Post 896 av 970 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    1997/98:36 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    Återkallelse av uppehållstillstånd
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Utrikesdepartementet
                
                
                
                    Dokument: Prop. 36
                
                
                
                Regeringens proposition 
1997/98:36
Återkallelse av uppehållstillstånd
Prop. 
1997/98:36
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 23 oktober 1997
Göran Persson
	Lena Hjelm-Wallén
	(Utrikesdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Liksom i dag måste det finnas möjligheter att återkalla ett 
uppehållstillstånd i de fall där det kommer fram att utlänningen 
uppgett fel identitet. Att återkalla ett uppehållstillstånd kan dock få 
långtgående konsekvenser för den enskilde. Det är därför angeläget att 
samtliga omständigheter i ärendet beaktas innan ett beslut fattas i 
fråga om återkallelse.
Regeringen föreslår därför att det i utlänningslagen förs in en 
bestämmelse om att, vid bedömning av om ett uppehållstillstånd bör 
återkallas, hänsyn skall tas till utlänningens anknytning till det 
svenska samhället och till om andra humanitära skäl talar mot att 
tillståndet återkallas. Särskild hänsyn skall tas till utlänningens 
levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt till hur länge 
utlänningen vistats i Sverige. Bestämmelsen i utlänningslagen som 
innebär att barnets bästa särskilt skall beaktas har självfallet betydelse 
också vid återkallelse av uppehållstillstånd.
Har en utlänning vistats här med uppehållstillstånd mer än fyra år, 
får tillståndet återkallas endast om det finns synnerliga skäl för det.
Samma regler kommer att gälla för återkallelse av uppehållstillstånd 
på grund av att utlänningen lämnat oriktiga uppgifter, oavsett om de 
oriktiga uppgifterna gällt identiteten eller någon annan omständighet.
Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 februari 1998. 
Enligt regeringens mening ger nuvarande regler tillräckligt utrymme 
för att bevilja tidsbegränsat uppehållstillstånd när sökanden inte kan 
styrka sin identitet. Någon lagändring på denna punkt föreslås därför 
inte.
Innehållsförteckning
1	Förslag till riksdagsbeslut	3
2	Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)	4
3	Ärendet och dess beredning	6
4	Nuvarande ordning	6
4.1	Återkallelse av uppehållstillstånd på grund av oriktiga 
uppgifter om identiteten	6
4.2	Återkallelse av uppehållstillstånd på grund av andra 
oriktiga uppgifter	8
4.3	Återkallelse av uppehållstillstånd om bosättningen i 
Sverige upphört	8
4.4	Återkallelse av uppehållstillstånd på grund av vandel	9
4.5	Utvisning på grund av brott	10
4.6	Riksdagsbehandlingen under hösten 1996	12
5	Tidsbegränsade uppehållstillstånd	13
6	Prövningen av återkallelse av uppehållstillstånd	15
7	Strängare krav för återkallelse efter viss tid	23
8	Ikraftträdande och ekonomiska effekter	27
9	Författningskommentar	28
Bilaga 1	Sammanfattning av delbetänkandet Återkallelse av 
uppehållstillstånd (SOU 1997:67)	30
Bilaga 2	Delbetänkandets lagförslag	31
Bilaga 3	Förteckning över remissinstanser	33
Bilaga 4	Lagrådsremissens lagförslag	34
Bilaga 5	Lagrådets yttrande	36
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde 
den 23 oktober 1997	38
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till lag om 
ändring i utlänningslagen (1989:529).
2 Förslag till lag om ändring i utlännings-
lagen (1989:529)
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)  
dels att 2 kap. 10 § skall upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 9 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
2 kap.
9 §
Visering, uppehållstillstånd 
och arbetstillstånd skall återkal-
las, om utlänningen har lämnat 
oriktiga uppgifter om sin iden-
titet. Återkallelse skall dock 
inte ske, om det kan antas att 
den oriktiga uppgiften inte har 
inverkat på tillståndsbeslutet 
eller om andra särskilda skäl 
talar emot det.
Visering, uppehållstillstånd 
och arbetstillstånd får återkal-
las om utlänningen medvetet 
har lämnat oriktiga uppgifter 
som varit av betydelse för att få 
tillståndet eller medvetet för-
tigit omständigheter av sådan 
betydelse. 
Återkallelse får även ske om 
det finns andra särskilda skäl, i 
fråga om uppehållstillstånd 
dock endast om utlänningen 
ännu inte har rest in i Sverige.
Vid bedömningen av om ett 
uppehållstillstånd bör återkal-
las för en utlänning som har 
rest in i Sverige skall hänsyn 
tas till utlänningens anknytning 
till det svenska samhället och 
till om andra humanitära skäl 
talar mot att tillståndet åter-
kallas. Därvid skall särskilt 
beaktas utlänningens levnads-
omständigheter och familje-
förhållanden samt hur länge 
utlänningen har vistats i 
Sverige. 
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
Om utlänningen har vistats 
här mer än fyra år med 
uppehållstillstånd när frågan 
om återkallelse av uppehålls-
tillstånd enligt denna paragraf 
prövas av den myndighet som 
först beslutar i saken, får beslut 
om återkallelse fattas endast 
om det finns synnerliga skäl.
	
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998.
3 Ärendet och dess beredning
Efter beslut av regeringen förordnade statsrådet Pierre Schori i 
februari 1997 f.d. kanslichefen Siv Helmer som ordförande i en 
parlamentarisk kommitté med uppdrag att bl.a. ta ställning till om 
utlännings- och medborgarskapsärenden skall prövas i tvåpartsprocess 
och om prövningen skall göras av domstolar, domstolsliknande organ 
eller renodlade förvaltningsmyndigheter. Kommittén skulle även med 
förtur utreda behovet av ändring av bl.a. reglerna om återkallelse av 
uppehållstillstånd och möjligheterna att meddela tidsbegränsade 
uppehållstillstånd när asylsökande inte kan styrka sin identitet. 
Kommittén har antagit namnet Kommittén om ny instans- och 
processordning i utlänningsärenden (NIPU, UD 1997:04).
NIPU lade i maj 1997 fram delbetänkandet Återkallelse av 
uppehållstillstånd (SOU 1997:67).
Kommitténs sammanfattning av betänkandet och dess lagförslag 
finns i bilagorna 1 och 2. Betänkandet har remissbehandlats. En 
förteckning över de remissinstanser som avgett yttrande finns i bilaga 
3. En sammanställning av remissyttrandena finns tillgänglig i Utrikes-
departementet (dnr UD97/862/MP).
Flera remissinstanser har fört fram synpunkter som faller utanför det 
område som NIPU:s betänkande behandlar. Dit hör t.ex. synpunkter 
om en ändrad myndighetsålder och förordnandets varaktighet för 
offentliga biträden. Dessa synpunkter har inte behandlats i detta 
lagstiftningsärende. 
Lagrådet
Regeringen beslutade den 2 oktober 1997 att inhämta Lagrådets 
yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 4.
Lagrådets yttrande finns i bilaga 5.
Regeringen har följt Lagrådets förslag vilket föranlett en viss 
ändring av den föreslagna lagtexten. 
Lagrådets synpunkter berörs i författningskommentaren. 
4 Nuvarande ordning
4.1 Återkallelse av uppehållstillstånd på grund av 
oriktiga uppgifter om identiteten
Enligt 2 kap. 9 § utlänningslagen (1989:529, UtlL) skall visering, 
uppehållstillstånd och arbetstillstånd återkallas om utlänningen har 
lämnat oriktiga uppgifter om sin identitet. Återkallelse skall dock inte 
ske om det kan antas att den oriktiga uppgiften inte har inverkat på 
tillståndsbeslutet eller om andra särskilda skäl talar emot det.
Denna bestämmelse infördes genom 1989 års utlänningslag. 
Tidigare gällde att uppehållstillstånd kunde återkallas på grund av 
oriktiga uppgifter om identiteten i samma utsträckning som 
återkallelse kunde ske på grund av oriktiga uppgifter i andra 
avseenden. Det hette då att "har en utlänning fått uppehållstillstånd 
genom att mot bättre vetande lämna oriktiga uppgifter eller svikligen 
förtiga vissa omständigheter, får tillståndet återkallas (1980 års 
utlänningslag, 17 §). Motsvarande bestämmelse fanns också i 1954 års 
utlänningslag.
Utredningen för översyn av utlänningslagen föreslog i sitt 
betänkande Översyn av utlänningslagen (SOU 1988:1) att 
bestämmelsen om återkallelse av uppehållstillstånd när utlänningen 
lämnat felaktiga uppgifter om sin identitet borde göras tvingande i de 
situationer, där visshet om utlänningens identitet varit av betydelse för 
att tillstånd beviljats. Utredningen framhöll att det blivit allt vanligare 
att utlänningar som söker uppehållstillstånd saknar 
identitetshandlingar och att falska uppgifter om identiteten alltid torde 
lämnas uppsåtligen.
I den efterföljande propositionen (prop. 1988/89:86) uttalade 
föredragande statsrådet stöd för utredningens förslag om en skärpning 
av reglerna om återkallelse när utlänningen lämnat oriktiga uppgifter 
om sin identitet. Föredraganden framhöll att den omständigheten att så 
många asylsökande saknade identitetshandlingar var ett allvarligt 
problem för de flyktingmottagande länderna när det gällde att föra en 
rättvis flyktingpolitik. Föredraganden ansåg dock att undantaget från 
huvudregeln om återkallelse borde göras något vidare än vad 
utredningen föreslagit och anförde (s. 64):
"Det kan dock enligt min mening inte uteslutas att det kan 
förekomma situationer då beslutet skulle ha blivit positivt även om 
ansökan gjorts med uppgivande av den rätta identiteten. 
Bestämmelsen bör därför innehålla ett undantag att återkallelse inte 
skall ske om det kan antas att den oriktiga uppgiften inte inverkat på 
frågan om tillstånd skulle ha beviljats. För återkallelse bör dock inte, 
som DO föreslår, krävas att utlänningen har förstått att den oriktiga 
uppgiften haft sådan inverkan. Enligt min mening kan det emellertid 
finnas även andra situationer som gör att en återkallelse framstår som 
mindre lämplig. Vad jag tänker på är fall där starka humanitära skäl 
talar för att utlänningen - trots att de oriktiga uppgifterna inverkat på 
frågan om tillstånd - likväl bör tillåtas att vistas i landet. Jag föreslår 
därför att lagutredningens undantagsregel kompletteras med en 
bestämmelse av denna innebörd."
Vid utskottsbehandlingen av propositionen ansåg socialför-
säkringsutskottet (bet. 1988/89:SfU19) att - med beaktande av det 
utrymme som enligt propositionen gavs för att underlåta återkallelse - 
propositionens förslag i denna del borde bifallas.
4.2 Återkallelse av uppehållstillstånd på grund av 
andra oriktiga uppgifter
Enligt 2 kap. 10 § UtlL får visering, uppehållstillstånd och 
arbetstillstånd återkallas om utlänningen medvetet har lämnat andra 
oriktiga uppgifter än om sin identitet eller medvetet har förtigit 
omständigheter som har varit av betydelse för att få tillståndet. 
Tillstånd får också återkallas om det finns andra särskilda skäl till det. 
När det gäller uppehållstillstånd gäller dock detta bara om utlänningen 
ännu inte rest in i landet.
Möjlighet att återkalla tillstånd för den som medvetet lämnat 
oriktiga uppgifter har funnits även i tidigare utlänningslagar. Den 1 
januari 1976 kompletterades bestämmelsen på så sätt att tillstånd 
kunde återkallas även när någon "svikligen förtigit" omständighet av 
betydelse. Beträffande arbetstillstånd gällde att tillstånd kunde 
återkallas även om det fanns "andra särskilda skäl" för det. Som 
exempel på när andra särskilda skäl kunde tänkas föreligga angavs i 
prop. 1975/76:18 (s. 141) att någon beviljats arbetstillstånd inom 
ramen för organiserad överföring av arbetskraft och sedan inte tillträtt 
den erbjudna anställningen. Möjligheten att återkalla tillstånd med 
hänvisning till andra särskilda skäl utsträcktes genom 1980 års 
utlänningslag till att gälla även uppehållstillstånd, dock endast om 
utlänningen ännu inte rest in i landet. Som motiv för detta anförde 
föredragande statsrådet i prop. 1979/80:96 (s. 93) att skäl för 
återkallelse kunde föreligga om det visade sig att förutsättningarna för 
tillståndet inte längre förelåg. Möjligheten borde enligt föredraganden 
användas med försiktighet och om Invandrarverket avsåg att begagna 
sig av möjligheten borde det ske på ett sådant sätt att utlänningen fick 
del av återkallelsen innan han eller hon påbörjade resan till Sverige. 
Detta utvecklades något ytterligare i prop. 1988/89:86 (s. 63), där 
föredraganden tillade att om utlänningen vidtagit förberedelse för sin 
utflyttning av mer omfattande art borde tillståndet normalt inte 
återkallas.
Bestämmelserna om återkallelse på grund av andra oriktiga 
uppgifter än om identiteten fördes i princip oförändrade över till 1989 
års utlänningslag.
4.3 Återkallelse av uppehållstillstånd om bosättningen 
i Sverige upphört
Enligt 2 kap. 12 § UtlL skall ett permanent uppehållstillstånd 
återkallas om utlänningens bosättning i Sverige upphör. 
Bestämmelsen har varit i princip oförändrad sedan 1954 års 
utlänningslag.
4.4 Återkallelse av uppehållstillstånd på grund av 
vandel
Enligt 2 kap. 11 § UtlL gäller att ett uppehållstillstånd, när utlänningen 
har rest in i landet, får återkallas
1. om utlänningen bedriver sådan verksamhet som kräver 
arbetstillstånd utan att ha ett sådant tillstånd,
2. om utlänningen handlat på ett sådant sätt att det finns allvarliga 
anmärkningar mot hans levnadssätt, eller
3. om det med hänsyn till utlänningens tidigare verksamhet eller i 
övrigt kan antas att han kommer att bedriva sabotage, spioneri eller 
olovlig underrättelseverksamhet i Sverige eller i något annat 
nordiskt land.
Återkallelse enligt denna paragraf får endast ske om frågan har väckts 
innan utlänningen har varit bosatt här i tre år med uppehållstillstånd.
Möjligheten att återkalla uppehållstillstånd på grund av 
utlänningens bristande vandel infördes år 1985. Samtidigt infördes den 
nya regeln att uppehållstillstånd för den som beviljades tillstånd för 
bosättning skulle meddelas i form av ett permanent uppehållstillstånd 
från början. Tidigare gällde att tidsbegränsat uppehållstillstånd 
regelmässigt beviljades under ett år innan permanent tillstånd 
beviljades. Tidsfristen för återkallelse var från början ett år. Vad man 
ville uppnå var en motsvarighet till den prövning som tidigare skedde 
innan permanent tillstånd beviljades efter ett år.
Tidsfristen utsträcktes genom 1989 års utlänningslag till två år. 
Bakgrunden var att den tidigare möjligheten till utvisning på grund av 
bristande vandel togs bort och ett år ansågs då vara alltför kort tid för 
återkallelse eftersom det i princip inte tidigare fanns någon tidsgräns 
inom vilken utvisning måste ske.
Tidsfristen utsträcktes ytterligare till tre år från den 1 juli 1995 i 
samband med en skärpning på flera punkter av kraven på hederlig 
vandel. I prop. 1994/95:179 (s. 27) anförde regeringen att 
uppehållstillstånd i praxis återkallats på grund av utlänningens 
bristande skötsamhet endast i undantagsfall. Det berodde enligt 
propositionen på att Invandrarverket fick kännedom om sådana 
anmärkningar först på ett sent stadium, ofta först efter tvåårstidens 
utgång. Ärenden av denna typ tenderade därför att bli utdragna och när 
ärendet var klart för beslut förelåg ofta skäl som talade mot 
återkallelse, exempelvis att det rörde sig om en familj med barn som 
fått stark anknytning hit genom en längre tid i svensk skola. 
Regeringen anförde vidare (s. 51):
"Det är enligt regeringens bedömning angeläget att denna möjlighet 
finns och också kan tillämpas när det gäller utlänningar som gjort sig 
skyldiga till mycket allvarlig misskötsamhet utan att det därför 
föreligger ett av domstol meddelat beslut om utvisning. I motsats till 
utvisningsutredningen anser emellertid regeringen i likhet med många 
remissinstanser att reglerna för återkallelse inte bör vara en 
återspegling av förutsättningarna för tillstånd. För att ett beviljat 
uppehållstillstånd skall återkallas måste krävas betydligt allvarligare 
anmärkningar mot utlänningens skötsamhet och hederlighet än vad 
som krävs för att det första tillståndet skall vägras. Återkallelse bör 
således komma i fråga endast om utlänningen dömts till ett 
fängelsestraff av avsevärd längd eller om det annars föreligger 
otvetydigt konstaterade anmärkningar i fråga om levnadssättet."
Socialförsäkringsutskottet tillstyrkte i sitt betänkande 
(1994/95:SfU16) regeringens förslag.
Reglerna om återkallelse av uppehållstillstånd på grund av 
utlänningens vandel får ses som en komplettering av reglerna om 
utvisning på grund av brott. Syftet är att det under den första tiden av 
utlänningens bosättning här skall vara möjligt att vägra tillstånd för 
fortsatt vistelse om det finns allvarliga anmärkningar i fråga om 
utlänningens levnadssätt - även om anmärkningarna inte är så 
allvarliga att de lett till domstols beslut om utvisning på grund av 
brott.
4.5 Utvisning på grund av brott
Reglerna om utvisning på grund av brott finns i 4 kap. 7 - 10 §§ UtlL.
Av 4 kap. 7 § framgår att en utlänning får utvisas ur Sverige om han 
eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse och om det 
också i det enskilda fallet döms till svårare straff än böter. Vidare 
krävs att det antingen på grund av gärningens beskaffenhet och övriga 
omständigheter kan antas att utlänningen kommer att göra sig skyldig 
till fortsatt brottslighet här i landet eller att brottet med hänsyn till den 
skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller 
allmänna intressen är så allvarligt att utlänningen inte bör få stanna 
kvar. Det är den domstol som beslutar i brottmålet som också beslutar 
om utvisning på grund av brott.
Av 10 § följer att när en domstol överväger om en utlänning bör 
utvisas skall den ta hänsyn till utlänningens anknytning till det 
svenska samhället. Domstolen skall särskilt beakta utlänningens 
levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge 
utlänningen har vistats i Sverige. En utlänning som vistats i Sverige 
med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år när åtal väcktes 
eller som då var bosatt i Sverige sedan minst fem år, får utvisas endast 
om det finns synnerliga skäl. För en medborgare i ett annat nordiskt 
land gäller att det krävs synnerliga skäl för utvisning när nordbon varit 
bosatt här sedan minst två år. En utlänning som kom till Sverige före 
femton års ålder och som när åtal väcktes vistats här sedan minst fem 
år får inte utvisas.
Regler om utvisning på grund av brott har funnits i alla tidigare 
utlänningslagar även om reglerna ändrats vid ett flertal tillfällen. När 
det gäller hänsyn till anknytning infördes det särskilda kravet på 
synnerliga skäl för utvisning efter viss tids vistelse här genom 1980 
års utlänningslag. År 1985 infördes det absoluta förbudet mot 
utvisning av den som kommit hit före femton års ålder och som när 
åtal väcktes vistats här minst fem år. Den tid för vistelse i Sverige som 
krävs för att utvisning skall få tillgripas endast vid synnerliga skäl 
förlängdes den 1 juli 1994 till fyra respektive fem år mot tidigare två 
respektive tre år.
När det gäller vilken betydelse anknytning till Sverige skall ha vid 
avgörande av frågan om utvisning och innebörden av begreppet 
"synnerliga skäl" i detta sammanhang anförde regeringen i prop. 
1993/94:159 (s. 15 f.) bl.a. följande:
"Även om utlänningen har ägnat sig åt sådan brottslighet att 
utvisning kan komma i fråga kan förhållandena i det enskilda fallet 
ändå vara sådana att utlänningen av främst humanitära skäl inte bör 
utvisas. Denna princip bör inte ändras. Domstolarna bör därför även 
fortsättningsvis göra en bedömning av om utvisning skall underlåtas 
med hänvisning till utlänningens personliga förhållanden. 
Utgångspunkten vid denna bedömning bör vara utlänningens sociala 
situation och de bindningar den medför till förhållandena i Sverige 
eller med andra ord utlänningens anknytning till Sverige. 
Anknytningen har givetvis också ett samband med den tid som 
utlänningen vistats här, eftersom de sociala bindningarna till 
förhållandena här i landet i allmänhet blir starkare efter hand.
Bedömningen av anknytningen till Sverige bör, såsom redan nu 
sker, göras utifrån en sammanvägning av vad som är känt om 
utlänningens personliga förhållanden såsom levnadsomständigheter, 
familjeför-hållanden, vistelsetid i Sverige och eventuella kvarvarande 
band till hemlandet. Att utlänningen har familj här torde nästan 
regelmässigt innebära en betydelsefull anknytning till landet, särskilt 
om de anhöriga är svenska medborgare eller har bott i Sverige en 
avsevärd tid. Familjens övriga medlemmar kan ofta drabbas i lika hög 
grad som den dömde genom den splittring av familjen som 
avlägsnandet kan innebära. Särskilt bör barns behov av kontakt med 
sina föräldrar beaktas och det bör exempelvis inte komma i fråga att 
utvisa ett barn under arton år som har sina föräldrar i Sverige. Även 
arbetsförhållanden, bostadsförhållanden och social anpassning är 
faktorer som bör inverka på prövningen. Att utlänningen har lärt sig 
det svenska språket är ytterligare en faktor som talar för att han eller 
hon har etablerat sig i landet.
De nuvarande bestämmelserna som ger utlänningen ett mycket 
starkt skydd mot utvisning efter viss tids vistelse här i landet bygger 
på antagandet att utlänningen då blivit integrerad i det svenska 
samhället. ----Regeringen kan i och för sig instämma i utredningens 
uppfattning att de absoluta tidsgränserna i 4 kap. 10 § andra stycket 
UtlL kan framstå som stelbenta och att det ligger nära till hands att 
föreslå att domstolarna i stället bör anförtros att med beaktande av 
samtliga omständigheter göra en bedömning av om utlänningens 
anknytning till Sverige har sådan styrka att han eller hon, trots 
brottsligheten, skall få stanna kvar i landet. Å andra sidan har den nu 
gällande ordningen fördelen att ett tämligen starkt skydd mot 
utvisning uppkommer för en utlänning som har vistats i vårt land en 
viss tid. Inte minst av humanitära skäl anser vi att det är viktigt att det 
i något skede finns en punkt där en utlänning skall ha rätt att känna 
trygghet i Sverige oavsett vilka omständigheter som aktualiserar 
frågan om ett avlägsnande. En utlänning är enligt gällande ordning 
förbehållen en sådan trygghet genom kravet på "synnerliga skäl" i 4 
kap. 10 § UtlL. Enligt vår uppfattning bör denna konstruktion 
behållas. Som Röda korset föreslagit bör dock tidsgränsen förlängas så 
att den närmare knyter an till den då en utlänning uppfyller kriterierna 
för naturalisation enligt 6 § lagen (1950:382) om svenskt 
medborgarskap (medborgarskapslagen). Vi föreslår därför att 
tidsgränsen förlängs så att en utlänning som dömts för brott och som 
vid tiden för åtalets väckande vistats i Sverige med permanent 
uppehållstillstånd sedan minst fyra år eller som då varit bosatt här 
sedan minst fem år får utvisas endast om det finns synnerliga skäl. 
Någon ändring av den betydelse som synnerliga skäl fått i rättspraxis 
är inte avsedd."
Vad som skall anses utgöra synnerliga skäl för utvisning av den som 
vistats här viss tid har vid flera tillfällen prövats av Högsta domstolen. 
Utvisningsutredningen har i sitt delbetänkande (SOU 1993:54) 
Utvisning på grund av brott redovisat dessa avgöranden under åren 
1980 - 1993. Det framgår av redovisningen att det alltid är fråga om 
en bedömning i det enskilda fallet där en avvägning görs mellan å ena 
sidan brottets svårighetsgrad och risken för återfall och å den andra 
sidan anknytning till Sverige och anpassning till svenska förhållanden.
4.6 Riksdagsbehandlingen under hösten 1996
I samband med behandlingen av propositionen Svensk 
migrationspolitik i globalt perspektiv (prop. 1996/97:25, 
fortsättningsvis kallad den migrationspolitiska propositionen) tog 
socialförsäkringsutskottet i sitt betänkande 1996/97:SfU5 även upp ett 
antal motioner som rörde återkallelse av uppehållstillstånd på grund av 
oriktiga uppgifter om främst identiteten. Utskottet anförde bl.a. 
följande (s. 56 f.):
"Utlänningslagens asylregler är avsedda att tillämpas på utlänningar 
som sökt sig till Sverige därför att de behöver skydd här. Det är enligt 
utskottets uppfattning angeläget att reglerna tillämpas på ett rättvist 
och likformigt sätt så att inte trovärdigheten urholkas och detta i sin 
tur drabbar andra skyddsbehövande. Bestämmelserna om återkallelse 
av uppehållstillstånd har också utformats så att de ger skydd till dem 
som, trots att de uppgett oriktig identitet, behövt skydd när 
uppehållstillstånd gavs. Bestämmelserna ger också utrymme för 
hänsynstagande till om det skulle strida mot humanitetens krav att 
återkalla tillståndet. Det finns trots detta anledning att se över 
bestämmelserna och enligt vad utskottet erfarit kommer regeringen att 
ta upp frågan i den kommande parlamentariska 
rättsprocessutredningen."
Med det nu citerade uttalandet avstyrkte utskottet bifall till motioner 
om någon form av preskriptionstid för återkallelse av 
uppehållstillstånd på grund av oriktiga uppgifter om identiteten.
5 Tidsbegränsade uppehållstillstånd
Regeringens bedömning: De nuvarande reglerna ger tillräckligt 
utrymme för att bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd när 
sökanden inte kan styrka sin identitet. Någon lagändring behövs därför 
inte.
Kommitténs bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: De remissinstanser som uttalat sig i frågan har 
i allt väsentligt varit positivt inställda till kommitténs bedömningar. 
Flera instanser har betonat vikten av att myndigheterna i så stor 
utsträckning som är möjligt klarlägger identiteten innan tillstånd 
beviljas. Svenska röda korset har dock framhållit att Invandrarverkets 
kvalitetssäkrings-program måste tillämpas med urskiljning så att 
rätten att få skydd i Sverige för personer som behöver det aldrig 
äventyras genom svenska myndigheters kontakter med deras 
hemlandsmyndigheter eller liknande åtgärder. 
Kammarrätten i Jönköping anser att kommittén försummat att göra 
ett klart ställningstagande till om tidsbegränsat uppehållstillstånd bör 
meddelas i normalfallet när identiteten inte är styrkt. 
Utlänningsnämnden framhåller att det bör klarläggas att de fall som 
bör komma i fråga för tidsbegränsat uppehållstillstånd endast är de där 
förutsättningar för permanent uppehållstillstånd föreligger men där 
utlänningen saknar möjligheter att styrka identiteten. 
Skälen för regeringens bedömning: Det är av flera skäl mycket 
angeläget att identiteten i största möjliga utsträckning kan klarläggas 
för dem som beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Problemet med 
oklar identitet gäller i huvudsak asylsökande, eftersom tillstånd i 
princip inte beviljas på grund av anknytning för den som inte kan 
styrka sin identitet. Att identiteten inte kan klarläggas för många 
asylsökande är ett allvarligt problem, eftersom det finns risk för att 
tillstånd kan beviljas för dem som kommit hit av helt andra orsaker än 
att de behöver skydd. Det minskar möjligheterna att föra en rättvis 
flyktingpolitik som innebär att de som har skyddsbehov enligt 
utlänningslagen skall få tillstånd. Misstankar om att asylrätten 
missbrukas åberopas ofta som skäl för en mindre generös 
flyktingpolitik. I värnet av asylrätten är det därför viktigt att identitets-
frågorna tas på allvar. 
En felaktig identitet skapar också många problem för individen. Det 
kan medföra en stark känsla av otrygghet att ständigt tvingas ljuga om 
vem man är och att känna rädsla för att bli avslöjad. För några kan det 
leda till svåra psykiska problem. Det kan också bli stora problem för 
den som senare vill återförenas med någon anhörig. För att lyckas med 
det måste man antingen avslöja sig och riskera att tillståndet återkallas 
eller också fortsätta att ljuga. Problem blir det också när det är aktuellt 
att söka svenskt medborgarskap, eftersom medborgarskap i princip 
inte beviljas för dem som inte kan styrka sin identitet.
Regeringen har i den migrationspolitiska propositionen understrukit 
vikten av att asylsökandes identitet kan fastställas. Som ett uttryck för 
det har, efter förslag i propositionen, utlänningslagen ändrats så att 
fingeravtryck och fotografi från den 1 januari 1997 får tas från 
samtliga asylsökande. Det har gått för kort tid för att det nu skall vara 
meningsfyllt att försöka göra någon utvärdering av denna lagändring. 
Sannolikt kommer också bestämmelserna om fingeravtryck att få 
någon större effekt först sedan det inom EU pågående arbetet slutförts 
med en konvention om ett europeiskt system för utbyte av 
asylsökandes fingeravtryck. Lagändringen har dock redan nu fört med 
sig det goda att det i praktiken är omöjligt för en person att söka asyl i 
flera olika identiteter i Sverige. 
En lika självklar som viktig utgångspunkt är således att 
asylsökandes identitet i så stor utsträckning som möjligt skall 
klarläggas innan uppehållstillstånd beviljas. Enkelt uttryckt är det 
bättre att satsa resurser på att söka klarlägga identiteten innan tillstånd 
beviljas än att tvingas avsätta resurser för att utreda fall där det kan 
misstänkas att tillstånd felaktigt beviljats. Regeringen välkomnar 
därför att Invandrarverket lägger ned större resurser än tidigare på att 
försöka klarlägga de asylsökandes identiteter och ser mycket positivt 
på de ansträngningar som görs från verkets sida att förbättra 
asylutredningarna med de positiva följder detta kan förväntas ha för 
rättssäkerheten. I detta sammanhang bör särskilt betonas vikten av att 
alla uppgifter som kommer fram ingår i bedömningen så att 
situationen där ett återkallelseärende aktualiseras på grundval av en 
uppgift som varit känd redan vid tillståndsgivningen undviks. 
Regeringen utgår slutligen från att Invandrarverket sköter 
utredningarna på ett sådant sätt att säkerheten för skyddsbehövande 
inte äventyras. 
Enligt Invandrarverkets uppgifter till NIPU utgör personer som 
kommer från länder varifrån det är mer eller mindre omöjligt att få 
fram några identitetshandlingar ett särskilt problem. Enligt vad verket 
beskrivit för kommittén förekommer det att personerna själva inte har 
möjlighet att styrka identiteten hur gärna de än skulle vilja göra det. 
NIPU har anfört att det i sådana fall kan bli nödvändigt att godta den 
uppgivna identiteten, om den gjorts sannolik men utan att den är 
styrkt. Regeringen erinrar härvid om huvudregeln att permanent 
uppehållstillstånd skall beviljas från början för den som får tillstånd 
för bosättning i Sverige.
Enligt NIPU kan det dock i vissa fall, exempelvis när det bedöms att 
identiteten skall kunna fastställas efter ytterligare utredning, vara 
lämpligt att i avvaktan på det bevilja ett kortare tidsbegränsat 
uppehållstillstånd. En sådan ordning är förenlig med gällande regler. 
Dessa regler hindrar inte heller att sådana tidsbegränsade 
uppehållstillstånd - i enlighet med vad Utlänningsnämnden har 
påpekat - förbehålls fall där det är antagligt att permanent 
uppehållstillstånd skall beviljas om den uppgivna identiteten är riktig.
Det finns alltså enligt nuvarande ordning möjligheter för 
Invandrarverket att bevilja ett tidsbegränsat uppehållstillstånd i det 
nyssnämnda syftet. Som nämnts är visserligen huvudregeln att 
permanent uppehållstillstånd skall beviljas från början för den som får 
tillstånd för bosättning här. När denna regel infördes år 1985 framhöll 
emellertid regeringen i prop. 1983/84:144 (s. 88) att Invandrarverket 
liksom tidigare alltid borde ha frihet att välja att utfärda ett 
tidsbegränsat uppehållstillstånd även till en utlänning som avser att 
bosätta sig här. Någon lagändring krävs därför inte för att bevilja 
tidsbegränsat uppehållstillstånd i vissa fall när identiteten inte kan 
fastställas.
Kammarrätten i Jönköping efterlyser ett klart uttalande från NIPU 
huruvida tidsbegränsade uppehållstillstånd bör meddelas i normalfallet 
när sökanden inte kan styrka sin identitet. Även om det inte finns 
något uttryckligt uttalande från kommittén på denna punkt, är det 
enligt regeringens uppfattning uppenbart att den inte avsett att föreslå 
en ny ordning med denna innebörd. En sådan bestämmelse skulle utan 
tvekan omfatta en så stor krets av de asylsökande att detta skulle 
föranleda en ändring av den nu gällande huvudregeln om permanent 
uppehållstillstånd och något förslag i den riktningen läggs inte fram 
från NIPU:s sida. Man kan därmed utgå ifrån att NIPU inte 
förespråkar att tidsbegränsat uppehållstillstånd skall meddelas i 
normalfallet när sökanden inte kan styrka sin identitet. Regeringen gör 
under alla förhållanden den bedömningen. Att införa en sådan ordning 
skulle endast leda till att ett antal tidsbegränsade uppehållstillstånd 
kom att avlösa varandra innan personen slutligen ändå fick ett 
permanent tillstånd.
De förbättrade utredningsrutiner som Invandrarverket redan infört 
och ett utbyggt EU-samarbete om utbyte av asylsökandes 
fingeravtryck bör innebära att det i framtiden kommer att aktualiseras 
betydligt färre fall där uppehållstillstånd beviljats på grundval av 
oriktiga uppgifter om identiteten. En sådan utveckling är välkommen 
såväl mot bakgrund av samhällets intresse av att upprätthålla en 
reglerad invandring som sett ur den enskildes perspektiv med den oro 
som det innebär att leva med en lögn av detta slag.
6 Prövningen av återkallelse av 
uppehållstillstånd
Regeringens förslag: I de fall där det efter att ett uppehållstillstånd 
beviljats kommer fram att utlänningen har uppgett fel identitet skall 
det fortfarande finnas möjligheter att återkalla tillståndet. En 
bestämmelse som innebär att hänsyn skall tas till utlänningens 
anknytning till Sverige och till andra humanitära skäl vid 
bedömningen av ett ärende om återkallelse av uppehållstillstånd förs 
in i utlänningslagen. Särskild hänsyn skall tas till utlänningens 
levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt till hur länge han 
eller hon vistats i Sverige. 
Kommitténs förslag överensstämmer i allt väsentligt med 
regeringens.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har i huvudsak inget att 
erinra mot NIPU:s utformning av regeln. Åtskilliga av instanserna har 
dock anfört synpunkter rörande någon eller några av de 
omständigheter som det enligt kommittén bör tas hänsyn till när 
frågan om återkallelse övervägs. 
Utlänningsnämnden och bl.a. Caritas och Sveriges kristna råd är 
negativa till de nära paralleller med reglerna om utvisning på grund av 
brott som NIPU gör. Nämnden betonar att det finns en väsentlig 
skillnad mellan de två instituten i det hänseendet att 
återkallelseinstitutet rör fall där sökanden aldrig skulle ha beviljats 
tillstånd eller haft rätt att vistas i Sverige medan utvisning på grund av 
brott avser personer som vistats lagligt i Sverige och som på goda 
grunder kan åberopa den anknytning som uppkommit under vistelsen. 
Utlänningsnämnden avråder vidare starkt från att Högsta domstolens 
praxis i mål om utvisning på grund av brott skall vara vägledande i 
återkallelseärenden. Caritas och Sveriges kristna råd anser inte att 
personer som ljugit om sin identitet skall jämställas med brottslingar. 
Flera av remissinstanserna har anfört att särskild hänsyn bör tas till 
fall där barn berörs. Barnombudsmannen anser att NIPU:s förslag inte 
är tillräckligt långtgående för att skydda barnen och understryker att 
återkallelse av tillstånd endast undantagsvis bör få förekomma när 
barn under 18 år berörs. Ombudsmannen har dessutom liksom Rädda 
barnen betonat barnportalbestämmelsens betydelse. 
Utlänningsnämnden har påpekat att NIPU:s uttalande, att 
utlänningens äktenskap eller samboende med någon som är svensk 
medborgare eller har permanent uppehållstillstånd i Sverige utgör ett 
starkt skäl mot återkallelse, innebär att mycket få tillstånd kan 
förväntas bli återkallade eftersom den typen av anknytning finns i 
nästan alla sådana ärenden. Nämnden har även framhållit att det i och 
för sig är bra att graden av svenskkunskaper skall kunna vägas in men 
sätter i fråga hur de tillämpande myndigheterna skall kunna beakta en 
sådan faktor i praktiken. 
Ett flertal remissinstanser har understrukit vikten av att humanitära 
skäl beaktas vid bedömningen. Utlänningsnämnden har anfört att det 
behövs ett klarläggande av hur "starka humanitära" skäl skall 
uppfattas i förhållande till andra liknande uttryck i utlänningslagen. 
Caritas och FARR har betonat att inte endast "starka" utan alla 
humanitära skäl måste vägas in vid bedömningen. 
Utlänningsnämnden anser att NIPU:s beskrivning av hur 
sammanvägningen mellan olika omständigheter skall gå till inte ger 
någon vägledning. Enligt nämnden krävs det utförligare förarbeten 
med exempel angivna i syfte att ge vägledning för de tillämpande 
myndigheterna. 
Flera remissinstanser har anfört lagtekniska synpunkter. Göta 
hovrätt anser inte att det tillräckligt tydligt framgår om avsikten är att 
den obligatoriska regeln om återkallelse vid felaktiga uppgifter om 
identiteten nu avses ändrad till en fakultativ bestämmelse. Medan 
Svenska flyktingrådet välkomnar att det subjektiva rekvisitet 
"medvetet" förs in i lagstiftningen framhåller Kammarrätten i 
Jönköping att ett sådant rekvisit är svårt att tolka. Utlänningsnämnden 
har föreslagit att det poängteras att lögner om identiteten är 
allvarligare än lögner om andra uppgifter.
Skälen för regeringens förslag: Som framhållits i avsnitt 5 finns 
det skäl att anta att antalet återkallade uppehållstillstånd kommer att 
minska i framtiden. Att det helt skulle kunna gå att undvika sådana fall 
är dock inte realistiskt. Det kommer även framdeles att finnas personer 
som, av olika skäl, vill dölja sin rätta identitet. Om tillstånd ändå 
beviljats på grundval av felaktiga uppgifter om identiteten, måste det 
liksom i dag finnas möjligheter att återkalla tillståndet. Det är en 
huvudprincip inom alla samhällsområden att den som fått någon 
förmån eller något bistånd genom att lämna felaktiga uppgifter kan gå 
miste om förmånen eller kan tvingas betala tillbaka biståndet när de 
felaktiga uppgifterna uppdagas.
Att återkalla ett uppehållstillstånd kan emellertid få mer långtgående 
konsekvenser för den enskilde än inom de flesta andra områden. Det 
är därför angeläget att samtliga omständigheter i ärendet beaktas innan 
tillståndet återkallas. Enligt regeringens uppfattning ger den 
nuvarande regleringen inte tillräcklig ledning för tillämpningen och 
den ger utrymme för en alltför snäv tolkning.
När det gäller vilka omständigheter som särskilt bör beaktas vid 
bedömningen av ett återkallelseärende har NIPU delvis sökt ledning i 
vad som gäller vid utvisning på grund av brott. Flera av 
remissinstanserna har riktat kritik mot den parallellen och har hävdat 
att det rör sig om två helt olika institut. Regeringen kan instämma i att 
det finns åtskilliga skillnader mellan ett återkallelseförfarande och 
utvisning på grund av brott. Att någon som saknar skyddsbehov 
återvänder till sitt hemland kan inte jämställas med en särskild 
rättsverkan i ett brottmål. Dessutom skiljer sig återkallelseärenden 
från mål där utvisning på grund av brott aktualiseras genom att de 
sistnämnda målen ofta bygger på en samhällsreaktion som riktas mot 
en person i en familj medan det i återkallelseärenden inte torde vara 
sällsynt att båda makarna eller samborna har lämnat oriktiga uppgifter 
och därmed kan riskera återkallelse av sitt tillstånd. Även om det 
således finns skillnader finns det också likheter mellan de två 
instituten. Den tekniska lösning som valts vid utformningen av 
bestämmelserna om utvisning på grund av brott torde passa väl in 
även vad gäller återkallelseinstitutet. Dessutom finns uppenbara 
likheter vad gäller de omständigheter som bör beaktas sett ur ett 
mänskligt perspektiv. Som NIPU påpekat är det inte rimligt att det i 
vissa fall skall vara möjligt att återkalla ett uppehållstillstånd därför att 
utlänningen lämnat felaktiga uppgifter om sin identitet, om det inte 
skulle vara möjligt att i samma situation utvisa den som begått ett 
grovt brott. Som framgått av redogörelsen för nuvarande ordning skall 
vid utvisning på grund av brott hänsyn tas till utlänningens anknytning 
till det svenska samhället. Därvid skall särskilt beaktas utlänningens 
levnadsomständigheter och familjeförhållanden samt hur länge 
utlänningen vistats i Sverige. Samma typer av överväganden bör göras 
vid prövningen av ett återkallelseärende. 
NIPU har anfört att en fördel med denna lösning är att praxis då kan 
utvecklas med beaktande av den praxis som Högsta domstolen redan 
lagt fast i fråga om utvisning på grund av brott. Utlänningsnämnden 
anser att det vore olyckligt om praxis från Högsta domstolen skulle 
vara styrande för praxis beträffande återkallelse av uppehållstillstånd. 
Regeringen instämmer i nämndens uppfattning i denna fråga. En 
annan sak är - som Utlänningsnämnden påpekat - att detta inte 
utesluter att myndigheterna, som i alla andra fall, kan göra jämförelser 
mellan likartade frågor. 
Mot ovanstående bakgrund anser regeringen att särskild hänsyn 
skall tas till följande omständigheter vid övervägande av om ett 
uppehålls-tillstånd bör återkallas.
Barn
Efter en lagändring den 1 januari 1997 innehåller 1 kap. 1 § 
utlänningslagen (1989:529, UtlL) en bestämmelse om att i fall som rör 
ett barn särskilt skall  beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och 
utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Den bestämmelsen 
gäller naturligtvis även vid återkallelse av uppehållstillstånd. Som 
Barnombudsmannen och Rädda barnen anfört bör denna 
portalbestämmelse ges stor betydelse vid bedömningen. Däremot kan 
som framhållits, bl.a. i den migrationspolitiska propositionen, inte 
hänsyn till barn generellt ges företräde framför samhällsintresset att 
reglera invandringen. Man måste hålla i minnet att det på sikt utgör ett 
hot mot asylrätten att uppehållstillstånd utverkas genom oriktiga 
uppgifter. Vissa förutsättningar att återkalla uppehållstillstånd även 
där barn är berörda måste därför finnas kvar. 
Vid bedömningen av om uppehållstillstånd bör beviljas av 
humanitära skäl godtas det enligt förarbeten och praxis att skälen är 
något mindre allvarliga och har något mindre tyngd i fall där barn är 
berörda. T.ex. tas särskild hänsyn till barn som gått i skola här eller 
som deltagit i skolförberedande verksamhet. En längre tid i skola har 
därvid i regel ansetts böra medföra att barnet och dess föräldrar bör få 
stanna här, såvida inte andra omständigheter funnits med i bilden. 
Även när det gäller återkallelseärenden bör fall där barn berörs bli 
föremål för en något mildare bedömning än där det gäller enbart 
vuxna. Det nu sagda innebär också att det i mildrande riktning bör 
vägas in om den oriktiga uppgiften lämnats av ett barn under 18 år. 
Hänsyn till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt 
innebär också att barnets förhållanden vid återkomsten till ett annat 
land kan beaktas vid bedömningen. 
I förarbetena till bestämmelserna om utvisning på grund av brott 
sägs att det inte bör komma i fråga att utvisa ett barn under arton år 
som har sina föräldrar här. Samma bedömning bör gälla också vid 
återkallelse av uppehållstillstånd, även om det i den situationen torde 
vara mindre vanligt att det kan bli aktuellt att återkalla tillståndet för 
barnet men inte för dess föräldrar. 
Släktanknytning
Vid utvisning på grund av brott skall särskilt beaktas utlänningens 
familjeanknytning hit. Det gäller självfallet såväl barnfamiljer som 
barnlösa par och ensamstående. I förarbetena till bestämmelsen om 
utvisning på grund av brott sägs att den omständigheten att 
utlänningen har familj här regelmässigt torde innebära en betydelsefull 
anknytning till landet, särskilt om de anhöriga är svenska medborgare 
eller har bott i Sverige lång tid. 
Ett sådant synsätt bör givetvis få betydelse även vid bedömningen 
av anknytningens styrka i återkallelseärenden. Vilken tyngd som skall 
tillmätas familjeanknytning beror självfallet på släktanknytning såväl i 
Sverige som i annat land. Om en person exempelvis har föräldrar och 
syskon i Sverige och saknar nära anhöriga i hemlandet, är det en 
omständighet som starkt talar mot återkallelse av uppehållstillstånd. 
Detsamma gäller om utlänningen är gift eller sambo med någon som 
är svensk medborgare eller med någon som har uppehållstillstånd i 
Sverige och som det inte är aktuellt att återkalla tillståndet för. 
Utlänningsnämnden har invänt att anknytning i form av en make 
eller en sambo finns i nästintill alla återkallelseärenden varför mycket 
få tillstånd kan förväntas bli återkallade om denna faktor skall 
tillmätas stark betydelse. Regeringen anser dock att det är 
ofrånkomligt att den omständigheten tillmäts stark betydelse vid den 
sammanvägning av omständigheter som skall ske vid bedömningen av 
om ett uppehållstillstånd skall återkallas eller inte. Som nämnts skiljer 
sig återkallelseärendena i detta hänseende något från målen där 
utvisning på grund av brott aktualiseras. De sistnämnda målen bygger 
ofta på en samhällsreaktion som riktas mot en person i en familj 
medan den övriga familjens rätt att vistas i Sverige inte berörs. I 
återkallelseärenden torde det däremot inte vara sällsynt att båda 
makarna eller samborna har lämnat oriktiga uppgifter och därmed 
riskerar återkallelse av sitt tillstånd. 
Humanitära skäl
Enligt förarbetena till nuvarande bestämmelse om återkallelse av 
uppehållstillstånd vid oriktiga uppgifter om identiteten bör återkallelse 
inte ske när starka humanitära skäl talar för att utlänningen bör tillåtas 
stanna här. Någon fullständig uppräkning av vad som kan utgöra 
humanitära skäl är inte vare sig möjlig eller lämplig. Vad som anförs 
om särskild hänsyn till barn, till släktanknytning i Sverige, 
utlänningens levnadsomständigheter och längden av vistelsen här 
utgör alla olika former av humanitära skäl. Humanitära skäl kan 
emellertid även vara sådana omständigheter som i övrigt enligt praxis 
kan grunda rätt till uppehållstillstånd, t.ex. sjukdom. Flera 
remissinstanser har vänt sig mot att uttrycksättet andra starka 
humanitära skäl används i tredje stycket av den föreslagna lydelsen av 
2 kap. 9 § UtlL och Utlänningsnämnden har betonat att uttryckets 
innebörd bör belysas närmare. Regeringen instämmer i att 
uttryckssättet andra humanitära skäl, som Stockholms tingsrätt har 
föreslagit, bör väljas i stället. Detta innebär inte att regeringen har en 
annan uppfattning än NIPU vad gäller bedömningen att viss tyngd bör 
finnas i de humanitära skäl som talar mot återkallelse av 
uppehållstillstånd. Emellertid bör noteras att bestämmelsen i 2 kap. 4 
§ första stycket 5 UtlL om att uppehållstillstånd får ges till en 
utlänning som av humanitära skäl bör få bosätta sig i Sverige inte 
innehåller något sådant förstärkande uttryck. Av den anledningen bör 
inte heller återkallelseregeln ha det. 
Levnadsomständigheter i övrigt
I motiven till bestämmelserna om utvisning på grund av brott sägs att 
även arbetsförhållanden, bostadsförhållanden och social anpassning är 
faktorer som bör inverka på prövningen. Att utlänningen har lärt sig 
det svenska språket är enligt förarbetena ytterligare en faktor som talar 
för att han eller hon har etablerat sig i landet.
Nyssnämnda faktorer bör beaktas även vid prövningen av ärenden 
om återkallelse av uppehållstillstånd. De torde dock ofta inte få riktigt 
samma betydelse som vid utvisning på grund av brott eftersom 
utlänningen i regel inte kommer att ha vistats i Sverige så länge när 
frågan om återkallelse av uppehållstillstånd aktualiseras. Som 
Utlänningsnämnden påpekat kan det vara svårt för de tillämpande 
myndigheterna att få tillräckligt underlag för att kunna göra en 
bedömning av svenskkunskapernas betydelse. Detta hindrar dock inte 
att faktorn bör tillmätas en viss betydelse.
Hänsyn bör även tas till arbetsförhållanden. Detta beror på att en 
utlänning genom en anställning eller genom att arbeta som egen 
företagare regelmässigt får antas ha fått en större anknytning till 
svenska förhållanden genom kontakter med sina arbetskamrater eller 
sina anställda och genom ökad kunskap om svenska förhållanden. 
Detta gäller dock inte bara den som är anställd eller egen företagare 
utan också den som deltagit i svenskstudier eller andra studier eller 
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Hänsyn måste också tas till om en 
person varit oförskyllt arbetslös men stått till arbetsmarknadens 
förfogande och på olika sätt sökt komma in i det svenska samhället. 
Längden av vistelsen i Sverige
Enligt 4 kap. 10 § UtlL skall domstolen beakta längden av 
utlänningens vistelse i Sverige vid överväganden av om han eller hon 
bör utvisas. Att vistelsetiden skall beaktas baseras i bestämmelsens 
förarbeten på antagandet att utlänningen efter viss tids vistelse i 
Sverige blivit integrerad i samhället.
Längden av vistelsen är en faktor som även bör beaktas vid 
bedömningen av ärenden om återkallelse av uppehållstillstånd. Detta 
följer närmast av sig självt mot bakgrund av de tidigare nämnda 
faktorerna som skall beaktas. Vilken betydelse som skall läggas vid 
vistelsens längd bör emellertid även vara beroende av under vilken 
period i livet som utlänningen vistats här. Vistelsetiden har rimligen 
större betydelse när det gäller en person som kommit hit i unga år och 
skaffat sig en utbildning här eller förvärsarbetat eller i vart fall stått till 
arbetsmarknadens förfogande. För den som vistats här under en senare 
period av livet och som levt större delen av sitt liv i ett annat land kan 
det antas att vistelsetiden i sig inte har samma betydelse.
Sammanvägningen
När en domstol bedömer om någon skall utvisas på grund av brott 
skall den enligt förarbetena göra en bedömning av personens 
anknytning till Sverige utifrån en sammanvägning av vad som är känt 
om utlänningens personliga förhållanden såsom levnads-
omständigheter, familjeförhållanden, vistelsetid i Sverige och 
eventuella kvarvarande band till hemlandet. En sådan sammanvägning 
av samtliga omständigheter bör självfallet göras även i ärenden om 
återkallelse av uppehållstillstånd. Utlänningsnämnden anser att 
NIPU:s beskrivning av hur sammanvägningen av olika omständigheter 
skall göras inte ger någon vägledning. Enligt nämnden behövs 
utförligare förarbeten med exempel angivna. De fall där återkallelse 
kan komma i fråga kan vara av vitt skilda slag. Det är inte möjligt eller 
lämpligt att i detalj söka förutse de omständigheter som kan 
förekomma. Uttryckt med andra ord är det ofrånkomligt att en 
närmare precisering av de olika omständigheter som kan ha betydelse 
vid sammanvägningen och vilken tyngd de skall ha kommer att 
utvecklas i praxis. 
Ett exempel på en faktor som väger tungt vid en sådan 
sammanvägning är dock om utlänningen har familj i Sverige som är 
svenska medborgare eller vars uppehållstillstånd inte är föremål för 
återkallelse. En annan tungt vägande omständighet är om barn som 
fått anknytning till Sverige berörs. Det bör åter igen betonas att dessa 
två exempel inte utgör en uttömmande beskrivning av vilka faktorer 
som skall anses tungt vägande vid den sammanvägning som måste 
göras.
Som NIPU påpekat bör vid den sammanvägning av olika 
omständigheter som skall göras också beaktas om det finns skäl som 
talar för att återkallelse skall ske. Ett sådant skäl kan vara att de 
berörda har vistats mycket i sitt hemland trots att de har 
uppehållstillstånd i Sverige och att de därför inte fått någon 
anknytning hit. Ett annat är att de har uppehållstillstånd även i ett 
annat land. I enstaka fall kan det förekomma att personer levt helt 
utanför samhället. Detta kan vara ytterligare ett skäl som talar för en 
återkallelse av tillståndet.
Hinder mot verkställighet
Enligt 4 kap. 12 § UtlL skall, när en fråga om avvisning eller utvisning 
prövas, hänsyn tas till om utlänningen på grund av utlänningslagens 
bestämmelser om verkställighet inte kan sändas till ett visst land eller 
om det annars finns särskilda hinder mot att avgörandet verkställs. 
Denna bestämmelse kommer i praktiken att gälla även vid återkallelse 
av uppehållstillstånd, eftersom beslut om återkallelse och beslut om 
utvisning regelmässigt meddelas samtidigt. Om det endast kan 
konstateras att den uppgivna identiteten är felaktig men den rätta 
identiteten inte kan klarläggas torde verkställighet i regel inte vara 
möjlig. Ett tänkbart förfaringssätt i denna situation skulle kunna vara 
att återkalla utlänningens permanenta uppehållstillstånd och att ge ett 
tidsbegränsat uppehållstillstånd på grund av verkställighetshinder. 
Regeringen anser emellertid inte att det är meningsfullt att återkalla 
uppehållstillståndet under dessa förutsättningar. En sådan ordning bör 
således inte tillämpas.
En fakultativ regel om återkallelse av uppehållstillstånd vid felaktiga 
uppgifter om identiteten
När det gäller bestämmelserna om återkallelse av uppehållstillstånd 
och om utvisning på grund av brott används omväxlande uttrycken får 
återkallas och skall återkallas. Har utlänningens bosättning i landet 
upphört skall tillståndet återkallas enligt 2 kap. 12 § UtlL. Det är 
självklart att man här skall använda ordet skall eftersom det är en regel 
utan undantag. Ett uppehållstillstånd får återkallas om utlänningen 
lämnat felaktiga uppgifter i något annat avseende än i fråga om 
identiteten. Tillståndet får också återkallas på grund av utlänningens 
bristande vandel och en utlänning får utvisas på grund av vissa typer 
av brott. I dessa fall används får, eftersom det inte är fråga om några 
ovillkorliga regler och avsikten är att många olika faktorer skall vägas 
in vid avgörande om utlänningen skall tvingas lämna landet.
När det gäller återkallelse på grund av oriktiga uppgifter om 
identiteten används i 2 kap. 9 § UtlL uttrycket skall. Att ordet skall 
används i det lagrummet är inte lika självklart eftersom det är en regel 
med vissa - om än i lagtexten begränsade - undantag. Det är en allmänt 
vedertagen princip när det gäller lagtext att skall inte bör användas om 
det måste förses med flera undantag eller om en bedömning av flera 
olika omständigheter måste göras. Regeringens förslag innebär att det 
i lagtexten anges att flera olika omständigheter skall vägas in vid 
avgörande om ett uppehållstillstånd skall återkallas. I paragrafen bör 
därför anges att uppehållstillstånd får återkallas. Regeln övergår 
därmed från att vara obligatorisk till att vara fakultativ. 
Återkallelse på grund av andra oriktiga uppgifter än om identitet
Med de förslag som regeringen redovisat ovan aktualiseras även 
frågan om återkallelse av uppehållstillstånd enligt 2 kap. 10 § UtlL, 
dvs. när utlänningen lämnat andra oriktiga uppgifter än om sin 
identitet.
Före 1989 års utlänningslag behandlades alla fall av återkallelse på 
grund av oriktiga uppgifter i samma paragraf. Återkallelse på grund av 
oriktiga uppgifter om identiteten bröts ut och togs upp i en egen 
paragraf i 1989 års utlänningslag huvudsakligen därför att man genom 
att använda ordet skall ville markera att återkallelse skulle vara 
huvudregeln. När regeringen nu föreslår att samma ord "får" skall 
användas i båda fallen finns inga starka skäl för att behandla 
återkallelse på grund av oriktiga uppgifter i två olika paragrafer. 
Regeringen delar NIPU:s uppfattning att samma bedömning av 
utlänningens anknytning till det svenska samhället och till andra 
humanitära skäl bör göras i båda fallen. Någon anledning att behandla 
oriktiga uppgifter om identiteten allvarligare än andra oriktiga 
uppgifter eller förtiganden finns inte. Reglerna om återkallelse på 
grund av att utlänningen lämnat oriktiga uppgifter kan därför föras 
samman i ett lagrum. Detta lagrum bör även reglera återkallelse av 
visering och arbetstillstånd på grund av oriktiga uppgifter. 
7 Strängare krav för återkallelse efter viss tid
Regeringens förslag: Om en utlänning vistats i Sverige med 
uppehållstillstånd mer än fyra år, skall ett uppehållstillstånd få 
återkallas endast om det finns synnerliga skäl för återkallelsen. 
Kommitténs förslag överenstämmer med regeringens frånsett att 
utredningen föreslog att tidsgränsen för synnerliga skäl skulle vara 
fem år.
Remissinstanserna: Remissinstanserna har inget att erinra mot 
konstruktionen som sådan, men åtskilliga av instanserna anser att 
tidsgränsen är alltför lång. Rikspolisstyrelsen och Utlänningsnämnden 
har vänt sig mot att kommittéförslaget inte anger någon tidpunkt när 
frågan om återkallelse skall anses väckt. 
Såvitt gäller tidsgränsen har remissinstanserna på myndighetssidan i 
huvudsak inte haft något att erinra mot förslaget. Barnombudsmannen 
har dock hävdat att gränsen är alltför lång och Ombudsmannen mot 
etnisk diskriminering har anfört dels att femårsgränsen inte bör räknas 
från tidpunkten då de oriktiga uppgifterna lämnades, dels att man 
alternativt kan tänka sig den gräns som reservanterna (SOU 1997:67 s. 
37-38) föreslår, dvs. tre år med uppehållstillstånd. Bland 
organisationerna hävdas mer eller mindre allmänt att tidsgränsen är för 
lång. Advokatsamfundet och Rädda barnen föreslår tre år med 
uppehållstillstånd. Samma inställning har Svenska flyktingrådet och 
FARR. Caritas förordar tre år från asylansökan tills frågan om 
återkallelse väcks och Sveriges Kristna Råd föreslår tre år från 
asylansökan tills tillståndet sätts i fråga. Svenska röda korset anser att 
förslaget är för strängt utformat.
Några remissinstanser vill ha en absolut tidsgräns efter vilken ett 
uppehållstillstånd inte får återkallas. Caritas anser att tre år efter det att 
asylansökan gjordes bör utgöra en sådan gräns medan FARR föreslår 
fem år med tillägget att tidsgränsen aldrig bör vara längre än 
kvalifikationstiden för svenskt medborgarskap. Röda korset anser att 
fall där barn berörs uttryckligen bör lagregleras så att ett 
uppehållstillstånd i sådana fall aldrig får återkallas när tillståndet 
innehafts i två år.
Utlänningsnämnden anser att möjligheterna att återkalla efter 
femårsgränsen blir för inskränkt med de exempel NIPU anger, dvs. att 
personen vistats mycket i ett annat land trots det permanenta 
uppehållstillståndet eller att utlänningen har uppehållstillstånd i ett 
annat land. Nämnden anser att även brott och likartade omständigheter 
skall kunna vägas in liksom graden av vilseledandet i samband med de 
oriktiga uppgifternas avlämnande. Utlänningsnämnden har även 
påpekat att lagtexten inte gör någon skillnad mellan återkallelse av 
permanent och tidsbegränsat uppehållstillstånd. Enligt nämnden bör 
regeln om synnerliga skäl endast göras tillämplig vad beträffar 
permanenta uppehållstillstånd.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 4 kap. 10 § utlänningslagen 
(1989:529, UtlL) gäller att en utlänning som vistats i Sverige med 
permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år när åtal väcktes eller 
som då var bosatt i Sverige sedan minst fem år får utvisas endast om 
det finns synnerliga skäl. En utlänning som kom till Sverige innan han 
eller hon fyllde femton år och som när åtal väcktes vistats här sedan 
minst fem år får inte utvisas.
Den s.k. utvisningsutredningen föreslog att dessa tidsgränser skulle 
tas bort. I prop. 1993/94:159 instämde regeringen i och för sig i 
utredningens uppfattning att tidsgränserna kunde framstå som 
stelbenta och att det låg nära till hands att föreslå att domstolarna i 
stället borde anförtros att med beaktande av samtliga omständigheter 
göra en bedömning av om utlänningens anknytning till Sverige hade 
sådan styrka att han eller hon, trots brottsligheten, skulle få stanna 
kvar i landet. Å andra sidan hade enligt regeringen den gällande 
ordningen den fördelen att ett tämligen starkt skydd uppkom för en 
utlänning som vistats här en viss tid. Inte minst av humanitära skäl var 
det enligt regeringen viktigt att det i något skede fanns en punkt där en 
utlänning hade rätt att känna trygghet i Sverige, oavsett vilka 
omständigheter som aktualiserat frågan om avlägsnande.
Trots att det, som nämnts, finns åtskilliga skillnader mellan 
återkallelseinstitutet och den särskilda rättsverkan som utvisning på 
grund av brott innebär framstår det som uppenbart att en begränsande 
regel av samma karaktär som i 4 kap. 10 § UtlL bör finnas även vid 
återkallelse av uppehållstillstånd. Det är av humanitära skäl viktigt att 
en utlänning efter en längre tids bosättning i Sverige i normalfallet kan 
känna trygghet här och inte behöver känna oro för att inte längre få 
stanna kvar. Det kan också tänkas bidra till att några efter en tid vågar 
träda fram under sin rätta identitet. En tidsgräns bör dock inte göras 
absolut. Fall kan förekomma där det undantagsvis kan vara rimligt att 
utlänningen inte får stanna kvar trots att han eller hon haft 
uppehållstillstånd här en längre tid. I likhet med vad som gäller vid 
utvisning på grund av brott bör därför gälla att uppehållstillstånd får 
återkallas om utlänningen vistats här en längre tid endast om det finns 
synnerliga skäl för det. 
NIPU har betonat att synnerliga skäl i detta sammanhang inte kan få 
samma innebörd som vid utvisning på grund av brott. Vid utvisning på 
grund av brott kan ett synnerligt skäl för utvisning vara exempelvis att 
utlänningen dömts för ett mycket grovt brott. Synnerliga skäl för 
återkallelse av uppehållstillstånd får enligt regeringens mening en 
mera begränsad innebörd. Regeringen anser inte att det är lämpligt att, 
som Utlänningsnämnden föreslår, allmänt sett väga in t.ex. brottslighet 
som utlänningen gjort sig skyldig till i bedömningen. Det finns 
särskilda regler i lagen dels om utvisning på grund av brott, dels om 
återkallelse på grund av vandelaspekter. Noteras bör även att NIPU 
har angett att övriga frågor om återkallelse av uppehållstillstånd samt 
reglerna om utvisning på grund av brott kommer att övervägas i 
kommitténs slutbetänkande. Det nu anförda hindrar självfallet inte att 
uppgifter om en utlännings brottslighet i enstaka fall kan ha betydelse 
vid bedömningen av anknytningens styrka. Exempelvis kan inte en 
anknytning för en ensamstående person som avtjänat fängelsestraff 
under större delen av sin tid i Sverige anses vara särskilt stark. 
Regeringen anser slutligen inte att graden av vilseledande vid de 
oriktiga uppgifternas lämnande bör tillmätas någon betydelse för 
frågan om synnerliga skäl skall anses föreligga eller inte. 
Ett exempel på omständigheter som kan utgöra ett synnerligt skäl är 
att utlänningen visserligen haft uppehållstillstånd och varit 
folkbokförd i Sverige men i realiteten vistats i något annat land under 
långa perioder och därför inte fått någon närmare anknytning hit. Ett 
annat synnerligt skäl kan vara att utlänningen har uppehållstillstånd 
också i något annat land och verkställighet kan ske till det landet.
När det gäller den tid som skall ha gått för att synnerliga skäl skall 
krävas för återkallelse, anser regeringen att vissa jämförelser kan 
göras dels med tidsgränserna för synnerliga skäl vid utvisning på 
grund av brott, dels med kvalifikationstiden för svenskt 
medborgarskap.
Vid utvisning på grund av brott gäller, som nämnts, att synnerliga 
skäl krävs om utlänningen när åtal väcktes vistats i Sverige med 
permanent uppehållstillstånd i minst fyra år eller då var bosatt här 
sedan minst fem år. I den senare femårsgränsen räknas då in vistelse 
här även med tidsbegränsat uppehållstillstånd, om det tillståndet legat 
till grund för folkbokföring, t.ex. tillstånd med uppskjuten 
invandringsprövning. Däremot räknas inte tidsbegränsade 
uppehållstillstånd som inte grundat folkbokföring, t.ex. kortare 
uppehållstillstånd för besök.
Regeringen instämmer i NIPU:s bedömning att det är rimligt att ha 
en tidsgräns, där all den tid utlänningen vistats i Sverige med 
uppehållstillstånd räknas in men däremot inte vistelse här utan 
tillstånd. Tiden bör vara enkel att beräkna och framgå direkt av 
lagtexten. De syftena uppnås om tiden uttrycks som "vistats här med 
uppehållstillstånd". Även vistelse här med exempelvis kortare 
uppehållstillstånd för besök kommer då att räknas in. Har utlänningen 
haft tidsbegränsat uppehållstillstånd, bör något avbrott i vistelsen här 
med uppehållstillstånd inte anses föreligga så länge ansökan om 
förlängt tillstånd getts in innan tiden för tidigare tillstånd löpt ut. Vad 
nu sagts hindrar självfallet inte att förlängt uppehållstillstånd vägras 
den som endast haft tidsbegränsat uppehållstillstånd, exempelvis en 
gäststuderande. Det är ju då inte fråga om någon återkallelse. Under 
vilka tider utlänningen haft uppehållstillstånd framgår av 
Invandrarverkets register.
Med den tidsberäkning som nu föreslås bör tidsgränsen efter vilken 
det bör krävas synnerliga skäl för återkallelse inte sättas alltför kort. I 
sammanhanget måste också beaktas att lagförslaget innebär att 
återkallelse på grund av oriktiga uppgifter kommer att behandlas på 
samma sätt oavsett vad de oriktiga uppgifterna avsett. Återkallelse kan 
därför komma att aktualiseras även i fall där de inledande 
uppehållstillstånden beviljats med uppskjuten invandringsprövning 
och där de oriktiga uppgifterna avsett den anknytning som utgjort 
grund för tillståndet. En tidsgräns på tre år, som ett flertal av 
remissinstanserna förordat, skulle då kunna innebära att synnerliga 
skäl skulle krävas i vissa fall även för den som haft permanent 
uppehållstillstånd endast en kort tid, kanske under ett år.
Som tidigare framhållits är det dock av humanitära skäl viktigt att 
en utlänning efter en längre tids bosättning kan känna trygghet här i 
landet och inte behöva oroa sig för att inte längre få stanna kvar. 
Tidsgränsen bör därför inte heller vara alltför lång. Kvalifikationstiden 
för svenskt medborgarskap är i normalfallet fem år. Flera olika 
kategorier av sökande kan dock få dispens från denna tidsgräns, t.ex 
den som är gift med en svensk medborgare. Regeringen anser att den 
tidsgräns som NIPU valt är något för lång. En lämplig avvägning är 
enligt regeringens uppfattning att det skall krävas synnerliga skäl för 
att återkalla uppehållstillståndet för den som vistats här mer än fyra år 
med uppehållstillstånd. Den stämmer överens med den gräns som 
gäller för dem som har permanent uppehållstillstånd enligt 
bestämmelserna om utvisning på grund av brott och mot bakgrund av 
att huvudregeln alltjämt är att permanent uppehållstillstånd skall 
meddelas från början torde den stora gruppen av dem som kan bli 
föremål för återkallelse av uppehållstillstånd finnas bland denna 
kategori. Rikspolisstyrelsen och Utlänningsnämnden har påpekat att 
NIPU:s förslag inte anger när frågan om återkallelse skall anses väckt. 
Regeringen instämmer i att det är viktigt att en speciell tidpunkt anges. 
Utlänningsnämndens förslag att den relevanta tidpunkten skall vara 
tiden för återkallelsebeslutet bör följas. Som nämnden påpekat bör en 
sådan utformning bl.a. motverka långa handläggningstider hos 
Invandrarverket. Regeringen vill i detta sammanhang också allmänt 
understryka vikten av att återkallelseärenden handläggs skyndsamt. 
Någon fullständig parallell kan, när det gäller återkallelse av 
uppehållstillstånd, inte dras med de särskilda reglerna om utvisning på 
grund av brott av den som kommit hit före femton års ålder och som i 
vissa fall innebär ett absolut förbud mot utvisning. De allra flesta som 
kommit hit före femton års ålder har gjort det tillsammans med 
föräldrar och eventuella syskon. Ett förbud mot återkallelse skulle då 
kunna innebära att tillstånd heller inte skulle kunna återkallas för 
föräldrar och syskon - i vart fall inte när det är fråga om personer som 
ingår i samma familjegemenskap. De särskilda hänsyn som enligt 
ovan skall tas till barn och till den som fått sin utbildning här innebär 
vidare att det sällan blir aktuellt att återkalla uppehållstillstånd för 
någon som kommit hit före femton års ålder och som vistats här mer 
än fem år. Någon motsvarighet till bestämmelserna om utvisning på 
grund av brott av den som kommit hit före femton års ålder är därför 
varken lämplig eller nödvändig när det gäller återkallelse av 
uppehållstillstånd.
8 Ikraftträdande och ekonomiska effekter
De här förslagna ändringarna i utlänningslagen bör träda i kraft den 1 
februari 1998.
En av flera viktiga förutsättningar för de ändringar av 
utlänningslagen, som genomfördes den 1 januari 1997 var att 
identiteten skall vara utredd innan en utlänning ges uppehållstillstånd i 
Sverige. En av förändringarna var att fingeravtryck numera får tas på 
samtliga asylsökande. Behovet av att återkalla uppehållstillstånd bör 
således redan av denna anledning på sikt bli mindre. De nu föreslagna 
ändringarna i utlänningslagen bör innebära att antalet återkallelser 
minskar ytterligare. Samtidigt ökar sannolikt komplexiteten i ärendena 
eftersom antalet omständigheter som skall prövas i varje enskilt 
ärende ökar. Sammantaget beräknas inte de processuella kostnaderna 
att påverkas av förslagen. Som en följd av det minskade antalet 
återkallelser beräknas kostnaderna för att verkställa avvisningsbeslut 
minska. De minskade kostnaderna är dock marginella eftersom antalet 
anhängiggjorda ärenden av denna typ är litet. Med hänsyn till hur 
många ärenden av andra kategorier som samtidigt prövas är de 
processuella kostnaderna för återkallandeärendena i dag i det närmaste 
försumbara. Det finns ingen anledning att anta att förhållandet skulle 
förändras om förslagen i denna proposition skulle genomföras.
När bestämmelserna om återkallelse senast behandlades av 
riksdagen ansågs reglerna vara betydelsefulla som signal till de som 
avser att ansöka om uppehållstillstånd med hjälp av falska handlingar. 
Denna signaleffekt är naturligtvis fortfarande viktig. Behovet har dock 
minskat, eftersom åtgärder vidtagits för att förbättra möjligheterna att 
fastställa identiteten i ett tidigt skede av ett ärendes handläggning. 
Vilka kostnader och intäkter som uppkommer för staten, kommuner 
eller samhällsekonomiskt i ett enskilt fall på grund av att 
uppehållstillståndet återkallas beror i hög grad på individuella 
förhållanden.
Sammantaget beräknas således genomförandet av de föreslagna 
ändringarna i utlänningslagen endast medföra marginella effekter. 
9 Författningskommentar
Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)
Bakgrunden till de föreslagna lagändringarna behandlas även i avsnitt 
6 och 7. Som angetts där bör återkallelse av uppehållstillstånd på den 
grund att utlänningen lämnat oriktiga uppgifter behandlas i en 
paragraf. Den föreslagna 2 kap. 9 § motsvarar därför nuvarande 2 kap. 
9 och 10 §§. Samma bestämmelser kommer således att gälla oavsett 
om de oriktiga uppgifterna avsett identiteten eller någon annan 
omständighet. För att understryka att såväl lämnandet av de oriktiga 
uppgifterna som förtigandet av omständigheter måste ha haft 
betydelse för att utlänningen beviljats uppehållstillstånd för att ett 
återkallelsebeslut skall få meddelas har en mindre redaktionell ändring 
gjorts i NIPU:s författningsförslag. 
2 kap.
9 §
I första stycket anges att de oriktiga uppgifterna skall ha lämnats 
medvetet. Det subjektiva rekvisitet kommer därför att gälla även när 
de oriktiga uppgifterna avsett identiteten. Utredningen för översyn av 
utlänningslagen ansåg i sitt betänkande Översyn av utlänningslagen 
(SOU 1988:1) att detta rekvisit var onödigt eftersom enligt 
utredningen en falsk uppgift om identiteten alltid torde lämnas 
uppsåtligen. Det torde visserligen gälla för de allra flesta fall. 
Undantag kan dock tänkas, t.ex. att föräldrar för att skydda ett barn 
från etnisk förföljelse dolt den rätta identiteten för barnet långt före 
ankomsten till Sverige. På det viset kan barnet även i vuxen ålder vara 
omedveten om sin rätta identitet. Det subjektiva rekvisitet kan därför 
få betydelse även i något enstaka fall där de oriktiga uppgifterna gällt 
identiteten.
Andra stycket motsvarar helt andra meningen i 2 kap. 10 §. 
Tredje stycket är nytt. Det stämmer i huvudsak överens med vad 
som gäller vid utvisning på grund av brott enligt 4 kap. 10 § första 
stycket. Ytterligare en omständighet som skall beaktas anges dock, 
nämligen om det i övrigt föreligger andra humanitära skäl.
Fjärde stycket, som också är nytt, har utformats i enlighet med 
Lagrådets förslag. Det motsvarar delvis den bestämmelse som finns i 
4 kap. 10 § andra stycket UtlL. Kravet på att synnerliga skäl fordras 
för att återkallelse av uppehållstillstånd skall få ske uppkommer i de 
fall där beslutet om återkallelse i första instans fattas efter den 
tidpunkt då utlänningen haft tidsbegränsat eller permanent 
uppehållstillstånd i fyra år. Denna instans är i normalfallet Statens 
invandrarverk. Enligt utlänningslagen är det emellertid möjligt för 
verket att överlämna ärenden till såväl regeringen som till 
Utlänningsnämnden. Av denna anledning används uttrycket "den 
myndighet som först beslutar i saken" i bestämmelsen. I praktiken 
torde bestämmelsen främst få betydelse för permanenta tillstånd. Som 
angetts i den allmänna motiveringen kommer dock synnerliga skäl att 
här få en mer begränsad innebörd än vid utvisning på grund av brott 
enligt 4 kap. 10 §.
Sammanfattning av delbetänkandet Återkallelse av 
uppehållstillstånd (SOU 1997:67)
Bilaga 1
Enligt 2 kap. 9 § UtlL skall visering, uppehållstillstånd och 
arbetstillstånd återkallas om utlänningen lämnat oriktiga uppgifter om 
sin identitet. Återkallelse skall dock inte ske om de oriktiga 
uppgifterna inte har inverkat på tillståndsbeslutet eller om andra 
särskilda skäl talar emot det. Enligt 2 kap. 10 § UtlL får vidare ett 
uppehållstillstånd återkallas om utlänningen lämnat andra oriktiga 
uppgifter än om sin identitet.
Kommittén anser att en självklar och viktig utgångspunkt är att 
asylsökandes identitet i så stor utsträckning som möjligt skall 
klarläggas innan uppehållstillstånd beviljas. Innan tillstånd beviljas 
måste därför resurser satsas på att så noggrant som möjligt utreda 
identiteten.
Om det sedan tillstånd beviljats kommer fram att utlänningen 
uppgett fel identitet, måste det liksom i dag finnas möjligheter att 
återkalla tillståndet. Att återkalla ett uppehållstillstånd kan emellertid 
få långtgående konsekvenser för den enskilde. Det är därför angeläget 
att samtliga omständigheter i ärendet beaktas innan beslut fattas i 
fråga om återkallelse. Enligt kommitténs uppfattning ger den 
nuvarande regleringen inte tillräcklig ledning för tillämpningen och 
ger utrymme för en alltför snäv tolkning.
Kommittén föreslår att det i utlänningslagen skall föras in en 
bestämmelse om att, vid bedömning av om ett uppehållstillstånd bör 
återkallas, hänsyn skall tas till utlänningens anknytning till det 
svenska samhället och till om andra starka humanitära skäl talar mot 
att tillståndet återkallas. Särskild hänsyn skall tas till utlänningens 
levnadsom-ständigheter och familjeförhållanden samt till hur länge 
utlänningen vistats i Sverige. Den ändring som gjordes i 
utlänningslagen den 1 januari 1997 och som innebär att barnets bästa 
särskilt skall beaktas gäller självfallet också vid återkallelse av 
uppehållstillstånd.
Har en utlänning vistats här med uppehållstillstånd mer än fem år 
skall tillståndet få återkallas endast i undantagsfall, om det finns 
synnerliga skäl för det.
Kommitténs förslag innebär också att samma regler kommer att 
gälla för återkallelse av uppehållstillstånd på grund av att utlänningen 
lämnat oriktiga uppgifter, oavsett om de oriktiga uppgifterna gällt 
identiteten eller någon annan omständighet.
Kommittén anser att nuvarande regler ger tillräckligt utrymme för 
att bevilja tidsbegränsat uppehållstillstånd när sökanden inte kan 
styrka sin identitet. Någon lagändring på denna punkt föreslås därför 
inte.
Delbetänkandets lagförslag
Bilaga 2
Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)
	
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)1 
dels att 2 kap. 10 § skall upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 9 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
2 kap.
9 §
Visering, uppehållstillstånd 
och arbetstillstånd skall 
återkallas, om utlänningen har 
lämnat oriktiga uppgifter om 
sin identitet. Återkallelse skall 
dock inte ske, om det kan antas 
att den oriktiga uppgiften inte 
har inverkat på 
tillståndsbeslutet eller om 
andra särskilda skäl talar emot 
det.
Visering, uppehållstillstånd 
och arbetstillstånd får 
återkallas om utlänningen 
medvetet har lämnat oriktiga 
uppgifter eller medvetet har 
förtigit omständigheter som 
varit av betydelse för att få 
tillståndet. 
Återkallelse får även ske om 
det finns andra särskilda skäl, i 
fråga om uppehållstillstånd 
dock endast om utlänningen 
ännu inte har rest in i Sverige.
Vid bedömning av om ett 
uppehållstillstånd bör 
återkallas för en utlänning som 
har rest in i Sverige skall 
hänsyn tas till utlänningens 
anknytning till det svenska 
samhället och till om andra 
starka humanitära skäl talar 
mot att tillståndet återkallas. 
Därvid skall särskilt beaktas 
utlänningens levnadsomstän-
digheter och familjeförhållan-
den samt hur länge utlänningen 
vistats i Sverige. 
Om utlänningen vistats här 
mer än fem år med 
uppehållstillstånd när frågan 
om återkallelse väcks, får 
återkallelse ske endast om det 
finns synnerliga skäl.
Bilaga 2
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
10§
Visering, uppehållstillstånd 
och arbetstillstånd får 
återkallas om utlänningen 
medvetet har lämnat andra 
oriktiga uppgifter än om sin 
identitet eller medvetet har 
förtigit omständigheter som 
varit av betydelse för att få 
tillståndet. Återkallelse får 
även ske om det finns andra 
särskilda skäl, i fråga om 
uppehållstillstånd dock endast 
om utlänningen ännu inte har 
rest in i Sverige.
Förteckning över remissinstanser
Bilaga 3
Nedanstående 32 instanser har inkommit med remissyttrande
1.  Riksdagens ombudsmän (JO)
2.  Justitiekanslern (JK)
3.  Göta hovrätt
4.  Stockholms tingsrätt
5.  Kammarrätten i Jönköping
6.  Kriminalvårdsstyrelsen
7.  Rikspolisstyrelsen
8.  Statens invandrarverk
9.  Utlänningsnämnden
10.  Barnombudsmannen
11.  Socialstyrelsen
12.  Riksrevisionsverket
13.  Arbetsmarknadsstyrelsen
14.  Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO)
15.  Svenska Kommunförbundet
16.  Landstingsförbundet
17.  Stockholms kommun
18.  Malmö kommun
19.  Sveriges akademikers centralorganisation
20.  Landsorganisationen i Sverige
21.  Tjänstemännens centralorganisation
22.  Sveriges advokatsamfund
23.  Svenska röda korset
24.  Rädda Barnens riksförbund
25.  Sveriges kristna råd
26.  Svenska flyktingrådet
27.  Caritas
28.  Flyktinggruppernas och asylkommittéernas Riksråd (FARR)
29.  Samarbetsorganet för invandrarorganisationer (SIOS)
30.  Syrianska riksförbundet
31.  Riksförbundet internationella föreningar för invandrarkvinnor 
(RIFFI)
32.  Somaliska riksförbundet
Lagrådsremissens lagförslag
Bilaga 4
Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (1989:529)
Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (1989:529)  
dels att 2 kap. 10 § skall upphöra att gälla,
dels att 2 kap. 9 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
2 kap.
9 §
Visering, uppehållstillstånd 
och arbetstillstånd skall 
återkallas, om utlänningen har 
lämnat oriktiga uppgifter om 
sin identitet. Återkallelse skall 
dock inte ske, om det kan antas 
att den oriktiga uppgiften inte 
har inverkat på 
tillståndsbeslutet eller om 
andra särskilda skäl talar emot 
det.
Visering, uppehållstillstånd 
och arbetstillstånd får 
återkallas om utlänningen 
medvetet har lämnat oriktiga 
uppgifter som varit av 
betydelse för att få tillståndet 
eller medvetet förtigit 
omständigheter av sådan 
betydelse. 
Återkallelse får även ske om 
det finns andra särskilda skäl, i 
fråga om uppehållstillstånd 
dock endast om utlänningen 
ännu inte har rest in i Sverige.
Vid bedömningen av om ett 
uppehållstillstånd bör 
återkallas för en utlänning som 
har rest in i Sverige skall 
hänsyn tas till utlänningens 
anknytning till det svenska 
samhället och till om andra 
humanitära skäl talar mot att 
tillståndet återkallas. Därvid 
skall särskilt beaktas ut-
länningens levnadsomständig-
heter och familjeförhållanden 
samt hur länge utlänningen har 
vistats i Sverige. 
Nuvarande lydelse		Föreslagen lydelse
Bilaga 4
När utlänningen har vistats 
här mer än fyra år med 
uppehållstillstånd får beslut om 
återkallelse enligt denna 
paragraf fattas endast om det 
finns synnerliga skäl.
	
Denna lag träder i kraft den 1 februari 1998.
Lagrådets yttrande
Bilaga 5
LAGRÅDET 
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-10-10
Närvarande: f.d. justitierådet, Staffan Vängby, justitierådet
Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg.
Enligt en lagrådsremiss den 2 oktober 1997 (Utrikesdepartementet) 
har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag 
om ändring i utlänningslagen (1989:529).
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av hovrättsassessorn
Ingela Fridström.
Förslaget föranleder följande yttrande av Lagrådet:
Enligt 2 kap. 9 § fjärde stycket i förslaget får, när utlänningen har 
vistats här mer än fyra år med uppehållstillstånd, beslut om 
återkallelse enligt denna paragraf fattas endast om det finns synnerliga 
skäl.
Enligt ett motivuttalande bör något avbrott i vistelsen här med 
uppehållstillstånd inte anses föreligga, så länge ansökan om förlängt 
tillstånd getts in innan tiden för ett tidigare tidsbegränsat 
uppehållstillstånd löpt ut. En tillämpning i enlighet med detta 
uttalande är naturlig och till den enskildes förmån. Något 
förtydligande i lagtexten kan inte anses nödvändigt.
Enligt ett annat motivuttalande uppkommer kravet på synnerliga 
skäl i fall där beslut om återkallelse fattas i första instans efter det att 
fyraårstiden gått ut. Ett beslut om återkallelse av uppehållstillstånd 
kan endast överklagas av den enskilde. Som den föreslagna lagtexten 
är utformad uppkommer frågan, om inte vid ett överklagande tiden bör 
räknas fram till den överprövande instansens beslut i ärendet. En 
sådan tillämpning skulle vara till den enskildes fördel, och starka skäl 
talar för att enbart ett motivuttalande inte bör leda till annan 
tillämpning. Den avsedda begränsningen bör därför komma till direkt 
uttryck i lagtexten.
Fjärde stycket talar om återkallelse enligt denna paragraf. Första 
stycket i paragrafen behandlar även frågan om återkallelse av 
arbetstillstånd. Om fjärde stycket som synes framgå av motiven är 
begränsat till frågan om återkallelse av uppehållstillstånd bör detta 
framgå av lagtexten.
Fjärde stycket kan därför förslagsvis ges följande lydelse: "Om 
utlänningen har vistats här mer än fyra år med uppehållstillstånd när 
frågan om återkallelse av uppehållstillstånd enligt denna paragraf 
prövas av den myndighet som först beslutar i saken, får beslut om 
återkallelse fattas endast om det finns synnerliga skäl."
Bilaga 5
Det bör anmärkas att ordet "myndighet" omfattar även regeringen.
Utformningen av det föreslagna fjärde stycket i 9 § avviker i flera 
hänseenden från 11 § andra stycket som behandlar en liknande fråga. 
Förutom naturliga avvikelser som tidsfristens längd och kravet på 
synnerliga skäl finns andra i mer tekniska frågor (vistelse/bosättning, 
frågan väckts/beslut fattas). Lagrådet har inte några erinringar mot det 
remitterade förslaget i dessa hänseenden. Det är otillfredsställande och 
ägnat att leda till tolkningsproblem om två angränsande paragrafer ges 
olika innehåll i frågor av denna art. Det är emellertid upplyst att 
Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden 
under sitt fortsatta arbete skall göra även en språklig och redaktionell 
översyn av utlänningslagen. Lagrådet finner att en samordning av de 
angivna bestämmelserna bör kunna anstå i avvaktan på en sådan 
översyn.
Utrikesdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 oktober 1997
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Åsbrink, Blomberg, 
Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, 
Johansson, von Sydow, Åhnberg, Pagrotsky, Messing
Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén
Regeringen beslutar proposition 1997/98:36 Återkallelse av 
uppehållstillstånd.
  Lagen omtryckt 1994:515. 
1 Lagen omtryckt 1994:515.
  Lagen omtryckt 1994:515. 
Prop. 1997/98:36
38
38
                