Post 1955 av 2512 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    2000/01:25 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    Lägesrapport i fråga om den ekonomiska brottsligheten
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
                
                
                
                    Dokument: Skr. 25
                
                
                
                Regeringens skrivelse 
2000/01:25
Lägesrapport i fråga om den ekonomiska 
brottsligheten
Skr. 
2000/01:25
Regeringen överlämnar denna skrivelse till riksdagen.
Stockholm den 26 oktober 2000
Göran Persson
	Thomas Bodström
	(Justitiedepartementet)
Skrivelsens huvudsakliga innehåll
Skrivelsen innehåller regeringens årliga rapport till riksdagen om läget 
beträffande den ekonomiska brottsligheten.
I skrivelsen redovisas översiktligt de åtgärder som vidtagits sedan 
föregående lägesrapport i oktober 1999 (skr. 1999/2000:22) inom 
ramen för regeringens strategi för samlade åtgärder mot den 
ekonomiska brottsligheten.
Till de åtgärder som behandlas hör utvecklingen av det brottsföre-
byggande arbetet, utvecklingen av det internationella arbetet, uppbygg-
naden av den nya myndighetsstrukturen samt forskning om ekonomisk 
brottslighet.
Vidare redovisas lagstiftningsarbete och andra åtgärder rörande bl.a.:
- förverkande
- handel med skalbolag
- insiderhandel
- penningtvätt
–	konkurstillsyn
–	varusmuggling
–	restaurangbranschen
–	miljöbalken
–	förorening från fartyg
Innehållsförteckning
1	Regeringens strategi mot den ekonomiska brottsligheten	1
2	Brottsutvecklingen	1
3	Inriktningen av det fortsatta reformarbetet	1
4	Det brottsförebyggande arbetet	1
5	Den nya myndighetsstrukturen	1
6	Lagstiftningsarbetet	1
6.1	Skattekontroll och annan offentlig kontroll	1
6.2	Bulvanförhållanden och stiftelser	1
6.3	Sanktionsregler	1
6.4	Internationell rättslig hjälp, sekretess och 
domstolsförfarandet	1
7	Det internationella arbetet	1
7.1	Inledning	1
7.2	Åtgärder inom ramen för EU-samarbetet	1
7.3 Annat internationellt arbete	1
8	Miljöbrottsbekämpningen	1
9	Forskning	1
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 oktober 2000	5
1	Regeringens strategi mot den ekonomiska 
brottsligheten
Regeringens strategi mot den ekonomiska brottsligheten ligger fast.
Regeringen beslutade i april 1995 om en strategi för samhällets sam-
lade åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. Strategin redovisades 
för riksdagen, som inte hade någon erinran mot innehållet (skr. 
1994/95:217, bet. 1994/95:JuU25, rskr. 1994/95:412).
Det övergripande målet är enligt strategin att påtagligt minska den 
ekonomiska brottsligheten genom åtgärder som utgör en kraftig 
förstärkning av samhällets samlade insatser mot sådan kriminalitet. 
Åtgärder skall vidtas som innebär en effektivisering när det gäller att 
förebygga, upptäcka, utreda och lagföra ekonomisk brottslighet. En ökad 
tonvikt skall läggas vid det förebyggande arbetet. I detta ligger bl.a. att 
kontrollen skall effektiviseras och att myndigheterna skall utveckla ett 
problemorienterat arbetssätt.
Kampen mot ekobrott är enligt strategin en prioriterad verksamhet för 
myndigheterna. Särskild vikt skall läggas vid att samordna myndig-
heternas prioriteringar och att utveckla samarbetet mellan myndigheter. 
En annan viktig fråga är att höja myndighetskompetensen. Näringslivet 
måste ta ett ökat ansvar i kampen mot ekobrotten bl.a. genom att 
utveckla affärsetik och egenkontroll.
För att genomföra dessa mål redovisades i skrivelsen till riksdagen ett 
brett åtgärdsprogram. Detta omfattar bl.a. förstärkt skattekontroll och 
förenklad skattelagstiftning, förbättrad myndighetsstruktur, 
gemensamma kontrollaktioner från myndigheterna, affärsetik och 
internkontroll inom näringslivet, snabbare utredning och process, 
effektivare rutiner i samband med konkurs, förbättrad lagstiftning om 
bolagsstyrelser m.m., sanering av utsatta branscher, effektivare 
lagstiftning om penningtvätt och effektivare sanktionsregler. 
Programmet omfattar också aktivt internationellt arbete bl.a. inom EU, 
ökad forskning, information till allmänheten samt effektivare styrning 
och uppföljning av myndigheternas verksamhet.
Inom regeringen svarar justitieministern för samordning av åtgärder 
mot den ekonomiska brottsligheten. För att biträda justitieministern i 
detta arbete inrättades i december 1994 regeringens 
ekobrottsberedning. Beredningen är numera en interdepartemental 
arbetsgrupp som består av tjänstemän från Justitie-, Finans- och 
Näringsdepartementen. En chefstjänsteman från Justitiedepartementet 
är ordförande.
Genomförandet av strategin mot ekonomisk brottslighet har omfattat 
ett stort antal projekt. De flesta av dessa syftar till att förbättra lag-
stiftningen eller att utveckla myndigheternas kompetens, arbetsmetoder 
och organisation. Ett viktigt steg togs när den nya myndighetsstrukturen 
för ekobrottsbekämpningen infördes den 1 januari 1998. En central roll 
i den nya strukturen intar Ekobrottsmyndigheten som då inrättades.
Utredningsarbetet har bedrivits och bedrivs i stor utsträckning inom 
kommittéväsendet, men regeringen har också i flera fall uppdragit åt 
myndigheter att utreda vissa frågor eller bedriva utvecklingsarbete, ofta 
med flera myndigheter i samverkan. En del utredningsarbete har också 
bedrivits inom Regeringskansliet, bl.a. i ekobrottsberedningen.
I ett antal fall har projekten nu avslutats exempelvis genom att ny 
lagstiftning har antagits och trätt i kraft. Andra projekt är på utrednings-
stadiet eller håller på att genomföras. Nya projekt tillkommer.
Regeringen redovisade i oktober 1996, 1997, 1998 och 1999 för 
riksdagen läget när det gäller den ekonomiska brottsligheten och 
genomförandet av strategin mot ekobrott (skr. 1996/97:49, bet. 
1996/97:JuU6, rskr. 1996/97:149, skr. 1997/98:38, bet. 
1997/98:JuU8, rskr. 1997/98:144, skr. 1998/99:25, bet. 1998/99: 
JuU9, rskr. 1998/99:178 och skr. 1999/2000:22, bet. 1999/2000:JU5, 
rskr. 1999/2000:125). I denna skrivelse redovisas utvecklingen efter det 
att den senaste skrivelsen avlämnades.
2	Brottsutvecklingen
Några huvudpunkter:
–	Det finns ett behov av bättre kunskap om den ekonomiska 
	brottsligheten och dess effekter.
–	Momsfusket, svart arbete och oredovisade inkomster tillhör de 
	områden som förtjänar särskild uppmärksamhet.
–	En stor del av den ekonomiska brottsligheten anmäls aldrig.
Statistiska uppgifter
Antalet anmälda ekobrottsärenden ökade under åren 1997 och 1998. 
Under 1999 minskade antalet anmälningar kraftigt. Framförallt är det 
anmälningarna från konkursförvaltarna som har minskat. Av betydelse är 
därvid att antalet konkurser minskat med 40 procent under perioden 
1996 till 1999. Antalet anmälda ärenden 1999 och preliminära uppgifter 
för första halvåret 2000 ligger något under anmälningsnivån 1996. 
Antalet penningtvättsärenden har mer än fördubblats från 1997 till 1999. 
Anmälningarna om insiderbrott från Finansinspektionen till Ekobrotts-
myndigheten har också ökat under denna tid.
Anmälningar om ekonomisk brottslighet domineras helt av anmäl-
ningar från skatteförvaltningen och konkursförvaltare. Dessa anmäl-
ningar avser med få undantag brott enligt 11 kap. brottsbalken (brott mot 
borgenärer) och skattebrott enligt skattebrottslagen (1971:69). Anmäl-
ningar från andra t.ex. privatpersoner eller anmälningar om andra brott 
utgör en liten del.
Tabell: Antalet anmälda ekobrottsärenden åren 1996 till den 1 juli 
2000*.
Antal ärenden
År	Totalt
1996		4051
1997		4954
1998		5446
1999		3746
2000-07-01	1915
Medborgarenkät
Under hösten 1999 genomförde SCB på uppdrag av Ekobrotts-
myndigheten en medborgarenkät för att belysa svenska folkets uppfatt-
ning om ekonomisk brottslighet. Resultatet visar att fyra av fem 
svenskar anser att ekobrottsligheten är ganska eller mycket omfattande. 
Fem av tio hade under det senaste året kommit i kontakt med människor 
som sagt att de arbetar svart eller anlitat svart arbetskraft. Resultaten av 
enkäten är av intresse eftersom den speglar människors syn på problem-
en. Man bör dock vara försiktig med att dra några långtgående slutsatser 
om problemens omfattning eller karaktär enbart på grundval av den här 
typen av undersökningar. 
Bedömning
Som anmärktes i 1999 års lägesrapport är det svårt att beskriva ut-
vecklingen av den faktiska ekonomiska brottsligheten enbart med hjälp 
av brottsstatistiken. Mörkertalet är stort, vilket innebär att bara en liten 
del av brotten anmäls och registreras i statistiken.
Ekobrottsmyndigheten har i en rapport till Justitiedepartementet i 
september 2000 gjort vissa sammanfattande bedömningar av brotts-
utvecklingen (Lägesrapport som underlag för myndighetsgemensamma 
riktlinjer inför 2001). Myndigheten konstaterar att det i dag saknas 
tillräcklig kunskap om ekobrottslighetens karaktär och omfattning och 
att det är ovisst om den faktiska brottsligheten ökar eller minskar. Mot 
denna bakgrund betonar myndigheten som angeläget att uppfylla 
målsättningen att fr.o.m. 2001 ge en samlad och kvalitativt säkerställd 
bild av ekobrottsbekämpningen, dess utveckling och effekter. Det anges 
att en god förutsättning för detta skapas genom det nya samlade 
uppföljnings- och informationssystemet som utvecklas av myndigheten. 
Det framhålls också som angeläget att forskningen inom området 
fortsätter och kompletteras med uppdragsstyrda djupstudier vad avser 
ekobrottslighetens former, omfattning, orsaker och effekter. Med dessa 
reservationer gör Ekobrottsmyndigheten i dag bedömningen att den 
ekonomiska brottsligheten inom myndighetens målområde omfattar 
mellan 100 och 150 miljarder kr per år och att skatte- och avgiftsfusket 
står för 75-85 procent av detta belopp. Mörkertalet varierar mellan olika 
typer av ekonomisk brottslighet. Störst bedöms mörkertalet vara vad 
avser den svarta sektorn, dvs. svart arbete och oredovisade inkomster. 
Momsfusket, svart arbete och oredovisade inkomster är områden som av 
Ekobrottsmyndigheten bedöms som särskilt allvarliga i ett 
framtidsperspektiv.
Ekobrottsmyndighetens bedömningar avseende omfattningen av den 
ekonomiska brottsligheten har vad gäller den skatterelaterade brottslig-
heten gjorts med utgångspunkt från Riksskatteverkets beräkningar 
avseende det totala skattefelet och skattefusket (Skattefel och 
skattefusk, RSV Rapport 1998:3) och Riksrevisonsverkets beräkningar 
vad gäller omfattningen av det svarta arbetet (Svart arbete, Omfattning, 
RRV 1998:28). Därutöver har Ekobrottsmyndigheten gjort egna 
uppskattningar av den övriga brottslighetens storlek inom myndighetens 
målområde.
De redovisade bedömningarna inrymmer betydande 
osäkerhetsfaktorer, t.ex. avser Riksskatteverkets beräkningar även 
skattefel som kan ha uppstått på annat sätt än genom fusk. Försiktigtvis 
bör kanske därför de nämnda beloppen mest uppfattas som en 
fingervisning om i vilken storleksordning den ekonomiska brottslig-
heten kan tänkas ligga. Det råder dock knappast någon tvekan om att den 
ekonomiska brottslighetens skadeverkningar är mycket stora. Mot denna 
bakgrund finns, som Ekobrottsmyndigheten framhållit, ett stort behov av 
att kunskapen om den ekonomiska brottsligheten och dess effekter ökar.
3	Inriktningen av det fortsatta reformarbetet
Några huvudpunkter:
–	Uppbyggnaden och utvecklingen av Ekobrottsmyndigheten 
	fortsätter.
–	Det brottsförebyggande arbetet utvecklas.
–	Lagstiftningen utvärderas och förbättras löpande.
–	Det internationella samarbetet fördjupas.
–	En offensiv miljöbrottsbekämpning.
–	Forskningen om ekonomisk brottslighet fortsätter.
Fortsatt uppbyggnad och utveckling av den nya 
myndighetsstrukturen
Med Ekobrottsmyndigheten har skapats förutsättningar för en långsiktig 
och uthållig bekämpning av den ekonomiska brottsligheten, baserad på 
hög kompetens och specialistkunskaper. Den långsiktiga uppbyggnaden 
av myndigheten syftar till att säkerställa dess centrala roll inom 
ekobrottsbekämpningen. Det som ännu återstår i uppbyggnadsarbetet 
gäller framförallt utvecklingen av staben, som vid myndighetens 
bildande tilldelades nya och omfattande uppgifter inom ett komplicerat 
arbetsområde. En viktig del i det fortsatta reformarbetet består i att följa 
och stödja myndigheten i det arbete som fortlöpande pågår med att 
utveckla utrednings- och stabsverksamheten.
Ett  mer utvecklat brottsförebyggande arbete
Ett centralt inslag i det fortsatta arbetet blir att få till stånd ett mer 
utvecklat brottsförebyggande arbete mot ekonomisk brottslighet.  
Arbetet måste bedrivas på bred front och ske stegvis. På sikt bör ett 
sådant metodiskt och systematiskt brottsförebyggande arbete mot 
ekonomisk brottslighet väsentligt kunna förbättra möjligheterna att 
begränsa den ekonomiska brottsligheten.
Fortsatta lagöversyner
Flera viktiga lagstiftningsprojekt pågår. Ett utvecklat brottsförebyggande 
arbete kan förväntas aktualisera regelförändringar även inom andra 
områden än det rent straffrättsliga. Det internationella samarbetet 
kommer att generera nya reformer syftande till en internationell 
tillnärmning av lagstiftningen.
Ett fördjupat och intensifierat internationellt samarbete
Åtskilligt görs nu inom ramen för det internationella samarbetet när det 
gäller att stärka de gemensamma insatserna mot den ekonomiska 
brottsligheten. Sverige kommer även fortsättningsvis att vara pådrivande 
i detta arbete. Av stor betydelse är att svenska myndigheter fullt ut 
utnyttjar de möjligheter som står till buds inom ramen för det inter-
nationella samarbetet.
En offensiv miljöbrottsbekämpning 
Tillsynsmyndigheterna anmäler nu miljöbrott i ökad utsträckning. 
Samtidigt har med den nya organisationen för miljöbrottsbekämpning 
skapats en grund för en effektiv utredning av de anmälda brotten. En 
viktig uppgift för den nya miljöbrottsorganisationen blir att i samverkan 
med andra myndigheter utveckla nya och rationella arbetssätt och 
utredningsmetoder för att bekämpa brott mot miljön. Förutsättningar har 
nu skapats för en mer offensiv miljöbrottsbekämpning.
Fortsatt satsning  på forskning om ekonomisk brottslighet
En självständig forskning kring ekonomisk brottslighet, inklusive 
miljöbrottslighet, är nödvändig för att vi skall få den kunskap som krävs 
för att effektivt bekämpa problemen. Av särskild betydelse är att 
forskningen inriktas på sådana områden där resultaten kan komma till 
direkt nytta i det brottsförebyggande och brottsutredande arbetet. 
4	Det brottsförebyggande arbetet
Några huvudpunkter: 
– 	Det brottsförebyggande arbetet mot ekonomisk brottslighet bör 
	utvecklas och intensifieras. 
–	BRÅ ges i uppdrag att ta fram en modell för ett kommande 
	nationellt brottsförebyggande program mot ekonomisk 
brottslighet.  
Bakgrund
I 1999 års lägesrapport betonade regeringen som mycket viktigt att 
utveckla och intensifiera insatserna för att få ökat genomslag för de 
brottsförebyggande aspekterna i lagstiftningen och myndighetsarbetet. 
Regeringen framhöll att arbetet måste ske i samverkan mellan berörda 
myndigheter och i nära anslutning till regeringens arbete med att 
utarbeta förslag till ny lagstiftning. Regeringen återkom till frågan i de 
myndighetsgemensamma målen och riktlinjerna för åtgärder mot den 
ekonomiska brottsligheten år 2000. Där påpekades att ett effektivt 
arbete på området förutsätter kunskap om förhållanden, systematiska 
eller strukturella, som kan antas i särskild stor utsträckning inbjuda till 
eller öppna möjlighet för, ekonomisk brottslighet. I målen och 
riktlinjerna riktades därför en särskild uppmaning till berörda 
myndigheter att påtala  brister av nyssnämnt slag i såväl existerande 
lagstiftnings- och kontrollsystem som vid granskningar av förslag till ny 
lagstiftning.
Utgångspunkter för ett nationellt brottsförebyggande program mot 
ekonomisk brottslighet 
Enligt regeringens strategi mot den ekonomiska brottsligheten skall 
ökad tonvikt läggas vid det förebyggande arbetet. Typiskt för den 
ekonomiska brottsligheten är att den utnyttjar brister inom 
lagstiftningen och kontrollsystemen. Detta faktum gör det möjligt att 
vidta riktade åtgärder som undanröjer förutsättningarna för denna 
brottslighet. Det kan handla om att ändra lagstiftningen eller tillskapa 
andra kontrollsystem eller en kombination av sådana åtgärder. Ännu 
viktigare är kanske att tillskapa system som gör det möjligt att från 
början väga in de brottsförebyggande aspekterna så att inga vägar öppnas 
för den ekonomiska brottsligheten. I regeringens strategi framhålls 
också att den ekonomiska brottsligheten i särskilt hög grad kan antas 
påverkas av åtgärder från rättsväsendets sida och från olika 
kontrollorgan. Där påpekas också att näringslivet har unika möjligheter 
att uppmärksamma och förebygga ekonomisk brottslighet. 
Det brottsförebyggande arbetet har fått en mer framskjuten placering 
sedan strategin presenterades. De erfarenheter som vunnits på området 
bör därför nu samlas inom ramen för ett nationellt program med en 
särskild strategi för hur det brottsförebyggande arbetet mot ekonomisk 
brottslighet kan utvecklas och intensifieras. Ett sådant nationellt 
program skulle innebära en utveckling av regeringens strategi mot den 
ekonomiska brottsligheten och en naturlig fortsättning på regeringens 
nationella brottsförebyggande program – Allas vårt ansvar (Ds 1996:59) 
– som presenterades sommaren 1996 och som riktas mot mer 
traditionell brottslighet eller s.k. vardagsbrottslighet.
Ett nationellt brottsförebyggande program mot ekonomisk 
brottslighet förutsätter att vi har god kunskap om den ekonomiska 
brottsligheten och dess skadeverkningar. Det krävs också en 
kartläggning av var bristerna inom lagstiftnings- och kontrollsystemen är 
som störst. Programmet bör vara handlingsinriktat och fokuseras till 
områden där utsikterna till ett framgångsrikt brottsförebyggande arbete 
ter sig särskilt gynnsamma. Strävan bör vara att tidigt identifiera de 
åtgärder som kan förväntas leda till stora mätbara vinster även på relativt 
kort sikt.
På lite längre sikt bör målsättningen vara att åstadkomma ett system 
där de brottsförebyggande aspekterna på ett tidigt stadium får genomslag 
i statsmakternas och myndigheternas arbete. Målsättningen bör också 
vara att påverka och stimulera andra aktörer att systematiskt tillämpa ett 
brottsförebyggande perspektiv på verksamheten. Inte minst näringslivet 
och till näringslivet knutna organisationer har en viktig uppgift att fylla 
på området.
På sikt bör ett metodiskt och systematiskt brottsförebyggande arbete 
mot ekonomisk brottslighet, tillsammans med övriga insatser, väsentligt 
kunna förbättra möjligheterna att begränsa den ekonomiska brottslig-
heten. 
BRÅ ges i uppdrag att utarbeta en modell för ett kommande 
nationellt program
Att utveckla det brottsförebyggande arbetet på detta område är ett lång-
siktigt arbete som måste ske stegvis. En förutsättning för att arbetet 
skall bli framgångsrikt är att det får en bred uppslutning. I samråd med 
Ekobrottsmyndigheten och Brottsförebyggande rådet (BRÅ) förbereds 
inom Regeringskansliet sedan en tid tillbaka, som ett första steg, ett 
uppdrag till BRÅ att utarbeta en modell för ett kommande nationellt 
brottsförebyggande program mot ekonomisk brottslighet. Avsikten är att 
regeringen skall kunna besluta om ett sådant uppdrag i början av år 2001. 
Själva programmet bör när det föreligger underställas riksdagen för dess 
godkännande.
5	Den nya myndighetsstrukturen
Några huvudpunkter:
–	Ekobrottsmyndigheten vidtar fortlöpande åtgärder för att 
	ytterligare förbättra utrednings- och stabsverksamheten.
–	Arbetet vid Ekobrottsmyndigheten med att bygga upp ett nytt 
	samlat informations- och uppföljningssystem fortsätter.
–	Under första halvåret 2000 minskade ärendebalansen vid 
	Ekobrottsmyndigheten med 9 procent.
–	Det finns nu 80 färdigutbildade skattebrottsutredare i landet.
–	Vid skattebrottsenheterna hade 500 förundersökningar genomförts 
	fram till maj 2000.
–	Inom Ekorådet pågår en diskussion om de fortsatta 
arbetsformerna. –	Ekobrottsmyndigheten har utvärderat 
verksamheten i de regionala 	samverkansorganen.
Den nya myndighetsstrukturen
En delvis ny myndighetsstruktur för bekämpning av ekonomisk 
brottslighet infördes den 1 januari 1998. I den nya strukturen ingår 
Ekobrottsmyndigheten, med operativa uppgifter och nationella stabs-
funktioner. Myndigheten har ett nationellt samordningsansvar när det 
gäller ekobrottsbekämpning. Inom skatteförvaltningen finns särskilda 
skattebrottsenheter som skall biträda åklagarna vid utredning om 
skattebrott. Sedan år 1995 finns i varje län ett regionalt samverkans-
organ mot ekobrottslighet. Ekorådet svarar för sådan samverkan på 
central nivå.
Ekobrottsmyndigheten
Ekobrottsmyndigheten har en central roll såväl när det gäller operativ 
brottsutredningsverksamhet som strategiskt långsiktiga åtgärder i 
kampen mot den ekonomiska brottsligheten. Myndigheten är speciellt 
anpassad för att säkerställa en hög arbetskapacitet, kontinuitet och 
kompetens i fråga om all ekobrottsbekämpning. Myndigheten har varit 
verksam i drygt två år. Under denna tid har skett en successiv 
uppbyggnad av myndigheten där myndigheten fortlöpande vidtar åtgärder 
för att förbättra utrednings- och stabsverksamheten. En intern 
omorganisation har ägt rum under år 2000. Avsikten med denna är att 
ytterligare utveckla såväl stabsfunktioner som operativ 
brottsutredningsverksamhet. Enligt regleringsbrevet för år 2000 skall 
myndighetens verksamhetsutveckling särskilt inriktas på att förstärka 
bekämpningen av den kvalificerade, omfattande eller gränsöverskridande 
brottsligheten. Efter omorganisationen hanterar alla avdelningar inom 
Ekobrottsmyndigheten särskilt kvalificerade ärenden.
Under år 1999 tjänstgjorde i genomsnitt 387 personer vid Ekobrotts-
myndigheten. Av de 194 anställda vid myndigheten var 83 åklagare. 
Övriga 193 var poliser, anställda av polisväsendet och inkommenderade 
för tjänstgöring vid myndigheten. Myndigheten planerar att öka satsning-
en på utbildning och kompetensutveckling. Satsningen skall bl.a. leda till 
en ny och avancerad ekoutbildning samt en förstärkt utbildning i inter-
nationella frågor. Vid myndigheten pågår ett särskilt chefsutvecklings-
program.
Vid Ekobrottsmyndigheten bedrivs arbetet i åklagarledda arbets-
grupper med poliser, ekonomer och personer med särskild kompetens 
på IT-området. Enligt myndigheten är arbetssättet en god grund för 
ytterligare effektivitets- och kvalitetshöjningar av brottsutrednings-
verksamheten. 
Det tidredovisningssystem som används av övriga åklagarmyndigheter 
har anpassats till Ekobrottsmyndighetens verksamhet och används såväl 
inom staben som avdelningarna. En vidareutveckling av detta planeras 
för att på sikt kunna se var de mer resurskrävande momenten i verk-
samheten ligger. Genom detta förväntas metodutvecklingen kunna kon-
centreras till de områden där den bäst behövs. Under år 2000 har en 
fortlöpande och riksomfattande klassificering av ekobrottmålen utifrån 
svårighetsgrad införts. Genom tidrapporteringen kommer resursinsatsen 
fördelad på de olika svårighetskategorierna att följas upp. 
En effektiv ekobrottsbekämpning bygger enligt myndigheten på 
tillgång till underrättelseinformation. I enlighet med vad som uttalades 
vid myndighetens bildande beställer myndigheten sådan information från 
polisens kriminalunderrättelseenheter. Enligt Ekobrottsmyndigheten är 
det emellertid nödvändigt med snabbare och mer adekvat underrättelse-
information för att utredningsåtgärderna skall få optimal effekt. Med 
hänvisning härtill har myndigheten i olika sammanhang framfört 
önskemål om att den får tillgång till samma verktyg som polisen har i 
fråga om kriminalunderrättelseverksamhet. 
Ekobrottsmyndigheten har kontinuerliga kontakter med konkurs-
förvaltare för att effektivisera utredningsverksamheten. Under år 1999 
har Ekobrottsmyndigheten fördjupat sitt samarbete med Finans-
inspektionen när det gäller såväl operativa som mer övergripande frågor. 
Enligt myndigheten har detta bl.a. resulterat i ett bättre utrednings-
förfarande när det gäller insiderbrott. Myndigheten har tillsammans med 
Finanspolisen, skatte- och kronofogdemyndigheter samt utländska 
myndigheter bedrivit ett landsomfattande projekt i samband med utred-
ningar om gränsöverskridande skattebrott, s.k. karusellhandel. Det sam-
arbetet har enligt myndigheten resulterat i nya arbetsmetoder för att 
effektivare kunna angripa omfattande och allvarliga former av 
ekonomisk brottslighet. 
Ekobrottsmyndigheten deltar aktivt i förhandlingsarbetet på det 
straffrättsliga området inom EU. Myndigheten har också ett inter-
nationellt utbyte inom ramen för det nordiska samarbetet samt med de 
baltiska staterna, Polen och Ryssland.
Ekobrottsmyndigheten har tagit över den nationella samordningen av 
åtgärderna mot EU-bedrägerier sedan EU-bedrägeridelegationen på 
uppdrag av regeringen avvecklade sin verksamhet den 1 juli 2000. 
Under år 1999 minskade antalet avslutade ärenden samtidigt som 
ärendebalanserna ökade. Under första halvåret 2000 har trenden varit 
den motsatta. Ärendebalansen minskade med 9 procent samtidigt som 
antalet avslutade ärenden ökade med 15 procent i förhållande till 
motsvarande period förra året. Lagföringsandelen har ökat från 23 
procent 1998 till 37 procent första halvåret 2000. 
I budgetpropositionen för år 2001 framhåller regeringen att det 
omfattande reformarbete som genomförts inom åklagarväsendet skall 
konsolideras och utvecklas. För Ekobrottsmyndighetens del innebär det 
att uppbyggnaden av myndigheten skall fortsätta och förstärkas. 
Regeringen föreslår därför att myndigheten tillförs 10 miljoner kronor 
fr.o.m. år 2001 från det tillskott till rättsväsendet som aviserades i 2000 
års ekonomiska vårproposition. Därutöver tillförs 
Ekobrottsmyndigheten ytterligare 10 miljoner kronor från och med år 
2001 i enlighet med budgetpropositionen för år 2000 (prop. 
2000/2001:1, utg.omr.4, s. 91).
Skattebrottsenheterna
Sedan den 1 januari 1998 kan skattemyndigheterna på eget ansvar 
handlägga brottsutredningar om ekonomisk brottslighet. Av lagen 
(1997:1024) om skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar 
följer att skattemyndigheterna, i de ärenden åklagaren beslutar, ansvarar 
för utredningar om brott inom skatteområdet. Om åklagaren finner att 
det finns särskilda skäl för det får en skattemyndighet medverka också i 
utredningar av annan brottslighet.
Den 1 april 1999 trädde lagen (1999:90) om behandling av person-
uppgifter vid skattemyndigheters medverkan i brottsutredningar i kraft 
(prop. 1998/99:34, bet. 1998/99:SkU9, rskr. 1998/99:145). Genom 
lagen får skattemyndigheterna möjlighet att i sin brottsutredande 
verksamhet använda automatiserad behandling av personuppgifter. Lagen 
gäller utöver personuppgiftslagen (1998:204) vid behandling av person-
uppgifter i skattemyndighetens verksamhet för att bedriva spaning, 
utredning och förebyggande arbete avseende brott inom skatteområdet. 
Myndigheten får genom lagen också rätt att inrätta särskilda 
underrättelseregister.
Den brottsutredande verksamheten bedrivs vid särskilda skatte-
brottsenheter inom skatteförvaltningen. Sådana finns sedan den 1 januari 
1999 inrättade vid samtliga landets tio regionala skattemyndigheter. 
Chefer och utredare vid skattebrottsenheterna utbildas enligt en speciell 
kursplan vid Polishögskolan. Den teoretiska utbildningen följs av en 
praktikanttjänstgöring vid Ekobrottsmyndigheten eller polismyndighet. 
Det finns nu drygt 80 färdigutbildade skattebrottsutredare i landet. 
Ytterligare trettio utredare genomgår den teoretiska utbildningen vid 
polishögskolan under hösten 2000. Därefter har ca 110 skattebrotts-
utredare utbildats. Ett tiotal utredare har övergått till annan verksamhet. 
Utbildningsomgångar planeras även för åren 2001–2004. 
Hittills har den operativa verksamheten i allt väsentligt varit inriktad 
på förundersökningar ledda av åklagare. Avsikten är att stegvis bygga upp 
kunskap och erfarenheter inom brottsutredning. 
Deltagarna i den första av hittills genomförda tre kursomgångar 
började utföra egna förundersökningar i början av 1999. Ca 500 för-
undersökningar har genomförts t.o.m. april 2000. Skattebrottsenheterna 
har även deltagit som utredningsresurs i förundersökningar som 
redovisats vid Ekobrottsmyndigheten eller polisen. Merparten av under-
sökningarna har initierats genom anmälan från skattemyndighet eller 
konkursförvaltare och har avsett skattebrott eller bokföringsbrott. 
Skattebrottsenheterna deltar vid interna och externa 
informationsträffar för att informera om verksamheten och om frågor 
rörande brottsanmälningar.
Skattebrottsenheternas verksamhet har som nämnts hittills varit 
inriktad på förundersökningar. För att bredda verksamheten enligt de 
möjligheter som lagen om skattemyndigheters medverkan i 
brottsutredningar medger utreds för närvarande genom särskilda 
projekt/arbetsgrupper förutsättningarna och rutiner för att även bedriva 
s.k. förenklad brottsutredning, spaning, brottsförebyggande verksamhet 
och underrättelseverksamhet i fråga om brott inom skatteområdet. Ett 
ADB-stöd för den brottsutredande verksamheten håller på att utvecklas i 
ett särskilt projekt. 
Som nämndes i 1998 års lägesrapport (skr. 1998/99:25 s. 42) har en 
central arbetsgrupp inrättats för att underlätta samverkan mellan 
skattebrottsenheter och polis- och åklagarmyndigheter. Inom ramen för 
arbetet med samordning av rättsväsendets informationsförsörjning, RIF 
(regeringsbeslut 1996–11–21, Ju96/3163), bedrivs ett samarbete som 
bl.a. syftar till att underlätta informationsutbyte mellan skattemyndig-
heter och andra berörda myndigheter.
Ekorådet
Ekorådet har hittills sammanträffat vid ett tillfälle under år 2000. Rådets 
arbete har till stora delar upptagits av de årliga rapporterna till 
regeringen samt utvärdering av rapporterna från de regionala 
samverkansorganen. Härutöver har vissa myndighetsgemensamma 
projekt diskuterats. En diskussion pågår om de framtida arbetsformerna 
i rådet och arbetsgruppen under rådet. Ambitionen är att få till stånd ett 
mer framåtsyftande arbete. Frågan bereds för närvarande i 
arbetsgruppen.
De regionala samverkansorganen 
Ekobrottsmyndigheten har på regeringens uppdrag utvärderat de 
regionala samverkansorganens verksamhet. Uppdraget har redovisats i 
en rapport till regeringen i februari 2000. Ekobrottsmyndigheten 
bedömer att de regionala samverkansorganen varit betydelsefulla för 
utvecklingen av ekobrottsbekämpningen. I rapporten, som bereds inom 
Regeringskansliet, föreslås vissa förändringar bl.a. att åklagardistrikten 
bör vara geografiska baser för de regionala samverkansorganen samt att 
deras ansvar för uppföljning och rapportering bör avgränsas till regionalt 
initierade myndighetsövergripande åtgärder. De förändringar i 
Ekobrottsmyndighetens organisation som genomfördes den 1 juli 2000 
och som bl.a. innebar en förstärkning av de nationella stabsfunktionerna 
bör enligt myndigheten, i vart fall på sikt, ge förutsättningar för ett mer 
aktivt deltagande från myndighetens sida i de regionala samverkans-
organen.
Myndighetsgemensamma mål och riktlinjer
De myndighetsgemensamma målen och riktlinjerna för åtgärder mot den 
ekonomiska brottsligheten år 2000 följer i stort föregående års mål och 
riktlinjer. Det slås fast att bekämpningen av ekonomisk brottslighet 
inklusive miljöbrotten skall vara en prioriterad uppgift för berörda 
myndigheter. Den övergripande uppgiften för myndigheterna skall vara 
att verka för att den ekonomiska brottsligheten minskar påtagligt. Till 
förändringarna hör en kraftigare markering av betydelsen av att myndig-
heterna bedriver ett intensifierat och kunskapsbaserat brottsföre-
byggande arbete. Som särskilt viktiga områden för gemensamma 
insatser nämns momsbedrägerier och den brottslighet som begås i 
samband med uppköp av skalbolag. 
Ett arbete har påbörjats som syftar till att se över möjligheterna att 
vidareutveckla målen och riktlinjerna.
Underlag för inriktningen av ekobrottsbekämpningen år 2001
I enlighet med regeringens beslut om myndighetsgemensamma mål och 
riktlinjer för åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten år 2000 har 
Ekobrottsmyndigheten i september 2000 överlämnat en rapport som 
underlag för myndighetsgemensamma mål och riktlinjer för åtgärder 
mot den ekonomiska brottsligheten år 2001 (jfr avsnitt 2). Områden 
som enligt Ekorådets myndigheter bör ägnas särskild uppmärksamhet 
under år 2001 är åtgärder som syftar till att spåra och återföra utbyte av 
brott, åtgärder mot penningtvätt, kartläggning och analys av förekomsten 
av oseriös rådgivningsverksamhet, insatser mot skattefusket inom 
momsområdet, insatser mot svart arbete och oredovisade inkomster 
samt fördjupad myndighetssamverkan på informations- och kompetens-
utvecklingsområdet. Det föreslås en förstärkning av underrättelse-, 
spanings- och kontrollverksamheten inom ekobrottsområdet. När det 
gäller åtgärder mot momsfusk föreslås utvidgat samarbete med kontroll-
myndigheterna inom EU rörande bl.a. karusellhandel, ökade kontroll-
resurser hos skatteförvaltningen och utökade forskningsinsatser. Flera 
åtgärder föreslås mot branschrelaterade svartjobb. Vad gäller brott i 
samband med skalbolagsaffärer framhålls vikten av uppföljning av 
effekterna av eventuell ny lagstiftning mot oseriösa skalbolagsaffärer 
(jfr avsnitt 6). 
Med hänvisning till att den ekonomiska brottsligheten är ett allvarligt 
samhällsproblem och att det krävs en långsiktig strategi som de sam-
verkande myndigheterna kan arbeta efter föreslås att årets mål och 
riktlinjer i allt väsentligt hålls oförändrade under år 2001. I rapporten 
lämnas förslag till en mer långsiktig styrnings- och uppföljningsmodell 
som bl.a. innebär att målen och riktlinjerna meddelas för treårsperioder. 
Syftet med detta är bl.a. att ge utrymme för mer fördjupade läges-
rapporter som underlag för regeringens mål och riktlinjer än vad som är 
möjligt med det nuvarande årliga rapporteringssystemet.
Det nya informations- och uppföljningssystemet
Inom ramen för regeringens myndighetsgemensamma mål och riktlinjer 
för åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten år 1998 fick Ekobrotts-
myndigheten i uppdrag att utarbeta ett sammanhållet uppföljningssystem 
avseende den ekonomiska brottsligheten och samhällets motåtgärder. I 
december 1998 redovisade Ekobrottsmyndigheten hur det nya 
uppföljnings- och informationssystemet successivt skulle byggas upp 
med initial tyngdpunkt på statistisk kvantitativ information och med 
målsättningen att fr.o.m. 2001 börja uppbyggnaden av en statistikdatabas 
som ger en verklighetsriktig bild av ekobrottsligheten och dess 
bekämpning (Rapport 1998:3). 
När det gäller det pågående arbetet med att bygga upp systemet har 
Ekobrottsmyndigheten lämnat följande uppgifter. Utöver information 
från rättsväsendet avseende brottsprocessen utgör informationen om de 
belopp eller värden som omfattas av brottsligheten en i ekobrotts-
sammanhang och för helhetsbilden viktig komponent. Motsvarande 
gäller informationen om de företag eller juridiska personer i vars 
verksamhet brotten begåtts eller som på annat sätt utgjort grunden för 
den brottsliga verksamheten. Andra viktiga faktorer att beakta vid 
uppbyggnaden av systemet är möjligheten att kunna följa de parallella 
processerna inom berörda myndigheter som härrör från samma 
brottsliga handling, att kunna följa ärenden över myndighetsgränserna 
och att kunna se samband över tiden. För att tillgodose framtida 
analysbehov är tillgången till grunddata på ärendenivå av största 
betydelse. Detta måste kombineras med ett oeftergivligt sekretess- och 
integritetsskydd och därmed möjligheten att hålla informationen 
tillgänglig för alla intressenter i ekobrottsbekämpningen samt för 
utrednings- och forskningsändamål. Den nya databasen kommer fr.o.m. 
2001 att börja tillföras tillgänglig och avidentifierad information från de 
samverkande myndigheterna om beslut och åtgärder som sammanhänger 
med den misstänkta ekonomiska brottslighet som registreras i 
åklagarväsendets ärendehanteringssystem BRÅDIS. I takt med att 
databasen tillförs information kommer de samverkande myndigheterna 
att enkelt få tillgång till informationen från övriga aktörer i 
ekobrottsbekämpningen. De kommer också att kunna ta del av de 
fortlöpande redovisningar och analyser Ekobrottsmyndigheten gör på 
grundval av insamlad information samt själva kunna analysera samband, 
trender m.m. utifrån egna perspektiv. Tanken är vidare att selekterade 
urval från databasen skall kunna göras för t.ex. utrednings- och 
forskningsändamål. De rapporter och analyser som Ekobrotts-
myndigheten fortlöpande skall framställa kommer att tillhandahållas 
direkt till olika intressenter men också via myndighetens hemsidor och i 
åklagar- och polisväsendets interna informationsnät. System för lagring 
och bearbetning av mjukdata prövas för närvarande för att kunna 
sammanföras med den statistiska och kvantitativa informationen. I ett 
första skede avses främst erfarenhetsinformation från den operativa 
verksamheten samt utdrag ur domar i ekobrottsmål och Ekobrotts-
myndighetens egna analyser tillföras ett sådant system.
6	Lagstiftningsarbetet
6.1	Skattekontroll och annan offentlig kontroll
Några huvudpunkter:
–	Stoppregel mot skalbolagstransaktioner övervägs.
–	För att motverka ekonomisk brottslighet inom restaurangbranschen 
	föreslås skärpta regler för innehavare av serveringstillstånd.
–	Inrättande av ny myndighet för den offentliga tillsynen i konkurs 
	övervägs. 
–	Ny bokföringslag trädde i kraft den 1 januari 2000. 
Handel med skalbolag
Såsom redovisats i 1999 års lägesrapport anser Riksskatteverket att 
handeln med skalbolag har fått en sådan omfattning att det är nödvändigt 
med lagstiftningsåtgärder. Verket har hos regeringen hemställt om 
lagstiftning på grundval av en promemoria som upprättats av skatte-
myndigheten i Stockholm. Promemorian har remissbehandlats. Det 
råder stor enighet om att det finns ett behov av att komma till rätta med 
handeln med skalbolag, men uppfattningarna om hur man bör gå tillväga 
skiljer sig åt. De myndigheter som har erfarenhet av skalbolagshandel är 
i stort sett positiva till att de föreslagna åtgärderna riktas mot säljaren av 
skalbolagsandelar. Andra, framför allt företrädare för näringslivet, ser 
hellre att köparen får ta konsekvenserna. Förslaget har setts över och i 
departementspromemorian Skatteregler mot handel med skalbolag (Ds 
2000:35) föreslås nu en stoppregel mot skalbolagstransaktioner. 
Innebörden av regeln är den att den som säljer skalbolagsandelar skall ta 
upp kapitalvinsten som inkomst av näringsverksamhet. Säljaren blir inte 
beskattad om skalbolaget har betalat de skatter som belöper sig på 
bolaget vid avyttringspunkten. Riksskatteverket skall kunna ge dispens. 
Förslaget har remissbehandlats och bereds för närvarande inom 
Regeringskansliet. 
Register inom skatteförvaltningen, exekutionsväsendet och 
Tullverket 
Registerförfattningsutredningen har haft i uppdrag att med utgångspunkt 
från personuppgiftslagen och dataskyddsdirektivet göra en översyn av de 
författningar som reglerar register inom skatteförvaltningen och 
exekutionsväsendet samt hos Tullverket. Översynen har inte omfattat 
register som förs i brottsbekämpande verksamhet (dir. 1998:2). 
Utredningen överlämnade i september 1999 betänkandet Skatt. Tull. 
Exekution. Normer för behandling av personuppgifter (SOU 1999:105). 
En utgångspunkt för utredningens arbete har varit att skapa enkla och 
lättbegripliga regler som är anpassade efter den tekniska utvecklingen. 
En annan utgångspunkt har varit att anpassa regleringen så att den 
tillgodoser det generella behovet av datorstöd i myndigheternas 
ärendehantering. I uppdraget har också ingått att överväga om 
sekretesslagens (1980:100) bestämmelser behöver ändras för att 
effektivisera skatte- och kronofogdemyndigheternas verksamhet, med 
hänsyn till den stora skillnad som i dag finns i sekretesskyddet mellan 
beskattningsverksamheten och den exekutiva verksamheten. 
Utredningen, som bl.a. haft som målsättning att begränsa antalet 
författningar som reglerar personuppgiftsbehandling så långt som 
möjligt, har föreslagit att det för skatteförvaltningen skall finnas en lag 
för beskattningsverksamheten och en lag som reglerar folkbokförings-
verksamheten. För exekutionsväsendet har föreslagits en lag som 
reglerar hela exekutionsväsendets område. För Tullverket har föreslagits 
en lag för den fiskala verksamheten. I de föreslagna lagarna finns 
bestämmelser om bl.a. i vilken utsträckning myndigheterna skall ha rätt 
till direktåtkomst till respektive myndighets databaser. Enligt 
utredningen medför sekretessbestämmelserna svårigheter för 
kronofogdemyndigheterna vid informationshantering i samband med 
myndighetsgemensamt arbete mot ekonomisk brottslighet. Bland annat 
för att underlätta ett sådant informationsutbyte föreslås vissa ändringar 
av sekretessbestämmelserna i kronofogdemyndigheternas verksamhet. 
En proposition planeras att överlämnas till riksdagen inom kort.
Ny bokföringslag
Den 1 januari 2000 trädde en ny bokföringslag (1999:1078) i kraft 
(prop. 1998/99:130, bet. 1999/2000:LU2, rskr. 1999/2000:50). Till 
grund för lagstiftningen låg bl.a. Redovisningskommitténs 
slutbetänkande Översyn av Redovisningslagstiftningen (SOU 1996:157).
 Genom den nya lagen samlas bestämmelserna om vem som är 
bokföringsskyldig, räkenskapsår, löpande bokföring och arkivering i en 
ny bokföringslag. Årsredovisningslagens tillämpningsområde har 
utsträckts och omfattar nu samtliga företag som är skyldiga att avsluta 
den löpande bokföringen med en årsredovisning. Bokföringslagen är 
utformad som en ramlag och skall kunna tillämpas oberoende av vilken 
teknik som används vid bokföringen. 
I propositionen slås fast att bestämmelserna om löpande bokföring 
och arkivering bör utformas så att de kan tillgodose behovet av skydd för 
det bokföringsskyldiga företagets borgenärer och det allmänna samt 
företagets ägare, medlemmar och anställda. Regeringen betonar därvid 
att en lagreglering med adekvata och enhetliga regler gör det lättare att 
utkräva civilrättsligt och straffrättsligt ansvar, t.ex. genom be-
stämmelserna om återvinning i konkurs, reglerna om skadestånd för 
bolagsfunktionärer och den straffrättsliga regleringen om bokförings-
brott. Det anmärks också att behovet av en effektiv skattekontroll kan 
tillgodoses bättre. 
Staten skall genom Bokföringsnämnden bära huvudansvaret för 
utvecklingen av god redovisningssed. Finansinspektionen skall dock 
liksom tidigare kunna meddela bindande föreskrifter och allmänna råd 
för de finansiella företagens bokföring och offentliga redovisning. 
Bokföringsnämnden skall i första hand anförtro utvecklandet av god 
redovisningssed avseende den offentliga redovisningen till 
Redovisningsrådet. Endast om Redovisningsrådet inte agerar eller om 
normutvecklingen som sker från allmänna synpunkter framstår som 
otillfredsställande skall Bokföringsnämnden behöva ingripa. 
Bokföringsnämnden skall dock ensam ha ansvaret för utvecklandet av 
god redovisningssed i frågor om löpande bokföring och arkivering.
Den som är bokföringsskyldig skall kunna dömas för bokföringsbrott 
under samma förutsättningar som tidigare. Även sådana brister i en 
årsredovisning som medför att rörelsens resultat och ställning inte kan 
bedömas i huvudsak skall kunna leda till ansvar för bokföringsbrott. 
Vissa tidigare inte bokföringsskyldiga grupper har tills vidare 
undantagits från bestämmelserna om bokföringsbrott. Det gäller ideella 
föreningar, samfällighetsföreningar och registrerade trossamfund som 
inte bedriver näringsverksamhet. I propositionen framhålls att det bör 
övervägas ytterligare om de nya bokföringsbestämmelserna motiverar 
att bestämmelserna om bokföringsbrott utformas på något annat sätt än i 
dag (se nedan).
Konkurstillsyn
Konkurstillsynsutredningen, som haft i uppgift att utreda vilken 
inriktning och vilket närmare innehåll konkurstillsynen skall ha i 
framtiden (dir. 1997:74 och 1999:20), har i betänkandet Ny konkurs-
tillsyn (SOU 2000:62) lämnat förslag till en ny offentlig konkurstillsyn.
I betänkandet, som överlämnades till Justitiedepartementet i juni 
2000, föreslås att den offentliga tillsynen i konkurs skall utövas av en 
självständig, rikstäckande myndighet (Konkurstillsynsmyndigheten). 
Metoderna för den offentliga tillsynen föreslås ändrade. Tillsynen skall 
enligt förslaget vara selektiv. Den skall inriktas på det som är väsentligt 
att kontrollera med hänsyn till konkursens omfattning eller 
beskaffenhet. Konkurstillsynsmyndigheten skall själv få avgöra hur 
omfattande tillsynen skall vara i den enskilda konkursen. I alla konkurser 
skall dock övervakas att konkursförvaltaren ger in föreskrivna handlingar 
i tid och att dessa fyller lagens krav (s.k. baskontroll). Fordringshavarnas 
inflytande vid konkurs stärks på flera sätt. Representanter för fordrings-
havarna skall medverka i konkursförvaltarråden. De skall också – till-
sammans med företrädare för konkursförvaltarna och statliga 
myndigheter – delta i ett centralt rådgivande organ (Konkursrådet) som 
föreslås inrättas för att främja god konkursförvaltarsed samt effektivitet 
och enhetlighet i konkursförfarandet. I enskild konkurs skall en 
fordringshavare kunna begära att domstolen utser en särskild borgenärs-
kommitté, som skall samråda med förvaltaren. Utredningen har också 
lämnat förslag som syftar till en förstärkning av konkursförvaltarnas 
kompetens.
Utredningen, som ser det som angeläget att det genomförs 
effektiviseringar när det gäller övervakningen av att brottsutredning sker 
på ett ändamålsenligt sätt i konkurs, bedömer att de reformförslag som 
utredningen lagt fram bör tillgodose önskemålet om att förvaltarna gör 
behövliga undersökningar om ekonomisk brottslighet vid konkurs. 
Förslagen bereds inom Justitiedepartementet. En proposition kan 
lämnas tidigast våren 2002.
Offentlig upphandling
Upphandlingskommittén har i delbetänkandet Effektivare offentlig 
upphandling – för fortsatt välfärd, trygghet och tillväxt (SOU 1999:139) 
bl.a. föreslagit att den nuvarande statliga tillsynsmyndigheten Nämnden 
för offentlig upphandling (NOU) slås samman med Konkurrensverket 
som ombildas till en ny myndighet benämnd Konkurrens- och upp-
handlingsverket. Det föreslås därvid att det nya verkets tillsyns-
verksamhet utökas betydligt. Kommittén, som haft att beakta de förslag 
till åtgärder som Branschsaneringsutredningen lagt fram i betänkandet 
Branschsanering - och andra åtgärder mot ekobrott (SOU 1997:11), har 
också lämnat föreslag som syftar till att komma till rätta med oseriösa 
leverantörer. Vissa delar av Upphandlingskommitténs förslag har 
behandlats i propositionen Offentlig upphandling i 
informationssamhället (prop. 1999/2000:128). I propositionen 
konstateras att det är viktigt att tillsynen över den offentliga 
upphandlingen är effektiv och ger upphandlade enheter och leverantörer 
vägledning om hur lagstiftningen skall tillämpas. Regeringen ansåg dock 
att frågan om vilka befogenheter den myndighet som utövar tillsynen 
över den offentliga upphandlingen skall ha, liksom frågan om hur 
tillsynsmyndigheten bör vara organiserad, bör beredas ytterligare.
Restaurangbranschen
Alkoholutredningen har i betänkandet Bestämmelser om alkoholdrycker 
(SOU 2000:59) redovisat den del av utredningens uppdrag som rör 
bestämmelser om alkoholdrycker (dir.1998:19 och 1998:52). 
Förutsättningarna för serveringstillstånd föreslås förändras i flera 
avseenden. Det föreslås att kravet på tillståndshavarens lämplighet 
förtydligas såvitt avser kunskaper i bokföring, redovisning och 
skattelagstiftning. Det föreslås också att  möjligheterna att få tillstånd 
för tillfällig servering till allmänheten inskränks till dem som redan har 
motsvarande stadigvarande tillstånd. Det föreslås vidare att det införs ett 
krav på att registrera alla transaktioner i kassaregister och att vid varje 
försäljning ta fram ett ur registret framställt kvitto. Kraven på 
registrering i kassaregister och tillhandahållande av kvitto skall gälla för 
alla innehavare av serveringstillstånd utom dem som endast har tillstånd 
för tillfällig servering i slutet sällskap. I fråga om tillsyn och register 
föreslås olika regelförändringar vilka syftar till att underlätta för 
kommunerna att själva ta in de uppgifter som behövs för 
tillståndsprövning och tillsyn. Utredningen betonar att kontrollen skall 
ske fortlöpande. Översynen av alkohollagen har gjorts bl.a. med 
beaktande av de förslag som Branschsaneringsutredningen lagt fram på 
området. Förslaget avseende krav på registrering i kassaregister och 
tillhandahållande av kvitto har utformats med utgångspunkt från ett 
förslag i en skrivelse från landshövdingen i Stockholms län till Justitie-
departementet i oktober 1999. I utredningens konsekvensbeskrivning 
framhålls att förslagen bl.a. syftar till att motverka ekonomisk 
brottslighet inom restaurangbranschen. Förslagen, som nu är föremål 
för remissbehandling, bereds inom Socialdepartementet och planeras att 
behandlas i en proposition i mars 2001.
6.2	Bulvanförhållanden och stiftelser
Några huvudpunkter:
–	Flertalet av Bulvanutredningens förslag planeras att behandlas i en 
	proposition i slutet av år 2000. 
– 	Bestämmelser om underrättelseskyldighet och identitetskontroll 
	avseende företrädare för stiftelser övervägs.
Åtgärder mot bulvanförhållanden och missbruk av 
associationsrätten 
Bulvanutredningen (dir. 1996:55) har i betänkandet Bulvaner och annat 
(SOU 1998:47) – som överlämnades i april 1998 – övervägt åtgärder 
som kan förhindra eller försvåra ekonomisk brottslighet, särskilt sådan 
som begås med hjälp av bulvaner.
I syfte att förbättra möjligheterna att ingripa mot bruket av s.k. 
målvakter och generalfullmakter föreslår utredningen att det i aktie-
bolagslagen (1975:1385) införs en allmän lämplighetsregel för 
styrelseledamöter och verkställande direktörer och en föreskrift om att 
ett oinskränkt bemyndigande för andra än sådana bolagsföreträdare inte 
medför någon rätt att företräda bolaget förrän registrering har skett. 
Vidare föreslås att det i lagen (1985:277) om vissa 
bulvanförhållanden införs generella, vitessanktionerade, bestämmelser 
som ger myndigheter vidgade möjligheter att utreda och kontrollera vem 
som utövar ledningen eller har ett väsentligt ekonomiskt intresse i ett 
företag.
Det föreslås också att lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig 
rådgivning i vissa fall m.m. utvidgas till att omfatta allt slags yrkes-
mässigt biträde i juridiska och ekonomiska angelägenheter. 
Vidare föreslås att det i lagen (1986:436) om näringsförbud införs en 
förbudsregel för den som ålagts näringsförbud att inneha fullmakt att 
företräda en enskild näringsidkare eller en sådan juridisk person i vars 
styrelse han är förhindrad att ingå.
Utredningen har också föreslagit ändringar som berör bl.a. 
kreditupplysningslagen (1973:1173) av innebörd att kreditupplysnings-
företag skall ges möjlighet att under vissa förhållanden förmedla 
uppgifter om lagakraftvunna domar och godkända strafförelägganden 
avseende ekonomisk brottslighet.
Förslagen, som varit föremål för remiss, bereds för närvarande inom 
Justitiedepartementet. Regeringen avser att lämna en proposition i slutet 
av år 2000. I propositionen kommer flertalet av förslagen att behandlas. 
Avsikten är att propositionen också skall behandla Branschsanerings-
utredningens förslag om krav på registrering av försäljning i 
typgodkända kassaregister och om en ny form för förvärvsverksamhet 
(s.k. singelföretag). 
Bulvanutredningens förslag  i syfte att stävja vissa missbruk av 
associationsrätten kommer att behandlas tillsammans med förslagen i 
Aktiebolagskommitténs betänkande Likvidation av aktiebolag (SOU 
1999:36). Aktiebolagskommittén har i det nyssnämnda betänkandet bl.a. 
behandlat frågan om styrelselösa bolag. Kommittén konstaterar att det 
är tydligt att det skapar stora problem för bl.a. bolagets borgenärer om 
ett aktiebolag saknar en behörig styrelse som kan företräda bolaget. 
Kommittén har övervägt olika lösningar. Betänkandet har varit föremål 
för remissbehandling och kommer att behandlas i en proposition under 
våren 2001.
Aktiebolagskommittén beräknas avsluta sitt arbete under år 2000. I 
slutbetänkandet kommer bl.a. det av Bulvanutredningen föreslagna aktie-
ägarregistret för andra bolag än avstämningsbolag att behandlas. 
Stiftelser
Stiftelselagen (1994:1220) innehåller bl.a. bestämmelser om 
registrering av stiftelser. En stiftelse skall vara registrerad bl.a. om den 
är skyldig att upprätta en årsredovisning. Anmälan för registrering skall 
innehålla uppgifter om bl.a. styrelseledamöters, förvaltares och särskilt 
utsedda företrädares namn, postadress och personnummer respektive 
organisationsnummer. Den som registreras i stiftelseregistret 
underrättas inte om detta. En sådan underrättelserutin finns däremot när 
det gäller aktiebolag. Inom Justitiedepartementet övervägs 
bestämmelser om underrättelserutiner och identitetskontroll i samband 
med registrering i stiftelseregistret. En proposition beräknas kunna 
lämnas i slutet av år 2001.
6.3	Sanktionsregler
Några huvudpunkter:
–	En utvidgning av penningtvättslagen föreslås.
– 	Skärpt insiderlagstiftning föreslås. 
– 	Ny varusmugglingslag föreslås.
–	Effektivare regler om förverkande övervägs.
Förverkande
Förverkandeutredningen tillsattes i mars 1997. Utredningen, som haft i 
uppgift att utreda frågor om att förverka vinning av brott (dir. 1997:48 
och dir. 1999:48), lade i december 1999 fram slutbetänkandet 
Effektivare förverkandelagstiftning (SOU 1999:147). Uppdraget har 
ingått som ett led i regeringens strävan att bekämpa grövre brott bl.a. den 
organiserade ekonomiska brottsligheten. Utredningen, som betonar att 
frågan om förverkande måste ses i ett internationellt perspektiv, lägger 
fram ett antal förslag som syftar till effektivare regler om förverkande. 
Utredningen framhåller att det är angeläget att Sverige inte blir en 
fristad för kriminella aktiviteter till följd av att vår lagstiftning skulle 
komma att bli påtagligt mildare än i omvärlden. Förslagen innebär 
utökade möjligheter att förverka egendom med brottslig anknytning. Det 
mest genomgripande förslaget rör en ny förverkandeform, som 
utredningen kallar utvidgat förverkande. Detta institut har utarbetats bl.a. 
mot bakgrund av vad som gäller i andra länder, däribland våra grannländer 
Danmark och Norge. I de länder som utredningen studerat närmare har 
den uppfattningen alltmer vunnit fäste att fängelsestraff inte ensamt 
utgör ett tillräckligt medel för att komma till rätta med den grova 
brottsligheten. Särskilt gäller detta den ekonomiska brottsligheten. 
Kraftfulla ekonomiska sanktioner har bedömts som nödvändiga 
komplement. Utredningen har anslutit sig till denna uppfattning.
För att utbyte av brott skall kunna förklaras förverkat fordras i dag att 
åklagaren kan bevisa att utbytet härrör från ett eller flera konkreta brott. 
Utredningen föreslår ett utvidgat förverkande som innebär att åklagarens 
bevisbörda under vissa angivna förutsättningar görs något lättare än i dag. 
Utredningen betonar därvid att förslaget utformats under noga beaktande 
av både effektivitetshänsyn och rättssäkerhetsintressen. Om någon döms 
för viss närmare angiven vinningsbrottslighet av mera allvarlig 
beskaffenhet, grov oredlighet mot borgenärer, bokföringsbrott som är 
grovt, narkotikabrott, grovt skattebrott eller grov varusmuggling, skall 
enligt förslaget värdet av lagöverträdarens egendom kunna förverkas till 
den del åklagaren förmår göra sannolikt att egendomen härrör från 
brottslig verksamhet eller annars motsvarar utbyte av sådan verksamhet. 
En viktig begränsning är att utvidgat förverkande inte får ske om det 
skulle vara oskäligt. Om lagöverträdaren utan fullgott vederlag överlåtit 
egendom till närstående skall förverkande även kunna ske hos den 
närstående.
Frågan om förutsättningar för en talan om utvidgat förverkande 
föreligger skall enligt förslaget klarläggas under en särskild s.k. 
ekonomisk undersökning, som skall ledas av åklagaren. Talan om 
utvidgat förverkande skall enligt huvudregeln föras i samband med åtalet 
för det förverkandegrundade brottet. Föreligger särskilda skäl skall dock 
en talan om sådant förverkande kunna föras separat. Förslagen har 
remissbehandlats och är föremål för beredning inom 
Justitiedepartementet. En proposition kan lämnas tidigast hösten 2001.
Penningtvätt 
Det har under senare tid uppmärksammats att det finns andra företag än 
banker som sysslar med betalningsöverföring men som, till skillnad från 
bankerna, inte omfattas av bestämmelserna i lagen (1993:768) om 
åtgärder mot penningtvätt (penningtvättslagen). Regeringen har därför i 
en proposition om penningtvätt och betalningsöverföring (prop. 
1999/2000:145) föreslagit att penningtvättslagen utvidgas till att 
omfatta alla företag som yrkesmässigt ägnar sig åt betalningsöverföring. 
För att uppnå syftet föreslås att valutaväxlingslagen (1996:1006) även 
skall gälla för företag som ägnar sig åt betalningsöverföring. I likhet 
med vad som nu gäller för valutaväxlingsrörelse föreslås att företag som 
ägnar sig åt betalningsöverföring skall anmäla sin verksamhet till 
Finansinspektionen för registrering. Genom att penningtvättslagen gäller 
för verksamhet som enligt valutaväxlingslagen kräver anmälan till 
Finansinspektionen kommer penningtvättslagen att gälla för all 
yrkesmässig betalningsöverföring. Lagändringarna föreslås träda i kraft 
den 1 januari 2001. 
Översyn av bokföringsbrottet
Borgenärsbrottsutredningen har i betänkandet Borgenärsbrotten (SOU 
1996:30) bl.a. föreslagit vissa ändringar i bestämmelsen om bokförings-
brott (11 kap. 5 § brottsbalken). Inom ramen för beredningen av 
betänkandet kommer frågan om utformning av bokföringsbrottet att 
ägnas särskild uppmärksamhet. Därvid kommer att övervägas om de nya 
bokföringsbestämmelserna motiverar att bestämmelserna om 
bokföringsbrott i något hänseende utformas på något annat sätt än i dag. 
En proposition som behandlar hela eller delar av betänkandet kan lämnas 
tidigast under hösten 2001.
Ny varusmugglingslag
Regeringen har förslagit en ny lag om straff för smuggling (prop. 
1999/2000:124). Den nya lagen skall ersätta lagen (1960:418) om 
straff för varusmuggling. Förslagen grundar sig på den översyn av 
smugglingslagstiftningen som gjorts i departementspromemorian Ny 
smugglingslag (Ds 1998:53). Bestämmelserna i den nya lagen har 
utformats för att stå i bättre samklang med den nuvarande tullregleringen 
i form av olika EG-förordningar, främst den s.k. tullkodexen och den 
s.k. tillämpningskodexen. Förslaget har utarbetats parallellt med det 
förslag till ny tullag som regeringen lämnat i propositionen 
1999/2000:126. Förslaget till ny smugglingslagstiftning innebär att 
införsel och utförsel av narkotika skall bestraffas genom denna 
lagstiftning men att den ytterligare anpassas till narkotikastrafflagen 
(1968:64). Vidare innebär förslaget att bestämmelserna om 
undandragande av tull, annan skatt och avgifter anpassas till 
skattebrottslagens bestämmelser, bl.a. på så sätt att de utformas som s.k. 
farebrott. Motsvarande ändring föreslås såvitt avser brott enligt lagen 
om beskattning av viss privatinförsel. Som ett led i kampen mot den 
grova brottsligheten föreslås för den nya smugglingslagen en särskild 
straffskala för grov olovlig befattning med smuggelgods. Vidare 
föreslås kriminalisering av förberedelse och stämpling till alla slag av 
grova införsel- och utförselbrott samt till grov olovlig befattning med 
smuggelgods. Bestämmelserna om förverkande anpassas ytterligare till 
brottsbalken, bl.a. föreslås att utbyte av brott skall kunna förverkas. 
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2001.
Insiderhandel
De finansiella marknaderna är föremål för en ständig, snabb utveckling. 
Såväl omsättningen som antalet mäklare och kunder har ökat markant. 
Även den tekniska utvecklingen har bidragit till att handeln blivit mer 
omfattande. Handel med framförallt aktier över Internet har exempelvis 
blivit en allt vanligare företeelse. Internationaliseringen av de finansiella 
marknaderna har också ökat i betydelse.
Förtroendet för de finansiella marknaderna har av den senaste tidens 
insideraffärer påverkats på ett negativt sätt. Upprätthållandet av all-
mänhetens förtroende för de finansiella marknaderna är mycket viktigt. 
Det finns ett gemensamt samhällsintresse av att denna typ av brottslighet 
bekämpas. Både statsmakterna och aktörerna på den finansiella mark-
naden bör därför ta ett större ansvar för att åtgärder vidtas för att 
förhindra insiderhandel.
För att allmänhetens förtroende för finansmarknaderna skall upp-
rätthållas krävs en väl fungerande insiderlagstiftning. Det är viktigt att 
lagstiftningen är tydlig och att överträdelser handläggs så snabbt som 
möjligt. För att insiderlagstiftningen skall bli mer överskådlig och tydlig 
har regeringen i ett förslag till riksdagen (prop. 1999/2000:109) 
föreslagit att insiderlagen delas upp på två lagar, en med straffrättsliga 
bestämmelser – insiderstrafflagen – och en med administrativa be-
stämmelser om anmälningsskyldighet m.m. – lagen om anmälnings-
skyldighet för vissa innehav av finansiella instrument. Bestämmelserna 
om otillbörlig kurspåverkan flyttas över till insiderstrafflagen. Vidare 
föreslås att straffet för insiderbrott och otillbörlig kurspåverkan skärps. 
Böter skall inte längre ingå i straffskalan, utan straffet skall vara 
fängelse i högst två år. Straffbarhet föreslås även för ringa fall genom att 
två nya brott införs; insiderförseelse och otillbörlig kurspåverkan, ringa 
brott. Det föreslås även att obehörigt röjande av insiderinformation i 
vissa fall skall bli straffbart. Den som är skyldig att anmäla aktieinnehav 
till insiderregistret skall i dag göra det senast 14 dagar efter det att 
anmälningsskyldighet uppkommit. I propositionen föreslås att den 
tidsfristen kortas ned till fem dagar. Personer som är verksamma vid ett 
värdepappersinstitut, en börs eller en auktoriserad marknadsplats och 
som normalt kan antas ha tillgång till icke offentliggjord kurspåverkande 
information skall i fortsättningen skriftligen anmäla sina egna och vissa 
närståendes innehav av finansiella instrument till sin arbetsgivare. 
Avsikten är att ändringarna skall träda i kraft den 1 januari 2001.
Vårdslös kreditgivning
Den finansiella krisen i Sverige under 1990-talets början uppstod till 
följd av mycket stora kreditförluster i banker och finansbolag. Mot 
bakgrund av att inte fler ställdes till svars för kreditgivningen med hjälp 
av straff- eller skadeståndsrättsliga regler kom det att ingå bland Bank-
lagskommitténs uppgifter att se över dessa regler och eventuellt föreslå 
ändringar (dir. 1995:86). 
Frågorna behandlas av Banklagskommittén i delbetänkandet Vårdslös 
kreditgivning samt sekretess i banker m.m. (SOU 1999:82), som 
överlämnades till Finansdepartementet i juli 1999. Kommittén har be-
dömt om det är ändamålsenligt att genom en förändring av det 
kriminaliserade området försöka uppnå en bättre hantering av 
kreditgivning och annat risktagande i banker och kreditmarknadsföretag.
Kommittén anser att fördelarna med en kriminalisering är små, 
oavsett om syftet är att skydda det finansiella systemet eller de enskilda 
institutens ekonomi. Nackdelarna bedöms som betydande. Enligt 
kommittén innebär en kriminalisering en stor risk för att instituten inte 
skall kunna fullgöra sin roll i samhällsekonomin på ett ändamålsenligt 
sätt. Kommittén konstaterar att det är en huvuduppgift för finansiella 
företag att hantera och omvandla risker. Kommittén nämner därvid att 
misskötsamhet och illojalitet förvisso kan få allvarliga följder men 
påpekar samtidigt att det också är institutens huvudsakliga kompetens att 
kontrollera och övervaka risker. Enligt kommittén har därför 
argumenten att särreglera banker och kreditmarknadsföretag i syfte att 
skydda institutens ekonomi liten om ens någon bärkraft. 
Enligt kommittén kan en kriminalisering leda till att institutens 
kontrollerade risktagande onödigtvis begränsas. En reglering inriktad 
mot enskilda kreditbeslut innebär enligt kommittén betydande risker för 
att kredithanteringens effektivitet hämmas utan motsvarande nytta. En, 
som kommittén framhåller, tillräcklig huvudinvändning mot en 
kriminalisering är att det synes omöjligt att utforma en meningsfull 
straffregel som inte riskerar att medföra betydande samhällsekonomiska 
nackdelar i form av ett sämre fungerande finansiellt system. Enligt 
kommittén ger förslagen i kommitténs huvudbetänkande Reglering och 
tillsyn av banker och kreditmarknadsföretag (SOU 1998:160), som 
lämnades i januari 1999, tillsammans med befintliga straffrättsliga 
regler tillräckliga förutsättningar för att utreda och beivra brott. 
Kommittén avstod således från att lämna något förslag till 
kriminalisering av vårdslös kreditgivning. Kommittén lade heller inte 
fram något förslag om ändring av skadeståndsreglerna. Även i den delen 
hänvisas till förslagen i huvudbetänkandet som enligt kommittén 
förbättrar förutsättningarna att utkräva skadeståndsansvar i de fall detta 
är motiverat. Betänkandena, som har remitterats, bereds för närvarande 
inom Finansdepartementet. 
6.4	Internationell rättslig hjälp, sekretess och 
domstolsförfarandet
Några huvudpunkter:
–	Ny lag om internationell rättslig hjälp trädde i kraft den 1 oktober 
	2000.
– 	Ekosekretessutredningens förslag planeras att behandlas i en 
	proposition under våren 2001.
 – 	Nya regler för domstolsförfarandet trädde i kraft den 1 juli 
	2000.
Ny lag om internationell rättslig hjälp i brottmål
Den ökade rörligheten i världen, de förbättrade kommunikationerna och 
användandet av modern teknik har lett till att brottslighet i långt större 
utsträckning än tidigare berör fler stater samtidigt. Särskilt den 
organiserade ekonomiska brottsligheten ställer ökade krav på det inter-
nationella samarbetet. För att Sverige skall kunna delta i detta samarbete 
fullt ut krävs att vi har en modern och lättillgänglig lagstiftning. Som 
anmärktes i 1999 års lägesrapport föreslogs därför i departements-
promemorian Ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (Ds 1999:56) att alla 
bestämmelser om rättslig hjälp förs samman och tas in i en ny lag om 
internationell rättslig hjälp i brottmål.
Riksdagen har nu antagit en ny lag (2000:562) om internationell 
rättslig hjälp i brottmål (prop. 1999/2000:61, bet. 1999/2000JuU19, 
rskr. 1999/2000:216 ). Lagen trädde i kraft den 1 oktober 2000. I lagen 
ges en enhetlig och sammanhållen reglering av åklagares och domstolars 
samarbete över gränserna i brottmålsutredningar och brottmåls-
rättegångar. Lagen omfattar både rättslig hjälp i Sverige och utomlands. 
Lagen kompletteras med en förordning och ett tillkännagivande av olika 
internationella överenskommelser som berörs i lagen.
I lagen samlas bestämmelser som i dag regleras genom lagen 
(1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol, lagen (1946:817) 
om bevisupptagning vid utländsk domstol, lagen (1975:295) om 
användning av vissa tvångsmedel på begäran av främmande stat och lagen 
(1991:435) med vissa bestämmelser om internationellt samarbete. 
Förutom de åtgärder som kan vidtas enligt den tidigare regleringen 
kompletteras lagen med ytterligare ett antal nya typer av åtgärder, 
nämligen telefonförhör, förhör genom videokonferens, hemlig tele-
avlyssning, hemlig teleövervakning, hemlig kameraövervakning samt 
andra åtgärder som avses i 28 kap. rättegångsbalken utöver husrannsakan.
Vid utformandet av lagstiftningen har målsättningen varit att svenska 
domstolar och åklagare skall lämna rättslig hjälp till utländska myndig-
heter med alla de åtgärder som kan vidtas vid en svensk förundersökning 
eller rättegång. 
I lagen ges en ny enhetlig reglering av under vilka förutsättningar som 
Sverige kan lämna rättslig hjälp för olika slags åtgärder. Regleringen 
knyter an till vad som gäller för att motsvarande åtgärder skall få vidtas i 
en svensk förundersökning eller rättegång genom en generell hänvisning 
till rättegångsbalkens regler. Det betyder att åtgärderna vidtas under 
samma förutsättningar som i en svensk förundersökning eller rättegång. 
I lagen klargörs också att banksekretess inte utgör hinder för rättslig 
hjälp. I fråga om förfarandet skall normalt samma regler tillämpas som 
när motsvarande åtgärder vidtas i ett svenskt förfarande. 
En viktig nyhet är att kommunikationsvägarna till och från Sverige i 
ärenden om rättslig hjälp förenklas. Kravet på att ansökningar om 
rättslig hjälp skall göras via diplomatiska kanaler tas bort och åklagare 
och domstolar tillåts i stor utsträckning skicka ansökningar och svar 
direkt till varandra, utan förmedling av centralmyndigheten. Vidare skall 
ansökningar kunna ske genom fax och t.ex. elektronisk post efter en 
överenskommelse i det enskilda fallet. 
En annan nyhet är att centralmyndighetsfunktionen förs över från 
Utrikesdepartementet till Justitiedepartementet.
Samtidigt med att den nya lagen om internationell rättslig hjälp träder 
i kraft införs en ny sekretessbestämmelse i 5 kap. 7 § sekretesslagen 
(1980:100) rörande rättslig hjälp på begäran av annan stat. Enligt 
bestämmelsen gäller sekretess vid verksamhet som avser rättslig hjälp 
på begäran av annan stat för uppgift som hänför sig till utredning enligt 
bestämmelserna om förundersökning i brottmål och angelägenhet som 
angår tvångsmedel om det kan antas att den rättsliga hjälpen begärts 
under förutsättning att uppgiften inte röjs.
Det nuvarande kravet på att den gärning ansökan avser skall vara 
straffbar också enligt svensk rätt (s.k. dubbel straffbarhet) begränsas till 
att enbart gälla vid tvångsmedelsanvändning, dvs. vid beslag, 
husrannsakan, kvarstad, hemlig teleavlyssning, teleövervakning och 
kameraövervakning samt vid kroppsbesiktning och kroppsvisitation och 
andra liknande tvångsåtgärder t.ex. tagande av fingeravtryck. I fråga om 
husrannsakan och beslag gäller i dag en särskild reglering i förhållande 
till de nordiska staterna. Denna utvidgas till samtliga EU-stater.
Sekretess mellan myndigheter
Ekosekretessutredningen avlämnade i maj 1999 betänkandet Ekonomisk 
brottslighet och sekretess (SOU 1999:53). Utredningen hade som 
huvuduppgift att föreslå åtgärder i syfte att effektivisera bekämpningen 
av ekonomisk brottslighet genom att göra det möjligt för berörda 
myndigheter och andra organ att i ökad utsträckning lämna information 
om sådant som har betydelse för att förebygga, upptäcka och utreda 
ekonomisk brottslighet (dir. 1997:61). I 1999 års lägesrapport finns en 
redogörelse för utredningens förslag (s. 48). Utredningens förslag har 
remissbehandlats och bereds för närvarande inom Justitiedepartementet. 
Vissa delar av förslagen har beröringspunkter med tidigare omnämnda 
förslag från Registerförfattningsutredningen och Banklagskommittén. 
En proposition baserad på Ekosekretessutredningens betänkande 
planeras att läggas fram under våren 2001.
Effektivare handläggning i allmän domstol 
Den 1 juli 2000 trädde nya regler i kraft som syftar till att effektivisera 
och förenkla domstolsförfarandet för parterna och för de allmänna 
domstolarna (prop. 1999/2000:26). Till grund för lagstiftningen ligger 
bl.a. rapporten Handläggning av omfattande mål om ekonomisk brotts-
lighet i domstol m.m. (Åklagarväsendets Rapport 1998:2). Ändringarna 
innebär bl.a. att reglerna om avbrott och uppskov i huvudförhandling 
sammanförs till ett institut samtidigt som bestämmelserna utformas så 
att det ges bättre möjligheter att anpassa rättegången till förhållanden i 
det enskilda målet. Möjligheterna att låta en huvudförhandling fortsätta 
utan uppehåll ökas. Ändringarna syftar till att bemästra de särskilda 
problem som kan vara förenade med koncentrationsprincipens 
iakttagande i mycket omfattande rättegångar. Det är bl.a. rättegångar i 
stora ekobrottmål som stått i blickfånget vid utformningen av de nya 
bestämmelserna. Som redovisades i lägesrapporten för år 1999 pågår 
också en översyn av processen i allmän domstol. Utredningen som 
antagit namnet 1999 års rättegångsutredning (Ju 1999:11) har bl.a. till 
uppgift att lämna förslag på de ytterligare åtgärder som kan behövas för 
att komma tillrätta med de problem som domstolarna ställs inför vid 
rättegångar i bl.a. stora ekobrottmål (dir. 1999:62). Uppdraget skall 
redovisas före utgången av år 2001.
7	Det internationella arbetet
Några huvudpunkter:
–	Kampen mot ekonomisk brottslighet och penningtvätt 
intensifieras inom det internationella samarbetet.
–	En ny EU-strategi för förebyggande och bekämpning av den 
organiserade brottsligheten har antagits.
–	En EU-konvention om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål har 
	antagits.
–	Svagheter i medlemsstaternas bekämpning av skattebedrägerier har 
	kartlagts.
–	En ny enhet för samordning av internationella brottsutredningar 
förbereds inom EU.
–	Länder som inte har tillfredsställande lagstiftning mot penningtvätt 
identifieras för en dialog om hur lagstiftningen kan förbättras.
–	En FN-konvention mot organiserad brottslighet skall enligt plan-
erna antas i december 2000.
–	En Europarådskonvention om datorrelaterad brottslighet färdig-
ställs under år 2000.
7.1	Inledning
Ett väl fungerande internationellt samarbete är en förutsättning för att  
den gränsöverskridande ekonomiska brottsligheten skall kunna 
bekämpas effektivt. 
Medlemskapet i EU ger nya möjligheter till samarbete över gränserna 
mot ekonomisk brottslighet och ett omfattande arbete pågår nu inom EU 
för att komma till rätta med bl.a. denna brottslighet. EU kan också mer 
kraftfullt än enskilda länder driva på det internationella samarbetet med 
länder utanför EU. Ett viktigt steg i utvecklingen och styrande för det 
pågående arbetet är de politiska mål och riktlinjer som EU:s stats- och 
regeringschefer antog vid sitt extra toppmöte i Tammerfors den 15 och 
16 oktober 1999. Sverige förbereder sig nu inför sitt förestående 
ordförandeskap i EU:s ministerråd för att, liksom nu Frankrike, aktivt 
driva på utvecklingen i linje med de mål och riktlinjer som beslutades i 
Tammerfors. 
Den ekonomiska brottsligheten är ett globalt problem. Det är därför 
angeläget att Sverige aktivt medverkar till att skapa ett gemensamt 
synsätt och större enhetlighet mellan olika länders regelsystem även i 
länder utanför EU. Insatser för att komma till rätta med penningtvätt och 
åtgärder mot korruption är viktiga områden för detta arbete.
De åtgärder som räknas upp i det följande riktar sig i flera fall mot 
den gränsöverskridande och organiserade brottsligheten i allmänhet. 
Beskrivningen avser således ett bredare spektrum av åtgärder än som 
omfattas av enbart den ekonomiska brottsligheten.
7.2	Åtgärder inom ramen för EU-samarbetet
Toppmötet i Tammerfors
EU:s stats- och regeringschefer antog vid sitt extra toppmöte i 
Tammerfors den 15 och 16 oktober 1999 ett antal politiska riktlinjer 
och konkreta mål för att följa Amsterdamsfördragets och 
Wienhandlingsplanens genomförande. Riktlinjerna och målen syftar mot 
en union för frihet, säkerhet och rättvisa. 
Ett huvudområde avser kamp mot brottsligheten i hela unionen. Olika 
åtgärder för att förbättra samarbetet mellan medlemsstaternas brotts-
bekämpande och rättsliga myndigheter behandlas i slutsatserna från 
mötet, bl.a. att en ny åklagarenhet, Eurojust, skall inrättas och att 
medlemsstaternas straffrätt skall närmas till varandra på särskilda 
områden. Ekonomisk brottslighet (penningtvätt, korruption, förfalskning 
av euron), högteknologisk brottslighet och miljöbrott nämns bland de 
brottskategorier som i första hand skulle kunna bli föremål för 
gemensamma definitioner, grunder för åtal och påföljder mellan 
medlemsstaterna. Ett antal konkreta åtgärder för att komma till rätta 
med penningtvätt inom och utom unionen listas. Det slås fast att 
penningtvätt är en central del i den organiserade brottsligheten och att 
konkreta åtgärder skall vidtas för spårande, spärrande, beslag och 
förverkande av vinning av brott. Medlemsstaterna uppmanas att utvidga 
Europols behörighet till att omfatta penningtvätt i allmänhet, oberoende 
av vilken typ av brott som vinningen av penningtvätt härrör från, och EU-
kommissionen uppmanas att utarbeta en rapport som visar vilka 
bestämmelser i nationell bank, finans- och företagslagstiftning som 
hindrar internationellt samarbete på området. I slutsatserna från 
Tammerfors slås också fast att principen om ömsesidigt erkännande av 
rättsliga avgöranden skall bli en hörnsten i det civilrättsliga och 
straffrättsliga samarbetet inom EU.
Kommissionen har i ett meddelande till rådet och Europaparlamentet 
lagt fram en s.k. resultattavla för framstegen i skapandet av ett område 
med frihet, säkerhet och rättvisa i EU (KOM [2000] 167 slutlig).
Åtgärder mot organiserad brottslighet
Europeiska rådet betonade vid sitt möte i Dublin i december 1996 sin 
avsikt att bekämpa den organiserade brottsligheten och underströk 
behovet av konsekventa och samordnade åtgärder från unionens sida. En 
första åtgärd blev att låta en särskild s.k. högnivågrupp utarbeta en över-
gripande handlingsplan med särskilda rekommendationer för åtgärder 
mot den organiserade brottsligheten. Högnivågruppens handlingsplan 
antogs av Europeiska rådet i april 1997 (EGT C 251, 15.8.1997 s. 1) 
och godkändes av rådet vid dess möte i Amsterdam i juni samma år. 
1997 års handlingsplan har redovisats i tidigare skrivelser. Den 
innehåller politiska riktlinjer och särskilda rekommendationer med 
uppmaningar till rådet att vidta en rad konkreta åtgärder som spänner 
över ett vitt fält. Stor vikt läggs vid hur det rättsliga och polisiära 
samarbetet är organiserat. Ett flertal rekommendationer handlar om att 
främja informationsutbytet och samarbetet myndigheter och länder 
emellan. Vidare betonas vikten av ett sektorsövergripande arbetssätt i 
kampen mot den organiserade brottsligheten. I enlighet med en av 
riktlinjerna har en sektorsövergripande arbetsgrupp för frågor om 
organiserad brottslighet inrättats. En av gruppens huvuduppgifter har 
varit att genomföra de riktlinjer och rekommendationer som finns i 
handlingsplanen. Gruppens arbete har resulterat i ett flertal rättsakter 
som har antagits av rådet. Sammanfattningsvis kan sägas att arbetet hela 
tiden har varit inriktat mot att skapa rättsliga och praktiska 
förutsättningar för ett smidigt och friktionsfritt samarbete mellan de 
rättsliga och brottsbekämpande myndigheterna såväl inom som mellan 
medlemsländerna. 
Europeiska rådet gav vid sitt möte i Wien i december 1998 rådet i 
uppgift att, med beaktande av de utökade möjligheter som 
Amsterdamfördraget innehåller, förstärka åtgärderna inom EU mot den 
organiserade brottsligheten. Uppdraget återfinns i den s.k. 
Wienhandlingsplanen för genomförande av Amsterdamfördraget (EGT C 
19, 23.1.1999, s.1). Enligt en av rekommendationerna skall 1997 års 
handlingsplan utvärderas och följas upp.
Inom den sektorsövergripande arbetsgruppen utarbetades under hösten 
1999 en rapport till Europeiska rådets möte i Helsingfors i december 
1999 som redovisar hur handlingsplanen genomförts. Där redovisas 
genomförda rekommendationer, genomförda åtgärder som kräver 
uppföljning och rekommendationer som kräver fortsatt arbete, däribland 
bl.a. utvidgningen av Europols mandat, åtgärder mot penningtvätt och 
frågor om förverkande av vinning av brott. 
Under hösten 1999 utarbetades också en uppföljning till 1997 års 
handlingsplan, Förebyggande och bekämpning av den organiserade 
brottsligheten: Europeiska unionens strategi inför det nya årtusendet 
(EGT 2000/C 124/01) som antogs av Europeiska rådet den 16-17 juni 
2000. Strategin innehåller, utöver en redovisning av befintliga mandat 
och initiativ samt arbete som pågår på området, en analysdel och 39 
detaljerade rekommendationer. Rekommendationerna utgör en preciser-
ing och vidareutveckling av olika åtaganden som medlemsstaterna redan 
gjort genom antagandet av 1997 års handlingsplan, Amsterdamfördraget 
och Wienhandlingsplanen. Slutsatserna från Europeiska rådets möte i 
Tammerfors återspeglas i strategin. 
En uppgift som den sektorsövergripande arbetsgruppen fått under 
hösten 2000 är att utarbeta ett åtgärdsprogram för genomförandet av 
principen om ömsesidigt erkännande av straffrättsliga avgöranden i 
enlighet med slutsatserna från Tammerfors. Programmet skall inte bara 
omfatta slutliga domar utan även beslut som meddelas under pågående 
brottsutredningar och det långsiktiga målet är att domar och beslut som 
meddelas i en medlemsstat skall erkännas och kunna verkställas i övriga 
medlemsstater. 
Penningtvätt
Under det senaste året har åtgärder mot penningtvätt förts fram som en 
av de viktigaste beståndsdelarna i EU:s strategi för att bekämpa den 
organiserade brottsligheten. Vid toppmötet i Tammerfors slogs som 
tidigare nämnts fast att penningtvätt är en central del i den organiserade 
brottsligheten och att konkreta åtgärder skall vidtas för spårande, 
spärrande, beslag och förverkande av vinning av brott. Stats- och 
regeringschefernas uttalanden om särskilda åtgärder mot penningtvätt 
har därefter kommit till uttryck i de förslag till åtgärder mot den 
organiserade brottsligheten som kommissionen och rådet har lagt fram 
under våren 2000. Såväl kommissionens resultattavla som EU-strategin 
för att förebygga och bekämpa den organiserade brottsligheten 
innehåller förslag till särskilda åtgärder mot penningtvätt i enlighet med 
vad som anges i slutsatserna från toppmötet i Tammerfors.
Det är bl.a. mot denna bakgrund som en av det franska ordförande-
skapets prioriteringar är att intensifiera kampen mot ekonomisk 
brottslighet och penningtvätt. På Frankrikes initiativ hölls ett 
gemensamt finans- och justitieministermöte den 17 oktober 2000. Vid 
detta möte, som behandlas nedan, diskuterades vilka åtgärder som bör 
vidtas för att förbättra kampen mot ekonomisk brottslighet och 
penningtvätt. 
EG-kommissionen lade i juli 1999 fram ett förslag om ändringar i 
direktivet (91/308/EEG) om åtgärder för att förhindra att det finansiella 
systemet används för tvättning av pengar. Det föreslås att rapporterings-
skyldigheten för misstänkt penningtvätt skall utvidgas till att inte bara 
omfatta narkotikabrott utan även andra typer av brott som genererar 
stora vinster. Den grupp av företag och personer som skall omfattas av 
direktivet, i första hand skyldigheten att rapportera misstänkta 
penningtvättstransaktioner, föreslås utökas till ett antal sektorer utanför 
det finansiella området, t.ex. fastighetsmäklare, skatterådgivare och 
advokater. Arbetet i rådsarbetsgruppen har bedrivits med stor intensitet 
under våren 2000. Allmänt sett har Sverige intagit ett positivt 
förhållningssätt till den föreslagna skärpningen av direktivet. Politisk 
enighet om innehållet i förslaget nåddes vid rådsmötet för ekonomiska 
och finansiella frågor den 29 september 2000.
Frankrike har gjort stora ansträngningar för att den pågående 
översynen och utvidgningen av penningtvättdirektivet skall kunna slut-
föras under sitt ordförandeskap. Frankrike har även lagt fram förslag till 
två nya rättsakter. Det ena förslaget avser en konvention som syftar till 
att förbättra möjligheterna till internationell rättslig hjälp när det gäller 
penningtvätt och ekonomisk brottslighet (se nedan). Det andra avser ett 
rambeslut som skall se till att medlemsstaternas lagstiftning om beslag 
och förverkande samt penningtvätt är så generell som möjligt och kan 
tillämpas på alla typer av brott. Arbete har också inletts med att utarbeta 
ett instrument om ömsesidigt erkännande av tvångsmedelsbeslut över 
gränserna.
De franska prioriteringarna ligger väl i linje med de svenska och 
Sverige har därför givit sitt aktiva stöd till det franska ordförandeskapets 
åtgärdsprogram. Sverige kommer också under sitt ordförandeskap att 
aktivt arbeta för att vidareutveckla de initiativ som presenterats under 
det franska ordförandeskapet. 
I detta sammanhang anser Sverige att det är viktigt att vidta åtgärder 
mot sådana länder och regioner vars lagstiftning och bristande vilja att 
samarbeta med omvärlden underlättar penningtvätt och annan ekonomisk 
brottslighet. Detta är också en av de frågor som behandlades vid det 
tidigare nämnda gemensamma finans- och justitieministermötet den 17 
oktober 2000. Sverige anser att det i detta sammanhang är viktigt att EU 
ger sitt fulla stöd till det arbete som utförs inom ramen för FATF (se 
nedan). 
Internationellt rättsligt samarbete
För att effektivt kunna bekämpa gränsöverskridande brottslighet krävs att 
myndigheterna i berörda länder kan samarbeta med varandra på ett 
ändamålsenligt sätt. De brottsbekämpande myndigheterna måste snabbt 
och effektivt kunna bistå varandra med exempelvis beslag, husrannsakan 
och förhör. 
Det nuvarande samarbetet bygger till stor del på Europarådets 
konvention av år 1959 om inbördes rättshjälp i brottmål (1959 års 
rättshjälpskonvention). Som anmälts i tidigare lägesrapporter har under 
flera år många länder riktat kritik mot det internationella rättsliga 
samarbetet. Kritiken går bl.a. ut på att förfarandet är alltför långsamt och 
byråkratiskt. Inte minst har utvecklingen inom IT-området, som gör att 
brottsliga meddelanden och transaktioner sekundsnabbt kan förmedlas 
mellan olika länder, ställt frågan om det rättsliga samarbetets 
effektivitet på sin spets. I syfte att effektivisera det internationella 
rättsliga samarbetet i brottmål har det inom EU under en lång tid pågått 
arbete med att utarbetat en konvention om ömsesidig rättslig hjälp i 
brottmål mellan EU:s medlemsstater som skall komplettera 1959 års 
rättshjälpskonvention. Den nya konventionen är nu färdig och 
undertecknades av samtliga EU:s medlemsstater i maj 2000. Arbete 
pågår för närvarande med att utarbeta en förklarande rapport till 
konventionen. Arbetet beräknas vara klart till årsskiftet 2000/2001.
I konventionen finns bestämmelser om ansökningar om ömsesidig 
rättslig hjälp som syftar till att på olika sätt effektivisera samarbetet 
mellan medlemsstaterna. Det finns också bestämmelser som rör nya 
former av rättslig hjälp. Medlemsstaterna åtar sig att ge rättslig hjälp 
med återställande av egendom till den rätta ägaren, med att överföra 
frihetsberövade personer i utredningssyfte i fler fall än tidigare och med 
användande av videoteknik och telefonkonferenser vid vittnesförhör. 
Vidare finns bestämmelser om bl.a. gemensamma utredningsgrupper 
och kontrollerade leveranser. Konventionen innehåller också 
bestämmelser om rättslig hjälp med hemlig teleavlyssning och om 
skydd av personuppgifter. Stora delar av konventionen har redan beaktats 
och arbetats in i den nya lagen om internationell rättslig hjälp i brottmål 
som trädde i kraft den 1 oktober 2000 (se avsnitt 6.4). En promemoria 
som behandlar återstående lagändringar som krävs kommer att utarbetas 
under 2001.
Den 5 december 1997 antogs en gemensam åtgärd om införande av en 
ordning för utvärdering av tillämpning och genomförande på nationell 
nivå av internationella åtaganden i kampen mot den organiserade 
brottsligheten. Den första utvärderingsomgången avser nationell 
lagstiftning och rutiner på området för ömsesidig rättslig hjälp. 
Utvärderingarna utmynnar i rapporter och i dessa ges rekommendationer 
till vart och ett av de utvärderade länderna som syftar till att förbättra det 
internationella straffrättsliga samarbetet. Utvärderingarna har visat sig 
vara ett praktiskt och effektivt sätt att lokalisera brister i de nationella 
förfarandena och därigenom förbättra det straffrättsliga samarbetet. 
Utvärderingen av Sverige ägde rum i början av år 2000.
På grundval av bl.a. experternas rekommendationer i samband med de 
ömsesidiga utvärderingarna har Frankrike, i egenskap av ordförandeland 
i EU, lagt ett förslag till en ny konvention om ömsesidig rättslig hjälp i 
brottmål, särskilt när det gäller kampen mot organiserad brottslighet, 
penningtvätt av vinning av brott och ekonomisk brottslighet. Förslaget 
till konvention bygger på 1959 års rättshjälpskonvention och 2000 års 
EU-konvention och avser att förbättra och förenkla samarbetet 
ytterligare, särskilt när det gäller utredning av ekonomisk brottslighet. 
Utkastet till konvention tar upp frågor som uppmärksammats vid 
utvärderingarna och som rör möjligheter att spåra vinning av brott, 
begäran om bankinformation, kompletterande framställningar om 
rättslig hjälp samt begränsningar av avslagsgrunderna i förhållande till 
1959 års konvention.
Eurojust
Enligt en av slutsatserna från toppmötet i Tammerfors skall en enhet 
sammansatt av nationella åklagare och motsvarande befattningshavare 
inrättas för att samordna internationella brottsutredningar och, i sam-
arbete med det europeiska rättsliga nätverket, effektivisera det inter-
nationella samarbetet med rättslig hjälp i brottmål. Sverige presenterade 
i juli 2000 tillsammans med Portugal, Frankrike och Belgien två förslag 
till rådsbeslut, dels om inrättande av Eurojust, dels om en provisorisk 
organisation innan Eurojust kommer till stånd. 
Förslaget till rådsbeslut om inrättande av Eurojust innehåller 
huvudsakligen att Eurojust skall vara ett mellanstatligt samarbetsorgan 
utan egna befogenheter till myndighetsutövning. Eurojusts behörighets-
område skall vara grov gränsöverskridande brottslighet. Varje medlems-
stat skall sända ut en eller flera åklagare till Eurojust. Deras 
befogenheter styrs av nationell rätt i respektive medlemsstat. Eurojust 
skall kunna be de nationella myndigheterna att antingen delta i en 
internationell utredningsgrupp eller att starta en egen utredning. 
Eurojust eller en nationell åklagare knuten till Eurojust kan också tänkas 
bistå med råd och samordnande insatser i pågående utredningar som 
berör flera länder. Medlemsstaternas åklagarmyndigheter och Eurojust 
skall kunna utbyta information. Eurojust skall också kunna samarbeta 
och utbyta information med internationella organisationer, såsom 
Europol, det europeiska rättsliga nätverket och kommissionen. Det 
andra förslaget utgörs av ett utkast till rådsbeslut om inrättande av en 
provisorisk organisation. Varje medlemsstat utser enligt förslaget en 
nationell åklagare som stationeras vid medlemsstatens permanenta 
representation. Den nationelle åklagaren skall, inom ramen för sitt lands 
nationella lagstiftning, bidra till behövlig samordning mellan de 
nationella åklagarmyndigheterna, arbeta för att underlätta samarbetet 
beträffande gränsöverskridande brottslighet och bistå medlemsstaterna 
med råd beträffande arbetet med att inrätta Eurojust.
Vid sidan av detta har Tyskland lagt fram ett förslag till utkast om 
rådsbeslut om inrättande av en s.k. Eurojust-grupp. Detta förslag är 
mindre långtgående. Eurojusts uppgift skall enligt förslaget vara att 
stödja förundersökningar när det gäller allvarliga brott, för vars 
beivrande rättslig hjälp kan krävas och när det gäller brott mot EU:s 
finansiella intressen. Förslagen behandlas i en arbetsgrupp inom EU.
Utlämning
Internationella överenskommelser om utlämning utgör ett viktigt inslag 
i det straffrättsliga samarbetet. Den centrala överenskommelsen på 
utlämningsområdet är Europarådskonventionen om utlämning från 1957. 
För svensk del finns en lång tradition av samarbete på utlämningsrättens 
område inom Norden, där reglerna för utlämning varit mer liberala än i 
utomnordiska förhållanden. Erfarenheterna av detta samarbete är goda. 
Det finns nu starka skäl att vidareutveckla det europeiska samarbetet i 
utlämningsfrågor i den riktning som sedan länge gäller mellan de 
nordiska länderna.
Inom EU:s s.k. tredje pelare har bl.a. utarbetats 1996 års konvention 
om utlämning mellan EU:s medlemsstater. Konventionen har till syfte 
att sänka de krav och förenkla de förfaranden som hittills gällt i det 
europeiska utlämningssamarbetet. En medlemsstat skall som regel inte 
kunna vägra utlämning med hänvisning till att t.ex. den som begärs 
utlämnad är det landets medborgare, att det aktuella brottet är 
preskriberat enligt det landets lagar eller att brottet är politiskt. Flertalet 
av konventionens bestämmelser innehåller dock undantag eller reserva-
tionsmöjligheter.
I departementspromemorian Sveriges tillträde till 1996 års EU-
konvention om utlämning (Ds 2000:3) föreslås att Sverige skall tillträda 
konventionen. Promemorian behandlar även Schengenkonventionens 
utlämningsbestämmelser. Enligt förslaget skall Sverige tillträda kon-
ventionen med förbehåll bl.a. för att utlämning av svensk medborgare 
endast får ske under vissa angivna förutsättningar och i förening med 
vissa villkor. Det lagförslag som presenteras i promemorian innebär att 
utlämning inom EU skall kunna ske för mindre allvarliga brott än vad 
som är möjligt i dag. Vidare föreslås bl.a. att utlämning inom EU inte får 
vägras endast av den anledningen att brottet är preskriberat enligt svensk 
lag eller att det rör sig om ett politiskt brott, såvida inte den som begärs 
utlämnad är svensk medborgare. Förslaget, som har remitterats, föreslås 
träda i kraft den 1 juli 2001. Förslaget bereds för närvarande inom 
Regeringskansliet.
Europol
Arbetet vid den Europeiska polisbyrån Europol, som inledde sin 
verksamhet den 1 juli 1999, präglas för närvarande av övergången från 
strategisk till operativ inriktning. Europol och flera medlemsländer, 
däribland Sverige, har deltagit i ett flertal framgångsrika operationer, 
som bl.a. rört stora mängder narkotika, människohandel och stulna 
fordon. I detta samarbete spelar medlemsländernas sambandsmän en 
mycket viktig roll. För att ytterligare underlätta informationsutbytet 
mellan medlemsländerna har ett datoriserat system som tillåter 
inmatning, tillgång och analys av uppgifter byggts upp. Systemet består 
av ett informationssystem, ett analyssystem samt ett indexsystem. De 
två sistnämnda har tagits i bruk, medan informationssystemet alltjämt är 
under uppbyggnad. Vidare pågår arbete med att genomföra de 
möjligheter till samarbete som Amsterdamfördraget erbjuder. Det rör 
sig främst om att göra det möjligt för Europol att delta i en stödjande 
funktion i gemensamma utredningsgrupper och att anmoda medlems-
ländernas behöriga myndigheter att genomföra och samordna 
utredningar i särskilda fall. Genom ett rådsbeslut i mars 2000 har 
Europols direktör bemyndigats att inleda förhandlingar om avtal med 
tredje länder och organ utan anknytning till EU. Förhandlingar med 
kandidatländerna, partnerländerna i Schengensamarbetet (Island och 
Norge), Schweiz samt Interpol skall prioriteras och förberedelser för att 
ingå sådana avtal pågår inom Europol.
Vid rådsmötet den 28 september 2000 nåddes politisk enighet om att 
utvidga Europols mandat till penningtvätt i allmänhet, oberoende av 
vilket typ av brott som vinningen av penningtvätt härrör från.
Skyddet av gemenskapernas finansiella intressen
Det är av avgörande betydelse både för EU:s effektivitet och för 
allmänhetens förtroende för EU:s arbete att bidrag verkligen går till de 
ändamål som beslutats och inte fuskas bort till följd av bristfälligt 
utformade bidragssystem eller svaga kontroll- och sanktionssystem. 
Regeringen har därför slagit fast att kontrollen av efterlevnaden av EU:s 
regelverk är en prioriterad fråga. Regeringen har som följd därav avsatt 
särskilda resurser för att motverka fusk och oegentligheter. 
Sverige var bland de länder som först tillträdde EU:s bedrägeri-
konvention och införde nya straffbestämmelser för bedrägerier som 
riktar sig mot EU:s bidrags- och förmånssystem. Sålunda infördes den 1 
juli 1999 ett nytt brott i brottsbalken, subventionsmissbruk. I syfte att 
skapa ett administrativt samordningsorgan mellan de myndigheter och 
departement som ansvarar för EU-medel inrättade regeringen våren 
1996 en särskild kommitté, EU-bedrägeridelegationen. Delegationens 
uppgift har varit att se till att EU:s medel används korrekt, 
kostnadseffektivt och säkert i Sverige samt att åtgärder vidtas vid 
misstanke om felaktig användning av medlen. Delegationens uppgifter 
har i år övertagits av Ekobrottsmyndigheten. 
Skattefusk och skatteflykt
En ad hoc-grupp på hög nivå för frågor som rör skattefusk inrättades 
efter beslut av rådet för ekonomiska och finansiella frågor i maj 1999 
och fick sitt mandat av Coreper i september samma år. Gruppen har 
sammanträtt vid åtta tillfällen under hösten 1999 och våren 2000. I 
gruppens arbete har kartlagts svagheter i nuvarande ordning för 
bekämpning av skattebedrägerier inom områdena 
gemenskapslagstiftning och nationell lagstiftning, administrativt 
samarbete och kontrollsystem. Kartläggningen har omfattat såväl direkta 
som indirekta skatter. Arbetet har utmynnat i ett antal 
rekommendationer om åtgärder som bör vidtas av medlemsstaterna 
respektive på gemenskapsnivå. Rekommendationerna är delvis mycket 
allmänt hållna, vilket avspeglar att det på en del punkter varit svårt att nå 
enighet. Exempel på de rekommendationer man kunnat enas om är att 
förstärka medlemsstaternas förvaltningar vad gäller administrativt 
samarbete och främja en gemenskapskultur inom förvaltningarna samt 
att se över de bestämmelser i gemenskapslagstiftningen som fördröjer 
eller begränsar möjligheterna till informationsutbyte och sätta 
tidsgränser inom vilka en begäran om information skall besvaras. Rådet 
för ekonomiska och finansiella frågor godkände rapporten den 5 juni. 
Omfattningen av och formerna för fortsatt arbete på gemenskapsnivå har 
inte diskuterats. Det kan dock noteras att Frankrike uttalat sig för ett 
fortsatt arbete. Klart är också att kommissionen, troligen under hösten 
2000, kommer att lägga fram förslag till ändringar i reglerna om 
kontrollsamarbete på mervärdesskatteområdet, i linje med gruppens re-
kommendationer.
Justitie- och finansministrarnas möte i Luxemburg den 17 oktober 
2000
Ett år efter toppmötet i Tammerfors träffades EU:s justitie- och 
finansministrar i Luxemburg för att följa upp och utvärdera de åtgärder 
EU vidtagit för att bekämpa ekonomisk brottslighet och penningtvätt 
samt ge riktlinjer för det fortsatta arbetet. Vid mötet antogs ett antal 
slutsatser som skall styra det fortsatta arbetet. I dessa anges att arbetet 
bör inriktas på att medlemsstaterna fullt ut genomför bestämmelserna i 
penningtvättdirektivet, Europarådets förverkandekonvention från 1990 
samt rekommendationerna från FATF. Medlemsstaterna skall genom-
föra de åtgärder som FATF beslutar vidta mot de länder och territorier 
som inte fullt ut deltar i den internationella kampen mot penningtvätt. 
Vidare gavs kommissionen mandat att fortsätta sin analys av medlems-
staternas företagslagstiftning och uppmanades att före juni 2001 
fastställa vilka åtgärder som kan lösa de problem i kampen mot 
penningtvätt som orsakas bl.a. av skalbolag och regler som tillåter 
anonymt ägande av företag. Av slutsatserna framgår också följande. 
Rättslig hjälp i brottsundersökningar skall inte kunna vägras under 
hänvisning till att det rör sig om ett skattebrott eller att omständigheten 
är föremål för banksekretess. Antagande av konventionen om förbättrad 
ömsesidig rättslig hjälp i brottmål bör därför prioriteras. Ministrarna 
ställde sig också positiva till principen om ett framtida instrument för 
ömsesidigt erkännande av beslut om frysning av tillgångar och eventuellt 
bevismaterial. Därutöver framhöll ministrarna bl.a. att särskild uppmärk-
samhet bör ägnas åt åtgärder för att bekämpa missbruk av ny 
informations- och kommunikationsteknik, särskilt Internet och 
elektroniska pengar.
7.3	Annat internationellt arbete
FN-konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet
På rekommendation av Förenta nationernas straffrättsliga kommission 
samt Ekonomiska och sociala rådet antog generalförsamlingen i 
december 1998 en resolution genom vilken upprättades en ad hoc- 
kommitté för utarbetande av en internationell konvention mot gräns-
överskridande organiserad brottslighet jämte vissa tilläggsprotokoll. 
Generalförsamlingen begärde i en resolution i december 1999 att 
kommittén skulle intensifiera sitt arbete för att kunna avsluta för-
handlingarna före utgången av år 2000. Det föreliggande utkastet till 
konvention innefattar bl.a. bestämmelser om kriminalisering av del-
tagande i en organisation som sysslar med brottslig verksamhet, 
penningtvätt, korruption, övergrepp i rättssak samt våld och hot mot 
tjänstemän. Vidare ingår regler om ansvar för juridiska personer, 
förverkande, jurisdiktion, utlämning, internationell rättslig hjälp, utred-
ningsmetoder och övrig samverkan. Enligt den planering som nu 
föreligger skall generalförsamlingen behandla frågan om antagande av 
resolutionen i början av november 2000. En undertecknandeceremoni 
kommer sedan att äga rum i Palermo, Italien, den 11-16 december 
2000.
Financial Action Task Force on money laundering
I juni år 2000 antogs Argentina, Brasilien och Mexico som medlemmar 
i arbetsgruppen Financial Action Task Force on money laundering 
(FATF). Därmed deltar 29 länder, bl.a. samtliga EU-medlemmar, fullt ut 
i FATF:s arbete.
FATF:s arbete har under det senaste året i hög grad koncentrerats på 
att identifiera rättssystem som inte har tillfredsställande lagstiftning för 
att bekämpa penningtvätt, eller som annars inte deltar i den 
internationella kampen mot penningtvätt. I detta syfte har 29 rättssystem 
bedömts med utgångspunkt i 25 kriterier, vilka FATF lagt fast för att 
bedöma om ett rättssystem skall anses vara samarbetsovilligt eller inte. 
FATF har därvid bedömt att Bahamas, Caymanöarna, Cooköarna, 
Dominikanska Republiken, Israel, Libanon, Lichtenstein, Marshallöarna, 
Nauru, Niue, Panama, Filippinerna, Ryssland, St. Kitts och Nevis samt 
St. Vincent och Grenada har sådana brister i sin 
penningtvättsbekämpning att områdena tills vidare skall anses som 
samarbetsovilliga. FATF anser att banker och andra finansiella institut i 
FATF-länderna bör granska transaktioner och affärsupplägg som härrör 
från dessa områden med särskild uppmärksamhet. FATF avser att föra en 
dialog med områdena. FATF-länder skall bistå med expertis för att 
påverka de samarbetsovilliga områdena att förbättra sin 
penningtvättsbekämpning. FATF:s arbete med samarbetsovilliga 
områden kommer att fortsätta även i övrigt genom att nya rättssystem 
granskas och förmås förbättra sin penningtvättsbekämpning.
Österrike har ett system med anonyma bankkonton. FATF har under 
flera år krävt att detta system skall avskaffas eftersom det möjliggör 
penningtvätt. I februari 2000 beslutade FATF att Österrike skulle 
uteslutas från FATF såvida landet inte upphäver systemet med anonyma 
bankkonton. Österrike har nu vidtagit sådana åtgärder och därmed 
undvikit att uteslutas.
Sverige har under det senaste året varit ordförande i FATF:s ad hoc-
grupp för Central- och Östeuropa. Gruppen har till uppgift att utgöra en 
kommunikationslänk mellan FATF, EU-kommissionen, Europarådet och 
FN. Gruppen skall stödja det arbete som görs av Europarådets expert-
kommitté för utvärdering av åtgärder i syfte att bekämpa penningtvätt 
(PC-REV) samt överväga vilka åtgärder som FATF kan vidta för att 
underlätta pågående arbete som syftar till att bekämpa penningtvätt i 
Central- och Östeuropa. I uppgifterna ligger även att hålla FATF 
underrättat om pågående tekniskt bistånd och utbildningsprogram i 
området. Gruppen skall om möjligt identifiera tänkbara nya FATF-
medlemmar i området.
Korruption
I en rad internationella organisationer pågår arbete för att motverka 
korruption i form av mutor och bestickning. Det anses allmänt att 
korruptionens skadeverkningar är stora, både nationellt och på ett 
internationellt plan. Handel och annan ekonomisk verksamhet blir 
alltmer global. Korruption snedvrider konkurrensen mellan företag, 
vilket har en hämmande effekt på handel och ekonomisk tillväxt. 
Allmänheten bör skyddas mot dess skadeverkningar i både offentlig och 
privat verksamhet. Ett samhälle med utbredd korruption är ett mindre 
effektivt och mer osäkert samhälle.
Tyngdpunkten i det internationella arbetet mot korruption kan sägas 
ligga på utarbetande av åtaganden att straffbelägga olika korruptiva 
förfaranden och uppföljning av genomförda åtaganden. Sverige har under 
1999 tillrätt vissa internationella överenskommelser som syftar till att 
bl.a. bekämpa korruption. De internationella instrument som avses är 
bl.a. den inom EU utarbetade konventionen om korruption och den inom 
OECD utarbetade konventionen om bestickning i internationella 
affärsförhållanden.
Den 27 januari 1999 öppnades för undertecknande en Europaråds-
konvention om straffrättsliga åtgärder mot korruption. Sverige under-
tecknade konventionen samma dag. En promemoria med förslag till 
nödvändiga ställningstaganden kommer att upprättas. 
Den 4 november 1999 öppnades för undertecknande en Europaråds-
konvention om civilrättsliga åtgärder mot korruption. Sverige 
undertecknade konventionen i juni 2000. En promemoria med förslag 
till nödvändiga ställningstaganden kommer att upprättas under hösten 
2000. Den svenska lagstiftningen mot korruption utvärderades i 
förhållande till OECD-konventionen i oktober 1999. Sverige bedömdes 
uppfylla konventionens åtaganden. Sverige deltar vidare aktivt i 
Europarådets uppföljningsmekanism, GRECO — Group of States 
against Corroption. En första utvärdering av den svenska lagstiftningen 
kommer att ske under innevarande år. 
Sverige deltar aktivt i det internationella arbetet. Den svenska lag-
stiftningen är redan relativt långtgående, både vad gäller de gärningar 
som är kriminaliserade och den internationella räckvidden. Inte minst 
för att skapa likvärdiga förutsättningar för svenskt näringsliv ligger det i 
svenskt intresse att så många länder som möjligt åtar sig att bredda sina 
regelverk. 
Sveriges utvecklingssamarbete på rättsområdet med Central- och 
Östeuropa
Regeringen har verkat för utvecklingssamarbete på rättsområdet med 
länderna i Central- och Östeuropa alltsedan frigörelsen från det 
sovjetiska samhällssystemet inleddes i slutet på 1980-talet. En 
utveckling mot stabil demokrati och fungerande social 
marknadsekonomi kan inte realiseras utan en väl fungerande rättslig 
infrastruktur och ett effektivt rättsväsende.
Sveriges grannländer Estland, Lettland, Litauen och Polen har under 
det senaste decenniet genomgått stora förändringar. Samtliga dessa 
länder förhandlar nu om medlemskap i EU. Men oaktat demokratiska 
styrelseskick och dynamiska marknadsekonomier har samtliga 
kandidatländer alltjämt mycket kvar att göra för att svara upp till de krav 
som ett EU-medlemskap ställer på ett effektivt rättsväsende.
I samband med att medlemskapsförhandlingar inleddes föreslog 
regeringen och beslutade riksdagen våren 1998 ett nytt program för 
utvecklingssamarbetet med Central- och Östeuropa för åren 1999 - 
2001 (prop. 1997/98:70, bet. 1997/98:U12, rskr. 1997/98:244). De 
svenska insatserna skall inriktas på att underlätta den förestående EU-
utvidgningen och särskilt bidra till att Estland, Lettland, Litauen och 
Polen blir medlemmar i EU. Även insatser som bidrar till att Ryssland 
och Ukraina integreras närmare i de europeiska samarbetsstrukturerna är 
aktuella.
Med inriktningen på stöd för EU-medlemskap har rättsområdet blivit 
ett prioriterat nyckelområde i det svenska utvecklingssamarbetet. 
Medlemskap i EU ställer, vilket regeringen framhållit, höga krav på en 
väl fungerande rättslig infrastruktur.
För att åstadkomma den intensifiering av utvecklingssamarbetet på 
rättsområdet som förutsatts har det etablerats nya former för samverkan 
mellan rättsväsendets myndigheter, som genomförare av insatserna, och 
Sida, som hanterar anslagen för utvecklingssamarbetet. Hösten 1998 
bildades en styrgrupp i vilken deltar företrädare för Domstolsverket, 
Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kriminalvårdsstyrelsen, BRÅ, 
Ekobrottsmyndigheten och Sida samt Regeringskansliet genom Justitie-
departementet och Utrikesdepartementet.
Till grund för samarbetet med de baltiska länderna ligger avtal som 
regeringen ingått genom justitieministern. Svenska experter och råd-
givare bidrar till reformer av de baltiska rättsväsendena. Det handlar om 
att identifiera kritiska frågor, finna lösningar på dem men också om att 
delta vid genomförandet av de åtgärder som beslutas. De svenska och 
baltiska justitie- och inrikesministrarna ser årligen över samarbetet och 
ger riktlinjer för dess fortsättning.
Insatserna bidrar till det allmänna stärkandet av de baltiska staternas 
rättsväsenden som krävs bland annat för att upprätthålla EU:s gemen-
samma regelverk och för att kunna delta effektivt i det europeiska 
samarbetet i rättsliga och inrikes frågor. Detta gäller inte minst 
samarbetet för att bekämpa ekonomisk brottslighet. Därtill deltar 
Riksåklagaren, Ekobrottsmyndigheten och Rikspolisstyrelsen i ett 
samarbete med sina baltiska motsvarigheter som är riktat särskilt mot 
ekonomisk brottslighet. 
Aktionsgruppen mot organiserad brottslighet i Östersjöområdet
För ett framgångsrikt arbete i kampen mot den organiserade brottslig-
heten i Östersjöområdet är det angeläget att Sverige bidrar till att 
utveckla förmågan hos polisen och andra brottsbekämpande myndigheter 
i dessa länder och att detta sker inom flera områden och fora. 
Regeringen har slagit fast att en väsentlig uppgift i detta sammanhang är 
att utveckla det praktiska och operativa samarbetet mellan berörda 
myndigheter. 
Aktionsgruppen mot organiserad brottslighet i Östersjöområdet, som 
tillsattes efter beslut av Östersjöländernas regeringschefer vid ett 
toppmöte i Visby i maj 1996, spelar här en betydande roll.
Aktionsgruppen, som har till uppgift att utarbeta åtgärder och 
omedelbart påbörja genomförandet av dessa och andra konkreta förslag 
för att förstärka det regionala samarbetet på området, överlämnade sin 
andra rapport till regeringscheferna vid Östersjötoppmötet i Kolding i 
April 2000. Aktionsgruppen fick då ett förlängt mandat till och med år 
2004. Sverige fortsätter som ordförande år 2000 ut då Danmark tar över 
ordförandeskapet under två år. Arbetet delas in i de fyra huvudområdena: 
ökat och förbättrat informationsutbyte, gemensamma operationer och 
andra operativa åtgärder, rättsligt samarbete och utredningar samt 
utbildning och annat samarbete.
Arbetet vad gäller ekonomisk brottslighet har inriktats på operativa 
åtgärder mot smuggling av högbeskattade varor, kontrollaktioner vad 
gäller penningtvätt, korruptionsbekämpning och samarbete mellan 
skatteförvaltningarna. Det har lett till att cigarettsmugglingen minskat. 
Särskilt gäller detta Danmark där officiella uppgifter visar en minskning 
med upp till 50 procent. Samtidigt har en större kontrollaktion vad 
gäller stora summor av transporterade kontanter genomförts som gav en 
god överblick över flödet av kontanter i regionen. Ytterligare liknande 
åtgärder planeras. Den tidigare antagna manualen för samarbete i 
penningtvättsfrågor uppdaterades i maj 2000. I mars 2000 antogs en 
lägesrapport om korruption i Östersjöområdet. Rapporten, som finns 
tillgänglig via Aktionsgruppens hemsida (www.taskforce.gov.se), 
behandlar brottsstatistik (besticknings- och mutbrott) för respektive 
land under 1998 och 1999. I rapporten beskrivs nationella program mot 
korruption, görs en beskrivning av respektive lands lagstiftning på 
området och ges en lägesrapport vad gäller ratifikationer av relevanta 
internationella rättsinstrument på området. I rapporten presenteras 
också vad olika internationella organisationer uttalat om 
korruptionsläget i respektive land. Beslut har fattats att en liknande och 
utvecklad rapport skall publiceras årligen av Aktionsgruppen. I 
sammanhanget kan noteras att i samband med olika operationer, 
genomförda inom ramen för Aktionsgruppen, har totalt ett tiotal polis- 
och tulltjänstemän anhållits misstänkta för korruptionsbrott. 
Generaldirektörerna för skatteförvaltningarna i Östersjöområdet 
sammanträdde senast i december 1999 och möts på nytt i oktober 2000. 
Det löpande samarbetet äger rum i två expertgrupper och har inriktats på 
förutsättningarna för samarbete mellan länderna bl.a. vad avser skatte-
kontroll.
Nordiskt samarbete 
De nordiska justitieministrarna antog år 1996 ett samarbetsprogram 
som anger riktlinjerna för hur lagstiftningssamarbetet i Norden skall 
bedrivas. Som ett komplement till samarbetsprogrammet antar 
justitieministrarna årliga handlingsplaner som fastställer vilka 
sakområden som skall vara föremål för särskilda initiativ och vilka som 
är föremål för ett mer kontinuerligt samarbete. Vid ett möte i Illusat på 
Grönland i juni i år antog justitieministrarna, under danskt 
ordförandeskap, handlingsplanen för arbetsåret 2000/2001. Den 
nordiska ämbetsmannakommittén för lagstiftningsfrågor (NÄL) ansvarar 
bl.a. för uppföljningen av justitieministrarnas handlingsplan.
Ekonomisk brottslighet hör till de frågor som är föremål för det 
kontinuerliga samarbetet. En grupp nordiska tjänstemän har anmodats att 
överväga om det finns behov av ett särskilt nordiskt samarbete för 
bekämpandet av ekonomisk brottslighet och att undersöka möjligheterna 
till att utarbeta en översikt över särskilda problemområden och initiativ. 
Bland annat har en inventering av de enskilda nordiska ländernas 
lagstiftning om penningtvätt gjorts samt utarbetats en rapport angående 
allvarlig mc-kriminalitet. Det pågår också en löpande informations-
utväxling om nationella initiativ på ekobrottsområdet liksom ett 
kontinuerligt samarbete mellan de ekobrottsbekämpande myndigheterna, 
bl.a. anordnas en årlig konferens om ekonomisk brottslighet.
Datorrelaterad brottslighet 
Utvecklingen inom IT-området erbjuder stora möjligheter. Den medför 
dock också att de rättsvårdande och brottsbekämpande myndigheterna 
möter nya företeelser, för vilka lagstiftningen inte är skriven och heller 
inte i alla situationer möjlig att tillämpa. Ett exempel på detta är 
urkundsbrotten, som inte har någon motsvarighet i den digitala miljön. 
Ett annat exempel är de ökade möjligheter som internationella nätverk 
erbjuder att kommunicera snabbt och på olika sätt mellan olika länder 
och också att begå brott på distans. De traditionella medlen för rättsligt 
samarbete mellan olika länder är inte anpassade till de möjligheter som 
den nya tekniken innehåller. Dessa och andra problem har uppmärk-
sammats både nationellt och internationellt i olika sammanhang. Inom 
ramen för Europarådet arbetar sedan drygt tre år en expertkommitté, 
PC-CY, med att upprätta en konvention som skall behandla straff- och 
straffprocessrättsliga frågor beträffande datorrelaterad brottslighet. 
Konventionsarbetet omfattar en mängd olika frågeställningar bl.a. frågor 
om materiell straffrätt, straffprocessrätt, jurisdiktion och internationellt 
samarbete. Vid det europeiska justitieministermötet i London i juni 
2000 antogs en resolution om bekämpande av IT-relaterad brottslighet 
(Resolution No. 3 on the fight against cyber-crime). Justitieministrarna 
uttalade ännu en gång sitt stöd för det av expertkommittén bedrivna 
arbetet. Vikten av internationellt samarbete underströks. Konventionen 
kommer om allt går enligt planerna att kunna färdigställas under år 
2000. 
Tullsamarbete
Regeringen har under våren presenterat en proposition om 
internationellt tullsamarbete (prop.1999/2000:122). Förslagen grundar 
sig på departementspromemorian Internationellt tullsamarbete (Ds 
2000:2). I propositionen föreslås att riksdagen skall godkänna Sveriges 
tillträde till konventionen upprättad på grundval av artikel K 3 i fördraget 
om Europeiska unionen om ömsesidigt bistånd och samarbete mellan 
tullförvaltningar inom EU:s medlemsstater 
(tullsamarbetskonventionen). Konventionen reglerar överträdelser av 
nationella restriktioner och kompletterar rådets förordning (EG) nr 
515/97 om ömsesidigt bistånd mellan medlemsstaternas administrativa 
myndigheter och om samarbete mellan dessa och kommissionen för att 
säkerställa en korrekt tillämpning av gemenskapens tull- och 
jordbrukslagstiftning. I propositionen lämnas vidare förslag till en ny lag 
om internationellt tullsamarbete. Lagen, som skall vara tillämplig på allt 
internationellt tullsamarbete där Tullverket eller andra svenska 
myndigheter medverkar, skall ge den rättsliga grunden för 
tullmyndigheterna att fullgöra det samarbete med andra staters 
tullmyndigheter som Sverige åtagit sig i internationella 
överenskommelser. I lagförslaget har de nu gällande bestämmelserna 
om internationellt tullsamarbete tagits in. Därutöver innehåller lagen 
nya bestämmelser inom områden som i dag inte är reglerade, i syfte att 
genomföra tullsamarbetskonventionen. Det gäller bland annat regler om 
gränsöverskridande samarbetsformer som omfattar myndighetsutövning 
av utländska tjänstemän på svenskt territorium. Lagstiftningen föreslås 
träda i kraft den 1 januari 2001. 
Inom EU har en rad för tullmyndigheterna gemensamma operationer 
genomförts, däribland Operation Moneypenny som syftade till att 
fastställa i vilken omfattning personer för med sig kontanter och 
motsvarande betalningsmedel över gränserna mellan EU:s 
medlemsstater och över unionens yttre gränser samt till att undersöka 
möjligheterna att förbättra bekämpningen av penningtvätt. En liknande 
operation (Operation Goldfinger) har utförts inom ramen för samarbetet 
i Aktionsgruppen mot organiserad brottslighet i Östersjöområdet.
8	Miljöbrottsbekämpningen
Några huvudpunkter: 
–	Antalet anmälningar om brott mot miljön har ökat påtagligt.
–	Den 1 januari 2000 inrättades en ny organisation för bekämpning 
	av brott mot miljön.
–	Från och med september 2000 finns det 16 specialiståklagare vid 
	åklagarmyndigheterna i landet.
–	Riksåklagaren har tagit initiativ till bildandet av ett nytt 
	miljöbrottsråd. 
– 	Tillämpningen av miljöbalken utvärderas och sanktionssystemet 
	ses över.
Regeringens strategi för bekämpning av miljöbrott
I samband med behandlingen av budgetpropositionen för år 1998 gav 
riksdagen som sin mening till känna att regeringen borde utarbeta och 
under år 1998 redovisa en strategi för att förebygga och bekämpa miljö-
brott (bet. 1997/98:JuU1). 
I regeringens strategi för samlade åtgärder mot den ekonomiska 
brottsligheten slås fast att begreppet ekonomisk brottslighet också inne-
fattar miljöbrott (skr. 1994/95:217 s. 6).
I 1998 års lägesrapport om den ekonomiska brottsligheten 
presenterade regeringen en strategi för bekämpning av miljöbrott som 
innebar en precisering och en vidareutveckling av ekobrottsstrategin 
inom miljöbrottsområdet. I strategin konstateras att 
miljöbrottsbekämpningen kan och bör utvecklas i flera viktiga 
avseenden. Målet är att minska miljöbrottsligheten genom skärpt 
lagstiftning, bättre samordning och samarbete, kompetenshöjning och 
effektivare organisation. Miljöbrottsbekämpning skall vara en 
prioriterad verksamhet för polis och åklagare. Det förebyggande arbetet 
skall bli effektivare och risken för upptäckt skall öka. Begångna brott 
skall utredas och lagföras betydligt snabbare och i långt större 
utsträckning än tidigare. En viktig förutsättning för en effektivare 
miljöbrottsbekämpning är att berörda myndigheter – främst miljö- och 
hälsoskyddsnämnder, länsstyrelser och andra tillsynsmyndigheter samt 
polis och åklagare – samordnar sitt arbete och samarbetar när det gäller 
exempelvis strategiska frågor, konkreta ärenden, arbetsmetoder och 
kompetens. Ett mycket viktigt inslag i effektiviseringen av 
miljöbrottsbekämpningen är att målmedvetet utveckla kompetens och 
rutiner när det gäller anmälan av misstänkt miljöbrottslighet.
Brottsutvecklingen
Antalet anmälningar om miljöbrott ökade påtagligt under hösten 1999. 
Riksåklagaren bedömer att utvecklingen med en ökad ärendetill-
strömning kommer att fortsätta under år 2000. Under det första halvåret 
2000 inkom 1 504 misstankar om brott mot miljöbalken och lagen om 
åtgärder mot förorening från fartyg. Flertalet av anmälningarna avser 
miljöbrott enligt 29 kap. 1 - 4 §§ miljöbalken. Detta innebär enligt Riks-
åklagaren att de flesta av anmälningarna om miljöbrott är kvalificerade 
och inte helt enkla att utreda.
Det är enligt Riksåklagaren inte möjligt att med ledning av siffrorna 
göra någon säker bedömning av om det stora inflödet av anmälningar 
beror på att antalet brott ökat i motsvarande mån eller om ökningen 
beror på andra omständigheter. Med hänvisning bl.a. till att ökningen i 
tid sammanfaller med den nya miljöbrottsorganisationens verksamhet 
och att tillsynsmyndigheterna inte rapporterat en ökning av konkreta 
problem inom sitt område, anser Riksåklagaren att mycket pekar på att 
orsaken snarare är en ökad benägenhet att anmäla brott än en reell 
ökning av antalet brott. Riksåklagaren gör den sammanfattande 
bedömningen att det inte finns något som tyder på att anmälningsflödet 
skulle minska under överskådlig tid.
Miljöbalken
Miljöbalken som trädde i kraft den 1 januari 1999 utgör en samordnad, 
skärpt och breddad miljölagstiftning för hållbar utveckling. Den 
innehåller de centrala bestämmelserna om miljöbrott och andra straff- 
rättsliga regler inom miljöområdet. Miljöbalken innehåller också ett 
administrativt sanktionssystem med miljösanktionsavgifter. Efter miljö-
balkens ikraftträdande har tyngdpunkten i kampen mot miljöbrotten allt 
mer hamnat på det förebyggande arbetet. I detta sammanhang är tillsyns-
arbetet av central betydelse. Införandet av miljöbalken innebär att 
tillsynen över att miljölagstiftningen efterlevs, samordnas och skärps. 
Genom miljöbalken har kommunerna fått ökad betydelse som lokala 
tillsynsorgan där länsstyrelsen på regional nivå utövar s.k. tillsyns-
vägledning och uppsikt i förhållande till den kommunala tillsynen. Läns-
styrelsen utövar också operativ tillsyn för vissa tillsynsobjekt på 
regional nivå. På nationell nivå har Naturvårdsverket det övergripande 
ansvaret för tillsynen enligt miljöbalken. Inom Naturvårdsverkets 
organisation har inrättats ett tillsyns- och föreskriftsråd som bl.a. har till 
uppgift att vara ett samrådsorgan för myndigheternas arbete i frågor som 
rör tillsyn och föreskrifter. Miljöbalken utgör grunden för det fortsatta 
miljöarbetet. Att förebygga och bekämpa miljöbrott är en viktig del i 
detta arbete. Det gäller för myndigheter och andra att tillämpa 
lagstiftningen effektivt. 
Tillämpningen av miljöbalken utvärderas
I enlighet med vad som aviserades i miljöbalkspropositionen (prop. 
1997/98:45) har regeringen i december 1999 tillsatt en kommitté som 
givits i uppdrag att utvärdera tillämpningen av miljöbalken och överväga 
vilka reformbehov som kan finnas framöver (dir. 1999:109). 
Kommittén, som tagit namnet Miljöbalkskommittén, skall bl.a. ägna 
särskild uppmärksamhet åt tillsynens och miljösanktionssystemets 
effektivitet samt utformningen av bestämmelserna om miljöbrott m.m. i 
29 kap. miljöbalken. Kommittén skall därvid överväga behovet av 
åtgärder som kan behövas för att åstadkomma ett effektivt och rättvist 
sanktionssystem. Slutbetänkande skall redovisas senast den 31 
december 2003. Dessförinnan skall kommittén lämna två 
delbetänkanden, det första nu vid årsskiftet och nästa senast den 1 juli 
2002.
Tillsynen
En väl fungerande tillsyn är av avgörande betydelse i miljöbrottsarbetet, 
såväl för den förebyggande som för den brottsbeivrande verksamheten. 
Under året har därför tillsynen varit föremål för särskild uppmärksamhet 
och skilda aktiviteter har ägt rum. Till en början kan nämnas att Tillsyns- 
och föreskriftsrådet ägnade milleniets första seminarium åt just ämnet 
miljöbrott och tillsyn. Seminariet samlade deltagare från bl.a. statliga 
och kommunala tillsynsmyndigheter, polis- och åklagarmyndigheter och 
domstolar. Vid seminariet  betonades vikten av samordning mellan 
tillsyn och miljöbrottsbekämpning. Även Naturvårdsverkets tidskrift 
Tillsynsnytt, som ges ut inom ramen för Naturvårdsverkets 
tillsynsvägledning enligt miljöbalken, ägnade milleniets första utgåva åt 
miljöbrottsbekämpning. 
Utöver den uppföljning av tillsynens effektivitet som sker inom ramen 
för Miljöbalkskommitténs arbete har regeringen gett Naturvårdsverket i 
uppdrag att bl.a. analysera effekterna för tillsynen över främst miljö-
farliga verksamheter, av de kombinationer av uppgifter för nämnder och 
förvaltningar som nu finns. I uppdraget ingår att peka på alternativa 
lösningar för det fall det förekommer sådana organisatoriska kombina-
tioner som är ägnade att försvåra en effektiv tillsyn eller att minska 
förtroendet för tillsynsverksamheten. 
Miljösanktionsavgifter
Den nya administrativa sanktionen, benämnd miljösanktionsavgift, som 
infördes genom miljöbalken bygger i princip på strikt ansvar. Det räcker 
således med att konstatera att en överträdelse har skett för att 
tillsynsmyndigheten – i de flesta fall länsstyrelse eller kommunal 
nämnd för miljö- och hälsoskydd – skall kunna besluta om 
miljösanktionsavgift. Regeringen har i förordningen (1998:950) om 
miljösanktionsavgifter bestämt att miljösanktionsavgift skall tas ut för 
de överträdelser och med de belopp som anges i en bilaga till 
förordningen. Tillsynsmyndigheten skall därigenom kunna begränsa sin 
prövning till frågan om en sådan överträdelse som anges i bilagan ägt 
rum, och om så är fallet, besluta om miljösanktionsavgift. Det första 
årets erfarenheter tyder dock på att tillsynsmyndigheterna varit 
försiktiga med att utnyttja den nya sanktionsformen som ett verktyg i 
tillsynsarbetet. Miljöbalkskommittén har som nyss nämnts i uppdrag att 
utvärdera effektiviteten hos det nya sanktionssystemet. I uppdraget ingår 
att se på samspelet mellan tillsynsreglerna, sanktionsavgifterna och de 
straffrättsliga reglerna samt föreslå de ändringar av regelverket som kan 
behövas.
Internationellt arbete
Som nämndes senast i föregående års lägesrapport har Sverige 
medverkat vid utarbetandet av en Europarådskonvention om straff-
rättsligt skydd av miljön. Konventionen, som ställer krav på 
kriminalisering av vissa gärningar med miljöpåverkan, antogs av 
Ministerkommittén den 4 november 1998 och undertecknades av 
Sverige samma dag. Avsikten är att konventionen skall underställas 
riksdagen för godkännande under innevarande riksmöte. I sammanhanget 
finns också anledning att nämna det samarbete som sker inom ramen för 
EU:s tredje pelare. I rådsarbetsgruppen Materiell straffrätt har under år 
1999 och 2000 diskuterats ett danskt förslag till rambeslut om 
straffrättsligt skydd av miljön som ett komplement till och en 
förstärkning av Europarådets konvention. Sverige kommer under sitt 
ordförandeskap i EU ge arbetet med förslaget hög prioritet.
Den nya organisation för bekämpning av brott mot miljön
Den 1 januari 2000 inrättade Riksåklagaren i samverkan med 
Rikspolisstyrelsen på regeringens uppdrag en ny och flexibel organisa-
tion för bekämpning av brotten mot miljön. Åklagare och poliser med 
specialistkompetens skall handlägga miljöbrottsärendena. En enhet hos 
Riksåklagaren har ett nationellt ansvar för miljöbrottsbekämpningen. 
Enheten biträder också andra åklagarmyndigheter vid handläggningen av 
komplicerade ärenden om brott mot miljön. Enheten, som leds av en 
överåklagare, är samlokaliserad med Rikskriminalpolisens miljöbrotts-
rotel. Den centrala enheten har i första hand i uppgift att direkt under 
Riksåklagaren svara för 
– 	nationell samordning av miljöbrottsbekämpningen, inklusive 
kontakter 	med centrala samverkande myndigheter och 
organisationer,
–	planering, uppföljning och analys av åklagarväsendets insatser,
–	rättslig uppföljning och utveckling av miljöbrottsområdet,
–	samverkan med Rikskriminalens miljöbrottsrotel,
–	internationella kontakter på miljöbrottsområdet,
–	metodutveckling,
–	informationsinsatser och andra samhällskontakter rörande miljö-
	brottsbekämpning,
–	kompetensutveckling inom miljöbrottsbekämpningen för åklagare,
–	målhantering enligt Riksåklagarens bestämmande och 
–	medverkan i arbetet avseende resultatredovisning, årsredovisning och 
	budgetunderlag rörande miljöbrottsbekämpningen.
Samtliga tjänster för miljöåklagare har tillsatts på såväl central som 
lokal nivå. Från och med september 2000 finns det 16 specialiståklagare 
på åklagarmyndigheterna i landet. Under våren år 2000 genomfördes en 
omfattande och avancerad miljöutbildning för åklagare och poliser som 
skall hantera miljöbrottsärenden. Fortsatt kompetensutveckling planeras 
inom ramen för Riksåklagarens specialistutbildning bl.a. en kurs 
avseende olagliga utsläpp från fartyg.
Det pågår ett arbete för att utveckla nya och mera effektiva arbets-
metoder och arbetsformer inom miljöbrottsbekämpningen. Samverkan 
mellan polis, åklagare och tillsynsmyndigheter skall förbättras. Lokala 
samverkansgrupper har etablerats på många håll i landet. Enligt Riks-
åklagaren finns det goda förutsättningar att väsentligt minska brotten 
mot miljön bl.a. genom förbättrade arbetsmetoder. Riksåklagaren fram-
håller samtidigt att det är av stor vikt att polisen organiserar och 
prioriterar sin verksamhet på ett sätt som skapar rimliga förutsättningar 
för åklagare och polis att effektivt kunna utreda brott mot miljön.
I motsats till vad som är fallet beträffande andra brott har i princip 
samtliga miljöbrottsanmälningar gått direkt till åklagare för bedömning. 
Under första halvan av år 2000 avslutades 474 brottsmisstankar. 
Lagföringsprocenten var 52 procent. Sammanlagt fanns det per den 30 
juni i år 1 492 misstankar om brott mot miljön i balans hos åklagarna. 
När det gäller utvecklingen saknas ännu så länge jämförande statistik på 
miljöbrottsområdet.
Miljöbrottsråd
Efter ett initiativ av Riksåklagaren har under våren 2000 bildats ett 
miljöbrottsråd med företrädare för samtliga centrala myndigheter som 
arbetar inom området. Rådet har hittills haft två sammanträden. I rådet 
ingår bl.a. Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Kustbevakningen, Tull-
verket, Naturvårdsverket och Kemikalieinspektionen. Rådet har till 
uppgift att följa utvecklingen av miljöbrottsligheten, att tidigt upp-
märksamma nya inslag i denna brottslighet och att vara ett forum för 
överläggningar som rör samordning av myndigheternas verksamhet inom 
miljöbrottsområdet. Vid behov kan även andra intressenter, t.ex. 
organisationer, ingå i Miljöbrottsrådet. En av tankarna bakom till-
skapandet av rådet har varit att de myndigheter som har ansvaret för 
tillsynsvägledningen är bäst skickade att definiera överträdelser på 
miljöbrottsområdet och på det viset medverka i bedömningen av vilka 
miljöhotande företeelser som för tillfället bör prioriteras. En 
expertgrupp bereder rådets frågor och sammanträden. Initiativ har tagits 
till bildande av ett antal undergrupper med experter på vissa särskilt 
viktiga områden. 
Regeringens myndighetsgemensamma mål och riktlinjer
Som tidigare nämnts omfattar målen och riktlinjerna för åtgärder mot 
den ekonomiska brottsligheten även miljöbrott. I målen och riktlinjerna 
för år 2000 betonas att en viktig förutsättning för en effektiv miljö-
brottsbekämpning är att berörda myndigheter – främst miljö- och 
hälsoskyddsnämnder, länsstyrelser och andra tillsynsmyndigheter samt 
polis och åklagare – samordnar sitt arbete och samarbetar när det gäller 
exempelvis strategiska frågor, konkreta ärenden, arbetsmetoder och 
kompetens. Vidare att ett mycket viktigt inslag i effektiviseringen av 
miljöbrottsbekämpningen är att målmedvetet utveckla kompetens och 
rutiner när det gäller anmälan av misstänkt miljöbrottslighet. Det 
framhålls också att av särskild betydelse för miljöbrottsbekämpningen 
är att kunskap om reglerna förs ut till verksamhetsutövarna och att 
informations- och utbildningsinsatser därför är en viktig myndighets-
uppgift i sammanhanget. 
Åtgärder mot förorening från fartyg
Länderna runt Östersjön enades 1996 om en gemensam strategi för att 
skydda miljön i Östersjöområdet från skadlig påverkan från fartyg. 
Strategin, som har fått benämningen Östersjöstrategin, preciserades 
genom att Helsingforskommissionen i mars 1998 fastställde ett antal 
rekommendationer. Dessa s.k. HELCOM-rekommendationer anger vilka 
åtgärder länderna bör vidta för att minimera den negativa miljöpåverkan 
från sjöfarten (HELCOM-rekommendationerna 19/7-14). I vissa av-
seenden har Östersjöstrategin även lett till tillägg till Helsingfors-
konventionen. Regeringen överlämnade under våren 2000 en 
proposition till riksdagen om förslag till lagändringar som för svensk 
del möjliggör genomförandet av Östersjöstrategin (prop. 
1999/2000:133). Ändringar har föreslagits i lagen (1980:424) om 
åtgärder mot förorening från fartyg, huvudsakligen i form av 
bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen 
utser att meddela föreskrifter i de avseenden som krävs för att 
genomföra Östersjöstrategin. De föreslagna bemyndigandena avser rätt 
att meddela vissa föreskrifter som rör bl.a. mottagningsanordningar i 
hamnar, obligatorisk avfallslämning från fartyg och 
avfallshanteringsplaner för hamnar. I propositionen har även föreslagits 
att tillsynsmyndigheten vid inspektion skall få kontrollera att fartygen 
har fullgjort sina skyldigheter i fråga om avfallslämning. Lagändringarna 
har föreslagits träda i kraft den 1 januari 2001.Vissa av de åligganden 
som Östersjöstrategin kommer att medföra för hamnar och fartyg bör 
vara straffsanktionerade. Avsikten är att förslag till straffbestämmelser 
skall inarbetas i den proposition om åtgärder för att förbättra de rättsliga 
möjligheterna att beivra olagliga utsläpp av olja m.m. till sjöss som är 
under utarbetande och som beräknas lämnas under våren 2001. Inrikt-
ningen på denna proposition, som grundar sig på Oljeutsläpps-
utredningens betänkande Att komma åt oljeutsläppen (SOU 1998:158), 
beskrevs närmare i 1999 års lägesrapport. 
9	Forskning
Några huvudpunkter:
–	BRÅ har initierat femton forskningsprojekt om ekonomisk 
	brottslighet inklusive miljöbrottslighet. 
– 	Seminarier kommer att anordnas för diskussioner om hur 
	forskningsresultaten kan användas i det brottsförebyggande 
	arbetet.
Inledning
Som ett led i regeringens strategi mot den ekonomiska brottsligheten 
fick BRÅ under år 1997 uppdraget att verka för att forskningen om eko-
brottslighet inklusive miljöbrott utvecklades vid universitet och hög-
skolor. Under åren 1998-2000 tilldelades därför BRÅ sammanlagt 17 
miljoner kronor, som i huvudsak har delats ut som bidrag till olika 
forskningsprojekt. Sammanlagt har femton projekt initierats genom 
bidragsmedlen. Regeringen har i budgetpropositionen för år 2001 
föreslagit att BRÅ tillförs ytterligare 9 miljoner kronor för att bygga 
upp forskningen om ekonomisk brottslighet inklusive miljöbrott (prop. 
1999/2000:1, utg.omr. 4, s. 28 och 104).
BRÅ om projekten
De projekt som fått stöd spänner över ett brett fält med olika 
vetenskapliga discipliner. Projekten visar tydligt att den ekonomiska 
brottsligheten är ett komplext fenomen som berör stora och viktiga 
samhällsområden. Det krävs därför att brottsligheten studeras ur olika 
synvinklar.
 Ett problem med ekonomisk brottslighet är att begreppet är sociolog-
iskt och inte juridiskt. Det är därför inte möjligt att ur rättsstatistiken - 
som i hög grad bygger på juridiska begrepp - ta fram de brott som räknas 
till den ekonomiska brottsligheten. I projektet Statistik om ekonomisk 
brottslighet undersöks därför möjligheterna att förbättra den statistiska 
belysningen av denna brottslighet.
 Centralt för den ekonomiska brottsligheten är skatteundandragandet 
och ett projekt är Skattebrott: individen och brottet. En undersökning 
av personer dömda för skattebrott. I studien – som görs i samarbete 
med Riksskatteverket - undersöks vilka personer som döms för 
skattebrott och vad som sker med dessa personer i framtiden (fortsatt 
brottslighet etc.). Gärningsmannen är också i fokus i projektet 
Ekobrottslingens karaktär - en studie om personlighetsfaktorns 
betydelse vid ekobrott. Skattefrågor berörs också av projektet Flytta, 
dölja och sko sig - finansiell offshoreverksamhet och oegentliga 
affärstransaktioner, som studerar sambandet mellan skatteparadis och 
några kända ”affärer” i Sverige. Skalbolagshandeln används för bl.a. 
skatteflykt och behandlas i projektet Förmånsrätten vid konkurs och 
skalbolagshantering under krisåren 1987-1992. Ett annat projekt 
som behandlar konkursfrågor är Ekonomisk brottslighet vid konkurs. 
 Den ekonomiska brottsligheten har inte sällan en gränsöverskridande 
karaktär som tydligt kommer fram i projektet Ekonomisk brottslighet i 
skandinavisk trailertransport - avvikelse eller normalitet?, som är ett 
samarbete mellan Oslo och Stockholms universitet. Den ekonomiska 
brottsligheten är också gränsöverskridande när det gäller annan 
brottslighet, vilket undersöks i projektet Kopplingen mellan ekonomisk 
och organiserad brottslighet. 
 Ett område som på senare tid fått mycket uppmärksamhet är 
insideraffärer dvs. utnyttjande av icke offentliggjord information - t.ex. 
om ett framtida samgående mellan arbetsgivarens företag och ett annat 
bolag - för att göra egna vinstgivande värdepappersaffärer. I projektet 
Insiderbrott - kontrollmyndigheternas arbetssätt och marknadens 
attityder undersöks denna brottslighet. 
 Fyra projekt avser forskning om miljöbrottslighet: Miljöbrott i 
näringsverksamhet - straffrättsliga styrmedels effektivitet, Miljökrav 
och riskbedömningar i svensk industri, Olaga täktverksamhet och 
markägande samt Vad är miljöbrott? Om framväxten av ett nytt 
brottsbegrepp 1960-2000. Dessa fyra projekt illustrerar väl att 
forskningen bedrivs inom många discipliner, nämligen Kriminologiska 
institutionen vid Stockholms universitet, Sociologiska institutionen vid 
Lunds universitet, Institutionen för tvärvetenskap vid Göteborgs 
universitet och Institutionen för historiska studier vid Umeå universitet.
 Ekonomisk brottslighet kan i realiteten ske av juridiska personer eller 
för företagets räkning, låt vara att enbart fysiska personer kan begå brott 
och därmed straffas. I projektet Möjligheterna och förutsättningarna 
för ett kollektivt straffansvar studeras vilka följder ett straffansvar för 
juridiska personer kan ha på den ekonomiska brottsligheten (jfr 
förslaget i SOU 1997:127).
BRÅ:s rapporter
Flertalet av forskningsprojekten finns beskrivna i översikten Forskning 
om ekonomisk brottslighet (BRÅ-rapport 1999:7), som även innehåller 
en redovisning över tidigare svensk ekobrottsforskning och forskningen 
i övriga Norden. Forskare från bl.a. Norge, Danmark och Finland bidrar 
med avsnitt. Rapporten är ett resultat av ett seminarium med ekobrotts-
forskare som hölls i februari 1999. I rapporten Perspektiv på 
ekobrottsligheten (BRÅ-rapport 2000:10) behandlas den stora 
lagstiftningsöversyn som BRÅ genomförde åren runt 1980, 
utvecklingen sedan dess och framtidsfrågor.
 I höst kommer en rapport som sammanfattar den internationella 
ekobrottsforskningen. Den publiceras samtidigt som Sociologiska 
institutionen vid Göteborgs universitet i samarbete med BRÅ anordnar 
ett tvådagars seminarium i Göteborg med nordiska ekobrottsforskare 
och fyra särskilt inbjudna föredragshållare utanför Norden. 
I takt med att forskningsprojekten redovisas, eller när avgränsade 
delstudier skett, kommer BRÅ att inom ramen för dess rapportserie att 
ge ut forskningsresultaten i sammanfattande form. Sammanlagt kommer 
omkring tre till fyra rapporter att ges ut årligen. Rapporten Finansiella 
offshore marknader och skatteparadis, som presenterades helt nyligen, 
är den första i ordningen. Syftet med rapporterna är inte enbart att sprida 
kunskap om forskningsresultaten utan också att dessa skall ingå i BRÅ:s 
allmänna brottsförebyggande strategi. Seminarier kommer att hållas i 
anslutning till att rapporterna ges ut i syfte att diskutera hur resultaten 
kan användas i det brottsförebyggande arbetet.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 oktober 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden 
Winberg, Lindh, Sahlin, von Sydow, Klingvall, Pagrotsky, Östros, 
Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Wärnersson, Lejon, Lövdén, 
Ringholm, Bodström
Föredragande: Bodström
Regeringen beslutar skrivelse 2000/01:25 Lägesrapport i fråga om den 
ekonomiska brottsligheten
* Uppgifterna är hämtade ur åklagarnas ärendehanteringssystem BRÅDIS och avser ärenden 
inom Ekobrottsmyndighetens målområde och ärenden som klassificerats som ekobrotts-
ärenden vid åklagarmyndigheterna utanför Ekobrottsmyndigheten. 
Skr. 2000/01:25
50
1
52
Skr. 2000/01:25
51
                