Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2025/26:4 Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam Prop. 2025/26:4 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 11 september 2025 Ulf Kristersson Parisa Liljestrand (Kulturdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll EU:s förordning om politisk reklam fastställer enhetliga regler inom Europeiska unionen om transparenskrav i politiska reklamtjänster, dvs. tjänster som används för att utarbeta, placera, främja, publicera, tillhandahålla eller sprida politiska budskap. Förordningen innehåller även regler om användningen av inriktnings- och annonsleveranstekniker för politisk reklam. Enligt förordningen krävs bland annat att medlemsstaterna fastställer regler om sanktioner eller, vid behov, andra åtgärder för överträdelser av vissa artiklar i förordningen. Dessutom ska medlemsstaterna utse en eller flera behöriga myndigheter för att bevaka tillämpningen av förordningen. I propositionen lämnas förslag på en ny lag med kompletterande bestämmelser till förordningen. Lagen innehåller bestämmelser om bland annat sanktionsavgifter samt de behöriga myndigheternas handläggning och befogenheter. Det föreslås också en ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Den nya lagen och ändringen i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar föreslås träda i kraft den 1 januari 2026. Innehållsförteckning 1Förslag till riksdagsbeslut4 2Lagtext5 2.1Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam5 2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar9 3Ärendet och dess beredning12 4EU:s förordning om politisk reklam13 4.1Syfte13 4.2Vissa definitioner och tillämpningsområde13 4.2.1Politisk reklam samt politiska reklammeddelanden och reklamtjänster13 4.2.2Sponsorer, tillhandahållare och utgivare15 4.2.3Förordningens tillämpningsområde15 4.3Vissa allmänna bestämmelser om politisk reklam16 4.4Harmonisering av reglerna på den inre marknaden för politisk reklam17 4.5Behandling av personuppgifter när inriktnings- och annonsleveransteknik används för politisk reklam18 4.6Tillsyn och slutbestämmelser19 4.7Sambandet mellan förordningen om politisk reklam och förordningen om digitala tjänster20 4.7.1EU:s förordning om digitala tjänster20 4.7.2Beröringspunkter mellan förordningarna21 5En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam22 5.1En ny lag ska införas22 5.2Förhållandet mellan förordningen om politisk reklam och skyddet för tryck- och yttrandefriheten26 6Behöriga myndigheter31 6.1Upplysning om behörig myndighet enligt artikel 22.1 i EU:s förordning om politisk reklam31 6.2Behörig myndighet enligt artikel 22.3 och 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam32 7Myndigheternas befogenheter33 7.1Bestämmelser om behöriga myndigheters befogenheter i förordningen om politisk reklam33 7.2Befogenheter vid tillsyn enligt artikel 22.3 och 22.434 7.2.1Begäran om information34 7.2.2Frivilliga åtaganden35 7.2.3Inspektion37 7.2.4Föreläggande med anledning av att kraven i förordningen om politisk reklam inte följs41 7.2.5Beslut om sanktionsavgift42 7.2.6Viten43 7.2.7Handlingar som omfattas av tystnadsplikt47 8Sanktionsavgifter50 8.1Sanktionsavgifter vid överträdelser av artiklarna 18 och 1950 8.2Sanktionsavgifter vid andra överträdelser av förordningen51 8.2.1Överträdelser som bör leda till sanktionsavgifter51 8.2.2Sanktionsavgifternas storlek57 8.3Gemensamma regler om sanktionsavgifter vid alla överträdelser av förordningen59 9Behörig domstol och överklagande60 9.1Behörig domstol60 9.2Överklagande61 10Informationsutbyte, sekretess och personuppgiftsbehandling63 10.1Sekretess och informationsutbyte63 10.2Förhållandet till dataskyddsregleringen69 11Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser74 12Konsekvenser75 13Författningskommentar78 13.1Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam78 13.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar91 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/900 av den 13 mars 2024 om transparens och inriktning när det gäller politisk reklam93 Sammanfattning av promemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam (Ds 2024:27)137 Promemorians lagförslag138 Förteckning över remissinstanserna144 Lagrådsremissens lagförslag145 Lagrådets yttrande152 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 september 2025153 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser Lagens syfte 1 §    Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/900 av den 13 mars 2024 om transparens och inriktning när det gäller politisk reklam, i denna lag kallad EU:s förordning om politisk reklam. Ord och uttryck i lagen 2 §    Ord och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU:s förordning om politisk reklam. 3 §    Med EU:s förordning om digitala tjänster avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster). Med EU:s dataskyddsförordning avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). Tillsyn och sanktioner Behörig myndighet 4 §    Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer är behörig myndighet enligt artikel 22.3 och 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam. I artikel 22.1 i EU:s förordning om politisk reklam finns bestämmelser om att de tillsynsmyndigheter som avses i artikel 51 i EU:s dataskyddsförordning ska vara behöriga att övervaka tillämpningen av artiklarna 18 och 19 i EU:s förordning om politisk reklam. Befogenheter och åtgärder 5 §    Utöver de befogenheter som följer av artikel 51.1 a och c och 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster får den behöriga myndigheten vid tillsynen av leverantörer av förmedlingstjänster enligt artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam 1. utföra inspektioner i enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster, 2. beordra att överträdelser upphör och besluta om avhjälpande åtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster, 3. ta ut sanktionsavgifter i enlighet med artikel 51.2 första stycket c i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag, och 4. förena förelägganden med vite i enlighet med artikel 51.2 första stycket d i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag. 6 §    Utöver de befogenheter som följer av artikel 22.5 a–c och g i EU:s förordning om politisk reklam får den behöriga myndigheten vid tillsynen enligt artikel 22.4 i samma förordning 1. utföra inspektioner i enlighet med artikel 22.5 h i samma förordning, 2. besluta om avhjälpande åtgärder i enlighet med artikel 22.5 f i samma förordning, 3. ta ut sanktionsavgifter i enlighet med artikel 22.5 d i samma förordning och denna lag, och 4. förena förelägganden med vite i enlighet med artikel 22.5 e i samma förordning och denna lag. Föreläggande inför inspektion 7 §    Den behöriga myndigheten får, om det behövs för myndighetens tillsyn enligt artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam, förelägga fysiska eller juridiska personer som omfattas av artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster att hålla lokaler tillgängliga för inspektion. Detsamma gäller vid myndighetens tillsyn enligt artikel 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam i fråga om fysiska eller juridiska personer som omfattas av artikel 22.5 h i samma förordning. Ett föreläggande om att hålla lokaler tillgängliga får förenas med vite. Handlingar som omfattas av advokaters tystnadsplikt 8 §    När den behöriga myndigheten vidtar åtgärder för att ta del av handlingar vid tillsyn enligt artikel 22.3 eller 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam får åtgärden inte avse en skriftlig handling – vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet, och – som innehas av en advokat eller advokats biträde eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för. Om myndigheten anser att en viss handling bör omfattas av åtgärden och den som åtgärden avser åberopar att handlingen är skyddad enligt första stycket, ska myndigheten omedelbart försegla handlingen och skyndsamt överlämna den till allmän förvaltningsdomstol. Domstolen ska så snart som möjligt pröva om handlingen ska omfattas av åtgärden. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Återkallande av beslut om att godkänna ett åtagande 9 §     Den behöriga myndigheten får ändra eller återkalla ett beslut som innebär att ett frivilligt åtagande från en leverantör av förmedlingstjänster godkänts och gjorts bindande av myndigheten med stöd av artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam och artikel 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster, om 1. sakförhållandena som låg till grund för beslutet har ändrats, 2. den som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande, eller 3. beslutet grundade sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information som tillhandahållits av a) leverantören, eller b) andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse. Begränsning av vitets storlek 10 §     Ett vite får inte per dag överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den som föreläggandet avser. Omsättningen eller inkomsten ska avse det föregående räkenskapsåret. Sanktionsavgifter 11 §    En sanktionsavgift får tas ut av en tillhandahållare av politiska reklamtjänster som överträder någon av sina skyldigheter enligt artiklarna 7.1 första meningen, 7.2, 9.1, 9.3, 11.1, 11.3, 12.1, 12.3, 12.4, 13.2–13.4, 14.1 och 21.1 i EU:s förordning om politisk reklam, i den ursprungliga lydelsen. En sanktionsavgift får även tas ut vid överträdelse av ett åtagande som den behöriga myndigheten har gjort bindande med stöd av EU:s förordning om politisk reklam eller denna lag och som avser en skyldighet enligt någon av de artiklar som anges i första stycket. 12 §    En sanktionsavgift enligt 11 § får inte beslutas om 1. överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller 2. den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. 13 §    En sanktionsavgift enligt 11 § ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda tillhandahållaren av politiska reklamtjänster under det föregående räkenskapsåret. 14 §    En sanktionsavgift enligt artikel 25.6 i EU:s förordning om politisk reklam får inte beslutas om den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom fem år från det att överträdelsen ägde rum. 15 §    Ett beslut om sanktionsavgift ska delges den avgiftsskyldige. Betalning av sanktionsavgifter 16 §    En sanktionsavgift ska betalas till den myndighet som har beslutat avgiften, eller till en annan myndighet som denna myndighet anger, inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om avgiften inte betalas i tid ska myndigheten som skulle ta emot avgiften lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Avgiften tillfaller staten. 17 §    Skyldigheten att betala en beslutad sanktionsavgift upphör i den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Behörig domstol och överklagande Behörig domstol 18 §    Förvaltningsrätten i Stockholm är rätt domstol i mål enligt EU:s förordning om politisk reklam och denna lag. Överklagande 19 §    Beslut enligt EU:s förordning om politisk reklam och denna lag får överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026. 2. En sanktionsavgift får beslutas endast för sådana åsidosättanden av skyldigheter som har skett efter ikraftträdandet. Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 § En förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare ensam 1. vid åtgärder som endast avser måls beredande, 2. vid förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av en annan förvaltningsrätt, 3. vid beslut som endast avser rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, och 4. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är en förvaltningsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak. Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, får utföras av någon annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän förvaltningsdomstol, en allmän domstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om detta. Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av 1. mål av enkel beskaffenhet, 2. mål om bevissäkring och betalningssäkring enligt skatteförfarandelagen (2011:1244), om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om en uppgifts eller handlings undantagande från kontroll enligt skatteförfarandelagen eller någon annan skatteförfattning, 3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 och 6 a §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 15 d § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag, mål om omedelbar insats enligt 4 kap. 1 § lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet enligt 34 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 34 b § samma lag, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om vård i enskildhet enligt 14 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 6 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt strafftidslagen (2018:1251), mål enligt fängelselagen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., 3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 och 6 a §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 15 d § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag, mål om omedelbar insats enligt 4 kap. 1 § lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet enligt 34 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 34 b § samma lag, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om vård i enskildhet enligt 14 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 6 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt strafftidslagen (2018:1251), mål enligt fängelselagen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., 4. mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål om preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatteförfattningarna, 5. mål enligt lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna, lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner, lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet eller lagen, (2022:760) om upphandling av fonder till premiepensionens fondtorg, 6. mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, dock endast om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, 7. mål enligt lagen (2004:629) om trängselskatt, 8. mål enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem och lagen (2023:704) om auktorisationssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering och för digital post, 9. mål enligt lagen (2024:954) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster som avser en a) inspektion, b) prövning av om en handling skyddas av advokatsekretess enligt 3 kap. 14 § samma lag, eller c) tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt, och c) tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt, 10. mål om betalningssäkring enligt socialförsäkringsbalken eller lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd. 10. mål om betalningssäkring enligt socialförsäkringsbalken eller lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd, och 11. mål om prövning av om en handling skyddas av advokaters tystnadsplikt enligt 8 § lagen (2025:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026. Ärendet och dess beredning Europaparlamentet och Europeiska unionens råd har antagit förordning (EU) 2024/900 av den 13 mars 2024 om transparens och inriktning när det gäller politisk reklam, i fortsättningen kallad EU:s förordning om politisk reklam. Förordningen trädde i kraft den 9 april 2024. Enligt artikel 30.2 ska förordningen tillämpas från och med den 10 oktober 2025, med undantag för artiklarna 3 och 5.1 som ska tillämpas från och med dagen för förordningens ikraftträdande. Förordningen finns i bilaga 1. Med anledning av behovet av kompletterande bestämmelser har inom Kulturdepartementet departementspromemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam (Ds 2024:27) utarbetats. I promemorian föreslås bland annat en ny lag med kompletterande bestämmelser till förordningen om tillsynsbefogenheter, sanktionsavgifter och handläggning av ärenden. Därtill föreslås att Mediemyndigheten och Integritetsskyddsmyndigheten ska övervaka att förordningen följs. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 2. Promemorians lagförslag finns i bilaga 3. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 4. Remissvaren finns tillgängliga på regeringens webbplats och i Kulturdepartementet (Ku2024/01066). Regeringen har den 26 juni 2025 gett Mediemyndigheten i uppdrag att vara behörig myndighet enligt artikel 22.3 och 22.4 i förordningen om politisk reklam. Mediemyndigheten gavs därutöver i uppdrag att vara nationell kontaktpunkt enligt artikel 22.9 och att upprätthålla register över rättsliga företrädare enligt artikel 21.4 i förordningen om politisk reklam. Uppdraget pågår under 2025 (Ku2025/00743). I denna proposition behandlas lagförslagen i promemorian. Lagrådet Regeringen beslutade den 26 juni 2025 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslagen i bilaga 5. Lagrådets yttrande finns i bilaga 6. Lagrådet har lämnat förslagen utan erinran. I förhållande till lagrådsremissen har endast vissa språkliga och redaktionella ändringar gjorts. EU:s förordning om politisk reklam Syfte Det övergripande syftet med förordningen om politisk reklam är att åstadkomma ökad transparens för sådan reklam och att harmonisera reglerna för tillhandahållande av politiska reklamtjänster inom EU. Genom förordningen införs även harmoniserade regler för användning av inriktningsteknik och annonsleveransteknik som inbegriper behandling av personuppgifter i samband med tillhandahållande av politisk onlinereklam. Förordningen om politisk reklam utgör i de delar som avser inriktnings- och annonsleveransteknik en komplettering av EU:s dataskyddsregelverk. Det handlar på nationell nivå om Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), fortsättningsvis EU:s dataskyddsförordning. I förhållande till EU:s institutioner handlar det om Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG. Förordningen om politisk reklam har även ett samband med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster), i fortsättningen kallad EU:s förordning om digitala tjänster. Detta samband beskrivs närmare i avsnitt 4.7. Vissa definitioner och tillämpningsområde Politisk reklam samt politiska reklammeddelanden och reklamtjänster Begreppen politisk reklam och politisk aktör Ett centralt begrepp är politisk reklam, vilket definieras i artikel 3.2 i förordningen om politisk reklam. Uttrycket betecknar vissa slags åtgärder, nämligen utarbetande, placering, främjande, publicering, tillhandahållande eller spridning, oberoende av metod, av ett budskap som normalt tillhandahålls mot ersättning eller genom intern verksamhet eller som en del av en politisk reklamkampanj. För att sådana aktiviteter ska utgöra politisk reklam krävs att de utförs av, för eller på uppdrag av en politisk aktör eller för dennes räkning. Aktiviteter som avser budskap av rent privat eller rent kommersiellt slag faller utanför förordningen (artikel 3.2 a). En politisk aktör är någon av följande aktörer (artikel 3.4): ett politiskt parti, en politisk allians eller ett europeiskt politiskt parti så som dessa definieras i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1141/2014 av den 22 oktober 2014 om stadgar för och finansiering av europeiska politiska partier och europeiska politiska stiftelser en kandidat till eller innehavare av förtroendeuppdrag på unionsnivå, nationell, regional och lokal nivå eller till en ledarpost inom ett politiskt parti en medlem av en unionsinstitution, med undantag av Europeiska unionens domstol, Europeiska centralbanken och revisionsrätten, eller av en regering i medlemsstaterna på nationell, regional eller lokal nivå en politisk kampanjorganisation, med eller utan status som juridisk person, som inrättats enbart för att påverka ett resultat i ett val eller en folkomröstning varje fysisk eller juridisk person som företräder eller agerar för en sådan person eller organisation och som främjar de politiska målen för någon av dessa personer eller organisationer. Även om budskapet inte är kopplat till en politisk aktör utgör aktiviteterna politisk reklam om budskapet kan och är utformat för att påverka resultatet av ett val eller en folkomröstning, ett röstbeteende eller en lagstiftnings- eller regleringsprocess på unionsnivå eller på nationell, regional eller lokal nivå (artikel 3.2 b). Undantag i definitionen av politisk reklam Det finns tre uttalade undantag i definitionen av politisk reklam. Det första undantaget rör meddelanden om organisationen och formerna för deltagande i val eller folkomröstningar som kommer från officiella källor. Det inbegriper meddelanden som syftar till att tillkännage kandidaturer eller den fråga en folkomröstning avser, eller att främja deltagande i val eller folkomröstningar (artikel 3.2 i). Det andra undantaget rör officiell information till allmänheten från nationella myndigheter och regeringar och från EU (artikel 3.2 ii). Detta undantag gäller dock förutsatt att informationen inte är utformad för att påverka resultatet av ett val eller en folkomröstning, ett röstbeteende eller en lagstiftnings- eller regleringsprocess (jfr artikel 3.2 b). Det tredje undantaget omfattar lagreglerad presentation av kandidater på särskilda offentliga platser eller i medier som tilldelas kostnadsfritt samtidigt som det säkerställs att kandidaterna behandlas lika (artikel 3.2 iii). Utöver dessa undantag ska politiska åsikter och annat redaktionellt innehåll som omfattas av redaktionellt ansvar endast anses vara politisk reklam om särskild betalning eller annan ersättning lämnas för, eller i samband med, deras utarbetande, placering, främjande, publicering, tillhandahållande eller spridning av tredje parter (artikel 1.2). Dessutom ska politiska åsikter som uttrycks av en individ i dennes egenskap av privatperson inte betraktas som politisk reklam (artikel 1.3). Politiska reklammeddelanden Politiskt reklammeddelande definieras som konkret förekomst av politisk reklam som publiceras, tillhandahålls eller sprids oberoende av metod (artikel 3.3). Uttrycket syftar på meddelandet som sådant till skillnad från ”politisk reklam” som syftar på de aktiviteter genom vilka sådana meddelanden framställs. Politiska reklamtjänster Politiska reklamtjänster definieras som en tjänst som består i politisk reklam (artikel 3.5). I artikel 3.1 i förordningen om politisk reklam definieras tjänst som en prestation som utförs av egenföretagare, normalt mot ersättning, enligt definitionen i artikel 57 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget). I definitionen av politisk reklamtjänst undantas onlinebaserade förmedlingstjänster så som dessa definieras i artikel 3 g i EU:s förordning om digitala tjänster. Det rör sig här om förmedlingstjänster som tillhandahålls utan ersättning för utarbetande, placering, främjande, publicering, tillhandahållande eller spridning av budskapet i fråga. I skäl 47 i förordningen om politisk reklam sägs att reglerna om transparens och kraven på tillbörlig aktsamhet i förordningen inte bör tillämpas på innehåll som laddas upp av en användare av en onlinebaserad förmedlingstjänst, till exempel en onlineplattform, och som sprids av den onlinebaserade förmedlingstjänsten utan ersättning för placeringen, publiceringen, tillhandahållandet eller spridningen av meddelandet i fråga, såvida inte användaren har fått ersättning för det politiska reklammeddelandet av en tredje part. Sponsorer, tillhandahållare och utgivare En sponsor är den fysiska eller juridiska person på vars begäran eller för vars räkning ett politiskt reklammeddelande utarbetas, placeras, främjas, publiceras, tillhandahålls eller sprids (artikel 3.10). I skäl 40 sägs att en sponsor till exempel kan vara en enskild kandidat i ett val eller ett politiskt parti, och att sponsorn vanligtvis är den person eller enhet som tillhandahåller ersättning i utbyte mot politiska reklamtjänster. En tillhandahållare av politiska reklamtjänster (fortsättningsvis tillhandahållare) är en fysisk eller juridisk person som utarbetar, placerar, främjar, publicerar, levererar eller sprider politisk reklam (artikel 3.6). Vissa tillhandahållare av politiska reklamtjänster är även utgivare av politisk reklam (fortsättningsvis utgivare), nämligen de som publicerar, tillhandahåller eller sprider politisk reklam, oavsett medium (artikel 3.13). Av skäl 41 framgår att utgivare kan publicera, tillhandahålla eller sprida politisk reklam genom radio och tv, via ett gränssnitt eller genom att på annat sätt göra den tillgänglig för allmänheten. Förordningens tillämpningsområde Förordningen är tillämplig på politisk reklam när det politiska reklammeddelandet sprids i unionen, offentliggörs i en eller flera medlemsstater eller riktas till unionsmedborgare, oberoende av var tillhandahållaren av politiska reklamtjänster är etablerad eller var sponsorn är bosatt eller etablerad, och oberoende av vilka medel som används (artikel 2.1). I flera bestämmelser i förordningen förekommer uttrycken ”val” och ”folkomröstning”. Enligt skäl 31 bör detta omfatta val till Europaparlamentet, alla val eller folkomröstningar som anordnas på nationell, regional och lokal nivå i medlemsstaterna samt val för att fastställa ledarskap för politiska partier. Uttrycket ”val” bör däremot inte omfatta andra former av val som till exempel yrkesmässiga eller privat organiserade omröstningar. Vissa allmänna bestämmelser om politisk reklam Enligt artikel 4 i förordningen om politisk reklam får medlemsstaterna inte av transparensskäl i fråga om politisk reklam behålla eller införa bestämmelser eller åtgärder som avviker från bestämmelserna i förordningen. Enligt artikeln får inte heller tillhandahållande av politiska reklamtjänster förbjudas eller begränsas, inbegripet geografiskt, av transparensskäl när kraven i förordningen är uppfyllda. Enligt artikel 5.1 får tillhandahållare av politiska reklamtjänster inte göra tillhandahållandet av sina tjänster till föremål för diskriminerande begränsningar enbart på grundval av sponsorns bosättningsort eller etableringsort. De får inte heller begränsa tillhandahållandet av sina tjänster till ett europeiskt parti eller till en politisk grupp i Europaparlamentet, enbart på grundval av dess etableringsort. Vad som är ett europeiskt politiskt parti definieras i den s.k. EUPP-förordningen, se artikel 2.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) nr 1141/2014 av den 22 oktober 2014 om stadgar för och finansiering av europeiska politiska partier och europeiska politiska stiftelser. Artikel 5.2 begränsar möjligheten att tillhandahålla politiska reklamtjänster i samband med ett val eller en folkomröstning. Sådana tjänster får under de tre sista månaderna före valet eller folkomröstningen endast tillhandahållas om sponsorn, eller en tillhandahållare av politiska reklamtjänster som agerar på uppdrag av sponsorn, förklarar sig ha en viss anknytning till EU. Om en sponsor, eller en tjänstetillhandahållare som agerar på uppdrag av en sponsor, är en fysisk person ska han eller hon antingen vara en unionsmedborgare (artikel 5.2 a) eller en tredjelandsmedborgare som är permanent bosatt i EU och som har rösträtt i det aktuella valet eller den aktuella folkomröstningen (artikel 5.2 b). Om sponsorn eller tjänstetillhandahållaren är en juridisk person krävs att denne är etablerad inom EU. Dessutom får den juridiska personen inte ytterst ägas eller kontrolleras av en tredjelandsmedborgare eller en juridisk person som är etablerad i ett tredjeland (artikel 5.2 c). Den som ytterst äger eller kontrollerar den juridiska personen får dock vara en sådan tredjelandsmedborgare som är permanent bosatt i EU och har rösträtt i det aktuella valet eller den aktuella folkomröstningen. Förklaringar enligt artikel 5.2 ingår i de uppgifter som sponsorer och tjänstetillhandahållare som agerar för sponsorers räkning ska uppge när de begär reklamtjänsten (se artikel 7.1). Artikel 5.2 hindrar inte medlemsstaterna från att ha strängare nationella regler. Harmonisering av reglerna på den inre marknaden för politisk reklam Kapitel II i förordningen om politisk reklam innehåller bestämmelser om skyldigheter avseende transparens och tillbörlig aktsamhet i politiska reklamtjänster. Genom kapitlet regleras hela kedjan av politisk reklam, från att någon begär en politisk reklamtjänst via eventuella mellanhänder och fram till att det färdiga reklammeddelandet görs tillgängligt för allmänheten. Artiklarna 7–17 innehåller skyldigheter som aktualiseras vid olika led i processen. I artikel 6 finns en generell skyldighet för tillhandahållare av politiska reklamtjänster att säkerställa att avtalsarrangemang som ingås möjliggör efterlevnad av förordningen. För att bestämmelserna i kapitel II ska bli tillämpliga krävs att det är fråga om tillhandahållande av en tjänst enligt definitionen i artikel 3.1. Politisk reklam genom intern verksamhet (”in-house”) omfattas således inte av kapitlet. Intern verksamhet handlar om att en enhet för egen räkning utarbetar, placerar, främjar, publicerar, tillhandahåller eller sprider politiska reklammeddelanden (jfr skäl 24). Ett exempel kan vara när ett politiskt parti på egen hand tar fram och sprider sina budskap. Reglerna i kapitlet innebär ett krav på alla tillhandahållare av reklamtjänster att identifiera politiska reklamtjänster. Tillhandahållare av politiska reklamtjänster ska även bevara information om det politiska reklammeddelande eller den reklamkampanj som tjänsten kopplas till, den specifika tjänst som tillhandahållits, de belopp som fakturerats eller värdet av andra förmåner för tjänsten och i förekommande fall sponsorns identitet och kontaktuppgifter. En utgivare av politisk reklam ska genom märkning av det politiska reklammeddelandet upplysa mottagaren om att det är ett politisk reklammeddelande, identiteten på sponsorn och vem som ytterst kontrollerar denne liksom bifoga ett transparensmeddelande för att göra det möjligt att förstå det bredare sammanhanget som budskapet ingår i. Det kan t.ex. handla om upplysningar om kopplingen till ett val eller att budskapet ingår i en bredare politisk kampanj. Om transparensmeddelandet inte bifogas ska det klargöras var det enkelt kan hittas. Utgivare ska även införa användarvänliga mekanismer som möjliggör för mottagarna att underrätta dem om reklammeddelanden som inte uppfyller förordningens krav. Utgivarens intäkter från politisk reklam ska årligen offentliggöras. Tillhandahållare av politiska reklamtjänster ska även överföra nödvändig information till varandra och efter begäran till behöriga myndigheter. De ska även vidta lämpliga åtgärder för att på begäran och utan kostnad överföra information till andra berörda enheter, bland annat forskare, valobservatörer och journalister. Kommissionen ska enligt artikel 13 inrätta en databas som är avsedd att innehålla alla politiska reklammeddelanden online som offentliggörs i unionen eller riktas till unionsmedborgare eller personer som är bosatta i unionen. Behandling av personuppgifter när inriktnings- och annonsleveransteknik används för politisk reklam I kapitel III i förordningen om politisk reklam finns en särskild reglering av så kallad inriktnings- och annonsleveransteknik som inbegriper behandling av personuppgifter. Artikel 18 innehåller särskilda villkor och förbud i fråga om sådan teknik. Artikel 19 innehåller ytterligare transparenskrav utöver de som gäller enligt övriga delar av förordningen om politisk reklam. Artikel 20 reglerar överföring av viss information. Bestämmelserna kompletterar EU:s dataskyddsregelverk, bland annat EU:s allmänna dataskyddsförordning (jfr skäl 113). Bestämmelserna gäller även för ”intern verksamhet”, dvs. när det inte är fråga om att tillhandahålla en politisk reklamtjänst (jfr skäl 24). Inriktningsteknik är enligt artikel 3.11 teknik som används för att rikta politiska reklammeddelanden till en viss person eller grupp av personer eller för att utesluta dem genom behandling av personuppgifter. Annonsleveransteknik är enligt artikel 3.12 optimeringsteknik som används för att öka spridning, räckvidd eller synlighet för politiska reklammeddelanden baserat på automatiserad behandling av personuppgifter och som kan användas för att visa det politiska reklammeddelandet enbart för en viss person eller grupp av personer. Enligt artikel 18 krävs att personuppgifterna samlats in med den registrerades uttryckliga samtycke för att använda inriktnings- eller annonsleveransteknik vid politisk onlinereklam. Profilering med användning av känsliga personuppgifter är förbjuden, och teknikerna får inte användas om den registrerade är minst ett år yngre än den nationella rösträttsåldern. Det finns dock ett undantag för kommunikation från t.ex. politiska partier till medlemmar. Den personuppgiftsansvarige får inte be om samtycke om personen redan nekat, om inte omständigheterna förändrats väsentligt. Det ska också erbjudas alternativ för att använda onlinetjänsten utan att motta politisk reklam. Artikel 19 ställer ytterligare transparenskrav som inkluderar framtagande av en policy för användning av inriktnings- och annonsleveransteknik, registerföring och årlig riskbedömning. Den personuppgiftsansvarige måste ge information om den bakomliggande logiken och parametrarna för tekniken, inklusive mottagargrupper, personuppgiftskategorier och användning av artificiell intelligens, samt en länk till policyn. Enskilda ska även få en hänvisning till effektiva medel för att kunna utöva sina rättigheter enligt bland annat EU:s allmänna dataskyddsförordning, särskilt avseende enskilda personers rätt att korrigera personuppgifter eller dra tillbaka sitt samtycke. I hänvisningen ska det ingå en länk till ett gränssnitt som möjliggör detta. Artikel 19 innehåller även bestämmelser om informationsöverföring mellan personuppgiftsansvariga och tillhandahållare av politiska reklamtjänster, samt krav på informationens format. Kommissionen kan lägga till krav genom delegerade akter. Artikel 20 kräver att personuppgiftsansvariga överför information till forskare och journalister vid begäran. Tillsyn och slutbestämmelser I kapitel IV finns bestämmelser om tillsyn av att förordningen om politisk reklam följs. Det införs bland annat ett krav på att tillhandahållare av politiska reklamtjänster som inte har ett etableringsställe i EU ska utse en rättslig företrädare i ett av de länder inom unionen där de bedriver verksamhet (artikel 21). Vidare ställs krav på medlemsstaterna att utse en eller flera behöriga myndigheter för tillsyn och kontroll av att förordningens regler följs (artikel 22) och det finns även bestämmelser om gränsöverskridande samarbete (artikel 23). Den nationella myndighet som är tillsynsmyndighet enligt EU:s dataskyddsförordning samt den Europeiska datatillsynsmannen ska utöva tillsyn över efterlevnaden av artikel 18 och 19. Myndigheterna ska i tillämpliga delar ha de befogenheter som gäller enligt EU:s dataskyddsregelverk. För tillsynen i fråga om övriga delar av förordningen ska medlemsstaterna utse en eller flera behöriga myndigheter. Samordnaren av digitala tjänster enligt EU:s förordning om digitala tjänster ska ha en viss samordnande roll om tillsynen avser leverantörer av förmedlingstjänster enligt den förordningen. De behöriga myndigheterna ska ha vissa befogenheter, bland annat för att få information, besluta om viten och utföra inspektioner. En behörig myndighet ska också utses till nationell kontaktpunkt och ingå i ett nätverk med sådana kontaktpunkter på EU-nivå. Den medlemsstat i vilken tillhandahållaren av politiska reklamtjänster är etablerad ska ha befogenhet att utöva tillsyn. Om tillhandahållaren är etablerad i mer än en medlemsstat ska vederbörande anses omfattas av jurisdiktionen i den medlemsstat där tillhandahållaren har sitt huvudsakliga verksamhetsställe. De behöriga myndigheterna ska samarbeta med varandra via nätverket av kontaktpunkter i vissa närmare angivna former. En behörig myndighet på vars territorium en misstänkt överträdelse av förordningen begåtts kan begära att åtgärder vidtas av myndigheten i det land där tillhandahållaren är etablerad. Det finns även möjlighet för behöriga myndigheter att genomföra gemensamma undersökningar av överträdelser. I kapitel IV finns även bestämmelser om handläggning av anmälningar av överträdelser av förordningen (artikel 24) och om sanktioner för överträdelser av förordningen (artikel 25). Medlemsstaterna ska enligt artikel 26 offentliggöra datum för val, folkomröstningar och valperioder samt ange dem i en offentlig portal som kommissionen ska tillhandahålla. I kapitel V finns slutbestämmelser. Kommissionen ska senast två år efter varje val till Europaparlamentet lägga fram en rapport till parlamentet och rådet om utvärdering och översyn av förordningen om politisk reklam (artikel 27). I slutbestämmelserna regleras även kommissionens befogenheter att anta delegerade akter och genomförandeakter (artiklarna 28 och 29). Slutligen finns det i artikel 30 bestämmelser om ikraftträdande och tillämpning. Förordningen trädde i kraft den 9 april 2024 och från den dagen ska vissa bestämmelser tillämpas. Detta gäller artikel 3 (definitioner) och artikel 5.1 (förbud mot diskriminerande begränsningar med avseende på bosättningsort eller etableringsort). I övrigt ska förordningen tillämpas från och med den 10 oktober 2025. Sambandet mellan förordningen om politisk reklam och förordningen om digitala tjänster EU:s förordning om digitala tjänster EU:s förordning om digitala tjänster innehåller harmoniserade regler för tillhandahållandet av digitala förmedlingstjänster på den inre marknaden. Vad en förmedlingstjänst är definieras närmare i förordningen, men förenklat kan det beskrivas som en digital infrastruktur. Exempel på leverantörer av förmedlingstjänster är internetleverantörer, leverantörer av värdtjänster, såsom molntjänster och webbvärdtjänster, domänregister, marknadsplatser online, appbutiker, plattformar för delningsekonomi, sociala nätverk, plattformar för delning av innehåll och onlineplattformar för resor och inkvartering. Förordningen begränsar ansvaret för leverantörer av förmedlingstjänster i fråga om den information som kommer från användare av tjänsten. Ansvarsfriheten gäller förutsatt att tjänsteleverantören uppfyller vissa villkor och tillhandahåller tjänsterna neutralt genom rent teknisk och automatisk behandling av någon annans information, se artikel 4–6. Leverantörer av förmedlingstjänster får inte heller ges någon allmän skyldighet att övervaka den information som de överför eller lagrar eller att undersöka fakta eller omständigheter som tyder på olaglig verksamhet. För leverantörerna gäller även särskilda aktsamhetskrav som är anpassade till olika kategorier av leverantörer. I förordningen finns även regler för genomförandet och kontrollen av efterlevnaden, även vad gäller samarbete och samordning mellan behöriga myndigheter. Varje medlemsstat ska utse behöriga myndigheter varav en ska utses till samordnare för digitala tjänster. I Sverige är Konsumentverket, Mediemyndigheten samt Post- och telestyrelsen behöriga myndigheter enligt förordningen (2024:958) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster. Post- och telestyrelsen är dessutom samordnare för digitala tjänster enligt samma förordning. Frågan om vilka åtgärder Sverige behövt vidta med anledning av förordningen om digitala tjänster behandlas i propositionen Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster (prop. 2023/24:160). Lagen (2024:954) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster och förordningen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster trädde i kraft den 1 december 2024. Beröringspunkter mellan förordningarna Det finns flera beröringspunkter mellan förordningen om politisk reklam och förordningen om digitala tjänster. För det första kan en sponsor eller tillhandahållare av politisk reklam utnyttja en förmedlingstjänst för att sprida politiska reklammeddelanden. En sådan sponsor eller tillhandahållare blir därmed tjänstemottagare i förhållande till leverantören av förmedlingstjänsten, och har i denna egenskap de rättigheter som följer av förordningen om digitala tjänster, exempelvis rätt till beslutsmotivering vid innehållsmoderering (artikel 17) och rätt till tillgång till ett klagomålshanteringssystem (artikel 20). För det andra kan en leverantör av förmedlingstjänster också vara tillhandahållare av politiska reklamtjänster och därmed vara skyldig att utöver förordningen om digitala tjänster följa förordningen om politisk reklam. Till exempel kan politisk reklam spridas via annonsutrymmen som tillhandahålls av leverantörer av onlineplattformar, såsom sociala medier. Vissa bestämmelser torde gälla kumulativt för leverantörer av förmedlingstjänster som tillhandahåller politiska reklamtjänster. I artikel 26.1 i förordningen om digitala tjänster finns till exempel en bestämmelse om annonsering på onlineplattformar, såsom sociala medier. Bland annat ska annonserna märkas med viss information. Sådan annonsering omfattas även av de mer detaljerade märknings- och transparenskraven i artiklarna 11 och 12 i förordningen om politisk reklam. Leverantörer av förmedlingstjänster som är mycket stora onlineplattformar eller mycket stora onlinesökmotorer och som presenterar annonser på sina onlinegränssnitt ska därtill enligt artikel 39 i förordningen om digitala tjänster ha en sökbar datakatalog som ska innehålla vissa uppgifter om annonserna, exempelvis den fysiska eller juridiska person för vars räkning annonsen presenterades. I sådana datakataloger ska också, enligt en anslutande bestämmelse i artikel 13.2 i förordningen om politisk reklam, varje politiskt reklammeddelande göras tillgängligt tillsammans med den information som enligt artikel 12.1 i samma förordning ska finnas i transparensmeddelandet. Informationen ska även tillgängliggöras i den europeiska databas över politiska reklammeddelanden online som EU-kommissionen ansvarar för enligt artikel 13 i förordningen om politisk reklam. I en del fall bör leverantörer av förmedlingstjänster som också tillhandahåller politiska reklamtjänster kunna uppfylla kraven i förordningen om politisk reklam genom utnyttjande av åtgärder som föreskrivs i förordningen om digitala tjänster. Ett exempel är att leverantörer av onlineplattformar enligt artikel 26.2 i förordningen om digitala tjänster ska tillhandahålla en funktion som gör det möjligt för tjänstemottagare att anmäla att det innehåll de tillhandahåller utgör eller innehåller kommersiella meddelanden. Ett liknande krav finns i artikel 7.1 i förordningen om politisk reklam. Enligt den bestämmelsen ska tillhandahållare av politiska reklamtjänster kräva att den som begär en reklamtjänst bland annat ska uppge om den begärda tjänsten är en politisk reklamtjänst. Ett annat exempel är skyldigheten för leverantörer av en viss typ av förmedlingstjänst att ha mekanismer för anmälan och åtgärder avseende olagligt innehåll enligt artikel 16 i förordningen om digitala tjänster. Sådana mekanismer bör kunna utnyttjas av utgivare av politisk reklam för att uppfylla skyldigheten enligt artikel 15 i förordningen om politisk reklam att ha mekanismer för anmälan av politiska reklammeddelanden som inte följer förordningen. Vid tillämpningen av förordningen om digitala tjänster kan förordningen om politisk reklam även i övrigt behöva beaktas. Ett exempel på det är, som framgår av skäl 46 i förordningen om politisk reklam, de bedömningar av systemrisker och riskbegränsningsåtgärder som mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer är skyldiga att utföra enligt artiklarna 34 och 35 i förordningen om digitala tjänster. När det slutligen gäller tillsynen av efterlevnaden av de bägge förordningarna förutsätts det ske en samordning mellan myndigheterna. Detta kommer till uttryck såväl i skälstexten som i vissa bestämmelser i förordningen om politisk reklam. Bland annat ges enligt artikel 22.3 den behöriga myndighet som är samordnare för digitala tjänster en roll även när det gäller tillsyn av de krav som förordningen om politisk reklam ställer på leverantörer av förmedlingstjänster. Denna artikel hänvisar även till bestämmelser i förordningen om digitala tjänster när det gäller myndigheternas befogenheter. Förordningen om digitala tjänster sätter dessutom vissa ramar för myndigheternas ingripanden mot leverantörer av förmedlingstjänster som också tillhandahåller politiska reklamtjänster. Vid sådana ingripanden behöver man beakta förbudet mot att ålägga leverantörerna skyldigheter avseende övervakning eller aktivt faktasökande enligt artikel 8 i förordningen om digitala tjänster. Därtill behöver förelägganden som riktas mot dessa leverantörer, med stöd av förordningen om politisk reklam och kompletterande nationella föreskrifter, vara i överensstämmelse med de krav som enligt artiklarna 9 och 10 i förordningen om digitala tjänster ställs på sådana förelägganden. En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam En ny lag ska införas Regeringens förslag En ny lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam ska införas. Ord och uttryck i kompletteringslagen ska ha samma betydelse som i EU:s förordning om politisk reklam. Kortformerna ”EU:s förordning om digitala tjänster” och ”EU:s dataskyddsförordning” ska, utom vid första förekomsten, användas vid hänvisningar till förordningarna i kompletteringslagen. De hänvisningar till EU:s förordning om politisk reklam som finns i kompletteringslagen ska, med undantag för bestämmelserna om sanktionsavgifter, vara dynamiska, dvs. avse förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Hänvisningarna till förordningen i bestämmelserna om sanktionsavgifter ska vara statiska, dvs. avse förordningen i den ursprungliga lydelsen. Promemorians förslag Förslagen i promemorian stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Flera remissinstanser tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Tidningsutgivarna och TV4 Media AB anser att skillnaden mellan uttrycken ”utgivare”, i enlighet med mediegrundlagarna, och ”utgivare av politisk reklam”, enligt förordningen om politisk reklam, måste förtydligas. TV4 Media AB anser dessutom att förslaget om att hänvisningarna till förordningen om politisk reklam ska vara dynamiska står i strid med yttrandefrihetsgrundlagen. Skälen för regeringens förslag Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam ska samlas i en ny lag En EU-förordning är till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat (se artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt). Den får inte införlivas i eller omvandlas till nationell rätt. Medlemsstaterna får alltså inte utfärda bestämmelser i sådana frågor som regleras i en EU-förordning och den nationella lagstiftaren kan inte skriva egna förarbeten eller andra typer av förtydliganden av hur en sådan förordning ska tillämpas. Detsamma gäller för hur begrepp i en EU-förordning ska förstås. Hur en EU-förordning ska tolkas och tillämpas är en fråga för de tillämpande myndigheterna och i förekommande fall domstolarna. I sista hand är det EU-domstolen som är den slutgiltiga uttolkaren av en EU-förordning. Som utgångspunkt får medlemsstaterna inte heller införa några nationella bestämmelser för att komplettera en EU-förordning inom förordningens tillämpningsområde. Vissa frågor kan dock överlämnas till medlemsstaterna att själva reglera. Om sådant överlämnande sker förutsätts medlemsstaterna införa nationella bestämmelser, och medlemsstaterna kan då också klargöra dessa reglers innebörd och tillämpning. Detta kan vidare påverka den nationella lagstiftarens behov av att i viss utsträckning göra bedömningar angående innebörden av EU-förordningens regler. Medlemsstaterna har också en skyldighet att se till att EU-förordningen kan tillämpas i praktiken och få effektivt genomslag. I många fall förutsätter en EU-förordning därför att medlemsstaterna inför regler av verkställande karaktär. EU:s förordning om politisk reklam överlämnar till medlemsstaterna att reglera vissa frågor. I artikel 22 finns bestämmelser om behöriga myndigheter som ska sköta övervakningen av tillämpningen av förordningen. Dessa myndigheter ska ges vissa befogenheter. Enligt artikel 25 krävs även att medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner eller, vid behov, andra åtgärder för överträdelser av ett flertal artiklar i förordningen. Det står därmed klart att det kommer att behövas vissa nationella bestämmelser som kompletterar förordningen om politisk reklam. Regeringen föreslår att dessa ska samlas i en ny lag. För att göra det tydligt att den nya lagen inte är heltäckande, utan endast ett komplement till förordningen, ska den benämnas lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam, fortsättningsvis kallad kompletteringslagen. Ord och uttryck ska ha samma betydelse i lagen som i förordningen om politisk reklam I artikel 3 i EU:s förordning om politisk reklam anges de definitioner som gäller vid tillämpningen av förordningen. Ord och uttryck som används i kompletteringslagen bör ha samma betydelse som i förordningen. Regeringen föreslår därför att en bestämmelse om detta införs i lagen. I lagen används inte ord eller uttryck som finns i förordningen på annat sätt. Tidningsutgivarna och TV4 Media AB anser att det krävs ett förtydligande av skillnaden mellan uttrycken ”utgivare” enligt mediegrundlagarna, och ”utgivare av politisk reklam” enligt förordningen om politisk reklam. Regeringen anser dock att det finns tillräckligt tydliga definitioner i förordningen och att det därmed inte finns en förväxlingsrisk. ”Utgivare av politisk reklam” definieras som en tillhandahållare av politiska reklamtjänster som publicerar, tillhandahåller eller sprider politisk reklam, oavsett medium (artikel 3.13). Av skäl 41 i förordningen framgår att utgivare av politisk reklam vanligtvis befinner sig i slutet av kedjan av tillhandahållare av tjänster och kan publicera, tillhandahålla eller sprida politisk reklam genom radio och tv, via ett gränssnitt eller genom att på annat sätt göra den tillgänglig för allmänheten. För att en utgivare av politisk reklam ska omfattas av bestämmelserna om utgivaransvar enligt mediegrundlagarna, måste kriterierna i dessa lagar vara uppfyllda. Detta måste avgöras i det enskilda fallet. Det innebär att en utgivare av politisk reklam inte nödvändigtvis omfattas av utgivaransvar enligt mediegrundlagarna. Det ska införas en definition av EU:s förordning om digitala tjänster respektive EU:s dataskyddsförordning i kompletteringslagen Eftersom EU:s förordning om politisk reklam hänvisar till EU:s förordning om digitala tjänster, bland annat när det gäller behöriga myndigheters befogenheter, kommer det behövas hänvisningar till den sistnämnda förordningen i kompletteringslagen. Det är dock opraktiskt att skriva ut det fullständiga namnet varje gång förordningen nämns i lagen. Detsamma gäller EU:s dataskyddsförordning. Förordningarna bör i lagen benämnas ”EU:s förordning om digitala tjänster” och ”EU:s dataskyddsförordning”. Regeringen föreslår därför att en bestämmelse om detta förs in i lagen. Hänvisningarna till EU-förordningarna bör vara dynamiska utom när det gäller sanktionsavgifter Kompletteringslagen ska läsas tillsammans med förordningen om politisk reklam. För att undvika dubbelreglering är det lämpligt att hänvisa till förordningen i lagen. Hänvisningar kommer även finnas till EU:s förordning om digitala tjänster. Det finns två sätt att hänvisa till unionslagstiftning i nationell rätt, antingen genom statiska hänvisningar eller genom dynamiska hänvisningar. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. En följd av denna hänvisningsteknik är att den nationella författningen normalt behöver ändras varje gång EU-bestämmelsen ändras. En dynamisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Vid införande av sanktionsbestämmelser bör dock statiska hänvisningar användas, som utgångspunkt. Kompletteringslagen föreslås innehålla bestämmelser om sanktioner vid överträdelser av förordningen i vissa fall. Sanktionsbestämmelserna bör innehålla statiska hänvisningar till förordningen med hänsyn till behovet av förutsebarhet i fråga om vilka överträdelser som kan leda till sanktioner. För att eventuella ändringar i förordningen ska få omedelbart genomslag i Sverige anser regeringen dock att övriga hänvisningar i kompletteringslagen ska vara dynamiska. TV4 Media AB har fört fram att dynamiska hänvisningar till förordningen om politisk reklam kan stå i strid med yttrandefrihetsgrundlagen eftersom en tillsynsmyndighet kan ges utvidgade befogenheter genom en förändring av förordningen. Förordningen om politisk reklam är direkt tillämplig. Förutom de föreslagna statiska hänvisningarna till sanktionsbestämmelserna avser hänvisningarna till förordningen som föreslås i kompletteringslagen definitioner, bestämmelser av upplysningskaraktär samt administrativa och processuella bestämmelser. I avsnitt 7 redogör regeringen för de kompletterande bestämmelser som behövs för att reglera de behöriga myndigheternas befogenheter enligt förordningen om politisk reklam. I avsnittet konstateras att förordningen ger utrymme för tillsynsmyndigheterna att utöva sina befogenheter på ett sätt som inte strider mot sådana grundläggande principer som regleras i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. På grund av detta och att kompletteringslagen med hänsyn till normhierarkin är underordnad grundlagarna anser regeringen att de dynamiska hänvisningar som föreslås i kompletteringslagen inte kommer att stå i strid med yttrandefrihetsgrundlagen. Förhållandet mellan förordningen om politisk reklam och skyddet för tryck- och yttrandefriheten Regeringens bedömning Det saknas behov av en uttrycklig bestämmelse som upplyser om att bestämmelserna i den nya kompletteringslagen inte ska tillämpas i den utsträckning en tillämpning av dessa skulle strida mot bestämmelserna om tryck- och yttrandefrihet i tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen. Promemorians bedömning I promemorian görs bedömningen att det inte behövs några ytterligare ändringar med hänsyn till yttrande- och informationsfriheten. Det görs dock ingen bedömning av behovet av en upplysningsbestämmelse. Remissinstanserna Flera remissinstanser, t.ex. Lunds universitet, Journalistförbundet och Justitiekanslern delar inte promemorians bedömning utan anser att tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen skulle kunna hindra förordningen om politisk reklam från att få fullt genomslag i Sverige och att detta måste utredas mer i den fortsatta beredningen. Skälen för regeringens bedömning Relevanta undantag från mediegrundlagarnas materiella tillämpningsområde Förordningen om politisk reklam är teknikneutral, vilket innebär att den kommer att bli tillämplig på politiska reklammeddelanden som framförs i alla slags sammanhang, inklusive i de medier som skyddas av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen (mediegrundlagarna). De åtgärder som kan vidtas med stöd av förordningen om politisk reklam innebär inskränkningar i yttrandefriheten för sponsorer och tillhandahållare av politiska reklamtjänster. Frågan är därför hur förordningens krav förhåller sig till mediegrundlagarna. Syftet med mediegrundlagarna är att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande. Var och en har i förhållande till det allmänna rätt att i bland annat tryckt skrift, ljudradio och tv offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor och i övrigt lämna uppgifter i vilket ämne som helst. Tryck- och yttrandefriheterna får inte begränsas på annat sätt än som följer av dessa grundlagar (1 kap. 1 § i tryckfrihetsförordningen respektive yttrandefrihetsgrundlagen). Regleringen i mediegrundlagarna innebär bland annat att det finns begränsningar beträffande vilka krav som kan ställas på att en tryckt skrift eller ett annat grundlagsskyddat medium ska ha ett visst innehåll. Av särskilt intresse när det gäller förhållandet till kraven i förordningen om politisk reklam är förbudet mot censur och andra hindrande åtgärder (1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen och 1 kap. 11 § yttrandefrihetsgrundlagen). Det allmänna får enligt censurförbudet inte på förhand granska det som är avsett att framföras i tryckta skrifter, ljudradio, tv eller andra grundlagsskyddade medier. Av förbudet mot andra hindrande åtgärder, det s.k. hindersförbudet, följer att det allmänna inte heller på annat sätt på grund av innehållet i en skrift, ett program eller en teknisk framställning får hindra framställning, offentliggörande eller spridning. Hindersförbudet är begränsat till hinder som grundar sig på framställningens kända eller förväntade innehåll. Förbudet gäller dock inte sådana åtgärder som har stöd i grundlagarna. Tillämpningsområdet för mediegrundlagarna har kommit att avgränsas genom flera materiella krav som tar sikte på yttrandenas innehåll. Det materiella tillämpningsområdet avgränsas på två sätt. För det första kan undantag från grundlagsskyddet ske genom tolkning av grundlagarnas innebörd och syfte, s.k. ändamålstolkning. För det andra finns ett antal undantag som uttryckligen har skrivits in i mediegrundlagarna, s.k. delegationsbestämmelser, som medger reglering i lag av vissa frågor. Med utgångspunkt i mediegrundlagarnas syfte att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande går det – enligt rådande synsätt – att fastställa vilket bruk av tryck- och yttrandefriheten som mediegrundlagarna är tänkta att omfatta. Genom ändamålstolkning av det syfte som bär upp mediegrundlagarna har vissa undantag från det materiella tillämpningsområdet medgetts, bland annat för framställningar av utpräglat kommersiell natur. Att en framställning är av utpräglat kommersiell natur innebär att den ska ha gjorts i en kommersiell verksamhet samt ha ett kommersiellt syfte och rent kommersiella förhållanden till ändamål (se NJA 2023 s. 211 p. 23 och NJA 2001 s. 319). Genom ändamålstolkning har rent kommersiell reklam i grundlagsskyddade medier ansetts kunna underkastas bestämmelserna i marknadsföringslagen (2008:486) om god marknadsföringssed. Det framgår dock av praxis att vid oklarhet eller tveksamhet ska företräde ges åt mediegrundlagarna med hänsyn till deras ställning och de viktiga intressen som de avser att skydda (se NJA 1999 s. 749). I 1 kap. 19 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen finns en delegationsbestämmelse som innebär att det är möjligt att i vanlig lag meddela förbud mot eller villkor för annonsering i program som helt eller delvis bekostas av någon annan än den som bedriver programverksamheten. Uttrycket ”annonsering” omfattar det som i dagligt tal benämns åsiktsannonsering, dvs. reklam som syftar till att få allmänheten att omfatta vissa värderingar eller påverka människors beteende i en viss riktning (prop. 1990/91:64 s. 114). Bestämmelsen omfattar förutom sändningar av program även sådana uppspelningar från databaser som omfattas av yttrandefrihetsgrundlagen (jfr 1 kap. 4 §), t.ex. uppspelningar från dagstidningars nätupplagor samt radio- och tv-företagens playtjänster. Dock täcks inte alla situationer där politisk reklam kan tänkas förekomma i grundlagsskyddade medier. Det finns ingen motsvarande delegationsbestämmelse i tryckfrihetsförordningen. Bestämmelser och skäl i förordningen om politisk reklam om förhållandet till tryck- och yttrandefriheten Förordningen om politisk reklam innehåller såväl enskilda bestämmelser som skrivningar i skälen som har betydelse för förordningens förhållande till tryck- och yttrandefriheten. Genom artikel 1.2 begränsas förordningens tillämpningsområde i fråga om material som omfattas av redaktionellt ansvar. Enligt bestämmelsen ska politiska åsikter och annat redaktionellt innehåll som omfattas av redaktionellt ansvar, oavsett i vilket medium de framförs, inte anses vara politisk reklam såvida inte särskild betalning eller annan ersättning erläggs för, eller i samband med, deras utarbetande, placering, främjande, publicering, tillhandahållande eller spridning av tredje parter. I skäl 29 konstateras även att förordningen inte bör påverka mediernas redaktionella frihet. I artikel 2.2 anges därtill att förordningen bland annat inte ska påverka innehållet i politiska reklammeddelanden. Dessutom sägs i skäl 14 att förordningen inte bör påverka den grundläggande rätten till åsikts- och yttrandefrihet. Enligt artikel 1.3 omfattar förordningen inte politiska åsikter som uttrycks av någon i egenskap av privatperson. Därtill gäller enligt artikel 25.1 andra stycket att medlemsstaterna vid fastställandet av bestämmelserna om sanktioner ska ta hänsyn till bestämmelserna om pressfrihet och yttrandefrihet i andra medier samt till regler eller normer för journalistyrket. I skäl 50 anges att förordningen inte bör medföra krav på att medlemsstaterna ska vidta åtgärder som står i strid med grundläggande principer rörande yttrande- och informationsfrihet, särskilt tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier såsom följer av konstitutionella traditioner. Detsamma gäller enligt skäl 50 regler om pressens eller andra mediers rättigheter och ansvarsområden och om särskilda förfarandegarantier för dem, när dessa regler hör samman med fastställande eller begränsning av ansvar. Slutligen framgår av skäl 72 att alla åtgärder som en utgivare av politisk reklam vidtar bör vara strikt målinriktade i den meningen att de först och främst bör tjäna till att korrigera eller komplettera den efterfrågade informationen och endast i sista hand avlägsna den specifika del av informationen som inte är förenlig med förordningen. Enligt samma skäl bör utgivaren i samband med detta ta vederbörlig hänsyn till yttrandefriheten, informationsfriheten och andra grundläggande rättigheter. Särskilt om kraven på tilläggsinformation genom märkning och transparensmeddelande Syftet med förordningen om politisk reklam är att åstadkomma ökad transparens. En hög grad av transparens kan bland annat främja en öppen och rättvis politisk debatt, fria och rättvisa val eller folkomröstningar och ge väljare förutsättningar att göra välgrundade val (jfr skäl 4). Förordningen ställer bland annat krav på att det politiska meddelandet ska förses med märkning om vem som är sponsor och viss annan information som är hänförlig till den politiska reklamtjänsten. Dessutom ställs krav på att det politiska reklammeddelandet förses med ett transparensmeddelande med ytterligare information. Märknings- och transparenskraven gäller enbart politiska reklammeddelanden som publiceras, tillhandahålls eller sprids med utnyttjande av en politisk reklamtjänst. Det handlar om tillhandahållande av en prestation som utförs av egenföretagare, normalt mot ersättning, enligt definitionen i artikel 57 i EUF-fördraget (artikel 3.1 och 3.5). Den verksamhet som omfattas av kraven är således av kommersiell karaktär, vilket innebär att undantag från mediegrundlagarnas materiella tillämpningsområde kan medges i vissa fall. Genom delegationsbestämmelsen i 1 kap. 19 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen bör det också vara förenligt med grundlagen att ställa kraven i program som helt eller delvis bekostas av någon annan än den som bedriver programverksamheten. Möjligheten att med stöd av en ändamålstolkning göra undantag från delar av grundlagsskyddet gäller dock enbart för ingripande mot sådant som publicerats. Andra delar av mediegrundlagarnas skyddsregler tillämpas utan inskränkningar av detta slag. Detta gäller bland annat för censurförbudet (Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna. Rättigheter och gränser för medier och medborgare [2023, version 5, JUNO] s. 68; jfr prop. 1986/87:151 s. 53 och prop. 2001/02:64 s. 31). Regeringen anser därför att det i fråga om kravet på tilläggsinformation enligt förordningen om politisk reklam endast bör bli aktuellt med ingripanden i efterhand, exempelvis genom påförande av sanktionsavgifter. Vid bedömningen av hur kraven förhåller sig till tryck- och yttrandefriheten bör även tilläggsinformationens karaktär beaktas. I tidigare lagstiftningsärenden har krav på tilläggsinformation, exempelvis genom varnings- och informationstexter på produkter och i annonser, i vissa fall ansetts falla utanför tryckfrihetsförordningens skydd. I förarbetena konstateras att det finns ett visst utrymme att i vanlig lag föreskriva att en skrift ska förses med sådana texter. För att ett påbud om en text med ett visst innehåll ska kunna tolereras från tryck- och yttrandefrihetsrättslig synpunkt krävs dock att det inte rör sig om texter av uttryckligen åsiktspåverkande eller opinionsbildande karaktär (se bland annat prop. 2010/11:65 s. 46). Den information som politiska reklammeddelanden ska förses med enligt artiklarna 11 och 12 ska avse uppgifter av saklig karaktär, såsom att budskapet utgör politisk reklam, vem som står bakom den, vilken ekonomisk ersättning som har lämnats för den, dess kopplingar till val och andra processer, information om inriktnings- och annonsleveransteknik som har använts och liknande upplysningar. Regeringen bedömer att tilläggsinformationen inte är av uttryckligen åsiktspåverkande eller opinionsbildande karaktär utan har en sådan saklig inriktning som krävs för att gränsen till grundlagarnas skyddsområde inte ska överskridas i den mån den inte omfattas av delegationsbestämmelsen 1 kap. 19 § andra stycket yttrandefrihetsgrundlagen. Journalistförbundet, Justitiekanslern, Lunds universitet, Sveriges tidskrifter och Tidningsutgivarna (TU) framför att politiska reklammeddelanden ofta har en starkare prägel av fritt meningsutbyte än vanliga reklam- och informationstexter på vilka det idag ställs krav på märkningar. De påpekar att kraven i förordningen om politisk reklam därför kan komma i konflikt med grundlagsskyddet. Justitiekanslern och Mediemyndigheten framför vidare att tillämpningen av förordningen om politisk reklam kan komma att innebära svåra avvägningar i förhållande till mediegrundlagarna. Som remissinstanserna påpekar finns det en risk för att det uppstår en gränsdragningsproblematik mellan verksamhet som fullt ut bör omfattas av mediegrundlagarnas skydd och sådan som bör undantas. I tveksamma fall ska de behöriga myndigheterna i enlighet med skäl 50 i förordningen om politisk reklam avstå från att vidta åtgärder om de riskerar att stå i strid med grundläggande principer om yttrande- och informationsfrihet. Med hänsyn till skäl 50 och övriga skrivningar om förhållandet till tryck- och yttrandefriheten i förordningen om politisk reklam bedömer regeringen att det är möjligt för de behöriga myndigheterna och domstolarna att i det enskilda fallet göra en ändamålsenlig avgränsning av skyddet för tryck-och yttrandefriheten. Regeringen kan dessutom konstatera att det ingår i rättstillämparens uppdrag att pröva hur normer förhåller sig till varandra och att, i de fall det finns en reell konflikt mellan normer, ta ställning till vilken norm som ska ges företräde. Särskilt om tillsynsmyndigheternas befogenheter De behöriga myndigheternas befogenheter enligt förordningen om politisk reklam och kompletteringslagen behandlas i avsnitt 7. Bestämmelserna om befogenheter bör tolkas mot bakgrund av vad som sägs i skäl 50 i förordningen. Enligt detta skäl bör förordningen inte medföra krav på att medlemsstaterna ska vidta åtgärder som står i strid med bland annat grundläggande principer rörande yttrande- och informationsfrihet, särskilt tryckfrihet och yttrandefrihet. TV4 Media AB noterar att artikel 22.5 i förordningen om politisk reklam, som reglerar den behöriga myndighetens befogenheter, innehåller flera olika förfaranden som kan antas innebära åtgärder i strid mot bestämmelser i yttrandefrihetsgrundlagen. Mot bakgrund av vad som sägs i skäl 50 i förordningen om politisk reklam anser regeringen dock att förordningen och de bestämmelser om myndigheternas befogenheter som regeringen föreslår i avsnitt 7 ger utrymme för tillsynsmyndigheterna att utöva sina befogenheter på ett sätt som inte strider mot sådana grundläggande principer som regleras i mediegrundlagarna, exempelvis förbuden mot censur och andra hindrande åtgärder. På grund av detta och att kompletteringslagen med hänsyn till normhierarkin är underordnad mediegrundlagarna ska sådana tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principer beaktas av den behöriga myndigheten utan att det införs särskilda bestämmelser om undantag från förordningens tillämpningsområde i kompletteringslagen. Det bör inte införas någon upplysningsbestämmelse i kompletteringslagen Som framgår ovan anges det i skälen till förordningen om politisk reklam att den inte ska tillämpas i de fall det skulle strida mot grundläggande principer rörande yttrande- och informationsfrihet, särskilt tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier såsom följer av konstitutionella traditioner. Dessutom följer det av principen om normhierarki att grundlagarna har företräde framför vanlig lag. Det finns normalt sett därför inte något behov av att i vanlig lag ta in en upplysning om grundlagarnas företräde. Lunds universitet, Tidningsutgivarna (TU) och TV4 Media AB anser dock att det bör införas en sådan bestämmelse i kompletteringslagen. Undantagsvis kan en sådan upplysningsbestämmelse vara betydelsefull när det finns ett särskilt behov av att tydligt markera en begränsning i fråga om tillämpningsområdet för en viss lag. Inte minst i samband med genomförande av en EU-rättsakt kan det vara fördelaktigt att denna lagtolkningsprincip markeras, dvs. i sammanhang där lagtolkningen kompliceras av att ytterligare ett skikt av normer i normhierarkin behöver beaktas vid rättstillämpningen. Det får dock som utgångspunkt anses mindre lämpligt att ta in sådana bestämmelser i en lag när de inte har någon egentlig materiell funktion. I tidigare lagstiftningssammanhang har det diskuterats om det, för att uppmärksamma tillämparen på grundlagarna bör göras en uttrycklig hänvisning till att dessa gäller. Det har emellertid ansetts att det som regel inte är lämpligt att tynga lagstiftningen med en upplysning om vad som gäller enligt grundlagarna (se exempelvis prop. 2010/11:158 s. 65 och prop. 2022/23:41 s. 39). Till skillnad från Lunds universitet, Tidningsutgivarna (TU) och TV4 Media AB bedömer regeringen att övervägande skäl talar emot att i den nya kompletteringslagen ta in en upplysningsbestämmelse som hänvisar till mediegrundlagarna. För berörda aktörer får det antas stå klart att kompletteringslagen bara kan tillämpas om tillämpningen inte strider mot skyddet enligt mediegrundlagarna. Sammanfattningsvis bedömer regeringen att det inte behövs några kompletterande bestämmelser med hänsyn till tryck- och yttrandefriheten. Behöriga myndigheter Upplysning om behörig myndighet enligt artikel 22.1 i EU:s förordning om politisk reklam Regeringens förslag Det ska införas en upplysning i kompletteringslagen om att det enligt EU:s förordning om politisk reklam är den myndighet som är ansvarig för att övervaka tillämpningen av EU:s dataskyddsförordning som är behörig att övervaka tillämpningen av bestämmelserna om inriktningsteknik och annonsleveransteknik i EU:s förordning om politisk reklam. Promemorians förslag Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna De remissinstanser som har yttrat sig över förslaget har antingen tillstyrkt det eller inte haft några synpunkter. Skälen för regeringens förslag Artikel 22.1 i förordningen om politisk reklam behandlar övervakningen av tillämpningen av artiklarna 18 och 19, dvs. de bestämmelser som reglerar användningen av inriktnings- och annonsleveransteknik som inbegriper behandling av personuppgifter (se avsnitt 4.5). På EU-nivå ska Europeiska datatillsynsmannen vara behörig att övervaka tillämpningen av dessa artiklar. På nationell nivå ska de tillsynsmyndigheter som avses i artikel 51 i EU:s dataskyddsförordning vara behöriga. Integritetsskyddsmyndigheten är utsedd till sådan tillsynsmyndighet i Sverige. Myndigheten ska därför vara behörig myndighet för övervakningen av tillämpningen av artiklarna 18 och 19. Myndighetens uppdrag som behörig myndighet enligt EU:s förordning om politisk reklam följer alltså direkt av den förordningen och myndighetens instruktionsenliga tillsynsansvar i fråga om EU:s dataskyddsförordning. Uppdraget behöver därför inte regleras i kompletteringslagen. Regeringen anser dock att det bör införas en upplysning om uppdraget i kompletteringslagen. Av upplysningen bör det framgå att det i artikel 22.1 i förordningen finns bestämmelser om att de tillsynsmyndigheter som avses i EU:s dataskyddsförordning ska vara behöriga att övervaka tillämpningen av artiklarna 18 och 19 i förordningen om politisk reklam. Behörig myndighet enligt artikel 22.3 och 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam Regeringens förslag Det ska införas en upplysning i kompletteringslagen om att den eller de myndigheter som regeringen bestämmer är behöriga att övervaka att EU:s förordning om politisk reklam följs i andra fall än när det gäller bestämmelserna om inriktningsteknik och annonsleveransteknik i förordningen. Promemorians förslag Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Sveriges advokatsamfund och Post- och telestyrelsen tillstyrker förslaget. Övriga remissinstanser har inte haft några synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag I artikel 22.3 och 22.4 i förordningen om politisk reklam finns bestämmelser om att medlemsstaterna ska utse behöriga myndigheter för att övervaka att förordningen följs i andra fall än när det gäller tillämpningen av artiklarna 18 och 19. Det finns inte behov av att peka ut behörig myndighet i kompletteringslagen utan det är tillräckligt att myndigheten utses av regeringen. Regeringen bedömer dock att det bör finnas en upplysning i kompletteringslagen om att den eller de myndigheter som regeringen bestämmer är behörig myndighet enligt artikel 22.3 och 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam. Regeringen har den 26 juni 2025 gett Mediemyndigheten i uppdrag att vara behörig myndighet enligt artikel 22.3 och 22.4 i förordningen om politisk reklam. Uppdraget pågår under 2025 (Ku2025/00743). Myndigheternas befogenheter Bestämmelser om behöriga myndigheters befogenheter i förordningen om politisk reklam I artikel 22 i EU:s förordning om politisk reklam finns bestämmelser om de behöriga myndigheternas befogenheter. Befogenheter när det gäller tillsynen av att artiklarna 18 och 19 följs finns i artikel 22.1 som i sin tur hänvisar till EU:s dataskyddsförordning. Integritetsskyddsmyndigheten kommer att bli behörig myndighet i denna del. I artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam finns befogenheter när det gäller tillsyn av leverantörer av förmedlingstjänster enligt EU:s förordning om digitala tjänster. Artikel 22.4 i förordningen om politisk reklam avser behöriga myndigheter när det gäller tillämpningen och efterlevnaden av de aspekter av förordningen som inte avses i artikel 22.1 och 22.3. Befogenheterna regleras i artikel 22.5. Vid tillsynen av leverantörer av förmedlingstjänster enligt artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam ska artikel 51 i EU:s förordning om digitala tjänster gälla i tillämpliga delar för myndigheternas befogenheter. Artikel 51 i EU:s förordning om digitala tjänster innehåller bestämmelser om befogenheter. Lagstiftaren behöver således bedöma i vilka delar befogenheterna som regleras i den artikeln kan tillämpas vid tillsynen enligt artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam och om det krävs kompletterande bestämmelser i nationell rätt för att de ska kunna tillämpas. Vid tillsyn i övriga fall finns i stället en särskild bestämmelse om myndigheternas befogenheter i artikel 22.5 i förordningen om politisk reklam. Bestämmelserna om befogenheter är i stora delar likartade även om det finns vissa skillnader. Befogenheter vid tillsyn enligt artikel 22.3 och 22.4 Begäran om information Regeringens förslag I kompletteringslagen ska det finnas en upplysning om att den behöriga myndigheten har befogenheter som följer av EU:s förordning om digitala tjänster och EU:s förordning om politisk reklam som avser begäran om information. Promemorians förslag Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Ingen av remissinstanserna har haft några synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag Det finns bestämmelser om behöriga myndigheters befogenheter att begära information och liknande i artikel 16 och 22.5 a i förordningen om politisk reklam samt, genom hänvisning i artikel 22.3 i samma förordning, i artikel 51.1 a och c i förordningen om digitala tjänster. Enligt artikel 25.5 a i förordningen om politisk reklam ska behöriga myndigheter ha befogenhet att begära tillgång till uppgifter, handlingar eller nödvändig information, särskilt från sponsorn eller de berörda tillhandahållarna av politiska reklamtjänster. Enligt bestämmelsen ska de behöriga myndigheterna enbart använda uppgifterna, handlingarna och informationen för att övervaka och bedöma efterlevnaden av förordningen, i enlighet med relevant lagstiftning om skydd av personuppgifter och skydd av konfidentiell information. En liknande bestämmelse finns i artikel 51.1 a i förordningen om digitala tjänster. Bestämmelsen bör i enlighet med artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam vara tillämplig vid tillsyn enligt den förordningen av leverantörer av förmedlingstjänster. Genom artikel 51.1 a i förordningen om digitala tjänster ges den behöriga myndigheten befogenhet att ålägga dessa leverantörer och vissa andra aktörer som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av förordningen att tillhandahålla denna information utan onödigt dröjsmål. Utöver leverantörer av förmedlingstjänster omfattar befogenheten andra personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet, och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse. I den kretsen av aktörer ingår enligt artikeln även organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2 i förordningen om digitala tjänster. Därutöver finns i artikel 51.1 c i förordningen om digitala tjänster en bestämmelse som inte har någon direkt motsvarighet i förordningen om politisk reklam. Bestämmelsen bör i enlighet med artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam vara tillämplig vid tillsyn enligt den förordningen av leverantörer av förmedlingstjänster. Enligt bestämmelsen ska de behöriga myndigheterna ha befogenhet att be varje anställd eller företrädare för leverantörer av förmedlingstjänster som omfattas av deras behörighet att förklara all information som rör en misstänkt överträdelse. Detsamma gäller varje anställd eller företrädare för sådana andra aktörer som anges i artikel 51.1 a i förordningen om digitala tjänster. Myndigheterna ska i dessa situationer ha befogenhet att med alla tekniska medel spela in eller nedteckna svaren med de tillfrågade personernas samtycke. Slutligen finns det även särskilda bestämmelser i artikel 16 i förordningen om politisk reklam som ger behöriga myndigheter befogenhet att begära att tillhandahållare av politisk reklam överför information till dem. Till skillnad från artikel 22.5 i samma förordning är den bestämmelsen avgränsad till information som är nödvändig för att kontrollera efterlevnaden av vissa utpekade artiklar i förordningen. Artikeln bör vara tillämplig även i förhållande till leverantörer av förmedlingstjänster. Artiklarna 16 och 22.5 a i förordningen om politisk reklam samt 51.1 a och c i förordningen om digitala tjänster är direkt tillämpliga och kräver inte några kompletterande bestämmelser. I 3 kap. 2 § lagen (2024:954) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster finns en upplysning om de sistnämnda artiklarna i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster. För att kompletteringslagen ska ge en helhetsbild i fråga om de befogenheter som den behöriga myndigheten förfogar över anser regeringen att det även bör införas en sådan upplysning i lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen om politisk reklam. Upplysningen bör även omfatta 22.5 a i samma förordning. En begäran om information skulle kunna träffa information som omfattas av skyddsregler enligt mediegrundlagarna, t.ex. källskyddet. Frågor om detta behandlas i avsnitt 7.2.3 och 7.2.7. Frivilliga åtaganden Regeringens förslag Det ska i kompletteringslagen finnas en upplysning om att den behöriga myndigheten enligt EU:s förordning om politisk reklam och EU:s förordning om digitala tjänster har en befogenhet att godkänna åtaganden från leverantörer av förmedlingstjänster och göra dem bindande. Den behöriga myndigheten ska få ändra eller återkalla ett beslut som innebär att ett sådant åtagande har godkänts och gjorts bindande om sakförhållandena som låg till grund för beslutet har ändrats, den som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande, eller beslutet grundade sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information som tillhandahållits av a)  den berörda leverantören, eller b)  andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse. Promemorians förslag Förslaget i promemorian stämmer i huvudsak överens med regeringens. Promemorians förslag har dock en annan språklig och redaktionell utformning. Remissinstanserna Ingen av remissinstanserna har några synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag Enligt artikel 51.2 a i förordningen om digitala tjänster ska behöriga myndigheter ha befogenhet att godkänna åtaganden från leverantörer av förmedlingstjänster när det gäller deras efterlevnad av förordningen och att göra dessa åtaganden bindande. Det innebär att en behörig myndighet accepterar en leverantörs eget förslag om hur denne ska agera för att efterleva förordningen i ett enskilt fall. Genom att acceptera förslaget gör myndigheten det rättsligt bindande. Bestämmelsen är direkt tillämplig och ger behörig myndighet den aktuella befogenheten. Bestämmelsen om att göra åtaganden bindande torde syfta till att göra det möjligt för leverantörer av förmedlingstjänster att förtydliga sina skyldigheter enligt förordningen om digitala tjänster. Det kan inte uteslutas att det kommer finnas ett behov för leverantörerna att göra bindande åtaganden i fråga om förordningen om politisk reklam. Detta bör exempelvis kunna avse skyldigheten att säkerställa att avtalsarrangemang möjliggör efterlevnaden av förordningen (artikel 6.2) eller att inrätta mekanismer för anmälningar av meddelanden som inte är förenliga med förordningen (artikel 15). Regeringen bedömer därför att artikel 51.2 a i förordningen om digitala tjänster är tillämplig vid tillsynen av leverantörer av förmedlingstjänster enligt artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam. En upplysning om befogenheten bör tas in i kompletteringslagen så att lagen ger en helhetsbild i fråga om den behöriga myndighetens befogenheter. Av 3 kap. 15 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster framgår att det är möjligt för en tillsynsmyndighet att ändra eller återkalla ett beslut om att göra ett åtagande bindande i enlighet med förordningen. Regeringen konstaterar i propositionen Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster (prop. 2023/24:160) att åtaganden skulle riskera att bli meningslösa om en sådan möjlighet inte fanns (s. 64). En sådan bestämmelse bör av samma skäl införas även i lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen om politisk reklam. För att tillämpningen ska bli enhetlig anser regeringen att bestämmelsen bör likna den i 3 kap. 15 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster. Inspektion Regeringens förslag Den behöriga myndigheten ska få utföra inspektioner i lokaler i enlighet med EU:s förordning om digitala tjänster och EU:s förordning om politisk reklam. Den behöriga myndigheten ska, om det behövs för myndighetens tillsyn, få förelägga de fysiska eller juridiska personer vars lokaler kan bli föremål för inspektion att hålla lokaler tillgängliga för inspektion. Ett föreläggande om att hålla lokaler tillgängliga ska få förenas med vite. Promemorians förslag Förslaget i promemorian stämmer i huvudsak överens med regeringens. I promemorian finns det också ett förslag om att det i kompletteringslagen ska anges att myndigheten får ta del av de handlingar som behövs för tillsynen i samband med inspektionen. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanser har inga synpunkter på förslaget. Sveriges advokatsamfund tillstyrker förslaget och instämmer i slutsatsen att det behövs kompletterande bestämmelser om genomförande av inspektioner i nationell rätt. TV4 Media AB avstyrker förslaget och påpekar att det i de sällsynta fall straffprocessuella tvångsmedel kan övervägas mot ett massmedieföretag i princip endast är domstolar som är behöriga att meddela ett förordnande. Mediemyndigheten delar utredningens resonemang om att det i princip aldrig kan vara aktuellt att genomföra inspektion på redaktioner men konstaterar också att detta torde gälla fler aktörer som träffas av mediegrundlagarna än bara traditionella redaktioner, t.ex. tillhandahållare med utgivningsbevis. Tidningsutgivarna (TU) anser att det bör klargöras att inspektioner på tidningsredaktioner enligt förordningen om politisk reklam är helt utesluten. Skälen för regeringens förslag Bestämmelserna om inspektioner i förordningen om politisk reklam Enligt artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster ska behörig myndighet ha befogenhet att utföra, eller begära att en rättslig myndighet i den behöriga myndighetens medlemsstat beordrar, inspektioner av lokaler som används av leverantörer av förmedlingstjänster. Detta gäller för syften relaterade till deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet. Behörig myndighet kan också begära att andra offentliga myndigheter utför inspektioner. Syftet med inspektionerna är att granska, beslagta, kopiera eller utverka kopior av uppgifter som rör en misstänkt överträdelse i någon form, oavsett lagringsmedium. Inspektioner får även genomföras av sådana lokaler som används av andra personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av förordningen, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2. Regeringen bedömer att artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster är tillämplig enligt artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam vid tillsynen av att leverantörer av förmedlingstjänster efterlever den förordningen. En i princip likalydande bestämmelse om inspektioner finns i artikel 22.5 h i förordningen om politisk reklam när det gäller tillsyn enligt artikel 22.4, dvs. tillsyn som rör andra aspekter av förordningen än sådana som avses i artikel 22.1 och 22.3. Bestämmelsen i artikel 22.5 h i förordningen om politisk reklam gäller dock endast sådana lokaler som används av tillhandahållare av politiska reklamtjänster, dvs. den omfattar inte lokaler som tillhör andra personer. Regeringen bedömer att det behövs kompletterande bestämmelser i nationell rätt såväl när det gäller genomförandet av inspektionerna som vilken myndighet som ska besluta om dem. Vid bedömningen av vilka kompletterande bestämmelser som behövs måste det beaktas att myndigheters inspektion av enskildas lokaler kan innebära en inskränkning av integritetsskyddet i 2 kap. 6 § regeringsformen, artikel 8 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) och artikel 7 i den Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan). Det intrång i den personliga integriteten som ett beslut om inspektion innebär får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet med inspektionen (se 2 kap. 20 och 21 §§ regeringsformen). Kompletterande bestämmelser om genomförande av inspektioner En fråga är vad befogenheten att utföra inspektion innebär. I de aktuella artiklarna anges att syftet med inspektionerna ska vara att granska, beslagta, kopiera eller utverka kopior av uppgifter som rör en misstänkt överträdelse i någon form, oavsett lagringsmedium (i artikel 22.5 h nämns även ”utdrag av uppgifter”). Syftet med inspektionerna torde vara att den behöriga myndigheten ska skaffa sig underlag i utredningen av en misstänkt överträdelse av förordningen. Uttryck som ”beslagta” skulle kunna leda tankarna till ett förfarande motsvarande en husrannsakan. Uttrycket har emellertid sin självständiga unionsrättsliga innebörd (jfr prop. 2019/20:120 s. 54). Det bör därmed inte nödvändigtvis innebära att myndigheterna ges befogenhet att tvångsvis bereda sig tillgång till lokalerna. I artikel 9.3 c, i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 av den 12 december 2017 om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen och om upphävande av förordning (EG) nr 2006/2004, finns bestämmelser om inspektioner i syfte att bland annat ”beslagta information, data eller handlingar”. Kompletterande bestämmelser finns i 44 och 45 §§ marknadsföringslagen (2008:486). Konsumentombudsmannen får med stöd av bestämmelserna förelägga en näringsidkare, med eller utan vite, att hålla de lokaler eller motsvarande utrymmen där näringsverksamheten utövas tillgängliga för inspektion. I samband med inspektionen får Konsumentombudsmannen ta del av de handlingar som behövs för tillsynen och begära nödvändiga upplysningar på platsen. I befogenheten att ta del av handlingar ingår enligt förarbetena en rätt att undersöka handlingen – oberoende av lagringsmedium – eller att få en kopia av den (samma prop. s. 54). I det aktuella lagstiftningsärendet konstaterade regeringen med hänvisning till rättsfallet NJA 2018 s. 936 att Konsumentombudsmannen m.fl. utpekade behöriga myndigheter inte på egen hand tvångsvis kunde få tillgång till en handling eller tillträde till näringsidkarens lokaler. Regeringen bedömde emellertid att det inte fanns ett behov av att ge de aktuella myndigheterna möjlighet att begära biträde av Polismyndigheten eller Kronofogdemyndigheten (samma prop. s. 57 och 58). Regeringen bedömer att befogenheten att utföra inspektion enligt förordningen om politisk reklam och förordningen om digitala tjänster innebär att den behöriga myndigheten, i samband med inspektionen, får ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. Eftersom befogenheten att ta del av handlingar under inspektionen framgår direkt av förordningarna anser regeringen, till skillnad från den bedömning som gjordes i promemorian, att detta inte behöver förtydligas i kompletteringslagen. Med ”handling” avses detsamma som i tryckfrihetsförordningen, dvs. en framställning i skrift eller bild samt en upptagning som endast med tekniska hjälpmedel kan läsas eller avlyssnas eller uppfattas på annat sätt. Regeringen anser att en reglering motsvarande den i marknadsföringslagen är tillräcklig för att ge förordningen om politisk reklam ett effektivt genomslag. Bestämmelserna i 44 och 45 §§ marknadsföringslagen bör därför tjäna som förebild vid utformningen av inspektionsbestämmelserna i kompletteringslagen. Det bör därför vara möjligt att förelägga personer att hålla lokaler tillgängliga för inspektion. De personer och lokaler som sådana förelägganden bör kunna avse är, vid tillsyn enligt artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam, personer och lokaler som avses i artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster. Vid tillsyn enligt artikel 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam bör motsvarande gälla i fråga om personer och lokaler som omfattas av artikel 22.5 h i samma förordning. Dessutom bör ett föreläggande om att hålla lokaler tillgängliga kunna förenas med vite. Att en inspektion ska vara förenlig med proportionalitetsprincipen följer redan av 5 § tredje stycket förvaltningslagen (2017:900) och behöver inte regleras särskilt. Den behöriga myndigheten bör på egen hand få besluta om inspektioner Bestämmelserna om inspektioner i förordningen om politisk reklam ger medlemsstaterna ett val. Den behöriga myndigheten kan ges befogenhet att själv besluta om att utföra inspektion men medlemsstaterna kan även välja att låta en rättslig myndighet (domstol) besluta om detta på ansökan av den behöriga myndigheten. TV4 Media AB anser att det är tveksamt att låta en myndighet på egen hand besluta om inspektion eftersom endast domstolar kan besluta om straffprocessuella tvångsmedel mot massmedieföretag i de sällsynta fall det kan övervägas. Den reglering som nu föreslås är utformad med marknadsföringslagen som förebild och innebär att den behöriga myndigheten ska kunna förelägga fysiska eller juridiska personer att hålla lokaler tillgängliga för inspektion. Enligt marknadsföringslagens reglering av motsvarande befogenhet fattas sådana beslut av myndigheten. Detta kan jämföras med det krav på tillstånd från domstol som finns i lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster. Den senare lagen ger, till skillnad från nuvarande förslag, även myndigheterna möjlighet att med hjälp av Kronofogdemyndigheten tvångsvis bereda sig tillgång till lokaler. Beslut om inspektion får enligt den lagen därtill meddelas utan att den som ansökan avser fått tillfälle att yttra sig och gäller omedelbart om inte domstolen beslutar något annat. Sådana regler föreslås inte i denna proposition. Den befogenhet som regeringen föreslår är alltså mindre ingripande. Regeringen anser därför, även med hänsyn till TV4 Media AB:s synpunkter, att det i linje med marknadsföringslagens reglering inte bör krävas att domstol beslutar om föreläggande, med eller utan vite, om att hålla lokaler tillgängliga för inspektion. Det bör ur rättssäkerhetssynpunkt vara tillräckligt att myndighetens beslut om sådana förelägganden kan överklagas till domstol (se avsnitt 9.2). Regeringen anser att utformningen av förslagen och möjligheten att överklaga myndighetens beslut till domstol innebär att ett tillräckligt skydd för den personliga integriteten säkerställs. Inspektioner hos mediebolag En fråga är om det krävs någon reglering i kompletteringslagen när det gäller inspektioner hos mediebolag. I promemorian konstateras att det i princip aldrig kan vara aktuellt med inspektioner på redaktioner. Mediemyndigheten och TV4 Media AB delar denna bedömning. Mediemyndigheten och Sveriges advokatsamfund påtalar dock att detta inte bara borde gälla för redaktioner utan även för andra aktörer som träffas av grundlagsskyddet. Tidningsutgivarna (TU) anser att det bör klargöras att inspektioner på tidningsredaktioner alltid är helt uteslutna. Inom EU-rätten finns ett skydd för mediernas frihet (artikel 11.2 i EU:s rättighetsstadga). Därtill bör förordningen om politisk reklam enligt skäl 50 inte medföra krav på att medlemsstaterna ska vidta åtgärder som står i strid med grundläggande principer rörande yttrande- och informationsfrihet. Mot denna bakgrund anser regeringen att det bör finnas utrymme att beakta nationella regler om t.ex. källskydd. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2015 s. 631 uttalat att husrannsakan för att genom beslag komma åt viss information som finns på en elektronisk informationsbärare hos en tidningsredaktion i allmänhet är utesluten. Det finns enligt domstolen en närmast notorisk risk att annan information än den eftersökta påträffas vid en husrannsakan på en tidningsredaktion. Det handlar om risken att påträffa sådan sidoinformation som omfattas av källskydd och därmed av beslagsförbudet enligt 27 kap. 2 § 1 rättegångsbalken. Endast om det i det enskilda fallet är möjligt att mycket tydligt och snävt begränsa en genomsökning av informationsbäraren, och därmed minimera risken för att skyddad information röjs, kan en sådan husrannsakan på en tidningsredaktion vara förenlig med proportionalitetsprincipen. Det Högsta domstolen uttalar om tillämpningen av proportionalitetsprincipen vid beslut om husrannsakan enligt rättegångsbalken (28 kap. 3 a §) är relevant även vid utövandet av befogenheterna enligt kompletteringslagen. Regeringen bedömer därför att det i princip aldrig kan vara aktuellt att genomföra en inspektion på en redaktion (jfr prop. 2016/17:22 s. 156 och 157 samt prop. 2023/24:160 s. 47 och 48). Som Mediemyndigheten påpekar kan inspektioner vara uteslutna även hos andra aktörer som träffas av skyddsregler i mediegrundlagarna. Regeringen bedömer dock att det inte behövs några särskilda bestämmelser om inspektioner hos mediebolag eftersom det följer av 5 § tredje stycket förvaltningslagen att inspektionerna måste vara förenliga med proportionalitetsprincipen och att kompletteringslagen med hänsyn till normhierarkin är underordnad mediegrundlagarna. Föreläggande med anledning av att kraven i förordningen om politisk reklam inte följs Regeringens förslag Den behöriga myndigheten ska få beordra att leverantörer av förmedlingstjänster upphör med överträdelser. Den behöriga myndigheten ska också få besluta om avhjälpande åtgärder i enlighet med EU:s förordning om politisk reklam och EU:s förordning om digitala tjänster. Det ska i kompletteringslagen finnas en upplysning om den behöriga myndighetens befogenheter enligt EU:s förordning om politisk reklam att utfärda varningar, beordra att överträdelser upphör och publicera uttalanden vid sådan tillsyn som inte avser leverantörer av förmedlingstjänster. Promemorians förslag Förslagen i promemorian stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Sveriges advokatsamfund tillstyrker förslaget. Övriga remissinstanser har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag I artikel 51.2 första stycket b i förordning om digitala tjänster anges att behörig myndighet ska ha befogenhet att beordra att överträdelser upphör och, när så är lämpligt, föreskriva avhjälpande åtgärder som står i proportion till överträdelsen och som är nödvändiga för att få överträdelsen att faktiskt upphöra, eller begära att en rättslig myndighet gör detta. Förordningen lämnar i detta fall alltså öppet för medlemsstaterna att bestämma om en tillsynsmyndighet ska kunna fatta sådana beslut eller om den ska vända sig till domstol för att den ska fatta ett sådant beslut. Artikel 51.2 första stycket b bör i enlighet med artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam vara tillämplig vid tillsyn enligt den förordningen av leverantörer av förmedlingstjänster. I artikel 22.5 i förordningen om politisk reklam finns motsvarande bestämmelser i punkten c (beordrande att upphöra med överträdelse) och f (föreskrivande av avhjälpande åtgärder), med den skillnaden att tillsynsmyndigheten själv ska ha befogenheten enligt punkt c. Det är endast i fråga om befogenheten enligt punkt f som det behövs kompletterande bestämmelser som reglerar om tillsynsmyndigheten ska fatta beslutet själv eller vända sig till domstol för beslut. Enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster har tillsynsmyndigheten befogenhet att besluta om förelägganden enligt artikel 51.2 första stycket b i förordningen om digitala tjänster, utan att behöva vända sig till domstol. Av propositionen Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster (prop. 2023/24:160) framgår att en sådan ordning valts av bland annat effektivitetsskäl (s. 64–65). Med hänsyn till sådana skäl och för att säkerställa en enhetlig tillsyn anser regeringen att motsvarande ordning bör gälla vid tillsynen av leverantörer av förmedlingstjänster enligt artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam. Detsamma bör även gälla förelägganden enligt artikel 22.5 f i förordningen om politisk reklam vid tillsynen enligt artikel 22.4 i samma förordning. Den behöriga myndigheten ska alltså kunna besluta om de nu aktuella föreläggandena utan att behöva vända sig till domstol. Därutöver anser regeringen att en upplysning om myndighetens befogenhet enligt artikel 22.5 c bör införas i kompletteringslagen. Slutligen finns det även två punkter i artikel 22.5 i förordningen om politisk reklam som saknar motsvarighet i förordningen om digitala tjänster. I punkt b finns en bestämmelse som ger tillsynsmyndigheten befogenhet att utfärda varningar till tillhandahållare av politiska reklamtjänster när det gäller bristande fullgörande av skyldigheterna enligt förordningen. I punkt g finns en befogenhet att publicera ett uttalande som identifierar den eller de juridiska och fysiska personer som är ansvariga för överträdelsen av en skyldighet som fastställs i förordningen och överträdelsens karaktär. Regeringen bedömer att ingen av dessa punkter kräver några kompletterande nationella bestämmelser. För att kompletteringslagen ska ge en helhetsbild i fråga om de befogenheter som den behöriga myndigheten förfogar över bör det dock införas en upplysning om dessa befogenheter. Beslut om sanktionsavgift Regeringens förslag Den behöriga myndigheten ska få ta ut sanktionsavgifter i enlighet med EU:s förordning om politisk reklam och EU:s förordning om digitala tjänster. Promemorians förslag Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Ingen av remissinstanserna har några synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag Det följer av artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam och artikel 51.2 första stycket c i EU:s förordning om digitala tjänster att den behöriga myndigheten ska ha befogenhet att ålägga böter, eller begära att en rättslig myndighet gör detta, för bristande efterlevnad av EU:s förordning om politisk reklam. Uttrycket ”böter” har när det gäller överträdelser av EU:s förordning om digitala tjänster bedömts avse sanktionsavgift i stället för den i ett svenskt sammanhang straffrättsliga sanktionen böter (prop. 2023/24:160 s. 74). Artikeln bör tolkas på motsvarande sätt när det gäller tillsyn av att leverantörer av förmedlingstjänster följer förordningen om politisk reklam. När det gäller tillsyn i övrigt enligt artikel 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam ska den behöriga myndigheten enligt artikel 22.5 d fastställa eller begära att en rättslig myndighet utdömer böter eller ekonomiska sanktioner eller andra ekonomiska åtgärder, beroende på vad som är tillämpligt. I avsnitt 8.2.1 förslås att överträdelser av vissa artiklar i förordningen om politisk reklam ska kunna leda till beslut om sanktionsavgift. Med hänsyn till detta och mot bakgrund av artiklarna 22.3 och 22.5 d bör det finnas en befogenhet för den behöriga myndigheten när det gäller sanktionsavgifter. Artiklarna ger medlemsstaterna en valmöjlighet – antingen får den behöriga myndigheten själv besluta om sanktionsavgiften eller begära ett sådant beslut hos rättslig myndighet, dvs. domstol. Båda alternativen förekommer. Generellt sett anses en tillsynsmyndighet lämpad att besluta om sanktionsavgift när reglerna är relativt enkla att tillämpa, beslutsfattandet är förhållandevis schabloniserat och sanktionsbestämmelserna bygger på strikt ansvar. En domstol brukar anses mer lämpad att besluta om sanktionsavgift om det är aktuellt att pröva framför allt subjektiva rekvisit eller andra svårbedömda rekvisit (se t.ex. prop. 2017/18:232 s. 332). I avsnitt 8 föreslås ett sanktionsavgiftssystem som bygger på strikt ansvar. Regeringen anser därför att det med hänsyn till kravet på effektivitet är lämpligt att den behöriga myndigheten ges befogenhet att själv besluta om sanktionsavgift. Beslutet bör dock få överklagas till allmän förvaltningsdomstol (se avsnitt 9). På så sätt tillgodoses rättssäkerhetsaspekterna för den som åläggs sanktionsavgift och på sikt kommer det att kunna bildas domstolspraxis till vägledning för myndighetens beslut. Viten Regeringens förslag Den behöriga myndigheten ska få förena förelägganden med vite i enlighet med EU:s förordning om politisk reklam och EU:s förordning om digitala tjänster. Ett vite ska inte per dag få överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den som föreläggandet avser. Omsättningen eller inkomsten ska avse det föregående räkenskapsåret. Promemorians förslag Förslagen i promemorian stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Ingen av remissinstanserna har några synpunkter på förslagen. Skälen för regeringens förslag Vitesförelägganden vid tillsyn enligt artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam Vid tillsyn av leverantörer av förmedlingstjänster enligt artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam ska det finnas möjlighet att besluta om vitesförelägganden. Enligt artikel 51.2 första stycket d i EU:s förordning om digitala tjänster ska behöriga myndigheter ha befogenhet att förelägga en leverantör av en förmedlingstjänst vite eller begära att en rättslig myndighet gör det. Sådana viten kan avse säkerställandet av att en överträdelse upphör i enlighet med ett föreläggande enligt artikel 51.2 b. Vitena kan även avse bristande efterlevnad av undersökningsförelägganden, exempelvis om att en leverantör ska lämna information, som utfärdats enligt artikel 51.1. Av artikel 51.2 andra stycket framgår att vite kan åläggas även andra personer som agerar för ändamål som rör en leverantörs handels-, närings, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse av förordningen, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2. Bestämmelserna förutsätter att medlemsstaterna tar ställning till om den behöriga myndigheten ska få besluta om vitesförelägganden själv eller om den måste begära att en rättslig myndighet, dvs. en domstol, ska fatta ett sådant beslut. Enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster får tillsynsmyndigheten förena beslut med vite i enlighet med artikel 51.2 första stycket d i förordningen om digitala tjänster och lagen med kompletterande bestämmelser till förordningen. De ovan nämnda bestämmelserna om vitesförelägganden i artikel 51.2 i förordningen om digitala tjänster bör vara tillämpliga vid tillsyn av leverantörer av förmedlingstjänster i enlighet med artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam. Det behövs därför kompletterande bestämmelser som anger om den behöriga myndigheten själv eller domstol ska ha befogenhet att besluta om vitesförelägganden. Effektivitetsskäl talar för att myndigheten beslutar om detta själv. Det är även lämpligt att samma ordning gäller vid tillsyn enligt båda EU-förordningarna. Eftersom lagen (1985:206) om viten blir tillämplig ska frågan om utdömande av vite prövas av förvaltningsrätt på ansökan av den myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet. I avsnitt 9 föreslås dessutom en rätt att överklaga beslut enligt förordningen om politisk reklam och kompletteringslagen till allmän förvaltningsdomstol. Detta innebär att beslut om förelägganden som förenats med vite kan överklagas. Den behöriga myndigheten bör därför genom kompletteringslagen ges befogenhet att själv förena föreläggande med vite. Regeringen anser att den behöriga myndigheten bör avgöra i vilken utsträckning det är lämpligt att förena förelägganden med vite. I den kompletterande lagen bör det därför anges att myndigheten ”får” besluta om detta. Vid sådana beslut blir utöver lagen om viten även förvaltningslagen tillämplig. Förvaltningslagen innebär bland annat att åtgärden ska vara proportionerlig (5 § tredje stycket). Den behöriga myndigheten och domstolar ska vid sin tillämpning av befogenheten att förena föreläggande med vite även iaktta skyddet för den enskildes fri- och rättigheter. Som regeringen har konstaterat i flera lagstiftningsärenden får begreppet straff enligt Europakonventionen även anses omfatta vite (se prop. 2007/08:107 s. 24 och prop. 2012/13:143 s. 69). Eftersom vite kan likställas med straff ska den behöriga myndigheten iaktta rätten att inte belasta sig själv vid tillämpning av de föreslagna befogenheterna och göra en bedömning i varje enskilt fall (jfr prop. 2016/17:162 s. 549–551 och prop. 2022/23:124 s. 40–42). Som konstaterats i avsnitt 5.2 kan även grundläggande tryck- och yttrandefrihetsrättsliga principer behöva beaktas. Vitesförelägganden vid tillsyn enligt artikel 22.4 i förordningen om politisk reklam Även när det gäller tillsyn enligt artikel 22.4 i förordningen om politisk reklam, dvs. tillsyn av andra aktörer än leverantörer av förmedlingstjänster finns det i förordningen om politisk reklam en bestämmelse om befogenhet att besluta om viten. Enligt artikel 22.5 e ska en behörig myndighet ha befogenhet att fastställa ett löpande vite eller begära att en rättslig myndighet gör det. Av samma skäl som anförts när det gäller tillsyn enligt artikel 22.3 anser regeringen att den behöriga myndigheten bör ges befogenhet genom kompletteringslagen att själv besluta om vite enligt artikel 22.5 e. Befogenheten att besluta om vite enligt artikel 22.5 e är inte kopplad till några specifika förelägganden, till skillnad från dess motsvarighet i förordningen om digitala tjänster. I stället ska den avse att ”vid behov” (i den engelska versionen ”as appropriate”) fastställa vite. De åtgärder enligt förordningen om politisk reklam som ligger närmast till hands torde vara förelägganden om information m.m. (artikel 22.5 a), om att överträdelser ska upphöra (artikel 22.5 c) och om avhjälpande åtgärder (artikel 22.5 f). Regeringen anser dock att det inte finns anledning att i kompletteringslagen precisera vilka åtgärder som ska få förenas med vite enligt artikel 22.5 e. Den bedömningen bör göras av den behöriga myndigheten och ytterst av domstolarna. Vid denna bedömning blir viteslagen tillämplig. Av 2 § viteslagen följer vissa krav på utformningen av ett vitesföreläggande. Ett vitesföreläggande måste därutöver utformas så att adressaten får klart för sig vad som krävs av honom eller henne för att undgå att betala vitesbeloppet. Ett vite måste knytas till en klart definierad prestation eller underlåtenhet (se bland annat RÅ 1994 ref. 29 och HFD 2020 ref. 28.) Det innebär att ett vitesföreläggande noga måste övervägas i förhållande till bestämmelserna i förordningen om politisk reklam. Artikel 25.5 begränsar inte möjligheten att förena förelägganden med vite Det finns en bestämmelse som kan uppfattas som en begränsning av möjligheten att förena förelägganden med vite i artikel 25.5 i förordningen om politisk reklam. Enligt artikelns första mening ska vissa överträdelser av förordningen anses särskilt allvarliga om de sker under sista månaden före ett val eller en folkomröstning. Enligt andra meningen får medlemsstaterna också fastställa löpande viten för att förmå sponsorer, tillhandahållare av politiska reklamtjänster och utgivare av politisk reklam att sätta stopp för allvarliga och upprepade överträdelser av förordningen. Bestämmelsen i andra meningen bör enligt regeringen inte tolkas så att den hindrar behöriga myndigheter från att besluta om löpande vite även om det inte är fråga om allvarliga och upprepade överträdelser. Snarare får bestämmelsen uppfattas så att det är möjligt att använda löpande vite som ett alternativ till sanktioner, exempelvis sanktionsavgifter, även vid allvarliga och upprepade överträdelser. Regeringen föreslår att den behöriga myndigheten får en generell befogenhet att förena förelägganden med stöd av kompletteringslagen och förordningen om politisk reklam med löpande vite. Den omständigheten att det är fråga om en allvarlig och upprepad överträdelse av förordningen är en omständighet som myndigheten bör beakta vid sitt val av tillsynsåtgärder. Befogenheten att besluta om löpande vite bör således inte begränsas till sådana fall som avses i artikel 25.5 andra meningen. Kompletteringslagen ska innehålla en begränsning av vitesbeloppets storlek Bestämmelsen om befogenhet att förelägga vite i artikel 51.2 första stycket d i förordningen om digitala tjänster hänvisar till artikel 52 i samma förordning. I artikel 52.4 anges en begränsning av vitets storlek. Vitet ska inte överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den berörda leverantören av förmedlingstjänster under det föregående räkenskapsåret per dag, beräknat från den dag som anges i det berörda beslutet. Artikel 52.4 bör bli tillämplig även vid tillsyn enligt artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam. Bestämmelsen om begränsning av vitets storlek i förordningen om digitala tjänster täcker inte in alla viten som kan komma att beslutas med stöd av förordningen om politisk reklam och kompletteringslagen. Detta beror på att begränsningen enbart gäller i förhållande till leverantörer av förmedlingstjänster, inte andra aktörer som kan föreläggas vite med stöd av förordningen om digitala tjänster. Begränsningen av vitets storlek enligt artikel 52.5 i förordningen om digitala tjänster gäller dessutom bara vid tillsyn enligt artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam. Den gäller däremot inte för viten beslutade med stöd av artikel 22.5 e, dvs. vid tillsyn enligt artikel 22.4. När det gäller sistnämnda viten finns det inte någon motsvarande begränsning. En begränsningsregel finns visserligen i artikel 25.2 i förordningen om politisk reklam. Regeringen anser dock att denna regel inte bör omfatta löpande viten enligt artikel 22.5 e utan tar sikte på åtgärder enligt artikel 22.5 d (beslut om ”böter eller ekonomiska sanktioner eller andra ekonomiska åtgärder”). Detta framgår av den engelska versionen av förordningen, där uttrycket ”periodic penalty payments” motsvarar löpande viten. I begränsningsregeln i artikel 25.2, och när det gäller befogenheterna enligt artikel 22.5 d, används i stället uttrycket, ”financial penalties”. Av språkbruket i skäl 104 framgår dessutom att ”periodic penalty payments” inte anses utgöra ”financial penalties” utan en annan slags åtgärd. Den närmare utformningen av det löpande vitet får därmed anses ha överlämnats till medlemsstaterna att besluta. I lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster finns en begränsningsbestämmelse som omfattar samtliga aktörer som kan bli föremål för vite enligt förordningen. I propositionen Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster (prop. 2023/24:160) konstateras att tredje man skulle kunna bli föremål för mer kännbara sanktioner än leverantörer av förmedlingstjänster om inte begränsningsregeln gäller för alla viten (s. 62). Samma situation riskerar att uppstå vid viten beslutade inom ramen för tillsynen av leverantörer av förmedlingstjänster som bedrivs med stöd av artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam. Det behövs därför en begränsningsregel i kompletteringslagen till förordningen om politisk reklam. Av enhetlighetsskäl bör en sådan regel gälla även vid tillsyn som bedrivs med stöd av artikel 22.4 i samma förordning. Regeringen anser därför att det bör införas en bestämmelse i kompletteringslagen som innebär att begränsningsregeln utsträcks till att gälla alla viten beslutade med stöd av lagen. Handlingar som omfattas av tystnadsplikt Regeringens förslag När den behöriga myndigheten vidtar åtgärder för att ta del av handlingar vid tillsyn får åtgärden inte avse en skriftlig handling som skyddas av advokaters tystnadsplikt. Om myndigheten och den som undersöks inte är överens om huruvida en viss handling omfattas av tystnadsplikten ska myndigheten omedelbart försegla handlingen och skyndsamt överlämna den till allmän förvaltningsdomstol. Domstolen ska så snart som möjligt pröva om handlingen ska omfattas av åtgärden. Promemorians förslag Förslaget i promemorian stämmer i huvudsak överens med regeringens. Promemorians förslag har dock en annan språklig och redaktionell utformning. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanserna har inte några synpunkter på förslaget. Sveriges advokatsamfund har synpunkter om utformningen av reglerna om hanteringen av handlingar som kan omfattas av advokaters tystnadsplikt. Skälen för regeringens förslag Handlingar som omfattas av advokaters tystnadsplikt Artikel 51.6 i EU:s förordning om digitala tjänster kräver att medlemsstaterna fastställer särskilda regler och förfaranden för utövandet av befogenheterna enligt artikel 51.1–51.3. Dessutom måste de säkerställa att allt utövande av dessa befogenheter är förenat med ändamålsenliga skyddsmekanismer, bland annat när det gäller rätten till försvar och rätten till effektivt rättsmedel. Någon motsvarande uttrycklig bestämmelse finns inte när det gäller befogenheterna enligt artikel 22.5 i EU:s förordning om politisk reklam, men rätten till effektivt rättsmedel och rätten till försvar följer även av artiklarna 47 och 48 i EU:s rättighetsstadga. Av 3 kap. 14 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster framgår att undersökningsåtgärder enligt artikel 51.1 i EU:s förordning om digitala tjänster och den kompletterande lagen inte får avse en skriftlig handling vars innehåll kan antas omfattas av advokaters tystnadsplikt. I bestämmelsen framgår vidare att om tillsynsmyndigheten anser att en viss handling bör omfattas av undersökningsåtgärden och den som åtgärden avser åberopar att handlingen omfattas av advokaters tystnadsplikt, ska myndigheten omedelbart försegla handlingen och skyndsamt överlämna den till domstol. Domstolen ska utan dröjsmål pröva om handlingen ska omfattas av undersökningsåtgärden. I förarbetena till bestämmelsen (prop. 2023/24:160 s. 54) anges bland annat följande. En tillsynsmyndighet bör inte ha rätt att ta del av skriftliga handlingar som skyddas av advokatsekretess. Med skriftlig handling avses även elektroniskt lagrat material som kan läsas, avlyssnas eller på annat sätt uppfattas endast med hjälp av tekniska hjälpmedel. Om det råder oenighet mellan den behöriga myndigheten och den som berörs av undersökningsåtgärder om vissa handlingar omfattas av tystnadsplikt, bör myndigheten lägga dem i ett kuvert eller, om handlingen är digital, lägga den på separat lagringsmedium i ett kuvert som förseglas. Därefter bör domstol utan dröjsmål fatta beslut om huruvida handlingen omfattas av advokaters tystnadsplikt. Utgångspunkten vid tillämpning av denna bestämmelse bör vara att i möjligaste mån ansluta sig till unionsrättens praxis om s.k. legal professional privilege. Bestämmelser om detta bör införas i kompletteringslagen och utformas efter förebild av motsvarande bestämmelser i konkurrenslagen (5 kap. 11, 14 och 16 §§). Rätten till effektivt rättsmedel och rätten till försvar måste säkerställas även när det gäller befogenheterna enligt artikel 22.5 i förordningen om politisk reklam även om det inte finns någon uttrycklig bestämmelse i förordningen om detta. Regeringen bedömer därför att handlingar som omfattas av advokaters tystnadsplikt bör undantas från alla undersökningsåtgärder i artikel 51.1 i EU:s förordning om digitala tjänster och artikel 22.5 a och h i EU:s förordning om politisk reklam. Den behöriga myndigheten bör därför inte ha rätt att ta del av skriftliga handlingar som skyddas av advokaters tystnadsplikt. Sveriges Advokatsamfund delar inte bedömningen att utgångspunkten bör vara att ansluta sig till unionsrättens praxis om så kallad legal professional privilege och att bestämmelsen ska utformas i enlighet med konkurrenslagens bestämmelser. Advokatsamfundet anser att reglerna i stället bör utformas i enlighet med bestämmelserna om beslags- och kopieringsförbud i rättegångsbalken. Regeringen anser dock att bestämmelsen i kompletteringslagen till förordningen om politisk reklam bör utformas på samma sätt som den i 3 kap. 14 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster. På så sätt skapas en enhetlig tillämpning och ett tillräckligt skydd för handlingar som omfattas av advokaters tystnadsplikt. Förarbetsuttalandena (prop. 2023/24:160 s. 54) om utgångspunkterna vid tillämpningen av 3 kap. 14 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster bör vara vägledande även vid tillämpningen av bestämmelsen i kompletteringslagen till förordningen om politisk reklam. Handlingar som omfattas av tystnadsplikt enligt mediegrundlagarna Det finns även bestämmelser om tystnadsplikt i mediegrundlagarna. Reglerna tar sikte på mediernas rätt och skyldighet att skydda sina källor och innebär ett förbud för bland annat den som har tagit befattning med tillkomsten eller utgivningen av en tryckt skrift att röja vad han eller hon då har fått veta om en källa eller upphovsperson som vill vara anonym (3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen). Motsvarande gäller även för andra grundlagsskyddade framställningar, bland annat program i radio och tv (2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen). Möjligheten för det allmänna att få tillgång till denna typ av information regleras särskilt (se bland annat 3 kap. 4 och 5 §§ tryckfrihetsförordningen och 2 kap. 4 och 5 §§ yttrandefrihetsgrundlagen). Högsta domstolen har uttalat att mediebolag i allmänhet har ett legitimt och starkt intresse av att inte lämna ut journalistiskt material och att detta intresse gör sig gällande med särskild styrka när det är fråga om källskyddat material, men är inte begränsat till sådant material (Högsta domstolens beslut den 20 september 2024 i mål nr Ö 1737-24). I skäl 153 i EU:s förordning om digitala tjänster sägs att förordningen står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter som erkänns i stadgan och de grundläggande rättigheter som utgör principer i unionsrätten. Förordningen bör enligt skäl 153 således tolkas i enlighet med dessa grundläggande rättigheter, inbegripet yttrande- och informationsfriheten samt mediernas frihet och mångfald. I skäl 50 i EU:s förordning om politisk reklam sägs att förordningen inte bör medföra krav på att medlemsstaterna ska vidta åtgärder som står i strid med grundläggande principer rörande yttrande- och informationsfrihet, särskilt tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier såsom följer av konstitutionella traditioner eller regler om pressens eller andra mediers rättigheter och ansvarsområden och om särskilda förfarandegarantier för dem, när dessa regler hör samman med fastställande eller begränsning av ansvar. Mot denna bakgrund anser regeringen att det bör finnas utrymme att beakta nationella regler om t.ex. källskydd och mediebolagens intresse av att inte lämna ut journalistiskt material. Den behöriga myndighetens befogenheter begränsas således även av tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Eftersom det följer redan av principen att grundlag har företräde framför vanlig lag, behöver detta inte anges särskilt (jfr prop. 2011/12:175 s. 19). Sanktionsavgifter Sanktionsavgifter vid överträdelser av artiklarna 18 och 19 Regeringens förslag En sanktionsavgift vid överträdelser av de skyldigheter i EU:s förordning om politisk reklam som avser inriktnings- och annonsleveransteknik ska inte få beslutas om den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom fem år från det att överträdelsen ägde rum. Promemorians förslag Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Sveriges advokatsamfund instämmer i allt väsentligt med promemorians överväganden och slutsatser. Övriga remissinstanser har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag Sanktionsavgifter för överträdelser av artiklarna 18 och 19 i förordningen om politisk reklam ska enligt artikel 25.6 i samma förordning beslutas av de nationella tillsynsmyndigheterna enligt artikel 51 i EU:s dataskyddsförordning. För Sveriges del ska sanktionsavgifter därför beslutas av Integritetsskyddsmyndigheten. Sanktionsavgifterna får tas ut i enlighet med artikel 83 i EU:s dataskyddsförordning, upp till det högsta belopp som avses i artikel 83.5 i den förordningen. I artikel 83 i EU:s dataskyddsförordning regleras grunderna för påförande av sanktionsavgifter. Artikeln reglerar bland annat vilka faktorer som ska beaktas vid beslut om när sanktionsavgifter ska tas ut och med vilket belopp. Den reglerar även hur avgiften ska bestämmas när flera bestämmelser överträds genom en och samma eller sammankopplade uppgiftsbehandlingar. Artikeln innehåller även två olika beloppsgränser för högsta möjliga avgift. I artikel 83.5 regleras den högre av de två beloppsgränserna, som är den gräns som kommer bli tillämplig när det gäller förordningen om politisk reklam. Enligt bestämmelsen är beloppsgränsen det högsta av 20 000 000 EUR och, om det gäller ett företag, 4 procent av den totala globala årsomsättningen under föregående budgetår. Bestämmelserna i artikel 83 i dataskyddsförordningen är direkt tillämpliga i förhållande till privaträttsliga organ och ger inget utrymme för medlemsstaterna att specificera bestämmelserna eller att föreskriva några undantag i förhållande till sådana organ (prop. 2017/18:105 s. 138). Bestämmelserna i artikeln blir genom artikel 25.6 i förordningen om politisk reklam på motsvarande sätt tillämpliga vid överträdelser enligt artiklarna 18 och 19 i den förordningen. I förhållande till dessa artiklar ska det därmed inte införas några nationella bestämmelser om grunderna för bestämmande av sanktionsavgifter. Det behövs däremot kompletterande bestämmelser om förfarandet vid beslut om sanktionsavgift. När det gäller bestämmelser om förfarandet vid beslut om sanktionsavgifter föreslår regeringen att det införs gemensamma bestämmelser om detta, se avsnitt 8.3. På en punkt bör dock bestämmelserna skilja sig åt. Preskriptionstidens längd är olika i lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (dataskyddslagen) och lagen (2024:954) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster. I det förra fallet är den fem år och i det senare fallet två år. Eftersom artiklarna 18 och 19 i EU:s förordning om politisk reklam utgör en komplettering av EU:s dataskyddsförordning anser regeringen att preskriptionstiden bör anpassas till vad som gäller enligt dataskyddslagen. På så sätt kommer samma preskriptionstid gälla för en personuppgiftsbehandling som strider mot såväl EU:s dataskyddsförordning som de nu aktuella artiklarna i EU:s förordning om politisk reklam. Regeringen anser därför att en sanktionsavgift för överträdelser av artiklarna 18 och 19 inte bör få beslutas om den som avgiften ska tas ut av inte har fått tillfälle att yttra sig inom fem år från den dag då överträdelsen ägde rum. En bestämmelse om detta bör införas i kompletteringslagen. Sanktionsavgifter vid andra överträdelser av förordningen Överträdelser som bör leda till sanktionsavgifter Regeringens förslag En sanktionsavgift ska få tas ut av en tillhandahållare av politiska reklamtjänster som överträder någon av sina skyldigheter enligt artiklarna 7.1 första meningen (identifiering av politiska reklamtjänster) och 7.2 (avtalsinnehåll), 9.1 och 9.3 (bevarande av information), 11.1 och 11.3 (märknings- och transparenskrav), 12.1, 12.3 och 12.4 (transparensmeddelande), 13.2–13.4 (tillgängliggörande av politisk onlinereklam), 14.1 (redovisning), och 21.1 (utseende av en rättslig företrädare) i EU:s förordning om politisk reklam, i den ursprungliga lydelsen. En sanktionsavgift ska även få tas ut vid överträdelse av ett åtagande som den behöriga myndigheten har gjort bindande med stöd av EU:s förordning om politisk reklam eller kompletteringslagen och som avser en skyldighet som följer av någon av de artiklar som anges i första stycket. En sanktionsavgift ska inte få beslutas om överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Promemorians förslag Förslaget i promemorian stämmer i huvudsak överens med regeringens. I promemorian föreslås inte att en sanktionsavgift ska få tas ut av en tillhandahållare av politiska reklamtjänster som överträder någon av sina skyldigheter enligt artikel 21.1, utan enbart artikel 21.1 första stycket, i förordningen om politisk reklam i den ursprungliga lydelsen. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanserna har inte några synpunkter på förslaget. Sveriges advokatsamfund instämmer i allt väsentligt med promemorians överväganden och slutsatser men ifrågasätter att motiveringen i promemorian är tillräcklig för att motivera ett strikt ansvar och anser att en annan tänkbar lösning bör analyseras. Mediemyndigheten förordar att sanktionsmöjligheten inte bara ska omfatta första stycket i artikel 21.1 (skyldighet att utse en rättslig företrädare) utan även andra stycket i artikel 21.1 (skyldighet att registrera den rättsliga företrädaren) i förordningen om politisk reklam. Skälen för regeringens förslag Övergripande om utformningen av sanktionssystemet Enligt artikel 25.1 första stycket i förordningen om politisk reklam ska medlemsstaterna fastställa bestämmelser om sanktioner eller, vid behov, andra åtgärder som ska tillämpas på sponsorer eller tillhandahållare av politiska reklamtjänster för överträdelser av artiklarna 5–17, 20 och 21, och vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att de genomförs i lämplig tid. Enligt artikel 25.5 andra meningen får medlemsstaterna också fastställa löpande viten för att förmå sponsorer, tillhandahållare av politiska reklamtjänster och utgivare av politisk reklam att sätta stopp för allvarliga och upprepade överträdelser av förordningen. Enligt artikel 25.1 andra stycket i förordningen om politisk reklam ska sanktionerna vara effektiva, proportionella och avskräckande. Dessutom ska medlemsstaterna vid fastställandet av bestämmelserna om sanktioner ta hänsyn till bestämmelserna om pressfrihet och yttrandefrihet i andra medier samt till regler eller normer för journalistyrket. I skäl 50 till förordningen sägs att den inte bör medföra krav på att medlemsstaterna ska vidta åtgärder som står i strid med grundläggande principer rörande yttrande- och informationsfrihet, särskilt tryckfrihet och yttrandefrihet i andra medier såsom följer av konstitutionella traditioner. Enligt samma skäl gäller detta även åtgärder som skulle strida mot regler om pressens eller andra mediers rättigheter och ansvarsområden och om särskilda förfarandegarantier för dem, när dessa regler hör samman med fastställande eller begränsning av ansvar. En sanktion är en bred beskrivning av en påföljd vid ett olagligt handlande som antingen kan ha ett handlingsdirigerande eller ett bestraffande syfte. En sanktion kan i ett svenskt sammanhang innebära en straffrättslig påföljd eller administrativ påföljd så som sanktionsavgift, vite, förbud eller återkallelse av tillstånd. I många fall bör tillhandahållare av politiska reklamtjänster vara juridiska personer, vilka inte kan åläggas straffansvar. Juridiska personer kan visserligen bli föremål för talan om företagsbot (36 kap. 23 § brottsbalken). En förutsättning för det är dock att brottet har begåtts i utövningen av företagets verksamhet vilket kan innebära bevissvårigheter. Med hänsyn till detta och till att kriminalisering ska användas med stor försiktighet och som en sista utväg (ultima ratio), bör överträdelser av förordningen om politisk reklam inte kriminaliseras. De administrativa påföljderna förbud eller återkallelse av tillstånd är inte heller lämpliga som sanktioner. De sanktioner som är aktuella är således förelägganden vid viten och beslut om sanktionsavgifter. Vitesförelägganden är framåtsyftande, dvs. de ska få mottagaren att vidta vissa handlingar, och kan därför sägas vara handlingsdirigerande. Sanktionsavgifter har också en handlingsdirigerande funktion. Sådana avgifter aktualiseras dock först när en överträdelse har ägt rum och är på så vis mer reaktiva. Sanktionen vid överträdelser av förordningen om politisk reklam bör som utgångspunkt vara vitesföreläggande. Av förslaget i avsnitt 7.2.6 framgår att den behöriga myndigheten kommer ha en generell befogenhet att förena beslut med vite. Endast om vitesförelägganden inte är tillräckligt effektiva som påtryckningsmedel eller är olämpliga bör det övervägas om överträdelserna även eller enbart ska kunna leda till sanktionsavgifter. Vid utformningen av sanktionssystemet bör även de utgångspunkter om sanktionsavgifter beaktas som anges i regeringens skrivelse En tydlig, rättssäker och effektiv tillsyn (skr. 2009/2010:79 s. 46): Utformningen av en sanktionsavgift vid tillsyn bör uppfylla de principer om sanktionsavgifters användningsområde och utformning som angavs i förarbetena till bestämmelsen om förverkande i 36 kap. 4 § brottsbalken (prop. 1981/82:142 s. 77). Enligt dessa principer bör sanktionsavgifter användas inom områden där regelöverträdelser är särskilt frekventa eller där det föreligger speciella svårigheter med att beräkna storleken av den vinst eller besparing som uppnås i det enskilda fallet. Avgifter bör vidare endast förekomma inom speciella och klart avgränsade rättsområden där det relativt lätt kan fastställas om en överträdelse skett eller inte. […] Om avgiftsskyldigheten ska bygga på ett strikt ansvar bör förutsättas att det finns starkt stöd för en presumtion om att överträdelser inte kan förekomma annat än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet. Överträdelser som bör kunna leda till sanktionsavgifter För att vitesförelägganden ska vara effektiva krävs att den behöriga myndigheten i tillräcklig omfattning kan få kännedom om och hinna agera mot överträdelser innan de har inletts eller upphört. Under alla förhållanden bör överträdelserna och följderna av dem i rimlig utsträckning kunna avhjälpas efter ett sådant föreläggande. Överträdelser av vissa bestämmelser i förordningen om politisk reklam är inte av den karaktären att vitesföreläggande skulle utgöra en effektiv åtgärd. Dessa överträdelser är samtidigt, i enlighet med de utgångspunkter som regeringen redogör för i föregående avsnitt, lämpade för sanktionsavgifter. De bestämmelser som ska kunna leda till sanktionsavgift vid en överträdelse ska innehålla tydliga krav och det ska relativt lätt kunna fastställas om en överträdelse har skett. För att förordningen om politisk reklam ska ges ett tillräckligt effektivt genomslag anser därför regeringen att överträdelser av följande bestämmelser bör kunna leda till sanktionsavgifter: Artikel 7.1 första meningen: Tillhandahållare av politiska reklamtjänster ska begära att sponsorer och tillhandahållare som agerar för sponsorers räkning uppger huruvida den reklamtjänst de begär att tjänstetillhandahållaren ska utföra är en politisk reklamtjänst. De ska också uppge om de uppfyller några av kraven i artikel 5.2 (anknytning till EU som krävs i vissa fall). Artikel 7.2: Tillhandahållare av politiska reklamtjänster ska säkerställa att avtal för politisk reklam innehåller vissa krav. Dessa krav är att sponsorn eller tillhandahållare som agerar för sponsorers räkning ska ge en förklaring enligt artikel 7.1. De ska också ge relevant information som är nödvändig för att uppfylla kraven i artiklarna 9.1, 11.1 och 12.1. Informationen ska överföras på ett fullständigt och korrekt sätt och utan oskäligt dröjsmål. Artikel 9.1 och 9.3: Tillhandahållare av politiska reklamtjänster ska bevara viss information om politiska reklamtjänster i sju års tid. Artikel 11.1 och 11.3: Utgivare av politisk reklam ska förse politiska reklammeddelanden med viss information genom märkning. Det gäller bland annat uppgift om att det rör sig om ett politiskt reklammeddelande och vem som är sponsor. Märkningen ska vara framträdande, göra det möjligt för enskilda personer att enkelt identifiera ett politiskt reklammeddelande och ska finnas kvar om det politiska reklammeddelandet sprids ytterligare. Artikel 12.1, 12.3 och 12.4: Utgivare av politisk reklam ska säkerställa att transparensmeddelanden innehåller viss information. Det krävs även att transparensmeddelanden ska hållas uppdaterade, vara i ett lättillgängligt format och på samma språk som det politiska reklammeddelandet samt uppfylla tillgänglighetskrav när så är möjligt. Transparensmeddelandet ska bevaras under sju år efter offentliggörandet. Artikel 13.2–13.4: Utgivare av politisk reklam är skyldiga att tillgängliggöra politisk onlinereklam i den europeiska databasen över sådan reklam. Artikel 14.1: utgivare av politisk reklam ska i årsredovisningen redovisa beloppen för eller värdet av andra förmåner som de fått i utbyte mot politiska reklamtjänster. Artikel 21.1 första stycket: Tjänstetillhandahållare som tillhandahåller politiska reklamtjänster i EU, men som inte är etablerade i unionen, ska utse en rättslig företrädare i en av de medlemsstater där tjänsterna erbjuds. I likhet med Mediemyndigheten anser regeringen att även en överträdelse av artikel 21.1 andra stycket bör kunna leda till sanktionsavgifter. Enligt bestämmelsen ska tjänstetillhandahållaren underrätta den behöriga myndigheten om den rättslige företrädarens namn, postadress, e-postadress och telefonnummer. När det gäller leverantörer av förmedlingstjänster får den behöriga myndigheten godkänna åtaganden och göra dem bindande med stöd av artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam och artikel 51.2 a i EU:s förordning om digitala tjänster. En sanktionsavgift bör därför även kunna tas ut vid överträdelse av ett sådant åtagande, om det avser skyldigheter enligt de ovan uppräknade artiklarna där sanktionsavgift kan påföras. Det bör inte krävas uppsåt eller oaktsamhet för att en sanktionsavgift ska beslutas Bestämmelser om sanktionsavgift bygger ofta på ett strikt ansvar. Det innebär att en mottagare inte behöver ha haft uppsåt eller varit oaktsam för att åläggas en sanktionsavgift. Den behöriga myndighetens bedömning blir på detta sätt enklare och mer effektiv. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter att motiveringen i promemorian är tillräcklig för att motivera ett strikt ansvar och anser att annan tänkbar lösning bör analyseras. Dessutom noterar advokatsamfundet att det enligt svensk praxis ska göras en ursäktlighetsbedömning vad gäller frågan om sanktionsavgift överhuvudtaget ska utgå och att uppsåt och oaktsamhet är av betydelse när avgiftens storlek ska bestämmas. I ljuset av detta anser advokatsamfundet att uttalandet i promemorian om att ”en mottagare inte behöver ha haft uppsåt eller varit oaktsam för att åläggas en sanktionsavgift” framstår som motsägelsefullt. Om avgiftsskyldigheten ska bygga på ett strikt ansvar bör det, som nämnts i regeringens tillsynsskrivelse ovan, förutsättas att det finns starkt stöd för en presumtion om att överträdelser inte kan förekomma annat än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet. Regeringen anser att det finns en sådan presumtion i fråga om överträdelser av de ovan uppräknade bestämmelserna. Vidare framgår av praxis från Europadomstolen att en sådan presumtion är tillåten under förutsättning att den hålls inom rimliga gränser och att det görs en nyanserad och inte alltför restriktiv prövning av befrielsegrunderna i varje enskilt fall (se bl.a. se Europadomstolens avgöranden den 7 oktober 1988 i målet Salabiaku mot Frankrike och den 23 september 2003 i målet Radio France m.fl. mot Frankrike). Eftersom regeringen föreslår att det i kompletteringslagen ska anges att sanktionsavgift ”får” tas ut kan den behöriga myndigheten avstå från att ta ut sanktionsavgifter. Den behöriga myndigheten kan därför, i varje enskilt fall, göra en nyanserad och inte alltför restriktiv prövning av befrielsegrunderna. Sammantaget anser regeringen att det inte bör krävas att någon av överträdelserna har begåtts av uppsåt eller oaktsamhet för att en sanktionsavgift ska kunna beslutas. Den behöriga myndigheten ska kunna avstå från att ta ut sanktionsavgifter I och med att sanktionsavgiftssystemet bygger på ett strikt ansvar bör det finnas utrymme för den behöriga myndigheten att avstå från att ta ut en sanktionsavgift om det skulle vara oskäligt. I artikel 25.4 och 25.5 i förordningen om politisk reklam finns direkt tillämpliga bestämmelser som har betydelse såväl för frågan om en sanktionsavgift över huvud taget ska tas ut som för frågan om avgiftens storlek. Artikel 25.4 innebär att det vid beslut om sanktioner och deras nivå ska tas vederbörlig hänsyn, i varje enskilt fall, till bland annat följande: a)  överträdelsens karaktär, allvar, upprepning och varaktighet b)  om överträdelsen skett med uppsåt eller genom oaktsamhet c)  åtgärder som vidtagits för att mildra eventuella skador d)  relevanta tidigare överträdelser och andra försvårande eller för mildrande omständigheter som är tillämpliga på omständigheterna i fallet e)  graden av samarbete med den behöriga myndigheten f)  storleken på och den ekonomiska kapaciteten hos den enhet som är föremål för sanktioner, i tillämpliga fall. I artikel 25.5 anges att överträdelser av vissa i bestämmelsen uppräknade artiklar ska anses särskilt allvarliga om de avser politisk reklam som publiceras eller sprids under den sista månaden före ett val eller en folkomröstning och riktas till medborgare i den medlemsstat där det aktuella valet eller den aktuella folkomröstningen förrättas. Därutöver bör förordningen enligt skäl 50 inte medföra krav på åtgärder som står i strid med grundläggande principer rörande yttrande- och informationsfrihet, särskilt tryck- och yttrandefrihet i andra medier såsom följer av konstitutionella traditioner eller regler om pressens eller andra mediers rättigheter och ansvarsområden och om särskilda förfarandegarantier för dem, när dessa regler hör samman med fastställande eller begränsning av ansvar. Med stöd av de nyss nämnda artiklarna och skäl 50 kan den behöriga myndigheten och domstolarna avgöra om det finns skäl att ta ut, eller att avstå från att ta ut, en sanktionsavgift. Regeringen anser därför att det inte behövs bestämmelser i kompletteringslagen om vilka grunder den behöriga myndigheten och domstolarna får avstå från att ta ut sanktionsavgifter. I stället bör det i kompletteringslagen anges att sanktionsavgift ”får” tas ut. Förbud mot dubbelprövning Europakonventionen och bland annat dess sjunde tilläggsprotokoll gäller som svensk lag enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. I 2 kap. 19 § regeringsformen finns ett förbud mot att meddela lag eller föreskrift som står i strid med Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. I artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet finns ett förbud mot dubbel lagföring eller dubbla straff. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 50 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. Detta förbud kallas ofta för dubbelprövningsförbudet. Begreppet straff i den mening som avses i Europakonventionen anses även omfatta viten och sanktionsavgifter. I regelverk där det är möjligt att utfärda ett vitesföreläggande och ta ut en sanktionsavgift för samma överträdelse har det därför införts bestämmelser som syftar till att hindra en dubbelprövning. Dessa har utformats på så sätt att sanktionsavgift inte får beslutas om överträdelsen även omfattas av ett vitesföreläggande och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. Även enligt kompletteringslagen till EU:s förordning om politisk reklam kommer det vara möjligt att utfärda ett vitesföreläggande och ta ut en sanktionsavgift för samma överträdelse. Regeringen anser därför att en bestämmelse som hindrar dubbelprövning bör införas i kompletteringslagen. Preskription Det är inte lämpligt att meddela ett beslut om sanktionsavgift om lång tid har förflutit sedan överträdelsen av bestämmelsen eller åtagandet som kan leda till sanktionsavgift ägde rum. En sanktionsavgift bör därför inte få tas ut om den som anspråket riktar sig mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom viss tid från det att överträdelsen ägde rum. Regeringen anser därför att en bestämmelse av denna innebörd bör införas i kompletteringslagen. När det gäller preskriptionstidens längd är det skillnad mellan dataskyddslagen och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster. När det gäller artiklarna 18 och 19, som kompletterar EU:s dataskyddsförordning, föreslås att preskriptionstiden ska anpassas till dataskyddslagen, dvs. bestämmas till fem år. I fråga om överträdelser av nu aktuella bestämmelser i EU:s förordning om politisk reklam anser regeringen att det är lämpligare att preskriptionstiden följer lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster, dvs. två år. På så sätt kommer reglerna i förhållande till leverantörer av förmedlingstjänster att vara förhållandevis enhetliga. Sanktionsavgifternas storlek Regeringens förslag En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda tillhandahållaren av politiska reklamtjänster under det föregående räkenskapsåret. Promemorians förslag Förslaget i promemorian stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Sveriges advokatsamfund instämmer i allt väsentligt med promemorians överväganden och slutsatser. Övriga remissinstanser har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag Sanktionsavgifter kan vara utformade på olika sätt. De kan avse på förhand bestämda belopp, ett beloppsintervall eller vara kopplade till omsättningen i näringsverksamheten. Utgångspunkten bör i detta fall vara att sanktionsavgifterna ska vara effektiva, proportionerliga och avskräckande i enlighet med artikel 25.1 i förordningen om politisk reklam. Förordningen om politisk reklam reglerar de ekonomiska sanktionernas högsta tillåtna belopp. Enligt artikel 25.2 i förordningen ska detta belopp baseras på den ekonomiska kapaciteten hos den enhet som är föremål för sanktioner och ska uppgå till a)  6 procent av sponsorns eller tillhandahållarens årsinkomst eller budget, beroende på vad som är tillämpligt och vad som är högst, eller b)  6 procent av sponsorns eller tillhandahållarens globala årsomsättning under det föregående räkenskapsåret. Bestämmelsen får förstås så att medlemsstaterna kan välja beräkningsmodell för högsta tillåtna belopp. Beloppet enligt punkt b motsvarar vad som gäller enligt EU:s förordning om digitala tjänster (se artikel 52.3 första meningen i den förordningen). Det är också den gräns som gäller för sanktionsavgifter enligt EU:s förordning om digitala tjänster (3 kap. 25 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster). Högsta belopp för en sanktionsavgift bör enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam bestämmas i enlighet med denna gräns. Sanktionsavgifter ska kunna beslutas även vid överträdelser som är mindre allvarliga. Beloppsintervallet för sanktionsavgifter varierar mellan olika rättsområden, från 1 000 kronor som lägsta nivå, upp till 20 000 000 kronor för de allvarligaste överträdelserna, se t.ex. resegarantilagen (2018:1218) och lagen (2016:1145) om offentlig upphandling. Ett lägsta belopp bör emellertid bestämmas för att avgiften inte ska vara helt obetydlig. Denna miniminivå får inte vara så hög att effekten blir orimlig för ett företag som nyligen startat en verksamhet i mindre skala. Regeringens bedömning är, mot denna bakgrund, att 5 000 kronor är en rimlig lägsta nivå på sanktionsavgiften. Beloppet motsvarar även den lägsta nivå som gäller enligt 3 kap. 25 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster I artikel 25.4 och 25.5 i förordningen om politisk reklam anges ytterligare omständigheter som har betydelse vid beslut om sanktionsavgifter. Som framgår ovan bör dessa omständigheter beaktas vid bedömningen av om det finns skäl att ta ut sanktionsavgift (se avsnitt 8.2.1). Omständigheterna bör även beaktas när sanktionsavgiftens storlek bestäms. Det behövs inte några kompletterande bestämmelser om detta eftersom artiklarna i förordningen är direkt tillämpliga. En åtgärd enligt förordningen om politisk reklam får dessutom aldrig vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot (5 § tredje stycket förvaltningslagen [2017:900]). Gemensamma regler om sanktionsavgifter vid alla överträdelser av förordningen Regeringens förslag Ett beslut om sanktionsavgift ska delges den avgiftsskyldige. En sanktionsavgift ska betalas till den myndighet som har beslutat avgiften, eller till en annan myndighet som denna myndighet anger, inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om avgiften inte betalas i tid, ska myndigheten som skulle ta emot avgiften lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen om indrivning av statliga fordringar m.m. Avgiften ska tillfalla staten. Skyldigheten att betala en beslutad sanktionsavgift upphör i den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Promemorians förslag Förslagen i promemorian stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Sveriges advokatsamfund instämmer i allt väsentligt med promemorians överväganden och slutsatser. Övriga remissinstanser har inga synpunkter på förslagen. Skälen för regeringens förslag Möjligheten att besluta om sanktionsavgift bör kompletteras med bestämmelser om delgivning av beslut, betalning och preskription. Bestämmelserna bör gälla för såväl sanktionsavgifter som beslutas av Integritetsskyddsmyndigheten som av den behöriga myndigheten enligt artikel 22.3 och 22.4 i förordningen om politisk reklam. På grund av sanktionsavgiftens ingripande karaktär anser regeringen att ett beslut om sådan avgift bör delges den avgiftsskyldige enligt delgivningslagen (2010:1932). En sanktionsavgift bör betalas till den myndighet som har beslutat avgiften, eller till en annan myndighet som denna myndighet anger, inom 30 dagar från det att beslutet om avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Detta lämnar utrymme för en tillsynsmyndighet att överlåta åt exempelvis Kammarkollegiet att ta emot betalning. Om avgiften inte betalas i tid, anser regeringen att den myndighet som ska ta emot betalningen bör vara skyldig att lämna den obetalda avgiften för indrivning. Av 3 kap. 1 § 6 utsökningsbalken följer att en förvaltningsmyndighets beslut som innefattar betalningsskyldighet och som får överklagas som t.ex. förvaltningsbesvär utgör en exekutionstitel (prop. 2021/22:206 s. 36). Det saknas därför behov av en särskild bestämmelse om att verkställighet av ett beslut om sanktionsavgift får ske enligt utsökningsbalken. Sanktionsavgifter bör tillfalla staten. Det bör även införas en preskriptionstid för verkställighet av avgiften. Preskriptionstiden för motsvarande situation enligt lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster är fem år (22 §). Detsamma gäller sanktionsavgifter enligt EU:s dataskyddsförordning (se 10 § förordningen [2018:219] med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning). Regeringen anser därför att en sanktionsavgift för överträdelser av EU:s förordning om politisk reklam bör preskriberas om verkställighet inte har skett inom fem år. Regeringen anser sammantaget att bestämmelser om delgivning av beslut, betalning och preskription av sådan innebörd som beskrivits bör införas i kompletteringslagen. Behörig domstol och överklagande Behörig domstol Regeringens förslag Förvaltningsrätten i Stockholm ska vara rätt domstol i mål enligt EU:s förordning om politisk reklam och kompletteringslagen. Mål om prövning av om en handling skyddas av advokaters tystnadsplikt ska få avgöras av en lagfaren domare ensam. Promemorians förslag Förslagen i promemorian stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanserna har inte några synpunkter på förslagen. Förvaltningsrätten i Stockholm har inga invändningar mot förslaget att domstolen ska vara enda behörigt forum och tillstyrker förslaget att mål om prövning av om en handling skyddas av advokaters tystnadsplikt får avgöras av en lagfaren domare ensam. Sveriges advokatsamfund anser dock att det vore lämpligare att den prövningen sker hos allmän domstol. Skälen för regeringens förslag EU:s förordning om politisk reklam och kompletteringslagen förutsätter att det görs ansökningar hos domstol när det gäller utdömande av förelagda viten och för prövning av om en handling omfattas av advokaters tystnadsplikt. Därutöver kommer domstol att behöva pröva överklaganden av myndigheternas beslut enligt förordningen och kompletteringslagen. Förvaltningsrätten i Stockholm kommer med stöd av 14 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar vara behörig att överpröva Mediemyndighetens och Integritetsskyddsmyndighetens beslut, men det saknas en allmänt tillämplig forumregel i ansökningsmål. Regeringen anser att även dessa mål bör handläggas av Förvaltningsrätten i Stockholm. En sådan ordning är lämplig med hänsyn till att det sannolikt endast handlar om ett fåtal tillkommande överklaganden och då tillämpningen av förordningen om politisk reklam kräver kunskap om politiska reklamtjänster och de krav som förordningen ställer på sådana. Genom att alla mål som rör tillämpningen av förordningen om politisk reklam koncentreras till en förvaltningsrätt kan domstolen upparbeta särskild kompetens när det gäller innebörden i de krav som förordningen ställer. Detta bidrar till en ändamålsenlig, enhetlig och förutsebar tillämpning av förordningen i Sverige. Detsamma gäller i fråga om Kammarrätten i Stockholm, som i förekommande fall överprövar förvaltningsrättens avgöranden. Förvaltningsrätten i Stockholm och Sveriges advokatsamfund ser, i likhet med utredningens förslag, värdet i att upparbeta och samla kompetens rörande tillämpningen av förordningen om politisk reklam vid en och samma domstol. Advokatsamfundet anser dock att det vore lämpligare att prövningen av om handlingar omfattas av advokaters tystnadsplikt sker hos allmän domstol eftersom de har en lång erfarenhet av att bedöma motsvarande frågor i brottmål. Regeringen föreslår i avsnitt 7.2.7 att bestämmelsen om prövningen av om en handling skyddas av advokaters tystnadsplikt ska utformas i enlighet med 3 kap. 14 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster. Mål om prövning enligt 3 kap. 14 § lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster prövas av Förvaltningsrätten i Stockholm och överklagas till Kammarrätten i Stockholm. Regeringen anser att förfarandet enligt kompletteringslagen till förordningen om politisk reklam bör prövas av samma domstolar i syfte att uppnå en upparbetad särskild kompetens och en enhetlig rättstillämpning. Mål om prövning av om en handling omfattas av advokaters tystnadsplikt ska avgöras skyndsamt (se avsnitt 7.2.7). För att den skyndsamma handläggningen ska vara möjlig anser regeringen att sådana mål bör få avgöras av en lagfaren domare ensam. Ett tillägg som möjliggör detta bör därför göras i 18 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. Överklagande Regeringens förslag Beslut enligt EU:s förordning om politisk reklam och kompletteringslagen ska få överklagas. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten och vid överklagande i mål om prövning av om en handling skyddas av advokaters tystnadsplikt. Promemorians förslag Förslagen i promemorian stämmer i huvudsak överens med regeringens. I promemorian föreslås inte en särskild bestämmelse om att prövningstillstånd ska krävas vid överklagande i mål om prövning av om en handling skyddas av advokaters tystnadsplikt. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanserna har inte några synpunkter på förslagen. Kammarrätten i Stockholm anser att förfarandet vid överklagande i mål om prövning av om en handling skyddas av advokaters tystnadsplikt bör förtydligas. Skälen för regeringens förslag Enligt skäl 106 i EU:s förordning om politisk reklam bör de behöriga myndigheternas utövande av sina befogenheter enligt förordningen omfattas av lämpliga rättssäkerhetsgarantier i enlighet med unionsrätten och nationell rätt, inbegripet effektiva rättsmedel och rättssäkerhet. Den vanliga ordningen är att rätten till ett effektivt rättsmedel mot myndighetsbeslut uppnås genom möjligheten enligt 40 § förvaltningslagen (2017:900) att överklaga ett beslut till allmän förvaltningsdomstol. Denna ordning gäller även beslut som fattas med stöd av en EU-förordning. Regeringen anser att det inte finns skäl att frångå den ordningen när det gäller beslut som de behöriga myndigheterna fattar med stöd av förordningen om politisk reklam och kompletteringslagen. Även om rätten till överklagande följer av förvaltningslagen anser regeringen att det, för att denna rätt ska bli tydlig för enskilda, bör införas en särskild bestämmelse om överklagande i kompletteringslagen. Av denna bör det också framgå att det krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Kammarrätten i Stockholm har noterat att det i promemorian inte föreslås någon uttrycklig reglering av om det krävs prövningstillstånd vid överklagande i mål om prövning av om en handling skyddas av advokaters tystnadsplikt. Kammarrätten påpekar att kravet på skyndsamhet i de aktuella målen närmast kan tala för ett sådant krav. Oavsett ställningstagande i denna fråga anser kammarrätten att det bör införas en förtydligande bestämmelse om överklagandeförfarandet. Regeringen anser i likhet med kammarrätten att det behövs en förtydligande bestämmelse om överklagandeförfarandet i mål om prövning av om en handling skyddas av advokaters tystnadsplikt. Med anledning av att målen ska hanteras skyndsamt anser regeringen att det bör krävas prövningstillstånd vid överklagande i dessa mål och att en särskild bestämmelse om detta bör införas i kompletteringslagen. Informationsutbyte, sekretess och personuppgiftsbehandling Sekretess och informationsutbyte Regeringens bedömning Behovet av sekretess för uppgifter som förvaras hos de behöriga myndigheterna vid tillsyn enligt EU:s förordning om politisk reklam och kompletteringslagen tillgodoses genom befintlig sekretessreglering. Promemorians bedömning Bedömningen i promemorian stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Majoriteten av remissinstanserna har inga synpunkter på bedömningen. Konsumentverket, Mediemyndigheten och Post- och telestyrelsen anser att behovet av sekretessbrytande bestämmelser behöver ses över. Post- och telestyrelsen anser även att tillämpliga sekretessgrunder behöver utredas ytterligare. Skälen för regeringens bedömning Sekretess för uppgifter i Mediemyndighetens och Integritetsskyddsmyndighetens tillsynsverksamhet Mediemyndigheten och Integritetsskyddsmyndigheten kommer inom ramen för tillsynen av efterlevnaden av EU:s förordning om politisk reklam behöva hantera ett stort antal uppgifter. Det kan handla om uppgifter som myndigheterna hämtar in från enskilda, exempelvis från tillhandahållare av politiska reklamtjänster. Myndigheterna kan även få uppgifter från enskilda, exempelvis genom anmälningar av överträdelser. Även andra myndigheter, inklusive andra EU-länders myndigheter, kan lämna uppgifter. Mediemyndigheten kan inom ramen för sin tillsyn behöva hantera uppgifter om tillhandahållare av politiska reklamtjänster, sponsorer, personer som ytterst kontrollerar sponsorer och andra än sponsorer som lämnat ersättning för politiska reklammeddelanden (jfr artikel 12.1 a och b i förordningen om politisk reklam), liksom personer som antas höra till dessa kategorier. Uppgifterna kommer bland annat att röra innehållet i politiska reklammeddelanden och enskilda personers koppling till sådana meddelanden. Därtill kan myndigheten behöva hantera uppgifter om enskildas ekonomiska förhållanden, främst när det gäller ersättningar och påstådda ersättningar för politiska reklamtjänster. Det kan förekomma uppgifter vars röjande skulle kunna innebära skada eller men för enskilda. I 30 kap. 23 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, finns bestämmelser som ger regeringen möjlighet att meddela föreskrifter om sekretess i en statlig myndighets verksamhet som består i bland annat tillsyn med avseende på näringslivet. Enligt första punkten gäller sekretess för uppgift om en enskilds affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs. Enligt andra punkten gäller sekretess för uppgift om andra ekonomiska eller personliga förhållanden än som avses i första punkten, för den som har trätt i affärsförbindelse eller liknande förbindelse med den som är föremål för myndighetens verksamhet. Sekretessen enligt andra punkten är s.k. absolut sekretess, dvs. det ställs inte upp något skaderekvisit. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst tjugo år. Regeringen har meddelat föreskrifter om i vilken utsträckning sekretessen enligt 30 kap. 23 § OSL gäller för statliga myndigheters verksamhet i 9 § offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641), OSF. Av punkt 101 i bilagan till OSF framgår att sekretessen omfattar utredning, tillståndsgivning och tillsyn i Mediemyndighetens verksamhet, dock inte beslut i ärenden. Bestämmelsen bör omfatta den tillsyn av tillhandahållare av politiska reklamtjänster som Mediemyndigheten ska bedriva. Därigenom tillgodoses behovet av sekretess till skydd för enskilda i myndighetens verksamhet. Regeringen anser därför att det inte behöver införas nya bestämmelser om sekretess för den tillsynsverksamheten. Integritetsskyddsmyndigheten kommer att ansvara för tillsyn av att artiklarna 18 och 19 i förordningen om politisk reklam följs. Myndigheten kan med hänsyn till regleringen i dessa artiklar behöva hantera känsliga personuppgifter i sin tillsyn. Hos Integritetsskyddsmyndigheten gäller sekretess enligt 32 kap. 1 § OSL bland annat i ärenden om tillsyn som enligt lag eller annan författning ska handläggas av myndigheten, för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kan antas att den enskilde eller någon närstående till denne lider skada eller men om uppgiften röjs. För uppgift i en allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år. Behovet av sekretess hos Integritetsskyddsmyndigheten vid tillsyn enligt förordningen om politisk reklam bör därmed bli tillgodosett. Regeringen anser därför att det inte behöver införas nya bestämmelser om sekretess för den tillsynsverksamheten. När det gäller det allmännas intresse av att skydda myndigheternas tillsynsverksamhet från insyn finns det en relevant sekretessbestämmelse i 17 kap. 1 § OSL. Enligt den bestämmelsen gäller sekretess för uppgift om planläggning eller andra förberedelser för sådan inspektion, revision eller annan granskning som en myndighet ska göra, om det kan antas att syftet med granskningsverksamheten motverkas om uppgiften röjs. Behovet av sekretess till skydd för Mediemyndighetens och Integritetsskyddsmyndighetens tillsynsverksamhet enligt förordningen om politisk reklam bör därmed bli tillgodosett. Regeringen anser därför att det inte finns behov av någon ytterligare sekretessbestämmelse till skydd för den tillsynen. Sammanfattningsvis bedömer regeringen att det inte finns något behov av ytterligare sekretessbestämmelser för uppgifter i Mediemyndighetens och Integritetsskyddsmyndighetens tillsynsverksamhet enligt förordningen om politisk reklam och kompletteringslagen. Sekretess och uppgiftsutbyte inom ramen för nationellt samarbete Förordningen om politisk kräver att medlemsstaterna säkerställer samordning och samarbete mellan de behöriga myndigheterna samt mellan dessa myndigheter och samordnare för digitala tjänster, i syfte att underlätta ett snabbt och säkert informationsutbyte, bland annat genom anmälningar av upptäckta överträdelser (jfr artikel 22.7 och 22.9 första meningen). Inom ramen för ett sådant samarbete kan Integritetsskyddsmyndigheten eller Mediemyndigheten behöva lämna sekretessbelagda uppgifter såväl sinsemellan som till Post- och telestyrelsen i egenskap av samordnare för digitala tjänster och tillsynsmyndighet när det gäller EU:s förordning om digitala tjänster. Integritetsskyddsmyndigheten och Mediemyndigheten kan även behöva utbyta uppgifter med andra svenska myndigheter, exempelvis Konsumentverket som är en behörig myndighet enligt EU:s förordning om digitala tjänster. Uppgiftsutbytet skulle bland annat kunna syfta till att samordna utredningsåtgärder och andra åtgärder såsom sanktioner riktade mot specifika aktörer, exempelvis när det gäller leverantörer av förmedlingstjänster som även är tillhandahållare av politiska reklamtjänster. De uppgifter om enskilda som kommer behöva utbytas kommer vara hänförliga till tillsynen av tillhandahållare av politiska reklamtjänster. Bestämmelserna i 30 kap. 23 § OSL erbjuder ett tillräckligt sekretesskydd för dessa uppgifter. Det kan noteras att den sekretessen, enligt 9 § offentlighets- och sekretessförordningen och punkt 15 och 99 i bilagan till förordningen, även omfattar vissa uppgifter i ärenden om tillsyn hos Konsumentverket och Post- och telestyrelsen. Därutöver kan tänkas att myndigheterna kan komma att utbyta uppgifter som avser planerade tillsynsåtgärder. Den ovan redovisade bestämmelsen i 17 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen bör vara tillräcklig för att tillgodose det allmänna intresset av att skydda myndigheternas verksamhet vid kontroll och inspektion. Om en myndighet får en uppgift från en annan myndighet som omfattas av sekretess fortsätter sekretessen att gälla hos den mottagande myndigheten, om myndigheten får uppgiften i sin verksamhet som avser tillsyn eller revision (11 kap. 1 § OSL). Sekretesskyddet fortsätter alltså att gälla med stöd av 11 kap. 1 § OSL för uppgifter som lämnas mellan myndigheter i Sverige i deras tillsynsverksamhet enligt EU:s förordningar om politisk reklam och digitala tjänster. Behovet av att utbyta sekretessbelagda uppgifter mellan nationella myndigheter i syfte att åstadkomma samordning och samarbete i tillsynen av förordningen om politisk reklam kan i viss utsträckning tillgodoses genom en tillämpning av 10 kap. 2 § OSL. Enligt den bestämmelsen får en myndighet utan hinder av sekretess lämna en uppgift till en annan myndighet, om det är nödvändigt för att den utlämnande myndigheten ska kunna fullgöra sin verksamhet. I sista hand bör även den s.k. generalklausulen i 10 kap. 27 § OSL kunna tillämpas. En sekretessbelagd uppgift får med stöd av den bestämmelsen lämnas till en myndighet, om det är uppenbart att intresset av att uppgiften lämnas har företräde framför det intresse som sekretessen ska skydda. Ett rutinmässigt utbyte av sekretessbelagda uppgifter mellan myndigheter bör dock i regel vara särskilt författningsreglerat (jfr prop. 1979/80:2 Del A, med förslag till sekretesslag m.m., s. 326 och 327). Det kommer behövas ett rutinmässigt uppgiftsutbyte mellan Integritetsskyddsmyndigheten, Mediemyndigheten, Post- och telestyrelsen och Konsumentverket för tillsynen enligt förordningen om politisk reklam. Det kommer därmed inte vara tillräckligt att myndigheterna förlitar sig på 10 kap. 2 och 27 §§ offentlighets- och sekretesslagen. I promemorian görs därför bedömningen att det bör därför införas en bestämmelse om uppgiftsskyldighet mellan Mediemyndigheten, Integritetsskyddsmyndigheten, Post- och telestyrelsen och Konsumentverket. Innebörden i bestämmelsen bör vara att de fyra myndigheterna ska lämna de uppgifter till varandra som behövs för tillsynen enligt EU:s förordning om politisk reklam och kompletteringslagen. En sådan bestämmelse innebär till följd av 10 kap. 28 § offentlighets- och sekretesslagen att myndigheterna utan hinder av sekretess kan lämna uppgifter till varandra. Regeringen instämmer i promemorians bedömning att det är tillräckligt att uppgiftsskyldigheten regleras i förordning och avser att återkomma i denna del. I EU:s förordning om digitala tjänster finns en bestämmelse om tystnadsplikt i artikel 84. Enligt den artikeln får de behöriga myndigheterna inte föra vidare information som de erhållit eller utbytt enligt förordningen om digitala tjänster och som är av sådant slag att den omfattas av tystnadsplikt. Förbudet mot att föra vidare uppgifter gäller alltså inte för alla uppgifter som de behöriga myndigheterna erhållit eller utbytt utan endast för sådana uppgifter som de tagit emot och utbytt enligt förordningen om digitala tjänster och som är av sådant slag att den omfattas av tystnadsplikt. Det är av vikt att uppgifter om enskilds personliga och ekonomiska förhållanden som lämnas till de behöriga myndigheterna inom ramen för tillsyn enligt EU:s förordning om digitala tjänster får ett tillräckligt skydd (prop. 2023/24:160 s. 88). Det kan noteras att bestämmelsen om tystnadsplikt i artikel 84 inte påverkar det utbyte och den användning av information som t.ex. sker mellan kommissionen och behöriga myndigheter, eller behöriga myndigheter emellan, vid genomförande, samarbete, sanktioner och kontroll av att kapitel IV i EU:s förordning om digitala tjänster följs. Med anledning bestämmelsen om tystnadsplikt i förordningen om digitala tjänster påpekar Konsumentverket, Mediemyndigheten och Post- och telestyrelsen att regeringen behöver se över behovet av sekretessbrytande bestämmelser för att tillgodose kravet på samarbete enligt förordningen om politisk reklam. Mediemyndigheten anser även att det bör övervägas om det behövs en sekretessbrytande bestämmelse som utöver tillsyn innefattar annan samverkan som krävs med anledning av förordningen om politisk reklam. Av artikel 2.3 i i förordningen om politisk reklam följer att förordningen inte ska påverka tillämpningen av reglerna i förordningen om digitala tjänster. Frågan är därför hur bestämmelsen om tystnadsplikt i förordningen om digitala tjänster förhåller sig till kravet i förordningen om politisk reklam om samarbete mellan de behöriga myndigheterna och samordnare för digitala tjänster. Eftersom det ytterst är EU-domstolen som tolkar EU-rätten och således hur förordningarna förhåller sig till varandra anser regeringen att det inte är lämpligt att närmare specificera i vilka fall uppgifter är av sådant slag att artikel 84 i förordningen om digitala tjänster innebär ett hinder för utbyte av uppgifter inom ramen för samarbetet enligt förordningen om politisk reklam. Frågan bör därför överlämnas till rättstillämpningen. Sekretess och uppgiftsutbyte inom ramen för internationellt samarbete Förordningen om politisk reklam innehåller bestämmelser om samarbete med myndigheter i andra medlemsstater inom EU. Samarbetet förutsätter utbyte av uppgifter av olika slag. Uppgifterna kommer att behöva lämnas både direkt till andra länders myndigheter och via samordnaren för digitala tjänster i Sverige, dvs. Post- och telestyrelsen. I 15 kap. 1 a § OSL finns bestämmelser om sekretess i det internationella samarbetet. Bestämmelserna omfattar bl.a. uppgifter som en myndighet har fått från ett utländskt organ på grund av en bindande EU-rättsakt eller som myndigheten har inhämtat i syfte att lämna dem till ett utländskt organ i enlighet med en sådan rättsakt. En ytterligare förutsättning för sekretessen är att det kan antas att Sveriges möjlighet att delta i det internationella samarbete som avses i rättsakten försämras om uppgiften röjs. Enligt förarbetena gäller sekretessen enligt 15 kap. 1 a § OSL bara om det finns en tydlig sekretessbestämmelse i den aktuella EU-rättsakten. Om så inte är fallet kommer en tillämpning av sekretessbestämmelserna normalt inte att aktualiseras även om en sådan inte utesluts av bestämmelsernas ordalydelse (prop. 2012/13:192 s. 35 och 44). Förordningen om politisk reklam innehåller inte några tydliga sekretessbestämmelser och därmed kommer 15 kap. 1 a § offentlighets- och sekretesslagen i princip inte att bli tillämplig i denna del. Däremot kommer de bestämmelser om sekretess till skydd för enskilda som redovisats ovan att gälla även för uppgifter om enskilda som lämnas till svenska myndigheter inom ramen för samarbetet inom EU. När svenska myndigheter tar del av uppgifter från myndigheter i andra medlemsstater i syfte att ge sådana myndigheter bistånd eller genomföra gemensamma utredningar (artikel 23.3 och 23.8) bör den ovan redovisade bestämmelsen i 17 kap. 1 § OSL bli tillämplig för uppgifterna hos den svenska myndigheten. Uppgifter hos Integritetsskyddsmyndigheten och Mediemyndigheten som ska lämnas till andra länders myndigheter kommer i vissa fall att omfattas av sekretess. Det innebär att det måste finnas stöd i offentlighets- och sekretesslagen, eller i annan lag eller förordning som den lagen hänvisar till, för att uppgifterna ska kunna lämnas ut till andra myndigheter (jfr 8 kap. 1 § OSL). En uppgift för vilken sekretess gäller får inte röjas för en utländsk myndighet eller en mellanfolklig organisation, om inte utlämnandet sker i enlighet med särskild föreskrift i lag eller förordning (8 kap. 3 § 1 OSL). EU-förordningar bör anses likställda med svensk lag. Detta innebär att en uppgiftsskyldighet som följer av en EU-förordning får anses bryta sekretessen enligt 10 kap. 28 § och 8 kap. 3 § OSL (se bland annat prop. 2018/19:38 s. 88 och prop. 2023/24:73 s. 49). Vid den tillsyn som Integritetsskyddsmyndigeten ska ansvara för till följd av artikel 22.1 i förordningen om politisk reklam, ska kapitel VII i EU:s dataskyddsförordning tillämpas. Kapitlet reglerar samarbetet inom EU och innehåller bestämmelser om uppgiftslämnande som behövs för det samarbetet. Vid Mediemyndighetens tillsyn av att leverantörer av förmedlingstjänster följer EU:s förordning om politisk reklam ska bestämmelserna i artikel 58.1–58.4 i EU:s förordning om digitala tjänster tillämpas. Bestämmelserna innehåller föreskrifter som reglerar det uppgiftsutbyte som Post- och telestyrelsen, i egenskap av samordnare för digitala tjänster, ska ha med samordnare i andra medlemsstater inom EU. Vid gränsöverskridande samarbete inom ramen för Mediemyndighetens tillsyn i övrigt kommer bestämmelserna i artikel 23 i förordningen om politisk reklam att gälla. Bestämmelserna innehåller uppgifter om uppgiftsutbyte mellan behöriga myndigheter. Den uppgiftsskyldighet som följer av EU-förordningarna är tillräcklig för att de berörda myndigheterna ska kunna utbyta relevanta uppgifter med varandra. Eftersom skyldigheten att utbyta viss information följer direkt av bestämmelser om uppgifts- och underrättelseskyldigheter i EU-förordning behöver det inte införas en särskild sekretessbrytande bestämmelse eller en uppgiftsskyldighet i nationell lagstiftning. Mediemyndigheten anser att det bör övervägas om det behövs en sekretessbrytande bestämmelse som utöver tillsyn innefattar annan samverkan som krävs med anledning av förordningen om politisk reklam. Som nationell kontaktpunkt kan Mediemyndigheten behöva överföra information mellan behöriga myndigheter på ett sätt som kan ligga utanför ren tillsynsverksamhet. Enligt artikel 22.9 i förordningen om politisk reklam ska de nationella kontaktpunkterna stödja och underlätta ett ändamålsenligt samarbete mellan de nationella behöriga myndigheterna och med andra medlemsstaters nationella kontaktpunkter. De nationella kontaktpunkterna ska regelbundet sammanträda på unionsnivå i ett nätverk. Nätverket ska fungera som plattform för utbyte av information, bästa praxis och strukturerat samarbete mellan de nationella kontaktpunkterna och kommissionen. Nätverket ska i synnerhet underlätta samarbetet på unionsnivå kring tillämpningen av förordningen och tillsynen av att den följs. Dessutom ska nätverket underlätta utarbetandet av riktlinjer för sponsorer och tillhandahållare av politiska reklamtjänster. Regeringen anser att de uppgifter som Mediemyndighetens kommer att ha som kontaktpunkt och det utbyte av uppgifter mellan myndigheter som kommer att krävas med anledning av uppgiften inte kommer att kräva nya sekretessbrytande bestämmelser. Post- och telestyrelsen ställer sig tveksam till om sådan samordning som myndigheten ska genomföra enligt förordningen om politisk reklam kan anses ingå i uttrycken ”utredning” eller ”tillsyn” i OSL:s mening. Myndigheten anser därför att tillämpliga sekretessgrunder behöver utredas ytterligare. Ordet ”tillsyn” har i tryckfrihetsförordningen och OSL en vidare betydelse än inom förvaltningsrätten. Enligt förarbetena till den tidigare sekretesslagen (1980:100) åsyftas med begreppet ”tillsyn” det område som vid tiden för den lagens införande beskrevs med ordet kontroll. Ordet tillsyn ska enligt dessa förarbeten inte ges en alltför snäv tolkning utan får anses omfatta alla de fall där en myndighet har en övervakande eller styrande funktion i förhållande till näringslivet (prop. 1979/80:2 Del A s. 235, se även bland annat prop. 2022/23:41 s. 51). Av artikel 22.3, som hänvisar till bestämmelser i förordningen om digitala tjänster, och skäl 91 i förordningen om politisk reklam följer att Post- och telestyrelsen, i egenskap av samordnare för digitala tjänster, ska säkerställa samordning i frågor om tillsyn på nationell nivå när det gäller leverantörer av förmedlingstjänster och vid behov inleda gränsöverskridande samarbete med andra samordnare i enlighet med de mekanismer som framgår av förordningen om digitala tjänster. En samordnare för digitala tjänster kan bland annat begära att en samordnare i en annan medlemsstat bedömer ett ärende och vidtar undersöknings- och efterlevnadsåtgärder vid gränsöverskridande överträdelser av förordningen om politisk reklam. Regeringen konstaterar att de uppgifter som kommer att behöva utbytas inom samarbetet mellan Post- och telestyrelsen, Mediemyndigheten och andra myndigheter enligt förordningen om politisk reklam främst kommer att vara hänförliga till tillsyn. Detta gäller både för den samordning som kommer behöva utföras av Post- och telestyrelsen i egenskap av samordnare och det arbete som Mediemyndigheten har att genomföra som nationell kontaktpunkt. Eftersom ordet ”tillsyn” har en vidare betydelse i tryckfrihetsförordningen och OSL än inom förvaltningsrätten anser regeringen att de nationella bestämmelser som regeringen har redogjort för bör utgöra ett tillräckligt sekretesskydd för dessa uppgifter inom ramen för samarbetet mellan myndigheterna enligt förordningen om politisk reklam. Förhållandet till dataskyddsregleringen Regeringens bedömning EU:s dataskyddsförordning och lagen med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning utgör tillräcklig reglering för den personuppgiftsbehandling som kommer att ske med anledning av EU:s förordning om politisk reklam och kompletteringslagen. Någon ytterligare reglering om denna behandling behöver således inte införas. Promemorians bedömning Bedömningen i promemorian stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Ingen av remissinstanserna har några synpunkter på bedömningen. Skälen för regeringens bedömning EU:s dataskyddsförordning och dataskyddslagen EU:s dataskyddsförordning innehåller den generella regleringen för personuppgiftsbehandling inom EU. Syftet med förordningen är att skydda fysiska personers grundläggande rättigheter och friheter, särskilt deras rätt till skydd för personuppgifter, och att främja det fria flödet av personuppgifter inom unionen. För att behandling av personuppgifter ska vara laglig enligt EU:s dataskyddsförordning krävs bland annat att det finns en rättslig grund för behandlingen. De rättsliga grunderna räknas upp i artikel 6.1 i förordningen. Där anges att behandlingen är tillåten om den är nödvändig bland annat för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige (c) och för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning (e). Enligt artikel 6.3 första stycket i förordningen ska grunden för behandlingen enligt artikel 6.1 c och e fastställas i unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av. I artikel 6.3 andra stycket anges bland annat att syftet med behandlingen ska fastställas i den rättsliga grunden. I fråga om behandling enligt punkt 1 e ska syftet, om det inte är fastställt i den rättsliga grunden, vara nödvändigt för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. I samma stycke anges även att unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas. Kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning finns i lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning (dataskyddslagen) och förordningen (2018:219) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning. Enligt 2 kap. 2 § dataskyddslagen får personuppgifter behandlas med stöd av artikel 6.1 e i EU:s dataskyddsförordning, om behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse som följer av lag eller annan författning, av kollektivavtal eller av beslut som har meddelats med stöd av lag eller annan författning. Alla uppgifter som riksdag eller regeringen gett i uppdrag åt statliga myndigheter att utföra bedöms vara av allmänt intresse (se prop. 2017/18:105 s. 57). När det gäller vissa typer av uppgifter ställs det särskilt höga krav i EU:s dataskyddsförordning för att de ska få behandlas. Enligt artikel 9.1 är det som huvudregel förbjudet med behandling av personuppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening och behandling av genetiska uppgifter, biometriska uppgifter för att entydigt identifiera en fysisk person, uppgifter om hälsa eller uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller sexuella läggning. Sådana uppgifter benämns i EU:s dataskyddsförordning särskilda kategorier av personuppgifter. I dataskyddslagen benämns de i stället känsliga personuppgifter (3 kap. 1 §). Det finns undantag från förbudet i artikel 9.2 a–j. Av artikel 9.2 g följer att behandling av känsliga uppgifter får utföras om behandlingen är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, vilken ska stå i proportion till det eftersträvade syftet, vara förenligt med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehålla bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen. Enligt 3 kap. 3 § första stycket dataskyddslagen får en myndighet behandla känsliga uppgifter med stöd av artikel 9.2 g i EU:s dataskyddsförordning om uppgifterna har lämnats till myndigheten och behandlingen krävs enligt lag, om behandlingen är nödvändig för handläggningen av ett ärende, eller i annat fall, om behandlingen är nödvändig med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse och inte innebär ett otillbörligt intrång i den registrerades personliga integritet. I 1 kap. 6 § dataskyddslagen anges att om en annan lag eller förordning innehåller någon bestämmelse som avviker från den lagen, tillämpas den bestämmelsen. Rättslig grund för behandling av personuppgifter Såväl enskilda som myndigheter behöver behandla personuppgifter för att uppfylla kraven i förordningen om politisk reklam. Tillhandahållare av politiska reklamtjänster behöver behandla uppgifter om fysiska personer som är sponsorer, som ytterst kontrollerar sponsorer eller som tillhandahåller ersättning för ett politiskt reklammeddelande (jfr artikel 12.1 a och b i förordningen om politisk reklam). De uppgifter som ska behandlas rör sådana personers identitet, inklusive kontaktuppgifter och ekonomiska förhållanden när det gäller lämnade ersättningar för politiska reklamtjänster. De rör även personernas politiska åsikter genom att de kopplas till politiska reklammeddelanden. Tjänstetillhandahållarna behöver även behandla uppgifter om enskilda för att kunna uppfylla kraven i artikel 15 i förordningen om politisk reklam om att tillhandahålla mekanismer för underrättelse från enskilda att ett visst politiskt reklammeddelande inte är förenligt med förordningen. Artikel 18, om annons- och inriktningsteknik som inbegriper behandling av personuppgifter, innebär däremot en begränsning av möjligheterna att behandla personuppgifter snarare än krav som motiverar ytterligare sådan behandling. Utöver sådana personer som nämnts i föregående stycke kommer Mediemyndigheten för att kunna utföra sin tillsyn behöva behandla personuppgifter om andra personer som i olika skeden är inblandade när politiska reklamtjänster tillhandahålls. När det gäller uppgifter om personer som kopplas till politiska reklammeddelanden kan det bli fråga om uppgifter som avslöjar enskildas politiska åsikter, vilket utgör känsliga personuppgifter. Så kan t.ex. bli fallet när en fysisk person är sponsor eller på något annat sätt kopplad till ett politiskt budskap utan att personen vill att kopplingen ska komma fram. Utöver sådana uppgifter bör det kunna förekomma personuppgifter om såväl sponsorer som andra personer, inklusive känsliga personuppgifter, i en del av de politiska reklammeddelanden som myndigheten ska granska. Ett exempel på detta skulle kunna vara att någon i ett politiskt reklammeddelande avslöjar politiska åsikter eller andra känsliga personuppgifter knutna till politiska motståndare. Integritetsskyddsmyndigheten kommer i sina tillsynsärenden, utöver personuppgifter som rör de personer som omfattas av skyldigheterna enligt artiklarna 18 och 19 i förordningen om politisk reklam, behöva behandla uppgifter om personer som varit föremål för inriktnings- och annonsleveransteknik enligt artikel 18 förordningen om politisk reklam, inklusive otillåten profilering med användande av känsliga personuppgifter enligt artikel 18.1 c. Det skulle t.ex. kunna handla om uppgifter om personer som har valts ut som mottagare av ett politiskt reklammedlande baserat på deras etnicitet eller politiska åsikter. Myndigheterna kommer även behöva behandla personuppgifter om enskilda som gjort anmälningar med stöd av artikel 24 i förordningen om politisk reklam. Myndigheterna kommer med hänsyn till kraven på nationell och internationell samordning i frågor som rör förordningen att behöva lämna och ta emot personuppgifter till andra svenska myndigheter och myndigheter i andra medlemsstater inom EU. Därutöver kan tillämpningen av förordningen om politisk reklam och kompletteringslagen leda till en viss ökad behandling av personuppgifter hos domstolar i samband med överklagande av de behöriga myndigheternas beslut och i samband med ansökan om utdömande av vite. Inom ramen för tillsynen kan myndigheterna även ha behov av att rådgöra med andra myndigheter. Det kan komma att medföra viss ökad personuppgiftsbehandling vid dessa myndigheter. Det kan inte uteslutas att domstolar eller andra myndigheter i något fall kan komma att få del av känsliga uppgifter som hanteras av de behöriga myndigheterna vid tillsynen. Tillhandahållare av politiska reklamtjänster behöver kunna behandla personuppgifter för att kunna fullgöra sina skyldigheter enligt förordningen om politisk reklam. De är även skyldiga att genom de avtal som ingås säkerställa att de kan följa förordningen, inklusive att de får tillgång till de uppgifter de behöver (se artikel 6.2 och 7.2). Det bör således regelmässigt finnas ett samtycke till behandlingen. Därmed finns det grund för behandlingen enligt artikel 6.1 a i EU:s dataskyddsförordning. Behandlingen bör även vara nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige enligt artikel 6.1 c i samma förordning. Tillsynsmyndigheterna behöver kunna behandla personuppgifter i sina respektive verksamheter för att kunna utföra sina befogenheter på ett korrekt, rättssäkert och effektivt sätt. Detsamma gäller den personuppgiftsbehandling som kan förekomma hos domstolar och andra myndigheter som en följd av tillsynsverksamheten. Tillsynsverksamheten syftar till att främja ett effektivt genomslag av förordningen om politisk reklam, som i sin tur bland annat syftar till att öka transparensen när det gäller politisk reklam och stärka skyddet för den personliga integriteten när det gäller inriktnings- och annonsleveransteknik. Detta får anses utgöra ett viktigt allmänt intresse. Personuppgiftsbehandlingen kommer således att vara nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse. Därmed finns det enligt regeringen rättslig grund för behandlingen enligt artikel 6.1 e i EU:s dataskyddsförordning. Som framgår av avsnitt 10.1 innehåller förordningen om politisk reklam även bestämmelser som innebär krav på myndigheterna att lämna uppgifter till myndigheter i andra medlemsstater inom EU. Regeringen anser därför att den personuppgiftsbehandling som sker för att fullfölja sådan uppgiftsskyldighet som regleras i förordningen om politisk reklam även kommer att vara nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse i enlighet med artikel 6.1 c i EU:s dataskyddsförordning. De rättsliga grunderna kommer, genom regleringen i förordningen om politisk reklam och kompletteringslagen att vara fastställda i unionsrätten eller i nationell rätt på det sätt som krävs enligt artikel 6.3 i EU:s dataskyddsförordning. Regeringen anser därför att det finns rättslig grund att behandla personuppgifter för tillsynsmyndigheter, domstolar och övriga berörda myndigheter, liksom för tillhandahållare av politiska reklamtjänster. Behandling av känsliga personuppgifter Som nämnts kan tillhandahållare av politiska reklamtjänster och de berörda tillsynsmyndigheterna komma att behandla personuppgifter som är känsliga. I första hand gäller det uppgifter som avslöjar politiska åsikter men det kan inte uteslutas att även andra känsliga personuppgifter kan komma att behandlas (jfr artikel 9.1 i EU:s dataskyddsförordning). Det kan inte heller uteslutas att sådana uppgifter kommer domstolar eller andra myndigheter till del. Sådana uppgifter är som huvudregel förbjudna att behandla. Undantag från förbudet finns i artikel 9.2 i EU:s dataskyddsförordning. När det gäller tillhandahållare av politiska reklamtjänster bör dessa kunna stödja sig på bestämmelsen i artikel 9.2 a om att känsliga personuppgifter får behandlas om den registrerade har gett sitt samtycke till behandlingen. I vissa fall bör det även vara möjligt att tillämpa bestämmelsen i artikel 9.2 e om att behandling av känsliga personuppuppgifter är tillåten om uppgifterna på ett tydligt sätt har offentliggjorts av den registrerade. När det gäller myndigheterna bör dessa kunna stödja sig på undantaget i artikel 9.2 g i EU:s dataskyddsförordning som kompletteras av 3 kap. 3 § dataskyddslagen. Enligt 3 kap. 3 § dataskyddslagen får känsliga personuppgifter behandlas av en myndighet med stöd av artikel 9.2 g i EU:s dataskyddsförordning om uppgifterna har lämnats till myndigheten och behandlingen krävs enligt lag, t.ex. bestämmelser om hantering av allmänna handlingar. Känsliga personuppgifter får också behandlas om behandlingen är nödvändig för handläggningen av ett ärende. En myndighet får därutöver behandla känsliga personuppgifter om behandlingen är nödvändig med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse och inte innebär ett otillbörligt intrång i den registrerades personliga integritet. Enligt 3 kap. 3 § andra stycket dataskyddslagen uppställs dock ett förbud mot att utföra sökningar i syfte att få fram ett urval av personer grundat på känsliga personuppgifter. Om känsliga personuppgifter behöver behandlas i tillsynen av att förordningen om politisk reklam följs kommer behandlingen att vara nödvändig för handläggning av ärenden hos domstolar och de andra berörda myndigheterna. Den tillsynsverksamhet som de behöriga myndigheterna ska bedriva enligt förordningen om politisk reklam är nödvändig med hänsyn till det viktiga allmänna intresset av att främja transparens när det gäller politisk reklam och att stärka skyddet för den personliga integriteten när det gäller inriktnings- och annonsleveransteknik. Även behandlingen av känsliga personuppgifter kan därmed vara nödvändig med hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, förutsatt att behandlingen inte innebär ett otillbörligt intrång i den registrerades personliga integritet. Regeringen bedömer sammantaget att bestämmelsen i 3 kap. 3 § dataskyddslagen är tillräcklig för den behandling av känsliga personuppgifter som kan komma att ske hos domstolarna och berörda myndigheter. Därutöver finns ett visst sekretesskydd (se avsnitt 10.1). Regeringen har inte identifierat något behov av andra skyddsåtgärder i fråga om tillsynsmyndigheternas möjlighet att behandla känsliga personuppgifter. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag Kompletteringslagen och ändringarna i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar ska träda i kraft den 1 januari 2026. En sanktionsavgift ska få beslutas endast för sådana åsidosättanden av skyldigheter som har skett efter ikraftträdandet. Promemorians förslag Förslagen i promemorian stämmer delvis överens med regeringens. Enligt promemorians förslag ska kompletteringslagen och lagändringarna träda i kraft den 10 oktober 2025. Remissinstanserna De remissinstanser som har yttrat sig över förslagen har antingen tillstyrkt det eller inte haft några synpunkter. Skälen för regeringens förslag EU:s förordning om politisk reklam ska enligt artikel 30.2 börja tillämpas från och med den 10 oktober 2025, med undantag för artikel 3 och 5.1 som ska tillämpas från och med dagen för förordningens ikraftträdande. Kompletteringslagen bör därför träda i kraft så tidigt som möjligt, vilket bedöms vara den 1 januari 2026. Av artikel 25.6 i förordningen om politisk reklam följer att det kan beslutas sanktionsavgifter för överträdelser av artiklarna 18 och 19 (se avsnitt 8.1). I avsnitt 8.2 finns förslag till bestämmelser om sanktionsavgifter för överträdelser av vissa andra artiklar. Det bör inte vara möjligt att besluta en sanktionsavgift för tiden innan kompletteringslagen har trätt i kraft. Det bör därför införas en övergångsbestämmelse som innebär att en sanktionsavgift ska få beslutas endast för sådana åsidosättanden av skyldigheter som har skett efter ikraftträdandet. Konsekvenser Regeringens bedömning Förslagen innebär utökade och delvis nya arbetsuppgifter för den myndighet som regeringen utser till behörig myndighet enligt artikel 22.3 och 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam. Detta kommer att kräva allokering av resurser. Även Integritetsskyddsmyndigheten, Post- och telestyrelsen och de allmänna förvaltningsdomstolarna berörs av förslagen. De kostnadsökningar som förslagen medför för dessa myndigheter och domstolar bör kunna hanteras inom befintliga ekonomiska ramar. Promemorians bedömning Bedömningen i promemorian stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna har inga synpunkter på bedömningen. Domstolsverket, Förvaltningsrätten i Malmö, Förvaltningsrätten i Stockholm och Kammarrätten i Stockholm ställer sig tveksamma till bedömningen att konsekvenserna för förvaltningsdomstolarna sammantaget kommer att bli begränsade och kunna hanteras inom befintliga ramar. Mediemyndigheten bedömer att förslagen och förordningen om politisk reklam kommer att kräva betydande insatser för myndigheten. Post- och telestyrelsen bedömer att de kostnadsökningar som förslagen innebär bör kunna hanteras inom befintliga ekonomiska ramar. Sveriges Annonsörer vill betona att det är viktigt att de aktuella myndigheterna ges resurser att hantera det utökade ansvaret utan att det går utöver deras övriga arbete. Skälen för regeringens bedömning Konsekvenser för Mediemyndigheten Regeringen har utsett Mediemyndigheten till behörig myndighet enligt artikel 22.3 och 22.4 i förordningen om politisk reklam vilket innebär att myndigheten ska tillämpa kompletteringslagen. Mediemyndigheten gavs därutöver i uppdrag att vara nationell kontaktpunkt enligt artikel 22.9 och att upprätthålla register över rättsliga företrädare enligt artikel 21.4 i förordningen om politisk reklam (Ku2025/00743). Mediemyndigheten bedömer att det kommer att krävas betydande insatser för myndigheten, såväl i en förberedande fas innan regelverket börjar gälla som i tillämpningen efter ikraftträdandet. Uppgifterna innefattar frågor och uppgifter som är nya för myndigheten och en ansenlig utökning av dess tillsynsansvar. Myndigheten bedömer sammantaget att tillsynsansvaret och uppdraget som kontaktpunkt kommer att kräva en ökning med sex årsarbetskrafter, vilket är en väsentlig förstärkning av myndighetens anslag. Regeringen konstaterar att förslaget innebär en inte obetydlig utökning av myndighetens nuvarande tillsynsansvar. Kretsen av aktörer och arenor som omfattas av myndighetens tillsyn kommer utökas. Myndighetens nuvarande område omfattar främst en del av de aktörer som kan utgöra utgivare av politisk reklam. Förordningen om politisk reklam täcker även aktörer före utgivarna i kedjan av verksamheter, exempelvis reklam- och PR-byråer. Förordningen om politisk reklam är teknikneutral, vilket innebär att tillsynsområdet kommer omfatta både offline- och onlineverksamhet och såväl traditionella medier som till exempel influerare. Utöver att vidta tillsynsåtgärder innefattar uppdraget som behörig myndighet hantering av klagomål från enskilda och främjande av frivilliga uppförandekoder i fråga om förordningens märknings- och transparenskrav. Utöver de uppgifter som regeringen redan har gett till Mediemyndigheten föreslås myndigheten i promemorian även få i uppgift att rapportera till kommissionen om beslutade sanktionsavgifter. Förslagen innebär sammanfattningsvis utökade och delvis nya arbetsuppgifter för Mediemyndigheten som regeringen bedömer kommer att kräva allokering av resurser. Konsekvenser för övriga myndigheter och de allmänna förvaltningsdomstolarna Integritetsskyddsmyndigheten får ansvar för att övervaka efterlevnaden av artiklarna 18 och 19 i förordningen om politisk reklam. Kraven enligt dessa artiklar innebär en skärpning i förhållande till EU:s allmänna dataskyddsförordning, men innebär inte en utökning av kretsen av tillsynsobjekt eller i övrigt nya uppgifter. Med hänsyn till detta bör det nya ansvaret kunna hanteras inom myndighetens befintliga ekonomiska ramar. Post- och telestyrelsen får i egenskap av samordnare av digitala tjänster enligt EU:s förordning om digitala tjänster en viss samordnande roll när det gäller tillsyn av leverantörer av förmedlingstjänster. Detta gäller främst i förhållande till svenska och utländska behöriga myndigheter enligt förordningen om digitala tjänster. I propositionen Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster (prop. 2023/24:160) konstateras att de nya uppdragen enligt förordningen om digitala tjänster förväntas leda till ett ökat resursbehov för Post- och telestyrelsen med 24 miljoner kronor årligen, som bedöms rymmas inom befintliga ekonomiska ramar. Även de tillkommande uppgifterna när det gäller förordningen om politisk reklam bör kunna hanteras inom befintliga ekonomiska ramar. Post- och telestyrelsen instämmer i denna bedömning under förutsättningen att samordningsansvaret inte ska gå utöver det som framgår i förordningen om politisk reklam. Regeringen anser att i likhet med Post- och telestyrelsen att samordningsansvaret inte ska gå utöver det som framgår av förordningen. Förslagen innebär även att nya måltyper läggs på de allmänna förvaltningsdomstolarna. Domstolsverket, Förvaltningsrätten i Malmö, Förvaltningsrätten i Stockholm och Kammarrätten i Stockholm ställer sig tveksamma till bedömningen att konsekvenserna för förvaltningsdomstolarna sammantaget kommer att bli begränsade och kunna hanteras inom befintliga ramar. De påpekar att förslaget träffar ett brett tillsynsområde och att målen kan bli omfattande och komplexa. Domstolsverket framför att myndigheten kommer att följa målutvecklingen och vid behov återkomma med yrkande om anslagstillskott Regeringen konstaterar att de beslut som kan prövas av domstolarna kommer att omfatta ett brett tillsynsområde som träffar många aktörer. Vidare kan de vites- och sanktionsbeslut som överprövas av domstolarna komma att avse betydande belopp, vilket kan påverka målens omfång och komplexitet. Det finns alltså osäkerhetsfaktorer i den framtida måltillströmningen, både i form av antal domstolsprövningar och i fråga om bredd på frågorna, som gör konsekvenserna för domstolarna svårbedömda. Sammantaget bedömer regeringen att den ökade måltillströmningen kommer att bli relativt begränsad och att de ökade kostnader som kan uppkomma med anledning av detta bör kunna hanteras inom befintliga ekonomiska ramar för Sveriges Domstolar. Det är dock viktigt att måltillströmningen till domstolarna bevakas. Ekonomiska konsekvenser för företag Förordningen om politisk reklam innehåller en rad skyldigheter för de företag som är tillhandahållare av politiska reklamtjänster. Konsekvenserna av dessa skyldigheter är dock en följd av förordningen i sig, inte av förslagen i denna proposition. Förslagen i propositionen innebär endast att åsidosättanden av skyldigheterna kan leda till administrativa sanktioner, i form av antingen vitesföreläggande eller sanktionsavgift. Förslagen medför alltså inte några nya skyldigheter för företagen eller i övrigt något som bör innebära ekonomiska konsekvenser för dessa. Övriga konsekvenser Förslagen kommer att bidra till att förordningen om politisk reklam får ett mer effektivt genomslag i Sverige. Därmed ökar möjligheterna att uppnå syftet med förordningen, dvs. att åstadkomma ökad transparens när det gäller politisk reklam och stärkt skydd av den personliga integriteten vid användning av inriktnings- och annonsleveransteknik. Förordningen om politisk reklam innebär krav på att vissa budskap ska förses med ytterligare information. Det rör sig om budskap som i sig omfattas av skyddet för tryck- och yttrandefriheten. Förslagen i denna proposition tillför emellertid inte några nya skyldigheter för enskilda utan endast de bestämmelser som behövs för att förordningen om politisk reklam ska få ett effektivt genomslag i Sverige. Som framgår av avsnitt 5.2 är bedömningen att förordningen kan tillämpas på ett sätt som är förenligt med tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Förslagen om myndigheternas befogenheter och sanktionssystemet är även proportionerliga i förhållande till tryck- och yttrandefriheten och övriga fri- och rättigheter enligt regeringsformen, Europakonventionen och EU:s rättighetsstadga (se avsnitt 7.2.1, 7.2.3, 7.2.6, 7.2.7 och 8.2). Författningskommentar Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam Inledande bestämmelser Lagens syfte 1 §    Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/900 av den 13 mars 2024 om transparens och inriktning när det gäller politisk reklam, i denna lag kallad EU:s förordning om politisk reklam. Paragrafen anger lagens syfte. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. I paragrafen anges att lagen kompletterar EU:s förordning om politisk reklam. Det innebär att lagen inte kan tillämpas fristående från förordningen. Ord och uttryck i lagen 2 §    Ord och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU:s förordning om politisk reklam. Paragrafen innehåller en bestämmelse om betydelsen av ord och uttryck i lagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. Av paragrafen framgår att de ord och uttryck som används i lagen ska förstås på samma sätt som i EU:s förordning om politisk reklam. Hänvisningen till förordningen är dynamisk och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 3 §    Med EU:s förordning om digitala tjänster avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster). Med EU:s dataskyddsförordning avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). I paragrafen definieras de kortformer av EU-förordningar som nämns på andra ställen i lagen. Övervägandena finns i avsnitt 5.1. Tillsyn och sanktioner Behörig myndighet 4 §    Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer är behörig myndighet enligt artikel 22.3 och 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam. I artikel 22.1 i EU:s förordning om politisk reklam finns bestämmelser om att de tillsynsmyndigheter som avses i artikel 51 i EU:s dataskyddsförordning ska vara behöriga att övervaka tillämpningen av artiklarna 18 och 19 i EU:s förordning om politisk reklam. Paragrafen behandlar frågor om tillsynsmyndighet enligt lagen och behöriga myndigheter enligt EU:s förordning om politisk reklam. Övervägandena finns i avsnitt 7.1 och 7.2. I första stycket anges att den eller de myndigheter som regeringen bestämmer är behörig myndighet enligt artikel 22.3 och 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam. Artikel 22.3 avser tillsyn av leverantörer av förmedlingstjänster. Artikel 22.4 rör tillsyn av de aspekter av förordningen som inte avses i artikel 22.1 eller 22.3. I andra stycket finns en upplysningsbestämmelse om att det i artikel 22.1 i EU:s förordning om politisk reklam finns bestämmelser om att de tillsynsmyndigheter som avses i artikel 51 i EU:s dataskyddsförordning ska vara behöriga att övervaka tillämpningen av artiklarna 18 och 19 i förordningen om politisk reklam, dvs. bestämmelserna om användningen av inriktningsteknik eller annonsleveransteknik i samband med politisk onlinereklam. Enligt artikel 51 i EU:s dataskyddsförordning ska varje medlemsstat föreskriva att en eller flera offentliga myndigheter ska vara ansvariga för att övervaka tillämpningen av förordningen. I Sverige har Integritetsskyddsmyndigheten utsetts till sådan tillsynsmyndighet (se 2 a § andra stycket förordningen [2007:975] med instruktion för Integritetsskyddsmyndigheten). Behörig myndighet enligt artikel 22.1 i förordningen om politisk reklam utses således inte genom denna lag. Delar av lagen är dock relevanta även för den myndigheten, dvs. för Integritetsskyddsmyndigheten. I 14 § finns en bestämmelse som ska tillämpas enbart av Integritetsskyddsmyndigheten. Dessutom finns det i 15–19 §§ bestämmelser som har betydelse både för den behöriga myndighet som regeringen utser enligt första stycket och för Integritetsskyddsmyndigheten. Hänvisningarna till förordningen om politisk reklam är dynamiska och avser alltså förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Befogenheter och åtgärder 5 §    Utöver de befogenheter som följer av artikel 51.1 a och c och 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster får den behöriga myndigheten vid tillsynen av leverantörer av förmedlingstjänster enligt artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam 1. utföra inspektioner i enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster, 2. beordra att överträdelser upphör och besluta om avhjälpande åtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster, 3. ta ut sanktionsavgifter i enlighet med artikel 51.2 första stycket c i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag, och 4. förena förelägganden med vite i enlighet med artikel 51.2 första stycket d i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag. Paragrafen reglerar befogenheter för den behöriga myndigheten enligt artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.1–7.2.6. I paragrafen finns inledningsvis en upplysning om vissa befogenheter den behöriga myndigheten har enligt de bestämmelser i artikel 51 i EU:s förordning för digitala tjänster som är direkt tillämpliga enligt artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam. Efter den inledande upplysningen i paragrafen anges i fyra punkter de befogenheter som denna lag med stöd av artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam och artikel 51 i EU:s förordning om digitala tjänster ger den behöriga myndigheten. Det avser befogenheter där förordningen lämnar utrymme för medlemsstaterna att ge befogenheten direkt till en behörig myndighet eller att ge myndigheten befogenhet att begära att andra myndigheter eller domstol beslutar om en viss åtgärd. Enligt första punkten får den behöriga myndigheten utföra inspektioner i enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster. Inspektioner får enligt artikeln utföras i lokaler som används av leverantörer av förmedlingstjänster och andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse. Befogenheten avser endast lokaler som används för syften relaterade till aktörernas handels-, närings, hantverks- eller yrkesverksamhet. Bestämmelsen ger inte den behöriga myndigheten någon möjlighet att tvångsvis bereda sig tillträde till en lokal. I 7 § finns dock en bestämmelse som ger myndigheten befogenhet att förelägga vissa fysiska eller juridiska personer att ge myndigheten tillgång till lokaler. Bestämmelsen innebär inte något hinder för myndigheten att få tillträde till lokalen på frivillig och informell väg, t.ex. genom en muntlig förfrågan. Av artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster framgår dessutom att den behöriga myndigheten, i samband med inspektionen, får ta del av de handlingar som behövs för att granska uppgifter som rör en misstänkt överträdelse i någon form, oavsett lagringsmedium. I befogenheten ingår en rätt att undersöka handlingen eller att få en kopia av den. Enligt andra punkten får den behöriga myndigheten, i enlighet med artikel 51.2 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster, beordra att en leverantör av förmedlingstjänster upphör med överträdelser och, vidtar avhjälpande åtgärder. De avhjälpande åtgärderna som beslutas ska stå i proportion till överträdelsen och vara nödvändiga för att få överträdelsen att faktiskt upphöra. Med överträdelser avses såväl överträdelser av förordningen som överträdelser av åtaganden av leverantörer som har gjorts bindande av den behöriga myndigheten enligt artikel 51.2 första stycket a i samma förordning och denna lag. Enligt tredje punkten får den behöriga myndigheten ta ut sanktionsavgifter i enlighet med artikel 51.2 första stycket c i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag. I förordningen används dock uttrycket böter. I detta sammanhang avser uttrycket sanktionsavgifter och inte den i ett svenskt sammanhang straffrättsliga sanktionen böter. Sanktionsavgift är en administrativ sanktion som myndigheten får besluta i vissa fall. I 11–13 och 15–17 §§ finns ytterligare bestämmelser som är tillämpliga vid beslut om sanktionsavgift enligt punkten, se författningskommentarerna till de paragraferna. Enligt fjärde punkten får den behöriga myndigheten förena förelägganden med vite i enlighet med artikel 51.2 första stycket d i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag. Befogenheten att förena ett föreläggande med vite gäller inte vid befogenheten att be vissa personer att förklara information enligt artikel 51.1 c i EU:s förordning om digitala tjänster. Inför ett beslut om åtgärd enligt paragraferna bör myndigheten särskilt beakta om åtgärden riskerar att påverka enskildas grundläggande rättigheter, inbegripet yttrande- och informationsfriheten samt mediernas frihet och mångfald. I situationer där de relevanta grundläggande rättigheterna står i strid med varandra bör tillsynsmyndigheten uppnå en rättvis balans mellan de berörda rättigheterna, i enlighet med proportionalitetsprincipen (se skäl 153 i EU:s förordning om digitala tjänster). Utövandet av befogenheterna enligt förordningen får endast vidtas i enlighet med rätten till respekt för privatlivet och rätten till försvar, inbegripet rätten att höras och rätten till tillgång till handlingar i ärendet, och med effektiva rättsmedel för alla berörda parter (se artikel 51.6 och skäl 116 i EU:s förordning om digitala tjänster). Ett föreläggande att tillhandahålla information bör inte få förenas med vite om det rör en överträdelse av förordningen som kan jämföras med en brottsanklagelse i den mening som avses vid tillämpningen av artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Utövandet av myndighetens befogenheter får inte heller strida mot tryckfrihetsförordningen eller yttrandefrihetsgrundlagen, exempelvis förbuden mot censur och andra hindrande åtgärder. Detta följer redan av principen att grundlag har företräde framför vanlig lag. Myndigheten har även att beakta den proportionalitetsprincip som enligt 5 § tredje stycket förvaltningslagen (2017:900) gäller vid ingripanden i ett enskilt intresse. Det bör t.ex. i princip aldrig vara aktuellt att genomföra en inspektion på en redaktion. Hänvisningarna till förordningen om politisk reklam och förordningen om digitala tjänster är dynamiska. Det innebär att de avser förordningarna i de vid varje tidpunkt gällande lydelserna. 6 §    Utöver de befogenheter som följer av artikel 22.5 a–c och g i EU:s förordning om politisk reklam får den behöriga myndigheten vid tillsynen enligt artikel 22.4 i samma förordning 1. utföra inspektioner i enlighet med artikel 22.5 h i samma förordning, 2. besluta om avhjälpande åtgärder i enlighet med artikel 22.5 f i samma förordning, 3. ta ut sanktionsavgifter i enlighet med artikel 22.5 d i samma förordning och denna lag, och 4. förena förelägganden med vite i enlighet med artikel 22.5 e i samma förordning och denna lag. Paragrafen anger de befogenheter den behöriga myndigheten har vid tillsyn enligt artikel 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.1 och 7.2.3–7.2.6. Av artikel 22.5 i EU:s förordning om politisk reklam framgår de befogenheter som en behörig myndighet som utsetts enligt artikel 22.4 ska ha. Av den artikeln framgår att den behöriga myndighetens ansvar rör tillsyn av de aspekter av förordningen som inte avses i artikel 22.1 eller 22.3. Artikel 22.1 avser tillsyn över tillämpningen av artiklarna 18 och 19 som rör krav avseende inriktningsteknik eller annonsleveransteknik i samband med politisk onlinereklam. Artikel 22.3 avser tillsyn av leverantörer av förmedlingstjänster. I paragrafen finns inledningsvis en upplysning om de befogenheter som den behöriga myndigheten har enligt de bestämmelser i artikel 22.5 i EU:s förordning om politisk reklam som är direkt tillämpliga. Efter den inledande upplysningen anges i fyra punkter de befogenheter som denna lag med stöd av artikel 22.5 i EU:s förordning om politisk reklam ger den behöriga myndigheten. Det avser befogenheter där förordningen lämnar utrymme för medlemsstaterna att ge befogenheten direkt till en behörig myndighet eller att ge myndigheten befogenhet att begära att andra myndigheter eller domstol beslutar om en viss åtgärd. I punktuppställningen anges också de kompletterande befogenheter som tillkommer för att säkerställa att tillsynsmyndigheten kan utöva de befogenheter som förordningen fastställer, exempelvis att ta ut sanktionsavgifter. Första punkten motsvarar första punkten i 5 §, se kommentaren till den punkten. Inspektioner enligt artikel 22.5 h i EU:s förordning om politisk reklam får utföras i lokaler som tillhandahållare av politiska reklamtjänster använder för syften kopplade till deras närings-, företags-, hantverks- eller yrkesverksamhet. Andra punkten motsvarar andra punkten i 5 § med den skillnaden att artikel 22.5 f i förordningen om politisk reklam inte anger att den behöriga myndigheten får beordra att överträdelser upphör. Dock har den behöriga myndigheten en sådan befogenhet enligt bestämmelsen i artikel 22.5 c. Artikel 22.5 c är direkt tillämplig och omnämns därför endast i inledningen till denna paragraf. I övrigt, se kommentaren till andra punkten i 5 §. Tredje och fjärde punkterna motsvaras av tredje respektive fjärde punkten i 5 §, se kommentaren till de bestämmelserna. Liksom när det gäller beslut enligt 5 § bör den behöriga myndigheten inför ett beslut om åtgärd särskilt beakta om åtgärden riskerar att påverka enskildas grundläggande rättigheter, inbegripet yttrande- och informationsfriheten samt mediernas frihet och mångfald. Utövandet av myndighetens befogenheter får inte heller strida mot tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen. Samma överväganden behöver i dessa avseenden göras vid beslut enligt denna paragraf som vid beslut enligt 5 §, se därför kommentaren till den paragrafen. De åtgärder som myndigheten vidtar ska enligt artikel 22.4 sista meningen i förordningen om politisk reklam vara nödvändiga och proportionella. Myndigheten har även att beakta den proportionalitetsprincip som enligt 5 § tredje stycket förvaltningslagen (2017:900) gäller vid ingripanden i ett enskilt intresse. Hänvisningarna till förordningen om politisk reklam är dynamiska. Det innebär att de avser förordningen i de vid varje tidpunkt gällande lydelserna. Föreläggande inför inspektion 7 §    Den behöriga myndigheten får, om det behövs för myndighetens tillsyn enligt artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam, förelägga fysiska eller juridiska personer som omfattas av artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster att hålla lokaler tillgängliga för inspektion. Detsamma gäller vid myndighetens tillsyn enligt artikel 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam i fråga om fysiska eller juridiska personer som omfattas av artikel 22.5 h i samma förordning. Ett föreläggande om att hålla lokaler tillgängliga får förenas med vite. Paragrafen reglerar den behöriga myndighetens befogenhet att besluta om föreläggande om att hålla lokaler tillgängliga för inspektion. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.3. Av paragrafen framgår att den behöriga myndigheten får förelägga vissa fysiska eller juridiska personer att hålla lokaler tillgängliga för inspektion. Det rör sig om fysiska eller juridiska personer och lokaler som omfattas av bestämmelserna om inspektion i artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster respektive artikel 22.5 h i EU:s förordning om politisk reklam. Den behöriga myndighetens befogenhet att utföra inspektioner finns i 5 § 1 respektive 6 § 1. Ett föreläggande om att hålla lokaler tillgängliga får enligt tredje meningen förenas med vite. Hänvisningarna till förordningen om politisk reklam och förordningen om digitala tjänster är dynamiska. Det innebär att de avser förordningarna i de vid varje tidpunkt gällande lydelserna. Handlingar som omfattas av advokaters tystnadsplikt 8 §    När den behöriga myndigheten vidtar åtgärder för att ta del av handlingar vid tillsyn enligt artikel 22.3 eller 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam får åtgärden inte avse en skriftlig handling – vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet, och – som innehas av en advokat eller advokats biträde eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för. Om myndigheten anser att en viss handling bör omfattas av åtgärden och den som åtgärden avser åberopar att handlingen är skyddad enligt första stycket, ska myndigheten omedelbart försegla handlingen och skyndsamt överlämna den till allmän förvaltningsdomstol. Domstolen ska så snart som möjligt pröva om handlingen ska omfattas av åtgärden. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Paragrafen innehåller bestämmelser om hur skriftliga handlingar som kan antas innehålla uppgifter som omfattas av advokaters tystnadsplikt ska hanteras vid tillsynsåtgärder. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.7 och 9.2. Av första stycket framgår att åtgärder som den behöriga myndigheten vidtar för att ta del av handlingar vid tillsyn enligt artikel 22.3 och 22.4 i förordningen om politisk reklam, t.ex. vid inspektioner i lokaler, inte får avse en skriftlig handling om innehållet kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet. En ytterligare förutsättning för förbudet mot sådana åtgärder är att handlingen innehas av advokaten eller biträdet eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för. Hänvisningarna till förordningen om politisk reklam är dynamiska. Det innebär att de avser förordningen i de vid varje tidpunkt gällande lydelserna. Enligt andra stycket ska den behöriga myndigheten, om den anser att en viss handling bör omfattas av åtgärden och den som åtgärden avser åberopar att handlingen är skyddad av advokaters tystnadsplikt, omedelbart försegla handlingen. Myndigheten ska därefter skyndsamt överlämna handlingen till allmän förvaltningsdomstol. Domstolen ska så snart som möjligt pröva om handlingen ska omfattas av åtgärden. Domstolens sammansättning vid avgörande av denna måltyp regleras i 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, se författningskommentaren till den paragrafen. Vid överklagande till kammarrätten krävs prövningstillstånd. Vid tillämpningen av denna bestämmelse är unionsrättens praxis om s.k. legal professional privilege vägledande. Dessutom är praxis som gäller tillämpningen av de liknande bestämmelserna i 5 kap. 11 § konkurrenslagen (2008:579) och 3 kap. 14 § lagen (2024:954) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster vägledande. Återkallande av beslut om att godkänna ett åtagande 9 §    Den behöriga myndigheten får ändra eller återkalla ett beslut som innebär att ett frivilligt åtagande från en leverantör av förmedlingstjänster godkänts och gjorts bindande av myndigheten med stöd av artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam och artikel 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster, om 1. sakförhållandena som låg till grund för beslutet har ändrats, 2. den som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande, eller 3. beslutet grundade sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information som tillhandahållits av a) leverantören, eller b) andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse. Paragrafen anger i vilka fall den behöriga myndigheten får ändra eller återkalla ett beslut om åtagande. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.2. En leverantör av förmedlingstjänster kan frivilligt åta sig att agera på ett visst sätt för att uppfylla sina skyldigheter enligt förordningen om politisk reklam i ett enskilt fall. Av artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam och artikel 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster följer att den behöriga myndigheten kan godkänna ett sådant åtagande av en leverantör av en förmedlingstjänst och göra det bindande. Myndighetens beslut om att godkänna ett åtagande är ett alternativ till föreläggande under förutsättning att leverantören är beredd att lojalt följa åtagandet. I paragrafen anges att den myndighet som har fattat ett sådant beslut får ändra eller återkalla sitt beslut under vissa omständigheter. Omständigheterna är alternativa. Bestämmelserna innebär att 37 och 38 §§ förvaltningslagen (2017:900) om ändring av beslut inte är tillämpliga. Enligt första punkten får ett beslut ändras eller återkallas om de sakförhållanden som låg till grund för beslutet har ändrats. Så kan vara fallet exempelvis om företaget i fråga inte längre är etablerat i Sverige och därför inte längre omfattas av den svenska behöriga myndighetens tillsynsansvar. Av andra punkten framgår att myndighetens beslut om att godkänna ett åtagande kan ändras eller återkallas när den leverantör som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande. Om en leverantör inte fullföljer sitt åtagande brister den grundläggande förutsättningen för beslutet om att godkänna åtagandet som därför kan återkallas. Myndigheten kan då vidta andra tillsynsåtgärder, exempelvis utfärda ett föreläggande att vidta en viss åtgärd som förenas med vite. Enligt tredje punkten kan tillsynsmyndigheten återkalla eller ändra beslutet när detta grundar sig på felaktig information som lämnats från någon eller några av de angivna fysiska eller juridiska personerna i underpunkterna a och b. Det krävs alltså att den felaktiga informationen har haft betydelse för beslutet. Även organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2 i förordningen om digitala tjänster kan falla in under underpunkten b. Hänvisningarna till förordningen om politisk reklam och förordningen om digitala tjänster är dynamiska. Det innebär att de avser förordningarna i de vid varje tidpunkt gällande lydelserna. Begränsning av vitets storlek 10 §    Ett vite får inte per dag överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den som föreläggandet avser. Omsättningen eller inkomsten ska avse det föregående räkenskapsåret. Paragrafen reglerar ett löpande vites storlek. Övervägandena finns i avsnitt 7.2.6. Paragrafen anger gränsen för det högsta beloppet för ett löpande vite. Att den gräns som anges i paragrafen gäller för vite vid tillsyn av leverantörer av förmedlingstjänster framgår direkt av artikel 22.3 i förordningen om politisk reklam tillsammans med artikel 51.2 d och 52.4 i förordningen om digitala tjänster. Genom paragrafen omfattas även vite enligt artikel 22.5 e i förordningen om politisk reklam. Paragrafen liknar 3 kap. 16 § lagen (2024:954) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster. Av artikel 52.2 i förordningen om digitala tjänster följer att ett vite ska vara effektivt, proportionerligt och avskräckande. I skäl 117 i samma förordning utvecklas ytterligare kriterier som tillsynsmyndigheter ska beakta när de bestämmer vitets storlek. Vid föreläggande och utdömande av vite tillämpas i övrigt lagen (1985:206) om viten. Sanktionsavgifter 11 §    En sanktionsavgift får tas ut av en tillhandahållare av politiska reklamtjänster som överträder någon av sina skyldigheter enligt artiklarna 7.1 första meningen, 7.2, 9.1, 9.3, 11.1, 11.3, 12.1, 12.3, 12.4, 13.2–13.4, 14.1 och 21.1 i EU:s förordning om politisk reklam, i den ursprungliga lydelsen. En sanktionsavgift får även tas ut vid överträdelse av ett åtagande som den behöriga myndigheten har gjort bindande med stöd av EU:s förordning om politisk reklam eller denna lag och som avser en skyldighet enligt någon av de artiklar som anges i första stycket. Paragrafen möjliggör att sanktionsavgift tas ut vid överträdelse av skyldigheter enligt vissa angivna bestämmelser i EU:s förordning om politisk reklam eller av åtaganden hänförliga till samma bestämmelser. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.1. I första stycket finns en uppräkning av de bestämmelser i kapitel II i EU:s förordning om politisk reklam som innehåller sådana skyldigheter att en överträdelse kan leda till att en sanktionsavgift tas ut. Artikel 7.1 första meningen innebär att tillhandahållare av politiska reklamtjänster ska begära att sponsorer och tillhandahållare av reklamtjänster som agerar för sponsorers räkning uppger huruvida den reklamtjänst de begär utgör en politisk reklamtjänst och om de uppfyller några av kraven på anknytning till EU som anges i artikel 5.2 i förordningen om politisk reklam. Artikel 7.2 innebär att tillhandahållare av politiska reklamtjänster ska säkerställa att avtal för politisk reklam innehåller vissa krav. Dessa krav är att sponsorn eller tillhandahållare som agerar för sponsorers räkning ska uppge sådan information som avses enligt artikel 7.1. De ska också ge relevant information som är nödvändig för att uppfylla kraven i artiklarna 9.1, 11.1 och 12.1. Informationen ska överföras på ett fullständigt och korrekt sätt och utan oskäligt dröjsmål. Artikel 9.1 och 9.3 innebär att tillhandahållare av politiska reklamtjänster ska bevara viss information om politiska reklamtjänster i sju års tid. Artikel 11.1 och 11.3 innebär att utgivare av politisk reklam ska förse politiska reklammeddelanden med viss information genom märkning. Det gäller bland annat uppgift om att det rör sig om ett politiskt reklammeddelande och vem som är sponsor. Märkningen ska vara framträdande, göra det möjligt för enskilda personer att enkelt identifiera ett politiskt reklammeddelande och ska finnas kvar om det politiska reklammeddelandet sprids ytterligare. Artikel 12.1, 12.3 och 12.4 innehåller bestämmelser om transparensmeddelanden. Bestämmelserna riktar sig till utgivare av politisk reklam. De reglerar vad transparensmeddelanden ska innehålla och innebär även krav på bland annat att transparensmeddelanden ska hållas uppdaterade, vara i ett lättillgängligt format, vara på samma språk som det politiska reklammeddelandet och uppfylla tillgänglighetskrav när så är möjligt. Transparensmeddelandet ska bevaras under sju år efter offentliggörandet. Artikel 13.2–13.4 innebär att utgivare av politisk reklam är skyldiga att tillgängliggöra politisk onlinereklam i den europeiska databasen över sådan reklam. Artikel 14.1 reglerar skyldigheten för utgivare av politisk reklam att i årsredovisningen redovisa beloppen för eller värdet av andra förmåner som de fått i utbyte mot politiska reklamtjänster. Artikel 21.1 innebär att tjänstetillhandahållare som tillhandahåller politiska reklamtjänster i EU, men som inte är etablerade i unionen, ska utse en rättslig företrädare i en av de medlemsstater där tjänsterna erbjuds. Tjänstetillhandahållaren ska även underrätta den behöriga myndigheten om sin rättslige företrädares namn, postadress, e-postadress och telefonnummer. Hänvisningarna till bestämmelserna är statiska, dvs. avser bestämmelserna i de ursprungliga lydelserna. Avgiftsskyldigheten bygger på strikt ansvar. Det krävs alltså varken uppsåt eller oaktsamhet för att sanktionsavgift ska kunna tas ut, utan det är tillräckligt att en överträdelse har skett. Det kan dock vara av betydelse för sanktionsavgiftens storlek om en överträdelse har begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, se författningskommentaren till 13 §. Enligt andra stycket får en sanktionsavgift även tas ut vid överträdelse av ett åtagande som den behöriga myndigheten har gjort bindande avseende en skyldighet som följer av någon av bestämmelserna som räknas upp i första stycket. Den behöriga myndigheten avgör om det finns skäl att ta ut en sanktionsavgift enligt paragrafen. I artikel 25.4 och 25.5 i förordningen om politisk reklam anges omständigheter som har betydelse vid den bedömningen. I 12 § anges att en sanktionsavgift i vissa fall inte får tas ut. I 5 och 6 §§ regleras den behöriga myndighetens befogenhet att ta ut sanktionsavgift. Se författningskommentarerna till de paragraferna. Sanktionsavgifter kan även tas ut med stöd av andra bestämmelser vid sidan av denna paragraf. Sådana bestämmelser finns i artikel 25.6 i förordningen om politisk reklam, när det gäller överträdelser av artiklarna 18 och 19 i kapitel III i samma förordning. 12 §    En sanktionsavgift enligt 11 § får inte beslutas om 1. överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller 2. den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Paragrafen anger i vilka situationer det finns hinder mot beslut om sanktionsavgift enligt 11 §. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.1. Enligt första punkten får ett beslut om sanktionsavgift inte fattas om överträdelsen av aktuell skyldighet omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och samma överträdelse ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. Ett vite har karaktär av straff och aktualiserar tillämpning av förbudet mot dubbel lagföring eller dubbla straff. Denna bestämmelse förhindrar att en dubbelprövning sker. Enligt andra punkten ska ett beslut om sanktionsavgift inte fattas om den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Bevisbördan för att den som anspråket riktas mot har fått tillfälle att yttra sig ligger på den beslutande myndigheten. Tidsfristen räknas från när överträdelsen ägde rum. I fråga om sådan överträdelse som skett löpande under viss tid är det tillräckligt att kommunikation sker inom två år från det att överträdelsen upphörde för att en sanktionsavgift ska kunna beslutas. 13 §    En sanktionsavgift enligt 11 § ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda tillhandahållaren av politiska reklamtjänster under det föregående räkenskapsåret. I paragrafen regleras storleken på en sanktionsavgift enligt 11 §. Övervägandena finns i avsnitt 8.2.2. I paragrafen fastställs den lägsta och högsta nivån på en sanktionsavgift. Gränsen för det högsta beloppet som kan tas ut som sanktionsavgift överensstämmer med artikel 25.2 b i EU:s förordning om politisk reklam. Av artikel 25.1 andra stycket i samma förordning följer att en sanktionsavgift ska vara effektiv, proportionerlig och avskräckande. Stycket reglerar endast sanktionsavgift enligt 11 §. I artikel 25.4 och 25.5 i EU:s förordning om politisk reklam anges omständigheter som har betydelse vid bestämmandet av sanktionsavgiftens storlek. Vid bestämmandet av sanktionsavgiftens storlek ska det dessutom beaktas att en åtgärd enligt förordningen om politisk reklam aldrig får vara mer långtgående än vad som behövs och får vidtas endast om det avsedda resultatet står i rimligt förhållande till de olägenheter som kan antas uppstå för den som åtgärden riktas mot (5 § förvaltningslagen [2017:900]). 14 §    En sanktionsavgift enligt artikel 25.6 i EU:s förordning om politisk reklam får inte beslutas om den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom fem år från det att överträdelsen ägde rum. Paragrafen anger i vilka situationer det finns hinder mot beslut om sanktionsavgift för överträdelser av artiklarna 18 och 19 i EU:s förordning om politisk reklam. Övervägandena finns i avsnitt 8.1. Artikel 25.6 i EU:s förordning om politisk reklam innehåller bestämmelser om sanktionsavgifter för överträdelser av artiklarna 18 och 19 i förordningen (kapitel III i förordningen). I denna paragraf finns en kompletterande bestämmelse som anger när sådana sanktionsavgifter senast får tas ut. Ytterligare bestämmelser om hur sanktionsavgifterna ska bestämmas finns i artikel 83 i EU:s dataskyddsförordning, till vilken artikel 25.6 i förordningen om politisk reklam hänvisar. Av samma bestämmelse framgår att sanktionsavgifterna beslutas av tillsynsmyndigheter som avses i artikel 51 i EU:s dataskyddsförordning. En liknande bestämmelse för övriga överträdelser av förordningen om politisk reklam finns i andra punkten i 12 §. Vad som sägs i författningskommentaren till den bestämmelsen gäller även denna paragraf. Enligt denna paragraf gäller dock en preskriptionstid om fem år i stället för två år. Preskriptionstiden är densamma som vid överträdelser av EU:s dataskyddsförordning enligt 6 kap. 4 § lagen (2018:218) med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning. Hänvisningen till EU:s förordning om politisk reklam är dynamisk, dvs. avser förordningen i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. 15 §    Ett beslut om sanktionsavgift ska delges den avgiftsskyldige. Paragrafen innehåller en bestämmelse om delgivning av beslut om sanktionsavgift. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. Bestämmelsen innebär att ett beslut om sanktionsavgift ska delges den avgiftsskyldige med hjälp av något av de förfaranden för delgivning som regleras i delgivningslagen (2010:1932). Paragrafen är tillämplig på alla beslut om sanktionsavgifter för överträdelser av EU:s förordning om politisk reklam, dvs. både sanktionsavgifter enligt 11 § och sanktionsavgifter som beslutats med stöd av artikel 25.6 i förordningen. Betalning av sanktionsavgifter 16 §    En sanktionsavgift ska betalas till den myndighet som har beslutat avgiften, eller till en annan myndighet som denna myndighet anger, inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om avgiften inte betalas i tid ska myndigheten som skulle ta emot avgiften lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Avgiften tillfaller staten. Paragrafen reglerar betalning och indrivning av sanktionsavgifter. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. I första stycket anges att en sanktionsavgift ska betalas till den myndighet som har beslutat om avgiften eller till en annan myndighet som den beslutande myndigheten anger. Detta lämnar utrymme för den beslutande myndigheten att överlåta åt exempelvis Kammarkollegiet att ta emot betalning. Bestämmelsen ger vidare myndigheten möjlighet att fatta beslut om längre tid för betalning än 30 dagar. Paragrafen är tillämplig för alla sanktionsavgifter för överträdelser av EU:s förordning om politisk reklam, dvs. både sanktionsavgifter enligt 11 § och sanktionsavgifter som beslutats med stöd av artikel 25.6 i förordningen. Beslutande myndighet är således antingen behörig myndighet enligt artikel 22.1, 22.3 eller 22.4. Av andra stycket framgår att om sanktionsavgiften inte betalas inom den angivna tiden, är den myndighet som skulle ta emot avgiften skyldig att lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Om en sanktionsavgift inte har betalats inom angiven tid får beslutet om avgiften verkställas enligt utsökningsbalken (se 3 kap. 1 § 6 a utsökningsbalken). Det innebär att den kan drivas in utan att det krävs något domstolsavgörande. Enligt tredje stycket tillfaller avgiften staten. 17 §    Skyldigheten att betala en beslutad sanktionsavgift upphör i den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Paragrafen reglerar preskriptionstiden för sanktionsavgifter. Övervägandena finns i avsnitt 8.3. Enligt paragrafen preskriberas en beslutad sanktionsavgift i den utsträckning verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Innebörden av detta är att fullgörande inte kan krävas efter det att fem år har gått sedan beslutet fått laga kraft, även om verkställighet har skett under femårsperioden avseende en del av avgiften. Det som preskriberas är den del av avgiften som ännu inte har drivits in. Paragrafen är tillämplig på alla sanktionsavgifter för överträdelser av EU:s förordning om politisk reklam, dvs. både sanktionsavgifter enligt 11 § och sanktionsavgifter som beslutats med stöd av artikel 25.6 i förordningen. Behörig domstol och överklagande Behörig domstol 18 §    Förvaltningsrätten i Stockholm är rätt domstol i mål enligt EU:s förordning om politisk reklam och denna lag. Paragrafen innehåller en forumbestämmelse. Övervägandena finns i avsnitt 9.1. I paragrafen anges att Förvaltningsrätten i Stockholm är rätt domstol i mål enligt EU:s förordning om politisk reklam och denna lag, t.ex. vid överklaganden, utdömande av viten som har förelagts enligt denna lag och prövningar av om handlingar omfattas av advokaters tystnadsplikt i enlighet med 8 § andra stycket denna lag. Överklagande 19 §    Beslut enligt EU:s förordning om politisk reklam och denna lag får överklagas. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Paragrafen reglerar rätten att överklaga en behörig myndighets beslut. Övervägandena finns i avsnitt 9.2. Enligt första stycket får beslut enligt EU:s förordning om politisk reklam och denna lag överklagas. Av 18 § följer att beslut överklagas till Förvaltningsrätten i Stockholm. Enligt andra stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande av förvaltningsrättens beslut enligt första stycket till kammarrätten. Kravet på prövningstillstånd gäller således för mål som inleds genom överklagande till förvaltningsrätten. För övriga mål krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten endast om det följer av andra bestämmelser, exempelvis 8 § tredje stycket denna lag och 6 § lagen (1985:206) om viten. Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar 18 §    En förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare ensam 1. vid åtgärder som endast avser måls beredande, 2. vid förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av en annan förvaltningsrätt, 3. vid beslut som endast avser rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, och 4. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är en förvaltningsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak. Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, får utföras av någon annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän förvaltningsdomstol, en allmän domstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om detta. Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av 1. mål av enkel beskaffenhet, 2. mål om bevissäkring och betalningssäkring enligt skatteförfarandelagen (2011:1244), om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om en uppgifts eller handlings undantagande från kontroll enligt skatteförfarandelagen eller någon annan skatteförfattning, 3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 och 6 a §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 15 d § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag, mål om omedelbar insats enligt 4 kap. 1 § lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet enligt 34 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 34 b § samma lag, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om vård i enskildhet enligt 14 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 6 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt strafftidslagen (2018:1251), mål enligt fängelselagen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., 4. mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål om preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatteförfattningarna, 5. mål enligt lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna, lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner, lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet eller lagen, (2022:760) om upphandling av fonder till premiepensionens fondtorg, 6. mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, dock endast om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, 7. mål enligt lagen (2004:629) om trängselskatt, 8. mål enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem och lagen (2023:704) om auktorisationssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering och för digital post, 9. mål enligt lagen (2024:954) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster som avser en a) inspektion, b) prövning av om en handling skyddas av advokatsekretess enligt 3 kap. 14 § samma lag, eller c) tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt, 10. mål om betalningssäkring enligt socialförsäkringsbalken eller lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd, och 11. mål om prövning av om en handling skyddas av advokaters tystnadsplikt enligt 8 § lagen (2025:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam. Paragrafen reglerar i vilka mål och ärenden som förvaltningsrätten är domför med en lagfaren domare ensam. Övervägandena finns i avsnitt 9.1. I fjärde stycket läggs det till en elfte punkt som avser prövning av mål om en handling skyddas av advokaters tystnadsplikt enligt 8 § lagen (2025:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam. Övriga ändringar är endast språkliga och redaktionella. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/900 av den 13 mars 2024 om transparens och inriktning när det gäller politisk reklam Sammanfattning av promemorian Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam (Ds 2024:27) I promemorian lämnas förslag till de åtgärder som behövs med hänsyn till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/900 av den 13 mars 2024 om transparens och inriktning när det gäller politisk reklam (förordningen om politisk reklam). Det föreslås att Mediemyndigheten ska övervaka efterlevnaden av förordningen. Integritetsskyddsmyndigheten ska dock övervaka efterlevnaden av vissa bestämmelser. I en ny lag med kompletterande bestämmelser till förordningen föreslås bestämmelser om tillsynsbefogenheter, sanktionsavgifter för överträdelser av förordningen om politisk reklam och bestämmelser om handläggningen. Den nya lagen föreslås träda i kraft den 10 oktober 2025. Promemorians lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam Härigenom föreskrivs följande Inledande bestämmelser Lagens syfte 1 §    Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/900 av den 13 mars 2024 om transparens och inriktning när det gäller politisk reklam, i denna lag kallad EU:s förordning om politisk reklam. Ord och uttryck i lagen 2 §    Ord och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU:s förordning om politisk reklam. 3 §    Med EU:s förordning om digitala tjänster avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster).Med EU:s dataskyddsförordning avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). Tillsyn och sanktioner Behörig myndighet 4 §    Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer är behörig myndighet enligt artikel 22.3 och 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam. I artikel 22.1 i EU:s förordning om politisk reklam finns bestämmelser om att de tillsynsmyndigheter som avses i artikel 51 i EU:s dataskyddsförordning ska vara behöriga att övervaka tillämpningen av artiklarna 18 och 19 i EU:s förordning om politisk reklam. Befogenheter och åtgärder 5 §    Utöver de befogenheter som följer av artikel 51.1 a och c och 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster får den behöriga myndigheten vid tillsynen av leverantörer av förmedlingstjänster enligt artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam 1. utföra inspektioner i enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster, 2. beordra att överträdelser upphör och besluta om avhjälpande åtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket b i samma förordning, 3. ta ut sanktionsavgifter i enlighet med artikel 51.2 första stycket c i samma förordning och denna lag, och 4. förena förelägganden med vite i enlighet med artikel 51.2 första stycket d i samma förordning och denna lag. 6 §    Utöver de befogenheter som följer av artikel 22.5 a–c och g i EU:s förordning om politisk reklam får den behöriga myndigheten 1. utföra inspektioner i enlighet med artikel 22.5 h i samma förordning, 2. besluta om avhjälpande åtgärder i enlighet med artikel 22.5 f i samma förordning, 3. ta ut sanktionsavgifter i enlighet med artikel 22.5 d i samma förordning och denna lag, och 4. förena förelägganden med vite i enlighet med artikel 22.5 e i samma förordning och denna lag. Föreläggande inför inspektion 7 §    Den behöriga myndigheten får om det behövs för myndighetens tillsyn enligt artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam förelägga personer som omfattas av artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster att hålla lokaler tillgängliga för inspektion. Detsamma gäller vid myndighetens tillsyn enligt artikel 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam i fråga om personer som omfattas av artikel 22.5 h i samma förordning. Ett föreläggande om att hålla lokaler tillgängliga får förenas med vite. I samband med inspektionen får myndigheten ta del av de handlingar som behövs för tillsynen. Handlingar som omfattas av advokaters tystnadsplikt 8 §    Undersökningsåtgärder i enlighet med artiklarna 22.5 a eller h eller 23.3 i EU:s förordning om politisk reklam och denna lag som den behöriga myndigheten vidtar får inte avse en skriftlig handling vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet och som innehas av advokaten eller biträdet eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för. Om myndigheten anser att en viss handling bör omfattas av undersökningsåtgärden och den som åtgärden avser åberopar att handlingen är skyddad enligt första stycket, ska myndigheten omedelbart försegla handlingen och skyndsamt överlämna den till allmän förvaltningsdomstol. Domstolen ska utan dröjsmål pröva om handlingen ska omfattas av undersökningsåtgärden. Återkallande av åtaganden 9 §     Den behöriga myndigheten får ändra eller återkalla ett beslut som innebär att ett åtagande godkänts och gjorts bindande med stöd av artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam och artikel 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster, om 1. sakförhållandena som låg till grund för beslutet har ändrats, 2. den som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande, eller 3. beslutet grundade sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information som tillhandahållits av leverantören eller andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings-, hantverks- eller yrkesverksamhet, vilka rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse, inklusive organisationer som utför sådana revisioner som avses i artiklarna 37 och 75.2 i samma förordning. Vite 10 §     Ett vite får inte per dag överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den som föreläggandet avser. Omsättningen eller inkomsten ska avse det föregående räkenskapsåret. Sanktionsavgifter vid överträdelser av kapitel II i EU:s förordning om politisk reklam 11 §    En sanktionsavgift får tas ut av en tillhandahållare av politiska reklamtjänster som överträder någon av sina skyldigheter enligt artiklarna 7.1 första meningen, 7.2, 9.1, 9.3, 11.1, 11.3, 12.1, 12.3, 12.4, 13.2–13.4, 14.1 och 21.1 första stycket i EU:s förordning om politisk reklam, i den ursprungliga lydelsen. En sanktionsavgift får även tas ut vid överträdelse av ett åtagande som den behöriga myndigheten har gjort bindande med stöd av EU:s förordning om politisk reklam eller denna lag och som avser en skyldighet som följer av någon av de artiklar som anges i första stycket. 12 §    En sanktionsavgift enligt 11 § får inte beslutas om 1. överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller 2. den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. 13 §    En sanktionsavgift enligt 11 § ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda tillhandahållaren av politiska reklamtjänster under det föregående räkenskapsåret. Sanktionsavgifter vid överträdelser av kapitel III i EU:s förordning om politisk reklam 14 §    En sanktionsavgift enligt artikel 25.6 i EU:s förordning om politisk reklam får inte beslutas om den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom fem år från det att överträdelsen ägde rum. Bestämmelser om sanktionsavgifter vid samtliga överträdelser av EU:s förordning om politisk reklam 15 §    Ett beslut om sanktionsavgift ska delges den avgiftsskyldige. 16 §    En sanktionsavgift ska betalas till den myndighet som har beslutat avgiften, eller till en annan myndighet som denna myndighet anger, inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om avgiften inte betalas i tid ska myndigheten som skulle ta emot avgiften lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Avgiften tillfaller staten. 17 §    En beslutad sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Behörig domstol och överklagande Behörig domstol 18 §    Förvaltningsrätten i Stockholm är rätt domstol i mål enligt EU:s förordning om politisk reklam och denna lag. Överklagande 19 §    Beslut enligt EU:s förordning om politisk reklam och denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 10 oktober 2025. 2. En sanktionsavgift får beslutas endast för sådana åsidosättanden av skyldigheter som har skett efter ikraftträdandet. Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 § En förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare ensam 1. vid åtgärder som endast avser måls beredande, 2. vid förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av en annan förvaltningsrätt, 3. vid beslut som endast avser rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, och 4. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är en förvaltningsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak. Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, får utföras av någon annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän förvaltningsdomstol, en allmän domstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om detta. Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av 1. mål av enkel beskaffenhet, 2. mål om bevissäkring och betalningssäkring enligt skatteförfarandelagen (2011:1244), om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om en uppgifts eller handlings undantagande från kontroll enligt skatteförfarandelagen eller någon annan skatteförfattning, 3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 och 6 a §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 15 d § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag, mål om omedelbar insats enligt 4 kap. 1 § lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet enligt 34 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 34 b § samma lag, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om vård i enskildhet enligt 14 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 6 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt strafftidslagen (2018:1251), mål enligt fängelselagen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., 4. mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål om preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatteförfattningarna, 5. mål enligt lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna, lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner eller lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet, 6. mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, dock endast om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, 7. mål enligt lagen (2004:629) om trängselskatt, 8. mål enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem och lagen (2023:704) om auktorisationssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering och för digital post, och 8. mål enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem och lagen (2023:704) om auktorisationssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering och för digital post, 9. mål enligt lagen (2024:954) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster som avser en a) inspektion, b) prövning av om en handling skyddas av advokatsekretess enligt 3 kap. 14 § samma lag, eller c) tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt. 9. mål enligt lagen (2024:954) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster som avser en a) inspektion, b) prövning av om en handling skyddas av advokatsekretess enligt 3 kap. 14 § samma lag, eller c) tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt, och 10. mål om prövning av om en handling skyddas av advokaters tystnadsplikt enligt 8 § lagen (2025:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam. Denna lag träder i kraft den 10 oktober 2025. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttranden kommit in från Domstolsverket, Förvaltningsrätten i Malmö, Förvaltningsrätten i Stockholm, Integritetsskyddsmyndigheten, Interactive Advertising Bureau Sverige, Justitiekanslern, Kammarrätten i Stockholm, Konsumentverket, Lunds universitet, Mediemyndigheten, Myndigheten för psykologiskt försvar, Post- och telestyrelsen, Schibsted Media Sverige, Svenska Journalistförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges Annonsörer, Sveriges Tidskrifter, Tidningsutgivarna (TU), TV4 Media AB och Valmyndigheten. Därutöver har ett yttrande inkommit från Polismyndigheten. Följande remissinstanser har inte svarat eller angett att de avstår från att lämna några synpunkter: Acast, Bonnier News, Civil Rights Defenders, Dataföreningen, Föreningen för Digitala Fri- och Rättigheter, Google Sverige, Göteborgs universitet, Institutet för juridik och internet, Institutet för mänskliga rättigheter, Meta Sverige, Näringslivets Delegation för Marknadsrätt (NDM), Precis, Publicistklubben, Regelrådet, Riksdagens ombudsmän (JO), Splay One, Stiftelsen Reklamombudsmannen, Svensk PR, Svenskt näringsliv, Sveriges Kommunikationsbyråer (Komm), Sveriges Marknadsförbund, Swedish Data & Marketing Association, Utgivarna, Viaplay Group och We Are Era. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam Härigenom föreskrivs följande. Inledande bestämmelser Lagens syfte 1 §    Denna lag kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/900 av den 13 mars 2024 om transparens och inriktning när det gäller politisk reklam, i denna lag kallad EU:s förordning om politisk reklam. Ord och uttryck i lagen 2 §    Ord och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU:s förordning om politisk reklam. 3 §    Med EU:s förordning om digitala tjänster avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2065 av den 19 oktober 2022 om en inre marknad för digitala tjänster och om ändring av direktiv 2000/31/EG (förordningen om digitala tjänster). Med EU:s dataskyddsförordning avses i denna lag Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning). Tillsyn och sanktioner Behörig myndighet 4 §    Den eller de myndigheter som regeringen bestämmer är behörig myndighet enligt artikel 22.3 och 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam. I artikel 22.1 i EU:s förordning om politisk reklam finns bestämmelser om att de tillsynsmyndigheter som avses i artikel 51 i EU:s dataskyddsförordning ska vara behöriga att övervaka tillämpningen av artiklarna 18 och 19 i EU:s förordning om politisk reklam. Befogenheter och åtgärder 5 §    Utöver de befogenheter som följer av artikel 51.1 a och c och 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster får den behöriga myndigheten vid tillsynen av leverantörer av förmedlingstjänster enligt artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam 1. utföra inspektioner i enlighet med artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster, 2. beordra att överträdelser upphör och besluta om avhjälpande åtgärder i enlighet med artikel 51.2 första stycket b i EU:s förordning om digitala tjänster, 3. ta ut sanktionsavgifter i enlighet med artikel 51.2 första stycket c i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag, och 4. förena förelägganden med vite i enlighet med artikel 51.2 första stycket d i EU:s förordning om digitala tjänster och denna lag. 6 §    Utöver de befogenheter som följer av artikel 22.5 a–c och g i EU:s förordning om politisk reklam får den behöriga myndigheten vid tillsynen enligt artikel 22.4 i samma förordning 1. utföra inspektioner i enlighet med artikel 22.5 h i samma förordning, 2. besluta om avhjälpande åtgärder i enlighet med artikel 22.5 f i samma förordning, 3. ta ut sanktionsavgifter i enlighet med artikel 22.5 d i samma förordning och denna lag, och 4. förena förelägganden med vite i enlighet med artikel 22.5 e i samma förordning och denna lag. Föreläggande inför inspektion 7 §    Den behöriga myndigheten får, om det behövs för myndighetens tillsyn enligt artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam, förelägga fysiska eller juridiska personer som omfattas av artikel 51.1 b i EU:s förordning om digitala tjänster att hålla lokaler tillgängliga för inspektion. Detsamma gäller vid myndighetens tillsyn enligt artikel 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam i fråga om fysiska eller juridiska personer som omfattas av artikel 22.5 h i samma förordning. Ett föreläggande om att hålla lokaler tillgängliga får förenas med vite. Handlingar som omfattas av advokaters tystnadsplikt 8 §    När den behöriga myndigheten vidtar åtgärder för att ta del av handlingar vid tillsyn enligt artikel 22.3 eller 22.4 i EU:s förordning om politisk reklam får åtgärden inte avse en skriftlig handling – vars innehåll kan antas vara sådant att en advokat eller en advokats biträde inte får höras som vittne om innehållet, och – som innehas av en advokat eller advokats biträde eller av den som tystnadsplikten gäller till förmån för. Om myndigheten anser att en viss handling bör omfattas av åtgärden och den som åtgärden avser åberopar att handlingen är skyddad enligt första stycket, ska myndigheten omedelbart försegla handlingen och skyndsamt överlämna den till allmän förvaltningsdomstol. Domstolen ska så snart som möjligt pröva om handlingen ska omfattas av åtgärden. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Återkallande av åtaganden 9 §     Den behöriga myndigheten får ändra eller återkalla ett beslut som innebär att ett frivilligt åtagande från en leverantör av förmedlingstjänster godkänts och gjorts bindande av myndigheten med stöd av artikel 22.3 i EU:s förordning om politisk reklam och artikel 51.2 första stycket a i EU:s förordning om digitala tjänster, om 1. sakförhållandena som låg till grund för beslutet har ändrats, 2. den som beslutet avser agerar i strid med sitt åtagande, eller 3. beslutet grundade sig på ofullständig, oriktig eller vilseledande information som tillhandahållits av a) leverantören, eller b) andra fysiska eller juridiska personer som agerar för ändamål som rör deras handels-, närings, hantverks- eller yrkesverksamhet och som rimligen kan ha kännedom om information om en misstänkt överträdelse. Begränsning av vitets storlek 10 §     Ett vite får inte per dag överstiga fem procent av den genomsnittliga globala dagsomsättningen eller dagsinkomsten för den som föreläggandet avser. Omsättningen eller inkomsten ska avse det föregående räkenskapsåret. Sanktionsavgifter vid överträdelser av kapitel II i EU:s förordning om politisk reklam 11 §    En sanktionsavgift får tas ut av en tillhandahållare av politiska reklamtjänster som överträder någon av sina skyldigheter enligt artiklarna 7.1 första meningen, 7.2, 9.1, 9.3, 11.1, 11.3, 12.1, 12.3, 12.4, 13.2–13.4, 14.1 och 21.1 i EU:s förordning om politisk reklam, i den ursprungliga lydelsen. En sanktionsavgift får även tas ut vid överträdelse av ett åtagande som den behöriga myndigheten har gjort bindande med stöd av EU:s förordning om politisk reklam eller denna lag och som avser en skyldighet enligt någon av de artiklar som anges i första stycket. 12 §    En sanktionsavgift enligt 11 § får inte beslutas om 1. överträdelsen omfattas av ett föreläggande som har förenats med vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet, eller 2. den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. 13 §    En sanktionsavgift enligt 11 § ska bestämmas till lägst 5 000 kronor och högst sex procent av den globala årsomsättningen för den berörda tillhandahållaren av politiska reklamtjänster under det föregående räkenskapsåret. Sanktionsavgifter vid överträdelser av kapitel III i EU:s förordning om politisk reklam 14 §    En sanktionsavgift enligt artikel 25.6 i EU:s förordning om politisk reklam får inte beslutas om den som anspråket riktas mot inte har fått tillfälle att yttra sig inom fem år från det att överträdelsen ägde rum. Gemensamma bestämmelser om sanktionsavgifter vid överträdelser av EU:s förordning om politisk reklam 15 §    Ett beslut om sanktionsavgift ska delges den avgiftsskyldige. 16 §    En sanktionsavgift ska betalas till den myndighet som har beslutat avgiften, eller till en annan myndighet som denna myndighet anger, inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om avgiften inte betalas i tid ska myndigheten som skulle ta emot avgiften lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Avgiften tillfaller staten. 17 §    Skyldigheten att betala en beslutad sanktionsavgift upphör i den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Behörig domstol och överklagande Behörig domstol 18 §    Förvaltningsrätten i Stockholm är rätt domstol i mål enligt EU:s förordning om politisk reklam och denna lag. Överklagande 19 §    Beslut enligt EU:s förordning om politisk reklam och denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026. 2. En sanktionsavgift får beslutas endast för sådana åsidosättanden av skyldigheter som har skett efter ikraftträdandet. Förslag till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 18 § En förvaltningsrätt är domför med en lagfaren domare ensam 1. vid åtgärder som endast avser måls beredande, 2. vid förhör med vittne eller sakkunnig som begärts av en annan förvaltningsrätt, 3. vid beslut som endast avser rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende, och 4. vid annat beslut som inte innefattar slutligt avgörande av mål. Om det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten rätt, är en förvaltningsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte innefattar prövning av målet i sak. Åtgärder som endast avser beredandet av ett mål och som inte är av sådant slag att de bör förbehållas lagfarna domare, får utföras av någon annan som har tillräcklig kunskap och erfarenhet och som är anställd vid en allmän förvaltningsdomstol, en allmän domstol eller en hyresnämnd. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om detta. Vad som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande i sak av 1. mål av enkel beskaffenhet, 2. mål om bevissäkring och betalningssäkring enligt skatteförfarandelagen (2011:1244), om besiktning enligt fastighetstaxeringslagen (1979:1152), om en uppgifts eller handlings undantagande från kontroll enligt skatteförfarandelagen eller någon annan skatteförfattning, 3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 och 6 a §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 15 d § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag, mål om omedelbar insats enligt 4 kap. 1 § lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet enligt 34 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 34 b § samma lag, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om vård i enskildhet enligt 14 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 6 lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt strafftidslagen (2018:1251), mål enligt fängelselagen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., 3. mål om omedelbart omhändertagande enligt 6 och 6 a §§ lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 15 b § samma lag, mål om avskildhet enligt 15 c § samma lag, mål om vård i enskildhet enligt 15 d § samma lag, mål om tillfälligt flyttningsförbud enligt 27 § samma lag, mål om tillfälligt utreseförbud enligt 31 d § samma lag, mål om omedelbar insats enligt 4 kap. 1 § lagen (2024:79) om placering av barn i skyddat boende, mål om omedelbart omhändertagande enligt 13 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall, mål om vård i enskildhet enligt 34 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 34 b § samma lag, mål om vård vid en låsbar enhet enligt 14 § lagen (1998:603) om verkställighet av sluten ungdomsvård, mål om vård i enskildhet enligt 14 a § samma lag, mål om avskildhet enligt 17 § samma lag, mål om tillfällig isolering enligt 5 kap. 3 § smittskyddslagen (2004:168), mål enligt 12 § första stycket och 33 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, mål enligt 18 § första stycket 3–5 och 9 när det gäller de fall då vården inte har förenats med särskild utskrivningsprövning eller 6 § lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, mål om förvar och uppsikt enligt utlänningslagen (2005:716), mål enligt strafftidslagen (2018:1251), mål enligt fängelselagen (2010:610) och mål enligt lagen (1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m., 4. mål enligt folkbokföringsförfattningarna, mål om preliminär skatt eller om anstånd med att betala skatt eller avgifter enligt skatteförfattningarna, 5. mål enligt lagen (2016:1145) om offentlig upphandling, lagen (2016:1146) om upphandling inom försörjningssektorerna, lagen (2016:1147) om upphandling av koncessioner eller lagen (2011:1029) om upphandling på försvars- och säkerhetsområdet, 6. mål som avser en fråga av betydelse för inkomstbeskattningen, dock endast om värdet av vad som yrkas i målet uppenbart inte överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap. 6 och 7 §§ socialförsäkringsbalken, 7. mål enligt lagen (2004:629) om trängselskatt, 8. mål enligt lagen (2008:962) om valfrihetssystem och lagen (2023:704) om auktorisationssystem i fråga om tjänster för elektronisk identifiering och för digital post, 9. mål enligt lagen (2024:954) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om digitala tjänster som avser en a) inspektion, b) prövning av om en handling skyddas av advokatsekretess enligt 3 kap. 14 § samma lag, eller c) tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt, och c) tillfällig begränsning av mottagarnas tillgång till en tjänst eller ett onlinegränssnitt, 10. mål om betalningssäkring enligt socialförsäkringsbalken eller lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd. 10. mål om betalningssäkring enligt socialförsäkringsbalken eller lagen (2008:145) om statligt tandvårdsstöd, och 11. mål om prövning av om en handling skyddas av advokaters tystnadsplikt enligt 8 § lagen (2025:000) med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2025-08-18 Närvarande: Justitieråden Svante O. Johansson, Johan Danelius och Linda Haggren Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam Enligt en lagrådsremiss den 26 juni 2025 har regeringen (Kulturdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam, lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av departementssekreteraren Karl Bratt Rosén, biträdd av departementssekreteraren Rebecca Parman. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Kulturdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 11 september 2025 Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Busch, Svantesson, Edholm, Waltersson Grönvall, Jonson, Forssmed, Tenje, Forssell, Slottner, Wykman, Malmer Stenergard, Liljestrand, Bohlin, Carlson, Pourmokhtari, Larsson, Britz, Mohamsson, Lann Föredragande: statsrådet Liljestrand Regeringen beslutar proposition Kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om politisk reklam