Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2024/25:176 Anpassning av svensk rätt till den reviderade VIS-förordningen Prop. 2024/25:176 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 22 maj 2025 Ulf Kristersson Johan Forssell (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Informationssystemet för viseringar (VIS) är ett EU-gemensamt informationssystem för utbyte av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, som också brukar benämnas Schengenviseringar. I juli 2021 antogs en EU-förordning i syfte att reformera VIS-systemet. Ändringarna innebär bl.a. att VIS-systemet också ska innehålla uppgifter om viseringar för längre vistelse, som i svensk rätt benämns nationella viseringar, och om uppehållstillstånd. Dessutom kommer åtkomsten till VIS-systemet för brottsbekämpande myndigheter att förbättras. Förordningen är direkt tillämplig och gäller som lag i Sverige. Den ska börja tillämpas fullt ut vid ett datum som kommissionen ska fastställa. I propositionen föreslår regeringen de lagändringar som behövs för att anpassa svensk rätt till EU:s reviderade regelverk om VIS-systemet. Förslagen handlar om att det ska tydliggöras i vilka situationer en utlänning är skyldig att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck för att en kontroll mot systemet ska kunna genomföras att en skyldighet att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck ska införas i ärenden om nationell visering hur personuppgifterna ska behandlas hur regelverket ska förhålla sig till annan reglering om behandling av personuppgifter. Lagändringarna föreslås träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Innehållsförteckning 1Förslag till riksdagsbeslut4 2Lagtext5 2.1Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)5 2.2Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27)8 2.3Förslag till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete10 2.4Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område12 3Ärendet och dess beredning14 4Ett uppdaterat informationssystem för viseringar15 4.1VIS-systemet i korthet15 4.2Ändringsförordningen16 4.3Ändringar genom andra rättsakter17 4.4Den reviderade VIS-förordningens innehåll18 5Svensk rätt ska anpassas till VIS-reformen19 5.1Bestämmelser som kompletterar VIS-förordningen ska införas19 5.2Behöriga myndigheters åtkomst till VIS-systemet24 5.3Anpassning av svensk rätt till bestämmelserna om åtkomst till VIS-systemet för brottsbekämpande ändamål31 6Biometriska uppgifter32 6.1Utgångspunkter för bedömningen av behovet av nationella bestämmelser32 6.2Fotografering och upptagande av fingeravtryck i ärenden om Schengenvisering33 6.3Fotografering och upptagande av fingeravtryck i ärenden om uppehållstillstånd34 6.4Fotografering och upptagande av fingeravtryck i ärenden om nationell visering35 6.5Fotografering och upptagande av fingeravtryck vid gränskontroll46 6.6Fotografering och upptagande av fingeravtryck vid inre utlänningskontroll54 7Övriga frågor om dataskydd och personuppgiftsansvar60 7.1VIS-förordningens förhållande till dataskyddsregleringen60 7.2Skadestånd64 8Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser66 9Ekonomiska och andra konsekvenser67 10Författningskommentar73 10.1Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716)73 10.2Förslaget till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27)76 10.3Förslaget till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete78 10.4Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område78 Förordning (EU) 2021/113480 Sammanfattning av departementspromemorian Anpassning av svensk rätt till den reviderade VIS-förordningen (Ds 2023:30)157 Promemorians lagförslag158 Förteckning över remissinstanserna167 Lagrådsremissens lagförslag168 Lagrådets yttrande177 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 maj 2025178 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716). Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27). Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 9 kap. 8 d och 8 h §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 4 g § och 9 kap. 8 j och 18 §§, och närmast före 1 kap. 4 g § och 9 kap. 18 § nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. VIS-förordningen 4 g § Med VIS-förordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). Lydelse enligt SFS 2022:242 Föreslagen lydelse 9 kap. 8 d § Vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i i kodexen om Schengengränserna är en utlänning skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 20 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen) och kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Vid en sådan in- eller utresekontroll är utlänningen även skyldig att låta sig bli fotograferad för kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en sådan in- eller utresekontroll som avses i första stycket har genomförts för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen, ska de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. Vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i i kodexen om Schengengränserna är en utlänning skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen och kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Samma skyldighet gäller vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 bb i kodexen om Schengengränserna för kontroll i enlighet med artiklarna 22g och 22i i VIS-förordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med VIS-förordningen gäller inte om utlänningen är under sex år. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med in- och utreseförordningen gäller inte om utlänningen är under tolv år. Skyldigheten gäller inte heller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en sådan in- eller utresekontroll som avses i första stycket har genomförts för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen, ska det fotografi och de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. 8 h § En utlänning är vid en kontroll enligt 9 § skyldig att låta en polisman, eller en tjänsteman vid Kustbevakningen eller Migrationsverket, fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. En utlänning är vid en kontroll enligt 9 § skyldig att låta en polisman, eller en tjänsteman vid Kustbevakningen eller Migrationsverket, fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artiklarna 19, 20, 22h och 22i i VIS-förordningen och artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med VIS-förordningen gäller inte om utlänningen är under sex år. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med in- och utreseförordningen gäller inte om utlänningen är under tolv år. Skyldigheten gäller inte heller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en kontroll enligt första stycket har genomförts ska det fotografi och de fingeravtryck som har tagits för kontrollen omedelbart förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 j § En utlänning som ansöker om nationell visering är skyldig att låta Migrationsverket, en utlandsmyndighet eller Regeringskansliet fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Bemyndigande 18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ytterligare undantag från skyldigheten i 8 j § första stycket att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att 6 och 15 §§ utlänningsdatalagen (2016:27) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § När personuppgifter behandlas med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen) ska bestämmelserna om rätten till ersättning i artikel 82 i EU:s dataskyddsförordning tillämpas om inte något annat följer av VIS-förordningen. I övrigt är denna lag inte tillämplig när personuppgifter behandlas med stöd av VIS-förordningen. Denna lag är inte tillämplig när personuppgifter behandlas med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). Lydelse enligt SFS 2025:133 Föreslagen lydelse 15 § Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 och 8 h §§ utlänningslagen (2005:716). Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8, 8 h och 8 j §§ utlänningslagen (2005:716). Med begränsning av de ändamål som annars gäller enligt 11 och 13 §§ får uppgifter om fingeravtryck eller fotografier i registren användas endast 1. vid prövning av ansökningar om uppehållstillstånd där skäl som anges i 4 kap. 1–2 a §§ utlänningslagen åberopas, 2. i ärenden om avvisning och utvisning, 3. i testverksamhet, 4. om det behövs för att kontrollera identiteten av en person på ett fotografi som kommit in till Migrationsverket, 5. om det behövs för att Migrationsverket ska kunna kontrollera ett fingeravtryck mot biometriregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige, eller 7. om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i registren enligt 6 a kap. lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela 1. ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i registren över fingeravtryck och fotografier, och 2. föreskrifter om gallring. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete dels att 9 kap. ska upphöra att gälla, dels att 1 kap. 3 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 § I lagen avses med – Schengenkonventionen: konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, – avtalet med Danmark: avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen, – Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet med Danmark, – Prümrådsbeslutet: rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet, – Atlasrådsbeslutet: rådets beslut 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper, – avtalet med Norge: avtalet av den 4 september 2018 mellan Sveriges regering och Norges regering om ömsesidigt bistånd mellan polisens särskilda insatsgrupper i krissituationer, – avtalet med Finland: avtalet av den 19 oktober 2021 mellan Konungariket Sveriges regering och Republiken Finlands regering om polissamarbete i gränsområdet, – referensuppgifter: registeruppgifter som inte röjer identiteten på en person, antingen i form av en sifferbeteckning och ett fingeravtryck eller en sifferbeteckning och en dna-profil från den icke-kodifierande delen av personens dna, – CBE-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, i den ursprungliga lydelsen, – VIS-rådsbeslutet: rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott, och – CBE-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, i den ursprungliga lydelsen, och – avtalet med USA: avtalet av den 16 december 2011 mellan Konungariket Sveriges regering och Amerikas förenta staters regering om ett förstärkt samarbete för att förebygga och bekämpa brottslighet. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2023:339 Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, eller 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226, eller 12. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Ärendet och dess beredning Informationssystemet för viseringar (VIS) är ett EU-gemensamt informationssystem för utbyte av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse. Systemet regleras av förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen) och kompletteras av rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott (VIS-rådsbeslutet), som reglerar åtkomst till systemet för brottsbekämpande ändamål. I juli 2021 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1134 av den 7 juli 2021 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 767/2008, (EG) nr 810/2009, (EU) 2016/399, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240, (EU) 2018/1860, (EU) 2018/1861, (EU) 2019/817 och (EU) 2019/1896 och om upphävande av rådets beslut 2004/512/EG och 2008/633/RIF, i syfte att reformera Informationssystemet för viseringar (här kallad ändringsförordningen). Genom ändringsförordningen görs även ändringar i bl.a. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodexen) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 av den 9 mars 2016 om en unionskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), som i denna proposition benämns gränskodexen. Ändringsförordningen finns i bilaga 1. Tillsammans med ändringsförordningen antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1133 av den 7 juli 2021 om ändring av förordningarna (EU) nr 603/2013, (EU) 2016/794, (EU) 2018/1862, (EU) 2019/816 och (EU) 2019/818 vad gäller fastställandet av villkoren för åtkomst till andra EU-informationssystem för ändamål som gäller Informationssystemet för viseringar. Samma dag som ändringsförordningen och förordning (EU) 2021/1133 antogs, antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1152 av den 7 juli 2021 om ändring av förordningarna (EG) nr 767/2008, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240, (EU) 2018/1860, (EU) 2018/1861 och (EU) 2019/817 avseende fastställande av villkoren för åtkomst till andra EU-informationssystem för syften med anknytning till EU-systemet för reseuppgifter och resetillstånd. Vidare har Migrationsverket lämnat in en hemställan till regeringen om att biometriska uppgifter ska få tas upp i ärenden om nationell visering (Ju2018/01106). I Justitiedepartementet har departementspromemorian Anpassning av svensk rätt till den reviderade VIS-förordningen (Ds 2023:30) tagits fram med anledning av den reviderade VIS-förordningen och ändringarna i övriga EU-förordningar samt Migrationsverkets hemställan. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2023/02300). Propositionens förslag till ändring av 9 kap. 8 d § utlänningslagen (2005:716), förkortad UtlL, skiljer sig från det förslag som lämnas i promemorian (se avsnitt 6.5). Förslaget har därför beretts under hand med Migrationsverket, Polismyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen, Säkerhetspolisen och Integritetsskyddsmyndigheten. Inkomna synpunkter finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2023/02300). Lagrådet Regeringen beslutade den 27 mars 2025 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. I förhållande till lagrådsremissen har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts. Ett uppdaterat informationssystem för viseringar VIS-systemet i korthet VIS-systemet inrättades år 2004 och är en teknisk lösning för att underlätta utbyte av uppgifter mellan medlemsstaterna i Schengensamarbetet om viseringar för kortare vistelse, s.k. Schengenviseringar. Ett av målen med systemet är att förbättra genomförandet av den gemensamma viseringspolitiken. Den närmare regleringen av VIS-systemet finns i VIS-förordningen, som i sin ursprungliga lydelse trädde i kraft den 2 september 2008 och tillämpas från den 11 oktober 2011 då systemet togs i drift. VIS-förordningen kompletteras av VIS-rådsbeslutet. VIS-rådsbeslutet har genomförts i svensk rätt främst genom bestämmelser i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete och förordningen (2017:504) om internationellt polisiärt samarbete (se prop. 2014/15:82). VIS-systemet innehåller uppgifter om ansökningar om Schengenvisering och de beslut som medlemsstaterna har fattat med anledning av sådana ansökningar. Systemet innehåller bl.a. personuppgifter om de personer som har lämnat in en ansökan, inklusive fotografier och fingeravtryck, och vilka beslut som har fattats i varje enskilt ärende. De myndigheter som ansvarar för att fatta beslut om viseringar har åtkomst till systemet både för att ändra innehållet, dvs. lägga in och ta bort uppgifter, och för att ta del av uppgifter för särskilt angivna syften, t.ex. för att pröva viseringsansökningar. Därutöver har vissa myndigheter i varje medlemsstat åtkomst endast för att ta del av uppgifter för särskilt angivna syften, t.ex. gränskontroll. VIS-förordningen innehåller även bestämmelser som tar sikte på att skydda uppgifterna i VIS-systemet från felaktig behandling, exempelvis bestämmelser om datasäkerhet (artikel 32). Ändringsförordningen I juli 2021 antogs ändringsförordningen i syfte att reformera VIS-systemet. Genom ändringsförordningen ändras VIS-förordningens namn till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). Ändringsförordningen trädde i kraft den 2 augusti 2021. Vissa av bestämmelserna tillämpas från det datumet. Vissa andra bestämmelser tillämpas från den 3 augusti 2022. Enligt artiklarna 11 och 12 i ändringsförordningen ska kommissionen senast den 31 december 2023 fatta beslut om när det uppdaterade VIS-systemet ska tas i drift och merparten av bestämmelserna ska tillämpas från det datum som kommissionen fastställer. Kommissionen har dock ännu inte fattat något sådant beslut och det är därmed ännu oklart när det uppdaterade systemet ska tas i drift och ändringsförordningen tillämpas fullt ut. När det i propositionen hänvisas till VIS-förordningen menas förordningen i sin lydelse efter ändringarna enligt ändringsförordningen. När lydelsen före ändringarna åsyftas skrivs detta ut. Artikel 1 i ändringsförordningen innebär att nästan alla artiklar i VIS-förordningen ändras eller tas bort. Vidare införs två nya kapitel och därutöver ett antal nya artiklar i VIS-förordningen. Ändringarna i relevanta delar behandlas i de efterföljande kapitlen i propositionen. Det rör sig huvudsakligen om tre stora förändringar. Nya uppgiftskategorier ska läggas in i VIS-systemet En av de större nyheterna är att uppgifter, bl.a. biometriska uppgifter i form av fotografi och fingeravtryck, om uppehållstillstånd och viseringar för längre vistelse (s.k. nationella viseringar) ska läggas in och lagras i VIS-systemet. Uppgifter om sådana tillstånd finns inte i systemet i dag utan systemet innehåller endast uppgifter om Schengenviseringar. Ändringarna innebär att ett nytt kapitel införs i VIS-förordningen, kapitel IIIa (artikel 1.26 i ändringsförordningen). Åtkomst för brottsbekämpande ändamål ska regleras i förordningen En annan större förändring är att VIS-rådsbeslutet som tidigare reglerade brottsbekämpande myndigheters åtkomst till VIS-uppgifter för brottsbekämpande ändamål integreras i VIS-förordningen. Bestämmelserna om sådana myndigheters åtkomst till uppgifter i systemet kommer att finnas i ett nytt kapitel, kapitel IIIb (artikel 1.26 i ändringsförordningen). Även rådsbeslutet om att inrätta VIS-systemet ersätts med direkt tillämpliga bestämmelser i VIS-förordningen. Hänvisningar till besluten ska anses som hänvisningar till VIS-förordningen och läsas i enlighet med jämförelsetabellerna i bilaga 1 och 2 till ändringsförordningen (artikel 10 i ändringsförordningen). Kontrollerna ska utökas vid handläggningen av ansökningar Flera bestämmelser som införs i VIS-förordningen innebär nya moment i handläggningen av ansökningar om visering och uppehållstillstånd. Det handlar om att VIS-systemet vid upprättandet av en ansökningsakt ska utföra automatiska sökningar mot flera andra gemensamma informationssystem för att jämföra de uppgifter som sökanden har lämnat, och hur eventuella träffar ska behandlas. Träffarna ska behandlas manuellt. Vilken aktör som ska verifiera träffen och vidta eventuella uppföljningsåtgärder beror på vilket system som träffen har skett mot. För att behandla vissa träffar ska en eller flera myndigheter i varje medlemsstat utpekas till särskild utsedd VIS-myndighet (bl.a. artiklarna 9a–9g och 22b i VIS-förordningen som införs genom artiklarna 1.11 och 1.26 i ändringsförordningen). Vidare ska det vara möjligt att göra sökningar med hjälp av en persons ansiktsbild (bl.a. artiklarna 19, 20, 22h och 22i i VIS-förordningen som införs genom artikel 1.22, 1.24 och 1.26 i ändringsförordningen). Ändringar genom andra rättsakter Enligt artiklarna 9a och 22b i VIS-förordningen ska automatiska sökningar ske i andra informationssystem genom VIS-systemet när en ansökningsakt upprättas. I förordning (EU) 2021/1133, som antogs tillsammans med ändringsförordningen, görs de ändringar som krävs i vissa andra EU-rättsakter för att de sökningarna tekniskt ska kunna genomföras. Ändringar görs för att ansluta VIS-systemet till Eurodac (artikel 1), Schengens informationssystem (SIS) (artikel 3) och Ecris-TCN (artikel 4) samt Europoluppgifter (artikel 2). Genom ändringarna införs vidare villkor som gäller för åtkomst till uppgifter i systemen. Till exempel att det är de behöriga viseringsmyndigheterna eller de utsedda VIS-myndigheterna som behöver åtkomst för att genomföra den manuella verifieringen av träffar. Vissa ändringar görs även för att Europol ska kunna genomföra de nya uppgifter som åläggs byrån i den reviderade VIS-förordningen, såsom att avge yttranden med anledning av begäranden om samråd från utsedda VIS-myndigheter (skäl 9 och artikel 2 i förordning (EU) 2021/1133). Vad gäller Ecris-TCN införs också en möjlighet för VIS-systemet att jämföra uppgifter i ansökningsakten med Ecris-TCN-uppgifter om vilka medlemsstater som innehar information om tredjelandsmedborgare och statslösa personer om fällande domar för ett terroristbrott eller något annat brott som förtecknas i bilagan till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 om det kan bestraffas med fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd för en maximal tidsperiod på minst tre år enligt nationell rätt (artikel 4 i förordning (EU) 2021/1133). Samma dag som ändringsförordningen och förordningen (EU) 2021/1133 antogs, antogs även förordning (EU) 2021/1152 gällande åtkomsten till andra EU-informationssystem för syften med anknytning till EU-systemet för reseuppgifter och resetillstånd (Etias). Förordning (EU) 2021/1152 innebär att vissa ändringar görs i VIS-förordningen. Artikel 6.2 har ändrats och fyra nya artiklar har införts – artiklarna 18b–18d och 34a. Vidare har en bilaga II lagts till. Ändringarna i VIS-förordningen genom förordningarna (EU) 2021/1133 och (EU) 2021/1152 är i huvudsak av teknisk karaktär. Bestämmelserna i förordningarna kommer inte att behandlas ytterligare i propositionen. Den reviderade VIS-förordningens innehåll Förordningen inleds i kapitel I med ett antal allmänna bestämmelser som bl.a. beskriver VIS-systemets syfte och struktur, hur centrala begrepp ska förstås och vilka uppgiftskategorier som ska registreras i systemet. Där finns även bestämmelser om åtkomst till systemet och om allmänna principer vid användandet av systemet. I kapitel II finns bestämmelser om viseringsmyndigheternas införande och användning av uppgifter om viseringar för kortare vistelse, dvs. Schengenviseringar. Där regleras bl.a. vilka uppgifter som ska registreras i ansökningsakten vid en ansökan om Schengenvisering. Där finns också bestämmelser om sökningar i andra informationssystem och databaser samt om manuell verifiering av träffar och uppföljningsåtgärder som ska göras av behöriga viseringsmyndigheter respektive av utsedda VIS-myndigheter. Vidare finns där bestämmelser om särskilda riskindikatorer och om VIS-granskningsnämnden. I kapitel III finns bestämmelser om andra myndigheters åtkomst till uppgifter om Schengenviseringar. Där finns bl.a. bestämmelser om interoperabilitet med EU:s in- och utresesystem, åtkomst till uppgifter för verifiering vid gränser vid vilka in- och utresesystemet har tagits i drift, behöriga asylmyndigheters åtkomst till VIS-uppgifter för att fastställa vem som ansvarar för ansökningar om internationellt skydd samt för att pröva en sådan ansökan. I det nya kapitlet IIIa finns bestämmelser om införande och användning av uppgifter om viseringar för längre vistelse (dvs. nationella viseringar) och uppehållstillstånd. Där regleras bl.a. vilka uppgifter som ska registreras i ansökningsakten vid en ansökan om visering för längre vistelse eller uppehållstillstånd. Där finns också bestämmelser om sökningar i andra informationssystem och databaser samt om manuell verifiering av träffar och uppföljningsåtgärder som ska göras av utsedda behöriga myndigheter respektive av utsedda VIS-myndigheter. I kapitlet regleras också behöriga myndigheters åtkomst till VIS-uppgifter för vissa angivna ändamål. I det nya kapitlet IIIb finns bestämmelser om förfarande och villkor för åtkomst till VIS-systemet för brottsbekämpande ändamål. Där finns bl.a. bestämmelser om att varje medlemsstat ska utse de myndigheter som ska ha rätt att inhämta VIS-uppgifter samt en central åtkomstpunkt som ska ha åtkomst till systemet för brottsbekämpande ändamål. Där regleras också förfarande och villkor för åtkomst till VIS-uppgifter för brottsbekämpande ändamål samt om förande av loggar avseende begäranden om inhämtande av sådana VIS-uppgifter. I kapitel IV finns bestämmelser om lagring och ändring av uppgifter som följs av kapitel V med bestämmelser om drift och ansvar. I kapitel VI finns bestämmelser om rättigheter och övervakning med avseende på uppgiftsskydd. VIS-förordningen avslutas med kapitel VII med slutbestämmelser. VIS-förordningen kommer även att kompletteras av direkt tillämpliga rättsakter som antas av kommissionen. Svensk rätt ska anpassas till VIS-reformen Bestämmelser som kompletterar VIS-förordningen ska införas Regeringens förslag: Bestämmelser som kompletterar VIS-förordningen ska införas i utlänningslagen, utlänningsdatalagen och lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Vissa ändringar som följer av VIS-förordningen ska göras i lagen om internationellt polisiärt samarbete. Det ska i utlänningslagen införas en definition av ordet VIS-förordningen. Hänvisningarna till VIS-förordningen i de bestämmelser som föreslås ska vara dynamiska, dvs. avse förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Diskrimineringsombudsmannen för fram att det är viktigt att VIS-systemet används på ett icke-diskriminerande sätt och att diskrimineringslagens (2008:567) tillämpningsområde utvidgas så att offentlig verksamhet fullt ut omfattas av lagens förbud mot diskriminering och att uppföljning därmed kan göras av myndigheternas användning av VIS-systemet. Riksdagens ombudsmän, Institutet för mänskliga rättigheter och Uppsala universitet (juridiska fakulteten), understryker att det utgör ett intrång i den personliga integriteten att ta upp biometriska uppgifter. Uppsala universitet framhåller även att det vid anpassning av svensk rätt till en EU-förordning är viktigt att inte överimplementera, utan lojalt följa EU-rätten. Kustbevakningen efterfrågar ett ställningstagande av om de förhandsanmälningar som myndigheten tar emot enligt gränskodexen kan kontrolleras mot EU:s in- och utresesystem, vilket styr myndighetens åtkomst till VIS-systemet. Vidare anför Kustbevakningen att det är ytterst angeläget att myndigheten ges samma möjlighet som andra brottsbekämpande myndigheter med motsvarande ansvar att använda biometriska uppgifter för brottsbekämpande syfte. Skälen för regeringens förslag Utgångspunkter för anpassningen till VIS-reformen En EU-förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater. Det betyder att en förordning ska tillämpas direkt av nationella myndigheter på samma sätt som lagar och andra nationella föreskrifter. Medlemsstaterna är skyldiga att se till att det inte finns nationella bestämmelser som står i strid med en EU-förordning. En fråga som är reglerad i en EU-förordning får som huvudregel inte heller regleras nationellt. Bestämmelserna får dock återges om det är nödvändigt för att den nationella regleringen ska bli begriplig eller sammanhållen. En EU- förordning kan även leda till behov av kompletterande bestämmelser i nationell rätt. VIS är ett system som har varit i drift sedan tidigare och saknar svensk motsvarighet. Behovet av författningsändringar med anledning av att VIS-förordningen skulle börja tillämpas övervägdes i promemorian Författningsändringar med anledning av VIS-förordningen (Ds 2009:5). Sådana ändringar gjordes på förordningsnivå. Däremot bedömdes det inte finnas något behov av lagändringar. VIS-förordningen kompletteras av VIS-rådsbeslutet som rör brottsbekämpande myndigheters åtkomst till uppgifter i VIS-systemet. Rådsbeslutet genomfördes i svensk rätt främst genom bestämmelser i lagen och förordningen om internationellt polisiärt samarbete (prop. 2014/15:82). De ändringar som nu görs i VIS-förordningen och andra EU-förordningar genom ändringsförordningen gäller som lag i Sverige och ska tillämpas av svenska myndigheter. Det finns dock ett behov av vissa anpassningar av svensk rätt för att tillämpningen ska fungera på ett ändamålsenligt sätt och för att Sverige ska uppfylla sina åtaganden enligt förordningarna. I avsnitt 5.3 samt avsnitt 6 och 7 övervägs behovet av sådana anpassningar och förslag till de lagändringar som behövs för att anpassa svensk rätt till förordningarna. Utöver de förslag som lämnas där bör det i utlänningslagen införas en definition av VIS-förordningen. I promemorian görs bedömningen att ett flertal av bestämmelserna i ändringsförordningen inte kräver några ändringar i svensk rätt. Regeringen delar promemorians bedömningar i dessa delar. De kommer som utgångspunkt endast att behandlas i propositionen i den utsträckning som remissinstansernas synpunkter på promemorians bedömningar ger anledning till det eller om det behövs för förståelsen av regelverket. Vidare föreslås det i promemorian att VIS-förordningen i vissa delar ska kompletteras med förordningsbestämmelser i nationell rätt. Exempelvis lämnas det förslag på förordningsändringar som innebär att Polismyndigheten ska vara utsedd VIS-myndighet, att Migrationsverket ska ansvara för Sveriges behandling av personuppgifter i VIS-systemet och att vissa särskilt angivna myndigheter ska vara behöriga att begära sökningar enligt VIS-förordningen för brottsbekämpande ändamål. De synpunkter som remissinstanserna lämnar på promemorians förslag i dessa delar kommer beaktas inom ramen för arbetet med regleringen på förordningsnivå. Regeringen anser att utgångspunkten bör vara att endast anpassningar av svensk rätt bör göras som är nödvändiga för att Sverige ska uppfylla sina förpliktelser enligt regelverket och för att tillämpningen av regelverket ska kunna fungera på ett ändamålsenligt sätt. Som Uppsala universitet framhåller är det viktigt att inte överimplementera när svensk rätt ska anpassas till EU-rätten. Som också anges i promemorian har regeringen nyligen bedömt att det finns skäl att undvika kompletterande nationella bestämmelser om bestämmelserna i EU-regelverket är tillräckligt tydligt (prop. 2021/22:81 s. 27, 28 och 33). Det är också utgångspunkten för bedömningen i den här propositionen. Vissa remissinstanser efterfrågar lagändringar eller ställningstaganden som inte omfattas av promemorians förslag och inte heller är nödvändiga för att komplettera VIS-förordningen. Regeringen anser att det inte finns förutsättningar att överväga eller lämna förslag om dessa frågor inom ramen för det här lagstiftningsärendet. Exempelvis kommer den bredare frågan om behandling av biometriska uppgifter för brottsbekämpande ändamål som har väckts av Kustbevakningen inte att behandlas inom ramen för detta lagstiftningsärende. Det finns inte heller förutsättningar för regeringen att i denna proposition göra ett sådant ställningstagande som Kustbevakningen efterfrågar av om de förhandsanmälningar som myndigheten tar emot enligt gränskodexen kan kontrolleras mot EU:s in- och utresesystem. Förslagens förhållande till enskildas rättigheter och friheter Ändringarna som görs i VIS-förordningen genom ändringsförordningen innebär att personuppgifter kommer att behandlas, även barns personuppgifter. Av de nya bestämmelserna följer också att fotografier och fingeravtryck ska tas i fler fall – eller i vart fall för fler syften – än vad som är fallet idag. Detta gäller också barn, även om vissa åldersgränser föreskrivs när det gäller fingeravtryck. I propositionen lämnas förslag på vissa kompletterande bestämmelser för att kontroller i VIS-systemet ska kunna göras i enlighet med relevanta artiklar i VIS-förordningen. Det handlar bl.a. om skyldigheten för en utlänning att låta sig bli fotograferad och lämna fingeravtryck vid ansökan om nationell visering (avsnitt 6.4), vid gränskontroll (avsnitt 6.5) och vid inre utlänningskontroll (avsnitt 6.6). De kompletterande bestämmelserna utgör dock i huvudsak endast förtydliganden av den skyldighet att lämna biometriska uppgifter som följer av VIS-förordningen. I respektive avsnitt lämnas även förslag på lagändringar om den efterföljande behandlingen av de biometriska uppgifter som ska tas för aktuella kontroller. Förslagen aktualiserar frågor om enskildas rättigheter och friheter. Diskrimineringsombudsmannen för fram att det är viktigt att VIS-systemet används på ett icke-diskriminerande sätt och att uppgifterna endast används för de särskilda och i förordningen uttryckligen angivna ändamålen. Institutet för mänskliga rättigheter understryker att biometriska data är att betrakta som känsliga personuppgifter och att det finns risker för integritetskränkningar, vilket innebär att de skyddsmekanismer som finns för att upprätthålla den personliga integriteten alltid måste ges mycket hög prioritet. Riksdagens ombudsmän framhåller att det ofta innebär ett betydande intrång i den personliga integriteten att ta upp och behandla biometriska uppgifter och att det därför måste säkerställas att integritetsaspekter ges en tillräcklig tyngd när det övervägs att utöka möjligheterna att använda biometri. Uppsala universitet för fram att flera av de föreslagna åtgärderna utgör ingrepp i den personliga integriteten och att det är av största vikt att sådana ingrepp uppfyller kraven på proportionalitet och nödvändighet i förhållande till ändamålet. Regeringen konstaterar att skyldigheterna att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck samt behandlingen av personuppgifter i princip följer av VIS-förordningen. I väsentliga delar av regelverket saknas således handlingsutrymme för Sverige att överväga andra lösningar. Det är noga reglerat i VIS-förordningen på vilket sätt och hur länge uppgifterna får behandlas. Enligt artikel 7 i VIS-förordningen ska all användning av VIS-systemet vara proportionell och icke diskriminerande. Som också Uppsala universitet framhåller, ska behandlingen fullt ut respektera människovärdet och principerna i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan). Särskild hänsyn ska tas till barn, äldre och personer med funktionsnedsättning. Vidare ska barnets rättigheter respekteras och säkerställas i enlighet med Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen). Det bör framhållas att EU enligt dess fördrag vilar på respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inbegripet rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Som ett led i detta ska EU och medlemsstaterna respektera stadgan vid tillämpningen av unionsrätten. I stadgan finns bl.a. bestämmelser om människans rätt till integritet och rätten till respekt för privat- och familjelivet (se artiklarna 3 och 7). Vidare är EU-regelverket och de regler som föreslås i denna proposition om den enskildes lämnande och myndigheternas användning av fingeravtryck och andra personuppgifter omgärdat av detaljerade bestämmelser som syftar till att ge skydd för den enskilde. Sådana bestämmelser finns exempelvis i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och brottsdatalagen (2018:1177, se även avsnitt 7.1. De två förstnämnda benämns i denna proposition dataskyddsförordningen respektive dataskyddslagen. Biometriska uppgifter behandlas i dataskyddsförordningen som en särskild kategori personuppgifter om de behandlas i syfte att entydigt identifiera en person och användningen är därför särskilt strängt reglerad (jfr artiklarna 4.14 och 9 i dataskyddsförordningen, se även avsnitt 7.1). Av artikel 9.2 g i dataskyddsförordningen följer att sådan behandling av biometriska uppgifter är tillåten om den är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, vilken ska stå i proportion till det eftersträvade syftet, vara förenligt med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehålla bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen. Enligt 3 kap. 3 § dataskyddslagen måste behandlingen vidare vara nödvändig med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse och får inte innebära ett otillbörligt intrång i den registrerades personliga integritet. Enligt 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen är var och en skyddad mot påtvingade kroppsliga ingrepp från det allmännas sida. Fotografering räknas inte som ett kroppsligt ingrepp (prop. 2017/18:35 s. 12). Det gör däremot fingeravtryckstagning. Var och en har alltså ett skydd mot att lämna fingeravtryck. Av 2 kap. 6 § andra stycket regeringsformen följer att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Skyddet enligt 2 kap. 6 § regeringsformen är inte absolut. Det får begränsas i lag, bl.a. enligt 2 kap. 25 § regeringsformen som reglerar skyddet för utländska medborgares fri- och rättigheter. Ett skydd mot integritetsintrång av olika slag följer även av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen). Enligt artikel 8.1 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Det inbegriper en rätt till skydd mot att bli fotograferad. Likaså får det antas att fingeravtryckstagning omfattas av skyddet (prop. 2014/15:32 s. 26). Inskränkningar i skyddet godtas bara om de har stöd i lag och är nödvändiga med hänsyn till vissa uppräknade ändamål, däribland statens säkerhet, den allmänna säkerheten eller förebyggande av oordning eller brott (artikel 8.2). Att inskränkningen ska anses vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle innebär att det måste finnas ett angeläget samhälleligt behov och att inskränkningen måste stå i rimlig proportion till det syfte som ska tillgodoses genom inskränkningen. Europakonventionen gäller som lag i Sverige (se lagen [1994:1219] om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). Enligt 2 kap. 19 § regeringsformen gäller vidare att lagar eller andra föreskrifter inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av konventionen. I sammanhanget bör även barnkonventionen nämnas, som gäller som lag i Sverige (se lagen [2018:1197] om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter). Av konventionen följer bl.a. att barnets bästa är det som i första hand ska beaktas vid alla åtgärder som rör barn och att barn ska skyddas från godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv (artiklarna 3 och 16). Åtgärder som rör barn ska genomföras på ett barnvänligt och barnanpassat sätt. Även Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är relevant i sammanhanget. Den stat som har ratificerat konventionen har en skyldighet att skydda integriteten hos personer med funktionsnedsättning. Av konventionen följer att varje person med funktionsnedsättning rätt till respekt för sin fysiska och mentala integritet på samma villkor som andra (artikel 17). I skäl 58 i ändringsförordningen anges att förordningen bedöms förenlig med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan. De lagändringar i nationell rätt som föreslås i denna proposition innebär inte mer långtgående intrång i den kroppsliga och personliga integriteten än vad som är nödvändigt och proportionerligt med hänsyn till ändamålen. Regeringen anser därför att lagförslagen är förenliga med regeringsformen, stadgan och Europakonventionen, liksom barnkonventionen och Förenta nationernas konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Lagförslagen innebär sammanfattningsvis godtagbara inskränkningar i den enskildes rättigheter och friheter. Hänvisningsteknik I flera av de bestämmelser som föreslås förekommer hänvisningar till VIS-förordningen. Hänvisningar till en EU-rättsakt kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. VIS-förordningen är återkommande föremål för översyn och ändras och kompletteras löpande. Därutöver är den svenska reglering som föreslås, där hänvisningar till VIS-förordningen görs, huvudsakligen beroende av hur EU:s reglering av de aktuella kontrollerna kommer att se ut. För att minska risken för framtida oklarheter eller brister i lagstiftningen och för att säkerställa att ändringar i EU-regleringen får omedelbart genomslag finns det anledning att utforma hänvisningarna så att de avser EU-bestämmelsen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Regeringen anser därför, i likhet med vad som föreslås i promemorian, att samtliga hänvisningar till VIS-förordningen bör vara dynamiska. Hänvisningarna kommer alltså att omfatta eventuella ändringar i förordningen. Behöriga myndigheters åtkomst till VIS-systemet Regeringens bedömning: Bestämmelserna om åtkomst i artikel 6 i VIS-förordningen kräver inte några författningsändringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot promemorians bedömning. Domstolsverket, Förvaltningsrätten i Luleå och Förvaltningsrätten i Stockholm ifrågasätter att migrationsdomstolarna ska ha åtkomst till VIS-systemet för att skapa ansökningsakter eller föra in uppgifter om uppehållstillståndsärenden i systemet. De förordar att sådana arbetsuppgifter i stället ska utföras av Migrationsverket. Domstolsverket förordar i stället att Migrationsverket ska tillhandahålla domstolarna uppgifter ur systemet samt komplettera uppgifter i systemet i samband med mål i migrationsdomstolarna. Även Förvaltningsrätten i Luleå och Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det inte bör ankomma på en migrationsdomstol att skapa ansökningsakter eller föra in uppgifter om uppehållstillståndsärenden i VIS-systemet, utan att detta lämpligen bör utföras av Migrationsverket. De anser vidare att den åtkomst som migrationsdomstolarna behöver ha för att kunna fullgöra de uppgifter som ankommer på domstolarna bör begränsas så att den står i proportion till de eftersträvade syftena med VIS-förordningen. Skälen för regeringens bedömning Medlemsstaterna ska utse de behöriga myndigheter som ska ha åtkomst till VIS-systemet Artikel 6 i VIS-förordningen sätter ramen för hur personuppgifter i VIS-systemet får behandlas. I artikeln anges vilka myndigheter som ska få åtkomst till uppgifter i systemet, för vilka ändamål och syften som behandling av uppgifterna får ske och vissa begränsningar för behandlingen. Varje medlemsstat ska utse de behöriga myndigheter som ska ha åtkomst till systemet och skicka en förteckning över dessa till kommissionen (artiklarna 6.3, 45b.2 och 45b.3). Artikel 6 får en ny lydelse genom artikel 1.6 i ändringsförordningen. Liksom tidigare ser åtkomsten olika ut beroende på vilken myndighet det är fråga om. Vissa myndigheter ges åtkomst för att påverka innehållet i systemet och andra myndigheter har endast åtkomst för att ta del av innehållet. Det införs särskilda begränsningar för användning av barns fingeravtrycksuppgifter och ansiktsbilder (artikel 6.2a). Undantag görs i förhållande till vad som gäller för användning av uppgifter enligt kapitlen II, III och IIIa. Undantagen omfattar viseringsmyndigheternas och andra myndigheters användning av VIS-systemet. Genom ändringsförordningen införs även särskilda begränsningar för användning av uppgifter om personer som under minst tio år oavbrutet har innehaft giltiga uppehållstillstånd, som har registrerats i VIS-systemet (artikel 6.2b–6.2f i VIS-förordningen). Bestämmelserna är direkt tillämpliga och kräver inte några författningsändringar. Viseringsmyndigheternas och behöriga myndigheters åtkomst till VIS-systemet Precis som tidigare ska vederbörligen bemyndigad personal vid viseringsmyndigheterna ha åtkomst för att påverka innehållet i VIS-systemet. Åtkomsten omfattar då att föra in, ändra eller radera de uppgifter som ska registreras i systemet enligt artikel 5.1 i VIS-förordningen. Enligt den nya lydelsen ska även vederbörligen bemyndigad personal vid de myndigheter som är behöriga att uppta eller besluta om en ansökan om visering för längre vistelse eller uppehållstillstånd ges sådan åtkomst. Antalet bemyndigade bland personalen ska begränsas till dem som behöver åtkomsten i sin tjänsteutövning (artikel 6.1 i VIS-förordningen). Åtkomst för att ta del av innehållet i VIS-systemet ska endast ges till vederbörligen bemyndigad personal vid de myndigheter som är behöriga för de ändamål som anges i artiklarna 15–22, 22g–22m och 45e i VIS-förordningen, samt för de syften som anges i artiklarna 20 och 21 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/817 av den 20 maj 2019 om inrättande av en ram för interoperabilitet mellan EU-informationssystem på området gränser och viseringar, och om ändring av Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 767/2008, (EU) 2016/399, (EU) 2017/2226, (EU) 2018/1240, (EU) 2018/1726 och (EU) 2018/1861 samt rådets beslut 2004/512/EG och 2008/633/RIF (hädanefter IO-förordningen på området gränser och viseringar). Åtkomst får endast ges för dessa ändamål i den utsträckning det är nödvändigt för utförandet av myndigheternas, och i förekommande fall unionsbyråernas, arbetsuppgifter och ska stå i proportion till de mål som eftersträvas med åtkomsten (artikel 6.2). Vad gäller nationella myndigheter omfattar åtkomst för att ta del av innehållet enligt artiklarna 15–22 och 22g–22k – förutom viseringsmyndigheter – myndigheter som ansvarar för gränskontroller vid yttre gräns enligt gränskodexen eller där in- och utresesystemet har tagits i drift, myndigheter som ansvarar för kontroller inom medlemsstaternas territorium av om villkoren för inresa, vistelse eller bosättning är uppfyllda, och behöriga asylmyndigheter. Rätten till åtkomst enligt artiklarna 22l och 22m omfattar utsedda myndigheter för att inhämta uppgifter för brottsbekämpande ändamål och centrala åtkomstpunkter för detta. Vilka myndigheter som utses i de här avseendena bör regleras på förordningsnivå och kommer därför inte att behandlas i propositionen. Vilka myndigheter som är behöriga för de syften som anges i artiklarna 20 och 21 i IO-förordningen på området gränser och viseringar behandlas i promemorian Anpassningar av svensk rätt till EU:s förordningar om interoperabilitet (Ds 2022:21), och kommer inte att beröras närmare i den här propositionen. Vilka myndigheter är viseringsmyndigheter? Bemyndigad personal vid viseringsmyndigheterna ska ha åtkomst till VIS-systemet för att påverka innehållet i systemet, dvs. föra in, ändra eller radera de uppgifters som ska registreras i systemet. Viseringsmyndighet definieras i artikel 4 i VIS-förordningen i sin lydelse före ändringsförordningen som de myndigheter som i varje medlemsstat är ansvariga för att behandla och fatta beslut om viseringsansökningar eller för beslut om huruvida viseringar ska upphävas, återkallas eller förlängas. Detta inbegriper de centrala viseringsmyndigheterna och de myndigheter som ansvarar för att utfärda viseringar vid gränsen i enlighet med rådets förordning (EG) nr 415/2003 av den 27 februari 2003 om utfärdandet av viseringar vid gränsen, inbegripet till sjömän i transit (artikel 4.3). Med visering avses enhetlig visering, visering för flygplatstransitering och visering med territoriellt begränsad giltighet – som alla utfärdas enligt viseringskodexen (artikel 4.1). Med visering avses alltså inte nationella viseringar i detta sammanhang. När det övervägdes vilka författningsändringar som krävdes på grund av den ursprungliga VIS-förordningen ansågs det inte krävas några nationella bestämmelser för att särskilt ange vilka myndigheter som omfattades av rätten till åtkomst till VIS-systemet. Det bedömdes tillräckligt att förordningen tydligt pekade ut vilka slags myndigheter det rörde sig om. Det bedömdes då att Migrationsverket, Regeringskansliet, polismyndigheten vid gränsen samt de svenska beskickningar och konsulat som getts rätt att besluta i ärenden om viseringar var att anse som viseringsmyndigheter. Detsamma ansågs gälla för Sveriges exportråds kontor i Taiwan (Ds 2009:5 s. 50 och 51). Genom ändringsförordningen görs vissa språkliga justeringar av definitionen av viseringsmyndighet i artikel 4.3 i VIS-förordningen. Vidare tas hänvisningen till förordning (EG) nr 415/2003, som upphävdes genom viseringskodexen, bort. Numera regleras viseringar som utfärdas vid de yttre gränserna i artiklarna 35 och 36 i viseringskodexen (artikel 56.3 och bilaga XIII till viseringskodexen). Trots att ingen ändring görs i sak finns det anledning att här beröra vilka myndigheter som omfattas av definitionen av viseringsmyndighet eftersom det har skett vissa förändringar av regelverket sedan frågan analyserades med anledning av VIS-förordningens införande. Bestämmelser om vilka nationella myndigheter som är ansvariga för viseringsbeslut finns både i viseringskodexen och i nationell rätt. Vilka myndigheter som ska anses vara viseringsmyndigheter enligt definitionen i VIS-förordningen bedömdes nyligen i lagstiftningsärendet om anpassning av svensk rätt till EU:s nya in- och utresesystem. Detta eftersom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011 (in- och utreseförordningen) hänvisar till VIS-förordningens definition (se prop. 2021/22:81 s. 25 och 26). Det finns inte skäl att göra en annan bedömning än den som regeringen gjorde i det lagstiftningsärendet. Enligt vad som närmare redovisas i propositionen bedöms därför de konsulat som utfärdar viseringar och Polismyndigheten – som är den myndighet som utfärdar viseringar vid yttre gräns – omfattas av definitionen av viseringsmyndighet. Vidare bedöms Migrationsverket omfattas av definitionen, liksom de myndigheter som Migrationsverket föreskriver ska ha rätt att besluta om visering (om Migrationsverket skulle utnyttja sin föreskriftsrätt). Dessutom har regeringen möjlighet att föreskriva att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd ska ha rätt att bevilja visering. För det fall bemyndigandet skulle nyttjas bedöms även ett sådant organ omfattas av definitionen av viseringsmyndighet. De myndigheter som har rätt att meddela beslut om nationell visering anses dock inte som viseringsmyndigheter eftersom en sådan visering inte omfattas av definitionen av visering enligt VIS-förordningen. Eftersom det följer av VIS-förordningen, andra EU-rättsakter och nationell rätt vilka myndigheter som är att anse som viseringsmyndigheter finns det inte något behov av att särskilt ange detta i respektive myndighets instruktion eller i någon annan författning. Vilka myndigheter är behöriga att uppta eller besluta om en ansökan om visering för längre vistelse eller uppehållstillstånd? Myndigheter som är behöriga att uppta eller besluta om en ansökan om visering för längre vistelse eller uppehållstillstånd ska ha åtkomst till VIS-systemet för att kunna föra in, ändra eller radera de uppgifter som ska registreras i systemet, dvs. påverka innehållet i systemet (artikel 6.1 i VIS-förordningen). Det finns inte någon definition av sådana myndigheter i förordningen. Det i förordningen använda uttrycket ”behöriga att uppta” bör för svenskt vidkommande ta sikte på myndigheter som är behöriga att handlägga en ansökan. En myndighet som är behörig att handlägga en ansökan är som regel även behörig att fatta beslut i ärendet. Beslut om visering för längre vistelse, vilket i svensk rätt kallas nationell visering, får fattas av Migrationsverket och Regeringskansliet (3 kap. 5 § UtlL). Vidare får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Migrationsverket meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om visering. Regeringen får även meddela föreskrifter om att ett organ som är knutet till Sveriges exportråd har rätt att bevilja visering (3 kap. 6 § första och andra stycket UtlL). Migrationsverket har, efter bemyndigande från regeringen, fått rätt att ge en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat rätt att besluta om nationella viseringar. Även Regeringskansliet (Utrikesdepartementet) får ge en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat rätt att bevilja nationella viseringar inom departementets ansvarsområde (3 kap. 12 § utlänningsförordningen [2006:97]). Det är alltså Migrationsverket, Regeringskansliet och de ytterligare myndigheter och organ som fått rätt att meddela beslut om nationella viseringar som ska ha åtkomst till VIS-systemet. Beslut om uppehållstillstånd fattas främst av Migrationsverket (5 kap. 20 § första stycket UtlL). Beslut om uppehållstillstånd får dock även meddelas av Regeringskansliet (5 kap. 20 § tredje stycket UtlL). Vidare får regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, Migrationsverket meddela föreskrifter om att andra myndigheter har rätt att besluta om uppehållstillstånd (5 kap. 22 § UtlL). Migrationsverket, Regeringskansliet och de ytterligare myndigheter som har fått rätt att meddela beslut om uppehållstillstånd ska därför ha rätt till åtkomst till VIS-systemet. En migrationsdomstol och Migrationsöverdomstolen får besluta om uppehållstillstånd i överklagade ärenden (se t.ex. 14 kap. 3 § och 16 kap. 9 § första stycket UtlL). I vissa fall får domstolarna även fatta beslut om uppehållstillstånd som första instans (se t.ex. 8 kap. 27 § och 12 kap. 16 b § UtlL). Dessa domstolar är därmed också sådana myndigheter som är behöriga att besluta om en ansökan om uppehållstillstånd och har rätt till åtkomst till VIS-systemet i den egenskapen (se även prop. 2021/22:81 s. 23). Åtkomsten innefattar då möjligheten att påverka innehållet i systemet. Domstolsverket ställer sig tveksam till att migrationsdomstolarna ska ha åtkomst till systemet för att skapa ansökningsakter och lägga in uppgifter om uppehållstillståndsärenden i systemet och förordar i stället att Migrationsverket ska tillhandahålla domstolarna uppgifter ur systemet samt komplettera uppgifter i systemet i samband med mål i migrationsdomstolarna. Vidare för Domstolsverket fram att VIS-systemet ger tillgång till information som är angelägen ur ett säkerhets- och brottsbekämpande perspektiv, och att direkt åtkomst till systemet därför inte bör medges annat än när det är oundgängligen nödvändigt. Domstolsverket påpekar också att direkt åtkomst till systemet innebär att uppgifterna i systemet blir allmänna handlingar hos migrationsdomstolarna. Förvaltningsrätten i Luleå och Förvaltningsrätten i Stockholm anser att det inte bör ankomma på en migrationsdomstol att skapa ansökningsakter eller föra in uppgifter om uppehållstillståndsärenden i VIS-systemet, utan att detta lämpligen bör utföras av Migrationsverket. De anser vidare att den åtkomst som migrationsdomstolarna behöver ha för att kunna fullgöra de uppgifter som ankommer på domstolarna bör begränsas så att den står i proportion till de eftersträvade syftena med VIS-förordningen. Det framgår uttryckligen av VIS-förordningen att de myndigheter som är behöriga att uppta eller besluta om en ansökan om uppehållstillstånd ska ha åtkomst till VIS-systemet för att föra in, ändra eller radera vissa angivna uppgifter i systemet (artikel 6). Vidare framgår uttryckligen när en sådan behörig myndighet ska upprätta en ansökningsakt respektive föra in uppgifter i systemet i samband med att olika beslut fattas (artiklarna 22a och 22c–22f). Bestämmelserna i förordningen är direkt tillämpliga och det kommer att vara upp till de myndigheter som berörs att se till att åtkomsten begränsas i enlighet med bestämmelserna i VIS-förordningen. Det gäller bl.a. i fråga om vilken personal som ska ha åtkomst till systemet (artikel 6.1 i VIS-förordningen). Det ska även framhållas att alla behöriga myndigheter som beviljas åtkomst till VIS-systemet i enlighet med förordningen ska se till att användningen av systemet är nödvändig, lämplig och står i proportion till utförandet av de behöriga myndigheternas arbetsuppgifter (artikel 7.1 i VIS-förordningen). Behovet av åtkomst får avgöras från fall till fall av myndigheten. Det finns inte utrymme att göra några ytterligare överväganden i fråga om migrationsdomstolarnas åtkomst till systemet. Eftersom det följer av nationell rätt vilka myndigheter som är behöriga att ta upp och fatta beslut om ansökningar om nationella viseringar och uppehållstillstånd krävs det inte att detta anges särskilt i respektive myndighets instruktion eller i någon annan författning. Vilka myndigheter är gränskontrollerande myndigheter? Det finns inte någon definition av gränskontrollerande myndighet i VIS-förordningen. I stället framgår av respektive artikel som reglerar sådana myndigheters åtkomst till, och användning av, VIS-systemet vilken behörighet myndigheten ska ha för att omfattas av artikelns tillämpningsområde. Det handlar om myndigheter som ansvarar för gränskontroller vid yttre gräns enligt gränskodexen respektive vid de gränsövergångsställen där in- och utresesystemet har tagits i drift (när så sker enligt in- och utreseförordningen). Dessa myndigheter ska ha åtkomst till VIS för att ta del av innehållet i systemet. Bestämmelser om vilken myndighet som ansvarar för in- och utresekontroller enligt gränskodexen finns i 9 kap. 1 § UtlL. Enligt paragrafen ansvarar Polismyndigheten för kontroll av personer enligt gränskodexen. Tullverket och Kustbevakningen är skyldiga att hjälpa Polismyndigheten vid en sådan kontroll och även Migrationsverket får hjälpa till efter överenskommelse med Polismyndigheten. Reglerna om vilka myndigheter som är ansvariga för gränskontrollen var desamma när VIS-förordningen infördes och det bedömdes då att de här myndigheterna kommer att fungera som behöriga gränsmyndigheter enligt VIS-förordningen (Ds 2009:5 s. 50 och 51). Av samma skäl som gällande behöriga viseringsmyndigheter ansågs det inte krävas att detta skulle anges särskilt i myndigheternas respektive instruktion eller i någon annan författning. Det finns inte skäl att göra en annan bedömning nu. I lagstiftningsärendet där svensk rätt anpassas till in- och utreseförordningen föreslås det inte några författningsändringar gällande vilka myndigheter som ska vara behöriga att utföra gränskontroll vid de gränser där in- och utresesystemet tas i drift (prop. 2021/22:81). Det kommer alltså att vara samma myndigheter som är behöriga för kontroller vid de gränsövergångsställena som för gränskontroller enligt gränskodexen. Vilka myndigheter är behöriga myndigheter för kontroll inom medlemsstaternas territorium? Myndigheter som ansvarar för kontroller inom medlemsstaternas territorium av om villkoren för inresa, vistelse eller bosättning är uppfyllda ska ha åtkomst till VIS för att ta del av uppgifter i systemet. Det finns inte någon definition av sådana myndigheter i VIS-förordningen. Utifrån det föreskrivna ansvarsområdet omfattar detta dock de myndigheter som ansvarar för inre utlänningskontroller. Bestämmelser om sådana kontroller finns i 9 kap. 9 och 10 §§ UtlL. Regleringen innebär att det är Polismyndigheten som i regel utför olika typer av kontroller under en utlännings vistelse i Sverige. Även Säkerhetspolisen får i vissa avseenden genomföra sådana kontroller. En utlänning är också skyldig att efter kallelse komma till Migrationsverket och lämna uppgifter om sin vistelse här i landet. Därutöver ska Kustbevakningen medverka i Polismyndighetens kontrollverksamhet genom kontroll av och i anslutning till sjötrafiken och får även i annat fall biträda Polismyndigheten. Dessa myndigheter är alltså behöriga myndigheter för kontroll inom medlemsstaternas territorium och ska ha åtkomst till VIS-systemet i denna egenskap (jfr Ds 2009:5 s. 50 och 51). Av samma skäl som anges för viserings- och gränsmyndigheter behöver detta inte anges särskilt i myndigheternas instruktioner eller i någon annan författning. Vilka myndigheter är asylmyndigheter? Behöriga asylmyndigheter ska ha åtkomst till VIS för att ta del av uppgifter i systemet för att pröva vilken medlemsstat som är behörig att pröva en asylansökan samt för att själva kunna pröva denna. Det finns inte någon definition av behörig asylmyndighet i VIS-förordningen. I Sverige är det Migrationsverket som i första hand fattar beslut om asylansökningar (4 kap. 6 § UtlL). Vid VIS-förordningens införande bedömdes därför Migrationsverket, men även migrationsdomstolarna och Migrationsöverdomstolen som prövar överklaganden av Migrationsverkets beslut, vara asylmyndigheter. Det ansågs inte finnas något behov av att ange detta i respektive myndighets instruktion (Ds 2009:5 s. 51). För behöriga asylmyndigheter begränsas åtkomsten till de myndigheter som utsetts att dela information enligt Dublinförordningen (artiklarna 21.3, 22.3, 22j.3 och 22k.3 i VIS-förordningen). Sverige har utsett Migrationsverket och dåvarande Rikspolisstyrelsen till behöriga myndigheter i det här avseendet (se EUT C 55, 14.2.2015, s. 5–9). Det mesta av verksamheten vid Rikspolisstyrelsen ingår nu i Polismyndigheten. Polismyndigheten fattar dock inte beslut om asylansökningar och bör därför inte anses vara behörig asylmyndighet för åtkomst och användning av VIS-systemet enligt VIS-förordningen. Det är därmed endast Migrationsverket som bör anses vara behörig asylmyndighet i det avseendet. Liksom enligt tidigare bedömning finns det inte något behov av att ange detta i Migrationsverkets instruktion eller i någon annan författning. Anpassning av svensk rätt till bestämmelserna om åtkomst till VIS-systemet för brottsbekämpande ändamål Regeringens förslag: Bestämmelserna om uppgiftsutbyte enligt VIS-rådsbeslutet i lagen om internationellt polisiärt samarbete ska upphävas. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Ingen remissinstans lämnar synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag: De brottsbekämpande myndigheternas åtkomst till VIS-systemet grundas i dag på VIS-rådsbeslutet. I samband med att ändringarna i VIS-förordningen börjar tillämpas kommer VIS-rådsbeslutet att upphävas. Reglerna om de brottsbekämpande myndigheternas tillgång till VIS-systemet kommer då i stället integreras i och följa direkt av VIS-förordningen. I den reviderade VIS-förordningen ges de brottsbekämpande myndigheterna och Europol förbättrad tillgång till VIS-systemet för att upptäcka, förhindra eller utreda terroristbrott eller andra allvarliga brott. Till skillnad från i dag kommer det bl.a. vara möjligt att söka i systemet med ansiktsbilder. För sökningar och träffar avseende barn under 14 år finns särskilda bestämmelser som innebär att uppgifter om fingeravtryck, fingeravtrycksspår och ansiktsbild endast får användas för sökning i VIS-systemet och endast ges åtkomst till vid träff under vissa angivna omständigheter. Vidare får brottsbekämpande myndigheter utökade möjligheter att göra sökningar för att identifiera en person i personens eget intresse. Så kan vara fallet när en försvunnen eller bortförd person eller ett offer för människohandel hittas. De brottsbekämpande myndigheterna får i ett sådant fall snabb åtkomst till VIS-uppgifter för att skyndsamt och på ett tillförlitligt sätt identifiera personen utan att behöva uppfylla alla villkor och ytterligare säkerhetsåtgärder för åtkomst för brottsbekämpande myndigheter. Förfarandet och villkoren för åtkomst till VIS-systemet är strikt reglerat i VIS-förordningen. All åtkomst sker genom en central åtkomstpunkt och endast viss särskilt utpekad personal ska ha behörighet att få åtkomst. Medlemsstaterna ska också upprätta en förteckning över vilka myndigheter som har rätt att inhämta uppgifter från VIS-systemet och vilka operativa enheter inom dessa som är behöriga att begära sådan åtkomst. VIS-förordningen innehåller också särskilda regler för loggning avseende begäran att inhämta uppgifter för brottsbekämpande ändamål. De svenska bestämmelser som genomför VIS-rådsbeslutet i svensk rätt finns i huvudsak i lagen om internationellt polisiärt samarbete och förordningen om internationellt polisiärt samarbete. I 9 kap. lagen regleras villkoren för åtkomst till VIS-uppgifter (1 §), vilka sökbegrepp som får användas (2 §), vilka ändamål inhämtade personuppgifter får behandlas för (3 §), de begränsningar som finns för att överföra eller tillgängliggöra inhämtade uppgifter för tredjeland eller en internationell organisation (4 §) och vad som gäller beträffande skadestånd vid behandling av personuppgifter i strid med kapitlet (5 §). I 7 kap. förordningen pekas de myndigheter som är behöriga att begära en sökning i VIS-systemet ut. Där anges också att Polismyndigheten är central åtkomstpunkt och att endast särskilt utsedda enheter vid de behöriga myndigheterna är behöriga att framställa en begäran (1 §). Där finns också bestämmelser om förfarandet för åtkomst (2 §), utländska myndigheters rätt att begära sökningar i VIS-systemet (3 §), förteckningar över behöriga tjänstemän (4 §), underrättelse- och informationsskyldighet (5–8 §§), registreringsskyldighet (9 §), längsta tid för behandling av uppgifter (10 och 11 §§), tillsyn (12 §) och rätten för Polismyndigheten att meddela ytterligare föreskrifter (13 §). De brottsbekämpande myndigheternas åtkomst till VIS-uppgifter kommer att följa direkt av VIS-förordningen och förordningen gäller som lag i Sverige. Eftersom bestämmelserna i lagen om internationellt polisiärt samarbete grundar sig på VIS-rådsbeslutet som kommer att upphävas, bör dessa bestämmelser upphävas. Behovet av ändringar på förordningsnivå kommer hanteras i förordningsarbetet. Biometriska uppgifter Utgångspunkter för bedömningen av behovet av nationella bestämmelser VIS-systemet innehåller uppgifter om viseringar för kortare vistelse, Schengenviseringar. Systemet innehåller uppgifter om sökanden och om beslut som fattas. Det är såväl alfanumeriska uppgifter, dvs. uppgifter som återges med bokstäver och siffror eller andra tecken, som biometriska uppgifter i form av fingeravtryck. Genom ändringsförordningen har vissa ändringar gjorts av vilka uppgifter om Schengenviseringar som ska läggas in i systemet. Den centrala förändringen är att sökanden ska inställa sig personligen vid ansökningstillfället för att en ansiktsbild, som enligt ändringsförordningen är en biometrisk uppgift, ska kunna tas. En av de stora nyheterna i VIS-förordningen är att systemet också ska innehålla uppgifter om viseringar för längre vistelse (nationella viseringar) och uppehållstillstånd. Även för de här tillståndskategorierna kan systemet komma att innehålla såväl alfanumeriska som biometriska uppgifter i form av fingeravtryck och ansiktsbild. VIS-systemet ska således innehålla fler biometriska uppgifter och av en annan typ än tidigare. Det förutsätter att uppgifterna tas upp från den person som ansöker om Schengenvisering, nationell visering eller uppehållstillstånd (i propositionen används termen biometriska uppgifter för uppgifter om fingeravtryck och ansiktsbild i enlighet med definitionen i skäl 13 i ändringsförordningen). Vidare ska, genom ändringsförordningen, fler kontroller än tidigare göras vid ansökningar om Schengenviseringar. Sådana utökade kontroller ska nu dessutom omfatta sökningar om viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd. Sökningarna ska bl.a. göras med biometriska uppgifter. Bestämmelser om myndigheters möjlighet att ta fotografier och fingeravtryck i utlänningsärenden finns i 9 kap. UtlL. Inom det migrationsrättsliga området har det på senare tid också antagits ett antal unionsrättsliga akter som innebär att enskilda ska lämna biometriska uppgifter i olika sammanhang. VIS-förordningen, viseringskodexen och gränskodexen är exempel på sådana rättsakter. De unionsrättsliga bestämmelserna om biometriska uppgifter har olika syften och är utformade på olika sätt. Vissa bestämmelser är förhållandevis detaljerade medan andra är mer allmänt hållna. Det har införts kompletterande bestämmelser i 9 kap. UtlL för vissa av rättsakterna men inte för andra. Som skäl för att införa nationella bestämmelser har det anförts bl.a. att bestämmelserna i EU-förordningarna har varit alltför allmänt utformade och inte utgjort tillräckligt stöd för att det ska finnas en skyldighet att lämna de biometriska uppgifterna, men även att det har behövts för att skapa tydlighet och enhetlighet i regelverket. Regeringen har nyligen bedömt att det finns skäl att undvika kompletterande nationella bestämmelser om bestämmelserna i EU-regelverket ger ett tillräckligt tydligt stöd för en sådan skyldighet (prop. 2021/22:81 s. 27, 28 och 33). Det är också utgångspunkten för bedömningen i den här propositionen. Fotografering och upptagande av fingeravtryck i ärenden om Schengenvisering Regeringens bedömning: Bestämmelserna i VIS-förordningen om att sökandens fotografi och fingeravtryck ska läggas in i VIS-systemet vid ansökan om Schengenvisering kräver inte några författningsändringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna antingen tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: I VIS-förordningen har vissa ändringar gjorts av vilka uppgifter om Schengenviseringar som ska läggas in i VIS-systemet. Vilka uppgifter som ska läggas in i systemet har även samband med ändringar i viseringskodexen om ansökningsförfarandet. Den centrala förändringen är att sökanden ska inställa sig personligen vid ansökningstillfället för att en ansiktsbild, som är en biometrisk uppgift, ska kunna tas på plats och sedan registreras i systemet (se artikel 9 i VIS-förordningen och artikel 13 i viseringskodexen). Ändringarna i artikel 13 i viseringskodexen innebär också att en ny begränsning införs av vilka uppgifter som ska registreras i VIS-systemet. Det införs bl.a. nya åldersgränser för upptagande av fingeravtryck. Tidigare har barn under tolv år undantagits från kravet på att lämna fingeravtryck. Enligt den nya lydelsen ska barn under sex år inte lämna fingeravtryck och det införs en övre åldersgräns så att inte heller personer över 75 år ska lämna fingeravtryck. Regeringen konstaterar, i likhet med promemorian, att VIS-förordningen innehåller en uttömmande reglering om att biometriska uppgifter ska läggas in i VIS-systemet vid en ansökan om Schengenvisering. Skyldigheten för sökanden att inställa sig personligen och låta sig bli fotograferad vid ansökningstillfället framgår tydligt i artikel 13 i viseringskodexen. Vidare är ändringen i viseringskodexen gällande åldersgränser för upptagande av fingeravtryck direkt tillämplig. Regeringen bedömer därför att ändringarna i VIS-förordningen och viseringskodexen om registrering i VIS-systemet av biometriska uppgifter vid ansökan om Schengenvisering inte kräver några författningsändringar. Fotografering och upptagande av fingeravtryck i ärenden om uppehållstillstånd Regeringens bedömning: Bestämmelserna i VIS-förordningen om att sökandens fotografi och fingeravtryck ska läggas in i VIS-systemet vid ansökan om uppehållstillstånd kräver inte några författningsändringar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser antingen tillstyrker eller har inte några invändningar mot bedömningen. Migrationsverket anser att det är tveksamt om det lagstöd för att ta upp fotografier och fingeravtryck i samband med ansökningar om uppehållstillstånd som finns i 9 kap. 8 a § UtlL är tillräckligt för att uppgifterna också kan användas för registrering i VIS-systemet. Om så bedöms vara fallet, vill Migrationsverket väcka frågan om inte biometriska uppgifter som tas upp i ärenden om uppehållstillstånd bör få lagras i Migrationsverkets register. Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 22a i VIS-förordningen ska vissa uppgifter, inklusive biometriska uppgifter, registreras i VIS-systemet vid ansökan om uppehållstillstånd. De biometriska uppgifter som räknas upp i artikeln är fingeravtryck och ansiktsbild. En förutsättning för att uppgifterna ska föras in i systemet är att sökanden i enlighet med relevant unionsrätt eller nationell rätt måste tillhandahålla dem. Enligt gällande nationell rätt måste sökanden låta sig bli fotograferad och lämna fingeravtryck vid ansökan om uppehållstillstånd (9 kap. 8 a § UtlL, prop. 2010/11:123 s. 14). Sökanden måste dock inte lämna fingeravtryck om han eller hon är under sex år eller fysiskt förhindrad att lämna fingeravtryck. Det gäller inte heller om sökanden omfattas av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater å ena sidan och Schweiz å andra sidan om fri rörlighet för personer. Skyldighet att bli fotograferad och lämna fingeravtryck i ärenden om uppehållstillstånd av skyddsskäl följer av 9 kap. 8 § UtlL. I sådana ärenden ska fingeravtryck tas om sökanden har fyllt 14 år. För fotografering finns ingen åldersgräns. Migrationsverket anser att det är tveksamt om bestämmelsen i 9 kap. 8 a § UtlL om upptagande av biometri i samband med ansökan om uppehållstillstånd ger tillräckligt stöd för att den upptagna biometrin också får användas för registrering i VIS-systemet. Som Migrationsverket för fram infördes bestämmelsen för att möjliggöra upptagande av biometri för utfärdande av uppehållstillståndskort i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1030/2002 av den 13 juni 2002 om en enhetlig utformning av uppehållstillstånd för medborgare i tredjeland (prop. 2010/11:123). Migrationsverket anser att det är tveksamt om det i efterhand går att tolka in att det finns stöd för att använda den upptagna biometrin för andra ändamål, även om bestämmelsens ordalydelse i sig medger det. Bestämmelsen i 9 kap. 8 a § UtlL är generellt utformad och det framgår uttryckligen av ordalydelsen att en sökande är skyldig att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck i samband med en ansökan om uppehållstillstånd (se även prop. 2010/11:123 s. 13). Uppgifterna om fotografier och fingeravtryck och tas således från en sökande under handläggningen av ett ärende om uppehållstillstånd redan i dag. Att dessa uppgifter även ska läggas in i VIS-systemet framgår av artikel 22a.1 j och k i VIS-förordningen som är direkt tillämpliga. Det ankommer på den handläggande myndigheten att iaktta de begränsningar för registrering av underårigas uppgifter om ansiktsbild och fingeravtryck som följer av artikel 22a.2, bl.a. om att fingeravtryck från barn under sex år inte får föras in i VIS-systemet. Regeringen anser mot bakgrund av det anförda, i likhet med promemorian, att bestämmelserna i VIS-förordningen om skyldigheten för en utlänning som ansöker om uppehållstillstånd att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck inte kräver några författningsändringar. Migrationsverket vill väcka frågan om inte biometriska uppgifter som tas upp vid en ansökan om uppehållstillstånd bör få lagras i Migrationsverkets register. Denna fråga behandlas inte i promemorian och det finns därmed inte tillräckligt beredningsunderlag för att inom ramen för detta lagstiftningsärende bedöma om det finns ett sådant behov. I slutbetänkandet Vissa åtgärder för stärkt återvändandeverksamhet och utlänningskontroll (SOU 2024:80) lämnas dock förslag på lagändringar om bl.a. lagring av fotografier och fingeravtryck som tas upp i ärenden om uppehållstillstånd. Fotografering och upptagande av fingeravtryck i ärenden om nationell visering Regeringens förslag: En utlänning som ansöker om nationell visering ska vara skyldig att låta Migrationsverket, en utlandsmyndighet eller Regeringskansliet fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck ska inte gälla om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck i ärenden om nationell visering. Det fotografi och de fingeravtryck som har tagits upp i ett ärende om nationell visering ska få lagras i Migrationsverkets register över fotografier och fingeravtryck. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Promemorians förslag har dock en delvis annan språklig utformning. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Migrationsverket välkomnar förslagen och anser att det är rimligt att det ges möjlighet att införa undantag i vissa fall. Barnombudsmannen avstyrker förslaget att åldersgränsen för att lämna fingeravtryck ska vara sex år och för fram att det inte finns tillräckligt underlag för en bedömning av om förslaget är motiverat och väl avvägt utifrån olika relevanta perspektiv för barn samt att resonemangen kring åldersgränser framstår som något svårförståeliga. Uppsala universitet (juridiska fakulteten) efterfrågar en mer djupgående analys av varför de ingrepp i den personliga integriteten som förslagen innebär är godtagbara. När det gäller åldersgränsen för lämnande av biometriska uppgifter från barn saknar universitetet en tydlig och utförlig motivering ur ett barnskyddsperspektiv. Göteborgs tingsrätt anser att det kan finnas anledning att överväga mer könsneutrala lydelser än ”honom eller henne” respektive ”hans eller hennes” i ändringsförslagen till aktuella bestämmelser i utlänningslagen. Integritetsskyddsmyndigheten anser att behovet av att lagra biometriska uppgifter som tas upp i ärenden om nationell visering i Migrationsverkets register behöver utredas ytterligare och ifrågasätter i vart fall behovet av att uppgifterna sparas så lång tid som tio år. Polismyndigheten är positiv till förslaget om att de biometriska uppgifter som tas upp i ärenden om nationell visering ska få lagras i Migrationsverkets register och bedömer att det kan ge positiva effekter på myndighetens brottsbekämpande arbete. Skälen för regeringens förslag Förfarandet för att pröva ansökningar om nationella viseringar regleras i svensk rätt Av artikel 18 i Konvention om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (Schengenkonventionen) framgår att viseringar för längre vistelse ska vara nationella viseringar utfärdade av någon av medlemsstaterna i enlighet med dess nationella lagstiftning eller unionslagstiftningen. Det framgår vidare att de får ha en giltighetstid om högst ett år. Förutsättningarna för beviljande av nationella viseringar är alltså varje medlemsstats nationella angelägenhet i den mån det inte införs EU-gemensamma bestämmelser. Enligt 3 kap. 4 § UtlL får en nationell visering beviljas om det finns särskilda skäl. Viseringen får endast beviljas för längre tid än tre månader, men högst för ett år. En sådan visering ger tillstånd att resa in i och vistas i Sverige. Vid införandet av bestämmelsen anfördes att särskilda skäl kan vara att det rör sig om nära släktingar som önskar vistas här i landet för släktbesök längre tid än tre månader eller affärsbesök (prop. 2010/11:121 s. 36). I sådana fall ansöker dock utlänningen ofta i stället om uppehållstillstånd för besök. I praktiken används den nationella viseringen i stor utsträckning för att utlänningar i vissa situationer ska kunna resa in i Sverige och beviljas ett uppehållstillstånd på plats i landet. I de ärenden som handläggs av Migrationsverket kan ett exempel på en sådan situation vara att det finns brådskande och ömmande skäl så att sökanden inte kan invänta att ett uppehållstillståndskort skickas till honom eller henne. Vidare kan det röra sig om att det finns praktiska hinder som gör att det inte är möjligt att utfärda ett uppehållstillstånd. En sådan situation kan uppstå vid uttagning av så kallade kvotflyktingar. Det sker ofta ute i fält och det förekommer att det saknas tillgång till den teknik som krävs för att ta upp fingeravtryck. Migrationsverket beslutar då om en nationell visering så att personen kan komma till myndigheten och lämna biometri efter ankomst till Sverige. I Utrikesdepartementets viseringsärenden är sökandena diplomater och annan konsulär personal som ansöker om nationell visering för inresan. Väl på plats i Sverige beviljas de ett uppehållstillstånd för tjänstgöringstiden. Under perioden 2018–2022 har det utfärdats omkring 4 000–6 000 nationella viseringar till Sverige per år. Därefter har det skett en minskning av antalet utfärdade nationella viseringar till drygt 2 000 under år 2023 och knappt 1 200 under 2024. Det finns skäl att kräva att sökanden ska låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck vid ansökan om nationell visering I likhet med vad som gäller i ärenden om uppehållstillstånd enligt artikel 22a i VIS-förordningen (se avsnitt 6.3) ska vissa uppgifter, inklusive biometriska uppgifter, registreras i VIS-systemet vid ansökan om nationella viseringar. De uppgifter som räknas upp i artikeln ska registreras i den mån som sökanden i enlighet med relevant unionsrätt eller nationell rätt måste tillhandahålla dessa uppgifter. För att biometriska uppgifter ska kunna registreras i systemet vid ansökan om nationell visering, och syftet med förordningen därmed uppnås, måste det således finnas en skyldighet för sökanden att tillhandahålla sådana uppgifter. Till skillnad från i ärenden om uppehållstillstånd finns dock ingen skyldighet enligt svensk rätt för sökanden att låta sig fotograferas eller lämna fingeravtryck i ärenden om nationell visering. Uppsala universitet anför att promemorians analys av varför de ingrepp i den personliga integriteten som lämnande av biometriska uppgifter innebär är godtagbara, skulle kunna vara mer djupgående. I promemorian konstateras att anledningen till att uppgifter om nationella viseringar ska läggas in i VIS-systemet är att innehavare av sådana numera har rätt till fri rörlighet inom medlemsstaternas territorium. Detta följer av artikel 21 i Schengenkonventionen (efter ändring som infördes genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 265/2010 av den 25 mars 2010 om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och av förordning (EG) nr 562/2006 vad gäller rörlighet för personer med visering för längre vistelse). Det finns därför ett intresse av att bl.a. kunna kontrollera om innehavare av sådana tillstånd kan utgöra ett hot mot säkerheten i andra medlemsstater än den som handlagt ansökan samt att ha information om sådana tillståndshavare för att förbättra gränskontrollerna och kontroller inom medlemsstaterna (skäl 7 i ändringsförordningen). Biometriska uppgifter är unika och därför mer tillförlitliga än alfanumeriska uppgifter för att identifiera en person (vilket även framhålls i skäl 13 i ändringsförordningen). Migrationsverket påtalar i en hemställan till regeringen den 30 november 2020 (Ju2018/01106-3) ett behov av författningsändringar för att biometriska uppgifter ska få tas upp i ärenden om nationell visering och kunna läggas in i VIS-systemet enligt VIS-förordningen. Migrationsverket anför också i hemställan att verket genom en förfrågan i European Migration Network har fått information om att en majoritet av medlemsstaterna har infört eller avser att införa ett nationellt krav på biometriska uppgifter för nationella viseringar. Som framgår ovan under avsnitt 6.2 är sökanden i ett ärende om Schengenvisering skyldig att lämna biometriska uppgifter vid ansökan. Vid anpassning av svensk rätt till gränskodexen infördes även en skyldighet för innehavare av Schengenviseringar att lämna fingeravtryck vid gränskontroll för kontroll av identiteten och viseringens äkthet mot VIS-systemet (bestämmelsen som finns i 9 kap. 8 d § första stycket UtlL upphävs den dag regeringen bestämmer eftersom en sådan skyldighet införs i gränskodexen, se SFS 2022:242 och prop. 2021/22:81 s. 41). I samband med detta uttalade regeringen att den avsåg följa frågan om det finns behov av att införa en sådan skyldighet även beträffande nationella viseringar (prop. 2014/15:32 s. 25 ff.). Om biometriska uppgifter från sökanden av en nationell visering läggs in i VIS-systemet kommer det att vara möjligt att med hjälp av biometriska uppgifter kontrollera sådana viseringars äkthet och innehavarens identitet vid gränskontroller och inre utlänningskontroller genom sökning mot uppgifter i systemet (artiklarna 22g–22i i VIS-förordningen som behandlas i avsnitt 6.5 och 6.6). En sådan möjlighet skulle motsvara vad som gäller i fråga om Schengenviseringar. Syftet med att ta upp biometriska uppgifter i ärenden om nationell visering skulle alltså vara detsamma som i ärenden om Schengenviseringar vad gäller möjlighet till kontroll av innehavarens identitet och viseringens äkthet. Som också anges i promemorian är ett starkt skäl för att införa en skyldighet att lämna biometriska uppgifter i ärenden om nationell visering att det skulle möjliggöra en kontroll av om sökanden utgör ett hot mot säkerheten i någon av Schengenmedlemsstaterna. Det är vidare viktigt att minska risken för att en och samma person söker och beviljas tillstånd för inresa och vistelse under olika identiteter. Mot en sådan ordning kan anföras att sökandens biometriska uppgifter kommer att läggas in i VIS-systemet under handläggningen av det uppehållstillståndsärende som ofta följer efter inresan. Det är dock inte alltid en sådan ansökan om uppehållstillstånd görs. Regeringen anser mot den bakgrunden att det ur säkerhetssynpunkt är att föredra att en tillförlitlig riskbedömning kan göras innan ankomst till Schengenområdet. Även om det finns starka skäl som talar för att sökanden ska låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck i ärenden om nationell visering utgör en sådan skyldighet ett intrång i den personliga integriteten. Att lämna fingeravtryck utgör därtill ett påtvingat kroppsligt ingrepp som var och en som utgångspunkt är skyddad mot enligt regeringsformen men som för andra än svenska medborgare får begränsas genom lag. Som nämnts är var och en även enligt Europakonventionen skyddad mot bl.a. att lämna fingeravtryck. Inskränkningar i skyddet godtas bara om de har stöd i lag och är nödvändiga med hänsyn till vissa uppräknade ändamål, däribland statens säkerhet, den allmänna säkerheten eller förebyggande av oordning eller brott (se avsnitt 5.1). Att inskränkningen ska anses vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle innebär att det måste finnas ett angeläget samhälleligt behov och att inskränkningen måste stå i rimlig proportion till det syfte som ska tillgodoses genom inskränkningen. En bedömning måste därför göras av om ett införande av sådana skyldigheter innebär mer långtgående inskränkningar i den personliga och kroppsliga integriteten än vad som är nödvändigt och proportionerligt i förhållande till ändamålen. I promemorian konstateras att användningen av biometri för kontroll av identitet och resehandlingar samt olika former av tillstånd för inresa och vistelse har utökats genom flera rättsakter på EU-nivå samt nationellt under senare år. Syftet med det är i huvudsak att öka säkerheten inom Schengenområdet och att motverka irreguljär migration. Det krävs i regel av en sökande att denne lämnar biometriska uppgifter för inresa till Schengenområdet. Regeringen anser att lämnande av biometriska uppgifter i ärenden om nationell visering inte kan anses utgöra ett större ingrepp i den kroppsliga och personliga integriteten än i andra tillståndsärenden. Det finns inte heller några principiella skäl för att göra skillnad på nationella viseringar och andra tillstånd i det här avseendet. Att det inte ska förekomma tillstånd med lägre säkerhetsnivå än andra är, som också anförs i promemorian, ett viktigt ändamål och ett av syftena med att registrera uppgifter om nationella viseringar i VIS-systemet. Att också biometriska uppgifter tas upp och registreras i systemet är en del i att detta kan uppnås. Det finns även anledning att framhålla att behandlingen av personuppgifter, inklusive biometriska uppgifter, omgärdas av omfattande och detaljerade bestämmelser till skydd för den enskilde. Förutom de särskilda bestämmelser om personuppgiftsbehandling, som finns i t.ex. VIS-förordningen, finns generella bestämmelser i EU:s dataskyddsförordning. Vidare finns regler i dataskyddslagen och i brottsdatalagen. Biometriska uppgifter behandlas i dataskyddsförordningen som en särskild kategori personuppgifter om de behandlas i syfte att entydigt identifiera en person och användningen är därför särskilt strängt reglerad (jfr artiklarna 4.14 och 9 i dataskyddsförordningen, se även avsnitt 7.1). Behandlingen av aktuellt slag av personuppgifter begränsas vidare i dataskyddslagen (jfr 3 kap. 3 §). Regeringen anser att insamling av biometriska uppgifter vid ansökan om nationell visering är nödvändigt för att säkerställa korrekt identitet på sökanden och för att minska risken för identitetsbedrägerier. Förslaget syftar således till att uppfylla viktiga allmänna intressen och det innebär inte ett otillbörligt intrång i den registrerades personliga integritet. Vidare bedömer regeringen att det innebär en godtagbar inskränkning i den enskildes rättigheter och friheter att sökanden ska låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck i ärenden om nationell visering. Regeringen bedömer vidare att de övriga förutsättningarna för att ta upp och behandla uppgifterna är uppfyllda (se avsnitt 5.1). Det är Migrationsverket, utlandsmyndigheterna och Regeringskansliet som handlägger ärenden om nationell visering. Det är alltså de myndigheterna som har ett behov av att ta upp biometriska uppgifter i sådana ärenden. Vidare används uttrycket ansiktsbild i VIS-förordningen för en digital bild av ansiktet (artikel 4.15 som införs genom artikel 1.5 b i ändringsförordningen). I utlänningslagen används dock genomgående fotografi eller fotograferas. Syftet är att skapa enhetlighet inom utlänningslagen (prop. 2010/11:123 s. 13). Motsvarande uttryck bör därför användas även i detta sammanhang. Göteborgs tingsrätt anser att det kan finnas anledning att överväga mer könsneutrala lydelser än ”honom eller henne” respektive ”hans eller hennes” i den nu föreslagna bestämmelsen i utlänningslagen. Dessa begrepp används i andra bestämmelser i 9 kap. UtlL som reglerar en utlännings skyldighet att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck och i flera andra bestämmelser i utlänningslagen. Regeringen anser att samma begrepp som redan används i andra bestämmelser i utlänningslagen bör användas även i nu föreslagen bestämmelse. Frågan om det bör införas en mer könsneutral utformning av bestämmelserna i utlänningslagen kan inte hanteras inom ramen för detta lagstiftningsärende. Sammanfattningsvis bör det införas en skyldighet i utlänningslagen för en utlänning som ansöker om nationell visering att låta Migrationsverket, utlandsmyndigheterna eller Regeringskansliet fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Det bör införas vissa undantag från skyldigheten att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck De skäl som anges ovan i detta avsnitt för att fotografi och fingeravtryck ska tas i ärenden om nationell visering gör sig i huvudsak gällande för upptagning av sådana uppgifter även när utlänningen är ett barn. Enligt artikel 22a.2 i VIS-förordningen får dock fingeravtryck från personer under sex år inte läggas in i VIS-systemet. Vilken, om någon, åldersgräns som ska gälla för upptagning av fingeravtrycken och ansiktsbilden måste dock regleras nationellt. Barnombudsmannen avstyrker promemorians förslag om att åldersgränsen för barn att lämna fingeravtryck ska vara sex år. Barnombudsmannen anser att det inte finns tillräckligt underlag för en bedömning av om förslaget är motiverat och väl avvägt utifrån olika relevanta perspektiv för barn samt att eventuella negativa konsekvenser för barns rättigheter inte har analyserats i tillräcklig grad. Uppsala universitet vill påminna om att FN:s barnrättskommitté i sin allmänna kommentar om de allmänna principerna rörande barns rättigheter inom ramen för internationell migration särskilt framhåller att ”barns personuppgifter, särskilt biometriska data, bör endast användas i barnskyddssyfte” (punkt 17). Enligt universitetet torde det indikera att lämnande av biometriska data från barn så unga som sex år bör kunna motiveras tydligt och utförligt ur ett barnskyddsperspektiv, vilket universitetet anser saknas i promemorian. Regeringen konstaterar att all lagstiftning som rör barn ska utformas i överensstämmelse med barnkonventionens bestämmelser och utifrån principen om barnets bästa. Upptagande av barns fingeravtryck utgör ett påtvingat kroppsligt ingrepp och visst intrång i barnets rätt till privatliv, men är också ett viktigt hjälpmedel för svenska myndigheter i deras arbete att identifiera och skydda barn som far eller riskerar att fara illa. Som framgår ovan i avsnitt 6.2 sänks åldersgränsen för upptagande av fingeravtryck i ärenden om Schengenvisering till sex år genom ändringsförordningen. Den nya åldersgränsen har föregåtts av tre studier som genomförts mellan år 2013 och 2018. I de två första studierna konstaterades att fingeravtryck från barn mellan sex och tolv år kan användas för igenkänning. Den senaste studien visade att en sänkning av åldersgränsen skulle bidra till att målen för VIS-systemet skulle uppnås på ett bättre sätt, särskilt när det gäller att underlätta kampen mot identitetsbedrägerier och underlätta kontroller vid gränsövergångsställen vid de yttre gränserna. Den visade också att en sänkning av åldersgränsen kan stärka förebyggandet av och kampen mot kränkningar av barns rättigheter, särskilt genom att möjliggöra identifiering eller verifiering av identiteten på barn som befinner sig i en situation där deras rättigheter har kränkts eller kan kränkas, t.ex. på grund av att de är barn som är offer för människohandel, försvunna barn eller barn som söker asyl utan att medföljas av en vuxen (skäl 10 i ändringsförordningen). Åldersgränsen sex år för registrering av fingeravtrycken i VIS-systemet är vidare densamma som gäller för upptagning av fingeravtryck i ärenden om uppehållstillstånd där skyddsskäl inte har åberopats. Det är därför, enligt promemorians bedömning, lämpligt att åldersgränsen för upptagande av fingeravtryck i ärenden om nationell visering motsvarar den som gäller för de ärendetyperna och för ansökan om Schengenvisering. Regeringen instämmer i den bedömningen. Barnombudsmannen för fram att resonemanget i promemorian kring åldersgränsen framstår som något svårförståeligt eftersom åldersgränsen fortsatt ska vara tolv år när det gäller skyldigheten att vid en in- eller utresekontroll lämna fingeravtryck för en kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen (se 9 kap. 8 d § UtlL, i dess lydelse enligt SFS 2022:242 och som träder i kraft den dag som regeringen bestämmer, se prop. 2021/22:81 s. 42 ff.). Åldersgränsen för när uppgifter ska registreras i in- och utresesystemet följer dock av EU-rätten och är inget som medlemsstaterna själva kan reglera. Av in- och utreseförordningen följer att barn under tolv år är undantagna från kravet på att lämna fingeravtryck vid skapandet av en personakt i in- och utresesystemet. Vid en in- eller utresekontroll finns det alltså inget behov av att ta fingeravtryck från barn under tolv år för en kontroll mot in- och utresesystemet eftersom en sådan sökning inte kan ge en träff i systemet (jfr prop. 2021/22:81 s. 39). När det gäller VIS kommer systemet att innehålla fingeravtryck från personer från sex års ålder som kan ge träff vid olika sökningar i enlighet med VIS-förordningen. Regeringen anser att de skäl som motiverar upptagande av fingeravtryck från barn från sex års ålder i ärenden om Schengenvisering också gör sig gällande i ärenden om nationell visering. I svensk rätt är därtill sex år den åldersgräns som gäller för upptagning av fingeravtryck i ärenden om uppehållstillstånd när skyddsskäl inte åberopas och som därmed ska registreras i VIS-systemet genom ändringsförordningen (9 kap. 8 a § UtlL, se även avsnitt 6.3). Regeringen anser att det är motiverat att samma åldersgräns ska gälla i ärenden om nationell visering. Vidare bedömer regeringen, i likhet med promemorian, att det ingrepp i barns privatliv som en skyldighet att lämna fingeravtryck från sex års ålder i ärenden om nationell visering skulle innebära får anses vara en godtagbar inskränkning i barnets rättigheter och friheter i enlighet med Europakonventionen och barnkonventionen. Liksom i ärenden om uppehållstillstånd ankommer det på den handläggande myndigheten att endast registrera sådana uppgifter om ansiktsbild och fingeravtryck från barn i VIS-systemet som uppfyller de krav som ställs i artikel 22a.2 i VIS-förordningen. Vidare ska barnkonventionens krav på att vid alla åtgärder som rör barn i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa respekteras, och åtgärder ska genomföras på ett barnvänligt och barnanpassat sätt. Vad gäller den övre åldersgränsen om 75 år som genom ändringsförordningen införs vid ansökan om Schengenvisering framgår i en av de nämnda studierna att äldre personers fingeravtryck är av sämre kvalitet och att precisionen är medelgod. Detta innebär dock inte att det saknas behov av att möjliggöra användning av fingeravtryck från denna ålderskategori. Det finns inte heller någon övre åldersgräns för registrering i VIS-systemet av fingeravtryck som har tagits upp i ärenden om nationell visering. Regeringen anser att de skäl som motiverar upptagning av fingeravtryck vid ansökan om nationell visering, bl.a. att kontrollera att sökanden inte utgör ett hot mot säkerheten eller tidigare beviljats tillstånd eller visering under en annan identitet, också görs gällande när personen i fråga är över 75 år. Upptagning och registrering av fingeravtryck i sådana ärenden utan övre åldersgräns skulle alltså bidra till att syftet med bestämmelsen kan uppnås fullt ut. Därtill saknas det en övre åldersgräns i utlänningslagens bestämmelser om upptagande av fingeravtryck, såväl i ansökningsärenden som vid kontroll av identitet och handlingars äkthet inom ramen för inre utlänningskontroller. En bestämmelse om en övre åldersgräns i nu aktuellt avseende skulle alltså avvika från vad som i allmänhet gäller. Regeringen anser därför att det finns starka skäl för att det inte bör införas en övre åldersgräns för upptagande av fingeravtryck vid ansökningar om nationell visering. När det gäller skyldigheten att låta sig fotograferas finns inga åldersgränser för vilka ansiktsbilder som får registreras i VIS-systemet i ärenden om nationell visering. Vidare saknas det åldersgräns i andra ärendetyper och när fotografering sker för kontroll av identitet och handlingars äkthet. En reglerad skyldighet att låta sig fotograferas, utan nedre åldersgräns, bedöms även vara förenlig med grundläggande rättigheter i enlighet med Europakonventionen och barnkonventionen. Regeringen anser därför att det inte heller bör införas någon åldersgräns för fotografering i ärenden om nationell visering. Som också föreslås i promemorian bör det införas ett undantag för personer som är fysiskt förhindrade att lämna fingeravtryck på motsvarande sätt som gäller i ärenden om uppehållstillstånd och Schengenviseringar (jfr artikel 22a.5 i VIS-förordningen). En skyldighet att lämna biometriska uppgifter kan omöjliggöra beslut om nationell visering i vissa ärenden hos Migrationsverket där det finns praktiska hinder, t.ex. vid uttagning av s.k. kvotflyktingar. En sådan skyldighet kan också vara olämplig i ärenden hos Utrikesdepartementet där sökanden omfattas av särskilda privilegier på grund av sitt diplomatiska uppdrag, uppdrag för en internationell organisation eller anknytning till sådana uppdrag. Eftersom behovet av undantag kan variera över tid regleras detta lämpligast i förordning. Det bör därför införas ett bemyndigande som innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck i ärenden om nationell visering. Efterföljande behandling av biometriska uppgifter som tagits vid en ansökan om nationell visering för registrering i VIS De uppgifter som har tagits upp vid ansökan om nationell visering kommer finnas kvar hos den handläggande myndigheten även efter att de har registrerats i VIS-systemet. Det finns inga bestämmelser i VIS-förordningen om hur uppgifterna då ska hanteras. Enligt artikel 30.2 i VIS-förordningen är det tillåtet för medlemsstaterna att lagra uppgifter som de själva har fört in i VIS-systemet. För behandling av uppgifterna hos den handläggande myndigheten, som i det här fallet behandlar uppgifterna i ett icke brottsbekämpande syfte, finns det bestämmelser i EU:s dataskyddsförordning. Vidare är dataskyddslagen och utlänningsdatalagen (2016:27) tillämpliga. Migrationsverket får föra register över fingeravtryck och fotografier som tagits med stöd av 9 kap. 8 § UtlL, dvs. för att en person som kommit till Sverige inte har kunnat styrka sin identitet, har sökt asyl eller har varit föremål för inre utlänningskontroll där varken identiteten eller rätten att vistas i Sverige har kunnat klarläggas eller om det finns grund för att besluta om förvar (15 § första stycket utlänningsdatalagen). Det har nyligen beslutats om en ändring i 15 § som innebär att ytterligare uppgifter ska få lagras i registren. Det gäller fingeravtryck och fotografier som tagits vid en inre utlänningskontroll för att en kontroll enligt vissa bestämmelser i in- och utreseförordningen ska kunna genomföras (prop. 2021/22:81 s. 51 och 52 och SFS 2022:243 som träder i kraft den dag som regeringen bestämmer). Biometriska uppgifter i Migrationsverkets register ska enligt huvudregeln i 3 § utlänningsdataförordningen (2016:30) gallras senast tio år efter att de registrerades, om inte utlänningen innan dess blir svensk medborgare. Integritetsskyddsmyndigheten anser att utredningen inte visat att det finns ett tillräckligt starkt behov av att spara biometriska uppgifter över personer som har ansökt om en nationell visering. I bedömningen väger myndigheten in att nationella viseringar har en relativt kort giltighetstid och att den kommande interoperabiliteten mellan europeiska informationssystem kommer att möjliggöra utökade kontrollmöjligheter. Även om en ytterligare analys skulle fastställa att det finns ett sådant behov ifrågasätter Integritetsskyddsmyndigheten behovet av att uppgifterna sparas så lång tid som tio år. Det kan till en början konstateras att fingeravtryck och fotografier som har lämnats vid ansökan om Schengenvisering vid svenska myndigheter inte lagras nationellt. Som anförs i promemorian är nationella viseringar dock på grund av sin giltighetstid, som kan uppgå till ett år, och användningsområde närmast att jämföra med uppehållstillstånd för besök eller andra tillfälliga uppehållstillstånd med kort giltighetstid. En möjlighet att spara och jämföra biometriska uppgifter skulle minska risken för att den som ansöker om nationell visering, eller något annat tillstånd för inresa och vistelse, kan göra det under fler än en identitet. Det skulle också öka möjligheterna för svenska myndigheter att fastställa identiteten på en utlänning som påträffas i Sverige och som inte kan styrka sin identitet eller rätt att vistas i landet. Behovet av nationell lagring av uppgifter beror dock, som anförs i promemorian, på i vilken utsträckning som samma uppgifter lagras i VIS-systemet och kan användas av svenska myndigheter för de syften som bedöms angelägna från det allmännas synpunkt. Som konstateras i promemorian finns det skillnader mellan VIS-förordningen och utlänningsdatalagen när det gäller på vilket sätt uppgifterna får användas. Vad beträffar svenska myndigheter får uppgifterna i VIS-systemet användas vid prövning av ansökningar om Schengenvisering och internationellt skydd (asyl) samt för att kontrollera identitet och tillståndens äkthet vid gränskontroll och vid inre utlänningskontroll (artiklarna 15, 18, 19, 20, 21, 22, 22g–22k i VIS-förordningen). Uppgifterna i Migrationsverkets register får också användas vid prövning av ansökningar om asyl och vid inre utlänningskontroll men får även t.ex. användas i ärenden om avvisning och utvisning, om det behövs för att kontrollera identiteten av en person på ett fotografi som kommit in till Migrationsverket och om det behövs för att Migrationsverket ska kunna kontrollera ett fingeravtryck mot det fingeravtrycks- och signalementsregister som Polismyndigheten för (15 § andra stycket 1, 2, och 4–6 utlänningsdatalagen). En bestämmelse om att fingeravtryck och fotografier som lämnas i ärenden om nationell visering ska få lagras i Migrationsverkets register skulle således innebära att uppgifterna får lagras för delvis andra syften än vad som gäller om uppgifterna enbart lagras i VIS-systemet. En sådan bestämmelse skulle ge svenska myndigheter större möjligheter till att identifiera personer i olika ärenden, och motverka användandet av falska identiteter, än vad som följer av enbart VIS-förordningen. Detta eftersom de sökningar som får göras i Migrationsverkets register enligt 15 § andra stycket utlänningsdatalagen även skulle ske mot fingeravtryck och fotografier som tas i ärenden om nationell visering. Till skillnad från Integritetsskyddsmyndigheten anser regeringen att utredningen visar att det finns ett starkt behov av att lagra biometriska uppgifter om personer som har ansökt om en nationell visering i Migrationsverkets register. Regeringen anser att intresset av att motverka identitetsbedrägerier och att fastställa identiteten på de personer som vistas i Sverige är ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till förebyggande av nationell och allmän säkerhet samt förebyggande av oordning. Detta intresse väger tyngre än det intrång i den personliga integriteten som lagring av de biometriska uppgifter som tas vid ansökan om nationell visering innebär för den enskilde. Intrånget går inte heller utöver målen med lagringen, som bl.a. är att underlätta identifiering och undvika identitetsbedrägerier. I den bedömningen beaktas bl.a. att det i utlänningsdatalagen är uttömmande reglerat för vilka ändamål som fotografier och fingeravtryck som tagits med stöd av utlänningslagen får behandlas och att tillgången till personuppgifterna ska begränsas till det som varje tjänsteman behöver för att kunna fullgöra sina arbetsuppgifter (15 och 16 §§ utlänningsdatalagen). I utlänningsdataförordningen finns ytterligare bestämmelser om behandling av uppgifterna, bl.a. om gallring och att det för tilldelning av behörighet för tillgång till personuppgifter i registret särskilt ska beaktas att det, utöver behovet av uppgifterna, ställs krav på utbildning och erfarenhet (3 och 4 §§ utlänningsdataförordningen). Förslaget innebär att fingeravtryck och fotografier av barn från sex års ålder ska få lagras i Migrationsverkets register. Regeringen anser att de skäl som anges ovan i detta avsnitt för att ta upp biometriska uppgifter från barn i ärenden om nationell visering, dvs. intresset av att kunna identifiera barn som befinner sig i en utsatt situation, även gör sig gällande i fråga om lagring av uppgifterna. Intresset väger upp den integritetskränkning som lagringen innebär, även med beaktande av det särskilda skydd för barn som rättigheterna i barnkonventionen ställer upp, se avsnitt 5.1. Sammanfattningsvis anser regeringen att de fotografier och fingeravtryck som samlas in vid ansökan om nationell visering bör få föras in i Migrationsverkets register över fotografier och fingeravtryck. I andra lagstiftningsärenden har regeringen konstaterat att den rättsliga grunden för den personuppgiftsbehandling som får utföras enligt utlänningsdatalagen är fastställd i den nationella rätten på ett sådant sätt som krävs enligt EU:s dataskyddsförordning (se prop. 2017/18:254 s. 15 och 16 och prop. 2021/22:81 s. 52). Biometriska uppgifter anses vara en särskild kategori personuppgifter om de behandlas i syfte att entydigt identifiera en person och de omgärdas därför av särskilda, mer restriktiva bestämmelser för behandlingen (jfr artiklarna 4.14 och 9.1 i dataskyddsförordningen). Behandlingen av aktuellt slag av personuppgifter begränsas vidare i dataskyddslagen (jfr 3 kap. 3 §, se även avsnitt 5.1). I andra lagstiftningsärenden har regeringen gjort bedömningen att personuppgiftsbehandlingen enligt 15 § utlänningsdatalagen är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse och att förutsättningarna även i övrigt för att tillämpa undantaget i artikel 9.2 g är uppfyllda (se om den bedömningen prop. 2017/18:254 s. 35 och prop. 2021/22:81 s. 52; jfr även prop. 2020/21:159 s. 22). Regeringen gör, i likhet med promemorian, samma bedömning för den nu aktuella personuppgiftsbehandlingen. Ett tillägg bör därför göras i 15 § första stycket utlänningsdatalagen med innebörden att Migrationsverket får föra separata register över de fingeravtryck och fotografier som tas i samband med en ansökan om nationell visering. Som huvudregel gäller att en uppgift ska gallras tio år efter att uppgiften registrerades (3 § utlänningsdataförordningen). Även med beaktande av denna lagringstid menar regeringen att förslagen är proportionerliga. Uppgifterna ska få användas även vid utredning om viss allvarlig brottslighet Den 26 februari 2025 antog riksdagen förslag som bl.a. innebär att det görs en ändring i 15 § andra stycket utlänningsdatalagen (se prop. 2024/25:37, bet. 2024/25:JuU18, rskr. 2024/25:147). Lagändringen träder i kraft den 1 juli 2025 (se SFS 2025:132). Ändringen innebär att uppgifter om fingeravtryck eller fotografier i Migrationsverkets register även ska få användas om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i registren inom ramen för en förundersökning enligt nya bestämmelser som införs i ett nytt kapitel i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. En sådan jämförelse får endast göras vid förundersökning om viss allvarlig brottslighet och med uppgifter som finns i registren om personer som har fyllt 15 år. Vidare krävs att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen. I förarbetena till ändringen gör regeringen bedömningen att biometriska jämförelser i Migrationsverkets register på ett väsentligt sätt skulle öka polisens och andra brottsbekämpande myndigheters förutsättningar att identifiera den som har begått ett brott i de fall det finns anledning att anta att den misstänkte förekommer i verkets register (se prop. 2024/25:37 s. 132). Regeringen anser att detta även gäller för fingeravtryck och fotografier som tas upp i ärenden om nationell visering, vilket också Polismyndigheten framhåller i sitt remissvar. Vidare bedömer regeringen att intresset av att kunna göra biometriska jämförelser med nu aktuella uppgifter vid allvarlig brottslighet väger tyngre än det intrång i den personliga integriteten som sådana jämförande sökningar innebär för den enskilde (jfr prop. 2024/25:37). I den bedömningen beaktar regeringen att sökningar för brottsbekämpande ändamål under vissa förutsättningar också får göras med uppgifter i bl.a. VIS-systemet och att brottsbekämpande myndigheter i vissa fall även kommer kunna få tillgång till uppgifter i andra EU-gemensamma informationssystem inom ramen för den kommande interoperabiliteten (jfr prop. 2024/25:37 s. 133–135). De aktuella biometriska uppgifterna bör därför vid lagring i Migrationsverkets register få användas även för detta ändamål. Fotografering och upptagande av fingeravtryck vid gränskontroll Regeringens förslag: Vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 bb i gränskodexen ska en utlänning vara skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artiklarna 22g och 22i i VIS-förordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck ska inte gälla om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i i gränskodexen ska en utlänning vara skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen. Åldersgränsen för när utlänningen inte är skyldig att vid en sådan kontroll låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen ska sänkas från tolv till sex år. Det fotografi som tagits upp vid en gränskontroll för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen ska omedelbart förstöras när sökningen har genomförts. Regeringens bedömning: Ändringarna i gränskodexen om särskilda regler för kontroll av underåriga kräver inte några författningsändringar. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian görs bedömningen att det inte framkommit något klart behov för gränskontrollerande myndigheter att ta upp biometriska uppgifter för att söka i VIS-systemet för identifiering i enlighet med artikel 22i i VIS-förordningen. I promemorian lämnas inte något förslag om att en utlänning ska vara skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll även i enlighet med artikel 22i i VIS-förordningen vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 bb i gränskodexen. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen eller bedömningen. Barnombudsmannen anser att resonemangen kring åldersgränser framstår som något svårförståeliga. Vidare vill Barnombudsmannen understryka att det måste ses som nödvändigt att personal som upptar biometriska uppgifter från barn utbildas och att personalen noga säkerställer att barnet får ordentlig information. Göteborgs tingsrätt anser att det kan finnas anledning att överväga mer könsneutrala lydelser än ”honom eller henne” respektive ”hans eller hennes” i de föreslagna bestämmelserna. Skälen för regeringens förslag och bedömning Vid en gränskontroll ska sökningar i VIS-systemet göras Vid en gränskontroll ska de gränskontrollerande myndigheterna söka i VIS-systemet för att kontrollera resenärers identitet och giltigheten av de eventuella tillstånd som resenärerna har för inresa. Dessa myndigheter ska ges åtkomst till VIS-systemet för sådana sökningar. Detta följer av bestämmelser i gränskodexen, in- och utreseförordningen och VIS-förordningen. Enligt gällande ordning ska sådana kontroller göras av viseringsinnehavare, dvs. innehavare av Schengenviseringar. Förfarandet regleras i artikel 8.3 b och 8.3 i i gränskodexen, artikel 23.2 och 23.4 i in- och utreseförordningen samt artiklarna 18 och 20 i VIS-förordningen och beskrivs utförligt i promemorian. Bestämmelserna innebär bl.a. att den gränskontrollerande myndigheten – för att kunna verifiera tredjelandsmedborgarens identitet och tillstånd samt om villkoren för inresa enligt gränskodexen är uppfyllda – ska kunna söka i VIS-systemet, bl.a. med hjälp av personens fingeravtryck. Sökningarna i VIS-systemet kan i vissa fall ske direkt från in- och utresesystemet. Om verifieringen av identiteten eller tillståndet inte lyckas, eller om det råder oklarhet om identiteten eller om tillståndets eller resehandlingens äkthet, kan sökning göras för identifiering. Detta innebär att gränsmyndigheterna får söka i VIS-systemet med en persons fingeravtryck för att identifiera personer som tidigare kan ha registrerats i systemet eller som inte uppfyller, eller inte längre uppfyller, villkoren för inresa, vistelse eller bosättning. Om sökningen visar att det finns uppgifter om personen i VIS-systemet ska åtkomst ges till vissa särskilt angivna uppgifter i ansökningsakten och länkade ansökningsakter. Genom ändringsförordningen görs ändringar i artiklarna 18 och 20 i VIS-förordningen. I huvudsak innebär ändringarna att ansiktsbild kan användas för att söka i VIS-systemet vid såväl verifiering som identifiering. Vid identifiering får dock ansiktsbilden inte vara det enda sökkriteriet (artikel 1.21 och 1.24 i ändringsförordningen). En av de större nyheterna i den reviderade VIS-förordningen är att uppgifter om nationella viseringar och uppehållstillstånd ska läggas in i VIS-systemet (se avsnitt 6.3 och 6.4). Enligt bestämmelser som införs i gränskodexen och i VIS-förordningen genom ändringsförordningen, ska kontroller i form av verifiering och identifiering även göras av innehavare av sådana tillstånd (artikel 8.3 bb i gränskodexen som införs genom artikel 3.1 i ändringsförordningen och artiklarna 22g och 22i i VIS-förordningen som införs genom artikel 1.26 i ändringsförordningen). Bestämmelserna i VIS-förordningen motsvarar i tillämpliga delar i huvudsak vad som gäller för verifiering och identifiering av innehavare av Schengenviseringar enligt artiklarna 18 och 20 i samma förordning. Det behövs kompletterande bestämmelser om skyldigheten att lämna biometriska uppgifter för verifiering vid gränskontroll I Sverige är det Polismyndigheten, Tullverket, Kustbevakningen och Migrationsverket som är gränskontrollerande myndigheter (9 kap. 1 § UtlL). Enligt artikel 18 i VIS-förordningen får gränsmyndigheterna söka med en persons fingeravtryck för att verifiera bl.a. identiteten hos en innehavare av en Schengenvisering. Enligt de ändringar som enligt ändringsförordningen görs i artikeln får verifiering även ske med hjälp av ansiktsbild. Sökningarna som artikeln reglerar förutsätter alltså såväl att fingeravtryck tas upp från den som ska kontrolleras som att denne fotograferas. Det infördes en ny lydelse av artikel 18 i VIS-förordningen genom in- och utreseförordningen. Vidare infördes nya villkor för inresa för tredjelandsmedborgare i artikel 6.1 f i gränskodexen. De innebär bl.a. att tredjelandsmedborgare ska lämna biometriska uppgifter för utförandet av in- och utresekontroller. Detta gäller även för kontroll i enlighet med artikel 18 i VIS-förordningen, i tillämpliga fall (artikel 6.1 f ii). Det finns alltså en skyldighet enligt en direkt tillämplig bestämmelse i gränskodexen att både låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck för att sökningar i enlighet med artikel 18 i VIS-förordningen ska kunna göras vid en gränskontroll (prop. 2021/22:81 s. 41). Eftersom den aktuella bestämmelsen i gränskodexen ger stöd för att även fotografera personer anser regeringen, i likhet med promemorian, att det inte behövs några författningsändringar med anledning av att ansiktsbild får användas för verifiering enligt artikel 18 i VIS-förordningen. Nästa fråga är om det bör införas en skyldighet att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck för kontroll enligt artikel 22g i VIS-förordningen. Enligt artikeln ska de gränskontrollerande myndigheterna ha åtkomst för verifiering av nationella viseringar och uppehållstillstånd samt identiteten på innehavare av sådana tillstånd. Kontrollen motsvarar den som gäller för Schengenviseringar enligt artikel 18. Även i det här fallet förutsätter sökningarna att fingeravtryck tas upp från den som ska kontrolleras och att denne fotograferas. Genom ändringsförordningen införs en artikel 8.3 bb i gränskodexen (artikel 3.1 a i ändringsförordningen). Enligt bestämmelsen ska myndigheterna i samband med en noggrann gränskontroll söka i VIS-systemet enligt artikel 22g i VIS-förordningen. Sökningen ska göras för att verifiera att en tredjelandsmedborgares visering eller uppehållstillstånd är äkta och giltig samt verifiera tredjelandsmedborgarens identitet. Om verifieringen av innehavaren av nationella viseringen eller uppehållstillståndet inte lyckas, eller om det råder tvivel om innehavarens identitet eller äktheten för uppvisade handlingar, ska bemyndigad personal vid gränskontrollerande myndigheter ha åtkomst till VIS-uppgifter för identifiering i enlighet med artikel 22i i VIS-förordningen (artikel 22g.4 i VIS-förordningen). Som konstateras i promemorian innehåller bestämmelsen i artikel 8.3 bb i gränskodexen inte någon uttrycklig föreskrift som tar sikte på lämnande av biometriska uppgifter. Den tar, liksom artikel 22g i VIS-förordningen, snarare sikte på myndigheternas åtkomst för att söka i VIS-systemet. Det finns inte heller någon koppling mellan de nu nämnda bestämmelserna och den uttryckliga föreskrift att lämna biometriska uppgifter som föreskrivs i artikel 6.1 f i gränskodexen. Regeringen bedömer därför att det finns behov av en kompletterande bestämmelse om när en tredjelandsmedborgare är skyldig att lämna biometriska uppgifter för kontroll mot VIS-systemet enligt artikel 8.3 bb i gränskodexen och artikel 22g i VIS-förordningen. En sådan bestämmelse bedöms inte medföra mer långtgående inskränkningar i den kroppsliga och personliga integriteten än vad som är nödvändigt och proportionerligt med hänsyn till ändamålen med VIS, bl.a. att underlätta gränskontrollerna och kampen mot identitetsbedrägerier (se skäl 2 i ändringsförordningen). Gällande skyldigheten att låta sig fotograferas för att uppgift om ansiktsbild ska kunna användas bör, som anges i avsnitt 6.4, uttrycket fotografi användas, i stället för det i förordningen förekommande uttrycket ansiktsbild. Såvitt avser den synpunkt som framförs av Göteborgs tingsrätt att begreppen ”honom eller henne” respektive ”hans eller hennes” bör bytas ut mot mer könsneutrala lydelser, gör regeringen samma bedömning som i avsnitt 6.4. Samma begrepp bör alltså användas i nu aktuell bestämmelse som i andra bestämmelser i utlänningslagen och överväganden om det rent generellt bör införas mer könsneutrala lydelser i utlänningslagen ryms inte inom ramen för detta lagstiftningsärende. Det bör sammanfattningsvis införas en bestämmelse i 9 kap. UtlL som innebär att en utlänning ska vara skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 22g i VIS-förordningen vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 bb i gränskodexen. Hänvisningen ger lagbestämmelsen materiellt innehåll. Som anges i promemorian bör skyldigheten att lämna fingeravtryck för kontroll mot VIS-systemet endast gälla i den utsträckning det finns ett behov av det. I vilken mån det finns ett behov av att ta upp fingeravtryck för kontroll beror på vilka uppgifter som systemet innehåller och som sökningen därmed kan ge träff mot. Om sökningen inte kan ge någon träff saknas behov av att ta upp fingeravtryck för kontroll (jfr prop. 2021/22:81 s. 39). Enligt artikel 22a.2 i VIS-förordningen får fingeravtryck som tagits upp vid en ansökan om nationell visering eller uppehållstillstånd inte föras in i VIS-systemet om de tagits upp från barn under sex år. Vid en gränskontroll, där verifiering ska ske av identiteten på innehavaren av ett sådant tillstånd och tillståndets äkthet m.m., finns det alltså inget behov av att ta fingeravtryck om utlänningen som ska kontrolleras är under sex år. Det bör därför införas en reglering som innebär att skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck inte gäller om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Det finns inte några motsvarande begränsningar när det gäller vilka ansiktsbilder som får registreras i VIS-systemet. Regeringen anser därför att det inte bör införas någon åldersgräns när det gäller skyldigheten för en utlänning att låta sig fotograferas. Det behövs kompletterande bestämmelser om skyldigheten att lämna biometriska uppgifter för identifiering vid gränskontroll Som redogjorts för är det vid en in- och utresekontroll av tredjelandsmedborgare som innehar en Schengenvisering möjligt för de gränskontrollerande myndigheterna att söka i VIS-systemet för att identifiera personer som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa till, vistelse i eller bosättning på medlemsstaternas territorium, i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen (artikel 8.3 i i gränskodexen samt artiklarna 18.8 och 19a.6 i VIS-förordningen). En skyldighet att lämna fingeravtryck i det här syftet har föreskrivits i 9 kap. 8 d § UtlL. Vid införandet av bestämmelsen anfördes att det som föreskrivs i gränskodexen inte kan anses utgöra ett tillräckligt stöd för tagande av fingeravtryck. Det ansågs därför krävas ytterligare precisering i lag (prop. 2014/15:32 s. 25–28). De ändringar som görs i artikel 20 i VIS-förordningen genom ändringsförordningen innebär att åtkomst även ska ges för sökning i systemet med ansiktsbild. Det saknas dock en skyldighet i 9 kap. 8 d § UtlL för utlänningen att låta sig fotograferas för kontrollen enligt artikel 20. Som anges i promemorian bör det därför införas en skyldighet i 9 kap. 8 d § UtlL för en utlänning att vid en kontroll enligt artikel 8.3 i i gränskodexen låta sig fotograferas för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen. Enligt artikel 22i i VIS-förordningen, som införs genom artikel 1.26 i ändringsförordningen, finns en motsvarande möjlighet som i artikel 20 att söka i VIS-systemet för identifiering, med den skillnaden att vid träff får myndigheten åtkomst till uppgifter om ärenden om nationella viseringar och uppehållstillstånd. På samma sätt som enligt artikel 20 får sökning ske med en persons fingeravtryck för att identifiera personer som tidigare kan ha registrerats i VIS-systemet eller som inte uppfyller, eller inte längre uppfyller, villkoren för inresa och vistelse eller bosättning. Om fingeravtrycken inte kan användas eller om sökningen på fingeravtrycken inte lyckas får sökning göras med uppgifter såsom namn och uppgifter om resehandlingen samt ansiktsbild. Inte heller vid identifiering enligt den här artikeln får ansiktsbilden vara det enda sökkriteriet (artikel 22i.1). Om sökningen visar att det finns uppgifter om personen registrerade i VIS-systemet ska åtkomst ges till vissa uppgifter i ansökningsakten och länkade ansökningsakter, men som i det här fallet omfattar uppgifter om nationella viseringar och uppehållstillstånd (artikel 22i.2). Om personen innehar en nationell visering eller ett uppehållstillstånd ska i första hand verifiering ske enligt artiklarna 22g och 22h (artikel 22i.3). I promemorian görs antagandet att avsaknaden av en bestämmelse i gränskodexen som anger att gränskontrollerande myndigheter vid gränskontroll ska eller får söka i VIS-systemet för identifiering i enlighet med artikel 22i i VIS-förordningen innebär att det inte finns något klart behov för myndigheterna att ta upp biometriska uppgifter för det ändamålet. Enligt artikel 22g.4 i VIS-förordningen förutsätts dock sådana sökningar göras i vissa situationer. Det gäller bl.a. när verifieringen av innehavaren av den nationella viseringen eller uppehållstillståndet inte lyckas eller då det råder tvivel om innehavarens identitet. Det saknas visserligen en bestämmelse i gränskodexen som hänvisar till artikel 22i i VIS-förordningen. Artikel 8.3 bb i gränskodexen hänvisar dock till artikel 22g som i sin tur hänvisar till artikel 22i. Till skillnad från vad som antas i promemorian anser regeringen att behöriga myndigheter bör kunna göra sökningar i VIS-systemet i identifieringssyfte enligt artikel 22i när förutsättningarna för detta är uppfyllda enligt EU-rätten. För att sådana sökningar ska kunna genomföras bör det i 9 kap. 8 d § UtlL även införas en skyldighet för en utlänning att vid en kontroll enligt artikel 8.3 bb i gränskodexen låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 22i i VIS-förordningen. Regeringen bedömer att en sådan bestämmelse inte innebär mer långtgående inskränkningar i den kroppsliga och personliga integriteten än vad som är nödvändigt och proportionerligt med hänsyn till ändamålen med VIS, bl.a. att underlätta gränskontrollerna och kampen mot identitetsbedrägerier (se skäl 2 i ändringsförordningen). En annan fråga är vilken åldersgräns som ska gälla för skyldigheten att lämna fingeravtryck enligt 9 kap. 8 d § UtlL. Vid anpassningen av svensk rätt till in- och utreseförordningen har ändringar gjorts i 8 d § som ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer (SFS 2022:242). Ändringarna innebär, såvitt avser kontroll enligt artikel 20 i VIS-förordningen, att det införs en åldersgräns på tolv år för upptagande av fingeravtryck samt att fingeravtryck inte heller ska lämnas om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att göra det. Som angetts om åldersgränsen för verifiering enligt artikel 22g i VIS-förordningen beror behovet av att ta upp fingeravtryck för kontroll på vilka uppgifter som systemet innehåller och som sökningen därmed kan ge träff mot (jfr prop. 2021/22:81 s. 39). Enligt ändringar som görs i viseringskodexen och i VIS-förordningen genom ändringsförordningen ska fingeravtrycksuppgifter registreras i VIS-systemet från personer som ansökt om Schengenvisering från sex års ålder, och det finns en möjlighet för medlemsstaterna att registrera sådana uppgifter från personer som ansökt om nationell visering eller uppehållstillstånd från samma ålder (se avsnitt 6.2 och 6.4 samt artikel 13 i viseringskodexen som ändras genom artikel 2.2 c i ändringsförordningen samt artikel 22a.2 i VIS-förordningen). Enligt svensk rätt och unionsrätt ska fingeravtryck tas från sex års ålder i ärenden om uppehållstillstånd när skyddsskäl inte åberopas (9 kap. 8 a § UtlL och artikel 4b i rådets förordning (EG) nr 1030/2002). I ärenden om nationell visering regleras frågan om åldersgräns för upptagning nationellt. Enligt förslag som lämnas i den här propositionen ska åldersgränsen enligt svensk rätt vara sex år även i sådana ärenden (se avsnitt 6.4). Eftersom VIS-systemet kommer att innehålla uppgifter om fingeravtryck som tagits upp från personer från sex års ålder finns det skäl att ändra den åldersgräns som stadgas i 9 kap. 8 d § andra stycket UtlL (i dess lydelse enligt SFS 2022:242). Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen bör inte gälla om utlänningen är under sex år i stället för under tolv år. Samma åldersgräns ska gälla i fråga om skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 22i i VIS-förordningen. Det finns inte några motsvarande begränsningar när det gäller vilka ansiktsbilder som får registreras i systemet. Regeringen anser därför att det inte bör införas någon åldersgräns när det gäller skyldigheten för en utlänning att låta sig fotograferas. I promemorian anges att åldersgränsen för skyldigheten att lämna fingeravtryck för kontroll mot in- och utreseförordningen, som också stadgas i 9 kap. 8 d § UtlL, inte ska ändras utan fortsatt vara tolv år. Barnombudsmannen anser att det framstår som något svårförståeligt att det bedöms finnas skäl att sänka åldersgränsen från tolv år till sex år på ett område men inte på ett annat. Behovet av att ta upp fingeravtryck för kontroll beror på vilka uppgifter som systemet innehåller och som sökningen därmed kan ge träff på. Vilka uppgifter som systemet ska innehålla regleras i sin tur av EU-rätten och bestäms således inte av medlemsstaterna själva. Av in- och utreseförordningen följer att barn under tolv år är undantagna från kravet på att lämna fingeravtryck vid skapandet av en personakt i in- och utresesystemet. Vid en in- eller utresekontroll finns det alltså inget behov av att ta fingeravtryck från barn under tolv år för en kontroll mot in- och utresesystemet eftersom en sådan sökning inte kan ge en träff (jfr prop. 2021/22:81 s. 39). Regeringen delar därför promemorians slutsats i denna del. Efterföljande behandling av biometriska uppgifter som tas vid en gränskontroll för sökningar i VIS-systemet För de biometriska uppgifter som tas vid en gränskontroll finns det ett befintligt dataskyddsrättsligt regelverk som skulle reglera hur dessa uppgifter får behandlas efter genomförda sökningar, om det inte införs några särskilda bestämmelser. Det befintliga regelverk som det skulle handla om är främst antingen reglerna i EU:s dataskyddsförordning och utlänningsdatalagen eller Tullverkets och Kustbevakningens registerlagar. Utrymmet för att lagra biometriska uppgifter i enlighet med dessa regler får bedömas som begränsat. I många fall innebär regelverket att uppgifterna måste förstöras efter att sökningen har genomförts. Den begränsade möjlighet till fortsatt behandling som det dataskyddsrättsliga regelverket i vissa fall kan ge utrymme för – om det är absolut nödvändigt för syftet med behandlingen och för särskilt angivna ändamål – bedöms vara proportionell i förhållande till det behov av fortsatt behandling som kan finnas och skyddet för den personliga integriteten. Frågan är då om det finns något annat skäl för att införa kompletterande nationella regler. Ett skäl för att införa kompletterande bestämmelser kan vara vikten av enhetlighet och överskådlighet i regelverket (se t.ex. prop. 2021/22:81 s. 27). Det finns flera bestämmelser i 9 kap. UtlL om efterföljande behandling som anger att biometriska uppgifter ska förstöras omedelbart efter genomförd kontroll (se t.ex. 9 kap. 8 b, 8 c och 8 f §§). I fråga om regleringen av efterföljande behandling inom EU:s dataskyddsförordnings tillämpningsområde är det visserligen tillåtet att återge bestämmelser i EU-förordningar om det är nödvändigt för att den nationella regleringen ska bli begriplig och sammanhållen. Under senare tid har det antagits allt fler unionsrättsliga rättsakter som direkt eller indirekt innebär att enskilda behöver lämna biometriska uppgifter i olika sammanhang. Detta är en utveckling som kan antas fortsätta, bl.a. med hänsyn till de möjligheter som utvecklingen av ny teknik innebär. När det tillkommer bestämmelser om upptagning av biometriska uppgifter kan det också medföra att nya bestämmelser om förstörande av uppgifter införs. Att även fortsättningsvis reglera den efterföljande behandlingen i svensk rätt, trots att det redan finns reglering på EU-nivå, kan på sikt riskera att leda till ett komplext och svåröverskådligt regelverk snarare än att skapa enhetlighet och tydlighet. Huvudregeln är dessutom att bestämmelser i EU-förordningar inte ska återges i nationell rätt. De bestämmelser i utlänningslagen som uttryckligen reglerar att uppgifter ska förstöras efter att en kontroll har genomförts har dessutom i huvudsak genomförts i tiden innan dataskyddsförordningen började tillämpas. Det finns mot denna bakgrund inte skäl att regelmässigt införa bestämmelser om efterföljande behandling när nya bestämmelser om upptagning av biometriska uppgifter införs. I linje med dessa överväganden infördes i lagstiftningsärendet om anpassningar till in- och utresesystemet bestämmelser om upptagning av biometriska uppgifter i 9 kap. 8 d § första stycket – för kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen – och 9 kap. 8 i § UtlL, utan någon särskild reglering om efterföljande behandling (se även prop. 2021/22:81 s. 45–50 och Ds 2022:21, Anpassningar av svensk rätt till EU:s förordningar om interoperabilitet, s. 142–147). Efter synpunkter från Lagrådet valde regeringen dock att inte föreslå att ta bort bestämmelsen om att de fingeravtryck som tas upp enligt 9 kap. 8 d § första stycket UtlL – för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen – ska förstöras efter kontrollen (prop. 2021/22:81 s. 49 och 50). Det finns alltså en nationell bestämmelse om hur fingeravtrycken ska behandlas efter genomförd kontroll i enlighet med artikel 20. I promemorian konstateras att om det inte införs en motsvarande bestämmelse för de fotografier som enligt nu aktuella förslag också ska tas för samma kontroll skulle rättsläget framstå som otydligt och riskera att leda till frågor hos rättstillämparen. Regeringen bedömer att det därför bör införas en bestämmelse om att dessa fotografier ska förstöras efter att kontrollen har genomförts. När det gäller den bestämmelse som föreslås ovan i detta avsnitt om att en utlänning ska vara skyldig att lämna biometriska uppgifter för kontroll i enlighet med artiklarna 22g och 22i anser regeringen att inte finns skäl att införa särskilda bestämmelser om den efterföljande behandlingen. I linje med de överväganden som redovisas ovan i detta avsnitt kommer sådana uppgifter att omfattas av det befintliga dataskyddsregelverket som i många fall innebär att uppgifterna måste förstöras efter att sökningen har genomförts. Vissa särskilda bestämmelser för kontroll av underåriga Enligt artikel 20 i gränskodexen ska de särskilda bestämmelser som anges i bilaga VII till den förordningen tillämpas vid kontroller av vissa personkategorier, bl.a. underåriga. Genom artikel 3.2 i ändringsförordningen görs ändringar i bilaga VII såvitt avser underåriga. Ändringarna innebär bl.a. att gränskontrolltjänstemän som verifierar barns biometriska kännetecken eller använder dem för identifiering ska ha utbildats särskilt för att göra det på ett barnvänligt och barnanpassat sätt. Om barnet reser med en förälder eller förmyndare ska denne följa med barnet när biometriska kännetecken verifieras eller används för identifiering. Om det krävs ska även infrastrukturen för användning av biometrin anpassas. Barnombudsmannen vill understryka att det måste ses som nödvändigt att personal som upptar biometriska uppgifter från barn utbildas och att personalen noga säkerställer att barnet får ordentlig information om vad som ska ske och varför samt att detta görs på ett lättbegripligt sätt, anpassat efter barnets ålder och mognad och på ett språk som barnet behärskar. Bestämmelserna i gränskodexen är direkt tillämpliga och tydliga. Regeringen bedömer därför att det inte krävs några författningsändringar med anledning av ändringarna i den förordningen. Det ankommer på berörda myndigheter att säkerställa att den personal som tar upp eller använder biometriska uppgifter från barn har den utbildning som krävs och att infrastrukturen vid gränsövergångsställena är anpassade i enlighet med bestämmelserna i gränskodexen. Fotografering och upptagande av fingeravtryck vid inre utlänningskontroll Regeringens förslag: En utlänning ska vid en inre utlänningskontroll vara skyldig att låta en polisman, eller en tjänsteman vid Kustbevakningen eller Migrationsverket, fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artiklarna 19, 20, 22h och 22i i VIS-förordningen. Skyldigheten att lämna fingeravtryck ska inte gälla om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Det fotografi och de fingeravtryck som har tagits vid en inre utlänningskontroll för sökning i VIS-systemet ska omedelbart förstöras när kontrollen har genomförts om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. De biometriska uppgifter som tagits för detta syfte och som inte ska förstöras ska få lagras i Migrationsverkets register över fotografier och fingeravtryck. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna antingen tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Polismyndigheten är positiv till förslaget att de biometriska uppgifter som tas upp vid en inre utlänningskontroll ska få lagras i Migrationsverkets register och bedömer att det kan ge positiva effekter på myndighetens brottsbekämpande arbete. Skälen för regeringens förslag Vid inre utlänningskontroller ska sökningar kunna göras i VIS Som framgår ovan i avsnitt 5.2 ska myndigheter som ansvarar för kontroller inom medlemsstaternas territorium av om villkoren för inresa, vistelse eller bosättning är uppfyllda ha åtkomst till VIS-systemet för att ta del av uppgifter i systemet. I samma avsnitt görs bedömningen att detta omfattar de myndigheter som ansvarar för inre utlänningskontroller enligt 9 kap. 9 och 10 §§ UtlL, dvs. Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Migrationsverket och Kustbevakningen. Med inre utlänningskontroller avses olika kontroller av en utlänning som finns inne i landet, i syfte att kontrollera utlänningens rätt att vistas här. Åtkomst till uppgifter i VIS-systemet för verifiering vid inre utlänningskontroll De behöriga myndigheter som ansvarar för kontrollen inom medlemsstaterna av om villkoren för inresa till, vistelse eller bosättning på medlemsstaternas territorium är uppfyllda har möjlighet att söka i VIS-systemet för kontroll av innehavare av Schengenviseringars identitet, viseringens äkthet och om villkoren för inresa, vistelse eller bosättning är uppfyllda. Förfarandet regleras i artikel 19 i VIS-förordningen. Artikelns bestämmelser innebär bl.a. att sökning får göras på viseringsmärkets nummer i kombination med verifiering av viseringsinnehavarens fingeravtryck eller viseringsmärkets nummer. Om viseringsinnehavarens fingeravtryck inte kan användas ska sökningen göras med bara viseringsmärkets nummer (artikel 19.1 i VIS-förordningen i sin lydelse före ändringsförordningen). Om sökningen visar att det finns uppgifter om viseringsinnehavaren i VIS-systemet ska åtkomst ges till vissa uppgifter i ansökningsakten och länkade ansökningsakter. Om verifieringen inte lyckas eller om det råder oklarhet om innehavarens identitet eller viseringens eller resehandlingens äkthet ska åtkomst ges för identifiering till de uppgifter som anges i artikel 20.1 och 20.2. Genom ändringsförordningen görs mindre ändringar i artikel 19. Ändringarna innebär att ansiktsbild får användas för verifiering, i stället för viseringsmärkets nummer, om fingeravtryck inte kan användas (artikel 19.1 i VIS-förordningen som ändras genom artikel 1.22 i ändringsförordningen). Genom ändringsförordningen införs också en ny artikel, artikel 22h, i VIS-förordningen. Artikeln reglerar en motsvarande möjlighet att söka i VIS-systemet för verifiering av innehavare av nationella viseringar och uppehållstillstånds identitet, sådana tillstånds äkthet och giltighet samt att villkoren för inresa, vistelse eller bosättning är uppfyllda. Det införs även möjlighet att gå vidare och få åtkomst till uppgifter för identifiering i enlighet med artikel 22i.1 och 22i.2 (artikel 1.26 i ändringsförordningen). Åtkomst till uppgifter i VIS-systemet för identifiering vid inre utlänningskontroll Liksom de gränskontrollerande myndigheterna har de myndigheter som ansvarar för kontroll inom medlemsstaternas territorium möjlighet att använda VIS-systemet för identifiering enligt artikel 20 i VIS-förordningen i sin lydelse före ändringsförordningen. Vid en träff enligt artikel 20 får myndigheten åtkomst till uppgifter om ärenden om Schengenviseringar. Som anges ovan i avsnittet om identifiering vid gränskontroll (avsnitt 6.5) görs genom ändringsförordningen vissa ändringar i artikel 20. Den centrala ändringen är att ansiktsbild får användas för sökning om sökningen med fingeravtryck inte lyckas eller om fingeravtryck inte kan användas. Ansiktsbilden får dock inte vara det enda sökkriteriet (artikel 20.1 som ändras genom artikel 1.24 i ändringsförordningen). I samma avsnitt anges även att genom ändringsförordningen införs artikel 22i. Artikel 22i innebär att det införs en motsvarande möjlighet som i artikel 20 att söka i VIS-systemet för identifiering, med den skillnaden att vid träff får myndigheten åtkomst till uppgifter om ärenden om uppehållstillstånd och viseringar för längre vistelse (se avsnitt 6.5). Det behövs kompletterande bestämmelser om skyldigheten att lämna biometriska uppgifter vid inre utlänningskontroll Åtkomst till VIS-systemet för kontroller inom medlemsstaternas territorium aktualiserar frågor om lämnande av biometriska uppgifter vid inre utlänningskontroller. I Sverige är det Polismyndigheten, Migrationsverket och Kustbevakningen som är behöriga att utföra sådana kontroller. Även en polisman vid Säkerhetspolisen får utföra en sådan kontroll. Liksom vid användning av VIS-systemet för gränskontroll förutsätter verifiering enligt artiklarna 19 och 22h samt identifiering enligt artiklarna 20 och 22i att utlänningen låter sig fotograferas och lämnar fingeravtryck. Artiklarna 19, 20, 22h och 22i innehåller inte någon uttrycklig föreskrift som tar sikte på lämnande av biometriska uppgifter. Det finns inte heller någon annan bestämmelse som reglerar lämnande av biometriska uppgifter vid inre utlänningskontroller för kontroll mot VIS-systemet. Möjligheten att söka i VIS-systemet vid inre utlänningskontroll enligt artikel 19 har funnits sedan VIS-förordningen började tillämpas. Vid anpassningen av svensk rätt till förordningens ursprungliga lydelse bedömdes det inte krävas några författningsändringar med anledning av bestämmelserna i artikel 19 (Ds 2009:5 s. 49–51). Sedan VIS-förordningen infördes har det dock antagits ett nytt dataskyddsregelverk inom EU (för närmare beskrivning av detta se avsnitt 7.1). Vidare har det, vilket beskrivs närmare i avsnitt 6.1, på senare tid antagits ett antal EU-förordningar på det migrationsrättsliga området som innebär att enskilda ska lämna biometriska uppgifter i olika sammanhang. Som närmare utvecklas i det kapitlet har lagstiftaren ansett att det saknas behov av kompletterande bestämmelser i svensk rätt för vissa av dessa medan det för andra har bedömts att det krävs kompletterande bestämmelser. Som skäl för att införa nationella bestämmelser har det framhållits bl.a. att bestämmelserna i EU-förordningarna har varit alltför allmänt utformade och inte utgjort tillräckligt stöd för att det ska finnas en skyldighet att ta de biometriska uppgifterna, men även att det har behövts för att skapa tydlighet och enhetlighet i regelverket. In- och utreseförordningen innehåller också bestämmelser om användande av biometriska uppgifter för verifiering och identifiering vid inre utlänningskontroller – som förutsätter att den kontrollerade låter sig fotograferas och lämnar fingeravtryck (artiklarna 26 och 27). I lagstiftningsärendet om anpassning av svensk rätt till in- och utreseförordningen bedömde regeringen att det fanns ett behov av kompletterande bestämmelser som klargör när en tredjelandsmedborgare är skyldig att lämna biometriska uppgifter vid inre utlänningskontroll för att kontroller enligt artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen ska kunna genomföras (prop. 2021/22:81 s. 39). En sådan kompletterande bestämmelse infördes i 9 kap. 8 h § UtlL (SFS 2022:242, som ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer). De nu nämnda artiklarna i in- och utreseförordningen samt artiklarna 19, 20, 22h och 22i i VIS-förordningen reglerar samtliga en möjlighet att använda biometriska uppgifter för att kontrollera personers identitet mot uppgifter i EU-gemensamma informationssystem vid inre utlänningskontroller. Vidare förutsätter de att personen som kontrolleras låter sig fotograferas och lämnar fingeravtryck. En kontroll enligt artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen innebär i vissa fall att en sökning även ska göras mot VIS-systemet enligt artiklarna 19 och 20 i VIS-förordningen. Om det saknas en nationell bestämmelse som ger stöd för att fotografera personer och ta upp fingeravtryck vid inre utlänningskontroll för kontroll mot VIS-systemet – trots att en sådan skyldighet finns vid en inre utlänningskontroll för kontroll mot in- och utresesystemet – riskerar regelverket att bli otydligt och det kan väcka frågor hos rättstillämparen. För att regelverket ska bli så enhetligt och tydligt som möjligt bör det införas en kompletterande bestämmelse som anger att en utlänning är skyldig att låta en polisman, eller en tjänsteman vid Kustbevakningen eller Migrationsverket, fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck vid inre utlänningskontroll för kontroll i enlighet med artiklarna 19, 20, 22h och 22i i VIS-förordningen. Bestämmelsen bör placeras i den nya paragrafen 9 kap. 8 h § UtlL. Regeringen bedömer att bestämmelsen inte innebär mer långtgående inskränkningar i den kroppsliga och personliga integriteten än vad som är nödvändigt och proportionerligt med hänsyn till ändamålen med VIS, bl.a. att underlätta kontroller inom medlemsstaternas territorium och kampen mot identitetsbedrägerier (se skäl 2 i ändringsförordningen). Regeringen har ovan i avsnitt 6.4 bedömt att när det gäller ärenden om nationell visering bör fingeravtryck tas även när utlänningen är ett barn, bl.a. i syfte att möjliggöra för svenska myndigheter att identifiera barn som har farit eller riskerar att fara illa. De skäl som redogörs för där gör sig även gällande vid en inre utlänningskontroll. VIS-systemet kommer inte att innehålla fingeravtryck från barn under sex år som sökningar i enlighet med VIS-förordningen kan ge träff mot (se avsnitt 6.4 och 6.5). Det bör därför införas en bestämmelse om att skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck vid en inre utlänningskontroll för kontroll i enlighet med artiklarna 19, 20, 22h och 22i i VIS-förordningen inte gäller om utlänningen är under sex år. Skyldigheten bör inte heller gälla om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Eftersom det inte finns några motsvarande begränsningar när det gäller vilka ansiktsbilder som får registreras i VIS-systemet anser regeringen att det inte bör införas någon åldersgräns när det gäller skyldigheten för en utlänning att låta sig fotograferas. Efterföljande behandling av biometriska uppgifter som tagits vid en inre utlänningskontroll för kontroll mot uppgifter i VIS-systemet Det finns inga bestämmelser i VIS-förordningen om hur de biometriska uppgifter som tas för att genomföra en sökning i VIS-systemet ska hanteras efter det att sökningen har genomförts. Det finns dock ett allmänt dataskyddsrättsligt regelverk som gäller för sådan efterföljande behandling. Frågan är om bestämmelsen som föreslås i detta avsnitt ändå bör kompletteras med en bestämmelse om efterföljande behandling av de biometriska uppgifterna. Om det vid kontrollen framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige, saknas det skäl att spara de biometriska uppgifter som har tagits. I sådana fall bör uppgifterna inte få sparas utan i stället förstöras, inte minst med hänsyn till integritetsaspekter. Samtidigt bedöms det vara motiverat att spara uppgifterna om det visar sig att personen inte har rätt att vistas i Sverige. En sådan ordning kan inte åstadkommas genom att falla tillbaka på den allmänna dataskyddsrättsliga regleringen, eftersom den inte innehåller någon sådan regel. Regeringen anser, i likhet med promemorian, att detta talar för att det i fråga om inre utlänningskontroll är motiverat med en särskild regel om förstörande. Vidare har i utlänningslagen nyligen införts två olika bestämmelser om skyldighet för en utlänning att lämna fingeravtryck och låta sig fotograferas vid en inre utlänningskontroll. I båda bestämmelserna anges att det fotografi och de fingeravtryck som har tagits omedelbart ska förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige (9 kap. 8 och 8 h §§ UtlL, varav den senare träder i kraft den dag som regeringen bestämmer). Det bör undvikas att det i två paragrafer om inre utlänningskontroll finns bestämmelser om efterföljande behandling av personuppgifter medan sådana bestämmelser saknas i en annan paragraf om inre utlänningskontroll (jfr prop. 2021/22:81 s. 51). Regeringen bedömer därför att det bör införas en bestämmelse som anger att de biometriska uppgifter som har tagits i nu aktuell situation omedelbart ska förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. 9 kap. 8 h § tredje stycket innehåller redan en sådan bestämmelse som hänvisar till uppgifter som har tagits upp enligt första stycket. Bestämmelsen om en skyldighet att lämna biometriska uppgifter vid en inre utlänningskontroll för kontroll mot VIS-systemet föreslås föras in i 8 h § första stycket UtlL. Med den föreslagna lydelsen av 8 h § UtlL krävs ingen ytterligare ändring av paragrafen i det här avseendet. Om det vid en inre utlänningskontroll i stället framkommer att utlänningen saknar rätt att vistas i landet är situationen annorlunda. Som anges i promemorian är möjligheten att spara och jämföra sådana biometriska uppgifter ett viktigt verktyg för att motverka att personer som inte har rätt att vistas i Sverige ändå fortsätter att uppehålla sig här, vilket är angeläget för upprätthållandet av den inre säkerheten. Det ligger också i linje med VIS-förordningens syften. Jämförelser av biometriska uppgifter är även avgörande för att kunna upptäcka personer som uppträder under olika identiteter. Enligt gällande ordning har Migrationsverket rätt att föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 § UtlL, som bl.a. gäller asylärenden eller när varken utlänningens identitet eller rätt att vistas i Sverige har kunnat klarläggas vid en inre utlänningskontroll (15 § utlänningsdatalagen). Detta kommer även att gälla biometriska uppgifter som tagits med stöd av 9 kap. 8 h § UtlL för kontroll enligt in- och utreseförordningen, när in- och utresesystemet sätts i drift (se även förslag i Ds 2022:21, s. 147). Förutom fingeravtryck och fotografier får registren innehålla uppgift om bl.a. namn och andra identitetsuppgifter (2 § utlänningsdataförordningen). För att det ska vara möjligt att spara de biometriska uppgifter som tas vid en inre utlänningskontroll för kontroll enligt artiklarna 19, 20, 22h och 22i i VIS-förordningen, i de fall utlänningen saknar rätt att vistas i Sverige, behöver uppgifterna i dessa fall kunna föras in i Migrationsverkets register över fotografier och fingeravtryck. Någon sådan möjlighet finns alltså inte enligt 15 § utlänningsdatalagen. Av samma skäl som redogörs för i avsnitt 6.4 om efterföljande behandling av biometriska uppgifter som tagits vid en ansökan om nationell visering anser regeringen att det är proportionerligt och ändamålsenligt att nu aktuella biometriska uppgifter som tagits vid en inre utlänningskontroll för kontroll i VIS-systemet kan sparas om kontrollen visar att utlänningen inte har rätt att vistas i landet. Regeringen har i andra lagstiftningsärenden konstaterat att den rättsliga grunden för den personuppgiftsbehandling som får utföras enligt utlänningsdatalagen är fastställd i den nationella rätten på ett sådant sätt som krävs enligt EU:s dataskyddsförordning (se prop. 2017/18:254 s. 15 och 16 och prop. 2021/22:81 s. 52). Biometriska uppgifter anses vara en särskild kategori personuppgifter om de behandlas i syfte att entydigt identifiera en person och de omgärdas därför av särskilda, mer restriktiva bestämmelser för behandlingen (jfr artiklarna 4.14 och 9.1 i dataskyddsförordningen). Behandlingen av aktuellt slag av personuppgifter begränsas vidare i dataskyddslagen (jfr 3 kap. 3 §, se även avsnitt 5.1). I andra lagstiftningsärenden har regeringen gjort bedömningen att personuppgiftsbehandlingen enligt 15 § utlänningsdatalagen är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse och att förutsättningarna även i övrigt för att tillämpa undantaget i artikel 9.2 g är uppfyllda (se om den bedömningen prop. 2017/18:254 s. 35 och prop. 2021/22:81 s. 52; jfr även prop. 2020/21:159 s. 22). I promemorian görs samma bedömning för den nu aktuella personuppgiftsbehandlingen. Regeringen delar den bedömning som görs i promemorian i denna fråga. Migrationsverket bör därför få föra separata register över de fingeravtryck och fotografier som tas vid en inre utlänningskontroll för att genomföra en sökning i VIS-systemet, och som inte ska förstöras omedelbart efter kontrollen. Det bör regleras i 15 § första stycket utlänningsdatalagen. Eftersom bestämmelsen om en skyldighet att lämna biometriska uppgifter vid en inre utlänningskontroll för kontroll mot VIS-systemet föreslås föras in i 8 h § första stycket UtlL, vartill 15 § första stycket utlänningsdatalagen enligt gällande lydelse redan hänvisar, krävs ingen ytterligare ändring av paragrafen i det här avseendet. I utlänningsdataförordningen finns bestämmelser om gallring av uppgifter i registret. Som huvudregel gäller att en uppgift ska gallras tio år efter att uppgiften registrerades (3 §). Även med beaktande av denna lagringstid menar regeringen att förslagen är proportionerliga. Av samma skäl som redogörs för i avsnitt 6.4 anser regeringen att det är proportionerligt att de nu aktuella biometriska uppgifterna vid lagring i Migrationsverkets register också ska få användas om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier vid utredning om viss allvarlig brottslighet i enlighet med den nyligen beslutade ändringen i 15 § första stycket utlänningsdatalagen (se SFS 2025:132, prop. 2024/25:37, bet. 2024/25:JuU18 och rskr. 2024/25:147). Övriga frågor om dataskydd och personuppgiftsansvar VIS-förordningens förhållande till dataskyddsregleringen Regeringens förslag: VIS-förordningen ska undantas från tillämpningsområdet för lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Regeringens bedömning: VIS-förordningens förhållande till utlänningsdatalagen kräver inte några författningsändringar utöver förslaget om att ta bort hänvisningen till bestämmelserna om rätt till ersättning i EU:s dataskyddsförordning. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser antingen tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget och bedömningen. Migrationsverket för fram att det kan uppkomma situationer när biometri riskerar att lagras felaktigt och önskar klargörande av hur gallring av uppgifterna då ska hanteras. Polismyndigheten anser att det bör förtydligas om det kan bli aktuellt för de utsedda VIS-myndigheterna att behandla personuppgifter för andra syften än brottsbekämpning och, om så är fallet, vilka situationer som då omfattas och vilka dataskyddsregelverk som är tillämpliga. Försvarsmakten och Säkerhetspolisen framhåller att behandling av personuppgifter som respektive myndighet får del av i VIS-systemet för brottsbekämpande ändamål kommer att omfattas av de särskilda lagar om personuppgiftsbehandling som gäller för verksamheten vid myndigheterna. Tullverket anser att VIS-förordningen ska undantas från tillämpningsområdet även för lagen (2018:1694) om Tullverkets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (Tullverkets brottsdatalag). Skälen för regeringens förslag och bedömning Allmänt om dataskyddsregleringen EU:s dataskyddsförordning utgör den generella regleringen för behandling av personuppgifter inom EU. Dataskyddsförordningen kompletteras på generell nivå av dataskyddslagen. Dataskyddsförordningen är dock inte tillämplig på den behandling av personuppgifter som myndigheter utför i syfte att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder (artikel 2.2 d). För personuppgiftsbehandling inom detta område gäller i stället Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF (dataskyddsdirektivet). Dataskyddsdirektivet har genomförts i svensk rätt genom brottsdatalagen. Brottsdatalagen gäller vid behandling av personuppgifter som utförs av behöriga myndigheter i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder. Den gäller också vid behandling av personuppgifter som en behörig myndighet utför i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet (1 kap. 2 §). VIS-förordningens förhållande till dataskyddsregleringen Genom ändringsförordningen införs artikel 36a i VIS-förordningen (artikel 1.40). Där anges att EU:s dataskyddsförordning ska vara tillämplig på de nationella myndigheternas (viseringsmyndigheter, gränsmyndigheter, asylmyndigheter och immigrationsmyndigheter) behandling av personuppgifter när de fullgör sina uppgifter enligt VIS-förordningen (artikel 36a.2). EU:s dataskyddsförordning är direkt tillämplig vid de nationella myndigheternas behandling av personuppgifter enligt VIS-förordningen. Dataskyddslagen innehåller bestämmelser som kompletterar dataskyddsförordningen på nationell nivå. Regeringen bedömer att det inte krävs några ändringar i nationell rätt för att dataskyddslagen ska vara tillämplig även vid behandling av personuppgifter enligt VIS-förordningen. När de utsedda myndigheterna behandlar personuppgifter i VIS-systemet för brottsbekämpande ändamål med stöd av bestämmelserna i kapitel IIIb är dataskyddsdirektivet – som har genomförts i svensk rätt genom brottsdatalagen – tillämpligt i stället för EU:s dataskyddsförordning (artikel 36a.3). Ett första krav för att brottsdatalagen ska vara tillämplig är att behandlingen av personuppgifter utförs av en myndighet som fullgör uppgifter inom brottsdatalagens tillämpningsområde eller annars anförtrotts myndighetsutövning i samma syften. Därutöver krävs att behandlingen av personuppgifter i det enskilda fallet sker antingen i ett brottsbekämpande syfte eller i syfte att upprätthålla allmän ordning och säkerhet (1 kap. 2 och 6 §§ brottsdatalagen). För en mer utförlig redogörelse kring vilka principer som ska tillämpas för att bedöma om brottsdatalagen är tillämplig eller inte hänvisas till propositionen Brottsdatalag (prop. 2017/18:232 s. 111–113). I promemorian lämnas förslag på förordningsändring som innebär att det är Polismyndigheten som kommer att behandla personuppgifter i egenskap av utsedd VIS-myndighet och central åtkomstpunkt. I likhet med promemorian bedömer regeringen att det inte krävs några dataskyddsrättsliga författningsändringar i dessa delar. Polismyndigheten anser att det bör förtydligas om det kan bli aktuellt för de utsedda VIS-myndigheterna att behandla personuppgifter för andra syften än brottsbekämpning och, om så är fallet, vilka situationer som då omfattas och vilka dataskyddsregelverk som är tillämpliga. Regeringen konstaterar att det finns särskilda regler om personuppgiftsbehandling i VIS-förordningen. Där framgår även specifika syften med behandlingen. Behandling av personuppgifter enligt VIS-förordningen kan vidare omfattas antingen av dataskyddsförordningens eller brottsdatalagens tillämpningsområde (jfr prop. 2018/19:65 s. 132 f.). Det ankommer på utsedd VIS-myndighet att i det enskilda fallet ta ställning till om behandlingen av uppgifterna är tillåten enligt tillämpligt regelverk. Regeringen kan inte uttala sig generellt om i vilka situationer sådan behandling får ske. VIS-förordningens förhållande till utlänningsdatalagen och polisens brottsdatalag Utöver dataskyddslagen finns sektorspecifika registerlagar som också utgör kompletterande regleringar till EU:s dataskyddsförordning. Utlänningsdatalagen är en sådan sektorspecifik registerlag som gäller vid behandling av personuppgifter i Migrationsverkets, Polismyndighetens och utlandsmyndigheternas verksamhet enligt utlännings- och medborgarskapslagstiftningen (1 § utlänningsdatalagen). Bestämmelserna i utlänningsdatalagen har sin grund i de särskilda behov som dessa myndigheter har av att behandla personuppgifter för sin verksamhet. Personuppgiftsbehandling med stöd av VIS-förordningen är sedan tidigare undantagen från utlänningsdatalagens tillämpningsområde (6 § utlänningsdatalagen). Av de skäl som anges ovan i detta avsnitt bör det vara så även fortsättningsvis. Undantaget är dock inte absolut. Enligt 6 § ska bestämmelserna om rätten till ersättning i artikel 82 i EU:s dataskyddsförordning tillämpas när personuppgifter behandlas med stöd av VIS-förordningen, om inte något annat följer av VIS-förordningen. Enligt vad som närmare framgår i avsnitt 7.2 föreslås att hänvisningen till rätten till ersättning enligt EU:s dataskyddsförordning ska tas bort. Detta innebär att utlänningsdatalagen alltså inte bör vara tillämplig alls när personuppgiftsbehandling sker med stöd av VIS-förordningen. Regeringen anser, i likhet med den bedömning som görs i promemorian, att det inte krävs några författningsändringar i övrigt med anledning av VIS-förordningens förhållande till utlänningsdatalagen. Migrationsverket anför att de lagändringar som föreslås för att komplettera VIS-förordningen medför att fingeravtryck kan komma att tillföras verkets fingeravtrycksregister i fler fall än vad som gäller idag. Detta skapar praktiska problem eftersom det kan uppstå situationer när en utlänning kan ha rätt att vistas i Sverige utan att det framkommer vid en kontroll i in- och utresesystemet eller VIS-systemet, exempelvis pga. att upptagen biometri brister i kvalitet. Detta riskerar att medföra att biometri lagras felaktigt. För att felaktigt lagrad biometri ska kunna gallras i samband med upptäckten förutsätter det att biometrin kodas på något sätt, vilket inte sker idag. Migrationsverket önskar därför att det klargörs hur den beskrivna situationen ska hanteras. Det ankommer på den personuppgiftsansvarige att säkerställa att behandlingen av personuppgifter sker i enlighet med EU:s dataskyddsförordning och det regelverk som kompletterar förordningen och som den egna verksamheten omfattas av. Det innefattar bl.a. en skyldighet att säkerställa att personuppgifter som behandlas felaktigt raderas eller rättas. Det är således upp till lagtillämparen att bedöma hur den situation som Migrationsverket beskriver ska hanteras inom ramen för befintligt regelverk. För den brottsbekämpande verksamheten finns ett antal registerförfattningar som kompletterar brottsdatalagen. Lag (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (polisens brottsdatalag) är en sådan författning. Lagen gäller utöver brottsdatalagen vid behandling av personuppgifter i brottsbekämpande verksamhet vid bl.a. Polismyndigheten (1 kap. 1 § polisens brottsdatalag). Det finns särskilda regler om personuppgiftsbehandling i VIS-förordningen, i utlänningsdatalagen och i polisens brottsdatalag. För att undvika dubbelreglering och för att säkerställa att det inte införs en reglering som står i strid med andra regelverk har det i liknande situationer gjorts undantag från tillämpningsområdet i utlänningsdatalagen för behandling av personuppgifter som sker med stöd av andra lagar och EU-förordningar (se bl.a. 5 § utlänningsdatalagen och prop. 2017/18:254 s. 25). Vidare har det inte ansetts möjligt att reglera all Polismyndighetens personuppgiftsbehandling i polisens brottsdatalag (prop. 2017/18:269 s. 147 f.). I 1 kap. 2 § polisens brottsdatalag undantas därför ett antal lagar och EU-förordningar också från den lagens tillämpningsområde. Som konstateras i promemorian finns det inget undantag i polisens brottsdatalag för personuppgiftsbehandling som sker med stöd av VIS-förordningen. Av de skäl som anförts ovan bör det därför införas en bestämmelse i polisens brottsdatalag om att sådan personuppgiftsbehandling som sker med stöd av VIS-förordningen undantas från lagens tillämpningsområde. Tullverket anför att det bör införas en motsvarande bestämmelse om undantag i Tullverkets brottsdatalag. Regeringen konstaterar att polisens, men inte Tullverkets, registerlagstiftning regelmässigt undantas i liknande situationer för att undvika dubbelreglering. Regeringen finner inte tillräckliga skäl att frångå denna ordning vad gäller VIS-förordningen. VIS-förordningens förhållande till Försvarsmaktens och Säkerhetspolisens registerförfattningar Försvarsmakten uppger att de uppgifter som myndigheten kommer att få del av i VIS-systemet kommer att behandlas inom ramen för dess försvarsunderrättelseverksamhet och militära säkerhetstjänst. Personuppgiftsbehandlingen kommer därmed att regleras av lagen (2021:1171) om behandling av personuppgifter vid Försvarsmakten. Säkerhetspolisen framhåller att lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter kommer att vara tillämplig på personuppgifter som myndigheten kommer att få del av vid sökning i VIS-systemet i brottsförebyggande syfte. Säkerhetspolisen anser att artikel 36.a i VIS-förordningen inte kan omfatta Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter inom området nationell säkerhet, eftersom det området ligger utanför EU:s normgivningskompetens. Bestämmelserna i VIS-förordningen är direkt tillämpliga. I de fall Försvarsmakten eller Säkerhetspolisen, såsom utsedda myndigheter, begär åtkomst till VIS-systemet i brottsförebyggande syfte gäller dataskyddsdirektivet vid behandling av personuppgifter (artikel 36a.3 i VIS-förordningen). Enligt artikel 2.3 a i dataskyddsdirektivet ska direktivet inte tillämpas på personuppgiftsbehandling som utgör ett led i en verksamhet som inte omfattas av unionsrätten. Av skäl 14 i direktivet framgår att bl.a. verksamhet som rör nationell säkerhet inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. Direktivet har som tidigare nämnts genomförts i svensk rätt genom brottsdatalagen. I 1 kap. 4 § brottsdatalagen framgår att lagen inte gäller vid Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter som rör nationell säkerhet eller om Polismyndigheten har tagit över en arbetsuppgift som rör nationell säkerhet från Säkerhetspolisen. I samma paragraf framgår vidare att lagen inte gäller i verksamhet enligt lagen om behandling av personuppgifter vid Försvarsmakten (se även prop. 2017/18:232 s. 102–106 samt artikel 2.2 a och skäl 16 i dataskyddsförordningen). För sådan personuppgiftsbehandling gäller i stället den särskilda lag om personuppgiftsbehandling som gäller för verksamheten vid respektive myndighet (se även prop. 2022/23:66 s. 42). Regeringen delar Försvarsmaktens och Säkerhetspolisens bedömning att artikel 36a.3 i VIS-förordningen inte omfattar deras personuppgiftsbehandling inom området nationell säkerhet. Det är dock en fråga för rättstillämpningen och ytterst EU-domstolen att avgöra. Skadestånd Regeringens förslag: Hänvisningen i utlänningsdatalagen till bestämmelserna om rätt till ersättning enligt artikel 82 i EU:s dataskyddsförordning ska tas bort. Regeringens bedömning: VIS-förordningens bestämmelser om skadestånd kräver inte några författningsändringar i övrigt Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Remissinstanserna antingen tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget och bedömningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning Bestämmelserna om skadestånd i VIS-förordningen Enligt artikel 33 i VIS-förordningen i sin lydelse före ändringsförordningen har varje medlemsstat ett skadeståndsansvar för skada som orsakats en person eller en annan medlemsstat. Ansvaret gäller skador till följd av en otillåten behandling eller av något annat handlande som är oförenligt med bestämmelserna i förordningen. Medlemsstaten är även ansvarig för skador på VIS-systemet som orsakats av att medlemsstaten underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt förordningen. Under vissa förutsättningar kan medlemsstaten helt eller delvis befrias från sitt ansvar (artikel 33.1 och 33.2). Skadeståndsanspråk mot en medlemsstat ska regleras av svarandemedlemsstatens nationella rätt (artikel 33.3). Genom ändringsförordningen får artikel 33 en ny lydelse (artikel 1.38 i ändringsförordningen). Såvitt avser medlemsstaters skadeståndsansvar är bestämmelsernas innebörd i huvudsak densamma som enligt den gamla lydelsen. Det anges dock även att rätten till ersättning för personer och andra medlemsstater omfattar såväl materiell som immateriell skada och det stadgas att skadeståndsansvaret inte ska påverka rätten till ersättning från den personuppgiftsansvarige eller personuppgiftsbiträdet, eller deras skadeståndsskyldighet enligt EU:s dataskyddsförordning och dataskyddsdirektivet. Det anges också att enskilda och medlemsstater har rätt till ersättning av unionens institutioner för såväl materiell som immateriell skada som orsakats av en åtgärd som är oförenlig med VIS-förordningen (artikel 33.1 b). Skadeståndsanspråket ska omfattas av de villkor som föreskrivs i fördragen (artikel 33.3). Hänvisningen i utlänningsdatalagen till rätten till ersättning enligt EU:s dataskyddsförordning bör tas bort Det framgår direkt av artikel 33.1 och 33.2 i VIS-förordningen vilka skador som omfattas av medlemsstaternas skadeståndsansvar enligt förordningen. Bestämmelserna är direkt tillämpliga. Hänvisningen i artikel 33.3 till att skadeståndsanspråk mot en medlemsstat ska regleras av den medlemsstatens nationella rätt innebär dock att det ska finnas processuella bestämmelser i den nationella rätten som möjliggör och reglerar en sådan talan. Det får även anses finnas utrymme för kompletterande materiella bestämmelser på nationell nivå. Rättegången i tvistemål i Sverige regleras i rättegångsbalken. Denna innehåller bl.a. bestämmelser om väckande av talan och om bevisning. Av 10 kap. 2 § framgår att en talan mot staten får väckas där den myndighet som ska föra statens talan i målet har sitt säte. Om ett anspråk på ersättning från staten grundas på ett påstående om överträdelse av unionsrätten handläggs det som regel av Justitiekanslern (3 § andra stycket förordningen [1995:1301] om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten). Justitiekanslern för då också statens talan inför domstol. Justitiekanslern har även möjlighet att förhandla med den som kräver ersättning och besluta om skadestånd för statens räkning (6 §). Som konstateras i promemorian finns det alltså bestämmelser i svensk rätt som möjliggör och reglerar förfarandet för en talan om skadestånd enligt artikel 33 i VIS-förordningen. Regeringen anser i likhet med promemorian att det inte finns något behov av utfyllande processuella regler. Allmänna materiella bestämmelser om skadestånd finns i skadeståndslagen (1972:207). Den lagen är tillämplig om inte något annat är föreskrivet (1 §). Om en ersättningsfråga inte regleras i VIS-förordningen, och inte annat följer av EU-rätten i övrigt, tillämpas alltså de allmänna bestämmelserna i skadeståndslagen. Så kan vara fallet t.ex. i fråga om hur ersättningen för en skada ska beräknas. Även frågan om huruvida det finns kausalitet mellan en skada och den påstådda skadeorsaken får bedömas med utgångspunkt i nationell rätt. När det gäller möjligheten att föra skadeståndstalan mot EU:s institutioner kan en sådan talan föras vid EU-domstolen av såväl enskilda som medlemsstater (se artiklarna 268 och 340.2 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Som nämns ovan finns det en hänvisning i 6 § utlänningsdatalagen till bestämmelserna om rätt till ersättning enligt artikel 82 i EU:s dataskyddsförordning och att dessa tillämpas när personuppgifter behandlas med stöd av VIS-förordningen. Bestämmelsen i utlänningsdatalagen infördes med anledning av hänvisningen i artikel 33 i VIS-förordningen till att skadeståndsanspråk mot en medlemsstat ska regleras av den medlemsstatens nationella rätt (se prop. 2015/16:65 s. 43–45 och prop. 2017/18:254 s. 26). I artikel 33 i VIS-förordningen anges att rätten till skadestånd enligt förordningen inte ska påverka rätten till ersättning från den personuppgiftsansvarige eller registerföraren, eller deras skadeståndsansvar enligt bl.a. EU:s dataskyddsförordning. Det har även införts en uttrycklig bestämmelse i VIS-förordningen om att dataskyddsförordningen är tillämplig vid behandling av personuppgifter enligt VIS-förordningen (artikel 36a.2 i VIS-förordningen). Regeringen bedömer därför att det saknas behov av en hänvisning i utlänningsdatalagen till dataskyddsförordningens bestämmelser om rätt till ersättning. Hänvisningen i 6 § utlänningsdatalagen till artikel 82 i dataskyddförordningen bör därför tas bort. Bestämmelserna om skadestånd i VIS-förordningen kräver i övrigt inte några författningsändringar. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Regeringens bedömning: Det krävs inte några övergångsbestämmelser. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser antingen tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget och bedömningen. Swedavia AB anför att det är nödvändigt att en revidering av VIS-förordningen inte sammanfaller tidsmässigt med driftsättningen av EU:s nya in- och utresesystem. Skälen för regeringens förslag och bedömning: Ändringsförordningen trädde i kraft den 2 augusti 2021. Enligt artikel 12 ska vissa bestämmelser i VIS-förordningen tillämpas från och med detta datum. Det är regler om kommissionens antagande av genomförandeakter och delegerade akter samt om att kommissionen ska biträdas av en kommitté vid utövandet av sina genomförandebefogenheter. Vissa andra bestämmelser ska tillämpas från den 3 augusti 2022. Det handlar om regler om dataskydd och om Frontex åtkomst till VIS-uppgifter. Merparten av bestämmelserna ska dock börja tillämpas först när VIS-systemet tas i drift enligt ändringsförordningen, vilket ska ske det datum som kommissionen bestämmer. I artikel 11 i ändringsförordningen anges att kommissionen senast den 31 december 2023 ska besluta om vilket datum det blir. Något sådant beslut har dock ännu inte fattats. En stor del av förordningens tillämplighet är alltså beroende av kommissionens beslut. Eftersom det ännu är okänt vilken tidpunkt för driftsättning som kommissionen kommer att välja, bör det överlämnas åt regeringen att bestämma tidpunkten för ikraftträdande av de föreslagna lagändringarna. När det gäller Swedavia AB:s synpunkt om att det är nödvändigt att en uppdatering av VIS-systemet inte sammanfaller tidsmässigt med driftsättningen av EU:s nya in- och utresesystem så kan konstateras att det är kommissionen som beslutar om driftsättning av systemen. Enligt den tidigare tidsplanen skulle in- och utresesystemet tas i drift under andra halvan av 2024 och den uppdaterade versionen av VIS-systemet ungefär två år senare. Driftsättningen av in- och utresesystemet har dock försenats och det systemet har ännu inte tagits i drift. Lagändringarna bör tillämpas från den dag de träder i kraft. Det bedöms därför inte vara nödvändigt med några övergångsbestämmelser. Ekonomiska och andra konsekvenser Regeringens bedömning: Den nya regleringen förväntas leda till en effektivare gräns- och utlänningskontroll samt en mer effektiv brottsbekämpning. De ekonomiska konsekvenserna för utlandsmyndigheterna ska analyseras närmare. Kostnader som kan antas uppkomma för övriga myndigheter bör rymmas inom befintliga ramar. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot bedömningen. Migrationsverket bedömer att verksamheten vid utlandsmyndigheterna kommer att påverkas kraftigt vid handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd eftersom biometri kommer behöva tas upp i ett tidigare skede än vad som görs idag. Polismyndigheten anser att den nya regleringen kommer att leda till vissa merkostnader för myndigheten, även om det i nuläget är svårt att uppskatta hur stora resurser som de föreslagna nya arbetsuppgifterna kommer att ta i anspråk. Domstolsverket och Förvaltningsrätten i Stockholm framhåller att direkt åtkomst till systemet och en ökad måltillströmning kan innebära ökade kostnader. Riksdagens ombudsmän för fram att förslagen bl.a. innebär att mängden biometriska uppgifter i nationella och internationella register kommer att öka och att det i sig får konsekvenser för den personliga integriteten. Barnombudsmannen efterfrågar mer utvecklade analyser av lagförslagens konsekvenser för barn och barns rättigheter. Skälen för regeringens bedömning Konsekvenser för gräns- och utlänningskontrollen samt för brottsbekämpningen Ändringarna som görs i VIS-förordningen genom ändringsförordningen och de kompletterande nationella bestämmelser som föreslås i propositionen medför en utökad reglering som får konsekvenser för såväl det allmänna som för enskilda. Vidare lämnas i promemorian förslag på vissa kompletterande nationella bestämmelser på förordningsnivå. Det är dock främst innehållet i den direkt tillämpliga EU-förordningen och inte de förslag som lämnas i propositionen och promemorian som innebär att dessa konsekvenser uppkommer. De tre största nyheterna som införs genom ändringsförordningen är att uppgifter om uppehållstillstånd och nationella viseringar ska läggas in och lagras i VIS-systemet, att utökade kontroller ska ske vid handläggningen av ansökningar av Schengenviseringar, uppehållstillstånd och nationella viseringar genom att VIS-systemet automatiskt söker mot uppgifter i andra EU-gemensamma informationssystem när en ansökan registreras och att åtkomst för brottsbekämpande ändamål regleras i VIS-förordningen. Detta bedöms leda till positiva effekter för såväl gräns- och utlänningskontrollen som brottsbekämpningen. Att uppgifter om uppehållstillstånd och nationella viseringar ska registreras i VIS-systemet bidrar till att ytterligare förbättra effektiviteten i gränskontrollen och vid inre utlänningskontroller. Det innebär också att det blir möjligt att kontrollera om en sökande eller innehavare av sådana tillstånd kan utgöra ett hot mot säkerheten i andra medlemsstater än den medlemsstat där ansökan behandlas. Enligt förslag i propositionen ska den som ansöker om nationell visering vara skyldig att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck, vilket är en förutsättning för att registrering av sådana uppgifter ska kunna göras i VIS-systemet och syftet med förordningen uppnås. Sådana uppgifter ska enligt förslaget också få lagras i Migrationsverkets register. Sammantaget bidrar detta även till att hindra att en och samma person kan söka tillstånd under olika identiteter, vilket i sig främjar den inre säkerheten och kan förebygga brottslig verksamhet. Att fler uppgifter lagras i VIS-systemet innebär också att det finns ett större underlag för de brottsbekämpande myndigheterna att söka mot när åtkomst medges i brottsbekämpande syfte. Samma positiva effekter kan väntas av att VIS-systemet automatiskt kommer att jämföra uppgifterna i en ansökan om Schengenvisering, nationell visering och uppehållstillstånd mot uppgifter i flera andra EU-gemensamma informationssystem. Interoperabiliteten med de övriga systemen innebär t.ex. att det kan upptäckas om uppgifterna i en ansökan motsvarar uppgifter på Etias bevakningslista, som innehåller uppgifter om personer som misstänks ha begått eller deltagit i terroristbrott eller andra grova brott, eller uppgifter i SIS om personer som är efterlysta för att gripas eller som är föremål för en registrering om återvändande. Detta kan dessutom hindra att samma person beviljas tillstånd i flera identiteter, vilket som nämnts i sig förbättrar den inre säkerheten och kan förebygga brottslig verksamhet. Vidare innebär integreringen i VIS-förordningen av VIS-rådsbeslutet om åtkomst till VIS-systemet i brottsbekämpande syfte att de brottsbekämpande myndigheterna får förbättrad tillgång till systemet för att upptäcka, förhindra eller utreda terrorbrott eller andra allvarliga brott. Även detta förväntas leda till förbättrade förutsättningar för en effektiv brottsbekämpning. En annan förändring som bör nämnas är att åldersgränsen för fingeravtryckstagning i viseringsförfarandet ändras till sex år i stället för tidigare tolv år. Enligt förslag i propositionen ska åldersgränsen för fingeravtryckstagning i ärenden om nationell visering också vara sex år. Även detta innebär att förutsättningarna för en effektiv gränskontroll förbättras och att identitetsbedrägerier kan hindras. Sänkningen av åldersgränsen kan också bidra till att barn skyddas genom att barn som är i utsatta situationer, t.ex. offer för människohandel, försvunna barn eller barn som söker asyl utan medföljande vuxen, kan identifieras. Slutligen bör det framhållas att ansiktsbilder som tas på plats vid en ansökan om t.ex. Schengenvisering kommer att läggas in i VIS-systemet och kunna användas för sökning. Förutom att förbättra möjligheterna till korrekta träffar förväntas detta bl.a. leda till att biometriska svagheter åtgärdas, såsom ansiktsförvrängning vilket används för identitetsbedrägeri. Även de brottsbekämpande myndigheterna kommer att ha möjlighet att söka i systemet med ansiktsbild. Ekonomiska konsekvenser Ansvaret för att verifiera och följa upp träffar som uppstår vid de automatiska sökningar som VIS-systemet kommer att utföra innebär nya arbetsuppgifter för svenska myndigheter. Detta gäller inte minst Polismyndigheten som enligt promemorians förordningsförslag föreslås bli utsedd VIS-myndighet. Men även utlandsmyndigheterna och Migrationsverket kommer att ansvara för verifiering och uppföljning. I promemorian anges att det är svårt att uppskatta hur stora resurser som arbetet kommer att ta i anspråk för var och en av myndigheterna men att det i vart fall kommer leda till vissa merkostnader. Polismyndigheten instämmer i promemorians bedömning i denna del. I promemorian anges vidare att detta i någon mån även gäller den ytterligare handläggningsåtgärd som registreringen i VIS-systemet av ansökningar om nationella viseringar och uppehållstillstånd innebär. VIS är i övrigt ett system som redan är i drift och det är i huvudsak samma myndigheter som tidigare som kommer att ha direkt åtkomst till systemet samt ansvara för tillsyn och andra funktioner enligt förordningen. Integritetsskyddsmyndigheten ansvarar redan för tillsyn av personuppgiftsbehandlingen enligt förordningen och de ändringar som görs av denna kan inte förväntas medföra några betydande kostnadsökningar för den uppgiften. Polismyndigheten är också redan central åtkomstpunkt för åtkomst till VIS-systemet för brottsbekämpande ändamål. Den uppgiften förväntas inte heller förändras på något betydande sätt. Enligt Migrationsverket kommer verksamheten vid utlandsmyndigheterna att påverkas kraftigt vid handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd eftersom biometriska uppgifter kommer att behöva tas upp i ett tidigare skede än vad som görs idag. Detta eftersom sökningar enligt VIS-förordningen ska göras innan beslut fattas i ärendet. Vidare för Migrationsverket fram att det saknas nationellt stöd för att använda en extern tjänsteleverantör för upptagning av biometriska uppgifter i ärenden om uppehållstillstånd, vilket är möjligt i ärenden om Schengenvisering. Regeringen konstaterar att de konsekvenser som Migrationsverket tar upp är en följd av nya bestämmelser i VIS-förordningen och inte av de förslag på lagändringar som följer av denna proposition. Migrationsverket har den 30 maj 2023 gett in en hemställan till regeringen om förutsättningar för att möjliggöra användande av extern tjänsteleverantör för upptagning av biometriska uppgifter i ärenden om uppehållstillstånd (Ju2023/01314). Hemställan bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Det saknas förutsättningar att inom ramen för detta lagstiftningsärende ta ställning till Migrationsverkets hemställan. De nya bestämmelserna i VIS-förordningen om bl.a. upptagning av biometriska uppgifter vid ansökan om uppehållstillstånd förväntas dock leda till en ökad besöksbelastning för utlandsmyndigheterna, vilket i sin tur förväntas leda till ökade arbetsuppgifter och säkerhetsåtgärder. De ekonomiska konsekvenserna för utlandsmyndigheterna behöver därför analyseras närmare. Förvaltningsrätten i Stockholm och Domstolsverket för fram att beroende på karaktären och omfattningen av den åtkomst till VIS-systemet som migrationsdomstolarna bedöms behöva för att fullgöra sina arbetsuppgifter skulle det kunna medföra ekonomiska konsekvenser gällande bl.a. utbildning, informationssäkerhet och samverkan mellan myndigheter. Förvaltningsrätten i Stockholm för vidare fram att förvaltningsdomstolarna i viss utsträckning kan komma att få överklaganden i frågor kopplade till VIS, t.ex. frågor om korrigering och radering av uppgifter. Regeringen anser att de kostnader för det tillkommande arbete som tas upp i denna del inte kan antas vara av sådan storleksordning att de inte ryms inom befintliga anslag. Det är dock naturligtvis viktigt att följa målutvecklingen och andra effekter som den reviderade VIS-förordningen kan ha. De nya tekniska krav för användning av biometriska uppgifter som förordningen ställer kan eventuellt innebära merkostnader för de myndigheter som ska registrera uppgifter och söka i VIS-systemet, i form av uppdatering av utrustning eller mjukvara. Det är dock inte känt ännu om någon sådan uppdatering behöver ske. Kommissionen ska fastställa de tekniska specifikationer som ska gälla för kvalitet, bildupplösning och användning av fingeravtryck och ansiktsbild för biometrisk verifiering och identifiering i VIS-systemet (artikel 45.3). För närvarande bedöms de tekniska kraven inte innebära några merkostnader. Den nya regleringen kan sammantaget inte antas medföra mer än mindre kostnadsökningar för de berörda myndigheterna, med undantag för utlandsmyndigheterna för vilka det i dagsläget saknas tillräckliga underlag för att kunna bedöma de ekonomiska konsekvenserna. Regeringen bedömer att eventuella kostnadsökningar som uppkommer för berörda myndigheter utöver utlandsmyndigheterna inte bör vara större än att de ryms inom myndigheternas befintliga anslag. Den nya regleringen förväntas också leda till en mer effektiv gränskontroll och brottsbekämpning vilket på sikt kan antas medföra kostnadsbesparingar för t.ex. Polismyndigheten och Migrationsverket. Slutligen kan det antas att de ändringar som görs i VIS-förordningen genom ändringsförordningen kommer att innebära i viss mån ökade kostnader för de transportföretag som omfattas av kraven på kontroll av att deras resenärer har ett giltigt tillstånd när så krävs. Dessa kostnader kommer sannolikt att slutligt belasta resenärskollektivet. Konsekvenser för enskildas friheter och rättigheter Ändringarna som görs i VIS-förordningen genom ändringsförordningen innebär att personuppgifter kommer att behandlas, även barns personuppgifter. Av de nya bestämmelserna följer också att fotografier och fingeravtryck ska tas i fler fall – eller i vart fall för fler syften – än vad som är fallet i dag. Detta gäller också för barn, även om vissa åldersgränser föreskrivs när det handlar om fingeravtryck. I propositionen föreslås vissa kompletterande bestämmelser om fotografering och fingeravtryckstagning. De kompletterande bestämmelserna utgör i huvudsak endast förtydliganden av den skyldighet att lämna biometriska uppgifter som följer av förordningen. Regleringen innebär dock ett intrång i den kroppsliga och personliga integriteten för de enskilda som berörs. Det är noga reglerat i VIS-förordningen på vilket sätt och hur länge uppgifterna får behandlas. Enligt artikel 7 i VIS-förordningen ska all användning av VIS-systemet vara proportionell och icke diskriminerande. Vidare ska behandlingen fullt ut respektera människovärdet och principerna i stadgan och barnets rättigheter ska respekteras och säkerställas i enlighet med barnkonventionen. Genom ändringsförordningen inrättas därtill en granskningsnämnd och en rådgivningsnämnd för grundläggande rättigheter. Dessa har en rådgivande och utvärderande funktion gällande tillämpningen av VIS-förordningens bestämmelser, särskilt när det gäller rätten till privatliv, skydd av personuppgifter och icke-diskriminering (artiklarna 9k och 9l). Förordningen innehåller även andra bestämmelser som syftar till att skydda personuppgifterna som behandlas. För behandling av barns biometriska uppgifter gäller dessutom särskilt stränga skyddsåtgärder och användningen av sådana uppgifter begränsas i förhållande till vad som gäller för vuxna (artiklarna 6.2a och 22a.2). För biometriska uppgifter från barn under tolv år gäller även viss kortare lagringstid (artikel 23.3). Vidare omfattas personuppgiftsbehandlingen av det allmänna dataskyddsrättsliga regelverket på området. Barnombudsmannen efterfrågar mer utvecklade analyser av de aktuella lagförslagens konsekvenser för barn och barns rättigheter. All lagstiftning som rör barn ska utformas i överensstämmelse med barnkonventionens bestämmelser och utifrån principen om barnets bästa. Åtgärder enligt de föreslagna bestämmelserna ska genomföras utifrån en bedömning av barnets bästa och på ett barnvänligt och barnanpassat sätt. Upptagande av barns fingeravtryck utgör ett påtvingat kroppsligt ingrepp och ett intrång i barnets privatliv, men är också ett viktigt hjälpmedel för svenska myndigheter i deras arbete att identifiera och skydda barn som far eller riskerar att fara illa. Som anges ovan i avsnitt 6.4 har en studie genomförts av kommissionen som visar bl.a. att en sänkning av åldersgränsen från tolv till sex år i ärenden om Schengenvisering kan stärka förebyggandet av och kampen mot kränkningar av barns rättigheter. Detta särskilt genom att möjliggöra identifiering eller verifiering av identiteten på barn som befinner sig i en situation där deras rättigheter har kränkts eller kan kränkas, t.ex. på grund av att de är barn som är offer för människohandel, försvunna barn eller barn som söker asyl utan att medföljas av en vuxen (skäl 10 i ändringsförordningen). Regeringen anser att dessa skäl även gör sig gällande när det gäller de lagändringar som föreslås i denna proposition som rör upptagning av biometriska uppgifter från barn. EU vilar på respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inbegripet rättigheter för personer som tillhör minoriteter. Som ett led i detta ska EU och medlemsstaterna respektera stadgan vid tillämpningen av unionsrätten. I skäl 58 i ändringsförordningen konstateras att reglerna om åtkomst till VIS-systemet och skyddsåtgärder för personuppgiftsbehandlingen samt enskilda personers rätt till åtkomst, rättelse, radering och korrigerande åtgärder – särskilt rätten till rättsmedel och oberoende myndigheters tillsyn –innebär att förordningen är förenlig med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan. Detta gäller särskilt rätten till människans värdighet, rätten till frihet och säkerhet, respekten för privatlivet och familjelivet, skyddet av personuppgifter och rätten till asyl. Det gäller även särskilt skyddet av principen om non-refoulement (dvs. förbudet att utvisa någon till en stat där han eller hon riskerar förföljelse) och skyddet vid avlägsnande, utvisning och utlämning, rätten till icke-diskriminering, barnets rättigheter och rätten till ett effektivt rättsmedel. Även de bestämmelser som föreslås komplettera VIS-förordningen står i överensstämmelse med stadgan. Även förslagen om en skyldighet att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck är omgärdade av bestämmelser som syftar till att skydda den enskildes integritet. Det kan i sammanhanget konstateras att det är noga reglerat när fotografier och fingeravtryck får tas. Bestämmelserna om fotografering och fingeravtryckstagning bygger på bestämmelserna i VIS-förordningen, som ska vara förenliga med stadgan. De bedöms också vara förenliga med de rättigheter och principer som fastställs i regeringsformen, Europakonventionen och barnkonventionen. Den föreslagna regleringen innebär även i detta avseende sammanfattningsvis inte mer långtgående inskränkningar i den kroppsliga eller personliga integriteten än vad som är nödvändigt och godtagbart med hänsyn till ändamålen. Vid åtgärder som rör barn ska också i första hand beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Vidare görs ändringar i VIS-förordningen som får till följd att biometriska uppgifter kommer att registreras i VIS-systemet i fler fall än vad som görs idag. I propositionen lämnas även förslag på bestämmelser som innebär att fotografier och fingeravtryck som tas i ärenden om nationell visering och vid inre utlänningskontroll för vissa kontroller mot VIS-systemet ska få lagras i Migrationsverkets register. Riksdagens ombudsmän för fram att de aktuella ändringarna i VIS-förordningen och utlänningslagen innebär att mängden biometriska uppgifter i nationella och EU-gemensamma register kommer att öka, och att lagring av biometriska uppgifter i sig får konsekvenser för den personliga integriteten. Biometriska uppgifter är känsliga personuppgifter om de behandlas i syfte att identifiera en person. Sådana uppgifter omgärdas därför av särskilda, mer restriktiva bestämmelser om behandlingen. Det är således noga reglerat när och för vilka syften sådan personuppgiftsbehandling får ske. Övriga konsekvenser Förslagen bedöms inte ha några konsekvenser för den kommunala självstyrelsen eller för sysselsättning eller offentlig service i olika delar av landet. De bedöms inte heller ha betydelse för små företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt i förhållande till större företags. Förslagen bedöms slutligen inte ha någon betydelse för jämställdheten mellan kvinnor och män eller möjligheterna att nå de integrationspolitiska målen. Författningskommentar Förslaget till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) 1 kap. Lagens innehåll, vissa definitioner och allmänna bestämmelser Vissa definitioner VIS-förordningen 4 g §    Med VIS-förordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). Paragrafen, som är ny, anger vad som i lagen avses med VIS-förordningen. Hänvisningen till VIS-förordningen är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. 9 kap. Kontroll- och tvångsåtgärder Fotografi och fingeravtryck 8 d §    Vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i i kodexen om Schengengränserna är en utlänning skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen och kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Samma skyldighet gäller vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 bb i kodexen om Schengengränserna för kontroll i enlighet med artiklarna 22g och 22i i VIS-förordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med VIS-förordningen gäller inte om utlänningen är under sex år. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med in- och utreseförordningen gäller inte om utlänningen är under tolv år. Skyldigheten gäller inte heller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en sådan in- eller utresekontroll som avses i första stycket har genomförts för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen, ska det fotografi och de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. Paragrafen innehåller bestämmelser om att fotografera och ta fingeravtryck vid in- och utresekontroll när utlänningens identitet får kontrolleras i enlighet med bestämmelser i VIS-förordningen och i in- och utreseförordningen. Vad som avses med VIS-förordningen framgår av 1 kap. 4 g §. Paragrafen innehåller även bestämmelser om förstörande av uppgifter som tagits upp vid kontroll. Övervägandena finns i avsnitt 6.5. Första stycket första meningen ändras så att skyldigheten för en utlänning att låta sig fotograferas vid en in- och utresekontroll enligt artikel 8.3 i i kodexen om Schengengränserna även gäller för att en kontroll ska kunna utföras i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen. Syftet med åtgärden är att kunna göra en sökning i VIS-systemet för att identifiera personer som inte, eller inte längre, uppfyller villkoren för inresa till, vistelse på eller bosättning inom medlemsstaternas territorium, se artikel 8.3 i i kodexen om Schengengränserna. I artikel 20 i VIS-förordningen finns närmare bestämmelser om den kontroll som ska göras mot VIS-systemet. Bestämmelserna innebär numera att sökning även får göras genom att fingeravtryck i kombination med ansiktsbild används. Vid den kontroll som sker i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen ska utlänningen alltså även vara skyldig att låta sig fotograferas. Termen fotografi motsvarar den i VIS-förordningen använda termen ansiktsbild. Av första stycket andra meningen, som är ny, framgår att en utlänning vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 bb i kodexen om Schengengränserna är skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artiklarna 22g och 22i i VIS-förordningen. Syftet med åtgärden är att i enlighet med artiklarna 22g och 22i i VIS-förordningen kontrollera identiteten på innehavare av viseringar för längre vistelse eller uppehållstillstånd samt äktheten och giltigheten för viseringen eller tillståndet. Vidare görs sökningen för att kontrollera att villkoren för inresa och vistelse enligt kodexen om Schengengränserna är uppfyllda. I artiklarna 22g och 22i i VIS-förordningen finns närmare bestämmelser om den kontroll som ska göras mot VIS-systemet. Bestämmelserna innebär bl.a. att en sökning ska genomföras genom att uppgifter om ansiktsbilder och fingeravtryck används. Vid den kontroll som sker i enlighet med artiklarna ska utlänningen alltså vara skyldig att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck. Ändringarna i andra stycket innebär att skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen inte gäller om utlänningen är under sex år i stället för tidigare under tolv år. Den nya åldersgränsen gäller även för den nya bestämmelsen i första stycket andra meningen om kontroll enligt artikel 8.3 bb i kodexen om Schengengränserna för kontroll i enlighet med artiklarna 22g och 22i i VIS-förordningen. Åldersgränsen för lämnande av fingeravtryck för kontroll i enlighet med in- och utreseförordningen ändras inte. Bestämmelsen om undantag från skyldigheten att lämna fingeravtryck om det är omöjligt för utlänningen gäller även för den nya bestämmelsen i första stycket andra meningen. Enligt tredje stycket ska de fingeravtryck som tagits upp för kontroll enligt artikel 20 i VIS-förordningen förstöras omedelbart efter kontrollen. Ändringen innebär att även det fotografi som tagits för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen ska förstöras omedelbart efter att kontrollen genomförts. Hänvisningen till VIS-förordningen är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 8 h §    En utlänning är vid en kontroll enligt 9 § skyldig att låta en polisman, eller en tjänsteman vid Kustbevakningen eller Migrationsverket, fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artiklarna 19, 20, 22h och 22i i VIS-förordningen och artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med VIS-förordningen gäller inte om utlänningen är under sex år. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med in- och utreseförordningen gäller inte om utlänningen är under tolv år. Skyldigheten gäller inte heller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en kontroll enligt första stycket har genomförts ska det fotografi och de fingeravtryck som har tagits för kontrollen omedelbart förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. Paragrafen innehåller bestämmelser om att fotografera och ta fingeravtryck vid inre utlänningskontroll. Paragrafen innehåller även bestämmelser om förstörande av uppgifter som tagits upp vid kontroll. Övervägandena finns i avsnitt 6.6. Första stycket ändras så att skyldigheten för en utlänning att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck vid en inre utlänningskontroll även gäller för att en kontroll ska kunna utföras i enlighet med artiklarna 19, 20, 22h och 22i i VIS-förordningen. Vad som avses med VIS-förordningen framgår av 1 kap. 4 g §. I artiklarna 19, 20, 22h och 22i i VIS-förordningen finns närmare bestämmelser om den kontroll som ska göras mot VIS-systemet. I andra stycket införs en ny bestämmelse som innebär att skyldigheten enligt den nya bestämmelsen i första stycket om att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med VIS-förordningen inte gäller om utlänningen är under sex år. Åldersgränsen för lämnande av fingeravtryck för kontroll i enlighet med in- och utreseförordningen ändras inte. Bestämmelsen om undantag från skyldigheten att lämna fingeravtryck om det är omöjligt för utlänningen gäller även för den nya bestämmelsen i första stycket. Av tredje stycket, som inte ändras, framgår att när en kontroll enligt första stycket har genomförts, ska det fotografi och de fingeravtryck som har tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Detta omfattar alltså även de fotografier och fingeravtryck som tagits upp för kontroll mot VIS-systemet. Det gäller dock endast om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. Om den utlänning vars uppgifter har tagits upp vid kontrollen däremot inte har rätt att vistas i Sverige behöver alltså uppgifterna inte förstöras. Av 15 § första stycket utlänningsdatalagen (2016:27) följer att Migrationsverket får föra separata register över bl.a. de uppgifter som tas upp med stöd av denna paragraf. Hänvisningen till VIS-förordningen är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 8 j §    En utlänning som ansöker om nationell visering är skyldig att låta Migrationsverket, en utlandsmyndighet eller Regeringskansliet fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Paragrafen, som är ny, innehåller bestämmelser om att fotografera och ta fingeravtryck i ett ärende om nationell visering. Övervägandena finns i avsnitt 6.4. Av första stycket framgår att en utlänning som ansöker om nationell visering är skyldig att låta Migrationsverket, en utlandsmyndighet eller Regeringskansliet, dvs. den handläggande myndigheten, fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. I 15 § första stycket utlänningsdatalagen (2016:27) anges att Migrationsverket får föra separata register över bl.a. de uppgifter som tas upp med stöd av denna paragraf. I VIS-förordningen finns därtill bestämmelser om att fingeravtryck och fotografier som en sökande måste lämna enligt nationell rätt i ett ärende om nationell visering ska registreras i VIS-systemet. Termen fotografi motsvarar den i förordningen använda termen ansiktsbild. Av andra stycket framgår att skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck inte gäller om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Bemyndigande 18 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ytterligare undantag från skyldigheten i 8 j § första stycket att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck. Paragrafen, som är ny, innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om undantag från skyldigheten att låta sig fotograferas och lämna fingeravtryck vid en ansökan om nationell visering. Övervägandena finns i avsnitt 6.4. Enligt 9 kap. 8 j § är en utlänning som ansöker om nationell visering skyldig att låta Migrationsverket, en utlandsmyndighet eller Regeringskansliet fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Bestämmelsen i förevarande paragraf ger rätt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att föreskriva undantag från den skyldigheten. Genom bemyndigandet ges en möjlighet till undantag som kan vara motiverade t.ex. när Utrikesdepartementet handlägger ärenden om nationella viseringar för konsulär personal eller när de praktiska möjligheterna till upptagning av biometriska uppgifter är begränsade i ärenden hos Migrationsverket där nationella viseringar utfärdas, exempelvis vid uttagning av s.k. kvotflyktingar. Förslaget till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Förhållandet till annan reglering 6 §    Denna lag är inte tillämplig när personuppgifter behandlas med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). Paragrafen innehåller en bestämmelse om undantag från lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 7.1 och 7.2. Paragrafen ändras genom att hänvisningen till att bestämmelserna om rätten till ersättning i artikel 82 i EU:s dataskyddsförordning ska tillämpas när personuppgifter behandlas med stöd av VIS-förordningen tas bort. Övriga ändringar är endast språkliga och redaktionella. Hänvisningen till VIS-förordningen är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Migrationsverkets register över fingeravtryck och fotografier 15 §    Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8, 8 h och 8 j §§ utlänningslagen (2005:716). Med begränsning av de ändamål som annars gäller enligt 11 och 13 §§ får uppgifter om fingeravtryck eller fotografier i registren användas endast 1. vid prövning av ansökningar om uppehållstillstånd där skäl som anges i 4 kap. 1–2 a §§ utlänningslagen åberopas, 2. i ärenden om avvisning och utvisning, 3. i testverksamhet, 4. om det behövs för att kontrollera identiteten av en person på ett fotografi som kommit in till Migrationsverket, 5. om det behövs för att Migrationsverket ska kunna kontrollera ett fingeravtryck mot biometriregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige, eller 7. om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i registren enligt 6 a kap. lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela 1. ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i registren över fingeravtryck och fotografier, och 2. föreskrifter om gallring. Paragrafen innehåller bestämmelser om Migrationsverkets behandling av fingeravtryck och fotografier. Övervägandena finns i avsnitt 6.4 och 6.6. Enligt paragrafens första stycke får Migrationsverket föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 och 8 h §§ utlänningslagen (2005:716). Eftersom 8 h § utvidgas till att avse även uppgifter för kontroll i enlighet med artiklarna 19, 20, 22h och 22i i VIS-förordningen, har Migrationsverket rätt att föra register över även dessa uppgifter (se kommentaren till 9 kap. 8 h § utlänningslagen). Vidare ändras paragrafen på så sätt att Migrationsverket får föra separata register även över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 j § utlänningslagen. Det innebär att fingeravtryck och fotografier som tas i ett ärende om nationell visering får föras in i de separata registren. Att uppgifterna i registren endast får användas för vissa särskilt angivna ändamål framgår av andra stycket. Förslaget till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete 1 kap. Inledande bestämmelser Uttryck i lagen 3 §    I lagen avses med – Schengenkonventionen: konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, – avtalet med Danmark: avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen, – Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet med Danmark, –  Prümrådsbeslutet: rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet, – Atlasrådsbeslutet: rådets beslut 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper, – avtalet med Norge: avtalet av den 4 september 2018 mellan Sveriges regering och Norges regering om ömsesidigt bistånd mellan polisens särskilda insatsgrupper i krissituationer, – avtalet med Finland: avtalet av den 19 oktober 2021 mellan Konungariket Sveriges regering och Republiken Finlands regering om polissamarbete i gränsområdet, – referensuppgifter: registeruppgifter som inte röjer identiteten på en person, antingen i form av en sifferbeteckning och ett fingeravtryck eller en sifferbeteckning och en dna-profil från den icke-kodifierande delen av personens dna, – CBE-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, i den ursprungliga lydelsen, och – avtalet med USA: avtalet av den 16 december 2011 mellan Konungariket Sveriges regering och Amerikas förenta staters regering om ett förstärkt samarbete för att förebygga och bekämpa brottslighet. I paragrafen anges vad som avses med vissa uttryck som används i lagen. Ändringen innebär att strecksatsen om VIS-rådsbeslutet tas bort. Övervägandena finns i avsnitt 5.3. Förslaget till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område 1 kap. Allmänna bestämmelser Lagens tillämpningsområde 2 §    Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226, eller 12. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). Paragrafen innehåller vissa undantag från lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. I paragrafen föreskrivs att lagen inte gäller vid behandling av personuppgifter enligt ett antal uppräknade författningar (se prop. 2017/18:269 s. 292). Dessa författningar innehåller särregler inom brottsdatalagens tillämpningsområde. I punkt 12, som är ny, hänvisas till VIS-förordningen. Ändringen innebär att lagen inte heller är tillämplig vid behandling av personuppgifter enligt VIS-förordningen. Hänvisningen till VIS-förordningen är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Förordning (EU) 2021/1134 Sammanfattning av departementspromemorian Anpassning av svensk rätt till den reviderade VIS-förordningen (Ds 2023:30) Informationssystemet för viseringar (VIS) är ett EU-gemensamt informationssystem för utbyte av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, s.k. Schengenviseringar. I juli 2021 antogs en EU-förordning i syfte att reformera VIS. Förordningen innebär omfattande ändringar av EU:s nuvarande regelverk och att ett en uppdaterad version av VIS ska tas i drift vid ett datum som kommissionen ska fastställa. I förhållande till den tidigare regleringen innebär förordningen bl.a. att VIS också ska innehålla uppgifter om viseringar för längre vistelse, s.k. nationella viseringar, och om uppehållstillstånd. VIS kommer även att utnyttja den möjlighet till kommunikation mellan EU-gemensamma informationssystem som för närvarande tas fram inom unionen och utföra automatiska jämförelser mellan uppgifter i en ansökan och uppgifter i flera andra informationssystem. Vidare kommer åtkomsten till VIS för brottsbekämpande myndigheter att förbättras. EU-förordningen som reformerar VIS är direkt tillämplig och gäller direkt som lag i Sverige. För att tillämpningen av dess bestämmelser ska fungera på ett ändamålsenligt sätt och för att anpassa svensk rätt till dessa föreslås det i promemorian vissa författningsändringar. Förslagen innebär bl.a. att Polismyndigheten ska utses till VIS-myndighet med ansvar för att hantera vissa träffar mot andra informationssystem. Förslagen innebär vidare att det tydliggörs i vilka situationer en utlänning är skyldig att lämna fingeravtryck och låta sig fotograferas för att en kontroll mot VIS ska kunna genomföras och att en sådan skyldighet ska införas i ärenden om nationell visering. Det lämnas också förslag om åtkomst till VIS för brottsbekämpande ändamål. Vidare innebär förslagen att det tydliggörs hur regelverket förhåller sig till annan dataskyddsreglering. Den nya regleringen kan förväntas leda till en effektivare gräns- och utlänningskontroll samt en mer effektiv brottsbekämpning. Förordningen är förenlig med de grundläggande rättigheter som erkänns i Europeiska stadgan om de rättigheterna. Författningsändringarna föreslås träda i kraft den dag som regeringen bestämmer. Promemorians lagförslag Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 9 kap. 8 d och 8 h §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 4 g § och 9 kap. 8 j och 18 §§, och närmast före 1 kap. 4 g § och 9 kap. 18 § nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. VIS-förordningen 4 g § Med VIS-förordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). Lydelse enligt SFS 2022:242 Föreslagen lydelse 9 kap. 8 d § Vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i i kodexen om Schengengränserna är en utlänning skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 20 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen) och kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Vid en sådan in- eller utresekontroll är utlänningen även skyldig att låta sig bli fotograferad för kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en sådan in- eller utresekontroll som avses i första stycket har genomförts för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen, ska de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. Vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i i kodexen om Schengengränserna är en utlänning skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen och kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Samma skyldighet gäller vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 bb i kodexen om Schengengränserna för kontroll i enlighet med artikel 22g i VIS-förordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med VIS-förordningen gäller inte om utlänningen är under sex år. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med in- och utreseförordningen gäller inte om utlänningen är under tolv år. Skyldigheten gäller inte heller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en sådan in- eller utresekontroll som avses i första stycket har genomförts för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen, ska det fotografi och de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. 8 h § En utlänning är vid en kontroll enligt 9 § skyldig att låta en polisman, eller en tjänsteman vid Kustbevakningen eller Migrationsverket, fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. En utlänning är vid en kontroll enligt 9 § skyldig att låta en polisman, eller en tjänsteman vid Kustbevakningen eller Migrationsverket, fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artiklarna 19, 20, 22h och 22i i VIS-förordningen och artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med VIS-förordningen gäller inte om utlänningen är under sex år. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med in- och utreseförordningen gäller inte om utlänningen är under tolv år. Skyldigheten gäller inte heller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en kontroll enligt första stycket har genomförts ska det fotografi och de fingeravtryck som har tagits för kontrollen omedelbart förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 j § En utlänning som ansöker om nationell visering är skyldig att låta Migrationsverket, en utlandsmyndighet eller Regeringskansliet fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Bemyndigande 18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ytterligare undantag från kravet att lämna fingeravtryck och låta sig fotograferas enligt 8 j §. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att 6 och 15 §§ utlänningsdatalagen (2016:27) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § När personuppgifter behandlas med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen) ska bestämmelserna om rätten till ersättning i artikel 82 i EU:s dataskyddsförordning tillämpas om inte något annat följer av VIS-förordningen. I övrigt är denna lag inte tillämplig när personuppgifter behandlas med stöd av VIS-förordningen. Denna lag är inte tillämplig när personuppgifter behandlas med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). Lydelse enligt SFS 2022:243 Föreslagen lydelse 15 § Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 och 8 h §§ utlänningslagen (2005:716). Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8, 8 h och 8 j §§ utlänningslagen (2005:716). Med begränsning av de ändamål som annars gäller enligt 11 och 13 §§ får uppgifter om fingeravtryck eller fotografier i registren användas endast 1. vid prövning av ansökningar om uppehållstillstånd där skäl som anges i 4 kap. 1–2 a §§ utlänningslagen åberopas, 2. i ärenden om avvisning och utvisning, 3. i testverksamhet, 4. om det behövs för att kontrollera identiteten av en person på ett fotografi som kommit in till Migrationsverket, 5. om det behövs för att Migrationsverket ska kunna kontrollera ett fingeravtryck mot fingeravtrycks- och signalementsregister som Polismyndigheten för enligt 5 kap. 11 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, eller 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela 1. ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i registren över fingeravtryck och fotografier, och 2. föreskrifter om gallring. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete dels att 9 kap. ska upphöra att gälla, dels att 1 kap. 3 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 § I lagen avses med – Schengenkonventionen: konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, – avtalet med Danmark: avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen, – Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet med Danmark, – Prümrådsbeslutet: rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet, – Atlasrådsbeslutet: rådets beslut 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper, – avtalet med Norge: avtalet av den 4 september 2018 mellan Sveriges regering och Norges regering om ömsesidigt bistånd mellan polisens särskilda insatsgrupper i krissituationer, – referensuppgifter: registeruppgifter som inte röjer identiteten på en person, antingen i form av en sifferbeteckning och ett fingeravtryck eller en sifferbeteckning och en dna-profil från den icke-kodifierande delen av personens dna, – CBE-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, i den ursprungliga lydelsen, – VIS-rådsbeslutet: rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott, och – CBE-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, i den ursprungliga lydelsen, och – avtalet med USA: avtalet av den 16 december 2011 mellan Konungariket Sveriges regering och Amerikas förenta staters regering om ett förstärkt samarbete för att förebygga och bekämpa brottslighet. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2023:339 Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, eller 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226, eller 12. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden kommit in från Barnombudsmannen, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Försvarsmakten, Förvaltningsrätten i Luleå, Förvaltningsrätten i Stockholm, Göteborgs tingsrätt, Hovrätten över Skåne och Blekinge, Institutet för mänskliga rättigheter, Integritetsskyddsmyndigheten, Justitiekanslern, Kammarrätten i Stockholm, Kustbevakningen, Migrationsverket, Polismyndigheten, Riksdagens ombudsmän, Skatteverket, Sveriges advokatsamfund, Sveriges ambassad i Abu Dhabi, Sveriges ambassad i New Delhi, Sveriges ambassad i Peking, Swedavia AB, Säkerhetspolisen, Säkerhetsskydds- och integritetsskyddsnämnden, Tullverket, Uppsala universitet (juridiska fakulteten) och Åklagarmyndigheten. Amnesty international – svenska sektionen, Civil Rights Defenders, Rädda barnen, Svenska Röda Korset och Transportföretagen har avstått från att yttra sig. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716) Härigenom föreskrivs i fråga om utlänningslagen (2005:716) dels att 9 kap. 8 d och 8 h §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 4 g § och 9 kap. 8 j och 18 §§, och närmast före 1 kap. 4 g § och 9 kap. 18 § nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. VIS-förordningen 4 g § Med VIS-förordningen avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). Lydelse enligt SFS 2022:242 Föreslagen lydelse 9 kap. 8 d § Vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i i kodexen om Schengengränserna är en utlänning skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 20 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen) och kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Vid en sådan in- eller utresekontroll är utlänningen även skyldig att låta sig bli fotograferad för kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en sådan in- eller utresekontroll som avses i första stycket har genomförts för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen, ska de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. Vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 i i kodexen om Schengengränserna är en utlänning skyldig att låta en polisman, en särskilt förordnad passkontrollant eller en tjänsteman vid Tullverket, Kustbevakningen eller Migrationsverket fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen och kontroll i enlighet med artikel 27 i in- och utreseförordningen. Samma skyldighet gäller vid en in- eller utresekontroll enligt artikel 8.3 bb i kodexen om Schengengränserna för kontroll i enlighet med artikel 22g och 22i i VIS-förordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med VIS-förordningen gäller inte om utlänningen är under sex år. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med in- och utreseförordningen gäller inte om utlänningen är under tolv år. Skyldigheten gäller inte heller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en sådan in- eller utresekontroll som avses i första stycket har genomförts för kontroll i enlighet med artikel 20 i VIS-förordningen, ska det fotografi och de fingeravtryck som tagits för kontrollen omedelbart förstöras. Det gäller också de biometriska data som tagits fram i samband med kontrollen. 8 h § En utlänning är vid en kontroll enligt 9 § skyldig att låta en polisman, eller en tjänsteman vid Kustbevakningen eller Migrationsverket, fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under tolv år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. En utlänning är vid en kontroll enligt 9 § skyldig att låta en polisman, eller en tjänsteman vid Kustbevakningen eller Migrationsverket, fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck för kontroll i enlighet med artiklarna 19, 20, 22h och 22i i VIS-förordningen och artiklarna 26 och 27 i in- och utreseförordningen. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med VIS-förordningen gäller inte om utlänningen är under sex år. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck för kontroll i enlighet med in- och utreseförordningen gäller inte om utlänningen är under tolv år. Skyldigheten gäller inte heller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. När en kontroll enligt första stycket har genomförts ska det fotografi och de fingeravtryck som har tagits för kontrollen omedelbart förstöras om det framkommer att utlänningen har rätt att vistas i Sverige. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 8 j § En utlänning som ansöker om nationell visering är skyldig att låta Migrationsverket, en utlandsmyndighet eller Regeringskansliet fotografera honom eller henne och ta hans eller hennes fingeravtryck. Skyldigheten att låta en myndighet ta fingeravtryck gäller inte om utlänningen är under sex år eller om det är fysiskt omöjligt för utlänningen att lämna fingeravtryck. Bemyndigande 18 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om ytterligare undantag från skyldigheten i 8 j § första stycket att lämna fingeravtryck och låta sig fotograferas. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27) Härigenom föreskrivs att 6 och 15 §§ utlänningsdatalagen (2016:27) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § När personuppgifter behandlas med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse (VIS-förordningen) ska bestämmelserna om rätten till ersättning i artikel 82 i EU:s dataskyddsförordning tillämpas om inte något annat följer av VIS-förordningen. I övrigt är denna lag inte tillämplig när personuppgifter behandlas med stöd av VIS-förordningen. Denna lag är inte tillämplig när personuppgifter behandlas med stöd av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). Lydelse enligt SFS 2025:133 Föreslagen lydelse 15 § Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8 och 8 h §§ utlänningslagen (2005:716). Migrationsverket får föra separata register över fingeravtryck och fotografier som tas med stöd av 9 kap. 8, 8 h och 8 j §§ utlänningslagen (2005:716). Med begränsning av de ändamål som annars gäller enligt 11 och 13 §§ får uppgifter om fingeravtryck eller fotografier i registren användas endast 1. vid prövning av ansökningar om uppehållstillstånd där skäl som anges i 4 kap. 1–2 a §§ utlänningslagen åberopas, 2. i ärenden om avvisning och utvisning, 3. i testverksamhet, 4. om det behövs för att kontrollera identiteten av en person på ett fotografi som kommit in till Migrationsverket, 5. om det behövs för att Migrationsverket ska kunna kontrollera ett fingeravtryck mot biometriregister som förs enligt lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område, 6. vid kontroll av utlänningar under vistelsen i Sverige, eller 7. om det behövs för att Polismyndigheten ska kunna jämföra fingeravtryck eller fotografier i registren enligt 6 a kap. lagen om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela 1. ytterligare föreskrifter om vilka uppgifter som får behandlas i registren över fingeravtryck och fotografier, och 2. föreskrifter om gallring. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete dels att 9 kap. ska upphöra att gälla, dels att 1 kap. 3 § ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 3 § I lagen avses med – Schengenkonventionen: konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, – avtalet med Danmark: avtalet av den 6 oktober 1999 mellan Konungariket Sveriges regering och Konungariket Danmarks regering om polisiärt samarbete i Öresundsregionen, – Öresundsförbindelsen: den fasta förbindelsen över Öresund som den definieras i artikel 2 i avtalet med Danmark, – Prümrådsbeslutet: rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet, – Atlasrådsbeslutet: rådets beslut 2008/617/RIF av den 23 juni 2008 om förbättrat samarbete i krissituationer mellan Europeiska unionens medlemsstaters särskilda insatsgrupper, – avtalet med Norge: avtalet av den 4 september 2018 mellan Sveriges regering och Norges regering om ömsesidigt bistånd mellan polisens särskilda insatsgrupper i krissituationer, – avtalet med Finland: avtalet av den 19 oktober 2021 mellan Konungariket Sveriges regering och Republiken Finlands regering om polissamarbete i gränsområdet, – referensuppgifter: registeruppgifter som inte röjer identiteten på en person, antingen i form av en sifferbeteckning och ett fingeravtryck eller en sifferbeteckning och en dna-profil från den icke-kodifierande delen av personens dna, – CBE-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, i den ursprungliga lydelsen, – VIS-rådsbeslutet: rådets beslut 2008/633/RIF av den 23 juni 2008 om åtkomst till informationssystemet för viseringar (VIS) för sökningar för medlemsstaternas utsedda myndigheter och för Europol i syfte att förhindra, upptäcka och utreda terroristbrott och andra grova brott, och – CBE-direktivet: Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/413 av den 11 mars 2015 om underlättande av gränsöverskridande informationsutbyte om trafiksäkerhetsrelaterade brott, i den ursprungliga lydelsen, och – avtalet med USA: avtalet av den 16 december 2011 mellan Konungariket Sveriges regering och Amerikas förenta staters regering om ett förstärkt samarbete för att förebygga och bekämpa brottslighet. Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Förslag till lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område ska ha följande lydelse. Lydelse enligt SFS 2023:339 Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller inte vid behandling av personuppgifter enligt 1. vapenlagen (1996:67), 2. lagen (1998:620) om belastningsregister, 3. lagen (1998:621) om misstankeregister, 4. lagen (2006:444) om passagerarregister, 5. lagen (2014:400) om Polismyndighetens elimineringsdatabas, 6. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1860 av den 28 november 2018 om användning av Schengens informationssystem för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna, 7. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1861 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området in- och utresekontroller, om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och om ändring och upphävande av förordning (EG) nr 1987/2006, 8. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1862 av den 28 november 2018 om inrättande, drift och användning av Schengens informationssystem (SIS) på området polissamarbete och straffrättsligt samarbete, om ändring och upphävande av rådets beslut 2007/533/RIF och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1986/2006 och kommissionens beslut 2010/261/EU, 9. lagen (2021:1187) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordningar om Schengens informationssystem och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den lagen, 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, eller 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226. 10. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2226 av den 30 november 2017 om inrättande av ett in- och utresesystem för registrering av in- och utreseuppgifter och av uppgifter om nekad inresa för tredjelandsmedborgare som passerar medlemsstaternas yttre gränser, om fastställande av villkoren för åtkomst till in- och utresesystemet för brottsbekämpande ändamål och om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och förordningarna (EG) nr 767/2008 och (EU) nr 1077/2011, 11. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 av den 12 september 2018 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och om ändring av förordningarna (EU) nr 1077/2011, (EU) nr 515/2014, (EU) 2016/399, (EU) 2016/1624 och (EU) 2017/2226, eller 12. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 av den 9 juli 2008 om Informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet av information mellan medlemsstaterna om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd (VIS-förordningen). Denna lag träder i kraft den dag som regeringen bestämmer. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2025-04-02 Närvarande: F.d. justitieråden Eskil Nord och Sten Andersson samt justitierådet Marie Jönsson Anpassning av svensk rätt till den reviderade VIS-förordningen Enligt en lagrådsremiss den 27 mars 2025 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i utlänningslagen (2005:716), lag om ändring i utlänningsdatalagen (2016:27), lag om ändring i lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete, lag om ändring i lag om ändring i lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Linda Olsson. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 maj 2025 Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Svantesson, Ankarberg Johansson, Edholm, J Pehrson, Strömmer, Forssmed, Forssell, Slottner, M Persson, Wykman, Malmer Stenergard, Kullgren, Liljestrand, Pourmokhtari, Rosencrantz, Dousa, Larsson Föredragande: statsrådet Forssell Regeringen beslutar proposition Anpassning av svensk rätt till den reviderade VIS-förordningen