Post 297 av 738 träffar
Effektivare åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online Prop. 2022/23:71
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 71
Regeringens proposition
2022/23:71
Effektivare åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online
Prop.
2022/23:71
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 9 mars 2023
Ulf Kristersson
Pål Jonson
(Justitiedepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
Sedan den 7 juni 2022 tillämpas EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online. Förordningen ger de nationella behöriga myndigheterna vissa befogenheter och ålägger s.k. värdtjänstleverantörer vissa skyldigheter. Bland annat får den behöriga myndigheten utfärda order om att en värdtjänstleverantör ska avlägsna terrorisminnehåll från sin värdtjänst, vilket denne är skyldig att göra inom en timme från mottagandet av en sådan order.
För att uppfylla kraven i EU-förordningen och möjliggöra en effektiv tillämpning av den föreslår regeringen bland annat en ny lag som ger Polismyndigheten, som är behörig myndighet i Sverige, möjlighet att besluta om vitesförelägganden och sanktionsavgifter mot värdtjänstleverantörer. Lagen möjliggör även nödvändigt uppgiftsutbyte mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen.
Den nya lagen och övriga lagändringar föreslås träda i kraft den 1 juli 2023.
Innehållsförteckning
1 Förslag till riksdagsbeslut 4
2 Lagtext 5
2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online 5
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor 7
2.3 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 8
2.4 Förslag till lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696) 9
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2022:619) om ändring i lagen (2021:1190) om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 10
3 Ärendet och dess beredning 11
4 TCO-förordningens syfte och huvudsakliga innehåll 12
5 En ny lag som kompletterar TCO-förordningen 15
5.1 En ny lag med bestämmelser som kompletterar TCO-förordningen ska införas 15
5.2 En bestämmelse om behörig myndighet 17
6 Förhållandet till yttrande- och informationsfrihet 18
6.1 Skyddet för yttrande- och informationsfrihet 18
6.2 TCO-förordningens förhållande till skyddet för yttrande- och informationsfrihet 20
7 Sanktioner 23
7.1 TCO-förordningens krav på sanktioner 23
7.2 TCO-förordningens krav bör uppfyllas genom bestämmelser om administrativa sanktioner 24
7.3 Vitesförelägganden 25
7.3.1 Den behöriga myndigheten ska kunna besluta om vitesföreläggande 25
7.3.2 Handläggningen av ärenden om vitesföreläggande 27
7.3.3 Vitesbeloppet 28
7.4 Sanktionsavgifter 29
7.4.1 Den behöriga myndigheten ska kunna besluta om sanktionsavgift 29
7.4.2 Sanktionsavgiftens storlek 31
7.4.3 Förfarandet vid beslut om sanktionsavgift 32
7.5 Särskilt om förbudet mot dubbelprövning 33
8 Sekretess, uppgiftsutbyte och dataskydd 34
8.1 Sekretess hos Polismyndigheten 34
8.2 En ny bestämmelse om uppgiftsskyldighet 37
8.3 Informationsutbyte mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter 39
8.4 Förhållandet till dataskyddsregleringen 40
9 Rätten att överklaga ett beslut enligt TCO-förordningen och TCO-lagen 44
10 Behovet av ändringar i annan lagstiftning 44
10.1 Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor 45
10.2 Lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster 46
10.3 Radio- och tv-lagen 47
11 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 49
12 Konsekvenser 50
13 Författningskommentar 52
13.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online 52
13.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor 58
13.3 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 59
13.4 Förslaget till lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696) 60
13.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:619) om ändring i lagen (2021:1190) om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) 60
Bilaga 1 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online 62
Bilaga 2 Sammanfattning av betänkandet EU:s förordning om terrorisminnehåll på internet - kompletteringar och ändringar i svensk rätt (SOU 2022:18) 93
Bilaga 3 Betänkandets lagförslag 96
Bilaga 4 Förteckning över remissinstanserna 103
Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag 104
Bilaga 6 Lagrådets yttrande 109
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 2023 113
1
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringens förslag:
1. Riksdagen antar regeringens förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online.
2. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor.
3. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
4. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696).
5. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2022:619) om ändring i lagen (2021:1190) om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens innehåll
1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online (TCO-förordningen).
Termer och uttryck i lagen
2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i TCO-förordningen.
Behörig myndighet
3 § Den myndighet som regeringen bestämmer är behörig myndighet enligt TCO-förordningen.
Förelägganden
4 § Den behöriga myndigheten får förelägga en värdtjänstleverantör som åsidosätter någon av sina skyldigheter enligt artiklarna 5.1-5.3, 5.5, 7, 10, 15.1 och 17 i TCO-förordningen, i den ursprungliga lydelsen, att vidta sådana åtgärder som krävs för att värdtjänstleverantören ska uppfylla skyldigheten.
Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
5 § När vite föreläggs ska beloppet bestämmas med beaktande av de omständigheter som räknas upp i artikel 18.2 i TCO-förordningen, i den ursprungliga lydelsen.
Sanktionsavgifter
6 § Den behöriga myndigheten får besluta att ta ut en sanktionsavgift av en värdtjänstleverantör som åsidosätter någon av sina skyldigheter enligt artiklarna 3.3, 3.6, 4.2, 4.7, 6, 11 och 14.5 i TCO-förordningen, i den ursprungliga lydelsen.
7 § Sanktionsavgiften ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor eller, vid en systematisk eller fortgående underlåtenhet att fullgöra någon skyldighet enligt artikel 3.3 i TCO-förordningen, till ett sådant högre belopp som följer av artikel 18.3 i förordningen, allt i förordningens ursprungliga lydelse.
8 § Sanktionsavgiftens storlek ska bestämmas med beaktande av de omständigheter som räknas upp i artikel 18.2 i TCO-förordningen, i den ursprungliga lydelsen.
9 § En sanktionsavgift får beslutas endast om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum.
Ett beslut om sanktionsavgift ska delges.
Betalning av sanktionsavgifter
10 § En sanktionsavgift ska betalas till den behöriga myndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
Om sanktionsavgiften inte betalas i tid, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
Sanktionsavgiften tillfaller staten.
11 § En sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Uppgiftsskyldighet
12 § Säkerhetspolisen ska lämna den behöriga myndigheten de uppgifter som den behöver för att fullgöra sitt uppdrag enligt TCO-förordningen.
Säkerhetspolisen har rätt att på begäran ta del av de uppgifter hos den behöriga myndigheten som Säkerhetspolisen behöver för att kunna bistå den behöriga myndigheten på det sätt som avses i första stycket.
En uppgift ska inte lämnas om det finns en sekretessbestämmelse som är tillämplig på uppgiften och övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas.
Överklagande
13 § Den behöriga myndighetens beslut enligt TCO-förordningen och enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.
2. En sanktionsavgift får beslutas endast för sådana åsidosättanden av skyldigheter som har skett efter ikraftträdandet.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §
Lagen gäller dock inte
1. tillhandahållande endast av nät eller andra förbindelser för överföring av meddelanden eller av andra anordningar som krävs för att kunna ta i anspråk ett nät eller annan förbindelse,
2. förmedling av meddelanden inom en myndighet eller mellan myndigheter eller inom ett företag eller en koncern,
3. tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrande-frihetsgrundlagen, eller
4. meddelanden som är avsedda bara för en viss mottagare eller en bestämd krets av mottagare (elektronisk post).
3. tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrande-frihetsgrundlagen,
4. meddelanden som är avsedda bara för en viss mottagare eller en bestämd krets av mottagare (elektronisk post), eller
5. meddelanden som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.
2.3 Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas en ny paragraf, 35 kap. 23 c §, och närmast före 35 kap. 23 c § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
35 kap.
TCO-förordningen
23 c §
Sekretess gäller hos Polismyndigheten för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i ärende enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online och enligt lagen (2023:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.
2.4 Förslag till lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696)
Härigenom föreskrivs att det i radio- och tv-lagen (2010:696) ska införas en ny paragraf, 9 a kap. 14 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 a kap.
14 §
För leverantörer av videodelningsplattformar gäller även Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online och lagen (2023:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.
2.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2022:619) om ändring i lagen (2021:1190) om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs att 9 kap. 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för lydelsen enligt lagen (2022:619) om ändring i lagen (2021:1190) om ändring i offentlighets- och sekretesslagen ska ha följande lydelse.
Lydelse enligt SFS 2022:619
Föreslagen lydelse
9 kap.
2 §
Bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i
1. lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden,
2. lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete,
3. lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
4. lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete,
5. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar,
6. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen,
7. lagen (1998:620) om belastningsregister,
8. lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning,
9. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet,
10. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton,
11. lagen (2017:182) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet,
12. lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder,
13. brottsdatalagen (2018:1177), och
14. lagen (2022:613) om finansiell information i brottsbekämpningen.
13. brottsdatalagen (2018:1177),
14. lagen (2022:613) om finansiell information i brottsbekämpningen, och
15. lagen (2022:1682) om automatiskt utbyte av upplysningar om inkomster genom digitala plattformar.
3 Ärendet och dess beredning
Den 29 april 2021 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online, nedan kallad TCO-förordningen eller förordningen. Förordningen, som ska tillämpas från och med den 7 juni 2022, finns i bilaga 1.
Regeringen beslutade den 15 april 2021 att ge en särskild utredare i uppdrag att föreslå vilken myndighet som bör pekas ut som behörig myndighet enligt TCO-förordningen och vilka sanktioner som ska aktualiseras vid överträdelser av förordningen, samt att analysera i vilken utsträckning förordningen i övrigt medför behov av ändringar eller kompletteringar av svensk rätt.
Utredningen överlämnade den 1 oktober 2021 delbetänkandet EU:s förordning om terrorisminnehåll på internet - frågan om behörig myndighet (SOU 2021:76). Utredningen föreslog i betänkandet att Polismyndigheten ska utses till behörig myndighet enligt TCO-förordningen. Regeringen beslutade den 28 april 2022 att utse Polismyndigheten till behörig myndighet genom ett tillägg i bilagan till förordningen (2014:1102) med instruktion för Polismyndigheten.
Utredningen överlämnade den 13 april 2022 slutbetänkandet EU:s förordning om terrorisminnehåll på internet - kompletteringar och ändringar i svensk rätt (SOU 2022:18). I betänkandet föreslås bland annat en ny lag med kompletterande bestämmelser till TCO-förordningen. En sammanfattning av betänkandet finns i bilaga 2. Betänkandets lagförslag finns i bilaga 3. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i Justitiedepartementet (Ju2022/01400).
I denna proposition behandlas förslagen i slutbetänkandet.
Därutöver föreslås en ändring av rättelsekaraktär i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) - OSL. I regeringens proposition Rapportering och utbyte av upplysningar om inkomster genom digitala plattformar och vissa andra ändringar i EU:s direktiv om administrativt samarbete på direktskatteområdet (prop. 2022/23:6) fanns ett förslag om ändring i 9 kap. 2 § OSL. Den ändringen har trätt i kraft (SFS 2022:1685). Av förbiseende uppmärksammades dock inte en tidigare beslutad, men inte ikraftträdd, ändring i samma paragraf (SFS 2022:619). För att den ändringen som följde av prop. 2022/23:6 inte ska upphöra när SFS 2022:619 träder i kraft, borde motsvarande ändring ha föreslagits i SFS 2022:619. Det nu aktuella ändringsförslaget avser att åtgärda detta.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 19 januari 2023 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Regeringen följer i huvudsak Lagrådets synpunkter, som behandlas i avsnitt 7.4.3 och i författningskommentaren.
I förhållande till lagrådsremissen lämnas även ett förslag av rättelsekaraktär i 9 kap. 2 § OSL. Denna ändring är författningstekniskt och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Lagrådets yttrande har därför inte inhämtats i denna del. I förhållande till lagrådsremissen görs dessutom vissa språkliga och redaktionella ändringar.
4 TCO-förordningens syfte och huvudsakliga innehåll
Förordningens bakgrund och syfte
Flera av de senaste årens terrorattentat i Europa har haft digitala inslag. I vissa fall har gärningspersonen eller en annan person direktsänt terrorattentatet på internet eller förhärligat gärningen i efterhand på internet. Det har även förekommit att gärningspersoner före ett attentat radikaliserats med hjälp av innehåll på internet och fått tillgång till instruktioner för genomförande av attentat eller tillverkning av hjälpmedel. Som ett led i arbetet mot terrorism har EU vidtagit olika åtgärder för att motverka spridningen av terrorisminnehåll på internet. TCO-förordningen är ett resultat av det arbetet.
Förordningen innehåller regler för att åtgärda missbruk av värdtjänster för spridning av terrorisminnehåll online till allmänheten (artikel 1.1). Förordningens övergripande syfte så som det kommer till uttryck i skälen till förordningen är att säkerställa att den digitala inre marknaden fungerar smidigt i ett öppet och demokratiskt samhälle genom att motverka att värdtjänster missbrukas för terrorismändamål och att bidra till den allmänna säkerheten i unionen. Den digitala inre marknadens funktion bör förbättras genom en ökad rättssäkerhet för värdtjänstleverantörer och stärkt förtroende för onlinemiljön hos användarna, samt genom ett förbättrat skydd för yttrandefriheten, inbegripet friheten att ta emot och sprida information och idéer i ett öppet och demokratiskt samhälle och mediernas frihet och mångfald (skäl 1).
Förordningens tillämpningsområde och vissa definitioner
TCO-förordningen är tillämplig på värdtjänstleverantörer som erbjuder tjänster i EU, oberoende av deras huvudsakliga verksamhetsställe, i den mån de sprider information till allmänheten (artikel 1.2).
Begreppet värdtjänstleverantör är alltså centralt. Det definieras, delvis genom en hänvisning, som en leverantör av någon av alla informationssamhällets tjänster som består i att information som tillhandahållits av en innehållsleverantör lagras på dennes begäran (artikel 2.1). Med informationssamhällets tjänster avses tjänster som vanligtvis utförs mot ersättning (dvs. kommersiella tjänster) på distans, på elektronisk väg och på individuell begäran av en tjänstemottagare. I skälen till förordningen utvecklas begreppet något: Förordningen bör tillämpas på sådana leverantörer av informationssamhällets tjänster som på begäran lagrar och till allmänheten sprider information och material som tillhandahållits av en användare av tjänsten, oavsett om lagringen och spridningen till allmänheten är av rent teknisk, automatisk och passiv karaktär. Begreppet lagring bör förstås som förvaring av data i minnet hos en fysisk eller virtuell server (skäl 13). Det innebär att förordningen exempelvis bör omfatta leverantörer av sociala medietjänster, video-, bild- och ljuddelningstjänster, samt fildelningstjänster och andra molntjänster, i den mån dessa tjänster används för att göra den lagrade informationen tillgänglig för allmänheten på direkt begäran av innehållsleverantören (skäl 14).
En värdtjänstleverantör behöver inte ha sitt huvudsakliga verksamhetsställe i unionen för att förordningen ska vara tillämplig, utan det är tillräckligt att leverantören erbjuder tjänster i unionen. Med detta avses att göra det möjligt för fysiska eller juridiska personer i en eller flera medlemsstater att använda de tjänster som erbjuds av en värdtjänstleverantör som har en betydande anknytning till den eller de medlemsstaterna (artikel 2.4). Betydande anknytning innebär i sin tur att en värdtjänstleverantör har en anknytning till en eller flera medlemsstater som följer antingen av dennes verksamhetsställe i unionen eller av särskilda faktiska kriterier. Dessa kriterier kan vara att värdtjänstleverantören har ett betydande antal användare av dess tjänster i en eller flera medlemsstater eller att verksamheten är riktad mot en eller flera medlemsstater (artikel 2.5). En värdtjänstleverantör som inte har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i unionen ska skriftligen utse en fysisk eller juridisk person till sin rättsliga företrädare i unionen (artikel 17.1).
För att förordningen ska vara tillämplig krävs också att det är fråga om spridning till allmänheten. Detta definieras i förordningen som tillgängliggörande av information på begäran av en innehållsleverantör - dvs. en användare (av en värdtjänst) som har tillhandahållit information som lagras eller sprids - för ett potentiellt obegränsat antal personer (artikel 2.2 och 2.3). Av skälen till förordningen framgår att detta innebär att information görs lätt tillgänglig för användare i allmänhet utan att det krävs någon ytterligare åtgärd från innehållsleverantörens sida, oberoende av om dessa personer verkligen tar del av informationen i fråga. Om tillgång till informationen kräver registrering eller tillträde till en grupp av användare, bör den informationen därför anses spridd till allmänheten endast när användare som söker tillgång till informationen automatiskt registreras eller ges tillträde, utan att en person beslutar om eller väljer ut vem som ska ges tillgång till informationen (skäl 14).
Ett ytterligare begrepp som är av stor relevans vid tillämpningen av förordningen är terrorisminnehåll, som i förordningen knyts till den straffrättsliga definitionen av terroristbrott i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2017/541 av den 15 mars 2017 om bekämpande av terrorism (terrorismdirektivet). Terrorisminnehåll definieras således som material som a) anstiftar till begåendet av ett av de brott som avses i artikel 3.1 a-i i terrorismdirektivet, om sådant material, direkt eller indirekt, såsom genom förhärligande av terroristgärningar, förespråkar begåendet av terroristbrott, och därigenom medför fara för att ett eller flera sådana brott kan begås, b) värvar en person eller en grupp av personer för att begå något av de brott som anges i artikel 3.1 a-i i terrorismdirektivet eller bidra till att något av dessa brott begås, c) värvar en person eller en grupp av personer för att delta i en terroristgrupps verksamhet i den mening som avses i artikel 4 b i terrorismdirektivet, d) tillhandahåller instruktioner om tillverkning eller användning av sprängämnen, skjutvapen eller andra vapen eller skadliga eller farliga ämnen eller om andra specifika metoder eller tekniker för begående av eller bidragande till begåendet av något av de terroristbrott som avses i artikel 3.1 a-i i terrorismdirektivet eller e) utgör ett hot om begående av ett av de brott som avses i artikel 3.1 a-i i terrorismdirektivet (artikel 2.7). Material som sprids till allmänheten i utbildningssyfte, journalistiskt syfte, konstnärligt syfte eller forskningssyfte eller i syfte att förhindra eller bekämpa terrorism, inbegripet material som ger uttryck för polemiska eller kontroversiella åsikter inom ramen för den offentliga debatten, ska emellertid inte anses vara terrorisminnehåll (artikel 1.3).
En ytterligare begränsning av tillämpningsområdet anger att förordningen inte ska medföra någon ändring av skyldigheten att respektera de rättigheter, friheter och principer som avses i artikel 6 i EU-fördraget och ska tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av grundläggande principer som rör yttrande- och informationsfrihet, inbegripet mediernas frihet och mångfald (artikel 1.4).
Förordningens huvudsakliga innehåll
Varje medlemsstat ska utse en eller flera s.k. behöriga myndigheter som förses med ett antal befogenheter enligt förordningen - den behöriga myndigheten kan bl.a. utfärda och granska avlägsnandeordrar, övervaka genomförandet av specifika åtgärder och påföra sanktioner (artikel 12.1). I enlighet med detta har regeringen, genom ett tillägg i bilagan till förordningen (2014:1102) med instruktion för Polismyndigheten, utsett Polismyndigheten till svensk behörig myndighet med verkan från det att TCO-förordningen började tillämpas den 7 juni 2022.
En avlägsnandeorder innebär en skyldighet för en värdtjänstleverantör att avlägsna terrorisminnehåll eller göra det oåtkomligt i samtliga medlemsstater. Detta ska ske så snart som möjligt och i alla händelser inom en timme från mottagandet av avlägsnandeordern (artikel 3). En avlägsnandeorder kan enligt förordningen riktas även till en värdtjänstleverantör som varken har sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller sin rättsliga företrädare i den medlemsstat där den utfärdande behöriga myndigheten är belägen. I sådana fall ska den utfärdande myndigheten samtidigt översända en kopia av avlägsnandeordern till den behöriga myndigheten i den medlemsstat där värdtjänstleverantören har sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller sin rättsliga företrädare, och den mottagande behöriga myndigheten har då möjlighet att granska ordern och under vissa förhållanden fastställa att den är oförenlig med TCO-förordningen eller de grundläggande rättigheter och friheter som garanteras i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (artikel 4).
En värdtjänstleverantör som är exponerad för terrorisminnehåll ska vidta specifika åtgärder för att motverka spridning av sådant innehåll (artikel 5). Det är den behöriga myndigheten i den medlemsstat där värdtjänstleverantören har sitt huvudsakliga verksamhetsställe eller där dess rättsliga företrädare är bosatt eller etablerad som prövar om en leverantör ska anses exponerad för terrorisminnehåll. Ett beslut om att en värdtjänstleverantör är exponerad för terrorisminnehåll ska grundas på objektiva faktorer, till exempel att värdtjänstleverantören under de föregående tolv månaderna har mottagit två eller fler avlägsnandeorder (artikel 5.4). En värdtjänstleverantör som anses exponerad för terrorisminnehåll ska, i tillämpliga fall, i sina användarvillkor inkludera och tillämpa bestämmelser om åtgärder mot missbruk av dess tjänster för spridning av terrorisminnehåll (artikel 5.1). I övrigt beslutar värdtjänstleverantören själv vilka specifika åtgärder som ska vidtas - i förordningen ges enbart exempel på vad dessa kan inbegripa - men de måste på ett effektivt sätt minska graden av exponering och dessutom bl.a. vara riktade och proportionella (artikel 5.2 och 5.3). De specifika åtgärderna ska rapporteras till den behöriga myndigheten och om denna inte anser att åtgärderna uppfyller förordningens krav kan den behöriga myndigheten besluta att värdtjänstleverantören ska vidta nödvändiga åtgärder (artikel 5.5 och 5.6).
Förordningen innehåller även vissa ytterligare krav på värdtjänstleverantörerna, bl.a. när det gäller transparens (artikel 7) och information till innehållsleverantörer (artikel 11), samt krav på de behöriga myndigheterna, bl.a. när det gäller transparens (artikel 8) och samarbete med andra behöriga myndigheter och Europol (artikel 14). Dessutom kräver förordningen att medlemsstaterna ska säkerställa att en värdtjänstleverantör eller en innehållsleverantör som tar emot vissa beslut har rätt till effektiva rättsmedel (artikel 9) samt att det ska finnas ett nationellt sanktionssystem vid vissa överträdelser av förordningen (artikel 18).
Möjligheten att använda frivilliga åtgärder
Som utredningen redogjort för har myndigheter i andra medlemsstater redan före TCO-förordningens ikraftträdande arbetat mot spridning av terrorisminnehåll på internet genom olika former av frivilliga åtgärder, exempelvis genom att värdtjänstleverantörer uppmärksammas på specifikt innehåll som kan strida mot deras användarvillkor (kapitel 6 i SOU 2022:18). Det kan därför finnas anledning att notera att det av skälen i ingressen till TCO-förordningen framgår att denna inte är avsedd att hindra medlemsstaterna från att även fortsättningsvis vidta den typen av åtgärder (skäl 40). Det bör alltså vara möjligt för en behörig myndighet att, innan åtgärder enligt förordningen vidtas, via en mer informell kontakt med en värdtjänstleverantör uppmärksamma denne på visst innehåll. Som utredningen framhåller är det grundläggande att sådana eventuella kontakter endast sker inom de ramar som tryck- och yttrandefriheten tillåter och på ett sådant sätt att åtgärden inte uppfattas som tvingande av värdtjänstleverantören.
5 En ny lag som kompletterar TCO-förordningen
5.1 En ny lag med bestämmelser som kompletterar TCO-förordningen ska införas
Regeringens förslag: En ny lag med bestämmelser som kompletterar TCO-förordningen ska införas. Den ska benämnas lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online.
Termer och uttryck i den nya lagen ska ha samma betydelse som i TCO-förordningen.
De hänvisningar till TCO-förordningen som innehåller bestämmelser om sanktioner ska vara statiska. Övriga hänvisningar som ger bestämmelser i den nya lagen materiellt innehåll ska vara dynamiska.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv, Sveriges advokatsamfund och TechSverige uppmärksammar att det finns oklarheter i TCO-förordningens definitioner, särskilt av begreppet värdtjänstleverantör. Det kan därför vara svårt att bedöma om en enskild aktör omfattas av förordningen eller inte. Förvaltningsrätten i Jönköping anser att det finns frågor om domsrätt som bl.a. relaterar till oklarheten när det gäller begreppet värdtjänstleverantör och som bör belysas ytterligare.
Skälen för regeringens förslag: En EU-förordning är direkt tillämplig i medlemsstaterna och ska därför inte genomföras i den nationella rätten. I regel behöver medlemsstaterna inte heller införa kompletterande nationella bestämmelser till en EU-förordning. Detta kan dock bli aktuellt om en förordning överlämnar vissa frågor åt medlemsstaterna. Dessutom har medlemsstaterna en skyldighet att se till att en EU-förordning kan tillämpas i praktiken och få ett effektivt genomslag i medlemsstaten. I vissa fall förutsätter en EU-förordning därför att medlemsstaterna inför nationella regler.
TCO-förordningen överlämnar vissa frågor till medlemsstaterna att reglera. Det handlar främst om vilken myndighet som ska vara behörig myndighet, vilka sanktioner som ska kunna tillämpas vid överträdelser av förordningen och om att säkerställa rätten till effektiva rättsmedel. Dessutom kräver en effektiv tillämpning av förordningen att den behöriga myndigheten har tillgång till nödvändig information - något som kan innebära ett behov av bestämmelser som möjliggör uppgiftsutbyten.
Det står därmed klart att det kommer att behövas vissa nationella bestämmelser som kompletterar TCO-förordningen. Dessa bör enligt regeringen samlas i en ny lag. För att göra det tydligt att den nya lagen inte är heltäckande, utan endast ett komplement till TCO-förordningen, bör den benämnas lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online (fortsättningsvis benämnd TCO-lagen).
Som flera remissinstanser, bl.a. Sveriges advokatsamfund och Förvaltningsrätten i Jönköping, har påtalat är förordningens definitioner, även när de läses med de förtydliganden som görs i skälen, inte helt tydliga. Detta gäller även definitionen av begreppet värdtjänstleverantör och det är därmed inte alla gånger givet om en viss aktör omfattas av förordningen eller inte. Med hänsyn till att TCO-förordningen är direkt tillämplig EU-rätt saknas emellertid utrymme för regeringen att föreslå förtydliganden av begreppen i svensk rätt. Som utredningen föreslår bör TCO-lagen i stället innehålla en upplysning om att termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i TCO-förordningen. Hur förordningen, inklusive dess bestämmelser om jurisdiktion, ska tolkas är en fråga för de nationella myndigheter och domstolar som ska tillämpa förordningen, och ytterst för EU-domstolen. Som vägledning kan det noteras att utredningen för ett resonemang om hur begreppet värdtjänstleverantör ska förstås och ger exempel på vilka tjänster som kan omfattas av förordningen (avsnitt 4.3 i SOU 2022:18, se särskilt avsnitt 4.3.4).
För att undvika dubbelreglering kommer TCO-lagen att behöva innehålla hänvisningar till bestämmelser i TCO-förordningen. Hänvisningar till EU-rättsakter kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. En följd av denna hänvisningsteknik är därmed att den nationella författningen normalt behöver ändras varje gång EU-bestämmelsen ändras. En dynamisk hänvisning innebär i stället att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. TCO-lagen kommer att innehålla bestämmelser om sanktioner vid vissa överträdelser av förordningen. Dessa bestämmelser bör innehålla statiska hänvisningar till TCO-förordningen. Övriga bestämmelser i lagen där det hänvisas till TCO-förordningen är sådana att eventuella ändringar i förordningen bör få omedelbart genomslag i regleringen. Dessa bestämmelser bör innehålla dynamiska hänvisningar till TCO-förordningen.
5.2 En bestämmelse om behörig myndighet
Regeringens förslag: Det ska framgå av TCO-lagen att den myndighet som regeringen bestämmer är behörig myndighet enligt TCO-förordningen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av kapitel 4 ska varje medlemsstat utse en eller flera s.k. behöriga myndigheter enligt TCO-förordningen. I enlighet med detta har regeringen, med stöd av dess s.k. restkompetens enligt 8 kap. 7 § första stycket 2 regeringsformen, genom ett tillägg i bilagan till förordningen med instruktion för Polismyndigheten utsett Polismyndigheten till svensk behörig myndighet. Även om det alltså inte krävts lagstöd för att peka ut den behöriga myndigheten anser regeringen att TCO-lagen bör innehålla en upplysning om att den myndighet som regeringen bestämmer är behörig myndighet enligt TCO-förordningen. Den samlade regleringen blir på så vis tydligare, inte minst eftersom TCO-lagen kommer att innehålla ett antal bestämmelser som direkt hänför sig till den behöriga myndigheten.
6 Förhållandet till yttrande- och informationsfrihet
6.1 Skyddet för yttrande- och informationsfrihet
Ett syfte med TCO-förordningen är att motverka spridning av terrorisminnehåll, dvs. spridning av vissa yttranden och annan information. När regler med sådant syfte föreslås uppkommer frågan hur dessa förhåller sig till bestämmelserna om rätt till yttrande- och informationsfrihet. I svensk rätt regleras dessa rättigheter främst i regeringsformen, tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Därutöver regleras rättigheterna i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (EU:s rättighetsstadga).
Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga
Enligt artikel 10.1 i Europakonventionen har var och en rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Under vissa förutsättningar kan rätten till yttrandefrihet begränsas enligt artikel 10.2. En begränsning måste göras i lag och vara nödvändig i ett demokratiskt samhälle, med hänsyn till exempelvis statens säkerhet eller den allmänna säkerheten eller till förebyggande av oordning eller brott. Rätten till yttrandefrihet i artikel 11 i EU:s rättighetsstadga är snarlikt formulerad. Även denna rätt kan, enligt artikel 52.1, begränsas genom lag, om begränsningen är nödvändig och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter. För åtgärder som begränsar rätten till yttrandefrihet gäller enligt både Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga ett krav på proportionalitet. Det innebär att en avvägning ska göras mellan å ena sidan den enskildes intresse av yttrandefrihet och å andra sidan det allmänna eller enskilda intresse som motiverar begränsningen.
Regeringsformen
I regeringsformen tillförsäkras var och en, gentemot det allmänna, bl.a. yttrande- och informationsfrihet. Av den allmänna regleringen av rätten till yttrandefrihet följer att den svenska folkstyrelsen bygger på en fri åsiktsbildning och att var och en gentemot det allmänna är tillförsäkrad frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor (1 kap. 1 § andra stycket och 2 kap. 1 § första stycket 1). Av den senare bestämmelsens andra punkt framgår även rätten till informationsfrihet, dvs. friheten att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden.
Yttrandefriheten i regeringsformen är generellt utformad och innehåller en hänvisning till tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen rörande tryckfrihet och motsvarande frihet att yttra sig i radio, tv och i vissa liknande överföringar, offentliga uppspelningar ur en databas samt filmer, videogram, ljudupptagningar och andra tekniska upptagningar (2 kap. 1 § andra stycket). Hänvisningen innebär att tryckfriheten enligt tryckfrihetsförordningen och motsvarade yttrandefrihet enligt yttrandefrihetsgrundlagen undantas från regeringsformens tillämpningsområde. Bestämmelserna om yttrande- och informationsfrihet i regeringsformen är alltså tillämpliga när det inte är fråga om friheten att yttra sig i de medier som faller inom tryckfrihetsförordningens eller yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde.
Yttrande- och informationsfriheten enligt regeringsformen är inte absolut utan kan begränsas genom lag under vissa förutsättningar (2 kap. 20 § första stycket 1). Till att börja med får en begränsning endast ske för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle, aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar (2 kap. 21 §). Liksom enligt Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga gäller alltså även enligt regeringsformen ett krav på proportionalitet vid inskränkningar av yttrande- och informationsfriheten. Utöver dessa grundläggande krav gäller att yttrande- och informationsfriheten enbart får begränsas med hänsyn till rikets säkerhet, folkförsörjningen, allmän ordning och säkerhet, enskildas anseende, privatlivets helgd eller förebyggandet och beivrandet av brott, eller i övrigt om särskilt viktiga skäl föranleder det (2 kap. 23 § första stycket). När lagstiftaren överväger en begränsning ska vikten av vidaste möjliga yttrande- och informationsfrihet i politiska, religiösa, fackliga, vetenskapliga och kulturella angelägenheter särskilt beaktas (2 kap. 23 § andra stycket).
Tryckfrihetsförordningen
Den särskilda grundlagsregleringen i tryckfrihetsförordningen omfattar skrifter som framställs i tryckpress och, om vissa förutsättningar är uppfyllda, skrifter som har mångfaldigats genom fotokopiering eller liknande teknik (1 kap. 2 §). Inom lagens tillämpningsområde gäller både ett censurförbud och den s.k. exklusivitetsprincipen, som innebär att ingripanden på grund av missbruk av tryckfriheten endast får göras i de fall som anges i tryckfrihetsförordningen (1 kap. 8 och 9 §§).
Tryckfrihetsförordningen kan i vissa fall bli tillämplig även på publiceringar på internet om det är fråga om innehåll i en tryckt periodisk skrift som är skyddad enligt tryckfrihetsförordningen och som i oförändrat skick publiceras på internet. En sådan publicering kan under vissa förutsättningar omfattas av grundlagsskyddet i tryckfrihetsförordningen enligt de s.k. bilagereglerna (1 kap. 5-6 §§). Sådana program som tillhandahålls ur en databas och därmed publiceras på internet faller dock som huvudregel inom tillämpningsområdet för yttrandefrihetsgrundlagen.
Yttrandefrihetsgrundlagen
Den särskilda grundlagsregleringen i yttrandefrihetsgrundlagen är i huvudsak tillämplig på två olika kommunikationstekniker. Den första kategorin avser "ljudradio, tv och vissa liknande överföringar", eller annorlunda uttryckt traditionella radio- och tv-sändningar, webbsändningar samt viss annan publicering på internet. Den andra kategorin omfattar fysiska informationsbärare, till exempel filmer och upptagningar på band (1 kap. 1 § första stycket). All kommunikation som sker med dessa tekniker omfattas emellertid inte av grundlagen, utan frågan om huruvida den är tillämplig eller inte bestäms av ett tämligen detaljerat regelverk i 1 kap.
Yttrandefrihetsgrundlagen har utformats med tryckfrihetsförordningen som förebild och innehåller flera principer som även kommer till uttryck i den, till exempel förbudet mot censur och exklusivitetsprincipen. Censurförbudet innebär bl.a. att det inte är tillåtet för en myndighet eller ett annat allmänt organ att på grund av innehållet förbjuda eller hindra framställning, offentliggörande eller spridning bland allmänheten av ett program eller en teknisk upptagning, om åtgärden inte har stöd i yttrandefrihetsgrundlagen (1 kap. 11 §). Exklusivitetsprincipen innebär att en myndighet eller ett annat allmänt organ inte utan stöd i yttrandefrihetsgrundlagen får ingripa mot någon för att han eller hon i ett program eller en teknisk upptagning har missbrukat yttrandefriheten eller medverkat till ett sådant missbruk, eller av sådan anledning ingripa mot programmet eller upptagningen (1 kap. 14 §).
Publiceringar på internet faller som utgångpunkt utanför yttrandefrihetsgrundlagens tillämpningsområde. Det innebär att grundlagsskyddet i stället finns i regeringsformen. Från denna huvudregel görs dock undantag genom webbsändningsregeln (1 kap. 3 § andra stycket) och databasregeln (1 kap. 4 §). Databasregeln ger under vissa förutsättningar grundlagsskydd för yttranden som sker genom tillhandahållanden till allmänheten ur databaser. För vissa aktörer gäller grundlagsskyddet automatiskt. Så är fallet för bl.a. redaktioner för periodiska skrifter, t.ex. en tidningsredaktion, och för massmedieföretag, t.ex. en nyhetsbyrå. Andra aktörer har möjlighet att ansöka om utgivningsbevis för verksamheten och på så sätt få ett s.k. frivilligt grundlagsskydd (1 kap. 5 §).
6.2 TCO-förordningens förhållande till skyddet för yttrande- och informationsfrihet
Regeringens bedömning: TCO-förordningen är inte tillämplig i den utsträckning det skulle strida mot tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Detsamma gäller därmed för TCO-lagen.
Bestämmelserna i TCO-förordningen och TCO-lagen är förenliga med regeringsformens bestämmelser om yttrande- och informationsfrihet.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Justitiekanslern anser att slutsatsen att TCO-förordningen enligt unionsrätten inte behöver tillämpas i den utsträckning det skulle strida mot de nationella mediegrundlagarna inte framstår som självklar. Det är enligt Justitiekanslern därmed oklart bl.a. om den svenska behöriga myndigheten, i en situation där ett visst publicerat innehåll bedöms vara skyddat av de svenska grundlagarna, kan underlåta att utfärda en avlägsnandeorder på det sätt som förordningen kräver utan att överträda unionsrätten. Myndigheten för press, radio och tv delar bedömningen att bestämmelserna i TCO-förordningen utgör en godtagbar begränsning av yttrande- och informationsfriheten i regeringsformen. Myndigheten pekar vidare på att de svenska mediegrundlagarna skulle kunna komma att skydda innehåll som sprids på internet med andra syften än de godtagbara syften som medför att material undantas från förordningens tillämpningsområde och ser en risk att förordningen skulle kunna kringgås genom att någon som vill sprida terrorisminnehåll på sin webbplats söker utgivningsbevis för den. Sveriges advokatsamfund delar uppfattningen att innehåll som skyddas av mediegrundlagarna ska vara undantaget från TCO-förordningens tillämpningsområde, men konstaterar samtidigt att skäl 12 i förordningen anger bl.a. att syftet med publiceringen "bör" beaktas. Enligt samfundet är detta inte godtagbart, och samfundet anser därför att kompletteringslagen ska kompletteras med ett avsnitt som dels klargör att TCO-förordningen inte är tillämplig på värdtjänstleverantörer som omfattas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen, dels kodifierar skäl 12 som en "ska-regel". Tidningsutgivarna tillstyrker bedömningen att TCO-förordningen och kompletteringslagen i förhållande till yttrande- och informationsfriheten i svensk rätt - dvs. tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen - inte är tillämpliga och därför inte påverkar det grundlagsskyddade området i svensk rätt. Tidningsutgivarna understryker vidare att även sådant journalistiskt innehåll som formellt inte omfattas av skyddet i mediegrundlagarna, utan av det allmänna skyddet för yttrande- och informationsfriheten i regeringsformen, kan omfattas av undantaget i förordningen för innehåll som sprids i visst syfte.
Skälen för regeringens bedömning
Material som sprids i visst syfte är undantaget från TCO-förordningen
Artikel 1.3 i TCO-förordningen innehåller ett för yttrande- och informationsfriheten grundläggande undantag. Enligt bestämmelsen ska material som sprids till allmänheten i utbildningssyfte, journalistiskt syfte, konstnärligt syfte eller forskningssyfte eller i syfte att förhindra eller bekämpa terrorism, inbegripet material som ger uttryck för polemiska eller kontroversiella åsikter inom ramen för den offentliga debatten, inte anses vara terrorisminnehåll. Det innebär att sådant material inte kan bli föremål för någon åtgärd enligt TCO-förordningen även om det uppfyller kraven på terrorisminnehåll i artikel 2.7. Undantaget träffar både material som omfattas av skyddet i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen (mer om dessa grundlagar nedan) och sådant annat material, som Tidningsutgivarna pekar på, som omfattas av det allmänna skyddet för yttrande- och informationsfrihet i regeringsformen. Det kan noteras att bestämmelsen i artikel 1.3 innehåller en sådan "ska-regel" som Sveriges advokatsamfund efterfrågat - det finns därför inget behov av att överväga införandet av en sådan i TCO-lagen.
Förhållandet mellan TCO-förordningen och mediegrundlagarna
Bestämmelserna i TCO-förordningen gäller som framgått terrorisminnehåll, dvs. en viss typ av material på internet som lagras av en värdtjänstleverantör på begäran av en innehållsleverantör och som är tillgängligt för allmänheten. Som redogjorts för i avsnitt 6.1 kan samtidigt material som publiceras på internet i vissa fall omfattas av tryckfrihetsförordningen eller, framför allt, yttrandefrihetsgrundlagen (nedan benämnda mediegrundlagarna). Regeringen delar utredningens bedömning att material som kan bli föremål för prövning enligt TCO-förordningen - material som alltså inte omfattas av det ovan nämnda undantaget i artikel 1.3 - i vissa fall kan vara tillhandahållna på medier som omfattas av mediegrundlagarna.
TCO-förordningens tillämpningsområde begränsas emellertid även av bestämmelsen i artikel 1.4. Av den följer att förordningen inte ska medföra någon ändring av skyldigheten att respektera de rättigheter, friheter och principer som avses i artikel 6 i EU-fördraget (som hänvisar till EU:s rättighetsstadga) och ska tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av grundläggande principer som rör yttrande- och informationsfrihet, inbegripet mediernas frihet och mångfald. Som Justitiekanslern påpekat är det inte självklart att skyddet för yttrande- och informationsfriheten enligt unionsrätten motsvarar skyddet i de svenska mediegrundlagarna. Såsom artikel 1.4 är uppbyggd är hänvisningen till grundläggande principer som rör yttrande- och informationsfrihet i bestämmelsens andra led emellertid inte begränsad till att endast avse unionsrättsliga principer. Regeringen delar därför utredningens bedömning att rätten till yttrande- och informationsfrihet såsom den kommer till uttryck i de svenska mediegrundlagarna utgör ett uttryck för sådana principer som omfattas av artikel 1.4.
Tillämpningen av mediegrundlagarna ska alltså inte påverkas av TCO-förordningen. Det innebär att TCO-förordningen och TCO-lagen inte ska tillämpas i den utsträckning detta skulle strida mot tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Innehåll som skyddas av någon av mediegrundlagarna kan därför inte bli föremål för någon åtgärd med stöd av TCO-förordningen eller TCO-lagen, exempelvis kan en avlägsnandeorder inte utfärdas avseende sådant material. Något skäl för att, såsom Sveriges advokatsamfund föreslagit, föra in en särskild bestämmelse om detta i TCO-lagen finns enligt regeringen inte.
Myndigheten för press, radio och tv har i sammanhanget pekat på att de svenska mediegrundlagarna - främst möjligheterna till s.k. frivilligt grundlagsskydd genom utgivningsbevis - skulle kunna komma att skydda innehåll som sprids på internet med andra syften än de som enligt artikel 1.3 medför att material undantas från förordningens tillämpningsområde. Regeringen behandlar dock inte utformningen av de svenska mediegrundlagarna i detta lagstiftningsärende.
TCO-förordningen och TCO-lagen är förenliga med regeringsformens bestämmelser om yttrande- och informationsfrihet
Material som är föremål för prövning enligt TCO-förordningen och som inte omfattas av skyddet i någon av mediegrundlagarna, omfattas i stället av det allmänna skyddet för yttrande- och informationsfrihet i regeringsformen. De åtgärder som kan vidtas med stöd av förordningen och TCO-lagen innebär inskränkningar i innehållsleverantörens yttrandefrihet och mottagarnas informationsfrihet. Som framgått är yttrande- och informationsfriheten enligt regeringsformen emellertid inte absolut utan kan begränsas genom lag (ett begrepp som också omfattar EU-förordningar), under förutsättning att det rör sig om en proportionerlig inskränkning som sker i ett godtagbart syfte.
Som utredningen konstaterat är den begränsning av yttrande- och informationsfriheten som TCO-förordningen innebär motiverad av flera angelägna syften, såsom att skydda Sveriges säkerhet, att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att förebygga brott. Dessutom innehåller förordningen, som framgått, undantag för material som sprids i vissa syften samt det särskilda skydd som uttrycks i artikel 1.4. Sammantaget innebär detta enligt regeringen att bestämmelserna i TCO-förordningen och den kompletterande TCO-lagen utgör en godtagbar begränsning av yttrande- och informationsfriheten enligt regeringsformen. Detsamma gäller motsvarande skydd enligt Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga.
Något om den behöriga myndighetens prövning
Det är den behöriga myndigheten som ska avgöra om TCO-förordningen kan tillämpas på visst material eller inte. För att kunna bedöma detta kan den behöriga myndigheten, i enlighet med vad som angetts ovan, bl.a. behöva utreda syftet med publiceringen samt kontrollera om innehållet omfattas av någon av mediegrundlagarna. I utredningen ges viss vägledning för genomförandet av en sådan bedömning (SOU 2022:18 s. 77 f.).
Som utredningen anger kan skyddet för yttrande- och informationsfrihet i mediegrundlagarna även få betydelse när en behörig myndighet i en annan medlemsstat handlägger ett ärende eller utfärdar en avlägsnandeorder mot en värdtjänstleverantör som har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i Sverige eller sin rättsliga företrädare bosatt eller etablerad här. För att undvika att material som omfattas av skyddet i någon av mediegrundlagarna i sådana fall blir föremål för en avlägsnandeorder bör den svenska behöriga myndigheten ha möjlighet att, i enlighet med artikel 14 om samarbete mellan behöriga myndigheter, informera sin utländska motsvarighet om innebörden av det svenska grundlagsskyddet. Skulle en avlägsnandeorder ändå utfärdas i en annan medlemsstat har den svenska behöriga myndigheten möjlighet att initiera ett granskningsförfarande enligt artikel 4 och bl.a. pröva om ordern på ett uppenbart sätt är oförenlig med TCO-förordningen.
7 Sanktioner
7.1 TCO-förordningens krav på sanktioner
Enligt artikel 18.1 i TCO-förordningen ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för värdtjänstleverantörers överträdelser av vissa utpekade bestämmelser i förordningen och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
I artikel 18.2 finns bestämmelser om att medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna beaktar alla relevanta omständigheter när de beslutar huruvida en sanktion ska påföras och när de fastställer sanktionernas typ och nivå. Artikeln innehåller också en icke-uttömmande uppräkning av ett antal sådana omständigheter. I artikel 18.3 finns vidare en särskild skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att en systematisk eller fortgående underlåtenhet att fullgöra skyldigheterna enligt artikel 3.3, dvs. att avlägsna terrorisminnehåll eller göra det oåtkomligt efter mottagande av en avlägsnandeorder, blir föremål för böter på upp till fyra procent av värdtjänstleverantörens totala omsättning under det föregående räkenskapsåret.
7.2 TCO-förordningens krav bör uppfyllas genom bestämmelser om administrativa sanktioner
Regeringens bedömning: Överträdelser av TCO-förordningen bör inte kriminaliseras, utan bör leda till administrativa sanktioner i form av antingen vitesföreläggande eller sanktionsavgift.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: Av skälen i TCO-förordningen framgår att sanktioner i förordningens mening kan vara av administrativ eller straffrättslig art (skäl 45). Förordningen ställer alltså inte upp något krav på att överträdelser av bestämmelserna i förordningen ska vara straffbelagda. Detta gäller även sådana överträdelser som avses i artikel 18.3, trots att det i den svenska texten där talas om "böter" (jfr "financial penalties" i den engelska texten). Vad förordningen däremot kräver är att sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
Kravet på sanktioner avser värdtjänstleverantörers överträdelser av bestämmelser i förordningen. Såväl en fysisk som en juridisk person kan vara en värdtjänstleverantör i förordningens mening, men som utredningen konstaterat är merparten av de berörda värdtjänstleverantörerna juridiska personer. För att leva upp till förordningens krav är det därför viktigt att de sanktioner som införs är effektiva och avskräckande i förhållande till både fysiska och juridiska personer.
Även om juridiska personer inte kan åläggas straffansvar, så kan de åläggas företagsbot enligt 36 kap. 7 § brottsbalken. Merparten av de överträdelser av TCO-förordningen som måste kunna leda till sanktioner är emellertid av mer administrativ karaktär och redan av det skälet inte aktuella att kriminalisera. För att åstadkomma ett effektivt sanktionssystem bör detta dessutom bygga på ett i grunden strikt ansvar (se vidare avsnitt 7.4.1), dvs. en ansvarsform som inte förekommer i straffrätten. Regeringen gör därför, liksom utredningen, bedömningen att kriminalisering av överträdelser av bestämmelser i TCO-förordningen inte är ett lämpligt sätt att genomföra kravet på sanktioner i artikel 18.1.
Vad som då återstår är ett system med sanktioner av administrativ art. Sådana sanktioner kan riktas mot såväl fysiska som juridiska personer och det är i regel möjligt att åstadkomma ett snabbt och effektivt förfarande. Dessutom kan sanktionerna anpassas både efter vilken skyldighet som åsidosatts och vem det är som ska påföras sanktionen. Regeringen gör därför bedömningen att administrativa sanktioner kan utgöra ett effektivt och avskräckande, men samtidigt proportionellt, styrmedel gentemot värdtjänstleverantörer oavsett om dessa är fysiska eller juridiska personer och oberoende av verksamheternas storlek.
Som utredningen konstaterat är det i praktiken två typer av administrativa sanktioner som kan vara aktuella: beslut om förelägganden som förenas med vite (vitesförelägganden) och sanktionsavgifter. Vitesförelägganden är framåtsyftande, dvs. de ska få mottagaren att vidta vissa handlingar, och kan därför sägas vara handlingsdirigerande. Sanktionsavgifter har också en handlingsdirigerande funktion. Sådana avgifter aktualiseras dock först när en överträdelse har ägt rum och är på så vis mer reaktiva.
Flera av de bestämmelser i TCO-förordningen som ska vara förenade med sanktioner innehåller skyldigheter för värdtjänstleverantörer att vidta åtgärder för att utforma sina värdtjänster så att förekomsten av terrorisminnehåll motverkas. Om en värdtjänstleverantör inte uppfyller krav av det slaget behövs i första hand ett framåtsyftande verktyg. Regeringen delar därför utredningens bedömning att den behöriga myndigheten i de fallen bör ges möjlighet att förelägga värdtjänstleverantören att vidta åtgärder så att denne uppfyller förordningens krav och förena sådana förelägganden med vite.
Vitesförelägganden är emellertid inte lämpliga vid alla överträdelser av TCO-förordningen. Följer en värdtjänstleverantör exempelvis inte en avlägsnandeorder är ett vitesföreläggande mindre verkningsfullt. I stället bör överträdelser av den typen föranleda sanktioner av ett mer reaktivt slag - i sådana fall framstår alltså sanktionsavgift som ett lämpligare val.
7.3 Vitesförelägganden
7.3.1 Den behöriga myndigheten ska kunna besluta om vitesföreläggande
Regeringens förslag: Den behöriga myndigheten ska få förelägga en värdtjänstleverantör som åsidosätter någon av sina skyldigheter enligt artiklarna 5.1-5.3, 5.5, 7, 10, 15.1 och 17 i TCO-förordningen att vidta sådana åtgärder som krävs för att värdtjänstleverantören ska uppfylla skyldigheten.
Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår att det i lagtexten ska anges vilka åtgärder som förelägganden kopplade till respektive artikel kan avse.
Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) påpekar att det finns en viss potentiell överlappning mellan den behöriga myndighetens möjligheter att besluta om vitesföreläggande och den egna myndighetens tillsyn och föreläggandemöjligheter när det gäller videodelningsplattformar och lämpliga åtgärder enligt radio- och tv-lagen (2010:696). Myndigheten ser därför fördelar med att den och den behöriga myndigheten samverkar i frågor som rör leverantörer av videodelningsplattformar. Övriga remissinstanser har inga synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av föregående avsnitt innehåller flera av de bestämmelser i TCO-förordningen som enligt artikel 18 ska vara förenade med sanktioner skyldigheter av sådant slag att den behöriga myndigheten i första hand behöver ett framåtsyftande verktyg när en värdtjänstleverantör inte uppfyller kraven.
Regeringen, liksom utredningen, gör till att börja med bedömningen att bestämmelserna i artikel 5.1-5.3 och 5.5 är av detta slag. Bestämmelserna gäller värdtjänstleverantörer som enligt artikel 5.4. är exponerade för terrorisminnehåll. En sådan värdtjänstleverantör ska i sina användarvillkor inkludera bestämmelser om åtgärder mot missbruk av dess tjänster för spridning till allmänheten av terrorisminnehåll och tillämpa dessa bestämmelser (artikel 5.1), vidta specifika åtgärder för att skydda sina tjänster mot spridning till allmänheten av terrorisminnehåll (artikel 5.2 och 5.3) samt rapportera om de specifika åtgärder som den har vidtagit eller har för avsikt att vidta till den behöriga myndigheten (artikel 5.5). Samma bedömning gör regeringen beträffande bestämmelserna i artikel 7 som innehåller skyldigheter för värdtjänstleverantörer att i sina användarvillkor klart och tydligt ange sin strategi för att åtgärda spridningen av terrorisminnehåll (artikel 7.1) samt i vissa fall offentliggöra en transparensrapport (artikel 7.2 och 7.3).
Regeringen anser vidare att även bestämmelserna i artikel 10 tillhör samma kategori. Dessa innehåller skyldigheter för värdtjänstleverantörer att inrätta en effektiv och tillgänglig klagomålsmekanism för innehållsleverantörer vars innehåll avlägsnats eller gjorts oåtkomligt (artikel 10.1), att snabbt granska klagomålen och vidta åtgärder om det inte var berättigat att avlägsna innehållet eller göra det oåtkomligt samt att informera klaganden (artikel 10.2). Detsamma gäller bestämmelsen i artikel 15.1 om skyldigheter för värdtjänstleverantörer att utse eller inrätta en kontaktpunkt för mottagande av avlägsnandeorder på elektronisk väg samt att säkerställa att information om kontaktpunkten offentliggörs.
Slutligen gör regeringen bedömningen att bestämmelserna i artikel 17 är sådana att det vid överträdelser i första hand behövs ett framåtsyftande verktyg. Bestämmelserna innehåller skyldigheter för värdtjänstleverantörer som inte har sitt huvudsakliga verksamhetsställe i unionen att utse en rättslig företrädare i unionen (artikel 17.1), förse denna med nödvändiga befogenheter och resurser (artikel 17.2) samt att underrätta behörig myndighet i den medlemsstat där den rättsliga företrädaren är bosatt eller etablerad om beslutet (artikel 17.4).
Som konstaterats i föregående avsnitt bör kravet på sanktioner för överträdelser av dessa bestämmelser, för att sanktionerna ska bli så effektiva som möjligt, genomföras genom att den behöriga myndigheten ges möjlighet att besluta förelägganden. Den behöriga myndigheten bör alltså få förelägga en värdtjänstleverantör som åsidosätter sina skyldigheter att vidta sådana åtgärder som krävs för att denne ska uppfylla skyldigheterna. Ett sådant föreläggande måste kunna förenas med vite. Det är emellertid inte givet att det alltid är nödvändigt att göra detta. Beroende på vem som är mottagare av föreläggandet och vilken typ av överträdelse det avser kan det i ett inledande skede framstå som obehövligt med ett vite. Det bör därför anges att ett föreläggande får förenas med vite och på så vis lämnas till den behöriga myndigheten att avgöra detta. Skulle ett föreläggande utan vite inte följas, har den behöriga myndigheten förstås möjlighet att besluta om ett nytt föreläggande som då kan förenas med vite.
När det gäller utformningen av den aktuella bestämmelsen i TCO-lagen har utredningen föreslagit att det i lagtexten ska anges vilka åtgärder som förelägganden kopplade till respektive artikel kan avse. För att åstadkomma en rimlig och tillgänglig utformning av lagtexten innebär utredningens förslag emellertid att de angivna åtgärderna inte fullt ut återger de skyldigheter som anges i förordningen. En sådan diskrepans är, särskilt utifrån legalitetsaspekter, inte önskvärd. För att undvika detta, utan att samtidigt tynga lagtexten med ordagranna återgivelser av förordningens bitvis otympliga artikeltext, bör bestämmelsen i stället endast innehålla hänvisningar till de relevanta artiklarna.
Som MPRT påpekar (och som utvecklas närmare i avsnitt 10.3) kan en leverantör av en videodelningsplattform komma att samtidigt omfattas av skyldigheter att vidta specifika åtgärder enligt artikel 5 i TCO-förordningen och att vidta lämpliga åtgärder enligt 9 a kap. 1 § och 3 § radio- och tv-lagen. I sådana fall kan det potentiellt uppstå situationer då det är möjligt för både den behöriga myndigheten och MPRT att utfärda förelägganden avseende sådana åtgärder. Även om det inte finns någon risk för att detta skulle kunna medföra parallella vitesförelägganden avseende samma sak - förelägganden avseende lämpliga åtgärder kan inte förenas med viten (17 kap. 11 a § radio- och tv-lagen) - delar regeringen MPRT:s uppfattning att det är lämpligt att MPRT och den behöriga myndigheten samordnar sig kring hanteringen av denna typ av frågor.
Det kan slutligen noteras att enligt artikel 18 ska även artikel 5.6 förenas med en sanktion. Artikel 5.6 riktar sig emellertid inte till värdtjänstleverantörer utan till den behöriga myndigheten, som enligt bestämmelsen ska rikta ett föreläggande mot en värdtjänstleverantör som inte uppfyller kraven i artikel 5.2 och 5.3. Det nu lämnade förslaget innebär att sådana förelägganden kan utfärdas direkt med stöd av artikel 5.2 och 5.3 och dessutom förenas med vite. Som utredningen konstaterat innebär detta att det inte finns behov av någon sanktion som direkt kopplas till artikel 5.6.
7.3.2 Handläggningen av ärenden om vitesföreläggande
Regeringens bedömning: Ett ärende om vitesföreläggande kommer att handläggas enligt lagen om viten, förvaltningslagen och förvaltningsprocesslagen. Det finns inte skäl att frångå den ordningen.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: Lagen (1985:206) om viten (viteslagen) innehåller bestämmelser om handläggningen av ärenden om vitesförelägganden och gäller enligt 1 § viten som enligt lag eller annan författning får föreläggas av myndigheter, såvida inte annat följer av vad som är särskilt föreskrivet. Bestämmelserna i viteslagen, som bl.a. innebär att frågor om utdömande av viten prövas av förvaltningsrätt på ansökan av den myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet, är ändamålsenligt utformade för handläggningen av ärenden om vitesförelägganden enligt TCO-lagen. Med undantag för bestämmandet av vitesbelopp, som behandlas i nästa avsnitt, finns det därför inte skäl att införa några särskilda bestämmelser i TCO-lagen om handläggningen av vitesförelägganden.
Som utredningen konstaterar blir vidare förvaltningslagen (2017:900) och förvaltningsprocesslagen (1971:291) tillämpliga på handläggningen hos den behöriga myndigheten respektive i förvaltningsdomstol. Inte heller i dessa delar finns skäl att införa några särskilda bestämmelser i TCO-lagen.
7.3.3 Vitesbeloppet
Regeringens förslag: När vite föreläggs ska beloppet bestämmas med beaktande av de omständigheter som räknas upp i artikel 18.2 i TCO-förordningen.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt 3 § viteslagen ska vite, när det föreläggs, fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att följa det föreläggande som är förenat med vitet. Samtidigt innehåller artikel 18.2 i TCO-förordningen en icke-uttömmande uppräkning av ett antal omständigheter som medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna beaktar när de bl.a. fastställer nivån på sanktioner enligt förordningen. Det gäller följande omständigheter: a) överträdelsens karaktär, allvar och varaktighet, b) om överträdelsen var avsiktlig eller orsakades av vårdslöshet, c) tidigare överträdelser som värdtjänstleverantören har gjort sig skyldig till, d) värdtjänstleverantörens finansiella styrka, e) graden av tjänsteleverantörens samarbete med de behöriga myndigheterna, f) värdtjänstleverantörens karaktär och storlek, i synnerhet huruvida det är ett mikroföretag, litet eller medelstort företag och g) graden av skuld hos värdtjänstleverantören, med beaktande av de tekniska och organisatoriska åtgärder som den har vidtagit för att följa förordningen.
För att säkerställa att de nämnda omständigheterna i artikel 18.2 beaktas när den behöriga myndigheten fastställer vitesbeloppet behöver det föras in en särskild bestämmelse om detta i TCO-lagen. Bestämmelsen bör utformas på så vis att den inte begränsar den behöriga myndighetens möjligheter att även ta hänsyn till andra omständigheter som kan falla in under 3 § viteslagen.
7.4 Sanktionsavgifter
7.4.1 Den behöriga myndigheten ska kunna besluta om sanktionsavgift
Regeringens förslag: Den behöriga myndigheten ska få besluta att ta ut en sanktionsavgift av en värdtjänstleverantör som åsidosätter någon av sina skyldigheter enligt artiklarna 3.3, 3.6, 4.2, 4.7, 6, 11 och 14.5 i TCO-förordningen.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår att det i lagtexten ska anges vilka skyldigheter som följer av respektive artikel.
Remissinstanserna: Förvaltningsrätten i Jönköping påpekar att utredningen inte motiverar varför den gängse ordningen vid beslut om sanktionsavgifter - att ansvarig myndighet ansöker om påförande av sådan avgift hos förvaltningsdomstol - frångås. Enligt Sveriges advokatsamfund är det ett synnerligen olämpligt förfarande att det är samma myndighet som både utfärdar sanktioner och utreder brottsmisstankar.
Skälen för regeringens förslag: Som framgår av avsnitt 7.2 innehåller flera av de bestämmelser i TCO-förordningen som enligt artikel 18 ska vara förenade med sanktioner skyldigheter av sådan karaktär att ett åsidosättande bör föranleda sanktionsavgift.
Detta gäller till att börja med bestämmelserna i artiklarna 3.3, 3.6 och 4.2 som innehåller skyldigheter för värdtjänstleverantörer att avlägsna terrorisminnehåll eller göra det oåtkomligt så snart som möjligt, och i alla händelser inom en timme, från mottagandet av en avlägsnandeorder (artikel 3.3), att utan onödigt dröjsmål informera den behöriga myndigheten om de vidtagna åtgärderna (artikel 3.6) samt motsvarande när avlägsnandeordern utfärdats av en behörig myndighet i en annan medlemsstat (artikel 4.2). Detsamma gäller bestämmelserna i artikel 4.7, som innehåller en skyldighet att återställa innehåll eller åtkomsten till det om en utländsk avlägsnandeorder skulle vara oförenlig med förordningen eller EU:s rättighetsstadga, och artikel 6, som innehåller skyldigheter att bevara innehåll som avlägsnats eller gjorts oåtkomligt om detta är nödvändigt för att beslutet om avlägsnande eller oåtkomlighet ska kunna prövas eller för förebyggande, förhindrande, upptäckt, utredning eller lagföring av terroristbrott.
Regeringen gör även bedömningen att bestämmelserna i artikel 11 om skyldighet för värdtjänstleverantörer att informera innehållsleverantörer om att terrorisminnehåll avlägsnats eller gjorts oåtkomligt (artikel 11.1) samt skälen för detta (artikel 11.2) är sådana att de bör förenas med möjligheter till sanktionsavgift. Detsamma gäller bestämmelsen i artikel 11.3 om förbud i vissa fall mot att under en viss period lämna information enligt de föregående bestämmelserna.
Slutligen anser regeringen att också bestämmelsen i artikel 14.5 tillhör samma kategori. Enlig denna har värdtjänstleverantörer som får kännedom om terrorisminnehåll som medför ett överhängande hot mot en eller flera personers liv en skyldighet att omgående underrätta brottsbekämpande myndigheter.
Åsidosättanden av nämnda bestämmelser bör alltså kunna leda till beslut om sanktionsavgift. Utredningen har föreslagit att det är den behöriga myndigheten som ska besluta om sådan avgift. Detta är en ordning som ifrågasatts av Förvaltningsrätten i Jönköping som menar att den gängse ordningen är att beslut om sanktionsavgifter fattas av förvaltningsdomstol efter ansökan av ansvarig myndighet. Regeringen konstaterar att båda alternativen är vanligt förekommande - som exempel på det förra kan dataskyddsregleringen nämnas, där det inom tillämpningsområdena för både EU:s dataskyddsförordning och brottsdatalagen (2018:1177) är tillsynsmyndigheten som beslutar om samtliga sanktionsavgifter (6 kap. 2 och 3 §§ lagen [2018:218] med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och 6 kap. 6 § brottsdatalagen). Generellt sett anses en tillsynsmyndighet lämpad att besluta om sanktionsavgift när reglerna är relativt enkla att tillämpa, beslutsfattandet är förhållandevis schabloniserat och sanktionsbestämmelserna bygger på strikt ansvar. En domstol brukar anses mer lämpad att besluta om sanktionsavgift om det är aktuellt att pröva framför allt subjektiva rekvisit eller andra svårbedömda rekvisit (se t.ex. Brottsdatalag, prop. 2017/18:232 s. 332).
Regleringen i TCO-förordningen är bitvis komplicerad. Detta gäller emellertid inte i någon större utsträckning tillämpningen av de bestämmelser som ska förenas med sanktioner. I dessa fall är det i stället främst fråga om huruvida exempelvis en avlägsnandeorder har följts eller om viss information har lämnats. Huvudregeln är vidare att sanktionsavgiftssystem bygger på strikt ansvar (prop. 2017/18:232 s. 324), dvs. det krävs inte att överträdelser skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Som utredningen framhåller kommer en sådan ordning, som alltså innebär att det inte krävs någon prövning av subjektiva rekvisit, bidra till ett effektivt sanktionssystem vid överträdelser av TCO-förordningen. Regeringen håller därför med utredningen om att skyldigheten att betala sanktionsavgift bör bygga på ett strikt ansvar. Även om bestämmandet av sanktionsavgiftens storlek (se avsnitt 7.4.2) kan bli mer komplicerat innebär detta sammantaget att den av utredningen föreslagna ordningen framstår som lämplig, dvs. det bör vara tillsynsmyndigheten som beslutar om sanktionsavgift. Beslutet bör dock få överklagas till allmän förvaltningsdomstol (se kapitel 9). På så sätt tillgodoses rättssäkerhetsaspekterna för den som åläggs sanktionsavgift och på sikt kommer det att kunna bildas domstolspraxis till vägledning för tillsynsmyndighetens beslut.
Sveriges advokatsamfund har i sammanhanget ifrågasatt lämpligheten i att samma myndighet både utfärdar sanktioner och utreder brottsmisstankar. Som utvecklas i avsnitt 7.5 innebär förbudet mot dubbelprövning emellertid att det inte kommer att vara aktuellt att rikta ett beslut om sanktionsavgift mot en person som samtidigt är föremål för ett brottmålsförfarande med samma gärning som grund.
När det gäller utformningen av den aktuella bestämmelsen i TCO-lagen har utredningen föreslagit att det i lagtexten ska anges vilka skyldigheter som följer av respektive artikel. På motsvarande sätt som i bestämmelsen om vitesföreläggande innebär utredningens förslag emellertid att de skyldigheter som anges i förordningen inte fullt ut återges i lagtexten. Inte heller här är en sådan diskrepans önskvärd. Även denna bestämmelse bör därför, av samma skäl som i fråga om bestämmelsen om vitesföreläggande, endast innehålla hänvisningar till de relevanta artiklarna.
Att sanktionsavgifterna bygger på strikt ansvar behöver inte anges särskilt i bestämmelsen. Vad som däremot måste framgå är att det inte är obligatoriskt för den behöriga myndigheten att besluta om sanktionsavgift även om det finns förutsättningar för detta, dvs. det ska anges att myndigheten får besluta att ta ut en sanktionsavgift. Det kan nämligen finnas skäl att avstå från detta, antingen för att det skulle framstå som oskäligt, exempelvis när åsidosättandet är mindre allvarligt, eller för att förbudet mot dubbelprövning annars skulle förhindra ett brottmålsförfarande (mer om detta i avsnitt 7.5).
7.4.2 Sanktionsavgiftens storlek
Regeringens förslag: Sanktionsavgiften ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor eller, vid en systematisk eller fortgående underlåtenhet att fullgöra någon skyldighet enligt artikel 3.3 i TCO-förordningen, ett sådant högre belopp som följer av artikel 18.3 i TCO-förordningen.
Sanktionsavgiftens storlek ska bestämmas med beaktande av de omständigheter som räknas upp i artikel 18.2 i TCO-förordningen.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår en annan utformning av den del av bestämmelsen som avser det förhöjda beloppet enligt artikel 18.3.
Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I sanktionsavgiftsregleringar anges ibland fasta belopp som sanktionsavgift ska tas ut med för olika typer av överträdelser. I andra fall är reglerna utformade på så sätt att sanktionsavgiften ska fastställas till ett belopp inom ett bestämt beloppsintervall eller till en viss procent av årsomsättningen i näringsverksamhet.
Utgångspunkten för utformningen av regleringen i TCO-lagen måste vara att en sanktionsavgift, i enlighet med förordningens krav, ska kunna vara effektiv, proportionerlig och avskräckande för samtliga värdtjänstleverantörer, dvs. oavsett om det rör sig om fysiska eller juridiska personer och oavsett om de bedriver en mindre verksamhet med begränsade resurser eller en större verksamhet med mycket stora resurser. Regeringen delar därför utredningens bedömning att regleringen bör utformas på så vis att sanktionsavgiften ska fastställas till ett belopp inom ett bestämt beloppsintervall.
Förutom att värdtjänstleverantörernas ekonomiska förmåga kan skilja sig mycket åt, är dessutom de överträdelser av TCO-förordningen som kan leda till en sanktionsavgift av varierande art och karaktär. Beloppsintervallet bör därför vara förhållandevis stort för att ge den behöriga myndigheten utrymme att göra en nyanserad bedömning av avgiftens storlek i det enskilda fallet. Med hänsyn till detta anser regeringen att utredningens förslag att en sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 5 000 kr och högst 5 000 000 kr framstår som välavvägt.
Enligt artikel 18.3 har medlemsstaterna en särskild skyldighet att säkerställa att en systematisk eller fortgående underlåtenhet att fullgöra skyldigheterna enligt artikel 3.3 - dvs. värdtjänstleverantörernas skyldigheter att avlägsna terrorisminnehåll eller göra terrorisminnehåll oåtkomligt - blir föremål för sanktionsavgift på upp till fyra procent av värdtjänstleverantörens totala omsättning under det föregående räkenskapsåret. För att Sverige ska uppfylla denna skyldighet måste ett undantag göras från beloppsintervallets övre gräns när sanktionsavgift ska beslutas för denna typ av underlåtenhet, så att avgiften då kan bestämmas till ett sådant högre belopp som följer av artikel 18.3.
Som redogjorts för i avsnitt 7.3.3 innehåller artikel 18.2 i TCO-förordningen en uppräkning av ett antal omständigheter som medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna beaktar när de bl.a. fastställer nivån på sanktioner enligt förordningen. För att genomföra artikel 18.2 måste det därför framgå av TCO-lagen att även sanktionsavgiftens storlek ska bestämmas med beaktande av dessa omständigheter.
7.4.3 Förfarandet vid beslut om sanktionsavgift
Regeringens förslag: En sanktionsavgift ska få beslutas endast om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Ett beslut om sanktionsavgift ska delges.
Sanktionsavgiften ska betalas till den behöriga myndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om sanktionsavgiften inte betalas i tid, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Sanktionsavgiften tillfaller staten.
En sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningens förslag innehåller en särskild föreskrift om verkställighet enligt utsökningsbalken och har i vissa delar en annan redaktionell utformning.
Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: I och med att den behöriga myndigheten ska besluta om sanktionsavgift kommer förvaltningslagen att gälla för förfarandet. Det behövs dock vissa ytterligare förfarandebestämmelser.
Det bör finnas en tidsgräns för den behöriga myndighetens handläggning och möjligheten att besluta om sanktionsavgift. En sanktionsavgift bör få beslutas endast om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Lagrådet har ifrågasatt utformningen av den föreslagna bestämmelsen om detta. Lagrådet invänder bl.a. mot användningen av uttrycken "överträdelsen" och "den som avgiften ska tas ut av" i lagtexten och anser att dessa ska ersättas med "underlåtenheten" och "den som är tänkt att påföras avgiften". Lagrådet anser dessutom att det kan diskuteras om det är lämpligt att tala om "en sanktionsavgift" och anser att det bör utvecklas hur situationer då en och samma värdtjänstleverantör åsidosätter mer än en handlingsregel ska hanteras. Regeringen konstaterar att den i lagrådsremissen föreslagna bestämmelsen är utformad på ett sätt som är vanligt förekommande i sanktionsavgiftsregleringar på Justitiedepartementets område, exempelvis i 7 kap. 8 § säkerhetsskyddslagen (2018:585) och 34 § lagen (2018:1174) om informationssäkerhet för samhällsviktiga och digitala tjänster. Det finns därför inte skäl att frångå den i lagrådsremissen föreslagna utformningen. När det gäller situationen att en och samma värdtjänstleverantör åsidosätter mer än en skyldighet enligt TCO-förordningen konstaterar regeringen att det inte finns något som hindrar att en gemensam sanktionsavgift påförs för dessa överträdelser, om det framstår som praktiskt lämpligt att hantera dem tillsammans.
På grund av sanktionsavgiftens ingripande karaktär bör ett beslut om avgift delges den betalningsskyldige enligt delgivningslagen (2010:1932).
TCO-förordningen innehåller inte några bestämmelser om att administrativa sanktioner ska tillfalla EU eller i övrigt om hur verkställighet ska ske. I avsaknad av en sådan reglering bör det framgå av TCO-lagen att sanktionsavgiften tillfaller staten. Vidare bör det anges att en sanktionsavgift ska betalas till den behöriga myndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om avgiften inte betalas i tid, bör den behöriga myndigheten vara skyldig att lämna den obetalda avgiften för indrivning. Det krävs inte någon särskild föreskrift för att beslutet om sanktionsavgift ska få verkställas enligt utsökningsbalken (se 3 kap. 1 § utsökningsbalken och prop. 2021/22:206). Lagrådet har även beträffande denna bestämmelse ifrågasatt uttrycket "en sanktionsavgift". Regeringen anser emellertid av samma skäl som ovan att det inte finns skäl att frångå den i lagrådsremissen föreslagna utformningen i detta avseende.
I likhet med vad som i allmänhet gäller för sanktionsavgifter bör avgiften preskriberas till den del verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
7.5 Särskilt om förbudet mot dubbelprövning
Regeringens bedömning: Förbudet mot dubbelprövning medför inte något behov av särskild reglering i TCO-lagen.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund framhåller att utdömande av straffrättslig påföljd och sanktionsavgift har bedömts utgöra dubbelbestraffning. Övriga remissinstanser har inga synpunkter på bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: I det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen och i EU:s rättighetsstadga finns bestämmelser om rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott (gärning), det s.k. dubbelprövningsförbudet. Begreppet straff i den mening som avses i Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga anses omfatta både vite och sanktionsavgift (se t.ex. Kompletterande bestämmelser till EU:s cybersäkerhetsakt, prop. 2021/21:186 s. 41).
I TCO-lagen kommer det att uttryckligen regleras i vilka situationer vitesföreläggande respektive sanktionsavgift får beslutas. Som utredningen konstaterar innebär detta att det inte kan uppstå situationer då båda dessa sanktionsformer aktualiseras i anledning av en och samma gärning, dvs. något utrymme för dubbelprövning av både vite och sanktionsavgift finns inte.
Det kan inte uteslutas att en värdtjänstleverantör, i enlighet med vad utredningen anger, kan komma att bli föremål för en straffrättslig process med anledning av det innehåll som sprids på en värdtjänst. Som Sveriges advokatsamfund framhåller skulle i ett sådant fall förbudet mot dubbelprövning innebära att antingen den straffrättsliga processen eller ett sanktionsavgiftsförfarande inte kan drivas vidare, om dessa kan sägas avse samma gärning.
Skulle en sådan situation uppkomma är det enligt regeringen givet att det straffrättsliga förfarandet bör ges företräde. Den behöriga myndigheten bör i ett sådant fall alltså avstå från att besluta om sanktionsavgift, vilket är möjligt redan enligt den i avsnitt 7.4.1 föreslagna bestämmelsen eftersom det enligt den inte kommer att vara obligatoriskt att besluta om sanktionsavgift. Då den skisserade situationen dessutom i praktiken kommer att vara mycket sällsynt, om den alls uppkommer, finns det enligt regeringen inte något behov av att reglera den.
8 Sekretess, uppgiftsutbyte och dataskydd
Den behöriga myndigheten kommer inom ramen för sitt uppdrag att behöva hantera en mängd uppgifter av olika slag, inklusive sådana som kan vara skyddsvärda. Även om det inte finns några bestämmelser i TCO-förordningen som ställer krav på viss sekretess måste det därför övervägas om nuvarande sekretessregler ger ett tillräckligt skydd för dessa uppgifter eller om det finns behov av någon ny sekretessbestämmelse.
TCO-förordningen innehåller i artikel 14 en bestämmelse som innebär att de behöriga myndigheterna i de olika medlemsstaterna ska utbyta information, samordna sig med och samarbeta med varandra och, när så är lämpligt, med Europol. Den behöriga myndigheten kan även komma att behöva samverka med andra nationella myndigheter, framför allt Säkerhetspolisen. Det gäller t.ex. när det finns behov av att inhämta underlag till stöd för bedömningen av om visst innehåll ska anses vara terrorisminnehåll. För att en sådan samverkan ska fungera krävs att uppgiftsutbytet inte hindras av sekretess. Det måste därför även övervägas om det behövs särskilda bestämmelser om uppgiftsutbyte.
Vid handläggningen av ett ärende enligt TCO-förordningen och TCO-lagen (ett "TCO-ärende") kommer den behöriga myndigheten dessutom att behöva behandla personuppgifter. Det är därför nödvändigt att också analysera hur reglerna förhåller sig till dataskyddsregleringen.
TCO-lagen lämnar till regeringen att avgöra vilken myndighet som ska vara behörig myndighet. Eftersom reglerna om sekretess, uppgiftsutbyte och dataskydd skiljer sig åt mellan olika myndigheter utgår bedömningarna i detta kapitel emellertid från att det, som i dag, är Polismyndigheten som är behörig myndighet. För det fall regeringen framöver skulle överväga att peka ut någon annan behörig myndighet kan de frågor som behandlas här alltså behöva övervägas på nytt.
8.1 Sekretess hos Polismyndigheten
Regeringens förslag: Sekretess ska gälla hos Polismyndigheten för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i ärende enligt TCO-förordningen och enligt TCO-lagen, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. För uppgift i en allmän handling ska sekretessen gälla i högst sjuttio år. Hänvisningen till TCO-förordningen ska vara dynamisk, dvs. avse förordningen enligt den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Regeringens bedömning: Det behövs inte någon ny sekretessbestämmelse till skydd för Polismyndighetens eller Säkerhetspolisens brottsbekämpande eller brottsförebyggande verksamhet.
Utredningens förslag och bedömning överensstämmer i sak med regeringens. Utredningens förslag har i vissa delar en annan redaktionell utformning.
Remissinstanserna: Tidningsutgivarna betonar vikten av att den nya sekretessbestämmelsen utformas med en presumtion för offentlighet. Övriga remissinstanser har inga synpunkter på förslaget eller bedömningen.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
Polismyndigheten hanterar uppgifter som kan behöva skyddas
Som utredningen redogör för kan de uppgifter som Polismyndigheten behöver hantera inom ramen för ett TCO-ärende vara av mycket skilda slag. Förutom mer övergripande uppgifter om exempelvis grupperingar, symboler eller uttryck kan ärendena innehålla texter, bilder eller videor som visar allvarlig brottslighet. De kan också innehålla uppgifter om enskildas personliga intressen, t.ex. om fysiska eller juridiska personers kopplingar till en terroristgrupp eller om enskildas eller gruppers religiösa eller politiska övertygelser och aktiviteter. Dessutom kan uppgifter om en värdtjänstleverantörs ekonomiska förhållanden behöva behandlas i ärenden som rör sanktioner.
Uppgifterna kan vidare komma från en rad olika källor. Ett TCO-ärende kan exempelvis inledas efter att uppgifter inkommit från allmänheten eller från Säkerhetspolisen eller andra myndigheter. Under handläggningen av ett ärende kan Polismyndigheten också komma att begära in uppgifter från andra myndigheter med särskild kunskap om terrorism och terrorismrelaterade frågor. Detta kommer framför allt att gälla uppgifter från Säkerhetspolisen, men det kan även bli aktuellt i förhållande till exempelvis Center mot våldsbejakande extremism (CVE) och Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI).
Som utredningen konstaterar kan ärenden enligt TCO-förordningen beröra grundläggande frågor om yttrandefrihet och det finns därför ett starkt intresse av långtgående möjligheter till insyn i dessa. Samtidigt kommer, som framgått, de uppgifter som Polismyndigheten kommer att hantera att vara känsliga både med hänsyn till allmänna och enskilda intressen. Regeringen gör därför bedömningen att det måste finnas utrymme att skydda vissa uppgifter som Polismyndigheten hanterar inom ramen för TCO-ärenden med sekretess.
Behovet av skydd för allmänna intressen är uppfyllt genom befintliga bestämmelser
När Polismyndigheten handlägger TCO-ärenden är det fråga om en form av administrativ handläggning, som inte primärt sker för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller för att utreda eller lagföra brott (mer om denna bedömning i avsnitt 8.4). Det innebär att de sekretessregler som gäller inom Polismyndighetens brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet inte blir tillämpliga enbart på den grunden att uppgifter handläggs inom ramen för ett TCO-ärende.
Material som hanteras i ett TCO-ärende kommer emellertid, med hänsyn till TCO-förordningens definition av terrorisminnehåll, regelmässigt att vara sådant att det visar att någon typ av brott har begåtts eller planeras. Som utredningen redogjort för kommer Polismyndigheten i sådana fall även ha anledning att behandla sådant material inom ramen för den brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamheten. Bestämmelserna om sekretess i 18 kap. 1 eller 2 § offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) kan då tillämpas på uppgifterna, om det kan antas att syftet med beslutade eller förutsedda åtgärder inom den brottsförebyggande eller brottsbekämpande verksamheten motverkas eller den framtida verksamheten skadas om dessa röjs (1 §) eller om det inte står klart att de kan röjas utan sådana följder (2 §).
De uppgifter som Säkerhetspolisen lämnar till Polismyndigheten i ett TCO-ärende kommer främst att vara hänförliga till Säkerhetspolisens underrättelseverksamhet eller brottsutredningar. Sådana uppgifter kan, under samma förutsättningar som när Polismyndigheten behandlar uppgifter inom ramen för sin brottsförebyggande eller brottsbekämpande verksamhet, skyddas av sekretess vid Säkerhetspolisen med stöd av 18 kap. 1 eller 2 § offentlighets- och sekretesslagen. Sekretessbestämmelsernas utformning innebär dessutom att de, efter överlämnandet till Polismyndigheten, är tillämpliga på uppgifterna även där (se KU 1979/80:37 s. 23).
Mot denna bakgrund gör regeringen bedömningen att det allmännas intresse av att skydda uppgifter i TCO-ärenden som vid ett utlämnande skulle kunna motverka eller skada brottsbekämpande och brottsförebyggande verksamheter har ett tillräckligt skydd genom befintlig reglering. Det behövs därför inte någon ny sekretessbestämmelse till skydd för sådana verksamheter, eller i övrigt till skydd för några allmänna intressen.
Det behövs en ny sekretessbestämmelse till skydd för vissa enskilda intressen
Vissa uppgifter om enskildas personliga och ekonomiska förhållanden som behandlas i ett TCO-ärende är sådana att ett utlämnande kan få negativa konsekvenser för den enskilde. Att Polismyndighetens handläggning av TCO-ärenden inte sker inom ramen för myndighetens brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet innebär emellertid bl.a. att bestämmelsen i 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen, om sekretess för uppgift om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden, i regel inte kommer att kunna tillämpas på uppgifter i ett sådant ärende. Den sekretessbestämmelse som återstår är då den generella bestämmelsen om sekretess till skydd för uppgift om enskilds personliga förhållanden i 21 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen, men denna är begränsad till uppgifter som rör en enskilds hälsa eller sexualliv.
Regeringen delar utredningens bedömning att detta skydd inte är tillräckligt. Det behövs därför en ny sekretessbestämmelse som skyddar uppgifter om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden hos Polismyndigheten i TCO-ärenden. Den givna utgångspunkten när en sådan bestämmelse utformas är att en begränsning av rätten att ta del av allmänna handlingar inte ska gå utöver vad som är motiverat med hänsyn till de intressen som sekretessen avser att skydda. Dessutom ska sekretessbestämmelser utformas så specifikt som möjligt när det gäller både sekretessens föremål och dess räckvidd, dvs. vilka uppgifter som bestämmelsen skyddar och inom vilken typ av ärenden eller verksamheter som den är tillämplig.
Som framgått kan Polismyndigheten inom ramen för ett TCO-ärende hantera uppgifter av mycket varierande slag, vilket gör det svårt att på förhand avgränsa sekretessens föremål alltför mycket utan att samtidigt riskera att skyddsvärda uppgifter faller utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Som utredningen föreslagit bör bestämmelsen därför gälla uppgifter om en enskilds personliga och ekonomiska förhållanden. Sekretessbestämmelsen bör vidare vara tillämplig hos Polismyndigheten i ärenden enligt TCO-förordningen och enligt TCO-lagen. Det är lämpligt att eventuella ändringar i TCO-förordningen får omedelbart genomslag i regleringen. Hänvisningen till förordningen bör därför vara dynamisk, dvs. avse den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Det vanliga är att sekretessbestämmelser till skydd för uppgifter om enskilda i en verksamhet som avser myndighetsutövning utformas med ett s.k. rakt skaderekvisit, dvs. med en sådan presumtion för att uppgifterna är offentliga som Tidningsutgivarna efterfrågar. Något skäl för mer långtgående sekretess än så i den nu aktuella bestämmelsen finns inte. Sekretessen bör därför gälla endast om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.
Som utredningen föreslagit bör sekretesstiden bestämmas till högst sjuttio år och sekretessbestämmelsen placeras i anslutning till befintliga sekretessbestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen som rör annan verksamhet vid Polismyndigheten. Något skäl att begränsa meddelarfriheten med anledning av den föreslagna sekretessbestämmelsen finns inte.
Slutligen kan det noteras att sekretessen, genom bestämmelsen i 43 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen, kommer att gälla även vid förvaltningsdomstol när beslut i TCO-ärenden överklagas dit.
8.2 En ny bestämmelse om uppgiftsskyldighet
Regeringens förslag: Säkerhetspolisen ska lämna den behöriga myndigheten de uppgifter som den behöver för att fullgöra sitt uppdrag enligt TCO-förordningen. Säkerhetspolisen har rätt att på begäran ta del av de uppgifter hos den behöriga myndigheten som Säkerhetspolisen behöver för att kunna bistå den behöriga myndigheten på detta sätt.
En uppgift ska inte lämnas om det finns en sekretessbestämmelse som är tillämplig på uppgiften och övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens. Utredningen föreslår en annan utformning av den del av bestämmelsen som avser en avvägning mellan intresset för sekretess och intresset för utlämnande.
Remissinstanserna: Polismyndigheten och Säkerhetspolisen är positiva till den föreslagna regleringen. Övriga remissinstanser har inga synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 13.2 i TCO-förordningen ska den behöriga myndigheten utföra sina uppgifter utan att efterfråga eller ta emot instruktioner från något annat organ. Detta hindrar inte att Polismyndigheten i sin roll som behörig myndighet kan behöva samverka med andra aktörer för att utbyta och samla in vissa uppgifter, exempelvis underlag som myndigheten anser sig behöva för att bedöma om visst innehåll ska anses vara terrorisminnehåll. Som konstaterats ovan gäller detta framför allt Säkerhetspolisen, men det kan även bli aktuellt att vända sig till exempelvis CVE och FOI.
Om de uppgifter som Polismyndigheten har behov av inte omfattas av sekretess, kan samverkan och utbyte av information ske med stöd av de allmänna samverkansskyldigheterna mellan myndigheter (se bl.a. 8 § förvaltningslagen och 6 kap. 5 § offentlighets- och sekretesslagen). Polismyndigheten kommer emellertid även att ha behov av uppgifter som omfattas av sekretess vid de myndigheter där de förvaras. De uppgifter som är aktuella att hämta in från Säkerhetspolisen kommer t.ex. i många fall att vara hänförliga till myndighetens underrättelseverksamhet och vara sådana att de omfattas av sekretess enligt 18 kap. 2 § och 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen.
Offentlighets- och sekretesslagen innehåller vissa generellt tillämpliga sekretessbrytande bestämmelser, framför allt den s.k. generalklausulen i 10 kap. 27 §. Enligt denna får en sekretessbelagd uppgift lämnas till en myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Bestämmelsen är emellertid svårtillämpad och kan medföra svåra intresseavvägningar i det enskilda fallet. Det finns därför risk för såväl onödigt restriktiva som alltför extensiva tillämpningar av bestämmelsen. Det finns också en risk för olikheter i tillämpningen. Generalklausulens syfte är vidare att utgöra en ventil för det fall ett utbyte av uppgifter uppenbart behöver ske och lagstiftaren inte har förutsett situationen. Ett rutinmässigt uppgiftsutbyte mellan myndigheter ska följaktligen i regel vara författningsreglerat (jfr prop. 2019/20:123 s. 16 och prop. 1979/80:2 Del A s. 327). Mot den bakgrunden har generalklausulen i ett flertal lagstiftningsärenden som gäller samverkan mellan myndigheter kompletterats med särskilda sekretessbrytande bestämmelser eller uppgiftsskyldigheter som ansetts bättre motsvara behoven av informationsutbyte.
Samverkan mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen kommer att ske regelbundet och i vissa fall vara brådskande. Det är därför inte lämpligt att grunda informationsutbytet mellan dessa myndigheter på generalklausulen. För att underlätta samarbetet och säkerställa att det finns ett tydligt stöd för att lämna ut sekretesskyddade uppgifter bör i stället, med stöd av 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen, en särskild bestämmelse om informationsutbyte mellan de båda myndigheterna införas i TCO-lagen. Som utredningen föreslagit bör bestämmelsen innebära både att Säkerhetspolisen ska lämna ut de uppgifter som den behöriga myndigheten behöver för att fullgöra sitt uppdrag enligt TCO-förordningen och att Säkerhetspolisen har rätt att på begäran ta del av de uppgifter hos den behöriga myndigheten som behövs för att bistå denna i dess uppdrag.
Den föreslagna bestämmelsen kan inte tillämpas på vissa uppgifter som härrör från internationella avtal. Det finns nämligen i offentlighets- och sekretesslagen särskilda bestämmelser om sådan sekretess, av vilka det framgår att sekretessbrytande bestämmelser som meddelats med stöd av 10 kap. 28 § inte får tillämpas.
Det kan även finnas särskilt känsliga uppgifter av annat slag som omfattas av sekretess vid Säkerhetspolisen och Polismyndigheten. Det är inte givet att utlämnande av sådana uppgifter alltid bör ske med stöd av den nu föreslagna sekretessbrytande bestämmelsen. Av bestämmelsen bör det därför framgå att en uppgift inte ska lämnas om det finns en sekretessbestämmelse som är tillämplig på uppgiften och övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas (jfr 2 § andra stycket lagen [2016:774] om uppgiftsskyldighet vid samverkan mot viss organiserad brottslighet och 4 § andra stycket lagen [2022:613] om finansiell information i brottsbekämpningen).
När det gäller Polismyndighetens samverkan med andra myndigheter än Säkerhetspolisen gör regeringen bedömningen att detta kommer att vara aktuellt i väsentligt mindre utsträckning och att ett eventuellt utlämnande av sekretesskyddade uppgifter i dessa fall bör kunna ske med stöd av generalklausulen i 10 kap. 27 § offentlighets- och sekretesslagen.
8.3 Informationsutbyte mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter
Regeringens bedömning: Den behöriga myndigheten kan utbyta information med behöriga myndigheter i andra medlemsstater med stöd av artikel 14 i TCO-förordningen. Det finns därför inget behov av kompletterande nationella bestämmelser.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt artikel 14 i TCO-förordningen ska de behöriga myndigheterna i de olika medlemsstaterna utbyta information, samordna sig med och samarbeta med varandra och, när så är lämpligt, med Europol, avseende avlägsnandeorder, specifika åtgärder som vidtas enligt artikel 5 och sanktioner som påförs enligt artikel 18. För att uppfylla kraven i artikel 14 kan informationsutbytet behöva omfatta sekretessbelagda uppgifter.
En uppgift som skyddas av sekretess får enligt 8 kap. 3 § 1 offentlighets- och sekretesslagen lämnas ut till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation om utlämnandet sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller förordning. En föreskrift i en EU-förordning är i detta sammanhang att jämställa med en föreskrift i lag eller förordning (se t.ex. prop. 2018/19:38 s. 88). Detta innebär att föreskrivet informationsutbyte kan ske direkt med stöd av artikel 14, varför det saknas behov av kompletterande nationella bestämmelser.
8.4 Förhållandet till dataskyddsregleringen
Regeringens bedömning: TCO-förordningen och TCO-lagen medför inget behov av ändringar i dataskyddsregleringen.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Integritetsskyddsmyndigheten efterlyser en utförligare analys av gränsdragningen mellan dataskyddsförordningen och brottsdatalagen. Myndigheten anser även att det behövs en analys av om det finns behov av särskilda bestämmelser till skydd för de personer vars personuppgifter kan komma att behandlas i TCO-ärenden. Övriga remissinstanser har inga synpunkter på bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning
Tillämpligt regelverk
När Polismyndigheten i sin roll som behörig myndighet handlägger TCO-ärenden behöver den behandla personuppgifter. Dessa kan finnas i det innehåll som är föremål för granskning, men även i exempelvis en anmälan om terrorisminnehåll eller i sådant material som myndigheten hämtar in för att kunna bedöma om det är fråga om terrorisminnehåll eller inte. Myndigheten kan också behöva behandla personuppgifter som inte berör det tänkbara terrorisminnehållet i sig utan som avser berörda innehållsleverantörer och värdtjänstleverantörer, de senare inte minst i ärenden om vitesföreläggande och sanktionsavgift.
För Polismyndighetens personuppgiftsbehandling gäller antingen EU:s dataskyddsförordning, med den tillhörande lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (dataskyddslagen), eller brottsdatalagen (2018:1177) och lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (polisens brottsdatalag). Avgörande för vilket regelverk som blir tillämpligt är, såvitt nu är relevant, om behandlingen sker i syfte att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, eller utreda eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder (artikel 2.2 d i dataskyddsförordningen och 1 kap. 2 § brottsdatalagen). Är så fallet ska brottsdatalagen tillämpas, annars dataskyddsförordningen.
En stor del av den behöriga myndighetens uppgifter enligt TCO-förordningen och TCO-lagen har en uppenbart administrativ karaktär. Det handlar t.ex. om att kontrollera värdtjänstleverantörers användarvillkor (artikel 7.1) eller att värdtjänstleverantörer har utsett eller inrättat en kontaktpunkt (artikel 15.1) eller anmält en rättslig företrädare (artikel 17.1). Personuppgiftsbehandling som är nödvändig för utförandet av sådana uppgifter sker inte i brottsförebyggande eller brottsbekämpande syfte.
Som Integritetsskyddsmyndigheten påpekar har andra delar av uppgifterna, framför allt utfärdandet av avlägsnandeordrar, ett närmare samband med Polismyndighetens brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamhet. Även om det innehåll som en avlägsnandeorder avser kan vara olagligt, så handlar det emellertid också i dessa delar om en form av administrativt förfarande som inte sträcker sig längre än att säkerställa att det aktuella innehållet avlägsnas. Förfarandet riktar sig dessutom mot värdtjänstleverantörer, dvs. aktörer som i regel inte ansvarar straffrättsligt för det innehåll som sprids på tjänsten. Regeringen delar därför utredningens bedömning att Polismyndighetens personuppgiftsbehandling inte heller i dessa delar kan anses ske primärt i brottsförebyggande eller brottsbekämpande syfte, även om effekterna i förlängningen kan bli positiva för det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet.
Möjligheterna att besluta om vitesföreläggande eller sanktionsavgift vid överträdelser av TCO-förordningen syftar till att uppnå efterlevnad av förordningen, inte till att bestraffa begångna brott, och sanktionerna utgör inte straffrättsliga påföljder. Inte heller den personuppgiftsbehandling som Polismyndigheten vidtar i sådana ärenden görs därför i syfte att förebygga eller bekämpa brott i brottsdatalagens mening.
Detta innebär sammantaget att dataskyddsförordningen och dataskyddslagen blir tillämpliga på all behandling av personuppgifter som Polismyndigheten vidtar inom ramen för ett TCO-ärende. En annan sak är att vissa personuppgifter i TCO-ärenden kan härröra från verksamheter vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen där de behandlas i brottsförebyggande eller brottsbekämpande syfte - i sådana fall måste det finnas rättsliga möjligheter att gå från sådan behandling till behandling enligt dataskyddsförordningen.
Det finns rättsligt stöd för nödvändig personuppgiftsbehandling
Dataskyddsförordningen utgår från att varje behandling av personuppgifter måste vila på en rättslig grund (artikel 6). Den behandling av personuppgifter som myndigheter utför görs huvudsakligen med stöd av de rättsliga grunder som kommer till uttryck i artikel 6.1 c eller e, och som enligt artikel 6.3 ska fastställas i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt. Den rättsliga grunden enligt artikel 6.1 c innebär att behandlingen är laglig om den är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Begreppet omfattar i första hand offentligrättsliga förpliktelser. Av 2 kap. 1 § dataskyddslagen följer att en förpliktelse utgör en rättslig grund för behandling av personuppgifter om förpliktelsen följer av lag eller annan författning, av kollektivavtal eller av beslut som har meddelats med stöd av lag eller annan författning. Den rättsliga grunden enligt artikel 6.1 e innebär att behandlingen är laglig om den är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. All verksamhet som en myndighet bedriver, inom ramen för sin befogenhet, anses vara av allmänt intresse (prop. 2017/18:105 s. 56-59). Av 2 kap. 2 § 1 dataskyddslagen följer att en uppgift av allmänt intresse som följer av lag eller annan författning, av kollektivavtal eller av beslut som har meddelats med stöd av lag eller annan författning utgör en rättslig grund för behandling av personuppgifter.
När Polismyndigheten utför sina uppgifter som behörig myndighet så utför den en uppgift av allmänt intresse som följer av lag eller annan författning, dvs. av TCO-förordningen och TCO-lagen. Dessutom innehåller förordningen och lagen rättsliga förpliktelser som innebär att personuppgifter måste behandlas. Den personuppgiftsbehandling som är nödvändig för att utföra uppgifterna som behörig myndighet har alltså rättslig grund enligt artikel 6.1 e och kan även ha det enligt artikel 6.1 c.
De personuppgifter som behandlas i ett TCO-ärende kan utgöra s.k. känsliga personuppgifter enligt artikel 9 i dataskyddsförordningen, exempelvis uppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter eller religiös eller filosofisk övertygelse. Sådana uppgifter får endast behandlas under vissa särskilt angivna förutsättningar, bl.a. om behandlingen är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse (artikel 9.2 g). I förarbetena till dataskyddslagen gör regeringen bedömningen att det är ett viktigt allmänt intresse att myndigheterna kan sköta sitt uppdrag på ett korrekt, rättssäkert och effektivt sätt (prop. 2017/18:105 s. 85). När Polismyndigheten behandlar känsliga personuppgifter som är nödvändiga för att utföra uppdraget som behörig myndighet rör det sig således om en sådan behandling som omfattas av artikel 9.2 g. I 3 kap. 3 § första stycket 2 dataskyddslagen klargörs vidare att känsliga personuppgifter får behandlas av en myndighet med stöd av nämnda artikel om behandlingen är nödvändig för handläggningen av ett ärende. Detta innebär att det finns rättsligt stöd för Polismyndighetens behandling av känsliga personuppgifter i den mån sådana är relevanta för ett TCO-ärende, något som regelmässigt kommer att vara fallet.
Även personuppgifter som rör lagöverträdelser enligt artikel 10 i dataskyddsförordningen kommer att behöva behandlas i TCO-ärenden. Eftersom sådana enligt 3 kap. 8 § första stycket dataskyddslagen får behandlas av myndigheter finns rättsligt stöd också för denna del av Polismyndighetens personuppgiftsbehandling.
Detta betyder att det finns rättsligt stöd för den personuppgiftsbehandling som Polismyndigheten behöver vidta inom ramen för ett TCO-ärende.
Som framgått kommer vissa personuppgifter i TCO-ärenden att härröra från verksamheter vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen där de behandlas i brottsförebyggande eller brottsbekämpande syfte, dvs. inom tillämpningsområdena för brottsdatalagen respektive lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter (Säkerhetspolisens datalag). Som noterats ovan måste det därför även finnas rättsliga möjligheter att gå från sådan behandling till behandling enligt dataskyddsförordningen.
Enligt 2 kap. 22 § brottsdatalagen ska det, innan uppgifter behandlas för ett ändamål utanför den lagens tillämpningsområde, säkerställas att det är nödvändigt och proportionerligt att personuppgifterna behandlas för det ändamålet, såvida skyldighet att lämna uppgifterna inte följer av lag eller förordning. En bedömning enligt 2 kap. 22 § måste alltså göras innan uppgifter kan överlämnas från Polismyndighetens brottsförebyggande och brottsbekämpande verksamheter till den del som handlägger TCO-ärenden. I de fall uppgifterna är sådana att de kan behövas i TCO-ärendet kommer proportionalitetskravet, med hänsyn till vikten av en ändamålsenlig handläggning av sådana ärenden, emellertid i regel att vara uppfyllt. Det finns därför tillräckliga rättsliga möjligheter till sådana överlämnanden redan enligt befintlig reglering.
När det sedan gäller sådana personuppgifter som behandlas vid Säkerhetspolisen framgår det av 2 kap. 4 § andra stycket Säkerhetspolisens datalag att de får behandlas om det är nödvändigt för att tillhandahålla information till Polismyndigheten, i den utsträckning skyldighet att lämna uppgifter följer av lag eller förordning. Eftersom sådan skyldighet kommer att följa av den i avsnitt 8.2 föreslagna bestämmelsen om uppgiftsskyldighet för Säkerhetspolisen, finns tillräckliga rättsliga möjligheter även för överlämnande av uppgifter från Säkerhetspolisen.
Det finns inte behov av några kompletterande dataskyddsbestämmelser
För personuppgifter som behandlas vid Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen i brottsförebyggande eller brottsbekämpande syfte finns särskilda bestämmelser om exempelvis längsta tid för behandling, särskilda upplysningar och tillgång till uppgifterna i brottsdatalagen och polisens brottsdatalag respektive i Säkerhetspolisens datalag. Integritetsskyddsmyndigheten, som påpekar att det kan röra sig om känsliga personuppgifter eller personuppgifter som rör lagöverträdelser, anser att det behövs en analys av om det finns behov av sådana särskilda bestämmelser även till skydd för de personer vars personuppgifter kan komma att behandlas i TCO-ärenden.
Med anledning av detta finns skäl att framhålla att även dataskyddsförordningen innehåller en mängd bestämmelser till skydd för den vars personuppgifter behandlas med stöd av förordningen. Av de allmänna principerna för behandling av personuppgifter i artikel 5 följer bl.a. att personuppgifter ska samlas in för särskilda, uttryckligt angivna och berättigade ändamål och inte senare behandlas på ett sätt som är oförenligt med dessa ändamål (ändamålsbegränsning), vara adekvata, relevanta och inte för omfattande i förhållande till de ändamål för vilka de behandlas (uppgiftsminimering) och inte får förvaras i en form som möjliggör identifiering av den registrerade under en längre tid än vad som är nödvändigt för de ändamål för vilka personuppgifterna behandlas (s.k. lagringsminimering). Vid behandling av känsliga personuppgifter med stöd av artikel 9.2 g uppställer dataskyddsförordningen även ett krav på lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen. En sådan åtgärd är den sökbegränsning som gäller enligt 3 kap. 3 § andra stycket dataskyddslagen. Detsamma gäller den sekretess som föreslås gälla till skydd för uppgifter om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i TCO-ärenden (se avsnitt 8.1). Dessa bestämmelser motsvarar visserligen inte i alla delar vad som gäller enligt brottsdatalagen och polisens brottsdatalag respektive enligt Säkerhetspolisens datalag, men innebär enligt regeringen att det finns ett tillräckligt skydd för de enskilda vars personuppgifter kan komma att behandlas i TCO-ärenden. Det finns därför inte behov av några kompletterande dataskyddsbestämmelser.
9 Rätten att överklaga ett beslut enligt TCO-förordningen och TCO-lagen
Regeringens förslag: Den behöriga myndighetens beslut enligt TCO-förordningen och TCO-lagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Utredningens förslag överensstämmer i sak med regeringens.
Remissinstanserna: TechSverige välkomnar att det tydligt pekas ut att besluten ska kunna överklagas till förvaltningsdomstol. Övriga remissinstanser har inga synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 9 i TCO-förordningen ska värdtjänstleverantörer och innehållsleverantörer som träffas av vissa angivna beslut enligt förordningen ha rätt till effektiva rättsmedel. Förordningen överlämnar till medlemsstaterna att utforma dessa.
Den vanliga ordningen är att rätten till ett effektivt rättsmedel mot myndighetsbeslut uppnås genom möjligheten att överklaga ett beslut till allmän förvaltningsdomstol (40 § förvaltningslagen). Detta gäller även beslut som fattas med stöd av en EU-förordning. Det finns inte skäl att frångå denna ordning när det gäller beslut som den behöriga myndigheten fattar enligt TCO-förordningen och TCO-lagen. Detta inkluderar de beslut om administrativa sanktioner, i form av antingen vitesföreläggande eller sanktionsavgift, som den behöriga myndigheten kan fatta. Även om dessa kan kräva vissa bedömningar som angränsar till straffrätten, exempelvis om visst innehåll utgör terrorisminnehåll, är detta inte tillräcklig anledning att frångå den sedvanliga ordningen med överklagande till förvaltningsdomstol.
Regeringen anser att det av tydlighetsskäl bör införas en särskild bestämmelse om överklagande i TCO-lagen. Av denna bör det också framgå att det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.
10 Behovet av ändringar i annan lagstiftning
Det finns i svensk lagstiftning redan regler som på olika sätt berör de aktörer som i TCO-förordningen kallas värdtjänstleverantörer, exempelvis genom att de åläggs vissa skyldigheter kopplade till innehållet på tjänsten. Det är därför nödvändigt att närmare analysera hur bestämmelserna i förordningen förhåller sig till vissa befintliga lagar - lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen), lagen (2002:562) om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster (e-handelslagen) och radio- och tv-lagen (2010:696) - samt överväga om det finns behov av ändringar i dessa.
10.1 Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor
Regeringens förslag: Lagen om ansvar för elektroniska anslagstavlor ska inte vara tillämplig på meddelanden som omfattas av TCO-förordningen. Hänvisningen till TCO-förordningen ska vara dynamisk, dvs. avse förordningen enligt den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Utredningens förslag överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår även att skyldigheten enligt BBS-lagen att ta bort vissa meddelanden inte längre ska omfatta sådana meddelanden som innehåller offentlig uppmaning till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet.
Remissinstanserna: Sveriges advokatsamfund anser att det kan uppfattas som motsägelsefullt och leda till bedömningssvårigheter att lagen å ena sidan inte ska gälla meddelanden som omfattas av TCO-förordningen, å andra sidan innehålla en skyldighet att ta bort meddelanden som utgör brottet offentlig uppmaning. Tidningsutgivarna tillstyrker förslaget, men understryker att även meddelanden som inte skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen kan omfattas av undantagen från TCO-förordningens tillämpningsområde. Övriga remissinstanser har inga synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: BBS-lagen är tillämplig på elektroniska anslagstavlor, dvs. tjänster för elektronisk förmedling av meddelanden. Meddelanden i lagens mening kan vara text, bild, ljud eller information i övrigt (1 §). Den som tillhandahåller en sådan tjänst har bl.a. en skyldighet att ha viss uppsikt över tjänsten (4 §) och att ta bort meddelanden från tjänsten, eller på annat sätt förhindra vidare spridning av dessa, om meddelandets innehåll uppenbart är sådant som avses i vissa angivna brottsbestämmelser (5 § första stycket 1). Ett av de brott som räknas upp är offentlig uppmaning till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet i 7 § terroristbrottslagen (2022:666). Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot kravet i 5 § döms till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år (7 § första stycket). Straffbestämmelsen tillämpas emellertid inte om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt brottsbalken, lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk eller terroristbrottslagen (7 § andra stycket).
Som utredningen konstaterar är definitionen av värdtjänstleverantör i TCO-förordningen (se kapitel 4) sådan att en värdtjänstleverantör samtidigt kan vara en tillhandahållare av en elektronisk anslagstavla enligt BBS-lagen. Vidare kan meddelanden på en elektronisk anslagstavla vars innehåll utgör uppmaning till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet också vara terrorisminnehåll enligt TCO-förordningen. Detta innebär att reglerna i både förordningen och BBS-lagen kan komma att träffa samma innehåll.
En sådan konflikt är inte lämplig, inte minst eftersom skyldigheterna i TCO-förordningen att avlägsna terrorisminnehåll respektive i BBS-lagen att ta bort meddelanden från elektroniska anslagstavlor båda är förenade med sanktioner i olika form (sanktionsavgift respektive straffansvar). Avlägsnandeskyldigheten enligt TCO-förordningen måste vara förenad med sanktioner enligt artikel 18 (se kapitel 7). Därför bör det, i enlighet med utredningens förslag, göras ett tillägg i 2 § BBS-lagen som innebär att den lagen inte är tillämplig på meddelanden som omfattas av TCO-förordningen. Det är lämpligt att eventuella ändringar i TCO-förordningen får omedelbart genomslag i regleringen. Hänvisningen till förordningen bör därför vara dynamisk, dvs. avse den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Utredningen har även föreslagit att hänvisningen till offentlig uppmaning i 5 § första stycket 1 BBS-lagen bör utgå. Regeringen konstaterar emellertid att det föreslagna tillägget i 2 § i sig är tillräckligt för att undvika en konflikt mellan författningarna, samtidigt som inkluderandet av offentlig uppmaning i 5 § BBS-lagen fortfarande har ett berättigande. BBS-lagen kan nämligen, till skillnad från TCO-förordningen, även tillämpas på privata, icke kommersiella tillhandahållare av elektroniska anslagstavlor. Bestämmelsen i 5 § BBS-lagen kan alltså tillämpas på ett meddelande som innehåller offentlig uppmaning, men som finns på en elektronisk anslagstavla som tillhandahålls av en privat, icke kommersiell aktör och därför inte omfattas av TCO-förordningen. Dessutom är BBS-lagen för närvarande föremål för en översyn genom Utredningen om kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en inre marknad för digitala tjänster (I 2022:02), varför det finns anledning att begränsa de ändringsförslag som lämnas inom ramen för detta lagstiftningsärende. Regeringen anser därför inte att det finns tillräckliga skäl att låta hänvisningen till offentlig uppmaning i 5 § första stycket 1 BBS-lagen utgå.
Sveriges advokatsamfund invänder att detta skulle kunna leda till bedömningssvårigheter. Regeringen konstaterar emellertid att eventuella sådana svårigheter snarast beror på de otydligheter som finns kring vilka aktörer som omfattas av TCO-förordningen. Som konstaterats i avsnitt 5.1 är detta inte något som kan förtydligas genom ändringar i svensk rätt.
10.2 Lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster
Regeringens bedömning: TCO-förordningen och TCO-lagen medför inget behov av ändringar i lagen om elektronisk handel och andra informationssamhällets tjänster.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på bedömningen.
Skälen för regeringens bedömning: Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (e-handelsdirektivet) har genomförts i svensk rätt genom e-handelslagen. Lagen gäller informationssamhällets tjänster och påbörjande och utövande av verksamhet som rör sådana tjänster (1 § första stycket). En värdtjänstleverantör enligt TCO-förordningen kommer i regel också att vara en tjänsteleverantör i e-handelslagens mening (2 §) och därmed även att omfattas av den lagen.
Regleringen i e-handelslagen är till största delen sådan att någon konflikt med TCO-förordningen och TCO-lagen inte uppkommer. Av särskilt intresse är emellertid bestämmelsen om ansvarsfrihet i vissa fall i 18 § första stycket e-handelslagen. Enligt denna ska, såvitt nu är relevant, en tjänsteleverantör som lagrar information som lämnats av en tjänstemottagare inte på grund av innehållet i informationen vara skyldig att betala sanktionsavgift, under förutsättning att leverantören antingen 1. inte känner till att den olagliga informationen eller verksamheten förekommer eller 2. utan dröjsmål förhindrar vidare spridning av informationen så snart han får sådan kännedom.
TCO-lagen kommer att ge den behöriga myndigheten möjlighet att besluta att ta ut en sanktionsavgift av en värdtjänstleverantör som åsidosätter vissa skyldigheter enligt TCO-förordningen (se avsnitt 7.4.1). Bland annat gäller detta värdtjänstleverantörens skyldigheter enligt artikel 3.3 och 4.2 att avlägsna terrorisminnehåll eller göra det oåtkomligt i samtliga medlemsstater så snart som möjligt och i alla händelser inom en timme från mottagandet av en avlägsnandeorder.
Ett åsidosättande av skyldigheterna enligt artikel 3.3 och 4.2 kan alltså uppkomma först efter det att värdtjänstleverantören har tagit emot en avlägsnandeorder och genom denna fått kännedom om terrorisminnehållet. Det innebär att TCO-lagen inte ger någon möjlighet att besluta om sanktionsavgift i sådana fall då värdtjänstleverantören ännu inte känner till att innehållet förekommer. Eftersom sanktionsavgift inte heller kan beslutas i de fall värdtjänstleverantören avlägsnar terrorisminnehållet eller gör det oåtkomligt så snart som möjligt efter mottagandet av avlägsnandeordern, bör det inte heller vara möjligt att besluta om sanktionsavgift i sådana fall som omfattas av ansvarsfrihet enligt 18 § första stycket 2 e-handelslagen. Detta innebär att bestämmelsen om ansvarsfrihet i 18 § första stycket e-handelslagen inte kommer i konflikt med TCO-förordningen och TCO-lagen.
Det kan noteras att detta kommer att framgå än tydligare när Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster) börjar tillämpas den 17 februari 2024. Förordningen ersätter nämligen bl.a. den del av e-handelsdirektivet som genomförts genom 18 § e-handelslagen och av artikel 2.4 c i förordningen framgår uttryckligen att denna inte ska påverka tillämpningen av TCO-förordningen (vilka författningsändringar som detta föranleder utreds för närvarande av Utredningen om kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om en inre marknad för digitala tjänster).
Det finns således, varken med hänsyn till ansvarsfrihetsbestämmelsen eller i övrigt, något behov av ändringar i e-handelslagen.
10.3 Radio- och tv-lagen
Regeringens förslag: Det ska föras in en upplysning i radio- och tv-lagen om att även TCO-förordningen och TCO-lagen gäller för leverantörer av videodelningsplattformar.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Myndigheten för press, radio och tv (MPRT) tillstyrker förslaget, men ifrågasätter om inte TCO-förordningen kan bli tillämplig även på audiovisuella medietjänster. Övriga remissinstanser har inga synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/13/EU av den 10 mars 2010 om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster (AV-direktivet) har huvudsakligen genomförts i svensk rätt genom radio- och tv-lagen. När AV-direktivets tillämpningsområde 2018 utvidgades till att även omfatta leverantörer av videodelningsplattformar genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1808 av den 14 november 2018 om ändring av direktiv 2010/13/EU om samordning av vissa bestämmelser som fastställs i medlemsstaternas lagar och andra författningar om tillhandahållande av audiovisuella medietjänster, infördes särskilda bestämmelser om sådana i 9 a kap. radio- och tv-lagen. Av artikel 1.5 i TCO-förordningen framgår bl.a. att förordningen inte ska påverka tillämpningen av AV-direktivet och att AV-direktivet ska äga företräde för audiovisuella medietjänster.
Videodelningsplattformar definieras i radio- och tv-lagen som en tjänst där tjänsten eller en väsentlig funktion i den som huvudsakligt syfte har att, med hjälp av elektroniska kommunikationsnät i informations-, underhållnings- eller utbildningssyfte tillhandahålla allmänheten användargenererade videor eller tv-program som leverantören av tjänsten organiserar men inte har redaktionellt ansvar för (3 kap. 1 § 23). En leverantör av en videodelningsplattform har bl.a. en skyldighet att vidta lämpliga åtgärder för att användargenererade videor, tv-program och audiovisuella kommersiella meddelanden på plattformen inte har ett innehåll som avses i vissa angivna brottsbestämmelser (9 a kap. 3 §). Ett av de brott som räknas upp är offentlig uppmaning till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet i 7 § terroristbrottslagen.
Definitionen av videodelningsplattform är så utformad att leverantören av en sådan samtidigt kan vara en värdtjänstleverantör enligt TCO-förordningen. Dessutom kan innehåll på en videodelningsplattform som utgör uppmaning till terrorism eller särskilt allvarlig brottslighet också vara terrorisminnehåll enligt TCO-förordningen. Detta innebär att reglerna i både förordningen och radio- och tv-lagen kan komma att träffa samma innehåll.
Radio- och tv-lagen innehåller inte någon motsvarighet till TCO-förordningens möjlighet att utfärda en avlägsnandeorder. Skyldigheten att vidta lämpliga åtgärder enligt 9 a kap. 3 § radio- och tv-lagen är däremot så närliggande skyldigheten att vidta specifika åtgärder enligt artikel 5 i förordningen att de båda skyldigheterna kan tänkas överlappa varandra. Någon möjlighet att göra undantag i radio- och tv-lagen, motsvarande vad som föreslagits ovan i BBS-lagen, för att undvika detta finns inte - AV-direktivet skulle då inte vara korrekt genomfört. Till skillnad från vad som gäller enligt BBS-lagen är skyldigheten att vidta lämpliga åtgärder i radio- och tv-lagen emellertid inte förenad med någon form av sanktion eller straff. MPRT, som utövar tillsyn över bestämmelserna i 9 a kap. radio- och tv-lagen, får besluta om de förelägganden som behövs i enskilda fall för att en leverantör av en videodelningsplattform ska följa sin skyldighet, men saknar möjlighet att förena detta med vite. Det innebär att det visserligen är tänkbart att både MPRT och den behöriga myndigheten enligt TCO-förordningen beslutar om förelägganden mot en leverantör av en videodelningsplattform att vidta lämpliga respektive specifika åtgärder, men att det endast är det senare föreläggandet som kan vara förenat med vite.
Eftersom ett åsidosättande av skyldigheten att vidta specifika åtgärder enligt TCO-förordningen måste vara förenat med sanktioner enligt artikel 18 (se kapitel 7), är denna utformning av regelverket oundviklig. Med hänsyn till att leverantören av en videodelningsplattform inte riskerar dubbla sanktionsförfaranden är regeringens bedömning vidare att tillämpningen av AV-direktivet inte kan anses påverkas i en sådan situation. Bestämmelsen i artikel 1.5 i TCO-förordningen kommer därför inte heller att hindra en tillämpning av möjligheten till vitesföreläggande med stöd av den förordningen och TCO-lagen.
Detta innebär sammanfattningsvis att för leverantörer av videodelningsplattformar kan både TCO-förordningen och radio- och tv-lagen vara tillämpliga på samma innehåll och ställa delvis överlappande krav. För att tydliggöra förhållandet bör det, som utredningen föreslagit, tas in en upplysning om detta i 9 a kap. radio- och tv-lagen.
MPRT har ifrågasatt om inte TCO-förordningen kan bli tillämplig även på en annan typ av tjänster som omfattas av radio- och tv-lagen, nämligen audiovisuella medietjänster (dvs. tv-sändningar och beställ-tv). Regeringen konstaterar beträffande detta att utformningen av artikel 1.5, där det anges att AV-direktivet ska äga företräde för audiovisuella medietjänster, närmast tyder på att TCO-förordningen inte alls ska tillämpas på sådana tjänster. Som MPRT anger är emellertid skälen till förordningen något annorlunda utformade, och ger visst stöd för att förordningen skulle kunna tillämpas på audiovisuella medietjänster om detta inte står i konflikt med AV-direktivet (se skäl 8).
TCO-förordningen är direkt tillämplig EU-rätt. Huruvida den kan tillämpas på audiovisuella medietjänster - i den mån leverantören av sådana kan falla under förordningens definition av värdtjänsteleverantör och innehållet inte är skyddat av yttrandefrihetsgrundlagen, vilket i regel är fallet - är därför en fråga för rättstillämpningen och ytterst för EU-domstolen. Detta innebär att det inte är lämpligt att i radio- och tv-lagen ta in någon upplysning om hur sådana tjänster förhåller sig till TCO-förordningen, motsvarande den som föreslagits ovan.
11 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Regeringens förslag: Den nya lagen och lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2023.
En sanktionsavgift enligt TCO-lagen ska endast få beslutas för sådana åsidosättanden av skyldigheter som har skett efter ikraftträdandet.
Utredningens förslag överensstämmer med regeringens i fråga om ikraftträdandedatum. Utredningen föreslår inga övergångsbestämmelser.
Remissinstanserna har inte lämnat några synpunkter på förslaget.
Skälen för regeringens förslag: TCO-förordningen började tillämpas den 7 juni 2022. Den nya TCO-lagen samt övriga lagändringar bör därför träda i kraft så snart som möjligt, vilket bedöms vara den 1 juli 2023.
I bl.a. 2 kap. 10 § regeringsformen och 5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken finns förbud mot retroaktiv strafflagstiftning. Förbudet omfattar formellt inte administrativa sanktioner som är av straffliknande natur. Enligt förarbetena skulle det emellertid innebära ett kringgående av förbudet att ge retroaktiv verkan åt administrativa sanktioner av uppenbart repressiv, straffliknande karaktär (prop. 1975/76:209 s. 125). En sanktionsavgift enligt TCO-lagen bör därför endast få beslutas för sådana åsidosättanden av skyldigheter som har skett efter ikraftträdandet, vilket bör anges i en övergångsbestämmelse.
Till skillnad från systemet med sanktionsavgifter är möjligheten enligt TCO-lagen att besluta om vitesförelägganden enbart framåtsyftande. Viten som döms ut på grund av sådana förelägganden kan därför endast avse underlåtenheter att vidta åtgärder i tiden efter lagens ikraftträdande. Även i övrigt saknas behov av övergångsbestämmelser.
12 Konsekvenser
Regeringens bedömning: Förslagen förväntas inte leda till några kostnadsökningar som inte kan finansieras inom ramen för befintliga anslag.
Förslagen bör inte innebära några ekonomiska konsekvenser för de företag som är värdtjänstleverantörer enligt TCO-förordningen.
Förslagen kan få positiva effekter för det brottsförebyggande och brottsbekämpande arbetet.
Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Riksdagens ombudsmän och Sveriges advokatsamfund framhåller att den behöriga myndigheten kommer att behöva göra kvalificerade rättsliga bedömningar på kort tid och att det därför är nödvändigt att säkerställa att myndigheten har den kompetens som krävs för uppgiften. Polismyndigheten konstaterar att det är svårt att beräkna omfattningen av myndighetens uppdrag och därmed även av de kostnadsökningar som förslagen medför. Förvaltningsrätten i Jönköping påpekar att det inte finns någon uppskattning av hur många nya mål i förvaltningsdomstolarna som förslagen kan komma att leda till och att det därför finns anledning att följa upp måltillströmningen efter en tid.
Skälen för regeringens bedömning
Ekonomiska konsekvenser för det allmänna
Polismyndigheten är sedan tidigare utsedd till behörig myndighet enligt TCO-förordningen och har därmed redan de arbetsuppgifter som följer av förordningen. De förslag som nu läggs fram innebär att Polismyndigheten även ges möjligheter att besluta om vitesförelägganden och sanktionsavgifter i TCO-ärenden samt utökade möjligheter till informationsinhämtning. Att arbetet som behörig myndighet, inklusive de uppgifter som följer av förslagen i propositionen, medför ett ökat administrativt arbete och därmed ökade löpande kostnader för Polismyndigheten är givet. Som Riksdagens ombudsmän och Sveriges advokatsamfund framhållit är det vidare av vikt att det inom Polismyndigheten finns rätt kompetens. Detta kräver utbildningsinsatser och inrättande av en effektiv organisation för handläggning av TCO-ärenden, dvs. vissa ytterligare initiala kostnader.
Som Polismyndigheten konstaterar är det svårt att beräkna omfattningen av myndighetens uppdrag som behörig myndighet och därmed även av de kostnadsökningar som följer av TCO-förordningen och de, mer begränsade, som följer av förslagen i denna proposition. Detta har bl.a. att göra med osäkerheten kring begreppet värdtjänstleverantör och hur många aktörer detta träffar, men även med en osäkerhet kring hur behöriga myndigheter i andra medlemsstater kommer att förhålla sig till material som värdtjänstleverantörer med huvudsakligt verksamhetsställe eller rättslig företrädare i Sverige ansvarar för. Som utredningen konstaterar finns emellertid skäl att tro att Polismyndigheten i vart fall inte kommer att behöva handlägga några större mängder av gränsöverskridande avlägsnandeordrar.
Liksom utredningen gör regeringen sammantaget, med beaktande av de osäkerhetsfaktorer som finns, bedömningen att kostnadsökningarna för Polismyndigheten inte kan förväntas vara större än att de ryms inom ramen för myndighetens befintliga anslag.
Förslagen om ökade möjligheter till informationsutbyte mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen kommer att leda till visst merarbete även för Säkerhetspolisen. Detta är emellertid så begränsat att eventuella kostnadsökningar för myndigheten kan hanteras inom befintligt anslag.
Som Förvaltningsrätten i Jönköping påpekar har utredningen inte gjort någon uppskattning av hur många nya mål i förvaltningsdomstolarna som förslagen kan komma att leda till. Regeringen konstaterar emellertid att det inte finns något som talar för annat än att det kommer att röra sig om ett mycket begränsat antal mål per år. Även för förvaltningsdomstolarnas del kan eventuella kostnadsökningar därför hanteras inom befintligt anslag.
Ekonomiska konsekvenser för företag
TCO-förordningen innehåller en rad skyldigheter för de företag som är värdtjänstleverantörer och vars värdtjänster missbrukas för spridning av terrorisminnehåll. Förslagen i propositionen innebär emellertid endast att åsidosättanden av sådana skyldigheter kan föranleda administrativa sanktioner, i form av antingen vitesföreläggande eller sanktionsavgift. Förslagen medför alltså inte några nya skyldigheter för värdtjänstleverantörer eller i övrigt något som bör innebära ekonomiska konsekvenser för dessa.
Konsekvenser ur ett rättighetsperspektiv
TCO-förordningen och de kompletterande bestämmelserna i TCO-lagen syftar till att motverka spridning av vissa yttranden och annan information. Förslagen inverkar alltså på yttrande- och informationsfriheten. Som konstaterats i avsnitt 6.2 är regleringen emellertid inte tillämplig på innehåll som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. I samma avsnitt har det dessutom bedömts att regleringen utgör en godtagbar begränsning av yttrande- och informationsfriheten enligt såväl regeringsformen som Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. Den inverkan som förslagen får på yttrande- och informationsfriheten är alltså rimlig i förhållande till de mål som avses uppnås.
Polismyndigheten kommer inom ramen för TCO-ärenden att behöva behandla en mängd uppgifter om enskilda som kan vara känsliga av olika skäl, bl.a. kommer detta att behövas vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna om sanktioner och uppgiftsutbyten. Det integritetsingrepp som detta innebär är nödvändigt för att uppfylla TCO-förordningens och TCO-lagens bestämmelser och måste enligt regeringen anses godtagbart, inte minst med hänsyn till den sekretessbestämmelse till skydd för enskilda som föreslås i avsnitt 8.1.
Övriga konsekvenser
Förslagen kommer att bidra till att TCO-förordningen får ett mer effektivt genomslag i Sverige. Därmed ökar möjligheterna att uppnå syftet med förordningen, dvs. att motverka spridning av terrorisminnehåll online och på så vis bl.a. minska risken för att enskilda individer radikaliseras, för att potentiella gärningsmän införskaffar instruktioner och för att terrorattentat livesänds och glorifieras på internet. Dessutom kommer sådan information som Polismyndigheten får kännedom om inom ramen för ett TCO-ärende att i vissa fall kunna vidarebefordras till den brottsbekämpande verksamheten inom Polismyndigheten eller Säkerhetspolisen. Förslagen kan således få positiva effekter både för det brottsförebyggande och det brottsbekämpande arbetet.
13 Författningskommentar
13.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online
Lagens innehåll
1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online (TCO-förordningen).
Paragrafen anger lagens innehåll. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.
I paragrafen anges att lagen innehåller bestämmelser som kompletterar TCO-förordningen. Lagen måste alltså läsas tillsammans med förordningen.
Termer och uttryck i lagen
2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i TCO-förordningen.
Paragrafen anger att de termer och uttryck som används i lagen ska förstås på samma sätt som i TCO-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.1.
Av paragrafen framgår bl.a. att definitionerna i artikel 2 i TCO-förordningen även gäller vid tillämpningen av lagen. Hänvisningen till förordningen är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Behörig myndighet
3 § Den myndighet som regeringen bestämmer är behörig myndighet enligt TCO-förordningen.
Paragrafen anger att regeringen bestämmer behörig myndighet enligt TCO-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.2.
Förelägganden
4 § Den behöriga myndigheten får förelägga en värdtjänstleverantör som åsidosätter någon av sina skyldigheter enligt artiklarna 5.1-5.3, 5.5, 7, 10, 15.1 och 17 i TCO-förordningen, i den ursprungliga lydelsen, att vidta sådana åtgärder som krävs för att värdtjänstleverantören ska uppfylla skyldigheten.
Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
Paragrafen, som utformas enligt Lagrådets förslag, ger den behöriga myndigheten möjlighet att besluta om förelägganden, som får förenas med vite, mot en värdtjänstleverantör som åsidosätter vissa skyldigheter enligt TCO-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.1.
I första stycket ges möjlighet att besluta om förelägganden vid åsidosättanden av de uppräknade skyldigheterna. Det handlar sammanfattningsvis om skyldigheter för värdtjänstleverantörer att
- utforma sina användarvillkor så att de uppfyller kraven i artiklarna 5.1 och 7.1,
- vidta sådana specifika åtgärder som krävs enligt artikel 5.2 och 5.3,
- rapportera om de specifika åtgärderna enligt artikel 5.5,
- offentliggöra en transparensrapport enligt artikel 7.2 och 7.3,
- inrätta klagomålsmekanismer och granska mottagna klagomål enligt artikel 10,
- utse eller inrätta en kontaktpunkt för mottagande av avlägsnandeordrar enligt artikel 15.1, och
- utse en rättslig företrädare samt förse denna med tillräckliga befogenheter och resurser enligt artikel 17.
Hänvisningen till förordningen är utformad så att den avser förordningen i den ursprungliga lydelsen, s.k. statisk hänvisning.
Enligt andra stycket får ett föreläggande förenas med vite. Det är den behöriga myndigheten som avgör om det finns skäl att förena ett föreläggande med vite. Vid bedömningen kan hänsyn tas exempelvis till vem som är mottagare av föreläggandet och vilken typ av överträdelse det avser. Ett föreläggande bör till exempel förenas med vite när det kan befaras att värdtjänstleverantören inte kommer att följa det utfärdade föreläggandet. Skulle ett föreläggande utan vite inte följas, har den behöriga myndigheten möjlighet att besluta om ett nytt föreläggande som då kan förenas med vite.
När ett föreläggande förenas med vite ska bestämmelserna i lagen (1985:206) om viten (viteslagen) tillämpas, med det tillägg beträffande bestämmandet av vitesbeloppet som följer av 5 §.
5 § När vite föreläggs ska beloppet bestämmas med beaktande av de omständigheter som räknas upp i artikel 18.2 i TCO-förordningen, i den ursprungliga lydelsen.
Paragrafen anger vissa omständigheter som ska beaktas när vitesbelopp bestäms. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.3.
Artikel 18.2 i TCO-förordningen innehåller en uppräkning av ett antal omständigheter som medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna beaktar bl.a. när de fastställer nivån på sanktioner enligt förordningen. Dessa omständigheter är:
- överträdelsens karaktär, allvar och varaktighet,
- om överträdelsen var avsiktlig eller orsakades av vårdslöshet,
- tidigare överträdelser som värdtjänstleverantören har gjort sig skyldig till,
- värdtjänstleverantörens finansiella styrka,
- graden av tjänsteleverantörens samarbete med de behöriga myndigheterna,
- värdtjänstleverantörens karaktär och storlek, i synnerhet huruvida det är ett mikroföretag, litet eller medelstort företag, och
- graden av skuld hos värdtjänstleverantören, med beaktande av de tekniska och organisatoriska åtgärder som den har vidtagit för att följa förordningen.
Av paragrafen följer att den behöriga myndigheten måste beakta dessa omständigheter när vite föreläggs. Uppräkningen är inte uttömmande, vilket innebär att hänsyn även kan tas till andra relevanta omständigheter i enlighet med 3 § viteslagen. Hänvisningen till förordningen är utformad så att den avser förordningen i den ursprungliga lydelsen, s.k. statisk hänvisning.
Sanktionsavgifter
6 § Den behöriga myndigheten får besluta att ta ut en sanktionsavgift av en värdtjänstleverantör som åsidosätter någon av sina skyldigheter enligt artiklarna 3.3, 3.6, 4.2, 4.7, 6, 11 och 14.5 i TCO-förordningen, i den ursprungliga lydelsen.
Paragrafen, som utformas enligt Lagrådets förslag, ger den behöriga myndigheten möjlighet att besluta om uttagande av sanktionsavgift av en värdtjänstleverantör som åsidosätter vissa skyldigheter enligt TCO-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.1.
Paragrafen innebär att den behöriga myndigheten får besluta att ta ut en sanktionsavgift vid åsidosättanden av de uppräknade skyldigheterna. Det handlar sammanfattningsvis om skyldigheter för värdtjänstleverantörer att
- avlägsna eller göra terrorisminnehåll oåtkomligt i samtliga medlemsstater så snart som möjligt och i alla händelser inom en timme från mottagandet av en avlägsnandeorder enligt artikel 3.3 eller 4.2,
- utan onödigt dröjsmål informera den behöriga myndigheten om att terrorisminnehåll har avlägsnats eller gjorts oåtkomligt enligt artikel 3.6,
- omedelbart återställa avlägsnat innehåll eller åtkomsten till det enligt artikel 4.7,
- bevara terrorisminnehåll som avlägsnats eller gjorts oåtkomligt enligt artikel 6,
- informera, eller i vissa fall inte informera, berörd innehållsleverantör om att terrorisminnehåll har avlägsnats eller gjorts oåtkomligt enligt artikel 11, och
- omgående underrätta berörd brottsbekämpande myndighet om terrorisminnehåll som medför ett överhängande hot mot en eller flera personers liv enligt artikel 14.5.
Hänvisningen till förordningen är utformad så att den avser förordningen i den ursprungliga lydelsen, s.k. statisk hänvisning.
Värdtjänstleverantörens ansvar är strikt. Det krävs alltså varken uppsåt eller oaktsamhet för att sanktionsavgift ska kunna tas ut, utan det är tillräckligt att ett åsidosättande har skett. Det är den behöriga myndigheten som avgör om det finns skäl att ta ut en sanktionsavgift. Om det sammantaget framstår som oskäligt att ta ut en avgift, exempelvis för att åsidosättandet är mindre allvarligt, ska någon sådan inte tas ut. Det kan också finnas skäl att avstå från att ta ut sanktionsavgift för att förbudet mot dubbelprövning annars skulle förhindra ett brottmålsförfarande mot värdtjänstleverantören.
7 § Sanktionsavgiften ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor eller, vid en systematisk eller fortgående underlåtenhet att fullgöra någon skyldighet enligt artikel 3.3 i TCO-förordningen, till ett sådant högre belopp som följer av artikel 18.3 i förordningen, allt i förordningens ursprungliga lydelse.
Paragrafen, som utformas enligt Lagrådets förslag, reglerar vilka belopp som sanktionsavgiften ska bestämmas till. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.2.
I paragrafen fastställs det lägsta och det högsta beloppet för en sanktionsavgift. När det är fråga om en systematisk eller fortgående underlåtenhet att fullgöra skyldigheterna enligt artikel 3.3 i TCO-förordningen - dvs. skyldigheterna att avlägsna terrorisminnehåll eller göra terrorisminnehåll oåtkomligt - gäller en särskild regel för bestämmandet av det högsta tillåtna beloppet. Detta får då, i enlighet med vad som anges i artikel 18.3 i förordningen, uppgå till maximalt fyra procent av värdtjänstleverantörens totala omsättning under det föregående räkenskapsåret, om denna summa överstiger 5 000 000 kr. Hänvisningarna till förordningen är utformade så att de avser förordningen i den ursprungliga lydelsen, s.k. statisk hänvisning.
Det är den behöriga myndigheten som beslutar om sanktionsavgiftens storlek. Hur avgiften ska bestämmas i det enskilda fallet regleras i 8 §.
8 § Sanktionsavgiftens storlek ska bestämmas med beaktande av de omständigheter som räknas upp i artikel 18.2 i TCO-förordningen, i den ursprungliga lydelsen.
Paragrafen reglerar hur sanktionsavgiften ska bestämmas. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.2.
Artikel 18.2 i TCO-förordningen innehåller en uppräkning av ett antal omständigheter som medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna beaktar när de bl.a. fastställer nivån på sanktioner enligt förordningen (se kommentaren till 5 §).
Av paragrafen följer att den behöriga myndigheten måste beakta dessa omständigheter när sanktionsavgiftens storlek bestäms. Uppräkningen är inte uttömmande, vilket innebär att hänsyn kan tas även till andra relevanta omständigheter. Hänvisningen till förordningen är utformad så att den avser förordningen i den ursprungliga lydelsen, s.k. statisk hänvisning.
9 § En sanktionsavgift får beslutas endast om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum.
Ett beslut om sanktionsavgift ska delges.
Paragrafen, som utformas efter synpunkter från Lagrådet, reglerar bl.a. preskriptionstiden för beslut om sanktionsavgift. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3.
Första stycket innebär att kommunikation enligt 25 § förvaltningslagen (2017:900) måste ske inom två år för att en sanktionsavgift ska få beslutas. Tidsfristen räknas från när överträdelsen ägde rum. Den behöriga myndigheten ska självmant beakta att kommunikation har skett.
Andra stycket innebär att ett beslut om sanktionsavgift ska delges den avgiftsskyldige med hjälp av något av de förfaranden för delgivning som regleras i delgivningslagen (2010:1932).
Betalning av sanktionsavgifter
10 § En sanktionsavgift ska betalas till den behöriga myndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
Om sanktionsavgiften inte betalas i tid, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
Sanktionsavgiften tillfaller staten.
Paragrafen reglerar betalning och indrivning av sanktionsavgifter. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3.
Om avgiften inte betalas inom den angivna tiden, är den behöriga myndigheten skyldig att lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen om indrivning av statliga fordringar m.m. Beslutet om sanktionsavgift utgör en exekutionstitel (3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken). Det innebär att verkställighet enligt utsökningsbalken kan ske utan att det krävs något domstolsavgörande.
11 § En sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Paragrafen reglerar preskription av sanktionsavgifter. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3.
Bestämmelsen innebär att en sanktionsavgift preskriberas om verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Det som preskriberas är den del av avgiften som inte har drivits in när fem år har gått sedan beslutet fick laga kraft.
Uppgiftsskyldighet
12 § Säkerhetspolisen ska lämna den behöriga myndigheten de uppgifter som den behöver för att fullgöra sitt uppdrag enligt TCO-förordningen.
Säkerhetspolisen har rätt att på begäran ta del av de uppgifter hos den behöriga myndigheten som Säkerhetspolisen behöver för att kunna bistå den behöriga myndigheten på det sätt som avses i första stycket.
En uppgift ska inte lämnas om det finns en sekretessbestämmelse som är tillämplig på uppgiften och övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas.
Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet för Säkerhetspolisen och den behöriga myndigheten. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.
Första stycket innehåller en skyldighet för Säkerhetspolisen att lämna ut sådana uppgifter till den behöriga myndigheten som denna behöver för att fullgöra sitt uppdrag enligt TCO-förordningen. Det kan exempelvis röra sig om uppgifter som behövs för att bedöma om ett visst innehåll utgör terrorisminnehåll. Hänvisningen till förordningen är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Andra stycket innehåller en motsvarande rätt för Säkerhetspolisen att på begäran ta del av sådana uppgifter hos den behöriga myndigheten som Säkerhetspolisen behöver för att den ska kunna bistå den behöriga myndigheten enligt första stycket. Det kan exempelvis röra sig om sådant innehåll som misstänks utgöra terrorisminnehåll.
Genom uppgiftsskyldigheterna i första och andra styckena blir den sekretessbrytande bestämmelsen i 10 kap. 28 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) tillämplig. Bestämmelsen i tredje stycket innebär emellertid att en sekretesskyddad uppgift inte ska lämnas om övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas. Säkerhetspolisen och den behöriga myndigheten har alltså ingen absolut skyldighet att lämna ut uppgifter till varandra, utan ska göra en bedömning av om utlämnande ska ske. Det innebär att myndigheterna ska göra en intresseavvägning innan en uppgift lämnas. Det krävs inte att det alltid görs en prövning i varje enskilt fall utan en bedömning kan göras utifrån de behov av sekretess som typiskt sett finns för en viss kategori av uppgifter (jfr prop. 1979/80:2 Del A s. 80 f. och 326 f.). Kravet på övervägande skäl ger uttryck för att behovet av att fullgöra uppdraget enligt TCO-förordningen normalt sett har företräde framför andra intressen; det kan sägas råda en presumtion för uppgiftsutlämnande.
Överklagande
13 § Den behöriga myndighetens beslut enligt TCO-förordningen och enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Paragrafen reglerar rätten att överklaga den behöriga myndighetens beslut. Övervägandena finns i avsnitt 9.
Första stycket anger att den behöriga myndighetens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Endast den som beslutet angår får överklaga det och endast om det har gått honom eller henne emot (42 § förvaltningslagen). Det innebär att en värdtjänstleverantör som mottagit en avlägsnandeorder eller annat beslut som fattats av den behöriga myndigheten med stöd av TCO-förordningen eller TCO-lagen har rätt att överklaga det, liksom en innehållsleverantör vars innehåll berörs av ett sådant beslut. Hänvisningen till förordningen är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Enligt andra stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.
2. En sanktionsavgift får beslutas endast för sådana åsidosättanden av skyldigheter som har skett efter ikraftträdandet.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna behandlas i avsnitt 11.
Punkt 1 förskriver när lagen ska träda i kraft.
Punkt 2 innebär att en sanktionsavgift endast kan avse åsidosättanden som har skett efter lagens ikraftträdande.
13.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor
2 § Lagen gäller dock inte
1. tillhandahållande endast av nät eller andra förbindelser för överföring av meddelanden eller av andra anordningar som krävs för att kunna ta i anspråk ett nät eller annan förbindelse,
2. förmedling av meddelanden inom en myndighet eller mellan myndigheter eller inom ett företag eller en koncern,
3. tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen,
4. meddelanden som är avsedda bara för en viss mottagare eller en bestämd krets av mottagare (elektronisk post), eller
5. meddelanden som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online.
Paragrafen innehåller undantag från lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 10.1.
I paragrafen förs en ny punkt 5 in. Den nya punkten innebär att lagen inte gäller meddelanden som omfattas av TCO-förordningen. Hänvisningen till förordningen är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. För att undantaget ska vara tillämpligt krävs bl.a. att tillhandahållaren av en elektronisk anslagstavla också är en värdtjänstleverantör i TCO-förordningens mening. Det innebär t.ex. att undantaget inte träffar meddelanden på anslagstavlor som tillhandahålls av icke kommersiella aktörer.
13.3 Förslaget till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
35 kap.
TCO-förordningen
23 c § Sekretess gäller hos Polismyndigheten för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i ärende enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online och enligt lagen (2023:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Paragrafen, som är ny, reglerar sekretessen hos Polismyndigheten i ärenden enligt TCO-förordningen och TCO-lagen. Övervägandena finns i avsnitt 8.1.
I första stycket föreskrivs att sekretess gäller hos Polismyndigheten för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i ärende enligt TCO-förordningen och enligt TCO-lagen. Det kan exempelvis vara uppgifter om enskildas kopplingar till en terroristgrupp eller om enskildas religiösa eller politiska övertygelser och aktiviteter. Dessutom kan skyddsvärda uppgifter om en värdtjänstleverantörs ekonomiska förhållanden behöva behandlas i ärenden som rör sanktioner.
Sekretessen gäller om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. Det handlar alltså om ett s.k. rakt skaderekvisit, vilket innebär en presumtion för offentlighet.
Hänvisningen till förordningen är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
I andra stycket anges att sekretessen gäller i högst sjuttio år för uppgift i allmän handling.
13.4 Förslaget till lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696)
9 a kap.
14 § För leverantörer av videodelningsplattformar gäller även Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online och lagen (2023:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online.
Paragrafen, som är ny, innehåller en upplysning om att även regleringen i TCO-förordningen och TCO-lagen kan vara tillämplig för en leverantör av videodelningsplattformar. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.
En leverantör av en videodelningsplattform enligt radio- och tv-lagen kan samtidigt vara en värdtjänstleverantör enligt TCO-förordningen. För att tydliggöra att 9 a kap. inte innehåller en uttömmande reglering av de skyldigheter som en leverantör av en videodelningsplattform kan ha, upplyses i paragrafen om att även TCO-förordningen och TCO-lagen gäller för leverantörer av videodelningsplattformar.
13.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2022:619) om ändring i lagen (2021:1190) om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
9 kap.
2 § Bestämmelser som begränsar möjligheten att använda vissa uppgifter som en svensk myndighet har fått från en myndighet i en annan stat finns i
1. lagen (1990:314) om ömsesidig handräckning i skatteärenden,
2. lagen (2017:496) om internationellt polisiärt samarbete,
3. lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål,
4. lagen (2000:1219) om internationellt tullsamarbete,
5. lagen (2003:1174) om vissa former av internationellt samarbete i brottsutredningar,
6. lagen (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen,
7. lagen (1998:620) om belastningsregister,
8. lagen (2012:843) om administrativt samarbete inom Europeiska unionen i fråga om beskattning,
9. lagen (2015:63) om utbyte av upplysningar med anledning av FATCA-avtalet,
10. lagen (2015:912) om automatiskt utbyte av upplysningar om finansiella konton,
11. lagen (2017:182) om automatiskt utbyte av land-för-land-rapporter på skatteområdet,
12. lagen (2017:1000) om en europeisk utredningsorder,
13. brottsdatalagen (2018:1177),
14. lagen (2022:613) om finansiell information i brottsbekämpningen, och
15. lagen (2022:1682) om automatiskt utbyte av upplysningar om inkomster genom digitala plattformar.
Paragrafen upplyser om att det finns bestämmelser om användningsbegränsningar i andra författningar.
I paragrafen införs en ny punkt 15. Ändringen innebär att paragrafens lydelse enligt lagen (2022:619) om ändring i lagen (2021:1190) om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) anpassas till en tidigare beslutad ändring (SFS 2022:1685). Ändringen är av rättelsekaraktär.
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online
Sammanfattning av betänkandet EU:s förordning om terrorisminnehåll på internet - kompletteringar och ändringar i svensk rätt (SOU 2022:18)
En ny förordning med åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll på internet
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online (TCO-förordningen) ska tillämpas i Sverige från och med den 7 juni 2022. Förordningen innehåller flera nya rättsliga verktyg för att motverka att terrorisminnehåll sprids till allmänheten på internet.
Den största nyheten är möjligheten att rikta en avlägsnandeorder mot en värdtjänstleverantör med krav på leverantören att avlägsna eller göra visst terrorisminnehåll på internet oåtkomligt inom en timme från mottagandet av avlägsnandeordern. En sådan order riktas således mot den som tillhandahåller den plattform (värdtjänst) där informationen finns och inte mot den som skapat innehållet eller lagt upp det på internet. Det saknar betydelse i vilken medlemsstat värdtjänstleverantören är etablerad. En order kan också, under vissa förutsättningar, riktas mot en värdtjänstleverantör som har sitt huvudsakliga verksamhetsställe utanför EU.
Andra åtgärder i förordningen är mer av tillsynskaraktär och innebär bland annat att en värdtjänstleverantör som vid upprepade tillfällen fått avlägsnandeorder riktade mot sig (i förordningen används begreppet exponerad för terrorisminnehåll) är skyldig att vidta specifika åtgärder för att förhindra att dess värdtjänst missbrukas för spridning av terrorisminnehåll.
Förordningen överlämnar vissa frågor till medlemsstaterna att reglera i nationell rätt. Varje enskild medlemsstat är skyldig att införa ett nationellt sanktionssystem vid överträdelser av förordningen och säkerställa en rätt till effektiva rättsmedel. Utredningen föreslår att sådana bestämmelser samlas i en särskild lag, fortsättningsvis kallad kompletteringslagen.
Behörig myndighet
Medlemsstaterna ska utse en eller flera behöriga myndigheter som ska utföra vissa uppgifter som följer av TCO-förordningen. Den behöriga myndigheten ska till exempel kunna utfärda en avlägsnandeorder mot en värdtjänstleverantör, oavsett var inom unionen denne är etablerad eller registrerad. En annan uppgift är att kontrollera att en värdtjänstleverantör som är exponerad för terrorisminnehåll vidtar specifika åtgärder för att motverka spridning av terrorisminnehåll på dess värdtjänst. Slutligen kan en behörig myndighet besluta om sanktioner mot en värdtjänstleverantör som inte uppfyller skyldigheterna i förordningen. De två senare uppgifterna kan endast riktas mot en värdtjänstleverantör som är etablerad eller registrerad i samma medlemsstat som den behöriga myndigheten. Utredningen har i delbetänkandet EU:s förordning om terrorisminnehåll på internet - frågan om behörig myndighet (SOU 2021:76) föreslagit att Polismyndigheten utses till behörig myndighet för Sveriges räkning.
Värdtjänstleverantör och värdtjänst
TCO-förordningen ställer krav på värdtjänstleverantörer att uppfylla en rad skyldigheter för att motverka spridning av terrorisminnehåll. Utgångspunkten i förordningen är att en värdtjänst i förordningens mening ska lagra innehåll på begäran av en innehållsleverantör och innehållet ska spridas till allmänheten. Den närmare rättsliga tolkningen av begreppet kommer att bli tydligare och preciseras allt eftersom TCO-förordningen börjar tillämpas inom EU.
Innehåll som undantas från TCO-förordningens och kompletteringslagens tillämpningsområde
Visst innehåll som sprids på internet undantas från TCO-förordningens tillämpningsområde. Direkt av förordningen framgår att innehåll som sprids i utbildningssyfte, journalistiskt syfte, konstnärligt syfte eller forskningssyfte eller för att öka medvetenheten om terroristverksamhet undantas från tillämpningsområdet. Utredningen har i sin analys av TCO-förordningens förhållande till yttrande- och informationsfriheten i svensk rätt, särskilt skyddet i yttrandefrihetsgrundlagen, bedömt att TCO-förordningen och kompletteringslagen inte heller är tillämpliga i den utsträckning det skulle strida mot de nationella yttrandefrihetsgrundlagarna. Enligt utredningens bedömning påverkar TCO-förordningen därmed inte det grundlagsskyddade området i svensk rätt.
Ett nationellt sanktionssystem
Utredningen har haft i uppdrag att föreslå nationella regler om sanktioner vid överträdelser av vissa bestämmelser i TCO-förordningen. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.
Det är värdtjänstleverantörer - både fysiska och juridiska personer - som kan bli föremål för sanktioner. Utredningens uppfattning är att merparten av värdtjänstleverantörerna kommer att vara juridiska personer.
Utredningen föreslår en möjlighet för den behöriga myndigheten att besluta om administrativa sanktioner. Den behöriga myndigheten ska kunna besluta om vitesföreläggande när syftet med sanktionen är att förmå en värdtjänstleverantör att organisera en värdtjänst så att den inte missbrukas för spridning av terrorisminnehåll. Är det i stället fråga om en värdtjänstleverantör som underlåter att till exempel följa en avlägsnandeorder är det mer lämpligt med en sanktion av bestraffande karaktär. I en sådan situation föreslår utredningen att den behöriga myndigheten ska kunna besluta om en sanktionsavgift. En avgift ska tas ut även om överträdelsen inte skett uppsåtligen eller av oaktsamhet, dvs. ett strikt ansvar ska gälla.
När den behöriga myndigheten ska bestämma storleken på såväl vite som en sanktionsavgift ska myndigheten beakta ett antal omständigheter som framgår av TCO-förordningen, bland annat överträdelsens karaktär, allvar och varaktighet och värdtjänstleverantörens finansiella styrka.
Såvitt gäller sanktionsavgifter föreslår utredningen att en avgift ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst 5 miljoner kronor. Vid en systematisk eller fortgående underlåtenhet att fullgöra skyldigheterna som följer av bestämmelsen om avlägsnandeorder följer det av förordningen att den behöriga myndigheten ska bestämma sanktionsavgiften till högst fyra procent av värdtjänstleverantörens totala omsättning.
Rätten till effektiva rättsmedel
Beslut som den behöriga myndigheten meddelar med stöd av TCO-förordningen eller kompletteringslagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Påverkan på annan nationell lagstiftning
Lagen om (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor (BBS-lagen) kan träffa samma innehåll på internet som omfattas av TCO-förordningen. För att säkerställa att BBS-lagen inte kommer i konflikt med TCO-förordningen föreslår utredningen ändringar i den lagen. Även beträffande radio- och tv-lagen (2010:696) behövs en upplysning om bestämmelserna i TCO-förordningen.
Den myndighet som utses till behörig myndighet enligt TCO-förordningen - enligt utredningens förslag Polismyndigheten - kommer att behöva inhämta information från andra myndigheter kring vad som kan utgöra terrorisminnehåll på internet. Särskilt viktigt bör ett informationsutbyte bli med Säkerhetspolisen. För att underlätta möjligheten för Polismyndigheten och Säkerhetspolisen att utbyta information inom ramen för ett ärende enligt förordningen och kompletteringslagen föreslås en bestämmelse om uppgiftsskyldighet mellan myndigheterna. Uppgiftsskyldigheten betyder att myndigheterna kan utbyta information även om den är skyddad av sekretess vid den utlämnande myndigheten.
Utredningen anser därtill att det finns behov av att föreslå en bestämmelse som skyddar vissa uppgifter i ett TCO-ärende hos Polismyndigheten genom att de omfattas av sekretess.
Betänkandets lagförslag
Förslag till lag (2023:xx) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online
Härigenom föreskrivs följande.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online, här benämnd TCO-förordningen.
2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i TCO-förordningen.
Behörig myndighet
3 § Den myndighet regeringen bestämmer är behörig myndighet enligt TCO-förordningen.
Föreläggande
4 § Den behöriga myndigheten får förelägga en värdtjänstleverantör som åsidosätter sina skyldigheter enligt TCO-förordningen, i dess ursprungliga lydelse, att
1. utse eller inrätta en kontaktpunkt för mottagande av avlägsnandeorder enligt artikel 15.1 i TCO-förordningen,
2. utforma sina användarvillkor så att de uppfyller kraven i artikel 5.1 och 7.1 i TCO-förordningen,
3. vidta specifika åtgärder som uppfyller kraven i artikel 5.2 och
5.3 i TCO-förordningen,
4. inrätta klagomålsmekanismer enligt artikel 10.1 i TCO-förordningen,
5. granska klagomål som lämnas in till värdtjänstleverantören enligt artikel 10.2 i TCO-förordningen,
6. lämna in en rapport till den behöriga myndigheten enligt artikel 5.5 i TCO-förordningen,
7. lämna in en transparensrapport enligt artikel 7.2 och 7.3 i TCO-förordningen, och
8. utse en fysisk eller juridisk person till rättslig företrädare enligt kraven i artikel 17 i TCO-förordningen.
Ett föreläggande får förenas med vite.
5 § När vite föreläggs ska beloppet bestämmas med beaktande av de omständigheter som räknas upp i artikel 18.2 i TCO-förordningen.
Sanktionsavgifter
6 § Den behöriga myndigheten får besluta att ta ut en sanktionsavgift av en värdtjänstleverantör som åsidosätter sina skyldigheter enligt TCO-förordningen, i dess ursprungliga lydelse, genom
1. underlåtenhet att avlägsna terrorisminnehåll eller göra terrorisminnehåll oåtkomligt i samtliga medlemsstater så snart som möjligt och i alla händelser inom en timme från mottagandet av avlägsnandeordern (artikel 3.3 och 4.2 TCO-förordningen),
2. underlåtenhet att utan onödigt dröjsmål informera den behöriga myndigheten att terrorisminnehåll har avlägsnats eller att terrorisminnehåll gjorts oåtkomligt enligt artikel 3.6 i TCO-förordningen,
3. underlåtenhet att enligt artikel 4.7 i TCO-förordningen omedelbart återställa det avlägsnade innehållet eller åtkomsten till det,
4. underlåtenhet att bevara terrorisminnehåll som avlägsnats eller gjorts oåtkomligt till följd av en avlägsnandeorder eller specifika åtgärder enligt artikel 6 i TCO-förordningen,
5. underlåtenhet att informera berörd innehållsleverantör att innehåll avlägsnats eller gjorts oåtkomligt enligt artikel 11.1-11.2 i TCO-förordningen,
6. att lämna ut information i strid med artikel 11.3 i TCO-förordningen, och
7. underlåtenhet att underrätta berörd brottsutredande myndighet om terrorisminnehåll som innebär ett överhängande hot mot en eller flera personers liv (artikel 14.5 TCO-förordningen).
7 § Sanktionsavgiften ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst 5 miljoner kronor.
Vid en systematisk eller fortgående underlåtenhet att fullgöra skyldigheterna i artikel 3.3 i TCO-förordningen ska sanktionsavgiften i stället bestämmas enligt artikel 18.3 i TCO-förordningen.
8 § Sanktionsavgiftens storlek ska bestämmas med beaktande av de omständigheter som räknas upp i artikel 18.2 i TCO-förordningen.
9 § En sanktionsavgift får endast beslutas om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum.
Ett beslut om sanktionsavgift ska delges.
Betalning av sanktionsavgifter
10 § En sanktionsavgift ska betalas till den myndighet som regeringen bestämmer enligt 3 § inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
Om sanktionsavgiften inte betalas inom den tid som anges i första stycket, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Verkställighet får ske enligt utsökningsbalken.
Sanktionsavgiften ska tillfalla staten.
11 § En sanktionsavgift faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Uppgiftsskyldighet
12 § Säkerhetspolisen ska lämna den behöriga myndigheten de uppgifter som den behöriga myndigheten behöver för att fullgöra sitt uppdrag enligt TCO-förordningen.
Säkerhetspolisen har rätt att på begäran ta del av de uppgifter hos den behöriga myndigheten som behövs för att bistå den behöriga myndigheten på det sätt som avses i första stycket.
Uppgifter ska lämnas om inte särskilda skäl talar mot det.
Överklagande
13 § Den behöriga myndighetens beslut enligt TCO-förordningen och denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.
Förslag till lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor
Härigenom föreskrivs i fråga om lag (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor att 2 §, 5 § och 7 § ska få följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §
Lagen gäller dock inte
1. tillhandahållande endast av nät eller andra förbindelser för överföring av meddelanden eller av andra anordningar som krävs för att kunna ta i anspråk ett nät eller annan förbindelse,
2. förmedling av meddelanden inom en myndighet eller mellan myndigheter eller inom ett företag eller en koncern,
3. tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen, eller
4. meddelanden som är avsedda bara för en viss mottagare eller en bestämd krets av mottagare (elektronisk post).
5. meddelanden som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online.
5 §
Om en användare sänder in ett meddelande till en elektronisk anslagstavla ska den som tillhandahåller tjänsten ta bort meddelandet från tjänsten eller på annat sätt förhindra vidare spridning av meddelandet, om
1. meddelandets innehåll uppenbart är sådant som avses i bestämmelserna om
a) olaga hot i 4 kap. 5 § brottsbalken,
b) olaga integritetsintrång i 4 kap. 6 c § brottsbalken,
c) uppvigling i 16 kap. 5 § brottsbalken,
d) hets mot folkgrupp i 16 kap. 8 § brottsbalken,
e) barnpornografibrott i 16 kap. 10 a § brottsbalken,
e) barnpornografibrott i 16 kap. 10 a § brottsbalken, eller
f) olaga våldsskildring i 16 kap. 10 c § brottsbalken, eller
g) offentlig uppmaning i 3 § lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet, eller
2. det är uppenbart att användaren har gjort intrång i upphovsrätt eller i rättighet som skyddas genom föreskrift i 5 kap. lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk genom att sända in meddelandet.
För att kunna fullgöra sin skyldighet enligt första stycket har den som tillhandahåller tjänsten rätt att ta del av meddelanden som förekommer i tjänsten.
Skyldigheten enligt första stycket och rätten enligt andra stycket gäller också den som på tillhandahållarens uppdrag har uppsikt över tjänsten.
7 §
Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 5 § första stycket döms till böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst två år. I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.
Första stycket tillämpas inte, om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt brottsbalken, lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk eller lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.
Första stycket tillämpas inte, om det för gärningen kan dömas till ansvar enligt brottsbalken eller lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk.
Brott enligt första stycket får i de fall meddelandets innehåll är sådant som avses i bestämmelsen i 4 kap. 6 c § brottsbalken om olaga integritetsintrång åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.
Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs i fråga om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) att det ska införas en ny paragraf, 35 kap. 23 c §, och närmast före 35 kap. 23 c § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
35 kap.
TCO-förordningen
23 c §
Sekretess gäller hos Polismyndigheten för uppgift i ärende enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online (TCO-förordningen) och lagen (2023:xx) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online till skydd för enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att en enskild eller någon närstående till denne lider men om uppgiften röjs.
För uppgift i allmän handling gäller sekretess i sjuttio år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.
Förslag till lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696)
Härigenom föreskrivs i fråga om radio- och tv-lagen (2010:696) att det ska införas en ny paragraf, 9 a kap. 14 § av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 a kap.
14 §
För leverantörer av videodelningsplattformar gäller även Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online och lagen (2023:xx) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023
Förteckning över remissinstanserna
Följande remissinstanser har kommit in med yttrande över SOU 2022:18 EU:s förordning om terrorisminnehåll på internet - kompletteringar och ändringar i svensk rätt: Brottsförebyggande rådet, Domstolsverket, Förvaltningsrätten i Jönköping, Integritetsskyddsmyndigheten, Internetstiftelsen, Justitiekanslern, Kammarrätten i Göteborg, Kommerskollegium, Myndigheten för digital förvaltning, Myndigheten för press, radio och tv, Myndigheten för psykologiskt försvar, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Polismyndigheten, Post- och telestyrelsen, Riksdagens ombudsmän, Stockholms tingsrätt, Svea hovrätt, Sveriges advokatsamfund, Säkerhetspolisen, TechSverige, Tidningsutgivarna och Totalförsvarets forskningsinstitut.
Följande remissinstans har inte svarat: Sveriges Television AB.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens innehåll
1 § Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online (TCO-förordningen).
Termer och uttryck i lagen
2 § Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i TCO-förordningen.
Behörig myndighet
3 § Den myndighet som regeringen bestämmer är behörig myndighet enligt TCO-förordningen.
Förelägganden
4 § Den behöriga myndigheten får förelägga en värdtjänstleverantör som åsidosätter sina skyldigheter enligt någon av artiklarna 5.1-5.3, 5.5, 7, 10, 15.1 och 17 i TCO-förordningen, i den ursprungliga lydelsen, att vidta sådana åtgärder som krävs för att värdtjänstleverantören ska uppfylla sina skyldigheter.
Ett sådant föreläggande får förenas med vite.
5 § När vite föreläggs ska beloppet bestämmas med beaktande av de omständigheter som räknas upp i artikel 18.2 i TCO-förordningen, i den ursprungliga lydelsen.
Sanktionsavgifter
6 § Den behöriga myndigheten får besluta att ta ut en sanktionsavgift av en värdtjänstleverantör som åsidosätter sina skyldigheter enligt någon av artiklarna 3.3, 3.6, 4.2, 4.7, 6, 11 och 14.5 i TCO-förordningen, i den ursprungliga lydelsen.
7 § Sanktionsavgiften ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor eller, vid en systematisk eller fortgående underlåtenhet att fullgöra skyldigheterna enligt artikel 3.3 i TCO-förordningen, i den ursprungliga lydelsen, till ett sådant högre belopp som följer av artikel 18.3 i TCO-förordningen, i den ursprungliga lydelsen.
8 § Sanktionsavgiftens storlek ska bestämmas med beaktande av de omständigheter som räknas upp i artikel 18.2 i TCO-förordningen, i den ursprungliga lydelsen.
9 § En sanktionsavgift får endast beslutas om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum.
Ett beslut om sanktionsavgift ska delges.
Betalning av sanktionsavgifter
10 § En sanktionsavgift ska betalas till den behöriga myndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet.
Om sanktionsavgiften inte betalas inom föreskriven tid, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
Sanktionsavgiften tillfaller staten.
11 § En beslutad sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Uppgiftsskyldighet
12 § Säkerhetspolisen ska lämna den behöriga myndigheten de uppgifter som den behöriga myndigheten behöver för att fullgöra sitt uppdrag enligt TCO-förordningen.
Säkerhetspolisen har rätt att på begäran ta del av de uppgifter hos den behöriga myndigheten som behövs för att bistå den behöriga myndigheten på det sätt som avses i första stycket.
En uppgift ska inte lämnas om det finns en sekretessbestämmelse som är tillämplig på uppgiften och övervägande skäl talar för att det intresse som sekretessen ska skydda har företräde framför intresset av att uppgiften lämnas ut.
Överklagande
13 § Den behöriga myndighetens beslut enligt TCO-förordningen och denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.
2. En sanktionsavgift enligt 6 § får beslutas endast för sådana åsidosättanden av skyldigheter som har skett efter ikraftträdandet.
Förslag till lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor
Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor ska ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
2 §
Lagen gäller dock inte
1. tillhandahållande endast av nät eller andra förbindelser för överföring av meddelanden eller av andra anordningar som krävs för att kunna ta i anspråk ett nät eller annan förbindelse,
2. förmedling av meddelanden inom en myndighet eller mellan myndigheter eller inom ett företag eller en koncern,
3. tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrande-frihetsgrundlagen, eller
4. meddelanden som är avsedda bara för en viss mottagare eller en bestämd krets av mottagare (elektronisk post).
3. tjänster som skyddas av tryckfrihetsförordningen eller yttrande-frihetsgrundlagen,
4. meddelanden som är avsedda bara för en viss mottagare eller en bestämd krets av mottagare (elektronisk post), eller
5. meddelanden som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.
Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)
Härigenom föreskrivs att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas en ny paragraf, 35 kap. 23 c §, och närmast före 35 kap. 23 c § en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
35 kap.
TCO-förordningen
23 c §
Sekretess gäller hos Polismyndigheten för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden i ärende enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online och lagen (2023:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs.
För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.
Förslag till lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696)
Härigenom föreskrivs att det i radio- och tv-lagen (2010:696) ska införas en ny paragraf, 9 a kap. 14 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
9 a kap.
14 §
För leverantörer av videodelningsplattformar gäller även Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online och lagen (2023:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2023.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2023-02-07
Närvarande: F.d. justitierådet Martin Borgeke samt justitieråden Leif Gäverth och Eric M. Runesson
Effektivare åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online
Enligt en lagrådsremiss den 19 januari 2023 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till
1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online,
2. lag om ändring i lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor,
3. lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400),
4. lag om ändring i radio- och tv-lagen (2010:696).
Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Max Stille.
Förslagen föranleder följande yttrande.
Lagrådsremissens innehåll
Sedan den 7 juni 2022 tillämpas Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/784 av den 29 april 2021 om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online (TCO-förordningen). Denna ger de nationella behöriga myndigheterna vissa befogenheter och ålägger s.k. värdtjänstleverantörer vissa skyldigheter. I Sverige är Polismyndigheten behörig myndighet.
Den behöriga myndigheten får utfärda "order" om att en värdtjänstleverantör ska avlägsna terrorisminnehåll från sin värdtjänst. Har en sådan "order" utfärdats ska den effektueras inom en timme från mottagandet. Lagrådet uppfattar uttrycket "order" som synonymt med ordet "föreläggande".
För att uppfylla kraven i TCO-förordningen och möjliggöra en effektiv tillämpning föreslås en ny lag som ger Polismyndigheten möjlighet att besluta om vitesförelägganden eller sanktionsavgifter. Lagförslaget innehåller också regler för ett utbyte av uppgifter mellan Polismyndigheten och Säkerhetspolisen.
Lagstiftningen föreslås börja gälla den 1 juli 2023.
Allmänna synpunkter
Det här lagförslaget är ett av flera under senare tid som har innehållit förslag om införande av sanktionsavgifter. Förslagen har mestadels varit olika i sin utformning, trots att de i många avseenden har avsett att reglera samma eller likartade frågor. Skälen för införande av sanktionsavgifter, i vissa fall som ersättning för gällande straffbestämmelser, har också varierat.
Lagrådet inser naturligtvis att det kan finnas skillnader mellan olika lagstiftningsprodukter i fråga om motiven för sanktionsavgifter. Det kan också finnas sakliga skäl för att utforma bestämmelser exempelvis om beloppsgränser, förfarandet och preskription på ett sätt som är särskilt anpassat för den specifika lagstiftningen. Men när det inte finns några sådana skäl bör bestämmelserna vara likformiga.
Som Lagrådet ser det, och som Lagrådet har framhållit bl.a. i yttrandet den 26 januari 2023 över remissen Mottagningsanordningar i hamn för avfall från fartyg, skulle det vara en fördel om det infördes en sammanhållande lagstiftning som behandlade de övergripande materiella och processuella förutsättningarna för sanktionsavgifter. En jämförelse kan göras med lagen (1985:206) om viten. En lagstiftning av sådant slag skulle motverka risken för omotiverade skillnader mellan reglerna för skilda fall av avgifter av detta slag.
När det gäller den här remissen beskrivs sanktionsavgifter och redovisas motiven för att man bör använda sig av sådana avgifter i allmänmotiveringen, bl.a. på s. 23, 27 och 39. En del av det som sägs där finns det inte anledning att invända emot. Annat är däremot inte lika lätt att ta till sig. Enligt Lagrådets mening bör resonemangen ses över, bl.a. i syfte att göra dem mera konsistenta.
En annan fråga av allmänt slag som Lagrådet vill ta upp är att det i remissen, t.ex. på s. 29, talas om oskuldspresumtionen och om att den föranleder att det måste finnas en möjlighet att i vissa fall avstå från att besluta om sanktionsavgift när det framstår som oskäligt att ta ut en sådan. Lagrådet har ingen invändning mot det resultat som resonemangen leder till, men ifrågasätter själva slutledningen. Den bör alltså övervägas på nytt.
Lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online
4 §
I paragrafen anges att den behöriga myndigheten (Polismyndigheten) får förelägga en värdtjänstleverantör som åsidosätter sina skyldigheter enligt någon av vissa angivna artiklar i TCO-förordningen att vidta sådana åtgärder som krävs för att värdtjänstleverantören ska uppfylla sina skyldigheter.
Lagrådet föreslår att lagtexten i första stycket i stället ges den här
lydelsen:
Den behöriga myndigheten får förelägga en värdtjänstleverantör som åsidosätter någon av sina skyldigheter enligt artiklarna 5.1-5.3, 5.5, 7, 10, 15.1 och 17 i TCO-förordningen, i den ursprungliga lydelsen, att vidta sådana åtgärder som krävs för att värdtjänstleverantören ska uppfylla skyldigheten.
Genom en skrivning av detta slag undviker man det problem som ligger i att den föreslagna texten kan läsas så, att i de fall en artikel i TCO-förordningen innehåller mer än en förhållningsregel så skulle en förutsättning för ett föreläggande vara att värdtjänstleverantören har åsidosatt alla dessa regler.
6 §
I den föreslagna lagtexten anges i vilka fall som sanktionsavgift får beslutas. Beträffande utformningen av lagtexten får hänvisas till vad Lagrådet föreslår i fråga om 4 §.
Lagrådet vill också hänvisa till det som inledningsvis har uttalats allmänt om sanktionsavgifter.
7 §
I förslaget till 7 § finns regler om till vilket belopp sanktionsavgiften ska bestämmas. Lagtexten är emellertid ganska otymplig, främst genom att det på två ställen och dessutom strax efter varandra hänvisas till TCO-förordningen "i den ursprungliga lydelsen". Lagrådet föreslår i stället följande lagtext.
Sanktionsavgiften ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst 5 000 000 kronor eller, vid en systematisk eller fortgående underlåtenhet att fullgöra någon skyldighet enligt artikel 3.3 i TCO-förordningen, till ett sådant högre belopp som följer av artikel 18.3 i förordningen, allt i förordningens ursprungliga lydelse.
9 §
I förslaget till denna paragraf anges att en sanktionsavgift endast får beslutas om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum.
Den föreslagna lagtexten är problematisk på mer än ett sätt.
Den "överträdelse" som det i lagtextförslaget syftas på är typiskt sett en "överträdelse av en skyldighet". De artiklar som det i 6 § hänvisas till är genomgående handlingsregler av olika slag. Som Lagrådet ser det kan man knappast tala om att skyldigheter "överträds". Däremot kan man säga att skyldigheter åsidosätts (jfr den föreslagna lagtexten i 6 §). Man kan också tala om en underlåtenhet att göra det som lagen, eller i det här fallet TCO-förordningen, föreskriver.
Det kan också diskuteras om det är lämpligt att tala om en sanktionsavgift eller om man i stället borde inleda bestämmelsen med ordet "Sanktionsavgift". Det kan väl inte uteslutas att en och samma värdtjänstleverantör åsidosätter mer en handlingsregel. Hur sådana situationer ska hanteras berörs inte i remissen. Men Lagrådet vill inte utesluta att det då kan bli fråga om att påföra mer än en avgift. Frågan bör utvecklas under det fortsatta beredningsarbetet. I det sammanhanget kan det vara lämpligt att beröra även vad som ska gälla för att en och samma värdtjänstleverantör ska kunna påföras avgift på nytt.
En tredje invändning är att det i lagtexten talas om "den som avgiften ska tas ut av" samtidigt som bestämmelsen innehåller förutsättningar som ska vara uppfyllda för att avgiften ska få tas ut. Skrivningen är därmed motsägelsefull.
Dessutom innehåller förslaget på ett ställe en diskutabel ordföljd och på ett annat en syftning som skulle kunna missförstås.
Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande utformning:
Sanktionsavgift får beslutas endast om den, som är tänkt att påföras avgiften, inom två år från det att underlåtenheten ägde rum har getts tillfälle att yttra sig.
Lagrådet vill upplysa om att det är samma formulering som Lagrådet föreslog för motsvarande bestämmelse i remissen Mottagningsanordningar i hamn för avfall från fartyg.
10 §
Även här kan det ifrågasättas om man ska tala om en sanktionsavgift.
Lagrådet vill tillägga att utformningen av bestämmelsen skiljer sig från texten i motsvarande bestämmelse i remissen Mottagningsanordningar i hamn för avfall från fartyg (se 6 kap. 11 f och g §§ i det förslaget).
11 §
Paragrafen behandlar preskription av sanktionsavgift. Lagrådet kan godta förslaget, men vill fästa uppmärksamhet på att motsvarande förslag i remissen Mottagningsanordningar i hamn för avfall från fartyg har formulerats på ett annat sätt (se 6 kap. 11 h § i det förslaget).
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Här kan det finnas skäl att upplysa om att Lagrådet i yttrandet över remissen Mottagningsanordningar i hamn för avfall från fartyg föreslog att motsvarande övergångsbestämmelse där skulle lyda:
Sanktionsavgift ska inte påföras för sådant som har skett före ikraftträdandet.
Denna formulering skulle duga även i det här fallet.
Övriga lagförslag
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.
Justitiedepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 9 mars 2023
Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Busch, Svantesson, Ankarberg Johansson, Edholm, J Pehrson, Jonson, Roswall, Forssmed, Tenje, Slottner, M Persson, Wykman, Kullgren, Liljestrand, Bohlin, Carlson, Pourmokhtari.
Föredragande: statsrådet Jonson
Regeringen beslutar proposition Effektivare åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online