Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2017/18:51 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning Prop. 2017/18:51 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 30 november 2017 Margot Wallström Per Bolund (Finansdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen lämnas förslag till en ny lag som syftar till att anpassa svensk rätt till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning. Vidare föreslås i anledning av EU-förordningen vissa ändringar i arbetsmiljölagen (1977:1160). Förordningen, som ersätter det tidigare direktivet på området, innehåller bl.a. de krav som ställs på utformningen av personlig skyddsutrustning för att den ska få tillhandahållas på EU:s inre marknad. Kraven på personlig skyddsutrustning är i allt väsentligt desamma som tidigare. Det har dock ansetts finnas brister och inkonsekvenser i tillämpningen av direktivet om personlig skyddsutrustning samt ett behov av att klargöra vad som krävs för att en produkt ska få tillhandahållas på den inre marknaden. I den nya lagen anges att marknadskontrollen, dvs. tillsynen över att förordningen följs, ska utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Marknadskontrollmyndigheten ska bl.a. få meddela de förelägganden och förbud vid vite som behövs för att regelverket ska följas. Dessutom ska marknadskontrollmyndigheten i vissa fall kunna ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om utdömande av sanktionsavgift. Den föreslagna lagen innehåller även bestämmelser om hjälp av Polismyndigheten, ekonomisk ersättning, tystnadsplikt och överklagande. Lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 21 april 2018. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning 5 2.2 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160) 7 3 Ärendet och dess beredning 10 4 EU:s förordning om personlig skyddsutrustning 11 4.1 Allmänt 11 4.2 Syfte, tillämpningsområde och definitioner 11 4.3 Grundläggande hälso- och säkerhetskrav 12 4.4 De ekonomiska aktörernas skyldigheter 13 4.5 Organ för bedömning av överensstämmelse 14 4.6 Marknadskontroll 15 4.7 Delegerade akter, slutbestämmelser och ikraftträdande 16 5 Gällande svensk reglering 17 5.1 Inledning 17 5.2 Personlig skyddsutrustning för privat bruk 18 5.2.1 Lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk 18 5.2.2 Produktsäkerhetslagen 19 5.3 Personlig skyddsutrustning för arbetstagare 20 5.3.1 Arbetsmiljölagen 20 5.4 Gemensamma regler för all personlig skyddsutrustning 22 5.4.1 Marknadskontrollförordningen 22 5.4.2 Lagen om ackreditering och teknisk kontroll 22 5.4.3 Arbetsmiljöverkets föreskrifter om personlig skyddsutrustning 23 6 Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning 23 6.1 En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning 23 6.2 Ackreditering och teknisk kontroll 25 6.3 Marknadskontroll 26 6.3.1 Marknadskontrollmyndigheter 26 6.3.2 Hjälp av Polismyndigheten 26 6.3.3 Förelägganden och förbud i samband med marknadskontroll 27 6.3.4 Ersättning för kostnader 29 6.3.5 Tystnadsplikt och sekretess 31 6.4 Sanktionsavgift 34 6.5 Överklagande 38 7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 39 8 Konsekvenser 40 9 Författningskommentar 42 9.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning 42 9.2 Förslaget till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160) 48 Bilaga 1 Förordning (EU) nr 2016/425 om personlig skyddsutrustning 50 Bilaga 2 Förordning (EG) nr 765/2008 om ackreditering och marknadskontroll 98 Bilaga 3 Sammanfattning av departementspromemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning (Ds 2017:23) 116 Bilaga 4 Promemorians lagförslag 117 Bilaga 5 Förteckning över remissinstanserna 122 Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 123 Bilaga 7 Lagrådets yttrande 128 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 november 2017 129 Rättsdatablad 130 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen antar regeringens förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, 2. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160). 2 Lagtext 2.1 Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning Härigenom föreskrivs följande. Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG, i den ursprungliga lydelsen, (EU:s förordning om personlig skyddsutrustning). Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att personlig skyddsutrustning ska få tillhandahållas på marknaden. Marknadskontrollmyndigheter 2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och denna lag. Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15.3 och 16-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93, i den ursprungliga lydelsen, (EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll). Hjälp av Polismyndigheten 3 § På begäran av marknadskontrollmyndigheten ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs när myndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll, om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. Förelägganden och förbud 4 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska följas. 5 § Ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller ett beslut enligt EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. 6 § Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att beslut enligt 4 § eller enligt EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska gälla omedelbart. Ekonomisk ersättning 7 § En tillverkare, tillverkares representant, importör eller distributör (ekonomisk aktör) ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att den personliga skyddsutrustningen inte uppfyller kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta den ekonomiska aktören för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det. Tystnadsplikt 8 § Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftförhållanden. I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket. Sanktionsavgift 9 § En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller för en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39-43 §§ produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas. Överklagande 10 § En marknadskontrollmyndighets beslut enligt 4 och 7 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 21 april 2018. 2. Genom lagen upphävs lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk. 3. Förelägganden och förbud som har meddelats före ikraftträdandet med stöd av den upphävda lagen ska fortfarande gälla. 2.2 Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160) Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160) dels att 1 kap. 2 och 2 a §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 2 b och 2 c §§ och 3 kap. 8 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning. I fråga om fartygsarbete gäller lagen även när svenska fartyg används till sjöfart utanför Sveriges sjöterritorium. I fråga om fartyg och fartygsarbete ska vad som sägs i denna lag om Arbetsmiljöverket i stället gälla Transportstyrelsen. Vad som sägs om en arbetsgivare i denna lag ska såvitt avser fartyg också gälla en redare, även då fartygsarbete utförs av någon annan än den som är anställd av redaren. Med redare likställs i denna lag den som i redarens ställe utövar ett avgörande inflytande över fartygets drift. Om skyldigheter i vissa avseenden för andra än arbetsgivare och arbetstagare finns bestämmelser i 3 och 5 kap. Om befälhavarens skyldigheter vid fartygsarbete finns bestämmelser i fartygssäkerhetslagen (2003:364). I fråga om varor som är avsedda för konsumenter eller som kan antas komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:451). Bestämmelser om tillverkning, utsläppande på marknaden och användning av ämnen, som sådana eller ingående i blandningar eller i varor, finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG. 2 a § Bestämmelserna i 2 kap. 1 § första stycket, 2 och 3 §§ samt 3 kap. 4 § andra stycket gäller utländska fartyg inom Sveriges sjöterritorium. I övrigt gäller lagens bestämmelser utländska fartyg endast i den mån regeringen föreskriver det. Bestämmelser om befälhavarens skyldigheter vid fartygsarbete finns i fartygssäkerhetslagen (2003:364). I fråga om varor som är avsedda för konsumenter eller som kan antas komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:451). 2 b § Bestämmelser om tillverkning, utsläppande på marknaden och användning av ämnen, även när de ingår i blandningar eller i varor, finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG. Bestämmelser om utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG. 2 c § Bestämmelserna i 2 kap. 1 § första stycket, 2 och 3 §§ och 3 kap. 4 § andra stycket gäller utländska fartyg inom Sveriges sjöterritorium. Regeringen får meddela föreskrifter om att även andra bestämmelser i lagen ska gälla för sådana fartyg. 3 kap. 8 a § Vad som sägs i 8 § gäller inte sådan skyddsutrustning som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG. 1. Denna lag träder i kraft den 21 april 2018. 2. Förelägganden och förbud som har meddelats före ikraftträdandet med stöd av 7 kap. i förening med 3 kap. 8 § ska fortfarande gälla. 3 Ärendet och dess beredning Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG (EU:s förordning om personlig skyddsutrustning) trädde i kraft den 20 april 2016 och ska tillämpas i sin helhet fr.o.m. den 21 april 2018. Förordningen innehåller bl.a. de krav som ställs på utformningen av personlig skyddsutrustning och finns i bilaga 1. Direktiv 89/686/EEG har i svensk rätt genomförts huvudsakligen genom lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk och genom arbetsmiljölagen (1977:1160). EU:s förordning om personlig skyddsutrustning innebär en anpassning till Europaparlamentets och rådets beslut 768/2008/EG av den 9 juli 2008 om en gemensam ram för saluföring av produkter och syftar till att uppnå en större enhetlighet i regleringen av personlig skyddsutrustning inom EU. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter (marknadskontrollförordningen) är en del av detta paket och innehåller regler om ackreditering, marknadskontroll, kontroll av produkter från tredjeländer och om CE-märkning. Marknadskontrollförordningen ska i vissa fall tillämpas på personlig skyddsutrustning och finns i bilaga 2. Mot denna bakgrund togs det inom Regeringskansliet initiativ till en översyn av det svenska regelverket för att säkerställa dels att det inte reglerar samma område som EU-förordningarna, dels att kompletterande regler införs i de fall EU-förordningen om personlig skyddsutrustning ger medlemsstaterna beslutanderätt eller där det finns behov av nationella föreskrifter. Resultatet av översynen redovisas i departementspromemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning (Ds 2017:23). En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. Promemorians lagförslag finns i bilaga 4. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissyttrandena finns tillgängliga i Finansdepartementet (Fi2017/02634/KO). Lagrådet Regeringen beslutade den 26 oktober 2017 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. I förhållande till lagrådsremissens förslag har vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts. 4 EU:s förordning om personlig skyddsutrustning 4.1 Allmänt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning trädde, som tidigare påpekats, i kraft den 20 april 2016 och ska tillämpas fr.o.m. den 21 april 2018, med undantag för artiklarna 20-36, 44 och 45.1. Förordningen har tillkommit med anledning av bl.a. de brister och inkonsekvenser som upptäcktes vid tillämpningen av direktiv 89/686/EEG. Det har även ansetts finnas ett behov av att klargöra ramen för vad som krävs för att en produkt ska få tillhandahållas på den inre marknaden. Med anledning av att tillämpningsområdet, de grundläggande hälso- och säkerhetskraven samt att förfarandena måste vara identiska i alla medlemsstater, ansåg Europaparlamentet och rådet att det lämpliga rättsliga instrumentet var en förordning. En sådan reglering anses möjliggöra ett införande av tydliga och detaljerade regler som gäller utan att medlemsstaterna ges möjlighet till variation i införlivandet. För att säkerställa förenlighet med annan sektorsspecifik produktlagstiftning har förordningen utformats med utgångspunkt i Europaparlamentets och rådets beslut 768/2008/EG. Beslutet utgör ett rambeslut i vilket det fastställs gemensamma principer och referensbestämmelser som ska ge en enhetlig grund för sektorsspecifik reglering. EU:s förordning om personlig skyddsutrustning följer rambeslutet både till struktur och innehåll. Det finns sedan tidigare rättsakter som reglerar krav för användning av personlig skyddsutrustning. Den nya EU-förordningen ska inte påverka medlemsstaternas rätt att fastställa krav på användning, under förutsättning att kraven inte påverkar utformningen av personlig skyddsutrustning. Det gäller särskilt när medlemsstaterna genomför rådets direktiv 89/656/EEG av den 30 november 1989 om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av personlig skyddsutrustning på arbetsplatsen (se artikel 6 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning). 4.2 Syfte, tillämpningsområde och definitioner I EU:s förordning om personlig skyddsutrustning fastställs krav för utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning som ska tillhandahållas på unionsmarknaden (artikel 1). Med personlig skyddsutrustning avses utrustning som utformats och tillverkats för att bäras eller hållas av en person till skydd mot en eller flera risker för hälsa eller säkerhet. Även utbytbara komponenter i sådan utrustning som är väsentliga för den skyddande funktionen omfattas. Fästningsanordningar för sådan utrustning omfattas också, trots att de inte hålls eller bärs av en person, om de utformats för att fästa skyddsutrustningen till en extern anordning eller en säker förankringspunkt. Det får dock inte vara fråga om fastsättningsanordningar som ska vara permanent fästa eller som kräver något fastsättningsarbete innan de används (artikel 3.1). Från förordningens tillämpningsområde har ett flertal sorters personlig skyddsutrustning undantagits. Personlig skyddsutrustning omfattas inte om den har utformats speciellt för att användas av försvarsmakt eller för att upprätthålla lag och ordning, utformats för självförsvar om den inte är avsedd att användas för idrottsaktiviteter, är till för privat bruk och har utformats för att skydda mot väderleksförhållanden som inte är av extrem art eller för fukt och vatten vid diskning, är avsedd för exklusiv användning ombord på havsgående fartyg eller luftfartyg och täcks av internationella fördrag samt om den täcks av föreskrift nr 22 från Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa om enhetliga bestämmelser för godkännande av skyddshjälmar och visir på dessa för motorcyklister och mopedister och deras passagerare (artikel 2). För personlig skyddsutrustning som uppfyller kraven i förordningen ska fri rörlighet gälla. Det innebär att medlemsstaterna inte får förhindra att den personliga skyddsutrustningen tillhandahålls på marknaden. Den fria rörligheten medför också att en medlemsstat inte får hindra att personlig skyddsutrustning som inte uppfyller kraven visas på branschmässor, utställningar och visningar eller liknande evenemang, under förutsättning att en synlig skylt tydligt anger att den inte uppfyller kraven i EU-förordningen och att den inte kommer att tillhandahållas på marknaden förrän den anpassats så att den uppfyller kraven (artikel 7). 4.3 Grundläggande hälso- och säkerhetskrav Personlig skyddsutrustning får endast tillhandahållas på marknaden om den, vid korrekt underhåll och användning för avsett ändamål, uppfyller kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och inte äventyrar hälsa eller säkerhet för människor, husdjur eller egendom (artikel 4). Den personliga skyddsutrustningen ska uppfylla de tillämpliga grundläggande hälso- och säkerhetskrav som finns i bilaga II till EU-förordningen (artikel 5). I korthet kan de grundläggande hälso- och säkerhetskraven beskrivas på följande sätt. Det finns allmänna säkerhetskrav som ska tillämpas på all personlig skyddsutrustning (bilaga II, punkterna 1.1-1.4). För det första fastslås att den personliga skyddsutrustningen ska ge adekvat skydd mot de risker den är avsedd att skydda mot. Därefter följer krav med anknytning till utformning, säkerhet, bekvämlighet och ändamålsenlighet. Bland de allmänna säkerhetskraven finns dessutom en bestämmelse om vilken information som ska finnas i den bruksanvisning som ska tillhandahållas med den personliga skyddsutrustningen. Bilaga II till EU-förordningen innehåller även kompletterande krav som är gemensamma för flera typer av personlig skyddsutrustning (bilaga II, punkt 2.1-2.14). De är tillämpliga på personlig skyddsutrustning som har viss utformning, vissa egenskaper eller som är avsedd att användas vid vissa situationer. Det finns även krav som avser komponenter eller anordningar som ska kopplas till den personliga skyddsutrustningen. I bilagan finns dessutom bestämmelser om märkning av personlig skyddsutrustning. Slutligen innehåller bilagan krav som är specifika för särskilda risker (bilaga II, punkt 3.1-3.11). Som exempel på risker som föranleder särskilda krav kan nämnas fall, buller, hetta, kyla och elektrisk chock. Det finns också vissa specifika krav för andningsskydd och skydd mot hud- och ögonkontakt. Vid bedömningen av om en viss personlig skyddsutrustning uppfyller de grundläggande hälso- och säkerhetskraven spelar harmoniserade standarder en stor roll. Om produkten överensstämmer med harmoniserade standarder som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning finns en presumtion för att den uppfyller kraven i bilaga II till EU-förordningen (artikel 14). 4.4 De ekonomiska aktörernas skyldigheter Tillverkaren, tillverkarens representant, importören och distributören kallas för ekonomiska aktörer (artikel 3.8). De ekonomiska aktörerna har vissa gemensamma skyldigheter, samtidigt som de har vissa specifika skyldigheter till följd av deras respektive funktion. Tillverkarens skyldigheter är mer långtgående, men en importör eller distributör kan under vissa omständigheter ådra sig samma skyldigheter som en tillverkare (se artikel 12). För samtliga ekonomiska aktörer gäller att de ska se till att den personliga skyddsutrustningen uppfyller de tillämpliga grundläggande säkerhetskraven (artikel 8.1, 10.2 och 11.2). Om de har skäl att tro att personlig skyddsutrustning som de har släppt ut på marknaden inte överensstämmer med förordningen ska de omedelbart vidta de korrigerande åtgärder som krävs för att få den att göra det, eller för att dra tillbaka eller återkalla den personliga skyddsutrustningen - beroende på vad som är lämpligt. Utgör utrustningen en risk ska de ekonomiska aktörerna dessutom omedelbart underrätta de behöriga nationella myndigheterna och lämna detaljerade uppgifter om i synnerhet den bristande överensstämmelsen och korrigerande åtgärder som vidtagits (artikel 8.9, 10.7 och 11.4). Bland de specifika skyldigheter som tillkommer tillverkaren kan följande nämnas. Tillverkaren ska se till att det finns rutiner som säkerställer att serietillverkning fortsätter att överensstämma med samtliga krav i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning (artikel 8.4). Tillverkaren är vidare skyldig att låta utföra en bedömning av överensstämmelse och att utarbeta den tekniska dokumentation som avses i bilaga III till förordningen (artikel 8.2). Den bedömning av överensstämmelse som tillverkaren är skyldig att låta utföra innehåller olika förfaranden beroende på vilken riskkategori som den personliga skyddsutrustningen är avsedd att skydda emot (jfr artikel 19 och bilaga I till EU-förordningen). Det är tillverkaren som ska upprätta en EU-försäkran om överensstämmelse. Denne ska även anbringa CE-märkningen (artikel 8.2). Tillverkaren är också den som ska se till att den personliga skyddsutrustningen åtföljs av en korrekt bruksanvisning (artikel 8.7). Både tillverkaren och importören kan bli skyldiga att utföra stickprovskontroller samt att granska, och vid behov registerföra, inkomna klagomål och återkallelser. Dessutom ska tillverkaren informera distributörerna om all sådan övervakning (artikel 8.4 och artikel 10.6). Importören och distributören ska se till att lagrings- eller transportförhållandena inte äventyrar den personliga skyddsutrustningens överensstämmelse med de grundläggande hälso- och säkerhetskraven i bilaga II (artikel 10.5 och 11.3). Importören och distributören ska dessutom se till att tillverkaren har utfört lämplig bedömning av överensstämmelse samt försett den personliga skyddsutrustningen med CE-märkning, bruksanvisning och nödvändig information. Importören ska även se till att tillverkaren har upprättat teknisk dokumentation (artikel 10.2, 10.4 och 11.2). Slutligen kan nämnas att EU-förordningen innehåller skyldigheter för tillverkaren att förse den personliga skyddsutrustningen med uppgifter som gör den särskiljbar samt med uppgifter om tillverkaren. Importören och distributören ska kontrollera att tillverkaren har uppfyllt dessa skyldigheter (artikel 8.5, 8.6, 10.2 och 11.2). 4.5 Organ för bedömning av överensstämmelse Bedömningen av överensstämmelse i EU-förordningen om personlig skyddsutrustning utförs av särskilt utsedda, så kallade anmälda organ, som ska uppfylla vissa krav. Medlemsstaterna ska anmäla dessa organ till Europeiska kommissionen (artikel 20). Medlemsstaterna ska vidare utse en anmälande myndighet som ansvarar för att inrätta och genomföra de förfaranden som krävs för bedömning av de anmälda organen och för övervakning av dem och deras eventuella underentreprenörer och dotterbolag (artikel 21.1). Medlemsstaterna får bestämma att bedömningen och övervakningen ska utföras av ett nationellt ackrediteringsorgan i enlighet med marknadskontrollförordningen (artikel 21.2). Det finns ett flertal bestämmelser som ska garantera att de anmälande myndigheternas verksamhet är objektiv och opartisk. Myndigheterna ska även skydda konfidentiell information. Därutöver finns ett krav på att de ska ha tillgång till tillräckligt med personal med lämplig kompetens för att kunna utföra sina uppgifter (artikel 22). Det finns ett flertal detaljerade krav som gäller för de anmälda organen (se artikel 24). Om ett organ för bedömning av överensstämmelse kan visa att det uppfyller harmoniserade standarder som har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning finns en presumtion för att det uppfyller kraven (artikel 25). Det finns även bestämmelser om anmälningsförfarandet som gäller för de organ som ska utföra bedömningar, hur förteckningar över anmälda organ ska föras, kommissionens möjlighet att ifrågasätta det anmälda organets kompetens samt de anmälda organens operativa skyldigheter. Bland de operativa skyldigheterna kan nämnas att bedömningarna ska utföras i enlighet med bilagorna V, VII och VIII till EU-förordningen (artikel 27-32). De anmälda organen ska alltså använda de metoder som framgår av bilagorna. De anmälda organen är också skyldiga att se till att det finns ett öppet och tillgängligt förfarande för överklagande av deras beslut (artikel 33). De ska hålla den anmälande myndigheten informerad om bl.a. beslut om avslag, begränsningar och tillfällig eller slutlig återkallelse. Organen ska även lämna relevant information till övriga organ som utför liknande bedömningar (artikel 34). Kommissionen ska se till att det förekommer ett utbyte av erfarenhet mellan de nationella myndigheterna samt att samordning och samarbete sker mellan de anmälda organen (artikel 35 och 36). 4.6 Marknadskontroll Den marknadskontroll som ska utföras med stöd av EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ansluter till bestämmelserna om marknadskontroll i marknadskontrollförordningen. Bestämmelserna gäller även för personlig skyddsutrustning (artikel 37 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning). Marknadskontrollen ska enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning utföras av marknadskontrollmyndigheter som, när det finns tillräckliga skäl att anta att den personliga skyddsutrustningen utgör en risk för människors hälsa eller säkerhet, ska göra en utvärdering av utrustningen. Utvärderingen syftar till att fastslå om den personliga skyddsutrustningen uppfyller alla relevanta krav som fastställs i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Om utrustningen inte bedöms uppfylla kraven ska marknadskontrollmyndigheterna utan dröjsmål ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta alla lämpliga korrigerande åtgärder, dra tillbaka utrustningen eller återkalla den. Marknadskontrollmyndigheterna ska i samband med detta informera berört anmält organ. I de fall fler medlemsstater berörs ska de och kommissionen informeras om utvärderingsresultaten. Om den ekonomiska aktören inte vidtar lämpliga korrigerande åtgärder ska marknadskontrollmyndigheterna vidta alla lämpliga tillfälliga åtgärder för att förbjuda eller begränsa tillhandahållandet av skyddsutrustningen på sin nationella marknad, dra tillbaka den eller återkalla den. Marknadskontrollmyndigheten ska utan dröjsmål informera kommissionen och de andra medlemsstaterna om dessa åtgärder. I och med detta ska bl.a. information som gör det möjligt att identifiera den personliga skyddsutrustningen lämnas. Det ska särskilt anges om den bristande överensstämmelsen beror på att den inte uppfyller kraven med avseende på skydd av människors hälsa och säkerhet eller på grund av att en harmoniserad standard är bristfällig. Förfarandet innebär också att övriga medlemsstater ska lämna information. Har ingen annan medlemsstat invänt inom tre månader anses åtgärden som marknadskontrollmyndigheten vidtagit berättigad. Medlemsstaterna ska i så fall se till att lämpliga begränsande åtgärder vidtas även hos dem (artikel 38). Om invändningar framkommer lyfts ärendet till kommissionen, som utan dröjsmål ska inleda samråd mellan medlemsstaterna och berörd ekonomisk aktör samt därefter utvärdera åtgärden. Efter detta ska kommissionen avgöra om den nationella åtgärden var berättigad eller inte. Om den anses berättigad ska alla medlemsstater se till att den personliga skyddsutrustningen dras tillbaka från deras respektive marknader. I annat fall ska åtgärden upphävas (artikel 39). När en marknadskontrollmyndighet har utvärderat personlig skyddsutrustning och det har visat sig att utrustningen i och för sig uppfyller kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, men att den trots det utgör en risk för människors hälsa och säkerhet, ska medlemsstaten ingripa mot den ekonomiska aktören. Även en sådan åtgärd kan prövas av kommissionen på samma sätt som beskrivits ovan (artikel 40). Ingripanden ska även ske om vissa formella brister föreligger. Det ska då röra sig om brister med anknytning till CE-märkning, identifikationsnummer, EU-försäkran om överensstämmelse, teknisk dokumentation, att tillverkaren eller importören gett viss information som är bristfällig eller att dessa inte uppfyllt de administrativa krav som EU:s förordning om personlig skyddsutrustning uppställer. Medlemsstaten ska ålägga den ekonomiska aktören att åtgärda bristerna. Om bristerna trots detta kvarstår ska den berörda medlemsstaten vidta alla lämpliga åtgärder för att begränsa eller förbjuda tillhandahållandet på marknaden eller se till att den återkallas eller dras tillbaka (artikel 41). 4.7 Delegerade akter, slutbestämmelser och ikraftträdande Kommissionen ges möjlighet att ändra i bilaga I till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning genom att klassificera om risken från en riskkategori till en annan (artikel 42). En medlemsstat som ifrågasätter klassifikationen av en risk ska omedelbart informera kommissionen om det (artikel 43). Kommissionen ska biträdas av en kommitté i enlighet med ett kommittéförfarande (artikel 44). Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för ekonomiska aktörers överträdelser av bestämmelserna i EU-förordningen. Sådana regler får omfatta straffrättsliga påföljder för allvarliga överträdelser. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna ska även vidta alla åtgärder som krävs för att se till att deras sanktionsregler efterlevs (artikel 45). EU-förordningen ska tillämpas fr.o.m. den 21 april 2018, med undantag för artiklarna om anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse (artikel 20-36) och om kommittéförfarandet (artikel 44), som ska tillämpas fr.o.m. den 21 oktober 2016 samt för bestämmelsen om medlemsstaternas skyldighet att fastställa regler om sanktioner (artikel 45.1), som ska tillämpas fr.o.m. den 21 mars 2018 (artikel 48). Det äldre rådsdirektivet 89/686/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig skyddsutrustning upphör att gälla samma dag som den nya EU-förordningen ska tillämpas. Det finns en jämförelsetabell som hanterar hänvisningar till den gamla förordningen (artikel 46). Den fria rörligheten för personlig skyddsutrustning som har släppts ut på marknaden före den 21 april 2019, och som uppfyller kraven i det äldre direktivet, får inte inskränkas av medlemsstaterna. EU-typintyg och beslut om godkännande som utfärdats med stöd av det äldre direktivet ska fortsätta att vara giltiga längst t.o.m. den 21 april 2023 (artikel 47). Den nya EU-förordningen om personlig skyddsutrustning är bindande och direkt tillämplig i alla medlemsstater (artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). 5 Gällande svensk reglering 5.1 Inledning I dag finns två olika svenska regelverk för personlig skyddsutrustning. Det ena regelverket tillämpas på personlig skyddsutrustning för konsumenter, medan det andra tillämpas på personlig skyddsutrustning för arbetstagare (se 2 § lagen [1992:1326] om personlig skyddsutrustning för privat bruk respektive 1 kap. 2 § arbetsmiljölagen [1977:1160]). Personlig skyddsutrustning för konsumenter regleras på lagstiftningsnivå framför allt genom lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk. Vidare ska produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas parallellt med denna lag (8 § lagen om personlig skyddsutrustning). Förutom att tillsynsmyndigheten har möjlighet att meddela förelägganden och förbud vid vite, kan den ansöka hos förvaltningsdomstol om utdömande av sanktionsavgift. När det gäller personlig skyddsutrustning för arbetstagare är den centrala lagstiftningen arbetsmiljölagen. Förelägganden och förbud vid vite finns också som möjlighet vid tillsyn enligt den lagen. Enligt arbetsmiljölagen tas sanktionsavgift ut genom att tillsynsmyndigheten beslutar om avgiftsföreläggande. Om ett sådant godkänns gäller det på samma sätt som ett lagakraftvunnet domstolsavgörande. Annars kan myndigheten ansöka om utdömande av sanktionsavgiften i domstol. För att det ska vara möjligt att besluta om avgiftsföreläggande måste myndigheten först ha meddelat en föreskrift om att en viss regel ska kunna föranleda att en sådan avgift kan tas ut och om hur avgiften ska beräknas. I förordningen (1993:972) om personlig skyddsutrustning för privat bruk pekas Konsumentverket ut som tillsynsmyndighet för sådan skyddsutrustning. Tillsynsmyndighet för personlig skyddsutrustning för arbetstagare är enligt arbetsmiljöförordningen (1977:1166) Arbetsmiljöverket. Det är också den myndigheten som har rätt att meddela föreskrifter för all personlig skyddsutrustning, vilket ska ske i samråd med Konsumentverket när det gäller personlig skyddsutrustning för privat bruk (se avsnitt 5.4.3). Som tidigare anförts innehåller marknadskontrollförordningen bl.a. allmänna principer för CE-märkning och olika befogenheter för marknadskontrollmyndigheterna (se vidare avsnitt 5.4.1). I lagen (2011:791) om ackreditering och teknisk kontroll, som innehåller kompletterande bestämmelser till marknadskontrollförordningen, pekas Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) ut som nationellt ackrediteringsorgan. Denna myndighet utövar tillsyn över organ för bedömning av överensstämmelse och meddelar föreskrifter i fråga om sådana anmälda organ (se avsnitt 5.4.2). 5.2 Personlig skyddsutrustning för privat bruk 5.2.1 Lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk Genom lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk, som trädde i kraft den 1 januari 1994, genomfördes delvis rådets direktiv 89/686/EEG av den 21 december 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig skyddsutrustning. Syftet med direktivet var att åstadkomma en harmonisering av medlemsstaternas bestämmelser på området. Lagen omfattar personlig skyddsutrustning som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för privat bruk. Med personlig skyddsutrustning avses varor som är avsedda att ensamma eller i förening med andra varor bäras eller hållas av en person till skydd mot hälso- och säkerhetsrisker (2 §). För att en näringsidkare ska få tillhandahålla personlig skyddsutrustning krävs att den uppfyller de krav beträffande skydd för hälsa och säkerhet, utformning samt märkning och annan produktinformation, som föreskrivs av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Det gäller även vid erbjudande om och upplåtelse av nyttjanderätt till sådan utrustning (4 §). Tillsynen över efterlevnaden av lagen och till lagen hörande föreskrifter utövas av den myndighet som regeringen bestämmer (5 §). En näringsidkare är skyldig att på uppmaning av tillsynsmyndigheten lämna denna tillträde till utrymmen där personlig skyddsutrustning förvaras och att lämna de upplysningar, handlingar, varuprover och liknande som behövs för tillsynen. Om en sådan uppmaning inte följs, får tillsynsmyndigheten förelägga näringsidkaren att fullgöra sin skyldighet. Föreläggandet får förenas med vite (6 §). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om kontroll av att en personlig skyddsutrustning uppfyller sådana krav som har föreskrivits med stöd av lagen och om skyldighet för en näringsidkare att betala kostnader för provtagning och undersökning av prover (7 §). Om en sådan personlig skyddsutrustning som omfattas av lagen har CE-märkts, trots att den inte överensstämmer med de krav som gäller för denna märkning, får tillsynsmyndigheten, om rättelse inte har vidtagits enligt 16 § lagen om ackreditering och teknisk kontroll, förelägga tillverkare, importör eller den som saluför varan att upphöra med att föra ut den på marknaden eller att återkalla den. Föreläggandet får förenas med vite. Tillsynsmyndigheten får bestämma att ett sådant beslut ska gälla omedelbart. Föreläggandet får dock inte avse en varas bristande säkerhet (7 a §). Produktsäkerhetslagen ska tillämpas på sådana varor som omfattas av lagen om personlig skyddsutrustning (8 §). Om en näringsidkare eller någon som handlar på dennes vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot de krav som föreskrivs till skydd för hälsa och säkerhet, utformning samt märkning och annan produktinformation ska näringsidkaren åläggas att betala en sanktionsavgift (9 § första stycket). I övrigt tillämpas produktsäkerhetslagens bestämmelser rörande sanktionsavgifter (9 § andra stycket). Det innebär bl.a. att frågan om påförande av sanktionsavgift prövas av förvaltningsrätt efter ansökan av tillsynsmyndigheten. Vidare innebär det att produktsäkerhetslagens bestämmelser om förutsättningar för att sanktionsavgift ska få tas ut, dess storlek och om preskription tillämpas (9 §). Tillsynsmyndighetens beslut i enskilda fall enligt 6 eller 7 a §§ eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av 7 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol (13 §). 5.2.2 Produktsäkerhetslagen Produktsäkerhetslagen syftar till att säkerställa att varor och tjänster som tillhandahålls konsumenter inte orsakar skada på person. Genom lagen genomförs Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/95/EG av den 3 december 2001 om allmän produktsäkerhet. Direktivet ställer upp övergripande krav på att endast säkra varor får släppas ut på marknaden. Konsumentverket är den myndighet som utövar tillsyn över att produktsäkerhetslagen efterlevs. Andra myndigheter kan dock ha tillsynsansvar i fråga om vissa varor, tjänster eller risker (3 § produktsäkerhetsförordningen [2004:469]). Lagen tillämpas på varor och tjänster som tillhandahålls i näringsverksamhet och varor som tillhandahålls i offentlig verksamhet. En förutsättning är att varan eller tjänsten är avsedd för konsumenter eller kan antas komma att användas av konsumenter. Vad som sägs i lagen om näringsidkare och tillverkare gäller också den som i offentlig verksamhet tillhandahåller varor som omfattas av lagen (2 §). Produktsäkerhetslagen innehåller ett allmänt säkerhetskrav. Det innebär att varor och tjänster som tillhandahålls av näringsidkare ska vara säkra (7 §). En vara eller en tjänst är säker i produktsäkerhetslagens mening, om den vid normal eller rimligen förutsägbar användning och livslängd inte för med sig någon risk för människors hälsa och säkerhet eller bara en låg risk. Risken måste vara godtagbar med beaktande av hur varan eller tjänsten används och ska vara förenlig med en hög skyddsnivå när det gäller människors hälsa och säkerhet. Om en vara eller tjänst inte motsvarar dessa krav är den att anse som farlig (8 §). Vid bedömningen av om en risk hos en vara eller en tjänst ska anses vara godtagbar finns vissa kriterier som det ska tas särskild hänsyn till. Däribland finns egenskaper, utförande, säkerhetsinformation, inverkan på andra varor samt risker för vissa konsumentgrupper, särskilt barn och äldre (9 och 10 §§). Harmoniserade standarder fyller en avgörande funktion vid bedömningen av om en vara är säker. I den mån en vara uppfyller en standard som hänvisas till i Europeiska unionens officiella tidning ska den anses säker i fråga om sådana risker som omfattas av standarden (11 §). När sådana standarder saknas, ska det vid bedömningen särskilt beaktas bl.a. sådant som andra standarder, rekommendationer från kommissionen och den skyddsnivå som konsumenterna rimligen kan förvänta sig (12 §). Produktsäkerhetslagen innehåller bestämmelser om näringsidkares skyldigheter att lämna säkerhets- och varningsinformation (13-14 §§), att återkalla vara eller tjänst (15-19 §§), att vidta skadeförebyggande åtgärder och att samarbeta med andra näringsidkare och tillsynsmyndigheten (20-22 §§) samt att underrätta tillsynsmyndigheten om en vara eller tjänst som denne tillhandahåller eller har tillhandahållit har visat sig vara farlig (23 §). Tillsynsmyndigheterna har möjlighet att meddela förelägganden och förbud (26-29 §§). Ett föreläggande eller förbud ska förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt (31 §). Den näringsidkare som uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot bl.a. 7 §, 13-19 §§, 20 § andra stycket, 21 § andra stycket eller 23 § ska åläggas att betala en sanktionsavgift (37 § första stycket). Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller föreläggande som har meddelats vid vite. Sanktionsavgiften prövas av förvaltningsrätt efter ansökan av tillsynsmyndigheten (37-39 §§). Sanktionsavgiften ska fastställas till lägst fem tusen och högst fem miljoner kronor. Den får dock inte överstiga tio procent av näringsidkarens årsomsättning under föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under näringsidkarens första verksamhetsår, eller om uppgifter om årsomsättning annars saknas, kan antas vara missvisande eller är bristfälliga, får årsomsättningen i stället uppskattas (40 §). När sanktionsavgiften fastställs ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig överträdelsen är och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser. I ringa fall ska någon sanktionsavgift inte dömas ut. Avgiften får efterges om det finns synnerliga skäl för det (41 §). För sanktionsavgiften gäller en femårig preskriptionstid (42 §). Beslut om förelägganden eller förbud kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol (44 §). 5.3 Personlig skyddsutrustning för arbetstagare 5.3.1 Arbetsmiljölagen Arbetsmiljölagen innehåller bestämmelser som syftar till att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet samt att även i övrigt uppnå en god arbetsmiljö (1 kap. 1 §). Den gäller varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning samt vid fartygsarbete på svenska fartyg utomlands (1 kap. 2 §). Nedan följer en kort redogörelse för regleringen i lagen som rör personlig skyddsutrustning. Personlig skyddsutrustning ska användas om betryggande skydd mot ohälsa och olycksfall inte kan uppnås på annat sätt. Den ska tillhandahållas av arbetsgivaren, men inte om det är fråga om fartygsarbete. Då ska den personliga skyddsutrustningen i stället tillhandahållas av redaren, om inte någon annan som arbetstagaren är anställd hos har åtagit sig ansvaret (2 kap. 7 §). Arbetsgivaren ska vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagaren utsätts för ohälsa eller olycksfall. En utgångspunkt ska vara att allt som kan leda till ohälsa eller olycksfall ska ändras eller ersättas så att risken för ohälsa eller olycksfall undanröjs (3 kap. 2 § första stycket). Lokaler samt maskiner, redskap, skyddsutrustning och andra tekniska anordningar ska underhållas väl (3 kap. 2 § tredje stycket). Den som tillverkar, importerar, överlåter eller upplåter en maskin, ett redskap, skyddsutrustning eller annan teknisk anordning ska se till att anordningen erbjuder betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall när den släpps ut på marknaden, avlämnas för att tas i bruk eller ställs ut till försäljning (3 kap. 8 § första stycket). Vid avlämnandet ska produktinformation medfölja genom tydlig märkning. Information av särskild betydelse för arbetsmiljön ska lämnas redan vid marknadsföring av anordningen (3 kap. 8 § tredje stycket). I 7 kap. finns närmare reglerat vilka åtgärder som får vidtas av den myndighet som bedriver tillsyn över att arbetsmiljölagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen följs. Bland annat har myndigheten rätt att få tillträde till arbetsställen. För det fall att det skulle behövas kan myndigheten dessutom få hjälp med handräckning av Polismyndigheten (7 kap. 5 § första och andra stycket). Tillsynsmyndigheten har även möjlighet att besluta om de förelägganden och förbud som behövs för att arbetsmiljölagen och de föreskrifter som har meddelats med stöd av den följs samt att besluta om vite (7 kap. 7 §). Rätten att meddela föreskrifter om att en sanktionsavgift ska tas ut, och om hur beräkningen av avgiftens storlek ska göras, får delegeras till den myndighet som regeringen bestämmer. Avgiften ska tas ut även om överträdelsen inte skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Avgiften ska vara lägst 1 000 kr och högst 1 000 000 kr (8 kap. 5 §). Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften (8 kap. 6 § andra stycket). Någon avgift ska inte tas ut för gärning som omfattas av ett föreläggande eller förbud enligt 7 kap. 7 § (8 kap. 5 a §). Arbetsmiljöverket meddelar beslut om sanktionsavgift genom avgiftsföreläggande. Om föreläggandet godkänns gäller det som en domstols lagakraftvunna avgörande. Godkänns inte föreläggandet får Arbetsmiljöverket ansöka hos allmän förvaltningsdomstol om att sanktionsavgift ska tas ut (8 kap. 6 a och 7 §§). Det finns även regler om preskription och avgiftens betalning (8 kap. 8 och 10 §§). Regler om arbetsmiljön på fartyg finns i bl.a. 1 kap. 2 § arbetsmiljölagen, 21 § arbetsmiljöförordningen, fartygssäkerhetslagen (2003:364) och fartygssäkerhetsförordningen (2003:438). 5.4 Gemensamma regler för all personlig skyddsutrustning 5.4.1 Marknadskontrollförordningen På produkter som omfattas av harmoniserad unionslagstiftning tillämpas marknadskontrollförordningen. Den innehåller ett övergripande ramverk med regler och principer för ackreditering och marknadskontroll. Förordningen ställer krav på de ackrediterade organens oberoende och opartiskhet. I den fastställs också allmänna principer för CE-märkning och om hur märkningen ska utformas. Förordningens tredje kapitel innehåller bestämmelser om marknadskontroll. Marknadskontrollmyndigheterna kan vidta mer specifika åtgärder än vad som följer av förordningen (artikel 15.3). Marknadskontrollen ska säkerställa att varor som inte uppfyller tillämpliga krav dras tillbaka, förbjuds eller hindras från att tillhandahållas på marknaden (artikel 16). Marknadskontrollmyndigheterna ska göra lämpliga kontroller i tillräcklig omfattning, både genom dokumentkontroll och genom fysisk kontroll. De får kräva att de ekonomiska aktörerna tillhandahåller sådan dokumentation och information som behövs för kontrollverksamheten, vilket inbegriper att ge myndigheterna tillträde till aktörernas lokaler och ge dem möjlighet att ta provexemplar. Myndigheterna får också förstöra eller på annat sätt göra produkter som utgör en allvarlig risk obrukbara om de anser det vara en nödvändig åtgärd (artikel 19). Produkter som utgör en allvarlig risk ska återkallas, dras tillbaka eller beläggas med tillhandahållandeförbud (artikel 20). Myndighetsåtgärder ska vidare vara proportionella och beslutas först efter det att den berörda ekonomiska aktören getts tillfälle att yttra sig inom rimlig tid (artikel 21). Det finns också bestämmelser om att kommissionen och de andra medlemsstaterna ska informeras om myndighetsåtgärder som en medlemsstat vidtar. 5.4.2 Lagen om ackreditering och teknisk kontroll Kompletterande bestämmelser till marknadskontrollförordningen finns i lagen om ackreditering och teknisk kontroll respektive i förordningen (2011:811) om ackreditering och teknisk kontroll. I lagen pekas Swedac ut som nationellt ackrediteringsorgan (se 4 §). I lagen anges även hur organ för bedömning av överenstämmelse utses och anmäls (7-9 §§). Det fastslås även att Swedac utövar tillsyn över dessa organ (18 §). Swedac får meddela föreskrifter i fråga om anmälda organ (33 § andra stycket lagen om ackreditering och teknisk kontroll och 6 § första stycket förordningen om ackreditering och teknisk kontroll). I lagen om ackreditering och teknisk kontroll finns även bestämmelser om när CE-märkning får ske samt om straffansvar och skyldighet att vidta rättelse om en produkt felaktigt har CE-märkts (14-17 §§). 5.4.3 Arbetsmiljöverkets föreskrifter om personlig skyddsutrustning Dåvarande Arbetarskyddsstyrelsen har tidigare utfärdat föreskrifter om utförande av personlig skyddsutrustning (AFS 1996:7), som har uppdaterats av Arbetsmiljöverket genom AFS 2014:18. Arbetsmiljöverket har även utfärdat föreskrifter om användning av personlig skyddsutrustning (AFS 2001:3), som har uppdaterats genom AFS 2010:11. Förutom dessa övergripande föreskrifter har Arbetsmiljöverket utfärdat mer specifika föreskrifter inom olika områden. Myndighetsföreskrifterna om utförande av personlig skyddsutrustning innehåller en definition av den utrustning som omfattas av föreskrifterna (1 §) och en bestämmelse om utrustning som undantas från tillämpningsområdet (2 §). Vidare innehåller de grundläggande krav som den personliga skyddsutrustningen ska uppfylla för att få släppas ut på marknaden, avlämnas för att tas i bruk eller tas i bruk för första gången. Kraven finns i bilaga I till föreskrifterna och är förhållandevis detaljerade. De gäller både inom det område som regleras av arbetsmiljölagen och det område som regleras av lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk (4 §). Myndighetsföreskrifterna innehåller även regler om bedömning av uppfyllelse av kraven (5-6 §§), teknisk dokumentation (7 §), typkontroll (8 §), tillverkningskontroll (9 §), försäkran om överensstämmelse (10 §) samt en hänvisning till bestämmelserna om CE-märkning i marknadskontrollförordningen (11 §). Om tillverkaren eller dennes representant bryter mot regeln om att upprätta en försäkran om överensstämmelse riskerar de att bli skyldiga att betala sanktionsavgift (10 § andra stycket). Sanktionsavgiften ska beräknas enligt en modell som baseras på hur många produkter det rör sig om och försäljningsvärdet (se 10 § tredje stycket). 6 Ett kompletterande svenskt regelverk för personlig skyddsutrustning 6.1 En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning Regeringens förslag: Lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk upphävs. Den ersätts av en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Skyddsutrustning som omfattas av EU:s förordning om personlig skyddsutrustning undantas från arbetsmiljölagens tillämpningsområde. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Arbetsmiljöverket anser dock att det finns behov av ett klargörande av vad den nya bestämmelsen i 3 kap. 8 a § arbetsmiljölagen avser. Skälen för regeringens förslag Kompletterande lagstiftning Regler om personlig skyddsutrustning finns i rådets direktiv 89/686/EEG av den 21 december 1989 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om personlig skyddsutrustning. Direktivet har, som tidigare påpekats, genomförts i svensk rätt bl.a. genom lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk och arbetsmiljölagen. Den 9 mars 2016 antogs dock EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, som ska börja tillämpas den 21 april 2018. Det svenska regelverket bör därför ses över. Kompletterande nationella regler bör införas i den mån EU-förordningen ålägger medlemsstaterna att införa sådana regler. Regler bör även införas inom det område som överlämnas till medlemsstaternas beslutanderätt och i den utsträckning som det i övrigt finns behov av nationella föreskrifter. Den kompletterande lagregleringen samlas lämpligen i en ny lag. Med hänsyn till att det i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning inte görs någon åtskillnad mellan personlig skyddsutrustning som är avsedd för privat bruk och personlig skyddsutrustning som är avsedd för arbetstagare, bör någon åtskillnad inte göras i den kompletterande lagen. EU:s förordning om personlig skyddsutrustning är direkt tillämplig. Att den föreslagna lagen endast kompletterar EU-förordningen bör återspeglas i dess namn. EU-förordningen reglerar personlig skyddsutrustning inom medlemsstaterna på ett uttömmande sätt. Det innebär att den nuvarande lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk bör upphöra att gälla. Det innebär vidare att bestämmelserna om skyddsutrustning i 3 kap. 8 § arbetsmiljölagen inte bör tillämpas på personlig skyddsutrustning som omfattas av EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och att de således bör undantas från tillämpningsområdet för 3 kap. 8 § nyssnämnda lag. Arbetsmiljöverket efterfrågar i det sammanhanget ett klargörande gällande innebörden av den nya bestämmelsen i 3 kap. 8 a § arbetsmiljölagen när det gäller viss personlig skyddsutrustning som faller utanför förordningens tillämpningsområde. Regeringen konstaterar att det är genom den aktuella lagbestämmelsen som personlig skyddsutrustning vilken omfattas av EU-förordningen undantas från kraven på tekniska anordningar i 3 kap. 8 § arbetsmiljölagen. Syftet med den nya paragrafen är att undvika en otillåten dubbelreglering i förhållande till EU-förordningen. Det är alltså endast personlig skyddsutrustning som regleras av förordningen som undantas genom den föreslagna bestämmelsen. Om en skyddsutrustning inte regleras av EU-förordningen ska 3 kap. 8 § arbetsmiljölagen även fortsättningsvis tillämpas. I 1 kap. arbetsmiljölagen, som bl.a. reglerar lagens tillämpningsområde, finns upplysningsbestämmelser som hänvisar till regleringar i andra författningar. I 1 kap. 2 § sjätte stycket arbetsmiljölagen finns exempelvis en upplysning om att bestämmelser om tillverkning, utsläppande på marknaden och användning av ämnen finns i en EU-förordning. En motsvarande hänvisning till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning bör tas in i lagen. Vissa justeringar bör även göras i lagen av redaktionella skäl. Hänvisningsteknik Hänvisningar till EU-rättsakter kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. I den föreslagna lagen hänvisas till två EU-förordningar: EU:s förordning om personlig skyddsutrustning respektive marknadskontrollförordningen. De aktuella lagbestämmelserna reglerar huvudsakligen åtgärder som kan anses vara av betungande karaktär för enskilda. Mot den bakgrunden bör framtida ändringar av EU-rättsakterna föranleda överväganden av lagstiftaren om huruvida lagtexten behöver ändras. Det är därför ändamålsenligt att hänvisningarna görs statiska. 6.2 Ackreditering och teknisk kontroll Regeringens bedömning: Det behövs inte några lagändringar för att komplettera artiklarna 20-36 om anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Befintliga bestämmelser i lagen om ackreditering och teknisk kontroll är tillräckliga. Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac) bör agera som anmälande myndighet enligt bestämmelserna i artikel 21-23 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning: Artiklarna 20-36 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning innehåller bestämmelser om anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse. Av artikel 20 framgår att medlemsstaterna ska anmäla vilka organ som fått i uppdrag att utföra bedömningarna. Reglerna i marknadskontrollförordningen om marknadskontroll och kontroll av produkter som förs in på marknaden ska tillämpas på personlig skyddsutrustning som omfattas av EU:s förordning om personlig skyddsutrustning (se artikel 37 i den sistnämnda EU-förordningen). Ackrediteringsreglerna i marknadskontrollförordningen kompletterar regleringen i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. I Europaparlamentets och rådets beslut 768/2008/EG fastställs gemensamma principer och referensbestämmelser som är tänkta att användas i sektorsspecifik lagstiftning. För att säkerställa förenlighet med annan sektorsspecifik produktlagstiftning är artiklarna 20-36 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning nästan identiska med referensbestämmelserna i beslutet. De är därför också i princip identiska med bestämmelserna i marknadskontrollförordningen. Den sistnämnda EU-förordningen kompletteras, som ovan anförts, genom lagen om ackreditering och teknisk kontroll och den därtill hörande förordningen samt genom de föreskrifter och allmänna råd som Swedac har utfärdat. De regler som behövs för att komplettera bestämmelserna om anmälande myndigheter och anmälda organ i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning finns därför redan på plats. 6.3 Marknadskontroll 6.3.1 Marknadskontrollmyndigheter Regeringens förslag: Marknadskontrollen enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och enligt den nya lagen ska utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inga invändningar. Skälen för regeringens förslag: Enligt artikel 37 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska vad som föreskrivs i artiklarna 15.3 och 16-29 i marknadskontrollförordningen gälla. För att uppfylla kraven i marknadskontrollförordningen ska Sverige utse den eller de myndigheter som ska utföra marknadskontrollen. I dag är Konsumentverket tillsynsmyndighet för personlig skyddsutrustning som konsumenter i inte obetydlig omfattning utnyttjar eller kan komma att utnyttja för privat bruk. Arbetsmiljöverket utövar å sin sida som huvudregel tillsyn över sådan personlig skyddsutrustning som syftar till att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet. Tillsynen omfattar även utformningen och tillverkningen av personlig skyddsutrustning. Det framstår som ändamålsenligt att Konsumentverket och Arbetsmiljöverket fortsätter bedriva tillsyn inom sina nuvarande områden på sätt som närmare regleras genom förordning. I den nya lagen bör det därför anges att marknadskontrollen ska utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. 6.3.2 Hjälp av Polismyndigheten Regeringens förslag: Polismyndigheten ska på begäran lämna en marknadskontrollmyndighet den hjälp som behövs när myndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i marknadskontrollförordningen. En sådan begäran får göras endast om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen behöver tillgripas eller om det annars finns synnerliga skäl. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslagen eller har inga invändningar. Skälen för regeringens förslag: Artikel 19 i marknadskontrollförordningen ger marknadskontrollmyndigheterna vissa befogenheter i samband med marknadskontrollen, bl.a. rätt till tillträde till lokaler och rätt att förstöra produkter. I samband med detta kan marknadskontrollmyndigheterna behöva hjälp med att t.ex. få tillträde till utrymmen och få skydd för sin personal. Som ett komplement till bestämmelserna i förordningen bör en reglering införas som ger Polismyndigheten möjlighet att hjälpa marknadskontrollmyndigheterna när de vidtar åtgärder enligt artikel 19. På produktsäkerhetens område finns redan en möjlighet för tillsynsmyndigheten att få hjälp av Polismyndigheten (26 § tredje stycket produktsäkerhetslagen). När det gäller personlig skyddsutrustning för arbetstagare har dessutom Arbetsmiljöverket möjlighet att enligt 7 kap. 5 § andra stycket arbetsmiljölagen få hjälp av Polismyndigheten med handräckning. Hjälp från Polismyndigheten bör endast kunna erhållas i sådana situationer då det finns ett verkligt behov av myndighetens särskilda befogenheter att använda våld. Detta får anses vara fallet om det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas eller om det annars finns synnerliga skäl. 6.3.3 Förelägganden och förbud i samband med marknadskontroll Regeringens förslag: Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska följas. Ett sådant föreläggande eller förbud ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Detsamma gäller ett beslut enligt marknadskontrollförordningen. Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att förelägganden, förbud och beslut ska gälla omedelbart. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Arbetsmiljöverket anser dock att bestämmelsen om att marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska följas innebär en dubbelreglering i förhållande till marknadskontrollförordningen. Skälen för regeringens förslag Syftet med marknadskontrollen Syftet med marknadskontrollen är att säkerställa att produkter som inte uppfyller kraven i EU-lagstiftningen dras tillbaka, förbjuds eller förhindras att tillhandahållas på marknaden (artikel 16.2 i marknadskontrollförordningen). Om ansvarig marknadskontrollmyndighet har tillräckliga skäl att anta att en personlig skyddsutrustning utgör risk för människors hälsa eller säkerhet ska myndigheten göra en utvärdering som omfattar alla relevanta krav. Konstaterar myndigheten att den personliga skyddsutrustningen inte uppfyller kraven ska den utan dröjsmål ålägga den berörda ekonomiska aktören att vidta alla lämpliga korrigerande åtgärder, dra tillbaka den från marknaden eller återkalla den under viss tid (artikel 38.1 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning). Vidare ska medlemsstaterna på lämpligt sätt se till att det inrättas förfaranden för att kontrollera att korrigerande åtgärder har vidtagits (18.2 i marknadskontrollförordningen). Förelägganden och förbud Av marknadskontrollförordningen följer att medlemsstaterna ska anförtro marknadskontrollmyndigheterna de befogenheter och resurser som krävs för att dessa ska kunna utföra sina uppgifter på rätt sätt (artikel 18.3). En marknadskontrollmyndighet har redan vissa befogenheter genom att en del av artiklarna är direkt tillämpliga (se artikel 19 och 29). För att myndigheten ska kunna utföra sina uppgifter på rätt sätt bör de även i övrigt kunna meddela de förelägganden och förbud som behövs i enskilda fall för att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska följas. Arbetsmiljöverket anser att bestämmelsen om att marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska följas innebär en dubbelreglering i förhållande till marknadskontrollförordningen. Regeringen konstaterar att även om nyssnämnda förordning ger marknadskontrollmyndigheten vissa befogenheter kan det finnas skäl att utforma det nationella regelverket på ett sätt som gör att kopplingen mellan den svenska rättsordningen och EU-rätten tydliggörs. Med föreläggande och förbud åsyftas i detta sammanhang den form som myndighetsbeslut av detta slag normalt sett har i Sverige. Bestämmelsen reglerar alltså inte marknadskontrollmyndigheternas befogenheter som sådana, utan fastställer i stället formen för utövandet av dessa (se motsvarande bestämmelse i 3 § lagen [2014:534] med kompletterande bestämmelser till EU:s textilmärkningsförordning). Det är alltså enligt regeringens uppfattning inte fråga om en dubbelreglering. Vite Konsumentverket och Arbetsmiljöverket, som regeringen alltså bedömer bör utses till marknadskontrollmyndigheter, har redan i dag möjlighet att förena förelägganden och förbud med vite vid tillsyn enligt lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk respektive arbetsmiljölagen. För att de förelägganden, förbud och andra beslut som Konsumentverket och Arbetsmiljöverket fattar enligt den föreslagna lagen eller enligt marknadskontrollförordningen ska få genomslag bör besluten förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Myndigheterna har därmed möjlighet att i det enskilda fallet avstå från att använda vite när det inte är påkallat. För viten i allmänhet gäller lagen (1985:206) om viten. Omedelbart verkställbara beslut Om en marknadskontrollmyndighet konstaterar att ett föreläggande eller ett förbud ska meddelas finns det ofta ett behov av att beslutet ska gälla omedelbart. Det kan t.ex. finnas risk för att personer förolyckas eller blir allvarligt skadade om den personliga skyddsutrustningen inte uppfyller kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Även vid beslut enligt marknadskontrollförordningen kan besluten behöva verkställas snabbt. När myndigheten behöver få tillträde till lokaler, upplysningar, handlingar, varuprover eller liknande för att utreda risken för människors hälsa och säkerhet är det ofta angeläget att handläggningen inte förhalas genom att myndigheten blir tvungen att invänta ett lagakraftvunnet avgörande. Detta gäller särskilt när det är fråga om åtgärder som behövs för att utreda hur stor risk som den personliga skyddsutrustningen medför. Mot denna bakgrund bör marknadskontrollmyndigheten ges möjlighet att bestämma att deras beslut enligt såväl den föreslagna lagen som enligt marknadskontrollförordningen ska gälla omedelbart. 6.3.4 Ersättning för kostnader Regeringens förslag: En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prover, om det visar sig att personlig skyddsutrustning som genomgått provtagning inte uppfyller kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Den ekonomiska aktören ska kunna få ersättning för varuprover och liknande om det finns särskilda skäl för det. Promemorians förslag överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. Promemorians förslag innehåller dock inte någon uppräkning av vilka som är att anse som ekonomiska aktörer. Vidare innehåller promemorians förslag i aktuell del en dynamisk hänvisning till EU-förordningen. Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser tillstyrker förslagen eller har inga invändningar. Nordic Safety Association anser dock att regleringen ska utformas så att marknadskontrollmyndigheten alltid ska ersätta den ekonomiska aktören för varuprov och liknande, om myndigheten inte kunnat visa att den personliga skyddsutrustningen brister i förhållande till kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Skälen för regeringens förslag: En näringsidkare är enligt gällande rätt skyldig att efter uppmaning till respektive myndighet kostnadsfritt lämna de provexemplar och liknande av skyddsutrustning som behövs för tillsynen (6 § första stycket 2 lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk respektive 7 kap. 3 och 5 §§ arbetsmiljölagen). I fråga om personlig skyddsutrustning för privat bruk är det dock endast tillverkaren eller dennes representant som kan bli skyldig att betala kostnaderna för provtagning och undersökning av prover om den inte uppfyller kraven (5 § förordningen om personlig skyddsutrustning för privat bruk). I fråga om personlig skyddsutrustning för arbetstagare ska den som är föremål för tillsyn enligt 7 kap. arbetsmiljölagen ersätta tillsynsmyndigheterna för sådana kostnader för undersökning av prov som har varit skäligen påkallade (22 § arbetsmiljöförordningen). På produktsäkerhetsområdet gäller som utgångspunkt att en näringsidkare ska ersätta tillsynsmyndighetens kostnader för provtagning och undersökning av prover, om varan vid undersökningen visar sig vara farlig (11 § produktsäkerhetsförordningen). Importören och distributören har långtgående skyldigheter, ibland lika långtgående som tillverkaren (se artikel 10-12 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning). Tillverkarens representant kan dessutom ges fullmakt att i hög utsträckning utföra tillverkarens uppgifter (se artikel 9). Provtagning kan ske hos samtliga ekonomiska aktörer (se artikel 19 i marknadskontrollförordningen). Med hänsyn till det långtgående ansvar som samtliga ekonomiska aktörer har saknas det skäl att begränsa skyldigheten att ersätta marknadskontrollmyndigheten för provtagning och undersökning av prover i den nya lagen. Samtliga ekonomiska aktörer bör därför kunna bli skyldiga att betala sådan ersättning. Skyldigheten bör enbart kunna uppstå om det har varit befogat att genomföra provtagningen, dvs. om det visar sig att den personliga skyddsutrustningen inte uppfyller kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. I produktsäkerhetslagen finns en bestämmelse om att näringsidkare har rätt till ersättning för varuprover och liknande som lämnas enligt den lagen, om det finns särskilda skäl för det (34 § första stycket). Det framstår som rimligt att en sådan rätt införs för samtliga ekonomiska aktörer i den nya lagen. När det gäller Nordic Safety Associations synpunkt vill regeringen framhålla att ersättningsskyldigheten för marknadskontrollmyndigheten främst aktualiseras när denna inte har kunnat påvisa någon brist. Att brister inte har kunnat påvisas är alltså en omständighet som ska beaktas vid bedömningen av om ersättningsskyldighet föreligger. Det finns dock även andra omständigheter som kan motivera en ersättningsskyldighet för myndigheten, ibland t.o.m. oberoende av om brister har kunnat påvisas. Enligt regeringens mening är det inte möjligt att på ett uttömmande sätt ange alla omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av om marknadskontrollmyndigheten är ersättningsskyldig. Frågan om ersättningsskyldighet för myndigheten bör i stället avgöras efter en helhetsbedömning av omständigheterna i det enskilda fallet. Den föreslagna regleringen motsvarar f.ö. den som finns i exempelvis produktsäkerhetslagen och lagen (2011:579) om leksakers säkerhet (se avsnitt 9.1). I motsats till promemorians förslag bör det framgå av lagtexten vilka som är att betrakta som ekonomiska aktörer. Vidare bör hänvisningen, till skillnad från vad som föreslås i promemorian, vara statisk eftersom det rör sig om en regel som är betungande för enskilda (se avsnitt 6.1). 6.3.5 Tystnadsplikt och sekretess Regeringens förslag: Den som har tagit befattning med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning eller lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon vid kontrollen har fått veta om någons affärs- eller driftförhållanden. Bedömning: Det krävs ingen ändring i offentlighets- och sekretesslagen med anledning av de krav på konfidentialitet som följer av EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslagen och bedömningen eller har inga invändningar. Skälen för regeringens förslag och bedömning Konfidentialitet och tystnadsplikt i EU-förordningarna Av artikel 24.10 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning framgår att personalen vid ett organ för bedömning av överensstämmelse ska iaktta tystnadsplikt beträffande all information som erhålls när organet utför sina uppgifter, utom gentemot behöriga myndigheter. Vidare framgår att äganderättigheter ska skyddas. Av artikel 19.5 i marknadskontrollförordningen framgår även att marknadskontrollmyndigheterna ska iaktta konfidentialitet när det är nödvändigt för att skydda affärshemligheter eller personuppgifter, dock utan inskränkning av kravet på att information ska offentliggöras i så stor omfattning som möjligt för att användarnas intressen ska skyddas. Den information som framförallt bör hemlighållas enligt den EU-rättsliga regleringen om konfidentialitet och tystnadsplikt är uppgifter om enskildas affärs- eller driftförhållanden. Sekretess i det allmännas verksamhet Offentlighetsprincipen innebär att allmänheten ska ha rätt till insyn i myndigheternas verksamhet. Denna princip kommer till uttryck bl.a. genom reglerna i 2 kap. tryckfrihetsförordningen om rätten att ta del av allmänna handlingar. Begränsningar av rätten att ta del av allmänna handlingar finns framförallt i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), förkortad OSL. Sekretess innebär ett förbud att röja en uppgift, oavsett om det sker genom utlämnande av handling eller genom att röja uppgiften muntligen eller på något annat sätt (3 kap. 1 § OSL). Sekretess innebär alltså såväl handlingssekretess som tystnadsplikt. Förbudet att röja eller utnyttja uppgifter gäller för myndigheter. Det gäller även för en person som fått kännedom om uppgiften genom att för det allmännas räkning delta i en myndighets verksamhet på grund av anställning eller uppdrag hos myndigheten, på grund av tjänsteplikt eller på annan liknande grund (2 kap. 1 § OSL). Sekretessbestämmelser till skydd för rikets förhållande till annan stat eller mellanfolklig organisation har placerats i 15 kap. OSL. Sekretessbestämmelser till skydd främst för myndighets verksamhet för inspektion, kontroll och annan tillsyn har placerats i 17 kap. OSL. Sekretessbestämmelser till skydd för enskilds ekonomiska och personliga förhållanden finns i 21-40 kap. OSL. Sekretess på grund av avtal med mellanfolklig organisation Sekretess gäller hos en statlig myndighet i verksamhet som avses i 30 kap. 23 § OSL för sådan uppgift om en enskilds ekonomiska eller personliga förhållanden som myndigheten förfogar över på grund av avtal med en annan stat eller med en mellanfolklig organisation som riksdagen godkänt. Det är fråga om s.k. absolut sekretess eftersom bestämmelsen saknar skaderekvisit. De sekretessbrytande bestämmelserna i 10 kap. 15-27 §§ och 28 § första stycket OSL får inte tillämpas i strid med vad som avtalats. Bestämmelsen omfattar både uppgifter som myndigheten har fått från utlandet och uppgifter som myndigheten har inhämtat i Sverige med stöd av avtalet (30 kap. 24 § OSL). I begreppet avtal anses ingå bl.a. rättsakter som gäller till följd av Sveriges medlemskap i EU, dvs. förordningar och direktiv m.m. som utfärdas av EU:s institutioner. För att bestämmelsen ska bli tillämplig krävs att det aktuella avtalet eller rättsakten innehåller en klausul eller artikel om att uppgiften inte får lämnas vidare i det aktuella fallet. Artikel 24.10 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och 19.5 i marknadskontrollförordningen är sådana artiklar. Det innebär att bestämmelserna i dessa artiklar är tillämpliga för svenska myndigheter, med de begränsningar som följer av artiklarna och 30 kap. 24 § OSL. Behovet av införandet av regler om tystnadsplikt Myndigheter kan ibland behöva anlita extern hjälp för att utföra sina uppgifter. En myndighet kan t.ex. behöva konsultera teknisk expertis för att kunna avgöra om personlig skyddsutrustning uppfyller vad som krävs. Ofta torde dessa personer få en sådan anknytning till myndigheten att de i enlighet med 2 kap. 1 § OSL omfattas av sekretessregleringen. Uppgifter som kommer fram vid marknadskontroll av personlig skyddsutrustning kan dock behöva hanteras av en vidare krets av personer än de som omfattas av denna reglering. Det bör därför införas en tystnadsplikt för den som i annan verksamhet än det allmännas befattat sig med uppgifter i ett ärende om personlig skyddsutrustning (jfr 35 § produktsäkerhetslagen). Sekretess hos Konsumentverket I OSL finns inte någon sekretessbestämmelse som särskilt tar sikte på den typ av tillsynsverksamhet som Konsumentverket ska bedriva i egenskap av marknadskontrollmyndighet. Sekretess gäller dock, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, i en statlig myndighets verksamhet som består i tillsyn över näringslivet. Sekretessen gäller för uppgift om enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs (30 kap. 23 § första stycket OSL). Enligt 9 § första stycket offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641), förkortad OSF, gäller sekretess i statliga myndigheters verksamhet som består i bl.a. tillsyn över näringslivet i den utsträckning som anges i bilagan till förordningen. Omfattningen av sekretessen hos de berörda myndigheterna ser ut på olika sätt. För tillsyn hos Konsumentverket gäller sekretess, om inte intresset av allmän kännedom om förhållande som rör människors hälsa, miljön, eller redligheten i handeln eller liknande allmänintresse har sådan vikt att uppgifter bör lämnas ut. Bestämmelsen är alltså inte begränsad till någon särskild tillsynsverksamhet hos myndigheten. Sekretess hos Arbetsmiljöverket Sekretess gäller i Arbetsmiljöverkets tillsynsverksamhet i bl.a. ärenden enligt lagstiftningen om arbetsmiljön eller om reglering av arbetstid eller annars i ärende om arbetarskydd för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att den enskilde lider men om uppgiften röjs (28 kap. 14 § OSL). När det gäller enskilds affärs- eller driftförhållanden gäller i dag 28 kap. 15 § OSL, där det anges att sekretess gäller i ärende enligt lagstiftningen om arbetsmiljön, om reglering av arbetstid eller om arbetstillstånd för utlänning för sådan uppgift om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Enligt andra stycket gäller dock sekretessen inte vid tillsyn över produktsäkerheten hos varor som är avsedda för konsumenter eller kan antas komma att användas av konsumenter, om intresset av allmän kännedom om förhållanden som rör risk för skada på person har sådan vikt att uppgiften bör lämnas ut. Arbetsmiljöverkets tillsynsverksamhet omfattas i dag av sekretess genom 28 kap. 14 och 15 §§ OSL, eftersom tillsynen sker med stöd av arbetsmiljölagen som är en lagstiftning om arbetsmiljön. EU:s förordning om personlig skyddsutrustning reglerar inte arbetsmiljön specifikt och det kan därför ifrågasättas om den kan anses utgöra lagstiftning om arbetsmiljön. Följaktligen går det även att ifrågasätta om den föreslagna lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen kan anses vara en sådan lagstiftning. När tillsynsverksamheten nu övergår till att regleras genom nyssnämnda regelverk kan därmed hävdas att den inte längre omfattas av sekretess enligt 28 kap. 14 och 15 §§ OSL. Det kommer dock även i framtiden att finnas ett behov av att sekretessbelägga t.ex. affärshemligheter. Regeringen anser därför att det finns ett behov av att införa regler om sekretess som omfattar Arbetsmiljöverkets marknadskontroll av utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning som sker med stöd av EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Ett alternativ är att ändra tillämpningsområdet för 28 kap. 14 och 15 §§ OSL så att paragraferna även fortsättningsvis omfattar Arbetsmiljöverkets tillsyn av utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning. Ett annat alternativ är att utforma sekretessregleringen på ett sätt som motsvarar den som gäller för Konsumentverkets marknadskontroll, dvs. genom att införa en ändring i bilagan till OSF med stöd av 9 § första stycket OSF och 30 kap. 23 § OSL. 28 kap. 14 och 15 §§ OSL reglerar sekretessen för arbetarskydd i en vidare bemärkelse, medan 30 kap. 23 § OSL reglerar sekretessen vid tillsyn som utövas av statliga myndigheter. Det har inte framkommit annat än att regleringen har fungerat väl för Konsumentverkets tillsynsverksamhet. Det saknas skäl att anta att behovet av sekretess kommer att vara annorlunda för Arbetsmiljöverket när myndigheten är marknadskontrollmyndighet för utrustning som omfattas av EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Den EU-rättsliga regleringen av konfidentialitet och tystnadsplikt är dessutom densamma oavsett om det är Konsumentverket eller Arbetsmiljöverket som är marknadskontrollmyndighet, vilket talar för att sekretessen bör regleras på ett likartat sätt hos de båda myndigheterna. En likformighet i sekretessregleringen säkerställer dessutom att samma skydd gäller oavsett om ett marknadskontrollärende hamnar hos Konsumentverket eller Arbetsmiljöverket. Mot bakgrund av det ovan anförda anser regeringen att övervägande skäl talar för att Arbetsmiljöverkets marknadskontroll bör omfattas av en sekretessreglering som motsvarar den som gäller för Konsumentverkets marknadskontroll, vilket kan åstadkommas genom ändringar i OSF. Det ankommer på regeringen att närmare överväga utformningen av en sådan reglering. Av detta följer att regeringen inte föreslår någon ändring i OSL. 6.4 Sanktionsavgift Regeringens förslag: En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på dennes vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller för en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39-43 §§ produktsäkerhetslagen tillämpas. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Nästan alla remissinstanser tillstyrker eller har inga invändningar mot förslagen. Svenskt Näringsliv ifrågasätter dock den föreslagna regleringen av sanktionsavgiften. Svenskt Näringsliv framhåller att reglerna som ligger till grund för sanktionsavgift måste vara enkla och tydliga, vilket talar för ett system med s.k. strikt ansvar. Vidare anförs i sammanhanget att det föreslagna sanktionssystemet avviker från det som Arbetsmiljöverket tillämpar i dag, vilket leder till att t.ex. en arbetsgivare måste förhålla sig till två olika sanktionssystem. Skälen för regeringens förslag EU-förordningens regler om sanktioner Enligt artikel 45 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för ekonomiska aktörers överträdelser av bestämmelserna i förordningen. För allvarliga överträdelser får straffrättsliga påföljder införas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Nuvarande sanktionssystem på konsumentområdet På konsumentområdet finns i dag en möjlighet för Konsumentverket att ansöka hos domstol om utdömande av sanktionsavgift om en näringsidkare, eller någon som handlar på näringsidkarens vägar, uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot de krav som ställs upp för personlig skyddsutrustning för privat bruk. I fråga om sanktionsavgiften gäller enligt 9 § lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk vad som föreskrivs i 37 § andra stycket och 38-43 §§ produktsäkerhetslagen. Av hänvisningen till produktsäkerhetslagen följer att sanktionsavgift inte får tas ut av någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har meddelats vid vite enligt lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk. Vidare följer bl.a. att frågor om påförande av sanktionsavgift prövas av förvaltningsrätt efter ansökan av tillsynsmyndigheten. I de paragrafer till vilka hänvisning görs finns även regler om beräkning av avgiftens storlek, preskription, avgiftens betalning och om att avgift inte ska dömas ut i ringa fall. Nuvarande sanktionssystem på arbetsmiljöområdet På arbetsmiljöområdet finns i dag en möjlighet för Arbetsmiljöverket att besluta om sanktionsavgift genom avgiftsförelägganden. De förelägganden om sanktionsavgift som myndigheten meddelar gäller som en domstols lagakraftvunna avgörande, om föreläggandet godkänns av den som åläggs att betala avgiften. Godkänns inte avgiftsföreläggandet har Arbetsmiljöverket möjlighet att ansöka hos förvaltningsrätt om att sanktionsavgiften ska tas ut (8 kap. 6 a och 7 §§ arbetsmiljölagen). Arbetsmiljöverket har bemyndigats att meddela föreskrifter om vilka överträdelser som ska kunna leda till sanktionsavgift och hur avgifterna ska beräknas. Det är först när sådana föreskrifter har meddelats som myndigheten har möjlighet att besluta om sanktionsavgifter (8 kap. 5 § arbetsmiljölagen och 18 § första stycket 1 arbetsmiljöförordningen). När det gäller personlig skyddsutrustning har föreskrifter om sanktioner endast meddelats avseende skyldigheten att upprätta en försäkran om överensstämmelse. Arbetsmiljöverket kan ta ut sanktionsavgift av tillverkaren eller dennes representant oavsett om överträdelsen har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Det råder alltså ett s.k. strikt ansvar. Avgiften får dock sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ringa, ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften (8 kap. 5 och 6 §§ arbetsmiljölagen). Sanktionsavgift får inte tas ut för en gärning som omfattas av ett föreläggande eller förbud enligt arbetsmiljölagen. Det finns även särskilda regler om preskription och avgiftens betalning (8 kap. 5 a, 8 och 10 §§ arbetsmiljölagen). Behovet av sanktionsavgifter Enligt uppgift från tillsynsmyndigheterna har de hittills inte använt sig av sanktionsavgifter i någon större utsträckning. I den mån det saknas möjligheter att på frivillig väg komma till rätta med överträdelser används i stället förelägganden och förbud, som även kan förenas med vite. Samtidigt har myndigheterna uttryckt att det finns ett behov av att i vissa fall kunna använda sanktionsavgifter. Det kan t.ex. röra sig om situationer då en näringsidkare medvetet bryter mot kraven som gäller för personlig skyddsutrustning. Redan risken att drabbas av sanktionsavgift kan avhålla näringsidkare från att bryta mot kraven som gäller för personlig skyddsutrustning. En sådan avhållande effekt skulle inte kunna uppnås enbart med förelägganden eller förbud, eftersom de endast gäller framåt i tiden. Sanktionsavgiften behövs också för att komma till rätta med oseriösa näringsidkare som annars kan skaffa sig ekonomiska fördelar genom att bryta mot regelverket som gäller för personlig skyddsutrustning. Utan en sådan möjlighet skulle näringsidkare riskfritt kunna begå överträdelser till dess att de upptäcks och får ett föreläggande eller förbud meddelat mot sig vid vite. Mot bakgrund av vad som ovan anförts kan det konstateras att det finns ett behov hos tillsynsmyndigheterna av att i vissa fall kunna använda sig av sanktionsavgifter. Marknadskontrollmyndigheterna bör därför ges denna möjlighet. Hur bör sanktionsavgiften regleras i den nya lagen? Som framgått ovan finns i dag två olika system som reglerar möjligheten att ta ut sanktionsavgifter, vilket hänger samman med de två olika regelverk som gäller för personlig skyddsutrustning. Framöver kommer i stället ett regelverk att gälla, nämligen EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Den gör ingen skillnad mellan personlig skyddsutrustning för privat bruk och personlig skyddsutrustning som är avsedd för arbetstagare. Ett gemensamt sanktionssystem bör därför gälla för all personlig skyddsutrustning. EU:s förordning om personlig skyddsutrustning innehåller många olika regler som de ekonomiska aktörerna ska uppfylla. Det är svårt att på förhand avgöra till vilka av dessa bestämmelser som en sanktionsavgift behöver kopplas, vilket talar för ett system av mer generell karaktär. Det kan dessutom antas att den avhållande effekten hos ett sådant system blir större, jämfört med om sanktionsavgifterna endast knyts till vissa specifika bestämmelser i förordningen. En del av reglerna i EU-förordningen är sådana att de inte ger något utrymme till bedömningar av på vilket sätt de ska uppfyllas, se t.ex. artikel 8.8 om tillverkarens skyldighet att lämna en EU-försäkran om överensstämmelse. Andra regler innehåller dock rekvisit som kräver mer komplicerade bedömningar. Regler av det senare slaget lämpar sig mindre väl för ett sanktionssystem med strikt ansvar. Artikel 8.9 förutsätter t.ex. en bedömning av vad en tillverkare anser eller har skäl att tro angående om den personliga skyddsutrustning som denne har släppt ut på marknaden uppfyller kraven i förordningen. Svenskt Näringsliv anför att Arbetsmiljöverkets nuvarande system för sanktionsavgifter är att föredra. Ett sådant system innebär enligt Svenskt Näringsliv dels att reglerna som sanktioneras måste vara tydliga och enkla av rättssäkerhetsskäl, dels att en arbetsgivare inte behöver förhålla sig till olika sanktionssystem. Regeringen konstaterar inledningsvis att det enligt det remitterade förslaget förutsätts att uppsåt eller oaktsamhet föreligger för att sanktionsavgift ska komma ifråga. Att denna bedömning enligt förslaget görs av domstol, tillgodoser enligt regeringen högt ställda krav på en rättssäker prövning. Vidare konstaterar regeringen att det inte har framkommit annat än att det kan uppkomma situationer då det finns behov av att kunna meddela sanktionsavgifter även för överträdelser av regler som innehåller mera komplicerade bedömningsmoment. Andra regler som till synes framstår som enkla kan även i praktiken innehålla förhållandevis svåra bedömningsmoment, vilket kan anses tala för att de bör avgöras av domstol i första instans. Avslutningsvis vill regeringen i detta sammanhang lyfta fram att sanktionssystemet kommer att gälla för all utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning. Det är värt att notera att det sanktionssystem som behandlas här i första hand riktar sig till de ekonomiska aktörerna. Det torde inte vara helt ovanligt att en ekonomisk aktör kan hantera såväl personlig skyddsutrustning för arbetsgivare som för konsumenter. För en sådan aktör är det föreslagna systemet mer enhetligt och lättöverskådligt än det nuvarande. En annan sak är att en ekonomisk aktör även kan ha ett arbetsgivaransvar i förhållande till anställda och därigenom bli tvungen att förhålla sig till olika sanktionssystem. Att en del ekonomiska aktörer även uppträder som arbetsgivare är enligt regeringens mening dock inte ett tungt vägande skäl vid valet av sanktionssystem. Det ovan anförda talar enligt regeringen för att ett sanktionsavgiftssystem som liknar det som i dag gäller enligt lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk bör införas i den nya lagen. Nackdelarna med ett sådant system, som alltså innebär att marknadskontrollmyndigheterna lämnar in en ansökan om utdömande av en sanktionsavgift till domstol, är bl.a. att det kan ge upphov till en ökad måltillströmning hos domstolarna och ta mer tid i anspråk hos myndigheterna. Det skulle leda till högre kostnader för samtliga berörda. Risken för en ökad måltillströmning och längre tidsåtgång måste dock bedömas utifrån hur ofta myndigheterna i praktiken kan antas komma att ansöka om utdömande av sanktionsavgift. Tillsynsmyndigheterna har hittills inte ansett sig behöva använda sanktionsavgifter i någon större utsträckning. Det saknas skäl att anta att sanktionsavgifterna kommer att behöva användas i väsentligt högre utsträckning i framtiden. Den låga sannolikheten för att måltillströmningen till domstolarna väsentligt skulle öka respektive risken för längre tidsåtgång måste under alla förhållanden vägas mot betydelsen av att marknadskontrollmyndigheterna har de verktyg som behövs för att kunna bedriva en effektiv marknadskontroll. Sanktionsavgiften enligt lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk har en direkt koppling till produktsäkerhetslagen. Samma modell har använts i flertalet författningar på produktsäkerhetsområdet, däribland lagen om leksakers säkerhet, lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar samt radioutrustningslagen (2016:392). Mot denna bakgrund, och med hänsyn till vad som anförts ovan, bör den sanktionsmodell som gäller enligt nyss nämnda lagar användas även i den nya lagen. För att det inte ska vara möjligt att kringgå reglerna bör den ekonomiska aktören också ansvara för den som handlar på dennes vägnar. En sanktionsavgift bör inte kunna meddelas för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. För att uppnå enhetlighet i regelverket beträffande påförande av sanktionsavgifter för personlig skyddsutrustning bör vidare 37 § andra stycket och 39-43 §§ produktsäkerhetslagen fortsättningsvis gälla i fråga om sanktionsavgifter för all sådan skyddsutrustning. Sammanfattningsvis bör ett system motsvarande det som redan i dag gäller för personlig skyddsutrustning för privat bruk, och som används även inom viss annan lagstiftning på produktsäkerhetsområdet, införas för all personlig skyddsutrustning. 6.5 Överklagande Regeringens förslag: Marknadskontrollmyndigheternas beslut om att meddela förbud och förelägganden samt beslut i fråga om ekonomisk ersättning får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslagen eller tillstyrker dem. Skälen för regeringens förslag: Enligt 13 § lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk får Konsumentverkets beslut överklagas till allmän förvaltningsdomstol om de innebär att en näringsidkare föreläggs att lämna tillträde till utrymmen eller att lämna upplysningar, handlingar, varuprover och liknande. Detsamma gäller Konsumentverkets beslut om föreläggande att upphöra med att föra ut en vara på marknaden eller återkalla den på grund av att den är CE-märkt i strid med gällande krav. Även beslut om skyldighet att betala kostnader för provtagning och undersökning av prover som har fattats med stöd av lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Beslut om personlig skyddsutrustning som Arbetsmiljöverket fattar med stöd av arbetsmiljölagen får överklagas till allmän förvaltningsdomstol (9 kap. 2 § arbetsmiljölagen). Vid överklagande till kammarrätten av såväl Konsumentverkets som Arbetsmiljöverkets beslut krävs prövningstillstånd. Möjligheterna att överklaga marknadskontrollmyndigheternas beslut enligt den föreslagna lagen bör motsvara ovanstående ordning. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten. Behörig domstol att behandla överklaganden av Konsumentverkets och Arbetsmiljöverkets beslut är allmän förvaltningsdomstol. Av 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar följer att ett beslut ska överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets ärendet först har prövats. Eftersom Konsumentverket ligger i Karlstad ska den myndighetens beslut överklagas till Förvaltningsrätten i Karlstad. Arbetsmiljöverkets beslut ska överklagas till Förvaltningsrätten i Stockholm eftersom verket ligger i Stockholm. 7 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska träda i kraft den 21 april 2018, då den nuvarande lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk ska upphöra att gälla. Förelägganden och förbud som har meddelats med stöd av den upphävda lagen ska fortfarande gälla. Ändringarna i arbetsmiljölagen ska träda i kraft den 21 april 2018. Förelägganden och förbud som har meddelats före ikraftträdandet med stöd av arbetsmiljölagen inom det område som efter ikraftträdandet inte ska omfattas av arbetsmiljölagen ska fortfarande gälla. Bedömning: Någon övergångsbestämmelse om att den upphävda lagen ska vara fortsatt tillämplig i vissa fall behövs inte. Promemorians förslag och bedömning överensstämmer i allt väsentligt med regeringens. I promemorian föreslås dock inte någon övergångsbestämmelse avseende ändringarna i arbetsmiljölagen. Remissinstanserna har inga invändningar mot förslagen eller bedömningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning: EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska tillämpas fr.o.m. den 21 april 2018, med undantag för artiklarna 20-36 och artikel 44, som började tillämpas den 21 oktober 2016, och artikel 45.1, som ska börja tillämpas fr.o.m. den 21 mars 2018. Den 21 april 2018 upphör det tidigare direktivet på området att gälla. Lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning bör träda i kraft samtidigt som EU-förordningen börjar tillämpas i dess helhet. Vid samma tidpunkt bör den nuvarande lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk upphöra att gälla. För tydlighets skull bör det anges att förelägganden och förbud som meddelats enligt den upphävda lagen fortfarande gäller. Enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning får personlig skyddsutrustning som är förenlig med direktivet om personlig skyddsutrustning, och som släppts ut på marknaden före den 21 april 2019, fortsätta att tillhandahållas även om produkterna inte skulle uppfylla kraven i EU-förordningen (artikel 47). Efter den 21 april 2023 ska dock EG-typintyg och beslut om godkännande som utfärdats med stöd av det tidigare direktivet inte längre gälla (artikel 47.2). Eftersom det alltså följer av EU-förordningen - som är direkt tillämplig i medlemsstaterna - att det tidigare direktivet ska tillämpas på produkter som släppts ut på marknaden före den 21 april 2019, bör någon övergångsbestämmelse om den upphävda lagens fortsatta giltighet under viss tid inte föreslås. Ändringarna i arbetsmiljölagen är, som framgår av avsnitt 6.1, en nödvändig följd av det faktum att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning fr.o.m. den 21 april 2018 ska tillämpas på det område som för närvarande regleras i arbetsmiljölagen. Även ändringarna i arbetsmiljölagen bör därför träda i kraft samtidigt som EU-förordningen börjar tillämpas i dess helhet. För tydlighets skull bör det anges att förelägganden och förbud som meddelats med stöd av arbetsmiljölagen inom det område som efter ikraftträdandet inte längre regleras av arbetsmiljölagen, fortfarande gäller. 8 Konsekvenser Regeringens bedömning: Förslagen innebär att den svenska regleringen av personlig skyddsutrustning blir mer enhetlig och lättöverskådlig. Förslagen medför inte några ökade kostnader för företag som uppfyller kraven som gäller för personlig skyddsutrustning. Dessa företag kommer, till skillnad mot vad som gäller i dag, under vissa förutsättningar att ha möjlighet att få ersättning för varuprover och liknande vid marknadskontrollmyndigheternas tillsyn. Företag kan i större utsträckning antas komma att avhålla sig från att bryta mot reglerna om utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning eftersom fler regler kan leda till beslut om sanktionsavgift. Förslagen bedöms inte leda till annat än marginella kostnadsökningar för Arbetsmiljöverket, Konsumentverket, förvaltningsdomstolarna och Polismyndigheten. Dessa kostnadsökningar bedöms rymmas inom befintliga anslagsramar. Förslagen bedöms inte medföra några ökade kostnader för andra statliga myndigheter, kommuner eller landsting. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna har inga invändningar mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning Regelverkets utformning De nu aktuella förslagen syftar framför allt till att anpassa det nationella regelverket till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, som är direkt tillämplig i medlemsstaterna. Utformningen och tillverkningen av personlig skyddsutrustning regleras i dag i ett flertal lagar, förordningar och föreskrifter (se avsnitt 5). Den nationella regleringen på lagnivå kommer genom förslagen att återfinnas i en författning, vilket innebär att den blir mer lättöverskådlig. Större enhetlighet kommer också att uppnås genom att ett gemensamt system för sanktionsavgifter som liknar sådana som redan förekommer på produktsäkerhetsområdet införs (se avsnitt 6.4). Konsekvenser för företag Förslagen innebär inte att några ytterligare skyldigheter läggs på de ekonomiska aktörer som uppfyller kraven som gäller för personlig skyddsutrustning. Företagen som följer dessa krav kommer därmed inte att drabbas av ökade kostnader. De kommer däremot att kunna få kostnader för varuprover och liknande ersatta om det finns särskilda skäl för det (se avsnitt 6.3.4), vilket inte är möjligt i dag. Det gemensamma sanktionssystem som föreslås innebär en utökning av antalet regler som kan leda till sanktionsavgift när det gäller personlig skyddsutrustning för arbetstagare, vilket kan öka intresset av att följa regelverket (se avsnitt 6.4). Konsekvenser för myndigheter Möjligheterna för det allmänna att få ersättning för kostnader för provtagning och undersökning av prover kommer att utökas något när det gäller personlig skyddsutrustning för privat bruk. Det beror på att skyldigheten att ersätta marknadskontrollmyndigheten utsträcks till att omfatta samtliga ekonomiska aktörer, i stället för enbart tillverkaren och dennes representant (se avsnitt 6.3.4). För Arbetsmiljöverket - som regeringen avser att utse till marknadskontrollmyndighet tillsammans med Konsumentverket - innebär förslaget om ett gemensamt system för sanktionsavgifter att myndigheten kommer att behöva ansöka hos domstol om utdömande av avgiften, vilket inte är fallet i dag om näringsidkaren godkänner ett av verket utfärdat avgiftsföreläggande. Det kan möjligen antas att ansökningsförfarandet, och det arbete som det innebär att uppträda som part i domstol, kan innebära en viss kostnadsökning för myndigheten. Mot bakgrund av Konsumentverkets erfarenheter av det föreslagna sanktionssystemet finns det dock anledning att anta att Arbetsmiljöverkets kostnader inte kommer att öka i någon beaktansvärd utsträckning. Vad som sägs om Arbetsmiljöverket gäller till stor del även för förvaltningsrätterna, eftersom de blir första instans vid prövningen av sanktionsavgifter. Förvaltningsrätterna prövar dock redan i dag ansökningar enligt sanktionssystemet som gäller för personlig skyddsutrustning för privat bruk liksom de fall då en näringsidkare inte godkänner ett av Arbetsmiljöverket utfärdat avgiftsföreläggande. Förslaget bedöms därför inte påverka domstolarnas måltillströmning i någon större utsträckning. Arbetsmiljöverket har redan i dag en möjlighet att begära hjälp av Polismyndigheten när det gäller personlig skyddsutrustning, medan motsvarande inte gäller för Konsumentverket (se avsnitt 6.3.2). Genom lagförslaget utvidgas denna möjlighet på så vis att båda myndigheterna kan begära sådan hjälp. Möjligheten att begära hjälp av Polismyndigheten är dock begränsad till situationer där det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen behöver tillgripas, eller då det annars föreligger synnerliga skäl. Erfarenheterna från Arbetsmiljöverkets arbete med personlig skyddsutrustning och Konsumentverkets arbete med produktsäkerhet visar dessutom att det är mycket ovanligt att denna möjlighet används. Utvidgningen kan därför inte antas leda till annat än mycket marginella kostnadsökningar för Polismyndigheten. De marginella kostnadsökningar som förslagen bedöms leda till för Arbetsmiljöverket, Konsumentverket, förvaltningsdomstolarna och Polismyndigheten får anses rymmas inom befintliga anslag. Förslagen bedöms inte medföra några ökade kostnader för andra statliga myndigheter, kommuner eller landsting. 9 Författningskommentar 9.1 Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG, i den ursprungliga lydelsen, (EU:s förordning om personlig skyddsutrustning). Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att personlig skyddsutrustning ska få tillhandahållas på marknaden. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.1, anger att lagen kompletterar EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Upplysningsvis anges det även att förordningen innehåller krav som måste vara uppfyllda för att personlig skyddsutrustning ska få tillhandahållas inom EU. Hänvisningen till EU-förordningen är utformad så att den avser förordningen i en viss angiven lydelse, s.k. statisk hänvisning. Det innebär att när det hänvisas till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning i andra paragrafer är det dess ursprungliga lydelse som avses. Valet av hänvisningsteknik behandlas i avsnitt 6.1. Marknadskontrollmyndigheter 2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och denna lag. Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15.3 och 16-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93, i den ursprungliga lydelsen, (EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll). Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.3.1, innehåller kompletterande bestämmelser till artikel 38 och skäl 42 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, och anger att en eller flera myndigheter ska utöva marknadskontroll enligt EU-rätten och denna lag. Marknadskontroll är enligt artikel 2.17 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll den verksamhet som bedrivs och de åtgärder som vidtas av en myndighet för att se till att produkter som har släppts ut på marknaden överensstämmer med krav som kommer från harmoniserad EU-rätt och inte hotar hälsan, säkerheten eller andra aspekter av skyddet av allmänintresset. I första stycket bemyndigas regeringen att bestämma vilka myndigheter som ska utöva marknadskontroll avseende utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning. Det andra stycket innehåller en upplysning om att det finns en allmän reglering av marknadskontroll i vissa artiklar i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll. Hänvisningen till EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll är utformad så att den avser förordningen i en viss angiven lydelse, s.k. statisk hänvisning. Det innebär att när det hänvisas till EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll i andra paragrafer är det dess ursprungliga lydelse som avses. Valet av hänvisningsteknik behandlas i avsnitt 6.1. Hjälp av polismyndigheten 3 § På begäran av marknadskontrollmyndigheten ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs när myndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll, om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.3.2, kompletterar artikel 19 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll i fråga om marknadskontroll av personlig skyddsutrustning. I paragrafen anges att Polismyndigheten på begäran av marknadskontrollmyndigheten ska lämna den hjälp som behövs för att de åtgärder som marknadskontrollmyndigheten vidtar med stöd av artikel 19 i förordningen ska kunna genomföras. Artikel 19 innehåller direkt tillämpliga bestämmelser som riktar sig till marknadskontrollmyndigheterna. Av första punkten framgår att hjälp av Polismyndigheten får begäras vid sådana särskilda förhållanden som medför att det kan antas finnas en risk för att åtgärden inte kan utföras utan att polismans särskilda befogenheter att använda våld enligt 10 § polislagen behöver tillgripas. Marknadskontrollmyndigheten kan exempelvis begära hjälp av Polismyndigheten när den ekonomiska aktören vägrar lämna tillträde till sina lokaler. Enligt andra punkten kan marknadskontrollmyndigheten även begära hjälp av Polismyndigheten om det annars finns synnerliga skäl. Sådana skäl kan exempelvis föreligga när det finns en överhängande risk för att produkter eller handlingar kommer att förstöras och man inte kan avvakta med att verkställighet kan lösas på annat sätt. Förelägganden och förbud 4 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska följas. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.3.3, ger en marknadskontrollmyndighet rätt att meddela de förelägganden och förbud som behövs för att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning ska följas. Ett beslut enligt paragrafen kan t.ex. avse ett förbud att tillhandahålla en viss personlig skyddsutrustning på marknaden om den inte uppfyller de krav på märkning som gäller enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning eller ett föreläggande att åtgärda den bristande märkningen så att kraven i förordningen uppfylls. Ett föreläggande kan även exempelvis avse ett åläggande att återkalla en viss produkt. 5 § Ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller ett beslut enligt EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.3.3, innehåller en bestämmelse om att vissa beslut av en marknadskontrollmyndighet som huvudregel ska förenas med vite. Bestämmelsen genomför, tillsammans med 9 §, artikel 45 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Med stöd av bestämmelsen är det möjligt att koppla ett vite till ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller till ett beslut som marknadskontrollmyndigheten fattar med stöd av t.ex. artikel 19 i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll. Ett sådant beslut kan innebära att begära tillträde till en ekonomisk aktörs lokaler eller att begära provexemplar av en produkt. Huvudregeln är att ett beslut ska förenas med vite. Bestämmelsen ger dock marknadskontrollmyndigheten möjlighet att i det enskilda fallet avstå från detta, t.ex. när det står klart att en ekonomisk aktör kommer att följa ett föreläggande. 6 § Marknadskontrollmyndigheten får bestämma att beslut enligt 4 § eller enligt EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska gälla omedelbart. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.3.3, anger att marknadskontrollmyndigheten får bestämma att dess beslut enligt angivna bestämmelser i lagen och i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll ska gälla omedelbart. Om marknadskontrollmyndigheten konstaterar att det finns förutsättningar för ett föreläggande eller förbud, är det i regel ändamålsenligt att beslutet gäller omedelbart. Verkställigheten av ett beslut ska alltså inte kunna förhalas i avvaktan på prövningen av ett överklagande. Detsamma gäller marknadskontrollmyndighetens beslut enligt EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll, som ger myndigheten befogenheter att t.ex. ålägga en ekonomisk aktör att lämna vissa upplysningar och handlingar som behövs för marknadskontrollen (se artikel 19). Möjligheten att begära inhibition enligt 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) minimerar risken för att de ekonomiska aktörerna drabbas av skada på grund av felaktiga beslut. Kravet för att beviljas inhibition ska som huvudregel sättas lägre vid beslut som är särskilt ingripande eller vars verkställighet innebär effekter som är oåterkalleliga (se bl.a. RÅ 1990 ref. 82). Ekonomisk ersättning 7 § En tillverkare, tillverkares representant, importör eller distributör (ekonomisk aktör) ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att den personliga skyddsutrustningen inte uppfyller kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta den ekonomiska aktören för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.3.4, innehåller bestämmelser om ekonomisk ersättning. Av första stycket framgår att en tillverkare, tillverkares representant, importör eller distributör - ekonomiska aktörer enligt definitionen i artikel 3.8 i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning - är skyldig att ersätta marknadskontrollmyndigheten för kostnader för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att en personlig skyddsutrustning inte uppfyller kraven. Huvudregeln är att ekonomiska aktörer är skyldiga att tillhandahålla varuprover och liknande kostnadsfritt. Enligt andra stycket kan dock en ekonomisk aktör ha rätt till ersättning från marknadskontrollmyndigheten för detta om det finns särskilda skäl. Bestämmelsen har utformats med 34 § första stycket produktsäkerhetslagen och 30 § lagen om leksakers säkerhet som förebilder. Särskilda skäl för ersättning kan vara t.ex. att den undersökta produkten är dyrbar eller att fler provexemplar har begärts in jämfört med vad som kan anses vara normalt (se prop. 1988/89:23 s. 115, prop. 2003/04:121 s. 145 och prop. 2010/11:65 s. 81). Ersättningsskyldighet för marknadskontrollmyndigheten blir främst aktuell när myndigheten inte kunnat visa att den personliga skyddsutrustningen brister i något avseende. Tystnadsplikt 8 § Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftförhållanden. I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.3.5, innehåller bestämmelser om tystnadsplikt för den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s förorordning om personlig skyddsutrustning och den föreslagna lagen. Det kan förekomma att uppgifter i ett ärende om marknadskontroll hanteras av personer utanför det allmännas verksamhet som inte omfattas av regleringen i OSL. Marknadskontrollmyndigheten kan behöva anlita tekniska experter som är verksamma vid externa laboratorier som drivs i privat regi. Tystnadsplikten innebär enligt första stycket att sådana personer inte får avslöja eller utnyttja vad de har fått veta om någons affärs- eller driftförhållanden. Den som bryter mot tystnadsplikten kan dömas för brott mot tystnadsplikt enligt 20 kap. 3 § brottsbalken. I andra stycket finns en upplysning om att OSL tillämpas i stället för första styckets regler om tystnadsplikt när det gäller den verksamhet som bl.a. marknadskontrollmyndigheterna bedriver. Sanktionsavgift 9 § En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller för en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39-43 §§ produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.4, innehåller bestämmelser om sanktionsavgift vid överträdelser av kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Regleringen motsvarar delvis 9 § i den tidigare lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk. Bestämmelserna genomför, tillsammans med regleringen i 5 §, artikel 45 i förordningen. Bestämmelsen i första stycket innebär att överträdelser av de krav som föreskrivs i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning kan medföra att den ekonomiska aktören åläggs att betala en sanktionsavgift. Den ekonomiska aktören ansvarar också för överträdelser orsakade av den som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar. Innebörden av begreppet ekonomisk aktör framgår av 7 §. Av andra stycket framgår att en ekonomisk aktör inte får åläggas att betala sanktionsavgift för det fall att överträdelsen omfattas av ett meddelat vitesförbud eller vitesföreläggande. Hänvisningen i tredje stycket innebär att produktsäkerhetslagens regler om sanktionsavgift ska tillämpas och innebär bl.a. att det är tillsynsmyndigheten som kan väcka talan i förvaltningsdomstol om utdömande av sanktionsavgift. Överklagande 10 § En marknadskontrollmyndighets beslut enligt 4 och 7 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.5, innehåller bestämmelser om överklagande av marknadskontrollmyndighetens beslut. I första stycket anges vilka beslut enligt lagen som får överklagas. Överklagande, som görs till allmän förvaltningsdomstol, kan enligt bestämmelsen avse marknadskontrollmyndighetens beslut om föreläggande och förbud enligt 4 §. Däremot kan ett beslut enligt 5 § om att förena föreläggandet eller förbudet med vite inte överklagas. Även beslut rörande ekonomisk ersättning enligt 7 § kan överklagas. Överklagande kan också ske av marknadskontrollmyndighetens beslut som grundar sig på befogenheter som anges i EU:s förordning om ackreditering och marknadskontroll och som innebär förpliktelser för ekonomiska aktörer, t.ex. beslut om att aktören ska tillhandahålla provexemplar. Sådana besluts överklagbarhet följer av allmänna förvaltningsrättsliga principer och förvaltningslagens (1986:223) allmänna regler om överklagande. I andra stycket ställs krav på prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 21 april 2018. 2. Genom lagen upphävs lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk. 3. Förelägganden och förbud som har meddelats före ikraftträdandet med stöd av den upphävda lagen ska fortfarande gälla. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna behandlas i avsnitt 7. Enligt punkten 1 ska den nya lagen träda i kraft den 21 april 2018. Den ersätter då enligt punkten 2 lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk. Enligt punkten 3 ska förelägganden och förbud som har meddelats med stöd av den nuvarande lagen om personlig skyddsutrustning för privat bruk gälla även efter det att den nya lagen har trätt i kraft och den nuvarande upphört att gälla. 9.2 Förslaget till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160) 1 kap. 2 § Denna lag gäller varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning. I fråga om fartygsarbete gäller lagen även när svenska fartyg används till sjöfart utanför Sveriges sjöterritorium. I fråga om fartyg och fartygsarbete ska vad som sägs i denna lag om Arbetsmiljöverket i stället gälla Transportstyrelsen. Vad som sägs om en arbetsgivare i denna lag ska såvitt avser fartyg också gälla en redare, även då fartygsarbete utförs av någon annan än den som är anställd av redaren. Med redare likställs i denna lag den som i redarens ställe utövar ett avgörande inflytande över fartygets drift. Om skyldigheter i vissa avseenden för andra än arbetsgivare och arbetstagare finns bestämmelser i 3 och 5 kap. Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.1, reglerar bl.a. lagens tillämpningsområde. Ändringarna innebär att nuvarande fjärde till sjätte styckena flyttas till 2 a-c §§. 2 a § Bestämmelser om befälhavarens skyldigheter vid fartygsarbete finns i fartygssäkerhetslagen (2003:364). I fråga om varor som är avsedda för konsumenter eller som kan antas komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:451). Paragrafen, som behandlas i avsnitt 6.1, innehåller två upplysningsbestämmelser om tillämpningen av fartygssäkerhetslagen och produktsäkerhetslagen. Första stycket och andra stycket är likalydande med nuvarande 2 § fjärde stycket respektive femte stycket. 2 b § Bestämmelser om tillverkning, utsläppande på marknaden och användning av ämnen, även när de ingår i blandningar eller i varor, finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG. Bestämmelser om utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG. Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 6.1 och innehåller upplysningar rörande innehållet i vissa EU-rättsakter. Första stycket är likalydande med nuvarande 2 § sjätte stycket. I andra stycket finns en ny upplysning om att bestämmelser om utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning finns i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. 2 c § Bestämmelserna i 2 kap. 1 § första stycket, 2 och 3 §§ och 3 kap. 4 § andra stycket gäller utländska fartyg inom Sveriges sjöterritorium. Regeringen får meddela föreskrifter om att även andra bestämmelser i lagen ska gälla för sådana fartyg. Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 6.1 och innehåller bestämmelser rörande lagens tillämplighet såvitt avser utländska fartyg. Paragrafen har samma innebörd som den nuvarande 2 a §. 3 kap. 8 a § Vad som sägs i 8 § gäller inte sådan skyddsutrustning som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG. Paragrafen, som är ny, behandlas i avsnitt 6.1 och innehåller en bestämmelse som undantar skyddsutrustning som omfattas av EU:s förordning om personlig skyddsutrustning från kraven på tekniska anordningar i 3 kap. 8 §. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 21 april 2018. 2. Förelägganden och förbud som har meddelats före ikraftträdandet med stöd av 7 kap. i förening med 3 kap. 8 § ska fortfarande gälla. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna behandlas i avsnitt 7. Enligt punkten 1 ska den nya lagen träda i kraft den 21 april 2018. Enligt punkten 2 ska förelägganden och förbud som har meddelats före den 21 april 2018 med stöd av 7 kap. i förening med 3 kap. 8 § arbetsmiljölagen fortfarande gälla, trots att 3 kap. 8 § efter den 21 april 2018 inte längre är tillämplig på vissa områden eftersom de i stället omfattas av EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Förordning (EU) nr 2016/425 om personlig skyddsutrustning Förordning (EG) nr 765/2008 om ackreditering och marknadskontroll Sammanfattning av departementspromemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning (Ds 2017:23) Promemorian innehåller förslag till bl.a. en lag respektive en förordning med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Förslagen syftar till att anpassa svensk rätt till Europaparlamentets och rådets förordning av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning. EU-förordningen, som ersätter det tidigare direktivet på området, innehåller bl.a. de krav som ställs på utformningen av personlig skyddsutrustning för att den ska få tillhandahållas på EU:s inre marknad. Kraven på personlig skyddsutrustning är i allt väsentligt de samma som tidigare. Det har dock ansetts finnas brister och inkonsekvenser i tillämpningen av direktivet om personlig skyddsutrustning samt ett behov av att klargöra vad som krävs för att en produkt ska få tillhandahållas på den inre marknaden. Den nya lagen kompletterar EU-förordningen om personlig skyddsutrustning och anger att marknadskontrollen, dvs. tillsynen över att EU-förordningen följs, ska utövas av den eller de myndigheter som regeringen bestämmer. Marknadskontrollmyndigheten ska bl.a. få meddela de förelägganden och förbud som behövs för att regelverket ska följas. Vidare ska marknadskontrollmyndigheten i vissa fall kunna ansöka i allmän förvaltningsdomstol om utdömande av sanktionsavgift. Den föreslagna lagen innehåller även bestämmelser om hjälp av Polismyndigheten, ekonomisk ersättning, tystnadsplikt och överklagande. I den nya förordningen utses Konsumentverket till marknadskontrollmyndighet när det gäller personlig skyddsutrustning som är avsedd för privat bruk, eller som kan komma att användas för privat bruk i inte obetydlig omfattning. Arbetsmiljöverket utses i förordningen till marknadskontrollmyndighet för personlig skyddsutrustning som är avsedd för yrkesmässig användning eller som används yrkesmässigt. Lagen och förordningen föreslås träda i kraft den 21 april 2018. Äldre författningar som genomför EU-direktivet ska vid denna tidpunkt upphöra att gälla. Promemorians lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning Härigenom föreskrivs följande. Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG (EU:s förordning om personlig skyddsutrustning). Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att personlig skyddsutrustning ska få tillhandahållas på marknaden. Marknadskontrollmyndigheter 2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och denna lag. Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15.3 och 16-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. Hjälp av Polismyndigheten 3 § På begäran av en marknadskontrollmyndighet ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs när myndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. Förelägganden och förbud 4 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, i den ursprungliga lydelsen, ska följas. 5 § Ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller ett beslut om åtgärd enligt förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. 6 § En marknadskontrollmyndighet får bestämma att beslut enligt 4 § och enligt förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska gälla omedelbart. Ekonomisk ersättning 7 § En ekonomisk aktör ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att den personliga skyddsutrustningen inte uppfyller kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning. Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta den ekonomiska aktören för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det. Tystnadsplikt och sekretess 8 § Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftsförhållanden. I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket. Sanktionsavgift 9 § En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, i den ursprungliga lydelsen. Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39-43 §§ produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas. Överklagande 10 § En marknadskontrollmyndighets beslut enligt 4 och 7 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 21 april 2018. 2. Genom lagen upphävs lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk. 3. Förelägganden och förbud som har meddelats med stöd av den upphävda lagen ska fortfarande gälla. Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160) Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160) dels att 1 kap. 2 och 2 a §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 2 b och c §§ och 3 kap. 8 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning. I fråga om fartygsarbete gäller lagen även när svenska fartyg används till sjöfart utanför Sveriges sjöterritorium. I fråga om fartyg och fartygsarbete ska vad som sägs i denna lag om Arbetsmiljöverket i stället gälla Transportstyrelsen. Vad som sägs om en arbetsgivare i denna lag ska såvitt avser fartyg också gälla en redare, även då fartygsarbete utförs av någon annan än den som är anställd av redaren. Med redare likställs i denna lag den som i redarens ställe utövar ett avgörande inflytande över fartygets drift. Om skyldigheter i vissa avseenden för andra än arbetsgivare och arbetstagare finns bestämmelser i 3 och 5 kap. Om befälhavarens skyldigheter vid fartygsarbete finns bestämmelser i fartygssäkerhetslagen (2003:364). I fråga om varor som är avsedda för konsumenter eller som kan antas komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:451). Bestämmelser om tillverkning, utsläppande på marknaden och användning av ämnen, som sådana eller ingående i blandningar eller i varor, finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG. 2 a § Bestämmelserna i 2 kap. 1 § första stycket, 2 och 3 §§ samt 3 kap. 4 § andra stycket gäller utländska fartyg inom Sveriges sjöterritorium. I övrigt gäller lagens bestämmelser utländska fartyg endast i den mån regeringen föreskriver det. Om befälhavarens skyldigheter vid fartygsarbete finns bestämmelser i fartygssäkerhetslagen (2003:364). I fråga om varor som är avsedda för konsumenter eller som kan antas komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:451). 2 b § Bestämmelser om tillverkning, utsläppande på marknaden och användning av ämnen, som sådana eller ingående i blandningar eller i varor, finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG. Bestämmelser om utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG. 2 c § Bestämmelserna i 2 kap. 1 § första stycket, 2 och 3 §§ samt 3 kap. 4 § andra stycket gäller utländska fartyg inom Sveriges sjöterritorium. I övrigt gäller lagens bestämmelser utländska fartyg endast i den mån regeringen föreskriver det. 3 kap. 8 a § Vad som sägs i 8 § gäller inte sådan skyddsutrustning som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG. Denna lag träder i kraft den 21 april 2018. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden över promemorian lämnats av Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Göteborg, Förvaltningsrätten i Stockholm, Förvaltningsrätten i Karlstad, Domstolsverket, Polismyndigheten, Kust- bevakningen, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll (Swedac), Kommerskollegium, Tullverket, Arbetsgivarverket, Konsumentverket, Kemikalieinspektionen, Strålsäkerhetsmyndigheten, Trafikverket, Sjöfartsverket, Transportstyrelsen, Boverket, Arbetsmiljöverket, Nordic Safety Association och Svenskt Näringsliv. Regelrådet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Näringslivets regelnämnd (NNR), Research Institutes of Sweden Holding AB (RISE), Svensk handel, Sveriges akademikers centralorganisation (SACO), Sveriges kommuner och landsting (SKL), Sveriges konsumenter, Swedish Standards Institute (SIS) och Tjänstemännens centralorganisation (TCO) har avstått från att lämna yttrande. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning Härigenom föreskrivs följande. Lagens tillämpningsområde 1 § Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG (EU:s förordning om personlig skyddsutrustning). Förordningen innehåller krav som ska vara uppfyllda för att personlig skyddsutrustning ska få tillhandahållas på marknaden. Marknadskontrollmyndigheter 2 § Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer ska utöva marknadskontroll enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och denna lag. Bestämmelser om marknadskontroll finns även i artiklarna 15.3 och 16-29 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 av den 9 juli 2008 om krav för ackreditering och marknadskontroll i samband med saluföring av produkter och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. Hjälp av Polismyndigheten 3 § På begäran av en marknadskontrollmyndighet ska Polismyndigheten lämna den hjälp som behövs när myndigheten vidtar åtgärder enligt artikel 19 i förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, om 1. det på grund av särskilda omständigheter kan befaras att åtgärden inte kan utföras utan att en polismans särskilda befogenheter enligt 10 § polislagen (1984:387) behöver tillgripas, eller 2. det annars finns synnerliga skäl. Förelägganden och förbud 4 § Marknadskontrollmyndigheten får meddela de förelägganden och förbud som behövs i ett enskilt fall för att EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, i den ursprungliga lydelsen, ska följas. 5 § Ett föreläggande eller förbud enligt 4 § eller ett beslut enligt förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt. 6 § En marknadskontrollmyndighet får bestämma att beslut enligt 4 § och enligt förordning (EG) nr 765/2008, i den ursprungliga lydelsen, ska gälla omedelbart. Ekonomisk ersättning 7 § En tillverkare, tillverkares representant, importör eller distributör (ekonomisk aktör) ska ersätta marknadskontrollmyndigheten för provtagning och undersökning av prov, om det vid kontroll visar sig att den personliga skyddsutrustningen inte uppfyller kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, i den ursprungliga lydelsen. Marknadskontrollmyndigheten ska ersätta den ekonomiska aktören för varuprover och liknande, om det finns särskilda skäl för det. Tystnadsplikt och sekretess 8 § Den som har befattat sig med ett ärende som gäller marknadskontroll enligt EU:s förordning om personlig skyddsutrustning och denna lag får inte obehörigen röja eller utnyttja det som han eller hon då har fått veta om någons affärs- eller driftförhållanden. I det allmännas verksamhet tillämpas offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) i stället för första stycket. Sanktionsavgift 9 § En ekonomisk aktör ska åläggas att betala en sanktionsavgift, om den ekonomiska aktören eller någon som handlar på den ekonomiska aktörens vägnar uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot kraven i EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, i den ursprungliga lydelsen. Sanktionsavgift får inte åläggas någon för en överträdelse av ett förbud eller för en underlåtelse att följa ett föreläggande som har förenats med vite. I övrigt ska i fråga om sanktionsavgift 37 § andra stycket och 39-43 §§ produktsäkerhetslagen (2004:451) tillämpas. Överklagande 10 § En marknadskontrollmyndighets beslut enligt 4 och 7 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 21 april 2018. 2. Genom lagen upphävs lagen (1992:1326) om personlig skyddsutrustning för privat bruk. 3. Förelägganden och förbud som har meddelats före ikraftträdandet med stöd av den upphävda lagen ska fortfarande gälla. Förslag till lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160) Härigenom föreskrivs i fråga om arbetsmiljölagen (1977:1160) dels att 1 kap. 2 och 2 a §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas tre nya paragrafer, 1 kap. 2 b och 2 c §§ och 3 kap. 8 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 kap. 2 § Denna lag gäller varje verksamhet i vilken arbetstagare utför arbete för en arbetsgivares räkning. I fråga om fartygsarbete gäller lagen även när svenska fartyg används till sjöfart utanför Sveriges sjöterritorium. I fråga om fartyg och fartygsarbete ska vad som sägs i denna lag om Arbetsmiljöverket i stället gälla Transportstyrelsen. Vad som sägs om en arbetsgivare i denna lag ska såvitt avser fartyg också gälla en redare, även då fartygsarbete utförs av någon annan än den som är anställd av redaren. Med redare likställs i denna lag den som i redarens ställe utövar ett avgörande inflytande över fartygets drift. Om skyldigheter i vissa avseenden för andra än arbetsgivare och arbetstagare finns bestämmelser i 3 och 5 kap. Om befälhavarens skyldigheter vid fartygsarbete finns bestämmelser i fartygssäkerhetslagen (2003:364). I fråga om varor som är avsedda för konsumenter eller som kan antas komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:451). Bestämmelser om tillverkning, utsläppande på marknaden och användning av ämnen, som sådana eller ingående i blandningar eller i varor, finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG. 2 a § Bestämmelserna i 2 kap. 1 § första stycket, 2 och 3 §§ samt 3 kap. 4 § andra stycket gäller utländska fartyg inom Sveriges sjöterritorium. I övrigt gäller lagens bestämmelser utländska fartyg endast i den mån regeringen föreskriver det. Bestämmelser om befälhavarens skyldigheter vid fartygsarbete finns i fartygssäkerhetslagen (2003:364). I fråga om varor som är avsedda för konsumenter eller som kan antas komma att användas av konsumenter gäller också produktsäkerhetslagen (2004:451). 2 b § Bestämmelser om tillverkning, utsläppande på marknaden och användning av ämnen, även när de ingår i blandningar eller i varor, finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1907/2006 av den 18 december 2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), inrättande av en europeisk kemikaliemyndighet, ändring av direktiv 1999/45/EG och upphävande av rådets förordning (EEG) nr 793/93 och kommissionens förordning (EG) nr 1488/94 samt rådets direktiv 76/769/EEG och kommissionens direktiv 91/155/EEG, 93/67/EEG, 93/105/EG och 2000/21/EG. Bestämmelser om utformning och tillverkning av personlig skyddsutrustning finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG. 2 c § Bestämmelserna i 2 kap. 1 § första stycket, 2 och 3 §§ och 3 kap. 4 § andra stycket gäller utländska fartyg inom Sveriges sjöterritorium. Regeringen får meddela föreskrifter om att även andra bestämmelser i lagen ska gälla för sådana fartyg. 3 kap. 8 a § Vad som sägs i 8 § gäller inte sådan skyddsutrustning som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 2016/425 av den 9 mars 2016 om personlig skyddsutrustning och om upphävande av rådets direktiv 89/686/EEG. 1. Denna lag träder i kraft den 21 april 2018. 2. Förelägganden och förbud som har meddelats före ikraftträdandet med stöd av 7 kap. i förening med 3 kap. 8 § ska fortfarande gälla. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2017-11-06 Närvarande: F.d. justitierådet Karin Almgren samt justitieråden Johnny Herre och Dag Mattsson. Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning Enligt en lagrådsremiss den 26 oktober 2017 har regeringen (Finansdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning, och 2. lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160). Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunnige Ola Norbäck. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Finansdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 november 2017 Närvarande: Statsrådet Wallström, ordförande, och statsråden Lövin, Y Johansson, M Johansson, Baylan, Hultqvist, Regnér, Hellmark Knutsson, Bolund, Bah Kuhnke, Strandhäll, Shekarabi, Fridolin, Eriksson, Linde, Ekström, Fritzon, Eneroth Föredragande: statsrådet Bolund Regeringen beslutar proposition 2017/18:51 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning Rättsdatablad Författningsrubrik Bestämmelser som inför, ändrar, upp-häver eller upprepar ett normgivnings-bemyndigande Celexnummer för bakomliggande EU-regler Lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om personlig skyddsutrustning 32016R0425 32008R0765 Lag om ändring i Arbetsmiljölagen (1977:1160) 1 kap. 2 c § 32016R0425 32008R0765