Post 25 av 731 träffar
Europeiska gröna obligationer
Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
Dokument: Prop. 21
Regeringens proposition
2024/25:21
Europeiska gröna obligationer
Prop.
2024/25:21
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 26 september 2024
Ulf Kristersson
Niklas Wykman
(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska börja tillämpas den 21 december 2024. Förordningen innebär att det införs en frivillig standard för obligationer som har miljömässigt hållbara mål. Syftet är att förhindra s.k. grönmålning och utnyttja den inre marknaden för att uppnå unionens klimat- och miljömål.
EU-förordningen förutsätter att vissa nationella lagstiftningsåtgärder vidtas och i denna proposition föreslås därför en ny lag med kompletterande bestämmelser till förordningen. Den nya lagen innehåller bestämmelser om bl.a. Finansinspektionens tillsyns- och utredningsbefogenheter, ingripanden vid överträdelser av EU-förordningen och avgifter för att bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt den lagen.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 21 december 2024.
Innehållsförteckning
1Förslag till riksdagsbeslut4
2Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska gröna obligationer5
3Ärendet och dess beredning11
4EU:s förordning om europeiska gröna obligationer11
4.1Bakgrund11
4.2EU-förordningens innehåll12
4.2.1Syfte och tillämpningsområde12
4.2.2Upplånade pengar13
4.2.3Rapportering och granskning14
4.2.4Behöriga myndigheter och deras befogenheter14
4.2.5Registrering av externa granskare och Esmas tillsyn15
4.2.6Det fortsatta arbetet inom EU15
5Kompletterande bestämmelser i nationell rätt16
5.1En ny lag införs16
5.2Dynamiska hänvisningar till EU-förordningen17
5.3Hantering av personuppgifter17
5.4Finansinspektionen är behörig myndighet20
6Tillsyns- och utredningsbefogenheter20
6.1Inledning20
6.2Rätt att få tillgång till dokument och information21
6.3Rätt att utföra platsundersökningar23
6.4Rätt att förbjuda ett erbjudande eller upptagande till handel på en reglerad marknad24
6.5Rätt att förbjuda marknadsföring27
6.6Korrigering av bristfällig, felaktig eller vilseledande information31
6.7Offentliggörande av överträdelser32
6.8Esmas tillsyn över externa granskare32
6.8.1Krav på tillstånd för att inhämta information bör inte införas32
6.8.2Platsundersökning och handräckning34
6.8.3Finansinspektionens bistånd till Esma37
7Ingripanden37
7.1Inledning37
7.2Överträdelser bör inte kriminaliseras38
7.3Överträdelser som kan leda till ingripanden39
7.4Administrativa sanktioner och åtgärder44
7.4.1Föreläggande att vidta rättelse44
7.4.2Anmärkning45
7.4.3Förbud att emittera europeiska gröna obligationer46
7.4.4Förbud att använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB”47
7.4.5Sanktionsavgifter48
7.4.6Omständigheter som ska vara styrande vid beslut om sanktioner52
7.5Offentliggörande av sanktionsbeslut55
7.6Betalning, preskription och verkställighet56
8Överklagande och beslut som ska gälla omedelbart59
9Samarbete med behöriga myndigheter i andra länder60
9.1Inledning60
9.2Utbyte av information och tystnadsplikt61
9.3Utredningsåtgärder på begäran av – och vid överenskommelse med – en behörig myndighet i ett annat land inom EES63
10Språkbestämmelser64
11Avgifter för Finansinspektionens verksamhet65
12Ikraftträdande65
13Konsekvenser66
14Författningskommentar72
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2631 av den 22 november 2023 om europeiska gröna obligationer och frivilligt upplysningslämnande för obligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara och för hållbarhetslänkade obligationer90
Sammanfattning av promemorian158
Promemorians lagförslag159
Förteckning över remissinstanserna165
Lagrådsremissens lagförslag166
Lagrådets yttrande172
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 september 2024177
Förslag till riksdagsbeslut
Regeringens förslag:
Riksdagen antar regeringens förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska gröna obligationer.
Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska gröna obligationer
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens syfte
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2631 av den 22 november 2023 om europeiska gröna obligationer och frivilligt upplysningslämnande för obligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara och för hållbarhetslänkade obligationer, i denna lag kallad EU-förordningen.
Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU-förordningen.
Behörig myndighet
2 § Av artikel 44 i EU-förordningen följer att Finansinspektionen är behörig myndighet enligt förordningen.
3 § För att bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt denna lag ska de företag som står under inspektionens tillsyn betala årliga avgifter.
Regeringen får meddela föreskrifter om avgifterna.
Tillämpning av marknadsföringslagen
4 § Den information som enligt EU-förordningen ska framgå av faktablad, allokeringsrapporter, konsekvensrapporter och periodiska upplysningar ska anses vara väsentlig vid tillämpningen av 10 § tredje stycket marknadsföringslagen (2008:486). Bestämmelserna i 29–36 §§ marknadsföringslagen om marknadsstörningsavgift ska inte tillämpas vid utebliven information.
Språk i faktablad, allokeringsrapporter och konsekvensrapporter
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om på vilket språk som faktablad enligt artikel 10, allokeringsrapporter enligt artikel 11 och konsekvensrapporter enligt artikel 12 i EU-förordningen ska upprättas.
2 kap. Tillsyns- och utredningsbefogenheter
Föreläggande om att lämna uppgifter
1 § För tillsynen över att EU-förordningen följs får Finansinspektionen besluta att förelägga
1. en fysisk eller juridisk person att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, och
2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig till förhör på tid och plats som inspektionen bestämmer.
Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.
Platsundersökning
2 § Finansinspektionen får när det är nödvändigt för tillsynen enligt EU-förordningen genomföra en undersökning i verksamhetslokaler som tillhör en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering.
Förbud
3 § Om det finns skälig anledning att anta att ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad strider mot artikel 10, 11, 12, 14, 15, 18 eller 19 i EU-förordningen, får Finansinspektionen tillfälligt förbjuda
1. erbjudandet eller upptagandet till handel, och
2. marknadsföring av erbjudandet eller upptagandet till handel.
Ett beslut om förbud som avses i första stycket får gälla under högst tio arbetsdagar. Om det därefter fortfarande finns anledning till ett sådant antagande som sägs i första stycket, får Finansinspektionen meddela ett eller flera ytterligare förbud.
4 § Om det, efter att Finansinspektionen har fattat ett beslut enligt 3 §, finns skälig anledning att anta att ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad fortsätter att strida mot artikel 10, 11, 12, 14, 15, 18 eller 19 i EU-förordningen, får inspektionen förbjuda
1. erbjudandet eller upptagandet till handel, och
2. marknadsföring av erbjudandet eller upptagandet till handel.
Ett sådant förbud ska upphävas om det inte längre finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet till handel strider mot EU-förordningen.
Korrigering av bristfällig, felaktig eller vilseledande information
5 § Om den information som ska lämnas i faktablad enligt artikel 10, i allokeringsrapporter enligt artikel 11, i konsekvensrapporter enligt artikel 12 eller i periodiska upplysningar enligt artikel 21 i EU-förordningen är bristfällig, felaktig eller vilseledande, får Finansinspektionen offentliggöra korrekta uppgifter.
Handräckning
6 § Finansinspektionen får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att en kontroll på plats enligt artikel 56 i EU-förordningen ska kunna genomföras.
Vid handräckning gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande. Om Finansinspektionen begär det, ska Kronofogdemyndigheten inte i förväg underrätta den som kontrollen ska genomföras hos.
3 kap. Ingripanden
Överträdelser
1 § Finansinspektionen ska ingripa mot en emittent, om emittenten har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att
1. inte fylla i ett faktablad eller säkerställa att en extern granskare lämnar ett positivt utlåtande över faktabladet enligt artikel 10,
2. inte utarbeta allokeringsrapporter, säkerställa att en extern granskare lämnar utlåtanden över dessa rapporter eller offentliggöra rapporterna och granskningarna enligt artikel 11,
3. inte utarbeta eller offentliggöra en konsekvensrapport enligt artikel 12,
4. inte offentliggöra ett prospekt enligt artikel 14,
5. inte på sin webbplats kostnadsfritt offentliggöra eller tillgängliggöra information enligt artikel 15.1–15.3,
6. inte underrätta de behöriga myndigheterna och Esma om offentliggjord information på webbplatsen enligt artikel 15.4 och 15.5, eller
7. inte uppfylla kraven vid användning av frivilliga mallar för periodiska upplysningar enligt artikel 21.
2 § Finansinspektionen ska ingripa mot en originator som har åsidosatt någon av de skyldigheter som avses i 1 § 1–3, 5 eller 6. Detsamma gäller om en originator har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att
1. inte lämna en förklaring i faktabladet om uteslutande av vissa värdepapperiserade exponeringar enligt artikel 18.3, eller
2. inte lämna upplysningar enligt artikel 19.
3 § Finansinspektionen ska ingripa mot ett specialföretag för värdepapperisering som har åsidosatt någon av de skyldigheter som avses i 1 § 4–6. Detsamma gäller om ett specialföretag för värdepapperisering har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att inte lämna upplysningar enligt artikel 19.
Olika typer av ingripanden
4 § Ett ingripande enligt någon av 1–3 §§ sker genom beslut om
1. föreläggande att inom viss tid vidta en viss åtgärd eller upphöra med ett visst agerande,
2. anmärkning,
3. förbud enligt 5 eller 6 §, eller
4. sanktionsavgift enligt 7 §.
Ett ingripande får inte ske om överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och en ansökan om utdömande av vitet har gjorts.
5 § Finansinspektionen får förbjuda en emittent att emittera europeiska gröna obligationer under en viss tid, högst ett år, om emittenten allvarligt och vid upprepade tillfällen har åsidosatt någon av de skyldigheter som avses i 1 §.
Om en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering allvarligt och vid upprepade tillfällen har åsidosatt någon av de skyldigheter som avses i 2 eller 3 § får Finansinspektionen förbjuda originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering att under en viss tid, högst ett år, genomföra emission av europeiska gröna värdepapperiseringsobligationer.
6 § Finansinspektionen får förbjuda en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering att använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” om emittenten, originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering inte följer ett föreläggande enligt 4 § första stycket 1 att offentliggöra ett beslut om ingripande.
Sanktionsavgifter
7 § Sanktionsavgiften för en överträdelse som anges i 1–3 §§ ska fastställas till högst det högsta av
1. för en juridisk person:
a) ett belopp som per den 20 december 2023 i svenska kronor motsvarade 500 000 euro,
b) 0,5 procent av den juridiska personens omsättning närmast föregående räkenskapsår eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå, eller
c) två gånger den vinst som den juridiska personen gjort till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa,
2. för en fysisk person:
a) ett belopp som per den 20 december 2023 i svenska kronor motsvarade 50 000 euro, eller
b) två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa.
Avgiften tillfaller staten.
8 § Om en överträdelse har skett under den juridiska personens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas när den högsta sanktionsavgiften ska beräknas enligt 7 §.
Val av ingripande
9 § Vid valet av ingripande ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Särskild hänsyn ska tas till graden av ansvar för den som har begått överträdelsen och skador som uppkommit till följd av överträdelsen.
10 § Utöver det som anges i 9 § ska det i försvårande riktning beaktas om den som har begått överträdelsen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning ska särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.
I förmildrande riktning ska det beaktas om den som har begått överträdelsen
1. i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och
2. har vidtagit åtgärder efter överträdelsen för att undvika att den upprepas.
11 § Finansinspektionen får avstå från ingripande, om
1. överträdelsen är ringa eller ursäktlig,
2. personen i fråga gör rättelse,
3. något annat organ har vidtagit åtgärder mot personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga, eller
4. det finns andra särskilda skäl.
12 § När sanktionsavgiftens storlek ska bestämmas, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 9 och 10 §§ samt till den berörda personens finansiella ställning och, om det går att bestämma, den vinst som personen gjort till följd av överträdelsen.
Verkställighet av beslut om sanktionsavgift
13 § En sanktionsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom 30 dagar efter det att ett beslut om den har fått laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.
14 § Om sanktionsavgiften inte har betalats inom den tid som anges i 13 §, ska Finansinspektionen lämna avgiften för indrivning.
Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
15 § En sanktionsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Verkställighet av beslut om avgifter och viten
16 § Beslut om avgifter eller viten enligt EU-förordningen får verkställas enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av förordningen.
4 kap. Överklagande, beslut som ska gälla omedelbart och vite
1 § Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
2 § Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande enligt 2 kap. 3 eller 4 § eller 3 kap. 4 § första stycket 1 eller 3 ska gälla omedelbart.
3 § Ett beslut om föreläggande enligt 2 kap. 1, 3 eller 4 § eller 3 kap. 4 § första stycket 1 eller 3 får förenas med vite.
Denna lag träder i kraft den 21 december 2024.
Ärendet och dess beredning
Europaparlamentet och rådet utfärdade i november 2023 förordning (EU) 2023/2631 av den 22 november 2023 om europeiska gröna obligationer och frivilligt upplysningslämnande för obligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara och för hållbarhetslänkade obligationer, i det följande benämnd EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Förordningen trädde i kraft den 20 december 2023 och merparten av bestämmelserna ska tillämpas från och med den 21 december 2024. Förordningen finns i bilaga 1.
Under förhandlingarna om förordningen har en faktapromemoria upprättats inom Regeringskansliet och överlämnats till riksdagen (2020/21:FPM129).
Finansdepartementet har därefter tagit fram promemorian Europeiska gröna obligationer. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga på regeringens webbplats (www.regeringen.se) och i Finansdepartementet (Fi2023/03287).
I propositionen behandlas promemorians förslag.
Lagrådet
Regeringen beslutade den 30 maj 2024 att inhämta Lagrådets yttrande över de förslag som finns i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6.
Regeringen har i huvudsak följt Lagrådets förslag. Lagrådets förslag och synpunkter behandlas i avsnitten 6.4, 6.5, 7.4.5 och 7.6 och i författningskommentaren. I förhållande till lagrådsremissen har det i propositionen dessutom gjorts vissa språkliga och redaktionella ändringar.
EU:s förordning om europeiska gröna obligationer
Bakgrund
År 2015 antog ett stort antal länder FN-resolutionen Agenda 2030 för hållbar utveckling och slöt Parisavtalet, vars kärna är att begränsa den globala uppvärmningen genom att minska utsläpp av växthusgaser. EU undertecknade och ratificerade Parisavtalet året därpå och har därefter vidtagit åtgärder för att nå de överenskomna målen.
Europeiska kommissionen publicerade 2018 en handlingsplan för finansiering av hållbar tillväxt (COM (2018) 97) som har utmynnat i ett antal lagförslag. Förslagen omfattade en EU-gemensam klassificering av gröna verksamheter, krav på investerare och rådgivare att lämna hållbarhetsupplysningar, samt två nya kategorier av referensvärden som skulle avspegla underliggande tillgångar med låga utsläpp respektive negativa nettoutsläpp av koldioxid (se 2017/18:FPM63 och 2017/18:FPM123). En av handlingsplanens målsättningar var att åstadkomma en mer hållbar ekonomi.
EU:s förordning om europeiska gröna obligationer är en del av kommissionens bredare arbete med hållbar finansiering och syftar till att underlätta EU:s tillväxtstrategi Gröna given.
EU-förordningens innehåll
Syfte och tillämpningsområde
EU:s förordning om europeiska gröna obligationer innebär en frivillig standard för gröna obligationer. Syftet är att hjälpa investerare att identifiera gröna obligationer av hög kvalitet när det gäller hållbarhet och hjälpa företag med höga hållbarhetsambitioner att ge standardiserad hållbarhetsinformation vid sin finansiering. Enhetliga kvalitetskrav för europeiska gröna obligationer ska bidra till att enhetliga villkor ställs för emission av sådana obligationer. Genom att emittenter som väljer att använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” följer samma regler i hela unionen kan det bidra till ökad marknadseffektivitet och minska investerarnas kostnader för att bedöma sådana obligationer. För att få använda beteckningen måste emittenterna offentliggöra prospekt i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1129 av den 14 juni 2017 om prospekt som ska offentliggöras när värdepapper erbjuds till allmänheten eller tas upp till handel på en reglerad marknad, och om upphävande av direktiv 2003/71/EG, i det följande benämnd EU:s prospektförordning.
Syftet med en gemensam standard är att förhindra grönmålning, dvs. att den som bedriver miljöfarlig eller mindre miljövänlig verksamhet ändå försöker skapa en bild av sig som miljövänlig. Den gemensamma standarden syftar även till att ge emittenter av gröna obligationer samma möjligheter till finansiering genom likvärdig informationsgivning till marknaden. Emittenterna ska beskriva för marknaden hur obligationerna följer standarden genom faktablad och rapporter.
För syftet att förhindra grönmålning har även gemensamma mallar tagits fram för emittenter av obligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara eller hållbarhetslänkade. Dessa emittenter kan använda de gemensamma mallarna för att frivilligt lämna hållbarhetsupplysningar om obligationerna. Hållbarhetslänkade obligationer är enligt EU-förordningen obligationer vars finansiella eller strukturella egenskaper varierar beroende på hur de på förhand fastställda målen för miljömässig hållbarhet har uppfyllts av emittenten.
Alla typer av emittenter, såväl finansiella som icke-finansiella företag och stater, både inom och utanför unionen, ska kunna emittera europeiska gröna obligationer.
EU-förordningen omfattar även obligationer utgivna i samband med värdepapperisering som betecknas som ”europeiska gröna obligationer” eller ”EuGB”.
Värdepapperisering innebär transaktioner som gör det möjligt för en långivare eller en borgenär, oftast ett kreditinstitut eller ett annat bolag, att refinansiera en uppsättning lån, exponeringar eller fordringar genom att omvandla dem till överlåtbara värdepapper. Det kan t.ex. vara fråga om bostadslån, konsumentlån eller kundfordringar. Vid traditionella värdepapperiseringstransaktioner är emittenten av obligationerna ett specialföretag för värdepapperisering som är en annan juridisk person än originatorn (se skäl 31 i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer). Originatorn är i sin tur den enhet som använder de medel som emissionen tillför för att finansiera ekonomisk verksamhet. Enligt EU-förordningen ska samma krav som ställs på en emittent av europeiska gröna obligationer kunna ställas på specialföretag för värdepapperisering eller originatorer när det gäller värdepapperiseringsobligationer. En värdepapperiseringsobligation är enligt EU-förordningen en obligation som emitterats av ett specialföretag för värdepapperisering i enlighet med avdelning II kapitel 3 (artikel 2.22).
Enligt EU-förordningen ska särskilda externa granskare utföra granskning av de rapporter som emittenter, specialföretag för värdepapperisering eller originatorer ska lämna för att säkerställa att den gröna obligationen uppfyller kraven. Regleringen av de externa granskarnas verksamhet bedöms öka tilliten till externa granskare. Granskarna ska vara registrerade hos Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) som också ansvarar för tillsyn av dessa aktörer. Även granskare från länder utanför EU (tredjeland) tillåts utföra extern granskning och ska då registreras av Esma. Samtidigt får nationella tillsynsmyndigheter ansvar för tillsyn av den rapportering som emittenterna, specialföretagen för värdepapperisering och originatorer ska publicera. EU-förordningen träder i kraft tjugo dagar efter publicering i unionens officiella tidning. Under en inledande övergångsperiod om 18 månader ska externa granskare, inom unionen och från tredjeland, som vill utföra tjänster enligt förordningen endast göra det efter det att de meddelat Esma om detta.
Upplånade pengar
För att en obligation ska få kallas ”europeisk grön obligation” måste den under obligationens löptid fram till förfall uppfylla en rad krav. Ett nyckelkrav är att de upplånade medlen omvandlas till ekonomisk verksamhet. Dessa verksamheter ska antingen vara miljömässigt hållbara och därför anpassade till miljömålen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2020/852 av den 18 juni 2020 om inrättande av en ram för att underlätta hållbara investeringar och om ändring av förordning (EU) 2019/2088, i det följande benämnd EU:s gröna taxonomiförordning, eller bidra till att omvandla verksamheter så att de kan uppfylla kriterierna för att bli miljömässigt hållbara. Kraven i EU:s gröna taxonomiförordning regleras på detaljnivå av tekniska granskningskriterier i delegerade akter till den förordningen, som utgör en ramreglering. Dessa delegerade akter kan komma att ändras över tid i takt med t.ex. utveckling av ny teknik. När det gäller kraven på europeiska gröna obligationer är det de delegerade akter som gällde när obligationens gavs ut som ska användas vid fördelning av upplånade medel. Ändras delegerade akter under obligationens löptid ska dessa börja användas i fördelningen av upplånade medel inom sju år.
Rapportering och granskning
Emittenter av europeiska gröna obligationer måste uppfylla en rad rapporteringskrav genom olika typer av rapporter. Innan en europeisk grön obligation ges ut ska bl.a. ett särskilt faktablad färdigställas. Faktabladet ska innehålla information om obligationens koppling till emittentens övergripande miljöstrategi och vilka miljömål i EU:s gröna taxonomiförordning obligationen tar sikte på. Det ska även innehålla uppgifter om användandet av upplånade medel och bedömd miljömässig påverkan. En extern granskare ska granska och tillstyrka faktabladet.
Efter att obligationen har getts ut ska en årlig s.k. allokeringsrapport tas fram som visar hur mycket av de upplånade medlen som använts och till vad. Den externa granskaren ska granska den sista årliga allokeringsrapporten efter det att samtliga medel använts. Särskilda upplysningskrav gäller även för obligationer som är ett resultat av värdepapperisering som betecknas som ”europeiska gröna obligationer” eller ”EuGB”. Denna upplysningsskyldighet åligger specialföretag för värdepapperisering och originatorer och motsvarar samma upplysningsskyldighet som för emittenter av obligationer som betecknas som ”europeiska gröna obligationer” eller ”EuGB”.
Emittenter av obligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara eller hållbarhetslänkade obligationer kan frivilligt offentliggöra periodiska upplysningar, både före och efter att en obligation har getts ut.
Efter det att samtliga upplånade pengar fördelats ska emittenter, specialföretag för värdepapperisering eller originatorer åtminstone en gång under obligationens löptid även göra en s.k. konsekvensrapport som beskriver hur användningen av de upplånade pengarna påverkar miljön. Företagen kan begära granskning även av konsekvensrapporten. Det uttrycks dock inte som ett krav i förordningen.
Slutligen ska emittenter eller specialföretag för värdepapperisering offentliggöra prospekt inför emissionen av europeiska gröna obligationer i enlighet med EU:s prospektförordning.
Vissa företag, såsom banker, finansierar en portfölj av finansiella tillgångar med en portfölj av europeiska gröna obligationer (portföljmetoden). Företag som gör detta ska låta varje årlig allokeringsrapport granskas. För statliga emittenter gäller delvis förenklade granskningskrav i de fall obligationerna används för att finansiera ett helt program av utgifter där det anses alltför krävande att låta den externa granskaren granska varje enskild underliggande ekonomisk aktivitet. I stället tillåts granskning på programnivå. Statliga emittenter tillåts vidare vända sig till en statlig revisor eller annan aktör som bemyndigats av staten för granskning.
Behöriga myndigheter och deras befogenheter
Behöriga myndigheter i medlemsstaterna ska utöva tillsyn över att bl.a. rapporterings- och granskningskraven följs. I EU:s förordning om europeiska gröna obligationer anges att tillsynen över att emittenter fullgör sina skyldigheter ska utövas av den behöriga myndighet som utsetts enligt EU:s prospektförordning. Detsamma gäller specialföretag för värdepapperisering när det är fråga om värdepapperiseringsobligationer. I fråga om originatorer ska tillsynen utövas av den behöriga myndighet som utsetts enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2402 av den 12 december 2017 om ett allmänt ramverk för värdepapperisering och om inrättande av ett särskilt ramverk för enkel, transparent och standardiserad värdepapperisering samt om ändring av direktiven 2009/65/EG, 2009/138/EG och 2011/61/EU och förordningarna (EG) nr 1060/2009 och (EU) nr 648/2012, i det följande benämnd EU:s förordning om värdepapperisering.
I EU:s förordning om europeiska gröna obligationer anges de tillsyns- och utredningsbefogenheter som de behöriga myndigheterna åtminstone ska ha enligt nationell rätt. Myndigheterna ska ha rätt att bl.a. få tillgång till information och dokumentation, genomföra platsundersökningar och förbjuda ett erbjudande eller upptagande till handel på en reglerad marknad av europeiska gröna obligationer eller marknadsföring av sådana obligationer. Befogenheterna ska kunna utövas direkt, i samarbete med eller genom delegering till andra myndigheter eller genom ansökan till de behöriga rättsliga myndigheterna.
Vid överträdelser av EU-förordningen ska de behöriga myndigheterna ha möjlighet att besluta om administrativa sanktioner såsom sanktionsavgifter. I förordningen fastslås också skyldigheter för de behöriga myndigheterna att samarbeta och utbyta information sinsemellan. Samarbete kan komma att ske mellan behöriga myndigheter i olika medlemsstater.
Registrering av externa granskare och Esmas tillsyn
Externa granskare ska låta registrera sig hos Esma och därvid uppfylla en rad krav avseende ledning och verksamhet. Esma ska utarbeta förslag till tekniska standarder för dessa. Undantag från kravet på registrering finns för statliga revisorer eller andra liknande aktörer som bemyndigats av staten för granskning. Externa granskare från tredjeland kan under vissa förutsättningar registrera sig hos Esma. Esma ges i EU-förordningen en rad befogenheter för att kunna utöva sin tillsyn, exempelvis rätt att begära in information, genomföra utredningar och besluta om avgifter och viten.
Det fortsatta arbetet inom EU
Kommissionen ska anta delegerade akter som kompletterar EU-förordningen på följande områden: mallar för frivilligt periodiskt upplysningslämnande efter emission för emittenter av obligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara eller hållbarhetslänkade obligationer, externa granskares avgifter till Esma samt förfaranderegler för utövande av Esmas befogenhet att besluta om avgifter eller viten. Kommissionen får även anta tekniska standarder för tillsyn och genomförande i fråga om externa granskares verksamhet och samarbetet mellan behöriga myndigheter.
Kommissionen ska regelbundet, senast den 21 december 2028 och därefter vart tredje år, lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av förordningen. Vid behov ska lagstiftningsförslag följa med rapporten. Rapporten ska utvärdera bl.a. marknadsandelen för europeiska gröna obligationer, hur förordningen har påverkat omställningen till en hållbar ekonomi samt miljöpåståendenas trovärdighet och potentiella fall av missbruk på marknaden för hållbara obligationer.
Kommissionen ska inom vissa angivna tidsfrister även lägga fram rapporter avseende andra frågor tillsammans med eventuella lagstiftningsförslag. Dessa rapporter ska avse bl.a. behovet av att reglera hållbarhetslänkade obligationer, möjligheten att utvidga behörigheten att använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” till att omfatta syntetiska värdepapperiseringar samt utvecklingen av marknaden för värdepapperiseringsobligationer.
Kommissionen ska senast den 21 december 2024 offentliggöra riktlinjer som upprättar mallar för frivilligt upplysningslämnande före emission för emittenter av obligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara eller hållbarhetslänkade obligationer. Kommissionen ska vid samma tidpunkt anta delegerade akter som fastställer innehållet i, metoderna för och presentationen av de upplysningar som ska lämnas i mallar för frivilligt upplysningslämnande efter emission.
Kompletterande bestämmelser i nationell rätt
En ny lag införs
Regeringens förslag: Det ska införas en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska gröna obligationer.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: En EU-förordning är direkt tillämplig i varje medlemsstat. En sådan rättsakt varken ska eller får inkorporeras i eller transformeras till nationell rätt. Några särskilda åtgärder för att införliva EU:s förordning om europeiska gröna obligationer i svensk rätt får Sverige därför inte vidta. För att förordningen ska kunna tillämpas krävs samtidigt att medlemsstaterna inför vissa nationella bestämmelser. Det krävs bl.a. att medlemsstaterna ger den behöriga myndigheten de befogenheter som den enligt förordningen ska ha (artikel 45) och att medlemsstaterna inför administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder mot överträdelser av förordningen (artikel 49).
Sådana kompletterande bestämmelser har i andra lagstiftningsärenden införts i en särskild lag med kompletterande bestämmelser (se t.ex. lagen [2019:414] med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning, lagen [2019:1215] med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om värdepapperisering och lagen [2021:899] med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering).
De nationella bestämmelserna bör omfatta såväl emittenter som originatorer och specialföretag för värdepapperisering. När dessa aktörer ger ut obligationer gäller i dag EU:s prospektförordning och EU:s förordning om värdepapperisering. Bestämmelserna om tillsyn och ingripanden i de rättsakterna skiljer sig delvis åt i förhållande till motsvarande bestämmelser i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Om de kompletterande bestämmelser som bör införas med anledning av EU:s förordning om europeiska gröna obligationer skulle tas in i kompletteringslagarna till EU:s prospektförordning och EU:s förordning om värdepapperisering riskerar det att leda till ett otydligt och svårtillämpat regelverk. Det får mot den bakgrunden anses lämpligt att de nationella bestämmelser som behövs med anledning av EU:s förordning om europeiska gröna obligationer, precis som i ovan angivna lagstiftningsärenden, samlas i en ny lag. Lagen bör benämnas lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska gröna obligationer, i det följande benämnd kompletteringslagen. Sammantaget bedöms detta medföra ett regelverk som är överskådligt och tydligt för tillämparna.
Dynamiska hänvisningar till EU-förordningen
Regeringens förslag: Hänvisningar till EU:s förordning om europeiska gröna obligationer i de bestämmelser som föreslås ska vara dynamiska, dvs. avse förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: Hänvisningar till EUrättsakter kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EUrättsakten i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EUrättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen.
I några av de bestämmelser som föreslås i denna proposition krävs hänvisningar till EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Hänvisningar till förordningen behövs bl.a. när det gäller de överträdelser av förordningen som Finansinspektionen ska ha befogenhet att ingripa mot (artikel 49). För att ändringar i förordningen ska få omedelbart genomslag i svensk rätt bör hänvisningarna i samtliga fall vara dynamiska. Det är också den teknik som på senare tid har använts i lagtext för att hänvisa till EU-förordningar med regler om finansiell verksamhet (se t.ex. prop. 2018/19:83 s. 54 och 55, prop. 2020/21:206 s. 49 och prop. 2021/22:169 s. 46 och 47).
Hantering av personuppgifter
Regeringens bedömning: EU:s dataskyddsförordning, lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning utgör tillräcklig reglering för den personuppgiftsbehandling som kommer att ske med anledning av EU:s förordning om europeiska gröna obligationer och den nya kompletteringslagen. Det behöver således inte införas någon ytterligare reglering om denna behandling.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Personuppgifter kommer att behandlas till följd av EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Sådan behandling kommer att förekomma hos de olika marknadsaktörer som berörs av regelverket, dvs. emittenter av europeiska gröna obligationer, originatorer, specialföretag för värdepapperisering och externa granskare. Därutöver kommer personuppgifter att behandlas hos Finansinspektionen när myndigheten utövar tillsyn över att regelverket följs.
För marknadsaktörernas del kommer behandling av personuppgifter i första hand att ske på grund av rapporteringskraven i EU-förordningen. Emittenter, originatorer och specialföretag för värdepapperisering har enligt förordningen skyldigheter att upprätta och offentliggöra bl.a. faktablad, allokeringsrapporter, konsekvensrapporter och prospekt (artiklarna 10–15). I dessa dokument kan det ingå personuppgifter i form av främst bolagsinformation. Det rör sig om exempelvis namn och kontaktuppgifter för ställföreträdare, revisorer och externa granskare. Liknande uppgifter kommer att behandlas inom ramen för affärsverksamheten när det gäller olika kundrelationer. Externa granskare kommer främst att behandla personuppgifter som ingår i de ovan behandlade rapporterna och vissa uppgifter som ska dokumenteras vid granskningarna (se bl.a. artikel 34). I samband med ansökan till Esma om registrering kommer de också att behandla personuppgifter avseende sin interna organisation (se bl.a. artiklarna 23 och 34). Finansinspektionen kommer att behandla personuppgifter som är nödvändiga för tillsynen över att emittenter, originatorer och specialföretag för värdepapperisering följer EU-förordningen, t.ex. namn och kontaktuppgifter för ledande befattningshavare. Därutöver kan Finansinspektionen komma att behandla personuppgifter i de rapporter och granskningar som inspektionen ska underrättas om (artikel 15.4) och i andra handlingar som inspektionen får del av inom ramen för sin tillsyn (jfr förslaget i avsnitt 6.2). Finansinspektionen kan vidare komma att behandla personuppgifter inom ramen för det samarbete mellan behöriga myndigheter och Esma som föreskrivs i förordningen (se bl.a. artiklarna 46 och 58). Frågan om offentliggörande av personuppgifter i samband med Finansinspektionens beslut om sanktioner behandlas i avsnitt 7.5. Om Finansinspektionen anser att ett offentliggörande av personuppgifter är oproportionerligt har inspektionen enligt EU-förordningen möjlighet att bl.a. offentliggöra beslutet på anonym grund (artikel 52).
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), i det följande benämnd EU:s dataskyddsförordning, är tillämplig sedan den 25 maj 2018. Förordningen utgör den generella regleringen för personuppgiftsbehandling inom EU. EU:s dataskyddsförordning kompletteras i Sverige av bl.a. lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och förordningen (2018:219) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning.
Enligt EU:s dataskyddsförordning krävs minst en rättslig grund för att behandling av personuppgifter ska vara laglig (artikel 6.1). Personuppgifter får behandlas om behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. Alla uppgifter som riksdag eller regering har gett i uppdrag åt statliga myndigheter att utföra ska anses vara av allmänt intresse (se prop. 2017/18:105 s. 56).
För att Finansinspektionen ska kunna utföra sina uppgifter enligt det nu aktuella regelverket är det nödvändigt att personuppgifter bedöms. Den rättsliga grunden för personuppgiftsbehandlingen hos Finansinspektionen kommer att vara fastställd i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer, i kompletteringslagen som föreslås i denna proposition och i EU:s dataskyddsförordning (jfr artikel 6.3 i EU:s dataskyddsförordning). Finansinspektionens ansvar att utöva tillsyn och samarbeta med andra behöriga myndigheter och Esma kan också ses som en rättslig förpliktelse (jfr artikel 6.1 c i EU:s dataskyddsförordning). När det gäller den behandling av personuppgifter som kommer att ske hos bl.a. emittenter avseende olika kundrelationer kommer behandlingen antingen att vara nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer eller för att fullgöra ett avtal i vilket den registrerade är part eller för att vidta åtgärder på begäran av den registrerade innan ett sådant avtal ingås (jfr artikel 6.1 b och c i EU:s dataskyddsförordning).
Som nämns ovan kommer personuppgiftsbehandlingen med anledning av EU:s förordning om europeiska gröna obligationer och den nya kompletteringslagen i huvudsak att bestå av namn och kontaktuppgifter för ledningspersoner hos de aktörer som står under Esmas och Finansinspektionens tillsyn eller har en kundrelation med emittenter. Risken för intrång i den personliga integriteten får därmed anses begränsad. Det eventuella integritetsintrång som behandlingen av personuppgifter innebär får anses stå i proportion till de behov som motiverar behandlingen. Det bedöms inte bli aktuellt för vare sig marknadsaktörer eller Finansinspektionen att behandla känsliga personuppgifter (jfr artikel 9 i EU:s dataskyddsförordning).
Sammanfattningsvis bedöms ovan nämnda personuppgiftsbehandling vara förenlig med EU:s dataskyddsförordning. EU:s dataskyddsförordning, lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning och förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning utgör tillräcklig reglering för den personuppgiftsbehandling som kommer att ske med anledning av EU:s förordning om europeiska gröna obligationer och den nya kompletteringslagen. Någon ytterligare reglering om denna behandling behöver således inte införas.
Finansinspektionen är behörig myndighet
Regeringens förslag: Det ska tas in en upplysningsbestämmelse i kompletteringslagen om att det följer av EU:s förordning om europeiska gröna obligationer att Finansinspektionen är behörig myndighet enligt förordningen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 44.1 i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska den behöriga myndighet i hemmedlemsstaten som utsetts enligt artikel 31 i EU:s prospektförordning, utöva tillsyn över att emittenter fullgör sina skyldigheter enligt avdelning II kapitel 2 och artiklarna 18, 19 och 21 i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. När det gäller värdepapperiseringsobligationer ska det som sägs om emittent avse hänvisningar till specialföretag för värdepapperisering som emitterar värdepapperiseringsobligationer (artikel 16.2).
Vidare ska behöriga myndigheter enligt artikel 44.2 i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer som utsetts i enlighet med artikel 29.5 i EU:s förordning om värdepapperisering, övervaka att originatorer fullgör sina skyldigheter enligt avdelning II kapitel 2 artiklarna 18 och 19 i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer.
Behöriga myndigheter ska enligt artikel 44.3 i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer däremot inte utöva tillsyn över emittenter som utgörs av medlemsstater och medlemsstater som garanterar ett värdepapper, vilka faller utanför tillämpningsområdet för EU:s prospektförordning.
Finansinspektionen är behörig myndighet enligt såväl EU:s prospektförordning som EU:s förordning om värdepapperisering (1 kap. 4 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning och 1 kap. 2 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om värdepapperisering). Det innebär att i Sverige är Finansinspektionen behörig myndighet även enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Det bör lämpligen tas in en upplysningsbestämmelse om detta i den nya kompletteringslagen.
Tillsyns- och utredningsbefogenheter
Inledning
Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska behöriga myndigheter, i enlighet med nationell rätt, ha alla tillsyns- och utredningsbefogenheter som krävs för att de ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt förordningen. I förordningen anges uttryckligen de tillsyns- och utredningsbefogenheter som den behöriga myndigheten åtminstone ska ha (artikel 45.1 första stycket). Medlemsstaterna ska säkerställa att de behöriga myndigheterna har de befogenheter som krävs (artikel 45.3). I förordningen anges också att utövandet av befogenheterna kan ske direkt, i samarbete med eller genom delegering till andra myndigheter eller efter ansökan till behöriga rättsliga myndigheter (artikel 45.2). Finansinspektionen ska vid utövande av sina befogenheter även beakta grundläggande fri- och rättigheter. I avsnitt 6 behandlas de utredningsbefogenheter som Finansinspektionen behöver ha till följd av förordningen. I avsnitt 8 behandlas rätten att överklaga Finansinspektionens beslut.
Rätt att få tillgång till dokument och information
Regeringens förslag: För tillsynen över att EU:s förordning om europeiska gröna obligationer följs ska Finansinspektionen få besluta att förelägga en fysisk eller juridisk person att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat.
Finansinspektionen ska även få besluta att förelägga den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig till förhör på tid och plats som inspektionen bestämmer.
Ett beslut om föreläggande ska få förenas med vite.
Ett beslut om föreläggande ska dock inte få strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Sveriges advokatsamfund påpekar att en skyldighet att lämna information kan strida mot den grundläggande rätten för fysiska och juridiska personer att inte belasta sig själva och anser att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet bör erinras om att denna rätt ska beaktas av Finansinspektionen.
Skälen för regeringens förslag: Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska den behöriga myndigheten kunna kräva att företagsledning och revisorer hos emittenter tillhandahåller relevant information och relevanta dokument till myndigheten (artikel 45.1 första stycket g). Finansinspektionen ska, enligt förordningen, kunna ställa motsvarande krav på originatorer eller specialföretag för värdepapperisering när det är fråga om värdepapperiseringsobligationer som betecknas som ”europeiska gröna obligationer” eller ”EuGB” (artikel 16.2). För att säkerställa att Finansinspektionen kan fullgöra sina skyldigheter enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer bör inspektionen få möjlighet att begära in uppgifter och handlingar eller annat. I likhet med det som gäller enligt andra lagar på finansmarknadsområdet bör inspektionen även få kalla den som kan förväntas kunna lämna upplysningar i saken till förhör (se t.ex. 23 kap. 3 § lagen [2007:528] om värdepappersmarknaden, 3 kap. 1 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning och 2 kap. 1 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om värdepapperisering).
Finansinspektionen har enligt andra lagar på finansmarknadsområdet även möjlighet att förena ett föreläggande med vite (se t.ex. 25 kap. 29 § lagen om värdepappersmarknaden, 3 kap. 10 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning och 2 kap. 2 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering). Finansinspektionen bör få motsvarande möjlighet att förena ett föreläggande enligt den nya kompletteringslagen med vite (se även avsnitt 7.2). Som regeringen har konstaterat i flera lagstiftningsärenden får begreppet straff enligt den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) även anses omfatta vite (se prop. 2007/08:107 s. 24 och prop. 2012/13:143 s. 69). Eftersom vite kan likställas med straff instämmer regeringen med Sveriges advokatsamfund att Finansinspektionen ska iaktta rätten att inte belasta sig själv vid tillämpning av de föreslagna befogenheterna och göra en bedömning i varje enskilt fall (jfr prop. 2016/17:162 s. 550 och 551 och prop. 2022/23:124 s. 40–42). Skyldigheten att inställa sig till förhör innebär t.ex. inte någon skyldighet att yttra sig vid förhöret (se prop. 2016/17:22 s. 142).
Enligt EU-förordningen ska den behöriga myndigheten ha sina befogenheter ”i enlighet med nationell rätt” (artikel 45.1 första stycket). I och med detta finns ett stort utrymme att beakta nationella regler om t.ex. anonymitetsskydd och efterforskningsförbud (se prop. 2009/10:217 s. 17–19). Skyldigheten att tillhandahålla Finansinspektionen information begränsas således även av bl.a. tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Det innebär samtidigt att Finansinspektionen är förhindrad att förelägga den som omfattas av skydd enligt tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Som anförs i avsnitt 6.1 ska Finansinspektionen också beakta grundläggande fri- och rättigheter. Eftersom det redan följer av principen att grundlag har företräde framför vanlig lag, behöver detta inte anges särskilt (jfr prop. 2011/12:175 s. 19 och prop. 2016/17:22 s. 142). På motsvarande sätt som i flera lagar på finansmarknadsområdet, t.ex. lagen (2016:1306) med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (3 kap. 1 § andra stycket) och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning (3 kap. 1 § andra stycket), bör det emellertid tas in en bestämmelse i den nya kompletteringslagen om att ett föreläggande inte får strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. Det är endast när det gäller advokater som det är befogat att Finansinspektionen har en skyldighet att i samband med föreläggandet beakta tystnadsplikten, eftersom det bör kunna antas att Finansinspektionen känner till att den person som ska föreläggas är advokat eller någon annan som kan omfattas av den lagreglerade tystnadsplikten för advokater. Något motsvarande antagande kan emellertid inte göras beträffande andra personer som omfattas av en lagstadgad tystnadsplikt (se t.ex. prop. 2018/19:83 s. 70 och 71 och prop. 2020/21:206 s. 57). Frågan om huruvida den person som omfattas av en sådan tystnadsplikt har en skyldighet att lämna uppgifter till Finansinspektionen får avgöras i det enskilda fallet och beror på vilken tystnadsplikt det är fråga om (jfr Kammarrätten i Stockholms dom den 28 september 2006 i mål nr 4514-06).
Rätt att utföra platsundersökningar
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska när det är nödvändigt för tillsynen enligt EU-förordningen få genomföra en undersökning i verksamhetslokaler som tillhör en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anför att det bör förtydligas att inspektionen kan använda administrativa åtgärder om en emittent, originator eller specialföretag för värdepapperisering underlåter att medverka till platsbesök.
Skälen för regeringens förslag: Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska den behöriga myndigheten kunna utföra inspektioner eller utredningar på plats, utom i fysiska personers privatbostäder, och för detta ändamål få tillträde till lokaler för att få åtkomst till dokument och andra uppgifter i någon form när det finns en rimlig misstanke om att det finns dokument och andra uppgifter med anknytning till föremålet för inspektionen eller utredningen som kan vara relevanta för att bevisa en överträdelse av förordningen (artikel 45.1 första stycket o). Den behöriga myndighetens befogenhet avser såväl tillsyn över emittenter som specialföretag för värdepapperisering och originatorer när det är fråga om värdepapperiseringsobligationer som betecknas som ”europeiska gröna obligationer” eller ”EuGB” (artikel 16.2).
Finansinspektionen har enligt andra lagar på finansmarknadsområdet i dag befogenhet att genomföra platsundersökningar (se t.ex. 23 kap. 4 § lagen om värdepappersmarknaden, 3 kap. 5 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning, 3 kap. 9 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning och 2 kap. 3 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering).
För att Finansinspektionen ska ha de befogenheter som krävs enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer bör inspektionen även få rätt att genomföra platsundersökningar för tillsynen av att förordningen följs. I andra lagar på finansmarknadsområdet gäller i allmänhet att en platsundersökning endast kan avse den person som står under tillsyn och endast göras i en sådan persons verksamhetslokaler (se t.ex. prop. 2006/07:115 s. 493, prop. 2018/19:83 s. 85, prop. 2019/20:37 s. 37 och prop. 2020/21:206 s. 57 och 58). Den befogenhet att utföra platsundersökningar som nu ska införas bör utformas på motsvarande sätt. Det innebär att Finansinspektionen, om det är nödvändigt för tillsynen över att en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering följer bestämmelserna i EU-förordningen, bör få genomföra en undersökning i dennes verksamhetslokaler.
I likhet med det som gäller enligt andra lagar på finansmarknadsområdet saknas anledning att ge Finansinspektionen rätt att använda tvångsmedel för att genomföra den typ av platsundersökningar som beskrivs i detta avsnitt (jfr bl.a. prop. 2006/07:115 s. 494 och prop. 2022/23:7 s. 148). Finansinspektionen anser att det bör förtydligas att inspektionen ska kunna vidta en administrativ åtgärd mot den som underlåter att medverka till en platsundersökning. I avsnitt 7.3 görs bedömningen att Finansinspektionen får ingripa genom vite för att få ta del av uppgifter och handlingar vid en platsundersökning, vilket motsvarar den ordning som finns i andra lagar på finansmarknadsområdet (se t.ex. prop. 2018/19:83 s. 95). Ett beslut om ingripande genom vite kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (se avsnitt 8). Liksom i fråga om andra åtgärder krävs bl.a. att en platsundersökning aldrig får vara mer långtgående än vad som behövs och att det avsedda resultatet av en sådan undersökning står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som undersökningen riktas mot (se 5 § tredje stycket förvaltningslagen [2017:900]).
Rätt att förbjuda ett erbjudande eller upptagande till handel på en reglerad marknad
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska få tillfälligt förbjuda ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad, om det finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet till handel strider mot vissa särskilt angivna bestämmelser i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Ett beslut om förbud ska få gälla under högst tio arbetsdagar. Om det därefter fortfarande finns anledning till ett sådant antagande ska Finansinspektionen få meddela ett eller flera ytterligare tillfälliga förbud.
Om det, efter att Finansinspektionen har fattat beslut om ett tillfälligt förbud, finns skälig anledning att anta att ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad fortsätter att strida mot EU-förordningens bestämmelser, ska inspektionen få förbjuda erbjudandet eller upptagandet till handel. Ett sådant förbud ska upphävas om det inte längre finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet till handel strider mot förordningen.
Ett beslut om förbud ska få förenas med vite.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att det bör förtydligas att möjligheten att förena förelägganden med vite även omfattar förbud.
Skälen för regeringens förslag: Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska den behöriga myndigheten ha rätt att meddela ett tillfälligt förbud mot ett erbjudande eller ett upptagande till handel på en reglerad marknad av europeiska gröna obligationer (artikel 45.1 första stycket h). Enligt EU-förordningen ska ett tillfälligt förbud under högst tio arbetsdagar få meddelas om det finns skälig anledning att misstänka att emittenten, originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering har underlåtit att följa bestämmelserna i avdelning II kapitel 2 eller artikel 18 eller 19 i förordningen (artiklarna 16 och 45.1 första stycket h). En liknande regel finns i EU:s prospektförordning (artikel 32.1 första stycket d) och i EU:s förordning om gräsrotsfinansiering (artikel 30.2 första stycket a).
En bestämmelse som ger Finansinspektionen möjlighet att tillfälligt förbjuda erbjudanden och upptagande till handel på en reglerad marknad av europeiska gröna obligationer på det sätt som anges i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer bör införas i kompletteringslagen. Den bör utformas efter förebild av bestämmelserna i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning där det anges att Finansinspektionen får förbjuda erbjudanden av värdepapper till allmänheten eller upptagande av värdepapper till handel på en reglerad marknad (3 kap. 2 §, se prop. 2018/19:83 s. 71–74) och i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering där en liknande bestämmelse finns (2 kap. 4 §, se prop. 2020/21:206 s. 59 och 60).
Finansinspektionen bör få besluta om tillfälligt förbud av ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller ett upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad, under högst tio arbetsdagar, vid misstanke om att erbjudandet eller upptagandet till handel på en reglerad marknad strider mot artikel 10, 11, 12, 14, 15, 18 eller 19 i EU-förordningen. Syftet med ett sådant förbud bör vara att hindra investeringar under viss tid medan Finansinspektionen utreder om erbjudandet eller upptagandet till handel på en reglerad marknad strider mot förordningen. Beviskravet ”skälig anledning att misstänka” enligt förordningen bör, liksom i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering, uttryckas som ”skälig anledning att anta”, vilket är ett vanligt beviskrav i svensk rätt. Om Finansinspektionen inte längre har skälig anledning att anta att de särskilt angivna bestämmelserna i förordningen överträds ska förbudet upphävas.
Om Finansinspektionen efter utgången av tiodagarsfristen inte har tillräckligt underlag för att bedöma om erbjudandet eller upptagandet till handel på en reglerad marknad strider mot de angivna bestämmelserna i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer men det fortfarande finns skälig anledning att anta att så är fallet, bör inspektionen kunna besluta om ett nytt tillfälligt förbud. I lagrådsremissen gjordes bedömningen att detta inte uttryckligen behöver framgå av lagtexten utan att bestämmelsen kan utformas efter förebild av motsvarande bestämmelser i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning (3 kap. 2 § första stycket) och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering (2 kap. 4 § första stycket), jfr även prop. 2020/21:206 s. 60. Regeringen anser dock att det med hänsyn till Lagrådets synpunkter bör förtydligas i lagtexten att Finansinspektionen har möjlighet att meddela flera på varandra följande tillfälliga förbud.
Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska den behöriga myndigheten även ha möjlighet att meddela ett förbud som inte är tillfälligt mot erbjudanden av europeiska gröna obligationer och upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad om det föreligger skälig anledning att misstänka att emittenten, specialföretaget för värdepapperisering eller originatorn fortsätter att underlåta att uppfylla en skyldighet enligt avdelning II kapitel 2 eller artikel 18 eller 19 (artiklarna 16.2 och 45.1 första stycket i). En liknande möjlighet att förbjuda erbjudanden finns i EU:s prospektförordning (artikel 32.1 första stycket f) och i EU:s förordning om gräsrotsfinansiering (artikel 30.2 första stycket c). Enligt dessa EU-förordningar ska ett sådant förbud kunna meddelas bl.a. när det finns skälig anledning att anta att EU-förordningarna skulle överträdas. En bestämmelse om den typen av förbud har införts i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning (3 kap. 3 § första stycket) och i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering (2 kap. 5 § första stycket). En bestämmelse som ger Finansinspektionen möjlighet att meddela ett förbud som inte är tillfälligt i fråga om ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller ett upptagande till handel av sådana obligationer bör införas i den nya kompletteringslagen delvis efter förebild av bestämmelserna i dessa lagar.
Den motsvarande bestämmelsen i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning har en förordningsnära utformning som tar hänsyn till dels beviskravet ”skälig anledning”, dels när i tiden handlingar ska kunna beaktas av den behöriga myndigheten (se prop. 2018/19:83 s. 73). Beviskravet i den bestämmelse som tas in i den nya kompletteringslagen bör därför på samma sätt som vid tillfälliga förbud uttryckas som ”skälig anledning att anta”. I fråga om tidpunkten för när Finansinspektionen ska kunna meddela ett sådant förbud bör bestämmelsen däremot återspegla förordningens krav. Ett förbud bör därför kunna meddelas om det finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet till handel ”fortsätter att strida” mot de i förordningen angivna bestämmelserna. I detta avseende avviker det som anges i EU-förordningen från de motsvarande förbuden i EU:s prospektförordning och EU:s förordning om gräsrotsfinansiering. Enligt de EU-rättsakterna kan ett förbud komma i fråga om erbjudandet eller upptagandet till handel ”strider” mot förordningen eller om det finns skälig anledning att anta att de ”skulle strida” mot förordningen (se även 3 kap. 3 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning och 2 kap. 5 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering). Det är därför lämpligt att utforma bestämmelsen i linje med hur det anges i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer.
Som anges ovan ska Finansinspektionen kunna meddela ett nytt tillfälligt förbud om det fortfarande finns misstankar om överträdelse efter att tiodagarsfristen har löpt ut men innan Finansinspektionens utredning om överträdelse är färdigställd. Detta tydliggörs genom ett tillägg i lagtexten enligt Lagrådets förslag. Det förbud som inte är tillfälligt skulle däremot kunna komma i fråga när Finansinspektionen har färdigställt sin utredning om tillfälligt förbud och det fortsätter att finnas misstankar om överträdelser av EU-förordningen.
I likhet med i den motsvarande bestämmelsen i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning och i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering bör det dock i den nya kompletteringslagen uttryckligen anges att förbud som inte är tillfälliga ska upphävas om det inte längre finns skälig anledning att anta att ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad strider mot de specifikt angivna förordningsbestämmelserna.
Lagrådet påpekar att av förvaltningslagen, som gäller vid Finansinspektionens handläggning av de nu aktuella ärendena, följer att en myndighet inte får ändra ett beslut som har överklagats efter det att överklagandet och övriga handlingar i ärendet har överlämnats till överinstansen (39 §). Förvaltningslagen är dock subsidiär, dvs. om en annan lag eller en förordning innehåller en bestämmelse som avviker från förvaltningslagen ska den bestämmelsen tillämpas (4 §). Den föreslagna bestämmelsen om att ett beslut ska upphävas om det inte längre finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet till handel strider mot EU-förordningen framstår enligt Lagrådet som en sådan bestämmelse som sätter 39 § förvaltningslagen ur spel, dvs. den ger Finansinspektionen möjlighet att upphäva ett beslut även om ärendet ligger i domstol. Frågan berörs dock inte i lagrådsremissen och enligt Lagrådets mening är det angeläget att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet klargörs om den föreslagna bestämmelsen gäller även efter det att ett beslut om förbud har överklagats till förvaltningsdomstol och handlingarna i ärendet överlämnats dit. Regeringen vill därför klargöra att den föreslagna bestämmelsen ska tillämpas i stället för 39 § förvaltningslagen. Enligt regeringens mening bör Finansinspektionen därmed kunna upphäva ett beslut om förbud om t.ex. brister i ett faktablad åtgärdas och marknaden får korrekt information om ett erbjudande av europeiska gröna obligationer. I en sådan situation är det lämpligt att skyndsamt låta ett erbjudande fullföljas utan hinder av en domstolsprövning. Finansinspektionens möjlighet att upphäva ett sådant beslut bör således gälla även om beslutet har överklagats till allmän förvaltningsdomstol (jfr 4 och 39 §§ förvaltningslagen).
Ett beslut om förbud bör få förenas med vite. Regeringen anser, i likhet med Finansinspektionen, att det går att förtydliga att möjligheten att förena förelägganden med vite enligt 4 kap. 3 § även omfattar förbud. Ett förtydligande bör ske genom att det i lagtexten anges med stöd av vilka bestämmelser som inspektionen kan besluta om vite (se också avsnitt 8).
Rätt att förbjuda marknadsföring
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska få tillfälligt förbjuda marknadsföring av ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller av ett upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad om det finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet strider mot vissa särskilt angivna bestämmelser i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Ett sådant förbud ska få gälla under högst tio arbetsdagar. Om det därefter fortfarande finns anledning till ett sådant antagande ska Finansinspektionen få meddela ett eller flera ytterligare förbud.
Om det, efter att Finansinspektionen har fattat ett beslut om tillfälligt förbud, finns skälig anledning att anta att ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad fortsätter att strida mot EU-förordningens bestämmelser, ska inspektionen få förbjuda marknadsföring av erbjudandet eller upptagandet till handel. Ett sådant förbud ska upphävas om det inte längre finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet till handel strider mot förordningen.
Ett beslut om förbud ska få förenas med vite.
Den information som enligt EU-förordningen ska framgå av faktablad, allokeringsrapporter, konsekvensrapporter och periodiska upplysningar ska anses vara väsentlig vid tillämpningen av marknadsföringslagen. Bestämmelserna i marknadsföringslagen om marknadsstörningsavgift ska inte tillämpas vid utebliven information.
Promemorians förslag överensstämmer i sak med regeringens förslag men har en annan språklig utformning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Konsumentverket avstyrker förslaget i den del begreppet marknadsföring används i den föreslagna bestämmelsen om förbud och anser att begreppet annonsering bör användas i stället eftersom marknadsföring har en vidare innebörd i marknadsföringslagen (2008:486).
Skälen för regeringens förslag: Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska den behöriga myndigheten ha möjlighet att tillfälligt förbjuda annonsering eller kräva att emittenter av europeiska gröna obligationer, specialföretag för värdepapperisering, originatorer eller relevanta finansiella mellanhänder tillfälligt drar in annonseringen under högst tio på varandra följande arbetsdagar vid ett och samma tillfälle, om det finns skälig anledning att misstänka att emittenten, originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering har underlåtit att följa bestämmelserna i avdelning II kapitel 2 eller artikel 18 eller 19 i EU-förordningen (artiklarna 16 och 45.1 första stycket j). Den behöriga myndigheten ska även ha möjlighet att meddela ett förbud som inte är tillfälligt eller kräva att emittenter av europeiska gröna obligationer, specialföretag för värdepapperisering, originatorer eller relevanta finansiella mellanhänder upphör med annonsering om det finns skälig anledning att misstänka att emittenten, specialföretaget för värdepapperisering eller originatorn fortsätter att underlåta att uppfylla en skyldighet enligt avdelning II kapitel 2 eller artikel 18 eller 19 (artiklarna 16.2 och 45.1 första stycket k).
Bestämmelser som ger Finansinspektionen möjlighet att förbjuda annonsering på det sätt som anges i förordningen bör införas i kompletteringslagen. De bör som utgångspunkt utformas efter förebild av motsvarande bestämmelser i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning (3 kap. 2 och 3 §§, se prop. 2018/19:83 s. 74–77). Det bör således bl.a. göras åtskillnad mellan tillfälliga förbud och förbud som inte är tillfälliga på samma sätt som i den nyssnämnda lagen och på samma sätt som när det gäller bestämmelserna om förbud mot ett erbjudande eller upptagande till handel på en reglerad marknad av europeiska gröna obligationer som föreslås i avsnitt 6.4. Regeringen kan i och för sig ha förståelse för Konsumentverkets synpunkt om att begreppet annonsering bör användas i de föreslagna bestämmelserna i stället för marknadsföring. Begreppet annonsering används i EU-förordningen och har rent språkligt en snävare innebörd än begreppet marknadsföring. Samtidigt kan regeringen konstatera att en aktör som tillämpar EU:s förordning om europeiska gröna obligationer och vill använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” även är skyldig att offentliggöra ett prospekt enligt EU:s prospektförordning (jfr artikel 14 i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer). I lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning (3 kap. 2 och 3 §§) används begreppet marknadsföring. Eftersom Finansinspektionen kan komma att utöva tillsyn över aktörer som omfattas av båda regelverken anser regeringen att övervägande skäl talar för att använda begreppet marknadsföring även i de motsvarande bestämmelserna i den nya kompletteringslagen. Begreppet annonsering definieras inte i EU-förordningen medan begreppet marknadsföring definieras i 3 § marknadsföringslagen. Med marknadsföring avses reklam och andra åtgärder i näringsverksamhet som är ägnade att främja avsättningen av och tillgången till produkter inbegripet en näringsidkares handlande, underlåtenhet eller någon annan åtgärd eller beteende i övrigt före, under eller efter försäljning eller leverans av produkter till konsumenter eller näringsidkare. Finansinspektionen kommer således att kunna besluta om förbud inte bara mot annonsering utan mot alla åtgärder som utgör marknadsföring enligt definitionen i marknadsföringslagen. Detta är i linje med Finansinspektionens befogenheter enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning.
Ett tillfälligt förbud mot marknadsföring, som gäller i högst tio dagar, bör därför få meddelas om det finns skälig anledning att anta att erbjudandet av europeiska gröna obligationer eller upptagandet av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad strider mot någon av de särskilt angivna bestämmelserna i förordningen (artikel 10, 11, 12, 14, 15, 18 eller 19). Om Finansinspektionen efter utgången av tiodagarsfristen fortfarande anser att det finns skälig anledning att anta att så är fallet bör inspektionen i första hand kunna fatta beslut om ett eller flera nya tillfälliga beslut. Det förtydligas i lagtexten i enlighet med Lagrådets förslag (se avsnitt 6.4). Om det finns skälig anledning att anta att överträdelserna kommer att fortsätta, bör Finansinspektionen i stället ha möjlighet att meddela ett beslut som inte är tillfälligt (jfr avsnitt 6.4).
Till skillnad mot EU:s prospektförordning finns det i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer inte några bestämmelser om hur annonsering ska utformas och den behöriga myndigheten har således ingen skyldighet att övervaka att en emittent följer sådana bestämmelser. Det saknas således skäl att i likhet med bestämmelserna i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning införa en möjlighet för den behöriga myndigheten i den nya kompletteringslagen att förbjuda marknadsföring om marknadsföringen i sig strider mot EU-förordningens bestämmelser (jfr prop. 2018/19:83 s. 76). Mot den bakgrunden bör ett tillfälligt förbud mot marknadsföring endast kunna komma i fråga om det finns skälig anledning att anta att erbjudandet av europeiska gröna obligationer eller upptagandet av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad strider mot de i EU-förordningen särskilt angivna bestämmelserna. Vidare bör ett förbud som inte är tillfälligt införas mot marknadsföring om det finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet till handel fortsätter att strida mot de särskilt angivna bestämmelserna i förordningen.
Det bör i kompletteringslagen även tas in en bestämmelse om att ett förbud som inte är tillfälligt ska upphävas om det inte längre finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet till handel strider mot de särskilt angivna bestämmelserna i EU-förordningen. Finansinspektionens möjlighet att upphäva ett sådant beslut bör gälla även om beslutet har överklagats till förvaltningsdomstol (jfr 4 och 39 §§ förvaltningslagen och avsnitt 6.4).
Förutom att den behöriga myndigheten ska kunna förbjuda annonsering, anges i EU-förordningen att den behöriga myndigheten ska kunna kräva att emittenter av europeiska gröna obligationer, specialföretag för värdepapperisering, originatorer och relevanta finansiella mellanhänder upphör med eller tillfälligt drar in annonseringen (artiklarna 16.2 och 45.1 första stycket j och k). En sådan möjlighet bör dock anses rymmas inom möjligheten att förbjuda marknadsföring (se prop. 2018/19:83 s. 77).
Ett beslut om förbud bör få förenas med vite.
Enligt förslaget kommer Finansinspektionen att kunna förbjuda marknadsföring av ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller av ett upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad. Samtidigt gäller marknadsföringslagens bestämmelser om att väsentlig information inte får utelämnas i samband med marknadsföring av produkter. Konsumentombudsmannen kan väcka talan i Patent- och marknadsdomstolen om förbud eller åläggande mot näringsidkare som lämnar felaktig information eller som underlåter att lämna föreskriven information (23, 24 och 27 §§). I fall som inte är av större vikt kan Konsumentombudsmannen själv meddela förbud eller ålägganden som kan överklagas till Patent- och marknadsdomstolen (28 §). Det förhållandet att även marknadsföringslagen kan tillämpas innebär inte något hinder mot att Finansinspektionen ingriper med stöd av den föreslagna bestämmelsen i kompletteringslagen. Det är dock lämpligt att, på motsvarande sätt som i flera andra lagar på finansmarknadsområdet, införa en bestämmelse i kompletteringslagen som föreskriver att den information som ska lämnas enligt artiklarna 10–12 och 21 ska anses vara väsentlig vid tillämpningen av 10 § tredje stycket marknadsföringslagen (se bl.a. 4 kap. 20 § lagen [2004:46] om värdepappersfonder och 2 § lagen [2017:317] med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om faktablad för Priip-produkter). En sådan bestämmelse klargör att marknadsföringslagens sanktionssystem (med undantag för 29–36 §§) inklusive skadeståndsbestämmelse (37 §) kan komma att tillämpas om informationskraven i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer inte följs.
Finansinspektionen och Konsumentverket bör samverka med varandra i det löpande arbetet (jfr prop. 2018/19:83 s. 78). Att myndigheterna ska samverka med varandra på de områden där båda myndigheterna har ett tillsynsansvar framgår av respektive myndighetsinstruktion (15 § förordningen [2023:910] med instruktion för Finansinspektionen och 6 § 2 förordningen [2009:607] med instruktion för Konsumentverket). Sedan tidigare finns ett samverkansavtal mellan myndigheterna som klargör hur det ska ske och på vilka områden. Finansinspektionen och Konsumentverket bör därmed kunna bedriva sin tillsyn med anledning av kompletteringslagen på samma sätt som i de övriga fallen där de har ett gemensamt tillsynsansvar.
Korrigering av bristfällig, felaktig eller vilseledande information
Regeringens förslag: Om den information som ska lämnas i faktablad, i allokeringsrapporter, i konsekvensrapporter eller i periodiska upplysningar enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer är bristfällig, felaktig eller vilseledande, ska Finansinspektionen få offentliggöra korrekta uppgifter.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: I flera EU-förordningar på finansmarknadsområdet, såsom EU:s prospektförordning (artikel 32.1 första stycket i) och EU:s förordning om gräsrotsfinansiering (artikel 30.2 första stycket g), finns bestämmelser om att den behöriga myndigheten ska ha möjlighet att offentliggöra korrekta uppgifter om den som står under myndighetens tillsyn har offentliggjort information som kan vara vilseledande. De behöriga myndigheterna ska ha denna befogenhet för att kunna säkerställa investerarskydd eller att marknaden fungerar störningsfritt. Bestämmelser som ger Finansinspektionen en sådan befogenhet har införts i de lagar som kompletterar respektive EU-förordning, dvs. i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning (3 kap. 7 §) och i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering (2 kap. 8 §). Någon motsvarande bestämmelse finns inte i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Finansinspektionen ska i stället kunna förelägga en emittent att upphöra med ett visst agerande om emittenten t.ex. offentliggör vilseledande uppgifter (artikel 49.4 första stycket b). Detsamma ska enligt förordningen gälla originatorer eller specialföretag för värdepapperisering när det är fråga om värdepapperiseringsobligationer som betecknas som ”europeiska gröna obligationer” eller ”EuGB” (artikel 16.2).
Det kan inte uteslutas att det i vissa situationer kan finnas anledning för Finansinspektionen att själv snabbt gå ut med korrigerande information för att säkerställa investerarskydd genom att förse investerare med korrekt information inför deras bedömning av ett värdepapper (jfr prop. 2018/19:83 s. 82). Det är därför lämpligt att Finansinspektionen får en motsvarande befogenhet enligt den nya kompletteringslagen. EU:s förordning om europeiska gröna obligationer, som endast innehåller minimiregler när det gäller den behöriga myndighetens befogenheter, hindrar inte att en sådan befogenhet införs i lag (se artikel 45.1 första stycket).
Förutsatt att uppgifterna inte omfattas av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), i det följande OSL, så finns inte heller något hinder mot att Finansinspektionen publicerar information som kan behövas för investerare och allmänhet, inklusive korrigeringar av bristfällig, felaktig eller vilseledande information. En myndighet kan dock vara obenägen att tillkännage sin uppfattning i olika frågor om detta riskerar att inverka negativt på t.ex. ett företags möjlighet att bedriva affärsverksamhet. Det är därför lämpligt att det, i likhet med i liknande lagar på finansmarknadsområdet, införs en tydlig rättslig grund för agerandet, mot vilken Finansinspektionens ställningstagande också kan bedömas (se t.ex. prop. 2018/19:83 s. 82 och prop. 2020/21:206 s. 68). Det bör därför införas en bestämmelse i den nya kompletteringslagen om att Finansinspektionen får offentliggöra korrekta uppgifter om det har förekommit bristfälliga, felaktiga eller vilseledande uppgifter i ett faktablad, i en allokeringsrapport, i en konsekvensrapport eller i periodiska upplysningar (artiklarna 10–12, 16.2 och 21). En förutsättning är att uppgifterna inte omfattas av sekretess.
Offentliggörande av överträdelser
Regeringens bedömning: Det behövs ingen särskild bestämmelse för att Finansinspektionen ska kunna offentliggöra att en emittent av europeiska gröna obligationer, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering inte fullgör sina skyldigheter.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska den behöriga myndigheten kunna offentliggöra det faktum att en emittent underlåter att fullgöra sina skyldigheter och kräva att emittenten offentliggör den informationen på sin webbplats (artikel 45.1 första stycket l). Detsamma gäller enligt förordningen originatorer eller specialföretag för värdepapperisering när det är fråga om värdepapperiseringsobligationer som betecknas som ”europeiska gröna obligationer” eller ”EuGB” (artikel 16.2). Om en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering inte fullgör sina skyldigheter enligt förordningen kan Finansinspektionen ingripa med stöd av de bestämmelser som föreslås i avsnitt 7. Ett sådant beslut ska offentliggöras i enlighet med bestämmelserna om offentliggörande av beslut (artikel 52), se avsnitt 7.5. Det behövs därför inte någon lagstiftningsåtgärd för att ge Finansinspektionen den nu aktuella befogenheten.
I avsnitt 7.4.1 föreslås att Finansinspektionen ska få begära att även emittenter och, i tillämpliga fall, originatorer eller specialföretag för värdepapperisering offentliggör sådana beslut.
Esmas tillsyn över externa granskare
Krav på tillstånd för att inhämta information bör inte införas
Regeringens bedömning: Det bör inte införas något krav på att Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma) ska inhämta tillstånd från en domstol eller annan rättslig myndighet innan Esma begär in uppgifter av externa granskare.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska externa granskare vara registrerade hos Esma innan de inleder sin verksamhet (artikel 22.1). Detsamma gäller externa granskare i tredjeländer (artikel 39.1). Esma ska enligt EU-förordningen således kunna använda sina tillsynsbefogenheter enligt förordningen för att övervaka att de externa granskarna fullgör sina skyldigheter (artiklarna 54–56). Esma får därmed begära in uppgifter från personer som bedriver verksamhet som externa granskare och en rad andra personer som direkt eller indirekt medverkar till den externa granskarens verksamhet (artikel 54.1). Esma får även granska allt material av relevans för utförandet av sina uppgifter, genomföra utredningar för att inhämta kopior på handlingar, genomföra förhör med företrädare för externa granskare och inhämta uppgifter om tele- och datatrafik (artikel 55.1).
Medlemsstaterna har enligt EU-förordningen en möjlighet att införa ett krav på att Esma ska ansöka om tillstånd från en rättslig myndighet enligt nationell rätt för att få begära uppgifter om tele- och datatrafik (artikel 55.5). Motsvarande bestämmelse finns i artikel 62.5 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 av den 4 juli 2012 om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister, i det följande benämnd EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Enligt EU:s förordning om värdepapperisering ska de befogenheter som har tilldelats Esma enligt förordningen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister utövas även med avseende på EU:s förordning om värdepapperisering (artikel 14.1).
Vid införandet av lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om värdepapperisering gjordes bedömningen att något krav på tillstånd inte ska införas (se prop. 2012/13:72 s. 25 och 26 och prop. 2019/20:37 s. 38 och 39). Regeringen påpekade att det inte fanns någon skyldighet för Finansinspektionen att begära tillstånd från domstol eller annan rättslig myndighet innan inspektionen begärde in uppgifter från andra än dem som stod under myndighetens tillsyn. Det saknades därför skäl att föreskriva en annan ordning avseende Esma som endast fick begära in uppgifter från en begränsad personkrets. Vidare konstaterade regeringen att Esmas möjlighet att begära in uppgifter också begränsades av det skydd som föreskrivs i EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister för sådan information och sådana handlingar som omfattas av rättsliga privilegier (artikel 60). Information och handlingar som omfattas av rättsliga privilegier bedömdes t.ex. innefatta information eller handlingar som är sekretessbelagda enligt lag eller som omfattas av det skydd för tryck- eller yttrandefrihet som följer av tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. I den mån Esma ändå skulle komma att ta del av sådan information eller sådana handlingar ansåg regeringen att det fick förutsättas att informationen inte skulle utnyttjas och handlingarna skulle återlämnas. Regeringen bedömde att det inte skulle införas något krav på Esma att inhämta tillstånd från domstol eller annan rättslig myndighet innan Esma begärde in uppgifter enligt EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (se prop. 2012/13:72 s. 26).
EU:s förordning om europeiska gröna obligationer innehåller inte någon bestämmelse som skyddar information och handlingar genom rättsliga privilegier. Däremot finns det i EU-förordningen ett krav på att de befogenheter som tilldelas Esma, dess tjänstemän eller andra av Esma bemyndigade personer inte får användas för att kräva röjande av information och handlingar som omfattas av tystnadsplikt (artikel 57). En motsvarande regel finns i EU:s förordning om värdepapperisering (artikel 14.2). Vid införandet av lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om värdepapperisering gjordes bedömningen att tystnadsplikten utgjorde skäl att inte ställa något krav på inhämtande av tillstånd för Esma innan Esma skulle begära in uppgifter om värdepapperiseringsregister enligt EU:s förordning om värdepapperisering (se prop. 2019/20:37 s. 39). Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning här. Det bör därför inte införas något krav på att Esma ska inhämta tillstånd från en domstol eller annan rättslig myndighet när Esma begär in uppgifter om externa granskare enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer.
Platsundersökning och handräckning
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska få begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att en platsundersökning enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska kunna genomföras av Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten. Vid handräckning ska bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande gälla. Om Finansinspektionen begär det, ska Kronofogdemyndigheten inte i förväg underrätta den som kontrollen ska genomföras hos.
Regeringens bedömning: Det bör inte införas något krav på tillstånd från en domstol eller en annan rättslig myndighet innan det genomförs en platsundersökning eller innan handräckning lämnas vid en platsundersökning.
Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens förslag och bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget och bedömningen eller har inget att invända mot dem.
Skälen för regeringens förslag och bedömning
EU-förordningens bestämmelser
Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer har Esma möjlighet att genomföra kontroller på plats i företagslokaler, på mark eller i egendom som tillhör juridiska personer som utgör externa granskare eller som medverkar till den externa granskarens verksamhet och är föremål för ett av Esma fattat utredningsbeslut (artikel 56.1 och 56.2). En platsundersökning innebär bl.a. att tjänstemän och andra personer som Esma bemyndigat att genomföra en sådan undersökning ska få tillträde till alla företagslokaler, mark eller egendom. Dessa har därvid befogenhet att granska relevanta handlingar, ta eller begära kopior, begära muntliga eller skriftliga förklaringar från den juridiska företrädaren eller personal, höra varje fysisk eller juridisk person som går med på det och begära in uppgifter om tele- och datatrafik enligt artikel 55.1. Personal från Esma har även befogenhet att, så länge och i den omfattning det är nödvändigt för undersökningen, försegla företagslokaler, egendom och räkenskaper samt affärshandlingar (artikel 56.2). Om det krävs för kontrollernas korrekta genomförande och effektivitet får Esma genomföra en platsundersökning utan förhandsanmälan (artikel 56.1).
Den som berörs av en platsundersökning som Esma utför är vid vite skyldig att underkasta sig undersökningen (artiklarna 56.4 och 61). Innan Esma fattar ett beslut att genomföra en platsundersökning ska samråd ske med den behöriga myndigheten i den medlemsstat där platsundersökningen ska genomföras (artikel 56.3). För det fall den berörda parten motsätter sig en av Esma beslutad platsundersökning ska den behöriga myndigheten lämna nödvändigt bistånd för att undersökningen ska kunna genomföras och vid behov ska handräckning från verkställande myndighet begäras (artikel 56.7). Om en platsundersökning enligt tillämplig nationell rätt kräver tillstånd av en rättslig myndighet ska Esma ansöka om sådant tillstånd (artikel 56.8).
Motsvarande bestämmelser finns i EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (artiklarna 63 och 66) vilka även är tillämpliga på Esmas verksamhet enligt EU:s förordning om värdepapperisering (artikel 14.1).
En bestämmelse om handräckning bör införas
För att Sverige ska leva upp till sina åligganden enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer är det nödvändigt att den behöriga myndigheten, dvs. Finansinspektionen, kan begära handräckning av en verkställande myndighet om någon motsätter sig en platsundersökning som Esma vill genomföra. I enlighet med den bedömning som regeringen gjorde i förarbetena till lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om värdepapperisering (se prop. 2012/13:72 s. 26–28 och prop. 2019/20:37 s. 40–42) bör det införas en bestämmelse i den nya kompletteringslagen som reglerar detta. Bestämmelsen om handräckning i den nya lagen bör utformas efter förebild av motsvarande bestämmelser i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (3 kap. 1 §) och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om värdepapperisering (2 kap. 3 §). Det innebär att Kronofogdemyndigheten bör vara den myndighet som ska lämna handräckning för att platsundersökning enligt Esmas beslut ska kunna genomföras.
Vid handräckning bör bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande gälla. Detta innebär att utsökningsbalkens bestämmelser gäller i den utsträckning dessa är tillämpliga. Eftersom Esma enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska kunna genomföra kontroller på plats utan att i förväg meddela detta till den som kontrollen avser bör det i den nya lagen anges att Finansinspektionen har möjlighet att begära att Kronofogdemyndigheten inte ska underrätta den hos vilken platsundersökning ska genomföras innan verkställighet sker.
Kronofogdemyndigheten har med stöd av utsökningsbalken befogenhet att vidta behövliga tvångsåtgärder och kan vid behov begära biträde av Polismyndigheten (2 kap. 17 § utsökningsbalken och 3 kap. 3 § utsökningsförordningen [1981:981]).
Något krav på tillstånd för platsundersökning eller handräckning inför att en platsundersökning inleds bör inte införas
Vid införandet av lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om värdepapperisering bedömde regeringen att krav på tillstånd inför en platsundersökning eller handräckning inför en sådan platsundersökning inte skulle införas (se prop. 2012/13:72 s. 26–28 och prop. 2019/20:37 s. 40–42). Regeringen ansåg att det följer av EU-förordningarna att en domstolsprövning i så fall ska avse äktheten i Esmas beslut samt användningen av tvångsåtgärder och att den bedömningen inte får avse behovet av platsundersökning. Med hänsyn till den begränsade prövning som kan ske i nationell domstol eller hos annan rättslig myndighet och då ett beslut om platsundersökning kan överklagas i annan ordning framstod det enligt regeringens bedömning inte som motiverat att införa krav på nationell prövning i domstol eller vid annan rättslig myndighet. Regeringen konstaterade även att några platsundersökningar inte fick genomföras om en sådan undersökning skulle leda till röjandet av information som omfattas av rättsligt skydd.
EU:s förordning om europeiska gröna obligationer innehåller ett krav på att de befogenheter som tilldelas Esma, dess tjänstemän eller andra av Esma bemyndigade personer inte får användas för att kräva röjande av information och handlingar som omfattas av tystnadsplikt (artikel 57). De nu aktuella bestämmelserna rörande krav på tillstånd för platsundersökning i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer motsvarar dem i EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister (artikel 60) som även är tillämpliga på verksamhet enligt EU:s förordning om värdepapperisering (artikel 14.1). I likhet med det som gäller enligt de EU-förordningarna kan ett beslut av Esma om platsundersökning enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer överklagas i annan ordning, dvs. till Europeiska unionens domstol (artikel 56.9). Det finns inte skäl att göra någon annan bedömning än den som gjordes när lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om värdepapperisering infördes. Det bör därför inte införas något krav på tillstånd från en domstol eller annan rättslig myndighet innan det genomförs en platsundersökning eller innan handräckning lämnas vid en platsundersökning enligt den nya kompletteringslagen.
Finansinspektionens bistånd till Esma
Regeringens bedömning: Av EU:s förordning om europeiska gröna obligationer följer att Finansinspektionen, på begäran av Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma), ska vidta vissa åtgärder för att stödja Esma. EU-förordningen kräver inte några lagstiftningsåtgärder i denna del.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ansvarar Esma för övervakning och tillsyn över externa granskare (artiklarna 22.1 och 39.1). Om Esma delegerar en utredningsuppgift eller utförandet av en platsundersökning till en behörig myndighet har den behöriga myndigheten samma befogenheter som Esma (artikel 56.6). Om Esma begär bistånd av en behörig myndighet vid en platsundersökning har också de tjänstemän som är anställda vid, bemyndigade eller utsedda av den behöriga myndigheten, de befogenheter som tillkommer Esma (artikel 56.5). Detta innebär att det följer direkt av EU-förordningen att Finansinspektionen, i egenskap av behörig myndighet enligt den förordningen, på begäran av Esma, ska vidta vissa åtgärder för att understödja Esma. Mot den bakgrunden motiverar de nu aktuella bestämmelserna i EU-förordningen inte några lagstiftningsåtgärder.
Ingripanden
Inledning
I avsnitt 6 behandlas Finansinspektionens tillsyns- och utredningsbefogenheter som syftar till att säkerställa att de personer som omfattas av EU:s förordning om europeiska gröna obligationer följer bestämmelserna i förordningen. Vid en överträdelse av regelverket aktualiseras i stället bestämmelser om ingripande genom sanktioner och andra administrativa åtgärder. Dessa behandlas i avsnitt 7.
I EU:s förordning om europeiska gröna obligationer anges vilka överträdelser av de materiella bestämmelserna som ska kunna leda till administrativa sanktioner eller andra administrativa åtgärder, en s.k. överträdelsekatalog (artikel 49.1 a). Enligt förordningen ska medlemsstaterna också se till att det kan vidtas lämpliga sanktioner och andra administrativa åtgärder när någon underlåter att samarbeta eller uppfylla sina skyldigheter i samband med en utredning, en inspektion eller ett krav som sker med stöd av reglerna om den behöriga myndighetens tillsyns- och utredningsbefogenheter (artikel 49.1 b). Förordningen innehåller vidare en förteckning över de administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder som den behöriga myndigheten åtminstone ska kunna besluta om, en s.k. sanktionskatalog (artikel 49.4 första stycket). Vidare specificeras i förordningen den lägsta maximala sanktionsavgiften som ska kunna beslutas mot en juridisk person respektive en fysisk person (artikel 49.4 första stycket d–f och andra stycket). Det anges i förordningen att medlemsstaterna får föreskriva om andra sanktioner eller åtgärder och högre administrativa sanktionsavgifter än de som fastställs i förordningen (artikel 49.5). Medlemsstaterna får även besluta att inte fastställa några regler om de behöriga myndigheternas befogenhet att påföra administrativa sanktioner och vidta andra lämpliga administrativa åtgärder för överträdelser som redan är föremål för straffrättsliga påföljder enligt nationell rätt (artikel 49.2).
Överträdelser bör inte kriminaliseras
Regeringens bedömning: Det bör inte införas några bestämmelser om straffansvar för överträdelser av EU:s förordning om europeiska gröna obligationer.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska medlemsstaterna för överträdelser av förordningen i enlighet med sin nationella rätt fastställa att behöriga myndigheter ska ha rätt att påföra respektive vidta vissa närmare angivna administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder (artikel 49.1). Medlemsstaterna kan emellertid välja att inte införa sådana bestämmelser om överträdelserna är föremål för straffrättsliga påföljder enligt den nationella rätten (artikel 49.2). Detta innebär att medlemsstaterna har ett handlingsutrymme att, i stället för att införa administrativa sanktioner och andra åtgärder, kriminalisera överträdelser. Det finns inget i förordningen som hindrar att en medlemsstat har såväl administrativa som straffrättsliga sanktioner.
Svensk rätt innehåller inte någon straffrättslig reglering som tar sikte på de överträdelser som anges i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Frågor om sanktioner på finansmarknadsområdet har varit föremål för överväganden vid genomförandet av eller anpassningen av svensk rätt till en rad EU-rättsakter, bl.a. EU:s prospektförordning (se prop. 2018/19:83 s. 86 och 87). Regeringen har bedömt att det inte är aktuellt att använda straffrättsliga sanktioner i stället för administrativa sanktioner. Inte heller när det gäller överträdelser av EU:s förordning om europeiska gröna obligationer finns det skäl att införa straffrättsliga sanktioner. Sanktionerna vid överträdelser av den förordningen bör därför vara av administrativt slag.
Överträdelser som kan leda till ingripanden
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska kunna ingripa mot en emittent som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer genom att
1. inte fylla i ett faktablad eller säkerställa att en extern granskare lämnar ett positivt utlåtande över faktabladet,
2. inte utarbeta allokeringsrapporter, säkerställa att en extern granskare lämnar utlåtanden över dessa rapporter eller offentliggöra rapporterna och granskningarna,
3. inte utarbeta eller offentliggöra en konsekvensrapport,
4. inte offentliggöra ett prospekt,
5. inte på sin webbplats kostnadsfritt offentliggöra eller tillgängliggöra relevant information om den europeiska gröna obligationen,
6. inte underrätta de behöriga myndigheterna och Esma om offentliggjord information på webbplatsen, eller
7. inte uppfylla kraven vid användning av frivilliga mallar för periodiska upplysningar.
I fråga om värdepapperiseringsobligationer ska Finansinspektionen kunna ingripa mot en originator som har åsidosatt någon av de skyldigheter som avses i punkterna 1–3, 5 och 6 ovan. Detsamma ska gälla om originatorn har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att
– inte lämna en förklaring i faktabladet om uteslutande av vissa värdepapperiserade exponeringar, eller
– inte lämna vissa upplysningar som specifikt rör värdepapperiseringsobligationer och deras miljöegenskaper i prospektet, faktabladet eller allokeringsrapporterna.
Finansinspektionen ska även kunna ingripa mot ett specialföretag för värdepapperisering som har åsidosatt någon av de skyldigheter som avses i punkterna 4–6 ovan. Detsamma ska gälla om specialföretaget för värdepapperisering har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att inte lämna vissa upplysningar som specifikt rör värdepapperiseringsobligationer och deras miljöegenskaper i prospektet, faktabladet eller allokeringsrapporterna.
Finansinspektionen ska inte ingripa om överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och en ansökan om utdömande av vitet har gjorts.
Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att det bör förtydligas i vissa bestämmelser att de skyldigheter som kan föranleda ett ingripande följer av EU-förordningen. Sveriges advokatsamfund pekar på att även lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning innehåller bestämmelser om ingripande mot en emittent som åsidosätter sina skyldigheter att offentliggöra ett prospekt (5 kap. 1 §). Enligt Advokatsamfundet innebär förslaget därmed en risk för att någon ska prövas två gånger för samma sak på ett sätt som strider mot dubbelprövningsförbudet. Advokatsamfundet framför också att om en ingripandemöjlighet måste införas i nationell rätt så torde den potentiella överträdelsen bestå i att en emittent använder beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” utan att förutsättningarna enligt EU-förordningen är uppfyllda.
Skälen för regeringens förslag
De överträdelser som kan leda till sanktioner bör anges i kompletteringslagen
Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska medlemsstaterna ge behöriga myndigheter befogenhet att vidta lämpliga administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder avseende vissa överträdelser (artikel 49.1). Sanktionerna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande.
De angivna överträdelserna avser dels skyldigheter enligt materiella bestämmelser (artikel 49.1 a), dels skyldigheter i samband med den behöriga myndighetens tillsyn (artikel 49.1 b). Enligt förordningen ska överträdelser av de materiella bestämmelserna kunna föranleda ingripanden. På motsvarande sätt som i flera andra lagar på finansmarknadsområdet bör de överträdelser som ska kunna föranleda ett ingripande anges i den nya kompletteringslagen (se t.ex. 5 kap. 2 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning och 5 kap. 1 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning). Som Finansinspektionen påpekar bör kompletteringslagen utformas så att det tydligt framgår att de skyldigheter som kan leda till ett ingripande om de inte fullgörs följer av EU-förordningen.
Skyldigheter avseende transparens och extern granskning
Överträdelsekatalogen i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer omfattar samtliga bestämmelser i avdelning II kapitel 2 (artiklarna 10–15). De behöriga myndigheterna ska emellertid inte utöva tillsyn över att artikel 13, som avser statliga emittenter, följs (se artikel 44.3).
De aktuella bestämmelserna ställer krav på transparens och extern granskning. Bestämmelserna innefattar en skyldighet för emittenten att fylla i ett särskilt faktablad för europeiska gröna obligationer (artikel 10). Emittenten ska också säkerställa att faktabladet före emissionen har varit föremål för en granskning med ett positivt utlåtande från en extern granskare. Efter emissionen är emittenten skyldig att utarbeta allokeringsrapporter som visar att de medel som emissionen tillfört har använts i enlighet med förordningen och det ifyllda faktabladet (artikel 11). Emittenten ska också säkerställa att det sker en extern granskning av vissa allokeringsrapporter och att dessa granskningar offentliggörs inom viss tid. Emittenten har vidare en skyldighet att minst en gång under obligationens löptid utarbeta och offentliggöra en konsekvensrapport avseende miljöpåverkan i samband med användningen av de medel som emissionen tillfört (artikel 12). Emittenten kan begära en extern granskning av konsekvensrapporten och har i sådana fall en skyldighet att offentliggöra granskningen (artikel 15.1 första stycket h).
Bestämmelserna innefattar en skyldighet för emittenten att offentliggöra ett prospekt enligt EU:s prospektförordning med viss kompletterande information avseende europeiska gröna obligationer (artikel 14 i EU-förordningen). Skyldigheten gäller endast om emittenten använder beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB”. Som Sveriges advokatsamfund påpekar består en överträdelse alltså i att emittenten använder dessa beteckningar utan att följa kraven på offentliggörande av ett prospekt. Regeringen anser inte att den föreslagna lagtexten behöver förtydligas eftersom kompletteringslagen hänvisar till emittentens skyldigheter enligt EU-förordningen. Förordningen reglerar en frivillig standard och anger vilka skyldigheter som gäller för den som väljer att använda de aktuella beteckningarna.
Slutligen finns bestämmelser om att emittenten är skyldig att på sin webbplats kostnadsfritt offentliggöra eller tillgängliggöra följande: faktablad, allokeringsrapporter, externa granskningar av faktablad och allokeringsrapporter, konsekvensrapporter samt, i tillämpliga fall, granskningar av konsekvensrapporter, kapitalutgiftsplanen och en länk till prospektet (artikel 15.1–15.3). Emittenten är dessutom skyldig att inom viss tid underrätta behöriga myndigheter och Esma om offentliggörandet av dokumenten (artikel 15.4 och 15.5).
Skyldigheter vid användning av frivilliga mallar för periodiska upplysningar
Överträdelsekatalogen i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer omfattar vissa skyldigheter för emittenter av obligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara eller hållbarhetslänkade obligationer (artikel 21). Enligt förordningen får emittenter i dessa fall lämna periodiska upplysningar efter emissionen med hjälp av gemensamma mallar. Med användningen av de gemensamma mallarna följer en skyldighet att lämna vissa uppgifter. Bristande efterlevnad ska kunna leda till ingripanden av Finansinspektionen som ska utöva tillsyn till och med obligationens förfallodag.
Skyldigheter när det gäller värdepapperiseringsobligationer
Överträdelsekatalogen i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer anger skyldigheter för emittenter (artikel 49.1 a). Förordningen omfattar även värdepapperiseringsobligationer som använder beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” (se definitionen i artikel 2.22). I dessa fall ska hänvisningen i överträdelsekatalogen till ”emittent” tolkas som en hänvisning till ”originator” eller ”specialföretag för värdepapperisering” (artikel 16.2). Om de värdepapperiserade exponeringarna skapas av flera originatorer gäller enligt förordningen särskilda bestämmelser om deras ansvar (artikel 16.3).
I EU-förordningen anges vilka skyldigheter i överträdelsekatalogen som gäller för originatorer respektive specialföretag för värdepapperisering (artikel 16). Originatorn är ansvarig för rapportering och granskning (artiklarna 10–12). Specialföretaget för värdepapperisering ansvarar för att offentliggöra ett prospekt för europeiska gröna obligationer (artikel 14). Originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering ansvarar för att de dokument som ska upprättas också offentliggörs i en viss ordning samt att behöriga myndigheter och Esma underrättas (artikel 15). Förordningen får förstås på så sätt att det är tillräckligt att vart och ett av kraven enligt artikeln uppfylls av antingen originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering. Eftersom ansvarsfördelningen inte är närmare reglerad i denna del bör Finansinspektionen ha möjlighet att ingripa mot båda aktörerna. Finansinspektionen får med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om ett ingripande ska ske mot båda aktörerna eller endast någon av dem.
För värdepapperiseringsobligationer gäller vissa särskilda krav på upplysningslämnande och uteslutande. Enligt EU-förordningen är originatorn skyldig att lämna en förklaring i faktabladet om att vissa värdepapperiserade exponeringar uteslutits (artikel 18.3). Vidare ska upplysningar lämnas som specifikt rör värdepapperiseringsobligationer och deras miljöegenskaper i prospekt, faktablad och allokeringsrapporter (artikel 19). Förordningen får förstås på så sätt att artikeln innehåller skyldigheter som kan gälla en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering. Eftersom ansvarsfördelningen inte är närmare reglerad bör Finansinspektionen även i denna del ha möjlighet att ingripa mot båda aktörerna.
Överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite
Som berörs i avsnitt 6.2 får begreppet straff i den mening som avses i Europakonventionen även anses omfatta t.ex. vite. Om Finansinspektionen har ansökt om utdömande av vite bör det därför inte vara möjligt att besluta om en sanktion för samma sak (jfr prop. 2016/17:22 s. 227 och 228). I avsnitt 6.4 föreslås att Finansinspektionen ska kunna förbjuda erbjudanden av europeiska gröna obligationer eller upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad, om det finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet strider mot vissa angivna bestämmelser i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Ett beslut om förbud kan gälla tillfälligt under tio dagar eller tills vidare. Om ett sådant förbudsföreläggande förenas med vite och det inte följs, bör Finansinspektionen välja mellan att ansöka om utdömande av vitet eller att ingripa mot överträdelsen (jfr samma prop. s. 228). Detsamma bör gälla de förbud att emittera europeiska gröna obligationer som föreslås i avsnitt 7.4.3 nedan. Det bör därför tas in en bestämmelse i den nya kompletteringslagen om att ingripande inte får ske om överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och en ansökan om utdömande av vitet har gjorts. Bestämmelsen bör vara tillämplig även när en annan myndighet har ansökt om utdömande av vite för samma överträdelse. Så skulle kunna vara fallet om Konsumentombudsmannen (som är en funktion inom Konsumentverket) ansöker hos Patent- och marknadsdomstolen om utdömande av vite i anledning av en överträdelse av ett förbud mot marknadsföring med stöd av marknadsföringslagen (se avsnitt 6.5).
Dubbelbestraffningsförbudet och EU:s prospektförordning
Regeringen föreslår att Finansinspektionen ska kunna ingripa mot en emittent, eller i förekommande fall ett specialföretag för värdepapperisering, som åsidosätter sina skyldigheter genom att inte offentliggöra ett prospekt enligt artikel 14 i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Av den artikeln följer att en emittent för att få använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” som huvudregel ska offentliggöra ett prospekt enligt EU:s prospektförordning. Prospektet ska också innehålla vissa kompletterande uppgifter enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer.
Som Sveriges advokatsamfund påpekar innehåller även lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning bestämmelser om ingripande mot en emittent som har åsidosatt sina skyldigheter genom att inte offentliggöra ett prospekt (5 kap. 1 § 3). I likhet med Advokatsamfundet bedömer regeringen att det aktuella förslaget innebär att det i vissa fall skulle kunna uppkomma parallella ingripandemöjligheter. Så skulle kunna vara fallet t.ex. om en emittent av en europeisk grön obligation inte offentliggör ett prospekt trots att det finns en skyldighet att göra det enligt både EU:s förordning om europeiska gröna obligationer och EU:s prospektförordning. Regeringen ser inget hinder mot en sådan ordning i och för sig. Om ett förfarande skulle anses strida mot flera författningar bör Finansinspektionen kunna välja det ingripande som framstår som mest ändamålsenligt (jfr prop. 2016/17:22 s. 205).
Advokatsamfundet framhåller även att de parallella ingripandemöjligheterna riskerar att komma i konflikt med dubbelbestraffningsförbudet i Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga. Detta förbud innebär bl.a. att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han eller hon redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat (se t.ex. redogörelsen i prop. 2016/17:162 s. 545–550). Även vissa administrativa sanktioner som sanktionsavgifter kan vara att bedöma som straff vid tillämpningen av reglerna om dubbelprövningsförbudet. Eftersom sådana sanktioner kommer att kunna beslutas enligt både den nya kompletteringslagen och kompletteringslagen till EU:s prospektförordning kan det inte uteslutas att de parallella ingripandemöjligheterna skulle kunna aktualisera frågor om dubbelprövningsförbudet. Regeringen bedömer emellertid att sådana situationer endast skulle kunna uppkomma i undantagsfall. I den mån frågorna aktualiseras ska myndigheter som tillämpar lagstiftningen beakta dubbelbestraffningsförbudet med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet.
Skyldigheter till följd av Finansinspektionens tillsyns- och utredningsbefogenheter
Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska medlemsstaterna ge behöriga myndigheter befogenhet att påföra lämpliga sanktioner även i de fall någon underlåter att samarbeta eller uppfylla sina skyldigheter i samband med en utredning, inspektion eller ett krav från den behöriga myndigheten (artikel 49.1 b). Den behöriga myndighetens tillsyns- och utredningsbefogenheter ska enligt EU-förordningen inbegripa bl.a. att inhämta dokument och utföra platsundersökningar (artikel 45.1). Den uppräkning av administrativa sanktioner och åtgärder som finns i förordningen omfattar dock inte överträdelser som avser skyldigheten att samarbeta med den behöriga myndigheten utan avser andra skyldigheter enligt förordningen (artikel 49.4). Medlemsstaterna har därför möjlighet att själva avgöra vilka åtgärder som ska få vidtas i sådana fall. I avsnitt 6 föreslås sådana åtgärder i form av en möjlighet för Finansinspektionen att i vissa fall förelägga vite. Det motsvarar den ordning som finns i andra lagar på finansmarknadsområdet, bl.a. lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning (se prop. 2018/19:83 s. 95). Någon ytterligare ingripandemöjlighet krävs inte i den nya kompletteringslagen.
Administrativa sanktioner och åtgärder
Föreläggande att vidta rättelse
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska få förelägga den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer att inom viss tid vidta en viss åtgärd för att komma till rätta med situationen eller upphöra med ett visst agerande.
Ett beslut om föreläggande ska få förenas med vite.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt sanktionskatalogen i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska den behöriga myndigheten kunna kräva att den ansvariga fysiska eller juridiska personen upphör med det agerande som utgör en överträdelse (artikel 49.4 första stycket b). En liknande regel finns bl.a. i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 av den 16 april 2014 om marknadsmissbruk (marknadsmissbruksförordning) och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/6/EG och kommissionens direktiv 2003/124/EG, 2003/125/EG och 2004/72/EG (artikel 30.2 första stycket a) och EU:s prospektförordning (artikel 38.2 b).
Eftersom en överträdelse även kan bestå i underlåtenhet att uppfylla vissa krav, är det rimligt att den behöriga myndigheten också kan ålägga den ansvarige att vidta en positiv åtgärd för att uppfylla kraven i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer (jfr prop. 2016/17:22 s. 206 och 207 och prop. 2018/19:83 s. 96 och 97). Det kan exempelvis röra sig om ett föreläggande om att offentliggöra ett faktablad, en allokeringsrapport eller en konsekvensrapport och granskningar och bedömningar av sådana dokument (artikel 45.1 första stycket a–d). Den behöriga myndigheten ska även kunna kräva att emittenter tar med de uppgifter som avses i bilagorna I–III i de nyssnämnda dokumenten och att emittenter på sin webbplats offentliggör ett beslut som den behöriga myndigheten har fattat (artikel 45.1 första stycket a, c, d och l). Detsamma ska gälla originatorer och specialföretag för värdepapperisering när det är fråga om värdepapperiseringsobligationer som betecknas som ”europeiska gröna obligationer” eller ”EuGB” (artikel 16.2).
Det bör införas en bestämmelse i den nya kompletteringslagen som ger Finansinspektionen möjlighet att förelägga den som har överträtt de ovan angivna bestämmelserna i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer att inom viss tid vidta en viss åtgärd för att komma till rätta med situationen eller att upphöra med ett visst agerande. Bestämmelsen bör utformas efter förebild av motsvarande bestämmelser i andra lagar på finansmarknadsområdet (se t.ex. 5 kap. 3 § första stycket 1 lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning och 5 kap. 4 § första stycket 1 lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning).
Enligt EU-förordningen ska hänvisningar till emittent tolkas som hänvisningar till originatorer och specialföretag för värdepapperisering när det gäller värdepapperiseringsobligationer som betecknas ”europeiska gröna obligationer” eller ”EuGB” (artikel 16). Den nu föreslagna bestämmelsen i kompletteringslagen bör således även omfatta originatorer och specialföretag för värdepapperisering.
I likhet med det som gäller enligt motsvarande bestämmelser i andra lagar på finansmarknadsområdet bör ett beslut om föreläggande få förenas med vite.
Anmärkning
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska få besluta om anmärkning mot den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt sanktionskatalogen i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska den behöriga myndigheten kunna besluta om ett offentligt utlåtande med uppgift om den ansvariga fysiska eller juridiska personen och överträdelsens karaktär i enlighet med artikel 45.1 första stycket l (artikel 49.4 första stycket a). En regel med liknande innebörd finns bl.a. i marknadsmissbruksförordningen (artikel 30.2 första stycket c) och EU:s prospektförordning (artikel 38.2 a). I lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (5 kap. 3 § 2, se prop. 2016/17:22 s. 208 och 209) och i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning (5 kap. 4 § första stycket 2, se prop. 2018/19:83 s. 97) används termen anmärkning för denna ingripandeåtgärd.
I flera lagar på finansmarknadsområdet, som reglerar vissa företag under tillsyn, är varning en ingripandeåtgärd som används för allvarliga överträdelser som alternativ till återkallelse av ett företags tillstånd (se t.ex. 15 kap. 1 § lagen [2004:297] om bank- och finansieringsrörelse och 25 kap. 1 § lagen om värdepappersmarknaden). Åtgärden anmärkning finns också, men används då för överträdelser som inte är så allvarliga att de kan resultera i en återkallelse av tillståndet. Återkallelse av tillstånd är inte en möjlig ingripandeåtgärd enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer eftersom regleringen inte riktar sig enbart till företag under tillsyn (jfr även prop. 2018/19:83 s. 97). Det är därför lämpligt att i den nya kompletteringslagen, på samma sätt som i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning, införa anmärkning som en ingripandeåtgärd. Anmärkning bör främst komma i fråga för mindre allvarliga överträdelser. En mer allvarlig överträdelse av förordningen bör medföra en sanktionsavgift (se avsnitt 7.4.5).
Förbud att emittera europeiska gröna obligationer
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska få förbjuda en emittent att emittera europeiska gröna obligationer under en viss tid, högst ett år, om emittenten allvarligt och vid upprepade tillfällen har åsidosatt någon av sina skyldigheter enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer.
Om en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering allvarligt och vid upprepade tillfällen har åsidosatt någon av sina skyldigheter enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska Finansinspektionen få förbjuda originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering att under en viss tid, högst ett år, genomföra emission av europeiska gröna värdepapperiseringsobligationer.
Ett förbud att emittera europeiska gröna obligationer ska få förenas med vite.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer får den behöriga myndigheten förbjuda en emittent att emittera europeiska gröna obligationer under en tidsperiod som inte överstiger ett år om emittenten upprepade gånger och på ett allvarligt sätt har överträtt sina skyldigheter enligt artiklarna 10–12, 14 och 15 i förordningen (artikel 45.1 första stycket m). Den behöriga myndigheten får även, i form av en administrativ sanktionsåtgärd, besluta att förbjuda emission av europeiska gröna obligationer under en tidsperiod om högst ett år om emittenten har överträtt sina skyldigheter enligt artikel 10, 11, 12, 14, 15 eller 21 i förordningen (artikel 49.1 a och 49.4 första stycket c). Bestämmelserna är således delvis överlappande. Det är därför lämpligt att införa en bestämmelse i kompletteringslagen som omfattar såväl den behöriga myndighetens tillsynsbefogenhet som ingripandebefogenhet enligt EU-förordningen.
I lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning har en liknande tillsynsbefogenhet enligt EU:s prospektförordning, som innebär en möjlighet för den behöriga myndigheten att besluta att ett prospekt inte ska godkännas under fem år, införts i lagen som en ingripandemöjlighet för Finansinspektionen (5 kap. 5 §, se prop. 2018/19:83 s. 97 och 98). På motsvarande sätt bör Finansinspektionens möjlighet att, under vissa angivna förutsättningar, förbjuda emission av europeiska gröna obligationer utgöra en administrativ sanktionsåtgärd. Ett sådant förbud ska kunna beslutas om en emittent har överträtt någon av de bestämmelser i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer som den är skyldig att följa. Om bestämmelsen i stället skulle utgöra en tillsynsbefogenhet i den nya kompletteringslagen skulle det innebära att den som har överträtt EU-förordningen och fått besked om ett ingripande, vid ett senare tillfälle skulle kunna bli föremål för ytterligare åtgärder, i form av ett förbud att emittera europeiska gröna obligationer (se samma prop.). Det blir inte förutsebart för emittenten. Det är därför lämpligt att utforma bestämmelsen som en administrativ sanktionsåtgärd i kompletteringslagen som innebär att Finansinspektionen ska kunna förbjuda en emittent att, under en viss tid om högst ett år, emittera europeiska gröna obligationer om emittenten allvarligt och vid upprepade tillfällen har åsidosatt någon av sina skyldigheter enligt EU-förordningen.
När det gäller värdepapperiseringsobligationer som betecknas som ”europeiska gröna obligationer” eller ”EuGB” ska hänvisningar i EU-förordningen till emittent tolkas som hänvisningar till originatorer och specialföretag för värdepapperisering (artikel 16). Enligt EU-förordningen ska den behöriga myndigheten alltså få vidta motsvarande åtgärder gentemot ett specialföretag för värdepapperisering och en originator om de har överträtt sina skyldigheter i artikel 10, 11, 12, 14, 15, 18 eller 19 i förordningen. Av EU-förordningen framgår vidare att vid traditionell värdepapperisering är emittenten av obligationerna ett specialföretag för värdepapperisering som är juridiskt åtskilt från originatorn (skäl 31). Originatorn i sin tur använder de medel som emissionen tillför för att allokera finansieringen i ekonomisk verksamhet. När det gäller emission av europeiska gröna obligationer som utgörs av värdepapperiseringsobligationer delar således originatorn och specialföretaget för värdepapperisering på de motsvarande skyldigheter som emittenten har. Specialföretaget för värdepapperisering är därmed skyldigt att upprätta prospekt medan originatorn är skyldig att upprätta och genomföra en granskning av ett faktablad, en allokeringsrapport och en konsekvensrapport samtidigt som de delar på skyldigheten att offentliggöra informationen. Ett förbud att genomföra emission av europeiska gröna värdepapperiseringsobligationer bör alltså kunna komma i fråga om såväl specialföretaget för värdepapperisering som originatorn har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen och bör därför omfatta såväl specialföretaget för värdepapperisering som originatorn. En bestämmelse som ger Finansinspektionen möjlighet att fatta ett sådant beslut bör tas in i kompletteringslagen.
Ett förbud att emittera europeiska gröna obligationer eller europeiska gröna värdepapperiseringsobligationer bör få förenas med vite.
Förbud att använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB”
Regeringens förslag: Finansinspektionen ska få förbjuda en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering att använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” om emittenten, originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering inte följer ett föreläggande att offentliggöra ett beslut om ingripande som har fattats av Finansinspektionen.
Ett förbud att använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” ska få förenas med vite.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska den behöriga myndigheten få offentliggöra att en emittent inte längre uppfyller sina skyldigheter i artikel 3 i EU-förordningen när det gäller användningen av beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” (artikel 45.1 första stycket n). Beslutet får fattas tre månader efter att den behöriga myndigheten har krävt att emittenten på sin webbplats ska offentliggöra att denne inte fullgör sina skyldigheter enligt EU-förordningen och, som det får förstås, emittenten inte offentliggör informationen. Enligt EU-förordningen gäller vidare att det som sägs om emittent i förordningen även ska gälla originatorer och specialföretag för värdepapperisering när det gäller värdepapperiseringsobligationer som betecknas som ”europeiska gröna obligationer” eller ”EuGB” (artikel 16).
Enligt EU-förordningen ska den behöriga myndigheten offentliggöra ett beslut om ingripande mot en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering (artikel 52). I avsnitt 7.4.1 föreslås att Finansinspektionen ska kunna kräva att en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering offentliggör ett beslut om ingripande genom att Finansinspektionen förelägger aktören att vidta rättelse om beslutet inte offentliggörs. Om Finansinspektionen förelägger en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering att vidta rättelse genom att offentliggöra ett ingripandebeslut på sin webbplats och föreläggandet inte följs, bör Finansinspektionen ha möjlighet att förbjuda aktören att använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” för den aktuella obligationen. Finansinspektionen bör lämpligen kunna ge aktören möjlighet att vidta rättelse inom tre månader innan ett förbud meddelas. Ett beslut om ett sådant föreläggande föreslås få förenas med vite (avsnitt 7.4.1).
Som framgår av avsnitt 7.3 får ett ingripande inte ske om en överträdelse omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och en ansökan om utdömande av vitet har gjorts (jfr prop. 2016/17:22 s. 228). Om Finansinspektionen förelägger en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering att offentliggöra ett beslut om ett ingripande och förenar föreläggandet med vite som inte följs, bör Finansinspektionen välja mellan att antingen ansöka om utdömande av vitet eller att förbjuda aktören att använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB”. Hänsyn bör här tas till EU-förordningens krav på förbud att använda beteckningen i sådana situationer.
Ett förbud som föreslås i detta avsnitt bör, i likhet med beslut som föreslås i andra avsnitt, få förenas med vite.
Sanktionsavgifter
Regeringens förslag: Sanktionsavgiften för en juridisk person vid överträdelser av EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska kunna fastställas till högst det högsta av
1. ett belopp som per den 20 december 2023 i svenska kronor motsvarade 500 000 euro,
2. en halv procent av den juridiska personens omsättning närmast föregående räkenskapsår eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå, eller
3. två gånger den vinst som den juridiska personen gjort till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa.
Om överträdelsen har skett under den juridiska personens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, ska omsättningen få uppskattas.
Sanktionsavgiften för en fysisk person ska kunna fastställas till högst det högsta av
1. ett belopp som per den 20 december 2023 i svenska kronor motsvarade 50 000 euro, eller
2. två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa.
Avgiften ska tillfalla staten.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Vasakronan framför att för höga sanktionsavgifter riskerar att leda till att många företag avstår från att ge ut europeiska gröna obligationer och att de föreslagna sanktionsavgifterna därför bör sänkas.
Skälen för regeringens förslag
Olika beräkningsgrunder
Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska den behöriga myndigheten ha befogenhet att besluta om sanktionsavgifter för överträdelser av de artiklar i förordningen som räknas upp i överträdelsekatalogen (artikel 49.4 första stycket d–f och andra stycket). Alternativa beräkningssätt för sanktionsavgifterna anges. Avgifterna anges som minsta maximibelopp, dvs. medlemsstaterna får fastställa högre nivåer och även ytterligare sanktioner (artikel 49.5). Liknande regler finns i bl.a. marknadsmissbruksförordningen (artikel 30.2) och EU:s prospektförordning (artikel 38.2).
De sanktionsavgifter som ska kunna tas ut vid överträdelser av bestämmelserna i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska kunna tillämpas på en mängd olika överträdelser, på fysiska personer och företag av olika storlekar och med olika stora ekonomiska resurser och i samtliga medlemsstater. Maximibeloppen är således dimensionerade för att vara tillräckligt effektiva, proportionerliga och avskräckande och kunna uppväga eventuella vinster som en person har gjort genom att överträda bestämmelserna i förordningen.
En beräkningsmetod, som gäller oavsett om det är fråga om en fysisk eller en juridisk person, innebär att avgiften fastställs till högst två gånger den vinst som uppkommit alternativt den förlust som undvikits genom överträdelsen, om dessa belopp kan fastställas (artikel 49.4 första stycket d). För juridiska personer finns ytterligare två alternativa beräkningsmetoder för avgifterna. Sanktionsavgiften ska kunna uppgå till det som är högst av 500 000 euro eller 0,5 procent av den juridiska personens totala årliga omsättning enligt det senaste bokslut som har godkänts av ledningsorganet (artikel 49.4 första stycket e). Om den juridiska personen är ett moderbolag eller ett dotterbolag till ett moderbolag som är skyldigt att upprätta koncernredovisning enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/34/EU av den 26 juni 2013 om årsbokslut, koncernredovisning och rapporter i vissa typer av företag, om ändring av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/43/EG och om upphävande av rådets direktiv 78/660/EEG och 83/349/EEG, ska den relevanta totala årsomsättningen vara den totala årsomsättningen eller motsvarande typ av inkomst enligt tillämplig unionsrätt på redovisningsområdet i den senast tillgängliga koncernredovisning som godkänts av ledningsorganet för det yttersta moderbolaget (artikel 49.4 andra stycket i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer).
Lagrådet noterar att begreppet omsättning inte förekommer i någon av årsredovisningslagarna. Enligt Lagrådets mening finns det anledning att i det fortsatta lagstiftningsarbetet ytterligare förtydliga vad som ska avses med omsättning. Lagrådet noterar också att den relevanta omsättningen enligt förslaget är omsättningen ”närmast föregående räkenskapsår”, medan det i EU-förordningen anges att sanktionsavgiften ska motsvara årsomsättningen ”enligt den senaste tillgängliga redovisning som har godkänts av ledningsorganet” (artikel 49.4 första stycket e). Lagrådet påpekar att det inte alltid kommer att finnas någon redovisning avseende föregående räkenskapsår och att Finansinspektionen i sådana fall måste uppskatta omsättningen enligt den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 8 § kompletteringslagen. Enligt Lagrådet kan det ifrågasättas om detta är en ändamålsenlig ordning och den förefaller dessutom avvika från avsikten i EU-förordningen. Lagrådet föreslår därför en alternativ formulering av bestämmelsen i 3 kap. 7 § första stycket 1 b enligt vilken den relevanta omsättningen ska vara omsättningen ”enligt den senaste årsredovisning som den juridiska personens ledningsorgan har beslutat”.
I EU-förordningen preciseras inte begreppet omsättning. Det har i tidigare lagstiftningsärenden konstaterats att samma begrepp i andra EU-rättsakter på finansmarknadsområdet kan avse olika saker beroende på vilken typ av företag som ett ingripande riktas mot. Frågan om vilka poster i ett företags redovisning som ska ingå i beräkningen av omsättningen har därför fått avgöras utifrån tillämpliga redovisningsregler, dvs. de EU-rättsliga redovisningsdirektiven och hur de har genomförts i nationell rätt (se prop. 2016/17:162 s. 595–602). Det sagda innebär att det finns tre typer av omsättning: omsättning från verksamhet som redovisas enligt årsredovisningslagen (1995:1554), omsättning från verksamhet som redovisas enligt lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag och omsättning från verksamhet som redovisas enligt lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag. Som Lagrådet berör förekommer begreppet nettoomsättning numera i alla årsredovisningslagar. När det gäller kreditinstitut, värdepappersbolag och försäkringsföretag används begreppet nettoomsättning emellertid inte i redovisningen (resultaträkningen). Dessa företag redovisar i stället olika intäktsposter. När det gäller företag som tillämpar årsredovisningslagen används visserligen begreppet nettoomsättning i redovisningen, men lagstiftaren har ansett att även posten övriga intäkter bör ingå i den omsättning som ska ligga till grund för en sanktionsavgift. Vilka närmare poster som bör ingå i omsättningen när den beräknas enligt de olika redovisningslagarna har behandlats mer utförligt i förarbetena till andra lagar på finansmarknadsområdet (se redogörelsen i prop. 2016/17:162 s. 764 och 765). Regeringen gör inte någon annan bedömning i det nu aktuella fallet.
När det gäller frågan om vilken redovisning som ska ligga till grund för beräkningen konstaterar regeringen att den föreslagna bestämmelsen är utformad på samma sätt som motsvarande bestämmelser i ett flertal andra lagar på finansmarknadsområdet (se t.ex. 5 kap. 6 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning och 5 kap. 6 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning). Även i dessa lagar används uttrycket ”närmast föregående räkenskapsår”, trots att det avviker från ordalydelsen i de berörda EU-rättsakterna. Som Lagrådet påpekar kan ”närmast föregående” anses ha en mer inskränkt betydelse än ”senaste tillgängliga”. Det finns emellertid inget hinder mot att den senaste tillgängliga redovisningen används vid en uppskattning enligt bestämmelsen i 3 kap. 8 § kompletteringslagen. En sådan ordning bör ligga väl i linje med EU-förordningen. Med hänsyn till detta och intresset av enhetliga regler på finansmarknadsområdet anser regeringen att bestämmelsen i 3 kap. 7 § första stycket 1 b kompletteringslagen inte bör formuleras enligt Lagrådets förslag.
För fysiska personer finns en ytterligare beräkningsgrund utöver den vinst som gjorts eller förlust som undvikits. Sanktionsavgifterna ska kunna uppgå till högst 50 000 euro (artikel 49.4 första stycket f i EU-förordningen).
För att de sanktioner som ska kunna påföras vid överträdelser av EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska uppfylla de krav som anges i EU-förordningen, bör sanktionsavgifterna i kompletteringslagen motsvara de belopp som anges i förordningen. Det är visserligen möjligt att fastställa ett ännu högre maximibelopp än så (artikel 49.5). Det har dock inte framkommit några skäl som motiverar högre maximibelopp. Vasakronan anser att de föreslagna sanktionsavgifterna är för höga och bör sänkas. Regeringen kan dock konstatera att EU-förordningen inte ger utrymme för medlemsstaterna att fastställa lägre maximibelopp. Bestämmelserna i kompletteringslagen bör utformas efter förebild av liknande bestämmelser i andra lagar på finansmarknadsområdet (se t.ex. 25 kap. 9 och 9 a §§ lagen om värdepappersmarknaden, 5 kap. 6–8 §§ lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning och 5 kap. 6 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning).
Sanktionsavgiften ska beräknas utifrån kursvärdet vid dagen för ikraftträdandet av EU:s förordning om europeiska gröna obligationer, dvs. den 20 december 2023. I fråga om vilken valutakurs som bör tillämpas vid omräkning mellan euro och svenska kronor har i detta sammanhang i flera fall hänvisats till den s.k. fixingkursen (se t.ex. prop. 2016/17:162 s. 564, där dock begreppet mittkurs används). Fixingkursen fastställs numera av Europeiska centralbanken och räknas om av Riksbanken till en kurs mot svenska kronor. Därefter publiceras kursen på Riksbankens webbplats varje svensk bankdag. Det är lämpligt att tillämpa denna fixingkurs för omräkning av sanktionsavgiften även enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Enligt fixingkursen den 20 december 2023 motsvarade 1 euro 11,129 svenska kronor. Eftersom EU:s förordning om europeiska gröna obligationer knyter sanktionsavgiftsbeloppet till eurons kurs ett visst angivet datum kommer den valutakurs som ligger till grund för omräkning mellan euro och svenska kronor inte att förändras.
Omsättning när den juridiska personen ingår i en koncern
Som framgår ovan ska omsättningen, när den juridiska personen ingår i en koncern, beräknas utifrån koncernredovisningen. I liknande bestämmelser i andra lagar på finansmarknadsområdet preciseras EU-rättsakternas regler om sanktionsavgifter när en juridisk person ingår i en koncern på så sätt att det anges att omsättningen i förekommande fall ska bestämmas utifrån ”motsvarande omsättning på koncernnivå” (se t.ex. 25 kap. 9 § lagen om värdepappersmarknaden och 5 kap. 6 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning). Avsikten är att omsättning från verksamhet i koncernen som redovisas utifrån samma redovisningsregler ska ligga till grund för beräkningen av den högsta sanktionsavgiften (se prop. 2016/17:162 s. 600–602 och prop. 2018/19:83 s. 101). Bestämmelsen i den nya kompletteringslagen bör utformas på samma sätt.
Uppgifter om omsättningen saknas eller är bristfälliga
I flera lagar på finansmarknadsområdet finns det bestämmelser som tar sikte på en situation där en överträdelse av en juridisk person har ägt rum under företagets första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga (se t.ex. 25 kap. 9 § andra stycket lagen om värdepappersmarknaden, 5 kap. 9 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning och 5 kap. 7 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning). Det anges att i sådana fall får en uppskattning av omsättningen göras. Det är sålunda endast i de fall det, av de skäl som anges i bestämmelserna, inte går att beräkna avgiftens storlek som en uppskattad omsättning får läggas till grund för sanktionsavgiftens storlek. En motsvarande bestämmelse bör införas i den nya kompletteringslagen.
Omständigheter som ska vara styrande vid beslut om sanktioner
Regeringens förslag: Vid valet av ingripande ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den pågått. Särskild hänsyn ska tas till graden av ansvar för den som har begått överträdelsen och skador som uppkommit till följd av överträdelsen.
Därutöver ska Finansinspektionen i försvårande riktning beakta om den som har begått överträdelsen tidigare har begått en överträdelse. Vid den bedömningen ska särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna. Finansinspektionen ska i förmildrande riktning beakta om den som har begått överträdelsen i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat inspektionens utredning av överträdelsen och om den personen har vidtagit åtgärder efter överträdelsen för att undvika att den upprepas.
De omständigheter som ska vara styrande vid valet av ingripande ska beaktas även vid bestämmande av sanktionsavgifternas storlek. Utöver detta ska särskild hänsyn också tas till den berörda personens finansiella ställning och den vinst som personen gjort till följd av överträdelsen.
Finansinspektionen ska få avstå från ingripande om en överträdelse är ringa eller ursäktlig, om personen i fråga vidtar rättelse, om något annat organ har vidtagit åtgärder mot personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga eller om det finns andra särskilda skäl.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag
Alla relevanta omständigheter ska beaktas
Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska de behöriga myndigheterna när de fastställer typ av och storlek på administrativa sanktioner och andra administrativa åtgärder, beakta alla relevanta omständigheter (artikel 50.1). I förordningen specificeras vissa omständigheter som, där det är lämpligt, ska beaktas särskilt. Dessa är följande.
a) Överträdelsens allvarlighetsgrad och varaktighet.
b) Graden av ansvar hos den person som är ansvarig för överträdelsen.
c) Finansiell styrka hos den person som är ansvarig för överträdelsen som den indikeras genom den ansvariga juridiska personens totala omsättning eller den ansvariga fysiska personens årsinkomst och nettotillgångar.
d) Överträdelsens inverkan på investerares intressen.
e) Storleken på de vinster som har gjorts eller de förluster som undvikits av den person som är ansvarig för överträdelsen eller förluster för tredje part som överträdelsen orsakat, i den mån dessa kan fastställas.
f) Graden av samarbete med den behöriga myndigheten hos den person som är ansvarig för överträdelsen, utan att det påverkar behovet av att säkerställa återförande av de vinster som personen har erhållit eller de förluster som denne undvikit.
g) Tidigare överträdelser av denna förordning av den person som gjort sig skyldig till överträdelsen.
h) Eventuella åtgärder som den person som är ansvarig för överträdelsen har vidtagit efter överträdelsen för att förhindra att den upprepas.
Liknande regler finns i bl.a. marknadsmissbruksförordningen (artikel 31), EU:s prospektförordning (artikel 39), EU:s förordning om värdepapperisering (artikel 33.2) och EU:s förordning om gräsrotsfinansiering (artikel 40). Dessa regler har i svensk rätt införts i bestämmelser i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (5 kap. 15–18 §§), lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning (5 kap. 8–11 §§), lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om värdepapperisering (3 kap. 14–17 §§) och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering (3 kap. 13–16 §§). I dessa lagar anges således vilka omständigheter som ska beaktas vid valet mellan olika sanktioner.
I EU:s förordning om europeiska gröna obligationer är regeln, på samma sätt som i t.ex. EU:s prospektförordning och EU:s förordning om värdepapperisering, utformad så att den är riktad till den behöriga myndigheten. Den skulle därför kunna anses vara direkt tillämplig. När lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning infördes gjordes bedömningen att det är en rimlig utgångspunkt att de omständigheter som anges i förordningen anges även i lag (se prop. 2018/19:83 s. 102–104). En sådan ordning ansågs främja förutsägbarheten och enhetligheten i tillämpningen av bestämmelserna. Samma bedömning gjordes när lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om värdepapperisering och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering infördes (se prop. 2019/20:37 s. 62 och prop. 2020/21:206 s. 88). Det bör inte göras någon annan bedömning i detta fall än den som gjordes i de lagstiftningsärendena. De omständigheter som anges i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer bör därför anges i den nya kompletteringslagen. För att inte begränsa utrymmet för egna bedömningar och möjligheten att ta hänsyn till särskilda omständigheter i det enskilda fallet, bör dock lagtexten utgöra en exemplifierande, men inte uttömmande, uppräkning av vilka omständigheter som ska beaktas.
På samma sätt som i tidigare lagstiftningsärenden bör det i kompletteringslagen anges vad som ska vara utgångpunkten vid val av sanktion och vid bestämmande av sanktionsavgiftens storlek. Den centrala principen bör vara att en sammanvägd bedömning av de olika omständigheterna i det enskilda fallet ska göras. Därutöver bör det anges vilka omständigheter som ska beaktas särskilt.
Utifrån de faktorer som anges i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer framstår det som lämpligt att först ange sådana omständigheter som är hänförliga till själva överträdelsen, dvs. hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått samt graden av ansvar för den som är ansvarig för överträdelsen (artikel 50.1 a och b). Med det senare uttrycket avses i huvudsak att någon kan vara mer eller mindre ansvarig för en överträdelse och ha en omfattande eller mer begränsad kännedom om de omständigheter som utgör överträdelsen. I andra lagar på finansmarknadsområdet anges också att särskild hänsyn ska tas till ”skador som uppkommit till följd av överträdelsen” eller ”skador som uppstått” (se t.ex. 9 kap. 24 § lagen om värdepapperscentraler och kontoföring av finansiella instrument och 5 kap. 15 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning). Detta får anses motsvara det som anges i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer om den inverkan överträdelsen har haft på investerares intressen (artikel 50.1 d) och förluster som tredje part har orsakats till följd av överträdelsen (artikel 50.1 e). Även i den nu aktuella bestämmelsen bör det därför anges att skador som uppkommit till följd av överträdelsen ska beaktas särskilt (jfr prop. 2018/19:83 s. 103 och 104).
Om omständigheter som är hänförliga till själva överträdelsen utgör utgångspunkten kan därefter det slutliga utfallet påverkas av faktorer som inte är att hänföra till den. Det bör även anges vissa omständigheter som kan vara förmildrande respektive försvårande och som har inträffat före eller efter överträdelsen. I försvårande riktning bör beaktas om den som har begått överträdelsen tidigare har gjort sig skyldig till överträdelser enligt EU-förordningen (artikel 50.1 g). På samma sätt som i motsvarande bestämmelser i andra lagar på finansmarknadsområdet bör det vidare anges att det vid denna bedömning ska fästas särskild vikt vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna (se t.ex. 5 kap. 16 § första stycket lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning och 5 kap. 9 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning). Omständigheter i förmildrande riktning bör vara att den som har begått överträdelsen genom aktivt samarbete väsentligt har underlättat Finansinspektionens utredningsarbete eller har vidtagit åtgärder för att undvika att överträdelsen upprepas (artikel 50.1 f och h i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer).
Omständigheter som bör beaktas särskilt vid fastställande av sanktionsavgiftens storlek
De ovan angivna omständigheterna bör även beaktas när sanktionsavgiftens storlek fastställs. Dessutom bör hänsyn tas till den finansiella styrkan hos den som har begått överträdelsen. I EU:s förordning om europeiska gröna obligationer indikeras finansiell ställning genom exempelvis den ansvariga juridiska personens totala årsomsättning eller en fysisk persons årsinkomst och nettotillgångar (artikel 50.1 c). I enlighet med de bedömningar som gjordes i samband med införandet av motsvarande bestämmelser i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning bör med finansiell ställning även avses andra ekonomiska förhållanden, såsom underhållsskyldighet i fråga om en fysisk person (jfr prop. 2016/17:22 s. 224 och prop. 2018/19:83 s. 104). När sanktionsavgiften fastställs bör hänsyn även tas till den vinst som gjorts med anledning av överträdelsen (artikel 50.1 e i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer).
Omständigheter som innebär att Finansinspektionen kan avstå från ingripande
För att sanktionerna ska vara proportionerliga bör det vidare anges att Finansinspektionen får avstå från ingripande i vissa situationer. De omständigheter som ska kunna innebära att inspektionen avstår från ingripande bör vara att överträdelsen är ringa eller ursäktlig, att personen i fråga gör rättelse, att något annat organ har vidtagit åtgärder mot personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga eller att det finns andra särskilda skäl (se motsvarande bestämmelser i t.ex. 5 kap. 10 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning).
Offentliggörande av sanktionsbeslut
Regeringens bedömning: Kravet i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer på att den behöriga myndigheten ska offentliggöra beslut om sanktioner kräver inte någon lagstiftningsåtgärd.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.
Skälen för regeringens bedömning: I EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ställs det krav på att den behöriga myndigheten ska offentliggöra beslut om att påföra en administrativ sanktion eller annan administrativ åtgärd till följd av överträdelser av förordningen (artikel 52). Besluten ska offentliggöras av den behöriga myndigheten på myndighetens webbplats omedelbart efter att den person som är föremål för beslutet har underrättats om beslutet (artikel 52.1). Offentliggörandet ska innehålla åtminstone information om överträdelsens typ och karaktär och om identiteten på de personer som är ansvariga. Skyldigheten gäller dock inte för åtgärder av utredningskaraktär.
Den behöriga myndigheten ska även offentliggöra information om att ett beslut har överklagats och all senare information om resultatet av ett sådant överklagande (artikel 52.3).
Det som anges om offentliggörande av beslut i EU-förordningen torde vara direkt tillämpligt genom att det är formulerat som en skyldighet för de behöriga myndigheterna och inte för medlemsstaterna. Det är därför inte nödvändigt att vidta några lagstiftningsåtgärder för att det som anges i förordningen ska gälla.
En fråga som uppkommer är emellertid om ett sådant offentliggörande som beskrivs i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer är tillåtet enligt bestämmelserna om sekretess i offentlighets- och sekretesslagen. Enligt den lagen gäller nämligen sekretess för vissa uppgifter som förekommer i Finansinspektionens tillståndsgivnings- och tillsynsverksamhet (30 kap. 4 §). Bestämmelsen innebär bl.a. att sekretess gäller för uppgift om affärs- eller driftförhållanden hos den som myndighetens verksamhet avser, om det kan antas att han eller hon lider skada om uppgiften röjs. Presumtionen är alltså att Finansinspektionen får offentliggöra uppgifter om åtgärder eller sanktioner, men sekretess råder om det kan antas att den berörde lider skada om uppgiften röjs. EU-förordningen förutsätter offentliggörande men tillåter bl.a. att besluten publiceras anonymiserat om den behöriga myndigheten anser att ett offentliggörande skulle utgöra en oproportionerlig åtgärd vid en bedömning i ett enskilt fall eller om ett offentliggörande skulle äventyra stabiliteten på de finansiella marknaderna eller en pågående utredning (artikel 52.2 första stycket b). Det finns också en möjlighet att i vissa fall inte alls offentliggöra beslutet (artikel 52.2 första stycket c) eller att senarelägga offentliggörandet (artikel 52.2 första stycket a). Bestämmelserna i offentlighets- och sekretesslagen kan därför inte anses hindra att besluten offentliggörs på det sätt som föreskrivs i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Samma bedömning gjordes när det gäller motsvarande regler om offentliggörande av beslut i bl.a. marknadsmissbruksförordningen, EU:s prospektförordning och EU:s förordning om värdepapperisering (se prop. 2016/17:22 s. 251, prop. 2018/19:83 s. 105 och prop. 2019/20:37 s. 65 och 66).
Betalning, preskription och verkställighet
Regeringens förslag: En sanktionsavgift ska betalas inom 30 dagar efter det att beslutet har fått laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Om sanktionsavgiften inte betalas inom denna tid, ska Finansinspektionen lämna avgiften för indrivning.
En sanktionsavgift som har beslutats ska falla bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Beslut om avgifter eller viten enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska få verkställas enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av förordningen.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag
Betalning, preskription och verkställighet av beslut om sanktionsavgift
I EU:s förordning om europeiska gröna obligationer finns det inte några regler om betalning av sanktionsavgifter, preskription och verkställighet. Medlemsstaterna har således frihet att själva avgöra vad som ska gälla i sådana frågor.
Bestämmelser om betalning, preskription och verkställighet finns i andra lagar på finansmarknadsområdet, t.ex. i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning (5 kap. 22–26 §§) och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning (5 kap. 12–14 §§). Enligt dessa bestämmelser ska en sanktionsavgift betalas till Finansinspektionen inom 30 dagar efter det att ett beslut om avgiften har fått laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet. Om avgiften inte betalas inom denna tid, ska Finansinspektionen lämna den obetalda avgiften för indrivning. Finansinspektionens beslut får verkställas enligt utsökningsbalken. Innebörden av dessa bestämmelser är att det inte krävs något domstolsavgörande för att driva in avgiften om den är obetald och förfallen till betalning (se 3 kap. 1 § första stycket 6 a utsökningsbalken). Samma ordning bör gälla för beslut om sanktionsavgifter enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Motsvarande bestämmelser bör därför tas in i den nya kompletteringslagen. Finansinspektionens beslut får numera verkställas enligt utsökningsbalken utan någon särskild föreskrift och en bestämmelse om detta behöver alltså inte tas in i kompletteringslagen (3 kap. 1 § första stycket 6 a utsökningsbalken).
När det gäller frågan om preskription anges i bestämmelserna i ovan nämnda lagar att en sanktionsavgift som beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år (se t.ex. 5 kap. 25 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s marknadsmissbruksförordning och 5 kap. 14 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning). Samma preskriptionstid bör gälla för de nu aktuella sanktionsavgifterna. Med verkställighet avses faktiska verkställighetsåtgärder. Preskriptionen är absolut. Det betyder att fullgörande inte kan krävas efter det att fem år har gått sedan beslutet fått laga kraft, även om verkställighet har skett under femårsperioden avseende en del av sanktionsavgiften. Det som preskriberas är den del av avgiften som ännu inte drivits in (se prop. 2016/17:22 s. 255–257 och prop. 2018/19:83 s. 106).
Lagrådet noterar att det inte framgår av den föreslagna nya kompletteringslagen hur länge Finansinspektionen kan dröja med att besluta om sanktionsavgifter. Frågan bör enligt Lagrådet uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet. Lagrådet framför i sitt yttrande över lagrådsremissen Digital operativ motståndskraft för finanssektorn (Fi2024/01629) att samma resonemang kan föras när det gäller förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digital operativ motståndskraft för finanssektorn. Frågan berörs däremot inte i Lagrådets yttrande över lagrådsremissen En ny EU-reglering om marknader för kryptotillgångar (Fi2024/01717).
Regeringen konstaterar att det på finansmarknadsområdet finns bestämmelser om preskription bara i fråga om vissa ingripanden (se t.ex. 6 kap. 3 l § lagen [1991:980] om handel med finansiella instrument, 25 kap. 20 § lagen om värdepappersmarknaden och 3 kap. 4 § andra stycket lagen [2019:277] med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om transparens i transaktioner för värdepapperisering och om återanvändning). Bestämmelser om att Finansinspektionen får besluta att den som har åsidosatt sina skyldigheter ska betala en sanktionsavgift finns emellertid i ett stort antal lagar på finansmarknadsområdet. Bestämmelserna gäller i en del fall både fysiska och juridiska personer. I andra fall gäller bestämmelserna bara juridiska personer såsom tillståndspliktiga finansiella företag. De överträdelser som medför att Finansinspektionen ska besluta om sanktionsavgift kan också skilja sig åt i stor utsträckning. I en del fall kan en överträdelse vara enkel att upptäcka. Men i andra fall kan en överträdelse vara av den arten att den vanligtvis kan upptäckas först om Finansinspektionen gör en omfattande och tidskrävande undersökning. Frågan om hur länge Finansinspektionen bör kunna dröja med att besluta om en sanktionsavgift när det, som i den nya kompletteringslagen, inte finns några bestämmelser om det, får därför hanteras i ett annat sammanhang.
Verkställighet av Esmas beslut om avgifter och viten
Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska böter och viten som Esma förelägger vara av administrativ karaktär (artikel 62.2). Det som i förordningen kallas för böter är enligt den terminologi som används i nationell rätt inte böter utan avgifter. Esmas beslut om avgifter och viten ska enligt förordningen vara verkställbara och verkställigheten ska följa nationella civilprocessrättsliga bestämmelser (artikel 62.3). Samma regler som gäller verkställighet av en svensk dom som har fått laga kraft bör gälla. Beslut om avgifter eller viten enligt EU-förordningen bör därför få verkställas enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft. Motsvarande bedömning gjordes vid införandet av bl.a. lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om värdepapperisering (se prop. 2019/20:37 s. 44).
Överklagande och beslut som ska gälla omedelbart
Regeringens förslag: Finansinspektionens beslut enligt kompletteringslagen ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten.
Finansinspektionen ska få bestämma att vissa beslut om förelägganden ska gälla omedelbart.
Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Finansinspektionen anser att det bör förtydligas att möjligheten att bestämma att ett beslut ska gälla omedelbart även gäller förbud.
Skälen för regeringens förslag
Överklagande av Finansinspektionens beslut
Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska medlemsstaterna säkerställa att beslut som fattas i enlighet med förordningen är vederbörligen motiverade och omfattas av rätten att överklaga inför domstol (artikel 51). Allmänna bestämmelser om krav på motivering av beslut finns i förvaltningslagen (32 §). De förvaltningsbeslut som kan aktualiseras till följd av förslagen i denna proposition är t.ex. Finansinspektionens beslut om ingripanden genom administrativa sanktioner eller åtgärder.
Allmänt inom finansmarknadsområdet gäller att sådana beslut av Finansinspektionen som får överklagas, prövas av allmän förvaltningsdomstol, med krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Detta bör även gälla för Finansinspektionens beslut enligt kompletteringslagen. En bestämmelse om rätt till domstolsprövning av Finansinspektionens beslut bör införas i kompletteringslagen efter förebild av motsvarande bestämmelser i andra lagar på finansmarknadsområdet.
Finansinspektionen kan fatta vissa beslut med stöd direkt i EU-förordningen. Det rör sig t.ex. om beslut i enskilda fall om undantag från kravet att offentliggöra beslut om en administrativ sanktion eller annan administrativ åtgärd till följd av en överträdelse av förordningen (artikel 52.2). Möjligheten att överklaga beslut enligt EU-förordningen följer redan av förvaltningslagen och någon bestämmelse om det behöver därför inte tas in i kompletteringslagen.
Möjlighet att bestämma att beslut ska gälla omedelbart
I flera lagar på finansmarknadsområdet finns bestämmelser om att Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande eller förbud ska gälla omedelbart (se bl.a. 4 kap. 2 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s gräsrotsförordning och 4 kap. 2 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om värdepapperisering). Bestämmelser om att en myndighet i vissa fall kan verkställa ett beslut omedelbart om ett väsentligt allmänt eller enskilt intresse kräver det finns även i förvaltningslagen (35 §). Förvaltningslagen är subsidiär, vilket innebär att om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från förvaltningslagen, tillämpas den bestämmelsen (4 §). Finansinspektionen använder sig regelbundet av möjligheten att vid beslut om föreläggande eller om återkallande av tillstånd bestämma att det ska gälla omedelbart. I fråga om EU:s förordning om gröna obligationer bedöms allmänintresset av omedelbar verkställighet särskilt stort i vissa fall som gäller ingripanden genom förelägganden, eftersom dessa åtgärder kan hindra att investeringar som ska vara hållbara görs på ett felaktigt eller bristfälligt informationsunderlag. För att signalera att allmänintresset av omedelbar verkställighet kan vara särskilt högt i de nu aktuella fallen bör en bestämmelse införas i den nya kompletteringslagen om att Finansinspektionen får bestämma att vissa beslut om föreläggande och förbud ska gälla omedelbart (jfr bl.a. prop. 2020/21:206 s. 95). Regeringen anser, till skillnad från Finansinspektionen, att lagtexten inte behöver förtydligas för att det ska framgå att inspektionen har möjlighet att bestämma att ett beslut om förbud ska gälla omedelbart. Begreppet föreläggande används ofta som beteckning för ett krav på någon att vidta en åtgärd men kan också avse ett förbud. Det behöver därför inte anges i lagtexten att de aktuella besluten kan avse både förelägganden och förbud. Regeringen anser i stället att ordet ”föreläggande” bör användas som samlingsbegrepp.
Samarbete med behöriga myndigheter i andra länder
Inledning
Medlemsstaternas behöriga myndigheter har enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer skyldighet att samarbeta med varandra bl.a. genom att utbyta information och samarbeta om utredningar, tillsyn och kontroll av efterlevnad (artikel 46.1). En behörig myndighet får begära bistånd från den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat i fråga om inspektioner och utredningar på plats (artikel 46.3). Under vissa förutsättningar kan de behöriga myndigheterna även vägra att tillmötesgå en begäran om information eller samarbete (artikel 46.2). Det kan t.ex. handla om att rättsliga förfaranden redan har inletts för samma handlingar och mot samma personer i den berörda medlemsstaten (artikel 46.2 b). Om en behörig myndighet får en framställan från en behörig myndighet i en annan medlemsstat om att genomföra en inspektion på plats eller en utredning kan myndigheten själv genomföra inspektionen eller utredningen, tillåta att den andra behöriga myndigheten deltar i inspektionen eller utredningen eller utse revisorer eller sakkunniga för att stödja eller utföra inspektionen eller utredningen (artikel 46.3 andra stycket). Om en behörig myndighet misstänker att en enhet inte har uppfyllt sina skyldigheter i EU-förordningen i fråga om en värdepapperiseringsobligation, ska myndigheten underrätta den behöriga myndigheten i den medlemsstat för de enheter som misstanken gäller (artikel 46.4). Den behöriga myndigheten som har blivit underrättad ska då inom 15 arbetsdagar vidta alla nödvändiga åtgärder för att åtgärda den konstaterade bristande efterlevnaden och underrätta den andra behöriga myndigheten. De behöriga myndigheterna får hänskjuta frågor till Esma, t.ex. om en begäran om samarbete har avslagits (artikel 46.5).
Utbyte av information och tystnadsplikt
Regeringens bedömning: Det informationsutbyte som EU:s förordning om europeiska gröna obligationer föreskriver kan komma till stånd inom ramen för gällande svensk rätt.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska all information som utbyts mellan de behöriga myndigheterna enligt förordningen och som avser affärs- eller driftförhållanden och andra ekonomiska eller personliga förhållanden anses vara konfidentiell och omfattas av tystnadsplikt, utom när den behöriga myndigheten vid den tidpunkt då informationen lämnas anger att information får lämnas ut eller om det är nödvändigt att lämna ut informationen i samband med rättsliga förfaranden (artikel 47.1). Tystnadsplikten gäller alla personer som arbetar eller har arbetat för den behöriga myndigheten, eller för någon tredje part till vilken den behöriga myndigheten har delegerat sina befogenheter (artikel 47.2). Information som omfattas av tystnadsplikt får inte lämnas ut till någon annan person eller myndighet utom när det föreskrivs i unionsrätten eller nationell rätt (artikel 47.2).
Enligt 30 kap. 7 § OSL gäller sekretess hos en statlig myndighet i verksamhet som avses i 30 kap. 4–6 §§, i den utsträckning riksdagen har godkänt avtal om detta med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation, för sådan uppgift om affärs- eller driftförhållanden och ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten har fått enligt avtalet. I begreppet avtal ingår bl.a. rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap i EU, dvs. anslutningsfördragen och förordningar och direktiv som utfärdas av EU:s institutioner (se bl.a. prop. 2006/07:110 s. 38 och 41 samt RÅ 2007 ref. 45). Den verksamhet som Finansinspektionen kommer att bedriva enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer är sådan verksamhet som avses i 30 kap. 4 § OSL. Sekretess gäller därmed bl.a. för uppgifter om affärs- eller driftförhållanden och ekonomiska eller personliga förhållanden som Finansinspektionen tar emot och som inte får lämnas ut enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Sekretessen är absolut. Det kan t.ex. gälla uppgifter som Finansinspektionen hämtar in från en myndighet i ett annat land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Sekretess gäller vidare för bl.a. uppgifter som en myndighet har fått från ett utländskt organ på grund av en bindande EU-rättsakt om det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbetet som avses i rättsakten försämras om uppgiften röjs (15 kap. 1 a § första stycket OSL). Uppgiftens art eller karaktär saknar betydelse för bestämmelsens tillämpning (se prop. 2012/13:192 s. 30). Det raka skaderekvisitet i bestämmelsen innebär att det råder en presumtion för offentlighet och förutsätter att myndigheten i varje enskilt fall självständigt tar ställning till om ett utlämnande kan antas skada det framtida samarbetet, dvs. om sekretess råder för de aktuella uppgifterna enligt bestämmelsen. Av förarbetena till bestämmelsen framgår bl.a. att om ursprungsinnehavaren har en vetorätt när det gäller utlämnande av den aktuella uppgiften, och ursprungsinnehavaren motsätter sig ett utlämnande, kan det typiskt sett antas att samarbetet skulle försvåras om uppgiften lämnades ut (se samma prop. s. 34). EU-förordningens krav på att Finansinspektionen bara får lämna ut information som den fått från en annan behörig myndighet om inspektionen erhållit ett godkännande från den behöriga myndigheten (artikel 47.1), får mot denna bakgrund anses tillgodosett inom ramen för gällande svensk rätt.
Enligt offentlighets- och sekretesslagen gäller sekretess i en statlig myndighets verksamhet som består i tillståndsgivning eller tillsyn med avseende på bl.a. värdepappersmarknaden för uppgift om affärs- eller driftförhållanden och ekonomiska eller personliga förhållanden under vissa villkor (30 kap. 4 §). Beträffande Finansinspektionens möjlighet att lämna ut uppgifter till utländska myndigheter kan det således konstateras att det kan komma att handla om uppgifter om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden som omfattas av sekretess. En svensk myndighets möjlighet att lämna ut sekretessbelagda uppgifter till en utländsk myndighet regleras i samma lag (8 kap. 3 § OSL). Sekretessbelagda uppgifter får inte lämnas ut till en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation, om inte utlämnande sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller förordning eller om uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas ut till en svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndighetens prövning står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas till den utländska myndigheten eller den mellanfolkliga organisationen. Som konstaterats i flera tidigare lagstiftningsärenden på finansmarknadsområdet ger bestämmelsen Finansinspektionen goda möjligheter att i sitt arbete lämna ut handlingar och uppgifter till andra behöriga myndigheter i unionen (se bl.a. prop. 2006/07:5 s. 350, prop. 2009/10:217 s. 27 och 28, prop. 2012/13:72 s. 34, prop. 2015/16:10 s. 211 och prop. 2018/19:83 s. 113).
När det gäller dataskydd kan informationsutbytet mellan Finansinspektionen, andra behöriga myndigheter i unionen och Esma komma att innebära behandling av personuppgifter. Det skulle i så fall kunna röra sig om t.ex. namn och kontaktuppgifter för befattningshavare hos aktörer under tillsyn. Den behandlingen görs i så fall för att fullgöra en uppgift av allmänt intresse eller som en rättslig förpliktelse vars rättsliga grund fastställs i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer och bedöms vara förenlig med EU:s dataskyddsförordning (artikel 6.1 c och e i EU:s dataskyddsförordning, se avsnitt 5.3).
Mot den nu beskrivna bakgrunden bör det informationsutbyte som EU:s förordning om europeiska gröna obligationer föreskriver mellan behöriga myndigheter, kunna komma till stånd inom ramen för gällande svensk rätt. Det krävs därför inga lagstiftningsåtgärder för att Finansinspektionen ska kunna utbyta information med behöriga myndigheter i andra länder inom EES enligt EU-förordningen.
Utredningsåtgärder på begäran av – och vid överenskommelse med – en behörig myndighet i ett annat land inom EES
Regeringens bedömning: Det krävs inte några lagstiftningsåtgärder för att Finansinspektionen ska kunna vidta utredningsåtgärder på begäran av en behörig myndighet i ett annat land inom EES.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den.
Skälen för regeringens bedömning: En behörig myndighet får enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer begära bistånd av en annan behörig myndighet när det gäller inspektioner på plats eller utredningar (artikel 46.3 första stycket). Det kan t.ex. inträffa när en behörig myndighet i en medlemsstat vill utföra en undersökning på plats i en annan medlemsstat. Den behöriga myndigheten som tar emot en sådan begäran kan endast under vissa exceptionella omständigheter vägra att tillmötesgå en begäran. Det kan t.ex. handla om att en sådan undersökning skulle kunna inverka negativt på den behöriga myndighetens egna utredningar (artikel 46.2). En behörig myndighet kan få en framställan från en behörig myndighet i en annan medlemsstat om att genomföra en inspektion på plats eller en utredning (artikel 46.3 andra stycket). Den myndighet som har fått framställan kan då välja att själv genomföra inspektionen eller utredningen eller tillåta att den andra behöriga myndigheten deltar i eller genomför inspektionen. Myndigheten som har fått framställan kan även utse revisorer eller sakkunniga för att stödja eller utföra inspektionen eller utredningen eller samarbeta med övriga behöriga myndigheter.
EU-förordningen ger alltså Finansinspektionen möjlighet att överlämna förvaltningsuppgifter som innebär myndighetsutövning till en behörig myndighet i ett annat land inom EES. Enligt regeringsformen kan en förvaltningsuppgift överlämnas till juridiska personer och enskilda individer (12 kap. 4 § andra stycket). Om uppgiften innefattar myndighetsutövning, krävs stöd i lag för överlämnandet. Eftersom EU-förordningen är att jämställa med svensk lag krävs, i fråga om samarbete vid inspektioner på plats eller utredning, inte någon ytterligare överlåtelse av förvaltningsuppgift som innefattar myndighetsutövning i kompletteringslagen. I och med att Sverige har tillträtt Lissabonfördraget har den överlåtelse av beslutanderätt som förordningen förutsätter och som medger att en behörig myndighet i ett annat land inom EES får delta i eller själv utföra kontroller och utredningar här i landet redan skett (jfr prop. 2011/12:175 s. 33). Några ytterligare åtgärder krävs därför inte.
Språkbestämmelser
Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om på vilket språk man får upprätta ett faktablad, en allokeringsrapport eller en konsekvensrapport.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: EU:s förordning om europeiska gröna obligationer innehåller bestämmelser om det språk på vilket faktablad, allokeringsrapporter och konsekvensrapporter ska upprättas (artikel 15.2). Emittenten ska få välja ett språk som antingen är brukligt i internationella finanskretsar eller godtas av den behöriga myndigheten i det eller de länder där den europeiska gröna obligationen har erbjudits till allmänheten eller är upptagen till handel på en reglerad marknad.
Av EU-förordningen följer således att i de fall en europeisk grön obligation erbjuds till allmänheten i Sverige eller tas upp till handel på en reglerad marknad här i landet ska dokumenten antingen upprättas på ett språk som är brukligt i internationella finanskretsar eller på ett språk som Finansinspektionen godtar. Vilket eller vilka språk som godtas av Finansinspektionen bör inte bestämmas i varje enskilt fall utan bör regleras i föreskrifter, även om sådana föreskrifter kan ge utrymme för undantag i enskilda fall. I likhet med det som gäller enligt andra lagar på finansmarknadsområdet bör föreskrifter om språk som Finansinspektionen godtar meddelas genom myndighetsföreskrifter (se prop. 2018/19:83 s. 133–135 och prop. 2021/21:206 s. 105 och 106). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om på vilket språk som faktablad (enligt artikel 10 i EU-förordningen), allokeringsrapporter (enligt artikel 11 i EU-förordningen) och konsekvensrapporter (enligt artikel 12 i EU-förordningen) får upprättas.
Den direkta följden av att bestämmelserna om språk i EU-förordningen och föreskrifterna inte följs är att Finansinspektionen kan ingripa med stöd av de bestämmelser som föreslås i avsnitt 7. Den delegering av föreskriftsrätt som föreslås ovan är därmed möjlig (jfr 8 kap. 2 § första stycket 2 regeringsformen).
Enligt EU-förordningen följer att om en emittent samtidigt upprättar ett prospekt enligt EU:s prospektförordning ska de ovan nämnda dokumenten upprättas på samma språk som prospektet (artikel 15.3 i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer).
I fråga om periodiska upplysningar som lämnas av en emittent av obligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara eller hållbarhetslänkade enligt artikel 21 i EU-förordningen finns det inte några bestämmelser i förordningen om språket på vilket upplysningarna ska lämnas.
Avgifter för Finansinspektionens verksamhet
Regeringens förslag: För att bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt kompletteringslagen ska de företag som står under inspektionens tillsyn betala årliga avgifter.
Regeringen ska få meddela föreskrifter om avgifterna.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: Finansinspektionens verksamhet till följd av EU:s förordning om europeiska gröna obligationer kommer att bestå i tillsyn över att bestämmelserna i artiklarna 10–12, 14, 15, 18, 19 och 21 i förordningen följs. De företag som står under Finansinspektionens tillsyn betalar årliga avgifter till inspektionen enligt förordningen (2007:1135) om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet. Sådana avgifter ska stå i proportion till de kostnader som inspektionen har haft för tillsynen och övriga kostnader som inte finansieras på annat sätt. Dessa avgifter ska Finansinspektionen redovisa mot inkomsttitel på statens budget. De årliga avgifterna ska i princip motsvara de medel som årligen anvisas Finansinspektionen på statsbudgeten. För att finansiera Finansinspektionens verksamhet enligt kompletteringslagen bör Finansinspektionen få ta ut årliga avgifter av de företag som står under Finansinspektionens tillsyn. En bestämmelse med det innehållet bör därför tas in i kompletteringslagen.
Regeringen bör få meddela föreskrifter om avgifterna.
Emittenter, originatorer och specialföretag för värdepapperisering ska enligt EU-förordningen, i tillämpliga fall, underrätta Finansinspektionen om offentliggörande av faktablad, allokeringsrapporter och konskevensrapporter (artiklarna 15.4 och 16.2). Dessa underrättelser bedöms dock inte leda till någon sådan handläggning hos inspektionen som bör bekostas av avgifter enligt förordningen (2001:911) om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen, utan de bör hanteras inom ramen för tillsynen.
Ikraftträdande
Regeringens förslag: Kompletteringslagen ska träda i kraft den 21 december 2024.
Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det.
Skälen för regeringens förslag: EU-förordningen ska tillämpas från och med den 21 december 2024 (artikel 72.2). Undantag gäller för vissa bestämmelser som ska börja tillämpas vid en annan tidpunkt (artikel 72.3 och 72.4). Flertalet av undantagen rör kommissionens befogenhet att anta delegerade akter och tekniska standarder. I förordningen anges att medlemsstaterna senast den 21 december 2024 ska vidta nödvändiga åtgärder för att följa artiklarna 45 och 49 (artikel 72.5). För att uppfylla förordningens krav bör den nya kompletteringslagen träda i kraft samma datum.
Konsekvenser
Regeringens bedömning: Genom förslagen tillgodoses kraven på kompletterande reglering i nationell rätt i EU:s förordning om europeiska gröna obligationer.
Eventuellt ökade kostnader för Finansinspektionen och andra myndigheter med anledning av förslagen bedöms vara begränsade och ryms inom befintliga ekonomiska ramar.
Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedömning.
Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker bedömningen eller har inget att invända mot den. FAR påpekar att ett företags auktoriserade revisor kan utses till extern granskare enligt ett uppdrag som extern granskare, vilket inte anses vara en förbjuden tjänst i enlighet med artikel 5.1 i EU:s förordning om lagstadgad revision av företag av allmänt intresse. Finansinspektionen anser inte att kostnaderna för inspektionen kan rymmas inom befintliga ekonomiska ramar. Förvaltningsrätten i Stockholm och Kammarrätten i Stockholm framhåller att finansmarknadsmålen är några av de mest arbetskrävande målen hos domstolarna, vilka behöver garanteras nödvändiga medel för att kunna hantera måltillströmningen. Naturvårdsverket instämmer inte i bedömningen att kostnaderna för Finansinspektionen och andra myndigheter med anledning av förslagen är begränsade och att de ryms inom befintliga ekonomiska ramar. Verket ser en risk för att Finansinspektionen inte kan uppnå en effektiv tillsyn utan tillskott av resurser som möjliggör en uppbyggnad av miljöanalyskapacitet. Verket anser vidare att Finansinspektionen i likhet med det redan etablerade systemet för finansiell redovisningstillsyn bör utöva tillsyn över hur väl lagstiftningen för gröna obligationer och dess miljöegenskaper följs. Regelrådet finner att konsekvensutredningen uppfyller kraven i förordningen (2007:1244) om konsekvensutredning vid regelgivning men anser att beskrivningen av berörda företag utifrån antal och storlek är bristfällig och efterfrågar en beskrivning av hur den svenska marknaden ser ut i dag i likhet med den beskrivning som görs på europeisk nivå i kommissionens konsekvensutredning.
Skälen för regeringens bedömning
Förslagens syfte och alternativa lösningar
I denna proposition föreslås bestämmelser som kompletterar EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. EU-förordningen innebär att det införs en frivillig standard för europeiska gröna obligationer. Syftet med standarden är att underlätta för investerare att identifiera gröna obligationer av hög kvalitet när det gäller hållbarhet och att underlätta för företag att definiera en sådan grön obligation. För att få använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” ska emittenter offentliggöra prospekt enligt EU:s prospektförordning och faktablad, allokeringsrapporter och konsekvensrapporter enligt EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Emittenterna ska begära att s.k. externa granskare granskar faktabladen, allokeringsrapporterna, konsekvensrapporterna och de periodiska upplysningarna. Därefter ska informationen och de externa granskarnas bedömning tillsammans med prospektet offentliggöras av emittenten. Samtidigt ska emittenten, utan onödigt dröjsmål, underrätta den behöriga myndigheten om offentliggörandet. De skyldigheter som åligger en emittent enligt EU-förordningen delas upp mellan originatorer och specialföretag för värdepapperisering när det är fråga om emission av värdepapperiseringsobligationer.
För emittenter av obligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara och hållbarhetslänkade obligationer kan periodiska upplysningar frivilligt lämnas enligt EU-förordningen.
Finansinspektionen ska, i egenskap av behörig myndighet, utöva tillsyn över att emittenter, originatorer och specialföretag för värdepapperisering följer upplysningskraven i EU-förordningen och Esma ska utöva tillsyn över de externa granskarna och deras verksamhet. Esmas tillsynsansvar över externa granskare följer direkt av EU-förordningen. FAR:s synpunkt om att ett granskningsuppdrag för ett företags revisor ska anses vara en tillåten tjänst enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 537/2014 av den 16 april 2014 om särskilda krav avseende lagstadgad revision av företag av allmänt intresse och om upphävande av kommissionens beslut 2005/909/EG behandlas mot den bakgrunden inte inom ramen för detta lagstiftningsärende.
EU:s förordning om europeiska gröna obligationer förutsätter att det införs nationella bestämmelser som ger behöriga myndigheter nödvändiga utrednings-, tillsyns- och sanktionsbefogenheter, liksom en möjlighet för behöriga myndigheter som bistår Esma i en platsundersökning att begära handräckning av verkställande myndighet. För att ge EU-förordningen genomslag i svensk rätt krävs därför att Sverige inför bestämmelser i de relevanta avseendena. Förslagen i denna proposition innebär att kompletterande bestämmelser till EU-förordningen införs i en ny lag. Genom förslagen tillgodoses EU-förordningens krav avseende kompletterande lagstiftning i nationell rätt. Eftersom det anges i förordningen vilka befogenheter och sanktionsmöjligheter som de behöriga myndigheterna åtminstone ska ha tillgång till är valmöjligheterna för medlemsstater begränsade. En medlemsstat kan dock i vissa avseenden välja att gå längre än vad som krävs enligt EU-förordningen. I propositionen föreslås att Finansinspektionen ska få möjlighet att offentliggöra korrekta uppgifter till marknaden om emittenter, originatorer eller specialföretag för värdepapperisering har lämnat felaktiga eller vilseledande uppgifter vid fullgörandet av sina upplysningsskyldigheter (avsnitt 6.6), vilket är något som inte följer av EU-förordningen. Detta bedöms dock som motiverat med hänsyn till investerarskyddet och utgör endast en möjlighet för Finansinspektionen.
Det torde inte finnas några alternativa lösningar som skulle vara lämpliga när det gäller de åtgärder som är nödvändiga för att anpassa den svenska lagstiftningen till EU-förordningen. Om Sverige inte gör nödvändiga anpassningar till lagstiftningen är det sannolikt att Europeiska kommissionen inleder ett förfarande om fördragsbrott. Att avstå från att införa nödvändiga bestämmelser utgör alltså inte något alternativ.
Berörda aktörer
EU:s förordning om europeiska gröna obligationer och de kompletteringar i svensk rätt som föreslås berör emittenter, originatorer, specialföretag för värdepapperisering, Finansinspektionen och investerare (såväl professionella som icke-professionella investerare).
EU-förordningen berör även externa granskare, vilkas skyldigheter följer direkt av förordningen. Esma ska utöva tillsyn över att externa granskare fullgör sina skyldigheter enligt EU-förordningen. Eftersom den föreslagna kompletteringslagen inte berör de externa granskarna beaktas de inte i konsekvensanalysen.
EU-förordningen syftar till att hjälpa investerare och emittenter genom att definiera vad som är en grön investering av hög kvalitet när det gäller hållbarhet. För investerarna kan enhetliga kvalitetskrav och informationsgivning bidra till att underlätta jämförelser mellan olika obligationsinvesteringar och användas som underlag för välavvägda investeringsbeslut. För låntagande företags del kan kvalitetskraven bidra till att synliggöra deras investeringar i hållbara verksamheter och det kan leda till lägre finansieringskostnad i projekt. EU-förordningen syftar även till att ge behöriga myndigheter de befogenheter och verktyg som krävs för att övervaka marknaden. Regelverket kan också påverka de två börser som finns i Sverige (Nasdaq Stockholm Aktiebolag och Nordic Growth Market NGM Aktiebolag), eftersom det kan få effekter för hur många företag som väljer att ansöka om upptagande av europeiska gröna obligationer till handel på de reglerade marknader som börserna driver (Nasdaq Stockholm och Nordic Growth Market – Main Regulated). Det bedöms emellertid inte vara möjligt att uttala sig om antalet emittenter, originatorer eller specialföretag för värdepapperisering som kan beröras av det nya regelverket, bl.a. mot bakgrund av att regelverket är frivilligt.
Konsekvenser för företag och enskilda
För närvarande tillhör Sverige de tio länder i världen som har störst marknad för gröna obligationer. Marknaden för värdepapperisering är emellertid begränsad i Sverige, men det förekommer, dels i finansieringssyfte, dels i kapitaloptimeringssyfte, dvs. för att minska kapitalkravet, genom att vissa tillgångar struktureras i en portfölj som säljs.
EU:s förordning om europeiska gröna obligationer kan förväntas bidra till ökad kontroll och genomlysning av marknaden för gröna obligationer och gröna obligationer som utgörs av värdepapperiseringsobligationer och de aktörer som är verksamma där. De nya informationskraven i EU-förordningen bedöms öka investerarskyddet för såväl professionella som icke-professionella investerare. I förhållande till i dag bedöms investerare få ökad information om investeringar i gröna obligationer och gröna värdepapperiseringsobligationer, investeringarnas påverkan på hållbarhet och eventuella risker med sådana investeringar. EU-standarden kan i sin tur komma att höja kvaliteten på hållbara investeringar och motverka s.k. grönmålning.
Genom en gemensam reglering i hela unionen kan EU-förordningen bidra till ökad marknadseffektivitet och minska investerarnas kostnader för att bedöma gröna obligationer och gröna värdepapperiseringsobligationer.
Det är i nuläget svårt att göra en uttömmande bedömning av effekterna av det nya regelverket på marknaden för gröna obligationer och vilken påverkan det kommer att ha för företagens intresse av att använda regelverket.
De skyldigheter som ska gälla för emittenter, originatorer och specialföretag för värdepapperisering innebär en ökad administrativ börda och ökade kostnader för berörda företag för fullgörande av rapporteringskraven. Som anförs ovan har Sverige en relativt stor marknad för gröna obligationer, vilket speglar ett intresse för hållbara investeringar. Regelrådet efterfrågar en närmare beskrivningen av berörda företag utifrån antal och storlek samt den svenska marknaden. Regeringen bedömer att det är svårt att närmare uppskatta det antal företag som kommer välja att emittera europeiska gröna obligationer eller europeiska gröna värdepapperiseringsobligationer och därmed omfattas av EU-förordningen. De nu aktuella förslagen går, som utgångspunkt, inte längre än vad som krävs enligt EU-förordningen och regeringen bedömer mot denna bakgrund att en mer djupgående beskrivning av berörda företag utifrån antal och storlek samt den svenska marknaden inte är påkallad. De ökade kostnaderna för berörda företag är konsekvenser av den reglering som följer direkt av EU-förordningen och omfattas därmed av kommissionens konsekvensanalys beträffande förslaget till förordning (SWD (2021) 181 final). De ökade kostnaderna för rapporteringskrav kan också ställas mot minskad informationsasymmetri mellan berörda företag och investerare, vilket i sin tur torde leda till minskade finansieringskostnader för företag.
Om berörda företag inte fullgör sina skyldigheter enligt EU-förordningen kan det leda till tillsynsåtgärder eller ingripanden från Finansinspektionen. Även det är en konsekvens som följer direkt av reglerna i förordningen och inte av förslagen i denna proposition, varför det även i den delen hänvisas till kommissionens konsekvensanalys.
Kommissionens förslag innehöll inte några regler om värdepapperiseringsobligationer som betecknas som ”europeiska gröna obligationer” eller ”EuGB” och kommissionens konsekvensanalys beaktar därför inte förslagets påverkan på dessa aktörer.
Förslagen i denna proposition rör i huvudsak Finansinspektionens tillsyn över att EU-förordningen följs. Förslagen kan därför inte anses ha några direkta effekter på berörda företags arbetsförutsättningar, konkurrensförmåga eller villkor i övrigt.
Det är nuläget svårt att uttala sig om vilka konsekvenser det nya regelverket kan få för de två börser som driver reglerade marknader i Sverige med anledning av att det saknas möjlighet att bedöma hur många företag som kommer att ansöka om upptagande till handel av europeiska gröna obligationer eller europeiska gröna värdepapperiseringsobligationer. Detsamma gäller sådana obligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara eller hållbarhetslänkade obligationer.
Konsekvenser för Finansinspektionen
Förslagen i denna proposition innebär att det ska införas bestämmelser om Finansinspektionens tillsyns- och utredningsbefogenheter, liksom om ingripanden vid överträdelser av EU:s förordning om europeiska gröna obligationer. Av EU-förordningen följer även att Finansinspektionen, i egenskap av behörig myndighet, har en allmän skyldighet att samarbeta med behöriga myndigheter i andra medlemsstater i EU och med Esma. Finansinspektionen har även skyldighet att bistå Esma vid Esmas utredningar och platsundersökningar i Sverige bl.a. genom att begära om handräckning hos Kronofogdemyndigheten för det fall en person motsätter sig en av Esma beslutad platsundersökning som den är berörd av.
Finansinspektionens verksamhet avseende bl.a. regelgivning och tillsyn finansieras via anslag i statens budget. Detta gäller även Finansinspektionens avgifter till EU:s tillsynsmyndigheter. Kostnaderna för den verksamheten täcks genom avgifter som tas ut enligt förordningen om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet. Sådana avgifter ska uppgå till ett belopp som motsvarar kostnaden för den verksamhet som ska finansieras. Avgiftsintäkterna ska redovisas mot inkomsttitel på statens budget. Enligt förslagen ska Finansinspektionen få ta ut årliga avgifter av de aktörer som omfattas av det nya regelverket. Det innebär att det kommer att behöva göras ändringar i förordningen om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet.
Sverige har som nämns ovan en relativt stor marknad för gröna obligationer. Det är i nuläget svårt att bedöma vilken effekt det nya regelverket kommer att få för marknaden för gröna obligationer och vilken påverkan det kommer att ha för företagens intresse av att använda regelverket, vilket i sin tur har bäring på konsekvenserna för Finansinspektionens verksamhet. Finansinspektionens tillsyn enligt EU-förordningen omfattar endast att de i förordningen angivna dokumenten upprättas, granskas och offentliggörs (artiklarna 10–12, 14, 15, 18, 19 och 21). Granskningen av informationens innehåll ska enligt EU-förordningen genomföras av externa granskare och tillsynen över de externa granskarna ansvarar Esma för. Mot denna bakgrund bedömer regeringen, till skillnad från Finansinspektionen och Naturvårdsverket, att eventuella ökade kostnader för inspektionen med anledning av förslagen får anses begränsade och rymmas inom befintliga ekonomiska ramar.
Naturvårdsverket anser även att Finansinspektionen, i likhet med det redan etablerade systemet för finansiell redovisningstillsyn, bör utöva tillsyn över hur väl lagstiftningen för gröna obligationer och dess miljöegenskaper följs. Regeringen kan konstatera att Finansinspektionens tillsynsansvar följer av EU-förordningen och skiljer sig från inspektionens ansvar när det gäller tillsyn över finansiell redovisning. Som beskrivs ovan följer det av förordningen att granskningen av obligationernas miljöegenskaper ska genomföras av externa granskare, vilka i sin tur står under tillsyn av Esma. Det saknas därmed handlingsutrymme för regeringen att införa ett sådant ansvar för Finansinspektionen som Naturvårdsverket efterfrågar.
Finansinspektionens arbete med tillstånds- och anmälningsärenden finansieras genom avgifter som disponeras av inspektionen och som tas ut av dem som ansöker om tillstånd eller gör anmälningar. Avgifterna regleras i förordningen om avgifter för prövning av ärenden hos Finansinspektionen. Varken EU-förordningen eller förslagen i denna proposition innehåller några bestämmelser som medför att Finansinspektionen kommer att behöva pröva ansökningar, anmälningar eller underrättelser enligt den förordningen. EU-förordningen innebär således inte några kostnadsökningar i denna del.
Konsekvenser för domstolarna
Förvaltningsrätten i Stockholm och Kammarrätten i Stockholm framhåller att finansmarknadsmålen är några av de mest arbetskrävande målen hos domstolarna, vilka behöver garanteras nödvändiga medel för att kunna hantera måltillströmningen. De nya bestämmelserna förväntas dock endast leda till domstolsprövning i enstaka fall och regeringen bedömer därför att eventuella merkostnader som kan uppkomma för de allmänna förvaltningsdomstolarna med anledning av förslagen ska kunna hanteras inom befintliga ekonomiska ramar.
Övriga konsekvenser
Förslagen i denna proposition innebär, utöver det som beskrivs ovan, dels att obetalda sanktionsavgifter ska lämnas till Kronofogdemyndigheten för indrivning, dels att Finansinspektionen kan komma att begära handräckning hos Kronofogdemyndigheten för genomförande av en av Esma beslutad platsundersökning. Antalet mål om obetalda sanktionsavgifter som kan komma att överlämnas till Kronofogdemyndigheten förväntas vara mycket begränsat. Detsamma gäller antalet platsundersökningar där Finansinspektionen kan komma att begära handräckning av Kronofogdemyndigheten. Eventuella ökade kostnader för Kronofogdemyndigheten med anledning av förslagen bedöms därför kunna hanteras inom befintliga ekonomiska ramar.
I övrigt kan förslagen inte anses medföra några sådana konsekvenser som behöver redovisas enligt förordningen om konsekvensutredning vid regelgivning.
När det gäller tidpunkten för ikraftträdande görs i avsnitt 12 bedömningen att förslagen bör träda i kraft den 21 december 2024, vilket är den dag medlemsstaterna senast ska vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla EU-förordningens krav (artikel 72.5). Det kan inte anses finnas behov av några särskilda informationsinsatser med anledning av förslagen.
Författningskommentar
Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska gröna obligationer
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens syfte
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2631 av den 22 november 2023 om europeiska gröna obligationer och frivilligt upplysningslämnande för obligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara och för hållbarhetslänkade obligationer, i denna lag kallad EU-förordningen.
Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU-förordningen.
Paragrafen anger den EU-rättsakt som lagen kompletterar och som i lagen benämns EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitten 5.1 och 5.2.
I andra stycket klargörs att termer och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU-förordningen. Hänvisningen till EU-förordningen är utformad på så sätt att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, s.k. dynamisk hänvisning.
Behörig myndighet
2 § Av artikel 44 i EU-förordningen följer att Finansinspektionen är behörig myndighet enligt förordningen.
Paragrafen innehåller en upplysningsbestämmelse om att Finansinspektionen, för svenskt vidkommande, är den behöriga myndighet som avses i EU-förordningen. Finansinspektionen har därmed både befogenhet och skyldighet att utföra de uppgifter som den behöriga myndigheten ska sköta enligt förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5.4.
3 § För att bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt denna lag ska de företag som står under inspektionens tillsyn betala årliga avgifter.
Regeringen får meddela föreskrifter om avgifterna.
Paragrafen innehåller bestämmelser om avgifter till Finansinspektionen. Övervägandena finns i avsnitt 11.
Enligt första stycket får Finansinspektionen ta ut årliga avgifter av företag under tillsyn. Dessa avgifter ska finansiera Finansinspektionens verksamhet enligt denna lag, vilket inbegriper inspektionens tillsyn över att artiklarna 10–12, 14, 15, 18, 19 och 21 i EU-förordningen följs.
I andra stycket finns ett bemyndigande för regeringen att meddela föreskrifter om avgifterna. Föreskrifter finns i förordningen (2007:1135) om årliga avgifter för finansiering av Finansinspektionens verksamhet.
Tillämpning av marknadsföringslagen
4 § Den information som enligt EU-förordningen ska framgå av faktablad, allokeringsrapporter, konsekvensrapporter och periodiska upplysningar ska anses vara väsentlig vid tillämpningen av 10 § tredje stycket marknadsföringslagen (2008:486). Bestämmelserna i 29–36 §§ marknadsföringslagen om marknadsstörningsavgift ska inte tillämpas vid utebliven information.
Paragrafen innehåller bestämmelser om tillämpningen av förbudet mot vilseledande marknadsföring i marknadsföringslagen. Övervägandena finns i avsnitt 6.5.
Första meningen innebär att information enligt EU-förordningen ska anses vara väsentlig vid tillämpningen av 10 § tredje stycket marknadsföringslagen. Bestämmelser med krav på information finns i artik-larna 10–12 och 21 i EU-förordningen. Hänvisningen till EU-förordningen är utformad på så sätt att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, s.k. dynamisk hänvisning.
Andra meningen innebär att bestämmelserna om marknadsstörningsavgift inte ska tillämpas vid utebliven information.
Språk i faktablad, allokeringsrapporter och konsekvensrapporter
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om på vilket språk som faktablad enligt artikel 10, allokeringsrapporter enligt artikel 11 och konsekvensrapporter enligt artikel 12 i EU-förordningen ska upprättas.
Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i anslutning till lagen och är utformad delvis efter förebild av 2 kap. 7 § lagen (2019:414) med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning och 1 kap. 5 § lagen (2021:899) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering. Paragrafen införs till följd av artikel 15.2 i EU-förordningen. Hänvisningen till EU-förordningen är utformad på så sätt att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, s.k. dynamisk hänvisning. Övervägandena finns i avsnitt 10.
Bemyndigandet avser föreskrifter om på vilket språk ett faktablad, en allokeringsrapport och en konsekvensrapport ska upprättas. Av artikel 15.2 i EU-förordningen följer vilka språk som är godtagbara när faktablad, allokeringsrapporter och konsekvensrapporter ska upprättas av en emittent. Språkkraven i förordningen är utformade på så sätt att ett sådant dokument antingen får avfattas på ett språk som är brukligt i internationella finanskretsar eller som en behörig myndighet godtar. Bemyndigandet ger möjlighet att, i föreskrifter på lägre nivå än lag, bestämma ett sådant språk.
Av artikel 15.3 i EU-förordningen följer att i de fall ett prospekt ska offentliggöras för den europeiska gröna obligationen ska språket i faktablad, allokeringsrapporter och konsekvensrapporter upprättas på samma språk som prospektet.
2 kap. Tillsyns- och utredningsbefogenheter
Föreläggande om att lämna uppgifter
1 § För tillsynen över att EU-förordningen följs får Finansinspektionen besluta att förelägga
1. en fysisk eller juridisk person att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, och
2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig till förhör på tid och plats som inspektionen bestämmer.
Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.
Paragrafen innehåller bestämmelser om Finansinspektionens befogenhet att begära uppgifter och kalla till förhör och är utformad efter förebild av bl.a. 23 kap. 3 § lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden och 3 kap. 1 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning. Den införs till följd av artikel 45.1 första stycket e–g i EU-förordningen. Hänvisningen till EU-förordningen är utformad på så sätt att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, s.k. dynamisk hänvisning. Övervägandena finns i avsnitt 6.2.
Enligt första stycket 1 får Finansinspektionen besluta att förelägga någon att bl.a. ge in handlingar. Med handling avses framställning i skrift eller bild och upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas bara med tekniska hjälpmedel (jfr 2 kap. 3 och 6 §§ tryckfrihetsförordningen).
Skyldigheten enligt första stycket 2 att inställa sig till förhör innebär inte någon skyldighet att yttra sig vid förhöret, oavsett tystnadsplikt (se t.ex. prop. 2016/17:22 s. 142).
I andra stycket tydliggörs att ett föreläggande inte får beslutas om uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater. Att ett föreläggande inte heller får beslutas om uppgiftslämnandet skulle strida mot exempelvis anonymitetsskyddet och efterforskningsförbudet i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen följer redan av principen att grundlag har företräde framför vanlig lag. Med ”uppgiftslämnande” avses samtliga upplysningar som Finansinspektionen får begära att någon lämnar, dvs. uppgifter, handlingar eller annat.
Av 4 kap. 3 § följer att ett beslut om föreläggande får förenas med vite.
Platsundersökning
2 § Finansinspektionen får när det är nödvändigt för tillsynen enligt EU-förordningen genomföra en undersökning i verksamhetslokaler som tillhör en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering.
Paragrafen reglerar platsundersökningar och är utformad efter förebild av bl.a. 23 kap. 4 § lagen om värdepappersmarknaden och 2 kap. 3 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering. Den införs till följd av artikel 45.1 första stycket o i EU-förordningen. Hänvisningen till EU-förordningen är utformad på så sätt att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, s.k. dynamisk hänvisning. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.
En undersökning enligt paragrafen kan endast avse den person som utreds och kan bara genomföras i den personens verksamhetslokaler. Finansinspektionen har inte någon möjlighet att tillgripa tvångsmedel om den person som är föremål för undersökningen inte medverkar till att undersökningen genomförs. Med verksamhetslokal avses utrymmen som huvudsakligen används i verksamhet som medför eller kan antas medföra bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078) eller som bedrivs av en annan juridisk person än ett dödsbo (jfr 3 kap. 18 § skatteförfarandelagen [2011:1244]). Att en undersökning endast får genomföras i verksamhetslokaler innebär att en lokal som enbart används som privatbostad inte får undersökas. Om verksamhet bedrivs i en privatbostad kan emellertid en undersökning genomföras där under vissa förutsättningar. För att en bostad ska kunna anses vara en verksamhetslokal krävs det att bostaden är den plats från vilken verksamheten i fråga huvudsakligen bedrivs. Att så är fallet kan t.ex. framgå genom att verksamheten är registrerad på samma adress som privatbostaden.
Förbud
3 § Om det finns skälig anledning att anta att ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad strider mot artikel 10, 11, 12, 14, 15, 18 eller 19 i EU-förordningen, får Finansinspektionen tillfälligt förbjuda
1. erbjudandet eller upptagandet till handel, och
2. marknadsföring av erbjudandet eller upptagandet till handel.
Ett beslut om förbud som avses i första stycket får gälla under högst tio arbetsdagar. Om det därefter fortfarande finns anledning till ett sådant antagande som sägs i första stycket, får Finansinspektionen meddela ett eller flera ytterligare förbud.
Paragrafen innehåller bestämmelser som ger Finansinspektionen möjlighet att tillfälligt förbjuda ett erbjudande av en europeisk grön obligation eller ett upptagande till handel på en reglerad marknad av en sådan obligation, eller marknadsföring avseende ett sådant erbjudande eller upptagande. Den införs till följd av artikel 45.1 första stycket h och j i EU-förordningen. Paragrafen är delvis utformad efter förebild av 3 kap. 2 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning och 2 kap. 4 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitten 6.4 och 6.5.
Finansinspektionen kan fatta beslut enligt första stycket t.ex. om faktabladet för ett erbjudande inte uppfyller kraven i EU-förordningen (artikel 10). Hänvisningen till EU-förordningen är utformad på så sätt att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, s.k. dynamisk hänvisning.
Om Finansinspektionen bedömer att emittenten eller, i tillämpliga fall, originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering har åsidosatt sina skyldigheter, kan inspektionen förelägga denne att vidta åtgärder (3 kap. 4 § första stycket 1). Om det finns skäl att misstänka att personen skulle gå vidare med ett erbjudande eller ett upptagande till handel på en reglerad marknad av europeiska gröna obligationer utan att följa Finansinspektionens föreläggande, kan inspektionen förbjuda erbjudandet med stöd av 4 §.
Andra stycket anger vid vilken tidpunkt Finansinspektionen senast måste ta ställning till om det fortsatt finns förutsättningar för ett förbud. Om det finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet till handel på en reglerad marknad av europeiska gröna obligationer fortsätter att strida mot EU-förordningen, kan ett förbud som inte är tillfälligt meddelas enligt 4 § och ingripande beslutas enligt 3 kap. Om Finansinspektionen efter tio arbetsdagar inte har tillräckligt underlag för att bedöma om erbjudandet eller upptagandet till handel på en reglerad marknad strider mot förordningen men det fortfarande finns skälig anledning att anta att det gör det, bör inspektionen kunna besluta om ett eller flera nya tillfälliga förbud. På så sätt kan Finansinspektionen ge emittenten eller, i tillämpliga fall, originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering ytterligare tio arbetsdagar åt gången för att t.ex. offentliggöra faktablad som uppfyller förordningens krav (jfr prop. 2018/19:83 s. 73, 74, 162 och 163).
Av 4 kap. 3 § följer att ett föreläggande om förbud får förenas med vite.
Även Konsumentverket har möjlighet att agera mot vilseledande marknadsföring med stöd av bestämmelserna i marknadsföringslagen (se författningskommentaren till 1 kap. 4 §). Konsumentombudsmannen är behörig att under vissa förutsättningar meddela förbud eller ålägganden och att väcka talan i Patent- och marknadsdomstolen vid överträdelser av EU-förordningens bestämmelser om information. Finansinspektionen och Konsumentverket bör i förekommande fall samverka med varandra innan en åtgärd vidtas.
4 § Om det, efter att Finansinspektionen har fattat ett beslut enligt 3 §, finns skälig anledning att anta att ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad fortsätter att strida mot artikel 10, 11, 12, 14, 15, 18 eller 19 i EU-förordningen, får inspektionen förbjuda
1. erbjudandet eller upptagandet till handel, och
2. marknadsföring av erbjudandet eller upptagandet till handel.
Ett sådant förbud ska upphävas om det inte längre finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet till handel strider mot EU-förordningen.
Paragrafen innehåller bestämmelser som ger Finansinspektionen en möjlighet att besluta om förbud som inte är tillfälliga. Den införs till följd av artikel 45.1 första stycket i och k i EU-förordningen. Paragrafen är delvis utformad efter förebild av 3 kap. 3 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning och 2 kap. 5 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering. Övervägandena finns i avsnitten 6.4 och 6.5.
Om Finansinspektionen bedömer att ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller ett upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad, trots tillfälligt förbud enligt 3 §, fortsätter att strida mot någon av de särskilt angivna bestämmelserna i EU-förordningen får inspektionen enligt första stycket förbjuda erbjudandet eller upptagandet till handel. Detsamma gäller för marknadsföring av ett sådant erbjudande eller upptagande till handel. Ett erbjudande eller ett upptagande till handel på en reglerad marknad kan strida mot förordningen t.ex. om faktabladet för erbjudandet inte uppfyller förordningens krav (artikel 10). Hänvisningen till EU-förordningen är utformad på så sätt att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, s.k. dynamisk hänvisning.
Ett permanent förbud ska enligt andra stycket upphävas om det inte längre finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet till handel strider mot de i första stycket angivna bestämmelserna i EU-förordningen. Så kan t.ex. vara fallet om brister i ett faktablad åtgärdas. En emittent eller, i tillämpliga fall, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering kan begära att Finansinspektionen ska upphäva förbudet. Inspektionen kan också på eget initiativ upphäva det. Finansinspektionen kan upphäva ett sådant förbud även om inspektionens beslut har överklagats och handlingarna har överlämnats till allmän förvaltningsdomstol. Det innebär att bestämmelsen i 39 § förvaltningslagen (2017:900) inte gäller i fråga om ett sådant beslut (se 4 § förvaltningslagen).
Av 4 kap. 3 § följer att ett föreläggande om förbud får förenas med vite.
Korrigering av bristfällig, felaktig eller vilseledande information
5 § Om den information som ska lämnas i faktablad enligt artikel 10, i allokeringsrapporter enligt artikel 11, i konsekvensrapporter enligt artikel 12 eller i periodiska upplysningar enligt artikel 21 i EU-förordningen är bristfällig, felaktig eller vilseledande, får Finansinspektionen offentliggöra korrekta uppgifter.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om korrigering av bristfällig, felaktig eller vilseledande information. Paragrafen är delvis utformad efter förebild av 3 kap. 7 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning och 2 kap. 8 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering. Hänvisningen till EU-förordningen är utformad på så sätt att den avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen, s.k. dynamisk hänvisning. Övervägandena finns i avsnitt 6.6.
Finansinspektionen får enligt paragrafen offentliggöra korrekta uppgifter t.ex. i syfte att säkerställa investerarskydd eller att marknaden ska fungera störningsfritt. Offentliggörandet kan ske t.ex. genom pressmeddelande.
Handräckning
6 § Finansinspektionen får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att en kontroll på plats enligt artikel 56 i EU-förordningen ska kunna genomföras.
Vid handräckning gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande. Om Finansinspektionen begär det, ska Kronofogdemyndigheten inte i förväg underrätta den som kontrollen ska genomföras hos.
Paragrafen innehåller bestämmelser om handräckning vid genomförande av platsundersökningar och införs till följd av artikel 56.7 i EU-förordningen. Paragrafen är utformad efter förebild av 3 kap. 1 § lagen (2013:287) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister och 2 kap. 3 § lagen (2019:1215) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om värdepapperisering. Övervägandena finns i avsnitt 6.8.2.
I första stycket anges när Finansinspektionen får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten. Enligt artikel 56.7 i EU-förordningen är det endast är i de fall som Esma beslutat om en platsundersökning som handräckning kan komma i fråga. Esma kan besluta om en platsundersökning inom ramen för sin tillsyn av externa granskare. Även de platsundersökningar som Finansinspektionen utför på uppdrag av Esma omfattas av reglerna om handräckning.
Andra stycket första meningen innebär att bestämmelserna i 16 kap. 11–12 a §§ utsökningsbalken gäller vid handräckning. Vid handräckning gäller också flera andra bestämmelser i samma balk, som t.ex. 2 kap. 17 §, där det anges bl.a. vilka befogenheter en förrättningsman har. I andra meningen anges att Kronofogdemyndigheten, om Finansinspektionen begär det, inte i förväg ska underrätta den hos vilken kontrollen ska genomföras innan verkställighet sker. Bestämmelsen ger utrymme för att avvika från 16 kap. 11 § utsökningsbalken, där det anges att underrättelse ska ske om inte saken är brådskande.
Enligt 3 kap. 3 § utsökningsförordningen (1981:981) får Kronofogdemyndigheten under vissa förutsättningar begära biträde av Polismyndigheten.
3 kap. Ingripanden
Överträdelser
1 § Finansinspektionen ska ingripa mot en emittent, om emittenten har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att
1. inte fylla i ett faktablad eller säkerställa att en extern granskare lämnar ett positivt utlåtande över faktabladet enligt artikel 10,
2. inte utarbeta allokeringsrapporter, säkerställa att en extern granskare lämnar utlåtanden över dessa rapporter eller offentliggöra rapporterna och granskningarna enligt artikel 11,
3. inte utarbeta eller offentliggöra en konsekvensrapport enligt artikel 12,
4. inte offentliggöra ett prospekt enligt artikel 14,
5. inte på sin webbplats kostnadsfritt offentliggöra eller tillgängliggöra information enligt artikel 15.1–15.3,
6. inte underrätta de behöriga myndigheterna och Esma om offentliggjord information på webbplatsen enligt artikel 15.4 och 15.5, eller
7. inte uppfylla kraven vid användning av frivilliga mallar för periodiska upplysningar enligt artikel 21.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ingripanden mot emittenter som ger ut europeiska gröna obligationer eller använder frivilliga mallar för periodiska upplysningar. Paragrafen införs till följd av artikel 49.1 a i EU-förordningen och är utformad efter förebild av bl.a. 5 kap. 1 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning. Paragrafen utformas i allt väsentligt enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.
Medlemsstaterna ska enligt EU-förordningen ge behöriga myndigheter befogenhet att besluta om administrativa sanktioner och åtgärder vid överträdelser som avser vissa skyldigheter i förordningen (artikel 49.1 a). I paragrafen anges dessa skyldigheter och de relevanta artiklarna i förordningen. På så sätt klargörs när Finansinspektionen får använda sina befogenheter enligt denna lag.
Paragrafen gäller inte skyldigheter enligt artikel 13 i EU-förordningen på grund av att den artikeln avser statliga emittenter som inte ska vara föremål för tillsyn (artikel 44.3). Den omfattar inte heller skyldigheter enligt artiklarna 18 och 19 på grund av att de bestämmelserna avser värdepapperiseringsobligationer. När det gäller värdepapperiseringsobligationer finns bestämmelser om ingripanden i 2 och 3 §§. I de fallen har originatorer eller specialföretag för värdepapperisering motsvarande skyldigheter som emittenter (se artikel 16 i EU-förordningen).
Punkt 1 avser skyldigheten att före emission fylla i ett särskilt faktablad för europeiska gröna obligationer och säkerställa att faktabladet har varit föremål för en extern granskning med ett positivt utlåtande från en extern granskare (artikel 10).
Punkt 2 avser skyldigheten att efter emission av en europeisk grön obligation utarbeta årliga allokeringsrapporter som visar hur mycket av de upplånade medlen som använts och till vad (artikel 11). En extern granskare ska granska den sista årliga allokeringsrapporten efter det att samtliga medel har använts. Om den europeiska gröna obligationen finansierar en portfölj av tillgångar ska i stället varje årlig allokeringsrapport granskas. En emittent är skyldig att säkerställa att de årliga allokeringsrapporterna och, i tillämpliga fall, de externa granskningarna offentliggörs inom viss tid samt att den externa granskaren dessförinnan haft möjlighet att granska allokeringsrapporterna.
Punkt 3 avser skyldigheten att utarbeta och offentliggöra en konsekvensrapport som beskriver obligationens miljöpåverkan (artikel 12). Detta ska ske minst en gång under obligationens löptid och efter det att de medel som emissionen tillför har allokerats. Om en emittent använder sig av möjligheten att låta utföra en extern granskning av konsekvensrapporten ska även denna granskning offentliggöras enligt punkt 5.
Punkt 4 tar sikte på skyldigheten att offentliggöra ett prospekt (artikel 14). Undantag från skyldigheten att offentliggöra ett prospekt gäller för vissa obligationer som emitteras eller garanteras av offentliga organ (artikel 14.2). I de fall det krävs ett prospekt ska obligationerna genomgående betecknas som ”europeiska gröna obligationer” eller ”EuGB” och det ska anges att obligationerna är emitterade i enlighet med EU-förordningen i det avsnitt i prospektet som innehåller information om användningen av de medel som emissionen tillför.
Punkt 5 avser skyldigheten för en emittent att på sin webbplats kostnadsfritt offentliggöra och tillgängliggöra relevant information om obligationen (artikel 15.1–15.3). Den information som ska tillhandahållas är till en början emittentens egen rapportering i form av faktabladet, allokeringsrapporterna och konsekvensrapporten. Vidare omfattar bestämmelsen de externa granskningarna av faktabladet och allokeringsrapporterna. I tillämpliga fall ska även externa granskningar av konsekvensrapporten tillhandahållas liksom kapitalutgiftsplanen och en länk till prospektet. I EU-förordningen anges att faktabladet, den externa granskningen av faktabladet och länken till det eventuella prospektet ska tillhandahållas före emissionen. När det gäller allokeringsrapporterna, de externa granskningarna av allokeringsrapporterna och konsekvensrapporten anges att dessa ska tillhandahålls utan onödigt dröjsmål. Vid sidan av detta allmänna skyndsamhetskrav finns det bestämmelser i EU-förordningen om att allokeringsrapporter ska offentliggöras inom viss tid efter utgången av den period som avses i rapporten (artikel 11.7). Av EU-förordningen följer också vissa språkkrav (artikel 15.2 och 15.3, se 1 kap. 5 § och övervägandena i avsnitt 10).
Punkt 6 avser skyldigheten att löpande underrätta Finansinspektionen och Esma när relevant information offentliggörs på emittentens webbplats. Finansinspektionen ska underrättas utan onödigt dröjsmål efter varje offentliggörande (artikel 15.4). Esma ska underrättas inom 30 dagar efter offentliggörandet (artikel 15.5).
Punkt 7 avser skyldigheten för emittenter av obligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara eller hållbarhetslänkade obligationer att lämna vissa uppgifter vid användning av frivilliga mallar för upplysningslämnande (artikel 21).
2 § Finansinspektionen ska ingripa mot en originator som har åsidosatt någon av de skyldigheter som avses i 1 § 1–3, 5 eller 6. Detsamma gäller om en originator har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att
1. inte lämna en förklaring i faktabladet om uteslutande av vissa värdepapperiserade exponeringar enligt artikel 18.3, eller
2. inte lämna upplysningar enligt artikel 19.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ingripanden mot originatorer och gäller värdepapperiseringsobligationer. Den införs till följd av artiklarna 16 och 49.1 a i EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.
De skyldigheter som gäller för originatorer respektive specialföretag för värdepapperisering anges i artikel 16 i EU-förordningen. I paragrafen hänvisas till de skyldigheter som avses i 1 § som gäller även för originatorer och som vid en överträdelse ska medföra ett ingripande från Finansinspektionen. I 3 § finns bestämmelser om ingripanden mot specialföretag för värdepapperisering. Originatorer har ansvar för att fullgöra flertalet av de skyldigheter som åligger emittenter och som anges i 1 § (artiklarna 10–12 och 15 i EU-förordningen). Till dessa hör skyldigheterna avseende rapportering och granskning i 1 § 1–3. När det gäller skyldigheterna som avses i 1 § 5 och 6 är ansvaret delat mellan originatorer och specialföretag för värdepapperisering. Finansinspektionen ska ingripa mot både en originator och ett specialföretag för värdepapperisering när ansvaret är delat och förutsättningarna i övrigt är uppfyllda för ett ingripande mot båda.
Utöver skyldigheterna som avses i 1 § 1–3, 5 och 6 har originatorer ansvar för att fullgöra skyldigheter som specifikt rör värdepapperiseringsobligationer. Punkt 1 avser skyldigheten att lämna en förklaring i faktabladet om uteslutande av värdepapperiserade exponeringar som finansierar fossilbränsleverksamhet (artikel 18.3). Punkt 2 avser skyldigheten att lämna vissa upplysningar i prospektet som specifikt rör värdepapperiseringsobligationer och deras miljöegenskaper. I prospektet ska det bl.a. lämnas en förklaring om att obligationen är en värdepapperiseringsobligation (artikel 19.1). Det ska också ingå uppgifter om bl.a. andelen värdepapperiserade exponeringar i portföljen av värdepapperiserade exponeringar som finansierar ekonomisk verksamhet som omfattas av EU:s gröna taxonomi och andelen värdepapperiserade exponeringar i portföljen som inte uppfyller målen om att inte orsaka betydande skada (artikel 19.2, se även skäl 32). Vissa upplysningar i prospektet ska även ingå i faktabladet och allokeringsrapporter (artikel 19.3). Finansinspektionen har befogenhet att ingripa mot både en originator och ett specialföretag för värdepapperisering om skyldigheten att lämna upplysningar åsidosätts.
3 § Finansinspektionen ska ingripa mot ett specialföretag för värdepapperisering som har åsidosatt någon av de skyldigheter som avses i 1 § 4–6. Detsamma gäller om ett specialföretag för värdepapperisering har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att inte lämna upplysningar enligt artikel 19.
Paragrafen innehåller bestämmelser om ingripanden mot specialföretag för värdepapperisering och gäller värdepapperiseringsobligationer. Den införs till följd av artiklarna 16 och 49.1 a i EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.3.
I paragrafen hänvisas, på motsvarande sätt som för originatorer i 2 §, till de skyldigheter som avses i 1 § som gäller även för specialföretag för värdepapperisering och som vid en överträdelse ska medföra ett ingripande från Finansinspektionen. Specialföretag för värdepapperisering ansvarar för att offentliggöra prospekt enligt 1 § 4. När det gäller skyldigheterna enligt 1 § 5 och 6 är ansvaret delat mellan originatorer och specialföretag för värdepapperisering. Finansinspektionen ska i sådana fall ingripa mot båda aktörerna om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda för ett ingripande mot båda. Detsamma gäller vid åsidosättande av skyldigheterna att lämna vissa upplysningar enligt artikel 19 i EU-förordningen, se författningskommentaren till 2 §.
Olika typer av ingripanden
4 § Ett ingripande enligt någon av 1–3 §§ sker genom beslut om
1. föreläggande att inom viss tid vidta en viss åtgärd eller upphöra med ett visst agerande,
2. anmärkning,
3. förbud enligt 5 eller 6 §, eller
4. sanktionsavgift enligt 7 §.
Ett ingripande får inte ske om överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och en ansökan om utdömande av vitet har gjorts.
Paragrafen innehåller bestämmelser om hur Finansinspektionen får ingripa mot den som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen på det sätt som anges i 1–3 §§. Den införs till följd av artiklarna 45.1 första stycket a–d och l och 49.4 första stycket a och b i EU-förordningen. Paragrafen är utformad efter förebild av 5 kap. 4 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning. Övervägandena finns i avsnitten 7.4.1–7.4.5.
Första stycket innehåller en uppräkning av de åtgärder som Finansinspektionen kan besluta om vid ett ingripande enligt 1–3 §§. Åtgärderna är inte alternativa utan en kombination av dem kan komma i fråga beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. Finansinspektionen får utifrån förutsättningarna i varje enskilt fall avgöra vilken eller vilka åtgärder som bör komma i fråga. Utgångspunkten bör dock vara att ingripande genom att någon av åtgärderna föreläggande, anmärkning eller sanktionsavgift väljs. För ett beslut enligt 5 och 6 §§ gäller särskilda förutsättningar. I 9–12 §§ anges omständigheter som ska beaktas vid valet av ingripande.
Föreläggande enligt punkt 1 får endast användas i de fall då det krävs för att få den som omfattas av en skyldighet att vidta en åtgärd eller att upphöra med något (jfr prop. 2006/07:115 s. 636). Finansinspektionen kan exempelvis förelägga en emittent eller, i tillämpliga fall, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering att offentliggöra ett faktablad, en allokeringsrapport eller en konsekvensrapport eller granskningen och bedömningen av ett sådant dokument. Inspektionen kan också t.ex. förelägga någon av dem att upphöra att sprida felaktig information i sådana dokument (artiklarna 16.2 och 45.1 första stycket a–d i EU-förordningen). Finansinspektionen kan även förelägga en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering att på sin webbplats offentliggöra ett beslut som inspektionen har fattat (artiklarna 16.2 och 45.1 första stycket l).
Anmärkning enligt punkt 2 bör användas när det inte finns något att åtgärda men överträdelsen bör föranleda ett ingripande. Föreläggande och anmärkning bör inte användas vid samma överträdelse. Anmärkning är en mindre ingripande åtgärd som bör användas för mindre allvarliga överträdelser där det inte är aktuellt att besluta om en sanktionsavgift eller någon annan typ av ingripande.
Möjligheten att besluta att en emittent eller, i tillämpliga fall, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering inte får emittera europeiska gröna obligationer under viss tid enligt punkt 3 är en ingripande åtgärd och bör tillämpas med försiktighet. Denna ingripandemöjlighet följer av artiklarna 45.1 första stycket m och 49.4 första stycket c i EU-förordningen. Även möjligheten att besluta om förbud mot att använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” avser en ingripande åtgärd och bör tillämpas med försiktighet. Den ingripandemöjligheten följer av artikel 45.1 första stycket n i EU-förordningen.
Sanktionsavgifter enligt punkt 4 bör komma i fråga när det inte är tillräckligt att besluta om anmärkning. Sanktionsavgifter kan uppgå till högst de belopp som anges i 7 §. I de fall en sanktionsavgift ska påföras en juridisk person saknar det betydelse om verksamheten har överlåtits till någon annan efter det att den aktuella överträdelsen ägde rum (se t.ex. prop. 2003/04:121 s. 158 och 159).
I andra stycket regleras frågan om ingripande när Finansinspektionen redan har beslutat om ett föreläggande förenat med vite avseende samma överträdelse. Bestämmelsen är tillämplig även när någon annan myndighet har beslutat om ett vitesföreläggande avseende samma överträdelse. Så skulle kunna vara fallet om Konsumentombudsmannen ansöker hos Patent- och marknadsdomstolen om utdömande av vite i anledning av en överträdelse av ett förbud mot marknadsföring som har beslutats med stöd av marknadsföringslagen (se 1 kap. 4 § denna lag). Bestämmelsen syftar till att förhindra att någon prövas två gånger för samma sak på ett sätt som kan strida mot dubbelprövningsförbudet. Om ett vitesföreläggande har beslutats, t.ex. ett förbud att erbjuda europeiska gröna obligationer till allmänheten i vissa fall enligt 2 kap. 4 §, och den som beslutet gäller bryter mot förbudet, kan Finansinspektionen välja att ansöka om att vitet ska dömas ut. Det faktum att ett förbud har beslutats utgör inte hinder mot ingripande enligt 1–3 §§. Den avgörande tidpunkten för när hindret uppkommer är tidpunkten då en domstolsprocess inleds om utdömande av vitet.
5 § Finansinspektionen får förbjuda en emittent att emittera europeiska gröna obligationer under en viss tid, högst ett år, om emittenten allvarligt och vid upprepade tillfällen har åsidosatt någon av de skyldigheter som avses i 1 §.
Om en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering allvarligt och vid upprepade tillfällen har åsidosatt någon av de skyldigheter som avses i 2 eller 3 § får Finansinspektionen förbjuda originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering att under en viss tid, högst ett år, genomföra emission av europeiska gröna värdepapperiseringsobligationer.
Paragrafen är delvis utformad efter förebild av 5 kap. 5 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning. Den införs till följd av artiklarna 45.1 första stycket m och 49.4 första stycket c i EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.3.
Första stycket innebär att Finansinspektionen kan ingripa mot en emittent genom att besluta att emittenten, under en tidsperiod om högst ett år, inte får emittera europeiska gröna obligationer. Denna ingripandeåtgärd bör tillämpas restriktivt och först om emittenten har gjort sig skyldig till upprepade och allvarliga överträdelser av någon av de skyldigheter som framgår av 1 §.
Enligt andra stycket ska Finansinspektionen kunna fatta motsvarande beslut som mot emittenter enligt första stycket, mot specialföretag för värdepapperisering och originatorer när det är fråga om värdepapperiseringsobligationer.
Av 4 kap. 3 § följer att ett föreläggande om förbud får förenas med vite.
6 § Finansinspektionen får förbjuda en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering att använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” om emittenten, originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering inte följer ett föreläggande enligt 4 § första stycket 1 att offentliggöra ett beslut om ingripande.
Paragrafen syftar till att åstadkomma transparens mot investerare. Den införs till följd av artikel 45.1 första stycket n i EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.4.
Paragrafen ger Finansinspektionen en möjlighet att förbjuda en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering att använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB”. Det får ske om emittenten, originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering har underlåtit att följa ett föreläggande om att offentliggöra ett tidigare beslut om ingripande.
Om Finansinspektionen har förenat föreläggandet om offentliggörande av beslut om ingripande med vite och föreläggandet inte följs, kan inspektionen antingen begära att vitet döms ut eller fatta beslut om förbud enligt denna paragraf.
Av 4 kap. 3 § följer att ett föreläggande om förbud får förenas med vite.
Sanktionsavgifter
7 § Sanktionsavgiften för en överträdelse som anges i 1–3 §§ ska fastställas till högst det högsta av
1. för en juridisk person:
a) ett belopp som per den 20 december 2023 i svenska kronor motsvarade 500 000 euro,
b) 0,5 procent av den juridiska personens omsättning närmast föregående räkenskapsår eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå, eller
c) två gånger den vinst som den juridiska personen gjort till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa,
2. för en fysisk person:
a) ett belopp som per den 20 december 2023 i svenska kronor motsvarade 50 000 euro, eller
b) två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa.
Avgiften tillfaller staten.
Paragrafen anger hur storleken på den högsta sanktionsavgiften ska bestämmas i fråga om de överträdelser av förordningen som räknas upp i 1–3 §§ och införs till följd av artikel 49.4 första stycket d–f och andra stycket i EU-förordningen. Paragrafen är utformad efter förebild av 5 kap. 6 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.5.
I första stycket anges sättet att beräkna storleken på den högsta sanktionsavgiften för både juridiska och fysiska personer. Alternativa beräkningsmodeller anges. Avgifterna i beräkningsmodellerna anges som maximibelopp, vilket innebär att Finansinspektionen har möjlighet att fastställa sanktionsavgiften upp till det högsta av de beräknade beloppen.
Beräkningen av belopp enligt punkterna 1 a och 2 a ska göras utifrån förhållandena den 20 december 2023, dvs. dagen för ikraftträdandet av EU-förordningen (se artikel 49.4 första stycket e och f). Vid omräkning mellan euro och svenska kronor bör den s.k. fixingkursen användas (jfr t.ex. prop. 2016/17:162 s. 564). Fixingkursen fastställs av Europeiska centralbanken och räknas om av Riksbanken till en kurs mot svenska kronor. Därefter publiceras kursen på Riksbankens webbplats varje svensk bankdag. Enligt fixingkursen den 20 december 2023 motsvarade 1 euro 11,129 svenska kronor.
Om överträdelsen begås av ett moderföretag eller ett dotterföretag i en koncern ska den högsta sanktionsavgiften enligt punkt 1 b bestämmas utifrån omsättningen på koncernnivå. Omsättningen på koncernnivå bör bestämmas utifrån den senast tillgängliga koncernredovisning som godkänts av ledningsorganet för det yttersta moderföretaget (se artikel 49.4 andra stycket i EU-förordningen). Med ”motsvarande omsättning” avses det som utgör omsättning enligt de redovisningsregler som gäller för den juridiska personen. Posterna för beräkningen av omsättningen på koncernnivå hämtas ur koncernredovisningen. Ur denna redovisning hämtas alltså de relevanta intäktsposter som motsvarar omsättningen enligt de redovisningsregler som gäller för det företag som ingripandet riktas mot. Utifrån tillämpliga redovisningsregler finns tre typer av omsättning: omsättning från verksamhet som redovisas enligt årsredovisningslagen (1995:1554), omsättning från verksamhet som redovisas enligt lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag och omsättning från verksamhet som redovisas enligt lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (se även prop. 2016/17:162 s. 764–766 som innehåller en närmare redogörelse för vilka poster som bör ingå i beräkningen av omsättningen).
Om den juridiska person som en sanktion ska riktas mot upprättar sin årsredovisning enligt årsredovisningslagen, är den omsättning som ska ligga till grund för beräkningen av den högsta sanktionsavgiften summan av nettoomsättningen och övriga rörelseintäkter. Om den högsta sanktionsavgiften ska beräknas på koncernnivå ska motsvarande årsomsättning, dvs. summan av nettoomsättningen och övriga rörelseintäkter, ligga till grund för beräkningen av sanktionsavgiften. Om det i koncernen finns verksamhet som redovisas enligt lagen om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag eller lagen om årsredovisning i försäkringsföretag, ska den omsättningen inte räknas med när motsvarande omsättning på koncernnivå bestäms.
Hur omsättningen ska beräknas när uppgifter om omsättningen saknas eller är bristfälliga regleras i 8 §.
Med den vinst som gjorts avses i punkterna 1 c och 2 b ett nettobelopp som omfattar de intäkter som erhållits och de förluster som undvikits, dvs. den fördel som erhållits (jfr prop. 2016/17:162 s. 640).
I andra stycket anges att avgiften tillfaller staten.
I 12 § finns bestämmelser om vilka omständigheter Finansinspektionen ska beakta när sanktionsavgifternas storlek bestäms, se författningskommentaren till den paragrafen.
8 § Om en överträdelse har skett under den juridiska personens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas när den högsta sanktionsavgiften ska beräknas enligt 7 §.
Paragrafen införs till följd av artikel 49.4 första stycket e och andra stycket i EU-förordningen och motsvarar bl.a. 5 kap. 7 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.5.
Paragrafen är tillämplig om Finansinspektionen ska använda sig av den beräkningsmodell för sanktionsavgift som utgår från en juridisk persons eller, i förekommande fall, en koncerns omsättning och sådana uppgifter saknas eller är bristfälliga.
Val av ingripande
9 § Vid valet av ingripande ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Särskild hänsyn ska tas till graden av ansvar för den som har begått överträdelsen och skador som uppkommit till följd av överträdelsen.
Paragrafen innehåller bestämmelser om omständigheter som ska beaktas vid valet av ingripande och införs till följd av artikel 50.1 a, b och d i EU-förordningen. Paragrafen är utformad efter förebild av bl.a. 5 kap. 8 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.6.
I paragrafen anges vilka omständigheter som är hänförliga till överträdelsen som ska beaktas vid valet mellan olika ingripanden. Paragrafen riktar sig enligt sin ordalydelse till Finansinspektionen men är tillämplig även vid överklagande av ett ingripandebeslut till allmän förvaltningsdomstol. En sammanvägd bedömning ska göras vid valet av ingripande. Uppräkningen i paragrafen, liksom i 10 och 12 §§, är exemplifierande och utgör inte hinder mot att ta hänsyn till andra omständigheter än de som anges särskilt.
Överträdelsens allvarlighet och varaktighet ska utgöra utgångspunkt för valet av ingripande. I fråga om varaktighet gäller att en överträdelse som pågått under lång tid är mer klandervärd än den som varat endast tillfälligt. Särskild hänsyn ska också tas till graden av ansvar för den som begått överträdelsen och skador som uppkommit till följd av överträdelsen. Med skador avses bl.a. skador som drabbat tredje man och då särskilt investerare men även den skada marknaden kan lida av att t.ex. få felaktig information i ett prospekt.
I 10 § anges ytterligare några omständigheter som ska beaktas som försvårande respektive förmildrande. Bestämmelser om att Finansinspektionen i vissa fall får avstå från ingripande finns i 11 §. Finansinspektionen kan utifrån vad som är motiverat i det enskilda fallet välja att ingripa med en eller flera åtgärder. Om flera åtgärder används, måste inspektionen se till att dessa sammantaget är väl avvägda.
10 § Utöver det som anges i 9 § ska det i försvårande riktning beaktas om den som har begått överträdelsen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning ska särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.
I förmildrande riktning ska det beaktas om den som har begått överträdelsen
1. i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och
2. har vidtagit åtgärder efter överträdelsen för att undvika att den upprepas.
I paragrafen anges hur ett antal olika faktorer som inte är hänförliga till själva överträdelsen, utan till personen som har begått överträdelsen, ska inverka på valet av ingripande. Paragrafen införs till följd av arti-kel 50.1 f–h i EU-förordningen och är utformad efter förebild av bl.a. 5 kap. 9 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.6.
Av första stycket följer att det är en försvårande omständighet om den som har begått överträdelsen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning är det av särskild betydelse om den nya överträdelsen är av likartat slag som den tidigare överträdelsen samt hur lång tid som har gått mellan dem. Det är särskilt försvårande om tidsperioden är kort eller om överträdelserna är identiska. Om lång tid har förflutit mellan överträdelserna eller om de är av väsentligt olika slag, bör bestämmelsen inte tillämpas i försvårande riktning.
I andra stycket anges två omständigheter som ska betraktas som förmildrande i valet av ingripande.
När det gäller punkt 1 krävs det att det är fråga om ett samarbete av väsentlig betydelse och att den ansvarige självmant för fram viktig information som Finansinspektionen inte redan förfogar över (jfr prop. 2013/14:228 s. 312). Bestämmelsen bör inte tolkas motsatsvis. I viss mån kan denna förmildrande omständighet jämföras med bestämmelsen om strafflindring i 29 kap. 5 § första stycket brottsbalken. Där anges att rätten i skälig omfattning ska beakta om den tilltalade i ett brottmål frivilligt har angett sig eller lämnat uppgifter som är av väsentlig betydelse för utredningen av brottet. Bestämmelsen innebär således att det kan komma i fråga att välja ett lindrigare ingripande med anledning av ett samarbete som skett t.ex. först efter det att Finansinspektionen har konstaterat en överträdelse, men innan utredningen är färdigställd. Av rättssäkerhetsskäl bör det inte komma i fråga att tillämpa bestämmelsen på så sätt att ett lindrigare ingripande väljs mot bakgrund av att den ansvarige har lämnat uppgifter om någon annans överträdelse.
När det gäller punkt 2 är det av betydelse att det vidtagits snabba och relevanta åtgärder mot oegentligheterna sedan de anmälts till eller påtalats av Finansinspektionen. Det gäller särskilt om det är en överträdelse som pågått en längre tid eller satts i system.
11 § Finansinspektionen får avstå från ingripande, om
1. överträdelsen är ringa eller ursäktlig,
2. personen i fråga gör rättelse,
3. något annat organ har vidtagit åtgärder mot personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga, eller
4. det finns andra särskilda skäl.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om att Finansinspektionen får avstå från ingripande i vissa fall. Paragrafen är utformad efter förebild av bl.a. 5 kap. 10 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.6.
Enligt punkt 1 får Finansinspektionen avstå från ingripande om överträdelsen är ringa. Med ringa överträdelse bör förstås överträdelser som framstår som bagatellartade. Ingripande behöver inte heller ske om överträdelsen är ursäktlig. Så skulle t.ex. kunna vara fallet om det är uppenbart att överträdelsen begåtts av förbiseende.
Enligt punkt 2 behöver ingripande inte ske om personen i fråga gör rättelse. Det kan t.ex. handla om ett företag som upptäckt att man inte uppfyller gällande krav, åtgärdar detta och på eget initiativ anmäler åsidosättandet till Finansinspektionen.
Enligt punkt 3 behöver ingripande inte heller ske om något annat organ har vidtagit åtgärder mot personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga. Ett sådant organ kan vara t.ex. en börs disciplinnämnd.
Enligt punkt 4 får Finansinspektionen avstå från ingripande om det finns andra särskilda skäl. Bestämmelsen kan användas om det av andra skäl än de som anges i punkterna 1–3 skulle vara stötande att besluta om ett ingripande. Bestämmelsen kan också bli tillämplig om någon annan myndighet har beslutat om ingripande på ett sätt som innebär att dubbelprövningsförbudet hindrar ett nytt ingripande.
12 § När sanktionsavgiftens storlek ska bestämmas, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 9 och 10 §§ samt till den berörda personens finansiella ställning och, om det går att bestämma, den vinst som personen gjort till följd av överträdelsen.
I paragrafen anges vilka hänsyn som ska tas när sanktionsavgiftens storlek bestäms. Paragrafen införs till följd av artikel 50 c och e i EU-förordningen och är utformad efter förebild av bl.a. 5 kap. 11 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning. Övervägandena finns i avsnitt 7.4.6.
Paragrafen innebär att de omständigheter som har påverkat valet av ingripande i skälig utsträckning ska beaktas även när sanktionsavgiftens storlek bestäms. I paragrafen anges även andra omständigheter som ska beaktas när sanktionsavgiftens storlek bestäms. Storleken på en sanktionsavgift ska regleras i höjande riktning för att ta hänsyn till om en överträdelse inneburit en vinst för personen i fråga, men bestämmelsen kan också medföra att avgiften sänks till följd av personens finansiella ställning. Med finansiell ställning avses t.ex. en juridisk persons årsomsättning.
Verkställighet av beslut om sanktionsavgift
13 § En sanktionsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom 30 dagar efter det att ett beslut om den har fått laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.
14 § Om sanktionsavgiften inte har betalats inom den tid som anges i 13 §, ska Finansinspektionen lämna avgiften för indrivning.
Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
15 § En sanktionsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Paragraferna innehåller bestämmelser om verkställighet av beslut om sanktionsavgift. De motsvarar det som gäller beträffande verkställighet av beslut av sanktionsavgift enligt bl.a. lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s prospektförordning (5 kap. 12–14 §§). Övervägandena finns i avsnitt 7.6.
I 13 § anges inom vilken tid en sanktionsavgift ska betalas. Finansinspektionens beslut om sanktionsavgift utgör en exekutionstitel (3 kap. 1 § första stycket 6 a utsökningsbalken). Det innebär att verkställighet kan ske enligt utsökningsbalken utan att det krävs något domstolsavgörande.
Om avgiften inte betalas i tid ska Finansinspektionen enligt 14 § lämna den för indrivning.
I 15 § finns en preskriptionsbestämmelse som anger att en sanktionsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Det som preskriberas är den del av avgiften som inte har drivits in när fem år har gått sedan beslutet fick laga kraft.
Verkställighet av beslut om avgifter och viten
16 § Beslut om avgifter eller viten enligt EU-förordningen får verkställas enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av förordningen.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om verkställighet av Esmas beslut om böter eller viten enligt EU-förordningen och införs till följd av artikel 62.3 i förordningen. Det som i förordningen kallas för böter är enligt den terminologi som används i svensk rätt inte böter utan avgifter. Paragrafen är utformad efter förebild av 2 kap. 5 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om värdepapperisering. Övervägandena finns i avsnitt 7.6.
4 kap. Överklagande, beslut som ska gälla omedelbart och vite
1 § Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Paragrafen innehåller bestämmelser om överklagande och införs till följd av artikel 51 i EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.
Enligt första stycket får Finansinspektionens beslut enligt lagen överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Närmare bestämmelser om överklagande finns i förvaltningslagen.
Enligt andra stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten.
2 § Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande enligt 2 kap. 3 eller 4 § eller 3 kap. 4 § första stycket 1 eller 3 ska gälla omedelbart.
Paragrafen reglerar i vilka fall Finansinspektionen får bestämma att ett beslut av inspektionen ska gälla omedelbart. Den är utformad delvis efter förebild av 4 kap. 2 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitt 8.
Paragrafen gäller i fråga om beslut som kan avse förbud och andra förelägganden att vidta en viss åtgärd eller upphöra med ett visst agerande. Möjligheten att bestämma att ett beslut ska gälla omedelbart kan t.ex. användas om det behövs för att stoppa ett agerande eller se till att rättelse görs med omedelbar verkan. Paragrafen gäller inte beslut om förelägganden att lämna uppgifter enligt 2 kap. 1 §.
3 § Ett beslut om föreläggande enligt 2 kap. 1, 3 eller 4 § eller 3 kap. 4 § första stycket 1 eller 3 får förenas med vite.
Paragrafen innehåller en bestämmelse om att Finansinspektionen får förena ett beslut om föreläggande med vite. Paragrafen är utformad delvis efter förebild av 3 kap. 21 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om gräsrotsfinansiering. Paragrafen utformas enligt Lagrådets förslag. Övervägandena finns i avsnitten 6.2, 6.4, 6.5, 7.4.1, 7.4.3 och 7.4.4.
Finansinspektionens möjlighet att använda vite gäller samtliga beslut om förelägganden enligt lagen. Med andra ord omfattas förelägganden att lämna uppgifter (2 kap. 1 §), förelägganden i form av förbud vid inspektionens tillsyn (2 kap. 3 och 4 §§), förelägganden att inom viss tid vidta en viss åtgärd eller upphöra med ett visst agerande (3 kap. 4 § första stycket 1), förelägganden i form av förbud mot att emittera europeiska gröna obligationer (3 kap. 5 §) och förelägganden i form av förbud mot att använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” (3 kap. 6 §).
Finansinspektionen har inte rätt att besluta om utdömande av vite, utan får ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att vitet ska dömas ut. Allmänna bestämmelser om viten finns i lagen (1985:206) om viten.
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2631 av den 22 november 2023 om europeiska gröna obligationer och frivilligt upplysningslämnande för obligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara och för hållbarhetslänkade obligationer
Sammanfattning av promemorian
EU:s förordning om europeiska gröna obligationer ska börja tillämpas den 21 december 2024. Förordningen innebär att det införs en frivillig standard för obligationer som har miljömässigt hållbara mål. Syftet är att förhindra grönmålning och utnyttja den inre marknaden för att uppnå unionens klimat- och miljömål.
EU-förordningen förutsätter att vissa nationella lagstiftningsåtgärder vidtas och i denna promemoria föreslås därför en ny lag med kompletterande bestämmelser till förordningen. Den nya lagen innehåller bl.a. bestämmelser om Finansinspektionens utrednings- och tillsynsbefogenheter, om ingripanden och sanktioner vid överträdelser av EU-förordningen samt om avgifter för att bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt förordningen.
Den nya lagen föreslås träda i kraft den 21 december 2024.
Promemorians lagförslag
Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska gröna obligationer
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens syfte
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2631 av den 22 november 2023 om europeiska gröna obligationer och frivilligt upplysningslämnande för obligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara och för hållbarhetslänkade obligationer, i denna lag kallad EU-förordningen.
Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU-förordningen.
Behörig myndighet
2 § Av artikel 44 i EU-förordningen följer att Finansinspektionen är behörig myndighet enligt förordningen.
3 § För att bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt denna lag ska de företag som står under inspektionens tillsyn betala årliga avgifter.
Regeringen får meddela föreskrifter om avgifterna.
Tillämpning av marknadsföringslagen
4 § Om information som enligt EU-förordningen ska framgå av faktablad, allokeringsrapporter, konsekvensrapporter och periodiska upplysningar inte tillhandahålls på det sätt och i den form som följer av förordningen, ska även marknadsföringslagen (2008:486) tillämpas, med undantag för bestämmelserna i 29–36 §§ om marknadsstörningsavgift. Sådan information ska anses vara väsentlig enligt 10 § tredje stycket den lagen.
Språk i faktablad, allokeringsrapporter och konsekvensrapporter
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om på vilket språk som faktablad enligt artikel 10, allokeringsrapporter enligt artikel 11 och konsekvensrapporter enligt artikel 12 i EU-förordningen ska upprättas.
2 kap. Tillsyns- och utredningsbefogenheter
Föreläggande om att lämna uppgifter
1 § För tillsynen över att bestämmelserna i EU-förordningen följs får Finansinspektionen besluta att förelägga
1. en fysisk eller juridisk person att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, och
2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig till förhör på tid och plats som inspektionen bestämmer.
Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.
Platsundersökning
2 § Finansinspektionen får när det är nödvändigt för tillsynen enligt EU-förordningen genomföra en undersökning i verksamhetslokalerna som tillhör en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering.
Förbud
3 § Om det finns skälig anledning att anta att ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad strider mot någon av bestämmelserna i artikel 10, 11, 12, 14, 15, 18 eller 19 i EU-förordningen, får Finansinspektionen tillfälligt förbjuda
1. erbjudandet eller upptagandet till handel, och
2. marknadsföring av erbjudandet eller upptagandet till handel.
Ett beslut om förbud som avses i första stycket får gälla under högst tio arbetsdagar.
4 § Om det, efter att Finansinspektionen har fattat ett beslut enligt 3 §, finns skälig anledning att anta att ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad fortsätter att strida mot någon av bestämmelserna i artikel 10, 11, 12, 14, 15, 18 eller 19 i EU-förordningen, får inspektionen förbjuda
1. erbjudandet eller upptagandet till handel, och
2. marknadsföring av erbjudandet eller upptagandet till handel.
Ett sådant förbud ska upphävas om det inte längre finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet till handel strider mot någon av bestämmelserna i EU-förordningen.
Korrigering av bristfällig, felaktig eller vilseledande information
5 § Om den information som ska lämnas i faktablad enligt artikel 10, i allokeringsrapporter enligt artikel 11, i konsekvensrapporter enligt artikel 12 eller i periodiska upplysningar enligt artikel 21 är bristfällig, felaktig eller vilseledande, får Finansinspektionen offentliggöra korrekta uppgifter.
Handräckning
6 § Finansinspektionen får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att en kontroll på plats enligt artikel 56 i EU-förordningen ska kunna genomföras.
Vid handräckning gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande. Om Finansinspektionen begär det, ska Kronofogdemyndigheten inte i förväg underrätta den som kontrollen ska genomföras hos.
3 kap. Ingripanden
Överträdelser
1 § Finansinspektionen ska ingripa mot en emittent som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att
1. inte fylla i eller säkerställa en extern granskning av ett faktablad enligt artikel 10,
2. inte utarbeta allokeringsrapporter, säkerställa en extern granskning av dessa eller offentliggöra sådana rapporter och granskningar enligt artikel 11,
3. inte utarbeta eller offentliggöra en konsekvensrapport enligt artikel 12,
4. inte offentliggöra ett prospekt enligt artikel 14,
5. inte på sin webbplats kostnadsfritt offentliggöra eller hålla tillgänglig information enligt artikel 15.1–15.3,
6. inte underrätta de behöriga myndigheterna och Esma om offentliggjord information på webbplatsen enligt artikel 15.4 och 15.5, eller
7. inte uppfylla kraven vid användning av frivilliga mallar för periodiska upplysningar enligt artikel 21.
2 § Finansinspektionen ska ingripa mot en originator som har åsidosatt sina skyldigheter enligt 1 § 1, 2, 3, 5 eller 6. Detsamma gäller om en originator har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att
1. inte lämna en förklaring i faktabladet om uteslutande av vissa värdepapperiserade exponeringar enligt artikel 18.3, eller
2. inte lämna upplysningar enligt artikel 19.
3 § Finansinspektionen ska ingripa mot ett specialföretag för värdepapperisering som har åsidosatt sina skyldigheter enligt 1 § 4, 5 eller 6. Detsamma gäller om ett specialföretag för värdepapperisering har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att inte lämna upplysningar enligt artikel 19.
Olika typer av ingripanden
4 § Ett ingripande enligt någon av 1–3 §§ sker genom beslut om
1. föreläggande att inom viss tid vidta en viss åtgärd eller upphöra med ett visst agerande,
2. anmärkning,
3. förbud enligt 5 eller 6 §, eller
4. sanktionsavgift enligt 7 §.
Ett ingripande får inte ske om överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och en ansökan om utdömande av vitet har gjorts.
5 § Finansinspektionen får besluta att en emittent inte får emittera europeiska gröna obligationer under en viss tid, högst ett år, om emittenten allvarligt och vid upprepade tillfällen har åsidosatt sina skyldigheter enligt 1 §.
Om en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering allvarligt och vid upprepade tillfällen har åsidosatt sina skyldigheter enligt 2 eller 3 § får Finansinspektionen besluta att originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering under en viss tid, högst ett år, inte får genomföra emission av europeiska gröna värdepapperiseringsobligationer.
6 § Finansinspektionen får besluta att en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering inte får använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” om emittenten, originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering inte följer ett föreläggande enligt 4 § 1 att offentliggöra ett beslut om ingripande som har fattats av Finansinspektionen.
Sanktionsavgifter
7 § Sanktionsavgiften för en överträdelse som anges i 1–3 §§ ska fastställas till högst det högsta av
1. för en juridisk person:
a) ett belopp som per den 20 december 2023 i svenska kronor motsvarade 500 000 euro,
b) 0,5 procent av den juridiska personens omsättning närmast föregående räkenskapsår eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå, eller
c) två gånger den vinst som den juridiska personen gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa,
2. för en fysisk person:
a) ett belopp som per den 20 december 2023 i svenska kronor motsvarade 50 000 euro, eller
b) två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av regelöverträdelsen, om beloppet går att fastställa.
Avgiften tillfaller staten.
8 § Om en överträdelse har skett under den juridiska personens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas när den högsta sanktionsavgiften ska beräknas enligt 7 §.
Val av ingripande
9 § Vid valet av ingripande ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Särskild hänsyn ska tas till graden av ansvar för den som har begått överträdelsen och skador som uppkommit till följd av överträdelsen.
10 § Utöver det som anges i 9 § ska det i försvårande riktning beaktas om den som har begått överträdelsen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning ska särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.
I förmildrande riktning ska det beaktas om den som har begått överträdelsen
1. i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och
2. har vidtagit åtgärder efter överträdelsen för att undvika att den upprepas.
11 § Finansinspektionen får avstå från ingripande, om
1. överträdelsen är ringa eller ursäktlig,
2. personen i fråga gör rättelse,
3. något annat organ har vidtagit åtgärder mot personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga, eller
4. det finns andra särskilda skäl.
12 § När sanktionsavgiftens storlek ska bestämmas, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 9 och 10 §§ samt till den berörda personens finansiella ställning och, om det går att bestämma, den vinst som personen gjort till följd av regelöverträdelsen.
Verkställighet av beslut om sanktionsavgift
13 § En sanktionsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom 30 dagar efter det att ett beslut om den har fått laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.
14 § Om sanktionsavgiften inte har betalats inom den tid som anges i 13 §, ska Finansinspektionen lämna avgiften för indrivning.
Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
15 § En sanktionsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Verkställighet av beslut om avgifter och viten
16 § Beslut om avgifter eller viten enligt EU-förordningen får verkställas enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av förordningen.
4 kap. Överklagande, beslut som ska gälla omedelbart och vite
1 § Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
2 § Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande enligt 2 kap. 3 eller 4 § eller 3 kap. 4 § första stycket 1 eller 3 ska gälla omedelbart.
3 § Ett beslut om föreläggande enligt denna lag får förenas med vite.
Denna lag träder i kraft den 21 december 2024.
Förteckning över remissinstanserna
Efter remiss har yttranden kommit in från Aktiemarknadsnämnden, FAR, Finansbolagens Förening, Finansinspektionen, Fondbolagens förening, Föreningen för god sed på värdepappersmarknaden, Förvaltningsrätten i Stockholm, Integritetsskyddsmyndigheten, Kammarrätten i Stockholm, Kollegiet för svensk bolagsstyrning, Kommuninvest, Konkurrensverket, Konsumentverket, Kronofogdemyndigheten, Nasdaq Stockholm AB, Naturvårdsverket, Regelrådet, Riksgäldskontoret, Sparbankernas Riksförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges riksbank och Vasakronan.
Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från att lämna några synpunkter: Aktiemarknadsbolagens förening, Andra APfonden, Föreningen Svensk Värdepappersmarknad, Företagarna, Första AP-fonden, Institutionella ägares förening, Naturskyddsföreningen, Nordic Growth Market NGM AB, Näringslivets Regelnämnd (NNR), Sjunde APfonden, Spotlight Stock Market, Svensk Försäkring, Svenska Bankföreningen, Svenskt Näringsliv, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Sveriges Finansanalytikers Förening och Swedfund.
Lagrådsremissens lagförslag
Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska gröna obligationer
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Inledande bestämmelser
Lagens syfte
1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2631 av den 22 november 2023 om europeiska gröna obligationer och frivilligt upplysningslämnande för obligationer som marknadsförs som miljömässigt hållbara och för hållbarhetslänkade obligationer, i denna lag kallad EU-förordningen.
Termer och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU-förordningen.
Behörig myndighet
2 § Av artikel 44 i EU-förordningen följer att Finansinspektionen är behörig myndighet enligt förordningen.
3 § För att bekosta Finansinspektionens verksamhet enligt denna lag ska de företag som står under inspektionens tillsyn betala årliga avgifter.
Regeringen får meddela föreskrifter om avgifterna.
Sanktioner vid utebliven information
4 § Den information som enligt EU-förordningen ska framgå av faktablad, allokeringsrapporter, konsekvensrapporter och periodiska upplysningar ska anses vara väsentlig vid tillämpningen av 10 § tredje stycket marknadsföringslagen (2008:486). Bestämmelserna i 29–36 §§ marknadsföringslagen om marknadsstörningsavgift ska inte tillämpas vid utebliven information.
Språk i faktablad, allokeringsrapporter och konsekvensrapporter
5 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om på vilket språk som faktablad enligt artikel 10, allokeringsrapporter enligt artikel 11 och konsekvensrapporter enligt artikel 12 i EU-förordningen ska upprättas.
2 kap. Tillsyns- och utredningsbefogenheter
Föreläggande om att lämna uppgifter
1 § För tillsynen över att EU-förordningen följs får Finansinspektionen besluta att förelägga
1. en fysisk eller juridisk person att tillhandahålla uppgifter, handlingar eller annat, och
2. den som förväntas kunna lämna upplysningar i saken att inställa sig till förhör på tid och plats som inspektionen bestämmer.
Första stycket gäller inte i den utsträckning uppgiftslämnandet skulle strida mot den i lag reglerade tystnadsplikten för advokater.
Platsundersökning
2 § Finansinspektionen får när det är nödvändigt för tillsynen enligt EU-förordningen genomföra en undersökning i verksamhetslokaler som tillhör en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering.
Förbud
3 § Om det finns skälig anledning att anta att ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad strider mot artikel 10, 11, 12, 14, 15, 18 eller 19 i EU-förordningen, får Finansinspektionen tillfälligt förbjuda
1. erbjudandet eller upptagandet till handel, och
2. marknadsföring av erbjudandet eller upptagandet till handel.
Ett beslut om förbud som avses i första stycket får gälla under högst tio arbetsdagar.
4 § Om det, efter att Finansinspektionen har fattat ett beslut enligt 3 §, finns skälig anledning att anta att ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad fortsätter att strida mot artikel 10, 11, 12, 14, 15, 18 eller 19 i EU-förordningen, får inspektionen förbjuda
1. erbjudandet eller upptagandet till handel, och
2. marknadsföring av erbjudandet eller upptagandet till handel.
Ett sådant förbud ska upphävas om det inte längre finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet till handel strider mot EU-förordningen.
Korrigering av bristfällig, felaktig eller vilseledande information
5 § Om den information som ska lämnas i faktablad enligt artikel 10, i allokeringsrapporter enligt artikel 11, i konsekvensrapporter enligt artikel 12 eller i periodiska upplysningar enligt artikel 21 i EU-förordningen är bristfällig, felaktig eller vilseledande, får Finansinspektionen offentliggöra korrekta uppgifter.
Handräckning
6 § Finansinspektionen får begära handräckning av Kronofogdemyndigheten för att en kontroll på plats enligt artikel 56 i EU-förordningen ska kunna genomföras.
Vid handräckning gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande. Om Finansinspektionen begär det, ska Kronofogdemyndigheten inte i förväg underrätta den som kontrollen ska genomföras hos.
3 kap. Ingripanden
Överträdelser
1 § Finansinspektionen ska ingripa mot en emittent som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att
1. inte fylla i eller säkerställa en extern granskning av ett faktablad enligt artikel 10,
2. inte utarbeta allokeringsrapporter, säkerställa en extern granskning av dessa eller offentliggöra sådana rapporter och granskningar enligt artikel 11,
3. inte utarbeta eller offentliggöra en konsekvensrapport enligt artikel 12,
4. inte offentliggöra ett prospekt enligt artikel 14,
5. inte på sin webbplats kostnadsfritt offentliggöra eller tillgängliggöra information enligt artikel 15.1–15.3,
6. inte underrätta de behöriga myndigheterna och Esma om offentliggjord information på webbplatsen enligt artikel 15.4 och 15.5, eller
7. inte uppfylla kraven vid användning av frivilliga mallar för periodiska upplysningar enligt artikel 21.
2 § Finansinspektionen ska ingripa mot en originator som har åsidosatt någon av de skyldigheter som avses i 1 § 1–3, 5 eller 6. Detsamma gäller om en originator har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att
1. inte lämna en förklaring i faktabladet om uteslutande av vissa värdepapperiserade exponeringar enligt artikel 18.3, eller
2. inte lämna upplysningar enligt artikel 19.
3 § Finansinspektionen ska ingripa mot ett specialföretag för värdepapperisering som har åsidosatt någon av de skyldigheter som avses i 1 § 4–6. Detsamma gäller om ett specialföretag för värdepapperisering har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att inte lämna upplysningar enligt artikel 19.
Olika typer av ingripanden
4 § Ett ingripande enligt någon av 1–3 §§ sker genom beslut om
1. föreläggande att inom viss tid vidta en viss åtgärd eller upphöra med ett visst agerande,
2. anmärkning,
3. förbud enligt 5 eller 6 §, eller
4. sanktionsavgift enligt 7 §.
Ett ingripande får inte ske om överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och en ansökan om utdömande av vitet har gjorts.
5 § Finansinspektionen får förbjuda en emittent att emittera europeiska gröna obligationer under en viss tid, högst ett år, om emittenten allvarligt och vid upprepade tillfällen har åsidosatt någon av de skyldigheter som avses i 1 §.
Om en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering allvarligt och vid upprepade tillfällen har åsidosatt någon av de skyldigheter som avses i 2 eller 3 § får Finansinspektionen förbjuda originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering att under en viss tid, högst ett år, genomföra emission av europeiska gröna värdepapperiseringsobligationer.
6 § Finansinspektionen får förbjuda en emittent, en originator eller ett specialföretag för värdepapperisering att använda beteckningen ”europeisk grön obligation” eller ”EuGB” om emittenten, originatorn eller specialföretaget för värdepapperisering inte följer ett föreläggande enligt 4 § 1 att offentliggöra ett beslut om ingripande.
Sanktionsavgifter
7 § Sanktionsavgiften för en överträdelse som anges i 1–3 §§ ska fastställas till högst det högsta av
1. för en juridisk person:
a) ett belopp som per den 20 december 2023 i svenska kronor motsvarade 500 000 euro,
b) 0,5 procent av den juridiska personens omsättning närmast föregående räkenskapsår eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå, eller
c) två gånger den vinst som den juridiska personen gjort till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa,
2. för en fysisk person:
a) ett belopp som per den 20 december 2023 i svenska kronor motsvarade 50 000 euro, eller
b) två gånger den vinst som den fysiska personen gjort till följd av överträdelsen, om beloppet går att fastställa.
Avgiften tillfaller staten.
8 § Om en överträdelse har skett under den juridiska personens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen annars saknas eller är bristfälliga, får omsättningen uppskattas när den högsta sanktionsavgiften ska beräknas enligt 7 §.
Val av ingripande
9 § Vid valet av ingripande ska Finansinspektionen ta hänsyn till hur allvarlig överträdelsen är och hur länge den har pågått. Särskild hänsyn ska tas till graden av ansvar för den som har begått överträdelsen och skador som uppkommit till följd av överträdelsen.
10 § Utöver det som anges i 9 § ska det i försvårande riktning beaktas om den som har begått överträdelsen tidigare har begått en överträdelse. Vid denna bedömning ska särskild vikt fästas vid om överträdelserna är likartade och den tid som har gått mellan de olika överträdelserna.
I förmildrande riktning ska det beaktas om den som har begått överträdelsen
1. i väsentlig utsträckning genom ett aktivt samarbete har underlättat Finansinspektionens utredning, och
2. har vidtagit åtgärder efter överträdelsen för att undvika att den upprepas.
11 § Finansinspektionen får avstå från ingripande, om
1. överträdelsen är ringa eller ursäktlig,
2. personen i fråga gör rättelse,
3. något annat organ har vidtagit åtgärder mot personen och dessa åtgärder bedöms tillräckliga, eller
4. det finns andra särskilda skäl.
12 § När sanktionsavgiftens storlek ska bestämmas, ska särskild hänsyn tas till sådana omständigheter som anges i 9 och 10 §§ samt till den berörda personens finansiella ställning och, om det går att bestämma, den vinst som personen gjort till följd av överträdelsen.
Verkställighet av beslut om sanktionsavgift
13 § En sanktionsavgift ska betalas till Finansinspektionen inom 30 dagar efter det att ett beslut om den har fått laga kraft eller den längre tid som anges i beslutet.
14 § Om sanktionsavgiften inte har betalats inom den tid som anges i 13 §, ska Finansinspektionen lämna avgiften för indrivning.
Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m.
15 § En sanktionsavgift som har beslutats faller bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft.
Verkställighet av beslut om avgifter och viten
16 § Beslut om avgifter eller viten enligt EU-förordningen får verkställas enligt utsökningsbalken på samma sätt som en svensk dom som har fått laga kraft, om inte något annat följer av förordningen.
4 kap. Överklagande, beslut som ska gälla omedelbart och vite
1 § Finansinspektionens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
2 § Finansinspektionen får bestämma att ett beslut om föreläggande enligt 2 kap. 3 eller 4 § eller 3 kap. 4 § första stycket 1 eller 5 eller 6 § ska gälla omedelbart.
3 § Ett beslut om föreläggande enligt 2 kap. 1, 3 eller 4 § eller 3 kap. 4 § första stycket 1 eller 5 eller 6 § får förenas med vite.
Denna lag träder i kraft den 21 december 2024.
Lagrådets yttrande
Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2024-06-13
Närvarande: F.d. justitieråden Annika Brickman och Sten Andersson samt justitierådet Ulrik von Essen
Europeiska gröna obligationer
Enligt en lagrådsremiss den 30 maj 2024 har regeringen (Finans-departementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska gröna obligationer.
Förslaget har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Axel Zacharoff och departementssekreteraren Karine Arakelian.
Förslaget föranleder följande yttrande.
2 kap. 3 och 4 §§
I 2 kap. 3 § ges Finansinspektionen möjlighet att tillfälligt förbjuda ett erbjudande av europeiska gröna obligationer eller ett upptagande av sådana obligationer till handel på en reglerad marknad. Ett sådant förbud får gälla i högst tio arbetsdagar. I 2 kap. 4 § första stycket finns bestämmelser som ger Finansinspektionen möjlighet att, sedan den har fattat ett beslut enligt 3 §, fatta ett motsvarande icke tidsbegränsat förbud. I författningskommentaren till 3 § anges att Finansinspektionen kan följa upp ett tillfälligt förbud enligt den paragrafen med ett nytt tillfälligt förbud.
Lagrådet har i och för sig inget att invända mot en ordning där Finans-inspektionen får meddela flera på varandra följande tillfälliga förbud enligt 3 §. Särskilt i ljuset av 4 § (”har fattat ett beslut”) får dock 3 §, i sin föreslagna lydelse, förstås så att paragrafen endast ger Finansinspektionen grund att meddela ett tillfälligt förbud och att förbud därefter kan meddelas endast enligt 4 §. Lagrådet föreslår därför att det till paragrafens andra stycke fogas en ny mening av följande lydelse.
Om det därefter fortfarande finns anledning till ett sådant antagande som sägs i första stycket, får Finansinspektionen meddela ett eller flera ytterligare förbud.
Ett icke tidsbegränsat förbud enligt 4 § första stycket, som får överklagas till allmän förvaltningsdomstol, ska enligt paragrafens andra stycke ”upphävas om det inte längre finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet till handel strider mot EU-förordningen”.
Av förvaltningslagen (2017:900), som gäller vid Finansinspektionens handläggning av dessa ärenden, följer att en myndighet inte får ändra ett beslut som har överklagats efter det att överklagandet och övriga handlingar i ärendet har överlämnats till överinstansen (39 §). Förvaltningslagen är subsidiär (4 §), dvs. om en annan lag eller en förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från förvaltningslagen ska den bestämmelsen tillämpas.
Bestämmelsen att ett beslut ska upphävas om det inte längre finns skälig anledning att anta att erbjudandet eller upptagandet till handel strider mot EU-förordningen framstår som en sådan bestämmelse som sätter 39 § förvaltningslagen ur spel, dvs. den ger Finansinspektionen möjlighet att upphäva ett beslut även om ärendet ligger i domstol. Frågan berörs dock inte i lagrådsremissen.
Enligt Lagrådets mening är det angeläget att det i det fortsatta lagstiftningsarbetet klargörs om 2 kap. 4 § andra stycket gäller även efter det att ett beslut om förbud har överklagats till förvaltningsdomstol och handlingarna i ärendet överlämnats dit.
3 kap. 1 §
I paragrafen anges att Finansinspektionen ska ingripa mot en emittent som har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen på vissa närmare angivna sätt. Bland annat ska inspektionen, enligt punkten 1, ingripa mot den som har försummat sina skyldigheter att ”fylla i eller säkerställa en extern granskning av ett faktablad enligt artikel 10”. Formuleringen antyder att möjligheten till ingripande omfattar endast de fall då emittenten har underlåtit att fylla i faktabladet eller lämna det för extern granskning och att ingripande inte kan ske på den grund att uppgifterna i faktabladet, t.ex. genom anmärkningar från en extern granskare, visar sig vara felaktiga. Av författningskommentaren framgår emellertid att avsikten är att Finansinspektionen ska ingripa även när granskaren har haft invändningar mot innehållet i faktabladet. Detta ligger väl i linje med artikel 10 i förordningen men går knappast att läsa in i den föreslagna lagtexten.
Lagrådet föreslår därför att paragrafen – som även bör justeras redaktionellt – ges följande lydelse.
Finansinspektionen ska ingripa mot en emittent, om emittenten har åsidosatt sina skyldigheter enligt EU-förordningen genom att inte
1. fylla i ett faktablad eller säkerställa att extern granskare lämnar ett positivt utlåtande över faktabladet enligt artikel 10,
2. utarbeta allokeringsrapporter, säkerställa att en extern granskare lämnar utlåtanden över dessa rapporter eller offentliggöra rapporterna och granskningarna enligt artikel 11,
3. utarbeta eller offentliggöra en konsekvensrapport enligt artikel 12,
4. offentliggöra ett prospekt enligt artikel 14,
5. på sin webbplats kostnadsfritt offentliggöra eller tillgängliggöra information enligt artikel 15.1–15.3,
6. underrätta de behöriga myndigheterna och Esma om offentliggjord information på webbplatsen enligt artikel 15.4 och 15.5, eller
7. uppfylla kraven vid användning av frivilliga mallar för periodiska upplysningar enligt artikel 21.
3 kap. 2 och 3 §§
Paragraferna innehåller bestämmelser om ingripanden mot originatorer respektive mot specialföretag för värdepapperisering. Enligt bestämmelserna ”ska” Finansinspektionen ingripa när dessa har åsidosatt vissa angivna skyldigheter.
Avseende vissa av de skyldigheter som anges i bestämmelserna är ansvaret delat mellan originatorer och specialföretag för värdepapperisering. Lagtexten kan inte förstås på annat sätt än att Finansinspektionen i dessa situationer har en skyldighet att ingripa mot båda dessa aktörer om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda. Författningskommentaren ger emellertid intrycket av att Finansinspektionen med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet får avgöra om ett ingripande ska ske mot båda aktörerna eller endast någon av dem. Om detta är avsikten behöver ordet ”ska” i författningstexterna bytas ut mot ordet ”får”. Är detta inte avsikten, vilket synes vara fallet, bör det i stället i författningskommentaren tydliggöras att Finansinspektionen ska ingripa mot både en originator och ett specialföretag för värdepapperisering när ansvaret är delat och förutsättningarna i övrigt för ett ingripande mot båda föreligger.
3 kap. 7 §
Paragrafen reglerar hur en sanktionsavgift ska bestämmas. För en juridisk person ska sanktionsavgiften högst uppgå till det högsta av tre belopp: (1) ett belopp motsvarande 500 000 euro, (2) 0,5 procent av den juridiska personens ”omsättning” (eller motsvarande på koncernnivå), (3) två gånger den vinst som den juridiska personen har gjort på grund av överträdelsen.
Av författningskommentaren till paragrafen framgår att omsättningen som utgångspunkt ska beräknas på grundval av den juridiska personens årsredovisning. Vad som i detta sammanhang avses med begreppet omsättning är enligt Lagrådets mening inte alldeles klart. I författningskommentaren anges helt kort att med begreppet avses nettoomsättningen och övriga rörelseintäkter. I samband med föredragningen har upplysts att användandet av begreppet anknyter till bestämmelserna i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse om straffavgifter (vilka i sin tur har sin förebild i äldre, numera upphävda marknadsförings- och konkurrenslagar). Det har också framhållits att förarbetena till lagen om bank- och finansieringsrörelse innehåller uttalanden om vad som utgör ”omsättning” och att det där har pekats ut vissa resultaträkningsposter som förekommer i lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag (ÅRKL).
Lagrådet noterar att begreppet ”omsättning” inte förekommer i någon av årsredovisningslagarna – där i stället begreppet ”nettoomsättning” används och definieras – och att några av de i ÅRKL angivna posterna saknar direkta motsvarigheter i årsredovisningslagen (1995:1554). Enligt Lagrådets mening finns det anledning att i det fortsatta lagstiftningsarbetet ytterligare förtydliga vad som i detta avseende ska avses med omsättning.
Den relevanta omsättningen är, enligt förslaget, omsättningen för ”närmast föregående räkenskapsår”. Läst efter bokstaven innebär detta att Finansinspektionen i ett beslut som meddelas i januari år 3 ska beakta omsättningen för år 2. Vid den tidpunkten lär det dock regelmässigt inte finnas någon redovisning. Motsvarande problem uppkommer vid tillämpningen av liknande bestämmelser i andra lagar som anknyter till redovisningen för föregående räkenskapsår (se t.ex. 1 kap. 3 § årsredovisningslagen). I avsaknad av alternativ reglering torde då, utan särskilt lagstöd, beräkningen ske på grundval av den eller de senaste upprättade eller fastställda redovisningarna, dvs. i exemplet redovisningen för år 1. Detta sätt att hantera beräkningsproblemet kan dock inte tillämpas här, eftersom förslaget, i 3 kap. 8 §, innehåller en särskild bestämmelse om vad som gäller när uppgifter om omsättningen saknas; i så fall ska omsättningen ”uppskattas”. Finansinspektionen blir alltså i det angivna exemplet skyldig att söka uppskatta omsättningen för år 2.
Lagrådet ifrågasätter om detta är en ändamålsenlig ordning. Den förefaller dessutom att avvika från vad som synes vara avsikten i EU-förordningen. Enligt artikel 49.4 e) ska en sanktionsavgift, när den bestäms utifrån den juridiska personens årsomsättning, motsvara 0,5 procent av den juridiska personens årsomsättning ”enligt den senaste tillgängliga redovisning som har godkänts av ledningsorganet.” Detta måste – överfört till det ovan angivna exemplet – förstås så att så länge det inte har upprättats någon redovisning för år 2 ska sanktionsavgiften i stället beräknas på grundval av den senaste av styrelsen beslutade redovisningen, dvs. redovisningen för år 1.
Lagrådet föreslår därför att punkten 1 b) i 7 § första stycket formuleras enligt följande.
b) 0,5 procent av den juridiska personens omsättning enligt den senaste årsredovisning som den juridiska personens ledningsorgan har beslutat eller, i förekommande fall, motsvarande omsättning på koncernnivå, eller
3 kap. 15 §
Enligt paragrafen faller en sanktionsavgift bort i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Det är alltså fråga om vad som inom straffrätten benämns påföljds-preskription (jfr 35 kap. 7 § brottsbalken). Lagrådet har ingen invändning mot bestämmelsen.
Lagrådet noterar att förslaget inte innehåller några bestämmelser som motsvarar bestämmelserna om åtalspreskription (se särskilt 35 kap. 1 § brottsbalken). Av lagförslaget framgår således inte hur länge Finans-inspektionen kan dröja med att besluta om sanktionsavgifter.
Högsta domstolen konstaterade i rättsfallet ”Det försuttna vitet” NJA 1974 s. 243 att 35 kap. 1 § brottsbalken bör tillämpas analogt vid utdömande av ett försuttet vite, bland annat därför att ett vite i mycket har karaktär av bötesstraff. En bestämmelse som i huvudsak överensstämmer med 35 kap. 1 §, såvitt gäller bötesbrott, har sedermera införts i 9 § tredje stycket lagen (1985:206) om viten. Högsta domstolen har i ett senare avgörande (”Aktietransaktionen i Acosense” NJA 2022 s. 730) uttalat att frågan om 35 kap. 1 § brottsbalken bör tillämpas analogt även på olika slag av administrativa sanktionsavgifter inte kan ges något generellt svar men att i den utsträckning som en sanktionsavgift är av straffrättslig natur talar det för en analog tillämpning.
Enligt Lagrådets mening har sanktionsavgifter av förevarande slag viss karaktär av straff. Man får därför räkna med att domstolarna kan komma att tillämpa vad som sägs i 35 kap. 1 § brottsbalken om två års preskriptionstid på beslut om sådana avgifter. Frågan bör uppmärksammas i det fortsatta lagstiftningsarbetet.
4 kap. 2 och 3 §§
Båda paragraferna innehåller hänvisningar till bland annat ”3 kap. 4 § första stycket 1 eller 5 eller 6 §”. Siffran ”5” torde här syfta på 3 kap. 5 § men den skulle, såsom paragraferna är formulerade, lika väl kunna avse en särskild punkt i 3 kap. 4 §. Den åsyftade innebörden blir tydligare om hänvisningarna i stället görs till ”3 kap. 4 § första stycket 1 eller 3”.
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 september 2024
Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Busch, Svantesson, J Pehrson, Waltersson Grönvall, Jonson, Strömmer, Forssmed, Tenje, Forssell, Slottner, M Persson, Wykman, Kullgren, Brandberg, Bohlin, Carlson, Pourmokhtari, Rosencrantz
Föredragande: statsrådet Wykman
Regeringen beslutar proposition Europeiska gröna obligationer