Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2025/26:181 Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott Prop. 2025/26:181 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 12 mars 2026 Ulf Kristersson Gunnar Strömmer (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen lämnar regeringen flera förslag som syftar till att stärka samhällsskyddet vid allvarlig och upprepad brottslighet, minska risken för återfall i brott, öka tryggheten för brottsoffer och skärpa reaktionerna vid misskötsamhet eller återfall i brott. Förslagen innebär bl.a. följande. Rymning från vissa former av frihetsberövande, på bl.a. häkten och anstalter, kriminaliseras. Återfall i brott får större betydelse vid straffmätningen. Möjligheterna att förena skyddstillsyn med fängelse utökas. Den som är dömd till skyddstillsyn eller är villkorligt frigiven ska meddelas begränsningar av rörelsefriheten (vistelseföreskrift), om den dömde är involverad i eller har koppling till en grupp som utövar allvarlig brottslighet, och riskerar att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på en viss plats eller inom ett visst område. Vistelseföreskrifter ska även kunna meddelas i syfte att skydda målsäganden. Det anges i lag att den intagnes beteende ska beaktas vid beslut om permission och frigivningsförberedande åtgärder. Det anges i lag att involvering i, eller koppling till, en grupp som utövar allvarlig brottslighet ska beaktas vid beslut om permission. Det anges i lag att en frigivningsförberedande åtgärd i vissa fall ska förenas med villkor om att den intagne inte får vistas utanför hemmet eller bostaden annat än på bestämda tider. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 2 juli 2026. Innehållsförteckning 1Förslag till riksdagsbeslut4 2Lagtext5 2.1Förslag till lag om ändring i brottsbalken5 2.2Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken11 2.3Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.14 2.4Förslag till lag om ändring i fängelselagen (2010:610)15 2.5Förslag till lag om ändring i lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring25 3Ärendet och dess beredning26 4Rymning kriminaliseras27 4.1Ökad säkerhet inom Kriminalvården, i särskilda ungdomshem och på förvar27 4.2Begreppen rymning, avvikelse och avvikning och förekomsten av sådana incidenter28 4.3Nuvarande reaktioner vid rymning, avvikelse och avvikning30 4.4Det finns ett behov av att kriminalisera rymning33 4.5Utformningen av straffbestämmelsen37 5En skärpt återfallsreglering45 6Skyddstillsyn i förening med fängelse52 6.1Nu gällande regler52 6.2Utökade möjligheter att förena skyddstillsyn med fängelse53 7Vistelseföreskrifter55 7.1Nu gällande regler55 7.1.1Grundläggande fri- och rättigheter55 7.1.2Barnkonventionen56 7.1.3Befintliga möjligheter att besluta var en dömd person får eller inte får vistas57 7.2Vistelseföreskrifter ska meddelas för dömda som är involverade i, eller har kopplingar till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet62 7.3Vistelseföreskrifter ska kunna meddelas i syfte att skydda målsäganden80 7.4Inga särskilda föreskrifter för kontakter med målsäganden82 7.5Flera särskilda föreskrifter kan löpa parallellt84 8En successiv utslussning vid verkställigheten av fängelsestraff85 8.1Nu gällande regler85 8.2Successiv utslussning även framöver86 9Permission88 9.1Nu gällande regler88 9.2Den intagnes beteende ska beaktas vid beslut om permission92 9.3Involvering i, eller koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet ska beaktas särskilt vid permissions- och villkorsprövningen96 10Frigivningsförberedande åtgärder (tidigare särskilda utslussningsåtgärder)103 10.1Nu gällande regler103 10.2Individuellt anpassade frigivningsförberedande åtgärder106 10.3Den intagnes beteende ska beaktas vid beslut om en frigivningsförberedande åtgärd111 10.4En gemensam och lagstadgad kvalifikationstid113 10.5Prövningen av vilken eller vilka åtgärder som kan beviljas116 10.6Kontroll genom villkor och övervakning118 11Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser120 12Konsekvenser121 13Författningskommentar126 13.1Förslaget till lag om ändring i brottsbalken126 13.2Förslaget till lag om ändring i socialförsäkringsbalken135 13.3Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.138 13.4Förslaget till lag om ändring i fängelselagen (2010:610)138 13.5Förslaget till lag om ändring i lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring149 Sammanfattning av betänkandet Ett ändamålsenligt samhällsskydd – Vissa reformer av straff- och straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48) i relevanta delar151 Betänkandets lagförslag i relevanta delar156 Förteckning över remissinstanserna176 Lagrådsremissens lagförslag177 Lagrådets yttrande197 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 2026206 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i brottsbalken. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i fängelselagen (2010:610). Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring. Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om ändring i brottsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att nuvarande 17 kap. 12 § ska betecknas 17 kap. 12 a §, dels att 17 kap. 12 a och 16 §§, 21 kap. 7 och 15 §§, 26 kap. 3, 16 och 17 §§, 28 kap. 3 § och 29 kap. 4 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 17 kap. 12 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 kap. 12 § Den som är 1. intagen i kriminalvårdsanstalt eller i ett särskilt ungdomshem enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, 2. intagen i ett häkte eller en polisarrest i avvaktan på att han eller hon ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem, 3. häktad på grund av misstanke om brott, eller 4. tagen i förvar enligt utlänningslagen (2005:716) eller lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar och som rymmer från en kriminalvårdsanstalt, ett särskilt ungdomshem, ett häkte, en arrest, en undersökningsenhet, en vårdenhet, ett förvar eller från någon under vars uppsikt han eller hon står med anledning av ett frihetsberövande enligt 1–4, döms för rymning till fängelse i högst två år. Om brottet är grovt döms för grov rymning till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen 1. har föregåtts av noggrann planering eller varit organiserad, eller 2. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Om gärningen är ringa ska den inte utgöra brott. 12 § Hjälper man den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller som är häktad eller anhållen eller som annars är med laga rätt berövad friheten att komma lös eller främjar man, efter det han avvikit, hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd, döms för främjande av flykt till böter eller fängelse i högst ett år. 12 a § Den som 1. hjälper den som är intagen, häktad eller tagen i förvar i fall som avses i 12 § eller som annars är med laga rätt berövad friheten att komma lös, eller 2. efter att en frihetsberövad person avvikit, främjar hans eller hennes rymning eller flykt genom att dölja honom eller henne eller genom någon annan sådan åtgärd döms för främjande av rymning eller flykt till böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Om brottet är grovt döms för grovt främjande av rymning eller flykt till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen 1. har föregåtts av noggrann planering eller varit organiserad, eller 2. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Till ansvar skall inte dömas om gärningen är att anse som ringa med hänsyn till frihetsberövandets art och syfte, gärningsmannens tillvägagångssätt och hans förhållande till den vars flykt han har främjat. Om gärningen är ringa ska den inte utgöra brott. 16 § För försök, förberedelse eller stämpling till våld eller hot mot tjänsteman, grovt våld eller hot mot tjänsteman, angrepp mot tjänsteman, grovt angrepp mot tjänste-man, övergrepp i rättssak, grovt övergrepp i rättssak, skyddande av brottsling eller grovt skyddande av brottsling döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök eller förberedelse till främjande av flykt. För försök, förberedelse eller stämpling till våld eller hot mot tjänsteman, grovt våld eller hot mot tjänsteman, angrepp mot tjänsteman, grovt angrepp mot tjänsteman, övergrepp i rättssak, grovt övergrepp i rättssak, skyddande av brottsling eller grovt skyddande av brottsling döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök eller förberedelse till främjande av rymning eller flykt eller grovt främjande av rymning eller flykt samt för försök till rymning eller grov rymning. 21 kap. 7 § Avviker eller uteblir en krigsman olovligen från tjänstgöringen, skall dömas för rymning till böter eller fängelse i högst två år. Om en krigsman olovligen avviker eller uteblir från tjänstgöringen döms han eller hon för olovlig avvikelse av krigsman till böter eller fängelse i högst två år. Är brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om krigsmannen avvikit under eller i anslutning till strid eller gått över till fienden eller annars överlämnat sig frivilligt till denne. Om brottet är grovt döms för grov olovlig avvikelse av krigsman till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om krigsmannen 1. avvikit under eller i anslutning till strid, eller 2. gått över till fienden eller annars överlämnat sig frivilligt till denne. 15 § För försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra rymning samt för försök, förberedelse eller stämpling till våld eller hot mot förman döms det till ansvar enligt 23 kap. För försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra olovlig avvikelse av krigsman eller grov olovlig avvikelse av krigsman samt för försök, förberedelse eller stämpling till våld eller hot mot förman döms det till ansvar enligt 23 kap. För medverkan till tjänstebrott får dömas endast den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt. 26 kap. 3 § Har någon dömts till fängelse i lägst två år och begår han eller hon, sedan domen har fått laga kraft, brott som är belagt med fängelse i mer än sex år, får för återfallet dömas till fängelse på viss tid som med fyra år överstiger det högsta straff som kan följa på brottet eller, om det är fråga om flera brott, det högsta straff som med tillämpning av 2 § kan följa på brotten. Straffet får dock inte överstiga arton år. Har någon dömts till fängelse i lägst två år och begår han eller hon, sedan domen har fått laga kraft, brott för vilket är föreskrivet fängelse i sex år eller mer, får för återfallet dömas till fängelse på viss tid som med sex år överstiger det högsta straff som kan följa på brottet eller, om det är fråga om flera brott, det högsta straff som med tillämpning av 2 § kan följa på brotten. Straffet får dock inte överstiga arton år. Brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får inte läggas till grund för en sådan förhöjning som anges i första stycket. En utländsk dom får tillmätas samma verkan som en svensk. 16 § Om det behövs för att minska risken att den som står under övervakning begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, får Kriminalvården besluta om en särskild föreskrift som ska följas av den övervakade. En sådan föreskrift ska beslutas för en viss tid, högst ett år åt gången. Om det behövs för att minska risken att den som står under övervakning begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, får Kriminalvården besluta om särskilda föreskrifter som ska följas av den övervakade. En särskild föreskrift som avses i andra stycket 7 får även beslutas om det kan antas behövas för att tillgodose målsägandens behov av trygghet. En särskild föreskrift får avse En särskild föreskrift ska beslutas för en viss tid, högst ett år åt gången, och får avse 1. på vilket sätt och i vilken omfattning den övervakade ska hålla kontakt med övervakaren eller Kriminalvården, 2. skyldighet för den övervakade att lämna underrättelse till övervakaren eller Kriminalvården om att han eller hon uteblivit från en arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning, 3. deltagande i återfallsförebyggande eller missbruksrelaterad programverksamhet, 4. missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling, 5. arbete, utbildning eller annan sysselsättning, 6. anvisningar om boendet, 7. vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas, eller 8. skyldighet att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hårprov för kontroll av att den övervakade inte är påverkad av alkohol, andra beroendeframkallande medel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Om den övervakade är skadeståndsskyldig på grund av brottet, får en särskild föreskrift beslutas om när och hur skadeståndsskyldigheten ska fullgöras. En sådan föreskrift får beslutas endast i den utsträckning det inte kan antas motverka den övervakades anpassning i samhället, med hänsyn till hans eller hennes ekonomiska situation eller övriga omständigheter. En särskild föreskrift som avses i andra stycket 7 ska, oavsett vad som följer av första stycket, beslutas om 1. den dömde är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet, och 2. det finns risk för att den dömde kommer att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på en viss plats eller inom ett visst område. 17 § Om det behövs för att kontrollera att en föreskrift enligt 16 § följs får Kriminalvården besluta om elektronisk övervakning. Om det behövs för att kontrollera att en särskild föreskrift enligt 16 § följs får Kriminalvården besluta om elektronisk övervakning. En särskild föreskrift som beslutats enligt 16 § fjärde stycket ska förenas med villkor om elektronisk övervakning om det inte är uppenbart obehövligt. Elektronisk övervakning får beslutas för högst sex månader åt gången. 28 kap. 3 § Skyddstillsyn får förenas med fängelse i lägst en och högst tre månader. Skyddstillsyn får förenas med fängelse i lägst en och högst sex månader. Om rätten förenar skyddstillsyn med fängelse, får den inte samtidigt döma till böter enligt 2 § eller meddela föreskrift om samhällstjänst. Om förhållandena kräver det, får rätten bestämma att domen på fängelse ska verkställas trots att den inte har fått laga kraft. 29 kap. 4 § Vid straffmätningen ska rätten, utöver brottets straffvärde, i skärpande riktning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott, om inte förhållandet beaktas genom påföljdsvalet eller i tillräcklig utsträckning genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Vid denna bedömning ska särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig. Vid straffmätningen ska rätten, utöver brottets straffvärde, i skärpande riktning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Det gäller dock endast om den tidigare brottsligheten inte i tillräcklig utsträckning beaktas genom påföljdsvalet eller genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad. Vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse för straffmätningen ska det särskilt beaktas 1. vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, 2. vilken tid som förflutit mellan brotten eller mellan tidpunkten för villkorlig frigivning och den nya brottsligheten, och 3. om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade, om brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig eller om den nya brottsligheten är mer allvarlig än den tidigare brottsligheten. Denna lag träder i kraft den 2 juli 2026. Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken Härigenom föreskrivs att 106 kap. 17, 19, 28, 30, 31 och 36 §§ socialförsäkringsbalken ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 106 kap. 17 § Utan hinder av 16 § lämnas sjukersättning och aktivitetsersättning för tid under vilken den försäkrade vistas utanför anstalt enligt 11 kap. 3 eller 5 § fängelselagen (2010:610). Utan hinder av 16 § lämnas sjukersättning och aktivitetsersättning för tid under vilken den försäkrade enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) avtjänar en del av fängelsestraffet i sin bostad eller i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400). 19 § Om en försäkrad som får sjukersättning eller aktivitetsersättning vistas i ett familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund av skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, ska han eller hon för varje dag betala för sitt uppehälle när staten bekostar vistelsen. Detsamma gäller för tid när den försäkrade vistas utanför anstalt enligt 11 kap. 3 § fängelselagen (2010:610). Om en försäkrad som får sjukersättning eller aktivitetsersättning vistas i ett familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund av skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, ska han eller hon för varje dag betala för sitt uppehälle när staten bekostar vistelsen. Detsamma gäller för tid när den försäkrade enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) avtjänar en del av fängelsestraffet i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400). 28 § Den försäkrade ska inte betala för sitt uppehälle när han eller hon vistas utanför anstalt enligt 11 kap. 5 § fängelselagen (2010:610). Den försäkrade ska inte betala för sitt uppehälle när han eller hon enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) avtjänar en del av fängelsestraffet i sin bostad. 30 § Om den som får garantipension till omställningspension sedan minst trettio dagar i följd är intagen i kriminalvårdsanstalt eller är häktad ska, från och med den trettioförsta dagen, garantipensionen lämnas med högst ett belopp som innebär att denna tillsammans med omställnings- eller änkepensionen per månad uppgår till 4,5 procent av prisbasbeloppet. Denna begränsning gäller inte för tid under vilken den pensionsberättigade vistas utanför anstalt enligt 11 kap. 3 eller 5 § fängelselagen (2010:610). Denna begränsning gäller inte för tid under vilken den pensionsberättigade enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) avtjänar en del av fängelsestraffet i sin bostad eller i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400). 31 § Om den som får omställningspension, garantipension till omställningspension eller änkepension vistas i ett familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund av skyddstillsyn med särskild behandlingsplan ska han eller hon för varje dag betala för sitt uppehälle när staten bekostar vistelsen. Detsamma gäller för tid när en pensionsberättigad vistas utanför anstalt enligt 11 kap. 3 § fängelselagen (2010:610). Om den som får omställningspension, garantipension till omställningspension eller änkepension vistas i ett familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund av skyddstillsyn med särskild behandlingsplan ska han eller hon för varje dag betala för sitt uppehälle när staten bekostar vistelsen. Detsamma gäller för tid när en pensionsberättigad enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) avtjänar en del av fängelsestraffet i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400). 36 § I fråga om en försäkrad som har rätt till bostadstillägg och som är intagen i anstalt och avtjänar fängelsestraff som överstiger två år lämnas bostadstillägg under längst två månader efter det att vistelsen i anstalten inleddes eller fängelsestraffet började verkställas på något annat sätt. Bostadstillägg får dock lämnas för tiden från och med den tredje månaden före den månad då frigivning ska ske eller från och med den månad då den intagne påbörjar en vistelse utanför anstalt enligt 11 kap. 5 § fängelselagen (2010:610). I fråga om en försäkrad som har rätt till bostadstillägg och som är intagen i anstalt och avtjänar fängelsestraff som överstiger två år lämnas bostadstillägg under längst två månader efter det att vistelsen i anstalten inleddes eller fängelsestraffet började verkställas på något annat sätt. Bostadstillägg får dock lämnas för tiden från och med den tredje månaden före den månad då frigivning ska ske eller från och med den månad då den intagne avtjänar en del av fängelsestraffet i sin bostad enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610). Denna lag träder i kraft den 2 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 § Åtalsanmälan behöver inte göras i fråga om 1. brott för vilka svårare straff än böter inte föreskrivs, 2. följande brott i brottsbalken, nämligen ofredande (4 kap. 7 §), ringa stöld (8 kap. 2 §), tillgrepp av fortskaffningsmedel som är ringa (8 kap. 7 §), egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 §), ringa bedrägeri (9 kap. 2 §), ringa utpressning (9 kap. 4 §), ringa förskingring (10 kap. 2 §), olovligt förfogande (10 kap. 4 §), olovligt brukande (10 kap. 7 §), ringa skadegörelse (12 kap. 2 §), tagande av olovlig väg (12 kap. 4 §), svikande av försvarsplikt (18 kap. 6 §), lydnadsbrott (21 kap. 5 §) och rymning (21 kap. 7 §). 2. följande brott i brottsbalken, nämligen ofredande (4 kap. 7 §), ringa stöld (8 kap. 2 §), tillgrepp av fortskaffningsmedel som är ringa (8 kap. 7 §), egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 §), ringa bedrägeri (9 kap. 2 §), ringa utpressning (9 kap. 4 §), ringa förskingring (10 kap. 2 §), olovligt förfogande (10 kap. 4 §), olovligt brukande (10 kap. 7 §), ringa skadegörelse (12 kap. 2 §), tagande av olovlig väg (12 kap. 4 §), svikande av försvarsplikt (18 kap. 6 §), lydnadsbrott (21 kap. 5 §) och olovlig avvikelse av krigsman (21 kap. 7 §). Åtalsanmälan ska dock alltid göras, om 1. brottet riktar sig mot någon utanför den organisation där den misstänkte tjänstgör, 2. målsäganden har förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk, eller 3. det finns skäl att anta att påföljden inte kommer att stanna vid böter. Denna lag träder i kraft den 2 juli 2026. Förslag till lag om ändring i fängelselagen (2010:610) Härigenom föreskrivs i fråga om fängelselagen (2010:610) dels att 11 kap. 12 § ska upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 11 kap. 1–6 §§ ska utgå, dels att 1 kap. 1, 2, 7 och 8 §§, 10 kap. 1, 2 och 5 §§, 11 kap. 1–11 §§, 13 kap. 3 och 5 §§ och rubriken till 11 kap. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om verkställighet av fängelse i kriminalvårdsanstalt. Bestämmelserna avser – placering (2 kap.), – sysselsättning och ersättning (3 kap.), – fritid (4 kap.), – personliga tillhörigheter (5 kap.), – vistelse i gemensamhet och avskildhet (6 kap.), – besök och andra kontakter (7 kap.), – särskilda kontroll- och tvångsåtgärder (8 kap.), – hälso- och sjukvård (9 kap.), – permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt (10 kap.), – särskilda utslussningsåtgärder (11 kap.), – varning och uppskjuten villkorlig frigivning (12 kap.), samt – frigivningsförberedande åtgärder (11 kap.), – varning och uppskjuten villkorlig frigivning (12 kap.), – avbrott i verkställigheten (12 a kap.), och – beslut och överklagande m.m. (13–15 kap.). 2 § Den som är intagen i anstalt får under verkställigheten vistas utanför anstalten i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag. En intagen får under verkställigheten även vistas utanför anstalten om det sker med stöd av bestämmelser i annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer till en annan stat. Som vistelse utanför anstalt anses inte att en intagen, genom Kriminalvårdens försorg, transporteras utanför en anstalt med anledning av att ett beslut enligt lagen ska verkställas. Vid vistelse utanför anstalt enligt 11 kap. 1 § första stycket 2–4 gäller inte 2–10 kap. Vid avtjänande av en del av fängelsestraffet genom en frigivningsförberedande åtgärd som innebär att den intagne enligt 11 kap. 1 § har sin dygnsvila utanför anstalt gäller inte 2–10 kap. 7 § För en intagen som avtjänar fängelse i lägst fyra år ska det, om det inte är uppenbart obehövligt, beslutas om de särskilda villkor som av säkerhetsskäl är nödvändiga när det gäller 1. placering i anstalt, 2. vistelse utanför anstalt enligt 10 kap. 1 och 2 §§, och 3. särskilda utslussningsåtgärder enligt 11 kap. 1 §. 3. frigivningsförberedande åtgärder enligt 11 kap. 1 §. Om det finns särskilda skäl ska villkor enligt första stycket också beslutas för en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år. 8 § Prövning av vilka särskilda villkor som ska gälla för verkställigheten enligt 7 § ska ske så snart verkställigheten påbörjas eller annars när det finns behov av det. Villkoren ska omprövas när det finns anledning till det. Ett beslut om placering, permission, särskild permission eller särskilda utslussningsåtgärder får inte meddelas i strid med de särskilda villkoren. Ett beslut om placering, permission, särskild permission eller frigivningsförberedande åtgärder får inte meddelas i strid med de särskilda villkoren. 10 kap. Lydelse enligt prop. 2025/26:132 Föreslagen lydelse 1 § En intagen får, för att underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om 1. minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats, och 2. det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. För att underlätta den intagnes anpassning i samhället får han eller hon beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om 1. minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats, och 2. det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Vid prövningen av om permission ska beviljas ska det särskilt beaktas om den intagne 1. under verkställigheten inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, 2. annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten, eller 3. är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. För en intagen som avtjänar ett livstidsstraff ska tiden enligt första stycket 1 bestämmas som om strafftiden är arton år. Om det finns särskilda skäl får permission beviljas tidigare än vad som följer av första stycket 1. Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl ska det särskilt beaktas om den intagne inte har fyllt arton år. En intagen som har fyllt arton år och som är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet får aldrig beviljas permission tidigare än vad som följer av första stycket 1. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § En intagen får, om det finns särskilt ömmande skäl, beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (särskild permission) om Om det finns särskilt ömmande skäl får en intagen beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (särskild permission) om 1. hans eller hennes behov av vistelse utanför anstalt inte kan tillgodoses genom permission enligt 1 §, och 2. vistelsen utanför anstalt kan beviljas med hänsyn till den risk som finns för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Vid prövningen enligt första stycket 2 ska det särskilt beaktas om den intagne är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. 5 § Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt enligt 1–4 §§ ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den intagne stå under bevakning. Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt enligt 1–4 §§ ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den intagne stå under bevakning. Vid prövningen ska det särskilt beaktas om den intagne är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Vid vistelse utanför anstalt enligt 1 och 2 §§ får elektroniska hjälpmedel användas för att kontrollera meddelade villkor. Vid vistelse utanför anstalt enligt 1 och 2 §§ får elektronisk övervakning användas för att kontrollera meddelade villkor. 11 kap. 11 kap. Särskilda utslussningsåtgärder 11 kap. Frigivningsförberedande åtgärder 1 § En intagen får, för att minska risken för att han eller hon återfaller i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd till vistelse utanför anstalt genom följande utslussningsåtgärder: 1. frigång enligt 2 §, 2. vårdvistelse enligt 3 §, 3. vistelse i halvvägshus enligt 4 §, och 4. utökad frigång enligt 5 §. För att minska risken för att en intagen återfaller i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället får Kriminalvården bevilja den intagne frigivningsförberedande åtgärder. Vistelse utanför anstalt enligt första stycket 2–4 ska planeras så att den kan pågå fram till tidpunkten för villkorlig frigivning. En frigivningsförberedande åtgärd innebär att den intagne får avtjäna en del av fängelsestraffet utanför anstalt under kontrollerade former. En sådan åtgärd kan innebära att den intagne har sin dygnsvila i ett av Kriminalvården kontrollerat hem som är anpassat för att ge intagna särskilt stöd eller tillsyn (kontrollerat hem), i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400) eller i sin bostad. 2 § Frigång innebär att en intagen under dagtid utanför anstalt utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. En frigivningsförberedande åtgärd får inte beviljas om det finns en beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig fängelsestraffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig under den tid som fängelsestraffet verkställs utanför anstalt. Vid denna bedömning ska det särskilt beaktas om den intagne 1. under verkställigheten inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, eller 2. annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. Frigång får beviljas en intagen som har behov av introduktion i arbetslivet eller i annan verksamhet som kan främja en stabil tillvaro efter frigivningen, om det inte finns någon beaktansvärd risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig. 3 § Vårdvistelse innebär att en intagen är placerad i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400). En frigivningsföreberedande åtgärd får inte beviljas innan minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats. Vårdvistelse får beviljas en intagen som har behov av vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller mot något annat särskilt förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet, om det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig. Om det finns särskilda skäl får en sådan åtgärd beviljas trots att den tid som avses i första stycket inte har förflutit. Lydelse enligt prop. 2025/26:132 Föreslagen lydelse 4 § Vistelse i halvvägshus innebär att en intagen är placerad i ett av Kriminalvården kontrollerat hem som är anpassat för att ge intagna särskilt stöd och tillsyn. En frigivningsförberedande åtgärd ska som utgångspunkt planeras så att den kan pågå fram till tidpunkten för villkorlig frigivning. Vistelse i halvvägshus får beviljas en intagen som har behov av särskilt stöd eller tillsyn om Vid bedömningen av vilken eller vilka frigivningsförberedande åtgärder som kan beviljas ska det särskilt beaktas om den intagne 1. minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats, 1. har behov av introduktion i arbetslivet eller i annan verksamhet som kan främja en stabil tillvaro efter frigivningen, 2. det inte finns någon beaktansvärd risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig, och 2. har behov av vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller mot något annat särskilt förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet, 3. han eller hon utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. 3. har behov av särskilt stöd eller tillsyn, 4. har tillgång till bostad, eller 5. arbetar, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. Den intagne får inte vistas utanför halvvägshuset annat än på särskilt bestämda tider. En intagen som inte har fyllt arton år får beviljas vistelse i halvvägshus tidigare än vad som följer av andra stycket 1 om det finns särskilda skäl. 5 § Utökad frigång innebär att en intagen under kontrollerade former avtjänar fängelsestraffet i sin bostad. En frigivningsförberedande åtgärd ska förenas med de villkor som behövs för att syftet med åtgärden ska uppnås eller för att Kriminalvården ska kunna utöva nödvändig kontroll. Elektronisk övervakning får användas för att kontrollera att meddelade villkor följs. Utökad frigång får beviljas om 1. minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats, 2. det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig, 3. han eller hon har tillgång till bostad, och 4. han eller hon utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det, får Kriminalvården ändra, upphäva eller besluta om nya villkor. En intagen som inte har fyllt arton år får beviljas utökad frigång tidigare än vad som följer av andra stycket 1 om det finns särskilda skäl. Om det finns särskilda skäl får Kriminalvården förena en frigivningsförberedande åtgärd som innebär att en intagen är placerad i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400) med en särskild föreskrift som avses i 26 kap. 16 § andra stycket 4 brottsbalken som ska gälla för tiden efter villkorlig frigivning. Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det, får Kriminalvården ändra, upphäva eller besluta om en ny särskild föreskrift. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § Ett tillstånd till en utslussningsåtgärd ska förenas med de villkor som behövs för att syftet med åtgärden ska uppnås eller för att Kriminalvården ska kunna utöva nödvändig kontroll. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera meddelade villkor. En frigivningsförberedande åtgärd som innebär att den intagne har sin dygnsvila utanför anstalt ska förenas med villkor om att han eller hon inte får vistas utanför ett kontrollerat hem, ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400) eller sin bostad annat än på särskilt bestämda tider. Om en frigivningsförberedande åtgärd innebär att den intagne har sin dygnsvila i sin bostad ska villkoret inledningsvis kontrolleras genom elektronisk övervakning under högst sex månader. Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det, får Kriminalvården ändra, upphäva eller besluta nya villkor. Om det finns särskilda skäl, får Kriminalvården förena en vårdvistelse enligt 3 § med en föreskrift enligt 26 kap. 16 § andra stycket 4 brottsbalken som ska gälla för tiden efter villkorlig frigivning. Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det, får Kriminalvården ändra, upphäva eller besluta en ny föreskrift. 7 § Den som är beviljad en utslussningsåtgärd är skyldig att på begäran lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Den som är beviljad en frigivningsförberedande åtgärd är skyldig att på begäran lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. 8 § Ett tillstånd till en utslussningsåtgärd ska upphävas om Ett tillstånd till en frigivningsförberedande åtgärd ska upphävas och den intagne omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet i anstalten om 1. det inte längre finns förutsättningar för åtgärden, eller 2. den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för utslussningsåtgärden. 2. den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för åtgärden, och misskötsamheten inte är av mindre betydelse. 9 § Om ett tillstånd till en påbörjad utslussningsåtgärd upphävs, ska den intagne omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av straffet i anstalten. Kriminalvården får anlita ett bolag, en förening, en samfällighet eller en stiftelse för verksamhet som avser ett kontrollerat hem. 10 § Kriminalvården får anlita ett bolag, en förening, en samfällighet eller en stiftelse för verksamhet med halvvägshus. Den som bedriver ett kontrollerat hem i enskild regi enligt 9 § eller ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400) ska 1. fortlöpande hålla Kriminalvården underrättad om hur verksamheten fortskrider, 2. samråda med Kriminalvården i frågor av större vikt, och 3. omedelbart anmäla om den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för den frigivningsförberedande åtgärden. 11 § Den som bedriver ett halvvägshus i enskild regi enligt 10 § eller ett hem för vårdvistelse enligt 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400) ska 1. fortlöpande hålla Kriminalvården underrättad om hur verksamheten fortskrider, 2. samråda med Kriminalvården i frågor av större vikt, och 3. omedelbart anmäla om den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för utslussningsåtgärden. Den som är anställd av eller har ett uppdrag hos ett bolag, en förening, en samfällighet eller en stiftelse som bedriver verksamhet i ett kontrollerat hem eller ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400), får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon på grund av sin anställning eller sitt uppdrag har fått veta om en enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för att utreda och lagföra brott. 13 kap. 3 § En fråga om att upphäva ett tillstånd till en påbörjad vårdvistelse, en vistelse i halvvägshus eller en utökad frigång prövas av en övervakningsnämnd efter en anmälan av Kriminalvården. Nämnden får också självmant ta upp frågan till prövning. En fråga om att upphäva ett tillstånd till en påbörjad frigivningsförberedande åtgärd som innebär att den intagne har sin dygnsvila utanför anstalt prövas av en övervakningsnämnd efter en anmälan av Kriminalvården. Nämnden får också självmant ta upp frågan till prövning. 5 § En fråga om att upphäva ett tillstånd till en utslussningsåtgärd enligt 3 och 4 §§ prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den intagne är inskriven är beläget. Om det finns särskilda skäl, får en annan övervakningsnämnd pröva en sådan fråga. En fråga om att upphäva ett tillstånd till en frigivningsförberedande åtgärd enligt 3 och 4 §§ prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den intagne är inskriven är beläget. Om det finns särskilda skäl, får en annan övervakningsnämnd pröva en sådan fråga. Denna lag träder i kraft den 2 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring Härigenom föreskrivs att 4 kap. 3 och 7 §§ lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring ska ha följande lydelse. Lydelse enligt prop. 2025/26:95 Föreslagen lydelse 4 kap. 3 § Kriminalvården får besluta att den dömde under den villkorade utslussningen ska bli föremål för sådana utslussningsåtgärder som anges i 11 kap. fängelselagen (2010:610). Kriminalvården får besluta att den dömde under den villkorade utslussningen ska bli föremål för sådana frigivningsförberedande åtgärder som anges i 11 kap. fängelselagen (2010:610). Det som sägs om skyldighet för en intagen att lämna vissa prover och om upphävande av tillstånd till en utslussningsåtgärd i 11 kap. 7 och 8 §§ fängelselagen ska tillämpas även i fråga om den som genomgår villkorad utslussning. Detsamma gäller det som sägs om beslut om upphävande av tillstånd till en utslussningsåtgärd och om överklagande av beslut i 13 kap. 3–5 §§ och 14 kap. 4 § samma lag. Det som sägs om skyldighet för en intagen att lämna vissa prover och om upphävande av tillstånd till en frigivningsförberedande åtgärd i 11 kap. 7 och 8 §§ fängelselagen ska tillämpas även i fråga om den som genomgår villkorad utslussning. Detsamma gäller det som sägs om beslut om upphävande av tillstånd till en frigivningsförberedande åtgärd och om överklagande av beslut i 13 kap. 3–5 §§ och 14 kap. 4 § samma lag. 7 § Om ett beslut om verkställighet utanför anstalt upphävs enligt 6 § andra stycket, ska den dömde omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden i anstalten. Detsamma gäller om en utslussningsåtgärd upphävs enligt 3 § andra stycket. Om ett beslut om verkställighet utanför anstalt upphävs enligt 6 § andra stycket, ska den dömde omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden i anstalten. Detsamma gäller om en frigivningsförberedande åtgärd upphävs enligt 3 § andra stycket. Denna lag träder i kraft den 2 juli 2026. Ärendet och dess beredning Regeringen beslutade den 30 juni 2022 att ge en särskild utredare i uppdrag att överväga och föreslå ändringar av straff- och verkställighetslagstiftningen som kan innebära ett förstärkt samhällsskydd vid allvarlig och upprepad brottslighet, minska risken för återfall i brott, leda till ökad trygghet för brottsoffer samt medföra skärpta reaktioner vid misskötsamhet eller återfall i brott (dir. 2022:95). Utredaren gavs bl.a. i uppdrag att, oavsett ställningstagande i sak, lämna förslag på en ny brottspåföljd som innebär att den dömde ges anvisningar om var han eller hon ska, eller inte får, vistas. Genom tilläggsdirektiv som beslutades den 1 juni 2023 utvidgades uppdraget och gavs i delar en ny inriktning (dir. 2023:74). Utredningen, som antog namnet Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet, överlämnade i juli 2024 betänkandet Ett ändamålsenligt samhällsskydd – Vissa reformer av straff- och straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48). En sammanfattning av betänkandet i relevanta delar finns i bilaga 1 och dess lagförslag i dessa delar finns i bilaga 2. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgängliga på regeringens webbplats (regeringen.se) och i Justitiedepartementet (Ju2024/01558). Kriminalvården har under beredningen av ärendet getts tillfälle att yttra sig över förslagen. I denna proposition behandlas förslagen som rör kriminalisering av rymning, en skärpt återfallsreglering, utökade möjligheter att förena skyddstillsyn med fängelse, utökade möjligheter att begränsa var en dömd person får vistas samt en skärpt reglering av permission och frigivningsförberedande åtgärder. Regeringen avser inte att gå vidare med utredningens förslag om skärpta regler för undanröjande av skyddstillsyn. Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om kriminalisering av rymningar och avvikelser (bet. 2021/22:JuU25 punkt 17, rskr. 2021/22:246). Tillkännagivandet är tillgodosett genom förslagen i avsnitt 4.5. Tillkännagivandet är därmed slutbehandlat. Riksdagen har också tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om skärpta straff för rattfylleri och grov olovlig körning (bet. 2017/18:JuU14 punkt 20, rskr. 2017/18:240). Riksdagen har även tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen med förslag om skärpta straff för rattfylleri och grov olovlig körning (bet. 2020/21:JuU24 punkt 40, rskr. 2020/21:344). Riksdagen har vidare tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om skärpta straff för grova trafikbrott (bet. 2021/22:JuU10 punkt 1, rskr. 2021/22:240). Tillkännagivandena, som behandlas i avsnitt 5, är inte slutbehandlade. Vidare har riksdagen tillkännagett för regeringen att regeringen bör återkomma med ett förslag om vistelseförbud (bet. 2019/20:JuU26 punkt 29, rskr. 2019/20:258) och det som utskottet anför om vistelseförbud (bet. 2020/21:JuU22 punkt 6, rskr. 2020/21:235 och bet 2021/22:JuU44 punkt 4, rskr. 2021/22:252). Tillkännagivandena, som behandlas i avsnitt 7.2, är slutbehandlade. Riksdagen har även tillkännagett för regeringen att regeringen ska överväga om personer som är dömda för våldsbrott ska ha en skyldighet att genomgå behandlingsprogram. En vägran att delta i ett sådant behandlingsprogram ska få konsekvenser för den intagnes möjligheter att få permission och villkorlig frigivning. Den intagnes medverkan i behandlingsprogram ska vara ett krav för villkorlig frigivning för personer som dömts för grova sexualbrott eller grova brott mot närstående (bet. 2015/16:JuU21 punkt 12, rskr. 2015/16:174). Tillkännagivandet, som behandlas i avsnitt 9.2, är slutbehandlat. Lagrådet Regeringen beslutade den 18 december 2025 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 4. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet avstyrker förslaget om kriminalisering av rymning med hänvisning till att det anses mycket tveksamt om det förslaget kommer att tillgodose det syfte som angetts, dvs. att mer effektivt än nuvarande ordning motverka rymningar. Härtill kommer enligt Lagrådet att förslaget kan antas leda till tillämpningsproblem. Vidare anser Lagrådet att förslaget om att Kriminalvården i vissa fall ska vara skyldig att meddela vistelseföreskrifter har en vag utformning samt avviker från utredningens förslag i så stor utsträckning att det bör remissbehandlas innan det lämnas till riksdagen för beslut. Lagrådet avstyrker därför förslaget. Lagrådets synpunkter behandlas i avsnitt 4.4, 4.5 och 7.2 samt i författningskommentaren (avsnitt 13.4). Regeringen följer delvis Lagrådets förslag och synpunkter. I förhållande till lagrådsremissen görs även vissa språkliga och redaktionella ändringar. Regeringen föreslår även en ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. som innebär att ordet rymning ersätts av orden olovlig avvikelse av krigsman i 17 §. Ändringen är författningstekniskt och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Regeringen har därför inte inhämtat Lagrådets yttrande över det förslaget. Rymning kriminaliseras Ökad säkerhet inom Kriminalvården, i särskilda ungdomshem och på förvar Regeringen har vidtagit ett antal åtgärder för att öka säkerheten inom Kriminalvården, på de särskilda ungdomshemmen och vid förvaren. Kriminalvården fick 2023 i uppdrag att identifiera och vidta nödvändiga åtgärder i syfte att stärka säkerheten vid transporter av frihetsberövade (Ju2023/01066). Regeringen har också gett en särskild utredare i uppdrag att göra en översyn av häkteslagen och fängelselagen i syfte att underlätta för Kriminalvårdens expansion. I det uppdraget ingår att redogöra för hur Kriminalvården kan ges bättre förutsättningar att bibehålla ett fungerande säkerhetsarbete och ett effektivt återfallsförebyggande arbete (dir. 2025:80). Regeringen har även genomfört en rad olika reformer för att öka tryggheten och säkerheten på de särskilda ungdomshemmen som Statens institutionsstyrelse (SiS) ansvarar för. I maj 2024 delades de särskilda ungdomshemmen in i olika säkerhetsnivåer och SiS möjligheter att begränsa användningen av elektroniska kommunikationstjänster och att kontrollera besök och besökare utökades (Begränsningar och kontroll i fråga om elektroniska kommunikationstjänster och besök på särskilda ungdomshem, prop. 2023/24:81). I december 2024 infördes också en möjlighet för SiS att hålla vissa barn och unga i avskildhet i anslutning till dygnsvilan, om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten på det särskilda ungdomshemmet eller för att förhindra att barnet eller ungdomen avviker från hemmet (Avskildhet i anslutning till dygnsvilan – för ökad trygghet och säkerhet på särskilda ungdomshem, prop. 2024/25:41). Vidare lämnade i oktober 2024 en utredare förslag på ytterligare särskilda befogenheter för SiS, t.ex. kroppsvisitation i samband med transporter, inpasseringskontroll och, när det gäller de som avtjänar sluten ungdomsvård, elektronisk övervakning inom det särskilda ungdomshemmets institutionsområde om det medför en placering på ett hem med mindre ingripande övervakning och kontroll (Ökad trygghet och säkerhet på särskilda ungdomshem och LVM-hem, Ds 2024:26). Förslagen i promemorian bereds för närvarande i Regeringskansliet. I augusti 2025 fick Migrationsverket utökade möjligheter att använda sig av tvångs- och kontrollåtgärder vid förvaren, i syfte att förbättra möjligheterna att upprätthålla ordningen och säkerheten. Det handlar bl.a. om att kroppsvisitation får ske i fler fall och vid en lägre misstankegrad och att de förvarstagnas bostadsrum och andra slutna förvaringsställen får undersökas (Förbättrad ordning och säkerhet vid förvar, prop. 2024/25:161). Ytterligare en åtgärd som syftar till ökad säkerhet var att ge Utredningen om påföljder, återfall och verkställighet i uppdrag att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, föreslå en kriminalisering av rymning och avvikelser från verkställighet av beslut om häktning på grund av misstanke om brott, fängelsestraff, sluten ungdomsvård och beslut om förvar avseende utlänningar. Begreppen rymning, avvikelse och avvikning och förekomsten av sådana incidenter Rymning och avvikelse från häkte och anstalt Kriminalvården definierar incidenter där en intagen olovligen lämnar ett häkte eller en anstalt på olika sätt beroende av vilken nivå av kontroll den intagne stod under vid tiden för incidenten. Begreppet rymning används när en intagen som är placerad i en anstalt i säkerhetsklass 1 eller 2, eller på ett häkte, tar sig ut därifrån (direktrymning) eller när en intagen lämnar en permission eller transport som är bevakad av personal (övrig rymning). Begreppet avvikelse används när en intagen som är placerad i en anstalt i säkerhetsklass 3 tar sig ut därifrån (direktavvikelse) eller när en intagen inte återvänder från en permission på egen hand (avvikelse) (Kriminalvårdens årsredovisning 2024 s. 79). Antalet direktrymningar från häkte och anstalt har minskat över tid och det inträffade inte något fall av direktrymning från ett häkte eller en anstalt under åren 2020–2024. År 2022 rymde en person som var häktad i samband med en tingsrättsförhandling och 2023 inträffade två rymningar i samband med transporter. I september 2025 rymde två personer från ett häkte. Antalet direktavvikelser samt avvikelser och övriga rymningar från anstalt har ökat över tid. Det handlar främst om avvikelser från anstalt i säkerhetsklass 3 och om personer som inte kommer tillbaka från permissioner. Tabell 4.1Rymningar och avvikelser från häkte och anstalt 2020–2024 2020 2021 2022 2023 2024 Direktrymningar från häkte 0 0 0 0 0 Övriga rymningar från häkte 0 0 1 2 0 Direktrymningar från anstalt (säkerhetsklass 1 och 2) 0 0 0 0 0 Direktavvikelser från anstalt (säkerhetsklass 3) 46 62 93 74 82 Avvikelser och övriga rymningar från anstalt 58 80 93 80 118 Kriminalvårdens årsredovisningar för åren 2020–2024. Enligt Kriminalvården beror ökningen av antalet direktavvikelser från anstalt i säkerhetsklass 3 främst på att medelbeläggningen och beläggningsgraden på de fasta platserna har ökat under de senaste åren och på att platsbristen i de högre säkerhetsklasserna har lett till att en större andel klienter än tidigare har klassats ned. Andelen intagna som direktavviker har dock inte ökat under de senaste fem åren. Avvikning från sluten ungdomsvård SiS har fram till maj 2025 använt begreppet avvikningar och delat in sådana incidenter i fyra kategorier, avviken från institution eller institutionsområde, avviken från bevakad utevistelse utanför institutionsområdet, avviken från sjukhus och incidenter där någon inte återkommer från obevakad utevistelse. I maj 2025 införde SiS nya definitioner, bl.a. för att förenkla jämförelser med Kriminalvårdens statistik. De senaste tre åren har totalt fem brottsdömda personer registrerats som avvikna från SiS. Under 2023 och 2024 var det en respektive två personer som inte återkom från obevakad utevistelse i tid. Tabell 4.2Avvikningar sluten ungdomsvård 2020–2024 2020 2021 2022 2023 2024 Avviken från institution eller institutionsområde 17 5 1 0 0 Avviken från bevakad utevistelse utanför institutionsområdet 6 0 1 0 0 Avviken från sjukhus 0 0 0 0 0 Återkommer ej från obevakad utevistelse 3 1 0 1 2 SiS årsredovisning 2024 s. 61. Avvikningar från verkställighet av sluten ungdomsvård har minskat betydligt över tid. SiS bedömer att den utvecklingen beror på införandet av strukturerade säkerhetsbedömningar, förbättrade möjligheter att anvisa plats på ungdomshem med den grad av säkerhet och kontroll som den dömde har behov av, upprustningen av två ungdomshem till högsta säkerhetsklass och möjligheten att begränsa den dömdes elektroniska kommunikation med omvärlden (SiS årsredovisning 2024 s. 61). Rymningsincidenter från Migrationsverkets förvar Migrationsverket rapporterar antalet rymningsincidenter och en sådan incident kan involvera en eller flera förvarstagna personer. Det förekommer ett fåtal rymningsincidenter från förvar varje år. 2020, 2022 och 2023 inträffade 4 sådana incidenter varje år och 2021 och 2024 inträffade tre sådana incidenter varje år (Migrationsverkets årsredovisning 2021 s. 84, 2023 s. 78 och 2024 s. 16). Nuvarande reaktioner vid rymning, avvikelse och avvikning I dag finns det inte någon straffbestämmelse som uttryckligen tar sikte på den som rymmer eller avviker från häkte, anstalt, särskilt ungdomshem eller förvar. Den som rymmer kan dock t.ex. göra sig skyldig till olaga tvång om den frihetsberövade tvingar till sig nycklar under rymningen eller till vapenbrott om det används vapen (4 kap. 4 § brottsbalken och 9 kap. 1 § vapenlagen [1996:67]). För den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och rymmer finns vissa disciplinära åtgärder och andra reaktioner De disciplinära åtgärder och reaktioner som kan komma i fråga om den som dömts till fängelse avviker eller rymmer är t.ex. varning, indragen permission och uppskjuten villkorlig frigivning (10 kap. 1 §, 12 kap. 1 och 2 §§ fängelselagen och 26 kap. 6 a och 7 §§ brottsbalken). Kriminalvården har i kontakter med Justitiedepartementet upplyst om att det finns viss praxis men att bedömningen i det enskilda fallet påverkas dels av vilken misskötsamhet som avses, dels av omständigheter som är till den intagnes fördel. Enligt Kriminalvårdens praxis leder direktrymning i normalfallet till 21 dagars uppskjuten villkorlig frigivning och direktavvikelse till 14 dagars uppskjuten villkorlig frigivning. Förslagna rymningsförsök från anstalt i säkerhetsklass 1 och 2 leder som regel till 14 dagars uppskjuten villkorlig frigivning. Avvikelse från utevistelse med bevakning kan leda till 14 dagars uppskjuten villkorlig frigivning, medan avvikelse vid permission eller från sjukhusinrättning i regel ses som mindre allvarlig. Sådan misskötsamhet vägs in i den generella bedömningen men leder inte i sig till uppskjuten villkorlig frigivning. Om en intagen t.ex. avviker från kriminalvårdsanstalt, permission eller någon annan vistelse utanför anstalt, häkte eller rättspsykiatrisk enhet kan en påbörjad verkställighet också avbrytas. Den tid som avbrottet varat ska då inte räknas som verkställd tid och det antal dagar som avbrottet varat ska läggas till den tidigare beräknade slutdagen och eventuell tidigare beräknad dag för villkorlig frigivning (12 a kap. 1 § fängelselagen [2010:610] och En ny strafftidslag, prop. 2017/18:250 s. 214). Det finns inte någon särskild sanktion för den som är häktad och rymmer Det är Kriminalvården som ansvarar för verkställighet av ett domstolsbeslut om häktning på grund av misstanke om brott. Regler om sådana beslut och vissa andra tillfälliga frihetsberövanden i häkte eller annan förvaringslokal finns i häkteslagen (2010:611). Det finns inte någon särskild sanktion att använda för det fall att en häktad person rymmer. Det saknas en särskild sanktion för den som avtjänar sluten ungdomsvård och avviker Har någon begått brott innan han eller hon fyllt 18 år och finner rätten att påföljden bör bestämmas till fängelse, ska den som utgångspunkt i stället bestämma påföljden till sluten ungdomsvård under viss tid (32 kap. 5 § brottsbalken). Genom en hänvisning till 12 a kap. 1 § fängelselagen gäller samma bestämmelse om avbrott i verkställigheten för den som avtjänar sluten ungdomsvård och avviker som för den som är intagen i kriminalvårdsanstalt och rymmer. (11 § lagen [1998:603] om verkställighet av sluten ungdomsvård). Någon särskild sanktion för den som avtjänar sluten ungdomsvård och avviker finns inte. I sammanhanget kan nämnas att regeringen den 19 februari 2026, beslutade propositionen Frihetsberövande påföljder för barn och unga (prop. 2025/26:132) och där föreslår att barn och unga, i de fall en frihetsberövande påföljd inte kan undvikas, ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård. Förslaget innebär att Kriminalvården blir ansvarig för verkställigheten och att sluten ungdomsvård utmönstras ur påföljdssystemet. De lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2026. Vid tidpunkten för reformens ikraftträdande kommer det dock att finnas påföljder som inte har börjat verkställas eller som inte har verkställts fullt ut, och sluten ungdomsvård kommer dessutom även efter den 1 juli 2026 att kunna dömas ut som påföljd för gärningar som begåtts före ikraftträdandet. Under en överskådlig tid framöver kommer det alltså att finnas barn och unga som avtjänar sluten ungdomsvård vid SiS särskilda ungdomshem, och i den nämnda propositionen föreslås därför att lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård ska upphöra att gälla först den 1 juli 2030. Det finns inte heller någon särskild sanktion när en utlänning som är tagen i förvar rymmer En vuxen utlänning kan enligt utlänningslagen (2005:716) tas i förvar under migrationsprocessen i fyra olika situationer. Det handlar för det första om fall där en utlännings identitet är oklar vid ankomsten till Sverige eller när han eller hon därefter ansöker om uppehållstillstånd och han eller hon inte kan göra sannolikt att den identitet han eller hon uppger är riktig, och utlänningens rätt att få resa in i eller vistas i Sverige inte kan bedömas ändå (identitetsförvar). Förvar kan också vara nödvändigt för att en utredning om utlänningens rätt att stanna i Sverige ska kunna genomföras (utredningsförvar). Det är vidare möjligt att ta en utlänning i förvar om det är sannolikt att han eller hon kommer att avvisas eller utvisas enligt vissa närmare angivna bestämmelser i utlänningslagen (sannolikhetsförvar). Slutligen kan förvar beslutas för att förbereda eller genomföra ett beslut om avvisning eller utvisning (verkställighetsförvar). Beslut om sannolikhetsförvar och verkställighetsförvar får endast fattas om det annars finns en risk att utlänningen bedriver brottslig verksamhet i Sverige, avviker, håller sig undan eller på annat sätt hindrar verkställigheten (10 kap. 1 § utlänningslagen [2005:716]) För barn gäller särskilda begränsningar i möjligheten till förvarstagande. Enligt 11 kap. 2 § första stycket utlänningslagen ska en utlänning som hålls i förvar enligt den lagen, i annat fall än som avses i 10 kap. 20 §, vistas i lokaler som har ordnats särskilt för detta ändamål. Migrationsverket har ansvaret för sådana lokaler. Migrationsverket får enligt 10 kap. 20 § utlänningslagen besluta att en utlänning som hålls i förvar under vissa förutsättningar ska placeras i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest. Det finns inte någon särskild sanktion när den som är tagen i förvar enligt utlänningslagen rymmer. Därutöver finns regler om förvar i vissa kvalificerade säkerhetsärenden enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar. Den lagen gäller för utlänningar som kan antas komma att begå eller på annat sätt medverka till ett brott enligt terroristbrottslagen (2022:666) eller annars kan utgöra ett allvarligt hot mot Sveriges säkerhet. Enligt 3 kap. 18 § lagen om särskild utlänningskontroll ska en utlänning som har fyllt 18 år och som är tagen i förvar placeras i en kriminalvårdsanstalt eller ett häkte. Utlänningen får dock tillfälligt förvaras i en polisarrest. Enligt 3 kap. 19 § lagen om särskild utlänningskontroll ska en utlänning som inte har fyllt 18 år och som är tagen i förvar placeras i sådana förvarslokaler som Migrationsverket ansvarar för enligt 11 kap. 2 § första stycket utlänningslagen. Inte heller när den som är tagen i förvar enligt lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar rymmer finns det någon särskild sanktion. Det finns ett behov av att kriminalisera rymning Regeringens bedömning De nuvarande sanktionerna vid rymning är inte tillräckliga. Det bör därför införas en särskild straffbestämmelse som tar sikte på den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller i ett särskilt ungdomshem enligt lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård, är häktad på grund av misstanke om brott eller är tagen i förvar enligt utlänningslagen eller lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar och som rymmer. Utredningens bedömning Bedömningen från utredningen stämmer inte överens med regeringens. Utredningen anser att det finns vissa skäl som talar för en kriminalisering men att de skälen inte är tillräckligt starka. Om den villkorliga frigivningen avskaffas anser utredningen att skälen för en kriminalisering av rymning från särskilt kriminalvårdsanstalt framstår som mer övertygande. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt i denna del. Brottsförebyggande rådet, Civil Rights Defenders, Ekobrottsmyndigheten, Eskilstuna tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Justitiekanslern, Kalmar tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Kriminalvården, Kristianstad tingsrätt, Malmö kommun, Norrköpings tingsrätt, Skyddsvärnet, Socialstyrelsen, Statens institutionsstyrelse (SiS), Stockholms universitet (Kriminologiska institutionen), Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund, Uppsala universitet och Åklagarmyndigheten instämmer i utredningens bedömning att rymning inte bör kriminaliseras. Remissinstanserna anser sammanfattningsvis att en kriminalisering av rymning inte skulle vara effektiv och ifrågasätter behovet med hänvisning till redan befintlig kriminalisering och möjligheten till andra sanktioner vid misskötsamhet. Enligt SiS kan det ur ett behandlingsperspektiv ifrågasättas om det kommer att ge någon effekt att kriminalisera rymning med hänvisning till att barn och unga är en grupp som ofta har svårt med impulskontroll och har svårt att överskåda konsekvenserna av sina handlingar i ett längre perspektiv. Kriminalvården framhåller att ett av de starkaste skälen för en kriminalisering är att den kan verka avhållande exempelvis avseende fängelsestraff som verkställs i anstalt med säkerhetsklass 3. Myndigheten ser dock tillämpningssvårigheter med förslaget vid rymning från sådana anstalter bl.a. avseende fullbordanstidpunkten. SiS pekar på nyligen införda lagändringar som bl.a. innebär att de särskilda ungdomshemmen nu är indelade i olika säkerhetsnivåer och att dömdas tillgång till elektroniska kommunikationstjänster har begränsats. Myndigheten konstaterar att de lagändringarna redan har gett positiva effekter och att dessa, tillsammans med ytterligare föreslagna särskilda befogenheter, kan förväntas ha större effekt för att motverka rymning och avvikningar än en kriminalisering. Asylrättscentrum noterar särskilt utredningens bedömning att det saknas tillräckliga skäl att kriminalisera rymning från förvar. Södertälje kommun ser problem med att framför allt unga personer rymmer och kommer tillbaka till kommunen och begår brott. Kommunen anser att en straffbestämmelse kan vara en del, men anser att fler rymningsavhållande åtgärder kan ge större effekt på unga, t.ex. resurser för bedömningar och säkrare fastigheter hos Kriminalvården. Kristianstads tingsrätt väcker frågan om det, i stället för en kriminalisering av rymning, kan övervägas att reglera rymning som en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet. Skälen för regeringens bedömning Utredningen redogör för de kriminaliseringsprinciper som togs fram av Åklagarutredningen och som i korthet innebär att det för att en kriminalisering ska framstå som befogad krävs (1) att ett beteende kan föranleda påtaglig skada eller fara, (2) att alternativa sanktioner inte står till buds, (3) att straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens allvar, (4) att en sådan skulle utgöra ett effektivt medel för att motverka ett icke önskvärt beteende och (5) att rättsväsendet har resurser för att klara av den belastning som en kriminalisering innebär (Ett reformerat åklagarväsende, SOU 1992:61). Även om utredningen lyfter fram att en kriminalisering av rymning svarar mot godtagbara skyddsintressen och pekar på vissa skäl som talar för en sådan kriminalisering, så bedömer den att de skälen inte är tillräckligt starka. Om den villkorliga frigivningen avskaffas anser utredningen dock att skälen för en kriminalisering av rymning från särskilt kriminalvårdsanstalt framstår som mer övertygande. Ett antal remissinstanser, däribland Uppsala universitet och Åklagarmyndigheten, anser i likhet med utredningen att det finns alternativa metoder till kriminalisering som är mer lämpliga och tillräckligt effektiva för att motverka rymningar och andra avvikelser. Malmö kommun anser att det är möjligt att uppnå den önskvärda beteendeförändringen på ett mindre ingripande sätt, särskilt vad avser rymningar och avvikelser från anstalt där flera andra sanktioner finns att tillgå. Enligt Civil Rights Defenders är det mer ändamålsenligt för syftet om rehabilitering att rymningar har en inverkan på hur permission och villkorlig frigivning utformas. Även enligt Lagrådet är det mycket tveksamt om en kriminalisering av rymning kommer att mer effektivt än nuvarande ordning motverka rymningar. Regeringen delar inte den bedömningen. Att de som begår brott kan lagföras och att utdömda påföljder kan verkställas på ett säkert sätt är av grundläggande betydelse i ett demokratiskt samhälle, särskilt för tilltron till det straffrättsliga systemet. Det kan inte heller uteslutas att vissa personer utgör en fara för samhället om de rymmer eller avviker. Även ur ett brottsofferperspektiv är det därför av stor vikt att utdömda påföljder faktiskt verkställs och att dömda som ska vara frihetsberövade också är det. Det är också angeläget att det finns lämpliga åtgärder för att säkerställa att utlänningar inte vistas olovligt i landet och en del i detta är att beslut om förvar respekteras. Regeringens krafttag mot den organiserade brottsligheten och de senaste årens lagstiftningsåtgärder med straffskärpningar och utvidgade kriminaliseringar har medfört förändrade förutsättningar för Kriminalvårdens verksamhet. Antalet intagna i häkten och anstalter har ökat och Kriminalvården gör i sin kapacitetsrapport för 2025–2034 prognosen att ökningen kommer att fortsätta över tid. Kriminalvården är därför föremål för en pågående och omfattande expansion, som kommer att påverka myndighetens förutsättningar att bedriva en säker och kvalitativ verksamhet. För att skapa utrymme i de högre säkerhetsklasserna ökade placeringen av intagna i säkerhetsklass 3 under 2024, vilket enligt Kriminalvården innebar ett ökat medvetet risktagande (Kriminalvårdens årsredovisning 2024, s. 15). Det är mot denna bakgrund särskilt angeläget att Kriminalvården ges de förutsättningar som behövs för att kunna upprätthålla en god säkerhet och att bedriva ett effektivt återfallsförebyggande arbete. Trots att regeringen har vidtagit ett antal åtgärder och att Kriminalvården bedriver ett intensivt säkerhetshöjande arbete förekommer det fortfarande flera fall av rymning och avvikelse från anstalt varje år. Det visar med tydlighet att det nuvarande sanktionssystemet inte är tillräckligt handlingsdirigerande. Därtill kommer att den andel av strafftiden som måste avtjänas innan villkorlig frigivning kan ske den 1 januari 2026 höjdes från två tredjedelar till tre fjärdedelar, till att börja med gällande fängelsestraff på sex år eller mer (26 kap. 6 § första stycket brottsbalken). Det minskar i någon mån utrymmet för att skjuta upp tidpunkten för villkorlig frigivning. Även om antalet häktade som rymmer eller avviker är lågt så förekommer det att ett fåtal häktade avviker eller rymmer från häkte eller transporter, samtidigt som intresset av att upprätthålla frihetsberövandet i dessa fall är tydligt. Antalet avvikningar av personer som avtjänar sluten ungdomsvård har under de senaste åren varit få men de förekommer. Enligt SiS kan det minskande antalet avvikningar kopplas till det säkerhetsarbete myndigheten har vidtagit. Därtill har de lagändringar som genomförts och som kan antas minska risken för avvikningar ytterligare, bl.a. begränsningar i möjligheten att använda elektroniska kommunikationstjänster på särskilda ungdomshem. Det är dock enligt regeringen angeläget att motverka att avvikningar från sluten ungdomsvård förekommer överhuvudtaget. Även om antalet avvikningar av personer som avtjänar sluten ungdomsvård har minskat betydligt under de senaste åren är det, på samma sätt som gäller för häktade och intagna i anstalt, avgörande för straffsystemets trovärdighet, legitimitet och effektivitet att verkställighet av sluten ungdomsvård kan genomföras under säkra och trygga former och att en dömd person som ska vara frihetsberövad också är det. Barn som avtjänar sluten ungdomsvård bedöms därtill ofta ha ett stort behov av vård och behandling inte minst utifrån vetskapen om att många barn som är intagna på särskilda ungdomshem har utsatts för olika former av våld. Även ur ett behandlingsperspektiv är det således av stor vikt att fastställda vårdplaneringar kan genomföras för att barn och unga ska kunna tillgodogöra sig den vård och behandling som de bedömts vara i behov av. Vidare finns det en risk att barn och unga som avviker från särskilda ungdomshem återfaller i brottslig verksamhet. Det kan allvarligt skada barnets eller ungdomens hälsa samt möjligheter till återanpassning i samhället och därmed motverka syftet med vården. En åtgärd som minskar risken för att ett barn eller en ungdom som avtjänar sluten ungdomsvård avviker är därför också i någon mening en återfallsförebyggande insats. Regeringen anser mot den bakgrunden att det finns ett behov av att införa en tydlig reaktion när de som avtjänar sluten ungdomsvård avviker från särskilda ungdomshem. Det sagda gäller även med beaktande av att barn och unga, som SiS för fram, kan ha svårt med impulskontroll och att överblicka konsekvenserna av sina handlingar i ett längre perspektiv. När det gäller förvar av utlänningar är frågan något mer komplicerad eftersom det inte handlar om personer som blivit dömda för brott eller att det finns en konkret brottsmisstanke. I de allra flesta fall finns det inte heller någon anledning att befara att den som tagits i förvar är farlig för sin omgivning eller skulle göra sig skyldig till allvarliga brott om han eller hon skulle avvika. Frågan om att motverka rymning av förvarstagna handlar alltså inte i första hand om brottsbekämpning, utan i stället om att säkerställa att en utlänning inte kan vistas olovligt i landet och att beslut om verkställighet respekteras. Det förtjänar dock att påpekas att när det gäller sannolikhetsförvar och verkställighetsförvar får beslut om förvar endast meddelas om det annars finns risk att utlänningen bedriver brottslig verksamhet i Sverige, avviker, håller sig undan eller på annat sätt hindrar verkställigheten (10 kap. 1 § tredje stycket utlänningslagen). Det kan alltså finnas ett visst sekundärt intresse av brottsbekämpning i de fallen. Därtill kommer vissa kvalificerade fall av förvar där det kan vara fråga om att skydda Sveriges säkerhet. Det gäller förvarsbeslut i fall som hanteras dels enligt lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, dels enligt utlänningslagen i s.k. säkerhetsärenden. Inte heller när det gäller rymning från Migrationsverkets förvar finns det i dag någon tillämplig sanktion, vilket är otillfredsställande. Det är visserligen korrekt att det, som Brottsofferjouren framhåller, vid riktigt allvarliga fall av rymning och avvikande finns andra brott med höga straffvärden som aktualiseras. Det stora flertalet av de som rymmer eller avviker från t.ex. anstalt gör dock det från en anstalt i säkerhetsklass 3. Det är också främst i dessa fall som Kriminalvården anser att en kriminalisering kan verka avhållande. Mot denna bakgrund gör regeringen sammantaget bedömningen att de nuvarande sanktioner och åtgärder som finns att tillgå inte är tillräckliga och att det därför bör införas en särskild straffbestämmelse som tar sikte på den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller i ett särskilt ungdomshem enligt lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård, häktad på grund av misstanke om brott eller tagen i förvar enligt utlänningslagen eller lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar och som rymmer. Att reglera rymning som en försvårande omständighet vid bedömningen av straffvärdet i stället för att införa en kriminalisering, som Kristianstads tingsrätt föreslår, framstår inte som en tillräckligt effektiv metod, bl.a. eftersom det förutsätter att ett annat brott har begåtts. I sammanhanget kan det också noteras att en kriminalisering av rymning redan finns i samtliga nordiska grannländer. Utformningen av straffbestämmelsen Regeringens förslag Det ska införas en ny straffbestämmelse om rymning i 17 kap. brottsbalken. Straffbestämmelsen ska träffa den som är 1. intagen i kriminalvårdsanstalt eller i särskilt ungdomshem enligt lagen om verkställighet av sluten ungdomsvård, 2. intagen i ett häkte eller en polisarrest i avvaktan på att han eller hon ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem, 3. häktad på grund av misstanke om brott, eller 4. tagen i förvar enligt utlänningslagen eller lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar och som rymmer från en kriminalvårdsanstalt, ett särskilt ungdomshem, ett häkte, en arrest, en undersökningsenhet, en vårdenhet, ett förvar, eller från någon under vars uppsikt han eller hon står med anledning av ett frihetsberövande enligt 1–4. Straffet för rymning ska vara fängelse i högst två år. Det ska införas en grov grad av brottet som ges beteckningen grov rymning. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen 1. har föregåtts av noggrann planering eller varit organiserad, eller 2. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Straffet för grov rymning ska vara fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Om gärningen är ringa ska den inte utgöra brott. Försök till rymning eller grov rymning ska kriminaliseras. Straffbestämmelsen i 21 kap. 7 § brottsbalken, som i dag är betecknad rymning, ska i stället betecknas olovlig avvikelse av krigsman. Den bestämmelsen moderniseras också språkligt och det införs en särskild brottsbeteckning för den grova graden av det brottet. Straffbestämmelsen om främjande av flykt ska flyttas till 17 kap. 12 a § brottsbalken, brottsbeteckningen ändras till främjande av rymning eller flykt och det införs en särskild brottsbeteckning för den grova graden av det brottet med samma kvalifikationsgrunder som för grov rymning. Utredningens förslag Som redogörs för under avsnitt 4.4 gör utredningen bedömningen att det inte finns behov av att kriminalisera rymning. Utredningen har dock haft i uppdrag att oavsett ställningstagande i sak föreslå en sådan kriminalisering och har därför lämnat ett förslag. Det förslag utredningen lämnar stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen föreslår dock en delvis annan språklig och redaktionell utformning och förslaget omfattar inte det fallet att någon är intagen i ett häkte eller en polisarrest i avvaktan på att han eller hon ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem. Utredningen lämnar inte heller förslag på en särskild brottsbeteckning för den grova graden av brottet eller en särskild brottsbeteckning för grovt främjandebrott. Vidare lämnar inte utredningen något förslag på följdändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. Remissinstanserna Endast ett fåtal remissinstanser yttrar sig om utformningen av straffbestämmelsen. Enligt Kriminalvården förefaller den föreslagna bestämmelsen vara förenad med tillämpningssvårigheter vad gäller bl.a. fullbordanstidpunkten vid rymning från anstalter i säkerhetsklass 3. Myndigheten noterar även att det enligt förslaget ska det vara straffbart att främja rymning av den som är anhållen, men inte för den som är anhållen att rymma. Om denna skillnad är avsedd bör det tydliggöras i författningskommentaren. Även Åklagarmyndigheten anser att det behöver analyseras ytterligare vilka frihetsberövanden som ska omfattas av straffansvar för rymning respektive främjande av flykt och om avsikten är att det senare ska ha ett bredare tillämpningsområde än rymning. Enligt myndigheten behöver det också klargöras vilka situationer som främjande av flykt avser att träffa i förhållande till medhjälp till rymning och annan medverkan med stöd av 23 kap. 4 § brottsbalken. Statens institutionsstyrelse (SiS) anser att det inte ska falla under straffansvar att underlåta att återkomma från en vistelse utanför ett särskilt ungdomshem. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) finns det anledning att se över straffskalan för det föreslagna brottet. Civil Rights Defenders (CRD) och Sveriges advokatsamfund pekar på förbudet mot dubbelbestraffning. Skälen för regeringens förslag Den brottsliga gärningen Utredningen föreslår att straffansvaret för rymning ska träffa den som är intagen i kriminalvårdsanstalt, häktad med anledning av misstanke om brott enligt 24 kap. rättegångsbalken, eller berövad friheten enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, utlänningslagen (2005:716) eller lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar. Den straffbara gärningen ska bestå i att rymma från en kriminalvårdsanstalt, en arrest, ett häkte, ett förvar, ett särskilt ungdomshem, en undersökningsenhet, en vårdenhet eller från någon under vars uppsikt han eller hon står med anledning av ett frihetsberövande. Regeringen instämmer i allt väsentligt i det förslaget. Såsom den föreslagna lydelsen är utformad omfattas dock inte en intagen som avtjänar fängelsestraff eller sluten ungdomsvård i häkte (1 kap. 2 § häkteslagen och 9 § strafftidslagen). Det kan t.ex. avse situationer när en intagen i avvaktan på anstaltsplacering inte har förts över från häkte till anstalt efter det att straffet har börjat verkställas. Utredningens föreslagna lydelse bör därför kompletteras så att straffansvaret för rymning även omfattar en sådan situation. Vid främjande av flykt består den straffbara gärningen av att hjälpa en frihetsberövad person att komma lös eller att, sedan personen avvikit, främja hans eller hennes flykt. Det framstår som lämpligt att det straffbara området vid egen rymning i så stor utsträckning som möjligt korresponderar med det som är straffbart enligt den bestämmelsen, dvs. att komma lös. Typfallet av att rymma, och som i första hand bör vara straffbart, bör därför vara att fly från ett avgränsat område, t.ex. genom att klättra över en mur eller lämna ett område efter att själv eller med hjälp av någon annan genom yttre åverkan ha påverkat perimeterskyddet eller liknande på ett sätt som möjliggör rymning. Sådana rymningar är dock mycket ovanliga nu för tiden. Mot bakgrund av att t.ex. kriminalvårdsanstalter i säkerhetsklass 3 ofta saknar direkta rymningshinder bör straffansvaret också omfatta fall där en frihetsberövad lämnar den plats där frihetsberövandet verkställs utan att ha tillstånd för att göra det. För att det i ett sådant fall ska vara fråga om en rymning krävs dock att det är tydligt för den intagne var gränsen går för var han eller hon får vistas. Kriminalvården förutser vissa tillämpningssvårigheter med förslaget bl.a. avseende fullbordanspunkten vid rymning från en anstalt i säkerhetsklass 3. Regeringen har viss förståelse för Kriminalvårdens synpunkt, men vill samtidigt framhålla att det väsentliga för frågan om en rymning har ägt rum ska vara om den verkställande myndigheten har förlorat kontrollen över den frihetsberövade annat än helt tillfälligt. Det innebär att en intagen i anstalt i säkerhetsklass 3 som lämnar anstaltsområdet utan tillstånd som huvudregel kommer att ha begått en gärning som är att bedöma som rymning. Det är inte ovanligt att frihetsberövade behöver vistas utanför den plats – t.ex. en anstalt eller ett häkte – där det huvudsakliga frihetsberövandet äger rum. En kriminalisering bör därför även omfatta fall där den frihetsberövade rymmer från någon som han eller hon står under uppsikt av. För den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller avtjänar sluten ungdomsvård handlar det typiskt sett om att avvika från en övervakad sjukhusvistelse eller en transport. För den som är häktad kan det handla om att avvika från en särskild undersökningsenhet där den häktade befinner sig för att genomgå en rättspsykiatrisk undersökning eller från en domstolsförhandling. Den som är tagen i förvar kan rymma när han eller hon vistas utanför förvarslokalen under tillsyn, t.ex. vid besök på ambassad, domstol eller sjukhus. Att inte återkomma från permission eller annan obevakad vistelse utanför anstalt eller annan institution bör däremot inte falla under straffansvaret eftersom den frihetsberövade då inte tar sig lös utan i stället underlåter att komma tillbaka i tid. Det är endast i Norge som ett sådant agerande är kriminaliserat – de övriga nordiska länderna har undantagit att inte komma tillbaka på utsatt tid från det kriminaliserade området. Eftersom rörelsefriheten inte är lika tydligt begränsad i de fallen framstår det också som svårt att bedöma när straffansvaret i så fall skulle inträda. Inte heller de som avtjänar fängelsestraff med elektronisk övervakning eller är föremål för en frigivningsförberedande åtgärd (hittillsvarande särskild utslussningsåtgärd) bör omfattas av straffansvaret. Försök kriminaliseras I jämförelse med andra brott är rymning ett så allvarligt brott att en kriminalisering av försök till brott framstår som befogad. Ansvar för försök till rymning skulle t.ex. kunna aktualiseras om någon försöker ta sig ut från ett anstaltsområde men hindras av en kriminalvårdare. En sådan bestämmelse bör därför föras in i 17 kap. brottsbalken. Lagrådet ifrågasätter om de angivna situationerna är sådana att ansvar för försök normalt bör komma i fråga med hänvisning till att det inte antyds att rymningen föregåtts av någon planering eller organisation eller att agerandet varit hänsynslöst samt att en svårighet kan vara att det är oklart hur länge personen hade för avsikt att hålla sig undan. Regeringen anser inte att det för försöksansvar ska krävas sådana kvalificerade omständigheter som Lagrådet pekar på eftersom det i praktiken skulle innebära att endast försök till grov rymning kriminaliseras. Att det kan vara svårare att bevisa försök till rymning av normalgraden än försök till grov rymning är en annan sak och ska enligt regeringens uppfattning inte påverka straffansvarets omfattning i nu aktuellt hänseende. Straffbestämmelsernas placering och brottsbeteckningar En brottsbeteckning bör vara kort, informativ och inte förväxlingsbar med andra brottsbeteckningar. Utredningen föreslår att den nya straffbestämmelsen ska ha beteckningen rymning och placeras i nuvarande 17 kap. 12 § brottsbalken samt att straffbestämmelsen om främjande av flykt ska flyttas till 14 §. Utredningen föreslår också att det brott i 21 kap. 7 § brottsbalken, som i dag betecknas rymning, i stället ska betecknas olovlig avvikelse av krigsman. Regeringen instämmer i utredningens förslag, förutom att främjande av flykt i stället bör betecknas främjande av rymning eller flykt och att den straffbestämmelsen p.g.a sitt sakliga samband med rymningsbrottet bör flyttas till en ny 12 a § i stället för till 14 §. När den nya brottsbeteckningen olovlig avvikelse av krigsman införs och främjande av flykt flyttas finns det skäl att också modernisera de bestämmelserna språkligt och att införa en särskild brottsbeteckning för den grova graden av brotten i syfte att det tydligt ska framgå när en gärning hör till brottets grova grad och straffskalan för det grova brottet därmed blir tillämplig (se t.ex. Grovt fordringsbedrägeri och andra förmögenhetsbrott, prop. 2016/17:131 s. 72 och 73 och Ett utvidgat straffrättsligt skydd för transpersoner, prop. 2017/18:59 s. 23). Det behöver också göras en följdändring i 21 kap. 15 § brottsbalken och i 17 § lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. Utredningen föreslår inte att det ska införas en särskild brottsbeteckning för den grova graden av rymning. Av de skäl som framgår ovan anser regeringen dock att det finns skäl att införa en särskild brottsbeteckning även för den grova graden av rymning. Grovt brott kan föreligga om en rymning varit väl planlagd och organiserad eller annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Den situationen att vapen kommer till användning berörs vidare under rubriken konkurrens nedan. Genom att ange kvalifikationsgrunder för grovt brott i lagtexten skapas förutsättningar för att försvårande omständigheter ska få ett tydligt genomslag i rättstillämpningen. Uttryckliga kvalifikationsgrunder ger också ökad förutsebarhet och bättre vägledning för den som ska tillämpa bestämmelsen, vilket leder till en ökad enhetlighet i rättstillämpningen. Det finns därför skäl att ange exempel på omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Detsamma gäller även för den grova graden av främjandebrottet. Straffskalor och påföljdsval Utredningen föreslår att straffskalan för rymning av normalgraden ska vara fängelse i högst två år och, för grovt brott, fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Straffskalan för skyddande av brottsling är böter eller fängelse i högst två år för brott av normalgraden och fängelse i lägst ett och högst sex år om brottet är grovt (17 kap. 11 § brottsbalken). Straffskalan för främjande av flykt är böter eller fängelse i högst ett år för brott av normalgraden och fängelse i lägst sex månader och högst fyra år om brottet är grovt (17 kap. 12 § brottsbalken). Kriminaliseringen av rymning är avsedd att träffa gärningar som är olika straffvärda. Det kan handla om en person som är tagen i förvar och som under en kortare tidsperiod avviker, men också om en koordinerad och beväpnad rymning från en anstalt i säkerhetsklass 1. Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att de straffskalor som utredningen föreslår är rimliga och ger utrymme för en nyanserad och väl avvägd straffmätning. Straffskalan för rymning bör därför vara fängelse i högst två år för brott av normalgraden och fängelse i lägst sex månader och högst fyra år om brottet är grovt. Som Brå påpekar innebär den föreslagna straffskalan att den straffrättsliga påföljden i många fall kommer att innebära en lindrigare reaktion än de administrativa bestraffningar som i dag tillämpas vid rymningar. På grund av de starka samhälleliga skyddsintressena som motiverar kriminaliseringen anser regeringen dock att det med hänsyn till brottslighetens art många gånger finns skäl att bestämma påföljden till fängelse, även om varken straffvärdet eller den tilltalades tidigare brottslighet motiverar det. Hur starkt brottslighetens art talar för fängelse måste dock avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Särskilt om unga lagöverträdare Utredningen anför att det beträffande den som avtjänar sluten ungdomsvård uppstår en särskild problematik vid påföljdsvalet mot bakgrund av hur dagens påföljdssystem för unga lagöverträdare är uppbyggt. Utredningen anför också att den som redan är intagen för verkställighet av sluten ungdomsvård inte kan avtjäna en annan påföljd. I denna del konstaterar regeringen att beträffande den som begår ett nytt brott efter att ha dömts till sluten ungdomsvård blir 34 kap. brottsbalken tillämpligt. Regeringen har, i propositionen Frihetsberövande påföljder för barn och unga, föreslagit att fängelse ska ersätta sluten ungdomsvård som påföljd för den som har begått brott innan 18 års ålder och som ska dömas till en frihetsberövande påföljd. Enligt propositionen ska reformen träda i kraft den 1 juli 2026. Där föreslås att sluten ungdomsvård ska utmönstras från 34 kap. brottsbalken, men enligt en övergångsbestämmelse ska reglerna i äldre lydelse gälla om ett brott är begånget innan en utdömd sluten ungdomsvård är helt verkställd. Huvudregeln, enligt 34 kap. 1 §, är att en ny påföljd ska bestämmas för den tillkommande brottsligheten. Som utredningen är inne på kan fängelse och en annan påföljd inte verkställas samtidigt, men det finns inte något hinder mot att den som genomgår sluten ungdomsvård döms till en annan påföljd. Den påföljden får i ett sådant fall verkställas efter frigivning från den slutna ungdomsvården. Rätten kan också undanröja den tidigare påföljden och döma ut en ny påföljd för den samlade brottsligheten (34 kap. 4 §). Ett sådant beslut får meddelas endast om det finns särskilda skäl och dom meddelas innan den tidigare påföljden helt har verkställts. I sammanhanget bör noteras att det även enligt dagens lagstiftning kan dömas till fängelse för ett brott begånget av någon som inte har fyllt 18 år. Även om 34 kap. 4 § utgör en undantagsbestämmelse finns således ett utrymme för att undanröja en sluten ungdomsvård och döma ut en gemensam fängelsepåföljd för den som ska lagföras för en rymning från sluten ungdomsvård. Slutligen finns, för den som tidigare har dömts till sluten ungdomsvård, också ett utrymme för rätten att, om det finns särskilda skäl, besluta att även ny brottslighet ska omfattas av en tidigare utdömd påföljd (34 kap. 3 § andra stycket). Syftet med detta undantag är att undvika klart oskäliga resultat som kan uppstå om verkställigheten av ett fängelsestraff skulle rasera pågående eller planerade insatser eller utslussningsåtgärder efter verkställigheten av sluten ungdomsvård (prop. 2015/16:151 s. 44). Eftersom reglerna i 34 kap. ska fortsätta att gälla för den som avtjänar sluten ungdomsvård kommer det finnas kvar ett utrymme för rätten att i undantagsfall besluta att den slutna ungdomsvården ska omfatta även ett brott som är begånget under verkställigheten av sluten ungdomsvård. Hur påföljden i olika situationer ska bestämmas för unga lagöverträdare som återfallit i brott är en fråga för rättstillämpningen att avgöra efter en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Sammantaget anser regeringen, utifrån det ovan sagda, att det i regleringen finns utrymme för att beakta de särskilda hänsyn som gör sig gällande beträffande unga lagöverträdare. Mindre allvarliga gärningar ska inte utgöra brott Straffansvaret för rymning omfattar gärningar som är olika straffvärda. Vid främjande av flykt döms det inte till ansvar för gärningar som är att anse som ringa (17 kap. 12 § tredje stycket brottsbalken). Inte heller ringa fall av skyddande av brottsling utgör brott (17 kap. 11 § femte stycket brottsbalken). Även när det gäller rymning bör det finnas ett visst utrymme för att kunna bedöma en gärning som så ringa att den inte ska utgöra brott. Det kan t.ex. handla om en person som är intagen i en anstalt i säkerhetsklass 3 och som under en mycket kort stund lämnar anstaltsområdet. Om en sådan avvikelse vid en helhetsbedömning framstår som mindre allvarlig bör det vara möjligt att anse att gärningen inte utgör brott. Bestämmelsen om mindre allvarliga fall bör dock tillämpas restriktivt och utformas på samma sätt som liknande bestämmelser i brottsbalken har utformats på senare tid. Motsvarande ändring bör göras i bestämmelsen om främjande av flykt i syfte att uttrycka möjligheten till ansvarsfrihet på samma sätt i båda bestämmelserna. Brottskonkurrens En gärning som utgör rymning kan i vissa fall även vara straffbelagd enligt andra straffbestämmelser. Som Lagrådet påpekar lär det vara vanligt att en intagen som rymmer gör sig skyldig till gärningar som innefattar hot eller våld mot tjänsteman eller vapenbrott i samband med rymningen. Då uppkommer frågan om domstolen ska döma för ett eller flera brott. Som utredningen, och även Lagrådet, konstaterar leder förslaget att kriminalisera rymning till olika frågor om regelkonkurrens. Lagrådet efterlyser ytterligare ledning för vad som bör gälla i fråga om konkurrens. I fall där samtliga rekvisit i två straffbestämmelser är uppfyllda är utgångspunkten att man dömer för båda brotten, dock med vissa undantag. Ett sådant undantag är om brotten har samma kriminalpolitiska grund. I ett sådant fall dömer man normalt sett endast för det brott som har den strängare straffskalan, men det mindre allvarliga brottet kan vägas in vid bedömningen av brottets allvar, s.k. konsumtion (NJA 2013 s. 397 p. 16). Om en intagen använder vapen i samband med en rymning kommer det vara möjligt att döma honom eller henne för vapenbrott. Straffskalan för vapenbrott av normalgraden är fängelse i högst fem år (9 kap. 1 § vapenlagen [1996:67]). Med tanke på brottens skilda skyddsintressen bör det i de fallen normalt vara möjligt att döma för båda brotten i konkurrens. När det gäller konkurrens mellan brotten rymning respektive våld eller hot mot tjänsteman kan det konstateras dels att båda brotten syftar till att skydda allmänna intressen, dels att brottet våld eller hot mot tjänsteman även syftar till att skydda enskilda personer som utsätts för våld eller hot. I samband med införandet av ett särskilt straffansvar för sabotage mot blåljusverksamhet uttalades i förarbetena att i konkurrenssituationer mellan sabotage mot blåljusverksamhet, som riktar sig mot allmänna intressen, och brott enligt 17 kap. brottsbalken, som innefattar såväl enskilda som allmänna skyddsintressen, bör det som regel dömas i konkurrens (Ett stärkt straffrättsligt skydd för blåljusverksamhet och myndighetsutövning, prop. 2018/19:155 s. 44). I vissa fall kan liknande överväganden göras i konkurrensfrågan mellan rymning och de andra brott i 17 kap., som har såväl enskilda som allmänna skyddsintressen. Konkurrensfrågan får dock utifrån omständigheterna i varje enskilt fall avgöras med tillämpning av de allmänna principer som gäller i svensk rätt. Som utredningen konstaterar framstår behovet av att särreglera främjande av flykt som mindre när rymning kriminaliseras och det i vissa situationer i stället för främjande av flykt kan dömas för medhjälp eller annan medverkan till rymning. Åklagarmyndigheten efterlyser också ett klargörande om vilka situationer främjande av flykt avser att träffa i förhållande till medhjälp till rymning eller annan medverkan med stöd av 23 kap. 4 § brottsbalken. I denna del konstaterar regeringen att kriminaliseringen av främjande av flykt träffar vissa former av frihetsberövanden – den som är anhållen, häktad på annan grund än vid misstanke om brott och den som annars är med laga rätt berövad friheten – som inte täcks av den föreslagna kriminaliseringen av rymning. Främjande av flykt har också ett vidare tillämpningsområde och omfattar även att någon t.ex. döljer den som kommit lös, dvs. en gärning som sker efter det att någon redan har avvikit. Mot denna bakgrund finns det ett fortsatt behov av kriminaliseringen av främjande av flykt. I de fall det finns en överlappning mellan bestämmelserna får det hanteras enligt reglerna om konkurrens. Lagrådet anser att förslaget om kriminalisering av rymning leder till en fullständig överlappning mellan medverkan till rymning och främjande av rymning, såvitt avser den som hjälper någon att komma lös om den som rymmer är intagen, häktad eller tagen i förvar i fall som avses i den föreslagna 12 §. Mot denna bakgrund efterfrågar Lagrådet ett klargörande av vilken av bestämmelserna som ska ha företräde i den del de överlappar. Som Lagrådet är inne på följer det av 23 kap. 4 § fjärde stycket brottsbalken att medverkansreglerna i den paragrafen inte ska tillämpas om något annat följer av det som är föreskrivet för särskilda fall. Straffbestämmelsen om främjande av rymning ska därför tillämpas i dessa situationer. Att straffskalan för rymning är strängare än straffskalan för främjande av rymning påverkar inte detta förhållande. Förbud mot dubbelbestraffning Förbudet mot dubbelbestraffning i art. 4 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll innebär att den som åtalas för rymning inte samtidigt bör bestraffas administrativt för samma gärning med stöd av fängelselagen eller få sin villkorliga frigivning uppskjuten p.g.a. det åtalade beteendet (26 kap. 6 a och 7 §§ brottsbalken). Däremot kan en förnyad säkerhetsprövning t.ex. resultera i ett beslut om att en intagen ska placeras på en anstalt i högre säkerhetsklass (2 kap. 1 och 4 §§ fängelselagen) Om verkställigheten avbryts hindrar inte kriminaliseringen av rymning att den tid som avbrottet varat inte räknas som verkställd tid och att frågan om avbrott med anledning av att en intagen avvikit prövas utan dröjsmål när verkställigheten återupptas (12 a kap. 1 och 2 §§ fängelselagen). Ett sådant beslut är inte att se som bestraffning, utan som ett led i att säkerställa att ett utdömt straff avtjänas. Därmed anser regeringen, till skillnad från CRD och Sveriges advokatsamfund, inte att det uppstår en risk för dubbelbestraffning med anledning av den föreslagna kriminaliseringen. Enligt Lagrådet synes det inte finnas några rättsliga hinder mot att Kriminalvården väljer att besluta att skjuta upp den villkorliga frigivningen, i stället för att göra en anmälan om brott. Lagrådet anser att, om förslaget om kriminalisering av rymning tas vidare, det i det fortsatta lagstiftningsarbetet bör regleras hur Kriminalvården ska agera i detta avseende. Regeringen konstaterar för sin del till att börja med att det redan i dag kan uppstå en rad olika situationer där en intagens beteende reser frågan om detta ska hanteras disciplinärt av Kriminalvården eller straffrättsligt av de rättsvårdande myndigheterna, såsom en rymning som innefattar olaga hot, skadegörelse, misshandel och vapenbrott (jfr prop. 2005/06:123 s. 61). I dag gäller att en händelse kan läggas till grund för uppskjuten villkorlig frigivning endast om det står klart att lagföring inte kommer att ske med anledning av händelsen (se prop. 2025/26:34 s. 105 och Kriminalvårdens handbok om varning, avbrott genom avvikelse och uppskjuten villkorlig frigivning [2015:1], s. 53). Regeringen anser inte att kriminaliseringen av rymning kräver någon sådan särskild reglering som Lagrådet efterfrågar, utan frågan får hanteras i enlighet med den gällande ordningen. En skärpt återfallsreglering Regeringens förslag Regeln om straffskärpning vid återfall i brott ändras så att ett återfall kan påverka straffmätningen även om återfallet också har beaktats vid påföljdsvalet. Bland de omständigheter som enligt bestämmelsen särskilt ska beaktas vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse för straffmätningen läggs det till dels vilken tid som förflutit mellan tidpunkten för villkorlig frigivning och den nya brottsligheten, dels om den nya brottsligheten är mer allvarlig än den tidigare brottsligheten. Bestämmelsen justeras även redaktionellt och språkligt. Möjligheten att överstiga den tillämpliga straffskalan i vissa återfallssituationer utökas så att det kan ske när någon ska dömas för brott med straffmaximum på sex år eller mer. Regleringen skärps så att tillämpligt straffmaximum kan överstigas med sex år i en sådan situation. Bestämmelsen justeras även språkligt. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i sak överens med regeringens, men har delvis en annan redaktionell och språklig utformning. Remissinstanserna Flertalet remissinstanser, bl.a. Brottsförebyggande rådet, Ekobrottsmyndigheten, Göta hovrätt, Hovrätten för Övre Norrland, Kammarrätten i Sundsvall, Skyddsvärnet, Svea hovrätt, Unizon och Uppsala universitet, tillstyrker helt eller delvis förslagen eller har ingen invändning mot dem. Civil Rights Defenders och Uppsala universitet avstyrker förslaget att straffet vid återfallsbrott ska kunna höjas med sex år utöver maximistraffet i stället för nuvarande fyra år. Det avstyrkta förslaget skulle enligt Civil Rights Defenders utgöra en oproportionerlig ökning av den totala strafflängden och skulle riskera att verka kontraproduktivt och Uppsala universitet anser att det torde varken finnas en teoretiskt hållbar grund för förslaget eller ett praktiskt behov. Stockholms universitet (Kriminologiska institutionen) ifrågasätter om förslagen om skärpt syn på återfall kommer att minska brottsligheten. Kalmar tingsrätt ifrågasätter om lagstiftarens avsikt att i fler fall möjliggöra en starkare reaktion på återfall i brott uppfylls genom betänkandets förslag. Göta hovrätt noterar att bestämmelsen i 26 kap. 3 § brottsbalken och frågan om påföljd vid flerfaldig brottslighet har varit föremål för flera utredningar på kort tid och anser att det finns ett större behov av förändringar av bestämmelsen än det förslag som nu lämnas. Kristianstads tingsrätt efterfrågar tydligare vägledning om tillämpningen av 26 kap. 3 § brottsbalken. Enligt Ekobrottsmyndigheten bör lagstiftaren för närvarande avvakta med ändringar av 26 kap. 3 § brottsbalken och bereda förslag om att höja straffskalor för olika brott, regler om återfall och misskötsamhet i ett sammanhang. Även Åklagarmyndigheten ställer sig tveksam till om ändringarna i 26 kap. 3 § brottsbalken för närvarande bör genomföras, dels med hänsyn till behovet, dels med hänsyn till kommande utredningar som bl.a. syftar till att se över och föreslå ytterligare förändringar avseende straffskalorna och straffmätning vid vissa brott. Uppsala universitet anser att det bör övervägas om det är motiverat att genomföra en så pass stor språklig förändring av 29 kap. 4 § brottsbalken som utredningen föreslår och samtidigt inte ta upp bl.a. den teoretiska legitimeringen av återfallsskärpning vid straffmätningen. Barnombudsmannen framhåller att den dömdes ungdom är en faktor som alltid måste beaktas och som måste kunna påverka inte bara valet av vilken påföljd som ska dömas ut utan även andra påföljdsrelaterade frågor och att det exempelvis kan handla om hur stränga konsekvenserna ska bli vid återfall i brott samt att detta bör framgå av författningskommentaren till relevanta bestämmelser. Skälen för regeringens förslag Nuvarande reglering Enligt 29 kap. 4 § brottsbalken ska rätten vid straffmätningen, utöver brottets straffvärde, i skärpande riktning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott, om inte förhållandet beaktas genom påföljdsvalet eller i tillräcklig utsträckning genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Vid denna bedömning ska särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som har förflutit mellan brotten samt om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig. Tidigare brottslighet har betydelse för påföljdsbestämningen på flera olika sätt. Som framgår av lydelsen av 29 kap. 4 § brottsbalken ska en tilltalads tidigare brottslighet beaktas i första hand vid påföljdsvalet. Att en tilltalad tidigare har lagförts för brott kan då leda till att en strängare påföljd än som annars hade varit nödvändig får väljas. Detta framgår av 30 kap. 4 § brottsbalken. I andra hand kan tidigare brottslighet som har lett till ett fängelsestraff beaktas vid påföljdsbestämningen genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad helt eller delvis. Först om inte den tidigare brottsligheten kan beaktas på dessa sätt kan det bli aktuellt att med hänvisning till 29 kap. 4 § brottsbalken skärpa straffet, dvs. att döma ut t.ex. ett längre fängelsestraff. Bestämmelsen om återfallsskärpning blir främst tillämplig i vissa typsituationer. En är när förverkande av villkorligt medgiven frihet inte kan ske, trots att återfallet skett under pågående prövotid. En annan är när ett förverkande inte i tillräcklig utsträckning tillgodoser intresset av ett skärpt straff. Detta är särskilt tydligt när det är fråga om återfall i allvarlig våldsbrottslighet. (Se NJA 2012 s. 79 och NJA 2020 s. 564.) Är det fråga om återfall i allvarlig brottslighet kan enligt 26 kap. 3 § brottsbalken straffskalan överstigas. Har någon dömts till fängelse i lägst två år och begår han eller hon, sedan domen har fått laga kraft, ett nytt brott som är belagt med fängelse i mer än sex år får han eller hon för återfallet dömas till fängelse på viss tid som med fyra år överstiger det högsta straff som kan följa på brottsligheten. Brott som begåtts av någon innan han eller hon fyllt arton år får emellertid inte läggas till grund för en sådan höjning. Återfallsreglerna i 29 kap. 4 § och 26 kap. 3 § brottsbalken samspelar på så sätt att det inte är aktuellt att mäta ut ett straff som med stöd av 26 kap. 3 § brottsbalken överstiger straffskalan, om inte straffmätningsvärdet bedömts vara så högt vid tillämpning av 29 kap. 4 § brottsbalken. En skärpt återfallsreglering behövs Regeringen genomför en omfattande omläggning av kriminalpolitiken som innefattar ett grundläggande perspektivskifte, från gärningsman till brottsoffer och samhällsskydd. För att åstadkomma detta ses centrala delar av strafflagstiftningen över. Synen på hur allvarliga olika brott är har förändrats över tid och lagstiftaren har beträffande flera brott ansett att det finns ett behov av att kunna markera en strängare syn. Nya brott har tillkommit, straff skärpts och straffskalor delats upp (se t.ex. Skärpta straff för brott i kriminella nätverk, prop. 2022/23:53). Att skärpa enskilda straff och att införa nya brott är nödvändigt, men inte tillräckligt. Det behöver även säkerställas att den som återfaller i brottslighet möts av en ändamålsenlig och trovärdig reaktion som överensstämmer med samhällets syn på upprepad brottslighet. I samband med den straffmätningsreform som gjordes 2010 framhöll regeringen att det var angeläget att regleringen om återfallets betydelse vid straffmätningen gavs ett tillräckligt genomslag i domstolarnas praxis, vilket inte bedömdes vara fallet (Skärpta straff för allvarliga våldsbrott m.m., prop. 2009/10:147). Genom reformen ändrades 29 kap. 4 § brottsbalken i syfte att öka användningen av straffskärpningsmöjligheten och öka enhetligheten i praxis. Bland annat lades i bestämmelsen till ett påpekande om att rätten ska ta hänsyn till tidigare brottslighet ”i skärpande riktning”. Samtidigt togs det bort att hänsyn skulle tas ”i skälig utsträckning”. Som Straffnivåutredningen – vars betänkande låg till grund för 2010 års reform – konstaterade är det svårt att uppskatta i vilken utsträckning återfallsskärpning med stöd av 29 kap. 4 § brottsbalken i praktiken sker (se Straff i proportion till brottets allvar, SOU 2008:85 s. 302 och 303). De lagändringar som gjordes 2010 verkar dock inte ha fått mer än en marginell effekt. Även efter att Högsta domstolen tillämpat bestämmelsen i NJA 2020 s. 564 tycks den inte fullt ut tillämpas i den utsträckning som det varit avsett. Mot bakgrund av de straffskärpningar och förändringar som skett inom straffrätten under senare tid och av att 2010 års reform inte synes ha fått effekt i praktiken finns det enligt regeringen skäl att se över återfallsregleringen i syfte att skärpa den straffrättsliga reaktionen vid upprepad brottslighet. Stockholms universitet (Kriminologiska institutionen) ifrågasätter om förslag om en skärpt syn på återfall kommer minska brottsligheten och anför att utredningen inte har påvisat att förslagen kommer minska återfall och därmed omfattningen av framtida brottsoffer. Enligt regeringen är det dock av väsentlig betydelse för tilltron till påföljdssystemet att samhället kan markera att upprepad brottslighet är allvarligare än enstaka brott. Utredningen lämnar i syfte att skärpa regelverket förslag som tar sikte på dels straffmätningsregeln i 29 kap. 4 § brottsbalken, dels bestämmelsen i 26 kap. 3 § brottsbalken om förutsättningarna att vid återfall döma till straff som överstiger den tillämpliga straffskalan. Regeringen tar nedan ställning till utredningens förslag. Återfall ges större genomslag vid straffmätningen Utöver vad som nämnts ovan innebar 2010 års reform att en straffskärpning inte får ske om den tidigare brottsligheten har beaktats genom påföljdsvalet eller i tillräcklig utsträckning genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Tidigare fanns det inte något absolut förbud mot straffskärpning i fall då den tidigare brottsligheten hade påverkat påföljdsvalet. Som Lagrådet uppmärksammat (se yttrande över den lagrådsremiss som följde på betänkandet Skärpta straff för brott i kriminella nätverk, SOU 2021:68) får lagtextens nuvarande utformning till följd att det inte ges något utrymme för domstolen att bedöma om återfallet har beaktats ”i tillräcklig utsträckning” vid påföljdsvalet. Det innebär t.ex. att vid upprepade återfall i brott med måttligt straffvärde där återfallet utgör skälet för att döma till fängelse, finns inte möjlighet att låta återfallet inverka på straffmätningen, eftersom detta då redan beaktats vid påföljdsvalet. Om det i sådana situationer inte finns någon villkorligt medgiven frihet att förverka saknas möjlighet till ytterligare reaktion på grund av återfallet. Det framgår inte av förarbetena till 2010 års reform varför ”i tillräcklig utsträckning” då placerades så att uttrycket numera endast syftar på förverkandet av villkorligt medgiven frihet och inte på påföljdsvalet (jfr Lagrådets ovan nämnda yttrande). Emellertid kan det konstateras att denna ändring är svår att förena med lagstiftarens övergripande syfte med reformen, nämligen att öka användningen av straffskärpningsmöjligheten och att öka enhetligheten i praxis. Det är enligt regeringen angeläget att personer som återfaller i brott kan mötas av en adekvat reaktion från samhällets sida. Samhället måste genom en skärpt reaktion vid återfall kunna markera att upprepad brottslighet är allvarligare än enstaka brott. Det är således otillfredsställande att bestämmelsens nuvarande lydelse innebär att det vid vissa typer av upprepad brottslighet saknas möjlighet att reagera på återfallet genom ett skärpt straff. Därför bör – som utredningen föreslår – uttrycket ”i tillräcklig utsträckning” flyttas så att det tar sikte på såväl påföljdsvalet som förverkandet av villkorligt medgiven frihet. Detta innebär en återgång till vad som gällde innan 2010 års reform och en skärpning av regleringen på så vis att domstolarna vid straffmätningen kommer kunna beakta att den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott även om detta också beaktats vid valet av påföljd. Till skillnad från Kalmar tingsrätt bedömer regeringen att detta möjliggör en starkare reaktion på återfall i brott. Utredningen föreslår även vissa ändringar i de omständigheter som enligt 29 kap. 4 § brottsbalken särskilt ska beaktas vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse för straffmätningen. En sådan omständighet är enligt bestämmelsens nuvarande lydelse ”vilken tid som förflutit mellan brotten”. Lagtextens formulering återspeglar emellertid inte fullt ut hur bestämmelsen är tänkt att tillämpas. Det framgår nämligen av förarbeten och praxis att vid tidigare längre frihetsberövanden ska utgångspunkten i stället vara tiden för frigivningen (se prop. 2009/10:147 s. 46 och NJA 2020 s. 564 p. 20). Regeringen instämmer därför med utredningen att bestämmelsen bör kompletteras så att detta förhållande kommer till uttryck direkt i lagtexten. Bestämmelsen bör alltså ändras så att det framgår att vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse för straffmätningen ska det särskilt beaktas tiden mellan brotten eller tiden mellan villkorlig frigivning och den nya brottsligheten. Att regleringen görs tydligare kommer enligt regeringens bedömning leda till att återfallet beaktas i skärpande riktning vid straffmätningen i fler fall än i dag. Enligt lagtexten ska det vidare särskilt beaktas att ”brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig”, med vilket avses att straffvärdet är minst omkring ett års fängelse. Utredningens förslag innebär att det i anslutning till denna omständighet görs tillägget ”eller om den nya brottsligheten är mer allvarlig än den tidigare brottsligheten”. Enligt regeringen finns skäl att se med särskilt allvar på ett återfall när detta utgörs av ett brott som är grövre än den tidigare brottslighet som den tilltalade gjort sig skyldig till (jfr propositionen om ändring i brottsbalken m.m. [straffmätning och påföljdsval m.m.], prop. 1987/88:120 s. 53). Så är fallet oavsett om den tidigare eller den nya brottsligheten är sådan att den ska anses vara ”särskilt allvarlig” enligt dagens bestämmelse. Denna omständighet bör därför föras in i regleringen, i enlighet med utredningens förslag. I syfte att göra 29 kap. 4 § brottsbalken mer lättillgänglig föreslår utredningen därtill en omstrukturering av bestämmelsen, vilket bl.a. Åklagarmyndigheten välkomnar. Utredningens förslag innebär bl.a. att bestämmelsen delas upp i två stycken och att det i det andra stycket införs en numrerad uppräkning i fyra punkter av de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse för straffmätningen. Därtill föreslås vissa språkliga ändringar i det första stycket. Något hinder mot att genomföra den typ av ändringar som utredningen föreslår, utan att samtidigt behandla de bredare frågor som Uppsala universitet tar upp i det sammanhanget, finns inte enligt regeringen. Regeringen instämmer i att bestämmelsen bör göras mer lättillgänglig och ställer sig därför i huvudsak bakom utredningens förslag även i denna del. Emellertid bör den numrerade uppräkningen utformas i tre i stället för fyra punkter. Med hänsyn till att de tre avslutande omständigheterna i bestämmelsen tar sikte på brottslighetens karaktär, och eftersom förhållandet ”om brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig” språkligt syftar tillbaka på den föregående omständigheten, bör alla dessa omständigheter hållas ihop i en punkt. Utredningens förslag bör även i viss mån justeras språkligt. Möjligheterna att överstiga straffskalan vid återfall utökas Under lång tid har det funnits möjlighet att vid återfall på ett eller annat sätt gå utöver den för brottsligheten tillämpliga straffskalan. En sådan återfallsregel återinfördes 1981 i 26 kap. 3 § brottsbalken i samband med att möjligheten för domstolen att välja internering som påföljd avskaffades. Avsikten var inte att åstadkomma en generell höjning av straffnivån utan i första hand att möta de strafftider som tidigare dömts ut genom interneringspåföljden. Det var i det sammanhanget främst fråga om att träffa särskilt allvarlig brottslighet i vissa typfall där internering ofta hade tillämpats som påföljd, t.ex. upprepad och särskilt allvarlig våldsbrottslighet, men också återfall i vissa speciella förmögenhetsbrott med våldsinslag såsom väpnade post- eller bankrån. Bestämmelsen skulle aktualiseras främst vid upprepade återfall. Det konstaterades att bestämmelsen skulle bli tillämplig bl.a. när återfallet gällde mord, dråp, grov misshandel, människorov, olaga frihetsberövande, våldtäkt, grov otukt med barn, grovt rån, mordbrand samt vissa andra allmänfarliga brott. (Se propositionen om interneringspåföljdens avskaffande och straffet för grovt narkotikabrott m.m., prop. 1980/81:76 s. 52, 57 och 58.) Bestämmelsen har i de delar som nu är aktuella stått oförändrad sedan 1981. Samtidigt har rejäla straffskaleskärpningar avseende såväl minimistraff som maximistraff beslutats för många brottstyper. Därtill har nya gradindelningar fått återverkningar för bestämmelsens tillämplighet i förhållande till vissa brott som pekades ut i de ursprungliga förarbetena. Denna följd tycks inte ha uppmärksammats särskilt i de lagstiftningsärenden där straffskalorna förändrats. Mot den bakgrunden föreslår utredningen flera ändringar i paragrafen. Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten anser att det med hänsyn till straffskärpningar som skett under senare tid finns skäl att se över 26 kap. 3 § brottsbalken, men uppmärksammar att det pågår en översyn av straffskalorna och reformering av påföljdssystemet och anser bl.a. att där aktuella frågor och utredningens förslag bör beredas i ett sammanhang samt att det därför bör avvaktas med den ändring som utredningen föreslår. Den översyn som Ekobrottsmyndigheten och Åklagarmyndigheten hänvisar till redovisas i betänkandet En straffreform, SOU 2025:66. Beredningen av förslagen i betänkandet pågår och det finns mot den bakgrunden inte skäl för regeringen att avvakta med att ta ställning till de nu aktuella förslagen. Utredningen föreslår att det för att 26 kap. 3 § brottsbalken ska vara tillämplig inte längre ska krävas att återfallet ska vara belagt med fängelse i mer än sex år, utan i stället fängelse i sex år eller mer. Bestämmelsens nuvarande utformning innebär att exempelvis människorov, mindre grovt brott, grovt olaga tvång, grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning, hedersförtryck, våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov stöld, inbrottsstöld, rån, grovt bedrägeri, grov förskingring, grov trolöshet mot huvudman, grovt tagande av muta och grovt givande av muta och grovt skyddande av brottsling inte omfattas av tillämpningsområdet. Det rör sig om allvarlig brottslighet, varav i viss mån sådan som lyftes fram särskilt i förarbetena till 1981 års reform. Inte sällan är det fråga om brott som begås inom den organiserade brottsligheten. Att den typen av brottslighet faller utanför tillämpningsområdet för regleringen är enligt regeringen inte tillfredställande. Som uppräkningen visar skulle utredningens förslag innebära att tillämpningsområdet för bestämmelsen utvidgas betydligt. Åklagarmyndigheten framför att i förhållande till vad avsikten ursprungligen var, omfattar den föreslagna lydelsen en helt annan typ av brottslighet, utan våldsinslag, såsom grov stöld, inbrottsstöld och grovt bedrägeri. Regeringen konstaterar emellertid att lagstiftaren gett uttryck för en sträng syn även på denna typ av allvarliga förmögenhetsbrott. Det finns enligt regeringen inte skäl att i nu aktuellt avseende göra skillnad på dessa brott och andra brott med motsvarande straffmaximum. Regeringen instämmer därför i utredningens förslag att 26 kap. 3 § brottsbalken ska ändras så att bestämmelsen är tillämplig när återfallet består i ett brott för vilket är föreskrivet fängelse i sex år eller mer. Mot bakgrund av de straffskalehöjningar som skett under senare år finns det enligt utredningen även skäl att höja det antal år som det högsta fängelsestraffet får överstigas enligt bestämmelsen, från fyra till sex år. Civil Rights Defenders framför bl.a. att förslaget skulle utgöra en oproportionerlig ökning av den totala strafflängden och att en hårdare bedömning vid återfall i brott signalerar att samhället ger upp i förhållande till den enskilde, något som riskerar att minska motivationen för rehabilitering, samt att förslaget således riskerar att verka kontraproduktivt, medan Uppsala universitet anser att det torde varken finnas en teoretiskt hållbar grund för förslaget eller ett praktiskt behov. Åklagarmyndigheten ifrågasätter också behovet, särskilt mot bakgrund av redan genomförda straffskaleskärpningar. Enligt regeringen bör emellertid gränsen för hur mycket det maximala straffet får överstigas stå i proportion till gällande straffskalor. Regeln i 26 kap. 3 § brottsbalken bör därför skärpas genom att det maximala antalet år som det högsta fängelsestraffet får överstigas ändras till sex år. Beträffande Kristianstads tingsrätts fråga om tillämpningen av regeln konstaterar regeringen att ändringen innebär ett ökat utrymme för domstolen att beakta återfallet vid straffmätningen när så är aktuellt. Hur stort överstigandet bör vara bestäms av i vilken mån återfallet har påverkat straffmätningen vid tillämpning av 29 kap. 4 § brottsbalken. Avseende det Barnombudsmannen för fram om betydelsen av den dömdes ungdom vid bedömningen av konsekvenserna av återfall konstaterar regeringen att den frågan regleras i 26 kap. 3 § andra stycket respektive 29 kap. 7 § brottsbalken och att utredningen inte föreslagit någon ändring av regleringen i dessa delar. När det gäller att den dömde tidigare ska ha dömts till fängelse i lägst två år för att 26 kap. 3 § brottsbalken ska aktualiseras instämmer regeringen med utredningen att denna straffvärdegräns alltjämt är välavvägd och inte bör ändras. Regeringen delar inte Göta hovrätts uppfattning att det, i syfte att få en mer individualiserad prövning, finns ett större behov av förändringar av bestämmelsen än det förslag som lämnats av utredningen. Utredningens förslag innebär att 26 kap. 3 § brottsbalken modifieras språkligt genom att uttrycket ”som är belagt med fängelse” byts ut mot ”för vilket är föreskrivet fängelse”. Ordet ”föreskrivet” används på ett liknande sätt i 26 kap. 1 § brottsbalken medan ordet ”belagt” inte i övrigt förekommer i kapitlet. Bestämmelsen bör därför ändras språkligt på det sätt som utredningen föreslår. Riksdagens tillkännagivanden Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om skärpta straff för rattfylleri och grov olovlig körning (bet. 2017/18:JuU14 punkt 20, rskr. 2017/18:240). Riksdagen har också tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om att regeringen skyndsamt ska återkomma till riksdagen med förslag om skärpta straff för rattfylleri och grov olovlig körning (bet. 2020/21:JuU24 punkt 40, rskr. 2020/21:344). Riksdagen har vidare tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om skärpta straff för grova trafikbrott (bet. 2021/22:JuU10 punkt 1, rskr. 2021/22:240). Av tillkännagivandet följer även att regeringen skyndsamt bör återkomma till riksdagen med ett lagförslag om att införa en straffbestämmelse om grov trafikbrottslighet (bet. 2021/22:JuU10 s. 11 och 12). Det förslag som nu lämnas innebär att återfall i brott får större betydelse vid straffmätningen än tidigare. Den nya regleringen kan förväntas leda till högre straff för trafikbrott när gärningspersonen har återfallit. Detta ligger väl i linje med tillkännagivandenas syfte att trafikbrottslighet bör mötas av en kraftigare reaktion. Regeringen avser att återkomma till samtliga frågor i ett annat sammanhang. Tillkännagivandena är inte slutbehandlade. Skyddstillsyn i förening med fängelse Nu gällande regler Skyddstillsyn kan användas som påföljd för brott som har fängelse i straffskalan. Vid val av påföljd är fängelse att anse som en svårare påföljd än skyddstillsyn. Skyddstillsyn kan många gånger väljas som påföljd i situationer där varken brottets straffvärde, art eller den tilltalades tidigare brottslighet talar för fängelse som påföljd. Skyddstillsyn kan dock i vissa fall även användas om det råder en presumtion för fängelse, genom att skyddstillsynen förenas med en föreskrift om behandling eller samhällstjänst. Vidare är det enligt 28 kap. 3 § brottsbalken möjligt att kombinera en skyddstillsyn med fängelse i lägst en och högst tre månader. Skyddstillsyn får förenas med fängelse endast om det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde eller den tilltalades tidigare brottslighet (30 kap. 11 § brottsbalken). Villkorlig frigivning ska inte ske från ett sådant fängelsestraff som en skyddstillsyn har förenats med (26 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken). Syftet med att kunna förena skyddstillsynen med fängelse är att det för det gränsskikt, där valet står mellan skyddstillsyn och en betydligt allvarligare påföljd, ska finnas möjlighet att tillföra ett ytterligare ett moment av skärpa. Därigenom finns det, särskilt vad gäller unga lagöverträdare, en möjlighet att i vissa fall undvika långvariga frihetsberövanden (Propositionen 1978/79:212 om ändring i brottsbalken, m.m., s. 55). Genom kravet på att påföljdsalternativet endast får användas när det är oundgängligen påkallat med hänsyn till brottslighetens straffvärde (i praktiken det s.k. straffmätningsvärdet) eller den tilltalades tidigare brottslighet markeras att det krävs mycket starka skäl för att påföljdskombinationen ska väljas. Denna restriktiva användning av påföljdskombinationen har också bekräftats av Högsta domstolen när det gäller vuxna lagöverträdare (se t.ex. NJA 2019 s. 1032). Särskilt beträffande unga lagöverträdare erbjuder emellertid påföljdsalternativet en möjlighet att undvika ett längre fängelsestraff även när det är brottslighetens art som talar för fängelse (se t.ex. NJA 2015 s. 1024 och NJA 2021 s. 536). Enligt praxis tillämpas påföljdskombinationen som utgångspunkt inte vid straffmätningsvärden som överstiger ett års fängelse. Vid vilka straffmätningsvärden påföljdskombinationen kan utgöra ett alternativ till fängelse beror bl.a. på den lagstadgade maximala längden på det fängelsestraff som en skyddstillsyn kan kombineras med. Utökade möjligheter att förena skyddstillsyn med fängelse Regeringens förslag Möjligheten att döma till skyddstillsyn i förening med ett fängelsestraff ska utökas på så sätt att den längsta tiden för ett sådant fängelsestraff höjs från tre till sex månader. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna Ett stort antal remissinstanser, bl.a. Arbetsmiljöverket, Brottsförebyggande rådet, Folkhälsomyndigheten, Lunds tingsrätt, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt och Sveriges advokatsamfund tillstyrker eller har inte någon invändning mot utredningens förslag. Även Ekobrottsmyndigheten tillstyrker förslaget och anför att utvidgningen ökar möjligheterna att anpassa påföljden och motverka att den enskilde återfaller i brott. Kristianstads tingsrätt anför att det finns skäl att klargöra hur lagstiftaren ser på frågan om den föreslagna lagändringen påverkar hur påföljdskombinationen kan användas vid s.k. artbrottslighet och i så fall hur. Norrköpings tingsrätt, som inte har någon invändning mot förslaget, noterar att inga överväganden gjorts om huruvida det skulle vara möjligt att avtjäna även s.k. 28:3-fängelse genom elektronisk övervakning. Skälen för regeringens förslag När påföljdskombinationen skyddstillsyn i förening med fängelse infördes 1980 angavs att den övre tidsgränsen för ett sådant fängelsestraff lämpligast borde bestämmas till tre månader, eftersom någon särreglering då inte skulle krävas avseende villkorlig frigivning (som vid den tiden medgavs först efter tre månader). Det är emellertid många år sedan den övre tidsgränsen överensstämde med regleringen avseende villkorlig frigivning. Sedan den 1 januari 1999 medgavs villkorlig frigivning vid fängelsestraff överstigande en månad (Vissa reformer av påföljdssystemet, prop. 1997/98:96 s. 123 och 124) och sedan den 1 januari 2026 omfattas alla tidsbestämda fängelsestraff, med undantag för de som listas i 26 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken, av systemet med villkorlig frigivning (Skärpta regler för villkorlig frigivning, prop. 2025/26:34). Argumentet att längden på det fängelsestraff som en skyddstillsyn kan förenas med ska korrespondera med reglerna om villkorlig frigivning är således inte längre giltigt. Som tidigare nämnts är det inte heller möjligt att villkorligt friges från ett fängelsestraff som har dömts ut i förening med en skyddstillsyn (26 kap. 6 § tredje stycket brottsbalken). Därtill bör det framhållas att längden på ett sådant fängelsestraff som en skyddstillsyn kan förenas med inte har höjts sedan påföljdskombinationen infördes. I likhet med vad utredningen framhåller talar de återkommande straffskaleskärpningar som har skett under senare år för att maximitiden för det fängelsestraff som en skyddstillsyn kan förenas med bör höjas. Straffskärpningarna har i stor utsträckning bestått i att minimistraffen har höjts, vilket har resulterat i att många gärningar som från början var avsedda att omfattas av tillämpningsområdet för påföljdskombinationen i dag torde falla utanför. Även de lagändringar som genomförts i straffskärpande riktning för lagöverträdare mellan 18 och 21 år, vilka är den primära målgruppen för påföljdskombination, talar för en höjning. En utökad användning av skyddstillsyn i förening med fängelse, som ett alternativ till ett renodlat fängelsestraff, för barn och unga ligger också i linje med de rekommendationer som FN:s barnrättskommitté lämnat till Sverige. Mot denna bakgrund instämmer regeringen i utredningens bedömning att den maximala längden på det fängelsestraff som en skyddstillsyn kan förenas med enligt 28 kap. 3 § brottsbalken bör höjas. Likaså instämmer regeringen i utredningens förslag om att den maximala längden bör bestämmas till sex månader (i stället för dagens tre månader). Därigenom bedöms påföljdskombinationen kunna tillämpas på gärningar med ett högre straffmätningsvärde än enligt nuvarande praxis, vilket innebär att påföljden även framöver kan utgöra ett reellt alternativ till ett renodlat fängelsestraff. När påföljdskombinationen infördes bestämdes minimitiden för det fängelsestraff som en skyddstillsyn kan förenas med utifrån att den skulle korrespondera med allmänna fängelseminimum, som då var 14 dagar (Propositionen 1978/79:212 om ändring i brottsbalken, m.m., s. 54). Den 1 januari 2026 höjdes allmänna fängelseminimum till en månad (prop. 2025/26:34). Som en följd av detta höjdes även minimitiden för det fängelsestraff som en skyddstillsyn kan förenas med; från 14 dagar till en månad. Ändringarna är i enlighet med de förslag som utredningen lämnat och skäl för ytterligare höjningar av minimitiden finns inte. Kristianstads tingsrätt efterfrågar klargörande om de föreslagna ändringarna av 28 kap. 3 § brottsbalken kan påverka i vilken utsträckning påföljdskombinationen kan användas vid s.k. artbrott och i så fall hur. Som framgår ovan följer det av praxis att påföljdskombinationen i vissa fall kan användas även när det är brottets art som talar för fängelse. Enligt Högsta domstolen får kombinationen, i vart fall för vuxna lagöverträdare, användas vid artbrott endast när straffvärdet är så högt att alternativet till en skyddstillsyn är ett inte helt kort fängelsestraff (NJA 2013 s. 922). Den föreslagna ändringen innebär inte någon ändring i detta avseende. I vilka fall påföljdskombinationen kan tillämpas när det är brottslighetens art som talar för fängelse bör alltjämt avgöras av domstolarna, utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. När det gäller Norrköpings tingsrätts fråga, om huruvida ett sådant fängelsestraff som en skyddstillsyn förenas med kan verkställas genom elektronisk övervakning, kan följande framhållas. Den 1 januari 2026 ersattes lagen (1994:451) om intensivövervakning av en ny lag om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning (se Utökade möjligheter att verkställa fängelsestraff med elektronisk övervakning, prop. 2024/25:202). I propositionen gjorde regeringen bedömningen att tillämpningsområdet för verkställighet med elektronisk övervakning inte borde utvidgas till att omfatta sådana former av straff som sedan tidigare varit exkluderade (s. 31). Det fängelsestraff som en skyddstillsyn förenas med kan alltså inte heller enligt den nya lagen verkställas med elektronisk övervakning (1 kap. 1 § lagen [2025:1053] om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning). Regeringen finner inte skäl för att ändra denna ordning. Som framgår ovan ska villkorlig frigivning inte ske från fängelsestraff som dömts ut i förening med en skyddstillsyn. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att samma ordning bör gälla även framöver. Den övervakning som är nödvändig efter att frihetsberövandet verkställts tillgodoses genom att skyddstillsynspåföljden alltid har en prövotid om tre år. Därtill kommer att misskötsamhet under anstaltsvistelsen kan hanteras genom att skyddstillsynen undanröjs. På så sätt vilar ett latent hot om att den dömde vid misskötsamhet i stället kan få avtjäna ett längre fängelsestraff, vilket torde verka handlingsdirigerande under anstaltsvistelsen. Vistelseföreskrifter Nu gällande regler Det finns i dagsläget ett flertal möjligheter enligt svensk rätt att begränsa var en dömd person får, eller inte får, vistas. En av frågorna i denna proposition är om det bör genomföras ändringar inom ramen för påföljdssystemet eller verkställighetslagstiftningen som innebär utökade eller nya möjligheter att begränsa rörelsefriheten för den som dömts för ett brott. Grundläggande fri- och rättigheter Den som är svensk medborgare är enligt 2 kap. 8 § regeringsformen tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna det. Rätten till rörelsefrihet får begränsas genom lag, men endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och aldrig utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den (proportionalitetsprincipen). Begränsningen får inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen eller stå i strid med skyddet mot diskriminering (2 kap. 20 och 21 §§ regeringsformen). Rörelsefriheten skyddas även genom den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), som gäller som svensk lag. Enligt konventionens artikel 5 har var och en rätt till frihet och personlig säkerhet. Ingen får berövas friheten, utom i de fall som särskilt räknas upp i artikeln, och i den ordning som lagen föreskriver. Att vara lagligen berövad friheten efter fällande dom av behörig domstol är enligt artikel 5.1 a ett tillåtet frihetsberövande. Enligt artikel 2 i konventionens fjärde tilläggsprotokoll har den som lagligen befinner sig inom en stats territorium rätt att fritt röra sig där och välja sin bosättningsort. En viktig skillnad mot regeringsformen är alltså att den rörelsefrihet som garanteras av konventionen gäller alla som lagligen uppehåller sig inom ett lands territorium och inte endast svenska medborgare. Vidare har var och en, enligt artikel 8 i Europakonventionen, rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Såväl rätten till rörelsefrihet som rätten till skydd för privat- och familjelivet får enligt Europakonventionen endast inskränkas under förutsättning att inskränkningen anges i lag. Inskränkningen måste även vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till exempelvis statens säkerhet, den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning eller för att förhindra brott och skydda potentiella brottsoffer (ändamålet). Att rättigheten inte får underkastas andra begränsningar än sådana som är angivna i lag innebär också ett krav på att lagen som sådan måste vara tillgänglig, hålla viss kvalitet samt vara förutsebar, särskilt vad gäller effekterna för den enskilde (laglighetskravet). För att avgöra om en inskränkning av en rättighet som skyddas av Europakonventionen är nödvändig måste det alltid göras en proportionalitetsbedömning. Det måste helt enkelt finnas en rättvis balans mellan statens intresse av en inskränkning och de individuella rättigheterna som påverkas av en sådan. Frågan som måste ställas är om de åtgärder som föreslås går utöver det som är nödvändigt med hänsyn till ändamålet. Vid denna bedömning bör hänsyn tas till det identifierade problemets och riskens allvar och karaktär, den geografiska storleken och varaktigheten av inskränkningen samt inskränkningens påverkan på privat- och familjelivet. Enligt Europadomstolen måste det även kunna förutses att åtgärden kommer att vara effektiv i förhållande till de intressen den är avsedd att skydda för att det ska vara fråga om en godtagbar inskränkning. Slutligen måste den samlade intensiteten av alla begränsningar av rörelsefriheten bedömas, liksom om det är fråga om inskränkningar av flera rättigheter eller om inskränkningen exempelvis är förenad med elektronisk övervakning. En åtgärd som innebär att rörelsefriheten inskränks i mycket hög utsträckning kan vara att anse som ett frihetsberövande i konventionens mening. Barnkonventionen Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) innehåller bestämmelser om rättigheter för barn. Som barn räknas varje människa under 18 år. Barnkonventionen gäller sedan den 1 januari 2020 som svensk lag (lagen [2018:1197] om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter). All lagstiftning ska utformas i överensstämmelse med bestämmelserna i konventionen. Av barnkonventionens artikel 3 följer att det vid alla åtgärder som rör barn i första hand ska beaktas vad som bedöms vara barnets bästa. Av konventionens artikel 16 följer bl.a. att inget barn får utsättas för godtyckliga eller olagliga ingripanden i sitt privat- och familjeliv eller sitt hem. I artikel 40 uppställs krav i fråga om barn som misstänks eller åtalas för eller befunnits skyldigt att ha begått brott. I artikeln understryks bl.a. att barnet har rätt att behandlas på ett sätt som främjar barnets känsla av värdighet och värde samt som tar hänsyn till barnets ålder och önskvärdheten att främja återanpassning och en konstruktiv roll i samhället. Vidare framgår det att staten ska främja införandet av lagar, förfaranden och myndigheter som är speciellt anpassade för barn som misstänks för, åtalas för eller befunnits skyldiga till brott. Enligt artikel 12 har barnet rätt att uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Bland annat ska barnet, i alla domstolsförfaranden och administrativa förfaranden som rör barnet, särskilt beredas möjlighet att höras. Av artikel 28 följer att barnets rätt till utbildning ska erkännas och att åtgärder ska vidtas för att uppmuntra regelbunden närvaro i skolan och minska antalet studieavbrott. Barn ska också skyddas mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, från olaglig användning av narkotika och från alla former av utnyttjanden som kan skada barnet i något avseende (artikel 19, 33 och 36). Befintliga möjligheter att besluta var en dömd person får eller inte får vistas Övervakning och särskilda föreskrifter vid skyddstillsyn och villkorlig frigivning Den som har dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff ska som utgångspunkt friges villkorligt när en viss tid av fängelsestraffet har avtjänats. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2026 har den andel av strafftiden som måste avtjänas innan villkorlig frigivning höjts, från två tredjedelar till tre fjärdedelar. Höjningen är avsedd att genomföras stegvis, med de längsta fängelsestraffen först, vilket i nuläget innebär att de nya reglerna gäller för den som har dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff som uppgår till sex år eller mer (26 kap. 6 § brottsbalken). Den som avtjänar ett fängelsestraff som är kortare än sex år ska, i likhet med tidigare, friges villkorligt när två tredjedelar av fängelsestraffet har avtjänats. Regelverket för villkorlig frigivning har också skärpts på så sätt att den villkorliga frigivningen som utgångspunkt ska vara förenad med övervakning från dagen för frigivningen. Om inte annat beslutas upphör övervakningen vid prövotidens utgång (26 kap. 12 § brottsbalken). Prövotiden motsvarar den strafftid som återstår vid frigivningen, men ska numera gälla under minst två år, till skillnad från tidigare minimitid om ett år (26 kap. 10 § brottsbalken). (Se Skärpta regler för villkorlig frigivning, prop. 2025/26:34.) Även den som är dömd till skyddstillsyn ska vara ställd under övervakning. Övervakningen pågår som utgångspunkt från dagen för domen till prövotidens utgång. Prövotiden löper under tre år från den dag då påföljden började verkställas (28 kap. 4 § brottsbalken). De närmare bestämmelserna om övervakning samt kontroll- och tvångsåtgärder är, sedan vissa lagändringar trädde i kraft i maj 2021, i princip desamma för skyddstillsynsdömda som för villkorligt frigivna (28 kap. 6 § andra stycket brottsbalken samt Utökade kontroll- och stödmöjligheter avseende skyddstillsynsdömda, prop. 2020/21:85). Om det behövs för att minska risken för att den som står under övervakning begår nya brott, eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, får Kriminalvården besluta om en särskild föreskrift som ska följas av den övervakade. En sådan föreskrift ska beslutas för en viss tid, högst ett år åt gången (26 kap. 16 §). En särskild föreskrift får avse bl.a. deltagande i programverksamhet, vård eller annan behandling, arbete eller annan sysselsättning samt skyldighet att lämna prover (26 kap. 16 § andra stycket). Därutöver kan föreskriften avse anvisningar om boendet (punkten 6) samt vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas (punkten 7). För den som döms till skyddstillsyn får även domstolen besluta om en särskild föreskrift enligt 26 kap. 16 § andra stycket 3–8 (28 kap. 6 § andra stycket). Således kan domstolen i en brottmålsdom besluta om en särskild föreskrift som avser vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden som den dömde ska eller inte får vistas. En kontroll- eller tvångsåtgärd får endast användas om den står i rimlig proportion till syftet med åtgärden. Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas (26 kap. 14 a §). Vistelseföreskrifter Sådana särskilda föreskrifter som avser vistelseort eller andra anvisningar om var den dömde får eller inte får vistas, s.k. vistelseföreskrifter, innebär att den enskildes rörelsefrihet inskränks. Bestämmelsen om vistelseföreskrifter i 26 kap. 16 § andra stycket 7 har relativt nyligen gjorts tydligare. Tidigare angavs i lagtexten att en föreskrift kunde avse vistelseort, medan det alltså numera framgår att en föreskrift får avse även andra anvisningar om platser eller områden inom vilka den dömde ska, eller inte får, vistas (Utökade kontroll- och stödmöjligheter avseende skyddstillsynsdömda, prop. 2020/21:85). Av förarbetena framgår att en vistelseföreskrift kan användas när det är särskilt angeläget att hålla den dömde borta från en viss miljö. En vistelseföreskrift kan exempelvis utgöras av ett förbud att vistas i närheten av ett brottsoffers bostad eller på andra platser där risken för återfall bedöms vara särskilt stor, t.ex. en klubblokal eller liknande. Det kan också handla om ett förbud att vistas på vissa utpekade platser där narkotikaförsäljning är vanligt förekommande eller där kriminellt belastade personer vistas eller bor. Föreskriften kan även gälla en lokal eller bostad som har anknytning till organiserad brottslighet eller ett kriminellt nätverk (se Förstärkta återfallsförebyggande åtgärder vid villkorlig frigivning, prop. 2018/19:77 s. 62–63). Platsen eller området måste anges specifikt i föreskriften och avgränsas tydligt (prop. 2020/21:85 s. 54 och Allmänna råd till 26 kap. 16 § 7 brottsbalken, Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om verkställighet av frivårdspåföljder [KVFS 2011:5], hädanefter FARK Frivård). Enligt förarbetena bör vistelseföreskrifter användas restriktivt och föregås av en noggrann avvägning utifrån vad som är proportionerligt i det enskilda fallet. Särskilt restriktiv bör tillämpningen vara om det övervägs att låta föreskriften avse en skyldighet för den dömde att vistas på en viss plats eller inom ett visst område; en sådan föreskrift kan endast under mycket speciella omständigheter anses proportionerlig (prop. 2018/19:77 s. 35 och 61–63). Av Kriminalvårdens handbok framgår det att den olägenhet som en vistelseföreskrift kan innebära för den dömde ska vägas mot de brottsförebyggande effekter som kan förväntas uppnås. Även vilken typ av brottslighet som den dömde riskerar att återfalla i har betydelse för bedömningen (Handbok för övervakning [2019:4] s. 88). Under förutsättning att åtgärden anses som proportionerlig, finns det inget hinder mot att en vistelseförskrift omfattar ett förbud för den dömde att vistas i sin egen bostad (se NJA 2024 s. 850). Kontrollmöjligheter Om det behövs för att kontrollera att en vistelseföreskrift följs får Kriminalvården besluta om elektronisk övervakning (dvs. fotboja). Ett sådant beslut får gälla högst sex månader åt gången (26 kap. 17 § brottsbalken). Ett beslut om elektronisk övervakning ska alltid grundas på en individuell bedömning med beaktande av proportionalitetsprincipen (26 kap. 14 a § brottsbalken och Allmänna råd till 26 kap. 17 § brottsbalken, FARK Frivård). I Kriminalvårdens allmänna råd anges emellertid att i de fall det finns ett behov av en vistelseföreskrift, finns det i normalfallet också ett behov av att den övervakas elektroniskt (Allmänna råd till 26 kap. 17 § brottsbalken FARK Frivård). Det kan dock finnas situationer där en vistelseföreskrift kan kontrolleras på ett mindre ingripande sätt. Det kan exempelvis handla om att den dömde vistas på institution eller annat boende, eller att det finns ett etablerat samarbete med polisen, som kontrollerar föreskriftens efterlevnad (Kriminalvården, Handbok för övervakning [2019:4] s. 90). Om det finns anledning till det får Kriminalvården under prövotiden ändra ett beslut om en föreskrift eller om elektronisk övervakning (26 kap. 18 § brottsbalken). Enligt Kriminalvårdens handbok bör behovet av föreskrifter ses över regelbundet under övervakningstiden (Handbok för övervakning [2019:4] s. 91). Kriminalvårdens beslut får överklagas till övervakningsnämnden (37 kap. 7 § brottsbalken). Om den övervakade bryter mot en föreskrift får Kriminalvården ändra eller ge nya föreskrifter. Om en sådan åtgärd anses otillräcklig, får Kriminalvården meddela en varning (26 kap. 19 § och 28 kap. 7 § brottsbalken). För den som är villkorligt frigiven får övervakningsnämnden, om överträdelsen är allvarlig och det kan antas att den frigivne inte kommer att rätta sig efter Kriminalvårdens åtgärder, förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad till en tid om högst 90 dagar per gång. För den som är dömd till skyddstillsyn och som på ett allvarligt sätt bryter mot en föreskrift ska Kriminalvården, om det kan antas att den dömde inte kommer att rätta sig efter Kriminalvårdens åtgärder, begära att åklagare vid domstol för talan om att skyddstillsynen ska undanröjas (28 kap. 8 § brottsbalken). Verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning Utöver att Kriminalvården under skyddstillsyn och villkorlig frigivning kan besluta om föreskrifter i form av exempelvis anvisningar om boendet eller vistelseföreskrifter, kan den som dömts till ett fängelsestraff även i vissa andra fall avtjäna detta utanför anstalt. Exempelvis kan den som dömts till fängelse ges möjlighet att redan innan villkorlig frigivning, som en utslussningsåtgärd (frigivningsförberedande åtgärd), avtjäna en del av strafftiden under kontrollerade former i sin bostad, vilket beskrivs närmare i kapitel 10. Vidare kan den som dömts till ett eller flera fängelsestraff på sammanlagt högst ett år och sex månader, om vissa förutsättningar är uppfyllda, avtjäna fängelsestraffet med elektronisk övervakning i sin bostad i enlighet med bestämmelserna i lagen (2025:1053) om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning (se Utökade möjligheter att verkställa fängelsestraff med elektronisk övervakning, prop. 2024/25:202). Vid sådan verkställighet är den dömde förbjuden att vistas utanför bostaden annat än på särskilt angivna tider och för bestämda ändamål, såsom exempelvis förvärvsarbete eller vård. Efterlevnaden av förbudet kontrolleras med elektroniska hjälpmedel (s.k. fotboja). Det är Kriminalvården som prövar om ett fängelsestraff ska verkställas med elektronisk övervakning. Vid verkställigheten ska Kriminalvården även besluta om särskilda föreskrifter, bl.a. vilken bostad den dömde ska ha. Myndigheten får även besluta om förbud för den dömde att vistas på en särskild angiven plats eller inom ett särskilt angivet område, och om elektroniska hjälpmedel ska användas för att kontrollera efterlevnaden av förbudet. Den 1 januari 2026 infördes också en ny verkställighetsform för fängelsestraff, elektronisk övervakning i kontrollerat boende, som kan tillämpas på fängelsestraff om högst ett år och sex månader. Verkställighet i kontrollerat boende är i första hand aktuellt för dömda som inte är lämpliga för verkställighet i sin bostad. Är sådan verkställighet utesluten t.ex. för att den dömde saknar en godtagbar bostad eller för att en person som han eller hon bor tillsammans med inte samtycker till att straffet avtjänas i bostaden, utesluter inte detta verkställighet i kontrollerat boende. Kriminalvården är ansvarig för verkställigheten och för driften av de kontrollerade boendena. Under verkställigheten ska den dömde vara förbjuden att lämna boendet annat än på särskilt angivna tider och för särskilt angivna ändamål. Efterlevnaden av förbudet ska kontrolleras med elektroniska hjälpmedel och Kriminalvården ges rätt att besluta om särskilda föreskrifter som ska gälla vid verkställigheten. Reglerna om verkställighet i kontrollerat boende tillämpas från och med den 1 juni 2026 (prop. 2024/25:202). Ungdomsövervakning Den 1 januari 2021 infördes påföljden ungdomsövervakning. Tiden för ungdomsövervakning får bestämmas till lägst sex månader och högst ett år (32 kap. 3 a § tredje stycket brottsbalken). Under verkställigheten ska den dömde som utgångspunkt vara förbjuden att vistas utanför bostaden under kvällar och nätter på helger (s.k. helghemarrest) (18 § lagen [2020:616] om verkställighet av ungdomsövervakning). Under vissa förhållanden kan helghemarresten ersättas med förbud att under vissa tider vistas på en viss plats eller ett visst område. Det kan handla om en plats eller ett område där det ofta förekommer narkotikahandel eller där den dömde kan antas komma i kontakt med personer i vars umgänge risken för återfall kan antas vara särskilt stor, exempelvis en lokal eller bostad som bedöms ha anknytning till organiserad brottslighet eller ett kriminellt nätverk (prop. 2019/20:118 s. 147). Helghemarresten kan också ersättas med ett förbud att under vissa tider lämna ett visst område, t.ex. hemkommunen, eller en skyldighet att under vissa tider uppehålla sig på en viss plats, t.ex. skolan. De rörelseinskränkningar som utgör alternativ till helghemarresten får kombineras. Rörelseinskränkningarna ska kontrolleras med elektroniska hjälpmedel, om det inte finns särskilda skäl mot det (19 §). I lagrådsremissen Skärpta regler för unga lagöverträdare, som beslutades den 26 januari 2026, föreslår regeringen bl.a. att hemarresten utökas med ytterligare en kväll och natt per vecka samt att Kriminalvården som tillägg till hemarresten ska kunna föreskriva att den dömde ska vara förbjuden att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område, om det behövs för att förebygga att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 3 juli 2026. Administrativa förbud Kontaktförbud Bestämmelser om kontaktförbud finns i lagen (1988:688) om kontaktförbud. Ett kontaktförbud innebär ett förbud för en person (förbudspersonen) att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person (skyddspersonen) (1 § första stycket). Ett kontaktförbud får bl.a. meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att förbudspersonen kommer att begå brott mot, förfölja, otillbörligt övervaka eller på annat sätt allvarligt trakassera skyddspersonen. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 juli 2025 finns en presumtion för kontaktförbud om förbudspersonen har dömts för bl.a. viss allvarlig brottslighet i nära relation (1 a §). Ett kontaktförbud kan i vissa fall gälla en gemensam bostad (1 b §). Ett kontaktförbud kan också utsträckas till att omfatta ett eller flera områden i närheten av skyddspersonens bostad, arbetsplats eller någon annan plats där den personen brukar vistas, s.k. utvidgat kontaktförbud (2 §). Ett utvidgat kontaktförbud får förenas med villkor om elektronisk övervakning. Har förbudspersonen överträtt ett kontaktförbud, ska beslutet förenas med villkor om elektronisk övervakning, om det inte finns särskilda skäl mot det. I vissa fall kan även ett särskilt utvidgat kontaktförbud meddelas (2 a §). Ett sådant förbud får omfatta ett eller flera områden i anslutning till sådana platser där skyddspersonen har sin bostad eller arbetsplats eller annars brukar vistas. Förbudet ska förenas med villkor om elektronisk övervakning, om det inte finns särskilda skäl mot det. Frågor om kontaktförbud prövas av allmän åklagare och tas upp på begäran av skyddspersonen eller när det annars finns anledning till det (7 §). Tillträdesförbud och preventiva vistelseförbud En persons rörelsefrihet kan även begränsas genom tillträdesförbud enligt lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang samt genom lagen (2021:34) om tillträdesförbud till butiker, badanläggningar och bibliotek. Ett tillträdesförbud innebär att en person förbjuds att få tillträde eller vistas på en viss plats. Förbuden gäller för viss tid och överträdelser av förbuden är kriminaliserade. Sedan den 1 februari 2024 är det även möjligt att meddela en person ett s.k. preventivt vistelseförbud inom avgränsade områden och under vissa förutsättningar, utan att personen dömts för, eller är misstänkt för, att ha begått ett brott. Lagstiftningen syftar till att öka tryggheten i det offentliga rummet och förhindra att brottslig verksamhet utövas där (Preventiva vistelseförbud, prop. 2023/24:57). Ett preventivt vistelseförbud får meddelas om det med hänsyn till omständigheterna finns påtaglig risk för att det inom en grupp kommer att utövas viss brottslig verksamhet inom det område där förbudet ska gälla, och det kan befaras att en person som tillhör eller verkar för gruppen medvetet kommer att främja den brottsliga verksamheten (3 §). Det krävs vidare att det är fråga om brottslig verksamhet som har bakgrund i eller är ägnad att framkalla en konflikt mellan grupper av personer i vilken det finns risk för att skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne kan komma till användning, eller på något annat sätt är ägnad att allvarligt skada tryggheten hos allmänheten på platsen (4 §). Förbudet kan kontrolleras elektroniskt (7 §). Överträdelse av ett vistelseförbud, eller hindrande av elektronisk övervakning, är kriminaliserat (29 och 30 §§). Vistelseföreskrifter ska meddelas för dömda som är involverade i, eller har kopplingar till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet Regeringens förslag En vistelseföreskrift ska beslutas om den dömde är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet, och det finns en risk för att den dömde kommer att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på en viss plats eller ett visst område. En vistelseföreskrift som beslutats i enlighet med ovan ska, om det inte är uppenbart obehövligt, förenas med elektronisk övervakning. Utredningens bedömning och förslag Utredningens bedömning överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen anser inte att det finns behov av att, i förhållande till dömda personer som bedöms vara involverade i en kriminell gruppering eller motsvarande, införa ytterligare begränsningar i fråga om var de får eller inte får vistas. Utredningen lämnar i enlighet med uppdraget ett alternativt förslag om införandet av en möjlighet för domstolen att förena ett tidsbestämt fängelsestraff med ett s.k. särskilt vistelseförbud. Utredningens alternativa förslag överensstämmer delvis med regeringens men innebär, till skillnad från regeringens förslag, att beslutet om en begränsning av rörelsefriheten utgör en del av påföljdssystemet. Remissinstanserna Ett stort antal remissinstanser, däribland Brottsförebyggande rådet (Brå), Föreningen Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen (DO), Eskilstuna tingsrätt, Göta hovrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Kristianstads tingsrätt, Skyddsvärnet, Solna tingsrätt, Stockholms tingsrätt, Svea hovrätt och Åklagarmyndigheten, delar utredningens bedömning att det saknas skäl att införa ett särskilt vistelseförbud som kan dömas ut tillsammans med ett fängelsestraff och avstyrker eller står inte bakom utredningens alternativa förslag. Justitiekanslern delar utredningens bedömning om att ett särskilt vistelseförbud inte bedöms öka samhällsskyddet på ett robust och bestående vis, i jämförelse med redan befintliga möjligheter i kombination med övriga föreslagna åtgärder. Eskilstuna tingsrätt ser svårigheter när det gäller tillämpningen av den föreslagna regleringen. Enligt tingsrätten krävs det, för att rätten ska kunna meddela ett särskilt vistelseförbud, en tydlig beskrivning av såväl det geografiska område som förbudet avses gälla inom, som skälen för att den dömde inte ska få vistas där; vem som är ansvarig för att lägga fram sådant underlag framgår emellertid inte av utredningens förslag. Även Lunds tingsrätt ifrågasätter att domstolen kommer att ha tillgång till ett tillräckligt utförligt underlag för att kunna göra en välgrundad bedömning av hur omfattande en inskränkning bör vara. Svea hovrätt pekar på att det i utredningen saknas närmare överväganden om hur domstolen i samband med huvudförhandlingen ska kunna bedöma framtida risk för återfall inom ett visst geografiskt område. Göta hovrätt anför att en sådan framtida riskbedömning är förenad med stor osäkerhet och att det framstår som mycket svårt för domstolen att göra en rättssäker bedömning. Eskilstuna tingsrätt, Lunds tingsrätt, Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt ifrågasätter möjligheterna för domstolen att redan vid tidpunkten för brottmålsdomen göra en individualiserad bedömning, eftersom relevanta förhållanden kan ändras i tiden därefter. Samtliga av dessa framför att den nuvarande ordningen, där Kriminalvården – som ansvarar för rehabiliteringen av den dömde – gör bedömningen i samband med frigivningen, är mer lämpligt. Stockholms tingsrätt anför också att det föreslagna systemet riskerar att bli närmast schabloniserat och schematiskt. Även Kriminalvården lyfter risken för att ett särskilt vistelseförbud kan komma att avse en plats som inte längre är relevant vid den villkorliga frigivningen. Skälen för regeringens bedömning Ytterligare åtgärder behövs för att minska risken för brottslighet på en viss plats eller inom ett visst område Samhället har genomgått stora förändringar de senaste åren. Sett över tid har det skett en ökning av bl.a. grova våldsbrott i form av skjutningar och sprängningar och den systematiska och organiserade brottsligheten har kommit att påverka allt fler delar av samhället. Dödligt skjutvapenvåld bland yngre män, främst i storstadsområden och i offentliga utomhusmiljöer inom ramen för olika konflikter, har blivit vanligare (Skärpta straff för brott i kriminella nätverk, SOU 2021:68 s. 50–51). Brottsligheten drabbar i allt högre utsträckning tredje man och den grova brottsligheten har krupit allt lägre ner i åldrarna. I ett flertal rapporter och studier framhålls att vissa geografiska platser har betydelse för framväxten och upprätthållandet av normbrytande och kriminella beteenden (s.k. kriminella arenor). Inom dessa områden kan kriminella miljöer växa fram och individerna kan komma i kontakt med personer som redan är benägna att begå brott. Det kan också vara fråga om små, väl avgränsade platser där brottsaktiviteten är särskilt hög (s.k. hot spots), exempelvis platser i bostadsområden som kontrolleras av kriminella nätverk och som kännetecknas av att ett eller flera nätverk anser sig ha ensamrätt att styra över exempelvis narkotikaförsäljningen i området (se bl.a. Brå, Narkotikamarknader, rapport 2021:10 s. 66–71). I den lägesbild som 2023 publicerades av myndigheterna i satsningen mot organiserad brottslighet (OB-satsningen) bedömdes den geografiska utbredningen av organiserad brottslighet och dess påverkan på lokalsamhället som ett av fyra områden som har påverkan på satsningen mot sådan brottslighet och på samhället i stort. Även i tidigare rapporter har uttryckts att territoriell samhörighet kan utgöra en grund för lojalitet inom kriminella nätverk (Myndighetsgemensam lägesbild organiserad brottslighet 2023, s. 3). Kriminella nätverks närvaro, inflytande och synlighet i vissa bostadsområden har identifierats som åtminstone en av förutsättningarna för ett ständigt inflöde av barn och unga i brottsliga verksamheter och barn som vistas utan tillsyn har bedömts som extra sårbara (Brå, Barn och unga i kriminella nätverk, rapport 2023:13). Inom sådana miljöer fungerar ofta äldre kriminella individer som förebilder för barn och yngre personer. Denna tendens är som störst där det finns nätverk och grupper som försöker kontrollera ett avgränsat geografiskt område. Processen att involvera unga i kriminalitet inleds redan när tongivande äldre gör sig synliga i bostadsområdet och det går att se tendenser av att sådana inträdesprocesser går fortare i dag än för tio år sedan. Även senare rapporter ger stöd åt att framför allt allvarlig brottslighet, så som skjutningar och sprängningar, har en tydlig geografisk koppling och är koncentrerade till vissa områden (Brå, Var inträffar skjutningar och sprängningar?, rapport 2025:8). Nivåerna av skjutningar och sprängningar är avsevärt högre i framför allt områden med hög social utsatthet, lågt valdeltagande och där boende upplever att det finns problem med olika ordningsstörningar. Nivåerna är även högre i områden med hög utflyttning, hög befolkningstäthet, en stor andel ungdomar och lågt förtroende för polisens sätt att behandla misstänkta (s. 27). Staten har en skyldighet att skydda sina medborgare från brott och därmed även en skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att minska brottsligheten och öka tryggheten för såväl dem som är direkt drabbade som för dem som lever i en miljö där det finns en risk för att tredje man skadas. Utformningen av straffsystemet, men också straffverkställigheten, utgör en central del av detta. Regeringen genomför en omfattande omläggning av kriminalpolitiken och ett flertal åtgärder har redan vidtagits i syfte att anpassa straffsystemet för att tillgodose dessa intressen. Ovanstående redogörelse, om den betydelse som miljön kan ha för brottsdeltagandet och framväxten av kriminella karriärer, talar dock för att ytterligare begränsningar bör införas i fråga om var en dömd person får vistas. Ytterligare begränsningar om var en dömd person får vistas bör genomföras inom ramen för verkställighetslagstiftningen Begränsningar i fråga om var en person får vistas bedöms kunna ha positiva effekter för det brottsförebyggande arbetet. Detta får visst stöd av rapporten Barn och unga i kriminella nätverk – En studie av inträde, brott, villkor och utträde, av vilken det framgår att i de fall äldre kriminella är frånvarande i ett visst område under längre tid, t.ex. för att de är frihetsberövade eller har flyttat, bidrar detta till en minskad kontroll av unga och gör det även lättare för unga att hoppa av (Brå 2023:13). Enligt utredningen är det ett rimligt antagande att ett förbud för en dömd person att vistas på vissa platser eller områden kan bidra till att öka tryggheten i det offentliga rummet samt utgöra ett effektivt verktyg för att förhindra en person från att återknyta till sin kriminella miljö rent fysiskt, liksom försvåra rekryteringen av barn och unga. Som utredningen konstaterar och som framgår av avsnitt 7.1.3 finns det redan i dag möjligheter att begränsa var dömda personer får vistas, bl.a. genom att Kriminalvården kan besluta om vistelseföreskrifter för skyddstillsynsdömda och villkorligt frigivna. I exempelvis Danmark är systemet annorlunda utformat. Där kan i stället domstolen döma ut ett s.k. uppehållsförbud tillsammans med ett fängelsestraff, vilket innebär att den dömde kan ha ett sådant förbud som väntar efter avtjänandet i anstalt. Frågan är om det finns skäl att införa en liknande möjlighet i svensk rätt. Utredningens bedömning är att dagens relativt omfattande möjligheter att begränsa en dömd persons rörelsefrihet är tillräckliga, med undantag för att det föreslås att vistelseföreskrifter ska kunna meddelas i syfte att skydda målsäganden (se avsnitt 7.3). Enligt utredningen är framför allt regleringen om vistelseföreskrifter välfungerande och utformad för att åstadkomma önskade effekter avseende minskad risk för återfall i brott och ökad trygghet i förhållande till vissa platser eller områden. Som skäl mot att införa ytterligare begränsningar kan också framhållas att det relativt nyligen införts en möjlighet att meddela preventiva vistelseförbud och att såväl kontaktförbudslagstiftningen som regelverket för vistelseföreskrifter har skärpts. Skärpningen av vistelseföreskrifterna (som alltså innebär att en sådan föreskrift, utöver en specifik vistelseort, numera kan omfatta även andra anvisningar om vilka platser eller områden som den dömde ska eller inte får vistas inom) har bedömts ha en positiv inverkan vad gäller såväl brottsprevention som trygghet i de aktuella områdena (Vistelseförbud på allmän plats och vissa andra platser, Ds 2023:17 s. 32). Flertalet remissinstanser, bl.a. Göta hovrätt, Lunds tingsrätt, Stockholms tingsrätt och Svea hovrätt, instämmer också i utredningens bedömning att de nuvarande möjligheterna att begränsa en dömd persons rörelsefrihet i stort sett är tillräckliga. Utredningen har emellertid, i enlighet med uppdraget, lämnat ett alternativt förslag om införandet av en sådan typ av uppehållsförbud, med svensk terminologi vistelseförbud, som finns i Danmark. Förslaget innebär att en domstol ska kunna förena ett tidsbestämt fängelsestraff med ett förbud för den dömde att vistas på särskilt angivna platser eller områden, efter det att han eller hon blivit villkorligt frigiven (särskilt vistelseförbud). Utredningen – som inte ställer sig bakom förslaget – och flertalet remissinstanser framhåller dock att den nuvarande svenska regleringen, där begränsningen av rörelsefriheten genom vistelseföreskrifter grundar sig på de omständigheter som föreligger vid tidpunkten för den villkorliga frigivningen, framstår som mer ändamålsenlig. Den utformning av det särskilda vistelseförbudet som utredningen föreslår förutsätter att domstolen har beaktat någon omständighet som avses i nuvarande 29 kap. 2 a § brottsbalken vid bedömningen av straffvärdet. Den nuvarande bestämmelsen i 29 kap. 2 a § brottsbalken tar sikte på våldsamma uppgörelser mellan kriminella och innebär att vissa omständigheter ska anses som synnerligen försvårande vid bedömningen av straffvärdet för ett visst brott, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp. En första förutsättning är att brottet inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Därutöver krävs att brottet antingen innefattat användning av skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne och begåtts på allmän plats eller en annan plats där människor brukar samlas eller har samlats, eller haft bakgrund i eller varit ägnat att framkalla en konflikt mellan grupper av personer i vilken skjutvapen eller sprängämne eller annat liknande ämne används. Beträffande förslaget om ett särskilt vistelseförbud, som faller under påföljdsregleringen, kan konstateras att påföljdssystemet för närvarande är föremål för en större översyn och ett flertal ändringar har föreslagits bl.a. i betänkandet En straffreform (SOU 2025:66). I lagrådsremissen Dubbla straff för brott i kriminella nätverk och skärpta straffskalor, som beslutades den 15 januari 2026, behandlas bl.a. Straffreformutredningens förslag om att ersätta den nuvarande straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 a § brottsbalken. I lagrådsremissen föreslås, för det första, att paragrafen tillförs ett nytt första stycke, som tar sikte på alla brott som har ett visst samband med kriminella nätverk och som ska tillämpas om brottet utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form, eller i verksamheten inom en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Därutöver föreslås att den nuvarande straffskärpningsgrunden, som tar sikte på sprängningar och skjutningar på allmän plats respektive våldsamma uppgörelser bland kriminella, utvidgas på så sätt att den även ska tillämpas på brott som inneburit en uppsåtligt framkallad fara för annans liv eller hälsa, eller för omfattande förstörelse av annans egendom (utöver på brott som inneburit ett allvarligt angrepp mot någons liv eller hälsa eller trygghet till person). Straffskärpningsgrunden föreslås också utvidgas på så sätt att inte endast brott som inneburit ett angrepp eller en fara av angivet slag omfattas, utan även brott som skulle ha inneburit ett sådant angrepp eller en sådan fara. Detsamma gäller för rekvisitet om att brottet innefattat användning av skjutvapen, sprängämnen eller annat likande ämne; som alltså utvidgas till att även omfatta brott som skulle ha innefattat sådan användning. Förslaget i lagrådsremissen innebär alltså att den särskilda straffskärpningsbestämmelsen ges ett nytt och vidare tillämpningsområde än den nuvarande 29 kap. 2 a § brottsbalken. Med hänsyn till bl.a. dessa omständigheter framstår det i nuläget inte som en lämplig lösning att införa ett särskilt vistelseförbud som grundar sig på att domstolen vid straffvärdesbedömningen ska ha beaktat den nuvarande straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 2 a § brottsbalken. Det framstår inte heller som möjligt eller lämpligt att i nuläget lämna förslag om ett särskilt vistelseförbud, som en del av påföljdssystemet, som grundas på andra rekvisit än de som utredningen föreslagit. I stället framstår det som en lämpligare ordning att – i likhet med vad bl.a. Göta hovrätt och Svea hovrätt förespråkar – genomföra ändringar i den nuvarande verkställighetslagstiftningen, närmare bestämt regleringen om vistelseföreskrifter, för att uppnå motsvarande effekter. Som framgår ovan har sådana föreskrifter bedömts effektiva för att motverka att en dömd person efter den villkorliga frigivningen involveras i brottslig verksamhet. Kriminalvården har också sedan tidigare vana av att besluta sådana föreskrifter, utifrån en bedömning av de omständigheter som föreligger antingen vid tidpunkten för den villkorliga frigivningen eller senare under prövotiden. Därtill kommer att regleringen om vistelseföreskrifter inte endast omfattar dömda som är villkorligt frigivna, utan även personer som dömts till skyddstillsyn. I sammanhanget bör det också framhållas att lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2026 innebär att i stort sett samtliga fängelsestraff omfattas av systemet med villkorlig frigivning (se Skärpta regler för villkorlig frigivning, prop. 2025/26:34). Vidare är prövotiden förlängd till minst två år och den som är villkorligt frigiven ska som huvudregel ställas under övervakning (26 kap. 10 och 12 §§). Till följd av dessa lagändringar kommer alltså en större andel dömda än tidigare kunna bli föremål för vistelseföreskrifter, under lägre tid, vilket bedöms främja möjligheterna att tillse att verkställigheten sker på ett säkert och ändamålsenligt vis. En vistelseföreskrift ska meddelas om den dömde är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet Som framgår av avsnitt 7.1.3 ska det, enligt nu gällande regler, vid bedömningen av om det finns skäl att meddela en vistelseföreskrift beaktas om en sådan behövs för att minska risken för att den som står under övervakning begår nya brott, eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället. Av förarbetena framgår att syftet med en vistelseföreskrift bl.a. är att den ska kunna användas när det är särskilt angeläget att hålla den övervakade borta från en viss miljö. Föreskriftsmöjligheten kan exempelvis användas för att förhindra att den dömde uppehåller sig i en kriminell miljö där han eller hon riskerar att utsättas för påverkan som är negativ för hans eller hennes anpassning i samhället (Förstärkta återfallsförebyggande åtgärder vid villkorlig frigivning, prop. 2018/19:77 s. 62). Även av Kriminalvårdens allmänna råd framgår det att en vistelseföreskrift främst ska användas i kontrollsyfte när det är särskilt angeläget att hålla den övervakade borta från en viss miljö (Allmänna råd till 26 kap. 16 § andra stycket 7 brottsbalken, FARK Frivård). Vid bedömningen av om det finns skäl att meddela en vistelseföreskrift torde alltså redan i dag sådana omständigheter som kan anses innebära en ökad risk för att den dömde återfaller i brott på en specifik plats eller inom ett visst område beaktas, exempelvis att den dömde har kopplingar till ett kriminellt nätverk eller liknande. Enligt regeringen finns det emellertid skäl att, utifrån den rådande samhällsutvecklingen, i lag ange att vistelseföreskrifter ska meddelas om vissa omständigheter föreligger. Frågan är hur en sådan reglering närmare bör utformas för att uppnå avsedda effekter och samtidigt möta de krav som uppställs i förhållande till föreskrifter som innebär en begränsning av rörelsefriheten. Enligt utredningens alternativa förslag om ett särskilt vistelseförbud ska i första ledet beaktas dels brottslighetens karaktär, dels om brottet innefattat användning av vapen eller sprängämnen eller om brottet varit kopplat till en konflikt mellan grupper i vilken skjutvapen, sprängämnen eller liknande ämne använts. Den föreslagna utformningen har enligt utredningen sin grund i de svårigheter som ansetts finnas med att definiera vad som utgör ett kriminellt nätverk, vilket även berörts i tidigare lagstiftningsärenden (se bl.a. Skärpta straff för brott i kriminella nätverk, prop. 2022/23:53 s. 38, 67 och 68). Utredningens ställningstagande i detta avseende är emellertid relaterat till att förslaget om ett särskilt vistelseförbud skulle utgöra en del av påföljdsregleringen, dvs. vara hänförligt till en nivå i straffsystemet där legalitets- och förutsebarhetskrav gör sig särskilt starkt gällande. Regelverket om vistelseföreskrifter faller däremot under regleringen beträffande straffets verkställande. Dessa regler hör systematiskt till förvaltningsrätten, vilket innebär att delvis andra hänsyn gör sig gällande och att straffrättsliga principer därmed kan tillmätas något mindre betydelse. Mot den bakgrunden bedöms det möjligt att utforma rekvisiten på ett något mer lättillgängligt och direkt sätt än vad som föreslagits av utredningen beträffande det särskilda vistelseförbudet. För vistelseföreskrifterna finns inte heller samma stränga krav på hänsyn till beskaffenheten av det brott som den dömde avtjänar ett straff för, utöver att detta självklart måste beaktas som en del i bedömningen av risken för fortsatt brottslighet samt vid proportionalitetsbedömningen. Mot den bakgrunden framstår det som en lämpligare ordning att i första ledet låta bestämmelsen utgå från den anknytning som den dömde har till en viss grupp eller motsvarande. Frågan är då hur ett sådant rekvisit bör utformas. Utredningen behandlar denna fråga i förhållande till förslaget om begränsningar av möjligheten till permission för vissa intagna, som också faller under verkställighetsregleringen (se avsnitt 9.3). Som utredningen och Civil Rights Defenders konstaterar i förhållande till det förslaget saknas det i svensk rätt en definition av begreppen kriminellt nätverk och kriminell gruppering. Begrepp som gängkriminalitet, organiserad brottslighet, kriminella miljöer och kriminella nätverk användas inte sällan synonymt för att beskriva brottslighet som innebär någon form av samverkan inom en struktur. Det är således inte alldeles självklart hur ett rekvisit som är avsett att ta sikte på en dömd persons koppling till sådan brottslighet eller sådana miljöer ska vara utformat. I likhet med vad flera remissinstanser påtalar är det emellertid av vikt att det rekvisit som används är tillräckligt tydligt, träffsäkert och tillämpbart. Enligt utredningens alternativa förslag, i förhållande till begränsningar av möjligheterna till permission, bör rekvisitet utformas på så sätt att det i lagtexten anges att det särskilt ska beaktas om den dömde är ”involverad i en kriminell gruppering eller motsvarande”. I Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd om fängelse (KVFS 2011:1, hädanefter FARK Fängelse) uttrycks, i förhållande till permissionsprövningen, att det särskilt ska beaktas om den intagne är ”medlem i eller har annan koppling till ett kriminellt nätverk eller grov organiserad brottslighet”. När det gäller hur grupperingen eller nätverket bör beskrivas är det av vikt att begreppet inte blir alltför snävt, eftersom organiserad brottslighet eller kriminella grupperingar kan vara strukturerade på flera olika sätt. I förhållande till syftet med den föreslagna regleringen om vistelseföreskrifter, samt den begränsning av rörelsefriheten en sådan föreskrift innebär, får tillämpningsområdet inte heller bli alltför vidsträckt. Regeringen anser därför att det är mest lämpligt och ändamålsenligt att utforma bestämmelsen utifrån att det ska vara fråga om ”en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet”. Därigenom möjliggörs att hänsyn tas till att sådana grupper kan vara strukturerade på olika sätt, med mer eller mindre organisationsgrad. Samtidigt begränsas tillämpningsområdet genom att grupper som ägnar sig åt mindre allvarlig brottslighet inte omfattas. Nästa fråga är då hur det rekvisit som tar sikte på den dömdes koppling till gruppen bör utformas. I exempelvis Polismyndighetens rapport Lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige (2024) görs en indelning som utgår från att en person kan vara ”aktiv” i ett kriminellt nätverk, respektive ”kopplad till” ett kriminellt nätverk. Polismyndighetens beskrivning, som innebär att det tydliggörs att det kan vara fråga om olika involveringsgrad, liknar alltså den som finns i Kriminalvårdens riktlinjer och som redogörs för ovan. Utredningen har föreslagit begreppet ”involverad i” och beskrivit att detta bör kunna omfatta olika grader av involvering, det vill säga även mer perifer sådan, så som att den dömde har kopplingar till en kriminell gruppering. Enligt regeringen finns det emellertid en risk att en utformning som endast innefattar rekvisitet ”involvering” blir alltför snäv, eftersom involvering torde kräva ett visst mått av aktivt deltagande. Mot den bakgrunden anser regeringen att det uttryckligen bör framgå av lag att det såväl kan vara fråga om ”involvering i” som ”koppling till” en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet”. Lagrådet anser att den föreslagna avgränsningen inte framstår som självklar och påpekar särskilt att det är oklart vad som mera konkret avses med begreppen ”involverad i” och ”koppling till”. Regeringen vill i det sammanhanget framhålla att den nu föreslagna utformningen av bestämmelsen innebär att Kriminalvården ska beakta omständigheter som liknar de som myndigheten redan i dag beaktar vid sina bedömningar, vilket bedöms främja en enhetlig tillämpning. Som framgår ovan har lagtexten också förtydligats i förhållande till utredningens förslag, i syfte att undvika oklarheter vid tillämpningen. Vidare lämnas i författningskommentaren flera exempel på omständigheter som bör beaktas vid bedömningen av om den dömde är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. I sammanhanget kan det också framhållas att beaktansvärda tveksamheter beträffande den dömdes involvering i, eller koppling till, en sådan gruppering ska räknas den dömde till godo. Detta framgår också av författningskommentaren. Regeringen bedömer därför, till skillnad från Lagrådet, att den ledning som lämnas i detta avseende är tillräckligt tydlig för att ge Kriminalvården vägledning i förhållande till prövningen av om den dömde är att anse som involverad i, eller kopplad till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Regeringen återkommer till vad som avses med ”allvarlig brottslighet”. Det ska även finnas en risk för att den dömde kommer att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på platsen eller i området Utredningen föreslår att en ytterligare förutsättning för att ett särskilt vistelseförbud ska kunna meddelas är att det med hänsyn till risken för att den dömde kommer att återfalla i allvarlig brottslighet på platsen eller i området finns ett behov av att begränsa den dömdes närvaro där. Ett sådant rekvisit är enligt utredningen påkallat utifrån det syfte som den föreslagna regleringen har, nämligen att minska den brottsliga aktiviteten inom ett visst område, att skydda allmänheten och motverka våldsspiraler. En sådan, eller liknande, avgränsning krävs enligt utredningens bedömning också för att förbudet ska anses som proportionerligt. Regeringen instämmer i denna bedömning. För att den föreslagna bestämmelsen om vistelseföreskrifter ska vara tillämplig bör det därför krävas att det finns en risk för att den dömde kommer att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på en viss specifik plats eller inom ett visst specifikt område. Ett sådant rekvisit ligger i linje med tidigare förarbetsuttalanden om att en vistelseföreskrift exempelvis kan gälla en lokal eller bostad som har anknytning till organiserad brottslighet eller ett kriminellt nätverk (prop. 2018/19:77 s. 62 och 63), samtidigt som det tydliggör att det måste finnas en konkret risk som är hänförlig till den enskilda individen. Det föreslagna rekvisitet innebär att det inte är tillräckligt att det finns en mera allmän risk för att den dömde kommer att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet, utan risken måste bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Riskbedömningen bör således göras utifrån vad som är känt om den dömdes kriminella aktiviteter och dess koppling till den specifika platsen eller området. Utredningen föreslår att risknivån beträffande det särskilda vistelseförbudet uttrycks med begreppet ”risk”. Det innebär att risken inte behöver vara kvalificerad. Den nu föreslagna bestämmelsen om vistelseföreskrifter skiljer sig dock från utredningens förslag om ett särskilt vistelseförbud på så sätt att det är Kriminalvården, i stället för domstolen i samband med en brottmålsdom, som beslutar om vistelseföreskriften. Förslaget om att en vistelseföreskrift i vissa fall ska meddelas förutsätter dock alltid, i likhet med förslaget om ett särskilt vistelseförbud, att den person som föreskriften avses gälla för är dömd för ett brott och står under övervakning till följd därav. Vidare gäller en sådan vistelseföreskrift endast fram till dess att påföljden är helt verkställd. Mot den bakgrunden bedömer regeringen att det inte är nödvändigt att uppställa ett högre krav beträffande risknivån. Det är emellertid inte tillräckligt att det är fråga om en obetydlig eller oklar risk. Beträffande vilken brottslighet som är att anse som allvarlig har utredningen bedömt att ett straffvärde om åtminstone två år bör gälla som riktmärke. Regeringen instämmer i att det är en rimlig avvägning att ett enskilt brott som har ett straffvärde om två års fängelse eller mer, i sig bör anses som allvarligt. Det innebär att exempelvis grovt narkotikabrott, grovt vapenbrott och allmänfarlig ödeläggelse omfattas, liksom självklart mord eller försök till mord. Det bör emellertid framhållas att bedömningen av om den brottslighet som gruppen utövar är allvarlig bör avgöras genom en samlad bedömning utifrån vad som är känt om de brott som kan knytas till gruppen. Även andra omständigheter än straffvärdet, så som brottslighetens karaktär och frekvensen av brottsligheten, bör således beaktas vid bedömningen. Beträffande frågan om vad som utgör ”allvarlig brottslighet” anför Lagrådet att ordalydelsen här ges en annan innebörd än den som anges i förarbetena till straffskärpningsbestämmelsen i 29 kap. 4 § brottsbalken, som tar sikte på återfall i brott och behandlas i avsnitt 5 samt i författningskommentaren. Lagrådet anser att avvikelsen är extra olycklig eftersom det i förhållande till 29 kap. 4 § anges att det är fråga om ”särskilt allvarlig brottslighet” om straffvärdet är minst omkring ett år; alltså ett lägre straffvärde än det som bedöms kunna utgöra ”allvarlig brottslighet” i förhållande till förslaget om vistelseföreskrifter för vissa dömda. Regeringen har förståelse för den underliggande synpunkt som Lagrådet ger uttryck för, dvs. att en viss ordalydelse som utgångspunkt och där det är lämpligt bör ha samma innebörd i närliggande bestämmelser. Samtidigt måste tolkningen av ett uttryck ofta anpassas till det sammanhang där en viss ordalydelse, eller ett visst begrepp, förekommer. Det måste också beaktas att uttrycket allvarlig brottslighet och liknande uttryck redan i dag ges olika betydelse beroende på i vilken kontext uttrycket förekommer (jfr Högsta domstolens uttalande i NJA 2019 s. 747 p. 31). Uttrycket allvarlig brottslighet förekommer exempelvis även i straffbestämmelsen om mened i 15 kap. 1 § brottsbalken. I författningskommentaren till den bestämmelsen anges att det bör anses vara fråga om allvarlig brottslighet om straffvärdet av den brottslighet som meneden avser når upp till eller överstiger två år (se En stärkt rättsprocess och en ökad lagföring, prop. 2021/22:186, s. 110–111). I likhet med vad som gäller för straffbestämmelsen om mened utvecklas det i författningskommentaren till de nu aktuella bestämmelserna vad som avses med uttrycket allvarlig brottslighet i dess respektive kontext. Dessutom understryks i författningskommentaren till den nu föreslagna regleringen om vistelseföreskrifter att straffvärdet endast tjänar som ett riktmärke för om brottsligheten är att anse som allvarlig. Mot bakgrund av det nyss sagda anser regeringen att en ordning som innebär att innebörden av ordalydelsen allvarlig brottslighet i viss mån skiljer sig åt mellan olika bestämmelser inte bör leda till tillämpningsproblem. Lagrådets synpunkt föranleder därför inte någon annan bedömning av regeringen än den som gjordes i lagrådsremissen. Sammanfattningsvis bör det alltså i 26 kap. 16 § brottsbalken införas ett nytt stycke med innebörden att Kriminalvården ska besluta en vistelseföreskrift om den dömde är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet och det finns en risk för att den dömde kommer att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på en viss plats eller inom ett visst område. Förslaget innebär att frågan om en vistelseföreskrift ska meddelas aktualiseras om det föreligger omständigheter som talar för att det finns en sådan involvering eller koppling, och en sådan risk för allvarlig brottslighet, som nyss beskrivits. Detta kan jämföras med vad som gäller för när Kriminalvården får besluta om en vistelseföreskrift, där frågan aktualiseras om det finns omständigheter som talar för att det finns ett behov av en sådan föreskrift för att minska risken för att den dömde begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället. För att en vistelseföreskrift ska meddelas krävs, i nästa steg, att de angivna förutsättningarna konstateras föreligga vid den tidpunkt då bedömningen görs. Vid bedömningen är uppgifter om den dömdes tidigare brottslighet av stor betydelse, liksom sådan underrättelseinformation som Kriminalvården eventuellt har tillgång till. En noggrann bedömning måste göras i varje enskilt fall och beaktansvärda tveksamheter ska räknas den dömde till godo. Den föreslagna regleringen om när en vistelseföreskrift ska meddelas kommer att vara tillämplig för såväl den som står under övervakning efter villkorlig frigivning från ett fängelsestraff, som för den som dömts till skyddstillsyn och som till följd därav står under övervakning (28 kap. 6 § brottsbalken). Regleringen bör dock endast gälla för beslut som meddelas av Kriminalvården (jfr. 28 kap. 6 § andra stycket brottsbalken, av vilken det framgår att även domstolen kan förena en skyddstillsyn med en vistelseföreskrift). Förslaget om när en vistelseföreskrift ska meddelas innebär inte en begränsning av tidigare förarbetsuttalanden beträffande i vilka situationer vistelseföreskrifter kan meddelas. Även andra hänsyn gäller alltjämt, bl.a. att utformningen av föreskriften måste vara proportionerlig (se 26 kap. 14 a § brottsbalken) och tidigare förarbetsuttalandena om den restriktivitet som är påkallad vid utformningen. Misskötsamhet För den som bryter mot en vistelseföreskrift som meddelats med stöd av den nu föreslagna regleringen kommer Kriminalvården, i likhet med vad som gäller i dag, kunna ändra eller besluta om nya föreskrifter. Om en sådan åtgärd anses otillräcklig kan Kriminalvården meddela den frigivne en varning (26 kap. 19 § och 28 kap. 7 § brottsbalken). Vid allvarliga överträdelser från den som är villkorligt frigiven får övervakningsnämnden förklara den villkorligt medgivna friheten förverkad till en tid om högst 90 dagar per gång. Det kan i detta sammanhang också nämnas att hela den villkorligt medgivna friheten som huvudregel ska förverkas om den dömde återfaller i brott under prövotiden (34 kap. 5 § brottsbalken). För den som är dömd till skyddstillsyn och som på ett allvarligt sätt bryter mot en föreskrift ska Kriminalvården begära att åklagare vid domstol för talan om att skyddstillsynen ska undanröjas (28 kap. 8 § brottsbalken). Några ytterligare åtgärder bedöms i nuläget inte nödvändiga. Det ska införas en presumtion för elektronisk övervakning En vistelseföreskrift kan, enligt nu gällande regelverk, förenas med villkor om elektronisk övervakning (26 kap. 17 § brottsbalken). Detsamma bör gälla även för sådana vistelseföreskrifter som beslutas med stöd av den nu föreslagna regleringen för dömda som är involverade i, eller har kopplingar till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Frågan är emellertid om det beträffande vistelseföreskrifter som beslutats på denna grund finns anledning att skärpa regelverket ytterligare. För personer som har ett behov av en vistelseföreskrift följer det av Kriminalvårdens riktlinjer och allmänna råd att det i normalfallet torde finnas ett behov av att föreskriften övervakas elektroniskt (se Allmänna råd till 26 kap. 17 § brottsbalken, FARK Frivård). Enligt regeringen är även de omständigheter som nu föreslås ligga till grund för när en vistelseföreskrift ska meddelas sådana att det som utgångspunkt bör anses finnas ett behov av elektronisk övervakning. Genom att förena vistelseföreskriften med elektronisk övervakning är det exempelvis möjligt att på distans kontrollera att förbudet följs. Vetskapen hos den dömde om att en överträdelse kommer att registreras kan också bidra till att förhindra en sådan. Möjligheten till elektronisk övervakning kan även antas medföra att regleringen bli mer resurseffektiv än om en sådan möjlighet saknas. Vidare är den föreslagna bestämmelsen om vistelseföreskrifter för dömda som är involverade i, eller har kopplingar till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet till sin natur sådan – eftersom förslaget syftar till att minska risken för allvarlig brottslighet – att det finns ett behov av att den myndighet som ansvarar för verkställigheten omedelbart får information om överträdelser och därigenom kan vidta åtgärder. Mot denna bakgrund finns det enligt regeringen starka skäl för att i lag tydliggöra att en vistelseföreskrift som meddelas i enlighet med den nu föreslagna regleringen ska förenas med elektronisk övervakning. Utan ett sådant villkor riskerar regleringen att bli tandlös. Ett beslut om elektronisk övervakning innebär alltid ett ingrepp i den personliga integriteten, liksom i skyddet för privat- och familjeliv. Det bör emellertid framhållas att elektronisk övervakning av en vistelseföreskrift inte innebär att rörelsefriheten begränsas ytterligare för den övervakade, utan endast är ett sätt att kontrollera att förbudet följs och respekteras. En sådan kontroll bedöms förbättra möjligheterna att upprätthålla den allmänna ordningen, förebygga brott samt skydda potentiella brottsoffer; det vill säga skydda de intressen som är centrala för påföljds- och verkställighetsregleringen. Åtgärden kan endast tillämpas mot den som har dömts för ett brott och som ännu inte har avtjänat hela straffet. Därtill kommer att regleringen utgör ett tydliggörande i lag av den ordning som gäller redan i dag (dvs. i de situationer som den nu föreslagna bestämmelsen om vistelseföreskrifter är avsedd att omfatta, förenas en vistelseföreskrift vanligtvis med elektronisk övervakning). Kriminalvården har också möjlighet att anpassa utformningen av den elektroniska övervakningen utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Frågan är om det trots det finns anledning att införa en ventil för att ge systemet tillräcklig flexibilitet i proportionalitetshänseende. Exempelvis går det att föreställa sig situationer då en vistelseföreskrift skulle kunna kontrolleras på ett mindre ingripande sätt. Det kan exempelvis handla om att den övervakade vistas på institution eller annat boende där det finns personal som kontrollerar närvaron. Mot den bakgrunden bedömer regeringen att det bör finnas en möjlighet att underlåta att förena en vistelseföreskrift som meddelas i enlighet med den nu föreslagna regleringen med elektronisk övervakning, om sådan övervakning bedöms som uppenbart obehövlig. En sådan ordning innebär vidare att beslutet om att förena en vistelseföreskrift med elektronisk övervakning kommer att kunna överprövas i sig. Förslaget är förenligt med straffrättsliga principer och grundläggande fri- och rättigheter En vistelseföreskrift innebär en inskränkning i den enskildes rörelsefrihet och vissa andra fri- och rättigheter, framför allt rätten till privat- och familjeliv, som beskrivs i avsnitt 7.1.1. Den nu föreslagna bestämmelsen gällande vistelseföreskrifter innebär, som tidigare nämnts, till stor del ett tydliggörande av den hittillsvarande ordningen när det kommer till dömda som är involverade i, eller har kopplingar till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet och som riskerar att göra sig skyldiga till eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på en viss plats eller ett visst område. Förslaget innebär dock en viss ytterligare inskränkning eftersom det anges att en vistelseföreskrift ska beslutas i dessa situationer. Det finns därför anledning att belysa frågan om förslagets förenlighet med straffrättsliga principer och grundläggande fri- och rättigheter ytterligare. Enligt regeringen är ändamålet med förslaget, nämligen att förebygga och förhindra brott och öka tryggheten i det offentliga rummet, i sig sådant att den begränsning av rörelsefriheten som en vistelseföreskrift innebär är godtagbar i ett demokratiskt samhälle. Regeringen har också gjort bedömningen att den föreslagna utformningen är tillräckligt tydlig och förutsebar för att uppfylla laglighetskravet. På motsvarande sätt som regeringen konstaterade i samband med införandet av de preventiva vistelseförbuden måste det i sig anses som rimligt att den som riskerar att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på en viss plats eller i ett visst område får tåla inskränkningar i sin frihet – ibland även betydande sådana – genom ett förbud att vistas i just det området. För det talar inte bara det allmännas intresse av att förebygga och förhindra brott utan också intresset hos boende och andra som vistas i brottsutsatta områden att själva fritt kunna röra sig och leva i samhället. Som beskrivits ovan har regeringen också bedömt att vistelseföreskrifter utgör en effektiv åtgärd i förhållande till dess syfte. Därtill kommer att behovet av att vidta ytterligare åtgärder för att möta de senaste årens brottsutveckling är mycket stort. Samtliga av dessa omständigheter talar för att den föreslagna inskränkningen av rörelsefriheten är ändamålsenlig. Europadomstolen har vid flera tillfällen prövat inskränkningar i rörelsefriheten, vars syfte varit att bekämpa eller förebygga brott, och funnit att konventionen i sig inte hindrar sådan lagstiftning. Domstolen har bl.a. uttalat att inskränkningar i rörelsefriheten i form av förebyggande åtgärder kan vara motiverade för exempelvis personer som misstänks vara en del av maffian, även utan att frågan prövas i en brottmålsdom. Domstolen uteslöt heller inte att sådana åtgärder kunde få vidtas även efter en frikännande dom om det fortfarande skulle finnas rimlig anledning att tro att personen i framtiden kunde komma att utöva brottslighet (Labita mot Italien, p. 195, nr 26772/95). Till skillnad från omständigheterna i det redovisade avgörandet, och till skillnad från exempelvis de administrativa vistelseförbuden, utgör den nu föreslagna regleringen en del av verkställigheten av en brottspåföljd. I sådana fall finns ett än mer uttalat utrymme för att begränsa rörelsefriheten (jfr. art. 5.1 Europakonventionen). Sammanfattningsvis bedömer regeringen därför att en sådan form av reglering som nu föreslås i sig utgör en godtagbar inskränkning av rörelsefriheten. Förslaget är proportionerligt För att begränsningen av rörelsefriheten ska vara tillåten krävs också att den inte går utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den (proportionalitetsprincipen). I denna bedömning ska även inskränkningens påverkan på privat- och familjelivet vägas in. Europadomstolen har vid sådana bedömningar bl.a. fäst vikt vid inskränkningens längd (Fedorov och Fedorova mot Ryssland, nr 31008/02), om hänsyn kan tas till den enskildes personliga situation vid beslutet (Khlyustov mot Ryssland, nr 28975/05) och om beslutet regelbundet omprövas (Miazdzyk mot Polen, nr 23592/07). När det gäller frågan om proportionalitet bör det återigen framhållas att den föreslagna regleringen endast aktualiseras i de fall då en person dömts för ett brott och alltjämt avtjänar sitt straff. Det uppställs också ett flertal avgränsande krav för att bestämmelsen ska vara tillämplig, bl.a. måste det ha bedömts finnas en konkret risk för att den dömde kommer att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på den plats eller inom det område som föreskriften avser. Det bör vidare framhållas att Kriminalvården ska göra en noggrann proportionalitetsbedömning vid utformningen av föreskriften (jfr. 26 kap. 14 a § brottsbalken). Föreskriften ska således anpassas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet, bl.a. platsens eller områdets karaktär (exempelvis om det rör sig om ett område där den övervakade bor, arbetar eller går i skolan) samt storleken på förbudsområdet. Detsamma gäller för hur stor del av dygnet, och när på dygnet, som inskränkningen gäller. Härigenom säkerställs att föreskriften inte utformas på ett sätt som går utöver vad som är nödvändigt i det enskilda fallet samt att den, i den utsträckning det är möjligt utan att säkerheten äventyras, kan anpassas efter den dömdes behov av att exempelvis genomgå behandling, delta i utbildningsinsatser, utföra arbete eller träffa närstående. Det finns således goda möjligheter att anpassa föreskriften utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Vidare följer det av 26 kap. 16 § brottsbalken att en vistelseföreskrift ska beslutas för en viss tid, högst ett år åt gången. Denna ordning bör gälla även för en sådan vistelseföreskrift som beslutats enligt den nu föreslagna regleringen. Därtill kommer att Kriminalvården, som redogörs för i avsnitt 7.1.3, har möjlighet att ändra eller upphäva en vistelseföreskrift om förhållandena ändras (26 kap. 18 § brottsbalken). Vidare har övervakaren, det vill säga handläggande frivårdsinspektör, möjlighet att lämna tillfälliga lättnader och undantag från meddelade vistelseföreskrifter (26 kap. 18 § andra stycket brottsbalken). Vid plötsligt uppkomna behov – såsom vid barnafödsel, begravningar eller vid behov av vård och behandling – finns det alltså möjlighet att meddela tillfälliga undantag. Ett beslut om en vistelseföreskrift kan också överklagas. Även när det gäller den elektroniska övervakningen av vistelseföreskrifterna har det redogjorts för ett flertal rättssäkerhetsgarantier som medför att förslaget bedöms utgöra en godtagbar inskränkning av rörelsefriheten och säkerställa att övervakningen i det enskilda fallet utformas på ett proportionerligt sätt. Sammanfattningsvis gör regeringen bedömningen att förslagen är förenliga med såväl Europakonventionens som regeringsformens krav på skydd för grundläggande fri- och rättigheter. Förslaget möjliggör att särskild hänsyn tas till dömda som är under 18 år Enligt de förslag som lämnas i propositionen Frihetsberövande påföljder för barn och unga kommer även barn, det vill säga personer under 18 år, att dömas till fängelse och därmed kunna meddelas vistelseföreskrifter. Frågan är om den nu föreslagna regleringen bör gälla även för personer under 18 år. Utifrån den samhällsutveckling som har skett när det gäller skjutningar, sprängningar och annan allvarlig brottslighet finns det enligt regeringen ett starkt intresse av att den nu föreslagna regeln om vistelseföreskrifter även ska kunna omfatta dömda som är under 18 år. Barn har rätt till skydd mot alla former av våld och utnyttjande. Det följer också av barnkonventionen att barn ska skyddas från att involveras i narkotikahandel och andra former av utnyttjanden som kan skada barnet i något avseende. Inte minst den senaste tidens våldsdåd har visat att de kriminella nätverken inte drar sig för att anlita barn och ungdomar som utförare av skjutningar och sprängdåd. Vidare finns den absoluta merparten av rekryteringsbasen till den organiserade brottsligheten bland barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden och nyrekryteringen sker ofta genom äldre barn och ungdomar som är närvarande i området. Dessa förhållanden leder till en återväxt av kriminella genom att nya generationer av barn och unga fostras in i allvarlig brottslighet, vilket är skadligt inte bara för dessa individer utan även för hela samhället. Regeringens bedömning är att en vistelseföreskrift kan bidra till att förebygga och förhindra att den dömde återfaller i brott. Det gäller även barn. En sådan föreskrift kan också motverka att barn dras in i kriminella miljöer. Således bedöms en vistelseföreskrift främja dömda barns återanpassning till samhället (jfr artikel 40 i barnkonventionen och avsnitt 7.1.2). Därtill kommer att den nu aktuella bestämmelsen om vistelseföreskrifter endast föreslås vara tillämplig om det bedöms finnas en risk för att den dömde kommer att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet inom en viss plats eller ett visst område. För att en gärningsperson som är ett barn överhuvudtaget ska dömas till ett fängelsestraff eller en skyddstillsyn krävs också att det brott som han eller hon gjort sig skyldig till inte är av helt lindrig karaktär. Sammantaget gör regeringen bedömningen att den nu föreslagna regleringen bör gälla även för de dömda som är under 18 år. Detta innebär emellertid inte att särskilda hänsyn inte måste tas till att en vistelseföreskrift inte får bli alltför ingripande för barnet. Som framgår ovan finns det flera säkerhetsventiler i förhållande till regleringen om vistelseföreskrifter, som även möjliggör en nyanserad bedömning utifrån barnets bästa. Exempelvis ska det vid proportionalitetsbedömningen beaktas om den dömde är ett barn. Vidare ska Kriminalvården vid tillämpningen av den föreslagna regleringen, precis som vid alla andra åtgärder som rör barn, i första hand beakta vad som bedöms vara barnets bästa i enlighet med artikel 3 i barnkonventionen. Regleringen är således utformad så att barnets behov av exempelvis utbildning, omvårdnad och kontakter med närstående måste beaktas vid utformningen av föreskriften; därigenom säkerställs att denna inte blir alltför ingripande för barnet. Frågan om förslaget uppfyller beredningskravet Lagrådet anser att förslaget om att Kriminalvården i vissa fall ska besluta en vistelseföreskrift för dömda som är involverade i, eller har kopplingar till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet skiljer sig från utredningens alternativa förslag om ett särskilt vistelseförbud i en sådan omfattning att det är att betrakta som ett helt nytt sådant, för vilket sedvanliga krav på beredning enligt regeringsformen gäller. Lagrådet framhåller också att behovet av en noggrann beredning är särskilt stort när det gäller förslag som avser begränsningar av enskildas rörelsefrihet. Den omständigheten att förslaget inte remitterats innebär enligt Lagrådet att beredningen är bristfällig. Lagrådet avstyrker därför förslaget som lämnas i lagrådsremissen. När det kommer till skillnaderna mellan förslagen pekar Lagrådet särskilt på att det enligt förslaget i lagrådsremissen är Kriminalvården, och inte domstolen, som är beslutsfattare. Lagrådet framhåller också att förslaget i lagrådsremissen innebär en skyldighet för Kriminalvården att i vissa fall besluta om en vistelseföreskrift, medan utredningens alternativa förslag om ett särskilt vistelseförbud innebär en möjlighet för domstolen att besluta om ett sådant. Avslutningsvis påpekar Lagrådet att kretsen av personer som kan meddelas ett särskilt vistelseförbud enligt utredningens förslag, respektive ska meddelas en vistelseföreskrift enligt förslaget i lagrådsremissen, avgränsas på skilda sätt. Som framgår av tidigare avsnitt har Lagrådet även haft vissa synpunkter på förslagets avgränsning till den som är ”involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet”, vilka regeringen behandlat ovan. Som Lagrådet konstaterar finns det punkter på vilka förslagen skiljer sig åt. Bedömningen av om beredningskravet kan anses uppfyllt när ett remitterat förslag har ändrats måste enligt regeringen göras med utgångspunkt i om förslagets konsekvenser, trots ändringarna, kan överblickas. I den frågan gör regeringen följande överväganden. Som Lagrådet framhåller skiljer sig förslagen åt i så mån att regeringens förslag innebär att Kriminalvården, om vissa omständigheter är uppfyllda, ska meddela en vistelseföreskrift, medan utredningens förslag innebär att domstolen, om vissa omständigheter är uppfyllda, ges möjlighet att meddela ett särskilt vistelseförbud. Denna skillnad måste ses i ljuset av att Kriminalvården redan idag har en möjlighet att meddela vistelseföreskrifter när det är särskilt angeläget att hålla den dömde borta från en viss miljö, exempelvis genom ett förbud för den dömde att vistas där kriminellt belastade personer vistas eller bor, eller på en plats som har anknytning till organiserad brottslighet eller ett kriminellt nätverk. Den skärpning av regelverket som åsyftas genom utredningens förslag om att – parallellt med systemet om Kriminalvårdens rätt att besluta om vistelseföreskrifter – införa en möjlighet för domstolen att meddela ett särskilt vistelseförbud, ges här i stället utformningen av ett tydliggörande i förhållande till Kriminalvården i fråga om när en vistelseföreskrift ska meddelas. Syftet är således att åstadkomma en motsvarande effekt, utan att för den sakens skull införa två parallella system. Förslaget om att en vistelseföreskrift ska meddelas i vissa situationer förutsätter dessutom att en individuell prövning görs i varje enskilt fall. Precis som beträffande förslaget om ett särskilt vistelseförbud omfattar det förslag som nu lämnas endast personer som dömts för brott och som därutöver riskerar att göra sig skyldig till allvarlig brottslighet på en viss plats eller inom ett visst område. De grundläggande förutsättningarna för att Kriminalvården ska besluta om en vistelseföreskrift enligt den nu föreslagna ordningen överensstämmer därmed i hög grad med de förutsättningar som av utredningen föreslås gälla för att en domstol ska kunna besluta om ett särskilt vistelseförbud. Därutöver innebär utredningens förslag om ett särskilt vistelseförbud att tiden för ett sådant förbud ska korrespondera med prövotiden efter villkorlig frigivning, det vill säga motsvara den tid under vilken en dömd person kan meddelas särskilda föreskrifter, inbegripet vistelseföreskrifter, enligt nuvarande 26 kap. 16 § andra stycket brottsbalken. Det förslag som regeringen nu lämnar är begränsat på motsvarande sätt. Detsamma gäller för graden av inskränkning av rörelsefriheten. Regeringens förslag om vistelseföreskrifter för vissa dömda innebär alltså inte en mer långtgående inskränkning av den dömdes rörelsefrihet i förhållande till förslaget om ett särskilt vistelseförbud. När det gäller den omständigheten att kretsen av personer som omfattas av den nu föreslagna regleringen om vistelseföreskrifter är avgränsad på ett något annat sätt än enligt utredningens förslag om ett särskilt vistelseförbud, bör skillnaden inte överdrivas. I uppdraget till utredningen angavs det, i förhållande till vilken kategori av dömda som det ansågs finnas ett särskilt behov av att begränsa rörelsefriheten för, att ett sådant behov fanns bl.a. i förhållande till ”kriminella nätverk” och ”gängkriminella”. Av betänkandet framgår att det särskilda vistelseförbudet främst är avsett att träffa de som ”tillhör eller på annat sätt har koppling till en kriminell gruppering” (s. 1063–1064). Det är också beträffande denna grupp dömda som begränsningar av rörelsefriheten, enligt utredningen, anses kunna ha viss brottspreventiv effekt. Det förslag som regeringen nu lämnar vilar på samma grund och kräver för sin tillämpning att den dömde är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet, såsom exempelvis ett kriminellt nätverk eller en motsvarande gruppering. Kretsen av personer som träffas av den nu föreslagna regleringen är därmed något mer avgränsad än den personkrets som föreslogs kunna omfattas av det särskilda vistelseförbudet. Likt Lagrådet anser regeringen att det ställs höga krav på beredningen av ärenden som rör inskränkningar av grundläggande fri- och rättigheter, såsom rörelsefriheten. Det förtjänar därför att återigen framhållas att det remitterade förslaget om ett särskilt vistelseförbud – i likhet med förslaget om vistelseföreskrifter för vissa dömda – innefattar begränsningar av den enskildes rörelsefrihet, att förslagens grundläggande komponenter är desamma och att det förslag som nu lämnas inte innebär en mer långtgående inskränkning av individens rörelsefrihet i det enskilda fallet. Slutligen noterar regeringen att de skillnader mellan förslagen som särskilt lyfts fram av Lagrådet i stor utsträckning förefaller ha sin grund i regeringens ställningstagande att genomföra förslagen genom ändringar i verkställighetslagstiftningen, framför ändringar i regleringen av påföljdssystemet. Som utvecklats ovan är detta ställningstagande bl.a. motiverat av den större översyn som påföljdssystemet för närvarande är föremål för, och som bl.a. innebär att den straffskärpningsbestämmelse som det föreslagna särskilda vistelseförbudet vilar på ersätts med en ny sådan bestämmelse, med ett vidare tillämpningsområde. Regeringens ställningstagande i denna fråga är emellertid också föranlett av att flera remissinstanser framhåller att ändringar i verkställighetslagstiftningen är att föredra. Exempelvis anför Svea hovrätt att frågan om vistelseförbud lämpar sig bättre för en reglering på verkställighetsplanet, inom ramen för nuvarande system, där Kriminalvården meddelar vistelseförskrifter under villkorlig frigivning. Även Göta hovrätt anför att frågan om ett eventuellt vistelseförbud bör hanteras inom ramen för verkställighetsregleringen. Flera remissinstanser, däribland Stockholms tingsrätt och Lunds tingsrätt, framför också att den nuvarande ordningen – där Kriminalvården, som ansvarar för rehabiliteringen av den dömde, gör bedömningen i samband med frigivningen – är mer lämplig än förslaget om ett särskilt vistelseförbud. Justitiedepartementet har också under beredningen av ärendet och vid utformningen av den föreslagna regleringen samrått med Kriminalvården och på så sätt inhämtat synpunkter från den myndighet som kommer att tillämpa den föreslagna regleringen. Sammanfattningsvis anser regeringen därför att konsekvenserna av det förslag som nu läggs fram är överblickbara. Regeringen bedömer därmed, till skillnad från Lagrådet, att beredningskravet i 7 kap. 2 § regeringsformen är uppfyllt. Riksdagens tillkännagivanden är slutbehandlade Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om att regeringen bör återkomma med ett förslag om vistelseförbud (bet. 2019/20:JuU26 punkt 29, rskr. 2019/20:258). Riksdagen har också tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om vistelseförbud (bet. 2020/21:JuU22 punkt 6, rskr. 2020/21:235). Av tillkännagivandet följer att regeringen bör återkomma med ett förslag som tillgodoser behovet att införa vistelseförbud som en ny form av påföljd, som ska aktualiseras för personer som har begått upprepad brottslighet och som har anknytning till kriminella grupperingar. Enligt tillkännagivandet ska det vara straffbart att överträda ett vistelseförbud (bet 2020/21:JuU22 s. 13). Slutligen har riksdagen tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om vistelseförbud (bet. 2021/22:JuU44 punkt 4, rskr. 2021/22:252). Av tillkännagivandet följer att vistelseförbud behövs för att motverka kriminella grupperingar och komma åt lokalt knutna kriminella gäng, varför ett vistelseförbud bör ta sikte på individer som är involverade i exempelvis gängrelaterat våld eller narkotikaförsäljning. I utskottsbetänkandet framhålls att detta skulle kunna begränsa de mest brottsaktiva personernas rörelsefrihet och därigenom lugna ned pågående konflikter (bet. 2021/22:JuU44 s. 20). Som utvecklats ovan innebär det förslag som nu lämnas att rörelsefriheten ska begränsas för personer som är dömda för brott, som har anknytning till kriminella grupperingar och som riskerar att göra sig skyldiga till allvarlig brottslighet på en viss plats eller inom ett visst område. En allvarlig överträdelse av en särskild föreskrift, inbegripet en vistelseförskrift som är meddelad med stöd av den nu föreslagna regleringen, kan följas av en sanktion bestående i att den villkorligt medgivna friheten förklaras förverkad till en tid om högst 90 dagar per överträdelse. Sammantaget anser regeringen att förslaget om vistelseföreskrifter för vissa dömda är utformat på ett sätt som tillgodoser syftet med tillkännagivandena, även om det inte genomförs inom ramen för påföljdssystemet. Tillkännagivandena är därmed slutbehandlade. Vistelseföreskrifter ska kunna meddelas i syfte att skydda målsäganden Regeringens förslag En vistelseföreskrift ska kunna beslutas om det kan antas behövas för att tillgodose målsägandens behov av trygghet. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget. Lunds tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Kriminalvården och Åklagarmyndigheten har inga invändningar mot utredningens förslag om att införa en möjlighet för Kriminalvården att besluta en vistelseföreskrift också i syfte att skapa trygghet för målsäganden. Kriminalvården noterar dock att prövningen av om en vistelseföreskrift ska beslutas utifrån målsägandens behov av trygghet är identisk med den prövning som görs inom ramen för kontaktförbud. Kriminalvården anför vidare att målsägandens ställning och möjligheter att överklaga bör klargöras i förhållande till vistelseföreskrifter som meddelas på den föreslagna grunden. Integritetsskyddsmyndigheten (IMY), som anför att elektronisk övervakning kan vara nödvändig för att förslaget ska göra reell nytta, gör bedömningen att förslaget innebär att övervakningen kommer att öka och därmed mängden personuppgifter som behandlas. Förslagets konsekvenser vad gäller behandlingen av enskildas personuppgifter bör enligt myndigheten analyseras vidare i den fortsatta beredningen. IMY anser vidare att det vore en fördel med ytterligare vägledning hur proportionalitetsbedömningen i det enskilda fallet ska göras samt efterfrågar att effekterna av lagstiftningen utvärderas en tid efter dess ikraftträdande. Advokatsamfundet motsätter sig utredningens förslag och anför att regleringen överlappar den som gäller för utvidgade kontaktförbud, vilket innebär att regelverket blir svåröverskådligt samt medför en risk för att parallella åtgärder beslutas av olika aktörer. Skälen för regeringens förslag En vistelseföreskrift ska kunna beslutas för att tillgodose målsägandens behov av trygghet Om det inte föreligger sådana omständigheter som innebär att Kriminalvården ska besluta om en vistelseföreskrift, enligt förslaget i avsnitt 7.2, krävs för att Kriminalvården ska få besluta en vistelseföreskrift att det finns ett behov av en sådan föreskrift hos den dömde för att minska risken för återfall i brott eller för att underlätta hans eller hennes anpassning i samhället (26 kap. 16 § och 28 kap. 6 § brottsbalken). Syftet är att föreskriften ska kunna hjälpa, stödja eller kontrollera den dömde samt bidra till återanpassning och ordnade levnadsförhållanden. Enligt Kriminalvårdens handbok är den dömdes personliga förhållanden avgörande vid bedömningen (se Kriminalvården, Handbok om övervakning [2019:4] s. 87). Även om ett beslut om en vistelseföreskrift redan i dag kan bidra till att skydda samhället och eventuella brottsoffer, saknas alltså för närvarande möjligheter att besluta om sådana föreskrifter om det inte är påkallat utifrån den dömdes personliga förhållanden. Det innebär att målsägandens behov av trygghet och skydd inte mer direkt kan vägas in vid bedömningen av behovet av en vistelseföreskrift. Detta framstår som otillfredsställande. Ett behov av en vistelseföreskrift i syfte att skydda målsäganden kan exempelvis finnas om den övervakade avtjänar ett straff för våld i nära relation eller för brottslighet kopplad till kriminella miljöer där det finns en uttalad hotbild. Som framgår av tidigare avsnitt är en central del i den omläggning av kriminalpolitiken som nu genomförs ett perspektivskifte; från gärningsman till brottsoffer och samhällsskydd. Med det följer ett behov av att tillse att lagstiftningen bidrar till att skydda just brottsoffer. Mot den bakgrunden framstår det som naturligt att målsägandens behov av trygghet får genomslag vid bedömningen av om övervakningen av den dömde ska kunna förenas med en vistelseföreskrift. Regeringen instämmer därför i utredningens förslag om att vistelseföreskrifter ska kunna beslutas i syfte att tillgodose målsägandens behov av trygghet, det vill säga även i sådana fall där det inte går att identifiera ett behov hos den dömde utifrån återfallsrisken eller för att underlätta dennes anpassning till samhället. Detta bör gälla för såväl villkorligt frigivna som skyddstillsynsdömda. I likhet med vad som gäller för samtliga beslut om särskilda föreskrifter enligt 26 kap. 16 § brottsbalken får Kriminalvårdens beslut överklagas till övervakningsnämnden (37 kap. 7 § brottsbalken). Övervakningsnämndens beslut i dessa frågor får i sin tur överklagas till tingsrätten (37 kap. 11 § brottsbalken). Förslaget innebär inte någon ändring av denna reglering, eller i förhållande till gällande rätt i övrigt, när det gäller frågor om partsställning och möjligheten att överklaga ett beslut. Förslaget innebär i någon mån en utvidgning av möjligheterna att meddela beslut som inskränker den dömdes rörelsefrihet. I likhet med utredningen bedömer regeringen att en sådan utvidgning, som syftar till att öka såväl det allmännas som brottsoffers trygghet, är förenlig med regeringsformen och Europakonventionen. Vidare bedöms det vara av så stor vikt att skydda dessa intressen, att förslaget måste anses som proportionerligt. I synnerhet gäller detta eftersom även sådana vistelseföreskrifter som har till syfte att tillgodose målsägandens behov av trygghet ska användas restriktivt och föregås av en noggrann proportionalitetsbedömning i det enskilda fallet. Som Advokatsamfundet påpekar finns det inget absolut hinder mot att en vistelseföreskrift och ett utvidgat kontaktförbud löper parallellt. Risken är emellertid begränsad till dömda som står under övervakning efter villkorlig frigivning eller med anledning av en dom på skyddstillsyn. Omfattningen av den risk som samfundet pekar på bör därmed inte överdrivas och regeringen delar inte samfundets uppfattning att regelverket av denna anledning riskerar att bli svåröverskådligt. Det bör vidare uppmärksammas att den presumtion för kontaktförbud som bl.a. gäller vid allvarlig brottslighet i nära relation avser ordinära kontaktförbud, och således inte utvidgade kontaktförbud. Därutöver gäller för såväl beslut om vistelseföreskrifter som beslut om utvidgade kontaktförbud ett krav på proportionalitet (se 26 kap. 14 a § brottsbalken och 3 § lagen [1988:688]). I en situation där det redan finns ett beslut om utvidgat kontaktförbud har Kriminalvården alltså, vid en senare prövning av behovet av en vistelseföreskrift och dess omfattning, att förhålla sig till kontaktförbudet. Motsvarande gäller för åklagaren, och eventuellt domstol, vid en prövning av frågan om ett utvidgat kontaktförbud i en situation där förbudspersonen har en vistelseföreskrift. I sådana fall där det bedöms finnas ett behov av en vistelseföreskrift i syfte att tillgodose målsägandens behov av trygghet torde det många gånger finnas anledning att förena föreskriften med elektronisk övervakning. Som Integritetsskyddsmyndigheten (IMY) anför kan förslaget därmed innebära att behandlingen av personuppgifter ökar. När det gäller den elektroniska övervakningen bör det dock framhållas att övervakningen inte innebär att rörelsefriheten begränsas ytterligare för den som föreskriften gäller mot, utan är ett sätt att kontrollera att föreskriften följs. Möjligheten till elektronisk övervakning bedöms förbättra förutsättningarna för att föreskriften ska verka brottsförebyggande och tillgodose de intressen som ligger bakom föreskriftsmöjligheten. Någon utvidgning föreslås inte heller beträffande möjligheterna att förena en vistelseföreskrift med elektronisk övervakning i denna del. Det innebär att det, precis som i dag, måste göras en individuell risk- och proportionalitetsbedömning i varje enskilt fall gällande behovet av elektronisk övervakning och övervakningens utformning. Den ökade behandlingen av personuppgifter som förslaget i förlängningen kan leda till, om en föreskrift förenas med elektronisk övervakning, bedöms därför som proportionerlig. Inga särskilda föreskrifter för kontakter med målsäganden Regeringens bedömning Det bör inte införas en möjlighet att besluta om en särskild föreskrift som innebär ett förbud för den villkorligt frigivne eller skyddstillsynsdömde att kontakta målsäganden. Utredningens bedömning Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna En klar majoritet av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över bedömningen. Jämställdhetsmyndigheten motsätter sig utredningens bedömning att det skulle vara olämpligt att införa en möjlighet för Kriminalvården att besluta om en särskild föreskrift som innebär ett förbud för den villkorligt frigivne eller skyddstillsynsdömde att kontakta målsäganden. Skälen för regeringens bedömning Det saknas med dagens regler möjlighet för Kriminalvården att besluta om en särskild föreskrift enligt 26 kap. 16 § brottsbalken som innebär förbud för den villkorligt frigivne eller skyddstillsynsdömde att kontakta målsäganden. Som framgår av avsnitt 7.1.3 finns det däremot möjlighet att meddela ett kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud i syfte att åstadkomma ett skydd mot våld och andra kränkningar. Ett kontaktförbud omfattar såväl fysiska som digitala kontakter och kan, om det finns skäl därför, förenas med elektronisk övervakning. Vidare är överträdelser kriminaliserade. Det kan trots detta argumenteras för att införandet av en möjlighet att förbjuda den villkorligt frigivne eller skyddstillsynsdömde att kontakta målsäganden skulle utgöra ytterligare en signal om den hänsyn som bör tas till brottsoffer vid straffverkställigheten. Mot detta kan emellertid ställas att det sedan den 1 juli 2025 finns en presumtion för kontaktförbud om den som förbudet avses gälla mot (förbudspersonen) har dömts för brott mot en närstående eller en tidigare närstående persons liv, hälsa, frihet eller frid och brottslighetens straffvärde uppgår till minst sex månaders fängelse (1 a § lagen om kontaktförbud). Vid fridskränkningsbrott kommer det således alltid att råda en presumtion för kontaktförbud med anledning av brottslighetens straffvärde. Detsamma gäller för olaga förföljelse och hedersförtryck, även om parterna inte är närstående eller tidigare närstående eller om brottslighetens straffvärde bedöms understiga fängelse i sex månader (1 a § andra stycket lagen om kontaktförbud). För en intagen som avtjänar straff för ett brott mot en närstående eller tidigare närstående persons liv, hälsa, frihet eller frid har det vidare införts en skyldighet för Kriminalvården att underrätta Polismyndigheten om tidpunkten för frigivning. I samband med detta ska Kriminalvården även, på begäran av polis eller åklagare, lämna ut uppgifter som kan ha betydelse i frågan om kontaktförbud. Detsamma ska gälla för den som avtjänar straff för olaga förföljelse, hedersförtryck eller överträdelse av kontaktförbud, även om det inte finns någon närståenderelation (36 a § fängelseförordningen [2010:2010]). Sedan tidigare gäller även att målsäganden ska underrättas och ges information om regelverket kring kontaktförbud, om denne uttryckt önskemål därom (36 §). Den skyldighet som domstolar och åklagare har att genast underrätta socialnämnden om beslut om kontaktförbud har också utvidgats till att gälla samtliga kontaktförbud (4 a § förordningen [1988:691] om kontaktförbud). Därtill kommer att förslaget i avsnitt 7.3, om att en vistelseföreskrift ska kunna meddelas för att tillgodose målsägandes behov av trygghet, även innebär ökade möjligheter att ge målsäganden skydd mot fysiska kontakter. I synnerhet eftersom en sådan föreskrift också kan förenas med elektronisk övervakning. Regelverket för att ge målsäganden skydd och stöd mot oönskade kontakter har således nyligen ändrats och förstärkts, och fler åtgärder föreslås i denna proposition. Mot den bakgrunden finns det enligt regeringen i nuläget inte skäl att införa lagändringar som syftar till att ge Kriminalvården möjlighet att meddela särskilda föreskrifter som innebär ett förbud för den som är dömd till skyddstillsyn eller villkorligt frigiven att kontakta målsäganden. Flera särskilda föreskrifter kan löpa parallellt Regeringens förslag Det ska klargöras i lagtexten att flera särskilda föreskrifter enligt 26 kap. 16 § brottsbalken kan beslutas samtidigt. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna En klar majoritet av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över utredningens förslag. Ingen remissinstans motsätter sig förslaget. Skälen för regeringens förslag Enligt den nu gällande lydelsen av 26 kap. 16 § brottsbalken får Kriminalvården besluta om en särskild föreskrift som ska följas av den övervakade. Av förarbetena till bestämmelsen framgår emellertid att utgångspunkten är att ”en eller flera föreskrifter ska kunna beslutas för att skapa tydlighet och struktur” samt att bedömningen av ”vilka föreskrifter” det ska vara fråga om ska grundas på en bedömning i det enskilda fallet (se Förstärkta återfallsförebyggande åtgärder vid villkorlig frigivning, prop. 2018/19:77 s. 31). Vidare följer det av 26 kap. 18 § brottsbalken att Kriminalvården får ändra ett meddelat beslut eller besluta om ”nya åtgärder”. Även den formuleringen tyder alltså på att avsikten varit att Kriminalvården ska ha möjlighet att besluta om flera föreskrifter samtidigt. I likhet med vad som redogörs för i föregående avsnitt är det av vikt att verkställigheten kan utformas på ett sätt som minskar risken för återfall i brott, men som också tillgodoser behovet av skydd för eventuella brottsoffer och samhället i stort. Det måste således finnas utrymme för Kriminalvården att i varje enskilt fall utforma en individualiserad planering för övervakningen som tillmötesgår dessa behov. Mot den bakgrunden instämmer regeringen i utredningens förslag om att det uttryckligen bör framgå av 26 kap. 16 § brottsbalken att Kriminalvården kan besluta om flera särskilda föreskrifter i ett enskilt fall. En successiv utslussning vid verkställigheten av fängelsestraff Nu gällande regler Den som döms till fängelse ska som huvudregel avtjäna straffet i anstalt. Utgångspunkten är att tiden i anstalt ska användas så att den intagnes anpassning i samhället underlättas och att negativa följder av frihetsberövandet motverkas. Verkställigheten ska – utan att kravet på samhällsskydd eftersätts – särskilt inriktas på åtgärder som förebygger återfall i brott (1 kap. 5 § fängelselagen [2010:610]). Sedan en lång tid tillbaka är ordningen därför den att ett fängelsestraff i de allra flesta fall avtjänas i tre steg: i anstalt, genom frigivningsförberedande åtgärder utanför anstalt (permission och särskilda utslussningsåtgärder) samt under prövotid efter villkorlig frigivning. Ett fängelsestraff är helt verkställt först vid prövotidens utgång, förutsatt att villkorligt medgiven frihet inte längre kan förklaras förverkad (26 kap. 10 § brottsbalken). De frigivningsförberedande åtgärderna utgör således en integrerad del i avtjänandet av ett fängelsestraff. Kriminalvården ska i ett tidigt skede av verkställigheten upprätta en individuellt utformad verkställighetsplan, baserad på en sammanställning och bedömning av identifierade risker, behov och förutsättningar (1 kap. 5 § andra stycket fängelselagen). Särskild hänsyn bör tas till de risker som kan leda till återfall i brott samt till åtgärder som bedöms kunna underlätta den intagnes anpassning i samhället eller ett liv i frihet (1 kap. 27 § FARK Fängelse). Vid utformningen av verkställighetsplanen ska hänsyn tas till anstaltstidens längd, den intagnes motivation till förändring samt till brottsoffer och andra som berörs av verkställigheten. Utifrån den intagnes behov ska samverkan ske med andra myndigheter (6 och 7 §§ fängelseförordningen [2010:2010]). Det framgår även av Kriminalvårdens instruktion att myndigheten har till uppgift att särskilt vidta åtgärder som syftar till att förbereda frigivningen. Myndigheten arbetar därför aktivt med olika former av frigivningsförberedelser som äger rum utanför anstalt, såsom permission och särskilda utslussningsåtgärder, vilka beskrivs nedan. Successiv utslussning även framöver Regeringens bedömning Möjligheten att avtjäna delar av ett fängelsestraff utanför anstalt bör även framöver kunna komma i fråga som ett led i en successiv utslussning från anstalt till ett liv i frihet. Vid avtjänande utanför anstalt bör ingripandegraden vara sådan att åtgärden framstår som ett trovärdigt alternativ till avtjänande i anstalt. Utredningens bedömning Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Ingen remissinstans invänder mot utredningens bedömning att ett fängelsestraff även fortsättningsvis delvis ska kunna avtjänas utanför anstalt. Kammarrätten i Sundsvall instämmer uttryckligen i utredningens bedömning. Enligt Ekobrottsmyndigheten, som delar utredningens bedömning, är det av vikt att det utdömda straffet inte urholkas på verkställighetsnivån samt särskilt viktigt att frigivningsförberedande åtgärder (permission och särskilda utslussningsåtgärder) anpassas efter individens skötsamhet och deltagande i olika återfallsförebyggande program. Skälen för regeringens bedömning Sedan en lång tid tillbaka har möjligheten att, under verkställigheten av ett fängelsestraff, vistas utanför anstalt ansetts utgöra en viktig del i arbetet med att förbereda intagna för ett liv utanför anstalten. Verkställigheten av fängelsestraff får emellertid inte utformas så att allmänhetens tilltro till straff- och påföljdssystemet skadas. Det är därför viktigt att frigivningsförberedande åtgärder, som permission och särskilda utslussningsåtgärder, inte beviljas i sådan omfattning att verkställigheten av fängelsestraffet urholkas (jfr. En modernare kriminalvårdslag, prop. 2005/06:123 s. 27 och En ny fängelse- och häkteslagstiftning, prop. 2009/10:135 s. 96). Behovet av frigivningsförberedande åtgärder, förlagda utanför anstalten, har motiverats av att den som har avtjänat viss tid i anstalt ofta har svårigheter att bygga upp ett ordningsamt liv – varför stöd, hjälp och kontroll under den fasen ansetts leda till bättre förutsättningar för en lyckad återanpassning i samhället. Genom att testa den dömde mot mer öppna förhållanden, under sträng kontroll som lättas vid visad skötsamhet, ges han eller hon möjlighet att visa sig redo för övergången till ett liv i frihet utan kriminalitet. En individuellt anpassad, strukturerad och successiv övergång till ett liv i frihet har således bedömts främja utsikterna för en lyckad återintegrering och därigenom minska risken för återfall i brott. Att frigivningsförberedande åtgärder fyller en viktig funktion i detta avseende vinner bl.a. stöd av en studie från Brottsförebyggande rådet (Brå), av vilken det framgår att intagna som varit föremål för utslussningsåtgärder i form av utökad frigång återföll i brott i mindre utsträckning än en jämförbar kontrollgrupp (Utslussning från anstalt. En uppföljning av Kriminalvårdens arbete med de särskilda utslussningsåtgärderna, 2017:15 s. 34). Liknande resultat framkom i en studie som Kriminalvården genomförde 2016. I studien ingick alla som frigivits efter avtjänat fängelsestraff under år 2007–2013. Enligt studien hade intagna som fått del av en utslussningsåtgärd 14 procents lägre risk att återfalla i brott jämfört med de som inte deltagit i någon sådan. Den återfallsförebyggande effekten var störst bland de som varit föremål för utslussningsåtgärderna frigång eller utökad frigång (Kriminalvården, Forsman och Werner, Utslussning – effekt på återfall i brott s. 12–15). Vidare kan det beträffande permissioner framhållas att 95 procent (20 652) av samtliga planerade permissioner under 2025 genomfördes utan anmärkning, vilket var i nivå med föregående år (se Kriminalvårdens årsredovisning 2025, s. 138). I likhet med utredningen anser regeringen att dessa omständigheter talar för att möjligheten till en successiv övergång från en anstaltsvistelse till ett liv i frihet bör behållas. Det kan inte heller uteslutas att vetskapen om att det finns möjlighet att avtjäna delar av straffet utanför anstalt leder till ökad anstaltsdisciplin genom att det finns ett tydligt incitament för skötsamhet och förändringsvilja. Det finns därtill rent humanitära skäl som talar för att den intagne i särskilda fall bör beviljas möjlighet att under en kort tid vistas utanför anstalt. Det kan vara vid barnafödsel eller vid en nära anhörigs begravning. Den intagne kan slutligen behöva vistas utanför anstalten av mer hälsomässiga skäl. Vidare följer det av flera internationella instrument att det ska finnas en möjlighet till en gradvis övergång från en vistelse i anstalt till ett liv i frihet. Exempelvis anges det i artikel 10 i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter (ICCPR) att var och en som berövats sin frihet ska behandlas humant och med aktning för människans inneboende värde samt att kriminalvårdssystemet ska innefatta behandling av intagna och att det huvudsakliga syftet med denna ska vara de intagnas bättring och återanpassning i samhället. Av FN:s minimiregler för behandling av fångar (de s.k. Mandela-reglerna) framgår det att målet med frihetsberövande straff är att skydda samhället mot brott och minska återfall i brott. Enligt reglerna kan målet endast uppnås om frihetsberövandet så långt som möjligt används för att säkerställa återanpassning och laglydighet efter frigivningen (regel 4). Det framhålls vidare att det är önskvärt att behövliga åtgärder vidtas för att se till att den intagne gradvis anpassar sig till ett liv i frihet, t.ex. genom vistelser på en särskild avdelning på anstalten, på annan lämplig institution eller genom övervakad frigivning under en prövotid (regel 87). I FN-strategin Common Position on Incarceration, som bl.a. är avsedd att utgöra ett gemensamt ramverk för medlemsstaterna i syfte att främja rehabiliteringen och återanpassningen av dömda, slås fast att straff- och fängelsesystem över hela världen står inför stora utmaningar som underminerar syftet med frihetsberövande påföljder: dels att skydda samhället mot brottslighet, dels att minska risken för återfall i brott genom rehabilitering och genom att förbereda de dömda för sin återanpassning i samhället inför frigivningen. Mot denna bakgrund instämmer regeringen i utredningens bedömning att det även fortsättningsvis bör finnas möjligheter för en successiv övergång till livet utanför anstalt – genom exempelvis permission och utslussningsåtgärder – dels för att tillgodose behovet av samhällsskydd och minska risken för återfall i brott, dels av humanitära och hälsomässiga skäl. Några genomgripande förändringar av systemet med permission och andra frigivningsförberedande åtgärder är således inte påkallade. Samtidigt är det av stor vikt att säkerhets- och samhällsskyddsfaktorer tillmäts avgörande betydelse i de prövningar som Kriminalvården genomför inför ett avtjänande utanför anstalt. Reglerna om tillstånd till avtjänande utanför anstalt behöver därför vara uppbyggda på ett sådant sätt att de inte leder till att fängelsestraffet urholkas eller att allmänhetens förtroende för straff- och påföljdssystemet skadas. Reglerna bör med andra ord vara utformade så att brottsoffers, potentiella brottsoffers samt omgivningens rätt att skyddas mot fortsatt brottslighet ställs mot den intagnes intressen. Det finns därför skäl att se över regelverket i syfte att på ett bättre sätt synliggöra denna intresseavvägning. Det är också av vikt att de bestämmelser som reglerar möjligheterna till avtjänande utanför anstalt är klara och tydliga. Även i detta hänseende finns det enligt regeringen skäl att se över regelverket. Permission Nu gällande regler För att underlätta en intagens anpassning i samhället får han eller hon beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid, så kallad permission. Reglerna om permission finns i 10 kap. fängelselagen. Normalt rör det sig om vistelser utanför anstalt som kan planeras (jfr 1 kap. 5 § andra stycket fängelselagen). För att beviljas permission krävs att den intagne har avtjänat minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader; så kallad kvalifikationstid (10 kap. 1 § första punkten). I kvalifikationstiden räknas all strafftid som den intagne får tillgodoräkna sig. Således ska även häktningstid samt övriga frihetsberövanden inräknas. Om det är fråga om ett livstidsstraff ska kvalifikationstiden bestämmas som om strafftiden vore 18 år, vilket innebär en kvalifikationstid om fyra och ett halvt år. Av Kriminalvårdens riktlinjer framgår att den dömde normalt ska ha avtjänat minst en månad i anstalt innan permission beviljas, bl.a. för att Kriminalvården ska kunna göra en individuell riskbedömning samt ges möjlighet att informera brottsoffer (Allmänna råd till 10 kap. 1 § fängelselagen, FARK Fängelse). Kvalifikationstiden kan förlängas om den intagne t.ex. misskött sig eller bedöms behöva längre tid i anstalt innan han eller hon kan klara av de fria förhållanden som permission innebär (En ny fängelse- och häkteslagstiftning, prop. 2009/10:135 s. 159–160). Kvalifikationstiden är således inte en utfästelse om permission vid en viss tidpunkt utan en minsta tid som måste passera innan permission överhuvudtaget kan aktualiseras. Om det finns särskilda skäl kan den intagne emellertid beviljas permission innan kvalifikationstidens utgång (10 kap. 1 tredje stycket). Så kan exempelvis vara fallet om den intagne har behov av att besöka socialtjänsten eller en tandläkare (samma prop. s. 160). I propositionen Frihetsberövande påföljder för barn och unga föreslås, med anledning av de förslag som lämnas om att barn ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård, att det vid bedömningen av om det finns särskilda skäl att bevilja permission innan den s.k. kvalifikationstiden har förflutit särskilt ska beaktas om den intagne inte har fyllt 18 år. Att möjligheterna att besluta om permission innan kvalifikationstiden har passerat ska tillämpas mer generöst för intagna barn gäller både såvitt avser frågan om hur tidigt i verkställigheten permission kan beviljas som vilken typ av aktivitet permission kan beviljas för. I dessa fall behöver det enligt förslaget inte röra sig om den typ av situationer som enligt hittillsvarande reglering ansetts utgöra särskilda skäl för vuxna intagna, t.ex. tandläkarbesök eller besök hos socialtjänsten, eftersom barn har andra behov och rättigheter än vuxna, inte minst när det kommer till kontakten med familjen. Barnets bästa ska, i enlighet med barnkonventionen, alltid beaktas i första hand. (Prop. 2025/26:132 s. 195–197.) Utöver kravet på att en viss del av strafftiden ska ha avtjänats för att permission ska beviljas, krävs att det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig (10 kap. 1 § andra punkten). Vid denna riskbedömning ska bl.a. beaktas vilken typ av brott som den intagne är dömd för och utfallet av tidigare straffverkställigheter. Hänsyn ska också tas till om den intagne har använt eller på annat sätt hanterat narkotika under verkställigheten eller utan giltigt skäl vägrat att lämna prov för kontroll av drogpåverkan (prop. 2009/10:135 s. 97). I Kriminalvårdens riktlinjer finns ytterligare anvisningar om vad som särskilt bör beaktas vid riskbedömningen (10 kap. 1 § FARK Fängelse). Kravet på att risken ska vara påtaglig innebär att permission kan beviljas trots att det finns en viss risk för misskötsamhet. Risken kan exempelvis anses som möjlig att hantera genom villkor eller bevakning (10 kap. 5 § fängelselagen). I vissa fall kan dock utfallet av riskbedömningen vara sådant att den intagne inte beviljas någon permission alls. Bedömningen kan också mynna ut i ett ställningstagande om när regelbunden permission tidigast får beviljas. Regelbunden permission och extra permission Om kraven avseende kvalifikationstid och riskbedömning är uppfyllda får alltså en intagen som huvudregel beviljas permission enligt 10 kap. 1 § fängelselagen. De närmare bestämmelserna gällande sådan permission finns i Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd (10 kap. 2–7 §§ FARK Fängelse). Av dessa följer bl.a. att permission kan beviljas som regelbunden permission (3 §) eller extra permission (7 §). I fråga om regelbunden permission får en intagen, inom en period som omfattar tre månader (permissionsperiod), beviljas en eller flera permissioner. Bevakad permission eller permission med åtföljande personal får beviljas vid högst två tillfällen per permissionsperiod. Vidare finns det begränsningar i fråga om antalet dygn som kan beviljas per permissionsperiod (permissionstid). Permissionstiden bestäms bl.a. utifrån vilken permissionsperiod som den aktuella permissionen avser och hur lång tid som återstår till villkorlig frigivning. Extra permission kan beviljas för angelägenheter som är av stor vikt för att förbereda frigivningen och som inte kan, eller skäligen bör, ordnas under regelbunden permission. Extra permission bör normalt beviljas endast för behov som har identifierats i verkställighetsplanen och får inte omfatta längre tid än vad som är nödvändigt för att tillgodose syftet med permissionen (10 kap. 7 §). Exempel på angelägenheter för vilka extra permission kan beviljas är tandläkarbesök eller deltagande i AA/NA-möten (Kriminalvården, Handbok för permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt [2012:4] s. 29). Särskild permission Om det finns särskilt ömmande skäl får en intagen enligt 10 kap. 2 § fängelselagen beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (särskild permission). Med särskilt ömmande skäl avses t.ex. besök hos en närstående som är allvarligt sjuk eller närvaro vid en närståendes begravning eller en viktig angelägenhet som rör en intagens barn (prop. 2009/10:135 s. 161). Det kan också vara fråga om en intagen som avtjänar ett långvarigt fängelsestraff och som till följd därav behöver vistas utanför anstalt för att minska skadeverkningarna av frihetsberövandet (s.k. lufthålspermission). Utöver kravet på särskilt ömmande skäl krävs att behovet av vistelse inte kan tillgodoses genom permission enligt 10 kap. 1 § och att vistelsen utanför anstalt kan beviljas med hänsyn till den risk som finns för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Till skillnad från permission enligt 10 kap. 1 § anges inte någon preciserad risknivå. I stället bör det i varje enskilt fall göras en avvägning mellan skälen för vistelsen utanför anstalt och den risk för misskötsamhet som bedöms föreligga. Många gånger kan den risk som bedöms föreligga neutraliseras genom t.ex. villkor eller bevakning. Särskild permission får inte omfatta längre tid än vad som är nödvändigt för att tillgodose syftet med permissionen. Annan tillfällig vistelse utanför anstalt Utöver det nyss redovisade får en intagen vistas utanför anstalt om en myndighet eller domstol begär det samt vid utredning om återfallsrisk enligt 10 § lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid (10 kap. 3 och 4 §§ fängelselagen). Därutöver finns det i 9 kap. fängelselagen bestämmelser om att den dömde kan beviljas tillstånd till vistelse utanför anstalt om han eller hon behöver hälso- och sjukvård. Den dömde kan då t.ex. föras över till sjukhus. Dessa typer av tillfälliga vistelser utanför anstalt kommer inte beröras närmare i denna proposition. Kontroll genom villkor och bevakning Ett tillstånd till permission och särskild permission ska förenas med de villkor som behövs (10 kap. 5 § fängelselagen). Villkoren ska vara utformade utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och kan t.ex. avse anmälningsplikt, förbud eller skyldighet att vistas inom ett visst geografiskt område, förbud att ta kontakt med brottsoffer, nykterhetskrav eller åtföljande av personal (se Allmänna råd till 10 kap. 5 § fängelselagen, FARK Fängelse). Villkor om åtföljande av personal (s.k. tillsyn) kan beslutas bl.a. om det finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott eller på annat sätt missköta sig under en vistelse utanför anstalt, om permissionen sker på egen hand (Kriminalvården, Handbok om permission och annan tillfällig vistelse [2012:4] s. 48). Ett villkor som meddelats i samband med permission eller särskild permission får kontrolleras med elektroniska hjälpmedel (10 kap. 5 § andra stycket fängelselagen). Enligt Kriminalvårdens handbok kan kontroll med elektroniska hjälpmedel t.ex. vara aktuellt för en intagen som är dömd för brott mot någon närstående eller där åklagaren meddelat kontaktförbud och det finns risk för att den intagne söker upp målsäganden (Handbok om permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt [2012:4] s. 49). För att säkerställa att kravet på samhällsskydd tillgodoses vid allvarlig brottslighet ska det, om det inte är uppenbart obehövligt, för en intagen som avtjänar fängelse i lägst fyra år (långtidsdömd) beslutas om särskilda villkor som av säkerhetsskäl är nödvändiga vid permission (1 kap. 7 § fängelselagen). Inför beslutet ska särskilt beaktas risken för att den intagne under verkställigheten rymmer eller fritas från anstalt, begår brott, använder hot eller våld eller gör sig skyldig till annan allvarlig misskötsamhet. Vid denna riskbedömning ska särskilt beaktas bl.a. utfallet av tidigare och pågående verkställighet och om den intagne är medlem i eller har annan koppling till ett kriminellt nätverk eller grov organiserade brottslighet (1 kap. 32 och 33 §§ FARK Fängelse). Om det finns särskilda skäl ska sådana villkor också beslutas för en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år. Exempel på särskilda skäl är att det rör sig om en intagen som har kopplingar till grov organiserad brottslighet (prop. 2009/10:135 s. 122). Vidare framgår det av 10 kap. 5 § första stycket fängelselagen att permission, om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska kontrolleras genom bevakning. Skillnaden mellan tillsyn och bevakning är framför allt förutsättningarna för uppdraget, men i vissa fall även antalet personal. Vid bevakning kontrolleras den intagne av minst två personal under hela utevistelsen och om det anses nödvändigt får tvångsåtgärder användas. Särskild permission för att minska skadeverkningarna av ett långvarigt frihetsberövande ska alltid vara bevakad (10 kap. 10 § FARK Fängelse). Misskötsamhet Ett beslut om permission eller särskild permission kan återkallas eller på annat sätt ändras till den intagnes nackdel om det framkommer eller inträffar omständigheter som hade medfört att permissionen eller den särskilda permissionen inte skulle ha beviljats eller skulle ha förenats med villkor om kontroll (10 kap. 12 § FARK Fängelse). Om den intagne missköter sig under permission utreds misskötsamheten och det sker alltid en ny riskbedömning. Det som främst bedöms är risken för fortsatt misskötsamhet. Även vilka villkor som bör beslutas inför nästa permission samt hur permissionen bör vara utformad för att fungera bättre ska bedömas. Ofta måste den intagne visa upp en viss tids skötsamhet, innan permission kan beviljas på nytt. Om resultatet av den nya riskbedömningen är att den intagne inte kan beviljas regelbunden permission anges i stället en riktpunkt för när permission tidigast kan beviljas. Det kan handla om så lång tid som fyra till sex månader (Kriminalvården, Handbok om permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt [2012:4] s. 43). Även vid bedömningen av om det finns skäl mot villkorlig frigivning ska det särskilt beaktas om den intagne under verkställigheten i kriminalvårdsanstalt inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller främja anpassningen i samhället, eller annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten (26 kap. 6 a § brottsbalken). Den intagnes beteende ska beaktas vid beslut om permission Regeringens förslag Det ska klargöras i lagtext att det, vid prövningen av om permission enligt 10 kap. 1 § fängelselagen får beviljas, särskilt ska beaktas om den intagne under verkställigheten inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, eller annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. Regeringens bedömning Den intagnes beteende under verkställigheten bör inte anges som en omständighet som särskilt ska beaktas vid prövningen av om särskild permission enligt 10 kap. 2 § fängelselagen får beviljas. Utredningens förslag Utredningens förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Ett stort antal remissinstanser, bl.a. Arbetsgivarverket, Brottsofferjouren, Diskrimineringsombudsmannen, Eskilstuna tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Kristianstads tingsrätt och Säkerhetspolisen tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag. Åklagarmyndigheten ser positivt på att det i permissionsprövningen ska kunna beaktas om den intagne har brutit mot föreskrifter och villkor eller inte har deltagit i återfallsförebyggande åtgärder. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) betraktar inte deltagandet i olika återfallsförebyggande program som en garanti för att brottsoffret fredas och anför att det är av största vikt att brottsoffret får information om hur, när och var en eventuell permission medges. Stockholms universitet (Kriminologiska institutionen) ställer sig, med beaktande av utredningen pekar på att antalet fall av misskötsamhet i samband med permission är få, frågande till ytterligare begränsningar av möjligheterna till permission. Brottsförebyggande rådet (Brå) tillstyrker utredningens förslag om att införa en uttrycklig koppling mellan deltagande i behandlingsprogram eller andra återfallsförebyggande åtgärder och möjligheten att beviljas permission. Brå ser dock en risk i att behandlingsprogram i grupp kan påverkas negativt, om personer som saknar motivation till att delta i behandlingen deltar endast för att kunna beviljas permission. Brå framhåller att det är viktigt att förslaget inte ersätter Kriminalvårdens arbete med att motivera intagna att delta i behandlingsprogram och andra återfallsförebyggande åtgärder. Skälen för regeringens förslag Underlåtenhet att delta i anvisade åtgärder och annan misskötsamhet ska beaktas vid permissionsprövningen Som framgår av avsnitt 9.1 följer det av fängelselagen att permission enligt 10 kap. 1 § inte får beviljas om det finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Av Kriminalvårdens föreskrifter framgår att det vid riskbedömningen särskilt ska beaktas bl.a. utfallet av tidigare och pågående verkställighet (såsom utfallet av tidigare utevistelser och eventuell misskötsamhet), den intagnes personliga förhållanden samt de förhållanden under vilka permissionen kommer att genomföras (10 kap. 1 § FARK Fängelse). Vidare anges det i Kriminalvårdens handbok om permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt att det vid denna bedömning bör beaktas vilken typ av misskötsamhet det varit fråga om, i vilket sammanhang den förekommit och hur nära i tiden den inträffat samt omfattningen och frekvensen av misskötsamheten (s. 38 och 39). Det framgår således inte av lag, utan endast av Kriminalvårdens föreskrifter och handbok, hur riskbedömningen bör göras och vilka omständigheter som ska beaktas i förhållande till exempelvis rekvisitet om misskötsamhet. Som framhålls i avsnitt 8.2 är det av vikt att den intagnes möjligheter till återanpassning, genom exempelvis permission, inte överskuggar brottsoffers, potentiella brottsoffers och samhällets rätt att skyddas mot fortsatt brottslighet från den intagnes sida. Regeringen instämmer därför i utredningens förslag om att det bör framgå av lag att misskötsamhet i form av att den intagne på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten ska beaktas särskilt vid permissionsprövningen. Vidare finns det, som utredningen framhåller, anledning att beakta även andra omständigheter vid permissionsprövningen, än sådan misskötsamhet som nyss beskrivits. Framför allt gäller detta för den intagnes skötsamhet i förhållande till deltagandet i behandlingsprogram eller andra återfallsförebyggande åtgärder under verkställigheten. Den intagnes motivation till förändring är grundläggande för Kriminalvårdens arbete med att öka förutsättningarna för ett liv utan kriminalitet, vilket talar för att deltagandet i behandlingsprogram eller andra återfallsförebyggande åtgärder bör beaktas vid permissionsprövningen. Som regeringen tidigare har uttalat kan den attityd den dömde har till anvisade åtgärder, och hur den dömde sköter sitt deltagande i sådana åtgärder, inte betraktas fristående från den intagnes beteende i övrigt. Den intagnes generella förhållningssätt under anstaltsvistelsen får i stället förutsättas ha stor betydelse för möjligheterna att bedriva en verkningsfull kriminalvård som kan leda till en minskad risk för ny brottslighet. Det är därför av vikt att den intagne har ett starkt incitament att genomföra sådana åtgärder och följa de ordningsregler som gäller (se En tydligare koppling mellan villkorlig frigivning och deltagande i återfallsförebyggande åtgärder prop. 2020/21:18 s. 18). Mot den bakgrunden instämmer regeringen i den ståndpunkt som utredningen ger uttryck för, dvs. att den som inte genomgår de åtgärder som Kriminalvården anvisar, som utgångspunkt inte bör beviljas den förmån som permission innebär. Det bör därför klargöras i lagtext att den dömdes beteende och ansträngningar för att komma till rätta med sin kriminalitet, exempelvis genom deltagande i behandlingsprogram eller andra återfallsförebyggande åtgärder, är av betydelse vid permissionsprövningen. Brå har anfört att exempelvis behandlingsprogram som sker i grupp skulle kunna påverkas negativt om personer som saknar motivation att delta i behandlingen gör detta endast i syfte att beviljas permission. Regeringen bedömer att även om så skulle vara fallet torde införandet av en uttrycklig koppling mellan deltagande i återfallsförebyggande åtgärder och möjligheten att beviljas permission i förlängningen kunna bidra till positiva effekter för såväl den intagne som det brottsförebyggande arbetet i stort, oaktat det incitament som inledningsvis låg bakom deltagandet. Detta antagande vinner visst stöd av statistik från Kriminalvården (Kriminalvårdsregistret), som visar att andelen intagna som under perioden 2020–2022 på egen begäran avslutat ett behandlingsprogram i anstalt har minskat (från 19 till 9 procent) efter att det i maj 2021 infördes en uttrycklig skyldighet enligt lag att särskilt beakta underlåtenhet att delta i återfallsförebyggande åtgärder, eller överträdelser av föreskrifter eller villkor, vid bedömningen av om det finns särskilda skäl mot villkorlig frigivning. För perioden 2022–2024 uppgick andelen intagna som avslutat ett program på egen begäran till under 3 procent. Att färre intagna avslutar ett behandlingsprogram på egen begäran ses av Kriminalvården som en indikator på att fler klienter är benägna att delta i programverksamhet. Enligt Brå kan detta bero på den nya lagstiftningen, men det kan även finnas andra förklaringar (Brå, 2025:14, En utvärdering av förstärkta återfallsförebyggande åtgärder i Kriminalvården, s. 77–79). Sammanfattningsvis instämmer regeringen i utredningens förslag om att det av 10 kap. 1 § fängelselagen bör framgå – i likhet med vad som gäller för uppskjuten villkorlig frigivning enligt 26 kap. 6 a § brottsbalken – att det vid bedömningen av om permission enligt 10 kap. 1 § får beviljas särskilt ska beaktas om den intagne under verkställigheten inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, eller annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. Kraven ska inte gälla vid prövningen av om särskild permission ska beviljas Särskild permission enligt 10 kap. 2 § fängelselagen får beviljas om det föreligger särskilt ömmande skäl. Sådan vistelse utanför anstalt motiveras alltså av vad som kan beskrivas som medmänskliga skäl. Det skulle därför inte vara förenligt med syftet bakom särskild permission, som är tänkt att kunna användas vid exempelvis en närståendes begravning eller vid barnafödsel, att villkora denna utifrån deltagande i en anvisad åtgärd eller andra återfallsförebyggande åtgärder. Behovet att få lämna anstalten en kortare tid kan också uppkomma plötsligt i dessa fall. Mot den bakgrunden instämmer regeringen i utredningens bedömning att det beträffande särskild permission inte bör uppställas ett lagbundet krav på att deltagande i anvisade åtgärder, eller efterföljande av villkor eller föreskrifter, ska beaktas särskilt vid den prövningen. Det kan därutöver framhållas att bestämmelsen om särskild permission i sig innebär att en avvägning alltid måste göras mellan skälen för vistelsen utanför anstalt och den risk för misskötsamhet som bedöms föreligga. Frågan avgörs efter en samlad bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall och prövningen kan resultera i att risken för misskötsamhet bedöms vara av sådan beskaffenhet att vistelsen utanför anstalt inte kan beviljas (prop. 2009/10:135 s. 98 och Kriminalvården, Handbok för permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt [2012:4] s. 36). Riksdagens tillkännagivande är slutbehandlat Riksdagen har tillkännagett för regeringen det som utskottet anför om att regeringen ska överväga om personer som är dömda för våldsbrott ska ha en skyldighet att genomgå behandlingsprogram. En vägran att delta i ett sådant behandlingsprogram ska få konsekvenser för den intagnes möjligheter att få permission och villkorlig frigivning. Den intagnes medverkan i behandlingsprogram ska vara ett krav för villkorlig frigivning för personer som dömts för grova sexualbrott eller grova brott mot närstående (bet. 2015/16:JuU21 punkt 12, rskr. 2015/16:174). Tillkännagivandet har behandlats i tidigare propositioner. I propositionen Förstärkta återfallsförebyggande åtgärder vid villkorlig frigivning (prop. 2018/19:77) bedömde regeringen att det fanns skäl att överväga en ordning som innebär en tydligare koppling mellan bristande deltagande i återfallsförebyggande åtgärder och den villkorlig frigivningen. Frågan krävde dock att ett kompletterande beredningsunderlag togs fram (se prop. 2018/19:77 s. 22 och 23). I propositionen En tydligare koppling mellan villkorlig frigivning och deltagande i återfallsförebyggande åtgärder (prop. 2020/21:18) behandlade regeringen tillkännagivandet i den del det avser att det bör införas en skyldighet för dem som har begått viss brottslighet att delta i behandlingsprogram för att kunna komma i fråga för villkorlig frigivning. I propositionen bedömde regeringen att det inte bör införas en ordning där det är obligatoriskt för vissa särskilda kategorier av dömda att genomgå behandling för att villkorlig frigivning ska kunna komma i fråga. Enligt regeringen borde det i stället tillskapas ett regelverk som innebär att det för alla dömda finns ett kraftigt incitament att delta i behandling eller andra återfallsförebyggande åtgärder, i de fall Kriminalvården bedömer att det finns behov av det. Regeringen föreslog därför utökade förutsättningar för att skjuta upp villkorlig frigivning och att det vid bedömningen av om det finns skäl mot villkorlig frigivning särskilt skulle beaktas om den dömde under verkställigheten av fängelsestraffet i kriminalvårdsanstalt inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället. Regeringen bedömde att dessa förslag fick anses ligga mycket nära tillkännagivandet i den del det avser att det bör införas en skyldighet för dem som har begått viss brottslighet att delta i behandlingsprogram för att kunna komma i fråga för villkorlig frigivning. Regeringen ansåg därför att någon ytterligare åtgärd inte behövde vidtas med anledning av denna del av tillkännagivandet. Den del av tillkännagivandet som innebär att en vägran att delta i behandlingsprogram ska få konsekvenser för den intagnes möjlighet till permission behandlades däremot inte och tillkännagivandet bedömdes därför inte som slutbehandlat (se prop. 2020/21:18 s. 10, 19 och 20). Genom de förslag som nu lämnas – som innebär att det klargörs i lagtext att det, vid prövningen av om permission får beviljas, särskilt ska beaktas om den intagne under verkställigheten inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, eller annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten – bedömer regeringen att den del av tillkännagivandet som innebär att en vägran att delta i behandlingsprogram ska få konsekvenser för den intagnes möjlighet till permission är tillgodosett. Tillkännagivandet är därmed slutbehandlat. Involvering i, eller koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet ska beaktas särskilt vid permissions- och villkorsprövningen Regeringens förslag Det ska klargöras i lagtext att det, vid prövningen av om permission enligt 10 kap. 1 § eller särskild permission enligt 10 kap. 2 § fängelselagen får beviljas, särskilt ska beaktas om den intagne är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Om den intagne är involverad i, eller har koppling till, en sådan grupp ska permission enligt 10 kap. 1 § fängelselagen aldrig kunna beviljas innan kvalifikationstiden löpt ut. Detta ska dock inte gälla för en intagen som inte har fyllt 18 år. Det ska även klargöras i lagtext att den intagnes involvering i, eller koppling till, en sådan grupp ska beaktas särskilt vid prövningen av om beslutet om permission ska förenas med vissa villkor. Utredningens bedömning och förslag Utredningens bedömning överensstämmer inte med regeringens förslag. Utredningen bedömer inte att det finns skäl att inskränka rätten till permission för dömda med kopplingar till en kriminell gruppering eller motsvarande. Utredningen lämnar i enlighet med uppdraget ett alternativt förslag. Det alternativa förslag som utredningen lämnar, men inte står bakom, överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag. Utredningens alternativa förslag är utformat på så sätt att det som särskilt ska beaktas är om den intagne är involverad i en kriminell gruppering eller motsvarande. Remissinstanserna Ett antal remissinstanser, däribland Brottsförebygganderådet (Brå), Justitiekanslern, Kriminalvården, Norrköpings tingsrätt och Solna tingsrätt delar utredningens bedömning att det inte finns skäl att inskränka rätten till permission för dömda med kopplingar till en kriminell gruppering eller motsvarande och avstyrker eller står inte bakom utredningens alternativa förslag. Civil Rights Defenders ser inget behov av att ändra permissionsregleringen, eftersom graden av misskötsamhet är låg och permissionsinstitutet fungerar väl. Organisationen anför också att förslaget, eftersom det saknas en legaldefinition av ”kriminell gruppering” eller ”kriminellt nätverk”, brister i fråga om förutsebarhet och rättssäkert. Därutöver anser organisationen att en ordning där rätten till permission automatiskt inskränks för personer som har kopplingar till en viss gruppering är svårförenlig med den straffteoretiska utgångspunkten att fokus ska vara på enskilda gärningar. Diskrimineringsombudsmannen (DO) avstyrker förslaget. Enligt DO innebär den rådande boendesegregationen att personer med utländsk bakgrund är överrepresenterade i de områden som är särskilt drabbade av brottslighet och där kriminella grupper eller nätverk är verksamma. Därtill saknas det i dagsläget en klar definition av vad som avses med att vara involverad i en kriminell gruppering. DO menar därför att det, utifrån ett likabehandlingsperspektiv, kan vara riskabelt att dra slutsatser om tillhörighet till en kriminell gruppering utifrån en persons bostadsort och/eller umgängeskrets. Skälen för regeringens förslag Koppling till en kriminell gruppering eller motsvarande ska ges större genomslag vid permissionsprövningen Som framgår av avsnitt 9.1 saknas det i dagsläget närmare föreskrifter i lag om vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om det finns risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig under en permission. Detta gäller såväl för permission enligt 10 kap. 1 § som särskild permission enligt 10 kap. 2 § fängelselagen. Det anges emellertid i Kriminalvårdens föreskrifter vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid riskbedömningen inför beviljande av permission eller särskild permission. Av dessa följer bl.a. att karaktären och omfattningen av den intagnes tidigare och aktuella brottslighet (med särskild hänsyn tagen till eventuella brottsoffer), samt huruvida den intagne är medlem i eller har annan koppling till ett kriminellt nätverk eller grov organiserad brottslighet, ska beaktas särskilt. I likhet med vad som tidigare konstaterats är det av stor vikt att reglerna om permission är utformade så att de tillgodoser såväl brottsoffers och potentiella brottsoffers samt omgivningens rätt att skyddas mot fortsatt brottslighet från den dömdes sida, som den dömdes möjligheter till återanpassning i samhället. I detta ligger att säkerhets- och samhällsskyddsfaktorer står mot den dömdes behov av att anpassas i samhället och vikten av att motverka skadliga följder av frihetsberövandet som sådant. De senaste årens samhällsutveckling innebär att behovet av samhällsskydd har ökat. Sett över tid har grova våldsbrott i form av skjutningar och sprängningar ökat i omfattning och den systematiska och organiserade brottsligheten påverkar allt fler delar av samhället. I sin senaste lägesbild, från 2025, bedömer Polismyndigheten att cirka 17 500 personer är aktiva i kriminella nätverk och att 50 000 personer har koppling till sådana nätverk (Lägesbild över aktiva gängkriminella i Sverige 2025 s. 10–11). Det saknas officiell statistik på hur ofta personer med kopplingar till organiserad brottslighet eller kriminella nätverk återfaller i brott. Däremot framgår av statisk från Brå att risken för återfall ökar tydligt utifrån tidigare brottsbelastning. Av de personer som hade minst nio tidigare brottsbelastningar återföll 92 procent i brott inom tre år. Bland dem som hade fyra till åtta tidigare brottsbelastningar var återfallsandelen 80 procent inom tre år. För personer med två till tre tidigare brottsbelastningar var den 64 procent inom tre år (Brå [2025], Återfall i brott 2018, slutlig statistik, s. 14). Enligt Kriminalvården medför kopplingar till ett nätverk där organiserad brottslighet förekommer generellt en ökad risk för återfall i allvarlig brottslighet. Beträffande dömda som befinner sig i den organiserade brottslighetens högre skikt bedöms det också finnas en förhöjd risk för fortsatt brottslighet, anstiftan till våldsbrott och fritagningsförsök. Dessa individer bedöms därmed kunna ha en negativ påverkan på samhället även under ett frihetsberövande (Kriminalvården [2020], Kriminalvårdens strategi för arbetet mot organiserad brottslighet, våldsbejakande extremism och hedersrelaterad brottslighet, s. 7). Till skillnad från utredningen anser regeringen att dessa omständigheter talar för att det i lag bör förtydligas att kopplingar till en kriminell grupp eller motsvarande ska tillmätas betydelse vid exempelvis permissionsprövningen. För intagna med sådana kopplingar måste, som utgångspunkt, risken för misskötsamhet anses som större än beträffande intagna som saknar motsvarande koppling. Vid bedömningen av om det bör införas ett rekvisit som tar sikte på kriminella grupper måste hänsyn även tas till de effekter som eventuell misskötsamhet skulle kunna leda till. Redovisningen ovan talar för att det beträffande dömda med kopplingar till kriminella grupperingar eller liknande finns en högre risk att misskötsamheten utgörs av involvering i brottsliga gärningar, eller av att den dömde utövar eller utsätts för påtryckningar eller hämndaktioner från den egna eller konkurrerande kriminella grupperingar. De effekter som misskötsamheten skulle kunna leda till är alltså sådana att de i hög grad skulle påverka samhället negativt. En inskränkning av möjligheten till permission för denna grupp dömda måste således anses befogad. Regeringen instämmer inte heller i utredningens bedömning om att den särskilda regleringen för långtidsdömda – som innebär att särskilda villkor, som av säkerhetsskäl är nödvändiga för permissionen, ska beslutas såvida de inte är uppenbart obehövliga (1 kap. 7 § fängelselagen) – är tillräcklig. Den regleringen har ett snävare tillämpningsområde och är inte inriktad på den initiala bedömningen av om permission överhuvudtaget ska beviljas. Inte heller den omständigheten att andelen permissioner som resulterat i en anmärkning är låg, eller att det skett en kraftig ökning av användningen av särskilda villkor över tid, föranleder någon annan bedömning. Snarare kan det sistnämnda anses tala för att det beträffande fler intagna än tidigare föreligger riskfaktorer som innebär att vistelser utanför anstalt måste regleras i större utsträckning än tidigare. Därtill kommer att det, som beskrivs inledningsvis, redan i dag framgår av Kriminalvårdens föreskrifter att det vid riskbedömningen inför ett beslut om permission ska beaktas särskilt om den intagne är medlem i eller har annan koppling till ett kriminellt nätverk. I likhet med vad som föreslås gälla beträffande skötsamhet och deltagande i återfallsförebyggande åtgärder, anser regeringen att det finns ett värde i att det framgår direkt av lag att koppling till en kriminell gruppering eller motsvarande ska beaktas särskilt vid riskbedömningen avseende permission. Det ska anges i lag att det särskilt ska beaktas om den intagne är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet Enligt utredningens alternativa förslag ska det i lagtexten anges att det vid prövningen av om permission enligt 10 kap. 1 § eller särskild permission enligt 10 kap. 2 § fängelselagen får beviljas, särskilt ska beaktas om den intagne är involverad i en kriminell gruppering eller motsvarande. Med det sistnämnda avses enligt utredningen t.ex. annan organiserad brottslighet. I likhet med vad som redogörs för i avsnitt 7.2 beträffande vistelseföreskrifter, faller ändringar i regelverket om permission under regelverket för fängelsestraffets verkställande. Dessa regler hör systematiskt till förvaltningsrätten, vilket innebär att delvis andra hänsyn gör sig gällande och att straffrättsliga principer därmed kan tillmätas något mindre betydelse. En annan viktig aspekt är att det enligt det nuvarande regelverket är möjligt att delegera beslutsfattandet avseende frågor om verkställighet till Kriminalvården, som i sin tur kan fylla ut regelverket med föreskrifter, allmänna råd och andra riktlinjer. Det är därigenom som Kriminalvården getts möjlighet att föreskriva vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid riskbedömningen inför ett beslut om permission. Av dessa föreskrifter framgår det, som nämns ovan, att särskild hänsyn ska tas till om den intagne är medlem i eller har annan koppling till ett kriminellt nätverk eller grov organiserad brottslighet. Kriminalvården beaktar alltså redan i dag sådana omständigheter vid riskbedömningen. Av de skäl som redogörs för i avsnitt 7.2 anser regeringen dock att det rekvisit som tar sikte på den intagnes koppling till ett kriminellt nätverk eller motsvarande, bör utformas något annorlunda än utredningens förslag, nämligen på så sätt att det vid permissionsprövningen särskilt ska beaktas om den intagne är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Vad som närmare avses med dessa begrepp framgår av avsnitt 7.2. Utifrån den föreslagna formuleringen bedömer regeringen att det blir tydligare vilka kopplingar det är som avses och att bestämmelsen därmed är tillräckligt klar och tydlig. Genom att bestämmelsen utformas på så sätt att det ska vara fråga om involvering i, eller koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet minskar också risken för skönsmässiga bedömningar, som Civil Rights Defenders och Diskrimineringsombudsmannens uttryckt farhågor om. När det gäller särskild permission enligt 10 kap. 2 § fängelselagen motiveras sådan permission, som tidigare nämnts, främst av vad som kan beskrivas som medmänskliga skäl och behovet kan därför uppkomma plötsligt i dessa fall. Därför föreslås det inte införas ett krav på att den intagnes deltagande i återfallsförebyggande åtgärder eller annan misskötsamhet ska beaktas särskilt vid denna prövning. I förhållande till en intagen som är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet är övervägandena delvis annorlunda. Om en sådan koppling anses föreligga är risken mer specifik, och behovet av samhällsskydd typiskt sett högre, varför det finns anledning att även beträffande särskild permission enligt 10 kap. 2 § fängelselagen uppställa ett lagbundet krav på att det särskilt ska beaktas om den intagne är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. I propositionen Frihetsberövande påföljder för barn och unga föreslås att barn och unga ska dömas till fängelse i stället för sluten ungdomsvård, vilket innebär att reglerna om permission kommer att vara tillämpliga även för barn som avtjänar ett fängelsestraff. Någon särreglering beträffande intagna som är barn, när det gäller förslaget om att involvering i, eller koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet ska beaktas särskilt vid permissionsprövningen, bedöms inte vara påkallad. Snarare kan det, med hänsyn till att barn och unga i allt större utsträckning involveras i gängkriminalitet och allvarlig brottslighet, anses som angeläget att sådan hänsyn tas även när det gäller barn. Emellertid bör den intagnes ålder, och behov av kontakter med anhöriga och samhället utanför anstalten, vägas in vid proportionalitetsbedömningen. Därutöver föreslås i nyss nämnda proposition att det ska införas en portalparagraf i fängelselagen som bl.a. innebär att Kriminalvården vid alla beslut om permission ska beakta vad som är barnets bästa. Beträffande såväl permission enligt 10 kap. 1 § som särskild permission enligt 10 kap. 2 § fängelselagen bör det slutligen framhållas att den föreslagna ordningen, om att Kriminalvården vid permissionsprövningen särskilt ska beakta om den dömde är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet, innebär att om den dömde har sådana kopplingar talar detta starkt mot att permission ska beviljas. Det utgör emellertid inte ett absolut förbud mot att bevilja permission i dessa fall. I likhet med i dag ska Kriminalvården alltså alltid göra en risk- och proportionalitetsbedömning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Involvering i, eller koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet ska även beaktas vid villkorsprövningen Som framgår i avsnitt 9.1 ska permission enligt 10 kap. 1 § och särskild permission enligt 10 kap. 2 § fängelselagen förenas med de villkor som behövs (10 kap. 5 § fängelselagen). Vilka omständigheter som ska beaktas vid prövningen av behovet av villkor framgår inte av lag. Av Kriminalvårdens allmänna råd till 10 kap. 5 § fängelselagen framgår det emellertid att villkoren ska utformas utifrån riskbedömningen och omständigheterna i det enskilda fallet. Det lämnas även vissa exempel på vad villkoren kan avse, men några närmare föreskrifter om vilka omständigheter som särskilt bör beaktas vid denna prövning finns inte. Av samma skäl som anförs ovan när det gäller betydelsen av ett lagbundet krav på att involvering i, eller koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet ska beaktas vid själva permissionsprövningen, bör det införas ett lagbundet krav på att sådana omständigheter ska beaktas särskilt även vid villkorsprövningen. I likhet med vad som anges beträffande den initiala permissionsprövningen bedöms behovet av att särskilt beakta barns behov tillgodoses genom kravet på proportionalitet och portalparagrafen om barnets bästa. En intagen som är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet ska inte beviljas permission innan kvalifikationstiden löpt ut Enligt utredningens alternativa förslag bör det, utöver att det föreslås förtydligas att kopplingar till en kriminell gruppering eller motsvarande ska beaktas särskilt vid permissions- och villkorsprövningen, också anges i lag att permission enligt 10 kap. 1 § fängelselagen aldrig ska kunna beviljas innan kvalifikationstiden löpt ut för intagna med sådana kopplingar. Som framgår av avsnitt 9.1 innebär den så kallade kvalifikationstiden att det som utgångspunkt krävs att den intagne har avtjänat minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, för att permission ska beviljas (10 kap. 1 § första stycket 1 fängelselagen). Syftet bakom denna huvudregel är bl.a. att möjliggöra för Kriminalvården att dessförinnan genomföra en individuell riskbedömning (En ny häktes- och fängelselagstiftning, prop. 2009/10:135, s. 96 och Kriminalvården, Handbok om permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt [2012:4 s. 15]). Enligt hittillsvarande reglering kan emellertid en intagen, om det föreligger särskilda skäl, beviljas permission innan kvalifikationstidens utgång (10 kap. 1 § tredje stycket). Särskilda skäl att bevilja en intagen permission trots att kvalifikationstiden inte har förflutit kan föreligga om den intagne behöver besöka t.ex. tandläkaren och angelägenheten inte kan skjutas upp eller ordnas på annat sätt (Allmänna råd till 10 kap. 1 § tredje stycket fängelselagen FARK Fängelse). Utifrån de risker som en permission kan innebära i förhållande till intagna som är involverade i, eller har kopplingar till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet framstår det enligt regeringen som särskilt motiverat att kravet på kvalifikationstid upprätthålls för dessa intagna. För intagna som har sådana kopplingar bör permission enligt 10 kap. 1 § därför inte kunna beviljas innan kvalifikationstiden löpt ut. Den föreslagna utformningen innebär att det krävs att en sådan koppling har konstaterats föreligga vid den tidpunkt då bedömningen görs. Eftersom en sådan fråga kan uppkomma redan innan en individuellt utformad verkställighetsplan har upprättats kommer Kriminalvården inte alltid ha tillräckligt underlag för att redan vid denna tidpunkt kunna konstatera att en sådan koppling finns. I sådana fall får bedömningen göras utifrån de uppgifter som Kriminalvården har vid den aktuella tidpunkten. Om det utifrån dessa inte kan fastslås att den intagne är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet får en sedvanlig bedömning göras – det vill säga en bedömning av om det finns särskilda skäl för att bevilja permission trots att kvalifikationstiden inte löpt ut. För särskild permission enligt 10 kap. 2 § fängelselagen uppställs inget krav på kvalifikationstid, och någon sådan bör inte heller införas beträffande intagna som är involverade i, eller har kopplingar till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet, eftersom behovet av sådana hänsyn redan tillgodoses genom att det föreslås att sådana kopplingar ska beaktas särskilt vid riskbedömningen. Förslaget om att en intagen som är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet inte ska kunna beviljas permission innan kvalifikationstiden löpt ut påverkar inte heller möjligheterna för den intagne att beviljas tillstånd till vistelse utanför anstalt om det behövs för att erhålla sjukhusvård (9 kap. 1 § fängelselagen), om en myndighet eller domstol begär det (10 kap. 3 och 4 §§ fängelselagen) eller vid utredning om återfallsrisk enligt 10 § lagen (2006:45) om omvandling av fängelse på livstid. De föreslagna inskränkningarna när det gäller vissa dömdas möjligheter att beviljas permission bedöms därför vara proportionerliga. Förbudet mot permission innan kvalifikationstiden löpt ut bör inte gälla för intagna under 18 år Som framgår av avsnitt 9.1 föreslås i propositionen Frihetsberövande påföljder för barn och unga att det vid bedömningen av om det finns särskilda skäl att bevilja permission innan den s.k. kvalifikationstiden har löpt ut särskilt ska beaktas om den intagne inte har fyllt 18 år. Detta innebär alltså att särskild hänsyn ska tas till att barn har andra behov och rättigheter än vuxna, inte minst när det kommer till kontakten med familjen. Av samma skäl bör det inte införas ett absolut förbud mot att bevilja intagna barn permission innan kvalifikationstiden har löpt ut, även om barnet bedömts vara involverad i, eller ha koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Dock bör denna omständighet, i enlighet med vad som anges ovan, vägas in i bedömningen av om permission kan beviljas och vilka villkor den i sådana fall ska förenas med. Frigivningsförberedande åtgärder (tidigare särskilda utslussningsåtgärder) Nu gällande regler En utslussningsåtgärd är ett tillstånd till vistelse utanför anstalt som får beviljas för att minska risken för återfall i brott eller för att på annat sätt underlätta den intagnes anpassning i samhället. Reglerna om de särskilda utslussningsåtgärderna finns i 11 kap. fängelselagen. De särskilda utslussningsåtgärderna utgörs av frigång, vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång. Planeringen av utslussningsåtgärder utgör en del av den intages verkställighetsplan (1 kap. 26–30 §§ FARK Fängelse och därmed sammanhängande allmänna råd). Planeringen ska alltid samordnas mellan anstalten och det frivårdskontor där den intagne är inskriven. Alla utslussningsåtgärder ska övervägas, oavsett om den intagne ansöker om en åtgärd eller inte (Kriminalvården, Handbok om särskilda utslussningsåtgärder [2012:7] s. 23). Prövningen av vilken utslussningsåtgärd som är mest ändamålsenlig ska utgå från den dömdes behov och de risker som har identifierats i verkställighetsplaneringen. De olika utslussningsåtgärderna kan, utifrån den intagnes individuella behov och förutsättningar, kombineras med varandra i syfte att uppnå en ändamålsenlig utslussning i samhället (11 kap. 1 § FARK Fängelse och därmed sammanhängande allmänna råd). För att samhällsskyddet och brottsofferperspektivet ska upprätthållas gäller för samtliga utslussningsåtgärder, i likhet med vad som gäller för permission, att de endast får beviljas om det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig (11 kap. 2–5 §§ fängelselagen). Riskbedömningen ska göras utifrån den utslussningsåtgärd som är aktuell och de villkor och den kontroll som åtgärden förenas med. Det innebär att en intagen som inte uppfyller kraven för en viss åtgärd kan beviljas en annan (En ny fängelse- och häkteslagstiftning, prop. 2009/10:135 s. 164–167). I Kriminalvårdens riktlinjer anges vad som särskilt ska beaktas vid riskbedömningen (11 kap. 2 § FARK Fängelse). För vissa av utslussningsåtgärderna uppställs krav på att en viss del av strafftiden ska ha avtjänats för att åtgärden ska få beviljas; s.k. kvalifikationstid (11 kap. fängelselagen). Detta gäller för vistelse i halvvägshus och utökad frigång, för vilka det krävs att minst halva strafftiden, dock minst tre månader, ska ha avtjänats (11 kap. 4 och 5 §§). Därutöver anges det för var och en av utslussningsåtgärderna vilka behov som den intagne ska ha, för att åtgärden ska få beviljas. Det kan vara fråga om att den intagne har behov av introduktion i arbetslivet, av vård och behandling, av särskilt stöd och tillsyn eller att den intagne kan utföra arbete. Enligt Kriminalvårdens föreskrifter och allmänna råd beviljas tillstånd till avtjänande utanför anstalt enligt en viss ”trappa”, där det exempelvis ställs högre krav på den intagne innan utökad frigång beviljas, i förhållande till övriga utslussningsåtgärder. För samtliga åtgärder gäller dock att den intagne dessförinnan bör ha genomfört permission utan anmärkning (11 kap. 2 § FARK Fängelse och därmed sammanhängande allmänna råd). De nuvarande utslussningsåtgärderna Frigång innebär att en intagen – under dagtid – utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet utanför anstalten (11 kap. 2 § fängelselagen). Målet är att frigången ska medföra att den intagnes möjlighet att försörja sig efter frigivningen förbättras. Med vårdvistelse avses att en intagen placeras i ett familjehem, ett hem för vård och boende eller ett stödboende för barn och unga i åldern 16–20 år (11 kap. 3 §). Vistelse i halvvägshus innebär att en intagen placeras i ett av Kriminalvården kontrollerat och bemannat övergångsboende som är anpassat för att ge intagna, som har behov av det, särskilt stöd och tillsyn. (11 kap. 4 §). Slutligen kan den intagne ges tillstånd att under kontrollerade former avtjäna den sista delen av sitt fängelsestraff i sin bostad; s.k. utökad frigång. Åtgärden är den vanligaste av de särskilda utslussningsåtgärderna och kan användas för den som inte har något vård- eller stödbehov i form av vårdvistelse eller halvvägshus (11 kap. 5 § fängelselagen). För att åtgärden ska komma i fråga måste bostaden uppfylla ett antal krav och den intagne får inte vistas utanför bostaden annat än på särskilt bestämda tider. Detta ska kontrolleras med elektroniska hjälpmedel under minst två tredjedelar, dock minst två månader, av tiden för den utökade frigången (11 kap. 14 § FARK Fängelse samt därmed sammanhängande allmänna råd). Som redogörs för i avsnitt 7.1.1 infördes den 1 januari 2026 en ny verkställighetsform för fängelsestraff, elektronisk övervakning i kontrollerat boende. Enligt 1 kap. 6 § lagen (2025:1053) om verkställighet av fängelsestraff med elektronisk övervakning kan Kriminalvården besluta att verkställighet i kontrollerat boende ska övergå till verkställighet i den dömdes bostad när halva strafftiden har avtjänats, vilket i praktiken motsvarar ett beslut om utökad frigång enligt 11 kap. 5 § fängelselagen. För ett sådant medgivande ska kunna ges måste den dömde uppfylla kriterierna för verkställighet i sin bostad. Reglerna om verkställighet i kontrollerat boende tillämpas från och med den 1 juni 2026 (se Utökade möjligheter att verkställa fängelsestraff med elektronisk övervakning, prop. 2024/25:202). Kontroll genom villkor och provtagning En utslussningsåtgärd ska enligt 11 kap. 6 § fängelselagen förenas med de villkor som behövs för att syftet med åtgärden ska uppnås eller för att Kriminalvården ska kunna utöva nödvändig kontroll. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera meddelade villkor. Villkoren, vars innehåll inte är specificerade i lag, ska vara individuellt utformade utifrån riskbedömningen och omständigheterna i det enskilda fallet. Villkor om skötsamhet, om skyldighet att hålla kontakt med Kriminalvården samt om att avhålla sig från alkohol och droger bör regelmässigt meddelas. Villkoren kan också avse vilken bostad den intagne ska ha, förbud mot att lämna bostaden annat än på särskilt bestämda tider, förbud mot att vistas inom eller utanför ett visst geografiskt område eller förbud mot att ta kontakt med en viss person (Allmänna råd till 11 kap. 6 § fängelselagen FARK Fängelse). För att säkerställa att kravet på samhällsskydd tillgodoses vid allvarlig brottslighet ska det, om det inte är uppenbart oskäligt, för en intagen som avtjänar fängelse i lägst fyra år (långtidsdömd) beslutas om särskilda villkor som av säkerhetsskäl är nödvändiga när det gäller särskilda utslussningsåtgärder (1 kap. 7 § fängelselagen). Inför beslutet ska särskilt beaktas risken för att den intagne under verkställigheten rymmer eller fritas från anstalt, begår brott, använder hot eller våld eller gör sig skyldig till annan allvarlig misskötsamhet. Vid denna riskbedömning ska särskilt beaktas bl.a. utfallet av tidigare och pågående verkställighet och om den intagne är medlem i eller har annan koppling till ett kriminellt nätverk eller grov organiserade brottslighet (1 kap. 32 och 33 §§ FARK Fängelse). Om det finns särskilda skäl ska sådana villkor också beslutas för en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år. Exempel på särskilda skäl är att det rör sig om en intagen som har kopplingar till grov organiserad brottslighet (prop. 2009/10:135 s. 122). Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det kan Kriminalvården ändra eller upphäva villkoren, eller besluta om nya villkor (11 kap. 6 § andra stycket fängelselagen). Ändrade eller nya villkor bör exempelvis meddelas om det är nödvändigt för att kontrollen ska kunna upprätthållas eller vid misskötsamhet som inte motiverar att åtgärden upphävs (Allmänna råd till 11 kap. 6 § fängelselagen FARK Fängelse). Den som har beviljats en utslussningsåtgärd är skyldig att på begäran lämna urin-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av nykterhet (11 kap. 7 § fängelselagen). Resultatet av en drogkontroll, liksom en intagens vägran att genomgå en sådan kontroll, kan innebära att villkoren för utslussningsåtgärden skärps eller att tillståndet till åtgärden upphävs (prop. 2009/10:135 s. 169). Misskötsamhet Ett tillstånd till en utslussningsåtgärd ska upphävas om det inte längre finns förutsättningar för åtgärden, eller om den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för åtgärden (11 kap. 8 § fängelselagen). Exempel på bristande förutsättningar som kan leda till att en utslussningsåtgärd upphävs är t.ex. att den intagne förlorar sin bostad eller sin sysselsättning (Allmänna råd till 11 kap. 8 § 1 fängelselagen, FARK Fängelse). Exempel på misskötsamhet som kan leda till att utslussningsåtgärden upphävs är att den intagne avviker, återfaller i brottslighet som inte är av ringa art eller omfattning, är drogpåverkad eller uppträder hotfullt (Allmänna råd till 11 kap. 8 § 2 fängelselagen, FARK Fängelse). Enligt förarbetena ska kravet på skötsamhet ställas högt, men en viss tolerans mot misskötsamhet av mindre allvarligt slag måste dock finnas (En modernare kriminalvårdslag, prop. 2005/06:123 s. 47). En noggrann avvägning bör således göras mellan å ena sidan arten och omfattningen av misskötsamheten och å andra sidan den intagnes behov av utslussningsåtgärden och följderna av ett upphävande (Kriminalvården, Handbok om särskilda utslussningsåtgärder [2012:7], s. 83). Om ett tillstånd till en utslussningsåtgärd upphävs ska den intagne omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av straffet där (11 kap. 9 § fängelselagen). Under en pågående utslussningsåtgärd, det vill säga innan ett upphävande, kan den dömde också tilldelas en varning med stöd av 12 kap. 1 § fängelselagen. En varning kan exempelvis meddelas för en intagen som bryter mot villkor som gäller för en utslussningsåtgärd (Kriminalvården, Handbok om särskilda utslussningsåtgärder [2012:7], s. 81). Misskötsamhet kan också leda till att tid som den intagne vistas utanför anstalt under pågående utslussningsåtgärd bedöms som avbrott i verkställigheten. Så är fallet om Kriminalvården inte längre kan upprätthålla kontrollen över den intagne, t.ex. inte vet var den dömde befinner sig, och avsaknaden av kontroll inte endast är tillfällig (Kriminalvården, Handbok om varning, avbrott genom avvikelse och uppskjuten villkorlig frigivning [2015:1] s. 43). Om verkställigheten avbryts ska den tid under vilken avbrottet varat inte räknas som verkställd tid (12 a kap. 1 § fängelselagen). Individuellt anpassade frigivningsförberedande åtgärder Regeringens förslag Den i lagtext angivna kategoriseringen av särskilda utslussningsåtgärder (frigång, vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång) utmönstras. Sådana åtgärder ska i lagtexten i stället benämnas som frigivningsförberedande åtgärder och inte kategoriseras. Som en följd därav ändras ett flertal bestämmelser i fängelselagen, socialförsäkringsbalken och lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. De av utredningen föreslagna ändringarna i fängelselagen skiljer sig, främst beträffande 11 kap. fängelselagen, till viss del från regeringens förslag beträffande dess språkliga utformning och struktur. Utredningen lämnar inte något förslag om följdändringar i socialförsäkringsbalken eller den föreslagna lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring. Remissinstanserna Ett stort antal remissinstanser, bl.a. Arbetsgivarverket, Brottsofferjouren, Diskrimineringsombudsmannen (DO), Säkerhetspolisen, Eskilstuna tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall och Kristianstads tingsrätt, tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag. Föreningen Skyddsvärnet avstyrker förslaget och framför att förslaget om en enda utslussningsåtgärd, som ska innehålla individuella insatser utifrån en lämplighetsbedömning, kommer att ge upphov till en oförutsägbarhet för klienterna och subjektiva bedömningar. Skyddsvärnet anför vidare att systemet kan förväntas bli krävande och svårtillämpat för Kriminalvårdens personal, som redan befinner sig i en trängd arbetssituation, vilket i sin tur kan leda till en minskad användning av utslussningsåtgärder vilket vore mycket negativt för det återfallsförebyggande arbetet. Kriminalvården är positiv till förslaget om att de särskilda utslussningsåtgärderna ska ersättas med en särskild frigivningsförberedande åtgärd som myndigheten närmare kan anpassa utifrån varje intagens individuella behov. Förvaltningsrätten i Malmö anför att den föreslagna ändringen kan påverka dömdas möjligheter att överklaga beslut gällande sådana åtgärder. I och med att Kriminalvården föreslås ha beslutanderätt att i det enskilda fallet bestämma hur åtgärden ska utformas anser domstolen att det finns skäl att närmare analysera och förtydliga i vilken utsträckning beslut om frigivningsförberedande åtgärder kan överklagas samt hur omfattande en aktuell domstolsprövning kan bli. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks), som noterar att Kriminalvården redan är belastad, anför att ytterligare arbetsuppgifter för Kriminalvården kan medföra en sämre kvalitet. Skälen för regeringens förslag Som konstateras i avsnitt 8.2 bedöms systemet med att intagna i slutet av sin verkställighet kan bli föremål för olika former av utslussningsåtgärder i sig som välfungerande. Det är emellertid av stor vikt att säkerställa att utslussningen från anstalt in i samhället kan anpassas utifrån vad som i verkställighetsplanen framkommit om förutsättningar, risker och behov hänförliga till den intagne. Det måste också finnas möjligheter att anpassa det stöd och den kontroll som kan vara påkallad utifrån omständigheterna i det individuella fallet. Det är med andra ord angeläget att det finns olika utslussningsalternativ utifrån unika förutsättningar och behov. I förarbetena till den nuvarande utformningen av regelverket för utslussningsåtgärderna framhölls att de som avtjänar ett fängelsestraff inte är en homogen grupp, utan individer med olika problem och förutsättningar och därmed olika behov av vård, stöd och kontroll. Vikten av enkla och tydliga regler samt väl avgränsade utslussningsåtgärder, riktade mot olika målgrupper, underströks. Ett system med flera utslussningsåtgärder som liknade varandra i alltför hög grad ansågs riskera att upplevas som oklart, oförutsebart och svårt att tillämpa (En modernare kriminalvårdslag, prop. 2005/06:123 s. 26). Som framgår av avsnitt 10.1 uppställs det enligt dagens lagstiftning krav som måste vara uppfyllda för att var och en av de nuvarande utslussningsåtgärderna (dvs. frigång, vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång enligt 11 kap. 2–5 §§ fängelselagen) ska få beviljas. Det kan exempelvis handla om att den intagne ska ha ett behov av introduktion i arbetslivet eller i annan verksamhet som kan främja en stabil tillvaro efter frigivningen (frigång), av vård eller behandling mot missbruk eller mot något annat särskilt förhållande (vårdvistelse), eller av särskilt stöd eller tillsyn (halvvägshus). Det kan också vara fråga om en intagen som arbetar eller deltar i behandling, utbildning eller annan verksamhet och därför har behov av att avtjäna en del av fängelsestraffet i sin bostad (utökad frigång). Regleringen innebär alltså att det för var och en av utslussningsåtgärderna uppställs krav på att den intagne måste ha vissa behov, för att åtgärden ska kunna beviljas. Inom ramen för utredningen har Kriminalvården framfört att den nuvarande utformningen av systemet med utslussningsåtgärder är problematisk, eftersom den innebär att vissa individer som skulle kunna bli föremål för sådana åtgärder inte kan ges den möjligheten. Enligt Kriminalvården beror detta på att vissa intagna inte uppfyller kriterierna för någon av de fyra olika formerna av utslussningsåtgärder som anges i fängelselagen, trots att den intagne har bedömts som lämplig för och har ett behov av utslussningsåtgärder. Kriminalvården framhåller vidare att det inte sällan finns ett behov av att kombinera de olika åtgärderna med varandra för att skapa en lämplig utslussning; intagna med dubbla behov riskerar annars att falla mellan stolarna. Exempel på sådana dubbla behov kan vara behandling mot såväl missbruk som bakomliggande orsaker till sexualbrott eller psykiatrisk problematik. Även personer med intellektuella funktionsvariationer och äldre riskerar att falla utanför systemet, trots att de kan ha behov av omfattande stöd. Ett annat problem när det gäller de nuvarande utslussningsåtgärderna är att hitta en lämplig åtgärd i de fall då vårdbehovet är lågt, men kontrollbehovet högt. I likhet med utredningen anser regeringen att den ordning som Kriminalvården beskriver, där intagna som bedöms vara lämpade för och har ett behov av utslussningsåtgärder inte kan bli föremål för sådana på grund av den nuvarande kategoriseringen, är otillfredsställande och står i strid med åtgärdernas grundläggande syfte; dvs. att minska risken för återfall i brott och underlätta den dömdes anpassning i samhället. Det finns därför skäl att anpassa regelverket för att komma till rätta med denna problematik. Den i lagtext uppställda kategoriseringen av utslussningsåtgärder tas bort För att möjliggöra en mer individualiserad utslussning föreslår utredningen att de nuvarande fyra utslussningsåtgärderna slås samman till att i lagtexten anges som en enda åtgärd – med benämningen frigivningsförberedande åtgärder – och att Kriminalvården ges rätten att i det enskilda fallet bestämma hur utslussningen närmare ska utformas. De grundläggande förutsättningarna för att en frigivningsförberedande åtgärd ska kunna beviljas föreslås alltjämt utgå från att ett sådant behov finns för att minska risken för att den intagne återfaller i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning till samhället. De krav som i dag uppställs för att respektive utslussningsåtgärd ska få beviljas, och som är hänförliga till den intagnes behov eller sociala situation, föreslås av utredningen i stället utgöra omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om en frigivningsförberedande åtgärd kan beviljas. Regeringen instämmer i stort i utredningens förslag. Genom att ta bort dagens lagbundna kategorisering av utslussningsåtgärder och ge Kriminalvården större möjligheter att bestämma hur dessa ska utformas, minskar risken för att en intagen utestängs från att beviljas utslussningsåtgärder endast av den anledningen att han eller hon inte har ett sådant specifikt behov som krävs enligt dagens kategorisering. Detsamma gäller för intagna som har fler än ett behov, där behoven i dag inte kan tillgodoses om de faller in under två eller flera utslussningsåtgärder. För att ytterligare bidra till dessa effekter föreslår regeringen att lagtexten ska utformas på så sätt att de omständigheter, som av utredningen föreslås beaktas särskilt vid bedömningen av om en frigivningsförberedande åtgärd får beviljas, i stället ska beaktas särskilt vid bedömningen av vilken eller vilka frigivningsförberedande åtgärder det kan bli fråga om (se avsnitt 10.5). Det är Kriminalvården som har störst kännedom om den enskilda individen och som därmed har bäst förutsättningar att avgöra hur den intagne bör slussas in i samhället. I likhet med utredningen bedömer regeringen därför att ökade möjligheter för Kriminalvården att anpassa åtgärderna efter de intagnas olika förutsättningar och behov kan förbättra förutsättningarna att utforma en lämplig och säker övergång från ett liv i anstalt till ett liv i frihet. Syftet med att ta bort dagens lagbundna kategorisering av utslussningsåtgärderna, för att i stället låta dessa benämnas som en enda åtgärd (under begreppet frigivningsförberedande åtgärder), är alltså inte att åtgärderna i sig ska slås samman till en enda. Syftet är snarare det omvända, det vill säga att skapa möjligheter till en ökad differentiering, genom att denna kan ske på myndighetsnivå. Kriminalvården bör således även framöver ha möjlighet att exempelvis besluta att en intagen ska vara placerad i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400), i ett av myndigheten kontrollerat hem som är anpassat för att ge intagna särskilt stöd eller tillsyn eller i sin bostad. Den föreslagna ordningen innebär dock att Kriminalvården även ges möjlighet att utforma nya former av frigivningsförberedande åtgärder, anpassade utifrån såväl de intagnas behov som behovet av samhällsskydd, utan att det krävs lagändringar. Åtgärderna ska benämnas frigivningsförberedande åtgärder I likhet med utredningen anser regeringen att benämningen frigivningsförberedande åtgärder på ett bättre sätt signalerar vad utslussningsåtgärderna syftar till. Av samma skäl bör också uttrycket ”vistelse utanför anstalt” ersättas med ”avtjänande utanför anstalt”. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att de frigivningsförberedande åtgärderna alltjämt bör syfta till att minska risken för att den intagne återfaller i brott eller på annat sätt underlätta dennes anpassning i samhället (11 kap. 1 § fängelselagen). Det innebär att det inte heller framöver bör finnas ett krav på att frigivningsförberedande åtgärder ska beviljas om vissa förutsättningar föreligger. I stället är det en möjlighet för Kriminalvården att besluta om sådana, i de fall åtgärderna bedöms vara till gagn för den intagne och kan genomföras på ett säkert sätt. Vidare bör det alltjämt, som ett grundläggande krav, gälla att frigivningsförberedande åtgärder endast får beviljas om det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig (se dock avsnitt 10.3 nedan, om vilka omständigheter som särskilt bör beaktas vid denna prövning). I likhet med hittillsvarande reglering kommer det alltså krävas att Kriminalvården gör en riskbedömning utifrån omständigheterna i det enskilda fallet inför ett beslut om en frigivningsförberedande åtgärd kan beviljas. På så sätt säkerställs även framöver att brottsoffers, potentiella brottsoffers och samhällets behov av skydd tillgodoses. Den föreslagna regleringen av frigivningsförberedande åtgärder bör, i likhet med vad som föreslås i propositionen Frihetsberövande påföljder för barn och unga, gälla även för intagna barn (se dock avsnitt 10.4 beträffande den s.k. kvalifikationstiden). Som konstateras i nämnda proposition kommer även barn som har begått mycket allvarliga brott och dömts till långa fängelsestraff att friges villkorligt, varför utslussningen av intagna barn behöver ske på ett strukturerat sätt med stöd och kontroll från samhällets sida. Det blir således en uppgift för Kriminalvården att tillse att de frigivningsförberedande åtgärder som beviljas för intagna barn är anpassade utifrån barns särskilda behov och rättigheter. Förslagen innebär att Kriminalvården ges större utrymme att utforma åtgärderna Som vissa remissinstanser framfört innebär förslagen att Kriminalvården kommer att få ett större utrymme än tidigare att utforma de olika frigivningsförberedande åtgärderna. Bland annat Skyddsvärnet och Roks har uttryckt en oro över att det nya systemet kan bli krävande och svårtillämpat för Kriminalvårdens personal. Skyddsvärnet har även uttryckt farhågor om att systemet kan ge upphov till subjektiva bedömningar och bristande förutsägbarhet för de intagna. Mot detta kan ställas att det är Kriminalvården som, inom ramen för utredningen, framställt önskemål om en reglering av det slag som nu föreslås. Regeringen delar därför inte dessa farhågor. I detta sammanhang bör också nämnas att Kriminalvården redan i dag har ett relativt omfattande bemyndigande vad avser utformningen av verkställigheten, och med stöd av detta meddelar föreskrifter och allmänna råd. Planeringen av utslussningsåtgärder utgör en del av den individuella verkställighetsplan som Kriminalvården ansvarar för att upprätta och det är således Kriminalvården som avgör vilka åtgärder som ska komma i fråga under verkställigheten. En intagen har dock rätt att aktivt delta i och medverka vid planeringen och utformningen av verkställigheten (se 1 kap. 26 § FARK Fängelse). Kriminalvården fattar alltså även enligt det nuvarande regelverket individuella beslut om huruvida förutsättningarna för beviljandet av utslussningsåtgärder är uppfyllda och om, och i sådana fall vilka, villkor de ska vara förenade med. En ordning där Kriminalvården ges större utrymme att anpassa innehållet och utformningen av de frigivningsförberedande åtgärderna kan också vara av godo för att möta de behov som kan uppkomma till följd av de reformer som påföljdssystemet och verkställighetslagstiftningen är föremål för. Även den omständigheten att det i propositionen Frihetsberövande påföljder för barn och unga föreslås att även barn ska kunna dömas till fängelse, innebär att det kan uppstå ett större behov av att kunna utforma de frigivningsförberedande åtgärderna på olika sätt. Därtill kommer att det även fortsättningsvis föreslås anges i lag att en frigivningsförberedande åtgärd kan innebära att den intagne placeras i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400), i ett av Kriminalvården kontrollerat hem eller ges tillstånd att avtjäna straffet i sin bostad (det vill säga åtgärder som motsvarar de tidigare utslussningsåtgärderna vårdvistelse, halvvägshus och utökad frigång). Således innebär förslagen ingen begränsning av möjligheterna att erbjuda en intagen en åtgärd som denne har ett behov av, oaktat om boendet exempelvis är i Kriminalvårdens regi eller inte. Med anledning av att de tidigare begreppen utmönstras föreslås emellertid ett flertal följdändringar i fängelselagen, socialförsäkringsbalken och den föreslagna lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring (se Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd, prop. 2025/26:95). Mot bakgrund av att Kriminalvården föreslås ges beslutanderätt i fråga om utformningen av de frigivningsförberedande åtgärderna i varje enskilt fall, efterfrågar Förvaltningsrätten i Malmö en närmare analys om i vilken utsträckning ett sådant beslut kommer att kunna överklagas och omfattningen av en sådan domstolsprövning. Här bör framhållas att det redan i dag är Kriminalvården som beslutar om utslussningsåtgärder (13 kap. 1 § fängelselagen) och i likhet med vad som gäller enligt nuvarande ordning bör ett beslut om en frigivningsförberedande åtgärd, efter Kriminalvårdens omprövning av beslutet, kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol (14 kap. 1–2 §§ fängelselagen). Omprövning av Kriminalvårdens beslut bör även fortsättningsvis få begäras av den som beslutet angår, om det har gått honom eller henne emot (14 kap. 2 § första stycket andra meningen fängelselagen). Att den närmare differentieringen av de frigivningsförberedande åtgärderna i större utsträckning än i dag föreslås ske på myndighetsnivå medför således enligt regeringens bedömning ingen ändring av möjligheten att överklaga ett sådant beslut eller omfattningen av domstolsprövningen. Den intagnes beteende ska beaktas vid beslut om en frigivningsförberedande åtgärd Regeringens förslag Det ska klargöras i lagtext att det, vid prövningen av om en frigivningsförberedande åtgärd får beviljas, särskilt ska beaktas om den intagne under verkställigheten inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, eller annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna yttrar sig inte särskilt över förslaget att den intagens beteende ska beaktas vid beslut om en frigivningsförberedande åtgärd. Ingen remissinstans invänder mot utredningens förslag. Kammarrätten i Sundsvall instämmer uttryckligen i förslaget. Skälen för regeringens förslag Som framgår av avsnitt 10.1 krävs det enligt gällande regelverk, för att en utslussningsåtgärd ska beviljas, att det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig. Dessa krav bör inte ändras i anledning av att kategoriseringen av utslussningsåtgärder utmönstras ur lagtexten. En frigivningsförberedande åtgärd bör alltså inte få beviljas om inte dessa krav är uppfyllda. Frågan är dock om det, på samma sätt som föreslås gälla för permissionsprövningen, bör klargöras i lagtext vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid denna riskbedömning. I likhet med vad som gäller för permission framgår det av hittillsvarande reglering inte av lag, men däremot av Kriminalvårdens riktlinjer, vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om det finns en risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på ett allvarligt sätt missköta sig. Av riktlinjerna följer att de omständigheter som särskilt ska beaktas bl.a. är karaktären och omfattningen av den intagnes tidigare och aktuella brottslighet (med särskild hänsyn tagen till eventuella brottsoffer), utfallet av tidigare och pågående verkställighet (såsom utfallet av genomförda utevistelser och deltagande i programverksamhet) samt om den intagne är medlem i eller har annan koppling till ett kriminellt nätverk eller grov organiserad brottslighet (11 kap. 2 § FARK Fängelse). Därutöver anges det i Kriminalvårdens handbok om särskilda utslussningsåtgärder att brottslighet som typiskt sett är ägnad att återupptas vid vistelse utanför anstalt ska beaktas särskilt, t.ex. våld i nära relation eller internetrelaterad brottslighet. I handboken anges vidare att det vid riskbedömningen bör beaktas dels den intagnes motivation och utveckling, dels om den intagne deltagit i behandlingsprogram (s. 26–29). Således är det beträffande utslussningsåtgärderna tydligare angivet än i förhållande till reglerna om permission, att även omständigheter som har bäring på den intagnes förändringsbenägenhet och deltagande i återfallsförebyggande åtgärder har betydelse vid riskbedömningen. Trots detta instämmer regeringen i utredningens bedömning att dessa omständigheter – för att ytterligare tydliggöra och understryka vikten av att de beaktas vid riskbedömningen – bör framgå av lag. I det sammanhanget gör sig samma hänsyn och överväganden gällande, som redogörs för i avsnitt 9.2 om permission. Således talar även systematiska skäl för det föreslagna förtydligandet, eftersom motsvarande tydliggörande görs i förhållande till permission, och sedan tidigare även gjorts i förhållande till villkorlig frigivning. Det bör därför i lagtexten anges att det vid bedömningen av om en frigivningsförberedande åtgärd får beviljas särskilt ska beaktas om den intagne under verkställigheten inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, eller annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. Denna riskbedömning bör göras även i förhållande till den grupp intagna som är barn, som enligt förslagen i propositionen Frihetsberövande påföljder för barn och unga kommer att dömas till fängelse framöver. En gemensam och lagstadgad kvalifikationstid Regeringens förslag Det ska krävas att minst halva strafftiden, dock minst tre månader, av fängelsestraffet har avtjänats för att en intagen ska kunna beviljas en frigivningsförberedande åtgärd. Om det finns särskilda skäl ska Kriminalvården kunna bevilja en frigivningsförberedande åtgärd innan kvalifikationstiden har avtjänats. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Ett stort antal remissinstanser, bl.a., Hovrätten för Övre Norrland, Jämställdhetsmyndigheten, Kalmar tingsrätt, Migrationsverket, Malmö Universitet och Norrköpings tingsrätt, tillstyrker eller har inga invändningar mot utredningens förslag. Kriminalvården, som är positiv till förslaget om att de särskilda utslussningsåtgärderna ersätts med en frigivningsförberedande åtgärd, ser inte skäl att uppställa en kvalifikationstid för att den enskilde ska få ta del av en frigivningsförberedande åtgärd. För det fall en sådan föreslås instämmer Kriminalvården i att myndigheten bör ges möjlighet att meddela undantag vid särskilda skäl på det sätt som föreslås. Skälen för regeringens förslag En gemensam kvalifikationstid Som framgår av avsnitt 10.1 krävs det för vissa av de nuvarande utslussningsåtgärderna att en s.k. kvalifikationstid förflutit för att de ska kunna beviljas. För vistelse i halvvägshus och utökad frigång krävs att halva straffet, dock alltid minst tre månader, ska ha avtjänats innan åtgärderna kan beviljas. För vårdvistelse och frigång anges ingen lagstadgad kvalifikationstid. Av Kriminalvårdens handbok framgår emellertid, beträffande samtliga utslussningsåtgärder, att längden på åtgärden ska bestämmas utifrån en individuell bedömning av risker och behov (Handbok om särskilda utslussningsåtgärder [2012:7] s. 25). Som en konsekvens av förslaget att kategoriseringen av utslussningsåtgärderna tas bort måste de nuvarande lagstadgade kvalifikationstiderna antingen göras till en gemensam sådan eller tas bort. Kriminalvården har anfört att myndigheten inte anser att det finns skäl att införa en gemensam lagstadgad kvalifikationstid för de frigivningsförberedande åtgärderna. Enligt Kriminalvården skulle en ordning där myndigheten i stället tillåts styra över när en frigivningsförberedande åtgärd kan bli aktuell medföra en mindre stelbent och mer effektiv utslussning. Regeringen har viss förståelse för denna synpunkt. Att inte föreskriva någon kvalifikationstid för när en frigivningsförberedande åtgärd får beviljas skulle möjliggöra att en sådan vid behov kan beslutas också vid kortare fängelsestraff. I likhet med vad utredningen framhåller, och som framgår av tidigare förarbeten, finns det emellertid en risk för att ett medgivande av utslussningsåtgärder alltför tidigt i verkställigheten ses som ett urholkande av fängelsestraffet och därmed skadar förtroendet för påföljdssystemet. Övervägande skäl talar därför för att huvudregeln bör vara att en viss del av straffet, och en viss minsta tid, ska ha verkställts innan en sådan åtgärd kan beviljas. I likhet med vad som framhålls i propositionen Frihetsberövande påföljder för barn och unga, bör kvalifikationstiden gälla även för intagna barn. Som framgår nedan föreslår dock regeringen att det ska vara möjligt att göra undantag från kvalifikationstiden om det finns särskilda skäl. Sammanfattningsvis instämmer regeringen alltså i utredningens förslag om att en viss inskränkning av det nuvarande systemet är befogad och att det därför bör införas en gemensam och lagstadgad kvalifikationstid som ska gälla för att en frigivningsförberedande åtgärd ska få beviljas. Kvalifikationstidens längd Nästa fråga är hur lång kvalifikationstid som bör uppställas för de frigivningsförberedande åtgärderna. Dagens kvalifikationstid för vistelse i halvvägshus och utökad frigång innebär att de som avtjänar fängelsestraff som är kortare än tre månader aldrig kan beviljas dessa utslussningsåtgärder. Även vid fängelsestraff på fyra månader är det i princip uteslutet, eftersom tidpunkten för villkorlig frigivning inträder innan det är möjligt att bevilja en sådan åtgärd. Statistik från Kriminalvården visar också att det i straffintervall upp till sex månader är mycket ovanligt med utslussning. Den främsta anledningen till detta är att det vid kortare strafftider är svårt att hinna planera utslussningen (Kriminalvården, årsredovisning 2024 s. 63). Därtill kommer att det nuvarande kravet på att minst halva straffet ska vara avtjänat, innebär att tiden från att en utslussningsåtgärd kan beviljas fram till tidpunkten för villkorlig frigivning blir relativt kort för de lägre strafftidsintervallen. Vid en strafftid om ett år är det exempelvis enligt dagens reglering endast möjligt att slussa ut den dömde under två månader innan villkorlig frigivning. Vid en strafftid om två år gäller i stället fyra månader. Samtidigt som det är av vikt att en inte alltför stor grupp av dömda utesluts från systemet med frigivningsförberedande åtgärder, i synnerhet mot bakgrund av den positiva effekt sådana har visats ha för att bl.a. motverka risken för återfall i brott, måste beaktas den betydelse som kvalifikationstidens längd kan ha för förtroendet för påföljdssystemet. När det nuvarande regelverket infördes ansågs halva strafftiden, dock minst tre månader, utgöra en lämplig avvägning (En modernare kriminalvårdslag, prop. 2005/06:123 s. 40). Regeringen instämmer i utredningens bedömning om att denna kvalifikationstid är rimlig att uppställa som ett krav även framöver för att en frigivningsförberedande åtgärd ska kunna beviljas. I likhet med vad som tidigare konstaterats måste utslussningsbehovet, med anledning av frihetsberövandet som sådant, anses som mindre för dömda som avtjänar kortare straff. Genom lagändringar som trädde i kraft den 1 januari 2026 har regelverket för villkorlig frigivning skärpts på så sätt att det numera anges att den villkorliga frigivningen som utgångspunkt ska vara förenad med övervakning från dagen för frigivningen och att prövotiden numera gäller under minst två år, till skillnad från tidigare minimitid om ett år (26 kap. 10 och 12 §§ brottsbalken). (Se Skärpta regler för villkorlig frigivning, prop. 2025/26:34.) Ändringarna innebär att dömda, i större utsträckning än tidigare, kommer att kunna bli föremål för återfallsförebyggande åtgärder efter avtjänandet i anstalt. Ytterligare en aspekt som talar för den av utredningen föreslagna kvalifikationstiden är att permission, som vanligtvis föregår en frigivningsförberedande åtgärd, kan beviljas efter att en fjärdedel, men minst två månader, av straffet har avtjänats, och vid särskilda skäl tidigare än så (10 kap. 1 § fängelselagen). En ordning som innebär att en frigivningsförberedande åtgärd skulle kunna beviljas tidigare än permission framstår inte som logisk. De nuvarande kvotdelarna om en fjärdedels avtjänande för beviljande av permission och hälften för frigivningsförberedande åtgärder skapar ett sammanhängande system. Vid en samlad bedömning instämmer regeringen således i utredningens förslag om att det ska krävas att minst halva strafftiden, dock alltid minst tre månader, har avtjänats för att en frigivningsförberedande åtgärd ska kunna beviljas. I relation till åtgärder som motsvarar frigång och vårdvistelse innebär det en skärpning i förhållande till dagens regelverk. Undantag från kvalifikationstiden vid särskilda skäl Som utredningen framhåller, och som även Kriminalvården instämmer i, är det av vikt att den föreslagna regleringen om en gemensam kvalifikationstid inte får orimliga konsekvenser. Detta gäller i synnerhet mot bakgrund av att reglerna om frigivningsförberedande åtgärder även kommer att gälla för intagna barn, utifrån förslagen i propositionen Frihetsberövande påföljder för barn och unga. I den nämnda propositionen föreslås att det för intagna barn ska vara möjligt att bevilja vistelse i halvvägshus och utökad frigång innan kvalifikationstiden har avtjänats, om det finns särskilda skäl. Det bör därför, i likhet med vad som gäller för permission, införas en ventil för att bevilja en frigivningsförberedande åtgärd innan kvalifikationstiden har löpt ut om det finns särskilda skäl. Denna ventil bör gälla för såväl intagna barn som vuxna. Därigenom möjliggörs en något mer individualiserad och flexibel reglering. När det gäller vuxna kan det t.ex. handla om ett behov av vistelse i ett hem för behandling, i sådana fall där vårdbehovet framstår som angeläget och där förutsättningarna för behandling i anstalt är dåliga. Det kan också gälla intagna där samtliga risker för misskötsamhet utanför anstalt är låga samt för unga lagöverträdare där det framstår som särskilt viktigt att minimera de negativa skadeverkningarna som följer av ett frihetsberövande. Även starka tredjemansskäl, såsom barnets bästa i fall där den dömde är ensam vårdnadshavare, kan i vissa fall tala för frigivningsförberedande åtgärder i ett tidigare skede. När det gäller intagna barn kan det, som redogörs för i propositionen Frihetsberövande påföljder för barn och unga, exempelvis röra sig om barn vars mognad inte överensstämmer med dess verkliga ålder, som har en fysisk eller intellektuell funktionsnedsättning eller en medicinsk eller psykiatrisk diagnos, eller där det finns något liknande förhållande som innebär att barnet skulle vara särskilt utsatt i förhållande till andra intagna. Genom den föreslagna ventilen ges Kriminalvården alltså en möjlighet att utifrån omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om det finns särskilda skäl för att ett barn, genom en frigivningsförberedande åtgärd, ska tillåtas avtjäna del av fängelsestraffet under mer öppna former utan att kvalifikationstiden har löpt ut. Prövningen av vilken eller vilka åtgärder som kan beviljas Regeringens förslag Det ska anges i lagtext att det vid bedömningen av vilken eller vilka frigivningsförberedande åtgärder som kan beviljas särskilt ska beaktas om den intagne 1. har behov av introduktion i arbetslivet eller i annan verksamhet som kan främja en stabil tillvaro efter frigivningen, 2. har behov av vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller mot något annat särskilt förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet, 3. har behov av särskilt stöd eller tillsyn, 4. har tillgång till bostad, eller 5. arbetar, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att lagtexten ska utformas på så sätt att de angivna omständigheterna särskilt ska beaktas ”vid bedömningen av om en frigivningsförberedande åtgärd ska beviljas”. Utredningen föreslår även att det beträffande omständigheterna vård eller behandling, eller särskilt stöd eller tillsyn, ska vara fråga om ett behov som inte kan behandlas eller tillgodoses på ett tillfredsställande sätt i anstalt. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag Som framgår av avsnitt 10.2 är syftet med den nu föreslagna regleringen av de frigivningsförberedande åtgärderna att Kriminalvården ska ges större utrymme att ge åtgärderna en individuell utformning. Därutöver syftar förslagen till att intagna – för vilka frigivningsförberedande åtgärder bedöms kunna bidra till att minska risken för återfall i brott eller underlätta hans eller hennes anpassning i samhället – ska kunna beviljas sådana åtgärder utan hinder av de krav som i dag uppställs för var och en av de särskilda utslussningsåtgärderna. Det är också utifrån dessa syften som utredningen motiverar de föreslagna lagändringarna. Utredningen föreslår emellertid att lagtexten utformas på så sätt att de hittillsvarande kraven – nämligen behovet av vård eller behandling, särskilt stöd eller tillsyn eller introduktion i arbetslivet eller i annan verksamhet som kan främja en stabil tillvaro efter frigivningen – ska beaktas särskilt vid bedömningen av om en frigivningsförberedande åtgärd ”ska beviljas”. Därutöver föreslår utredningen att det i lagtext anges att en frigivningsförberedande åtgärd också ”får beviljas” om den intagne har tillgång till bostad samt arbetar, får behandling eller deltar i särskilt anordnad verksamhet. Enligt regeringen innebär utredningens förslag att det uppstår en viss diskrepans mellan utformningen av lagtexten och vad som angetts vara syftet med ändringen. Det finns därmed en risk för att den av utredningen föreslagna utformningen kan leda till att en intagen, som inte anses ha behov som motsvarar de omständigheter som ska beaktas särskilt, inte bedöms uppfylla förutsättningarna för att beviljas en frigivningsförberedande åtgärd. Den eftersträvade ordningen, utifrån det angivna syftet, torde dock snarare vara att de angivna omständigheterna ska beaktas särskilt vid bedömningen av vilken eller vilka frigivningsförberedande åtgärder som är lämpliga för den intagne, utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Detta framstår också vara mer i linje med vad Kriminalvården efterfrågat; nämligen att regelverket ska ges tillräcklig flexibilitet och därmed även effektivitet. Mot den bakgrunden anser regeringen att lagtexten bör utformas på så sätt att de omständigheter som tidigare utgjorde krav för att en viss utslussningsåtgärd skulle beviljas, i stället ska utformas som omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av vilken eller vilka frigivningsförberedande åtgärder som kan beviljas den intagne. Detta förhållande bör dock inte utgöra ett hinder för Kriminalvården att uppställa vissa krav som måste vara uppfyllda för att en viss frigivningsförberedande åtgärd ska kunna beviljas den intagne. Beträffande de omständigheter som särskilt ska beaktas instämmer regeringen i utredningens bedömning att det framstår som lämpligt att låta dessa motsvara de krav som idag uppställs för var och en av utslussningsåtgärderna. Utredningen föreslår emellertid att det därutöver, beträffande de kriterier som tar sikte på den intagnes behov av vård eller behandling, eller särskilt stöd eller tillsyn, ska vara fråga om behov som inte kan behandlas eller tillgodoses på ett tillfredsställande sätt i anstalt. Det sistnämnda kriteriet, om att behovet ska vara sådant att det inte kan behandlas eller tillgodoses genom åtgärder i anstalt, har inte någon motsvarighet i dagens reglering. Några skäl för den föreslagna avgränsningen anges inte heller av utredningen. Enligt regeringens bedömning innebär utredningens förslag i denna del inte en ändamålsenlig avgränsning. Med hänsyn till det ansvar Kriminalvården har för att verkställa olika former av påföljder, torde det många gånger finnas möjlighet för Kriminalvården att i anstalt erbjuda såväl vård eller behandling, som – i synnerhet – särskilt stöd eller tillsyn. Enligt regeringen finns det därmed en risk för att en stor grupp intagna exkluderas från de frigivningsförberedande åtgärderna om det uppställs ett krav som innebär att det ska vara fråga om behov av vård eller behandling, eller särskilt stöd eller tillsyn, som inte kan tillgodoses i anstalt. En sådan effekt skulle vara oförenlig med syftet bakom de föreslagna lagändringarna. Mot den bakgrunden anser regeringen att det inte bör anges att behovet ska vara sådant att det inte kan behandlas eller tillgodoses på ett tillfredsställande sätt i anstalt. Som framgår av avsnitt 10.2 och 10.3 bör i stället omständigheter som tar sikte på bl.a. skötsamhet, risk för återfall i brott och avtjänad tid i anstalt vara avgörande för frågan om en frigivningsförberedande åtgärd överhuvudtaget kan beviljas. Kontroll genom villkor och övervakning Regeringens förslag Det ska klargöras i lagtext att en frigivningsförberedande åtgärd som innebär att den intagne har sin dygnsvila utanför anstalt ska förenas med villkor om att han eller hon inte får vistas utanför ett av Kriminalvården kontrollerat hem, ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400) eller sin bostad annat än på särskilt bestämda tider. Om åtgärden innebär att den intagne har sin dygnsvila i sin bostad ska villkoret inledningsvis kontrolleras genom elektronisk övervakning under högst sex månader. Utredningens förslag Utredningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningens förslag är inte utformat på ett sådant sätt att begreppet villkor används i lagtexten. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över förslaget. Skälen för regeringens förslag Enligt dagens regelverk ska en utslussningsåtgärd förenas med de villkor som behövs för att syftet med åtgärden ska uppnås eller för att Kriminalvården ska kunna utöva nödvändig kontroll (hittillsvarande 11 kap. 6 § fängelselagen). Utredningen föreslår ingen ändring av denna ordning med anledning av att åtgärderna i stället betecknas som frigivningsförberedande. Regeringen instämmer i att den nuvarande ordningen bör behållas. Det innebär att en frigivningsförberedande åtgärd även fortsättningsvis bör kunna förenas med exempelvis villkor om en skyldighet att hålla kontakt med Kriminalvården eller med förbud att lämna bostaden annat än vid vissa tidpunkter, att vistas inom eller utanför ett visst geografiskt område eller att ta kontakt med en viss person. Elektronisk övervakning bör, i enlighet med hittillsvarande ordning, få användas för att kontrollera meddelade villkor. Någon ändring av den nuvarande regleringen, som innebär att en särskild utslussningsåtgärd omedelbart ska upphävas vid misskötsamhet och den dömde återintas i anstalt för fortsatt avtjänande (hittillsvarande 11 kap. 8 och 9 §§ fängelselagen), föreslås inte heller. Den nuvarande regleringen bedöms bidra till att även ett avtjänande utanför anstalt genom frigivningsförberedande åtgärder, kan ske på ett säkert och tillräckligt ingripande sätt. Frågan är emellertid om det finns anledning att skärpa regelverket ytterligare, för att stärka samhällsskyddet och minska risken för att den dömde återfaller i brott. Utöver den nyss redovisade regleringen anges det uttryckligen i lag att en intagen som vistas i halvvägshus inte får vistas utanför detta hus annat än på särskilt bestämda tider (hittillsvarande 11 kap. 4 § tredje stycket fängelselagen). Någon motsvarande reglering i lag finns inte för utslussningsåtgärderna vårdvistelse och utökad frigång. Däremot följer det av Kriminalvårdens föreskrifter att en intagen som beviljats utökad frigång inte får vistas utanför bostaden annat än på bestämda tider (11 kap. 14 § FARK Fängelse). Beträffande vårdvistelse anges det i Kriminalvårdens handbok att villkor regelmässigt bör meddelas om att den intagne endast får lämna boendet på vissa angivna tider och för vissa angivna ändamål (Kriminalvårdens handbok om särskilda utslussningsåtgärder [2012:7] s. 61). Som konstateras i avsnitt 8.2 är det av stor vikt att reglerna om tillstånd till avtjänande utanför anstalt är utformade på ett sådant sätt att de inte leder till att fängelsestraffet urholkas eller att allmänhetens förtroende för straff- och påföljdssystemet skadas. I linje med vad utredningen föreslagit bör det därför beträffande samtliga former av sådana frigivningsförberedande åtgärder som innebär att den intagne har sin dygnsvila utanför anstalt (dvs. i sin bostad, i ett av Kriminalvården kontrollerat hem eller i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen [2025:400]), klargöras i lagtext att åtgärden ska förenas med villkor om att den intagne inte får vistas på någon annan plats annat än på särskilt bestämda tider. Utredningen föreslår vidare att det i lagtext ska uppställas krav på att en frigivningsförberedande åtgärd, som innebär att den intagne har sin dygnsvila i sin bostad, ska kontrolleras elektroniskt under högst sex månader. Någon motsvarighet finns i dagsläget inte i lag, däremot framgår det av Kriminalvårdens riktlinjer att kravet på att den intagne inte får vistas utanför bostaden annat än på särskilt bestämda tider ska kontrolleras med elektroniska hjälpmedel under minst två tredjedelar, dock minst två månader, av tiden (11 kap. 14 § FARK Fängelse). Regeringen instämmer i utredningens bedömning att det beträffande en frigivningsförberedande åtgärd som innebär att den intagne har sin dygnsvila i sin bostad finns skäl att låta kravet på elektronisk övervakning framgå direkt av lag. Ett villkor om att den intagne inte får vistas utanför bostaden annat än på särskilt angivna tider riskerar att bli tämligen tandlöst om det inte också förenas med elektronisk övervakning. Kravet bör enligt regeringen utformas på så sätt att det anges i lag att ett villkor om att den intagne endast får vistas utanför sin bostad på särskilt bestämda tider ska förenas med elektronisk övervakning. Utredningen har föreslagit att detta ska ske under de första sex månaderna, vilket enligt regeringen framstår som en rimlig maximitid. Kriminalvården bör emellertid inte vara förhindrad att meddela riktlinjer som innebär att den maximala tiden för övervakning understiger sex månader. Vidare bör det framhållas att det inte finns något absolut hinder mot att förena ett villkor med elektronisk övervakning även efter sex månader, i enlighet med den allmänna regeln om att villkor får förenas med elektronisk övervakning. Förslaget om att vissa former av frigivningsförberedande åtgärder ska förenas med villkor, och att villkoret i vissa fall ska förenas med elektronisk övervakning, kan i någon mån anses innebära en inskränkning av rörelsefriheten. Med hänsyn till att åtgärderna endast är tillämpliga för dömda som avtjänar ett fängelsestraff, samt att de syftar till att möjliggöra att dessa personer tillåts avtjäna en del av straffet utanför, i stället för i, anstalt bedöms förslagen som proportionerliga. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag Lagändringarna ska träda i kraft den 2 juli 2026. Regeringens bedömning Det finns inte behov av några övergångsbestämmelser. Utredningens förslag och bedömning Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår att lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2026. Remissinstanserna Remissinstanserna har inte några synpunkter på utredningens förslag och bedömning, med undantag för Kriminalvården som understryker behovet för myndigheten att få rimliga tidsmässiga förutsättningar för att förbereda verksamheten inför ett eventuellt ikraftträdande. Skälen för regeringens förslag och bedömning Enligt regeringen bör lagändringarna träda i kraft så snart som möjligt. Regeringen föreslår att detta sker den 2 juli 2026. Enligt regeringen bör det ge Kriminalvården de förutsättningar som myndigheten efterfrågar. Av 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken följer att nya straffbestämmelser inte får tillämpas på ett sådant sätt att de ges retroaktiv verkan till den tilltalades nackdel. Några särskilda övergångsregler behövs därför inte för de förslag som avser kriminalisering av rymning, en skärpt återfallsreglering och utökade möjligheter att förena skyddstillsyn med fängelse. När det gäller ändringar i straffverkställighetslagstiftningen finns det däremot inte något generellt förbud mot att dessa ges retroaktiv verkan. Mot bakgrund av behovet av åtgärder som bidrar till att minska risken för återfall i brott och öka samhällsskyddet framstår det som angeläget att även lagändringarna såvitt avser vistelseföreskrifter (26 kap. 16 § brottsbalken) samt permission och utslussningsåtgärder (10 kap. 1, 2 och 5 §§ samt 11 kap. fängelselagen) träder i kraft så snart som möjligt. Några särskilda övergångsregler bedöms därför inte påkallade. Konsekvenser Regeringens bedömning Förslagen gällande en skärpt återfallsreglering medför ökade kostnader för Kriminalvården som finansieras med ökade anslag i enlighet med budgetpropositionen för 2025. Förslaget om att kriminalisera rymning kan medföra vissa mindre kostnadsökningar för rättsväsendets myndigheter, främst för Kriminalvården, Åklagarmyndigheten och de allmänna domstolarna. Dessa kostnadsökningar ryms inom befintliga ekonomiska anslag. Förslaget om att Kriminalvården vid särskilda skäl ska kunna bevilja en frigivningsförberedande åtgärd innan kvalifikationstiden har avtjänats kan innebära minskade kostnader för Kriminalvården. Förslaget om ett utökat tillämpningsområde för påföljdskombinationen skyddstillsyn förenad med fängelse innebär minskade kostnader för Kriminalvården i enlighet med vad som anges i budgetpropositionen för 2025. Förslaget om att en vistelseföreskrift ska kunna beslutas för att tillgodose målsägandens behov av trygghet kan medföra en mindre kostnadsökning för Kriminalvården. Kostnadsökningen ryms inom myndighetens befintliga ekonomiska anslag. Övriga kostnader för Kriminalvården till följd av förslagen i propositionen bedöms bli marginella och ryms därför inom myndighetens befintliga ekonomiska anslag. Förslagen bedöms kunna få viss brottsavhållande verkan. Förslagen bedöms inte påverka barns möjligheter att få sina rättigheter enligt barnkonventionen tillgodosedda. Förslaget om att en vistelseföreskrift ska kunna beslutas för att tillgodose målsägandens behov av trygghet kan enligt regeringen i någon mån förväntas bidra till delar av de jämställdhetspolitiska delmålen om att mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra. Förslagen bedöms inte få konsekvenser för hur Sverige uppfyller sina internationella åtaganden. Utredningens bedömning Utredningens bedömning stämmer delvis överens med regeringens. I betänkandet bedöms Kriminalvårdens kostnadsökningar med anledning av förslagen om en skärpt återfallsreglering bli lägre än vad regeringen bedömer. Remissinstanserna Remissinstanserna har inte några synpunkter på utredningens bedömning med undantag för Förvaltningsrätten i Jönköping, Förvaltningsrätten i Stockholm och Kammarrätten i Sundsvall som framhåller att det saknas en analys av konsekvenserna av utredningens förslag för de allmänna förvaltningsdomstolarna. Därutöver anför Kriminalvården att förslaget om att flera föreskrifter ska kunna beslutas samtidigt kan medföra ett behov av ökade resurser till frivården. Skälen för regeringens bedömning Ekonomiska konsekvenser Regeringen föreslår att rymning från vissa former av frihetsberövanden ska kriminaliseras (se avsnitt 4). Utredningen bedömer att maximalt tio rymningar per år kommer att utredas och åtalas. Det kan innebära vissa ökade kostnader för rättsväsendets myndigheter genom fler utredningar och lagföringar. De ökade kostnaderna, vilka främst berör Kriminalvården, Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten bedöms dock vara små och ryms därför inom myndigheternas befintliga ekonomiska anslag. Regeringen föreslår också ändringar av reglerna om skärpta straff vid återfall i brott i 26 kap. 3 § och 29 kap. 4 § brottsbalken (se avsnitt 5). Förslagen kan förväntas medföra kostnadsökningar för Kriminalvården. Utredningen har uppskattat den årliga kostnaden för Kriminalvården till 228 miljoner kronor. Regeringen bedömer att den permanenta årliga kostnaden kommer att överstiga detta belopp men att ändringarna kommer få fullt genomslag först efter ett antal år. Medel har tillförts Kriminalvården genom budgetpropositionen för 2025 (prop. 2024/25:1 utg.omr. 4 avsnitt 2.9.6). Anslaget beräknas öka med 40 miljoner kronor för 2026, 100 miljoner kronor för 2027, 300 miljoner kronor för 2028 och 400 miljoner kronor fr.o.m. 2029. Vidare föreslås att tillämpningsområdet för påföljdskombinationen skyddstillsyn förenad med fängelse ska utvidgas (se avsnitt 6.2). Regeringen instämmer i utredningens bedömning att förslaget kan komma att leda till ungefär 30 ytterligare domar årligen där en sådan påföljd döms ut i stället för ett fängelsestraff. Den genomsnittliga strafftiden för de fängelsestraff som en sådan skyddstillsyn kommer att förenas med bedöms uppgå till sex månader. Med beaktande av att villkorlig frigivning inte sker från sådana fängelsestraff innebär det att 30 domar årligen skulle rendera en strafftid om totalt 15 fängelseår. Därtill kommer att den som döms till skyddstillsyn förenad med fängelse kommer att ha en prövotid som löper under ytterligare två och ett halvt år efter anstaltsvistelsen, varav minst ett år under övervakning. De kostnader för Kriminalvården som verkställigheten av påföljdskombinationen innebär ska dock ställas mot att dessa dömda, om påföljdskombinationen inte hade varit ett alternativ, i stället skulle ha dömts till ett renodlat fängelsestraff. En skyddstillsyn som förenas med fängelse i sex månader, bör motsvara ett fängelsestraff om ungefär ett år och sex månader. Utifrån hittillsvarande regelverk sker villkorlig frigivning efter två tredjedelar av den avtjänade strafftiden för fängelsestraff som är kortare än sex år, vilket innebär att den dömde som utgångspunkt kommer att avtjäna 12 månader (ett år) i anstalt. Om det rör sig om 30 domar per år, innebär det således en årlig kostnad för vistelse i anstalt för 30 fängelseår. Därtill kommer att de dömda, utifrån ändringar av 26 kap. 10 och 12 §§ brottsbalken som trädde i kraft den 1 januari 2026, kommer att ha en prövotid om minst två år och som huvudregel stå under övervakning under denna tid. Sammantaget bedöms kostnaderna för verkställighet av ett renodlat fängelsestraff, i likhet med vad utredningen funnit, överstiga kostnaderna för verkställighet av en skyddstillsyn förenad med fängelse med 20 miljoner kronor årligen. Förslaget innebär därför totalt sett en årlig kostnadsminskning för Kriminalvården med motsvarande belopp i enlighet med vad som beräknas i budgetpropositionen 2025 (se prop. 2024/25:25:1 utg.omr. 4 avsnitt 2.9.6). Regeringen lämnar också ett förslag om att vistelseföreskrifter ska meddelas för dömda som är involverade i, eller har kopplingar till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet, om vissa ytterligare förutsättningar är uppfyllda (se avsnitt 7.2). Förslaget bedöms inte i sig att medföra någon större ökning av andelen dömda som kommer att meddelas en sådan form av föreskrift, eftersom denna grupp intagna redan i dag i stor utsträckning meddelas sådana föreskrifter. Detsamma gäller för den elektroniska övervakning som en föreskrift bör förenas med. Förslaget antas därför medföra marginella kostnadsökningar för Kriminalvården, vilka ryms inom befintliga ekonomiska anslag. Beträffande förslaget om att Kriminalvården ska kunna besluta om vistelseföreskrifter om det behövs för att tillgodose målsägandens behov av trygghet (se avsnitt 7.3), förväntas detta leda till en ökning av andelen dömda som kommer att meddelas sådana föreskrifter och därmed innebära en mindre kostnadsökning för Kriminalvården. Dessa kostnader ryms inom myndighetens befintliga ekonomiska anslag. Kriminalvården har anfört att förslaget om att det ska tydliggöras att flera särskilda föreskrifter ska kunna beslutas samtidigt kan medföra behov av att myndigheten tillförs ökade resurser. Med hänsyn till att det sedan tidigare inte funnits något förbud mot att besluta om flera föreskrifter parallellt samt den restriktivitet som är påkallad i fråga om sådana föreskrifter med hänsyn till kravet på proportionalitet, bedömer regeringen dock att förslaget endast kan förväntas medföra marginella kostnadsökningar. Dessa ryms inom myndighetens befintliga anslag. När det gäller förslaget om att den intagnes beteende ska beaktas vid beslut om permission och att möjligheten till permission ska begränsas för intagna med kopplingar till kriminella grupperingar eller motsvarande (se avsnitt 9.2 och 9.3), delar regeringen utredningens bedömning om att detta inte medför några ekonomiska konsekvenser. Detsamma gäller för förslagen om att de frigivningsförberedande åtgärderna inte längre ska kategoriseras i lagtext samt att den intagnes beteende ska beaktas vid beslut om en frigivningsförberedande åtgärd (se avsnitt 10.3). Regeringen föreslår också att en gemensam kvalifikationstid ska införas för samtliga frigivningsförberedande åtgärder (se avsnitt 10.4). Förslaget innebär, till skillnad från vad som gäller enligt hittillsvarande regelverk, att kravet på kvalifikationstid gäller för samtliga åtgärder. De åtgärder som tidigare varit undantagna från kravet på kvalifikationstid är s.k. frigång och vårdvistelse. Eftersom frigång innebär att den intagne alltjämt har sin dygnsvila i anstalt och eftersom vårdvistelse inte annat än i undantagsfall kan komma i fråga förrän en viss tid av straffet har avtjänats (se Kriminalvårdens handbok om särskilda utslussningsåtgärder s. 32), bedöms förslaget inte medföra ökade kostnader för Kriminalvården. I förhållande till kravet på kvalifikationstid föreslår regeringen att det vid särskilda skäl ska finnas en möjlighet att bevilja en frigivningsförberedande åtgärd innan kvalifikationstiden har löpt ut (se avsnitt 10.4). I likhet med utredningen bedömer regeringen att förslaget kommer att leda till att sådana åtgärder i vissa fall kommer att beviljas i ett tidigare skede än hittills och att den tid som den dömde avtjänar i anstalt därför kan bli något kortare. Enligt hittillsvarande regelverk uppställs krav på kvalifikationstid endast beträffande åtgärderna halvvägshus och utökad frigång. Alternativet till ett avtjänande i anstalt är alltså ett avtjänande i ett av Kriminalvården kontrollerat hem eller avtjänande i den egna bostaden, förenat med elektronisk övervakning. Även om kategoriseringen av frigivningsförberedande åtgärder föreslås utmönstras, bedöms det vara liknande former av åtgärder som kan beviljas även framöver, och då alltså i ett tidigare skede än hittills. Eftersom kostnaderna för dessa verkställighetsformer är lägre än dygnskostnaden i anstalt instämmer regeringen i utredningens bedömning att den föreslagna ventilen beträffande kvalifikationstiden kan leda till en mindre årlig kostnadsbesparing för Kriminalvården. Förvaltningsrätten i Jönköping, Förvaltningsrätten i Stockholm och Kammarrätten i Sundsvall har efterfrågat en närmare analys av förslagens konsekvenser för förvaltningsdomstolarna. I likhet med utredningen gör regeringen bedömningen att förslagen om en skärpt reglering avseende permission och frigivningsförberedande åtgärder inte kommer att innebära ett ökat antal ärenden för förvaltningsdomstolarna och således inte några ökade kostnader. Som redogörs för i avsnitt 10.2 medför den omständligheten att den närmare differentieringen av de frigivningsförberedande åtgärderna i större utsträckning än i dag föreslås ske på myndighetsnivå, enligt regeringens bedömning, ingen ändring av möjligheten att överklaga ett sådant beslut eller omfattningen av domstolsprövningen i allmän förvaltningsdomstol. Beslutet överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets den anstalt, häkte eller det frigivningskontor är beläget där den klagande var inskriven när det första beslutet i ärendet fattades (14 kap. 1 § andra stycket fängelselagen). De förvaltningsrätter som i dag har att hantera överklaganden av sådana beslut kommer även framöver att göra det. Övriga konsekvenser En grundtanke bakom att kriminalisera ett visst beteende är att kriminaliseringen ska påverka människor på ett sådant sätt att de inte begår brott, dvs. att kriminaliseringen ska ha en allmänpreventiv verkan. Även om det är svårt att härleda effekter av detta slag till en specifik lagändring, gör regeringen bedömningen att förslagen till kriminalisering av rymning kan förväntas få en viss avhållande effekt. För den som avtjänar sluten ungdomsvård och rymmer kan påföljden för rymningen i vissa fall komma att bestämmas till fängelse (se avsnitt 4.5). Ett fängelsestraff som döms ut särskilt eller som döms ut som gemensam påföljd i samband med att domstolen undanröjer den utdömda slutna ungdomsvården kan komma att påverka den vårdplanering som SiS gjort inom ramen för verkställigheten av påföljden sluten ungdomsvård. Det kan i vissa fall vara negativt för barnet. Samtidigt syftar förslaget att kriminalisera rymning för den som avtjänar sluten ungdomsvård också till att säkerställa att fastställda vårdplaneringar för barn och unga kan genomföras och att motverka risken för att dömda barn och unga avviker från särskilda ungdomshem och återfaller i brottslig verksamhet. Förslaget bedöms därför även kunna ha en i någon mening återfallsförebyggande effekt. Förslagen om en skärpt reglering avseende vistelseföreskrifter, permission och frigivningsförberedande åtgärder bedömer regeringen kunna bidra till positiva konsekvenser för det återfallsförebyggande arbetet, vilket i sin tur kan medföra färre återfall i brott. Detta kan leda till minskade kostnader för samhället och myndigheterna. Förslagen om att den intagnes beteende under verkställigheten ska beaktas inför beslut om permission och frigivningsförberedande åtgärder syftar bl.a. till att skapa incitament för intagna att följa de regler som gäller för anstaltsvistelsen, vilket motverkar riskerna för hot och våld och på sikt kan förväntas gynna Kriminalvårdens kompetensförsörjning. Förslaget som innebär att skyddstillsyn förenat med fängelse ska kunna användas även vid högre straffmätningsvärden bedöms kunna medföra positiva effekter för barn och unga, då det framför allt är för dessa lagöverträdare som påföljdskombinationen aktualiseras. Förslaget om att vistelseföreskrifter i vissa fall ska meddelas och förslagen om skärpningar av regelverket om permission och frigivningsförberedande åtgärder bedöms ha viss påverkan på barn och unga. Exempelvis kan förslaget om vistelseföreskrifter för personer som är involverade i, eller har kopplingar till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet i undantagsfall leda till att den dömde inte kan bo kvar inom det område som han eller hon tidigare bott, vilket kan påverka den dömdes möjlighet till kontakter med familj och vänner. I synnerhet om den dömde är ett barn kan en sådan åtgärd anses som ingripande. Barn kan också påverkas negativt om den dömde exempelvis är en förälder, genom att barnets kontakter med föräldern då kan försvåras. Som redogörs för i avsnitt 7.2 finns det dock flera säkerhetsventiler i den föreslagna regleringen om vistelseföreskrifter som möjliggör en nyanserad bedömning utifrån barnets bästa. Det är således möjligt att tillgodose barnets behov av exempelvis utbildning och kontakter med närstående vid utformningen av föreskriften, och därigenom säkerställa att den inte blir alltför ingripande för barnet. Dessutom bedöms de föreslagna ändringarna generellt medföra positiva effekter för barn och unga, dels genom att ett barn som är dömd för brott i större utsträckning än tidigare kan förhindras att återfalla i brott, dels genom att minskad brottslig aktivitet i ett visst område kan minska risken för att barn och unga dras in i allvarlig brottslighet och öka möjligheterna för barn och unga som redan är involverade i sådan brottslighet att hoppa av. Även den omständigheten att förslagen bedöms kunna bidra till en minskad risk för att en förälder återfaller i brottslighet bedöms ha positiva effekter för barn. Mäns våld mot kvinnor är ett omfattande problem som utgör ett hinder för att uppnå ökad jämställdhet i samhället. Förslaget om att Kriminalvården ska kunna besluta om vistelseföreskrifter om det behövs för att tillgodose målsägandens behov av trygghet kan enligt regeringen, som Malmö kommun framför, i någon mån förväntas bidra till delar av de jämställdhetspolitiska delmålen om att mäns våld mot kvinnor, våld i nära relationer, utnyttjande i prostitution och människohandel samt hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra, och därigenom inverka positivt på jämställdheten. Författningskommentar Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 17 kap. 12 §    Den som är 1. intagen i kriminalvårdsanstalt eller i ett särskilt ungdomshem enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, 2.  intagen i ett häkte eller en polisarrest i avvaktan på att han eller hon ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem, 3. häktad på grund av misstanke om brott, eller 4. tagen i förvar enligt utlänningslagen (2005:716) eller lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar och som rymmer från en kriminalvårdsanstalt, ett särskilt ungdomshem, ett häkte, en arrest, en undersökningsenhet, en vårdenhet, ett förvar eller från någon under vars uppsikt han eller hon står med anledning av ett frihetsberövande enligt 1–4, döms för rymning till fängelse i högst två år. Om brottet är grovt döms för grov rymning till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen 1. har föregåtts av noggrann planering eller varit organiserad, eller 2. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Om gärningen är ringa ska den inte utgöra brott. I paragrafen, som är ny, straffbeläggs rymning. Övervägandena finns i avsnitt 4.5. Av första stycket framgår att den straffbara gärningen består i att en person som är frihetsberövad på något av de sätt som räknas upp i punkt 1–4 rymmer från en plats där ett sådant frihetsberövande verkställs eller från någon som han eller hon står under uppsikt av. Straffansvaret omfattar enligt första stycket första punkten den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller i ett särskilt ungdomshem för att avtjäna sluten ungdomsvård enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård. Den som befinner sig i en anstalt utan att vara intagen eller som är placerad på ett särskilt ungdomshem av någon annan anledning än för att avtjäna sluten ungdomsvård omfattas alltså inte av bestämmelsen i denna punkt. Av första stycket andra punkten framgår att straffansvaret också omfattar en intagen som t.ex. avtjänar fängelsestraff i häkte (1 kap. 2 § häkteslagen och 9 § strafftidslagen). Det kan avse situationer där en intagen i avvaktan på anstaltsplacering ännu inte har förts över från häkte till anstalt efter det att straffet har börjat verkställas. Av första stycket tredje punkten framgår att straffansvaret även omfattar den som är häktad med anledning av misstanke om brott, dvs. med stöd av 24 kap. rättegångsbalken. Den som är häktad på någon annan grund, t.ex. med stöd av 2 kap. 12 § konkurslagen (1987:672), träffas inte av bestämmelsen. Av första stycket fjärde punkten framgår att straffansvaret också omfattar den som är tagen i förvar enligt utlänningslagen (2005:716) eller lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar. Detta gäller oavsett om den förvarstagne befinner sig i Migrationsverkets förvar eller i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest med stöd av 10 kap. 20 § utlänningslagen eller 3 kap. 18 § lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar. Typfallet av att rymma är att komma lös, t.ex. genom att hota eller utöva våld mot personal, att slita sig loss eller att springa ifrån personal, men det kan också handla om att bryta sig ut eller att forcera ett hinder av något slag. Det relevanta är att myndigheten förlorar kontroll över den frihetsberövade mer än helt kortvarigt. En rymning kan antingen ske från en plats där ett frihetsberövande verkställs eller från någon som den frihetsberövade står under uppsikt av med anledning av frihetsberövandet. För den som är intagen i kriminalvårdsanstalt eller avtjänar sluten ungdomsvård handlar det typiskt sett om att lämna anstaltsområdet eller det särskilda ungdomshemmet, men rymning kan också ske från t.ex. en övervakad sjukhusvistelse eller en transport. När det gäller den som är häktad kan en rymning t.ex. ske från en arrest, ett häkte eller en särskild undersökningsenhet där den häktade befinner sig för att genomgå en rättspsykiatrisk undersökning, men också från en domstolsförhandling. Den som är tagen i förvar kan t.ex. rymma från ett förvar eller ett häkte men det kan också förekomma att en person som är tagen i förvar vistas utanför förvarslokalen under tillsyn, t.ex. vid besök på ambassad, domstol eller sjukhus och då avviker. Att inte återkomma från en permission eller någon annan beviljad obevakad vistelse utanför en anstalt eller annan institution är inte straffbart. En avvikelse från någon av Kriminalvårdens frigivningsförberedande åtgärder (det som tidigare benämndes frigång, utökad frigång, vistelse i halvvägshus och vårdvistelse, jfr avsnitt 10) omfattas inte heller av straffansvaret. Straffet för rymning är fängelse i högst två år. Omständigheter som är av betydelse för bedömningen av straffvärdet är bl.a. vilken typ av frihetsberövande det rör sig om och förhållandena under vilka rymningen skedde. Det bör i regel ses som mer allvarligt att rymma från ett häkte, ett fängelse eller ett särskilt ungdomshem än från ett av Migrationsverkets förvar. Detsamma gäller förslagna fall av rymning som inte når upp till den grova graden av rymning. När det gäller val av påföljd är det, p.g.a. brottslighetens art, ofta motiverat att döma till fängelse även om inte straffvärdet eller den tidigare brottsligheten skulle tala för det. Hur starkt brottslighetens art talar för fängelse måste dock avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. I andra stycket införs en särskild brottsbeteckning för den grova graden av rymning. Straffet för grov rymning är fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. I stycket anges det också vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett brott ska bedömas som grovt. Enligt andra stycket första punkten ska det särskilt beaktas om rymningen har föregåtts av noggrann planering eller varit organiserad. För att beaktas ska det vara fråga om mer ingående planering som gått utöver vad som typiskt sett krävs för att rymningsbrottet ska kunna genomföras. Exempel på när ett brott kan anses grovt är om flera intagna på en anstalt hjälps åt att rymma eller om en intagen på ett betydande sätt ger andra möjlighet att rymma samtidigt, t.ex. genom att forcera en skyddsanordning eller hindra personal. Att det finns personer på utsidan som hjälper till kan också tyda på att gärningen föregåtts av noggrann planering eller varit organiserad. Enligt andra stycket andra punkten ska det vid bedömningen av om brottet är grovt också särskilt beaktas om gärningen annars varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Ett exempel på det kan vara om det förekommit vapen, våld eller allvarligare hot. Som alltid måste en helhetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet göras. Enligt tredje stycket ska en gärning inte utgöra brott om den är ringa. Utrymmet för att undanta en gärning från straffansvar är begränsat. Det som främst bör komma i fråga är kortvariga avvikelser eller rymningar som skett utan föregående planering från en anstalt eller ett särskilt ungdomshem i lägre säkerhetsklass eller från ett av Migrationsverkets förvar. En helhetsbedömning ska alltid göras. Gärningar som utgör rymning kan i vissa fall även vara straffbelagda enligt andra straffbestämmelser. En bedömning av konkurrensfrågan får göras av domstolen utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och med beaktande av de vedertagna principerna på området. Om en frihetsberövad person använder vapen i samband med en rymning bör det, med tanke på brottens skilda skyddsintressen, normalt vara möjligt att döma för rymning och vapenbrott i konkurrens, men om det bara döms för rymning bör förekomsten av vapnet vara en omständighet som beaktas som försvårande vid rubriceringen av rymningsbrottet eller vid straffmätningen. I fall där gärningen som utgör rymning innefattar våld eller hot som faller inom tillämpningsområdet för straffbestämmelserna om våld eller hot mot tjänsteman får konkurrensfrågan avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet med beaktande bl.a. av vilken typ och omfattning av våld eller hot det är fråga om. Vissa gärningar som i dag utgör främjande av flykt skulle med den nya kriminaliseringen även kunna utgöra medverkan till rymning. Av medverkansbestämmelsen i 23 kap. 4 § fjärde stycket brottsbalken följer att den paragrafen inte gäller om något annat följer av vad som är föreskrivet för särskilda fall. Straffbestämmelsen om främjande av rymning ska därför tillämpas i sådana situationer. 12 a §    Den som 1. hjälper den som är intagen, häktad eller tagen i förvar i fall som avses i 12 § eller som annars är med laga rätt berövad friheten att komma lös, eller 2. efter att en frihetsberövad person avvikit, främjar hans eller hennes rymning eller flykt genom att dölja honom eller henne eller genom någon annan sådan åtgärd döms för främjande av rymning eller flykt till böter eller fängelse i högst ett år. Om brottet är grovt döms för grovt främjande av rymning eller flykt till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen 1. har föregåtts av noggrann planering eller varit organiserad, eller 2. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Om gärningen är ringa ska den inte utgöra brott. Paragrafen, som i nuvarande lydelse betecknas 17 kap. 12 §, straffbelägger främjande av rymning eller flykt. Övervägandena finns i avsnitt 4.5. I första stycket läggs tagen i förvar till i uppräkningen av vilka former av frihetsberövanden som träffas av straffansvaret. Det görs som en konsekvens av utformningen av 12 §. Vidare ersätts brottsbeteckningen främjande av flykt med främjande av rymning eller flykt. När det gäller frågan om ett brott ska rubriceras som främjande av rymning eller främjande av flykt ska det alternativ väljas som närmast motsvarar vad främjandet i det enskilda fallet ytterst är inriktat på. I andra stycket införs en särskild brottsbeteckning för den grova graden av brottet och det anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om ett brott ska bedömas som grovt. Kvalifikationsgrunderna har samma betydelse som i 12 § och deras innebörd behandlas i kommentaren till den paragrafen. I tredje stycket slopas den tidigare uppräkningen av omständigheter enligt vilka gärningen är att anse som ringa och det anges i stället att en gärning inte ska utgöra brott om den är ringa. Vid bedömningen av om en gärning är ringa ska samtliga relevanta omständigheter beaktas, t.ex. frihetsberövandets art och syfte, gärningsmannens tillvägagångssätt och hans eller hennes förhållande till den vars rymning eller flykt han eller hon har främjat. En helhetsbedömning ska alltid göras. Paragrafen ändras också språkligt och redaktionellt. 16 §    För försök, förberedelse eller stämpling till våld eller hot mot tjänsteman, grovt våld eller hot mot tjänsteman, angrepp mot tjänsteman, grovt angrepp mot tjänsteman, övergrepp i rättssak, grovt övergrepp i rättssak, skyddande av brottsling eller grovt skyddande av brottsling döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök eller förberedelse till främjande av rymning eller flykt eller grovt främjande av rymning eller flykt samt för försök till rymning eller grov rymning. I paragrafen regleras straffansvar för osjälvständiga brottsformer av brotten i 17 kap. Övervägandena finns i avsnitt 4.5. Brottsbeteckningen främjande av flykt ersätts med främjande av rymning eller flykt och den grova graden av det brottet, som getts en egen brottsbeteckning, läggs till i uppräkningen (jfr 12 a §). Paragrafen ändras också på så sätt att försök till rymning och grov rymning straffbeläggs. Ansvar för försök till rymning kan t.ex. aktualiseras om någon försöker ta sig ut från ett anstaltsområde men hindras av en kriminalvårdare eller om någon försöker avlägsna sig från personal under en övervakad permission. 21 kap. 7 §    Om en krigsman olovligen avviker eller uteblir från tjänstgöringen döms han eller hon för olovlig avvikelse av krigsman till böter eller fängelse i högst två år. Om brottet är grovt döms för grov olovlig avvikelse av krigsman till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om krigsmannen 1. avvikit under eller i anslutning till strid, eller 2. gått över till fienden eller annars överlämnat sig frivilligt till denne. I paragrafen regleras straffansvar för en krigsman som olovligen avviker eller uteblir från tjänstgöring. Övervägandena finns i avsnitt 4.5. I första stycket ersätts brottsbeteckningen rymning med olovlig avvikelse av krigsman. I andra stycket införs en särskild brottsbeteckning för den grova graden av brottet. De omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt är oförändrade. Paragrafen ändras också språkligt och redaktionellt. 15 §    För försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra olovlig avvikelse av krigsman eller grov olovlig avvikelse av krigsman samt för försök, förberedelse eller stämpling till våld eller hot mot förman döms det till ansvar enligt 23 kap. För medverkan till tjänstebrott får dömas endast den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt. I paragrafen regleras straffansvar för osjälvständiga brottsformer av brotten i 21 kap. Övervägandena finns i avsnitt 4.5. I första stycket ersätts brottsbeteckningen rymning med olovlig avvikelse av krigsman och den grova graden av det brottet, som getts en egen brottsbeteckning, läggs till i uppräkningen (jfr 7 §). 26 kap. 3 §    Har någon dömts till fängelse i lägst två år och begår han eller hon, sedan domen har fått laga kraft, brott för vilket är föreskrivet fängelse i sex år eller mer, får för återfallet dömas till fängelse på viss tid som med sex år överstiger det högsta straff som kan följa på brottet eller, om det är fråga om flera brott, det högsta straff som med tillämpning av 2 § kan följa på brotten. Straffet får dock inte överstiga arton år. Brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får inte läggas till grund för en sådan förhöjning som anges i första stycket. En utländsk dom får tillmätas samma verkan som en svensk. Paragrafen innehåller bestämmelser som ger möjlighet att skärpa straffet vid återfall utöver den för brottsligheten föreskrivna straffskalan. Övervägandena finns i avsnitt 5. I första stycket första meningen sänks det maximistraff som återfallsbrottet ska ha för att bestämmelsen ska vara tillämplig. Återfallet ska avse ett brott för vilket det är föreskrivet fängelse i sex år eller mer, vilket innebär att fängelse i minst sex år ska ingå i straffskalan för brottet. Därtill höjs det antal år med vilket det högsta straff som kan följa på brottet eller brotten som utgör återfallet får överstigas med stöd av bestämmelsen, från fyra till sex år. I övrigt ändras meningen endast språkligt. 16 §    Om det behövs för att minska risken att den som står under övervakning begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, får Kriminalvården besluta om särskilda föreskrifter som ska följas av den övervakade. En särskild föreskrift som avses i andra stycket 7 får även beslutas om det kan antas behövas för att tillgodose målsägandens behov av trygghet. En särskild föreskrift ska beslutas för en viss tid, högst ett år åt gången, och får avse 1. på vilket sätt och i vilken omfattning den övervakade ska hålla kontakt med övervakaren eller Kriminalvården, 2. skyldighet för den övervakade att lämna underrättelse till övervakaren eller Kriminalvården om att han eller hon uteblivit från en arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning, 3. deltagande i återfallsförebyggande eller missbruksrelaterad programverksamhet, 4. missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling, 5. arbete, utbildning eller annan sysselsättning, 6.  anvisningar om boendet, 7. vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas, eller 8. skyldighet att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hårprov för kontroll av att den övervakade inte är påverkad av alkohol, andra beroendeframkallande medel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Om den övervakade är skadeståndsskyldig på grund av brottet, får en särskild föreskrift beslutas om när och hur skadeståndsskyldigheten ska fullgöras. En sådan föreskrift får beslutas endast i den utsträckning det inte kan antas motverka den övervakades anpassning i samhället, med hänsyn till hans eller hennes ekonomiska situation eller övriga omständigheter. En särskild föreskrift som avses i andra stycket 7 ska, oavsett vad som följer av första stycket, beslutas om 1. den dömde är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet, och 2. det finns risk för att den dömde kommer att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på en viss plats eller inom ett visst område. I paragrafen anges vilka föreskrifter som kan eller ska beslutas för en dömd person som står under övervakning i samband med villkorlig frigivning eller skyddstillsyn (se 28 kap. 6 § andra stycket brottsbalken). Övervägandena finns i avsnitt 7.2, 7.3 och 7.5. Första stycket första meningen ändras på så sätt att det tydliggörs att Kriminalvården kan besluta om att den övervakade ska följa flera föreskrifter, och att föreskrifterna således kan löpa parallellt. Ändringen syftar till att lagtexten ska återspegla den hittillsvarande tillämpningen. Genom första stycket andra meningen införs en ny grund för att en särskild föreskrift enligt punkten 7 (s.k. vistelseföreskrift) ska kunna beslutas. Genom tillägget får en sådan föreskrift beslutas om det kan antas behövas för att tillgodose målsägandens behov av trygghet. En vistelseföreskrift kan alltså i sådana fall beslutas även om det inte går att identifiera ett behov hos den dömde utifrån återfallsrisken eller för att underlätta dennes anpassning i samhället. Tillämpningen förutsätter att en vistelseföreskrift kan antas behövas för att skydda målsäganden. Det är således inte tillräckligt med en oro hos målsäganden, utan det måste finnas konkreta omständigheter som talar för att en vistelseföreskrift behövs för att skydda honom eller henne. Vid denna bedömning kan karaktären av den dömdes tidigare brottslighet beaktas, men även andra omständigheter som hänför sig till honom eller henne. Det kan vara fråga om att den dömde uttalat sig om målsäganden eller uppträtt på ett sådant sätt att det kan anses finnas en ökad risk för att den dömde kommer att utsätta honom eller henne för exempelvis förföljelse eller allvarliga trakasserier. Därutöver kan beteendemönster som har sin grund i psykisk sjukdom eller missbruk hos den dömde tala för att en sådan risk finns (jfr. prop. 2024/25:123, s. 109–111). Om en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig ska den användas, i enlighet med vad som framgår av 26 kap. 14 a § brottsbalken. Om en vistelseföreskrift beslutas i syfte att tillgodose målsägandens behov av trygghet bör det ofta finnas ett behov av att föreskriften förenas med elektronisk övervakning enligt 26 kap. 17 § brottsbalken. I andra stycket andra meningen anges att en särskild föreskrift ska beslutas för en viss tid, högst ett år åt gången. Regleringen motsvarar den hittillsvarande regleringen i första stycket andra meningen. Av fjärde stycket, som är nytt, följer att Kriminalvården, oavsett vad som följer av första stycket, ska besluta om en särskild föreskrift enligt andra stycket 7 (vistelseföreskrift) om vissa omständigheter är uppfyllda. Om dessa omständigheter är uppfyllda behöver någon behovsbedömning alltså inte göras enligt första stycket. Stycket innehåller en punktlista. Av fjärde stycket första punkten följer att det krävs att den dömde är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Med ”involverad i” avses att den dömde är aktiv i en grupp som utövar allvarlig brottslighet. Att den dömde har styrt eller utfört den brottsliga verksamheten, eller tillsett att den blir utförd, utgör exempel på handlande som kan medföra att den dömde anses som involverad i gruppen. Detsamma gäller för den som genomfört brottsliga handlingar på uppdrag av personer som leder den brottsliga verksamheten. Med ”koppling till” avses att den dömde har eller har haft samröre eller annan kontakt med personer som aktivt deltar i en grupp som utövar allvarlig brottslighet, exempelvis genom att en medmisstänkt är aktiv i en sådan grupp. Det kan även vara fråga om att den dömde har utfört tjänster åt personer som är aktiva i en grupp som utövar allvarlig brottslighet. För att avgöra om den dömde är involverad i, eller har koppling till, en grupp som utövar allvarlig brottslighet är uppgifter om den dömdes tidigare brottslighet av stor betydelse, liksom sådan underrättelseinformation som Kriminalvården eventuellt har tillgång till. En noggrann bedömning måste göras i varje enskilt fall och omständigheter som talar för att en sådan involvering eller koppling har upphört under verkställigheten ska beaktas. Beaktansvärda tveksamheter beträffande involveringen eller kopplingen ska räknas den dömde till godo. Med ”grupp av personer” avses såväl grupper som har en iakttagbar organiserad form som grupper som inte har en sådan. Det kan således vara fråga om ett kriminellt nätverk eller någon annan motsvarande gruppering, organisation eller gängbildning som utövar allvarlig brottslighet; det vill säga någon form av samverkan inom en struktur. Denna struktur kan exempelvis utgöras av självdefinierade, externdefinierade eller icke namngivna grupper eller projektbaserade konstellationer. Inom de angivna kategorierna ryms underkategorier såsom exempelvis stadsdels- och förortsbaserade grupper samt familje- och släktbaserade nätverk. Också grupper som utövar allvarlig brottslighet inom ramen för en ideell eller ekonomisk förening, ett bolag eller annan juridisk person omfattas. För att det ska anses vara fråga om en grupp av personer måste minst två personer ingå i konstellationen. Det krävs att gruppen har haft viss varaktighet över tid. Kravet på att brottsligheten som gruppen utövar ska vara ”allvarlig” bör avgöras genom en samlad bedömning utifrån vad som är känt om de brott som kan knytas till gruppen. Det uppskattade straffvärdet för den brottslighet som kan knytas till gruppen bör tjäna som ett riktmärke vid bedömningen. Som utgångspunkt bör det anses vara fråga om allvarlig brottslighet om straffvärdet för ett enskilt brott når upp till eller överstiger två års fängelse. Att det uppskattade straffvärdet endast är ett riktmärke för bedömningen innebär att även brottslighetens karaktär, sedd i ljuset av bestämmelsens syften, kan vägas in vid bedömningen. Av fjärde stycket andra punkten följer att en ytterligare förutsättning är att det finns risk för att den dömde kommer att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på platsen eller i området. Med risk för att den dömde kommer att ”begå” allvarlig brottslighet avses att den dömde själv kommer att göra sig skyldig till sådan brottslighet. Med ”på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet” avses att främja en viss gärning (se 23 kap. 4 § brottsbalken), men också annan delaktighet som understödjer brottsligheten. Det krävs att konkreta omständigheter talar för att en risk finns och att den är hänförlig till den aktuella platsen eller området. Det får inte vara fråga om en obetydlig, oklar eller avlägsen risk. Vad som avses med allvarlig brottslighet framgår av kommentaren till första punkten. 17 §    Om det behövs för att kontrollera att en särskild föreskrift enligt 16 § följs får Kriminalvården besluta om elektronisk övervakning. En särskild föreskrift som beslutats enligt 16 § fjärde stycket ska förenas med villkor om elektronisk övervakning om det inte är uppenbart obehövligt. Elektronisk övervakning får beslutas för högst sex månader åt gången. Paragrafen innehåller bestämmelser om elektronisk övervakning för att kontrollera att en särskild föreskrift enligt 16 § följs. Övervägandena finns i avsnitt 7.2. Av första stycket andra meningen, som är ny, följer att ett beslut om en särskild föreskrift enligt 16 § fjärde stycket ska förenas med villkor om elektronisk övervakning om det inte är uppenbart obehövligt. Villkor om elektronisk övervakning kan exempelvis anses som uppenbart obehövligt om den dömde vistas på institution eller annat boende där det finns personal som kontrollerar närvaro och föreskriften därigenom kan kontrolleras på ett mindre ingripande sätt. 28 kap. 3 §    Skyddstillsyn får förenas med fängelse i lägst en och högst sex månader. Om rätten förenar skyddstillsyn med fängelse, får den inte samtidigt döma till böter enligt 2 § eller meddela föreskrift om samhällstjänst. Om förhållandena kräver det, får rätten bestämma att domen på fängelse ska verkställas trots att den inte har fått laga kraft. I paragrafen anges att skyddstillsyn i vissa fall får förenas med fängelse (s.k. 28:3-fängelse). Ytterligare förutsättningar för påföljdskombinationen finns i 30 kap. 11 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. Första stycket ändras så att den övre tidsgränsen för frihetsberövandet höjs från tre till sex månader. Höjningen innebär att tillämpningsområdet för påföljdskombinationen, i fråga om vid vilka straffmätningsvärden den kan utgöra ett tillgängligt alternativ, utvidgas. Påföljdskombinationen ska, liksom tidigare, användas som ett alternativ till ett längre fängelsestraff och inte för att skärpa skyddstillsynen. Den fråga som domstolen har att bedöma är således om skyddstillsyn förenad med fängelse är en tillräckligt ingripande påföljd i relation till det eller de brott som den dömde har begått. Avsikten är alltjämt att påföljdskombinationen främst ska användas i relation till unga lagöverträdare, där det många gånger framstår som angeläget att undvika ett längre fängelsestraff (se prop. 1978/79:212 s. 55). Detsamma kan emellertid gälla för vuxna lagöverträdare om det föreligger sådana personliga förhållanden, eller starka tredjemansskäl, som med särskild styrka talar för att skyddstillsyn i stället för fängelse bör väljas (jfr. NJA 2016 s. 859 och NJA 2019 s. 1032). Det uppställs inte någon fast gräns för vid vilka straffmätningsvärden påföljdskombinationen kan tillämpas, eftersom tillämpningsområdet också påverkas av andra faktorer som talar för fängelse (brottslighetens art och den tilltalades tidigare brottslighet). Påföljdskombinationen bör dock kunna tillämpas vid straffmätningsvärden som uppgår till i vart fall ett år och sex månader. 29 kap. 4 §    Vid straffmätningen ska rätten, utöver brottets straffvärde, i skärpande riktning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Det gäller dock endast om den tidigare brottsligheten inte i tillräcklig utsträckning beaktas genom påföljdsvalet eller genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad. Vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse för straffmätningen ska det särskilt beaktas 1. vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, 2. vilken tid som förflutit mellan brotten eller mellan tidpunkten för villkorlig frigivning och den nya brottsligheten, och 3. om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade, om brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig eller om den nya brottsligheten är mer allvarlig än den tidigare brottsligheten. Paragrafen innehåller bestämmelser om betydelsen av tidigare brottslighet vid straffmätningen. Övervägandena finns i avsnitt 5. Bestämmelsen om under vilka förutsättningar tidigare brott ska beaktas vid straffmätningen, som tidigare fanns i första meningen, finns nu i första stycket uppdelad på två meningar, och justeras även i viss mån språkligt. Av första stycket första meningen framgår att utöver brottets straffvärde ska rätten vid straffmätningen i skärpande riktning ta hänsyn till att fråga är om återfall i brott. Av första stycket andra meningen framgår att det dock endast gäller om den tidigare brottsligheten inte i tillräcklig utsträckning beaktas genom påföljdsvalet eller genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad. Placeringen av orden ”i tillräcklig utsträckning” ändras så att uttrycket även tar sikte på om den tidigare brottsligheten beaktas genom påföljdsvalet, inte endast – som i nuvarande bestämmelse – om denna beaktas genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad. Det innebär att domstolen vid straffmätningen endast ska avstå från att beakta att det rör sig om återfall om det i tillräcklig utsträckning beaktas antingen genom påföljdsvalet eller genom förverkandet av villkorligt medgiven frihet. Vid domstolens bedömning av om straffskärpning ska ske är de uttalanden som gjordes när bestämmelsen infördes vägledande i tillämpliga delar (se prop.  1987/88:120, särskilt s. 88). Bestämmelserna om de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse för straffmätningen, som tidigare fanns i andra meningen, finns nu som en punktlista i ett nytt andra stycke. Bestämmelsen om att rätten särskilt ska beakta vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, som tidigare fanns i andra meningen första ledet, finns nu i andra stycket första punkten. Bestämmelsen om att det särskilt ska beaktas hur snabbt ett återfall skett, som tidigare fanns i andra meningen andra ledet, finns nu i andra stycket andra punkten. Bestämmelsen ändras på så sätt att det läggs till att rätten ska ta hänsyn till tiden mellan villkorlig frigivning och den nya brottsligheten. Vilken tidsperiod som är relevant för rätten att beakta avgörs av omständigheterna i det enskilda fallet. Om den tilltalade har avtjänat en längre frihetsberövande påföljd och därefter begår ett nytt brott bör utgångspunkten vara tidpunkten för villkorlig frigivning. Bestämmelserna om att omständigheter som särskilt ska beaktas är om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade samt brottslighetens allvar, som tidigare fanns i andra meningen sista ledet, finns nu i andra stycket tredje punkten. För att det enligt bestämmelsen ska vara fråga om särskilt allvarlig brottslighet bör det, liksom tidigare, krävas att straffvärdet är minst omkring ett år. Bestämmelsen ändras på så sätt att rätten även ska särskilt beakta om återfallet avser allvarligare brottslighet än den tidigare brottsligheten. Ju större skillnad i allvar det är mellan den tidigare och den nya brottsligheten, desto större betydelse bör återfallet tillmätas. Tillägget är tillämpligt oavsett om den tidigare eller den nya brottsligheten är att anse som särskilt allvarlig. Bedömningen av hur stor straffskärpningen bör vara görs liksom tidigare utifrån omständigheterna i det enskilda fallet (se prop. 2009/10:147 s. 46). En skärpning av straffet bör normalt ske till en rimlig nivå som är förenlig med den praktiska rättstillämpningen, dvs. vanligtvis till närmaste högre så kallad straffmätningsstation (se NJA 2020 s. 564 p. 22). Förslaget till lag om ändring i socialförsäkringsbalken 106 kap. 17 §    Utan hinder av 16 § lämnas sjukersättning och aktivitetsersättning för tid under vilken den försäkrade enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) avtjänar en del av fängelsestraffet i sin bostad eller i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400). Enligt paragrafen kan sjukersättning och aktivitetsersättning lämnas, även efter de sextio dagar som anges i 16 §, för den tid som den försäkrade i vissa fall getts tillstånd att avtjäna en del av fängelsestraffet utanför anstalt. Övervägandena finns i avsnitt 10.2. Paragrafen ändras som en följd av ändringar i 11 kap. fängelselagen (2010:610), enligt vilka begreppet särskilda utslussningsåtgärder samt kategoriseringen av åtgärderna utmönstras. Den hittillsvarande hänvisningen, som innebär att den försäkrade vistas utanför anstalt till följd av ett beviljat tillstånd till vårdvistelse eller utökad frigång, ändras därför till att i stället avse tillstånd till åtgärder med motsvarande innehåll. Någon ändring i sak är inte avsedd. 19 §    Om en försäkrad som får sjukersättning eller aktivitetsersättning vistas i ett familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund av skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, ska han eller hon för varje dag betala för sitt uppehälle när staten bekostar vistelsen. Detsamma gäller för tid när den försäkrade enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) avtjänar en del av fängelsestraffet i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400). Enligt paragrafen ska en försäkrad som får sjukersättning eller aktivitetsersättning i vissa fall betala för sitt uppehälle. Detta gäller bl.a. för tid som den försäkrade i vissa fall getts tillstånd att avtjäna en del av fängelsestraffet utanför anstalt. Övervägandena finns i avsnitt 10.2. Andra meningen ändras som en följd av ändringar i 11 kap. fängelselagen som innebär att den åtgärd som den hittillsvarande hänvisningen avser, nämligen att den försäkrade getts tillstånd att vistas utanför anstalt genom utslussningsåtgärden vårdvistelse, utmönstras. Hänvisningen ändras därför till att i stället avse en sådan motsvarande placering som åtgärden innebär. Någon ändring i sak är inte avsedd. 28 §    Den försäkrade ska inte betala för sitt uppehälle när han eller hon enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) avtjänar en del av fängelsestraffet i sin bostad. Enligt paragrafen ska den försäkrade inte betala för sitt uppehälle när han eller hon, i vissa fall, avtjänar en del av fängelsestraffet utanför anstalt. Övervägandena finns i avsnitt 10.2. Paragrafen ändras som en följd av ändringar i 11 kap. fängelselagen som innebär att den åtgärd som den hittillsvarande hänvisningen avser, nämligen att den försäkrade getts tillstånd att vistas utanför anstalt genom utslussningsåtgärden utökad frigång, utmönstras. Hänvisningen ändras därför till att i stället avse tillstånd till en åtgärd med motsvarande innehåll. Någon ändring i sak är inte avsedd. 30 §    Om den som får garantipension till omställningspension sedan minst trettio dagar i följd är intagen i kriminalvårdsanstalt eller är häktad ska, från och med den trettioförsta dagen, garantipensionen lämnas med högst ett belopp som innebär att denna tillsammans med omställnings- eller änkepensionen per månad uppgår till 4,5 procent av prisbasbeloppet. Denna begränsning gäller inte för tid under vilken den pensionsberättigade enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) avtjänar en del av fängelsestraffet i sin bostad eller i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400). Paragrafen innehåller vissa begränsningar av rätten till garantipension till omställningspension för den som på ett visst sätt är omhändertagen på det allmännas bekostnad, samt undantag från begränsningen för den tid som den pensionsberättigade i vissa fall getts tillstånd att avtjäna en del av fängelsestraffet utanför anstalt. Övervägandena finns i avsnitt 10.2. Andra stycket ändras som en följd av ändringar i 11 kap. fängelselagen som innebär att de hittillsvarande utslussningsåtgärderna vårdvistelse och utökad frigång utmönstras. Hänvisningen ändras därför till att i stället avse tillstånd till åtgärder med motsvarande innehåll. Någon ändring i sak är inte avsedd. 31 §    Om den som får omställningspension, garantipension till omställningspension eller änkepension vistas i ett familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund av skyddstillsyn med särskild behandlingsplan ska han eller hon för varje dag betala för sitt uppehälle när staten bekostar vistelsen. Detsamma gäller för tid när en pensionsberättigad enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) avtjänar en del av fängelsestraffet i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400). Paragrafen innehåller bestämmelser om att den som får omställningspension, garantipension till omställningspension eller änkepension i vissa fall ska betala för sitt uppehälle när staten bekostar vistelsen. Detta gäller bl.a. för tid som den pensionsberättigade i vissa fall getts tillstånd att avtjäna en del av fängelsestraffet utanför anstalt. Övervägandena finns i avsnitt 10.2. Andra meningen ändras som en följd av ändringar i 11 kap. fängelselagen, som innebär att den hittillsvarande utslussningsåtgärden vårdvistelse utmönstras. Hänvisningen ändras därför till att i stället avse en sådan motsvarande placering som åtgärden innebär. Någon ändring i sak är inte avsedd. 36 §    I fråga om en försäkrad som har rätt till bostadstillägg och som är intagen i anstalt och avtjänar fängelsestraff som överstiger två år lämnas bostadstillägg under längst två månader efter det att vistelsen i anstalten inleddes eller fängelsestraffet började verkställas på något annat sätt. Bostadstillägg får dock lämnas för tiden från och med den tredje månaden före den månad då frigivning ska ske eller från och med den månad då den intagne avtjänar en del av fängelsestraffet i sin bostad enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610). Paragrafen innehåller vissa begränsningar av rätten till bostadstillägg för den som avtjänar fängelsestraff av viss längd. Övervägandena finns i avsnitt 10.2. Andra meningen ändras som en följd av ändringar i 11 kap. fängelselagen som innebär att den hittillsvarande utslussningsåtgärden utökad frigång utmönstras. Hänvisningen ändras därför till att i stället avse tillstånd till en åtgärd med motsvarande innehåll. Någon ändring i sak är inte avsedd. Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. 17 §    Åtalsanmälan behöver inte göras i fråga om 1. brott för vilka svårare straff än böter inte föreskrivs, 2. följande brott i brottsbalken, nämligen ofredande (4 kap. 7 §), ringa stöld (8 kap. 2 §), tillgrepp av fortskaffningsmedel som är ringa (8 kap. 7 §), egenmäktigt förfarande (8 kap. 8 §), ringa bedrägeri (9 kap. 2 §), ringa utpressning (9 kap. 4 §), ringa förskingring (10 kap. 2 §), olovligt förfogande (10 kap. 4 §), olovligt brukande (10 kap. 7 §), ringa skadegörelse (12 kap. 2 §), tagande av olovlig väg (12 kap. 4 §), svikande av försvarsplikt (18 kap. 6 §), lydnadsbrott (21 kap. 5 §) och olovlig avvikelse av krigsman (21 kap. 7 §). Åtalsanmälan ska dock alltid göras, om 1. brottet riktar sig mot någon utanför den organisation där den misstänkte tjänstgör, 2. målsäganden har förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk, eller 3. det finns skäl att anta att påföljden inte kommer att stanna vid böter. Paragrafen innehåller regler om åtalsanmälan. Övervägandena finns i avsnitt 4.5. I första stycket andra punkten ändras en hänvisning. Ändringen görs till följd av att brottsbeteckningen i 21 kap. 7 § brottsbalken ändras från rymning till olovlig avvikelse av krigsman. Förslaget till lag om ändring i fängelselagen (2010:610) 1 kap. 1 §    Denna lag innehåller bestämmelser om verkställighet av fängelse i kriminalvårdsanstalt. Bestämmelserna avser placering (2 kap.), sysselsättning och ersättning (3 kap.), fritid (4 kap.), personliga tillhörigheter (5 kap.), vistelse i gemensamhet och avskildhet (6 kap.), besök och andra kontakter (7 kap.), särskilda kontroll- och tvångsåtgärder (8 kap.), hälso- och sjukvård (9 kap.), permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt (10 kap.), frigivningsförberedande åtgärder (11 kap.), varning och uppskjuten villkorlig frigivning (12 kap.), avbrott i verkställigheten (12 a kap.), och beslut och överklagande m.m. (13–15 kap.). Paragrafen innehåller en uppräkning av kapitlen i fängelselagen. Övervägandena finns i avsnitt 10.2. Paragrafen ändras på så sätt att benämningen särskilda utslussningsåtgärder ersätts av benämningen frigivningsförberedande åtgärder i den tionde strecksatsen. Därtill införs en tolfte strecksats, då kapitlet om avbrott i verkställigheten tidigare inte räknades upp i bestämmelsen. Någon ändring i sak är inte avsedd. 2 §    Den som är intagen i anstalt får under verkställigheten vistas utanför anstalten i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag. En intagen får under verkställigheten även vistas utanför anstalten om det sker med stöd av bestämmelser i annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer till en annan stat. Som vistelse utanför anstalt anses inte att en intagen, genom Kriminalvårdens försorg, transporteras utanför en anstalt med anledning av att ett beslut enligt lagen ska verkställas. Vid avtjänande av en del av fängelsestraffet genom en frigivningsförberedande åtgärd som innebär att den intagne enligt 11 kap. 1 § har sin dygnsvila utanför anstalt gäller inte 2–10 kap. Paragrafen innehåller vissa grundläggande bestämmelser om vistelse utanför anstalt. Övervägandena finns i avsnitt 10. Tredje stycket ändras som en följd av att kategoriseringen av utslussningsåtgärder i hittillsvarande 11 kap. 1 § första stycket 2–4 (vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång) utmönstras och i stället samlas under den gemensamma benämningen frigivningsförberedande åtgärder. Därför anges i stället att det ska vara fråga om frigivningsförberedande åtgärder som innebär att den intagne har sin dygnsvila utanför anstalten. Någon ändring i sak är inte avsedd. 7 §    För en intagen som avtjänar fängelse i lägst fyra år ska det, om det inte är uppenbart obehövligt, beslutas om de särskilda villkor som av säkerhetsskäl är nödvändiga när det gäller 1. placering i anstalt, 2. vistelse utanför anstalt enligt 10 kap. 1 och 2 §§, och 3. frigivningsförberedande åtgärder enligt 11 kap. 1 §. Om det finns särskilda skäl ska villkor enligt första stycket också beslutas för en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år. Paragrafen innehåller bestämmelser om s.k. särskilda villkor för långtidsdömda. Övervägandena finns i avsnitt 10.2. Paragrafen ändras endast på så sätt att benämningen särskilda utslussningsåtgärder i tredje punkten ersätts av benämningen frigivningsförberedande åtgärder. Någon ändring i sak är inte avsedd. 8 §    Prövning av vilka särskilda villkor som ska gälla för verkställigheten enligt 7 § ska ske så snart verkställigheten påbörjas eller annars när det finns behov av det. Villkoren ska omprövas när det finns anledning till det. Ett beslut om placering, permission, särskild permission eller frigivningsförberedande åtgärder får inte meddelas i strid med de särskilda villkoren. Paragrafen innehåller vissa bestämmelser om beslut om särskilda villkor. Övervägandena finns i avsnitt 10.2. Paragrafen ändras endast på så sätt att benämningen särskilda utslussningsåtgärder ersätts av benämningen frigivningsförberedande åtgärder i andra stycket. Någon ändring i sak är inte avsedd. 10 kap. 1 §    För att underlätta den intagnes anpassning i samhället får han eller hon beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om 1. minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats, och 2. det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Vid prövningen av om permission ska beviljas ska det särskilt beaktas om den intagne 1. under verkställigheten inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, 2. annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten, eller 3. är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. För en intagen som avtjänar ett livstidsstraff ska tiden enligt första stycket 1 bestämmas som om strafftiden är arton år. Om det finns särskilda skäl får permission beviljas tidigare än vad som följer av första stycket 1. Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl ska det särskilt beaktas om den intagne inte har fyllt arton år. En intagen som har fyllt arton år och som är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet får aldrig beviljas permission tidigare än vad som följer av första stycket 1. I paragrafen anges när och under vilka förutsättningar permission kan beviljas. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 9.2 och 9.3. Ändringarna i första stycket är endast språkliga och någon ändring i sak är inte avsedd. I andra stycket, som är nytt, anges omständigheter som särskilt ska beaktas vid prövningen av om permission kan beviljas. Stycket innehåller en punktlista. Omständigheterna i första och andra punkterna motsvarar dem som särskilt ska beaktas vid bedömningen enligt 26 kap. 6 a § brottsbalken av om det finns skäl mot villkorlig frigivning (se prop. 2025/26:34 s. 104 och 105). Med verkställighet avses verkställighet i kriminalvårdsanstalt (se 1 kap. 1 §). Enligt första punkten ska vid permissionsprövningen särskilt beaktas om den intagne under verkställigheten inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället. Med anvisade åtgärder avses en åtgärd eller ett program som Kriminalvården efter en individuell bedömning under verkställighetsplaneringen ansett att det finns behov av, och som också bedömts lämplig och möjlig för den dömde att genomföra. Den anvisade åtgärden ska framgå av verkställighetsplanen. Det kan vara fråga om återfallsförebyggande behandlingar och programverksamhet, men även andra åtgärder som bedömts lämpliga för den intagne omfattas. Vad som särskilt ska beaktas är om den intagne inte alls har deltagit i en åtgärd som anvisats honom eller henne, eller om den intagne misskött sig genom att inte delta i åtgärden på det sätt som är avsett. Sådan misskötsamhet kan exempelvis bestå i att den intagne uppträtt på ett störande sätt eller inte efter bästa förmåga försökt tillgodogöra sig åtgärden. En förutsättning för att en vägran att genomföra en anvisad åtgärd, eller misskötsamhet under deltagandet, ska kunna leda till att permission inte beviljas är att det finns tydlig dokumentation om att åtgärden anvisats den intagne. Det krävs också att Kriminalvården på ett tydligt sätt har informerat den intagne om att hans eller hennes vägran eller misskötsamhet kan leda till att tillstånd till permission inte beviljas och att även detta noga har dokumenterats (jfr. prop. 2020/21:18 s. 29 och 30). Bristande deltagande i åtgärder som innebär medicinsk behandling och som därför kräver samtycke från den intagne kan aldrig påverka frågan om permission kan beviljas (se 3 kap. 2 § tredje stycket fängelselagen). Enligt andra punkten ska det särskilt beaktas om den intagne, i något annat avseende än vad som anges i punkten 1, på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. Bedömningen ska alltså ske utifrån vad som gäller för den intagne enligt de föreskrifter och villkor som gäller för verksamheten (jfr. prop. 2005/06:123 s. 56 och prop. 2020/21:18 s. 30). Begreppet föreskrifter omfattar all normgivning som gäller för den intagne, dvs. såväl lagar och förordningar som Kriminalvårdens föreskrifter och anstaltens lokala ordningsregler. Med villkor avses t.ex. vad som bestämts i verkställighetsplanen, i den mån villkoren inte avser sådana åtgärder som regleras särskilt i punkten 1. Det ska vara fråga om överträdelser som avser föreskrifter och villkor av större vikt. Oavsett varför Kriminalvården överväger att inte bevilja permission ska en helhetsbedömning göras och även omständigheter som talar till den intagnes fördel ska beaktas. Om den intagne först vägrar att delta i en åtgärd men senare ändrar sig och genomför den, eller sköter sig under en längre tid efter en inledande misskötsamhet, ska det beaktas som skäl för att i det senare läget bevilja tillstånd till permission. Enligt tredje punkten ska det slutligen beaktas särskilt om den intagne är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Vad som avses därmed framgår av kommentaren till 26 kap. 16 § fjärde stycket första punkten brottsbalken. Tredje och fjärde stycket motsvarar det hittillsvarande andra respektive tredje stycket. I femte stycket, som är nytt, anges att den som har fyllt arton år och som är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet aldrig kan beviljas permission innan kvalifikationstiden i första stycket första punkten förflutit. Motsatsvis gäller alltså en särreglering för intagna barn, som innebär att det för dem inte föreligger något absolut förbud mot permission innan kvalifikationstiden löpt ut. Vad som anges i andra stycket tredje punkten om att det vid permissionsprövningen särskilt ska beaktas om den intagne är involverad i, eller har koppling till, en grupp personer som utövar allvarlig brottslighet gäller emellertid även beträffande intagna som är under arton år. Inskränkningen av rätten till permission påverkar inte möjligheten för den intagne att beviljas tillstånd till vistelse utanför anstalt om det behövs för att erhålla sjukvård (9 kap. 1 §) eller vistelse utanför anstalt om en myndighet eller domstol begär det (10 kap. 3 och 4 §§). 2 §    Om det finns särskilt ömmande skäl får en intagen beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (särskild permission) om 1. hans eller hennes behov av vistelse utanför anstalt inte kan tillgodoses genom permission enligt 1 §, och 2. vistelsen utanför anstalt kan beviljas med hänsyn till den risk som finns för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Vid prövningen enligt första stycket 2 ska det särskilt beaktas om den intagne är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Paragrafen anger under vilka förutsättningar särskild permission kan beviljas. Övervägandena finns i avsnitt 9. I andra stycket, som är nytt, anges att det vid prövningen av om särskild permission kan beviljas särskilt ska beaktas om den intagne är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Vad som avses därmed framgår av kommentaren till 26 kap. 16 § fjärde stycket första punkten brottsbalken. Övriga ändringar är endast språkliga. 5 §    Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt enligt 1–4 §§ ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den intagne stå under bevakning. Vid prövningen ska det särskilt beaktas om den intagne är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Vid vistelse utanför anstalt enligt 1 och 2 §§ får elektronisk övervakning användas för att kontrollera meddelade villkor. Paragrafen innehåller bestämmelser om villkor och bevakning vid vistelse utanför anstalt enligt 1–4 §§. Övervägandena finns i avsnitt 9. Första stycket ändras på så sätt att det anges att det vid bedömningen av behovet av villkor och bevakning särskilt ska beaktas om den intagne är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Vad som avses därmed framgår av kommentaren till 26 kap. 16 § fjärde stycket första punkten brottsbalken. Andra stycket ändras endast språkligt. 11 kap. Frigivningsförberedande åtgärder I kapitlet finns bestämmelser om frigivningsförberedande åtgärder (tidigare betecknade som särskilda utslussningsåtgärder). För de bestämmelser som har sin motsvarighet i hittillsvarande lagstiftning bör ledning i stor utsträckning kunna sökas i förarbetena till dessa (se framför allt prop. 2005/06:123 och prop. 2009/10:135). 1 §    För att minska risken för att en intagen återfaller i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället får Kriminalvården bevilja den intagne frigivningsförberedande åtgärder. En frigivningsförberedande åtgärd innebär att den intagne får avtjäna en del av fängelsestraffet utanför anstalt under kontrollerade former. En sådan åtgärd kan innebära att den intagne har sin dygnsvila i ett av Kriminalvården kontrollerat hem som är anpassat för att ge intagna särskilt stöd eller tillsyn (kontrollerat hem), i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400) eller i sin bostad. I paragrafen anges när och under vilka förutsättningar frigivningsförberedande åtgärder (tidigare betecknade som särskilda utslussningsåtgärder) får beviljas. Övervägandena finns i avsnitt 10. Första stycket ändras på så sätt att den tidigare uppräkningen av de fyra olika formerna av särskilda utslussningsåtgärder (frigång, vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång) utgår. Åtgärderna samlas i stället under den gemensamma benämningen frigivningsförberedande åtgärder. I likhet med hittillsvarande reglering är syftet med åtgärderna att minska risken för återfall i brott eller att på annat sätt underlätta den intagnes anpassning i samhället. Precis som i dag innebär regleringen en möjlighet för Kriminalvården att besluta om frigivningsförberedande åtgärder om de bedöms vara till gagn för den intagne. Frigivningsförberedande åtgärder kan exempelvis inbegripa behandling, arbete, studier, arbetsfrämjande åtgärder, arbetsträning, praktik, medverkan i programverksamhet, studiecirklar, besök hos socialtjänsten, kontakt med familj eller andra prosociala aktiviteter. Syftet är att frigivningsförberedande åtgärder ska planeras och genomföras utifrån den intagnes individuella behov och förutsättningar, för att på så sätt uppnå en ändamålsenlig övergång mellan livet i anstalt och livet i frihet. Den nya utformningen innebär att det inte begränsas genom lag vilka frigivningsförberedande åtgärder som Kriminalvården kan erbjuda den intagne. De hittillsvarande utslussningsalternativen (frigång, vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång) kan således användas även fortsättningsvis, men det kan också bli fråga om andra alternativ. De frigivningsförberande åtgärderna ska alltjämt utformas och användas på ett sätt som innebär att de framstår som ett trovärdigt och tillräckligt ingripande alternativ till att straffet avtjänas i anstalt. I andra stycket, som är nytt, förtydligas vad en frigivningsförberedande åtgärd innebär, nämligen att den intagne får tillstånd att avtjäna en del av fängelsestraffet utanför anstalt under kontrollerade former. I likhet med tidigare gäller regleringen i 11 kap. den som är intagen i anstalt (se 1 kap. 2 §), medan 26 kap. brottsbalken reglerar vad som gäller för verkställigheten av fängelsestraffet under villkorlig frigivning. Vidare anges det i andra stycket att en frigivningsförberedande åtgärd, i likhet med vad som enligt hittillsvarande reglering gäller för vistelse i halvvägshus, vårdvistelse och utökad frigång, i vissa fall kan innebära att den intagne har sin dygnsvila utanför anstalten. Uppräkningen är en exemplifiering. Med ett av Kriminalvården kontrollerat hem som är anpassat för att ge intagna särskilt stöd och tillsyn avses exempelvis ett boende som drivs i Kriminalvårdens regi eller där Kriminalvården abonnerar på platser enligt ramavtal (jfr. prop. 2009/10:135 s. 166). Begreppet kontrollerat hem ska inte sammanblandas med verkställighetsformen elektronisk övervakning i kontrollerat boende (se prop. 2024/25:202). Ett hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400) är ett familjehem, ett stödboende eller ett hem för vård eller boende. Därutöver kan en frigivningsförberedande åtgärd innebära att den intagne har sin dygnsvila i sin bostad. Övriga ändringar är endast språkliga. 2 §    En frigivningsförberedande åtgärd får inte beviljas om det finns en beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig fängelsestraffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig under den tid som fängelsestraffet verkställs utanför anstalt. Vid denna bedömning ska det särskilt beaktas om den intagne 1. under verkställigheten inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, eller 2. annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. I paragrafen anges att en frigivningsförberedande åtgärd alltid ska föregås av en individuell bedömning av risken för att den intagne begår brott, missköter sig eller avviker. Övervägandena finns i avsnitt 10. Första meningen motsvarar delvis vad som hittills kommit till uttryck i var och en av de bestämmelser som reglerar respektive utslussningsåtgärd (jfr. hittillsvarande 11 kap. 2–5 §§). De omständigheter som ska beaktas vid riskbedömningen koncentreras nu i stället till en paragraf och innebär ingen ändring i fråga om vilka omständigheter som ska beaktas. I paragrafen införs också en punktlista, som är ny, och som reglerar vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid riskbedömningen. Vad som avses i första och andra punkten framgår av författningskommentaren till 10 kap. 1 § andra stycket första och andra punkten. 3 §    En frigivningsföreberedande åtgärd får inte beviljas innan minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats. Om det finns särskilda skäl får en sådan åtgärd beviljas trots att den tid som avses i första stycket inte har förflutit. I paragrafen anges den tid som måste ha avtjänats innan den intagne får beviljas en frigivningsförberedande åtgärd (s.k. kvalifikationstid). Övervägandena finns i avsnitt 10.4. I första stycket anges att en frigivningsförberedande åtgärd får beviljas när den intagne har avtjänat minst halva strafftiden, dock minst tre månader. Regleringen motsvarar den hittillsvarande regleringen för vistelse i halvvägshus och utökad frigång. Kravet på att en viss kvalifikationstid måste ha förflutit gäller nu för samtliga frigivningsförberedande åtgärder. I andra stycket införs en möjlighet till undantag från kravet på kvalifikationstid, om det föreligger särskilda skäl. Möjligheten till undantag avser såväl kravet på att minst halva strafftiden ska ha avtjänats, som minimikravet på tre månader. Kravet på särskilda skäl innebär att undantaget ska tillämpas restriktivt och främst i relation till intagna som har låg risk för återfall i brott eller annan misskötsamhet. Exempel på särskilda skäl kan vara att den intagne har ett stort behov av behandling för missbruk och är motiverad att genomföra sådan, under förutsättning att den intagne skulle fara särskilt illa utan behandlingen och reella förutsättningar för att den ska kunna tillhandahållas i anstalt saknas. Detsamma kan gälla en intagen som har rätt till insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Det kan också vara fråga om situationer där risken för misskötsamhet utanför anstalt bedöms som låg. Även starka tredjemansskäl, såsom barnets bästa i fall där den intagne är ensam vårdnadshavare, kan i vissa fall utgöra särskilda skäl. Beträffande unga lagöverträdare bör behovet av att minimera de negativa skadeverkningarna som följer av ett frihetsberövande särskilt beaktas vid bedömningen. När det gäller intagna barn kan exempel på särskilda skäl vara att barnets mognadsgrad inte överensstämmer med dess verkliga ålder. Detsamma gäller om barnet har en fysisk eller intellektuell funktionsnedsättning, en medicinsk eller psykiatrisk diagnos eller om det finns något liknande förhållande som innebär att barnet kan vara särskilt utsatt i förhållande till andra intagna. Det kan också vara fråga om barn som har svårt att på egen hand klara enkla vardagsrutiner (se prop. 2025/26:136). En helhetsbedömning måste alltid göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. 4 §    En frigivningsförberedande åtgärd ska som utgångspunkt planeras så att den kan pågå fram till tidpunkten för villkorlig frigivning. Vid bedömningen av vilken eller vilka frigivningsförberedande åtgärder som kan beviljas ska det särskilt beaktas om den intagne 1. har behov av introduktion i arbetslivet eller i annan verksamhet som kan främja en stabil tillvaro efter frigivningen, 2. har behov av vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller mot något annat särskilt förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet, 3. har behov av särskilt stöd eller tillsyn, 4. har tillgång till bostad, eller 5. arbetar, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. I paragrafen anges att en frigivningsförberedande åtgärd som utgångspunkt ska planeras så att den kan pågå fram till tidpunkten för villkorlig frigivning. Paragrafen reglerar också vad som särskilt ska beaktas vid bedömningen av vilken eller vilka åtgärder som kan beviljas. Övervägandena finns i avsnitt 10. Första stycket motsvarar delvis hittillsvarande 11 kap. 1 § andra stycket enligt vilket särskilda utslussningsåtgärder, med undantag för frigång, ska planeras så att de var för sig eller i kombination med varandra kan pågå fram till tidpunkten för villkorlig frigivning. Genom att det i stället anges att en frigivningsförberedande åtgärd ”som utgångspunkt” ska planeras på ett sådant sätt är det, precis som idag, möjligt att i undantagsfall planera att den frigivningsförberedande åtgärden inte ska löpa fram till tidpunkten för villkorlig frigivning, exempelvis om det är fråga om en åtgärd med motsvarande innehåll som frigång. I andra stycket, som är nytt, anges vad som särskilt ska beaktas vid bedömningen av vilken eller vilka frigivningsförberedande åtgärder som kan beviljas. Kravet på att vissa omständigheter ska beaktas särskilt innebär att Kriminalvården även kan beakta andra omständigheter. En punktlista, som är ny, införs i stycket. Omständigheterna som särskilt ska beaktas enligt punktlistan motsvarar de krav som hittills uppställts för att någon av utslussningsåtgärderna frigång, vårdvistelse, halvvägshus och utökad frigång ska beviljas. Beträffande andra stycket fjärde punkten, om tillgång till bostad, bör bedömningen innefatta att det ska vara fråga om en bostad som godkänts av Kriminalvården. Avser bedömningen huruvida en frigivningsförberedande åtgärd kan avtjänas i den intagnes bostad bör den alltjämt vara beroende av att den som bor ihop med den intagne har samtyckt till att avtjänandet sker i bostaden. Om brottet har riktat sig mot en familjemedlem, bör verkställigheten inte ske i den gemensamma bostaden. Särskild försiktighet är påkallad när barn har bevittnat brott eller mer direkt utsatts för brott, men även i övrigt bör särskild hänsyn tas till om det finns barn i hemmet och hur åtgärden påverkar deras situation (jfr. prop. 2009/10:135 s. 167). Om det har beslutats om särskilda villkor för den intagne enligt 1 kap. 7 § får en frigivningsförberedande åtgärd inte beviljas i strid med villkoren (jfr. prop. 2009/10:135 s. 164). 5 §     En frigivningsförberedande åtgärd ska förenas med de villkor som behövs för att syftet med åtgärden ska uppnås eller för att Kriminalvården ska kunna utöva nödvändig kontroll. Elektronisk övervakning får användas för att kontrollera att meddelade villkor följs. Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det, får Kriminalvården ändra, upphäva eller besluta om nya villkor. Om det finns särskilda skäl får Kriminalvården förena en frigivningsförberedande åtgärd som innebär att en intagen är placerad i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400) med en särskild föreskrift som avses i 26 kap. 16 § andra stycket 4 brottsbalken som ska gälla för tiden efter villkorlig frigivning. Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det, får Kriminalvården ändra, upphäva eller besluta om en ny särskild föreskrift. Paragrafen reglerar förutsättningarna för att förena en frigivningsförberedande åtgärd med villkor och föreskrifter. Övervägandena finns i avsnitt 10. Paragrafen motsvarar i huvudsak hittillsvarande 11 kap. 6 §. Första stycket ändras språkligt som en följd av att benämningen särskilda utslussningsåtgärder ersätts av benämningen frigivningsförberedande åtgärder. Vidare ersätts begreppet ”elektroniska hjälpmedel” med begreppet ”elektronisk övervakning”. Ingen ändring i sak är avsedd. Tredje stycket ändras som en följd av att de frigivningsförberedande åtgärderna inte kategoriseras, varför hänvisningen till den hittillsvarande utslussningsåtgärden vårdvistelse utmönstras. I stället hänvisas till motsvarande placeringar som en sådan åtgärd innebär. Någon ändring i sak är inte avsedd. 6 §    En frigivningsförberedande åtgärd som innebär att den intagne har sin dygnsvila utanför anstalt ska förenas med villkor om att han eller hon inte får vistas utanför ett kontrollerat hem, ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400) eller sin bostad annat än på särskilt bestämda tider. Om en frigivningsförberedande åtgärd innebär att den intagne har sin dygnsvila i sin bostad ska villkoret inledningsvis kontrolleras genom elektronisk övervakning under högst sex månader. I paragrafen, som är ny, anges att en frigivningsförberedande åtgärd i vissa fall ska förenas med villkor om att den intagne inte får vistas utanför bostaden eller hemmet annat än på vissa tider och att ett sådant villkor i vissa fall ska förenas med elektronisk övervakning. Övervägandena finns i avsnitt 10.6. Första meningen motsvarar delvis hittillsvarande 11 kap. 4 §, av vilken det framgår att den intagne inte får vistas utanför halvvägshuset annat än på särskilt bestämda tider. Genom paragrafen tydliggörs att detta ska gälla för samtliga frigivningsförberedande åtgärder som innebär att den intagne har sin dygnsvila utanför anstalt (se prop. 2009/10:135 s. 167 i fråga om att en åtgärd som innebär att den intagne avtjänar en del av fängelsestraffet i sin bostad även enligt hittillsvarande reglering bör villkoras på ett sådant sätt). Av andra meningen följer att villkoret, för det fall den frigivningsförberedande åtgärden innebär att den intagne har sin dygnsvila i sin bostad, inledningsvis ska kontrolleras genom elektronisk övervakning under högst sex månader. Det är således möjligt för Kriminalvården att utforma riktlinjer som innebär en kortare maximitid. 7 §    Den som är beviljad en frigivningsförberedande åtgärd är skyldig att på begäran lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. I paragrafen anges att en intagen är skyldig att lämna vissa angivna prover för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av vissa medel eller varor. Övervägandena finns i avsnitt 10. Paragrafen ändras endast på så sätt att benämningen särskilda utslussningsåtgärder ersätts av benämningen frigivningsförberedande åtgärder. Någon ändring i sak är inte avsedd. 8 §     Ett tillstånd till en frigivningsförberedande åtgärd ska upphävas och den intagne omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet i anstalten om 1. det inte längre finns förutsättningar för åtgärden, eller 2. den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för åtgärden, och misskötsamheten inte är av mindre betydelse. I paragrafen anges under vilka omständigheter ett tillstånd till en frigivningsförberedande åtgärd ska upphävas och den intagne därmed föras till anstalt. Övervägandena finns i avsnitt 10. Paragrafen motsvarar i huvudsak hittillsvarande 11 kap. 8 och 9 §§. Första meningen ändras på så sätt att benämningen utslussningsåtgärd ersätts av benämningen frigivningsförberedande åtgärd. Någon ändring i sak är inte avsedd. Andra punkten ändras på så sätt att det anges att åtgärden inte ska upphävas på denna grund, om misskötsamheten är av mindre betydelse. Mindre allvarlig misskötsamhet kan således tolereras. 9 §    Kriminalvården får anlita ett bolag, en förening, en samfällighet eller en stiftelse för verksamhet som avser ett kontrollerat hem. I paragrafen anges att Kriminalvården för viss verksamhet får anlita en enskild aktör. Övervägandena finns i avsnitt 10. Paragrafen motsvarar i huvudsak hittillsvarande 11 kap. 10 §, som avser verksamhet i halvvägshus. Bestämmelsen ändras på så sätt att benämningen halvvägshus ersätts med benämningen kontrollerat hem. Kriminalvården ges därmed, i likhet med dagens reglering, möjlighet att upphandla ifrågavarande verksamhet av en enskild aktör. 10 §    Den som bedriver ett kontrollerat hem i enskild regi enligt 9 § eller ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400) ska 1. fortlöpande hålla Kriminalvården underrättad om hur verksamheten fortskrider, 2. samråda med Kriminalvården i frågor av större vikt, och 3. omedelbart anmäla om den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för den frigivningsförberedande åtgärden. Paragrafen innehåller bestämmelser om underrättelse- och anmälningsskyldighet till Kriminalvården. Övervägandena finns i avsnitt 10. Paragrafen motsvarar i huvudsak hittillsvarande 11 kap. 11 §. Utöver omnumreringen ändras bestämmelsen på så sätt att benämningen halvvägshus ersätts med benämningen kontrollerat hem. I tredje punkten ersätts benämningen utslussningsåtgärd av benämningen frigivningsförberedande åtgärd. Någon ändring i sak är inte avsedd. 11 §    Den som är anställd av eller har ett uppdrag hos ett bolag, en förening, en samfällighet eller en stiftelse som bedriver verksamhet i ett kontrollerat hem eller ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400), får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon på grund av sin anställning eller sitt uppdrag har fått veta om en enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för att utreda och lagföra brott. Paragrafen innehåller bestämmelser om tystnadsplikt. Övervägandena finns i avsnitt 10. Paragrafen motsvarar i huvudsak hittillsvarande 11 kap. 12 §. Paragrafen ändras på så sätt att hänvisningarna till att det ska vara fråga om verksamhet i form av vårdvistelse eller halvvägshus ersätts med hänvisningar till den form av verksamhet som bedrivs. Någon ändring i sak är inte avsedd. 13 kap. 3 §    En fråga om att upphäva ett tillstånd till en påbörjad frigivningsförberedande åtgärd som innebär att den intagne har sin dygnsvila utanför anstalt prövas av en övervakningsnämnd efter en anmälan av Kriminalvården. Nämnden får också självmant ta upp frågan till prövning. I paragrafen anges att ett tillstånd till en frigivningsförberedande åtgärd i vissa fall ska prövas av en övervakningsnämnd. Övervägandena finns i avsnitt 10. Paragrafen ändras språkligt som en följd av att utslussningsåtgärderna vårdvistelse, vistelse i halvvägshus och utökad frigång samlas under den gemensamma benämningen frigivningsförberedande åtgärder. I likhet med hittillsvarande reglering ska övervakningsnämnden pröva frågor om upphävande av tillstånd till en påbörjad frigivningsförberedande åtgärd som innebär att den intagne har sin dygnsvila utanför anstalten. Någon ändring i sak är inte avsedd. 5 §    En fråga om att upphäva ett tillstånd till en frigivningsförberedande åtgärd enligt 3 och 4 §§ prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den intagne är inskriven är beläget. Om det finns särskilda skäl, får en annan övervakningsnämnd pröva en sådan fråga. I paragrafen anges vilken övervakningsnämnd som är behörig att upphäva ett tillstånd till en påbörjad frigivningsförberedande åtgärd där den intagne har sin dygnsvila utanför anstalt. Övervägandena finns i avsnitt 10. Paragrafen ändras endast på så sätt att benämningen utslussningsåtgärd ersätts av benämningen frigivningsförberedande åtgärd. Någon ändring i sak är inte avsedd. Förslaget till lag om ändring i lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring 4 kap. 3 §    Kriminalvården får besluta att den dömde under den villkorade utslussningen ska bli föremål för sådana frigivningsförberedande åtgärder som anges i 11 kap. fängelselagen (2010:610). Det som sägs om skyldighet för en intagen att lämna vissa prover och om upphävande av tillstånd till en frigivningsförberedande åtgärd i 11 kap. 7 och 8 §§ fängelselagen ska tillämpas även i fråga om den som genomgår villkorad utslussning. Detsamma gäller det som sägs om beslut om upphävande av tillstånd till en frigivningsförberedande åtgärd och om överklagande av beslut i 13 kap. 3–5 §§ och 14 kap. 4 § samma lag. I paragrafen finns bestämmelser om att Kriminalvården, inom ramen för den villkorade utslussningen, får bevilja frigivningsförberedande åtgärder (tidigare betecknade som särskilda utslussningsåtgärder) enligt 11 kap. fängelselagen. Paragrafen innehåller också hänvisningar till vilka bestämmelser i fängelselagen som ska tillämpas i fråga om sådana åtgärder. Övervägandena finns i avsnitt 10. Paragrafen ändras språkligt som en följd av att benämningen särskilda utslussningsåtgärder ersätts av benämningen frigivningsförberedande åtgärder. Någon ändring i sak är inte avsedd. 7 §    Om ett beslut om verkställighet utanför anstalt upphävs enligt 6 § andra stycket, ska den dömde omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden i anstalten. Detsamma gäller om en frigivningsförberedande åtgärd upphävs enligt 3 § andra stycket. Paragrafen innebär att den dömde, om ett tillstånd till verkställighet utanför anstalt eller en frigivningsförberedande åtgärd (tidigare betecknad som särskild utslussningsåtgärd) upphävs, omedelbart ska föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden där. Övervägandena finns i avsnitt 10. Paragrafen ändras språkligt som en följd av att benämningen särskilda utslussningsåtgärder ersätts av benämningen frigivningsförberedande åtgärder. Någon ändring i sak är inte avsedd. Sammanfattning av betänkandet Ett ändamålsenligt samhällsskydd – Vissa reformer av straff- och straffverkställighetslagstiftningen (SOU 2024:48) i relevanta delar Vårt uppdrag Vårt huvudsakliga uppdrag har varit att lämna förslag som särskilt vid allvarlig och upprepad brottslighet ökar samhällsskyddet, minskar risken för återfall i brott, leder till ökad trygghet för brottsoffer samt medför skärpta reaktioner vid återfall i brott. Vi har i det sammanhanget haft i uppdrag att överväga och, oavsett ställningstagande i sak, lämna förslag samt fullständiga författningsförslag om 4.en ny brottspåföljd om vistelseförbud och en reglering av överträdelse av ett sådant förbud, 5.ändringar som innebär skärpta reaktioner vid återfall i brott, 6.ändringar som innebär att tillämpningsområdet utvidgas för regeln som möjliggör överstigande av straffskalan för brottet i vissa återfallssituationer (26 kap. 3 § brottsbalken), 7.kriminalisering av rymning och avvikelser från verkställigheten av ett fängelsestraff, sluten ungdomsvård, beslut om häktning på grund av misstanke om brott och beslut om förvar avseende utlänningar, 8.ändringar i reglerna om permission i syfte att inskränka rätten till och skärpa villkoren för permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt, och 9.ändringar som innebär en tydligare koppling mellan beviljande av permission och särskilda utslussningsåtgärder och deltagande i återfallsförebyggande åtgärder. Ett ändamålsenligt samhällsskydd Utredningens lagförslag i korthet Användningsområdet för skyddstillsyn i kombination med fängelse enligt 28 kap. 3 § brottsbalken ska utökas. En vistelseföreskrift enligt 26 kap. 16 § 7 brottsbalken ska kunna beslutas i syfte att skydda brottsoffret. Reglerna i 26 kap. 3 och 29 kap. 4 §§ brottsbalken, som är tillämpliga i återfallssituationer, ska ändras i skärpande riktning. Det ska förtydligas att deltagande i återfallsförebyggande åtgärder ska beaktas vid prövningen av om permission eller särskilda utslussningsåtgärder ska beviljas. Lagförslagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2026, dock inte säkerhetsstraffet som föreslås träda införas den 1 januari 2028. Alternativa lagförslag utifrån direktiven som utredningen inte förordar En ny påföljd, eller tilläggssanktion, vistelseförbud, och kriminalisering av överträdelse av ett sådant förbud. Kriminalisering av rymning. Minskad rätt till permission för vissa dömda. De alternativa lagförslagen förslås vad gäller villkorlig frigivning träda i kraft den 1 januari 2030 och i övrigt den 1 juli 2026. Samhällsskydd och brottsofferperspektiv Enligt utredningens direktiv är en utgångspunkt att de förslag som lämnas ska öka samhällsskyddet samt leda till ökad trygghet för brottsoffer. Vi har därför ansett att det varit angeläget att ge dessa begrepp ett mer konkret innehåll och på så sätt klargöra de egentliga grunderna och målen för åtgärder som föreslås i samhällsskyddets och brottsoffrens intresse. Samhällsskydd handlar om att staten i vissa fall har ett ansvar för att skydda sina medborgare från en persons (fortsatta) brottslighet. Samhällsskydd handlar således om ett skydd för samhället i kollektiv bemärkelse. I vissa fall är brottsligheten av sådant slag att behovet av samhällsskydd är särskilt påtagligt. Vi konstaterar inledningsvis i betänkandet att samhällsskydd, i betydelsen samhällets behov av skydd mot (ytterligare) brottslighet, redan i dag är en integrerad del av det straffrättsliga systemet och att det är självklart att påföljdssystemet ska vara uppbyggt så att det bidrar till ett effektivt och rättssäkert samhällsskydd. Brottsofferperspektivet är främst kopplat till en rad individuella rättigheter som erkännande, stöd och information i processen enligt till exempel EU:s brottsofferdirektiv, men också de rättigheter som finns i Europakonventionen som handlar om rätten att i vissa fall skyddas från brott. Brottsofferundersökningar och annan forskning ger inget stöd för att det är just samhällsskyddsaspekter, i den mer inskränkta betydelsen längre straff och fler i fängelse, som är det som brottsoffer främst efterfrågar. En human behandling av dömda och stöd under verkställigheten kan ligga väl i linje med brottsoffrens intresse av att på lång sikt åstadkomma ett samhällsskydd som kommer dem till godo. Även återfallsförebyggande åtgärder kan vara ett sätt att öka potentiella brottsoffers förtroende för rättsväsendet, men sådana åtgärder måste kombineras med andra åtgärder som ger brottsoffret tillgång till och rättvisa i rättsprocessen. Det som har varit vägledande i vårt arbete och våra överväganden har varit frågan hur det straffrättsliga systemet ska vara utformat för att minska brottsligheten över tid, det vill säga hur samhällsskyddet på bästa sätt ökas i realiteten samt på ett robust och bestående sätt. Ett återfallsförebyggande arbete i syfte att anpassa den dömde till samhället och samhällsskydd bör inte ses som varandras motsatser utan som delar som överlappar varandra. En sådan inriktning står inte heller i konflikt med brottsofferperspektivet, utan leder tvärtom till att det stärks. Påföljdsfrågor Skärpta reaktioner under skyddstillsyn samt utökad användning av skyddstillsyn och fängelse Mot bakgrund av den allvarliga beläggningsgraden i landets anstalter, men också för att det i övrigt finns goda skäl för en utökad användning särskilt för unga lagöverträdare, föreslår vi att det ska vara möjligt att i fler fall förena en skyddstillsyn med ett kortare fängelsestraff (gränsen ska höjas från tre till sex månader och minimitiden höjas från 14 dagar till en månad som en följd av att vi föreslår en sådan höjning av allmänna fängelseminimum). Vistelseförbud Vår bedömning är att det finns något behov av ytterligare möjligheter att besluta var en dömd person får vistas eller inte vistas. Såväl för de som dömts till skyddstillsyn som för de som är villkorligt frigivna efter ett fängelsestraff finns det möjlighet att med stöd av 26 kap. 16 § 7 brottsbalken besluta om en vistelseföreskrift. Ett sådant förbud kan också övervakas elektroniskt. Dessutom finns möjlighet att dels meddela preventiva vistelseförbud utan brottsmisstanke enligt lagen (2024:7) om preventiva vistelseförbud, dels möjlighet att besluta om kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud samt därutöver ytterligare ett antal administrativa förbud. Vi bedömer dock att det finns skäl att förtydliga att en vistelseföreskrift enligt 26 kap. 16 § 7 brottsbalken får beslutas också för att tillgodose målsägandens behov av trygghet och föreslår därför en sådan utvidgning. Då det följer av våra direktiv att vi ska lämna ett förslag på ytterligare vistelseförbud gör vi det i kapitel 20. I enlighet med vad som anges i våra direktiv har vi låtit den danska bestämmelsen om uppehållsförbud (opholdsforbud) enligt 79 a § straffeloven tjäna som utgångspunkt för förslaget. I vissa fall ska domstolen samtidigt som ett fängelsestraff döms ut kunna besluta om ett särskilt vistelseförbud som ska gälla när den dömde friges från fängelsestraffet. Förbudet ska kunna övervakas elektroniskt och den som bryter mot förbudet ska kunna dömas för överträdelse av särskilt vistelseförbud till fängelse i högst ett år. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet hindrar att den elektroniska övervakningen kommer till stånd eller kan fortgå, ska kunna dömas för hindrande av elektronisk övervakning av särskilt vistelseförbud till böter eller fängelse i högst ett år. Föreskrift om förbud att kontakta brottsoffret Även om det vid en första anblick framstår som självklart att det ska finnas en möjlighet att besluta om en föreskrift som innebär ett förbud för den dömde att kontakta målsäganden är vår slutsats att nackdelarna med ett sådan ordning väger så tungt att det inte är lämpligt. Den mest uppenbara nackdelen är att det inte är möjligt att på ett tillräckligt effektivt sätt kontrollera en föreskrift om förbud att kontakta brottsoffret. Många kontakter kommer att ske digitalt och sådana kontakter kan inte övervakas med nuvarande teknik. En föreskrift som inte går att kontrollera riskerar att bli helt tandlös och ge målsäganden en falsk känsla av trygghet i stället för en reell trygghet, vilket vi inte kan förorda. I stället bör kontaktförbud eller vistelseföreskrift med elektronisk övervakning användas om målsäganden behöver sådant skydd. Här bör också beaktas att Utredningen om en översyn av kontaktförbudslagstiftningen (SOU 2024:13) har föreslagit vissa ändringar som bedöms leda till att ansökta och beviljade kontaktförbud kommer att öka med 30–40 procent. Återfall i brott En skärpt återfallsreglering Regeln om återfallsskärpning i 29 kap. 4 § brottsbalken föreslås för det första få en ny lagteknisk struktur i syfte att underlätta för rättstillämparen och därmed öka användandet av bestämmelsen i de fall det bedöms påkallat. Bestämmelsen ska också tydliggöras på ett sätt som bland annat Lagrådet förordat. Det ska framgå att rätten i skärpande riktning vid straffmätningen ska ta hänsyn till om det är fråga om återfall i de fall den tidigare brottsligheten inte i tillräcklig utsträckning har beaktats genom påföljdvalet eller genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Tidigare gav lagtexten uttryck av att ”i tillräcklig utsträckning” endast tog sikte på förverkande av villkorligt medgiven frihet, vilket vi ändrar på. Även detta bedöms leda till att bestämmelsen tillämpas i fler fall. Gällande 26 kap. 3 § brottsbalken, som innebär att straffskalan kan överskridas i vissa flagranta återfallssituationer, lämnar vi ett förslag som innebär dels att bestämmelsen kommer vara tillämplig i fler fall, dels att straffskalan ska kunna överskridas med sex år i stället för som för närvarande fyra år. Straffverkställighet Permission Vi anser inte att reglerna om permission bör förändras då vi inte har funnit några skäl som talar för att det behövs eller är lämpligt. Permission är en viktig del i såväl den dömdes anpassning i samhället som i Kriminalvårdens återfallsförebyggande arbete. Det är också mycket ovanligt med misskötsamhet under permissioner. Det finns däremot skäl att ändra lagtexten i syfte att skapa en tydligare koppling mellan beviljande av permission samt särskilda utslussningsåtgärder å ena sidan och deltagande i återfallsförebyggande åtgärder å andra sidan. Förslaget innebär att det ska tydliggöras i lagtexten att deltagande i åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat främja den dömdes anpassning i samhället utgör en del av permissionsprövningen. Även att den dömde på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten ska kunna beaktas. Då vi är ålagda att lämna ett förslag som innebär att rätten till permission inskränks och villkoren för permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt skärps i vissa fall finns ett sådant förslag i kapitel 22. Det innebär att det vid permissionsprövningen, liksom då eventuella villkor beslutas, särskilt ska beaktas om den intagne är involverad i en kriminell gruppering eller motsvarande. Vid en sådan koppling ska det inte heller vara möjligt att vid särskilda skäl bevilja permission innan den så kallade kvalifikationstiden (alltid en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader) har avtjänats. Särskilda utslussningsåtgärder Avseende de särskilda utslussningsåtgärderna i 11 kap. fängelselagen föreslår vi att de ska döpas om till frigivningsförberedande åtgärder. Syftet är att namnet bättre ska avspegla åtgärdernas egentliga innebörd. Det ska heller inte längre pekas ut fyra olika åtgärder i lagtexten utan i stället ska det vara upp till Kriminalvården att besluta om lämpliga frigivningsförberedande åtgärder utifrån varje intagens individuella behov. Vår bedömning är att denna ordning är positiv såväl ur ett återfallsförebyggande som ur ett kontrollperspektiv eftersom den bidrar till en mer individualiserad övergång från livet i anstalt till livet i frihet. Frigivningsförberedande åtgärder ska kunna beviljas när minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats. Det ska dock införas en ventil som möjliggör åtgärder redan dessförinnan i vissa fall. Övriga frågor Kriminalisering av rymning Mot bakgrund av att det är så få rymningar och andra avvikelser anser utredningen inte att det finns tillräckliga skäl för att kriminalisera rymning och andra avvikelser från anstalt, häkte, särskilda ungdomshem eller förvar. Ett förslag i enlighet med direktiven lämnas dock i kapitel 23. Det innebär att det blir straffbart att rymma från verkställigheten av ett fängelsestraff, sluten ungdomsvård, beslut om häktning på grund av misstanke om brott och beslut om förvar avseende utlänningar. Straffet för den nya brottstypen rymning ska vara fängelse i högst två år, eller om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Gärningen ska inte utgöra brott, om den med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig. Betänkandets lagförslag i relevanta delar Förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700) Härigenom föreskrivs att 26 kap. 3 och 16 §§, 28 kap. 3 § och 29 kap. 4 § brottsbalken (1962:700) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 26 kap. 3 § Har någon dömts till fängelse i lägst två år och begår han eller hon, sedan domen har fått laga kraft, brott som är belagt med fängelse i mer än sex år, får för återfallet dömas till fängelse på viss tid som med fyra år överstiger det högsta straff som kan följa på brottet eller, om det är fråga om flera brott, det högsta straff som med tillämpning av 2 § kan följa på brotten. Straffet får dock inte överstiga arton år. Har någon dömts till fängelse i lägst två år och begår han eller hon, sedan domen har fått laga kraft, brott för vilket är föreskrivet fängelse i sex år eller mer, får för återfallet dömas till fängelse på viss tid som med sex år överstiger det högsta straff som kan följa på brottet eller, om det är fråga om flera brott, det högsta straff som med tillämpning av 2 § kan följa på brotten. Straffet får dock inte överstiga arton år. Brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får inte läggas till grund för en sådan förhöjning som anges i första stycket. En utländsk dom får tillmätas samma verkan som en svensk. 16 § Om det behövs för att minska risken att den som står under övervakning begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, får Kriminalvården besluta om en särskild föreskrift som ska följas av den övervakade. En sådan föreskrift ska beslutas för en viss tid, högst ett år åt gången. Om det behövs för att minska risken att den som står under övervakning begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, får Kriminalvården besluta om särskilda föreskrifter som ska följas av den övervakade. En föreskrift enligt tredje stycket 7 får även beslutas om det kan antas behövas för att tillgodose målsägandens behov av trygghet. En särskild föreskrift får avse En särskild föreskrift ska beslutas för en viss tid, högst ett år åt gången, och får avse 1. på vilket sätt och i vilken omfattning den övervakade ska hålla kontakt med övervakaren eller Kriminalvården, 2. skyldighet för den övervakade att lämna underrättelse till övervakaren eller Kriminalvården om att han eller hon uteblivit från en arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning, 3. deltagande i återfallsförebyggande eller missbruksrelaterad programverksamhet, 4. missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling, 5. arbete, utbildning eller annan sysselsättning, 6. kontrollerat boende eller andra anvisningar om boendet, 7. vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas, eller 8. skyldighet att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hår-prov för kontroll av att den övervakade inte är påverkad av alkohol, andra beroendeframkallande medel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. 1. på vilket sätt och i vilken omfattning den övervakade ska hålla kontakt med övervakaren eller Kriminalvården, 2. skyldighet för den övervakade att lämna underrättelse till övervakaren eller Kriminalvården om att han eller hon uteblivit från en arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning, 3. deltagande i återfallsförebyggande eller missbruksrelaterad programverksamhet, 4. missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling, 5. arbete, utbildning eller annan sysselsättning, 6. anvisat boende eller andra anvisningar om boendet, 7. vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas, eller 8. skyldighet att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hår-prov för kontroll av att den övervakade inte är påverkad av alkohol, andra beroendeframkallande medel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Om den övervakade är skadeståndsskyldig på grund av brottet, får en särskild föreskrift beslutas om när och hur skadeståndsskyldigheten ska fullgöras. En sådan föreskrift får beslutas endast i den utsträckning det inte kan antas motverka den övervakades anpassning i samhället, med hänsyn till hans eller hennes ekonomiska situation eller övriga omständigheter. 28 kap. 3 § Skyddstillsyn får förenas med fängelse i lägst fjorton dagar och högst tre månader. Skyddstillsyn får förenas med fängelse i lägst en och högst sex månader. Om rätten förenar skyddstillsyn med fängelse, får den inte samtidigt döma till böter enligt 2 § eller meddela föreskrift om samhällstjänst. Om förhållandena kräver det, får rätten förordna att domen på fängelse skall gå i verkställighet trots att den inte har vunnit laga kraft. Om förhållandena kräver det, får rätten förordna att domen på fängelse kan verkställas trots att den inte fått laga kraft. 29 kap. 4 § Vid straffmätningen ska rätten, utöver brottets straffvärde, i skärpande riktning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott, om inte förhållandet beaktas genom påföljdsvalet eller i tillräcklig utsträckning genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Vid denna bedömning ska särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig. Utöver brottets straffvärde ska rätten vid straffmätningen i skärpande riktning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Det gäller dock endast om den tidigare brottsligheten inte i tillräcklig utsträckning beaktas genom påföljdsvalet eller genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad. Vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse för straffmätningen ska särskilt beaktas 1. vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, 2. vilken tid som förflutit mellan brotten eller mellan tidpunkten för villkorlig frigivning och den nya brottsligheten, 3. om den tidigare och den nya brottsligheten är likartad, och 4. om brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig eller om den nya brottsligheten är mer allvarlig än den tidigare brottsligheten. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026. Alternativt förslag till lag om ändring i brottsbalken (1962:700) i relevanta delar Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken (1962:700) dels att nuvarande 17 kap. 12 § ska betecknas 17 kap. 14 § och att nuvarande 26 kap. 25 § ska betecknas 26 kap. 24 §, dels att den nya 17 kap. 14 § ska ha följande lydelse, dels att 17 kap. 16 §, 21 kap. 7 och 15 §§ och 37 kap. 7 och 11 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas åtta nya paragrafer, 17 kap. 12 och 17 §§ och 26 kap. 25–30 §§, dels att det närmast före den nya 26 kap. 25 § ska införas en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 kap. 12 § Hjälper man den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller som är häktad eller anhållen eller som annars är med laga rätt berövad friheten att komma lös eller främjar man, efter det han avvikit, hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd, döms för främjande av flykt till böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Till ansvar skall inte dömas om gärningen är att anse som ringa med hänsyn till frihetsberövandets art och syfte, gärningsmannens tillvägagångssätt och hans förhållande till den vars flykt han har främjat. Den som är 1. intagen i kriminalvårdsanstalt eller häktad med anledning av misstanke om brott enligt 24 kap. rättegångsbalken (1942:740), eller 2. berövad friheten enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, utlänningslagen (2005:716) eller lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, och som rymmer från en kriminalvårdsanstalt, en arrest, ett häkte, ett förvar, ett särskilt ungdomshem, en undersökningsenhet, en vårdenhet eller från någon under vars uppsikt han eller hon står med anledning av ett frihetsberövande enligt 1–2, döms för rymning till fängelse i högst två år. Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Gärningen utgör inte brott, om den med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig. 14 § Den som hjälper den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller som är häktad eller anhållen eller som annars är med laga rätt berövad friheten att komma lös eller främjar, efter det han eller hon avvikit, hans eller hennes rymning genom att dölja henne eller honom genom annan sådan åtgärd, döms för främjande av rymning till böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Om gärningen med hänsyn till frihetsberövandets art och syfte, gärningspersonens tillvägagångssätt och hans eller hennes förhållande till den vars rymning han eller hon har främjat är att anse som ringa, utgör den inte brott. 16 § För försök, förberedelse eller stämpling till våld eller hot mot tjänsteman, grovt våld eller hot mot tjänsteman, grov förgripelse mot tjänsteman, övergrepp i rättssak, grovt övergrepp i rättssak, skyddande av brottsling eller grovt skyddande av brottsling döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök eller förberedelse till främjande av flykt. Den som bryter mot ett sådant vistelseförbud som avses i 26 kap. 26 § döms för överträdelse av särskilt vistelseförbud till fängelse i högst ett år. Gärningen utgör inte brott, om den med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig. 17 § Den som har meddelats ett sådant beslut om elektronisk övervakning som avses i 26 kap. 27 § och som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet hindrar att övervakningen kommer till stånd eller kan fortgå, döms för hindrande av elektronisk övervakning av särskilt vistelseförbud till böter eller fängelse i högst ett år. 21 kap. 7 § Avviker eller uteblir en krigsman olovligen från tjänstgöringen, skall dömas för rymning till böter eller fängelse i högst två år. Avviker eller uteblir en krigsman olovligen från tjänstgöringen, ska dömas för olovlig avvikelse av krigsman till böter eller fängelse i högst två år. Är brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om krigsmannen avvikit under eller i anslutning till strid eller gått över till fienden eller annars överlämnat sig frivilligt till denne. Är brottet att anse som grovt, döms för grov olovlig avvikelse av krigsman till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas, om krigsmannen avvikit under eller i anslutning till strid eller gått över till fienden eller annars överlämnat sig frivilligt till denne. 15 § För försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra rymning samt för försök, förberedelse eller stämpling till våld eller hot mot förman döms det till ansvar enligt 23 kap. För försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra olovlig eller grov olovlig avvikelse av krigsman samt för försök, förberedelse eller stämpling till våld eller hot mot förman döms det till ansvar enligt 23 kap. För medverkan till tjänstebrott får dömas endast den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt. 26 kap. 25 § Rätten får förena ett tidsbestämt fängelsestraff med ett särskilt vistelseförbud om 1. någon omständighet som avses i 29 kap. 2 a § beaktas vid bedömningen av straffvärdet, och 2. det med hänsyn till risken för att den dömde kommer att återfalla i allvarlig brottslighet på en viss plats eller i ett visst område finns behov av att begränsa den dömdes närvaro på platsen eller i området. Ett särskilt vistelseförbud får avse den som är under 18 år endast om det finns synnerliga skäl. 26 § Ett särskilt vistelseförbud innebär att rätten beslutar om att den dömde inte får vistas på särskilt angivna platser eller inom ett eller flera särskilt angivna områden. Det särskilda vistelseförbudet gäller under prövotiden efter frigivning. 27 § Om det behövs för att kontrollera att ett särskilt vistelseförbud följs får Kriminalvården besluta om elektronisk övervakning med högst sex månader åt gången. När ett sådant beslut har meddelats, är den som vistelseförbudet gäller mot skyldig att medverka till att den elektroniska övervakningen kommer till stånd och kan fortgå. 28 § Kriminalvården får besluta om tillfälliga undantag från ett särskilt vistelseförbud om det finns särskilda skäl. Om ett fängelsestraff har förenats med ett särskilt vistelseförbud får Kriminalvården besluta om en särskild vistelseföreskrift enligt 26 kap. 16 § andra stycket 7 endast om det finns synnerliga skäl. 29 § När ett särskilt vistelseförbud har gällt under sex månader får den frigivne hos övervakningsnämnden begära att vistelseförbudet ska upphöra. Om ansökan avslås, får en ny ansökan göras tidigast sex månader efter det att beslutet fått laga kraft. Åklagaren ska beredas tillfälle att yttra sig i ärendet. 30 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om särskilda vistelseförbud. 37 kap. 7 § Kriminalvårdens beslut i frågor som avses i 26 kap. 12 § första stycket, 13 § andra stycket, 15 § andra stycket, 16 och 17 §§ och 19 § första stycket samt 28 kap. 7 § får överklagas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor ligger där den övervakade är inskriven. Kriminalvårdens beslut i frågor som avses i 26 kap. 12 § första stycket, 13 § andra stycket, 15 § andra stycket, 16 och 17 §§, 19 § första stycket och 27 § första stycket samt 28 kap. 7 § får överklagas till den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor ligger där den övervakade är inskriven. Behörig övervakningsnämnd enligt 26 kap. 27 första stycket och 29 §§ är den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor ligger där den övervakade är inskriven. 11 § Beslut av en övervakningsnämnd i frågor som avses i 26 kap. 12 § första stycket, 16, 17, 19 och 22 §§ samt 28 kap. 7 och 11 §§ får överklagas till tingsrätten i den ort där övervakningsnämnden ligger. Om beslutet rör frågor som avses i 26 kap. 12 § första stycket, 16, 17 eller 19 § eller 28 kap. 7 §, får det överklagas av Kriminalvården. Överklagandet ska ges in till övervakningsnämnden. Klagotiden räknas från den dag då den klagande fick del av beslutet. Vid överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden. Övervakningsnämnden ska dock inte vara part i domstolen. Beslut av en övervakningsnämnd i frågor som avses i 26 kap. 12 § första stycket, 16, 17, 19, 22 och 29 §§ samt 28 kap. 7 och 11 §§ får överklagas till tingsrätten i den ort där övervakningsnämnden ligger. Om beslutet rör frågor som avses i 26 kap. 12 § första stycket, 16, 17 eller 19 § eller 28 kap. 7 §, får det överklagas av Kriminalvården. Överklagandet ska ges in till övervakningsnämnden. Klagotiden räknas från den dag då den klagande fick del av beslutet. Vid överklagande gäller lagen (1996:242) om domstolsärenden. Övervakningsnämnden ska dock inte vara part i domstolen. Beslut enligt denna balk av en övervakningsnämnd i andra frågor än som avses i första stycket får inte överklagas. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026. Förslag till lag om ändring i fängelselagen (2010:610) Härigenom föreskrivs i fråga om fängelselagen (2010:610) dels att rubrikerna närmast före 11 kap. 1–6 §§ ska utgå, dels att 1 kap. 1 och 7–8 §§, 10 kap. 1 §, 11 kap. 1–11 §§ och 13 kap. 3 och 5 §§ ska ha följande lydelse, dels att rubriken till 11 kap. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om verkställighet av fängelse i kriminalvårdsanstalt. Bestämmelserna avser – placering (2 kap.), – sysselsättning och ersättning (3 kap.), – fritid (4 kap.), – personliga tillhörigheter (5 kap.), – vistelse i gemensamhet och avskildhet (6 kap.), – besök och andra kontakter (7 kap.), – särskilda kontroll- och tvångsåtgärder (8 kap.), – hälso- och sjukvård (9 kap.), – permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt (10 kap.), – särskilda utslussningsåtgärder (11 kap.), – varning och uppskjuten villkorlig frigivning (12 kap.), samt – beslut och överklagande m.m. (13–15 kap.). Denna lag innehåller bestämmelser om verkställighet av fängelse i kriminalvårdsanstalt. Bestämmelserna avser – placering (2 kap.), – sysselsättning och ersättning (3 kap.), – fritid (4 kap.), – personliga tillhörigheter (5 kap.), – vistelse i gemensamhet och avskildhet (6 kap.), – besök och andra kontakter (7 kap.), – särskilda kontroll- och tvångsåtgärder (8 kap.), – hälso- och sjukvård (9 kap.), – permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt (10 kap.), – frigivningsförberedande åtgärder (11 kap.), – varning och uppskjuten villkorlig frigivning (12 kap.), – avbrott i verkställigheten (12 a kap.) samt – beslut och överklagande m.m. (13–15 kap.). 7 § För en intagen som avtjänar fängelse i lägst fyra år ska det, om det inte är uppenbart obehövligt, beslutas om de särskilda villkor som av säkerhetsskäl är nödvändiga när det gäller 1. placering i anstalt, 2. vistelse utanför anstalt enligt 10 kap. 1 och 2 §§, och 3. särskilda utslussningsåtgärder enligt 11 kap. 1 §. För en intagen som avtjänar fängelse i lägst fyra år ska det, om det inte är uppenbart obehövligt, beslutas om de särskilda villkor som av säkerhetsskäl är nödvändiga när det gäller 1. placering i anstalt, 2. vistelse utanför anstalt enligt 10 kap. 1 och 2 §§, och 3. frigivningsförberedande åtgärder enligt 11 kap. 1 §. Om det finns särskilda skäl ska villkor enligt första stycket också beslutas för en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år. 8 § Prövning av vilka särskilda villkor som ska gälla för verkställigheten enligt 7 § ska ske så snart verkställigheten påbörjas eller annars när det finns behov av det. Villkoren ska omprövas när det finns anledning till det. Ett beslut om placering, permission, särskild permission eller särskilda utslussningsåtgärder får inte meddelas i strid med de särskilda villkoren. Ett beslut om placering, permission, särskild permission eller frigivningsförberedande åtgärder får inte meddelas i strid med de särskilda villkoren. 10 kap. 1 § En intagen får, för att underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om 1. minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats, och 2. det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. För att underlätta den intagnes anpassning i samhället får han eller hon beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om 1. minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats, och 2. det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. I prövningen ska särskilt beaktas om den intagne 1. inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, eller 2. annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. För en intagen som avtjänar ett livstidsstraff ska tiden enligt första stycket 1 bestämmas som om strafftiden är arton år. Om det finns särskilda skäl får permission beviljas trots att den tid som avses i första stycket 1 inte förflutit. 11 kap. Särskilda utslussningsåtgärder Frigivningsförberedande åtgärder 1 § En intagen får, för att minska risken för att han eller hon återfaller i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd till vistelse utanför anstalt genom följande utslussningsåtgärder: 1. frigång enligt 2 §, 2. vårdvistelse enligt 3 §, 3. vistelse i halvvägshus enligt 4 §, och 4. utökad frigång enligt 5 §. För att minska risken för att en intagen återfaller i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället får Kriminalvården bevilja den intagne en frigivningsförberedande åtgärd, vilket innebär att den intagne får tillstånd att avtjäna en del av fängelsestraffet utanför anstalt under kontrollerade former. Vid bedömningen av om en frigivningsförberedande åtgärd ska beviljas ska särskilt beaktas om den intagne har behov av 1. introduktion i arbetslivet eller i annan verksamhet som kan främja en stabil tillvaro efter frigivningen, 2. vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller mot något annat särskilt förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet, vilket inte på ett tillfredställande sätt kan behandlas i anstalt, eller 3. särskilt stöd eller tillsyn på ett sätt som inte kan tillgodoses på ett tillfredsställande sätt i anstalt. Den intagne får också beviljas en frigivningsförberedande åtgärd om han eller hon har tillgång till bostad samt arbetar, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. Åtgärden ska inledningsvis kombineras med elektronisk kontroll under högst sex månader. Vistelse utanför anstalt enligt första stycket 2–4 ska planeras så att den kan pågå fram till tidpunkten för villkorlig frigivning. 2 § Frigång innebär att en intagen under dagtid utanför anstalt utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. En frigivningsförberedande åtgärd får inte beviljas om det finns en beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig fängelsestraffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig under den tid som fängelsestraffet verkställs utanför anstalt. I denna bedömning ska särskilt beaktas om den intagne 1. inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, eller 2. annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. Frigång får beviljas en intagen som har behov av introduktion i arbetslivet eller i annan verksamhet som kan främja en stabil tillvaro efter frigivningen, om det inte finns någon beaktansvärd risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig. 3 § Vårdvistelse innebär att en intagen är placerad i ett sådant hem som avses i 6 kap. 1 § socialtjänstlagen En frigivningsföreberedande åtgärd får beviljas när minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats. Om det finns särskilda skäl får en sådan åtgärd beviljas trots att den tid som avses i första stycket inte har förflutit. Vårdvistelse får beviljas en intagen som har behov av vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller mot något annat särskilt förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet, om det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig. 4 § Vistelse i halvvägshus innebär att en intagen är placerad i ett av Kriminalvården kontrollerat hem som är anpassat för att ge intagna särskilt stöd och tillsyn. En frigivningsförberedande åtgärd ska planeras så att den kan pågå fram till tidpunkten för villkorlig frigivning. Vistelse i halvvägshus får beviljas en intagen som har behov av särskilt stöd eller tillsyn om 1. minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats, 2. det inte finns någon beaktansvärd risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig, och 3. han eller hon utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. Den intagne får inte vistas utanför halvvägshuset annat än på särskilt bestämda tider. 5 § Utökad frigång innebär att en intagen under kontrollerade former avtjänar fängelsestraffet i sin bostad. En frigivningsförberedande åtgärd ska förenas med de villkor som behövs för att syftet med den frigivningsförberedande åtgärden ska uppnås eller för att Kriminalvården ska kunna utöva nödvändig kontroll. Kriminalvården ska kontrollera att den dömde följer villkoren. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera meddelade villkor. Om det finns särskilda skäl får Kriminalvården besluta om villkor om missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling som ska gälla för tiden efter villkorlig frigivning. Kriminalvården får ändra, upphäva eller besluta nya villkor om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det. Utökad frigång får beviljas om 1. minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats, 2. det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig, 3. han eller hon har tillgång till bostad, och 4. han eller hon utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. 6 § Ett tillstånd till en utslussningsåtgärd ska förenas med de villkor som behövs för att syftet med åtgärden ska uppnås eller för att Kriminalvården ska kunna utöva nödvändig kontroll. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera meddelade villkor. Om en frigivningsförberedande åtgärd innebär att den intagne placeras i eget boende, ett anvisat boende, på ett behandlingshem eller på annan institution får han eller hon inte lämna boendet annat än på särskilt bestämda tider. Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det, får Kriminalvården ändra, upphäva eller besluta nya villkor. Om det finns särskilda skäl, får Kriminalvården förena en vårdvistelse enligt 3 § med en föreskrift enligt 26 kap. 16 § andra stycket 4 brottsbalken som ska gälla för tiden efter villkorlig frigivning. Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det, får Kriminalvården ändra, upphäva eller besluta en ny föreskrift. 7 § Den som är beviljad en utslussningsåtgärd är skyldig att på begäran lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Den som är beviljad en frigivningsförberedande åtgärd är skyldig att på begäran lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. 8 § Ett tillstånd till en utslussningsåtgärd ska upphävas om 1. det inte längre finns förutsättningar för åtgärden, eller 2. den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för utslussningsåtgärden. En frigivningsförberedande åtgärd ska upphävas och den intagne omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet i anstalten om 1. det inte längre finns förutsättningar för åtgärden, eller 2. den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för åtgärden och det som ligger henne eller honom till last inte är av mindre betydelse. 9 § Om ett tillstånd till en påbörjad utslussningsåtgärd upphävs, ska den intagne omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av straffet i anstalten. Kriminalvården får anlita ett bolag, en förening, en samfällighet eller en stiftelse för verksamhet i ett kontrollerat hem som är anpassat för att ge intagna särskilt stöd och tillsyn. 10 § Kriminalvården får anlita ett bolag, en förening, en samfällighet eller en stiftelse för verksamhet med halvvägshus. Den som bedriver verksamhet i ett kontrollerat hem i enskild regi enligt 9 § eller ett hem för vård enligt 6 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) ska 1. fortlöpande hålla Kriminalvården underrättad om hur verksamheten fortskrider, 2. samråda med Kriminalvården i frågor av större vikt, och 3. omedelbart anmäla om den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för den frigivningsförberedande åtgärden. 11 § Den som bedriver ett halvvägshus i enskild regi enligt 10 § eller ett hem för vårdvistelse enligt 6 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) ska 1. fortlöpande hålla Kriminalvården underrättad om hur verksamheten fortskrider, 2. samråda med Kriminalvården i frågor av större vikt, och 3. omedelbart anmäla om den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för utslussningsåtgärden. Den som är anställd av eller har ett uppdrag hos ett bolag, en förening, en samfällighet eller en stiftelse som bedriver ett kontrollerat hem eller annan verksamhet som innebär vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller liknande, får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon på grund av sin anställning eller sitt uppdrag har fått veta om en enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för att utreda och lagföra brott. 13 kap. 3 § En fråga om att upphäva ett tillstånd till en påbörjad vårdvistelse, en vistelse i halvvägshus eller en utökad frigång prövas av en övervakningsnämnd efter en anmälan av Kriminalvården. Nämnden får också självmant ta upp frågan till prövning. En fråga om att upphäva ett tillstånd till en frigivningsförberedande åtgärd prövas av en övervakningsnämnd efter en anmälan av Kriminalvården. Nämnden får också självmant ta upp frågan till prövning. 5 § En fråga om att upphäva ett tillstånd till en utslussningsåtgärd enligt 3 och 4 §§ prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den intagne är inskriven är beläget. Om det finns särskilda skäl, får en annan övervakningsnämnd pröva en sådan fråga. En fråga om att upphäva ett tillstånd till en frigivningsförberedande åtgärd enligt 3 och 4 §§ prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den intagne är inskriven är beläget. Om det finns särskilda skäl, får en annan övervakningsnämnd pröva en sådan fråga. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026. Alternativt förslag till lag om ändring i fängelselagen (2010:610) Härigenom föreskrivs att 10 kap. 1, 2 och 5 §§ fängelselagen (2010:610) ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 10 kap. 1 § En intagen får, för att underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om 1. minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats, och 2. det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. För att underlätta den intagnes anpassning i samhället får han eller hon beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om 1. minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats, och 2. det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Vid prövningen ska det särskilt beaktas om den intagne är involverad i en kriminell gruppering eller motsvarande. För en intagen som avtjänar ett livstidsstraff ska tiden enligt första stycket 1 bestämmas som om strafftiden är arton år. Om det finns särskilda skäl får permission beviljas trots att den tid som avses i första stycket 1 inte förflutit. Om det finns särskilda skäl får permission beviljas trots att den tid som avses i första stycket 1 inte förflutit. Det gäller dock inte den som är involverad i en kriminell gruppering eller motsvarande. 2 § En intagen får, om det finns särskilt ömmande skäl, beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (särskild permission) om 1. hans eller hennes behov av vistelse utanför anstalt inte kan tillgodoses genom permission enligt 1 §, och 2. vistelsen utanför anstalt kan beviljas med hänsyn till den risk som finns för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Om det finns särskilt ömmande skäl får en intagen beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (särskild permission) om 1. hans eller hennes behov av vistelse utanför anstalt inte kan tillgodoses genom permission enligt 1 §, och 2. vistelsen utanför anstalt kan beviljas med hänsyn till den risk som finns för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Vid prövningen ska det särskilt beaktas om den intagne är involverad i en kriminell gruppering eller motsvarande. 5 § Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt enligt 1–4 §§ ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den intagne stå under bevakning. Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt enligt 1–4 §§ ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den intagne stå under bevakning. Det ska särskilt beaktas om den intagne är involverad i en kriminell gruppering eller motsvarande. Vid vistelse utanför anstalt enligt 1 och 2 §§ får elektroniska hjälpmedel användas för att kontrollera meddelade villkor. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttrande över betänkandet lämnats av Arbetsförmedlingen, Arbetsgivarverket, Arbetsmiljöverket, Asylrättscentrum, Barnombudsmannen, Brottsförebyggande rådet, Brottsofferjouren Sverige, Brottsoffermyndigheten, Civil Rights Defenders, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Eskilstuna tingsrätt, Folkhälsomyndigheten, Förvaltningsrätten i Jönköping, Förvaltningsrätten i Malmö, Förvaltningsrätten i Stockholm, Gällivare kommun, Göta hovrätt, Göteborgs tingsrätt, Göteborgs universitet (Centrum för etik, juridik och mental hälsa, CELAM), Hovrätten för Övre Norrland, Institutet för mänskliga rättigheter, Integritetsskyddsmyndigheten, Justitiekanslern, Jämställdhetsmyndigheten, Kalmar tingsrätt, Kammarrätten i Sundsvall, Kriminalvården, Kristianstads tingsrätt, Linköpings kommun, Linnéuniversitetet (Institutionen för kriminologi och polisiärt arbete), Luleå kommun, Lunds tingsrätt, Malmö kommun, Malmö universitet (Institutionen för kriminologi), Migrationsverket, Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällsfrågor, Norrköpings tingsrätt, Polismyndigheten, Riksdagens Ombudsmän, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks), Rättsmedicinalverket, Seko Kriminalvård, Skyddsvärnet, Socialstyrelsen, Solna tingsrätt, Statens institutionsstyrelse (SiS), Stockholms tingsrätt, Stockholms universitet (Juridiska Fakultetsnämnden och Kriminologiska institutionen), Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Domareförbund, Sveriges Kommuner och Regioner, Säkerhetspolisen, Södertälje kommun, Tierps kommun, Unizon, Umeå universitet (Juridiska institutionen), Uppsala universitet (Juridiska fakulteten och Nationellt centrum för kvinnofrid), Åklagarmyndigheten, Övervakningsnämnden Göteborg, Övervakningsnämnden Malmö och Övervakningsnämnden Sundsvall. Yttrande har också inkommit från Fackförbundet ST, Patriotiska Studentförbundet, Samhällsmagasinet Avsnitt och en privatperson. Kalix kommun, Region Norrbotten, Region Stockholm, Region Värmland, Saco-S, Trelleborgs kommun, Vännäs kommun och Västerås kommun har avstått från att yttra sig. Följande remissinstanser har inte inkommit med något yttrande: Arvika kommun, Barnrättsbyrån, Bris – Barnens rätt i samhället, Bollnäs kommun, BUFFF, Centrum för rättvisa, Grums kommun, Gävle kommun, Hofors kommun, Huddinge kommun, Jokkmokks kommun, Knas Hemma, Krokoms kommun, Kävlinge kommun, Lidingö kommun, Lysekils kommun, Norrtälje kommun, Nykvarns kommun, Oskarshamns kommun, Region Jämtland Härjedalen, Region Kronoberg, Riksförbundet Kriminellas Revansch i Samhället (RIKSKRIS), Rädda Barnen, Skellefteå kommun, Skövde kommun, Strängnäs kommun, Sundbybergs kommun, Sveriges läkarförbund, Unga KRIS, UNICEF, Vårdförbundet och Örebro kommun. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om ändring i brottsbalken Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken dels att nuvarande 17 kap. 12 § ska betecknas 17 kap. 14 §, dels att 17 kap. 14 och 16 §§, 21 kap. 7 och 15 §§, 26 kap. 3, 16 och 17 §§, 28 kap. 3 § och 29 kap. 4 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 17 kap. 12 §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 kap. 12 § Den som är 1. intagen i kriminalvårdsanstalt eller i ett särskilt ungdomshem enligt lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, 2. häktad på grund av misstanke om brott eller intagen i ett häkte eller en polisarrest i avvaktan på att han eller hon ska förpassas till en kriminalvårdsanstalt eller ett särskilt ungdomshem, eller 3. tagen i förvar enligt utlänningslagen (2005:716) eller lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar och som rymmer från en kriminalvårdsanstalt, ett särskilt ungdomshem, ett häkte, en arrest, en undersökningsenhet, en vårdenhet, ett förvar eller från någon under vars uppsikt han eller hon står med anledning av ett frihetsberövande enligt 1–3, döms för rymning till fängelse i högst två år. Om brottet är grovt döms för grov rymning till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen 1. har föregåtts av noggrann planering eller varit organiserad, eller 2. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Om gärningen är ringa ska den inte utgöra brott. 14 § Hjälper man den som är intagen på kriminalvårdsanstalt eller som är häktad eller anhållen eller som annars är med laga rätt berövad friheten att komma lös eller främjar man, efter det han avvikit, hans flykt genom att dölja honom eller genom annan sådan åtgärd, döms för främjande av flykt till böter eller fängelse i högst ett år. Den som 1. hjälper den som är intagen, häktad eller tagen i förvar i fall som avses i 12 § eller som annars är med laga rätt berövad friheten att komma lös, eller 2. efter att en frihetsberövad person avvikit, främjar hans eller hennes rymning eller flykt genom att dölja honom eller henne eller genom någon annan sådan åtgärd döms för främjande av rymning eller flykt till böter eller fängelse i högst ett år. Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år. Om brottet är grovt döms för grovt främjande av rymning eller flykt till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen 1. har föregåtts av noggrann planering eller varit organiserad, eller 2. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Till ansvar skall inte dömas om gärningen är att anse som ringa med hänsyn till frihetsberövandets art och syfte, gärningsmannens tillvägagångssätt och hans förhållande till den vars flykt han har främjat. Om gärningen är ringa ska den inte utgöra brott. 16 § För försök, förberedelse eller stämpling till våld eller hot mot tjänsteman, grovt våld eller hot mot tjänsteman, angrepp mot tjänsteman, grovt angrepp mot tjänste-man, övergrepp i rättssak, grovt övergrepp i rättssak, skyddande av brottsling eller grovt skyddande av brottsling döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök eller förberedelse till främjande av flykt. För försök, förberedelse eller stämpling till våld eller hot mot tjänsteman, grovt våld eller hot mot tjänsteman, angrepp mot tjänsteman, grovt angrepp mot tjänsteman, övergrepp i rättssak, grovt övergrepp i rättssak, skyddande av brottsling eller grovt skyddande av brottsling döms det till ansvar enligt 23 kap. Detsamma gäller för försök eller förberedelse till främjande av rymning eller flykt eller grovt främjande av rymning eller flykt och försök till rymning eller grov rymning. 21 kap. 7 § Avviker eller uteblir en krigsman olovligen från tjänstgöringen, skall dömas för rymning till böter eller fängelse i högst två år. Om en krigsman olovligen avviker eller uteblir från tjänstgöringen döms han eller hon för olovlig avvikelse av krigsman till böter eller fängelse i högst två år. Är brottet att anse som grovt, skall dömas till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas, om krigsmannen avvikit under eller i anslutning till strid eller gått över till fienden eller annars överlämnat sig frivilligt till denne. Om brottet är grovt döms för grov olovlig avvikelse av krigsman till fängelse i högst tio år eller på livstid. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om krigsmannen 1. avvikit under eller i anslutning till strid, eller 2. gått över till fienden eller annars överlämnat sig frivilligt till denne. 15 § För försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra rymning samt för försök, förberedelse eller stämpling till våld eller hot mot förman döms det till ansvar enligt 23 kap. För försök, förberedelse eller stämpling till eller underlåtenhet att avslöja eller förhindra olovlig avvikelse av krigsman eller grov olovlig avvikelse av krigsman samt för försök, förberedelse eller stämpling till våld eller hot mot förman döms det till ansvar enligt 23 kap. För medverkan till tjänstebrott får dömas endast den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt. 26 kap. 3 § Har någon dömts till fängelse i lägst två år och begår han eller hon, sedan domen har fått laga kraft, brott som är belagt med fängelse i mer än sex år, får för återfallet dömas till fängelse på viss tid som med fyra år överstiger det högsta straff som kan följa på brottet eller, om det är fråga om flera brott, det högsta straff som med tillämpning av 2 § kan följa på brotten. Straffet får dock inte överstiga arton år. Har någon dömts till fängelse i lägst två år och begår han eller hon, sedan domen har fått laga kraft, brott för vilket är föreskrivet fängelse i sex år eller mer, får för återfallet dömas till fängelse på viss tid som med sex år överstiger det högsta straff som kan följa på brottet eller, om det är fråga om flera brott, det högsta straff som med tillämpning av 2 § kan följa på brotten. Straffet får dock inte överstiga arton år. Brott som någon har begått innan han eller hon fyllt arton år får inte läggas till grund för en sådan förhöjning som anges i första stycket. En utländsk dom får tillmätas samma verkan som en svensk. Lydelse enligt SFS 2025:1054 Föreslagen lydelse 16 § Om det behövs för att minska risken att den som står under övervakning begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, får Kriminalvården besluta om en särskild föreskrift som ska följas av den övervakade. En sådan föreskrift ska beslutas för en viss tid, högst ett år åt gången. Om det behövs för att minska risken att den som står under övervakning begår nya brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, får Kriminalvården besluta om särskilda föreskrifter som ska följas av den övervakade. En särskild föreskrift som avses i andra stycket 7 får även beslutas om det kan antas behövas för att tillgodose målsägandens behov av trygghet. En särskild föreskrift får avse En särskild föreskrift ska beslutas för en viss tid, högst ett år åt gången, och får avse 1. på vilket sätt och i vilken omfattning den övervakade ska hålla kontakt med övervakaren eller Kriminalvården, 2. skyldighet för den övervakade att lämna underrättelse till övervakaren eller Kriminalvården om att han eller hon uteblivit från en arbetsplats, skola eller annan i föreskriften angiven verksamhet eller inrättning, 3. deltagande i återfallsförebyggande eller missbruksrelaterad programverksamhet, 4. missbruksvård, psykiatrisk vård eller annan behandling, 5. arbete, utbildning eller annan sysselsättning, 6. anvisningar om boendet, 7. vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden den dömde ska vistas eller inte får vistas, eller 8. skyldighet att lämna blod-, urin-, utandnings-, saliv-, svett- eller hårprov för kontroll av att den övervakade inte är påverkad av alkohol, andra beroendeframkallande medel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Om den övervakade är skadeståndsskyldig på grund av brottet, får en särskild föreskrift beslutas om när och hur skadeståndsskyldigheten ska fullgöras. En sådan föreskrift får beslutas endast i den utsträckning det inte kan antas motverka den övervakades anpassning i samhället, med hänsyn till hans eller hennes ekonomiska situation eller övriga omständigheter. En särskild föreskrift som avses i andra stycket 7 ska beslutas om 1. den dömde är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet, och 2. det finns risk för att den dömde kommer att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på platsen eller i området. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 17 § Om det behövs för att kontrollera att en föreskrift enligt 16 § följs får Kriminalvården besluta om elektronisk övervakning. Om det behövs för att kontrollera att en särskild föreskrift enligt 16 § följs får Kriminalvården besluta om elektronisk övervakning. En särskild föreskrift som beslutats enligt 16 § fjärde stycket ska förenas med villkor om elektronisk övervakning om det inte är uppenbart obehövligt. Elektronisk övervakning får beslutas för högst sex månader åt gången. Lydelse enligt SFS 2025:1414 Föreslagen lydelse 28 kap. 3 § Skyddstillsyn får förenas med fängelse i lägst en och högst tre månader. Skyddstillsyn får förenas med fängelse i lägst en och högst sex månader. Om rätten förenar skyddstillsyn med fängelse, får den inte samtidigt döma till böter enligt 2 § eller meddela föreskrift om samhällstjänst. Om förhållandena kräver det, får rätten bestämma att domen på fängelse ska verkställas trots att den inte har fått laga kraft. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 29 kap. 4 § Vid straffmätningen ska rätten, utöver brottets straffvärde, i skärpande riktning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott, om inte förhållandet beaktas genom påföljdsvalet eller i tillräcklig utsträckning genom förverkande av villkorligt medgiven frihet. Vid denna bedömning ska särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig. Utöver brottets straffvärde ska rätten vid straffmätningen i skärpande riktning ta hänsyn till om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott. Det gäller dock endast om den tidigare brottsligheten inte i tillräcklig utsträckning beaktas genom påföljdsvalet eller genom att villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad. Vid bedömningen av den tidigare brottslighetens betydelse för straffmätningen ska det särskilt beaktas 1. vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, 2. vilken tid som förflutit mellan brotten eller mellan tidpunkten för villkorlig frigivning och den nya brottsligheten, och 3. om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade, om brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig eller om den nya brottsligheten är mer allvarlig än den tidigare brottsligheten. Denna lag träder i kraft den 2 juli 2026. Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken Härigenom föreskrivs att 106 kap. 17, 19, 28, 30, 31 och 36 §§ socialförsäkringsbalken ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 106 kap. 17 § Utan hinder av 16 § lämnas sjukersättning och aktivitetsersättning för tid under vilken den försäkrade vistas utanför anstalt enligt 11 kap. 3 eller 5 § fängelselagen (2010:610). Utan hinder av 16 § lämnas sjukersättning och aktivitetsersättning för tid under vilken den försäkrade enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) avtjänar en del av fängelsestraffet i sin bostad eller i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400). 19 § Om en försäkrad som får sjukersättning eller aktivitetsersättning vistas i ett familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund av skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, ska han eller hon för varje dag betala för sitt uppehälle när staten bekostar vistelsen. Detsamma gäller för tid när den försäkrade vistas utanför anstalt enligt 11 kap. 3 § fängelselagen (2010:610). Om en försäkrad som får sjukersättning eller aktivitetsersättning vistas i ett familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund av skyddstillsyn med särskild behandlingsplan, ska han eller hon för varje dag betala för sitt uppehälle när staten bekostar vistelsen. Detsamma gäller för tid när den försäkrade enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) avtjänar en del av fängelsestraffet i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400). 28 § Den försäkrade ska inte betala för sitt uppehälle när han eller hon vistas utanför anstalt enligt 11 kap. 5 § fängelselagen (2010:610). Den försäkrade ska inte betala för sitt uppehälle när han eller hon enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) avtjänar en del av fängelsestraffet i sin bostad. 30 § Om den som får garantipension till omställningspension sedan minst trettio dagar i följd är intagen i kriminalvårdsanstalt eller är häktad ska, från och med den trettioförsta dagen, garantipensionen lämnas med högst ett belopp som innebär att denna tillsammans med omställnings- eller änkepensionen per månad uppgår till 4,5 procent av prisbasbeloppet. Denna begränsning gäller inte för tid under vilken den pensionsberättigade vistas utanför anstalt enligt 11 kap. 3 eller 5 § fängelselagen (2010:610). Denna begränsning gäller inte för tid under vilken den pensionsberättigade enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) avtjänar en del av fängelsestraffet i sin bostad eller i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400). 31 § Om den som får omställningspension, garantipension till omställningspension eller änkepension vistas i ett familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund av skyddstillsyn med särskild behandlingsplan ska han eller hon för varje dag betala för sitt uppehälle när staten bekostar vistelsen. Detsamma gäller för tid när en pensionsberättigad vistas utanför anstalt enligt 11 kap. 3 § fängelselagen (2010:610). Om den som får omställningspension, garantipension till omställningspension eller änkepension vistas i ett familjehem, stödboende eller hem för vård eller boende inom socialtjänsten på grund av skyddstillsyn med särskild behandlingsplan ska han eller hon för varje dag betala för sitt uppehälle när staten bekostar vistelsen. Detsamma gäller för tid när en pensionsberättigad enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610) avtjänar en del av fängelsestraffet i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400). 36 § I fråga om en försäkrad som har rätt till bostadstillägg och som är intagen i anstalt och avtjänar fängelsestraff som överstiger två år lämnas bostadstillägg under längst två månader efter det att vistelsen i anstalten inleddes eller fängelsestraffet började verkställas på något annat sätt. Bostadstillägg får dock lämnas för tiden från och med den tredje månaden före den månad då frigivning ska ske eller från och med den månad då den intagne påbörjar en vistelse utanför anstalt enligt 11 kap. 5 § fängelselagen (2010:610). I fråga om en försäkrad som har rätt till bostadstillägg och som är intagen i anstalt och avtjänar fängelsestraff som överstiger två år lämnas bostadstillägg under längst två månader efter det att vistelsen i anstalten inleddes eller fängelsestraffet började verkställas på något annat sätt. Bostadstillägg får dock lämnas för tiden från och med den tredje månaden före den månad då frigivning ska ske eller från och med den månad då den intagne avtjänar en del av fängelsestraffet i sin bostad enligt 11 kap. 1 § fängelselagen (2010:610). Denna lag träder i kraft den 2 juli 2026. Förslag till lag om ändring i fängelselagen (2010:610) Härigenom föreskrivs i fråga om fängelselagen (2010:610) dels att 11 kap. 12 § ska upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 11 kap. 1–6 §§ ska utgå, dels att 1 kap. 1, 2, 7 och 8 §§, 10 kap. 1, 2 och 5 §§, 11 kap. 1–11 §§, 13 kap. 3 och 5 §§ och rubriken till 11 kap. ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om verkställighet av fängelse i kriminalvårdsanstalt. Bestämmelserna avser – placering (2 kap.), – sysselsättning och ersättning (3 kap.), – fritid (4 kap.), – personliga tillhörigheter (5 kap.), – vistelse i gemensamhet och avskildhet (6 kap.), – besök och andra kontakter (7 kap.), – särskilda kontroll- och tvångsåtgärder (8 kap.), – hälso- och sjukvård (9 kap.), – permission och annan tillfällig vistelse utanför anstalt (10 kap.), – särskilda utslussningsåtgärder (11 kap.), – varning och uppskjuten villkorlig frigivning (12 kap.), samt – frigivningsförberedande åtgärder (11 kap.), – varning och uppskjuten villkorlig frigivning (12 kap.), – avbrott i verkställigheten (12 a kap.), och – beslut och överklagande m.m. (13–15 kap.). 2 § Den som är intagen i anstalt får under verkställigheten vistas utanför anstalten i enlighet med vad som föreskrivs i denna lag. En intagen får under verkställigheten även vistas utanför anstalten om det sker med stöd av bestämmelser i annan lag om tillfälligt överförande av frihetsberövade personer till en annan stat. Som vistelse utanför anstalt anses inte att en intagen, genom Kriminalvårdens försorg, transporteras utanför en anstalt med anledning av att ett beslut enligt lagen ska verkställas. Vid vistelse utanför anstalt enligt 11 kap. 1 § första stycket 2–4 gäller inte 2–10 kap. Vid avtjänande av en del av fängelsestraffet genom en frigivningsförberedande åtgärd som innebär att den intagne enligt 11 kap. 1 § har sin dygnsvila utanför anstalt gäller inte 2–10 kap. 7 § För en intagen som avtjänar fängelse i lägst fyra år ska det, om det inte är uppenbart obehövligt, beslutas om de särskilda villkor som av säkerhetsskäl är nödvändiga när det gäller 1. placering i anstalt, 2. vistelse utanför anstalt enligt 10 kap. 1 och 2 §§, och 3. särskilda utslussningsåtgärder enligt 11 kap. 1 §. 3. frigivningsförberedande åtgärder enligt 11 kap. 1 §. Om det finns särskilda skäl ska villkor enligt första stycket också beslutas för en intagen som har dömts till fängelse i lägst två år. 8 § Prövning av vilka särskilda villkor som ska gälla för verkställigheten enligt 7 § ska ske så snart verkställigheten påbörjas eller annars när det finns behov av det. Villkoren ska omprövas när det finns anledning till det. Ett beslut om placering, permission, särskild permission eller särskilda utslussningsåtgärder får inte meddelas i strid med de särskilda villkoren. Ett beslut om placering, permission, särskild permission eller frigivningsförberedande åtgärder får inte meddelas i strid med de särskilda villkoren. 10 kap. Lydelse enligt lagrådsremissen Frihetsberövande påföljder för barn och unga Föreslagen lydelse 1 § En intagen får, för att underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om 1. minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats, och 2. det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. För att underlätta den intagnes anpassning i samhället får han eller hon beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (permission) om 1. minst en fjärdedel av strafftiden, dock minst två månader, har avtjänats, och 2. det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Vid prövningen enligt första stycket 2 ska det särskilt beaktas om den intagne 1. under verkställigheten inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, 2. annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten, eller 3. är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. För en intagen som avtjänar ett livstidsstraff ska tiden enligt första stycket 1 bestämmas som om strafftiden är arton år. Om det finns särskilda skäl får permission beviljas tidigare än vad som följer av första stycket 1. Vid bedömningen av om det finns särskilda skäl ska det särskilt beaktas om den intagne inte har fyllt arton år. För en intagen som har fyllt arton år och som är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet får permission aldrig beviljas tidigare än vad som följer av första stycket 1. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § En intagen får, om det finns särskilt ömmande skäl, beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (särskild permission) om Om det finns särskilt ömmande skäl får en intagen beviljas tillstånd att vistas utanför anstalt för viss kort tid (särskild permission) om 1. hans eller hennes behov av vistelse utanför anstalt inte kan tillgodoses genom permission enligt 1 §, och 2. vistelsen utanför anstalt kan beviljas med hänsyn till den risk som finns för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Vid prövningen enligt första stycket 2 ska det särskilt beaktas om den intagne är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. 5 § Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt enligt 1–4 §§ ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den intagne stå under bevakning. Ett tillstånd till vistelse utanför anstalt enligt 1–4 §§ ska förenas med de villkor som behövs. Om det är nödvändigt av säkerhetsskäl, ska den intagne stå under bevakning. Vid prövningen ska det särskilt beaktas om den intagne är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet. Vid vistelse utanför anstalt enligt 1 och 2 §§ får elektroniska hjälpmedel användas för att kontrollera meddelade villkor. Vid vistelse utanför anstalt enligt 1 och 2 §§ får elektronisk övervakning användas för att kontrollera meddelade villkor. 11 kap. 11. kap. Särskilda utslussningsåtgärder 11 kap. Frigivningsförberedande åtgärder 1 § En intagen får, för att minska risken för att han eller hon återfaller i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället, beviljas tillstånd till vistelse utanför anstalt genom följande utslussningsåtgärder: 1. frigång enligt 2 §, 2. vårdvistelse enligt 3 §, 3. vistelse i halvvägshus enligt 4 §, och 4. utökad frigång enligt 5 §. För att minska risken för att en intagen återfaller i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället får Kriminalvården bevilja den intagne frigivningsförberedande åtgärder. Vistelse utanför anstalt enligt första stycket 2–4 ska planeras så att den kan pågå fram till tidpunkten för villkorlig frigivning. En frigivningsförberedande åtgärd innebär att den intagne får tillstånd att avtjäna en del av fängelsestraffet utanför anstalt under kontrollerade former. En sådan åtgärd kan i vissa fall innebära att den intagne har sin dygnsvila i ett av Kriminalvården kontrollerat hem som är anpassat för att ge intagna särskilt stöd eller tillsyn, i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400) eller i sin bostad. 2 § Frigång innebär att en intagen under dagtid utanför anstalt utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. En frigivningsförberedande åtgärd får inte beviljas om det finns en beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig fängelsestraffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig under den tid som fängelsestraffet verkställs utanför anstalt. Vid denna bedömning ska det särskilt beaktas om den intagne 1. under verkställigheten inte har deltagit i eller har misskött anvisade åtgärder som syftar till att förebygga återfall i brott eller på annat sätt främja hans eller hennes anpassning i samhället, eller 2. annars på ett allvarligt sätt har brutit mot de föreskrifter och villkor som gäller för verkställigheten. Frigång får beviljas en intagen som har behov av introduktion i arbetslivet eller i annan verksamhet som kan främja en stabil tillvaro efter frigivningen, om det inte finns någon beaktansvärd risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig. 3 § Vårdvistelse innebär att en intagen är placerad i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400). En frigivningsföreberedande åtgärd får beviljas när minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats. Vårdvistelse får beviljas en intagen som har behov av vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller mot något annat särskilt förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet, om det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig. Om det finns särskilda skäl får en sådan åtgärd beviljas trots att den tid som avses i första stycket inte har förflutit. Lydelse enligt lagrådsremissen Frihetsberövande påföljder för barn och unga Föreslagen lydelse 4 § Vistelse i halvvägshus innebär att en intagen är placerad i ett av Kriminalvården kontrollerat hem som är anpassat för att ge intagna särskilt stöd och tillsyn. En frigivningsförberedande åtgärd ska som utgångspunkt planeras så att den kan pågå fram till tidpunkten för villkorlig frigivning. Vistelse i halvvägshus får beviljas en intagen som har behov av särskilt stöd eller tillsyn om Vid bedömningen av vilken eller vilka frigivningsförberedande åtgärder som kan beviljas ska det särskilt beaktas om den intagne 1. minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats, 1. har behov av introduktion i arbetslivet eller i annan verksamhet som kan främja en stabil tillvaro efter frigivningen, 2. det inte finns någon beaktansvärd risk för att han eller hon kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig, och 2. har behov av vård eller behandling mot missbruk av beroendeframkallande medel eller mot något annat särskilt förhållande som kan antas ha samband med hans eller hennes brottslighet, 3. han eller hon utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. 3. har behov av särskilt stöd eller tillsyn, 4. har tillgång till bostad, eller 5. arbetar, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. Den intagne får inte vistas utanför halvvägshuset annat än på särskilt bestämda tider. Om det finns särskilda skäl får en intagen som inte har fyllt arton år beviljas vistelse i halvvägshus tidigare än vad som följer av andra stycket 1. 5 § Utökad frigång innebär att en intagen under kontrollerade former avtjänar fängelsestraffet i sin bostad. En frigivningsförberedande åtgärd ska förenas med de villkor som behövs för att syftet med åtgärden ska uppnås eller för att Kriminalvården ska kunna utöva nödvändig kontroll. Elektronisk övervakning får användas för att kontrollera att meddelade villkor följs. Utökad frigång får beviljas om 1. minst halva strafftiden, dock minst tre månader, har avtjänats, 2. det inte finns någon beaktansvärd risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt allvarligt missköta sig, 3. han eller hon har tillgång till bostad, och 4. han eller hon utför arbete, får behandling eller deltar i utbildning eller särskilt anordnad verksamhet. Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det får Kriminalvården ändra, upphäva eller besluta om nya villkor. Om det finns särskilda skäl får en intagen som inte har fyllt arton år beviljas utökad frigång tidigare än vad som följer av andra stycket 1. Om det finns särskilda skäl får Kriminalvården förena en frigivningsförberedande åtgärd som innebär att en intagen är placerad i ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400) med en särskild föreskrift som avses i 26 kap. 16 § andra stycket 4 brottsbalken som ska gälla för tiden efter villkorlig frigivning. Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det, får Kriminalvården ändra, upphäva eller besluta om en ny särskild föreskrift. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 § Ett tillstånd till en utslussningsåtgärd ska förenas med de villkor som behövs för att syftet med åtgärden ska uppnås eller för att Kriminalvården ska kunna utöva nödvändig kontroll. Elektroniska hjälpmedel får användas för att kontrollera meddelade villkor. En frigivningsförberedande åtgärd som innebär att den intagne har sin dygnsvila utanför anstalt ska förenas med villkor om att han eller hon inte får vistas utanför det kontrollerade hemmet, ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400) eller sin bostad annat än på särskilt bestämda tider. Om en frigivningsförberedande åtgärd innebär att den intagne har sin dygnsvila i sin bostad ska villkoret inledningsvis kontrolleras genom elektronisk övervakning under högst sex månader. Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det, får Kriminalvården ändra, upphäva eller besluta nya villkor. Om det finns särskilda skäl, får Kriminalvården förena en vårdvistelse enligt 3 § med en föreskrift enligt 26 kap. 16 § andra stycket 4 brottsbalken som ska gälla för tiden efter villkorlig frigivning. Om det på grund av nya omständigheter finns skäl för det, får Kriminalvården ändra, upphäva eller besluta en ny föreskrift. 7 § Den som är beviljad en utslussningsåtgärd är skyldig att på begäran lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. Den som är beviljad en frigivningsförberedande åtgärd är skyldig att på begäran lämna urin-, utandnings-, saliv-, svett-, blod- eller hårprov för kontroll av att han eller hon inte är påverkad av alkohol, narkotika, något annat berusningsmedel, något sådant medel som avses i 1 § lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel eller någon sådan vara som omfattas av lagen (1999:42) om förbud mot vissa hälsofarliga varor. 8 § Ett tillstånd till en utslussningsåtgärd ska upphävas om Ett tillstånd till en frigivningsförberedande åtgärd ska upphävas och den intagne omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av fängelsestraffet i anstalten om 1. det inte längre finns förutsättningar för åtgärden, eller 2. den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för utslussningsåtgärden. 2. den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för åtgärden, om inte misskötsamheten är av mindre betydelse. 9 § Om ett tillstånd till en påbörjad utslussningsåtgärd upphävs, ska den intagne omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av straffet i anstalten. Kriminalvården får anlita ett bolag, en förening, en samfällighet eller en stiftelse för verksamhet i ett kontrollerat hem. 10 § Kriminalvården får anlita ett bolag, en förening, en samfällighet eller en stiftelse för verksamhet med halvvägshus. Den som bedriver ett kontrollerat hem i enskild regi enligt 9 § eller ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400) ska 1. fortlöpande hålla Kriminalvården underrättad om hur verksamheten fortskrider, 2. samråda med Kriminalvården i frågor av större vikt, och 3. omedelbart anmäla om den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för den frigivningsförberedande åtgärden. 11 § Den som bedriver ett halvvägshus i enskild regi enligt 10 § eller ett hem för vårdvistelse enligt 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400) ska 1. fortlöpande hålla Kriminalvården underrättad om hur verksamheten fortskrider, 2. samråda med Kriminalvården i frågor av större vikt, och 3. omedelbart anmäla om den intagne inte rättar sig efter de villkor som meddelats eller fullgör de skyldigheter som gäller för utslussningsåtgärden. Den som är anställd av eller har ett uppdrag hos ett bolag, en förening, en samfällighet eller en stiftelse som bedriver verksamhet i ett kontrollerat hem eller ett sådant hem som avses i 9 kap. 1 § socialtjänstlagen (2025:400), får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han eller hon på grund av sin anställning eller sitt uppdrag har fått veta om en enskilds personliga förhållanden eller förhållanden av betydelse för att utreda och lagföra brott. 13 kap. 3 § En fråga om att upphäva ett tillstånd till en påbörjad vårdvistelse, en vistelse i halvvägshus eller en utökad frigång prövas av en övervakningsnämnd efter en anmälan av Kriminalvården. Nämnden får också självmant ta upp frågan till prövning. En fråga om att upphäva ett tillstånd till en påbörjad frigivningsförberedande åtgärd som innebär att den intagne har sin dygnsvila utanför anstalt prövas av en övervakningsnämnd efter en anmälan av Kriminalvården. Nämnden får också självmant ta upp frågan till prövning. 5 § En fråga om att upphäva ett tillstånd till en utslussningsåtgärd enligt 3 och 4 §§ prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den intagne är inskriven är beläget. Om det finns särskilda skäl, får en annan övervakningsnämnd pröva en sådan fråga. En fråga om att upphäva ett tillstånd till en frigivningsförberedande åtgärd enligt 3 och 4 §§ prövas av den övervakningsnämnd inom vars verksamhetsområde det frivårdskontor där den intagne är inskriven är beläget. Om det finns särskilda skäl, får en annan övervakningsnämnd pröva en sådan fråga. Denna lag träder i kraft den 2 juli 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring Härigenom föreskrivs att 4 kap. 2 och 6 §§ lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring ska ha följande lydelse. Lydelse enligt lagrådsremissen Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd Föreslagen lydelse 4 kap. 2 § Om det behövs för att underlätta övergången till verkställighet utanför anstalt får Kriminalvården bevilja sådana åtgärder som finns i 11 kap. fängelselagen (2010:610). Om det behövs för att underlätta övergången till verkställighet utanför anstalt får Kriminalvården bevilja frigivningsförberedande åtgärder enligt 11 kap. fängelselagen (2010:610). Det som sägs om skyldighet för en intagen att lämna vissa prover och om upphävande av tillstånd till en utslussningsåtgärd i 11 kap. 7 och 8 §§ fängelselagen ska tillämpas även i fråga om den som genomgår villkorad utslussning. Detsamma gäller det som sägs om beslut om upphävande av tillstånd till en utslussningsåtgärd och om överklagande av beslut i 13 kap. 3–5 §§ och 14 kap. 4 § samma lag. Det som sägs om skyldighet för en intagen att lämna vissa prover och om upphävande av tillstånd till en frigivningsförberedande åtgärd i 11 kap. 7 och 8 §§ fängelselagen ska tillämpas även i fråga om den som genomgår villkorad utslussning. Detsamma gäller det som sägs om beslut om upphävande av tillstånd till en frigivningsförberedande åtgärd och om överklagande av beslut i 13 kap. 3–5 §§ och 14 kap. 4 § samma lag. 6 § Om ett tillstånd till vistelse utanför anstalt upphävs enligt 5 § andra stycket, ska den dömde omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden i anstalten. Detsamma gäller om en utslussningsåtgärd upphävs enligt 2 § andra stycket. Om ett tillstånd till vistelse utanför anstalt upphävs enligt 5 § andra stycket, ska den dömde omedelbart föras till en anstalt för fortsatt verkställighet av påföljden i anstalten. Detsamma gäller om en frigivningsförberedande åtgärd upphävs enligt 2 § andra stycket. Denna lag träder i kraft den 2 juli 2026. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2026-01-27 Närvarande: F.d. justitieråden Sten Andersson och Kristina Svahn Starrsjö samt justitierådet Jonas Malmberg Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott Enligt en lagrådsremiss den 18 december 2025 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om ändring i brottsbalken, 2. lag om ändring i socialförsäkringsbalken, 3. lag om ändring i fängelselagen (2010:610), 4. lag om ändring i lagen (2026:000) om verkställighet av säkerhetsförvaring. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Johan Hilmertz och rättssakkunnige Gustav Holm. Förslagen föranleder följande yttrande. Sammanfattning Lagrådet avstyrker dels lagrådsremissens förslag om kriminalisering av rymning, dels lagrådsremissens förslag om att Kriminalvården i vissa fall ska vara skyldig att meddela vistelseföreskrifter. Om regeringen trots detta väljer att gå vidare med förslaget om kriminalisering av rymning, behöver ett flertal frågor med anknytning till det förslaget övervägas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Lagrådet anser också att användningen av uttrycket ”allvarlig brottslighet” – som i lagrådsremissen används på ett inkonsekvent sätt – behöver ses över. Förslaget till lag om ändring i brottsbalken 17 kap. 12 § I paragrafen, som är ny, straffbeläggs rymning. I det utredningsbetänkande som föregått lagrådsremissen görs bedömningen att det i dagsläget inte finns tillräckliga skäl för att kriminalisera rymning. Som skäl anges bland annat att det är oklart i vilken utsträckning en kriminalisering skulle verka handlings-dirigerande och i den meningen vara effektiv. Utredningen anför också att det allmännas resurser för brottsbekämpning bör koncentreras på sådana förfaranden som kan föranleda påtaglig skada eller fara och som inte kan bemötas på annat sätt samt att antalet rymningar är få. Vidare framhålls att det finns alternativa administrativa metoder som är tillräckligt effektiva för att motverka rymningar. Utredningen betonar särskilt, beträffande rymningar från kriminalvårdsanstalter, möjligheten att skjuta upp den villkorliga frigivningen (26 kap. 6 a § brottsbalken). Då det i utredningens uppdrag ingick att lämna förslag på kriminalisering av rymning lämnades ändå ett förslag. Förslaget har remissbehandlats och samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna del instämmer i utredningens bedömning. De skäl som remissinstanserna anför är bland annat att en kriminalisering inte skulle vara effektiv, att det finns en rad andra brott som redan enligt nuvarande lagstiftning kan aktualiseras vid rymning och att det torde vara bättre både för den enskilde och för samhället med en snabb reaktion genom att konsekvenserna för rymningen hanteras inom den pågående straffverkställigheten, i stället för genom ytterligare en brottmåls¬process. Trots utredningens bedömning och remissutfallet föreslås nu alltså ändå en kriminalisering av rymning. De skäl som anförs i lagrådsremissen är främst att det är av stor vikt för straffsystemets trovärdighet, legitimitet och effektivitet att personer som är intagna i anstalt, är häktade eller avtjänar sluten ungdomsvård inte avviker utan att den som ska vara frihetsberövad också är det. Det anförs vidare, vad gäller personer som är tagna i förvar, att det är angeläget att det finns lämpliga åtgärder för att säkerställa att utlänningar inte vistas olovligt här i landet. Lagrådets granskning ska enligt 8 kap. 22 § regeringsformen bland annat avse om förslaget är utformat så att lagen kan antas tillgodose de syften som har angetts och vilka problem som kan uppstå vid tillämpningen. Lagrådet konstaterar att varken utredningen eller remissinstanserna ser något behov av en kriminalisering av rymning, främst därför att det framstår som oklart i vilken utsträckning kriminalisering är en effektiv åtgärd för att motverka rymningar men också för att antalet rymningar är få. De skäl för att ändå kriminalisera rymning som regeringen för fram i lagrådsremissen är allmänt hållna. Det utvecklas exempelvis inte närmare på vilket sätt en kriminalisering – givet att det finns både andra brott som kan vara aktuella i en rymningssituation och administrativa sanktioner – skulle vara en mer effektiv åtgärd än nuvarande ordning. Den sammantagna bedömningen är endast att nuvarande sanktioner och åtgärder inte är tillräckliga och att det därför bör införas en särskild straffbestämmelse gällande rymning. De skäl som förs fram är enligt Lagrådets uppfattning inte övertygande. Härtill kommer att antalet rymningar är få och att utredningen bedömer att maximalt tio rymningar per år kommer att utredas och åtalas. Enligt Lagrådets uppfattning är det därför mycket tveksamt om förslaget till kriminalisering av rymning kommer att tillgodose det syfte som angetts, dvs. att mer effektivt än nuvarande ordning motverka rymningar. Härtill kommer att förslaget – som några remissinstanser fört fram – kan antas leda till tillämpningsproblem. Lagrådet återkommer till några av dessa. Lagrådet avstyrker mot denna bakgrund förslaget till ny 17 kap. 12 §. Om regeringen trots detta väljer att gå vidare med förslaget, behöver ett flertal frågor med anknytning till förslaget övervägas ytterligare i det fortsatta lagstiftningsarbetet (se under följande rubriker). Disciplinpåföljder och förbudet mot dubbelbestraffning Den som avviker eller rymmer från ett fängelsestraff kan idag bli föremål för disciplinära åtgärder och reaktioner bland annat genom att Kriminalvården beslutar att skjuta upp villkorlig frigivning. Kriminalvården tillämpar normalt en ordning där den villkorliga frigivningen vid direktrymning skjuts upp i tre veckor och vid direktavvikelse i fjorton dagar. Enligt artikel 4.1 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen får ingen lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han eller hon redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat, det s.k. förbudet mot dubbelbestraffning. Sverige har anslutit sig till det sjunde tilläggsprotokollet och det gäller som svensk lag. Ett beslut av Kriminalvården att med stöd av 26 kap. 6 a § första stycket skjuta upp den villkorliga frigivningen har en sådan karaktär att det omfattas av förbudet mot dubbelbestraffning. Som framhålls i lagrådsremissen medför förbudet mot dubbelbestraffning därför att den som åtalas för rymning inte till följd av rymningen kan få sin villkorliga frigivning uppskjuten. Omvänt gäller att om Kriminalvården till följd av rymningen har beslutat att skjuta upp frigivningen får den intagne inte dömas för rymning. Det är alltså inte möjligt att som reaktion för en rymning både döma för rymning och skjuta upp den villkorliga frigivningen. Det synes inte finnas några rättsliga hinder mot att Kriminalvården väljer att besluta att skjuta upp den villkorliga frigivningen, i stället för att göra en anmälan om brott. Genomslaget av kriminaliseringen av rymning blir därför beroende av i vilken utsträckning Kriminalvården kommer att välja att fortsätta tillämpa ordningen med disciplinära åtgärder. En ordning där Kriminalvården fritt kan välja mellan att antingen besluta att skjuta upp den villkorliga frigivningen eller att anmäla brott riskerar att medföra att intagna som rymt från fängelsestraff behandlas olika. Det bör därför – om regeringen väljer att gå vidare med förslaget om kriminalisering av rymning – i det fortsatta lagstiftningsarbetet regleras hur Kriminalvården ska agera i detta avseende. Enligt Lagrådets mening har ett beslut att skjuta upp villkorlig frigivning stora fördelar som reaktion på en rymning. Reaktionen kan komma snabbt och förfarandet är inte särskilt resurskrävande. En dom för rymning ska föregås av en förundersökning och en domstolsprocess, vilket kräver betydligt mer tid och resurser. En dom för rymning riskerar också som en följd av tidsutdräkten att kunna verkställas först efter det att den intagne har blivit villkorligt frigiven. Till detta kommer att brottet rymning medför en del tillämpningssvårigheter, som Lagrådet återkommer till. Det sagda talar enligt Lagrådets mening för att Kriminalvården bör kunna fortsätta att som reaktion på rymningar besluta att skjuta upp villkorlig frigivning, trots att det innebär att en dom för rymning då inte kan komma ifråga. Det bör samtidigt understrykas att om avsikten är att Kriminalvården ska fortsätta tillämpa disciplinära åtgärder mot den som rymmer så minskar behovet av att kriminalisera rymning ytterligare. I lagrådsremissen har inte närmare övervägts vilka effekterna är av att en reaktion på en rymning inte kan innefatta både att Kriminalvården skjuter upp den villkorliga frigivningen och att den intagne döms för rymning, och vilken av reaktionerna som ska tillämpas i praktiken. Enligt Lagrådets mening måste detta övervägas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Det kan tilläggas att Kriminalvården kan vidta andra åtgärder med koppling till en rymning än uppskjuten villkorlig frigivning och att det inte är helt klart i vilken utsträckning sådana åtgärder omfattas av förbudet mot dubbelbestraffning. Bedömningen är beroende av bland annat hur ingripande åtgärden är och vilket syfte den har; om den t.ex. vidtas för att den intagne har misskött sig eller av säkerhetsskäl (jfr t.ex. rättsfallet ”Avstängningen från högskoleprovet” NJA 2022 s. 118). Även för andra disciplinära ingripanden, såsom indragen permission, kan frågor uppkomma om förbudet mot dubbelbestraffning medför att ett åtal för rymning hindrar ett sådant ingripande, och vice versa. Rymning och konkurrens Det lär vara vanligt att en intagen som rymmer gör sig skyldig till gärningar som innefattar hot eller våld mot tjänsteman eller vapenbrott i samband med rymningen. Detta medför att tillämpningen av det föreslagna brottet rymning kommer att aktualisera frågor om brottslighetskonkurrens. I lagrådsremissen anges att konkurrensfrågan får bedömas efter omständigheterna i det enskilda fallet och med beaktande av vedertagna principer på området. Det framhålls att om en frihetsberövad person använder vapen i samband med en rymning bör det, med tanke på brottens skilda skyddsintressen, normalt vara möjligt att döma för både rymning och vapenbrott i konkurrens, men det skulle också vara möjligt att beakta förekomsten av vapnet som en försvårande omständighet. Enligt Lagrådet är det inte självklart hur de allmänna principerna för brottslighetskonkurrens bör tillämpas i fråga om ageranden vid rymning. För att undvika problem vid tillämpningen av det nya brottet bör det i lagstiftningsärendet ges ledning för vad som bör gälla i fråga om konkurrens. Lagrådet vill i sammanhanget framhålla följande. En princip som brukar upprätthållas är att det ena brottet konsumerar det andra om bestämmelserna har samma kriminalpolitiska grund. I sådana fall bör normalt det strängare straffbudet vara tillämpligt och det mindre allvarliga brottet konsumeras, men vägas in vid bedömningen av det strängare brottets allvar (se t.ex. ”Tejpningen” NJA 2013 s. 397). Brotten rymning respektive våld eller hot mot tjänsteman kommer att regleras i 17 kap. och båda brotten syftar till att skydda allmänna intressen. Vid sidan av att skydda det allmänna syftar brottet våld eller hot mot tjänsteman även till att skydda enskilda personer som utsätts för våld eller hot. Detta talar för att det bör dömas såväl för rymning som för våld eller hot mot tjänsteman (jfr t.ex. ”Påskupploppet” NJA 2023 s. 114 p. 25). På motsvarande sätt har vapenbrott typiskt sett ett annat skyddssyfte än rymning, vilket talar för att det ska vara möjligt att dömas såväl för rymning som för våld eller hot mot tjänsteman när vapen används vid en rymning. Konkurrensfrågorna försvåras av att det vid bedömningen av om brottet rymning är grovt särskilt ska beaktas om gärningen har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art, vilket typiskt sätt kan vara fallet om hot, våld eller vapen används vid rymningen. Att den frihetsberövade har använt hot, våld eller vapen vid rymningen är alltså omständigheter som ska beaktas vid gradindelningen och straffvärdebedömningen. Här finns två tänkbara lösningar. Man kan för det första låta förekomsten av hot, våld och vapen medföra att rymningen bedöms som grov eller allvarligare och underlåta att döma för hot eller våld mot tjänsteman eller vapenbrott. Man kan också tänka sig att döma för såväl rymning som hot eller våld mot tjänsteman och vapenbrott. I det senare fallet bör det förhållandet att den frihetsberövade har använt hot, våld eller vapen vid rymningen inte beaktas vid bedömningen av gradindelningen eller rymningens straffvärde. Skillnaden mellan straffskalorna för normalgraden av de aktuella brotten är inte sådana att den ena lösningen generellt kan anses ha företräde framför den andra (jfr t.ex. rättsfallet ”Människorovet” NJA 2019 s. 553). Medverkan till rymning och främjande av rymning Det finns på regelnivå en fullständig överlappning mellan medverkan till rymning och främjande av rymning, såvitt avser den som hjälper någon att komma lös om den som rymmer är intagen, häktad eller tagen i förvar i fall som avses i den föreslagna 12 §. Av lagrådsremissen framgår inte hur denna överlappning ska hanteras, annat än att det anges att frågan får hanteras enligt reglerna om brottskonkurrens. Det måste enligt Lagrådets mening vara helt klart att den som hjälper någon att rymma inte ska dömas för både medverkan till rymning och främjande av rymning. De allmänna principer som kan utläsas av rättspraxis ger emellertid inte något entydigt svar på vilken av bestämmelserna som ska ha företräde i den del de överlappar. Ingen av bestämmelserna kan tydligt sägas vara mer specifik än den andra. Främjande av rymning tar sikte på den som hjälper annan, men avser å andra sidan rymning från alla typer av frihetsberövanden, inte bara de särskilda former av frihetsberövanden som räknas upp i den föreslagna 12 §. Det går att argumentera för att det förhållandet att medverkan till rymning regleras särskilt i den föreslagna 14 § medför att det genom den bestämmelsen är ”särskilt föreskrivet” att medverkansreglerna inte ska gälla för rymning (se 23 kap. 4 § fjärde stycket brottsbalken). Å andra sidan kan det hävdas att det förhållandet att straffskalan för medverkan till rymning är strängare än skalan för främjande av rymning talar för att medverkan till rymning ska ha företräde. Enligt Lagrådet måste det i det fortsatta lagstiftningsarbetet klargöras vilken av bestämmelserna som ska ha företräde i den del de överlappar varandra. 17 kap. 16 § Paragrafen ändras bland annat på så sätt att försök till rymning och försök till grov rymning straffbeläggs. I författningskommentaren anges som exempel på när ansvar för försök till rymning aktualiseras att någon försöker ta sig ut från ett anstaltsområde men hindras av en kriminalvårdare eller att någon försöker avlägsna sig från personal under en övervakad permission. Det kan enligt Lagrådets mening ifrågasättas om de angivna situationerna är sådana att ansvar för försök normalt bör komma i fråga. I exemplen antyds inte att rymningen föregåtts av någon planering eller organisation eller att agerandet varit hänsynslöst. En svårighet vid bedömningen av om ett försök att komma lös på angivna sätt är straffbart är att det kan vara oklart hur länge personen hade för avsikt att hålla sig undan. Om det inte kan visas annat än att personen bara haft för avsikt att hålla sig undan kortvarigt, kan gärningen komma att bedömas som ringa och därmed vara straffri. 26 kap. 16 § Paragrafen innehåller bestämmelser som ger Kriminalvården möjlighet att besluta om särskilda föreskrifter för den som står under övervakning efter villkorlig frigivning. Bland annat har Kriminalvården, enligt andra stycket 7, möjlighet att besluta om vistelseort eller andra anvisningar om på vilka platser eller inom vilka områden som den dömde ska vistas eller inte får vistas. Genom förslaget tillförs paragrafen ett nytt fjärde stycke. Enligt detta är det i vissa fall obligatoriskt att meddela föreskrifter som avses i andra stycket 7. Så är fallet om (1) den dömde ”är involverad, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet och (2) ”det finns risk för att den dömde kommer att begå eller på annat sätt medverka till allvarlig brottslighet på platsen eller området”. Förslaget innebär alltså att en del dömda under vissa angivna omständigheter ska meddelas föreskrifter om var de får, eller inte får, vistas under den villkorliga frigivningen. I det utredningsbetänkande som föregått lagrådsremissen behandlas delvis liknande frågor. Utredningen hade i uppdrag att överväga ändringar inom ramen för påföljdssystemet som innebar utökade eller nya möjligheter att besluta var en dömd person ska vistas eller inte får vistas. I uppdraget ingick att, oavsett ställningstagande i sak, lämna förslag om en ny brottspåföljd som kan innebära anvisningar om var den dömde ska vistas eller inte får vistas. Utredningens slutsats var att det inte finns något ytterligare behov av att kunna besluta var en dömd person får vistas eller inte vistas. I enlighet med direktiven lämnades dock ett förslag till hur en ny brottspåföljd, där fängelse förenas med ett vistelseförbud under den villkorliga frigivningen, skulle kunna utformas. Detta förslag – som utredningen själv inte ställde sig bakom – innebar att den domstol som dömer ut ett tidsbestämt fängelsestraff under vissa förutsättningar kan förena detta med ett särskilt vistelseförbud under prövotiden efter villkorlig frigivning. Förutsättningarna var dels att någon omständighet som avses i 29 kap. 2 a § brottsbalken ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet, dels att det med hänsyn till risken för att den dömde kommer att återfalla i allvarlig brottslighet på en viss plats eller i ett visst område finns behov av att begränsa den dömdes närvaro på platsen eller i området. Samtliga remissinstanser som yttrade sig i denna del instämde i eller godtog utredningens bedömning att en ordning av det slag som angavs i betänkandet inte borde införas. Det förslag som läggs fram i lagrådsremissen har också en annan innebörd än utredningens förslag. Medan utredningens förslag innebär att domstolen i själva brottmålet tar ställning till behovet av ett särskilt vistelseförbud, innebär lagrådsremissens förslag att Kriminalvården beslutar om vistelseförbud i anslutning till den villkorliga frigivningen. En annan skillnad är att utredningens förslag innebär en möjlighet att besluta om vistelseförbud, medan lagrådsremissens förslag innebär en skyldighet att, under angivna förhållanden, besluta om ett sådant förbud. Slutligen har kretsen av de personer som kan respektive ska meddelas föreskrifter avgränsats på skilda sätt i utredningsförslaget respektive lagrådsremissen. Mot bakgrund av utredningens inställning till utredningsförslaget samt remissinstansernas uppfattning är det naturligt att regeringen inte har gått vidare med det förslaget. Skillnaden mellan utredningsförslaget och det förslag som nu lämnas är så stora att lagrådsremissens förslag måste ses som ett helt nytt förslag. För ett sådant gäller sedvanliga krav på beredning (se 7 kap. 2 § regeringsformen). Lagrådet kan inte se att det skett någon sådan beredning. Varken i utredningsbetänkandet eller i den skrivelse som tillställdes remissinstanserna i samband med att betänkandet remitterades finns något som gav remissinstanserna anledning att uttala sig om en lösning av det slag som nu presenteras i lagrådsremissen. Såvitt Lagrådet förstår har det, utöver underhandskontakter med Kriminalvården, inte heller inhämtats synpunkter från sakkunniga instanser på det nya förslaget. I sammanhanget finns anledning att framhålla att förslaget i lagrådsremissen avser begränsningar i enskildas rörelsefrihet, dvs. begränsningar som får beslutas enbart under särskilda i regeringsformen angivna omständigheter (se 2 kap. 8 och 21 §§ regeringsformen). Det är givet att behovet av en noggrann beredning är särskilt stort när det gäller lagstiftning som avser sådana begränsningar. Det finns också anledning att framhålla att utformningen av lagrådsremissens förslag framstår som långt ifrån självklar. Det gäller särskilt förslagets avgränsning till den som är ”involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet”. Avsikten är uppenbarligen att anknyta till och precisera vad som ofta, i svepande ordalag, beskrivs som gängbrottslighet. Vad som mera konkret avses med ”involverad i … en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet” respektive ”har koppling” till en sådan grupp framstår emellertid som oklart. Vissa försök till klarlägganden görs i författningskommentaren men dessa ger endast begränsad ledning. Det är enligt Lagrådets mening uppenbart att lagförslag med denna vaga utformning under alla förhållanden bör remissbehandlas innan de lämnas till riksdagen för beslut. Lagrådet avstyrker mot denna bakgrund förslaget till nytt fjärde stycke i 26 kap. 16 §. Lagrådet återkommer under nästa rubrik till användningen av uttrycket ”allvarlig brottslighet” i paragrafen. 26 kap. 16 § och 29 kap. 4 § I båda paragraferna finns bestämmelser som innebär att de är tillämpliga bland annat om brottsligheten är ”allvarlig” (26 kap. 16 § fjärde stycket 2) eller ”särskilt allvarlig” (29 kap. 4 § andra stycket 3). I författningskommentaren till 26 kap. 16 § anges att det som utgångspunkt bör anses vara fråga om allvarlig brottslighet om straffvärdet för ett enskilt brott når upp till eller överstiger två år. I författningskommentaren till 29 kap. 4 § anges att det för att vara fråga om särskilt allvarlig brottslighet bör krävas att straffvärdet är minst omkring ett år. Enligt Lagrådets uppfattning är det otillfredsställande att samma ordalydelse har olika innebörd beroende på i vilken paragraf i brottsbalken ordalydelsen förekommer. I förevarande fall är det extra olyckligt eftersom det i 29 kap. 4 § anges att det ska vara fråga om ”särskilt” allvarlig brottslighet och straffvärdet trots det anges understiga det som bör krävas för att det ska vara fråga om allvarlig brottslighet enligt 26 kap. 16 §. Frågan bör ses över dels i det fortsatta lagstiftningsarbetet, dels i ett mer allmänt perspektiv. Lagrådet konstaterar här att det i författningskommentaren till 4 § i det av Lagrådet nyligen granskade förslaget till lag om användning av AI-system för ansiktsigenkänning i realtid för brottsbekämpande ändamål, anges att utgångspunkten för om det är fråga om ett allvarligt brott är att brottet har ett straffvärde motsvarande fängelse i minst sex månader. Förslaget till lag om ändring i fängelselagen 10 kap. 1 § Paragrafen behandlar förutsättningarna för att en intagen ska beviljas permission. En av förutsättningarna är, enligt första stycket 2, att det inte finns en påtaglig risk för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. I förslaget tillförs paragrafen ett nytt andra stycke. Enligt detta ska ett antal omständigheter särskilt beaktas vid prövningen enligt första stycket 2. Några av de angivna omständigheterna är emellertid sådana att de inte alltid kan relateras till den risk som anges i första stycket 2. Lagrådet föreslår därför att det nya stycket formuleras om enligt följande. Vid prövningen av om permission ska beviljas ska det särskilt beaktas …. En av de omständigheter som anges i stycket är att den intagne ”är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet”. Det är samma uttryck som finns i 26 kap. 16 § fjärde stycket och som Lagrådet ovan har haft kritiska synpunkter på. Lagrådet anser dock att uttrycken i detta sammanhang kan godtas, eftersom uttrycken här används inom ramen för en bedömning där flera omständigheter kan vägas samman (”särskilt beaktas”). Vid en sådan bedömning är det också möjligt att beakta om den intagne i högre eller lägre grad är ”involverad i, eller har koppling till” en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet, vilket gör att gränserna för vad som kan omfattas av uttrycken inte får avgörande betydelse. Lagrådet noterar att utredningsbetänkandet innehöll ett snarlikt förslag som har varit föremål för remissbehandling. 10 kap. 2 § Paragrafen innehåller bestämmelser om vistelse utanför anstalt för viss kort tid (särskild permission). För särskild permission gäller bland annat att vistelsen utanför anstalt kan beviljas med hänsyn till den risk som finns för att den intagne kommer att begå brott, undandra sig straffets fullgörande eller på annat sätt missköta sig. Även denna paragraf tillförs i förslaget ett nytt andra stycke. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska det vid prövningen enligt första stycket 2 särskilt beaktas om den intagne ”är involverad i, eller har koppling till, en grupp av personer som utövar allvarlig brottslighet”. Lagrådet konstaterar att det valda uttrycket är vagt men att det i detta sammanhang, där det utgör en del i en samlad bedömning av förutsättningarna för särskild permission, ändå kan godtas (jfr vad som har sagts i anslutning till 10 kap. 1 §). Förslaget till lag om ändring i lagen om verkställighet av säkerhetsförvaring Regeringen har i lagrådsremissen Säkerhetsförvaring – en ny tidsobestämd frihetsberövande påföljd föreslagit en ny lag om verkställighet av säkerhetsförvaring. Lagförslaget är ännu inte antaget. I förevarande lagrådsremiss föreslås att 4 kap. 2 och 6 §§ i lagförslaget ska få en ny lydelse. Lagrådet har i och för sig inget att invända mot det som nu föreslås men vill erinra om att Lagrådet i sitt yttrande över den tidigare lagrådsremissen har förordat att de berörda bestämmelserna ska ges en annan utformning. Lagrådets synpunkter i det yttrandet är relevanta även i förhållande till förslagen i den nya lagrådsremissen. Övriga lagförslag Lagrådet lämnar övriga förslag utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 2026 Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Busch, Svantesson, Edholm, Waltersson Grönvall, Strömmer, Forssmed, Tenje, Forssell, Slottner, Wykman, Bohlin, Dousa, Britz, Lann Föredragande: statsrådet Strömmer Regeringen beslutar proposition Ett förstärkt samhällsskydd och tydligare reaktioner vid återfall i brott