkter i kommuner och 
landsting (SOU 1994:144). 
4.2 Nuvarande utjämningssystem för kommuner och 
landsting 
I 1995 års kompletteringsproposition (prop. 1994/95:150, bil.7) 
presenterade regeringen ett förslag till nytt utjämningssystem för 
kommuner och landsting som i stor utsträckning byggde på förslagen i 
betänkandet från 1994. 
Riksdagen ställde sig bakom de av regeringen föreslagna 
grundläggande principerna för utjämningssystemet när det gäller syfte, 
inriktning, omfattning och ikraftträdande (bet. 1994/95:FiU19, rskr. 
1994/95:416 resp. 417). Den föreslagna lagregleringen av systemet 
avslogs dock med hänvisning till att grundlagsenligheten borde ses över 
ytterligare. 
Regeringen återkom därför till riksdagen under hösten 1995 med ett 
förslag som getts en annan lagteknisk utformning som Lagrådet inte hade 
motsatt sig (prop. 1995/96:64). Förslaget innebar att kommuner och 
landsting som har sämre förutsättningar än genomsnittet i fråga om 
skattekraft och strukturella förhållanden ges ett statligt bidrag i syfte att 
jämna ut dessa skillnader. Samtidigt får de kommuner och landsting som 
har bättre förutsättningar än genomsnittet i fråga om skattekraft och 
strukturella förhållanden erlägga en utjämningsavgift till staten. Bidragen 
och avgifterna är beloppsmässigt i stort sett lika stora. Förslaget antogs 
av riksdagen (bet. 1995/96:FiU5, rskr. 1995/96:116).
Utgångspunkten för utjämningssystemet är att alla kommuner 
respektive landsting, genom utjämningen, skall tillförsäkras likvärdiga 
ekonomiska förutsättningar att bedriva sin verksamhet, oberoende av 
vilken nivå på service, effektivitet och avgifter som den enskilda 
kommunen eller det enskilda landstinget väljer. Detta uppnås genom en 
långtgående inkomstutjämning för både kommuner och landsting. Efter 
utjämning skall alla kommuner och landsting ha en skattekraft som 
motsvarar genomsnittet för landet. Dessutom sker en utjämning av 
strukturellt betingade kostnadsskillnader mellan kommuner respektive 
landsting. Därutöver utgår generella, invånarbaserade statsbidrag till 
kommuner respektive landsting. För att underlätta anpassningen till det 
nya utjämningssystemet finns särskilda införanderegler för åren 1996-
2003, vilka innebär att effekterna av systemet slår igenom successivt 
under en period om åtta år. 
De verksamheter och kostnadsslag som omfattas av 
kostnadsutjämningen regleras i lag. De faktorer som används vid 
beräkningen av kostnadsutjämningen regleras i förordningen (1995:1645) 
om utjämningsbidrag och utjämningsavgift för kommuner och landsting.
5 Principiella utgångspunkter
5.1 Utjämningssystemet
Regeringens bedömning: Principerna för utjämningssystemet ligger 
fast. Huvudsyftet med utjämningssystemet är att skapa likvärdiga 
ekonomiska förutsättningar för kommuner respektive landsting. Detta 
ställer krav på en långtgående utjämning av skattekraft och av 
strukturellt betingade kostnadsskillnader.
Utredningens bedömning: Utredningen har utgått från målet om 
likvärdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och landsting 
och att detta ställer krav på en långtgående utjämning av skattekraft och 
av strukturella kostnadsskillnader. 
Remissinstanserna: En klar majoritet av landets kommuner och 
landsting ställer sig bakom de principiella utgångspunkterna för 
utjämningssystemet. Ett femtiotal kommuner, i första hand i Stockholms 
län och i skogslänen, samt ett fåtal landsting anser dock att de 
principiella utgångspunkterna för systemet är oacceptabla. Kritiken gäller 
dels att systemet anses komplicerat och därför svårt att förstå, dels att det 
anses stå i strid med den kommunala självstyrelsen. En stor del av dessa 
kritiska synpunkter avser emellertid snarast utformningen av det 
nuvarande utjämningssystemet och inte de förändringar som utredningen 
föreslagit.
Skälen för regeringens bedömning: Det finns stora skillnader 
framför allt mellan kommunerna men även mellan landstingen när det 
gäller skattekraft och skatteinkomster. För kommunerna varierar 
skattekraften mellan drygt 70 % och över 170 % av medelskattekraften.
De redovisade kostnaderna skiljer sig åt för en och samma verksamhet 
mellan olika kommuner och landsting. En del av kostnadsskillnaderna 
kan hänföras till skillnader i servicenivå, grad av avgiftsfinansiering och 
effektivitet. En stor del av kostnadsskillnaderna beror emellertid på 
skillnader i fråga om behov och strukturella förhållanden, vilka i stor 
utsträckning är opåverkbara för enskilda kommuner och landsting. 
Utgångspunkten för utjämningssystemet är att alla kommuner 
respektive landsting, genom utjämningen, skall tillförsäkras likvärdiga 
ekonomiska förutsättningar att bedriva sin verksamhet, oberoende av 
skattekraft, strukturella förhållanden och vilken nivå på service, 
effektivitet och avgifter som den enskilda kommunen eller det enskilda 
landstinget väljer. Ett väl fungerande utjämningssystem är därför av 
mycket stor betydelse för att alla kommuner och landsting skall ges 
likvärdiga möjligheter att erbjuda sina invånare en god service. Även om 
systemet består av olika delar är det viktigt att se inkomst- och 
kostnadsutjämningen i ett sammanhang. I ett samhällsekonomiskt 
perspektiv är det viktigt att t.ex. kommuner och landsting som har högre 
skattekraft än genomsnittet ges förutsättningar att klara kostnader för 
sådan verksamhet som är en förutsättning för att inkomsterna skall kunna 
förvärvas. Det finns t.ex. ett samband mellan hög skattekraft och höga 
kostnader för barnomsorg och, på regional nivå, även för kollektivtrafik.
Utredningens förslag innebär ingen förändrad syn på de principiella 
utgångspunkterna för utjämningssystemet. Remissbehandlingen visar 
också att dessa har en bred förankring. Regeringen anser därför att de 
grundläggande principerna för utjämning av ekonomiska förutsättningar 
mellan kommuner och landsting bör ligga fast. 
Av stor betydelse är att systemets utformning ger förutsättningar för en 
effektiv kommunal verksamhet och inte hindrar en utveckling som i ett 
större samhälleligt perspektiv är gynnsam. Systemet bör bli föremål för 
fortsatt utvecklingsarbete i syfte att åstadkomma ytterligare förbättringar. 
Regeringen avser därför att tillsätta en delegation med uppgift att bl.a. 
fortlöpande följa upp och utvärdera systemet. Regeringen avser därutöver 
att påbörja olika utredningsarbeten, bl.a. för att undersöka möjligheterna 
att göra systemet enklare och mer stabilt och för att se över 
inkomstutjämningen (se avsnitt 9).
5.2 Inkomstutjämningen
Regeringens bedömning: Nuvarande utformning av 
inkomstutjämningen ligger fast. Ett utredningsarbete inleds i syfte att 
finna en alternativ utformning av inkomstutjämningen, med 
bibehållen långtgående utjämning men utan negativa 
marginaleffekter.
Utredningens bedömning: Överensstämmer i huvudsak med 
regeringens.
Remissinstanserna: Landstingsförbundet anser att 
kompensationsgraden i inkomstutjämningen bör sänkas till 90 procent. 
Svenska Kommunförbundet anser att de negativa marginaleffekterna är 
en brist i systemet som undergräver dess legitimitet och att det är 
nödvändigt att förändra systemet så att denna effekt elimineras. Det stora 
flertalet kommuner anser att nuvarande inkomstutjämning är acceptabel, 
men många har tagit upp problemet med de negativa marginaleffekter 
som kan uppkomma. 
Skälen för regeringens bedömning: En långtgående 
inkomstutjämning är en central del i ett utjämningssystem som skall ge 
kommuner och landsting i hela landet likvärdiga ekonomiska 
förutsättningar att ge sina medborgare en god kommunal service. Genom 
inkomstutjämningen garanteras alla kommuner och landsting ett lika stort 
skatteunderlag per invånare oavsett det egna skatteunderlagets storlek. 
Inkomstutjämningen är därigenom också en garanti för att alla 
kommuner och landsting får del av den ekonomiska tillväxten i 
samhället. 
Utredningens uppdrag gällde i första hand att se över 
kostnadsutjämningen. Utredningen har emellertid också framfört 
principiella synpunkter på inkomstutjämningen, i första hand när det 
gäller de negativa marginaleffekter som kan uppkomma för kommuner 
och landsting vars egna skattesatser understiger de skattesatser som 
tillämpas i inkomstutjämningen. 
Det har förts fram att den långtgående inkomstutjämningen kan ge 
vissa negativa marginaleffekter som skulle innebära att det inte lönar sig 
för en kommun att öka sin skattekraft eftersom denna ökning till stor del 
äts upp av en ökad avgift i inkomstutjämningen. En uppföljning visar 
dock att dessa effekter i verkligheten är tämligen små. Den visar att 
tillväxten av inkomster efter inkomstutjämning i flertalet av de berörda 
kommunerna i praktiken endast har varit ca 0,01 till 0,1 procentenheter 
lägre än skattekraftstillväxten i riket sedan utjämningsystemet infördes år 
1996. Så länge skatteunderlaget i riket ökar, kommer således även 
kommuner med låg skattesats och hög tillväxt att också få en ökning av 
skatteinkomsterna efter inkomstutjämningen. Det gäller även om den 
genomsnittliga ökningen är begränsad. Däremot blir den positiva 
effekten av ökningen något lägre än den genomsnittliga ökningen av 
skatteunderlaget för landet som helhet. Ingen kommun har hittills haft en 
negativ utveckling av skatteinkomster efter inkomstutjämning.
 Utredningen har undersökt olika tekniska lösningar som skulle kunna 
reducera, eller om möjligt helt få bort dessa negativa marginaleffekter. 
De lösningar som utredningen studerat står dock i konflikt antingen med 
målet om en långtgående utjämning och/eller med målet om att den 
enskilda kommunen inte skall kunna påverka bidragets eller avgiftens 
storlek. 
De negativa marginaleffekter som under vissa omständigheter kan 
uppkomma i inkomstutjämningen är en brist i det nuvarande systemet. 
En av förklaringarna till marginaleffekterna är de stora skillnaderna i 
skattesatser mellan kommuner respektive landsting. Skillnaderna beror 
bl.a. på att man i tidigare statsbidragssystem inte hade en lika 
långtgående utjämning av skattekraft. Kommuner med en hög egen 
skattekraft kunde därför hålla en låg skattesats och ändå klara sina 
åtaganden. Om skattesatserna över lag legat mer i nivå med de 
skattesatser som tillämpas i inkomstutjämningen, vilka i princip 
motsvarar 95% av riksgenomsnittet, skulle problemet med de negativa 
marginaleffekterna aldrig uppstå. 
Regeringen är inte beredd att nu föreslå sådana förändringar i in-
komstutjämningen att de negativa marginaleffekterna helt undanröjs. Det 
är emellertid angeläget att söka en lösning på detta problem. Frågan om 
alternativa tekniska lösningar av inkomstutjämningen, i syfte att finna en 
alternativ utformning med bibehållen långtgående utjämning men utan 
negativa marginaleffekter, kommer därför att bli föremål för fortsatt 
utredningsarbete (se avsnitt 9).
5.3 Kostnadsutjämningen
Regeringens bedömning: Utgångspunkterna för utjämningen av 
strukturellt betingade kostnadsskillnader ligger fast vilket innebär 
följande:
– Alla kommuner respektive landsting skall efter kostnads- och 
inkomstutjämningen ha likvärdiga ekonomiska förutsättningar att 
bedriva sin verksamhet.
– Kostnadsutjämningen skall inte kompensera för skillnader i 
servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och effektivitet.
– Kostnadsutjämningen skall baseras på mätbara och för kommuner 
och landsting opåverkbara faktorer som mäter strukturella 
kostnadsskillnader.
Ett utredningsarbete inleds för att undersöka möjligheterna att göra 
systemet enklare och mer stabilt. 
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens 
bedömning. Utredningen har utgått från att den grundläggande teknik 
som tillämpas i nuvarande utjämningssystem skall gälla även i 
fortsättningen.
Remissinstanserna: Relativt många remissinstanser har riktat kritik 
mot att systemet för kostnadsutjämning är omfattande och komplicerat 
och därför svårt att förstå. Många har också framfört synpunkter på vilka 
verksamheter de anser skall omfattas av kostnadsutjämningen. Några 
remissinstanser anser att ytterligare verksamheter eller kostnader bör 
ingå i kostnadsutjämningen, medan andra remissinstanser anser att vissa 
verksamheter eller kostnader som nu ingår i systemet bör tas bort. Bland 
andra anser en del kommuner och landsting i Syd- och Mellansverige att 
kostnadsutjämningen innehåller regionalpolitiska inslag vilka de menar 
inte borde ingå i utjämningssystemet utan tillgodoses på annat sätt. 
Andra remissinstanser, främst i landets norra delar, redovisar en motsatt 
uppfattning i denna fråga. Många kommuner och landsting utanför 
storstadsregionerna anser att kollektivtrafik inte skall omfattas av 
kostnadsutjämningen, alternativt att den borde kompenseras i mindre 
utsträckning än nu. Motsatt uppfattning framförs från 
storstadsregionerna. 
Flera kommuner efterlyser ett stabilare system så att de årliga 
förändringarna i kostnadsutjämningen till följd av uppdateringar av 
systemet begränsas. Många synpunkter har också framförts när det gäller 
valet av faktorer i respektive verksamhet och kostnadsslag som omfattas 
av kostnadsutjämningen. Detta kommenteras närmare i avsnitt 7.
Skälen för regeringens bedömning: Utjämningssystemet skall enbart 
utjämna för strukturellt betingade skillnader i behov och kostnader. För 
att systemet skall ha stor trovärdighet och legitimitet anser regeringen att 
sådana kostnadsskillnader som kan förklaras av skillnader i t.ex. 
servicenivå och kvalitet inte skall kompenseras i utjämningen. En 
utgångspunkt har därför varit att utjämningen måste baseras på faktorer 
som är opåverkbara för de enskilda kommunerna och landstingen. 
Faktorer som kan påverkas genom kommunala beslut bör därför inte 
läggas till grund för utjämningen. 
I remissvaren på utredningens förslag har framförts kritik när det gäller 
systemets omfattning och komplexitet. Frågan om systemets komplexitet 
hänger bl.a. samman med den metod som valts för utjämning av 
kostnadsskillnader. Utredningens förslag bygger på att den i nuvarande 
utjämningssystem använda s.k. standardkostnadsmetoden bibehålls. 
Denna metod innebär att kostnadsskillnader mellan kommuner och 
mellan landsting beräknas utifrån faktorer som skall återspegla 
strukturella skillnader på verksamhetsnivå. En standardkostnad beräknas 
för varje kommun/landsting för var och en av de ingående 
verksamheterna och kostnadsslagen enligt en särskild beräkningsmodell. 
Genom standardkostnadsmetoden kan sådana faktorer som specifikt 
speglar skillnader i behov och struktur inom respektive verksamheter 
användas. Ett system för kostnadsutjämning som baseras på 
standardkostnadsmetoden blir emellertid omfattande eftersom det för 
varje verksamhet måste innehålla tillräckligt många faktorer för att 
beskriva behov och struktur på ett nyanserat sätt. Systemet kan 
därigenom uppfattas som svåröverskådligt. Samtidigt ges goda 
möjligheter till uppföljning av systemets olika delar i förhållande till den 
faktiska utvecklingen inom olika verksamheter. Det ges också 
möjligheter att fortlöpande anpassa kostnadsutjämningen till olika 
förändringar, t.ex. när ansvarsfördelningen mellan stat, kommuner och 
landsting förändras. Nya verksamheter kan läggas till eller gamla tas bort 
utan att systemet i övrigt behöver förändras. 
Under åren 1993-1995 tillämpades den s.k. totalkostnadsmetoden vid 
beräkning av utjämningsbidraget till kommuner. Metoden syftade till att 
återspegla de totala kostnadsskillnaderna mellan kommuner med hjälp av 
ett fåtal faktorer. Resultatet blev dock starkt kritiserat, inte minst därför 
att varje faktor fick orimligt stort genomslag vilket bl.a. skapade stora 
problem med tröskeleffekter. 
Det har inte uttryckligen ingått i utredningens uppdrag att lämna 
förslag till förenklingar av systemet. En av utredningens slutsatser är 
dock att den nuvarande kostnadsutjämningen är svår att förenkla utan att 
man samtidigt riskerar att försämra precisionen i systemet.
Enligt regeringens uppfattning har standardkostnadsmetoden stora 
fördelar framför den tidigare tillämpade totalkostnadsmetoden, eftersom 
den kommunala verksamheten är omfattande och komplex och 
därigenom svår att fånga med ett fåtal faktorer. Det skulle med 
totalkostnadsmetoden även kunna uppstå nya problem av en annan 
karaktär. Det bör också noteras att de synpunkter som framkommit vid 
remissbehandlingen går i olika riktningar. Många har synpunkter på 
komplexiteten, medan andra menar att nya verksamheter borde beaktas i 
utjämningssystemet. Detta illustrerar tydligt hur svår denna avvägning är. 
Regeringen anser emellertid att möjligheterna att förenkla 
utjämningssystemet måste undersökas. Frågan måste analyseras utifrån 
bl.a. demokratiska, planeringsmässiga och praktiska aspekter och inte 
minst rättviseaspekter. Möjligheterna att göra systemet enklare och mer 
stabilt kommer därför att undersökas i det fortsatta utredningsarbetet (se 
avsnitt 9).
6 Verksamheter och kostnadsslag i 
kostnadsutjämningen
6.1 Inledning
I detta avsnitt redovisas vilka verksamheter och kostnadsslag som 
regeringen föreslår skall ingå i kostnadsutjämningen. I avsnitt 7 redovisar 
regeringen sina bedömningar när det gäller vilka faktorer som skall ligga 
till grund för beräkningarna av kostnadsutjämningen för olika 
verksamheter och kostnadsslag.
6.2 Barn och ungdomar med utländsk bakgrund
Regeringens förslag: I kommunernas kostnadsutjämning införs ett 
nytt kostnadsslag avseende barn och ungdomar med minst en förälder 
född utanför EU och Norden.
Utredningen: Inget förslag har lämnats.
Remissinstanserna: Många kommuner med en hög andel invånare 
med utländsk bakgrund anser att detta medför merkostnader i olika 
verksamheter vilka inte i tillräckligt hög utsträckning beaktas i nuvarande 
eller i den av utredningen föreslagna kostnadsutjämningen. Svenska 
Kommunförbundet redovisar liknande synpunkter och anser det särskilt 
viktigt att uppmärksamma integrationsproblematiken i 
utjämningsmodellerna för barnomsorg, grundskola, gymnasieskola, 
individ- och familjeomsorg, äldreomsorg samt näringslivs- och 
sysselsättningsfrämjande åtgärder. Integrationsverket påpekar att 
bosättningen av personer med utländskt ursprung inte är jämnt fördelad 
över riket och att detta medför en ojämn fördelning mellan kommuner av 
kostnaderna för integrationsinsatser. Verket förordar dock ingen generell 
kostnadsutjämningsmodell som skulle utgå från en etnisk dimension. 
Verket anser att de av utredningen föreslagna förändringarna bättre än 
dagens system tillgodoser kommuner med en stor andel invånare med 
ursprung utanför EU. Verket anser vidare att det är anmärkningsvärt att 
utredningen inte uppmärksammat kostnader för modersmålsundervisning 
inom gymnasieutbildningen och förskolan.
Skälen för regeringens förslag: Regeringen delar de synpunkter som 
framförts av flera remissinstanser att en hög andel invånare med utländsk 
bakgrund kan ställa högre krav på den kommunala verksamheten. De 
merkostnader som följer av detta beaktas redan i nuvarande 
kostnadsutjämning för grundskolan och individ- och familjeomsorgen. I 
nuvarande utjämning beaktas emellertid inte att många barn med 
utländsk härkomst har behov av särskilt stöd både inom barnomsorgen 
och i skolan. Behovet av extra insatser är särskilt stort i kommuner med 
invandrartäta stadsdelar. Regeringen anser därför att det är befogat att 
ytterligare komplettera kostnadsutjämningen med en del som beaktar de 
större behoven som kommuner med en hög andel barn och ungdomar 
med utländsk bakgrund. Med utländsk bakgrund avses här att personen 
själv eller minst en av föräldrarna är född utanför EU och Norden. 
Därigenom skapas bättre förutsättningar för dessa kommuner att 
tillgodose behoven. Regeringen anser även att en etnisk faktor bör 
införas i utjämningen för äldreomsorg.
I avsnitt 7.1.1 redovisas de faktorer som bör ligga till grund för 
kostnadsutjämningen för barn och ungdomar med utländsk bakgrund. 
6.3 Byggkostnader
Regeringens bedömning: Byggkostnader skall finnas kvar i 
kostnadsutjämningen för kommuner.
Utredningens förslag: Byggkostnader tas bort ur 
kostnadsutjämningen för kommuner.
Remissinstanserna: Flertalet kommuner i områden med höga 
byggkostnader anser det oacceptabelt att skillnader i byggkostnader inte 
skall beaktas i kostnadsutjämningen. Bland andra anser Svenska 
Kommunförbundet, Boverket och Glesbygdsverket att 
byggkostnadsmodellen bör finnas kvar i kostnadsutjämningen.
Skälen för regeringens bedömning: Till viss del torde skillnaderna i 
byggkostnader kunna förklaras av skillnader i prisläget på byggtjänster i 
olika delar av landet, vilket i sin tur är en avspegling av efterfrågan inom 
byggbranschen. Regeringen delar bl.a. Svenska Kommunförbundets och 
Boverkets synpunkter att skillnader i byggkostnader bör betraktas som 
strukturella i den meningen att de är opåverkbara för kommunerna och 
att de således bör kompenseras i systemet. Regeringen föreslår därför att 
en utjämning för skillnader i byggkostnader mellan olika delar av landet 
skall finnas kvar i kostnadsutjämningen för kommuner. 
Byggkostnadsmodellen bör uppdateras med aktuellare uppgifter om 
regionala skillnader i byggkostnader (se vidare avsnitt 7.3). 
6.4 Kallortstillägg
Regeringens bedömning: Kallortstillägget skall finnas kvar 
oförändrat i kostnadsutjämningen för kommuner och landsting.
Utredningens förslag: Kallortstillägget reduceras med två 
procentenheter från och med år 2000. En ytterligare avtrappning av 
tilläggets storlek bör ske efter den föreslagna införandeperiodens slut. På 
sikt bör kallorts-tillägget utgå ur kostnadsutjämningen för kommuner och 
landsting.
Remissinstanserna: Det stora flertalet kommuner och landsting delar 
utredningens förslag. Svenska Kommunförbundet anser att 
kallortstillägget tills vidare bör bibehållas intakt. Flertalet kommuner och 
landsting i Norrland redovisar samma uppfattning. En del kommuner i 
Syd- och Mellansverige anser att kallortstillägget bör utgå ur 
kostnadsutjämningen redan från och med år 2000.
Skälen för regeringens bedömning: Det tidigare kallortstillägget 
innebär fortfarande en strukturell merkostnad som för vissa kommuner 
och landsting framför allt återspeglas i en högre lönenivå i de delar av 
landet där kallortstillägget tidigare ingick i de centrala avtalen. 
Utredningens förslag att sänka nivån på kompensationen för 
kallortstillägget bygger på uppgifter som visar att skillnaden i lönenivå 
för kallortskommuner gentemot övriga kommuner har minskat något 
under perioden 1993-1997. Utredningen konstaterar emellertid också att 
det är svårt att avgöra om förändringen beror på att lönen för en och 
samma yrkesgrupp utvecklats olika i skilda delar av landet, eller om den 
beror på att personalens sammansättning har utvecklats annorlunda i 
kallortskommunerna. För landstingen är förändringarna inte lika tydliga. 
Mot bakgrund av denna osäkerhet anser regeringen, i likhet med bl.a. 
Svenska Kommunförbundet, att det är för tidigt att avgöra om 
löneskillnaderna mellan kallortskommunerna och övriga kommuner 
faktiskt har minskat i någon större utsträckning. Regeringen bedömer 
därför att kallortstillägget tills vidare bör bibehållas intakt. På längre sikt 
finns det anledning att minska kompensationsnivån för kallortstillägget 
om lönenivån i kallortskommunerna närmar sig den i övriga kommuner. 
Utvecklingen bör närmare studeras i den fortsatta uppföljningen av 
utjämningssystemet.
6.5 Insatser för personer med funktionshinder 
Regeringens bedömning: Skillnaderna i kostnadshänseende mellan 
kommuner och mellan olika delar av landet för insatser för personer 
med funktionshinder liksom antalet personer som omfattas av lagen 
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är 
så stora att någon form av utjämning behövs. Utjämningen bör dock 
inte ske inom ramen för utjämningssystemet. Frågan om ett särskilt 
statsbidrag avseende verksamhet för personer med funktionshinder 
bereds vidare inom Regeringskansliet. Kostnaderna för ett statsbidrag 
bör finansieras genom en minskning av det generella statsbidraget till 
kommunerna.
Utredningens bedömning: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En övervägande del av kommunerna anser att 
utredningens bedömning är acceptabel. Ett antal kommuner anser att en 
utjämning borde ske inom utjämningssystemet. Svenska 
Kommunförbundet tillstyrker att en utjämning sker genom särskilda 
statsbidrag. Om detta inte går måste frågan lösas i utjämningssystemet 
trots problemen med påverkbarheten. Socialstyrelsen instämmer i 
utredningens motiv för att inte föreslå att någon verksamhetsanknuten 
faktor skall införas i utjämningssystemet.
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen konstaterar att 
skillnaderna mellan kommuner och mellan olika delar av landet i 
övertagna kostnader enligt lagen om stöd och service till vissa 
funktionshindrade (LSS) är så stora att någon form av utjämning behövs. 
Utredningen anser emellertid att en utjämning för LSS-verksamhet inte 
bör ske inom ramen för utjämningssystemet. Motivet för detta är att en 
utjämning för LSS-verksamhet skulle behöva baseras på kommunala 
beslut om insatser eftersom det för närvarande inte finns några andra 
lämpliga faktorer som en nationell kostnadsutjämning kan baseras. Det 
kan då inte uteslutas att beslutsfattandet påverkas. Om utjämningen 
endast omfattar vissa typer av stöd- och serviceinsatser finns risk för att 
detta negativt påverkar benägenheten att tillhandahålla andra typer av 
insatser än de som ger kompensation från det nationella 
utjämningssystemet. Risken föreligger främst i de fall olika typer av 
insatser är utbytbara. Om ett utjämningssystem ger kompensation för 
insatser enligt LSS, medan insatser enligt t.ex. socialtjänstlagen inte ger 
någon kompensation, skulle systemet kunna ge incitament att ersätta 
insatser som tidigare gavs enligt socialtjänstlagen med insatser enligt 
LSS.
Regeringen delar utredningens bedömning att det är nödvändigt att 
införa någon form av utjämning för LSS-verksamhet mellan kommuner 
och mellan olika delar av landet. En sådan utjämning bör av skäl som 
utredningen anfört inte ske i utjämningssystemet. Utredningen föreslår 
att ett särskilt statsbidrag utformas för vissa LSS-insatser. En sådan 
lösning är dock inte oproblematisk i principiellt hänseende. Även ett 
särskilt statsbidrag kan leda till ineffektivitet genom att styra mot insatser 
som är bidragsberättigade när andra insatser hade varit möjliga. Mot 
denna bakgrund bör ett statsbidrag utformas så att det endast är speciella 
insatser som blir bidragsberättigade, dvs. insatser som är särskilt 
kostnadskrävande och där kriterierna för beslut om insatsen klart kan 
definieras. Utredningen har emellertid inte lämnat förslag till utformning 
av ett sådant statsbidragssystem. 
Frågan om ett särskilt statsbidrag för LSS-verksamhet bereds nu vidare 
i Regeringskansliet. Vid konstruktionen av ett statsbidrag kommer 
kommuner med en hög andel resurskrävande personer med stora och 
kostnadskrävande funktionshinder och kommuner med omfattande privat 
vårdverksamhet att uppmärksammas särskilt. Det gäller ett begränsat 
antal kommuner med speciella verksamheter. Ett statsbidrag bör 
finansieras genom att det generella statsbidraget till kommunerna 
reduceras i motsvarande omfattning.
7 Faktorer för beräkning av 
kostnadsutjämningen
7.1 Nya verksamheter och kostnadsslag
7.1.1 Barn och ungdomar med utländsk bakgrund
Regeringens bedömning: Kostnadsutjämningen för barn och 
ungdomar med utländsk bakgrund beräknas utifrån andelen invånare i 
åldern 0-19 år med minst en förälder född utanför EU och Norden.
Utredningen: Inget förslag har lämnats.
Remissinstanserna: Inga synpunkter på en närmare utformning av ett 
sådant kostnadsslag har framförts. Några remissinstanser har pekat på 
vikten av att uppmärksamma integrationsproblematiken bl.a. i 
utjämningsmodellerna för barnomsorg, grund- och gymnasieskola.
Skälen för regeringens bedömning: En hög andel invånare med 
utländsk bakgrund kan ställa högre krav på den kommunala 
verksamheten. De merkostnader som kan följa av detta beaktas redan i 
nuvarande kostnadsutjämning för grundskola och individ- och 
familjeomsorg. Det är emellertid befogat att ytterligare komplettera 
kostnadsutjämningen så att de större behoven av insatser i kommuner 
med en hög andel barn och ungdomar med utländsk bakgrund från länder 
utanför EU och Norden beaktas (se avsnitt 6.2). En utjämningsmodell för 
barn och ungdom med utländsk bakgrund bör utformas så att resurser 
tillförs de kommuner som har störst behov av insatser. Regeringen anser 
därför att kommuner, där andelen barn och ungdomar i åldrarna under 20 
år med utländsk bakgrund överstiger genomsnittet i landet, kompenseras 
i kostnadsutjämningen. Kompensationen utformas så att dessa kommuner 
erhåller 75 kronor per invånare i kommunen för varje procentenhet som 
andelen invånare i åldern 0-19 år med minst en förälder född utanför EU 
och Norden överstiger riksgenomsnittet. 
Med denna utformning kommer ett drygt 30-tal kommuner, 
huvudsakligen i storstadslänen samt några större städer att erhålla. Den 
största bidragsökningen uppgår till drygt 700 kronor per invånare, 
motsvarande drygt 5 000 kronor per invånare i den aktuella gruppen. Det 
motsvarar mellan 10 och 15 procent av den genomsnittliga kostnaden i 
riket för verksamhet som kan hänföras till de aktuella åldrarna. Svenska 
Kommunförbundets Integrationsberedning har uppskattat att kostnaderna 
per barn i den aktuella gruppen överstiger genomsnittet för kommunen 
med ca 10 procent i såväl barnomsorgen som grundskolan. Utöver den nu 
föreslagna kompensationen erhåller kommuner med en högre andel 
elever med finskt och utomnordiskt medborgarskap än genomsnittet 
också ett bidrag för modersmålsundervisning i kostnadsutjämningen för 
grundskolan. Genom införandet av en utjämningsmodell för barn och 
ungdom med utländsk bakgrund omfördelas 575 miljoner kronor vilket 
för landet som helhet motsvarar 65 kronor per invånare. 
7.2 Verksamheter och kostnadsslag där faktorerna        
förändras
7.2.1 Individ- och familjeomsorg
Regeringens bedömning: Nuvarande beräkningsmodell för individ-  
och familjeomsorg ersätts med en ny modell. Kostnadsutjämningen 
beräknas utifrån faktorerna ensamstående kvinnor med barn, 
flyktingar och nära anhöriga samt övriga födda i länder utanför 
Norden och EU, arbetslösa utan ersättning, män med låg inkomst samt 
ett täthetsmått.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En övervägande del av kommunerna anser att de 
föreslagna förändringarna är acceptabla. De vanligaste invändningarna är 
att större hänsyn bör tas till personer med utländsk bakgrund. 
Socialstyrelsen anser att den föreslagna modellen är rimlig och stämmer 
väl med de resultat som framkommit vid styrelsens egna analyser av 
socialbidragskostnader. Såväl Invandrarverket som Integrationsverket 
stödjer förslaget. Statskontoret anser att en täthetsfaktor inte bör ingå i 
modellen. Svenska Kommunförbundet anser att nuvarande modell 
alltmer kommit i otakt med verkligheten, vilket sammanhänger med att 
de faktorer som förklarar socialbidragskostnaderna delvis förändrats 
under senare år. Kommunförbundet anser vidare att det är rimligt att 
ändra modellen och att utredningens förslag innehåller de väsentligaste 
förklaringsfaktorerna, även om man anser att den exakta definitionen av 
enskilda faktorer, t.ex. de valda tidsgränserna för flyktingar, kan 
diskuteras.
Skälen för regeringens bedömning: Nuvarande utjämningsmodell 
bygger på faktorer som samvarierade med 1991 års nettokostnader för 
individ- och familjeomsorg. Faktorerna användes som indikatorer på 
olikheter i sociala förhållanden. De ingående faktorernas vikter skattades 
utifrån 1991 års kostnader och har därefter legat fast. Den nuvarande 
utjämningsmodellen för individ- och familjeomsorg förklarade en 
förhållandevis hög andel av de kostnadsskillnader som fanns mellan 
kommunerna år 1991. De två faktorer som väger tyngst, andelen 
ensamstående kvinnor med barn och ett täthetsmått, bygger på data från 
1990 års folk- och bostadsräkning och har därför inte kunnat uppdateras i 
de årliga beräkningarna.
Under 1990-talet har kommunernas kostnader för individ- och 
familjeomsorg ökat kraftigt till följd av stora samhällsförändringar. Det 
gäller främst kostnaderna för socialbidrag till följd av ett ökat 
flyktingmottagande och högre arbetslöshet. Under samma tid har också 
ersättningsnivåerna i bl.a. arbetslöshets- och sjukförsäkringen sänkts. 
Genom att nuvarande kostnadsutjämning i hög grad bestäms av faktorer 
som inte kunnat uppdateras och som därför fortfarande speglar det 
kostnadsmönster som förelåg vid 1990-talets början, har den inte följt 
den faktiska kostnadsutvecklingen. Avvikelserna mellan redovisade och i 
utjämningen beräknade kostnader har ökat markant, främst som en effekt 
av den allt större uppjustering som fått göras för att 
genomsnittskostnaden i kostnadsutjämningen skall ligga i nivå med den 
faktiska genomsnittskostnaden i riket. 
Utfallet av den nuvarande utjämningsmodellen för individ- och 
familjeomsorg ger oacceptabelt stora avvikelser i förhållande till de 
faktiska kostnaderna, vilka för denna verksamhet till mycket stor del får 
betraktas som strukturellt betingade. Regeringen anser därför att faktorer 
som beskriver ensamstående kvinnor med barn, flyktingar och utrikes 
födda från länder utanför Norden och EU samt arbetssökande utan 
ersättning på ett bättre sätt återspeglar skillnaderna i kostnadsstruktur 
mellan kommuner än de faktorer som ingår i nuvarande 
kostnadsutjämning. 
Eftersom många invandrare som erhållit svenskt medborgarskap 
fortfarande har svårt att komma in på arbetsmarknaden bör begreppet 
utrikes födda användas. Vidare bör vistelsetiden i Sverige beaktas. För 
flyktingar föreslås en avgränsning av vistelsetiden i Sverige till 3–9 år 
mot bakgrund av att staten betalar statlig ersättning som avses täcka 
kommunernas kostnader de tre första åren. För övriga utrikes födda 
utanför Norden och EU bör avgränsningen i vistelsetid vara 0–19 år för 
att inte den stora arbetskraftsinvandring som ägde rum dessförinnan skall 
omfattas av utjämningen. Några remissinstanser har haft synpunkter på 
de vistelsetider för flyktingar och anhöriga som föreslagits ligga till 
grund för utjämningen. Ytterligare analyser av vistelsetidernas betydelse 
för försörjningsbehovet kan behöva göras.
Arbetslösheten påverkar bl.a. kommunernas socialbidragskostnader. 
Andelen arbetslösa samvarierar emellertid inte med kostnaderna för 
socialbidrag eller övrig individ- och familjeomsorg. I 
kostnadsutjämningen har istället valts en faktor som bättre samvarierar 
med dessa kostnader, nämligen andelen arbetssökande som är öppet 
arbetslösa eller i behov av vägledning och som inte erhåller ersättning 
från arbetslöshetskassa eller kontant arbetsmarknadsstöd (KAS). 
Av faktorerna i nuvarande utjämningsmodell är det främst måttet på 
bebyggelsetäthet som har kritiserats. Utredningen har dock funnit att de 
övriga föreslagna faktorerna måste kompletteras med ett täthetsmått. Ett 
täthetsmått fångar bl.a. upp ”inflyttade sociala problem” och 
storstädernas högre kostnader till följd av det långvariga 
socialbidragsberoendet. I storstäderna är andelen bidragshushåll med 
socialbidrag mer än tio månader per år, exklusive flyktingar, avsevärt 
högre än i övriga kommungrupper. 
Individ- och familjeomsorg är ett område där det är särskilt viktigt att 
kontinuerligt följa upp kostnadsutjämningen eftersom kostnaderna 
påverkas så starkt av samhällsförändringar. Det gäller främst 
utvecklingen på arbetsmarknaden och kostnadsutvecklingen för 
kommunerna bl.a. till följd av det stora flyktingmottagandet under åren i 
början av 1990-talet. Genom de föreslagna förändringarna kommer 
modellen att på ett bättre sätt spegla dessa förändringar både mellan 
kommunerna och över tiden än den nuvarande modellen. 
Jämställdhetsaspekterna bör analyseras vidare. 
Genom de föreslagna förändringarna minskar omfördelningen i 
kostnadsutjämningen från 4,8 till 3,8 miljarder kronor.
7.2.2 Äldreomsorg
Regeringens bedömning: Nuvarande beräkningsmodell för 
äldreomsorg bibehålls, men faktorn ensam/samboende byts ut mot 
civilstånd och en etnisk faktor läggs till. Kostnadsutjämningen 
beräknas utifrån åldersstruktur, könsfördelning, yrkesbakgrund, 
civilstånd, utländsk bakgrund och glesbygd. 
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En övervägande del av kommunerna anser att de 
föreslagna förändringarna är acceptabla. Socialstyrelsen är dock tveksam 
till en komplettering med en etnisk faktor. 
Skälen för regeringens bedömning: I nuvarande äldreomsorgsmodell 
beaktas de äldres ålders- och könstillhörighet, yrkesbakgrund och 
samboendeförhållanden. Dessutom tas hänsyn till att glesbygd medför 
dyrare hemtjänst och ett större behov av särskilt boende. 
Det statistiska underlaget i nuvarande äldreomsorgsmodell kan bara 
delvis uppdateras årligen. Uppgifter om fördelning efter yrkesbakgrund 
och samboendeförhållanden baseras på uppgifter från folk- och 
bostadsräkningarna (FoB), där den senaste avser år 1990. Det innebär att 
för varje år ökar avvikelsen mellan modellen och faktiska förhållanden. 
Uppgifter om de äldres yrkesbakgrund har hämtats från FoB 1970 och 
1990. För en stor del av de äldsta pensionärerna, särskilt kvinnorna, 
saknas sådana uppgifter. Data om yrkesbakgrund för den äldre 
befolkningen år 1996 bör därför uppdateras med information från FoB 
1990 och tidigare folk- och bostadsräkningar.
Den kartläggning av vårdbehov och kostnader som ligger till grund för 
nuvarande system gjordes år 1994 men bedöms fortfarande vara aktuell 
och stabil över tiden. Civilstånd (gifta/ej gifta) bör ersätta samboende/ej 
samboende. Fördelen är att uppgifter om civilståndsfördelning kan 
uppdateras varje år. Bland ålderspensionärerna är det vidare mycket stor 
överensstämmelse mellan gifta och sammanboende respektive ej gifta 
och ej sammanboende. Det finns inte några systematiska skillnader 
mellan olika kommuntyper.
Regeringen anser att äldreomsorgsmodellen behöver kompletteras med 
en etnisk faktor. Socialstyrelsen däremot är tveksam till detta eftersom 
man anser att det saknas vetenskapligt belägg för att äldre invandrare har 
sämre hälsa än befolkningen i övrigt. Ett flertal studier av bl.a. 
sjukskrivning och förtidspensionering visar emellertid att vissa 
invandrargrupper har en betydligt sämre hälsa än befolkningen i 
genomsnitt. Det gäller särskilt de grupper som kom som 
arbetskraftsinvandrare under 1950- och 1960-talen från södra Europa 
samt de flyktingar som kommit under senare år. En del av denna skillnad 
kan härledas till skillnader i socioekonomisk sammansättning, men även 
om man tar hänsyn till detta kvarstår tydliga skillnader i 
hälsoförhållanden.
Analyser av data från SCBs levnadsnivåundersökningar åren 1992-
1995 om hälsoförhållanden bland personer som är 65 år och äldre visar 
att de som är utrikes födda från länder i södra Europa och länder utanför 
Europa (exklusive USA m.fl.) har en drygt 50-procentigt förhöjd risk att 
tillhöra gruppen med svår ohälsa jämfört med personer födda i Sverige. 
Även en analys av registret över vårdade i äldreomsorgen i Stockholms 
kommun visar på något förhöjda omsorgskostnader för dessa 
invandrargrupper. För personer födda i övriga Europa finns ingen 
statistiskt säkerställd skillnad jämfört med de som är födda i Sverige. 
Antalet personer i Sverige från södra Europa eller länder utanför 
Europa som uppnått 65 år är ännu relativt litet. Antalet kommer dock att 
öka betydligt under kommande år. De kommer också att vara mycket 
ojämnt fördelade mellan kommunerna.
En förhöjd risk för svår ohälsa med 50 procent innebär att 
omsorgskostnaden för olika grupper av äldre bör räknas upp med 40 
procent. Det saknas emellertid statistik som på ett tillförlitligt sätt 
beskriver yrkesbakgrunden bland äldre invandrare. Då andelen med 
arbetaryrken bland personer från dessa länder är väsentligt högre än i 
genomsnittsbefolkningen bör kostnaderna i äldreomsorgsmodellen 
räknas upp med 50 procent för personer födda i länder i södra Europa 
och länder utanför Europa. 
Nuvarande beräkningar av merkostnader för hemtjänst i glesbygd 
baseras på boendemönstret bland pensionärer år 1992. Under de år som 
gått sedan dess har nära hälften av dessa pensionärer avlidit. De som 
under tiden uppnått 80 års ålder bor i mindre utsträckning i glesbygd än 
de som var födda några år tidigare. Därför har befolkningsstatistiken 
aktualiserats. Vid beräkningen av dessa merkostnader beaktas faktiska 
skillnader i bebyggelsestruktur genom att den görs utifrån vägavståndet 
till de äldres bostadsort. Jämställdhetsaspekterna bör analyseras vidare.  
Genom de föreslagna förändringarna ökar omfördelningen i 
kostnadsutjämningen med ca 100 miljoner kronor till ca 4,7 miljarder 
kronor.
7.2.3 Gymnasieskola
Regeringens bedömning: Nuvarande beräkningsmodell för 
gymnasieskolan bibehålls, men faktorn andel elever med 
inackorderingstillägg byts ut mot bebyggelsestruktur. 
Kostnadsutjämningen beräknas utifrån andelen ungdomar 16-18 år, 
bebyggelsestrukturen samt elevernas programval.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En övervägande del av kommunerna samt 
Skolverket anser att de föreslagna förändringarna är acceptabla. Ett antal 
kommuner samt Integrationsverket anser att modellen bör kompletteras 
med en faktor för utländsk bakgrund. 
Skälen för regeringens bedömning: I kostnadsutjämningen för 
gymnasieskolan beaktas åldersstrukturen, andelen elever som på grund 
av stora avstånd inte kan bo på hemorten samt att olika 
utbildningsprogram i gymnasieskolan kostar olika mycket. Tillägget för 
inackordering är avsett att kompensera för kommunernas 
inackorderingskostnader för de elever som inte kan bo på hemorten. 
Beräkningen i utjämningssystemet utgår från andelen gymnasieelever 
som hade inackorderingstillägg läsåret 1990/91. Detta underlag har inte 
kunnat uppdateras eftersom det inte längre görs någon central 
registrering av elever med inackorderingstillägg. 
I kostnadsutjämningen för grundskolan beaktas merkostnader för 
skolor med litet elevunderlag och för skolskjutsar. En jämförelse mellan 
olika kommuner av kostnaden per elev i gymnasieskolan pekar på att 
elevkostnaderna är högre i kommuner med ett litet elevunderlag, även när 
skillnaderna i programinriktning och administrations- och kommun-
gemensamma kostnader beaktats. En del av de högre kostnaderna kan 
förklaras av att många mindre kommuner har egna små gymnasieskolor. 
Regeringen anser dock inte att sådana merkostnader i sig skall 
kompenseras, utan endast sådana merkostnader som följer av elevernas 
programval. 
Den nuvarande inackorderingsfaktorn utgår från skolstrukturen i 
början av 1990-talet. Även vid denna tidpunkt fanns kommuner som 
hade egen gymnasieutbildning trots ett lågt elevunderlag. Hittills under 
1990-talet har nya gymnasieskolor med ett eller flera nationella program 
etablerats i 40 kommuner som tidigare saknade gymnasieskola. Flertalet 
av dessa kommuner har ett relativt litet elevunderlag. Ett 70-tal 
kommuner saknar gymnasieskola eller har endast individuellt program.
Regeringen anser att den nuvarande inackorderingsfaktorn bör ersättas 
av en bebyggelsestrukturfaktor som utgår från en beräknad kostnad för 
inackordering och dagliga resor. Kommuner med litet elevunderlag och 
stort avstånd till andra gymnasieorter får därigenom en kompensation för 
sådana kostnader oavsett om kommunen bedriver gymnasieutbildning 
eller ej. För de kommuner som trots ett lågt elevunderlag bedriver egen 
utbildning fungerar den beräknade ersättningen för inackordering och 
resekostnader i praktiken som en kompensation för merkostnader för små 
gymnasieskolor. 
Regeringen anser att denna metod att beräkna merkostnader för 
bebyggelsestrukturen beaktar de strukturella kostnadsskillnaderna på ett 
bättre sätt än det nuvarande inackorderingstillägget. Även i kommuner 
med ett tillräckligt elevunderlag för att bedriva gymnasieutbildning utan 
merkostnader beaktas skillnader i bebyggelsestruktur. Genom en sådan 
lösning beaktas således skillnaderna i bebyggelsestruktur i alla typer av 
kommuner på ett bättre sätt än med nuvarande modell. Totalt omfördelas 
drygt 1 miljard kronor. 
Det finns ingen särskild faktor för elever med utländsk bakgrund i 
nuvarande kostnadsutjämning för gymnasieskolan, vilket också påpekats 
av en del remissinstanser. Om elever med t.ex. utländsk bakgrund i större 
utsträckning väljer individuella program och går fler år i gymnasieskolan 
än genomsnittet beaktas de merkostnader detta medför i utjämningen. 
Kommuner med en hög andel gymnasieelever med utländsk bakgrund 
ges också en ökad ersättning eftersom merkostnader för barn och 
ungdomar med utländsk bakgrund beaktas (se avsnitt 7.1.1). 
Vuxenutbildningen ingår inte i nuvarande kostnadsutjämning. 
Kunskapslyftet, den statliga satsningen på huvudsakligen gymnasial 
utbildning inom kommunal vuxenutbildning, upphör som projekt år 
2002. Om det nuvarande statsbidraget för denna verksamhet då kommer 
att tillföras det generella statsbidraget kan detta leda till att 
kostnadsutjämningen behöver utökas med en delmodell där det 
strukturellt betingade behovet av vuxenutbildning beaktas.
7.2.4 Befolkningsminskning
Regeringens bedömning: Nuvarande beräkningsmodell för 
befolkningsminskning bibehålls men kompletteras. Kommuner vars 
totalbefolkning minskat under den senaste tioårsperioden 
kompenseras redan idag med 100 kronor per invånare för varje 
procentenhet som minskningen överstiger två procent. Kommuner 
vars totalbefolkning de senaste tre åren minskat med minst två procent 
får därutöver en ytterligare ersättning på 100 kronor per invånare för 
varje procentenhet antalet barn i åldern 7-15 år minskat under samma 
tidsperiod. 
Konsekvenserna av befolkningsförändringarna och hur de bör beaktas 
i utjämningssystemet kommer att övervägas ytterligare.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En övervägande andel av kommunerna anser att 
de föreslagna förändringarna är acceptabla. Många remissinstanser har 
dock haft synpunkter på hur lång period med befolkningsminskning som 
bör ligga till grund för kompensationen och storleken på 
kompensationen. Ofta har en kortare period förespråkats. En del 
kommuner i expansiva regioner anser att det även behövs en särskild 
kompensation för snabb befolkningstillväxt. Svenska Kommunförbundet 
anser att förslaget är väl avvägt. Förbundet menar dock att det vore 
önskvärt att utjämningen även kunde ta hänsyn till konsekvenserna för de 
kommunala bostadsföretagen vid minskande befolkning, vilket främst 
kan få stora effekter på den kommunala ekonomin. Landstingsförbundet 
och ett antal landsting, i första hand i skogslänen, anser att en 
motsvarande kompensation bör finnas även för landsting.
Skälen för regeringens bedömning: I det nuvarande 
utjämningssystemet får kommuner vars befolkning under den senaste 
tioårsperioden minskat, en ersättning med 100 kronor per invånare för 
varje procentenhet som minskningen överstiger två procent. För 
landstingen finns ingen motsvarande ersättning. 
Syftet med utjämningen är att kompensera berörda kommuner för 
högre kostnader per invånare på grund av att vissa kostnader är mer eller 
mindre fasta och inte utan svårigheter kan sänkas i samma takt som 
befolkningen och inkomsterna från egna skatter, inkomstutjämning och 
generella statsbidrag minskar. 
De totala inkomsterna påverkas i mycket hög grad av hur kommunens 
åldersstruktur förändras när befolkningen minskar. Utredningen har 
funnit att de totala inkomsterna i kommuner med minskande befolkning i 
allmänhet minskar betydligt långsammare än befolkningen beroende på 
den särskilda kompensationen för befolkningsminskning och utfallet av 
ändrad åldersstruktur i kostnadsutjämningens åldersberoende delar. Allt 
fler kommuner kan dock successivt beräknas komma att få ersättning för 
befolkningsminskning mot bakgrund av utvecklingen under de senaste 
åren. Omfördelningen inom systemet kommer därför att öka.
Regeringen anser att den nuvarande modellen i huvudsak synes väl 
avvägd. I vilken utsträckning den särskilda kompensationen för 
befolkningsminskning ger tillräcklig tid för omställning går emellertid 
inte att bedöma generellt. Regeringen förordar inte en generell höjning av 
den särskilda kompensationen för befolkningsminskning eftersom det 
kan uppstå negativa marginaleffekter. Det skulle teoretiskt sett kunna 
innebära att kommunens intäkter minskar om den negativa 
befolkningsutvecklingen vänds till en positiv sådan. 
De fasta kostnaderna för grundskolan är höga i förhållande till andra 
verksamheter. Kommuner där grundskolebarnen minskar som andel av 
befolkningen samtidigt som befolkningen totalt minskar kan därför 
drabbas av minskade ersättningar i kostnadsutjämningen, som kan bli 
särskilt svåra att hantera på kort sikt med motsvarande minskning av 
kostnaderna. Regeringen anser därför att kommuner där både 
totalbefolkningen och antalet skolbarn minskar bör ges en ytterligare 
kompensation utöver den som finns i nuvarande utjämning. Kommuner 
vars befolkning de senaste tre åren minskat med minst två procent bör få 
en ersättning på 100 kronor per invånare för varje procentenhet som 
antalet barn 7-15 år minskat under samma tidsperiod. 
Genom de föreslagna förändringarna ökar omfördelningen från 250 till 
330 miljoner kronor.
I remissvaren från ett antal kommuner med kraftigt ökande befolkning 
har framförts att det finns behov av en särskild kompensation i 
kostnadsutjämningen för att klara de ökade utgifterna för den utbyggnad 
av de kommunala verksamheterna som blir nödvändig. Mot detta bör 
emellertid ställas det faktum att de mest expansiva kommunerna i 
genomsnitt har fått ökade bidrag i kostnadsutjämningen framför allt för 
barnomsorg och i viss mån för grundskola. I kommuner med en ökande 
befolkning ökar också skatteinkomsterna och det generella statsbidraget i 
takt med den växande befolkningen. Utfallet i kostnadsutjämningen 
påverkas även för dessa kommuner av hur åldersstrukturen förändras. 
Flertalet expansiva förortskommuner har under de år nuvarande 
utjämningssystem funnits fått ökade, ibland kraftigt ökade, ersättningar i 
kostnadsutjämningen. Regeringen anser därför att det inte är befogat att i 
utjämningssystemet särskilt kompensera kommuner med kraftig 
befolkningsökning.
Landsting med minskande befolkning ges ingen kompensation i 
utjämningssystemet. Fram till och med år 1996 hade heller inget 
landsting haft en befolkningsminskning under de senaste tio åren som 
översteg två procent, som är den gräns som gäller för kommunerna. 
Någon ersättning skulle således inte utgått i 1998 års utjämning om 
motsvarande regler tillämpats för landstingen. I 1999 års utjämning 
skulle dock Västernorrlands läns landsting erhållit en begränsad 
kompensation. Mot bakgrund av den omstrukturering inom sjukvården 
som redan pågår i alla landsting, oberoende av befolkningsutvecklingen, 
anser inte regeringen att det finns tillräckligt starka motiv att nu införa en 
kompensation för befolkningsminskning för landstingen. Den nya 
sjukvårdsmodellen (se avsnitt 7.2.6), innebär dessutom att 
befolkningsförändringar i landstingen inte får ett lika stort genomslag i 
kostnadsutjämningen som för kommunerna. 
Med tanke på de pågående kraftiga befolkningsförändringarna anser 
emellertid regeringen att det i ett fortsatt uppföljningsarbete krävs 
ytterligare överväganden om hur dessa förändringar kan kompenseras i 
utjämningssystemet. Det gäller bl.a. frågan om befolkningsminskning i 
landstingen. 
7.2.5 Näringslivs- och sysselsättningsfrämjande åtgärder
Regeringens bedömning: Nuvarande beräkningsmodell för 
näringslivs- och sysselsättningsfrämjande åtgärder bibehålls men 
faktorn för arbetslöshet breddas till att omfatta arbetslösa och 
personer i samtliga konjunkturberoende åtgärder. Vidare höjs gränsen 
för att få ersättning. Kostnadsutjämningen beräknas utifrån den 
genomsnittliga andelen av befolkningen i åldern 16-64 år som varit 
arbetslösa eller i konjunkturberoende åtgärder under de senaste fem 
åren. Om andelen överstiger riksgenomsnittet plus två procentenheter 
utgör ersättningen 200 kronor per invånare för varje procentenhet över 
denna nivå.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: En övervägande del av kommunerna anser att de 
föreslagna förändringarna är acceptabla. Vissa remissinstanser har dock 
framfört att sysselsättningsfrämjande åtgärder är en statlig uppgift och 
därför inte borde ingå i utjämningssystemet. Svenska Kommunförbundet 
anser att det finns skäl att överväga andra mått än registrerad 
arbetslöshet. Arbetsmarknadsstyrelsen anser att de föreslagna 
förändringarna är ett steg i rätt riktning, men att arbetslöshetsmåttet inte 
ger en fullständig bild av arbetsmarknadsproblemet.
Skälen för regeringens bedömning: Behovet av näringslivs- och 
sysselsättningsfrämjande åtgärder kompenseras i nuvarande 
kostnadsutjämning med 200 kronor per invånare för varje procentenhet 
med vilken den öppna arbetslösheten, inklusive de personer som är 
sysselsatta i beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning, överstiger 
en nivå motsvarande riksgenomsnittet plus en procentenhet. 
Arbetslösheten beräknas utifrån hur stor andel den utgör bland 
befolkningen i åldern 16-64 år och är ett genomsnitt för den senaste 
femårsperioden. 
Antalet kommuner med ersättning och de sammanlagda ersättningarna 
har ökat sedan nuvarande utjämningssystem infördes. Genom den ökade 
arbetslösheten för landet som helhet har emellertid gränsen för att erhålla 
ersättning i systemet successivt höjts.
Utjämningen avser att kompensera för behovet av näringslivs- och 
sysselsättningsfrämjande åtgärder i kommuner med hög arbetslöshet. År 
1990 var arbetslösheten låg. De konjunkturberoende åtgärderna bestod då 
huvudsakligen av beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning. Sedan 
dess har successivt nya konjunkturberoende åtgärder införts och antalet 
personer i konjunkturberoende åtgärder fyrdubblats, samtidigt som 
antalet sysselsatta i beredskapsarbete och arbetsmarknadsutbildning år 
1996 låg kvar på samma nivå som år 1990. Den nuvarande definitionen 
av arbetslöshet är mot denna bakgrund inte längre ett korrekt mått på 
behovet av näringslivs- och sysselsättningsfrämjande åtgärder. 
Regeringen anser därför att definitionen av arbetslöshet bör breddas till 
att omfatta arbetslösa och personer i samtliga konjunkturberoende 
åtgärder. Därigenom tillgodoses de behov som kommuner med en 
långvarigt besvärlig arbetsmarknadssituation har av näringslivs- och 
sysselsättningsfrämjande åtgärder och kommunernas 
påverkansmöjligheter på utfallet blir mer begränsade jämfört med 
nuvarande modell. Detta ligger även i linje med en av 
utjämningssystemets grundprinciper, att en kommun inte skall kunna 
påverka bidragets eller avgiftens storlek.
Med den utvidgade definitionen av arbetslöshet ökar andelen 
arbetslösa i riket med tre procentenheter. Om ingen anpassning görs av 
de gränsvärden som nu gäller för bidrag, kommer de sammantagna 
kostnaderna för utjämningen för näringsliv och sysselsättning att 
fördubblas. Regeringen gör den bedömningen att utjämningen får en 
bättre anpassning till behoven av näringslivs- och 
sysselsättningsfrämjande åtgärder om gränsen för att erhålla ersättning 
höjs jämfört med en sänkning av ersättningsnivån. Regeringen anser 
därför att gränsvärdet för att få ersättning bör höjas med en procentenhet 
till två, dvs. arbetslösheten enligt den redovisade definitionen skall 
överstiga genomsnittet för riket plus två procentenheter. Däremot bör 
ersättningsnivån, dvs. 200 kronor per invånare och procentenhet, 
bibehållas oförändrad. 
Kommuner kan under vissa omständigheter få minskade inkomster om 
arbetsmarknadssituationen förbättras, t.ex. om en arbetslös person med 
ersättning från a-kassa får arbete. Detta kan i princip inträffa om en 
kommun i kostnadsutjämningen får  ersättning för näringslivs- och 
sysselssättningsfrämjande åtgärder till följd av en långvarigt hög 
arbetslöshet. Detta negativa incitament är emellertid inte generellt utan 
berör på sin höjd ett 80-tal kommuner som haft en långvarigt besvärlig 
arbetsmarknadssituation. Den ekonomiska effekten är mycket liten. 
Regeringen bedömer att det knappast är sannolikt att kommuner gör 
avkall på målet om hög sysselsättning för att kortsiktigt få ett obetydligt 
högre bidrag i utjämningssystemet.
Genom de föreslagna förändringarna ökar omfördelningen från ca 450 
till ca 480 miljoner kronor
7.2.6 Hälso- och sjukvård
Regeringens bedömning: Nuvarande beräkningsmodell för hälso- 
och sjukvård ersätts med en ny modell. Kostnadsutjämningen 
beräknas utifrån dels genomsnittlig vårdkostnad för personer i 
vårdtunga grupper, dels genomsnittlig vårdkostnad för övriga 
befolkningen uppdelad efter kön, ålder, civilstånd, sysselsättning, 
inkomst och boendeform. Merkostnader på grund av gles 
bebyggelsestruktur beräknas för sjukhusvård, primärvård, 
ambulansverksamhet och sjukresor efter bosättningsmönster och 
befolkningsunderlag. Landsting med färre än 200 000 invånare får ett 
särskilt tillägg.
Frågan om merkostnader för hälso- och sjukvård i storstadsregioner 
och i glesbygd kommer att analyseras ytterligare.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet landsting anser att förslaget är 
acceptabelt och framhåller dess fördelar jämfört med nuvarande 
utjämning. Ett landsting anser att modellen måste vidareutvecklas innan 
den kan ligga till grund för en utjämning. Socialstyrelsen anser att 
enkelhet, robusthet och långsiktighet nedprioriteras genom förslaget för 
att öka rättvisan och att man bör avvakta med genomgripande 
förändringar tills bättre kostnads- och verksamhetsdata föreligger. 
Landstingsförbundet stödjer förslaget, men anser att kostnadsunderlaget 
successivt måste breddas, att vissa storstadsproblem måste utredas 
närmare och att kompensationen för gles bebyggelsestruktur måste ses 
över. Den senare frågan har även tagits upp av flera landsting i 
skogslänen och av Glesbygdsverket.
Skälen för regeringens bedömning: Nuvarande kostnadsutjämning 
för hälso- och sjukvård baseras på åldersfördelningen, medellivslängden 
och andelen ej samboende. De genomsnittliga vårdkostnader som ligger 
till grund för utjämningen avser år 1992. I kostnadsutjämningen beaktas 
också merkostnader för gles bebyggelsestruktur och för landsting med 
liten folkmängd.
Modellen konstruerades ursprungligen utifrån data om samband mellan 
vårdkostnader och sociodemografiska faktorer som kunde påvisas på 
kommunnivå inom Malmöhus läns landsting år 1992. Modellen ger ett 
stabilt utfall över åren, vilket dock i huvudsak beror på att de använda 
faktorerna förändras mycket lite mellan åren. Redan när förslaget till 
nuvarande modell presenterades framfördes kritik mot såväl underlaget 
som valet av förklaringsfaktorer.
Den uppföljning som utredningen gjort visar på flera allvarliga 
problem med nuvararande modell. Faktorn medellivslängd uppfyller inte 
de statistiska villkoren för att kunna ingå i en utjämningsmodell med 
aktuellare kostnadsdata. En bidragande orsak till detta är att de kostnader 
för olika åldersgrupper som ligger till grund för nuvarande modell inte 
helt kunnat rensas från sådana kostnader som reglerades vid Ädel-
reformen vilken genomfördes från år 1992. Den tyngst vägande faktorn, 
ej samboende, förändras inte alls eftersom den hämtats från FoB 1990. 
På grund av bortfall i FoB 1990 redovisas dessutom en något för hög 
andel ej samboende för främst Stockholmsregionen som därmed får en 
överskattning av vårdkostnaderna i modellen. Utredningens uppföljning 
visar således att nuvarande modell inte är hållbar över tiden och att den 
dessutom är alltför beroende av en enskild faktor som inte är möjlig att 
uppdatera årligen. Utredningen föreslår därför att nuvarande modell för 
kostnadsutjämning för hälso- och sjukvård ersätts med en modell som 
bygger på registrerade vårdbehov eller vårdkonsumtion för olika grupper 
av befolkningen. 
Regeringen delar utredningens slutsatser att nuvarande hälso- och 
sjukvårdsmodell bör ersättas med en modell som på ett bättre sätt 
återspeglar skillnaderna i hälso- och sjukvårdsbehov och dessutom 
bygger på ett aktuellare underlag än den nuvarande modellen. Några 
remissinstanser, bl.a. Socialstyrelsen, anser att man bör avvakta med 
genomgripande förändringar tills bättre kostnads- och verksamhetsdata 
föreligger. Mot bakgrund av de redovisade problemen med nuvarande 
modell anser regeringen emellertid att det vore orimligt att inte nu 
genomföra några förändringar. Regeringen ansluter sig därför till 
utredningens förslag men vill framhålla vikten av att modellen blir 
föremål för en fortsatt uppföljning, utvärdering och utveckling. Bland 
annat bör storstädernas och glesbygdens speciella förhållanden 
uppmärksammas. Genom de införanderegler som regeringen föreslår för 
landsting blir de årliga förändringarna begränsade och fullt genomslag av 
en ny hälso- och sjukvårdsmodell sker först på längre sikt.
Ny hälso- och sjukvårdsmodell
Den modell som utredningen utvecklat består av två delar, dels en som 
avser behov och kostnader som kan hänföras till s.k. vårdtunga grupper, 
dels en som avser behov och kostnader för övriga ca 95 procent av 
befolkningen. 
Kostnadsunderlagen i modellerna utgörs av faktiska vårdkostnader per 
individ i Malmöhus läns landsting år 1995. I dessa kostnader ingår såväl 
sluten som öppen sjukhusansluten vård samt primärvård. Privat 
sjukhusvård har mycket liten omfattning i Malmöhus läns landsting. För 
att förekomsten av privat vård inte skall medföra att vårdkostnaderna blir 
underskattade har de två kommuner där primärvård av mer betydande 
omfattning sker vid privata husläkare/vårdcentraler, exkluderats vid 
beräkningar av genomsnittskostnader. Detta innebär att 
genomsnittskostnaden i modellen innefattar en genomsnittlig nivå av 
privat vård.
Vårdtunga grupper
Utredningen har valt ut åtta sjukdomsgrupper ur Socialstyrelsens sluten- 
vårdsregister. Till dessa har lagts gruppen personer med hiv för vilken 
helt separata beräkningar har gjorts. De stora grupperna personer med 
diabetes och astma vårdas i stor utsträckning i den öppna vården och 
primärvården och ingår inte i Socialstyrelsens register. Det har därför 
inte varit möjligt att få en heltäckande och korrekt redovisning av dessa 
patientgrupper, varför de inte heller omfattas av modellen. Detta har 
vissa remissinstanser framfört som en brist.
Antalet personer som vid bearbetningen av Socialstyrelsens 
slutenvårdsregister kom att hänföras till en eller flera av de angivna 
vårdtunga grupperna uppgick till knappt fem procent av befolkningen. I 
Malmöhus läns landsting, för vilket det finns heltäckande kostnadsdata, 
svarar dessa fem procent av befolkningen för 38 procent av den totala 
sjukvårdskostnaden.
Det finns samband mellan personers socioekonomiska förhållanden 
t.ex. utbildning och yrkesbakgrund och risken för att de drabbas av någon 
av de sjukdomar som hänförs till de vårdtunga grupperna. När 
sjukdomen väl är ett faktum är emellertid skillnaderna i genomsnittlig 
vårdkostnad mycket liten mellan olika socioekonomiska grupper. Det är 
därför tillräckligt att endast fördela de vårdtunga grupperna efter kön och 
ålder.
Hiv-patienter är en liten grupp, som antalsmässigt inte kan beräknas 
utifrån Socialstyrelsens register. Gruppen har genomsnittligt höga 
vårdkostnader och en mycket ojämn fördelning i landet. En särskild 
modell har därför utvecklats för att inkludera patientgruppen bland de 
vårdtunga grupperna.
Den genomsnittliga vårdkostnaden för personer i någon av de 
vårdtunga grupperna uppgår, oavsett ålder, kön och grupp till 54 500 
kronor per år.
Övrig befolkning
Eftersom en stor del av de personer som ges den mest kostnadskrävande 
vården har hänförts till någon av de vårdtunga grupperna, blir 
genomsnittskostnaden för de övriga 95 procenten av befolkningen endast 
4 200 kronor per invånare och år. Totalt svarar gruppen för ca 60 procent 
av de sammanlagda vårdkostnaderna. Sambanden mellan vårdkostnad 
och socioekonomiska bakgrundsfaktorer blir också mindre tydliga när 
man exkluderar de vårdtunga grupperna. 
Bland dem som inte tillhör någon vårdtung grupp har män en 
genomsnittligt högre vårdkostnad än kvinnor. Undantag gäller dock i de 
åldrar då kvinnor föder barn. Ogifta och tidigare gifta män har betydligt 
högre vårdkostnader än gifta män. Motsatsen gäller för unga kvinnor, där 
de gifta har en högre andel som föder barn och därmed får högre 
vårdkostnader. I de flesta åldersgrupper har låginkomsttagare högre 
vårdkostnader än genomsnittet. Detta gäller dock inte ungdomar, 
eftersom många av dessa är studerande. Samma förhållande gäller när 
den del av befolkningen som inte tillhör någon vårdtung grupp delas upp 
med hänsyn till förvärvsarbete. Det är små skillnader i vårdkonsumtion 
mellan förvärvsarbetande och ej förvärvsarbetande ungdomar, medan de 
ej förvärvsarbetande i åldrarna 30-60 år har nära tre gånger så hög 
genomsnittskostnad som de förvärvsarbetande i motsvarande åldrar.
De samband som finns mellan olika bakgrundsfaktorer och 
vårdkonsumtionen är komplexa men av stor betydelse. De måste därför 
beaktas även om det innebär att dataunderlaget blir omfattande och 
modellen komplicerad. Utredningen har valt att bygga på sex faktorer, 
nämligen kön, ålder, civilstånd, sysselsättningsstatus, inkomst och 
boendetyp. Dessa faktorer är var och en indelade i två eller flera klasser. 
Utifrån denna uppdelning fördelas befolkningen i Malmöhus läns 
landsting i 890 delgrupper för vilka en genomsnittlig vårdkostnad 
beräknas. För varje landsting räknas antalet personer per delgrupp fram 
och multipliceras med den beräknade genomsnittskostnaden för 
respektive delgrupp. Den sammanlagda kostnaden för alla delgrupperna 
beräknas och divideras sedan med det antal personer i landstinget som ej 
hänförts till någon vårdtung grupp. 
Studier som utredningen låtit göra visar att vissa grupper av invandrare 
har sämre hälsa och därmed större vårdbehov än genomsnittet. Studier av 
vårdkonsumtionen visar emellertid inte att den faktiska 
vårdkonsumtionen för dessa grupper är högre. Utredningen har därför 
valt att inte beakta faktorn etnicitet i hälso- och sjukvårdsmodellen. 
Jämställdhetsaspekterna bör analyseras vidare. 
Sjukvård i gles bebyggelsestruktur
Beräkningen av merkostnader för hälso- och sjukvård i glesbygd baseras 
i nuvarande kostnadsutjämning på befolkningens avstånd till 
länssjukhuset. Huvuddelen av sjukhusvården i glesbygdsregionerna 
bedrivs emellertid på en nivå som snarast motsvarar länsdelssjukhus. 
Förutsättningarna för primärvården och länsdelssjukhusen beaktas endast 
indirekt. Den metod som används för att räkna upp fågelvägsavståndet 
till att motsvara vägavstånd som används i Norrlands inland ger i vissa 
fall betydande överskattningar av faktiskt avstånd och därmed också för 
högt beräknade merkostnader. 
Regeringen anser att merkostnader för gles bebyggelsestruktur skall 
kompenseras i sjukvårdsmodellen. Den nuvarande metoden behöver 
emellertid utvecklas. Beräkningarna av landstingens merkostnader för att 
bedriva hälso- och sjukvård i mindre orter och glesbygd bör delas upp i 
fyra huvudkomponenter, nämligen sjukhusansluten vård, primärvård, 
ambulansverksamhet och ersättningar för sjukresor.
För den sjukhusanslutna vården utgår beräkningarna från kostnaderna 
för att driva ett akutsjukhus med jourkedjor inom kirurgi, medicin, 
anestesi och röntgen samt, där avstånden är långa till alternativa sjukhus, 
även kostnader för BB. För att beakta strukturella förutsättningar i form 
av bebyggelsestruktur och befolkningsunderlag har en fiktiv lokalisering 
av sjukhus gjorts. Merkostnader har sedan beräknats för de sjukhus som 
får ett summerat befolkningsunderlag mellan 25 000 och 75 000 
personer.
För primärvården har merkostnader för gles bebyggelsestruktur 
beräknats uppkomma där befolkningsunderlaget (färre än 5 600 personer) 
är otillräckligt för en vårdcentral med tre läkare.
Merkostnader för ambulansverksamhet beräknas uppkomma då 
ambulansstationer måste drivas med ett befolkningsunderlag på mindre 
än 10 000 personer. 
Beräkningarna av merkostnader för reseersättningar i gles bebyggelse 
baseras på ett underlag rörande resekostnader som Landstingsförbundet 
har tagit fram. 
De föreslagna förändringarna i kostnadsutjämningen rörande 
vårdbehov och gles bebyggelsestruktur fångar inte upp de merkostnader 
för hälso- och sjukvård som bedöms föreligga i de befolkningsmässigt 
minsta landstingen. Mot denna bakgrund anser regeringen att nuvarande 
kompensation för landsting med en befolkning under 200 000 invånare 
bör  bibehållas.
Genom de föreslagna förändringarna minskar omfördelningen från ca 
2,8 till ca 1,2 miljarder kronor.
7.2.7 Kollektivtrafik
Regeringens bedömning: Nuvarande beräkningsmodell för 
kollektivtrafik ersätts. Kostnadsutjämningen beräknas länsvis utifrån 
faktorerna gleshet, arbetspendling och tätortsstruktur. De beräknade 
standardkostnaderna reduceras med 25 procent och fördelas med 50 
procent till kommunerna och 50 procent till landstinget inom 
respektive län. Fördelningen mellan kommunerna inom länen sker 
efter den faktiska kostnadsfördelningen för kollektivtrafik. 
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet landsting anser att den föreslagna 
kollektivtrafikmodellen är acceptabel. Ett stort antal kommuner har 
synpunkter på denna del av kostnadsutjämningen. Många kommuner och 
landsting utanför storstadsregionerna ifrågasätter om kostnaden för 
kollektivtrafik över huvud taget skall betraktas som en strukturell 
kostnad och menar att den borde utgå ur kostnadsutjämningen eller 
kompenseras på en lägre nivå. I storstadsregionerna anser de flesta 
kommuner och landsting att kostnaderna bör kompenseras fullt ut. 
Landstingsförbundet och vissa andra remissinstanser anser vidare att 
fördelningen mellan landstinget och kommunerna i respektive län skall 
ske efter den faktiska kostnadsfördelningen.
Skälen för regeringens bedömning: Kommuner och landsting delar 
på finansieringsansvaret för kollektivtrafiken och den ingår i nuvarande 
kostnadsutjämning eftersom den tillgodoser ett regionalt behov av 
framför allt arbetsresor. Behovet av kollektivtrafik beaktas därför för 
både kommunerna och för landstingen i en gemensam modell. 
Kostnadsutjämningen beräknas i dag per län utifrån de fyra faktorerna 
gleshet, täthet, en-/flerkärnighet samt förekomst av skärgård. De 
ingående faktorernas vikter fastställdes utifrån kommunernas och 
landstingens sammanlagda kostnader för kollektivtrafik per län år 1992 
enligt dåvarande länsindelning. De beräknade standardkostnaderna per 
län reduceras därefter med 25 procent för att inte skillnader i servicenivå 
skall påverka utjämningen. Inom länen fördelas utjämningsbidraget eller 
utjämnings-avgiften lika mellan landstinget och kommunkollektivet. 
Fördelningen mellan kommunerna beräknas efter respektive kommuns 
andel av de faktiska kostnaderna i länet år 1992. En årlig uppräkning av 
de beräknade standardkostnaderna har gjorts med nettoprisindex (NPI). 
Den nuvarande utjämningsmodellen för kollektivtrafik gav 
ursprungligen en förhållandevis hög förklaringsgrad till de 
kostnadsskillnader som fanns mellan länen år 1992. För vissa län var 
dock skillnaden mellan faktisk och i modellen beräknad kostnad redan 
inledningsvis relativt stor. Kollektivtrafikmodellens utfall har legat 
förhållandevis stabilt mellan åren eftersom de ursprungliga 
beräkningarna endast räknats om med hänsyn till förändringen av NPI. 
Under åren efter 1992 har emellertid kommunernas och landstingens 
faktiska nettokostnader för kollektivtrafik sjunkit på riksnivå i såväl fasta 
som löpande priser, främst till följd av effektiviseringar genom ökad 
upphandling och ökade biljettintäkter. Kostnadsutjämningen har 
därigenom fått en större omsättning än vad som motiveras av de faktiska 
kostnadsskillnaderna för kollektivtrafiken. Nya beräkningar utifrån 
senare års kostnadsdata på länsnivå visar också att modellens 
förklaringsgrad sjunkit och att en del av de ingående faktorerna inte 
längre uppfyller de statistiska kraven. De nuvarande faktorerna uppfyller 
heller inte de statistiska kraven när modellen testats på 1998 års nya 
länsindelning.
I olika sammanhang, bl.a. i remissvaren på utredningen, har kritik 
riktats mot att man valt faktorer som förklarar faktiska 
kostnadsskillnader, utan att ifrågasätta om dessa beror på struktur eller 
servicenivå. Många synpunkter har framförts på vilken 
kompensationsgrad i kostnadsutjämningen som är lämplig med hänsyn 
till skillnader i servicenivå och strukturkostnader. Vissa remissinstanser 
har också framfört att kollektivtrafiken inte bör ingå i 
kostnadsutjämningen. Frågan om fördelningen av bidrag/avgift mellan 
kommuner och landsting inom respektive län har också tagits upp, bl.a. 
av Landstingsförbundet. 
Regeringen anser att kollektivtrafikkostnader i stor utsträckning är att 
betrakta som strukturellt betingade och att den nuvarande lösningen, att i 
ett första steg beräkna kostnadsutjämningen på länsnivå, bör bibehållas. 
Den modell som används för att beräkna standardkostnaderna på länsnivå 
behöver dock utvecklas samtidigt som den måste anpassas till den nya 
länsindelningen i Skåne och Västra Götaland. 
Enligt regeringens bedömning bör standardkostnaderna beräknas 
utifrån faktorerna gleshet, andelen av länets befolkning som 
arbetspendlar över kommungränser samt andelen av länets befolkning 
som bor i tätorter med minst 20 000 invånare. Gleshetsmåttet är identiskt 
med det som ingår i den nuvarande utjämningsmodellen, men har 
uppdaterats med aktuellare data. De nya faktorerna avser att spegla 
behovet av arbetsresor och behovet av kollektivtrafik i större tätorter. För 
att åstadkomma en bättre anpassning av kostnadsutjämningen till de 
faktiska kostnadsskillnaderna bör kostnadsnivån i utjämningen årligen 
stämmas av mot de faktiska kostnaderna för kollektivtrafik i landet.
Utbudet av kollektivtrafik varierar mellan olika delar av landet. 
Förutsättningarna att bedriva kollektivtrafik och möjligheterna att t.ex. 
utnyttja kollektivtrafiken för dagliga arbetsresor skiljer sig åt mellan 
storstadsregioner och andra delar av landet. Utredningen har emellertid 
inte funnit något användbart underlag för att bedöma hur stor del av 
kostnadsskillnaderna som beror på skillnader i servicenivå. Regeringen 
anser att de beräknade standardkostnaderna därför bör reduceras med 25 
procent även i fortsättningen.
Den nuvarande principen att fördela utjämningsbidraget/-avgiften med 
hälften vardera mellan kommunerna och landstinget inom respektive län 
utgår från den genomsnittliga huvudmannaskapsfördelningen för 
kollektivtrafiken i landet. Fördelningen i flertalet län avviker emellertid 
från den genomsnittliga. Den största avvikelsen finns i Stockholms län, 
där landstinget svarar för hela finansieringen. Regeringen anser inte att 
det har framkommit tillräckligt starka skäl för att nu föreslå en generell 
förändring av hur bidraget/avgiften i utjämningen skall fördelas mellan 
huvudmännen. Detta är en fråga som bör avgöras inom respektive län 
med den faktiska kostnadsfördelningen som en väsentlig utgångspunkt. 
Även principerna för fördelningen mellan kommunerna inom länen, dvs. 
efter den faktiska kostnadsfördelningen för kollektivtrafik, bör 
bibehållas.
Genom de föreslagna förändringarna minskar omfördelningen mellan 
kommunerna från ca 800 till ca 630 miljoner kronor. Omfördelningen 
mellan landstingen minskar från ca 650 till ca 500 miljoner kronor.
7.3 Verksamheter och kostnadsslag där uppdateringar 
görs
Regeringens bedömning: Uppdateringar av delar av underlaget för 
kostnadsutjämningen görs för följande verksamheter: barnomsorg, 
grundskola, svagt befolkningsunderlag, byggkostnader och 
högskoleutbildning.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser anser att utredningens  
förslag är acceptabla.
Skälen för regeringens bedömning:
Barnomsorg
I nuvarande utjämning beaktas andelen barn i åldersgruppen 1-9 år och 
behovet av barnomsorg. Barnomsorgsbehovet beräknas med hjälp av 
föräldrarnas förvärvsfrekvenser, kommunens skattekraft, begränsad 
uppåt till 127 procent av medelskattekraften och ett täthetsmått. Alla 
faktorer utom täthetsmåttet uppdateras årligen. Faktorernas vikter baseras 
på 1992 års förhållanden och har hittills inte ändrats. 
Barnomsorgsbehovet, som det mäts i nuvarande utjämningsmodell, avser 
att beakta såväl skillnader i barnens vistelsetider som kostnadsskillnader 
mellan olika barnomsorgsformer. Sedan år 1992 har både andelen 
inskrivna barn i barnomsorgen och barnens vistelsetider ökat. 
Ökningarna har varit genomsnittligt större i kommuner som i början av 
1990-talet hade ett relativt litet utbud av barnomsorg. Denna förändring 
kan bl.a. vara en effekt av den barnomsorgslag som infördes år 1995, 
vilken ger barn till förvärsarbetande, studerande och barn med särskilda 
behov lagstadgad rätt till barnomsorg från och med ett års ålder.
Utredningens uppföljning pekar på att utfallet av nuvarande 
utjämningsmodell avviker från det faktiska barnomsorgsbehovet. 
Behoven i kommuner med hög skattekraft och täthet överskattas medan 
behoven i främst kommuner med låg skattekraft och låga värden på den 
använda täthetsfaktorn underskattas. En jämförelse mellan redovisade 
kostnader och i utjämningen beräknade standardkostnader visar 
motsvarande mönster. Modellen, som den utformades år 1992, har enligt 
utredningens bedömning inte helt speglat förändringarna av det faktiska 
barnomsorgsbehovet. Själva metoden att beräkna barnomsorgsbehovet 
bedöms emellertid på ett tillfredsställande sätt återspegla variationerna i 
barnomsorgsbehov mellan kommunerna. Faktorerna förvärvsfrekvens, 
skattekraft och täthet förklarar på ett tillfredsställande sätt skillnaderna i 
uppmätt barnomsorgsbehov.
Faktorerna skattekraft och täthet har kritiserats i olika sammanhang, 
bl.a. i remissvaren på tidigare utredningsförslag. Utredningen har dock 
funnit att båda faktorerna bidrar starkt till att förklara variationerna i 
barnomsorgsbehovet mellan kommuner och att ingen av faktorerna kan 
uteslutas utan att förklaringsgraden sjunker betydligt. Sambandet med 
barnomsorgsbehovet är emellertid svagt vid mycket låga och mycket 
höga nivåer på skattekraft och täthet. Modellens precision kan förbättras 
om skattekraften begränsas uppåt till, som i nuvarande modell, 127 
procent av medelskattekraften men även nedåt till 80 procent. Även 
genomslaget av det använda täthetsmåttet bör begränsas både uppåt och 
nedåt. Effekten av begränsningarna blir att barnomsorgsbehovet som 
helhet skattas bättre och att behovet särskilt i kommuner med lägst 
skattekraft och täthet skattas bättre än i nuvarande modell. 
Bland andra Svenska Kommunförbundet anser att de föreslagna 
förändringarna när det gäller skattekraftens och täthetens betydelse är väl 
motiverade, dels mot bakgrund av den kritik som riktats mot dessa 
faktorer, dels mot bakgrund av att modellens träffsäkerhet förbättras av 
en sådan justering. Den övervägande andelen kommuner anser att 
utredningens förslag är acceptabelt. Några kommuner anser att etnicitet, 
social struktur, arbetslöshet och glesbygd borde beaktas i modellen.
Regeringen delar utredningens uppfattning att nuvarande 
utjämningsmodell för barnomsorgen bör bibehållas, men att de av 
utredningen förordade förändringarna genomförs. Det innebär att de 
olika faktorernas vikter fastställs med utgångspunkt från ett aktuellare 
underlag när det gäller kommunernas faktiska barnomsorgsbehov, 
förvärvsfrekvenser, skattekraft och täthet. Data om förvärvsfrekvenser 
kommer fortsättningsvis att inhämtas från SCB:s registerbaserade 
arbetsmarknadsstatistik eftersom de hittills använda 
barnomsorgsundersökningarna inte längre görs. En uppdatering med 
aktuellare kostnadsdata för olika åldrar görs liksom en uppdatering av 
kostnadsvikterna för olika omsorgsformer. Genom de föreslagna 
förändringarna minskar omfördelningen från ca 2,6 till ca 2,4 miljarder 
kronor. Merkostnader för barn med utländsk bakgrund avses bli 
kompenserade i den särskilda kostnadsutjämning för barn och ungdom 
med utländsk bakgrund som regeringen föreslår (se avsnitt 7.1.1).
De från år 1998 i skollagen införda förskoleklasserna bör beaktas i 
kostnadsutjämningen när dataunderlag finns tillgängligt. Beslut om 
ändrade regler för förskolan och skolbarnsomsorgen kan föranleda 
förändringar i utjämningssystemet. 
Byggkostnader
I nuvarande kostnadsutjämning beaktas skillnader i byggkostnader 
mellan olika regioner i landet. Differentieringen mellan olika regioner 
baseras på faktiska byggkostnader för gruppbyggda småhus under 
perioden 1985-1992. Utredningen har föreslagit att skillnader i 
byggkostnader inte bör ingå i kostnadsutjämningen fr.o.m. år 2000. 
Svenska Kommunförbundet och Boverket m.fl. anser, till skillnad från 
utredningen, att byggkostnader bör finnas kvar i 
kostnadsutjämningen,och att dessa bör uppdateras med aktuellare 
uppgifter om byggkostnader. 
Regeringen har tidigare (se avsnitt 6.3) redovisat sin bedömning att 
skillnaderna i byggkostnader mellan olika delar av landet kan betraktas 
som strukturella i den meningen att de är opåverkbara för den enskilda 
kommunen och således bör kompenseras i utjämningssystemet. 
Underlaget för utjämningen behöver emellertid aktualiseras och baseras 
på motsvarande underlag för olika regioner under perioden 1993-1997. 
Det statistiska underlaget för Norrland är emellertid begränsat för denna 
period, vilket inte möjliggör en uppdelning på en kust- och en 
inlandsregion. Därför har samma relation antagits mellan kust och inland 
som i nuvarande utjämning för skillnader i byggkostnader. 
Genom de föreslagna förändringarna minskar omfördelningen från ca 
400 till ca 350 miljoner kronor.
Grundskola
Genom kostnadsutjämningen beaktas skillnader i behov av 
grundskoleutbildning till följd av skillnader i åldersstrukturen, skillnader 
i behovet av modersmålsundervisning samt merkostnader för små skolor 
och skolskjutsar till följd av gles bebyggelsestruktur. Data om 
åldersstruktur och andel barn med utländskt medborgarskap har hittills 
uppdaterats årligen. Beräkningen av merkostnader för gles 
bebyggelsestruktur baseras fortfarande på var skolbarnen var bosatta i 
början av 1990-talet. Övervägande delen av kommunerna samt 
Skolverket anser att grundskolemodellen är acceptabel. Viss kritik har 
riktats mot metoden att beakta merkostnader för barn med utländsk 
bakgrund.
Regeringen delar utredningens bedömning att den nuvarande 
utjämningsmodellen för grundskolan i princip bör bibehållas oförändrad 
men att de förändringar som skett i elevernas geografiska fördelning 
inom kommunen bör beaktas genom en uppdatering av beräkningen av 
merkostnader vid gles bebyggelsestruktur. En modell för beräkning av 
kostnader för bebyggelsestrukturen har utvecklats av utredningen i 
samarbete med Glesbygdsverket. 
I nuvarande utjämning för grundskolan finns ett kommungruppsvis tak 
för de beräknade skolskjutskostnaderna per kommun. Beräkningen av 
skolskjutskostnaderna bör dock få slå igenom fullt ut för samtliga 
kommuner eftersom det finns stora skillnader i bebyggelsestruktur 
mellan kommuner inom en och samma kommungrupp. Därigenom 
beaktas den enskilda kommunens faktiska bebyggelsestruktur på ett 
bättre sätt. Det leder bl.a. till minskat bidrag till kommuner med liten yta 
och högre bidrag till t.ex. förortskommuner med utspridd befolkning och 
skärgård, större städer med utspridd befolkning och ytstora 
landsbygdskommuner. För flertalet kommuner blir förändringen relativt 
liten, men i några fall sker relativt stora förändringar. 
Merkostnader för grundskoleelever med utländsk bakgrund, utöver 
kostnader för modersmålsundervisning och svenska som andra språk, 
avses bli kompenserade i den särskilda kostnadsutjämning för 
merkostnader för barn och ungdom med utländsk bakgrund som 
regeringen föreslår (se avsnitt 7.1.1).
Genom de föreslagna förändringarna ökar omfördelningen från ca 2,4 
till ca 2,5 miljarder kronor.
Svagt befolkningsunderlag
Kommuner med svagt befolkningsunderlag kompenseras i det nuvarande 
utjämningssystemet för strukturella merkostnader som inte täcks av 
övriga verksamhetsanknutna modeller i utjämningssystemet. Långa 
avstånd försämrar förutsättningarna för interkommunalt samarbete. Ett 
svagt befolkningsunderlag innebär också att kommunerna får ta på sig ett 
större ansvar för att samhällsservicen i stort skall kunna upprätthållas.
I nuvarande utjämning har beräkningarna baserats på data om det 
regionala befolkningsunderlaget (inom 90 kilometers radie), det lokala 
befolkningsunderlaget (inom 30 kilometers radie) samt kommunens egen 
folkmängd. Befolkningsunderlaget avser bosättningsmönstret år 1992.
Regeringen delar utredningens uppfattning att beräkningarna bör 
aktualiseras vad gäller befolkningens bosättningsmönster och baseras på 
faktiskt vägavstånd i stället för fågelvägsavstånd. 
Antalet kommuner som får tillägg på grund av svagt 
befolkningsunderlag förändras inte genom dessa uppdateringar, men det 
belopp som omfördelas blir knappt tio procent lägre än i nuvarande 
utjämning. För ett antal kommuner med glest vägnät eller geografiska 
barriärer blir tillägget något större än i nuvarande system. På motsatt sätt 
får ett antal kommuner med väl utbyggt vägnät till större orter i 
omgivande region sänkta tillägg.
Genom de föreslagna förändringarna minskar omfördelningen från ca 
600 till ca 530 miljoner kronor.
Högskoleutbildning
Kostnadsutjämningen för landstingens högskoleutbildning baseras på 
antalet årsstudieplatser vid vårdhögskolorna i respektive landsting. 
Antalet platser multipliceras med en beräknad genomsnittlig kostnad per 
plats. Någon differentiering med hänsyn till olika utbildningslinjer sker 
inte.
Den genomsnittliga nettokostnaden per årsstudieplats i riket ligger 
väsentligt under den genomsnittskostnad som används i 
utjämningssystemet. Variationerna i kostnad per plats är dock betydande. 
Dessa variationer torde i hög grad återspegla skillnader i vilken typ av 
vårdutbildningar som de olika vårdhögskolorna anordnar. 
Efter det att nuvarande utjämningssystem infördes har flertalet 
landsting träffat avtal med statliga högskolor och universitet om 
överflyttning av den vårdhögskoleutbildning som tidigare bedrevs vid 
vårdhögskolorna. Finansieringsansvaret för dessa vårdutbildningar 
åligger dock fortfarande respektive landsting. I avtalen regleras 
landstingens ersättningar till de statliga högskolorna/universiteten för 
grundutbildning, forskning och forskningsanknuten utbildning.
De avtal som trätt i kraft under år 1998 omfattar ca 60 procent av det 
totala antalet helårsstudenter inom vårdutbildningen i riket. En 
genomgång av avtalen visar att variationen i ersättningarna är stor. I 
genomsnitt avser ca 10 procent av ersättningen forskning och 
forskningsanknuten utbildning.
Vidare skall utjämningen baseras på landstingens nettokostnader för 
ersättning till statliga högskolor/universitet avseende vårdutbildningen 
istället för den genomsnittliga kostnaden för antalet årsstudieplatser. 
Utjämningen bör omfatta kostnader för grundutbildning samt forskning 
och forskningsanknytning i anslutning till utbildningen. 
Detta ger en sänkning av genomsnittskostnaden per helårsstudent från 
65 510 kronor till 51 800 kronor i 1998 års prisnivå. Regeringen anser 
också att utjämningen bör baseras på begreppet helårsstudenter i stället 
för årsstudieplatser.
Det finns skäl att utforma utjämningssystemet för vårdutbildningen så 
att det bygger på samma definitioner och kostnadsbegrepp som det spe-
cialdestinerade statsbidraget. Detta innebär att utjämningssystemet bör 
ses över om reglerna för statsbidraget ändras.
Genom de föreslagna förändringarna minskar omfördelningen från ca 
150 till ca 120 miljoner kronor.
7.4 Övriga delar av kostnadsutjämningen
För övriga verksamheter och kostnadsslag i kostnadsutjämningen 
föreslås inga förändringar. Det gäller vatten och avlopp, gator och vägar, 
administration och räddningstjänst i glesbygd samt 
uppvärmningskostnader. Utredningen har följt upp alla delar i 
kostnadsutjämningen och resultatet har redovisats i betänkandet, där man 
även har motiverat varför man inte ansett att förändringar bör göras. 
Remissinstanserna anser i mycket hög utsträckning att förslagen i dessa 
delar är acceptabla.
7.5 Sammanfattning av verksamheter, kostnadsslag och 
faktorer i kostnadsutjämningen
Med regeringens förslag kommer kostnadsutjämningen att omfatta 
följande verksamheter och kostnadsslag. Av sammanställningen framgår 
även de faktorer som ligger till grund för beräkningen i respektive 
utjämningsmodell.
Verksamhet/kostnadsslag
   Faktorer
Kommuner
Barnomsorg
Åldersstruktur, föräldrarnas förvärvsfrekvens, skattekraft 
och befolkningstäthet
Grundskola
Åldersstruktur, glesbygd samt barn med finskt och 
utomnordiskt medborgarskap
Gymnasieskola
Åldersstruktur, bebyggelsestruktur och programval
Äldreomsorg
Åldersstruktur, könsfördelning, yrkesbakgrund, 
civilstånd, utländsk bakgrund och glesbygd
Individ- och familjeomsorg
Ensamstående kvinnor i åldern 18-44 år med barn, 
flyktingar och nära anhöriga som vistats i landet 3-9 år 
samt övriga utrikes födda från länder utanför EU och 
Norden som vistats i Sverige 0-19 år, arbetssökande 
utan ersättning från a-kassa och KAS, män i åldern 25-
64 år med låg inkomst samt befolkningstäthet
Vatten och avlopp
Gleshet i bebyggelsen och geotekniska förhållanden
Gator och vägar
Trafik- och klimatberoende slitage
Byggkostnader
Index baserat på faktiska kostnader
Uppvärmningskostnader
Index baserat på faktiska kostnader
Kallortstillägg
Beräknade merkostnader
Administration, resor och 
räddningstjänst
Folkmängd, invånare per km2 och tätortsgrad
Näringslivs- och sysselsätt-
ningsfrämjande åtgärder
Arbetslöshet och konjunkturberoende åtgärder 
Befolkningsminskning
Befolkningsminskning under de senaste 10 åren samt 
befolkningsminskning och minskning av antalet barn i 
åldern 7-15 år under de tre senaste åren
Svagt befolkningsunderlag
Befolkning inom 37,5 resp. inom 112,5 kilometers 
vägavstånd
Barn och ungdomar med 
utländsk bakgrund
Andel personer 0-19 år med minst en förälder född 
utanför EU och Norden
Landsting
Hälso- och sjukvård
Personer i vårdtunga grupper samt övrig befolkning 
uppdelad efter kön, ålder, civilstånd, 
sysselsättningsstatus, inkomst och boendeform, gles 
bebyggelsestruktur och tillägg för små landsting
Högskoleutbildning
Inskrivna helårsstudenter
Kallortstillägg
Beräknade merkostnader
Verksamheter med delat huvudmannaskap
Kollektivtrafik
Tätortsstruktur, arbetspendling och gleshet
8 Införandet av de föreslagna förändringarna
8.1 Inledning
I detta avsnitt redovisas utfallet av de förändringar som regeringen 
föreslår i kostnadsutjämningen samt förslag till begränsning av 
bidragsförändringarna. Utfallet redovisas för enskilda landsting samt 
länsvis och kommungruppsvis för kommuner. Effekterna av 
förändringarna redovisas dels utan och dels med de föreslagna 
införandereglerna. Preliminära beräkningar av de sammantagna utfallet 
för enskilda kommuner och landsting av regeringens förslag till 
förändringar i utjämningssystemet redovisas i en särskild rapport Förslag 
till förändringar i utjämningssystemet för kommuner och landsting enligt 
regeringens proposition 1998/99:89 - preliminära utfallsberäkningar (Ds 
1999:16). I denna rapport visas också utfallet i kostnadsutjämningen på 
verksamheter och kostnadsslag för enskilda kommuner och landsting.
8.2 Effekter av förändringarna i kostnadsutjämningen
I nuvarande kostnadsutjämning erhåller de tre nordligaste landstingen 
och Stockholms läns landsting de största bidragen per invånare. Flertalet 
övriga landsting betalar en avgift i kostnadsutjämningen.
I nuvarande kostnadsutjämning är det kommunerna i de tre nordligaste 
länen samt kommunerna i Stockholms län som i genomsnitt erhåller de 
största bidragen per invånare. I flertalet övriga län betalar kommunerna i 
genomsnitt en avgift i kostnadsutjämningen. Skillnaderna mellan 
enskilda kommuner inom de olika länen kan emellertid vara mycket 
stora. Utifrån ett kommungruppsperspektiv är det storstäder och 
glesbygdskommuner som erhåller bidrag medan övriga grupper betalar 
avgifter. I genomsnitt betalar förortskommuner och större städer högst 
avgifter. Även inom de olika kommungrupperna kan emellertid 
skillnaderna mellan enskilda kommuner vara relativt stora. 
Genom de föreslagna förändringarna i kostnadsutjämningen förändras 
de enskilda kommunernas och landstingens avgifter respektive bidrag i 
kostnadsutjämningen. I följande tabeller redovisas utfallet år 1999 av 
dels nuvarande kostnadsutjämningen dels kostnadsutjämningen med de 
förändringar regeringen föreslår. 
Med nuvarande kostnadsutjämning avses de faktiska 
utjämningsbidragen/avgifterna exklusive den del som gäller 
inkomstutjämning för år 1999 för respektive kommun och landsting. De 
beräknade bidragen/avgifterna som blir resultatet av de föreslagna 
förändringarna är emellertid preliminära, och beräknade i 1999 års nivå. 
Utfallet i kostnadsutjämningen redovisas i tabellerna 1 och 2, exklusive 
både nuvarande och föreslagna införanderegler.
Tabell 1. Kostnadsutjämning för kommuner respektive landsting enligt 
nuvarande och föreslagna regler. Utjämningsbidrag och -avgift länsvis år 
1999. Exklusive införanderegler. Kronor per invånare
Landsting
Kommuner
Län
Nuvarande 
utjämning
Föreslagen 
utjämning
Nuvarande 
utjämning
Föreslagen 
utjämning
Stockholm
1174
25
1248
477
Uppsala
-1178
-751
-951
-830
Södermanland
-731
-107
-569
-355
Östergötland
-752
-438
-478
-541
Jönköping
-1026
-311
-707
-562
Kronoberg
-1242
-234
-909
-600
Kalmar
-758
-27
-742
-381
Gotland
1082
1325
139
949
Blekinge
-256
138
-1580
-1263
Skåne
-407
-72
-485
-132
Halland
-1665
-880
-1454
-759
Västra Götaland
-347
72
-193
-72
Värmland
229
207
-480
-269
Örebro
-261
279
45
-51
Västmanland
-596
-539
-517
-749
Dalarna
-193
-291
151
235
Gävleborg
455
423
-304
-210
Västernorrland
26
223
-393
-138
Jämtland
1633
772
2571
3010
Västerbotten
896
457
471
729
Norrbotten
2061
1286
1458
1534
Med de förändringar i kostnadsutjämningen som regeringen föreslår får 
de tre nordligaste landstingen relativt stora bidragsminskningar, men de 
får även efter förändringen de högsta bidragen per invånare i landet. 
Stockholms läns landsting får en bidragsminskning på över 1 000 kronor 
per invånare. Flertalet övriga landsting får minskade avgifter eller ökade 
bidrag. 
I förhållande till utredningens förslag får landstingen i Norrbottens och 
Västerbottens län ökade bidrag beroende på att hela det tidigare kallorts-
tillägget behålls i regeringens förslag. Övriga landsting får, i förhållande 
till utredningens förslag, en marginell bidragsminskning/avgiftsökning 
genom den nämnda modifieringen. Det förändrade utfallet beror 
huvudsakligen på de föreslagna förändringarna i utjämningsmodellen för 
hälso- och sjukvård men i viss mån också på förändringarna i 
kolletivtrafikmodellen.
Kommunerna i Stockholms län får de största 
bidragsminskningarna/avgiftsökningarna genom de föreslagna 
förändringarna i kostnadsutjämningen. Efter förändringarna får 
kommunerna i länet ett bidrag på i genomsnitt ca 500 kronor per 
invånare. Kommunerna i Västmanlands, Örebro och Östergötlands län 
får vissa bidragsminskningar. Övriga län får i genomsnitt högre bidrag i 
kostnadsutjämningen genom förändringarna.
I förhållande till utredningens förslag får kommunerna i Stockholms, 
Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län samt invandrartäta 
kommuner högre bidrag eller lägre avgift. Det beror på de modifieringar 
som gjorts i regeringens förslag när det gäller kallortstillägg, skillnader i 
byggkostnader och barn med utländsk bakgrund. Flertalet kommuner i 
Syd- och Mellansverige får, i förhållande till utredningens förslag, en 
bidragsminskning på upp till 150 kronor per invånare genom de nämnda 
modifieringarna.
Tabell 2. Kostnadsutjämning för kommuner enligt nuvarande och 
föreslagna regler. Genomsnittligt utjämningsbidrag och -avgifter per 
kommungrupp år 1999. Exklusive införanderegler. Kronor per invånare.
Kommungrupp
Nuvarande utjämning
Föreslagen utjämning
Storstäder
2 150
1 501
Förorter
-477
-674
Större städer
-793
-865
Medelstora städer
-652
-467
Industrikommuner 
-528
-361
Landsbygdskommuner
-291
530
Glesbygdskommuner
4 482
5303
Övriga större kommuner
-479
-150
Övriga mindre kommuner
-448
-23
Bidragen minskar med i genomsnitt ca 600 kronor per invånare för 
gruppen storstäder. Glesbygdskommuner och storstäder blir även efter de 
föreslagna förändringarna de största bidragsmottagarna. För 
förortskommuner och större städer leder de föreslagna förändringarna till 
vissa bidragsminskningar/avgiftsökningar. Övriga kommungrupper får 
högre bidrag eller lägre avgifter i kostnadsutjämningen genom 
förändringarna. De största förändringarna beror på utfallet av den 
föreslagna utjämningsmodellen för individ- och familjeomsorg, men 
också förändringarna vad gäller kollektivtrafik, barnomsorg och 
äldreomsorg har betydelse för förskjutningarna mellan län och 
kommungrupper. För enskilda kommuner har även förändringar och 
uppdateringar i andra delar av kostnadsutjämningen stor betydelse för 
utfallet.
8.3 Begränsning av bidragsförändringarna
Regeringens förslag: Effekterna av förändringarna i 
utjämningssystemet får slå igenom successivt fr.o.m. år 2000 under en 
period av fem år. 
Med bidragsökning eller bidragsminskning avses skillnaden mellan 
bidrag/avgift år 1999 enligt nuvarande utjämningssystem inklusive 
gällande införandetillägg och bidrag/avgift samma år enligt 
regeringens förslag men utan införanderegler. Införandereglerna avser 
inte sådana bidragsförändringar som beror på förändringar i 
skattekraft och struktur, vilka slår igenom vid den årliga 
uppdateringen av utjämningssystemet. 
Under införandetiden begränsas bidragsökningarna och 
bidragsminskningarna enligt följande:
Kommuner 
Den sammanlagda bidragsminskningen under införandeperioden åren 
2000-2004 begränsas till 1 000 kronor per invånare genom ett fast 
införandetillägg. För kommuner som till följd av omläggningen år 
1996 haft en bidragsminskning under perioden 1996-1999, begränsas 
den totala bidragsminskningen för hela perioden 1996-2004 till 1 200 
kronor per invånare. För de kommuner vars skattekraft år 1993 
översteg garantinivån i det statliga utjämningssystemet begränsas den 
totala bidragsminskningen för hela perioden 1996-2004 till 3 000 
kronor per invånare.
Genom ett rörligt införandetillägg begränsas den årliga 
bidragsminskningen under införandeperioden till 200 kronor per 
invånare.
För kommuner med bidragssökningar överstigande 200 kronor per 
invånare begränsas denna genom ett rörligt införandeavdrag så att 
bidragsökningen under införandeperioden blir högst 200 kronor per 
invånare och år. 
Landsting
Den sammanlagda bidragsminskningen under införandeperioden åren 
2000-2004 begränsas till 600 kronor per invånare genom ett fast 
införandetillägg. För de landsting som till följd av omläggningen år 
1996 haft en bidragsminskning under perioden 1996-1999, begränsas 
den totala bidragsminskningen för hela perioden 1996-2004 till 720 
kronor per invånare. 
Genom ett rörligt införandetillägg begränsas den årliga 
bidragsminskningen under införandeperioden till 120 kronor per 
invånare. 
För landsting med bidragssökningar överstigande 120 kronor per 
invånare begränsas denna genom ett rörligt införandeavdrag så att 
bidragsökningen under införandeperioden blir högst 120 kronor per 
invånare och år. 
Utredningens förslag: Utredningen föreslår att fasta införandetillägg 
skall ges till kommuner och landsting med större bidragsminskningar för 
att begränsa den totala bidragsminskningen till följd av förändringarna i 
kostnadsutjämningen. Genom de fasta införandetilläggen skulle enligt 
utredningens förslag den totala bidragsminskningen under resterande fyra 
år av den åttaårig införandeperioden fram till år 2003 begränsas till 1 000 
kronor per invånare för kommuner och till 600 kronor per invånare för 
landsting. Genom rörliga införandetillägg och införandeavdrag föreslås 
den årliga förändringen till följd av systemomläggningen under den 
återstående införandeperioden begränsas för kommunerna till 250 och för 
landstingen till 150 kronor per invånare och år. Bidragsförändringar som 
beror på förändringar i skattekraft och struktur föreslås som nu få slå 
igenom vid den årliga uppdateringen av utjämningssystemet.
Remissinstanserna: En klar majoritet av kommuner och landsting 
anser att de av utredningen föreslagna införandereglerna är acceptabla. 
Flera remissinstanser, bl.a. Svenska Kommunförbundet och 
Landstingsförbundet, efterlyser ett klarläggande när det gäller vad som 
skall ske med de fasta införandereglerna efter år 2003. Flera 
remissinstanser, främst i skogslänen, anser att den totala 
bidragsminskningen som tillåts från år 1996 och framåt är för stor och 
bör begränsas. Exempelvis förespråkas en frysning av införandereglerna 
på den nivå som gäller år 2000.
Skälen för regeringens förslag: De föreslagna förändringarna i 
utjämningssystemet bör träda i kraft den 1 januari 2000. Förändringarna 
leder till relativt stora effekter i kostnadsutjämningen för många 
kommuner och landsting. År 2000 har hälften av den åttaåriga 
införandeperioden för nuvarande utjämningssystem förflutit. Infasningen 
av systemet med dess nuvarande utformning har då inte avslutats för de 
kommuner och landsting som fick stora bidragsminskningar vid 
omläggningen år 1996. Kommuner som fick bidragsökningar vid 
omläggningen är dock helt infasade år 2000 liksom landstingen.
De föreslagna förändringarna i utjämningssystemet ger upphov till nya 
bidragsförändringar, både ökningar och minskningar, inte minst för 
landstingen. 
För att även fortsättningsvis undvika drastiska effekter för enskilda 
kommuner och landsting är det nödvändigt att effekterna av de 
föreslagna förändringarna tillåts slå igenom först efter hand. För att 
bibehålla en stabilitet i de förändringar som omläggningarna av 
utjämningssystemet gett upphov till anser regeringen att nya 
införanderegler i så stor utsträckning som möjligt bör utformas i enlighet 
med de nu gällande. Vid införandet av nuvarande system gavs de 
kommuner som fick allra störst bidragsminskningar en särskild 
behandling genom att bidragsminskningen begränsades till 2 000 kronor 
per invånare genom fasta införandetillägg. För kommuner med stora 
bidragsminskningar vid införandet av nuvarande system år 1996 har fram 
t.o.m. år 1999 högst 1 000 kronor per invånare tillåtits slå igenom. 
Motsvarande belopp för landstingen är 600 kronor per invånare. 
Regeringen föreslår att införandeperioden förlängs till år 2004, dvs. 
med ytterligare ett år jämfört med nuvarande regler och med 
utredningens förslag. De sammanlagda bidragsförändringarna under den 
femåriga införandeperioden fram till år 2004 begränsas till 1000 kronor 
per invånare för kommuner och till 600 kronor per invånare för landsting. 
Bidragsförändringen mäts som skillnaden mellan bidrag/avgift år 1999 
enligt nuvarande system inklusive fast och rörligt införandetillägg och 
bidrag/avgift samma år enligt regeringens förslag men utan 
införandetillägg. För de kommuner och landsting som till följd av 
införandet av nuvarande system år 1996 fick bidragsminskningar föreslår 
regeringen att den totala bidragsminskningen för hela perioden 1996-
2004 begränsas till 1 200 kronor per invånare. Motsvarande begränsning 
för landstingen föreslås bli 720 kronor per invånare. För de kommuner 
respektive landsting som fick bidragsminskningar vid införandet av 
nuvarande system beaktas således den del av denna bidragsminskning 
som fallit ut fram t.o.m. år 1999 vid beräkningen av det fasta 
införandetillägget.
Det innebär att de kommuner och landsting som fick stora 
bidragsminskningar vid den tidigare omläggningen får en ytterligare 
bidragsminskning på högst 200 respektive 120 kronor per invånare under 
hela införandeperioden. De årliga förändringarna, både vad gäller 
bidragsökningar och bidragsminskningar, föreslås begränsas till 200 
kronor per invånare för kommuner respektive 120 kronor för landsting. 
Kommuner och landsting med bidragsökningar överstigande 1 000 
respektive 720 kronor per invånare föreslås få ut resterande del av 
bidragsökningen under införandeperiodens sista år. 
För de kommuner vars skattekraft år 1993 översteg garantinivån i det 
statliga utjämningssystemet samma år begränsas den totala 
bidragsminskningen för hela perioden 1996-2004 till 3 000 kronor per 
invånare. 
Regeringen avser att inleda ett arbete med vad som skall ske efter 
införandeperiodens slut. Utgångspunkten är att förelägga riksdagen ett 
förslag i god tid före år 2004. Olika alternativa lösningar för att hantera 
de fasta införandetilläggen efter införandeperiodens slut skall prövas. 
Stor hänsyn kommer därvid att tas till den kommunala verksamhetens 
stora betydelse för sysselsättningen och den ekonomiska utvecklingen i 
de delar av landet som har en mindre gynnsam situation när det gäller 
befolknings- och näringslivsutveckling.
8.4 Ekonomiska konsekvenser av införandereglerna
8.4.1 Utfallet för kommuner och landsting
Genom de föreslagna införandereglerna dämpas effekterna av de 
föreslagna förändringarna i kostnadsutjämningen betydligt för de 
kommuner och landsting som får större förändringar i sina bidrag eller 
avgifter i kostnadsutjämningen. Det framgår av tabellerna 3 och 4, där 
effekterna av de föreslagna förändringarna i kostnadsutjämningen 
kompletterats med effekten av de fasta införandetilläggen för berörda 
kommuner och landsting. Den redovisade förändringen motsvarar den 
sammanlagda bidragsförändring som sker fram till år 2004. Den årliga 
förändringen blir lägre. Redovisningen avser den förändring som sker 
fram till år 2004 jämfört med det verkliga utfallet i kostnadsutjämningen, 
inklusive införanderegler, för år 1999.
Tabell 3. Förändringar i kostnadsutjämningen för kommuner respektive 
landsting jämfört med nuvarande utjämning inklusive införandetillägg. 
Bidrag och avgift länsvis år 1999. Exklusive respektive inklusive fasta 
införandetillägg. Kronor per invånare.
Landsting
Kommuner
Län
Exklusive fasta 
införandetillägg
Inklusive fasta 
införandetillägg
Exklusive fasta 
införandetillägg
Inklusive fasta 
införandetillägg
Stockholm
-1 149
-600
-984
-625
Uppsala
427
427
95
104
Södermanland
624
624
213
213
Östergötland
314
314
-60
-56
Jönköping
715
715
145
145
Kronoberg
1 008
1008
311
311
Kalmar
656
656
364
364
Gotland
243
243
810
810
Blekinge
394
394
301
301
Skåne
285
285
298
335
Halland
498
498
694
694
Västra Götaland
386
386
120
120
Värmland
-22
-22
10
93
Örebro
540
540
-175
-115
Västmanland
57
57
-385
-237
Dalarna
-98
-98
-471
-86
Gävleborg
-32
-32
-472
-194
Västernorrland
-401
-120
-588
-125
Jämtland
-957
-120
442
442
Västerbotten
-771
-120
-235
4
Norrbotten
-1 074
-120
-1 987
-106
Genom de fasta införandetilläggen begränsas bidragsminskningen för 
Stockholms läns landsting till 600 kronor per invånare under 
införandeperioden fram till år 2004. För övriga landsting som fram till år 
1999 haft bidragsminskningar på 600 kronor per invånare begränsas de 
fortsatta bidragsminskningarna under införandeperioden till 120 kronor 
per invånare. Det innebär att effekterna för de fyra nordligaste 
landstingen, av vilka tre får minskade bidrag i kostnadsutjämningen 
genom regeringens förslag, begränsas till en bidragsminskning på 120 
kronor per invånare. Jämfört med nuvarande system innebär det år 2004 
ett bidrag som är 480 kronor högre per invånare.
För kommuner som fram till år 1999 haft bidragsminskningar på 1 000 
kronor per invånare begränsas de fortsatta bidragsminskningarna under 
införandeperioden till 200 kronor per invånare. För kommuner som inte 
tidigare haft bidragsminskningar begränsas bidragsminskningen till 1 000 
kronor per invånare under införandeperioden fram till år 2004. För ett 
stort antal kommuner i Norrland och ett antal kommuner i Bergslagen 
begränsas bidragsminskningen till 200 kronor per invånare. Jämfört med 
nuvarande system innebär det år 2004 ett bidrag som är upp till 800 
kronor högre per invånare. 
Tabell 4. Förändring i kostnadsutjämningen för kommuner jämfört med 
nuvarande utjämning inklusive införandetillägg. Genomsnittliga bidrag 
och avgifter för kommungrupper år 1999. Exklusive respektive inklusive 
fasta införandetillägg. Kronor per invånare.
Kommungrupp
Exklusive fasta 
införandetillägg
Inklusive fasta 
införandetillägg
Storstäder
-652
-478
Förorter
-533
-206
Större städer
-246
-98
Medelstora städer
-130
141
Industrikommuner
-25
133
Landsbygdskommuner
788
788
Glesbygdskommuner
552
564
Övriga större kommuner
-29
130
Övriga mindre kommuner
253
337
På kommungruppsnivå begränsas bidragsminskningen för storstäderna 
med ca 200 kronor per invånare genom de fasta införandetilläggen.
8.4.2 Kostnaderna för införandereglerna
Det nuvarande utjämningssystemet är avsett att införas successivt under 
en period om åtta år. Den tekniska konstruktionen av införandereglerna 
innebär att de bidragsförändringar som uppstod till följd av systemet 
minskas med särskilda införandetillägg och -avdrag, som successivt 
trappas ned under införandeperioden. År 1999, då halva 
införandeperioden förflutit, är kommuner som fick bidragsökningar helt 
infasade genom att införandeavdragen har upphört från detta år. För 
landstingen tillämpades inga införandeavdrag.
För kommunerna kostar införandetilläggen i nuvarande system ca 1,8 
miljarder kronor, varav drygt 500 miljoner kronor för de fasta. De rörliga 
införandetilläggen, som uppgår till ca 1,3 miljarder kronor, är avsedda att 
successivt trappas ner för att helt försvinna från år 2003. För landstingen 
finns enbart rörliga införandetillägg på ca 500 miljoner kronor vilka 
också är avsedda att successivt trappas ner för att helt försvinna år 2003. 
Kostnaderna för införandereglerna finansieras inom utjämningssystemet 
genom en s.k. nivåjustering som i praktiken motsvarar ett lika stort 
avdrag för alla kommuner respektive landsting. Nivåjusteringen uppgår 
för år 1999 till 201 kronor per invånare för samtliga kommuner 
respektive 61 kronor per invånare för samtliga landsting.
Regeringens förslag till förändringar i kostnadsutjämningen ger 
upphov till förändringar av enskilda kommuners och landstings bidrag 
och avgifter i förhållande till nuvarande kostnadsutjämning. Dessutom 
föreslår regeringen förändringar av nivån på såväl de fasta som de rörliga 
införandetilläggen. Flertalet av de kommuner och landsting som genom 
de föreslagna förändringarna i kostnadsutjämningen får bidragsökningar 
kommer att få införandeavdrag. 
Kostnaderna för de fasta införandetilläggen ökar kraftigt för 
kommunerna dels till följd av att vissa kommuner får kraftiga 
bidragsminskningar dels på grund av att reglerna för att fasta 
införandetillägg skall utgå förändras. Kostnaderna för de fasta 
införandetilläggen i landstingssystemet blir av samma orsaker 
förhållandevis höga. 
Tabell 8.4.2  Kostnader för nuvarande och föreslagna införanderegler. 
Miljarder kronor. Preliminära beräkningar.
Nuvarande 
införanderegler
Förslagna 
införanderegler
2000
2003
2000
2003
2004
Kommuner, Tillägg
1,6
0,5
2,6
1,9
1,7
varav fasta
0,5
0,5
1,7
1,7
1,7
varav rörliga
1,1
0
0,9
0,2
0
Avdrag
0
0
1,1
0,1
0
Netto
1,6
0,5
1,6
1,7
1,7
Kr/inv
185
55
180
198
192
Landsting, Tillägg
0,4
0
2,4
1,8
1,6
varav fasta
0
0
1,6
1,6
1,6
varav rörliga
0
0
0,9
0,2
0
Avdrag
0
0
1,6
0,3
0
Netto
0,4
0
0,8
1,5
1,6
Kr/inv
50
0
88
170
177
Totalt
Netto
2,0
0,5
2,4
3,2
3,3
Kr/inv
235
55
268
368
369
Med de föreslagna förändringarna i kostnadsutjämningen och 
förändringarna av införandereglerna uppgår kostnaderna för 
införandereglerna det första året, dvs. år 2000 till ca 1,6 miljarder kronor 
för kommunerna och ca 800 miljoner kronor för landstingen. De exakta 
beloppen kan anges först när de definitiva beräkningarna enligt 
regeringens förslag har utförts för år 1999. 
Jämfört med nuvarande införanderegler innebär förslaget en begränsad 
kostnadsökning första året. Kostnaderna för införandereglerna i 
nuvarande system skulle emellertid komma att minska betydligt fram till 
införandeperiodens slut år 2003 genom att de rörliga införandetilläggen 
successivt skulle trappas ned och försvinna. Kostnaderna för de 
föreslagna införandereglerna ökar istället successivt under 
införandeperioden i takt med att införandeavdragen minskar för de 
kommuner och landsting som får ökade bidrag genom de föreslagna 
förändringarna i kostnadsutjämningen. Kostnaderna blir betydligt högre 
vid införandeperiodens slut. Det beror på att kostnaderna för de fasta 
införandetilläggen blir höga till följd av att de bidragsminskningar som 
tillåts slå igenom under införande-perioden begränsas. 
Jämfört med utredningens förslagna förändringar i kostnadsutjämning 
och förslag till införanderegler blir kostnaderna för införandereglerna 
med regeringens förslag ca 150 miljoner kronor lägre år 2000. Det beror 
på att omfördelningarna i kostnadsutjämningen dämpas något genom de 
förändringar regeringen föreslår, vilket å ena sidan ger ökade kostnader 
för alla, men å andra sidan avlastar införandereglerna genom att många 
kommuner får lägre bidragsminskningar. Från år 2001 uppstår 
merkostnader för införandereglerna jämfört med utredningens förslag. 
De ökar därefter successivt fram till år 2004 till följd av de mer 
långtgående begränsningarna av bidragsminskningarna. Dessa 
merkostnader finansieras inom utjämningssystemet men leder till vissa 
omfördelningar inom kommun- respektive landstingskollektivet. 
Regeringen föreslår i 1999 års ekonomiska vårproposition att de 
generella statsbidragen höjs med 300 miljoner kronor år 2001 och med 
710 miljoner kronor för år 2002 för att underlätta införandet av 
förändringarna i utjämningssystemet. 
De föreslagna förändringarna i utjämningssystemet för kommuner och 
landsting leder till att omslutningen i systemet, dvs. både 
utjämningsbidrag och utjämningsavgifter, minskar. Omslutningen för år 
2000 beräknas preliminärt komma att uppgå till 18,4 miljarder kronor 
vilket är 2,1 miljarder kronor lägre än under år 1999. De föreslagna 
förändringarna är emellertid neutrala för såväl kommunsektorn som 
helhet som för statsbudgetens saldo. 
8.5 Jämställdhet mellan män och kvinnor
Kommun- och landstingssektorn svarar för en betydande del av 
sysselsättningen. Närmare hälften av de förvärvsarbetande kvinnorna är 
anställda inom kommuner och landsting. Motsvarande andel bland 
männen uppgår till 11 procent. Utfallet av inkomst- och 
kostnadsutjämningen påverkar naturligtvis det ekonomiska utrymmet för 
enskilda kommuner och utfallet av de föreslagna förändringarna kan bli 
sådant att kommuner/landsting med vitt skilda förhållanden vad gäller 
arbetstillfällen för kvinnor påverkas positivt eller negativt av 
utjämningssystemet.
Utbudet av kommunal och landstingskommunal service har stor 
betydelse för individers och hushålls levnadsförhållanden. Män och 
kvinnor är i olika utsträckning beroende av den kommunala servicen, 
men utjämningssystemet är utformat så att det skall vara neutralt i dessa 
avseenden. Utjämningssystemet syftar till att skapa likvärdiga 
ekonomiska förutsättningar för kommuner och landsting att upprätthålla 
och utveckla de skilda verksamheterna, men avvägningen mellan olika 
verksamheter liksom val av utbudsnivå och kvalitet beslutas av de 
enskilda kommunerna och landstingen. 
Utbudsnivån och kvaliteten i barnomsorgen har stor betydelse för 
barnhushållen. Utjämningsmodellen för barnomsorgen syftar till att ge 
kommunerna likartade ekonomiska förutsättningar att ordna 
barnomsorgen, medan varje kommun beslutar om nivå och kvalitet i 
servicen. 
Behov av stöd från kommunerna inom ramen för individ- och 
familjeomsorgen beror främst på den ekonomiska situationen, där 
inkomster och arbetslöshet väger tungt. Ensamstående kvinnor med barn 
är en särskilt utsatt grupp och andelen ensamstående mödrar är också en 
faktor som direkt ingår i beräkningsmodellen. 
De studier om den äldre befolkningens hälsa och vårdbehov som ligger 
till grund för kostnadsutjämningen för äldreomsorgen visar tydligt på 
skillnader i behov mellan män och kvinnor. Kvinnor har dessutom högre 
medellivslängd än män, vilket innebär att andelen kvinnor är väsentligt 
högre än andelen män i de äldsta åldersgrupperna. Det finns inga större 
skillnader i kommunernas kostnader för äldreomsorg bland ogifta män 
jämfört med ogifta kvinnor. Däremot är vårdkostnaderna för gifta män 
markant lägre jämfört med gifta kvinnor, vilket främst beror på att 
männen vårdas hemma av hustrun i betydligt större utsträckning än tvärt 
om. Förutom att kvinnor har längre medellivslängd är mannen ofta äldre 
än hustrun och drabbas genomsnittligt sett tidigare av ohälsa. Troligen 
betyder emellertid det traditionella könsrollsmönstret mycket för att 
förklara dessa skillnader. 
Utjämningen för grundskolan beräknas efter antal barn i 
grundskoleåldrarna, och utredningen har inte funnit grund för att bedöma 
att det skulle föreligga några skillnader i kostnader för pojkar respektive 
flickor. Inom gymnasieskolan finns det dock skillnader i linjeval mellan 
pojkar och flickor som fångats upp av att antal elever och genomsnittliga 
kostnaderna för skilda gymnasieprogram beaktats.
Inom hälso- och sjukvården beräknas systematiskt vårdkostnaderna 
separat för män och kvinnor och de skillnader som finns beaktas i 
modellen.
Högskoleutbildningen avser de tidigare vårdhögskolorna med mycket 
hög andel kvinnor bland eleverna. Vårdutbildning på högskolenivå har 
anordnats av alla landsting och det är väsentligt att bibehålla 
incitamenten för att anordna sådan vårdutbildning. 
Sammanfattningsvis beaktas i utjämningssystemet genomgående både 
kvinnors och mäns behov av service som kan innebära strukturella 
kostnadsskillnader mellan kommuner respektive landsting och där så 
varit befogat bygger kostnadsutjämningen på separata behovsberäkningar 
för män och kvinnor. I den fortsatta uppföljningen av 
utjämningssystemet, som regeringen föreslår, bör även fördjupade 
jämställdhetsanalyser göras i vissa delar av kostnadsutjämningen. Det 
gäller i första hand individ- och familjeomsorg, äldreomsorg samt hälso- 
och sjukvård. 
9 Uppföljning och utveckling av 
utjämningssystemet
Regeringens bedömning: En delegation tillsätts med uppgift att 
svara för en fortlöpande uppföljning av utjämningssystemet och att 
kontinuerligt utvärdera de enskilda delarnas träffsäkerhet samt lämna 
förslag till förändringar av olika faktorer i kostnadsutjämningen.
Ett antal frågor blir föremål för fortsatt utredning. Det gäller främst 
inkomstutjämningen, möjligheterna till förenklingar av systemet samt 
frågan om alternativa lösningar efter införandeperiodens slut. 
Utredningens förslag: Utjämningssystemet bör bli föremål för en 
fortsatt löpande uppföljning och utvärdering. Utredningen har dock inte 
lämnat förslag om i vilken form en fortsatt uppföljning bör ske.
Remissinstanserna: Många remissinstanser, bl.a. Svenska 
Kommunförbundet och Landstingsförbundet, understryker behoven av en 
fortlöpande uppföljning och utveckling av systemet.
Skälen för regeringens bedömning: Den uppföljning av 
utjämningssystemet som gjorts av Kommunala utjämningsutredningen 
visar att det finns ett stort behov av att löpande följa systemets utfall i 
förhållande till utvecklingen av den kommunala verksamheten. Det finns 
också ett behov av att successivt utveckla och ytterligare förbättra 
systemets träffsäkerhet och förmåga att skapa likvärdiga förutsättningar i 
enlighet med de grundläggande intentionerna.
Regeringen har i det föregående redovisat sina förslag och 
bedömningar av de förändringar som bör göras i utjämningssystemet från 
och med år 2000. Regeringen har också pekat på ett antal frågor som 
behöver belysas och analyseras ytterligare. En fråga som bör behandlas 
med förtur är befolkningsförändringarnas konsekvenser för den 
kommunala verksamheten. Det gäller även frågan om merkostnader för 
hälso- och sjukvård i storstadsregioner och i glesbygd beaktas på ett 
rimligt sätt i kostnadsutjämningen. Det finns också andra delar i 
kostnadsutjämningen som behöver följas och utvärderas vidare. Mot 
denna bakgrund avser regeringen att tillsätta en särskild delegation som 
skall svara för en fortlöpande uppföljning av utjämningssystemet och 
som kontinuerligt skall utvärdera de enskilda delarnas träffsäkerhet. 
Delegationen skall också kunna lämna förslag till sådana förändringar av 
olika faktorer i kostnadsutjämningen som anses påkallade utifrån 
uppföljnings- och utvärderingsarbetet.
Regeringen har också pekat på ett antal frågor av mer principiell 
karaktär. Det gäller främst frågan om de negativa marginaleffekterna i 
inkomstutjämningen, frågan om det är möjligt att göra systemet enklare 
och mer stabilt samt frågan om alternativa lösningar för tiden efter det att 
den föreslagna införandeperioden är slut, dvs. efter år 2004. Dessa frågor 
kommer att bli föremål för ett fortsatt utredningsarbete.  
Sammanfattning av utredningens förslag
Utredningen har haft i uppdrag att följa upp och utvärdera samt lämna 
förslag i syfte att utveckla det system för statsbidrag och utjämning för 
kommuner respektive landsting som trädde i kraft den 1 januari 1996. 
Utredningens uppdrag har i första hand gällt systemet för 
kostnadsutjämning.
Principiella utgångspunkter
Nuvarande utjämningssystem utgår från målen att skapa likvärdiga 
förutsättningar för alla kommuner och landsting i landet att kunna 
tillhandahålla sina invånare service oberoende av inkomstförhållanden 
och opåverkbara strukturella kostnader. Det sker genom en långtgående 
utjämning av skatteinkomster och genom att beakta strukturella 
merkostnader.
Utredningen har i sitt arbete utgått från målen om likvärdiga 
ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och landsting och att detta 
ställer krav på en långtgående utjämning av skatteinkomster och av 
strukturella kostnadsskillnader. Utredningen har också utgått ifrån att den 
utjämningsteknik som tillämpas i nuvarande utjämningssystem, den s.k. 
standardkostnadsmetoden, skall gälla även fortsättningsvis. Utredningen 
har vidare utgått från de nu gällande förutsättningarna att 
kostnadsutjämningen inte skall kompensera för skillnader i servicenivå, 
kvalitet, avgiftssättning och effektivitet. Vidare skall 
kostnadsutjämningen baseras på mätbara och för kommuner och 
landsting opåverkbara faktorer som mäter strukturella kostnadsskillnader.
Uppläggning av utredningsarbetet
Metoden för att beräkna kostnadsutjämningen är den s.k. 
standardkostnadsmetoden, som innebär att varje verksamhet och kostnad 
som ingår i utjämningen beräknas för sig med hjälp av en särskild 
delmodell. Varje delmodell baseras, för respektive verksamhet, på sådana 
faktorer som skall beakta strukturella behovs- och strukturella 
kostnadsskillnader. Uppbyggnaden av nuvarande kostnadsutjämning i ett 
flertal delmodellerhar varit en viktig utgångspunkt för uppläggningen av 
utredningsarbetet. En betydande del av utredningens arbete har inriktats 
på att följa upp kostnadsutjämningen verksamhetsvis för att bedöma i 
vilken utsträckning de nuvarande utjämningsmodellerna på ett 
tillfredsställande sätt tar hänsyn till de strukturella förhållanden som skall 
ligga till grund för utjämningen.
Redan det inledande uppföljningsarbetet pekade på att de nuvarande 
utjämningsmodellerna för vissa verksamheter kunde ha vissa brister 
tillföljd av dels samhällsutvecklingen, dels förändringar i verksamheterna 
eller i kostnaderna. För dessa påbörjades relativt tidigt ett parallellt arbete 
med att uppdatera de nuvarande modellerna men också att pröva om 
utjämningsmodeller med alternativa faktorer eller med en annan 
konstruktion bättre svarade mot målen för kostnadsutjämningen. För de i 
direktiven prioriterade verksamheterna (barnomsorg, individ- och 
familjeomsorg, hälso- och sjukvård och kollektivtrafik) har en lösning 
med en uppdatering ställts mot alternativa modeller baserade på helt eller 
delvis nya faktorer. 
Resultat av uppföljningen och förslag till förändringar
De största förändringarna som utredningen föreslår gäller 
verksamheterna individ- och familjeomsorg, hälso- och sjukvård samt 
kollektivtrafik. 
Vad gäller hälso- och sjukvården föreslås att nuvarande modell ersätts 
med en helt ny modellkonstruktion som baseras på dels antalet personer i 
vårdtunga grupper dels vårdkostnad för övriga befolkningen uppdelad 
efter kön, ålder, civilstånd, sysselsättningsstatus, inkomst och 
boendeform. Merkostnader på grund av gles bebyggelsestruktur beräknas 
för sjukhusvård, primärvård, ambulansverksamhet och sjukresor efter 
bosättningsmönster och befolkningsunderlag. 
För individ- och familjeomsorg ersätts nuvarande modell och beräknas 
istället utifrån ensamstående kvinnor med barn, utrikes födda flyktingar 
och nära anhöriga samt övriga utrikes födda från länder utanför Norden 
och EU, arbetslösa utan ersättning, andel män med låg inkomst samt ett 
täthetsmått. 
För kollektivtrafik föreslås att utjämningen baseras på faktorerna 
gleshet, arbetspendling och tätortsstruktur samtidigt som en anpassning 
av modellen görs till ändrad länsindelning. Principerna för fördelningen 
mellan kommuner och landsting inom länen och mellan kommuner 
bibehålls dock oförändrad. 
Utredningen föreslår att byggkostnader utgår ur kostnadsutjämningen 
och att nivån på kallortstillägget reduceras med 2 procentenheter. 
Vad gäller barnomsorgen föreslås att modellen bibehålls oförändrad 
utom vad gäller att genomslaget av faktorerna täthet och skattekraft 
begränsas och att kostnadsvikterna för olika omsorgsformer och 
ålderskategorier justerats efter aktuellare kostnadsunderlag.
I samtliga utjämningsmodeller, där befolkningens geografiska 
fördelning beaktas i kostnadsutjämningen, föreslås att nuvarande 
fågelvägsavstånd ersättas med faktiskt vägavstånd, samtidigt som ett 
aktuellare befolkningsunderlag används. 
Utjämningsmodellerna för grundskolan och svagt befolkningsunderlag 
aktualiseras enbart vad gäller bebyggelsestrukturen. 
För äldreomsorgen föreslås dessutom att modellen kompletteras med de 
äldres etnicitet. För att möjliggöra en årlig uppdatering byts även faktorn 
sam-/ensamboende ut mot civilstånd. Vidare uppdateras de äldres 
yrkesbakgrund utifrån ett aktuellt befolkningsregister. 
För gymnasieskolan föreslås att inackorderingstillägget i nuvarande 
modell ersätts med en faktor som beaktar bebyggelsestrukturen. 
Beträffande befolkningsminskning föreslås en komplettering så att 
kommuner där både befolkningen och antalet grundskolebarn minskat 
erhåller en ytterligare ersättning utöver den i nuvarande modell. 
Underlaget för utjämningen för näringslivs- och sysselsättningsåtgärder 
breddas till att omfatta arbetslösa och personer i samtliga 
konjunkturberoende åtgärder. Gränsen för att erhålla ersättning höjs. 
Utjämningen för högskoleutbildning bibehålls oförändrad, men 
anpassas till att huvuddelen av landstingen överenskommit med statliga 
universitet och högskolor att bedriva utbildningen. 
Vad gäller de nuvarande utjämningsmodellerna för gator och vägar, 
vatten och avlopp, administration och räddningstjänst samt 
uppvärmningskostnader föreslås inga förändringar.
Vad beträffar LSS-verksamet går en utjämning för närvarande inte att 
åstadkomma utan att denna baseras på för kommunerna påverkbara 
faktorer. En utjämning för LSS-verksamhet bör därför inte ske inom 
ramen för utjämningssystemet. Utredningen anser emellertid att 
skillnaderna mellan kommuner och mellan olika delar av landet i 
övertagna kostnader och i antalet personer med LSS-insatser är så stora 
att någon form av utjämning behövs. Utredningen föreslår att 
utjämningen sker genom särskilda statsbidrag.
Inkomstutjämningen
Utredningens principiella synpunkter på inkomstutjämningen rör främst 
de i vissa fall negativa marginaleffekter som kan uppkomma vid en 
långtgående inkomstutjämning. Vidare behandlas de negativa 
marginaleffekternas omfattning samt de alternativ som finns att begränsa 
eller helt eliminera dessa effekter. Utredningen anser att de olika 
lösningar som står till buds står i konflikt med dels målet om en 
långtgående utjämning dels målet om att den enskilda kommunen inte 
skall kunna påverka bidragets och avgiftens storlek. Utredningen har inte 
hittat några nya lösningar utöver de redan kända och nöjer sig med att 
redovisa problemets omfattning och konstatera att denna brist i systemet 
tills vidare kvarstår.
Utfallet av utredningens förslag till kostnadsutjämning
De högsta bidragen i kostnadsutjämningen utgår enligt förslaget till 
glesbygdskommuner och storstäder. De högsta bidragen får kommunerna 
i de tre nordligaste länen, Gotland samt kommunerna i Stockholms och 
Dalarnas län. För kommunerna uppstår det bidragsminskningar jämfört 
med nuvarande system framför allt i Stockholms men även i Norrbottens 
län. Övriga län får i genomsnitt ökade bidrag, men utfallet varierar för 
enskilda kommuner. De största bidragsökningarna i kostnadsutjämningen 
får landsbygds- och glesbygdskommuner. Storstäder och förorter får 
bidragsminskningar.
För landstingen utgår de högsta bidragen i kostnadsutjämningen enligt 
förslaget till landstingen i Norrland, Värmlands, Örebro och Stockholms 
län samt till Gotland. Samtliga landsting i Götaland får ökade bidrag. De 
största bidragsminskningarna får landstingen i Stockholms län och i de 
tre nordligaste länen.
Hur intäkterna förändras för enskilda kommuner och landsting beror i 
stor utsträckning på den sammantagna effekten av nuvarande 
införanderegler, utredningens förslag till förändringar i 
kostnadsutjämningen samt utredningens förslag till införanderegler. 
Införandet av de föreslagna förändringarna
För att undvika drastiska förändringar av bidragen till enskilda 
kommuner och landsting föreslår utredningen att förändringarna införs 
successivt under en fyraårsperiod till år 2003. De förändringar 
utredningen föreslår skall enligt direktiven införas från år 2000. Enligt 
direktiven är utredningen oförhindrad att föreslå sådana förändringar i de 
gällande införandereglerna med anledning av förslag till förändringar i 
kostnadsutjämningen.
Utredningens förslag leder till förändringar i bidrag och avgifter i 
kostnadsutjämningen i förhållande till nuvarande system. Samtidigt har 
år 2000 endast hälften av införandeperioden för nuvarande 
utjämningssystem förflutit, varför infasningen av nuvarande system för 
kommuner och landsting som fick större bidragsminskningar när 
nuvarande system infördes år 1996, inte har avslutats. 
För att även fortsättningsvis undvika drastiska effekter för enskilda 
kommuner och landsting till följd av förslaget är det nödvändigt att 
effekterna av systemomläggningen införs successivt. För att bibehålla en 
stabilitet i de förändringar som omläggningarna av utjämningssystemet 
gett upphov till anser utredningen att ett förslag till nya införanderegler 
bör överensstämma med de nu gällande i så stor utsträckning som 
möjligt. 
Utredningen föreslår att fasta införandetillägg skall utgå till kommuner 
och landsting med större bidragsminskningar för att begränsa den totala 
bidragsminskningen till följd av systemomläggningen. Genom de fasta 
införandetilläggen begränsas den totala bidragsminskningen under 
införandeperioden till 1 000 kronor per invånare för kommuner och till 
600 kronor per invånare för landsting. Genom rörliga införandetillägg 
och införandeavdrag begränsas den årliga förändringen till följd av 
systemomläggningen under införandeperioden till för kommunerna 250 
och för landstingen till 150 kronor per invånare och år. 
Bidragsförändringar som beror på förändringar i skattekraft och struktur 
föreslås som nu få slå igenom vid den årliga uppdateringen av 
utjämningssystemet.
Bidragsförändringen mäts som skillnaden mellan bidrag/avgift år 1999 
enligt nuvarande system inklusive fast och rörligt införandetillägg och 
bidrag/avgift samma år enligt utredningens förslag men utan 
införandetillägg. Införandereglerna bör år 1999 fastställas för hela 
införandeperioden. Beloppen per kommun respektive landsting bör låsas 
för hela införandeperioden för att skapa stabilitet i förutsättningarna. 
Det närmare utfallet av de föreslagna införandereglerna kan beräknas 
först under år 1999 när utfallet av nuvarande utjämningssystemet för 
detta år fastställts och utfallet av utjämningssystemet enligt utredningens 
förslag för år 1999 har beräknats.
Fortsatt uppföljning av systemet
Utredningen föreslår att utjämningssystemet bör bli föremål för en 
fortsatt löpande uppföljning och utvärdering. Utredningen avstår dock 
ifrån att lämna förslag om i vilken form en fortsatt uppföljning bör ske.
Kommunala utjämningsutredningens lagförslag
1             Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1515) om 
utjämningsbidrag till kommuner och landsting
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1515) om 
utjämningsbidrag till kommuner och landsting att 3 § skall ha följande 
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
	3 §
För varje kommun 
beräknas standardkostnad 
för barnomsorg, 
äldreomsorg, individ- och 
familjeomsorg, grundskola, 
gymnasieskola, vatten och 
avlopp, gator och vägar, 
näringslivs- och 
sysselsättningsfrämjande 
åtgärder, byggkostnader, 
uppvärmningskostnader, 
kallortstillägg, merkostnader 
till följd av 
befolkningsminskning och 
svagt befolkningsunderlag 
samt administration, resor 
och räddningstjänst.
För varje kommun 
beräknas standardkostnad 
för barnomsorg, 
äldreomsorg, individ- och 
familjeomsorg, grundskola, 
gymnasieskola, vatten och 
avlopp, gator och vägar, 
näringslivs- och 
sysselsättningsfrämjande 
åtgärder, 
uppvärmningskostnader, 
kallortstillägg, merkostnader 
till följd av 
befolkningsminskning och 
svagt befolkningsunderlag 
samt administration, resor 
och räddningstjänst.
För varje landsting beräknas standardkostnad för hälso- och 
sjukvård, högskoleutbildning och kallortstillägg. 
Standardkostnad beräknas också för kollektivtrafik. Kostnaden 
fördelas mellan kommuner och landsting enligt bestämmelser som 
regeringen meddelar.
                      
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
2             Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1516) om 
utjämningsavgift för kommuner och landsting
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1516) om 
utjämningsavgift för kommuner och landsting att 3 § skall ha följande 
lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
	3 §
För varje kommun 
beräknas standardkostnad 
för barnomsorg, 
äldreomsorg, individ- och 
familjeomsorg, grundskola, 
gymnasieskola, vatten och 
avlopp, gator och vägar, 
näringslivs- och 
sysselsättningsfrämjande 
åtgärder, byggkostnader, 
uppvärmningskostnader, 
kallortstillägg, merkostnader 
till följd av 
befolkningsminskning och 
svagt befolkningsunderlag 
samt administration, resor 
och räddningstjänst.
För varje kommun 
beräknas standardkostnad 
för barnomsorg, 
äldreomsorg, individ- och 
familjeomsorg, grundskola, 
gymnasieskola, vatten och 
avlopp, gator och vägar, 
näringslivs- och 
sysselsättningsfrämjande 
åtgärder, 
uppvärmningskostnader, 
kallortstillägg, merkostnader 
till följd av 
befolkningsminskning och 
svagt befolkningsunderlag 
samt administration, resor 
och räddningstjänst.
För varje landsting beräknas standardkostnad för hälso- och 
sjukvård, högskoleutbildning och kallortstillägg. 
Standardkostnad beräknas också för kollektivtrafik. Kostnaden 
fördelas mellan kommuner och landsting enligt bestämmelser som 
regeringen meddelar.
                      
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
3             Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1517) om 
införande av lagen (1995:1514) om generellt 
statsbidrag till kommuner och landsting, lagen 
(1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och 
landsting och lagen (1995:1516) om utjämningsavgift 
för kommuner och landsting
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:1517) om införande av 
lagen (1995:1514) om generellt statsbidrag till kommuner och 
landsting, lagen (1995:1515) om utjämningsbidrag till kommuner och 
landsting och lagen (1995:1516) om utjämningsavgift för kommuner 
och landsting 
dels att 5 §, 7 §, 9–12 §§ och 14 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny bestämmelse, 15 §, av 
följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
5 §
Vad som i denna lag 
benämns bidragsminskning 
eller bidragsökning utgörs av 
skillnaden mellan 
referensbidraget enligt 4 § 
och summan av kommunens 
eller landstingets statsbidrag 
enligt lagen (1995:1514) om 
generellt statsbidrag till 
kommuner och landsting och 
bidrag eller avgift enligt 
lagen (1995:1515) om 
utjämningsbidrag till 
kommuner och landsting 
eller lagen (1995:1516) om 
utjämningsavgift för 
kommuner och landsting, om 
dessa lagar skulle ha gällt 
för år 1995.
Vad som i denna lag 
benämns bidragsminskning 
eller bidragsökning utgörs av 
kommunens eller 
landstingets bidrag eller 
avgift enligt lagen 
(1995:1515) om 
utjämningsbidrag till 
kommuner och landsting 
eller lagen (1995:1516) om 
utjämningsavgift för 
kommuner och landsting för 
år 1999 och motsvarande 
summa enligt de 
bestämmelser som träder i 
kraft den 1 januari 2000 om 
dessa bestämmelser skulle 
ha gällt för år 1999.
7 §
Den sammanlagda 
bidragsminskningen per år 
för åren 1996–2003 får 
uppgå till högst 2 000 kronor 
per invånare i kommunen 
den 1 november 1994. 
 För de kommuner vars 
uppräknade skattekraft för år 
1993 översteg garantinivån i 
det statliga 
utjämningsbidraget år 1993 
enligt lagen (1992:670) om 
statligt utjämningsbidrag till 
kommuner gäller att den 
sammanlagda 
bidragsminskningen per år 
för åren 1996–2003 får 
uppgå till högst 4 000 kronor 
per invånare i kommunen 
den 1 november 1994.
Den sammanlagda 
bidragsminskningen per år 
för åren 2000–2003 får 
uppgå till högst 1 000 kronor 
per invånare i kommunen 
den 1 november 1998. 
 För de kommuner vars 
uppräknade skattekraft för år 
1993 översteg garantinivån i 
det statliga 
utjämningsbidraget år 1993 
enligt lagen (1992:670) om 
statligt utjämningsbidrag till 
kommuner gäller att den 
sammanlagda 
bidragsminskningen per år 
för åren 2000–2003 får 
uppgå till högst 2 000 kronor 
per invånare i kommunen 
den 1 november 1998. 
9 §
En årlig begränsning av 
bidragsminskningen görs för 
de kommuner vars 
beräknade bidragsminskning 
överstiger 250 kronor per 
invånare. Dessa kommuner 
får ett rörligt 
införandetillägg, som uppgår 
till ett belopp som 
– för år 1996 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 250 
kronor,
– för år 1997 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 500 
kronor,
– för år 1998 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 750 
kronor,
– för år 1999 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 1 000 
kronor, 
– för år 2000 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 1 250 
kronor,
– för år 2001 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 1 500 
kronor, och 
– för år 2002 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 1 750 
kronor.
En årlig begränsning av 
bidragsminskningen görs för 
de kommuner vars 
beräknade bidragsminskning 
överstiger 250 kronor per 
invånare. Dessa kommuner 
får ett rörligt 
införandetillägg, som uppgår 
till ett belopp som motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 
– för år 2000, 250 kronor,
– för år 2001, 500 kronor 
och
– för år 2002, 750 kronor. 
10 §
En årlig begränsning av 
bidragsminskningen görs för 
de kommuner vars 
uppräknade skattekraft för år 
1993 översteg garantinivån i 
det statliga 
utjämningsbidraget år 1993 
enligt lagen (1992:670) om 
statligt utjämningsbidrag till 
kommuner. Dessa 
kommuner får ett rörligt 
införandetillägg, som uppgår 
till ett belopp som 
– för år 1996 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 500 
kronor, 
– för år 1997 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 1 000 
kronor, 
– för år 1998 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 1 500 
kronor, 
– för år 1999 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 2 000 
kronor, 
– för år 2000 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 2 500 
kronor, 
– för år 2001 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 3 000 
kronor, och 
– för år 2002 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 3 500 
kronor.
En årlig begränsning av 
bidragsminskningen görs för 
de kommuner vars 
uppräknade skattekraft för år 
1993 översteg garantinivån i 
det statliga 
utjämningsbidraget år 1993 
enligt lagen (1992:670) om 
statligt utjämningsbidrag till 
kommuner. Dessa 
kommuner får ett rörligt 
införandetillägg, som uppgår 
till ett belopp som motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och
– för år 2000, 500 kronor,
– för år 2001, 1000 
kronor och
– för år 2002, 1500 
kronor.
11 §
En begränsning av 
bidragsökningen görs från 
och med år 1996 till och med 
år 1998 för de kommuner 
som får en beräknad 
bidragsökning genom att 
dessa kommuner får ett 
rörligt införandeavdrag. Det 
rörliga införandeavdraget 
uppgår till ett belopp som 
– för år 1996 är 704 kronor 
eller, om bidragsökningen är 
mindre än 704 kronor, den 
faktiskt beräknade ökningen, 
– för år 1997 är 304 kronor 
eller, om bidragsökningen är 
mindre än 304 kronor, den 
faktiskt beräknade ökningen, 
och 
 – för år 1998 är 112 kronor 
eller, om bidragsökningen är 
mindre än 112 kronor, den 
faktiskt beräknade ökningen.
En begränsning av 
bidragsökningen görs från 
och med år 2000 till och med 
år 2002 för de kommuner 
som får en beräknad 
bidragsökning genom att 
dessa kommuner får ett 
rörligt införandeavdrag. Det 
rörliga införandeavdraget 
uppgår till ett för varje år 
bestämt belopp eller, om 
bidragsökningen är mindre 
än detta belopp den faktiskt 
beräknade ökningen. 
Beloppet är 
– för år 2000, 750 kronor, 
– för år 2001, 500 kronor 
och 
– för år 2002, 250 kronor.
12 §
Den sammanlagda 
bidragsminskningen per år 
för åren 1996–2003 får 
uppgå till högst 1 200 kronor 
per invånare i landstinget 
den 1 november 1994.
Den sammanlagda 
bidragsminskningen per år 
för åren 2000–2003 får 
uppgå till högst 600 kronor 
per invånare i landstinget 
den 1 november 1998.
14 §
En årlig begränsning av 
bidragsminskningen görs för 
de landsting vars beräknade 
bidragsminskning överstiger 
150 kronor per invånare i 
landstinget. Dessa landsting 
får ett rörligt 
införandetillägg, som uppgår 
till ett belopp som 
– för år 1996 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 150 
kronor, 
– för år 1997 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 300 
kronor, 
– för år 1998 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 450 
kronor, 
– för år 1999 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 600 
kronor, 
– för år 2000 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 750 
kronor, 
– för år 2001 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 900 
kronor, och 
– för år 2002 motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och 1 050 
kronor.
En årlig begränsning av 
bidragsminskningen görs för 
de landsting vars beräknade 
bidragsminskning överstiger 
150 kronor per invånare i 
landstinget. Dessa landsting 
får ett rörligt 
införandetillägg, som uppgår 
till ett belopp som motsvarar 
skillnaden mellan den 
beräknade 
bidragsminskningen, 
minskad med det fasta 
införandetillägget, och
– för år 2000, 150 kronor,
– för år 2001, 300 kronor 
och
– för år 2002, 450 kronor.
15 §
En begränsning av 
bidagsökningen görs från 
och med år 2000 till och med 
år 2002 för de landsting som 
får en beräknad 
bidagsökning genom att 
dessa landsting får ett 
rörligt införandeavdrag. Det 
rörliga införandeavdraget 
uppgår till ett för varje år 
bestämt belopp eller om 
bidagsökningen är mindre 
än detta belopp, den faktiskt 
beräknade ökningen. 
Beloppet är 
– för år 2000, 150 kronor, 
– för år 2001, 300 kronor 
och 
– för år 2002, 450 kronor.
                      
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2000.
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 31 mars 1999
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Åsbrink, Winberg, Ulvskog, Sahlin, von Sydow, 
Klingvall, Pagrotsky, Östros, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, 
Lejon, Lövdén
Föredragande: Statsrådet Lars-Erik Lövdén
Regeringen beslutar proposition 1998/99:89 Förändringar i 
utjämningssystemet för kommuner och landsting.
Prop. 1998/99:89
3
1
Prop. 1998/99:89
Prop. 1998/99:89
Bilaga 1
Prop. 1998/99:89
Bilaga 1
Prop. 1998/99:89
Bilaga 2
Prop. 1998/99:89
Bilaga 2
1
Prop. 1998/99:89
70