Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2023/24:145 Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel Prop. 2023/24:145 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 23 maj 2024 Ulf Kristersson Peter Kullgren (Landsbygds- och infrastrukturdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att de lagbestämmelser som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen ändras så att de i stället kompletterar eller på annat sätt hänvisar till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1804 om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel. EU-förordningen upphäver det nämnda direktivet men har i huvudsak samma innehåll. Lagförslaget innebär exempelvis att kommunerna fortsatt ska ha ansvar för att utöva tillsyn över att kraven på tankningsstationer för väte uppfylls. I övrigt regleras i lagen möjligheten att överlämna tillsynsuppgifter till en privat aktör, tillsynsmyndigheternas möjligheter att besluta om förelägganden, rätt att ta ut avgift för tillsyn och ärendehandläggning samt överklagande. Förslaget innebär att förvaltningsuppgifter som innefattar myndighetsutövning får överlåtas till utländska organ. Riksdagens beslut bör därför fattas i den ordning som föreskrivs i 10 kap. 6 § andra stycket regeringsformen. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 31 december 2024. Innehållsförteckning 1Förslag till riksdagsbeslut3 2Förslag till lag om infrastruktur för alternativa drivmedel4 3Ärendet och dess beredning6 4EU:s förordning om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel6 5Nya bestämmelser kompletterar EU-förordningen och tidigare direktivgenomförande upphävs utan ändringar i sak7 6Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser9 7Konsekvenser10 8Författningskommentar12 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1804 av den 13 september 2023 om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel och om upphävande av direktiv 2014/94/EU17 Sammanfattning av promemorian Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel64 Promemorians lagförslag65 Förteckning över remissinstanserna68 Lagrådets yttrande69 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 202470 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till lag om infrastruktur för alternativa drivmedel. Förslag till lag om infrastruktur för alternativa drivmedel Härigenom föreskrivs följande. Lagen kompletterar en EU-förordning 1 §    Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1804 av den 13 september 2023 om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel och om upphävande av direktiv 2014/94/EU, i denna lag kallad EU-förordningen. Ord och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU-förordningen. Prisinformation 2 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att på en tankningsstation tillhandahålla information om priser för alternativa drivmedel. 3 §    Följande information ska anses vara väsentlig vid tillämpningen av 10 § tredje stycket marknadsföringslagen (2008:486): 1. priser för laddning eller tankning som krävs enligt artiklarna 5.3–5.5 och 7.2–7.4 i EU-förordningen, och 2. priser för drivmedel som krävs enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 §. Bestämmelserna i 29–36 §§ marknadsföringslagen om marknadsstörningsavgift ska inte tillämpas vid utebliven information. Tillsynsmyndigheter 4 §    Om inte annat följer av denna lag, utövar den eller de myndigheter som regeringen bestämmer tillsyn över att EU-förordningen följs. 5 §    Den kommun som utövar tillsyn över en tankningsstation enligt lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor utövar tillsyn över att tankningspunkterna vid stationen uppfyller de tekniska specifikationerna för tankningsstationer för väte i punkt 3.1 och 3.3–3.6 i bilaga II till EU-förordningen. Kommunens uppgifter ska fullgöras av den nämnd som utövar tillsyn enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor. 6 §    Om en kommun har ingått avtal med en annan kommun enligt 26 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor om att de uppgifter som kommunen har enligt den lagen helt eller delvis ska utövas av den andra kommunen, får tillsynen enligt 5 § utövas av den andra kommunen. Avtal med ackrediterade organ om bistånd vid tillsyn 7 §    En kommun får ingå avtal med ett organ för bedömning av överensstämmelse om att organet ska bistå kommunen i de uppgifter som kommunen har enligt 5 eller 6 §. Ett sådant organ ska vara ackrediterat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 och enligt lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll. Avtalet får inte omfatta uppgifter som innefattar myndighetsutövning. Överlåtelse av tillsynsuppgift till en enskild aktör 8 §    Den myndighet som utövar tillsyn i fråga om de delar av system för landströmsförsörjning som är fast monterade på fartyg eller medföljer fartyg får i enskilda fall överlåta den tillsynsuppgiften till en svensk fysisk eller juridisk person. En sådan överlåtelse får också ske till en utländsk juridisk person. 9 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav en fysisk eller juridisk person som ska utföra den tillsyn som avses i 8 § ska uppfylla. Förelägganden 10 §    En myndighet som utövar tillsyn får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen och för att de som omfattas av tillsynen ska fullgöra sina skyldigheter enligt EU-förordningen. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. Avgifter 11 §    Den myndighet som utövar tillsyn får ta ut avgift för tillsynen och för ärendehandläggning som rör tillsynen. 12 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 11 §. 13 §    En kommun får meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn som kommunen utövar. Överklagande 14 §    Följande beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol: 1. beslut om föreläggande enligt 10 §, 2. beslut om att ta ut avgift enligt 11 §, och 3. beslut om att inte utfärda en identifieringskod som avses i artikel 20.1 i EU-förordningen. Andra beslut enligt denna lag eller enligt EU-förordningen får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 31 december 2024. 2. Genom lagen upphävs lagen (2016:915) om krav på installationer för alternativa drivmedel. Ärendet och dess beredning Sommaren 2023 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1804 om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel och om upphävande av direktiv 2014/94/EU, i denna proposition kallad EU-förordningen. EU-förordningen finns i bilaga 1. Inom Landsbygds- och infrastrukturdepartementet utarbetades under hösten 2023 promemorian Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel (LI2023/03862). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissyttrandena finns tillgängliga i Landsbygds- och infrastrukturdepartementet (LI2023/03862). Lagrådet Regeringen beslutade den 2 maj 2024 att inhämta Lagrådets yttrande över ett lagförslag som överensstämmer med lagförslaget i denna proposition. Lagrådets yttrande finns i bilaga 5. Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. EU:s förordning om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel EU-förordningen innehåller mål för omfattningen och placeringen av den infrastruktur för alternativa drivmedel som ska uppnås av medlemsstaterna vid olika angivna tidpunkter. Till exempel anges det hur mycket laddningskapacitet för lätta och tunga motorfordon det ska finnas i en medlemsstat, och vilket avstånd som ska finnas mellan stationerna. Det anges mål för omfattningen av tankningsstationer för vätgas och flytande metan för vägfordon. Mål för landströmsförsörjning och flytande metan för fartyg och för elförsörjning för stillastående luftfartyg regleras. Målen och vissa andra krav ska antas av varje medlemsstat i ett nationellt handlingsprogram, som ska utvärderas och följas upp löpande. Utöver mål för utbyggnaden av infrastrukturen innehåller EU-förordningen bestämmelser som ska bidra till att underlätta för konsumenter och andra användare att till exempel hitta och använda sig av laddnings- och tankningsstationer genom krav på information om stationernas placering och genom reglering av rätten att använda vissa betalningsmetoder. Bindande standarder för laddningsstationernas och tankningsstationernas utformning anges också i EU-förordningen. EU-förordningen ska tillämpas från och med den 13 april 2024. Vissa bestämmelser har särskilt angivna tillämpningstidpunkter som ligger längre fram i tiden. Detta gäller framför allt de olika målen. EU-förordningen ersätter Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU av den 22 oktober 2014 om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen som upphör att gälla när EU-förordningen ska börja tillämpas. EU-förordningen har i stora delar samma innehåll i sak som det upphävda direktivet. Även direktivet innehåller alltså exempelvis målbilder för utbyggnaden av infrastrukturen för alternativa drivmedel, krav att ge användarinformation och standarder för laddnings- och tankningsstationerna. Omfattningen av målen och kraven har emellertid utökats i EU-förordningen jämfört med direktivet. Direktivet har genomförts framför allt i lagen (2016:915) om krav på installationer för alternativa drivmedel och förordningen (2016:917) om krav på installationer för alternativa drivmedel. Nya bestämmelser kompletterar EU-förordningen och tidigare direktivgenomförande upphävs utan ändringar i sak Regeringens förslag: Bestämmelser som genomför 2014 års direktiv om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa drivmedel upphävs och ersätts av bestämmelser med motsvarande innehåll men som kompletterar den nya EU-förordningen. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: I princip samtliga remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslaget. Göteborgs kommun föreslår att kontrollen av installationer för vätgas utformas på ett annat sätt. Skälen för regeringens förslag Lagtekniska justeringar med anledning av EU-förordningen EU-förordningen ersätter Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen, men innehåller i sak i stora delar samma typ av reglering. I många fall är skillnaderna små, och i vissa fall finns inga skillnader alls. Till exempel är de bindande tekniska specifikationerna för laddnings- och tankningsstationer desamma som i direktivet. EU-förordningen är direkt tillämplig i medlemsstaterna. Svenska bestämmelser som genomför direktivet, dvs. lagen (2016:915) om krav på installationer för alternativa drivmedel och förordningen (2016:917) om krav på installationer för alternativa drivmedel, måste därför upphävas i de fall där de materiella kraven nu finns i EU-förordningen. Utpekanden av myndigheter måste utformas så att det framgår att myndigheternas uppgifter är kopplade till EU-förordningen, inte till svenska författningar som genomför direktivet. Utgångspunkten bör vara att den nödvändiga kompletterande regleringen ska ha i sak oförändrat innehåll i förhållande till dagens reglering som genomför direktivet. Utgångspunkten innebär exempelvis att kommunernas tillsynsansvar i fråga om tankningsstationer för väte ska kvarstå enligt den nuvarande ordningen. Göteborgs kommuns önskemål om att kontrollen över dessa tankningsstationer i stället bör ske genom bland annat krav på ackreditering av stationerna bör alltså inte efterkommas. En sådan ändring skulle innebära ökade krav på dem som driver tankningsstationerna. Några sådana överväganden är inte heller gjorda i den remitterade promemorian. Göteborgs kommun efterfrågar också information om hur tillsynen ska betraktas i förhållande till den tillsyn som sker enligt lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor. Den frågan behandlas i författningskommentaren. Den nämnda utgångspunkten innebär vidare att bristande prisinformation bedöms enligt reglerna i marknadsföringslagen (2008:486) med undantag för bestämmelserna om marknadsstörningsavgift oavsett om regleringen nu finns i EU-förordningen eller i nationella bestämmelser och att befintliga tillsynsverktyg fortsatt ska få användas. Utformningen av artikel 19.3 i EU-förordningen innebär att det även i fortsättningen krävs nationella bestämmelser om skyldighet att lämna jämförpriser för olika slag av alternativa drivmedel. En nyhet i EU-förordningen jämfört med direktivet är artikel 20.1 som innebär en skyldighet för medlemsstaterna att utse en organisation som ska utfärda identifieringskoder för att identifiera bland annat ansvariga för laddningspunkter. Även om det kan antas att det sällan kan finnas anledning att vägra att utfärda en sådan kod, kan det inte uteslutas att så blir fallet. Eftersom förekomsten av en sådan kod kan vara av betydelse för de ansvarigas möjligheter att effektivt utöva sin verksamhet bör det vara möjligt att överklaga ett beslut som innebär att en sådan kod inte utfärdas. Några andra beslut som kan fattas enligt EU-förordningen och som bör få överklagas kan inte identifieras. Det krävs att riksdagen fattar beslut i särskild ordning Eftersom innehållet i lagen om krav på installationer för alternativa drivmedel föreslås föras över till en ny reglering med i stora delar oförändrat innehåll, innebär det att tillsynsuppgifter i vissa fall kan överlåtas till en enskild fysisk eller juridisk person, se nuvarande 7 e § i nämnda lag. De juridiska personer som kan vara aktuella är ofta s.k. erkända organisationer inom sjöfarten. Dessa kan vara såväl svenska som utländska aktörer. Av 10 kap. 8 § regeringsformen framgår att en förvaltningsuppgift som inte direkt grundar sig på regeringsformen kan överlåtas till bl.a. en utländsk inrättning genom beslut av riksdagen. Enligt nämnda bestämmelse får riksdagen i lag bemyndiga regeringen eller någon annan myndighet att i särskilda fall besluta om en sådan överlåtelse. Eftersom uppgiften innefattar myndighetsutövning krävs det enligt 10 kap. 8 § andra stycket regeringsformen att riksdagen fattar beslut i den ordning som anges i 10 kap. 6 § andra stycket regeringsformen. Hänvisningar till EU-förordningar I de lagändringar som behöver göras kommer det att finnas behov av att hänvisa till såväl EU-förordningen som Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 och lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll. Bland annat behöver myndigheternas uppgifter kopplas till vissa bestämmelser i EU-förordningen. Några sanktioner för överträdelser av förordningarna föreslås inte. Hänvisningarna till EU-förordningarna bör alltså vara dynamiska, dvs. gälla EU-förordningarna i deras aktuella lydelse vid varje tidpunkt. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 31 december 2024. I samband med att den föreslagna lagen träder i kraft ska lagen om krav på installationer för alternativa drivmedel upphöra att gälla. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Mobility Sweden och Energiföretagen Sverige efterfrågar klargörande av ikraftträdandet i förhållande till det datum då EU-förordningen ska börja tillämpas. Övriga remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inga synpunkter. Skälen för regeringens förslag Ikraftträdande EU-förordningen ska tillämpas från och med den 13 april 2024. I promemorian föreslås att lagändringarna ska träda i kraft den 31 december 2024. Gällande beredningskrav innebär att det inte är möjligt att lagändringarna kan träda i kraft till det datum då EU-förordningen ska börja tillämpas. Ikraftträdande bör emellertid ske så snart det är möjligt, vilket även regeringen bedömer vara runt årsskiftet 2024/2025. De lagändringar som möjliggör för tillsynsmyndigheterna att besluta om förelägganden är bland annat avsedda att användas vid tillsyn över att artikel 20.4 följs. Kraven i den artikeln ska börja tillämpas senast den 31 december 2024. Det är därför lämpligt att lagändringarna träder i kraft det datumet. Den nuvarande lagen ska upphöra att gälla Enligt artikel 25 upphör bland annat direktiv 2014/94/EU att gälla med verkan från och med den 13 april 2024. Lagen respektive förordningen om krav på installationer för alternativa drivmedel som genomför direktivet bör därför upphöra att gälla i samband med att den föreslagna nya lagen respektive förordningen om alternativa drivmedel träder i kraft. Övergångsbestämmelser De tekniska specifikationer som avses i bilaga II är desamma som gäller enligt direktivet eller enligt EU-rättsakter som har antagits med stöd av direktivet. Någon skillnad mellan kraven uppstår inte efter ikraftträdandet. Något behov av övergångsbestämmelser i den delen finns alltså inte. Konsekvenser Regeringens bedömning: Lagförslaget i denna proposition har inte några konsekvenser. Sakinnehållet i förslaget motsvarar befintliga regler, och de materiella konsekvenserna i övrigt uppstår genom EU-förordningens direkta tillämplighet. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Drivkraft Sverige påpekar att tillsynsmyndigheternas tillsyn måste vara kostnadseffektiv. Ingen annan remissinstans har några synpunkter. Skälen för regeringens bedömning Inga konsekvenser för någon aktör Lagförslaget innebär inte några nya uppgifter eller åligganden för någon aktör jämfört med i dag. En motsvarande reglering finns redan, men i annan lagteknisk utformning till följd av genomförandet av det EU-direktiv som upphävs genom EU-förordningen. De materiella konsekvenserna uppstår i övrigt redan direkt av EU-förordningen. Regeringen förutsätter att berörda myndigheter så långt det är möjligt samordnar tillsyn som till exempel ska ske över samma anläggning men enligt olika regelverk så att kostnaderna för tillsynen kan hållas nere för såväl tillsynsmyndigheter som tillsynsobjekt. Överklagande av den nya typ av beslut som kan komma att fattas, se avsnitt 5, bedöms inte komma att ske utom i rena undantagsfall. Någon nämnbar effekt på domstolarna bör därför inte uppkomma. Kommunernas självstyrelse Lagförslaget innebär att kommuner ska utöva tillsyn över att de tekniska specifikationerna för tankningsstationer för väte i punkt 3.1 och 3.3–3.6 i bilaga II till EU-förordningen uppfylls. Kommunens uppgifter ska fullgöras av den nämnd som utövar tillsyn enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor. Tillsynen avser att tankningsstationer för väte uppfyller de tekniska specifikationskraven i EU-förordningen. Enligt Statens energimyndighets Handlingsprogram för laddinfrastruktur och tankinfrastruktur för vätgas (Slutrapport ER2023:23 s. 31) fanns det i juni 2023 fem vätgastankningsstationer i drift i Sverige. De är förlagda i Göteborg, Mariestad, Stockholm (Arlanda), Sandviken och Umeå. Förslaget innebär inte att någon ny uppgift införs för kommunerna. Enligt lagen (2016:915) om krav på installationer för alternativa drivmedel har kommunerna i dag tillsyn över att dessa tankningsstationer uppfyller motsvarande specifikationer. Den regleringen genomför ett EU-direktiv som har ersatts av den EU-förordning som lagförslaget i denna proposition kompletterar. På samma sätt som föreslås i denna proposition har kommunerna enligt gällande rätt möjlighet att ta hjälp av ackrediterade organ vid tillsynen. Förslagen medför alltså inte några förändringar i sak i kommunernas skyldigheter jämfört med vad som redan gäller. Lagförslaget utgör emellertid, oavsett om det införs några nya materiella krav, en inskränkning av kommunernas självstyrelse. När det gäller sådan lagstiftning ska enligt 14 kap. 3 § regeringsformen en avvägning göras mellan kommunernas intressen och de nationella intressen som den föreslagna lagstiftningen ska tillgodose. När de nuvarande uppgifterna infördes för kommunerna anförde regeringen bland annat följande (se prop. 2016/17:207 s. 22–23): Frågan är om syftet med den föreslagna regleringen tillgodoser ett sådant nationellt intresse att inskränkningen i den kommunala självstyrelsen kan anses godtagbar. I avsnitt 4 konstaterar regeringen att det finns ett behov av att utse tillsynsmyndigheter, särskilt eftersom de nämnda författningarna genomför ett EU-direktiv med bestämmelser om gemensamma standarder som det åligger medlemsstaterna att se till att de följs. Förslagen i denna proposition avser således att i första hand tillgodose det EU-rättsliga kravet på ett effektivt genomförande av direktivet. Även om syftet med bestämmelserna om gemensamma standarder inte är av säkerhetsmässig natur utan avser att underlätta utbyggnaden och användningen av installationer för alternativa drivmedel, är det ur ett miljömässigt perspektiv naturligtvis viktigt att standarderna följs. Ett effektivt genomförande av direktivet genom bl.a. verkningsfull tillsyn tillgodoser således flera angelägna nationella intressen. Syftet med förslaget i denna del – att låta kommunerna och inte någon statlig förvaltningsmyndighet utöva tillsynen över standarder för tankningsstationer för väte – är att de ingripanden i form av tillsynsåtgärder som kan komma att ske av det allmänna så långt som möjligt bör begränsas och kostnaderna för det allmänna och de enskilda hållas nere. Detta kan bäst uppnås genom att utnyttja de befintliga tillsynsmyndigheterna inom andra, närliggande områden, jfr avsnitt 5. Eftersom kommunerna redan har kontakt med och tillsyn över tankstationer för väte i dag i enlighet med annan befintlig lagstiftning är det av godo för de enskilda att utnyttja kommunerna som tillsynsmyndighet enligt den här aktuella lagstiftningen jämfört med om någon annan, statlig myndighet, skulle få uppgiften utöva tillsyn. Att låta kommunerna utöva tillsynen bör sammantaget medföra lägre kostnader för såväl det allmänna som för enskilda jämfört med om tillsynsuppgifterna skulle läggas på en eller flera myndigheter som i dag inte utövar tillsyn över eller på annat sätt har kontakt med tillsynsobjekten. Alternativet att låta en statlig myndighet utföra tillsyn skulle riskera att medföra flera tillsynstillfällen än i dag och ökade kostnader för såväl de enskilda som för det allmänna eftersom en statlig myndighet t.ex. inte har den nödvändiga kunskapen om anläggningarna som en kommun redan har. Dessa nackdelar bedöms vara större än den mycket begränsade uppgift som förslaget innebär för de kommuner som berörs. Den föreslagna lagstiftningen bör därför kunna motiveras utifrån de samlade nationella intressena att införa en effektiv tillsyn som samtidigt begränsar påverkan på de enskilda anläggningsinnehavarna och undviker extra kostnader för det allmänna. Sammanfattningsvis bör inskränkningen i det kommunala självstyret som förslaget medför därför anses vara proportionerligt. Det finns inte anledning att nu göra någon annan bedömning. De materiella bestämmelserna som föranledde nuvarande lagstiftning har flyttats från ett EU-direktiv till en EU-förordning, med oförändrade krav i de delar som omfattas av kommunernas uppgifter. Förutsättningarna i övrigt har inte ändrats sedan den nuvarande lagstiftningen infördes. Även när det gäller förslaget i denna proposition bör alltså den inskränkning i den kommunala självstyrelsen som förslaget medför anses vara proportionerlig. Inga konsekvenser heller i övrigt Förslagen påverkar inte heller statens budget, miljön eller jämställdheten. Författningskommentar Förslaget till lag om infrastruktur för alternativa drivmedel Lagen är ny, men innehållet motsvarar innehållet i lagen (2016:915) om krav på installationer för alternativa drivmedel. Den lagen genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU av den 22 oktober 2014 om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen, se prop. 2015/16:186 och prop. 2016/17:207. Direktivet upphör att gälla samma dag som EU-förordningen ska börja tillämpas. EU-förordningen har i stora delar samma materiella innehåll som direktivet. Lagen kompletterar en EU-förordning 1 §    Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1804 av den 13 september 2023 om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel och om upphävande av direktiv 2014/94/EU, i denna lag kallad EU-förordningen. Ord och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU-förordningen. I paragrafen anges den EU-rättsakt som lagen kompletterar och som i lagen kallas EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5. Hänvisningen till EU-förordningen i första stycket är utformad så att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, s.k. dynamisk hänvisning. Detsamma gäller övriga hänvisningar till EU-förordningen i lagen. Av andra stycket framgår att de termer och uttryck som används i lagen ska förstås på samma sätt som i EU-förordningen. Det innebär bl.a. att definitionerna i artikel 2 i EU-förordningen även gäller vid tillämpningen av lagen. Också sådana termer och uttryck som används i EU-förordningen utan att definieras där, ska tolkas och tillämpas på samma sätt när de förekommer i lagen. Prisinformation 2 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att på en tankningsstation tillhandahålla information om priser för alternativa drivmedel. Paragrafen innehåller ett bemyndigande och motsvarar 6 § lagen om krav på installationer för alternativa drivmedel (prop. 2015/16:186 s. 34). Övervägandena finns i avsnitt 5. Bemyndigandet är avsett att möjliggöra föreskrifter som genomför artikel 19.3 i EU-förordningen. Bestämmelser om en gemensam metod för jämförelse av enhetspriser för alternativa drivmedel finns enligt punkt 10.3 i bilaga II till EU-förordningen i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/732. Bemyndigandet är brett och medger till exempel att föreskrifterna kan omfatta såväl information om enhetspriser för de alternativa drivmedel som erbjuds på en tankningsstation, som information om enhetspriser för relevanta alternativa drivmedel som inte tillhandahålls på tankningsstationen. 3 §    Följande information ska anses vara väsentlig vid tillämpningen av 10 § tredje stycket marknadsföringslagen (2008:486): 1. priser för laddning eller tankning som krävs enligt artiklarna 5.3–5.5 och 7.2–7.4 i EU-förordningen, och 2. priser för drivmedel som krävs enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 §. Bestämmelserna i 29–36 §§ marknadsföringslagen om marknadsstörningsavgift ska inte tillämpas vid utebliven information. Paragrafen innehåller bestämmelser om sanktioner vid bristande prisinformation. Såvitt avser första stycket punkt 2 motsvarar paragrafen 8 a § lagen om krav på installationer för alternativa drivmedel (prop. 2016/17:207 s. 26). Övervägandena finns i avsnitt 5. Att informationen ska anses vara väsentlig vid tillämpning av 10 § tredje stycket marknadsföringslagen innebär bland annat att Konsumentombudsmannen vid överträdelser är behörig att utfärda ålägganden eller väcka talan i Patent- och marknadsdomstolen. Bestämmelserna om marknadsstörningsavgift ska dock inte tillämpas. Tillsynsmyndigheter 4 §    Om inte annat följer av denna lag, utövar den eller de myndigheter som regeringen bestämmer tillsyn över att EU-förordningen följs. Paragrafen motsvarar 7 § lagen om krav på installationer för alternativa drivmedel. Övervägandena finns i avsnitt 5. 5 §    Den kommun som utövar tillsyn över en tankningsstation enligt lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor utövar tillsyn över att tankningspunkterna vid stationen uppfyller de tekniska specifikationerna för tankningsstationer för väte i punkt 3.1 och 3.3–3.6 i bilaga II till EU-förordningen. Kommunens uppgifter ska fullgöras av den nämnd som utövar tillsyn enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor. 6 §    Om en kommun har ingått avtal med en annan kommun enligt 26 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor om att de uppgifter som kommunen har enligt den lagen helt eller delvis ska utövas av den andra kommunen, får tillsynen enligt 5 § utövas av den andra kommunen. Avtal med ackrediterade organ om bistånd vid tillsyn 7 §    En kommun får ingå avtal med ett organ för bedömning av överensstämmelse om att organet ska bistå kommunen i de uppgifter som kommunen har enligt 5 eller 6 §. Ett sådant organ ska vara ackrediterat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 och enligt lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll. Avtalet får inte omfatta uppgifter som innefattar myndighetsutövning. I 5–7 §§ regleras kommunernas uppgift att utöva tillsyn över vissa bestämmelser i EU-förordningen och motsvarar 7 a–7 d §§ lagen om krav på installationer för alternativa drivmedel (prop. 2016/17:207 s. 25). Övervägandena finns i avsnitt 5. Paragraferna innebär att den kommun som utövar tillsyn över en viss tankningsstation enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor också utövar tillsyn enligt denna lag. Det innebär t.ex. att kommunen kan utföra tillsynen enligt de två olika regelverken vid samma tillfälle, med samma personal och i övrigt samordna tillsynen som kommunen anser lämpligt. Tillsynen enligt denna lag avser dock andra syften och ett annat regelverk än det som avses med lagen om brandfarliga och explosiva varor. Tillsynen enligt de två regelverken är alltså legalt åtskilda och ska därmed utmynna i exempelvis separata redovisningar av resultatet av tillsynen. Överlåtelse av tillsynsuppgift till en enskild aktör 8 §    Den myndighet som utövar tillsyn i fråga om de delar av system för landströmsförsörjning som är fast monterade på fartyg eller medföljer fartyg får i enskilda fall överlåta den tillsynsuppgiften till en svensk fysisk eller juridisk person. En sådan överlåtelse får också ske till en utländsk juridisk person. 9 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om vilka krav en fysisk eller juridisk person som ska utföra den tillsyn som avses i 8 § ska uppfylla. I 8 och 9 §§ regleras överlåtelse av tillsynsuppgift till en enskild aktör och motsvarar 7 e § lagen om krav på installationer för alternativa drivmedel (prop. 2016/17:207 s. 25–26) men har getts en något annorlunda utformning, bland annat för att tydliggöra till vem en överlåtelse får ske. Någon ändring i sak är inte avsedd i någon av paragraferna. Övervägandena finns i avsnitt 5. Den tillsynsuppgift som enligt 8 § får överlåtas avser tillsyn i fråga om de delar av system för landströmsförsörjning som är fast monterade på fartyg eller medföljer fartyg. De krav som ska kontrolleras vid tillsynen finns i punkt 5 i bilaga II till EU-förordningen och utgörs av standarder för hur de tekniska installationerna för laddning ska utformas. Vilken myndighet som utövar tillsyn över kraven bestäms av regeringen med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen. Paragrafen innebär alltså att den myndigheten får överlåta just den tillsynsuppgiften. Paragrafen begränsar inte vilka konkreta åtgärder som får överlåtas. Av 10 § följer emellertid att någon möjlighet att besluta förelägganden inte finns för ett privaträttsligt organ som utövar tillsyn. En överlåtelse av tillsynsuppgiften kan därför exempelvis begränsas så att överlåtelsen omfattar en grundläggande kontroll och beslut om godkännande av att tillsynssubjektet uppfyller de krav som omfattas av tillsynen, men att en eventuell efterföljande tillsyn och eventuella förelägganden fortsatt ska ske av den myndighet som har det primära ansvaret att utöva tillsyn. De föreskrifter som får meddelas med stöd av 9 § kan till exempel avse vilken organisation och personalmässig kompetens som ska finnas hos den som tillsynsuppgiften överlåts till. Förelägganden 10 §    En myndighet som utövar tillsyn får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen och för att de som omfattas av tillsynen ska fullgöra sina skyldigheter enligt EU-förordningen. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. Paragrafen reglerar möjligheten för en myndighet som utövar tillsyn att meddela förelägganden och motsvarar 8 § lagen om krav på installationer för alternativa drivmedel (prop. 2015/16:186 s. 34). Övervägandena finns i avsnitt 5. Rätten att meddela förelägganden gäller för myndigheter. Ett privaträttsligt organ som utför uppgifter med stöd av 8 § utgör inte en myndighet och har alltså inte någon möjlighet att besluta om förelägganden. Däremot utgör en kommunal nämnd när den utför tillsyn med stöd av 5 eller 6 § en myndighet och kan alltså meddela förelägganden med stöd av denna paragraf. Avgifter 11 §    Den myndighet som utövar tillsyn får ta ut avgift för tillsynen och för ärendehandläggning som rör tillsynen. 12 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 11 §. 13 §    En kommun får meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn som kommunen utövar. I 11–13 §§ regleras myndigheters rätt att ta ut en offentligrättslig avgift för tillsyn och ärendehandläggning som rör tillsynen samt rätten att meddela föreskrifter om sådana avgifter. Enskilda som har fått tillsynsuppgifter enligt 8 § kan inte ta ut avgifter med stöd av dessa bestämmelser. Paragraferna motsvarar 9 § lagen om krav på installationer för alternativa drivmedel (prop. 2015/16:186 s. 34 och prop. 2016/17:207 s. 26). Övervägandena finns i avsnitt 5. Rätten att ta ut avgift gäller för all slags ärendehandläggning och alla typer av beslut som ligger inom ramen för tillsynen. Tillsynsbegreppet är brett och omfattar alla åtgärder som myndigheten vidtar i syfte att kontrollera att regelverket följs, oavsett när tillsynen sker. Det kan vara frågan om såväl en inledande prövning av huruvida till exempel en nybyggd tankstation uppfyller kraven som en senare kontroll av om kraven fortfarande uppfylls. Överklagande 14 §    Följande beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol: 1. beslut om föreläggande enligt 10 §, 2. beslut om att ta ut avgift enligt 11 §, och 3. beslut om att inte utfärda en identifieringskod som avses i artikel 20.1 i EU-förordningen. Andra beslut enligt denna lag eller enligt EU-förordningen får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. I paragrafen anges vilka beslut enligt lagen och EU-förordningen som får överklagas. Paragrafen motsvarar delvis 10 § lagen om krav på installationer för alternativa drivmedel (prop. 2015/16:186 s. 34). Övervägandena finns i avsnitt 5. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1804 av den 13 september 2023 om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel och om upphävande av direktiv 2014/94/EU Sammanfattning av promemorian Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel I promemorian föreslås lag- och förordningsändringar som är nödvändiga för att komplettera Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1804 om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel. Framför allt föreslås vilka myndigheter som ska ansvara för de olika uppgifter, däribland tillsyn, som ska utföras enligt EU-förordningen. Det föreslås också att befintliga bestämmelser i lag och förordning som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/94/EU om utbyggnad av infrastrukturen för alternativa bränslen ändras så att de i stället kompletterar eller på annat sätt hänvisar till EU-förordningen. De förordningsändringar som avser utpekanden av ansvariga myndig-heter föreslås träda i kraft den 13 april 2024. Övriga förordningsändringar och lagändringarna föreslås träda i kraft den 31 december 2024. Promemorians lagförslag Förslag till lag om infrastruktur för alternativa drivmedel Härigenom föreskrivs följande. Lagen kompletterar en EU-förordning 1 §    Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1804 av den 13 september 2023 om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel och om upphävande av direktiv 2014/94/EU, i denna lag kallad EU-förordningen. Ord och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU-förordningen. Prisinformation 2 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att på en tankningsstation tillhandahålla information om priser för alternativa drivmedel. 3 §    Marknadsföringslagen (2008:486), med undantag av 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift, ska tillämpas om en näringsidkare inte lämnar sådan information om 1. priser för laddning eller tankning som krävs enligt artiklarna 5.3–5.5 och 7.2–7.4 i EU-förordningen, eller 2. priser för drivmedel som krävs enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 2 §. Prisinformationen ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket marknadsföringslagen. Tillsynsmyndigheter 4 §    Om inte annat följer av denna lag, utövar den eller de myndigheter som regeringen bestämmer tillsyn över att EU-förordningen följs. 5 §    Den kommun som utövar tillsyn över en tankningsstation enligt lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor utövar tillsyn över att tankningspunkterna vid stationen uppfyller de tekniska specifikationerna för tankningsstationer för väte i punkt 3.1 och 3.3–3.6 i bilaga II till EU-förordningen. Kommunens uppgifter ska fullgöras av den nämnd som utövar tillsyn enligt lagen om brandfarliga och explosiva varor. 6 §    Om en kommun har ingått avtal med en annan kommun enligt 26 § lagen (2010:1011) om brandfarliga och explosiva varor om att de uppgifter som kommunen har enligt den lagen helt eller delvis ska utövas av den andra kommunen, får tillsynen enligt 5 § utövas av den andra kommunen. Avtal med ackrediterade organ om bistånd vid tillsyn 7 §    En kommun får ingå avtal med ett organ för bedömning av överensstämmelse om att organet ska bistå kommunen i de uppgifter som kommunen har enligt 5 eller 6 §. Ett sådant organ ska vara ackrediterat enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93 och enligt lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll. Avtalet får inte omfatta uppgifter som innefattar myndighetsutövning. Överlåtelse av tillsynsuppgift till en enskild aktör 8 §    Den myndighet som utövar tillsyn i fråga om de delar av system för landströmsförsörjning som är fast monterade på fartyg eller medföljer fartyg får överlåta den tillsynsuppgiften till en enskild fysisk eller juridisk person. 9 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om de krav som ska uppfyllas för att få överlåta en tillsynsuppgift enligt 8 §. Förelägganden 10 §    En myndighet som utövar tillsyn får besluta de förelägganden som behövs för tillsynen och för att de som omfattas av tillsynen ska fullgöra sina skyldigheter enligt EU-förordningen. Ett beslut om föreläggande får förenas med vite. Avgifter 11 §    Den myndighet som utövar tillsyn får ta ut avgift för tillsynen och för ärendehandläggning som rör tillsynen. 12 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om sådana avgifter som avses i 11 §. 13 §    En kommun får meddela föreskrifter om avgifter för tillsyn som kommunen utövar. Överklagande 14 §    Följande beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol: 1. beslut om föreläggande enligt 10 §, 2. beslut om att ta ut avgift enligt 11 §, och 3. beslut om att inte utfärda en identifieringskod som avses i artikel 20.1 i EU-förordningen. Andra beslut enligt denna lag eller enligt EU-förordningen får inte överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 31 december 2024. 2. Genom lagen upphävs lagen (2016:915) om krav på installationer för alternativa drivmedel. Förteckning över remissinstanserna Följande remissinstanser har lämnat remissvar. Avesta kommun, Energiföretagen Sverige, Energigas Sverige, Energimarknadsinspektionen, Drivkraft Sverige, Göteborgs kommun, Konsumentverket, Lysekils kommun, Malmö kommun, Markaryds kommun, Mobility Sweden, Naturvårdsverket, Oskarshamns kommun, Scania, Statens energimyndighet, Sundsvalls kommun, Svensk sjöfart, Svenska Kraftnät AB, Trafikverket, Transportstyrelsen, Vinnova och Vätgas Sverige. Yttrande har också inkommit från Kommunförbundet Räddningstjänsten Höga kusten - Ådalen. Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från att svara. AB Volvo, Arjeplogs kommun, Bodens kommun, Bräcke kommun, Eslövs kommun, Gotlands kommun, Helsingborgs kommun, Jönköpings kommun, Landskrona kommun, Luleå kommun, Mariestads kommun, Mjölby kommun, Nykvarns kommun, Oxelösunds kommun, Power Circle AB, Sandvikens kommun, Sigtuna kommun, Skurups kommun, Sollefteå kommun, Storumans kommun, Svensk kollektivtrafik, Sveriges kommuner och regioner, Transportföretagen, Täby kommun, Umeå kommun, Uppsala kommun, Uppvidinge kommun, Volvo cars och Västerås kommun. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2024-05-07 Närvarande: F.d. justitierådet Sten Andersson samt justitieråden Ulrik von Essen och Cecilia Renfors Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel Enligt en lagrådsremiss den 2 maj 2024 har regeringen (Landsbygds- och infrastrukturdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag om infrastruktur för alternativa drivmedel. Förslaget har inför Lagrådet föredragits av ämnesrådet Per Håvik. Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Landsbygds- och infrastrukturdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23 maj 2024 Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Busch, Billström, Svantesson, Ankarberg Johansson, Edholm, J Pehrson, Waltersson Grönvall, Strömmer, Roswall, Forssmed, Tenje, Slottner, Wykman, Malmer Stenergard, Kullgren, Pourmokhtari Föredragande: statsrådet Kullgren Regeringen beslutar proposition Kompletterande bestämmelser till EU-förordningen om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel