Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2025/26:147 Effektivare gränsöverskridande inhämtning av elektroniska bevis Prop. 2025/26:147 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 3 mars 2026 Ulf Kristersson Gunnar Strömmer (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Elektroniska uppgifter har allt oftare avgörande betydelse som bevis i brottsutredningar. Eftersom sådana uppgifter många gånger finns lagrade hos tjänsteleverantörer utanför Sverige behöver brottsbekämpande myndigheter bättre och mer effektiva gränsöverskridande verktyg för att komma åt uppgifterna. Mot den bakgrunden antogs EU:s förordning om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis ([EU] 2023/1543) och EU-direktivet om utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud för insamling av elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden ([EU] 2023/1544). Regeringen föreslår att det införs en ny lag med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. I den föreslås bl.a. att åklagare och i vissa fall andra brottsbekämpande myndigheter ska kunna utfärda en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder. Åklagare föreslås kunna besluta om verkställighet av en sådan order som utfärdats av en myndighet i en annan medlemsstat. Åklagarmyndigheten föreslås kunna besluta om sanktioner vid överträdelser av EU-förordningen. Regeringen föreslår även en lag som genomför EU-direktivet som bl.a. innebär att vissa tjänsteleverantörer ska utse en mottagare av beslut och framställningar som avser inhämtning av elektroniska bevis. En centralmyndighet föreslås ha ett tillsynsansvar och kunna besluta om sanktioner. Lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen föreslås träda i kraft den 18 augusti 2026. Lagen som genomför EU-direktivets bestämmelser föreslås träda i kraft delvis den 1 juli 2026 och delvis den 19 augusti 2026. Vissa följdändringar föreslås träda i kraft den 18 augusti 2026. Innehållsförteckning 1Förslag till riksdagsbeslut5 2Lagtext6 2.1Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska utlämnande- och bevarandeorder för elektroniska bevis6 2.2Förslag till lag om utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud för inhämtning av elektroniska bevis12 2.3Förslag till lag om ändring i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet18 3Ärendet och dess beredning20 4EU:s lagstiftningspaket om elektroniska bevis21 5En ny lag ska komplettera EU-förordningen och en ny lag ska genomföra EU-direktivet23 6Utfärdande av en europeisk utlämnande- och bevarandeorder25 6.1Utfärdande av en europeisk utlämnandeorder25 6.2Utfärdande av en europeisk bevarandeorder27 6.3Utfärdande myndighet29 6.3.1Utfärdande myndighet i straffrättsliga förfaranden29 6.3.2Utfärdande myndighet i verkställighetssyfte32 6.3.3Det finns inte behov av att utse en centralmyndighet enligt EU-förordningen34 6.4Behörig domstol och förfaranderegler vid utfärdande av en europeisk utlämnandeorder35 6.4.1Behörig domstol och förfaranderegler vid godkännandet av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata35 6.4.2Underrättelse till den vars uppgifter begärs38 6.4.3Övriga förfaranderegler i samband med utfärdandet av en europeisk utlämnandeorder40 6.5Ersättning för kostnader43 6.6Stockholms tingsrätt ska vara behörig domstol enligt artikel 17 i EU-förordningen44 6.7Effektiva rättsmedel och rätten till ett rättvist försvar46 6.7.1Effektiva rättsmedel i fråga om en europeisk utlämnandeorder46 6.7.2Kraven på rätten till försvar och ett rättvist förfarande49 7Verkställande av en europeisk utlämnande- och bevarandeorder51 7.1Åklagarmyndigheten och åklagare ska utses till verkställande myndighet51 7.2Förfaranderegler för åklagare i frågor om verkställighet av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder54 8Sanktionsavgifter56 8.1Sanktionsavgiftssystemets utformning56 8.2Förfarandebestämmelser60 9Sekretess och anpassnings- och lagringsskyldighet61 9.1Uppgiftslämnande och sekretess61 9.2Fler tjänsteleverantörer ska inte omfattas av krav på lagring och anpassning63 10EU-direktivet64 10.1Lagens tillämpningsområde64 10.2Utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud66 10.2.1Skyldigheten att utse utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud66 10.2.2Uppgifter för utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud70 10.2.3Skyldigheten att tillhandahålla resurser och befogenheter71 10.2.4Skyldighet att underrätta centralmyndigheten73 10.2.5När svenska behöriga myndigheter ska vända sig till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud74 10.3Centralmyndigheten och sanktioner76 10.3.1Centralmyndigheten och dess uppgifter76 10.3.2Val av sanktioner77 10.3.3Förutsättningarna för centralmyndighetens tillsyn80 10.3.4Vitesförelägganden81 10.3.5Sanktionsavgifter82 11Dataskydd86 12Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser90 13Konsekvenser av förslagen91 13.1Konsekvenser för brottsbekämpningen och de brottsbekämpande myndigheterna91 13.2Konsekvenser för centralmyndigheten enligt EU-direktivet96 13.3Konsekvenser för domstolarna och andra myndigheter98 13.4Konsekvenser för enskilda99 14Författningskommentar102 14.1Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska utlämnande- och bevarandeorder för elektroniska bevis102 14.2Förslaget till lag om utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud för inhämtning av elektroniska bevis117 14.3Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet134 EU:s förordning (2023/1543) om elektroniska bevis136 EU:s direktiv (2023/1544) om elektroniska bevis198 Sammanfattning av betänkandet Effektivare gränsöverskridande inhämtning av elektroniska bevis (SOU 2024:85)207 Betänkandets lagförslag212 Förteckning över remissinstanserna219 Lagrådsremissens lagförslag220 Lagrådets yttrande234 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 mars 2026238 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska utlämnande- och bevarandeorder för elektroniska bevis. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud för inhämtning av elektroniska bevis. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet. Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska utlämnande- och bevarandeorder för elektroniska bevis Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Lagens innehåll 1 §    Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1543 av den 12 juli 2023 om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden, i denna lag kallad EU-förordningen. 2 §    Ord och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU-förordningen. 2 kap. Utfärdande i Sverige av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder Utfärdande och godkännande myndighet i straffrättsliga förfaranden 1 §    Åklagare är behörig att i ett straffrättsligt förfarande utfärda 1. en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren, trafikuppgifter och innehållsdata, och 2. en europeisk bevarandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren, trafikuppgifter och innehållsdata. En europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata ska godkännas av domstol. 2 §    Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket och någon annan myndighet som ska ingripa mot brott är behörig att i ett straffrättsligt förfarande utfärda 1. en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter och uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren, och 2. en europeisk bevarandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren, trafikuppgifter och innehållsdata. En europeisk utlämnande- eller bevarandeorder enligt första stycket ska godkännas av åklagare. Utfärdande och godkännande myndighet vid verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd 3 §    Åklagare är behörig att för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd utfärda 1. en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren och trafikuppgifter, och 2. en europeisk bevarandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren och trafikuppgifter. En europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter ska godkännas av domstol. 4 §    Polismyndigheten är behörig att för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd utfärda 1. en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter eller uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren, och 2. en europeisk bevarandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren och trafikuppgifter. En europeisk utlämnande- eller bevarandeorder enligt första stycket ska godkännas av åklagare. Domstolens handläggning av ett ärende om godkännande av en europeisk utlämnandeorder 5 §    Ett ärende om godkännande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata tas upp av rätten på ansökan av åklagare. 6 §    Om en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata utfärdas i ett straffrättsligt förfarande ska ärendet prövas av den domstol som anges i 19 kap. rättegångsbalken. Om det straffrättsliga förfarandet avser ett brott som anges i 27 kap. 34 § rättegångsbalken, får ärendet även prövas av Stockholms tingsrätt. 7 §    Om en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter utfärdas för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd ska ärendet prövas av den tingsrätt som har meddelat den dom som ska verkställas. Om domen har meddelats av högre rätt ska ärendet prövas av den tingsrätt som har dömt i målet. Om det inte finns någon domstol som är behörig enligt första stycket, ska ärendet prövas av Stockholms tingsrätt. Om en ansökan avser flera domar meddelade av skilda domstolar, får frågan om godkännande tas upp vid någon av de tingsrätter som har dömt i målen. 8 §    Om ansökan gäller en europeisk utlämnandeorder för innehållsdata ska rätten så snart som möjligt utse ett offentligt ombud i ärendet och hålla ett sammanträde. Åklagaren och det offentliga ombudet ska närvara vid sammanträdet. Gäller ansökan enbart en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter ska handläggningen vara skriftlig. För offentliga ombud gäller det som föreskrivs i 27 kap. 26 och 27 §§, 28 § andra stycket samt 29 och 30 §§ rättegångsbalken. 9 §    Vid rättens handläggning ska bestämmelserna i rättegångsbalken om handläggning vid domstol av frågor om tvångsmedel i brottmål och om överklagande av beslut i sådana frågor tillämpas, om inte något annat anges i denna lag. Om ärendet avser verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd ska det som där sägs om den misstänkte i stället avse den eftersökte. Handläggningen ska ske skyndsamt. Underrättelse till den vars uppgifter begärs 10 §    Den utfärdande myndigheten får vid utfärdande av en europeisk utlämnandeorder besluta att skjuta upp eller helt eller delvis avstå från att underrätta den person vars uppgifter begärs om det behövs för att 1. förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott, verkställa straffrättsliga påföljder eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet, 2. inte hindra andra rättsliga utredningar eller undersökningar, 3. skydda nationell säkerhet, eller 4. skydda någon annans rättigheter och friheter. Återkallelse av en europeisk utlämnandeorder 11 §    Om det sedan en europeisk utlämnandeorder utfärdats framkommer att förutsättningarna för en sådan order inte är uppfyllda, ska ordern återkallas av den utfärdande eller den godkännande myndigheten. Granskning och förstöring av uppgifter 12 §    Åklagare ansvarar för att trafikuppgifter och innehållsdata som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder granskas snarast möjligt. En sådan granskning får endast utföras av åklagare eller någon annan brottsbekämpande myndighet som deltar i den aktuella brottsutredningen. 13 §    Om innehållsdata som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder avser samtal eller andra meddelanden där någon som yttrar sig, på grund av 36 kap. 5 § andra–sjätte styckena rättegångsbalken, inte skulle ha kunnat höras som vittne om det som har sagts eller på annat sätt kommit fram, ska granskningen omedelbart avbrytas och uppgifterna förstöras. Användning av överskottsinformation 14 §    Åklagare får besluta att trafikuppgifter och innehållsdata som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder får användas för ett annat ändamål än det som har legat till grund för ordern, om det inte står i strid med begränsningar som en verkställande myndighet i en annan medlemsstat har satt upp för hur uppgifterna får användas. Bevarande av uppgifter 15 §    Trafikuppgifter eller innehållsdata som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder i ett straffrättsligt förfarande ska bevaras till dess de förundersökningar där de använts har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet eller målen har avgjorts slutligt. I de delar uppgifterna är av betydelse för att förhindra förestående brott ska de bevaras så länge det behövs för att förhindra brott. Trafikuppgifter som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd ska bevaras till dess att den eftersökte har frihetsberövats. I de delar det rör sig om sådana uppgifter som enligt 14 § får användas i en förundersökning ska de bevaras till dess de förundersökningar där de använts har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet eller målen har avgjorts slutligt.  I de delar uppgifterna är av betydelse för att förhindra förestående brott ska de bevaras så länge det behövs för att förhindra brott. När uppgifterna inte längre ska bevaras ska de förstöras. Om det är fråga om uppgifter som får användas i en förundersökning får uppgifterna förstöras tidigare om den misstänkte medger det. Dokumentation 16 §    Beslut och åtgärder som rör en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata ska dokumenteras. Ersättning till tjänsteleverantörer 17 §    Bestämmelserna om ersättning i 9 kap. 29 a § lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation ska tillämpas när en svensk behörig myndighet utfärdar en europeisk utlämnandeorder, om inte annat sägs i denna lag. Rätten till ersättning gäller dock endast för en tjänsteleverantör som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst. Förfarandet enligt artikel 17 i EU-förordningen 18 §    Stockholms tingsrätt är behörig domstol enligt artikel 17 i EU-förordningen. 19 §    Vid rättens handläggning av ett ärende enligt artikel 17 i EU-förordningen ska bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegången i brottmål tillämpas, om inte annat följer av andra stycket. Handläggningen ska vara skriftlig. Ett sammanträde ska hållas endast om mottagaren av den europeiska utlämnandeordern begär det. Något sammanträde behöver inte hållas om det är uppenbart att den europeiska utlämnandeordern ska upphävas. Handläggningen ska ske skyndsamt. 3 kap. Verkställighet i Sverige av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder Verkställande myndighet 1 §    Åklagare är verkställande myndighet för en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder. I fråga om sanktionsavgifter enligt artikel 16.10 i EU-förordningen är i stället Åklagarmyndigheten verkställande myndighet. Skäl för åklagarens beslut 2 §    Ett beslut av åklagare ska innehålla skälen för beslutet, om beslutet innebär att en europeisk utlämnandeorder vägras enligt artikel 12.1 i EU-förordningen, eller att verkställighet av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder nekas enligt artikel 16 i EU-förordningen. Språk 3 §    Ett intyg om en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder som skickas till en svensk åklagare ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. 4 kap. Sanktionsavgifter 1 §    Åklagarmyndigheten ska ta ut en sanktionsavgift av ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige som åsidosätter någon av de skyldigheter som följer av artikel 10, 11 eller 13.4 i EU-förordningen, i den ursprungliga lydelsen. Åklagarmyndigheten får besluta att den tjänsteleverantör som har utsett det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet ska ha ett solidariskt betalningsansvar för avgiften enligt första stycket. 2 §    En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 10 000 kronor och till högst två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning föregående räkenskapsår. 3 §    När sanktionsavgiftens storlek bestäms ska särskild hänsyn tas till 1. om överträdelsen varit uppsåtlig eller berott på oaktsamhet, 2. överträdelsens karaktär, svårhetsgrad och varaktighet, 3. om en liknande överträdelse har begåtts tidigare, och 4. den berörda tjänsteleverantörens finansiella ställning. 4 §    Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut hela avgiften. 5 §    En sanktionsavgift får beslutas endast om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Ett beslut om sanktionsavgift ska delges. 6 §    En sanktionsavgift ska betalas till Åklagarmyndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om sanktionsavgiften inte betalas i tid, ska Åklagarmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Sanktionsavgiften tillfaller staten. 7 §    En sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. 8 §    Ett beslut att ta ut en sanktionsavgift får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 18 augusti 2026. Förslag till lag om utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud för inhämtning av elektroniska bevis Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens innehåll 1 §    Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1544 av den 12 juli 2023 om fastställande av harmoniserade regler för att utse utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud för insamling av elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden, i denna lag kallat EU-direktivet. Uttryck i lagen 2 §    I denna lag betyder 1. tjänsteleverantör: en juridisk person som tillhandahåller en eller flera av följande kategorier av tjänster: a) elektroniska kommunikationstjänster enligt definitionen i artikel 2.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation, b) tjänster för internetdomännamn och IP-numrering, eller c) andra av informationssamhällets tjänster enligt artikel 1.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter om informationssamhällets tjänster, som – gör det möjligt för användarna att kommunicera med varandra, eller – gör det möjligt att lagra eller på annat sätt behandla uppgifter på uppdrag av de användare till vilka tjänsten tillhandahålls, förutsatt att datalagringen är en avgörande komponent i den tjänst som tillhandahålls användaren, 2. erbjuda sina tjänster i en medlemsstat: att en tjänsteleverantör a) gör det möjligt för fysiska eller juridiska personer i en medlemsstat att använda någon av de tjänster som anges i 1, och b) har en betydande anknytning till den medlemsstaten, antingen genom att tjänsteleverantören har ett verksamhetsställe där eller, om ett sådant inte finns, den har ett betydande antal användare i den medlemsstaten eller att dess verksamhet är inriktad på den medlemsstaten, 3. erbjuda sina tjänster i unionen: att en tjänsteleverantör a) gör det möjligt för fysiska eller juridiska personer i en medlemsstat att använda någon av de tjänster som anges i 1, och b) har en betydande anknytning till den medlemsstaten, antingen genom att tjänsteleverantören har ett verksamhetsställe i en medlemsstat eller, om ett sådant inte finns, den har ett betydande antal användare i en eller flera medlemsstater eller att dess verksamhet är inriktad på en eller flera medlemsstater, 4. verksamhetsställe: en enhet från vilken tjänsteleverantören genom en stabil infrastruktur under en obegränsad tid utövar ekonomisk verksamhet och från vilken tjänsteleverantören tillhandahåller sina tjänster eller från vilken dess verksamhet förvaltas, 5. utsett verksamhetsställe: ett av tjänsteleverantörens verksamhetsställen som också är en juridisk person och som har utsetts av en tjänsteleverantör som är etablerad i någon av unionens medlemsstater för att ta emot och följa sådana beslut och förelägganden som omfattas av denna lag, 6. rättsligt ombud: en fysisk eller en juridisk person som har utsetts av en tjänsteleverantör som inte är etablerad i någon av unionens medlemsstater eller som endast är etablerad i en medlemsstat som inte deltar i samtliga av de EU-rättsliga instrument som anges i 3 §, för att ta emot och följa sådana beslut och förelägganden som omfattas av denna lag. Beslut och förelägganden som omfattas av lagen 3 §    Följande beslut och förelägganden omfattas av denna lag: 1. en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder beslutad enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1543 av den 12 juli 2023 om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden, 2. en europeisk utredningsorder beslutad enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området, som avser inhämtning av elektroniska bevis, 3. en ansökan om rättslig hjälp beslutad med stöd av konventionen, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (SÖ 2005:42), som avser inhämtning av elektroniska bevis, och 4. beslut och förelägganden som fattas enligt svensk rätt, som avser inhämtning av elektroniska bevis. Lagens tillämpningsområde 4 §    Lagen gäller för en tjänsteleverantör som 1. är etablerad i Sverige, eller 2. erbjuder sina tjänster i Sverige om tjänsteleverantören a) inte är etablerad i en annan medlemsstat inom unionen, eller b) enbart är etablerad i en medlemsstat som inte deltar i samtliga av de EU-rättsliga instrument som anges i 3 §. I lagen finns även bestämmelser om utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud samt när svenska brottsbekämpande myndigheter ska vända sig till sådana. 5 §    Lagen gäller inte för en sådan tjänsteleverantör som avses i 4 § som 1. tillhandahåller sådana finansiella tjänster som avses i artikel 2.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden, eller 2. endast är etablerad i Sverige och enbart erbjuder sina tjänster i Sverige. 2 kap. Utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud Skyldigheten att utse ett utsett verksamhetsställe 1 §    En tjänsteleverantör som är etablerad i Sverige ska skriftligen utse minst ett av sina verksamhetsställen till utsett verksamhetsställe. Ett utsett verksamhetsställe ska vara etablerat i en medlemsstat där tjänsteleverantören erbjuder sina tjänster och som deltar i det eller de EU-rättsliga instrument som det utsedda verksamhetsstället ska ta emot beslut och förelägganden för. Ett utsett verksamhetsställe ska utses inom sex månader från den dag då tjänsteleverantören började erbjuda sina tjänster i unionen. Skyldigheten att utse ett rättsligt ombud 2 §    En tjänsteleverantör som inte ska utse ett utsett verksamhetsställe enligt 1 § ska skriftligen utse minst ett rättsligt ombud. Ett rättsligt ombud ska ha hemvist i en medlemsstat där tjänsteleverantören erbjuder sina tjänster och som deltar i det eller de EU-rättsliga instrument som det rättsliga ombudet ska ta emot beslut och förelägganden för. Ett rättsligt ombud ska utses inom sex månader från den dag då tjänsteleverantören började erbjuda sina tjänster i unionen. Utsedda verksamhetsställens och rättsliga ombuds befogenheter och resurser 3 §    Den tjänsteleverantör som är skyldig att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud enligt 1 eller 2 § ska ge ett sådant de befogenheter och resurser som krävs för att kunna samarbeta med behöriga myndigheter och följa sådana beslut och förelägganden som omfattas av denna lag. Utsedda verksamhetsställens och rättsliga ombuds uppgifter 4 §    Ett utsett verksamhetsställe och ett rättsligt ombud i Sverige ska samarbeta med behöriga myndigheter genom att ta emot och följa sådana beslut och förelägganden som omfattas av denna lag. Underrättelse till en centralmyndighet 5 §    En tjänsteleverantör som är skyldig att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud enligt 1 eller 2 § ska i en skriftlig underrättelse lämna följande uppgifter till centralmyndigheten i den medlemsstat där det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet utses: 1. kontaktuppgifterna till det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet, 2. det territoriella tillämpningsområdet för varje utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud om tjänsteleverantören utsett flera sådana, och 3. vilket eller vilka av unionens officiella språk, som också är ett officiellt språk i den medlemsstat i vilken det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet utsetts, som godtas för kommunikation med det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet. Om omständigheter som anges i första stycket ändras ska tjänsteleverantören så snart som möjligt lämna uppdaterad information till centralmyndigheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om innehållet i underrättelsen till den svenska centralmyndigheten. När svenska myndigheter ska rikta sig till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud 6 §    En svensk behörig myndighet ska vid mottagande av en europeisk utredningsorder som avser inhämtning av elektroniska bevis ställa denna till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige. Detsamma gäller vid inhämtning av elektroniska bevis genom en ansökan om rättslig hjälp beslutad med stöd av konventionen, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (SÖ 2005:42). En svensk behörig myndighet ska vid utfärdande av en europeisk utredningsorder som avser inhämtning av elektroniska bevis ställa denna till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Detsamma gäller vid inhämtning av elektroniska bevis genom en ansökan om rättslig hjälp beslutad med stöd av konventionen, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (SÖ 2005:42). Vid inhämtning av elektroniska bevis enligt nationell rätt, får en behörig myndighet vända sig till utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud i Sverige. 3 kap. Tillsyn och sanktioner Centralmyndighet 1 §    Den myndighet som regeringen bestämmer är centralmyndighet enligt EU-direktivet. Tillsyn 2 §    Centralmyndigheten ska ha tillsyn över att denna lag och de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen följs. Tillträde till utrymmen 3 §    Centralmyndigheten har rätt att för sin tillsyn få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, där den som står under tillsyn bedriver sin verksamhet. Uppgifter som behövs för tillsynen 4 §    Centralmyndigheten får förelägga den som står under tillsyn att tillhandahålla myndigheten de upplysningar eller handlingar som behövs för tillsynen. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Verkställighet 5 §    Centralmyndighetens beslut som avser åtgärder som krävs för tillsynen får verkställas av Kronofogdemyndigheten. Då gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande. Vitesförelägganden 6 §    Centralmyndigheten får förelägga en tjänsteleverantör som åsidosätter en skyldighet som följer av denna lag att vidta de åtgärder som krävs för att tjänsteleverantören ska uppfylla skyldigheten. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Sanktionsavgift 7 §    Centralmyndigheten får ta ut en sanktionsavgift av den tjänsteleverantör som åsidosätter en skyldighet som följer av denna lag. 8 §    En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 10 000 kronor och till högst två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning föregående räkenskapsår. 9 §    När sanktionsavgiftens storlek bestäms ska särskild hänsyn tas till 1. om överträdelsen varit uppsåtlig eller berott på oaktsamhet, 2. överträdelsens karaktär, svårhetsgrad och varaktighet, 3. om en liknande överträdelse har begåtts tidigare, och 4. tjänsteleverantörens finansiella ställning. 10 §    Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut hela avgiften. 11 §    En sanktionsavgift får inte beslutas om överträdelsen omfattas av ett föreläggande om vite enligt 6 § och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. 12 §    En sanktionsavgift får beslutas endast om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Ett beslut om sanktionsavgift ska delges. 13 §    En sanktionsavgift ska betalas till centralmyndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om sanktionsavgiften inte betalas i tid, ska centralmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Sanktionsavgiften tillfaller staten. 14 §    En sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. 15 §    Ett beslut att ta ut en sanktionsavgift får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 19 augusti 2026 i fråga om 3 kap. och i övrigt den 1 juli 2026. 2. En tjänsteleverantör som erbjuder sina tjänster i unionen vid EU-direktivets ikraftträdande ska utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud senast den 18 augusti 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden vid Myndigheten för säkerhet och integritetsskydd (nämnden) ska utöva tillsyn över 1. brottsbekämpande myndigheters användning av hemliga tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter, 2. brottsbekämpande myndigheters användning av andra tvångsmedel enligt lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott än de som avses i 1, om inte den som åtgärden utförts hos eller annars riktats mot har närvarat vid åtgärden, 3. Säkerhetspolisens användning av hemliga tvångsmedel vid särskild kontroll av vissa utlänningar, och 4. därmed sammanhängande verksamhet. 3. brottsbekämpande myndigheters användning av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1543 av den 12 juli 2023 om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden, 4. Säkerhetspolisens användning av hemliga tvångsmedel vid särskild kontroll av vissa utlänningar, och 5. därmed sammanhängande verksamhet. Nämnden ska även utöva tillsyn över den behandling av personuppgifter som utförs av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Ekobrottsmyndigheten enligt brottsdatalagen (2018:1177) och lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område för de syften som anges i 1 kap. 1 § i den sistnämnda lagen, och lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter. Tillsynen ska särskilt avse behandling enligt 2 kap. 11 § brottsdatalagen och 2 kap. 9 § lagen om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter. Nämnden ska också utöva tillsyn över Polismyndighetens och Säkerhetspolisens tillämpning av lagen (2019:547) om förbud mot användning av vissa uppgifter för att utreda brott. Tillsynen ska särskilt syfta till att säkerställa att verksamhet enligt första–tredje styckena bedrivs i enlighet med lag eller annan författning. Denna lag träder i kraft den 18 augusti 2026. Ärendet och dess beredning I april 2018 presenterade Europeiska kommissionen ett lagstiftningspaket om elektroniska bevis. Paketet bestod av förslag till en förordning och ett direktiv som syftade till att förbättra den gränsöverskridande åtkomsten till elektroniska bevis (COM (2018) 225 final och COM (2018) 226 final). Den 12 juli 2023 antogs Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1543 om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden (EU-förordningen). Samma dag antogs Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1544 om fastställande av harmoniserade regler för att utse utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud för insamling av elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden (EU-direktivet). EU-förordningen och EU-direktivet finns i svensk lydelse i bilaga 1 och bilaga 2. EU-förordningen ska börja tillämpas från och med den 18 augusti 2026. EU-direktivet ska vara genomfört den 18 februari 2026. De nya rättsakterna förutsätter vissa ändringar och kompletteringar av nationell rätt. Regeringen beslutade därför den 15 juni 2023 att ge en särskild utredare i uppdrag att se över den nationella regleringen om gränsöverskridande åtkomst till elektroniska bevis (dir. 2023:84). Utredningen, som tog namnet E-bevisningsutredningen, överlämnande i december 2024 betänkandet Effektivare gränsöverskridande inhämtning av elektroniska bevis (SOU 2024:85). En sammanfattning av betänkandet och lagförslagen finns i bilaga 3 och bilaga 4. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissyttrandena finns tillgängliga på regeringens webbplats (regeringen.se) och i Justitiedepartementet (Ju2024/02660). I denna proposition behandlas de lagförslag beträffande EU-förordningen och EU-direktivet som lämnas i betänkandet. I betänkandet behandlas också vissa andra frågor, bl.a. Sveriges tillträde till det andra tilläggsprotokollet till Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet (Budapestkonventionen). De delarna av betänkandet omfattas dock inte av denna proposition, utan bereds fortsatt inom Regeringskansliet. Lagrådet Regeringen beslutade den 8 januari 2026 att inhämta Lagrådets yttrande över lagförslagen i bilaga 6. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. Regeringen följer i huvudsak Lagrådets förslag och synpunkter, som behandlas i avsnitt 5, 6.4.3, 8.1, 10.1, 10.2.5 och 10.3.5 och i författningskommentaren. Därutöver föreslås att ändringen av 1 § lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet ska ha en annan formulering, och omfatta brottsbekämpande myndigheters användning av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter och innehållsdata. Denna ändring är författningstekniskt och även i övrigt av sådan beskaffenhet att Lagrådets hörande skulle sakna betydelse. Regeringen har därför inte inhämtat Lagrådets yttrande över det förslaget. I förhållande till lagrådsremissen har det även gjorts vissa språkliga och redaktionella ändringar. EU:s lagstiftningspaket om elektroniska bevis Möjligheten att kommunicera genom bl.a. sociala medier, meddelandetjänster och applikationer (appar) är något som även utnyttjas av kriminella för att t.ex. kommunicera om brott men också för att begå brott. Många gånger är det endast leverantörerna av dessa tjänster och appar som har tillgång till uppgifter rörande identiteten på misstänkta eller information om deras brottsliga verksamhet. Brottsbekämpande myndigheter måste därför i allt högre grad vända sig till dessa tjänsteleverantörer för att få ut relevant bevisning. Ofta krävs dessutom hjälp från myndigheter i en annan stat eftersom den aktuella typen av tjänster inte sällan tillhandahålls från en leverantör som är etablerad utomlands. Eftersom elektroniska bevis vanligtvis är tillgängliga endast under en begränsad tid, innebär det traditionella internationella straffrättsliga samarbetet mellan myndigheter en risk för att sådana bevis hinner gå förlorade innan de kan säkras. Mot den bakgrunden lämnade kommissionen sitt förslag till ett lagstiftningspaket om elektroniska bevis som kompletterar befintliga EU-rättsakter om bevisinhämtning och syftar till att effektivisera gränsöverskridande inhämtning av elektroniska bevis. I lagstiftningspaket föreslås därför en ny sorts rättsligt samarbete som innebär att en myndighet i en medlemsstat inom EU ska kunna rikta en order direkt till en tjänsteleverantör i en annan medlemsstat om att lämna ut eller bevara elektroniska bevis. Lagstiftningspaketet består av en EU-förordning och ett EU-direktiv. Enligt EU-förordningen får en myndighet i en medlemsstat, i ett straffrättsligt förfarande eller för verkställighet av en frihetsberövande åtgärd om minst fyra månader, utfärda en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder som beordrar en tjänsteleverantör i en annan medlemsstat att lämna ut eller bevara elektroniska bevis, oavsett var uppgifterna finns. Den europeiska utlämnande- eller bevarandeordern ska riktas till ett av tjänsteleverantören utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Skyldigheten att utse ett sådant följer av EU-direktivet. Om tjänsteleverantören är etablerad i EU ska tjänsteleverantören utse ett utsett verksamhetsställe. Om tjänsteleverantören endast erbjuder sina tjänster i unionen, eller är etablerad i en medlemsstat som inte deltar i de straffrättsliga samarbetsinstrumenten, ska i stället ett rättsligt ombud utses. Uppgiften för ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud är att vara mottagare av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder samt en europeisk utredningsorder och en ansökan om rättslig hjälp beslutad med stöd av konventionen, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål), när syftet är att hämta in elektroniska bevis. Det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet ska alltså ta emot och följa sådana beslut och förelägganden enligt de rättsliga ramar som följer av respektive rättsakt. Om en tjänsteleverantör inte uppfyller sina skyldigheter enligt EU-direktivet ska en utsedd myndighet, den s.k. centralmyndigheten, kunna besluta om sanktioner. De tjänsteleverantörer som omfattas av EU-förordningen och EU-direktivet är sådana som erbjuder vissa tjänster inom unionen, bl.a. elektroniska kommunikationstjänster. De elektroniska uppgifter som kan lämnas ut eller begäras bevarade enligt EU-förordningen är abonnentuppgifter, uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren (andra användaruppgifter), trafikuppgifter och innehållsdata. En europeisk bevarandeorder syftar till att elektroniska uppgifter ska bevaras under en kortare tid medan myndigheten förbereder en framställan för att få uppgifterna utlämnande. En europeisk utlämnandeorder innebär i stället att uppgifterna ska lämnas ut. Som huvudregel ska uppgifterna lämnas ut inom tio dagar, men i en nödsituation ska uppgifterna lämnas ut inom åtta timmar. Som utgångspunkt ska det vara en rättslig myndighet som utfärdar en europeisk bevarande- eller utlämnandeorder. En europeisk bevarandeorder och en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter eller andra användaruppgifter får även utfärdas av en brottsbekämpande myndighet. Utfärdandet behöver dock i sådana fall godkännas av en rättslig myndighet. För att en åklagare ska få utfärda en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata behöver ordern godkännas av en domstol. Villkoren för att utfärda en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder följer av EU-förordningen. I båda fallen krävs att åtgärden är nödvändig och proportionerlig. Som utgångspunkt krävs även att ordern endast får utfärdas om en liknande order skulle ha kunnat utfärdas på samma villkor i ett liknande inhemskt ärende (se dock avsnitt 6.2). Vissa ytterligare krav på brottets svårighetsgrad ställs också upp för att en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata ska få utfärdas. Till skillnad från det traditionella straffrättsliga samarbetet ska ordern inte ställas till en myndighet i en annan stat utan riktas till ett av tjänsteleverantören utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. I vissa situationer ska dock även en anmälan om att en europeisk utlämnandeorder har utfärdats skickas till den verkställande myndigheten i den medlemsstat där det utsedda verksamhetsställe eller rättsliga ombudet finns. Anmälan ska skickas samtidigt som intyget om en europeisk utlämnandeorder skickas till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Den verkställande myndigheten ska i sådana fall senast tio dagar efter mottagandet ta ställning till om det finns skäl att åberopa någon av de vägransgrunder som anges i EU-förordningen. Under den tiden ska det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet inte lämna ut några uppgifter, såvida det inte rör sig om en nödsituation. Om den verkställande myndigheten åberopar en vägransgrund får det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet inte fullfölja den europeiska utlämnandeordern men i övriga fall ska uppgifterna lämnas ut. Om ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud inte följer en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder ska den verkställande myndigheten erkänna och verkställa den, om det inte finns skäl att åberopa en vägransgrund. Om ordern ändå inte följs ska den verkställande myndigheten besluta om en sanktionsavgift. Den utfärdande myndigheten ska informera den person vars uppgifter begärs genom en europeisk utlämnandeorder om utlämnandet såvida nationell rätt inte ger möjlighet att besluta om undantag från den skyldigheten. Den vars uppgifter begärs ska även ha rätt till effektiva rättsmedel mot utfärdandet av en europeisk utlämnandeorder i den utfärdande staten. Genom EU-förordningen inrättas ett decentraliserat it-system som ska användas för all kommunikation mellan behöriga myndigheter och tjänsteleverantörer. En ny lag ska komplettera EU-förordningen och en ny lag ska genomföra EU-direktivet Regeringens förslag De kompletterande bestämmelser som krävs för att EU-förordningen ska kunna tillämpas ska tas in i en ny lag (den kompletterande lagen). De bestämmelser som genomför EU-direktivet ska också tas in i en ny lag (genomförandelagen). Ord och uttryck i den kompletterande lagen ska ha samma betydelse som i EU-förordningen. Hänvisningen till EU-förordningen i den bestämmelse i den kompletterande lagen där det anges vilka överträdelser av EU-förordningen som kan leda till en sanktionsavgift, ska vara statisk. Övriga hänvisningar till EU-förordningen ska vara dynamiska. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår en gemensam lag för EU-förordningen och EU-direktivet. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Ekobrottsmyndigheten föreslår att den nya lagen bör benämnas lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om inhämtande av elektronisk bevisning inom Europeiska unionen. Sveriges Advokatsamfund pekar på att begrepp och definitioner löpande förändras till följd av den tekniska utvecklingen och utvecklingen av tjänster på området för elektronisk kommunikation samt att detta kan medföra problem vid tillämpningen av regleringen. Skälen för regeringens förslag och bedömning Två nya lagar bör införas EU-förordningen är direkt tillämplig i medlemsstaterna och ska därför inte genomföras nationellt (artikel 288 Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, FEUF). Hur en EU-förordning ska tolkas och tillämpas är en fråga för myndigheter och, i förekommande fall, domstolar. Ytterst är det EU-domstolen som är uttolkaren av en EU-förordning. Även om EU-förordningen är direkt tillämplig, förutsätter den att medlemsstaterna inför vissa kompletterande bestämmelser i nationell rätt som möjliggör att den kan tillämpas, t.ex. behöver behöriga myndigheter pekas ut och sanktionsbestämmelser införas. Det mest ändamålsenliga är att föra in dessa kompletterande bestämmelser i en särskild lag. Den lagen bör i enlighet med Lagrådets förslag ges en kortare rubrik och bör heta lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska utlämnande- och bevarandeorder för elektroniska bevis (den kompletterande lagen). Detta innebär att Ekobrottsmyndighetens förslag på namn delvis kan beaktas. Till skillnad från utredningen anser regeringen att de bestämmelser som genomför EU-direktivet ska tas in i en egen lag och inte i samma lag med de kompletterande bestämmelserna till EU-förordningen. Detta eftersom EU-direktivets bestämmelser är tillämpliga på inhämtning av elektroniska bevis även i andra situationer, t.ex. vid inhämtning enligt andra EU-rättsakter. Den lagen bör heta lag om utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud för inhämtning av elektroniska bevis (genomförandelagen). EU-direktivet behandlas vidare i avsnitt 10. Ord och uttryck I artikel 3 i EU-förordningen finns ett antal definitioner av centrala begrepp t.ex. europeisk utlämnandeorder, europeisk bevarandeorder, tjänsteleverantör och elektroniska bevis. Eftersom den kompletterande lagens syfte är att komplettera EU-förordningen är det inte möjligt att ge ord och uttryck i lagen annan innebörd än vad de har i EU-förordningen. Den kompletterande lagen bör därför innehålla en upplysning om att ord och uttryck i lagen har samma betydelse som i EU-förordningen. Sveriges advokatsamfund lyfter att begrepp och definitioner löpande förändras till följd av den tekniska utvecklingen. Regeringen konstaterar att hur ord och uttryck som används i EU-förordningen ska tolkas är en fråga för de nationella myndigheter och domstolar som ska tillämpa EU-förordningen, och ytterst för EU-domstolen. Om den tekniska utvecklingen kräver förändringar är det en fråga som behöver lösas på EU-nivå. Hänvisningsteknik I den kompletterande lagen föreslås ett flertal bestämmelser i vilka hänvisning till EU-förordningen görs. Hänvisningar till en EU-rättsakt kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser EU-rättsakten i en viss angiven lydelse. Denna hänvisningsteknik medför att den nationella författningen behöver ändras varje gång EU-förordningen ändras. En dynamisk hänvisning innebär i stället att hänvisningen avser EU-rättsakten i den vid varje tidpunkt gällande lydelsen. Regeringen delar utredningens bedömning att hänvisningar som utgångspunkt ska vara dynamiska för att undvika oklarheter och brister om EU-förordningen ändras. Med hänsyn till behovet av förutsebarhet i fråga om vilka överträdelser av EU-förordningen som kan leda till en sanktionsavgift, bör hänvisningen till EU-förordningen i den bestämmelsen vara statisk. Det innebär att om EU-förordningens bestämmelser om sanktioner skulle ändras, behöver lagen ändras. Utfärdande av en europeisk utlämnande- och bevarandeorder Utfärdande av en europeisk utlämnandeorder Regeringens bedömning Några kompletterande bestämmelser för att möjliggöra för en svensk behörig myndighet att utfärda en europeisk utlämnandeorder bör inte införas. Utredningens bedömning Utredningens bedömning stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen anger delvis andra skäl för sin bedömning. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på bedömningen. Skälen för regeringens bedömning En europeisk utlämnandeorder kan utfärdas av en behörig myndighet för att hämta in abonnentuppgifter, andra användaruppgifter, trafikuppgifter och innehållsdata (artiklarna 5.3 och 5.4 i EU-förordningen). Förutsättningarna för att få utfärda en europeisk utlämnandeorder följer direkt av EU-förordningen. En sådan order får utfärdas i ett straffrättsligt förfarande eller för att kunna verkställa ett fängelsestraff eller någon annan frihetsberövande åtgärd på minst fyra månader som dömts ut i ett straffrättsligt förfarande (verkställighetssyfte). Det krävs dessutom att domen som ska verkställas har beslutats vid en förhandling där den dömde var personligen närvarande och att den dömde nu undandragit sig verkställighet. Det kan noteras att det i artikel 5.3 i EU-förordningen visserligen står att den dömde ska ha undandragit sig lagföring och inte verkställighet. Men eftersom det måste finnas en dom som ska verkställas för att artikeln ska bli aktuell bör det röra sig om en felöversättning. Denna tolkning får även stöd i den engelska språkversionen av EU-förordningen i vilken det står ”in cases where the person convicted absconded from justice”. De grundläggande förutsättningarna för att få utfärda en europeisk utlämnandeorder är att en liknande åtgärd kan vidtas på samma villkor i ett liknande nationellt ärende samt att det är nödvändigt och proportionerligt att utfärda en sådan order (artikel 5.2). En europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter eller andra användaruppgifter får i ett straffrättsligt förfarande utfärdas för alla typer av brott. En europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata får däremot endast utfärdas för de brott som räknas upp i artikel 5.4 a–5.4 c. Det handlar om brott för vilka maximistraffet i den utfärdande staten är fängelse eller någon annan frihetsberövande åtgärd i minst tre år eller vissa specifika brott under förutsättning att dessa har begåtts helt eller delvis med hjälp av ett informationssystem. Exempel på sådana brott är brott som har samband med sexuella övergrepp på barn, brott som rör angrepp mot informationssystem och terroristbrott. En europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter eller andra användaruppgifter får i verkställighetssyfte utfärdas utan att det krävs att åtgärden har beslutats i anledning av ett särskilt brott. Om en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata utfärdas krävs däremot att verkställigheten avser ett straff som utdömts för vissa uppräknade brott. Skyldigheten att lämna ut uppgifter enligt en europeisk utlämnandeorder gäller för de tjänsteleverantörer som räknas upp i artikel 3.3 i EU-förordningen. Eftersom förutsättningarna för att utfärda en europeisk utlämnandeorder följer av EU-förordningen ska några bestämmelser om det inte införas i svensk rätt. Huruvida förutsättningarna för att utfärda en europeisk utlämnandeorder är uppfyllda är något den utfärdande myndigheten behöver ta ställning till inför ett utfärdande. Kravet på att en liknande åtgärd kan vidtas på samma villkor i ett liknande nationellt ärende inkluderar bl.a. att ta ställning till om det finns en möjlighet i svensk rätt att hämta in den specifika elektroniska uppgiften från en sådan tjänsteleverantör som en europeisk utlämnandeorder är tänkt att riktas mot. Nationella myndigheter kommer alltså inte att ha större befogenheter att hämta in elektroniska uppgifter genom EU-förordningen än vad de har i ett motsvarande nationellt ärende. Regeringen konstaterar att i en förundersökning kan bestämmelserna i rättegångsbalken om t.ex. beslag, husrannsakan och edition användas för att hämta in elektroniska uppgifter och åtgärderna kan då riktas mot den som har en sådan uppgift (se t.ex. 27 kap. 1 §, 28 kap. 1 § och 23 kap. 14 §). Den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst är, under vissa förutsättningar, skyldiga att lämna ut uppgifter om abonnemang enligt 9 kap. 33 § första stycket 2 lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation till brottsbekämpande myndigheter. En sådan tillhandahållare är också skyldig att verkställa ett beslut om hemlig avlyssning och övervakning av elektronisk kommunikation (se 27 kap. 18–19 c §§ rättegångsbalken). Ett annat viktigt verktyg för att hämta in uppgifter om elektronisk kommunikation i vissa fall är hemlig dataavläsning (se lagen [2020:62] om hemlig dataavläsning). Vilken av dessa åtgärder som kan användas i ett enskilt ärende varierar. Uppgifter som finns hos en teleoperatör kan t.ex. inte hämtas in genom beslag, husrannsakan eller edition utan sådana uppgifter kan i stället kommas åt genom hemlig avlyssning eller övervakning av elektronisk kommunikation (se prop.  2002/03:74 s. 45 och 46). Möjligheterna att hämta in elektroniska bevis i verkställighetssyfte är mer begränsade. Enligt lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder och lagen om hemlig dataavläsning kan hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning som gäller kommunikationsövervaknings- och platsuppgifter användas för att hämta in sådana uppgifter som i huvudsak får anses falla inom EU-förordningens definition av trafikuppgifter. Sådana beslut kan verkställas av den som tillhandahåller ett allmänt elektroniskt kommunikationsnät eller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst. Sådana tillhandahållare träffas dessutom av lagen om elektronisk kommunikation och skyldigheten att lämna ut uppgifter om abonnemang enligt den lagen (9 kap. 33 § första stycket 2). Någon möjlighet att hämta in elektroniska uppgifter från andra aktörer saknas. Regeringen delar inte utredningens slutsats att en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata endast skulle kunna utfärdas i samma situationer som det är möjligt att besluta om hemlig avlyssning och övervakning av elektronisk kommunikation. Som framgår ovan finns det flera andra möjligheter att hämta in sådana elektroniska uppgifter i ett nationellt ärende och en bedömning av om förutsättningarna för att utfärda en europeisk utlämnandeorder är uppfyllda behöver göras i varje enskilt fall av den utfärdande myndigheten. Detta utgör dock inget skäl för regeringen att göra en annan bedömning än utredningen när det gäller behovet av kompletterande lagstiftning. I något avseende är de svenska möjligheterna att besluta om en europeisk utlämnandeorder mer begränsade än förutsättningarna i EU-förordningen. Det finns t.ex. ingen möjlighet att få tag på innehållsdata i verkställighetssyfte enligt svensk rätt. Något underlag för att införa några kompletterande bestämmelser i svensk rätt inom ramen för detta lagstiftningsprojekt finns inte. Något sådant behov ser inte heller regeringen i nuläget utan de möjligheter för att hämta in elektronisk bevisning som redan finns bedöms vara tillräckliga för att EU-förordningen ska kunna tillämpas på ett effektivt sätt. Utfärdande av en europeisk bevarandeorder Regeringens bedömning Några kompletterande bestämmelser för att möjliggöra för en svensk behörig myndighet att utfärda en europeisk bevarandeorder bör inte införas. Utredningens förslag och bedömning Förslagen från utredningen och utredningens bedömning stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår att ett föreläggande om bevarande i syfte att kunna verkställa en frihetsberövande påföljd ska införas i nationell rätt. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på utredningens förslag eller bedömning. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter att utländska myndigheter ska kunna rikta en europeisk bevarandeorder mot privatpersoner och motsätter sig en utvidgad möjlighet att utfärda ett föreläggande om bevarande eftersom det kan påverka allmänhetens förtroende för samhället negativt. Skälen för regeringens bedömning Genom en europeisk bevarandeorder kan den behöriga myndigheten förelägga mottagaren att bevara elektroniska bevis i avvaktan på en efterföljande framställan om utlämnande av uppgifterna (artikel 3.2 i EU-förordningen). Förutsättningarna för att utfärda en europeisk bevarandeorder följer direkt av EU-förordningen. Det ska vara nödvändigt och proportionerligt att utfärda en sådan order i syfte att förhindra avlägsnande, radering eller ändring av uppgifter i avvaktan på en efterföljande framställan om utlämnande av dessa uppgifter (artikel 6.2). En sådan framställan kan vara en ansökan om rättslig hjälp, en europeisk utredningsorder eller en europeisk utlämnandeorder. En sådan order får utfärdas i en utredning avseende alla typer av brott om den skulle kunna ha utfärdats på samma villkor i ett liknande nationellt ärende. En sådan order får även utfärdas för verkställighet av ett fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd om minst fyra månader, till följd av ett straffrättsligt förfarande som inte beslutats genom en utevarodom och där den dömda personen undandragit sig verkställighet (artikel 6.3). Det kan noteras att det i artikeln visserligen står att den dömde ska ha undandragit sig lagföring och inte verkställighet. Men eftersom det måste finnas en dom som ska verkställas för att artikeln ska bli aktuell bör det röra sig om en felöversättning. Denna tolkning får stöd i den engelska språkversionen av EU-förordningen där det står ”in cases where the person convicted absconded from justice”. Som utredningen konstaterar skiljer sig ordalydelsen i artikel 6.3 i EU-förordningen åt mellan vad som gäller för utfärdande av en europeisk bevarandeorder i verkställighetssyfte jämfört med en sådan order i ett straffrättsligt förfarande. Medan det tydligt följer av artikel 6.3 att en motsvarande åtgärd ska kunna vidtas i ett nationellt ärende för att en europeisk bevarandeorder ska kunna utfärdas i ett straffrättsligt förfarande, finns något sådant motsvarande krav inte när det gäller en sådan order som utfärdas i verkställighetssyfte. Utredningen bedömer att artikeln måste ses i ljuset av att det straffrättsliga samarbetet inom EU bygger på principen om att medlemsstaterna ömsesidigt ska erkänna varandras beslut och att en utgångspunkt för denna princip är att om en stat kräver att en åtgärd ska vidtas på en annan medlemsstats territorium måste en liknande åtgärd kunna vidtas i ett nationellt ärende under liknande förhållanden. Till följd av det föreslår utredningen att det ska införas en bevarandemöjlighet i sådant syfte i nationell rätt. Regeringen delar i och för sig utredningens resonemang kring principerna för det straffrättsliga samarbetet, men konstaterar samtidigt att ordalydelsen i artikeln tydligt skiljer de två situationerna från varandra. Regeringen anser därför att det inom ramen för det här lagstiftningsärendet inte finns anledning att införa ett nationellt bevarandeföreläggande i verkställighetssyfte. Huruvida förutsättningarna för att utfärda en europeisk bevarandeorder är uppfyllda är något den utfärdande myndigheten behöver ta ställning till i varje enskilt fall. Vad gäller kravet på att en liknande åtgärd kan vidtas på samma villkor i ett liknande nationellt ärende vid utfärdande av en europeisk bevarandeorder i ett straffrättsligt förfarande konstaterar regeringen att det i en förundersökning är möjligt att rikta ett föreläggande om bevarande mot den som i elektronisk form innehar en viss lagrad uppgift, om uppgiften skäligen kan antas ha betydelse för en utredning om ett brott (27 kap. 16 § rättegångsbalken). Sveriges advokatsamfund ifrågasätter att utländska myndigheter ska kunna rikta en europeisk bevarandeorder mot privatpersoner. Regeringen konstaterar att EU-förordningen är direkt tillämplig och möjligheten att rikta en europeisk bevarandeorder till en svensk tjänsteleverantör styrs av den. Regeringen vill dock peka på att EU-förordningen i och för sig inte utesluter att en tjänsteleverantör är en privatperson, men att det i praktiken bör inträffa i ytterst få fall. Utfärdande myndighet Utfärdande myndighet i straffrättsliga förfaranden Regeringens förslag Åklagare ska i ett straffrättsligt förfarande vara behörig att utfärda en europeisk utlämnande- och bevarandeorder för abonnentuppgifter, andra användaruppgifter, trafikuppgifter och innehållsdata. Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller någon annan myndighet som ska ingripa mot brott ska i ett straffrättsligt förfarande vara behörig att utfärda en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter och andra användaruppgifter samt en europeisk bevarandeorder för abonnentuppgifter, andra användaruppgifter, trafikuppgifter och innehållsdata. En europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata ska godkännas av domstol. En order som utfärdas av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller någon annan myndighet som ska ingripa mot brott ska godkännas av åklagare. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen lämnar inget förslag om att domstol ska godkänna en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens bedömning En europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter eller andra användaruppgifter respektive en europeisk bevarandeorder får utfärdas av en domare, en domstol, en undersökningsdomare eller en allmän åklagare (artikel 4.1 a och 4.3 a). En sådan order får också utfärdas av en annan behörig myndighet som har till uppgift att utreda brott om myndigheten enligt nationell rätt är behörig att besluta om bevisinhämtning. I ett sådant fall krävs att ordern godkänns av en domare, domstol, undersökningsdomare eller allmän åklagare (artikel 4.1 b och 4.3 b). En europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata får endast utfärdas av en domare, en domstol eller en undersökningsdomare som är behörig i det berörda ärendet (artikel 4.2 a). Även en annan behörig myndighet, t.ex. åklagare, får utfärda en sådan order om den i det berörda ärendet agerar i egenskap av utredande myndighet och är behörig att besluta om bevisinhämtning enligt nationell rätt. Ordern måste då godkännas av en domare, domstol eller undersökningsdomare (artikel 4.2 b). Vid bedömningen av vilken eller vilka svenska myndigheter som bör utses till behörig myndighet enligt EU-förordningen bör utgångspunkten vara att ordningen så nära som möjligt ska ansluta till vad som gäller för bevisinhämtning i ett liknande svenskt straffrättsligt förfarande och till andra förfaranden inom det internationella straffrättsliga samarbetet eller annat gränsöverskridande samarbete för bevisinhämtning. Vid bevisinhämtning vid utredning av brott enligt svensk rätt har domstol en begränsad roll. Den uppgiften ligger i stället på åklagare, Polismyndigheten eller andra myndigheter som ska ingripa mot brott. Uppgifter om abonnemang – vilka till stora delar omfattas av EU-förordningens definition av abonnentuppgifter och andra användaruppgifter – kan i en förundersökning begäras in inte bara av en åklagare utan även av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller någon annan myndighet som ska ingripa mot brottet, från den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst (9 kap. 33 § första stycket 2 lagen om elektronisk kommunikation). Beslut om beslag, husrannsakan, genomsökning på distans och ett föreläggande om att bevara en elektronisk uppgift kan beslutas av åklagare eller förundersökningsledare. Det innebär alltså att även Polismyndigheten och andra brottsbekämpande myndigheter kan besluta om sådana åtgärder om företrädare för myndigheten är förundersökningsledare. I vissa brådskande fall kan åtgärderna beslutas av polisman. En åklagare kan även begära rättens tillstånd till hemlig avlyssning och övervakning av elektronisk kommunikation samt hemlig dataavläsning. Det är även rätten som på ansökan av åklagare kan besluta om edition. I det internationella rättsliga samarbetet kan en åklagare ansöka om rättslig hjälp eller utfärda en europeisk utredningsorder. Om en sådan ansökan eller order avser tillstånd till hemlig avlyssning eller övervakning av elektronisk kommunikation eller hemlig dataavläsning krävs domstols tillstånd för att ansökan eller ordern ska få utfärdas. Vid sidan av det rättsliga samarbetet har t.ex. Polismyndigheten idag en viktig roll som kontaktpunkt för internationella operativa ärenden, SPOC (Single Point of Operational Contact), och hanterar därigenom bl.a. förfrågningar om tillgång till uppgifter om abonnemang direkt från ett antal utländska tjänsteleverantörer. Detta samarbete omfattar flera tusen ärenden om året och har stora likheter med det förfarande som regleras i EU-förordningen. Att andra än rättsliga myndigheter kan ges uppgiften att vara utfärdande myndighet enligt en rättsakt som reglerar frågor om straffrättsligt samarbete är något nytt. Denna möjlighet ska ses mot bakgrund av att brottsbekämpande myndigheter i många medlemsstater, precis som i Sverige, redan i dag – både nationellt och i gränsöverskridande situationer – har rätt att begära in bl.a. sådana uppgifter som i EU-förordningen definieras som abonnentuppgifter och andra användaruppgifter samt besluta om bevarande av elektroniska uppgifter. Regeringen konstaterar att en ordning som ger även Polismyndigheten och andra myndigheter som ska ingripa mot brott möjlighet att vara utfärdande myndighet enligt EU-förordningen kommer att leda till att bevis på ett mer effektivt sätt kan hämtas in än om den uppgiften enbart läggs på åklagare. Det är dessutom rimligt att dra nytta av den expertis som bl.a. Polismyndigheten redan har av att samarbeta med utländska tjänsteleverantörer. Eftersom Polismyndigheten och andra myndigheter som ingriper mot brott har möjlighet att besluta om bevisinhämtning enligt nationell rätt uppfyller de kraven i artikel 4.1 b och 4.3 b i EU-förordningen och kan därför utses till utfärdande myndighet. Uppgiften som utfärdande myndighet av en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter och andra användaruppgifter samt för en europeisk bevarandeorder som utfärdas i ett straffrättsligt förfarande bör därför läggas på myndigheter som ska ingripa mot brott. Det innebär alltså att Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket, Skatteverket och Kustbevakningen kommer att kunna kan vara utfärdande myndighet. Även åklagare bör utses till en sådan myndighet. För att leva upp till kraven i artikel 4.1 b och 4.3 b bör åklagare godkänna en sådan order när den utfärdas av någon annan myndighet som ska ingripa mot brott. Vad som förs fram ovan gäller även i fråga om en sådan nödsituation som avses i artikel 4.5 i EU-förordningen. Utöver åklagare kommer alltså även Polismyndigheten och andra myndigheter som ingriper mot brott vara behöriga att i en sådan situation besluta om utfärdande av en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter och andra användaruppgifter samt en europeisk bevarandeorder i ett straffrättsligt förfarande. Ordern ska i en sådan situation godkännas av åklagare i efterhand innan den i artikeln angivna tidsfristen löper ut. Som utfärdande myndighet för en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata bör åklagare utses, vilket motsvara den ordning som gäller för bevisinhämtning nationellt och inom det internationella straffrättsliga samarbetet. Åklagare uppfyller också kraven som ställs i artikel 4.2 b i EU-förordningen och kan därför utses till en sådan myndighet. För att leva upp till kraven i artikel 4.2 b bör domstol godkänna åklagares utfärdande av en sådan order. Vilka myndigheter som bör utses till utfärdande myndighet och skyldigheten att låta åklagare godkänna en europeisk utlämnandeorder utfärdad av andra myndigheter som ingriper mot brott bör följa av den kompletterande lagen. Till skillnad från utredningen anser regeringen att det av tydlighetsskäl bör följa av den kompletterande lagen att åklagarens utfärdande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata ska godkännas av domstol. Utfärdande myndighet i verkställighetssyfte Regeringens förslag Åklagare ska vara behörig att utfärda en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder för abonnentuppgifter, andra användaruppgifter och trafikuppgifter när en sådan utfärdas i verkställighetssyfte. Polismyndigheten ska vara behörig att utfärda en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter och andra användaruppgifter, samt en europeisk bevarandeorder för abonnentuppgifter, andra användaruppgifter och trafikuppgifter, när en sådan utfärdas i verkställighetssyfte. En europeisk utlämnande- eller bevarandeorder som utfärdas av Polismyndigheten ska godkännas av åklagare. En europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter ska godkännas av domstol. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår att inte bara Polismyndigheten utan även andra myndigheter som ska ingripa mot brott eller brottslig verksamhet ska vara behöriga att utfärda en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter och andra användaruppgifter samt en europeisk bevarandeorder. Utredningen lämnar vidare inget lagförslag om att åklagares utfärdande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter ska godkännas av domstol. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet anser att Kriminalvården har ett intresse av att hämta in information i syfte att verkställa fängelsestraff och att deras roll i förfarandet bör förtydligas. Skälen för regeringens bedömning Vilka myndigheter som får utfärda en europeisk utlämnandeorder och en europeisk bevarandeorder för straffverkställighet är desamma som redovisas ovan i avsnitt 6.3.1 för sådana order som utfärdas i ett straffrättsligt förfarande (se artiklarna 4.1, 4.2 samt 4.3 i EU-förordningen). Även när det kommer till vilken eller vilka myndigheter som ska utses till utfärdande myndighet vid utfärdande av en europeisk utlämnandeorder och europeisk bevarandeorder för straffverkställighet anser regeringen att ordningen i möjligaste mån bör efterlikna vad som gäller enligt nationell rätt. Polismyndigheten kan enligt lagen om elektronisk kommunikation begära uppgifter om abonnemang från den som tillhandahåller ett elektroniskt kommunikationsnät eller en elektronisk kommunikationstjänst som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst. Rätten kan, på ansökan från åklagare, besluta om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation och hemlig dataavläsning som gäller kommunikationsövervaknings- och platsuppgifter enligt lagen om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder och lagen om hemlig dataavläsning. I syfte att efterlikna den nationella ordningen bör därför Polismyndigheten utses till utfärdande myndighet av en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter och andra användaruppgifter. En sådan europeisk utlämnandeorder behöver godkännas av en rättslig myndighet. Precis som i ett straffrättsligt förfarande bör ett sådant godkännande lämnas av åklagare. Av det skälet är det rimligt att även utse åklagare till utfärdande myndighet av en sådan order. Till skillnad från utredningen ser regeringen inga skäl att utse några andra myndigheter som ska ingripa mot brott eller brottslig verksamhet till utfärdande myndighet av en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter och andra användaruppgifter i verkställighetssyfte eftersom dessa myndigheter inte hanterar frågor om straffverkställighet. Vidare bör åklagare utses att utfärda en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter i verkställighetssyfte. För att leva upp till kraven i artikel 4.2 b i EU-förordningen bör domstol godkänna åklagares utfärdande av en sådan order. Eftersom det saknas möjlighet i svensk rätt att begära innehållsdata utlämnade i verkställighetssyfte bör det inte utses någon behörig myndighet för sådana uppgifter. Som redovisas i avsnitt 6.2 saknas möjlighet att i svensk rätt besluta om bevarande av elektroniska uppgifter i verkställighetssyfte. Men eftersom en möjlighet ändå kommer att finns för svenska behöriga myndigheter att utfärda en europeisk bevarandeorder i verkställighetssyfte bör en utfärdande myndighet utses. Enligt regeringen är den mest naturliga ordningen att samma myndigheter som utses att vara utfärdande myndighet för en europeisk utlämnandeorder i verkställighetssyfte, dvs. de myndigheter som i ett senare skede kan begära uppgifter utlämnande, bör utses till utfärdande myndighet. Det innebär alltså att åklagare och Polismyndigheten bör utses. För att leva upp till kraven i artikel 4.3 b i EU-förordningen bör åklagare godkänna Polismyndighetens utfärdande av en sådan order. Vad som förts fram ovan gäller även i fråga om en nödsituation enligt artikel 4.5 i EU-förordningen. Om Polismyndigheten i en sådan situation utfärdar en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter och andra användaruppgifter eller en europeisk bevarandeorder för straffverkställighet ska ordern godkännas av åklagare i efterhand innan den i artikeln angivna tidsfristen löper ut. Vilka myndigheter som ska vara utfärdande myndighet av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder i verkställighetssyfte och skyldigheten att låta åklagare godkänna en order som utfärdas av Polismyndigheten bör följa av den kompletterande lagen. Till skillnad från utredningen anser regeringen att det av tydlighetsskäl bör framgå av den kompletterande lagen att åklagares utfärdande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter ska godkännas av domstol. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet gör gällande att Kriminalvården har ett intresse av att hämta in information i syfte att verkställa fängelsestraff och att det är önskvärt att förtydliga deras roll i förhållande till de behöriga utfärdande myndigheterna. Det är inte i första hand Kriminalvården som ansvarar för att hitta en dömd person som inte inställer sig för att verkställa ett straff, utan Polismyndigheten som på begäran av Kriminalvården ska förpassa den dömde till ett häkte eller en kriminalvårdsanstalt (6 § strafftidslagen [2018:1251]). Därför anser regeringen att det saknas behov för Kriminalvården att utfärda en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder. Regeringen ser inte heller något behov av att förtydliga rollerna mellan Kriminalvården och Polismyndigheten i detta avseende och inte heller mellan Polismyndigheten och åklagare, utan detta kommer att följa den normala gången för myndighetssamverkan. Det finns inte behov av att utse en centralmyndighet enligt EU-förordningen Regeringens bedömning Det bör inte utses någon centralmyndighet enligt artikel 4.6 i EU-förordningen. Utredningens bedömning Utredningens bedömning stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över bedömningen. Skälen för regeringens bedömning Enligt artikel 4.6 får en medlemsstat utse en eller flera centralmyndigheter för att ansvara för det administrativa översändandet och mottagandet av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder samt för annan relevant korrespondens, t.ex. anmälningar av utfärdade av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata. Precis som vid genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (direktivet om en europeisk utredningsorder) anser regeringen att det inte finns något behov av att utse en centralmyndighet eftersom myndigheterna i respektive EU-medlemsstat har väl fungerande direktkontakter (jfr prop. 2016/17:218 s. 88). Behörig domstol och förfaranderegler vid utfärdande av en europeisk utlämnandeorder Behörig domstol och förfaranderegler vid godkännandet av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata Regeringens förslag Ett ärende om godkännande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata ska prövas av rätten på ansökan av åklagare. Om en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata utfärdas i ett straffrättsligt förfarande ska ärendet prövas av den domstol som är behörig att döma i brottmål enligt rättegångsbalkens forumregler. Om det straffrättsliga förfarandet avser samhällsfarlig brottslighet, t.ex. terroristbrott, får ärendet även prövas av Stockholms tingsrätt. Om en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter utfärdas för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd ska ärendet prövas av den tingsrätt som meddelat den dom som ska verkställas. Om domen har meddelats av högre rätt ska den tingsrätt som dömt i målet pröva ärendet. När det inte finns någon behörig domstol är Stockholms tingsrätt behörig domstol. Om en ansökan avser flera domar meddelade av skilda domstolar får ansökan tas upp vid någon av de tingsrätter som har dömt i målen. I ett ärende om godkännande av en europeisk utlämnandeorder för innehållsdata ska ett offentligt ombud utses snarast möjligt och sammanträde hållas. Åklagaren och det offentliga ombudet ska närvara vid sammanträdet. För offentliga ombud ska i övrigt de regler som gäller för offentliga ombud i ärenden om hemliga tvångsmedel tillämpas. I ett ärende som endast gäller en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter ska handläggningen vara skriftlig. På förfarandet i övrigt ska reglerna i rättegångsbalken om handläggning vid domstol av frågor om tvångsmedel i brottmål och om överklagande av beslut i sådana frågor tillämpas, om inte något annat anges i lagen. Handläggningen ska ske skyndsamt. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår att bestämmelserna i rättegångsbalken som avser hemlig avlyssning och övervakning av elektronisk kommunikation ska ha motsvarande tillämpning för domstolens godkännande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata. Utredningen lämnar inget förslag om vilken domstol som ska vara behörig att pröva en europeisk utlämnandeorder för straffverkställighet. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Domstolsverket anser att det kan övervägas om det även bör göras en hänvisning till annan författning som rör rättens hantering av ärenden och tillstånd till hemlig avlyssning eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Skälen för regeringens förslag Som redovisas i avsnitt 6.3.1 och 6.3.2 ska en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata godkännas av domstol innan den utfärdas. I EU-förordningen finns inga förfaranderegler för domstolens prövning varför sådana behöver tas in i den kompletterande lagen. I ett ärende om godkännande av en europeisk utlämnandeorder ska domstolen pröva om förutsättningarna för att utfärda ordern är uppfyllda (artikel 4.2 b). Om så är fallet ska domstolen godkänna den europeiska utlämnandeordern vilket innebär att åklagaren därefter kan expediera den. De förfaranderegler som ska gälla för domstolens prövning behöver således vara anpassade till vad det är domstolen har att ta ställning till. Utredningen föreslår att det förfarande som gäller vid rättens prövning av tillstånd till hemlig avlyssning och övervakning av elektronisk kommunikation ska gälla vid prövningen av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata. Utredningen anser även att några ytterligare bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken ska tillämpas. Regeringen delar utredningens bedömning att tillståndsprövningen för hemlig avlyssning och övervakning av elektronisk kommunikation som utgångspunkt bör gälla även vid godkännande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata. En sådan europeisk utlämnandeorder har nämligen stora likheter med ett hemligt tvångsmedel i svensk rätt eftersom en sådan order ska kunna både beslutas och verkställas i hemlighet (se vidare i avsnitt 6.4.2). Det finns därmed skäl att i ärenden om godkännande av en europeisk utlämnandeorder ha samma starka rättssäkerhetsgarantier som omger prövningen i ärenden om hemliga tvångsmedel enligt svensk rätt. Utredningens förslag, som bl.a. innebär att en hänvisning görs till vissa bestämmelser i 27 kap. rättegångsbalken medför dock att ett antal bestämmelser som inte är relevanta för domstolens prövning skulle bli tillämpliga. Dessutom tas det i förslaget inte tillräcklig hänsyn till att tillståndsprövningen vid hemlig avlyssning respektive hemlig övervakning av elektronisk kommunikation delvis skiljer sig åt, t.ex. ska ett offentligt ombud inte utses i ärenden om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation, och det blir därmed otydligt vad som ska gälla vid prövningen. Enligt regeringen bör förutsättningarna för domstolens prövning tydligare framgå direkt av den kompletterande lagen. Regeringen anser att ett ärende om godkännande av en europeisk utlämnandeorder bör inledas genom att åklagaren lämnar in en motiverad ansökan till rätten. Åklagaren bör i ansökan ange vilka uppgifter som begärs utlämnande och från vilken tjänsteleverantör. Åklagaren bör även uppge om uppgifterna utgör trafikuppgifter eller innehållsdata och motivera varför förutsättningarna för att utfärda en sådan europeisk utlämnandeorder anses uppfyllda. För att bevaka enskildas integritetsintressen i ärenden om t.ex. hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation ska ett offentligt ombud utses snarast möjligt av domstolen. Det offentliga ombudet och åklagaren ska kallas till ett sammanträde. Regeringen anser att det är lämpligt att motsvarande förfarande tillämpas i ett ärende om utfärdande av en europeisk utlämnandeorder för innehållsdata. De bestämmelser om offentliga ombud som finns i 27 kap. rättegångsbalken bör gälla också för ett offentligt ombud i sådana ärenden. Det innebär bl.a. att det offentliga ombudet ska bevaka enskildas integritetsintressen i ärendet i domstol och att ombudet har rätt att få ta del av det som förekommer i ärendet, yttra sig och överklaga rättens beslut. När det gäller ärenden om hemlig övervakning av elektronisk kommunikation ska ett offentligt ombud däremot inte utses. Något sammanträde hålls inte heller i sådana ärenden. Sådana uppgifter som kan hämtas in genom hemlig övervakning av elektronisk kommunikation är i stor utsträckning sådana som kan hämtas in genom en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter. Regeringen anser därför att det är lämpligt att de förfarandebestämmelser som gäller i ett sådant ärende gäller även i ett ärende om godkännande av en sådan order. Det innebär att handläggningen av ett sådant ärende bör vara skriftlig. Själva utfärdandet av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder kommer att ske via ett intyg i ett decentraliserat it-system (artiklarna 9 och 19 i EU-förordningen). I praktiken innebär det att domstolen kommer att behöva signera intyget för en europeisk utlämnandeorder innan den kan skickas över till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Att så ska ske följer direkt av EU-rätten och är inget som kräver några lagstiftningsåtgärder i svensk rätt. En praktisk ordning för detta kommer dock att behöva utarbetas mellan åklagarna och domstolarna. Reglerna i rättegångsbalken om handläggning vid domstol av frågor om tvångsmedel i brottmål och om överklagande av beslut i sådana frågor bör tillämpas på förfarandet, om inte något annat anges. Det innebär bl.a. att domstolens beslut är ett slutligt beslut som kan överklagas enligt 49 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken. Handläggningen av ärendet bör ske skyndsamt. Regeringen instämmer i utredningens bedömning att ett ärende om godkännande av en europeisk utlämnandeorder i ett straffrättsligt förfarande bör prövas av den domstol som anges i 19 kap. rättegångsbalken. Om ärendet avser sådan samhällsfarlig brottslighet som anges i 27 kap. 34 § rättegångsbalken, t.ex. terroristbrott, bör ärendet även få prövas av Stockholms tingsrätt. Till skillnad från utredningen anser regeringen att det krävs särskilda bestämmelser om behörig domstol när en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata utfärdas i verkställighetssyfte. Då bör behörig domstol i stället vara densamma som enligt lagen om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder. Ärendet bör i sådana fall alltså prövas av den tingsrätt som meddelat den dom som ska verkställas. Har domen meddelats av högre rätt bör den tingsrätt som dömt i målet vara behörig att pröva ärendet. Finns det inte någon behörig domstol, t.ex. för att domen som ska verkställas har meddelats av en utländsk domstol, bör Stockholms tingsrätt vara behörig domstol. Om en ansökan avser flera domar meddelade av skilda domstolar bör någon av de tingsrätter som dömt i målen vara behörig att pröva ärendet. Det blir i sådana fall åklagaren som får välja till vilken tingsrätt som ansökan ska lämnas in. Mot bakgrund av att regeringen väljer att reglera domstolsförfarandet på ett annat sätt än utredningen lämnas Domstolsverkets synpunkt därhän. Underrättelse till den vars uppgifter begärs Regeringens förslag Den utfärdande myndigheten ska kunna besluta att skjuta upp eller helt eller delvis avstå från att underrätta den vars uppgifter begärs genom en europeisk utlämnandeorder om det behövs för att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott, verkställa straffrättsliga påföljder eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet, inte hindra andra rättsliga utredningar eller undersökningar, skydda nationell säkerhet, eller skydda någon annans rättigheter och friheter. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer delvis överens med regeringens. I utredningen lämnas inget förslag som möjliggör undantag från skyldigheten enligt artikel 13.1 i EU-förordningen att underrätta den vars uppgifter begärs genom en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter eller andra användaruppgifter. Såvitt avser uppgifter som begärs enligt en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata föreslår utredningen att 27 kap. 31–33 §§ rättegångsbalken ska tillämpas. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Skälen för regeringens förslag Enligt EU-förordningen ska den utfärdande myndigheten utan onödigt dröjsmål informera den person vars uppgifter begärs genom en europeisk utlämnandeorder om utlämnandet av uppgifter (artikel 13.1). Den utfärdande myndigheten får dock begränsa informationen till, eller skjuta upp eller underlåta att informera, den person vars uppgifter begärs, om detta följer av nationell rätt. Detta får dock endast ske om det står i överensstämmelse med artikel 13.3 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/680 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behöriga myndigheters behandling av personuppgifter för att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, och det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av rådets rambeslut 2008/977/RIF (dataskyddsdirektivet). Den utfärdande myndigheten ska i sådana fall i ärendet ange skälen till uppskjutandet, begränsningen eller underlåtelsen. En kort motivering ska också läggas till i intyget om en europeisk utlämnandeorder (artikel 13.2). Om information lämnas till den vars uppgifter begärs ska den utfärdande myndigheten även lämna information om tillgängliga rättsmedel (artikel 13.3). Artikel 13 i EU-förordningen omfattar europeiska utlämnandeorder för alla uppgiftsslag. Genom hänvisningen till artikel 13.3 i dataskyddsdirektivet följer att undantag från skyldigheten att underrätta den vars uppgifter begärs endast får göras om en underrättelse skulle försvåra förebyggandet, förhindrandet eller upptäckandet av brottslig verksamhet eller försvåra utredning och lagföring av brott, verkställandet av straffrättsliga påföljder eller upprätthållandet av allmän ordning och säkerhet. Det får även ske för att se till att andra rättsliga utredningar eller undersökningar inte hindras eller för att skydda nationell säkerhet eller någon annans rättigheter och friheter. I svensk rätt finns bestämmelser om underrättelse till enskilda som gäller vid beslut om hemliga tvångsmedel (27 kap. 31–33 §§ rättegångsbalken). En sådan underrättelse ska göras så snart det kan ske utan men för utredningen, dock senast en månad efter det att förundersökningen avslutades. Det finns ett flertal undantag från underrättelseskyldigheten som gör att underrättelsen kan skjutas upp eller helt underlåtas, bl.a. om det råder viss sekretess eller för vissa brott. Det finns ingen skyldighet enligt lagen om elektronisk kommunikation att underrätta en enskild om att uppgifter har begärts utlämnade med stöd av den lagen. Såvitt avser en europeisk utlämnandeorder som utfärdas för trafikuppgifter eller innehållsdata föreslår utredningen att 27 kap. 31–33 §§ rättegångsbalken ska tillämpas. Utredningen föreslår ingen bestämmelse som tar sikte på utfärdande av en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter eller andra användaruppgifter. Om någon bestämmelse som möjliggör för svenska behöriga myndigheter att skjuta upp eller avstå från att underrätta den vars uppgifter begärs utlämnade genom en europeisk utlämnandeorder inte införs i svensk rätt kommer artikel 13.1 i EU-förordningen att gälla. Det innebär att en underrättelse alltid ska göras utan onödigt dröjsmål. Precis som är fallet i svensk rätt ser regeringen ett behov för den utfärdande myndigheten att kunna skjuta upp eller avstå från att informera den vars uppgifter har begärts genom en europeisk utlämnandeorder. En sådan bestämmelse bör därför tas in i den kompletterande lagen. Regeringen anser att det är lämpligt att den bestämmelsen gäller vid utfärdandet av en europeisk utlämnandeorder, oavsett vilken datakategori som begärs utlämnad. Inte minst är det en lämplig ordning för de fall där det inom ramen för samma förundersökning utfärdas flera europeiska utlämnandeorder för olika datakategorier. Bestämmelsen bör utformas med beaktande av 4 kap. 5 § brottsdatalagen (2018:1177), vilken bl.a. genomför artikel 13.3 i dataskyddsdirektivet. Av bestämmelsen bör därför följa att den behöriga utfärdande myndigheten ska kunna skjuta upp eller helt eller delvis avstå från att informera den vars uppgifter berörs, under förutsättning att någon av de omständigheter som räknas upp i artikel 13.3 i dataskyddsdirektivet är tillämpliga. Det innebär t.ex. att underrättelsen kan skjutas upp eller underlåtas om det skulle påverka den aktuella utredningen negativt men även vid negativ påverkan på det förebyggande brottsbekämpande arbetet. Bestämmelsen kommer att behöva läsas tillsammans med artikel 13 i EU-förordningen. Detta innebär t.ex. att den behöriga utfärdande myndigheten i ärendet ska ange skälen för att skjuta upp eller helt eller delvis avstå från att informera den vars uppgifter begärs. Det innebär även att om information lämnas ska det framgå vilka tillgängliga rättsmedel som finns mot den europeiska utlämnandeordern (se vidare avsnitt 6.7). Övriga förfaranderegler i samband med utfärdandet av en europeisk utlämnandeorder Regeringens förslag Trafikuppgifter eller innehållsdata som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder ska granskas så snart som möjligt. Åklagare ansvarar för att granskningen sker, men granskningen kan även utföras av den brottsutredande myndighet som deltar i den aktuella brottsutredningen. Om det genom en europeisk utlämnandeorder kommer in innehållsdata som rör samtal eller meddelanden där en person som inte skulle ha kunnat höras som vittne enligt rättegångsbalkens regler yttrar sig, ska granskningen omedelbart avbrytas och uppgifterna förstöras. Åklagare ska få besluta att trafikuppgifter och innehållsdata som hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder får användas för ett annat ändamål än det som har legat till grund för ordern, om det inte står i strid med begränsningar som en verkställande myndighet i en annan medlemsstat har satt upp för hur uppgifterna får användas. Trafikuppgifter eller innehållsdata som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder i ett straffrättsligt förfarande ska bevaras till dess de förundersökningar där de använts har lagts ned eller avslutats eller, i de fall åtal väckts, målet eller målen har avgjorts slutligt. Trafikuppgifter inhämtade genom en sådan order för straffverkställighet ska bevaras till dess att den eftersökte har frihetsberövats. Om en åklagare har beslutat att uppgifterna får användas i en förundersökning ska uppgifterna i stället bevaras till dess de förundersökningar där de använts har lagts ned eller avslutats eller, i de fall åtal väckts, målet eller målen har avgjorts slutligt. I de delar uppgifterna är av betydelse för att förhindra förestående brott ska de bevaras så länge det behövs för att förhindra brott. Uppgifterna ska därefter förstöras. Beslut och åtgärder som rör en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata ska dokumenteras. Om det sedan en europeisk utlämnandeorder utfärdats framkommer att förutsättningar för en sådan order inte är uppfyllda, ska den utfärdande eller den godkännande myndigheten omedelbart återkalla ordern. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen föreslår en allmän hänvisning till bestämmelserna i rättegångsbalken om hemlig avlyssning och övervakning av elektronisk kommunikation. Utredningen föreslår ingen bestämmelse avseende bevarande av trafikuppgifter som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder för straffverkställighet. Utredningen föreslår inte heller någon bestämmelse om när en europeisk utlämnandeorder ska återkallas. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Utgivarna betonar att det bör förtydligas att källskyddet även ska tillämpas vid granskningen av det innehåll som hämtas in. Skälen för regeringens förslag Som konstateras ovan har utfärdande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata många likheter med ett hemligt tvångsmedel i svensk rätt. Regeringen instämmer därför i utredningens bedömning att många av de förfaranderegler som omger ett beslut om hemliga tvångsmedel bör gälla för en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata. Regeringen anser dock, till skillnad från utredningen, att bestämmelserna bör föras in direkt i den kompletterande lagen. Förfarandet för att hämta in bevis enligt EU-förordningen skiljer sig nämligen åt jämfört med hur de hemliga tvångsmedlen är konstruerade i svensk rätt och det kan därför uppstå oklarheter om hur lagen ska tolkas om inte vissa anpassningar av förfarandet görs som tar hänsyn till detta. Genom en europeisk utlämnandeorder kan trafikuppgifter eller innehållsdata som handlar om annat än det eller de brott som legat till grund för utfärdandet, s.k. överskottsinformation, komma fram. Av rättssäkerhetsskäl är det viktigt att det skapas en proportionerlig, heltäckande och uttömmande reglering av när sådan överskottsinformation från en europeisk utlämnandeorder får användas. En sådan bestämmelse bör därför tas in i den kompletterande lagen, utformad med bestämmelserna om överskottsinformation vid användning av hemliga tvångsmedel i t.ex. 27 kap. 23 a § rättegångsbalken som förebild. Det innebär bl.a. att trafikuppgifter eller innehållsdata som hämtas in genom en sådan europeisk utlämnandeorder får användas även för annat ändamål än det som låg till grund för ordern, t.ex. inom andra straffrättsliga förfaranden än den där informationen hämtades in, men också för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott eller brottslig verksamhet. Uppgifterna får även vidareförmedlas från de brottsbekämpande myndigheterna för andra ändamål än brottsbekämpning, t.ex. till socialtjänsten om det framkommer att ett barn far illa (se prop. 2022/23:126 s. 171 ff.). Det bör även framgå att åklagaren behöver beakta om en verkställande myndighet har angett att uppgifterna endast får användas på vissa villkor. En sådan s.k. användningsbegränsning kan alltså hindra en svensk åklagare från att använda överskottsinformation för ett annat ändamål. Regleringar om överskottsinformation saknas i annan lagstiftning, t.ex. finns någon sådan bestämmelse inte i lagen om elektronisk kommunikation. Regeringen ser därför inget behov av en sådan reglering vad avser abonnentuppgifter eller andra användaruppgifter som hämtas in genom en europeisk utlämnandeorder. Det bör vidare finnas bestämmelser som reglerar granskning och bevarande av trafikuppgifter och innehållsdata som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder. En sådan bestämmelse bör utformas med bl.a. 27 kap. 24 § rättegångsbalken som förebild. Det innebär att trafikuppgifter och innehållsdata som kommer in genom en europeisk utlämnandeorder bör granskas snarast möjligt. I enlighet med Lagrådets synpunkt bör det framgå av lag att det är åklagare som ska ansvara för att en sådan granskning görs. Lagrådet har därtill föreslagit att det av bestämmelsen ska framgå att uppgiften får delegeras till Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller någon annan myndighet som ska ingripa mot brott. Regeringen instämmer i att dessa myndigheter bör kunna utföra själva granskningen, men anser att det av bestämmelsen bör framgå att det är den brottsutredande myndighet som deltar i den aktuella utredningen som får utföra granskningen. Detta för att se till att känsliga uppgifter inte får större spridning än nödvändigt. Som Lagrådet påpekat saknas det anledning att låta rätten kunna utföra en sådan granskning. Kravet på bevarande bör omfatta både sådana uppgifter som är av betydelse för utredningen av det brott, eller för verkställighet av den påföljd som legat till grund för ordern och, i förekommande fall, sådant som är av betydelse för att utreda andra brott (överskottsinformation). I de delar som uppgifterna är av betydelse för att förhindra förestående brott ska de bevaras så länge det behövs för att förhindra brott. När materialet inte längre behövs för detta ändamål ska det förstöras. I lagen bör det även tas in ett krav på dokumentation (jfr 27 kap. 35 § rättegångsbalken). Ett dokumentationskrav stärker möjligheterna för den enskilde och tillsynsmyndigheten att kontrollera och granska tvångsmedelsanvändningen i efterhand (prop. 2022/23:126 s. 180 ff.). Om det genom en europeisk utlämnandeorder kommer in innehållsdata som rör en misstänkts kommunikation med en sådan person som är undantagen vittnesplikten enligt 36 kap. 5 § andra–sjätte styckena rättegångsbalken bör det av den kompletterande lagen framgå att sådana uppgifter omedelbart ska förstöras. Hit hör t.ex. kommunikation mellan en misstänkt och en försvarare eller en person som omfattas av tystnadsplikt enligt 3 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen eller 2 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen. Detta överensstämmer med vad som gäller för hemliga tvångsmedel enligt bl.a. 27 kap. 22 § rättegångsbalken. Därigenom tillgodoses Journalistförbundets, Tidningsutgivarnas och Utgivarnas synpunkt om att källskyddet behöver beaktas även om innehållsdata som omfattas av källskyddet i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen kommer in genom en europeisk utlämnandeorder. Regeringen vill utöver det peka på att när en utfärdande myndighet fattar beslut om att utfärda en europeisk utlämnandeorder behöver den ta ställning till om en liknande åtgärd hade kunnat vidtas på samma villkor i ett liknande nationellt ärende (se artikel 5.2 i EU-förordningen). Det innebär alltså att svenska utfärdande myndigheter behöver förhålla sig till svensk grundlag och annan lagstiftning vid utfärdandet av en order enligt EU-förordningen. Slutligen bör det införas en skyldighet för den utfärdande myndigheten och den godkännande myndigheten att återkalla en europeisk utlämnandeorder om det framkommer att förutsättningarna för en sådan order inte finns. En sådan bestämmelse bör gälla en europeisk utlämnandeorder oavsett vilken typ av uppgift som ska hämtas in. I de flesta fall kommer det att vara den utfärdande myndigheten som återkallar ordern eftersom det är den som typiskt sett har mest information om det pågående ärendet. Det kan t.ex. handla om att en förundersökning som rör en viss gärning läggs ned innan utlämnandeordern besvarats, att uppgifterna kommit in i ärendet på annat vis eller att uppgifterna inte längre behövs. Ersättning för kostnader Regeringens förslag Bestämmelserna om ersättning i 9 kap. 29 a § lagen om elektronisk kommunikation ska tillämpas när en svensk behörig myndighet utfärdar en europeisk utlämnandeorder. Rätten till ersättning ska endast gälla för en tjänsteleverantör som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen föreslår en delvis annan lagteknisk lösning. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Hi3G Access AB anser att tillhandahållare bör ges möjlighet att täcka sina kostnader vid utlämnande av uppgifter till brottsbekämpande myndigheter oavsett om myndigheterna är nationella eller utländska. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen anser att det kan övervägas om rätten till ersättning för kostnader vid ett utlämnande av elektroniska uppgifter ska finnas kvar i sin nuvarande form, bl.a. med tanke på den administration regleringen medför. De framför vidare att det kommer vara alltför besvärligt att hantera frågan i förhållande till utländska tjänsteleverantörer. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet framför att det bör finnas bestämmelser om överklagande i föreskrifterna om ersättning och schablonberäkning som meddelas av regeringen eller någon annan myndighet. Skälen för regeringens förslag En tjänsteleverantör ska ha rätt att kräva ersättning för sina kostnader i anledning av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder från den utfärdande staten, om en sådan möjlighet till ersättning finns enligt den utfärdande statens rätt när elektroniska bevis har hämtats in eller begärts bevarade i ett nationellt ärende (artikel 14). De bestämmelser som är aktuella i svensk rätt finns i 9 kap. 29 a § lagen om elektronisk kommunikation. Dessa innebär att vissa utpekade tillhandahållare, bl.a. den som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst, har rätt till ersättning när en brottsbekämpande myndighet förelägger en sådan tillhandahållare att lämna ut uppgifter om abonnemang, lokaliseringsuppgifter som inte är trafikuppgifter, innehållet i ett elektroniskt meddelande, eller någon annan uppgift som angår ett särskilt elektroniskt meddelande. En bestämmelse behöver därför tas in i den kompletterande lagen som innebär att en motsvarande rätt till ersättning ska ges till en tjänsteleverantör mot vilka en svensk behörig myndighet riktar en europeisk utlämnandeorder. Det innebär att det endast är en tjänsteleverantör som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst som kommer att ges en sådan rätt. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen för fram att en ordning där ersättning till utländska aktörer ska betalas ut kommer att vara tidskrävande och förespråkar även att det svenska regelverket ska ändras eftersom det bl.a. är betungande och dyrt. Hi3G Access AB anser att tillhandahållare bör ges möjlighet att täcka sina kostnader vid utlämnande av uppgifter till brottsbekämpande myndigheter oavsett om myndigheterna är nationella eller utländska. Regeringen konstaterar att det följer av artikel 14.1 i EU-förordningen att det är den utfärdande staten som ska svara för en tjänsteleverantörs kostnader om en sådan rätt följer i ett nationellt ärende. Något beredningsunderlag för att göra en ändring av det svenska regelverket finns inte inom ramen för detta lagstiftningsprojekt. Precis som när en svensk tillhandahållare begär ersättning enligt 9 kap. 29 a § lagen om elektronisk kommunikation uppstår rätten till ersättning när uppgifterna har lämnats ut. Ersättningen ska betalas av den myndighet som begär uppgifterna. Precis som i lagen om elektronisk kommunikation innebär det som utgångspunkt att det är den utredande myndigheten, t.ex. Polismyndigheten som ska betala. Enligt lagen om elektronisk kommunikation ska ersättningen, i de fall det är särskilt föreskrivet, beräknas enligt schablon. Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om ersättningen eller schablonberäkning. Det innebär att ersättningen till tjänsteleverantörer kommer att beräknas enligt schablon om regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar föreskrifter om det. Det bör i viss mån innebära en möjlighet till en lättare hantering av ersättningsfrågorna, vilket efterfrågas av Polismyndigheten och Säkerhetspolisen. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet anser att det i de ytterligare föreskrifter om ersättning och schablonberäkningar som regeringen eller någon annan myndighet får besluta bör finnas en överklagandehänvisning. Regeringen noterar synpunkten och konstaterar att det saknas behov av att reglera frågan i detta lagstiftningsärende. Stockholms tingsrätt ska vara behörig domstol enligt artikel 17 i EU-förordningen Regeringens förslag Stockholms tingsrätt ska vara behörig domstol enligt artikel 17 i EU-förordningen. Reglerna om domstols handläggning i brottmål och överklagande av domstols beslut ska vara tillämpliga vid handläggningen. Handläggningen ska som huvudregel vara skriftlig. Ett sammanträde ska hållas endast om mottagaren begär det. Det ska dock inte behövas om det är uppenbart att den europeiska utlämnandeordern ska upphävas. Domstolen ska avgöra ett ärende skyndsamt. Domstolens beslut ska kunna överklagas till hovrätt. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår att ett ärende ska avgöras inom 30 dagar från att den utfärdande myndigheten har begärt domstolens prövning. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslagen. Stockholms tingsrätt ser positivt på förslagen och understryker att möjligheten att överskrida den föreslagna tidsfristen vid prövningen av ett ärende enligt artikel 17 i EU-förordningen är nödvändig. Skälen för regeringens förslag Stockholms tingsrätt ska utses till behörig domstol En behörig domstol i den utfärdande staten ska enligt artikel 17 i EU-förordningen på begäran av den myndighet som utfärdat en europeisk utlämnandeorder pröva om skyldigheten att följa en sådan order skulle strida mot en skyldighet enligt lagstiftningen i ett tredjeland. Det behövs därför i lag pekas ut att en eller flera domstolar ska utföra den uppgiften. Allmän domstol brukar pröva ärenden som rör bevisinhämtning inom ramen för det straffrättsliga samarbetet. Så bör vara fallet även för den prövning som ska göras enligt artikel 17 i EU-förordningen. Huvudregeln i svensk rätt är att alla allmänna domstolar har behörighet att handlägga alla typer av mål som hör till respektive domstolsslag. Ibland finns dock behov av att göra undantag från de generella forumreglerna för vissa speciella typer av mål och ärenden som innebär att sådana koncentreras till en eller vissa domstolar, s.k. specialdestinering. Specialdestinering kan väljas om t.ex. behovet av särskild kompetens inte kan tillgodoses genom domstolsintern specialisering på grund av att målunderlaget är för litet. Det är i nuläget svårt att säkert uttala sig om hur många ärenden enligt artikel 17 i EU-förordningen som kommer att kräva hantering av svensk domstol, men troligen kommer det att röra sig om ett relativt begränsat antal. Ärendena kan dock förväntas vara särskilt juridiskt komplexa och innefatta frågor om huruvida tredjelands rätt förbjuder ett utlämnande av uppgifterna och konsekvenserna för mottagaren av att följa ordern. Regeringens bedömning är att behovet av den särskilda kompetens som sådana ärenden kommer att kräva inte kommer att kunna tillgodoses om ärendena inte koncentreras till en domstol. En specialdestinering av dessa ärenden till en domstol bör alltså ske. Precis som utredningen anser regeringen att Stockholms tingsrätt bör väljas eftersom det vid den tingsrätten finns stor erfarenhet av att hantera mål av internationell karaktär eller som av annat skäl kräver specialkompetens. Förfaranderegler vid domstolens prövning EU-förordningen saknar bestämmelser om den behöriga domstolens handläggning av ett ärende enligt artikel 17. Sådana bestämmelser behöver därför föras in i den kompletterande lagen. Det krävs också nationella bestämmelser om vilka tidsfrister för prövningen av ett sådant ärende som bör gälla (se artikel 17.9). Som framgår av skäl 2 till EU-förordningen är effektiva förfaranden för att hämta in elektroniska bevis av yttersta vikt för att bekämpa brottslighet. Detta kännetecknas av de förhållandevis korta tidsfrister som gäller enligt EU-förordningen för t.ex. åberopande av vägransgrunder (tio dagar som huvudregel) och verkställighet (fem arbetsdagar). Regeringen delar utredningens bedömning att det därför finns ett starkt skyddsintresse som motiverar en snabb handläggning av ärenden enligt artikel 17 i EU-förordningen. Utredningen föreslår därför att ett ärende ska avgöras inom 30 dagar efter att den utfärdande myndigheten har begärt domstolens prövning. Regeringen anser dock att en lämpligare lösning är att införa ett krav på skyndsam handläggning. Stockholms tingsrätts synpunkt kan därmed lämnas därhän. Vad avser övriga förfaranderegler bör de allmänna reglerna i brottmål vara tillämpliga, dvs. i första hand de bestämmelser som finns i rättegångsbalken. Eftersom en motiverad invändning enligt artikel 17.2 ska innehålla alla de uppgifter som krävs för att frågan ska kunna prövas kommer bedömningar som kräver muntlig handläggning inte vara vanligt förekommande. Förfarandet bör därför som utgångspunkt vara skriftligt. Om det begärs av mottagaren, dvs. tjänsteleverantörens utsedda verksamhetsställe eller rättsliga ombud, bör dock muntlig förhandling hållas om det inte är uppenbart att den europeiska utlämnandeordern ändå ska upphävas. Till sammanträdet ska mottagaren och den utfärdande myndigheten kallas. Eftersom det inte ska hållas någon huvudförhandling kommer tingsrätten enligt 1 kap. 3 § rättegångsbalken att vara domför med en lagfaren domare. Övriga regler som blir tillämpliga är t.ex. reglerna om jäv, anteckningar vid sammanträde, bevisupptagning och offentlighet och ordning. Tingsrättens beslut får överklagas och något prövningstillstånd krävs inte i hovrätten. Effektiva rättsmedel och rätten till ett rättvist försvar Effektiva rättsmedel i fråga om en europeisk utlämnandeorder Regeringens förslag Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden ska utöva tillsyn över brottsbekämpande myndigheters användning av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata. Regeringens bedömning Svensk rätt uppfyller EU-förordningens krav på effektiva rättsmedel i fråga om en europeisk utlämnandeorder. Utredningens bedömning Utredningens bedömning stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen föreslår dock inte någon ändring i lagen om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ifrågasätter om den befintliga svenska klagorätten till Justitiekanslern och Riksdagens ombudsmän samt rätten till skadestånd motsvarar EU-rättens krav på rätten till effektiva rättsmedel. Skälen för regeringens förslag och bedömning Enligt artikel 18 i EU-förordningen ska varje person vars uppgifter begärts genom en europeisk utlämnandeorder ha rätt till effektiva rättsmedel mot ordern. Om den personen är en misstänkt eller en tilltalad, ska personen ha rätt till effektiva rättsmedel under det straffrättsliga förfarande där uppgifterna används. Den rätt till effektiva rättsmedel som avses i artikeln ska inte påverka rätten att söka rättsmedel enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (EU:s dataskyddsförordning) eller dataskyddsdirektivet. Rätten till effektiva rättsmedel ska utövas vid en domstol i den utfärdande staten i enlighet med dess nationella rätt. Detta ska innefatta en möjlighet att bestrida åtgärdens lagenlighet, inklusive dess nödvändighet och proportionalitet, utan att det påverkar garantierna för de grundläggande rättigheterna i den verkställande staten. Regeringen konstaterar att en person vars uppgifter har begärts enligt en europeisk utlämnandeorder kommer att ha rätt att kräva ersättning för skada på grund av fel eller försummelse vid myndighetsutövning eller för skada som uppkommit till följd av att den skadelidandes rättigheter enligt Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) har överträtts (3 kap. 2 och 4 §§ skadeståndslagen [1972:207]). Detta utgör ett effektivt rättsmedel där åtgärden att utfärda en europeisk utlämnandeorders lagenlighet, inklusive dess nödvändighet och proportionalitet, kommer att kunna prövas. En tilltalad kommer, som en följd av att svenska domstolar tillämpar fri bevisprövning och fri bevisvärdering, även att kunna få åtgärden att en europeisk utlämnandeorder har utfärdats prövad under det straffrättsliga förfarandet. Om domstolen anser att bevisning har hämtats in på ett tveksamt sätt, t.ex. i strid mot en viss rättsregel, kan domstolen beakta det i sin värdering av beviset och kompensera för det genom t.ex. strafflindring (se t.ex. NJA 2011 s 638). Som konstateras ovan har utfärdande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata många likheter med ett hemligt tvångsmedel i svensk rätt. De rättssäkerhetsgarantier som omgärdar hemliga tvångsmedel i svensk rätt föreslås därför gälla även när en sådan europeisk utlämnandeorder utfärdas (se avsnitt 6.4.1 och 6.4.3). Regeringen föreslår bl.a. att ett offentligt ombud ska utses i ett ärende om utfärdande av en europeisk utlämnandeorder för innehållsdata. Vidare delar regeringen utredningens bedömning att Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (nämnden) ska utöva tillsyn över brottsbekämpande myndigheters användning av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata. Nämnden utövar bl.a. tillsyn över brottsbekämpande myndigheters användning av hemliga tvångsmedel och verksamhet som sammanhänger med användningen av hemliga tvångsmedel, t.ex. hantering av överskottsinformation och fullgörande av underrättelseskyldighet (jfr prop. 2006/07:133 s. 61 f). Motsvarande bör alltså gälla de brottsbekämpande myndigheternas användning av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata. Precis som för hemliga tvångsmedel bör tillsynen inte omfatta domstolarnas verksamhet eller rättstillämpning. Detsamma gäller hur tjänsteleverantörer agerar i anledning av en europeisk utlämnandeorder. Nämnden bör inte heller att ha någon tillsyn när Sverige är verkställande stat eftersom någon tvångsmedelshantering inte är aktuell då. Även om utfärdandet av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata har stora likheter med vad som i svensk rätt avses med ett hemligt tvångsmedel, rör det sig om en åtgärd som beslutas med stöd av EU-förordningen. Till skillnad från utredningen anser regeringen därför att denna uppgift för nämnden uttryckligen bör framgå av lagen om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet. Även om regeringen inte anser att en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata är att anse som ett hemligt tvångsmedel är det ett tvångsmedel (jfr även avsnitt 9.1). Det innebär att nämnden enligt 3 § lagen om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet på begäran av en enskild kommer att kunna kontrollera om en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata har utfärdats i enlighet med kraven i EU-förordningen. Regeringen noterar även att om nämnden vid sin tillsyn uppmärksammar felaktigheter som kan föranleda skadeståndsansvar för staten gentemot en fysisk eller juridisk person, får den anmäla det till Justitiekanslern. Om motsvarande felaktighet uppmärksammas vid en kontroll på begäran av en enskild har nämnden en skyldighet att anmäla detta till Justitiekanslern (20 § förordningen [2007:1141] med instruktion för Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden). Justitiekanslern kan i egenskap av skadereglerare då se över omständigheterna i ärendet och besluta om skadestånd. Detta förfarande underlättar för den enskilde att tillvarata sin rätt utan att behöva gå till domstol. Det är i detta avseende även värt att peka på att Justitiekanslern, i sin roll som skadereglerare, ansetts vara ett effektivt rättsmedel enligt Europadomstolen (se bl.a. Europadomstolens beslut den 24 januari 2012 i målet Eskilsson mot Sverige, den 21 maj 2013 i målet Ruminski mot Sverige och Europadomstolens dom den 26 mars 1987 i målet Leander mot Sverige). Därtill vill regeringen peka på Justitieombudsmannens och Justitiekanslerns ansvar för extraordinär tillsyn över myndigheter och domstolar. Även om denna uppgift inte i sig kan anses vara ett effektivt rättsmedel enligt EU-förordningen, är Justitieombudsmannens och Justitiekanslerns tillsyn ett viktigt led i att skapa ett effektivt system för att upprätthålla den enskildes rättigheter. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet ifrågasätter om de olika sätt att få lagligheten av en europeisk utlämnandeorder prövad som anges ovan är tillräckliga för att leva upp till kravet på effektiva rättsmedel. Regeringen konstaterar att rätten till effektiva rättsmedel enligt artikel 18 i EU-förordningen ger utrymme för val av rättsmedel så länge det kan ske en domstolsprövning som inbegriper en möjlighet att bestrida åtgärdernas laglighet, inklusive dess nödvändighet och proportionalitet. Rätten till effektiva rättsmedel följer redan av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (rättighetsrättighetsstadgan) men också av bl.a. artikel 13 i Europakonventionen. Varken artikel 18 i EU-förordningen, artikel 47 i rättighetsstadgan eller artikel 13 i Europakonventionen ställer upp några specifika krav på formerna för ett rättsmedel och omfattningen av statens förpliktelse enligt dessa artiklar varierar beroende på karaktären av det klagomål som ska bedömas. Det är inte heller nödvändigt att ett enda rättsmedel ensamt uppfyller kravet på ett effektivt rättsmedel, utan flera rättsmedel i den nationella lagstiftningen kan tillsammans uppfylla kravet (se prop. 2006/07:133 s. 24). Regeringen gör mot den bakgrunden, liksom utredningen, den sammantagna bedömningen att svensk rätt ger den vars uppgifter begärs rätt till ett sådant effektivt rättsmedel som krävs enligt artikel 18 i EU-förordningen. Kraven på rätten till försvar och ett rättvist förfarande Regeringens bedömning Svensk rätt lever upp till EU-förordningens krav på rätten till försvar och ett rättvist förfarande i fråga om prövning av de bevis som hämtas in. Detsamma gäller en misstänkt, tilltalad eller försvarares rätt att få en europeisk utlämnandeorder eller bevarandeorder utfärdad enligt artikel 1.2 i EU-förordningen. Utredningens bedömning Bedömningen i utredningen stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet pekar på att försvarets kontroll av bevisningen riskerar att försvåras när en utfärdande myndighet har möjlighet att direkt kontakta tjänsteleverantörer i en annan medlemsstat. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet efterlyser en hänvisning till de bestämmelser i svensk rätt som berör försvarets rättigheter och ifrågasätter om syftet med att skapa jämnviktsläge mellan de brottsbekämpande myndigheterna och den misstänkte eller tilltalade i artikel 1.2 i EU-förordningen är uppfyllt. Sveriges advokatsamfund menar att tillförlitligheten i de uppgifter som kan bli föremål för en europeisk utlämnande- och bevarandeorder kan överskattas, vilket kan leda till felaktiga slutsatser i brottsutredningar eller vid rättslig prövning. Skälen för regeringens bedömning Enligt artikel 18.5 i EU-förordningen ska medlemsstaterna säkerställa att rätten till försvar och ett rättvist förfarande respekteras vid bedömningen av de bevis som hämtas in med stöd av EU-förordningen. Regeringen konstaterar att var och en som är misstänkt eller tilltalad för brott garanteras flera processuella rättigheter i svensk rätt. Rätten till en rättvis rättegång följer av såväl artikel 47 i rättighetsstadgan som artikel 6 i Europakonventionen. Artiklarna innebär bl.a. att en enskild ska ha rätt till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. En i huvudsak motsvarande reglering finns i 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen. Den kompletterar andra bestämmelser i regeringsformen som har till huvudsakligt ändamål att säkerställa en rättssäker domstolsprocess, t.ex. kravet på saklighet i 1 kap. 9 §. De närmare bestämmelserna om en rättegång i brottmål finns i rättegångsbalken. Några relevanta bestämmelser är rätten till en offentlig försvarare som i första hand finns reglerad i 21 kap., principen om fri bevisprövning enligt 35 kap. 1 § och rätten att överklaga en tingsrätts dom i 49 kap. rättegångsbalken. Vad som redovisas ovan är allmänna bestämmelser som är tillämpliga i alla straffrättsliga förfaranden i Sverige och därmed även i ett förfarande där bevisning har hämtats in med stöd av EU-förordningen. Då såväl åklagare som försvarare kan lyfta omständigheter inför domstolen kring hur bevisning har hämtats in delar regeringen inte Sveriges advokatsamfunds och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitets oro att EU-förordningen i vissa avseenden skulle försvåra rätten till försvar och ett rättvist förfarande. Hur bevis inhämtade med stöd av EU-förordningen kommer att värderas är en fråga för rätten. Sammanfattningsvis anser regeringen således att svensk rätt lever upp till kraven i artikel 18.5 i EU-förordningen på rätten till försvar och ett rättvist förfarande vid bedömningen av de bevis som hämtas in med stöd av EU-förordningen. En sammanhängande fråga är rätten för en misstänkt, tilltalad eller försvarare att begära att en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder ska utfärdas (artikel 1.2 i EU-förordningen). Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet efterlyser en hänvisning till de bestämmelser i svensk rätt som berör försvarets rättigheter i en sådan situation och ifrågasätter om syftet med att skapa jämnviktsläge mellan de brottsbekämpande myndigheterna och den misstänkte eller tilltalade i artikel 1.2 i EU-förordningen är uppfyllt. Av artikel 1.2 i EU-förordningen följer att ett utfärdande ska ske inom ramen för de rättigheter som är tillämpliga på försvaret och ske i överensstämmelse med nationell straffprocessrätt. En motsvarande bestämmelse finns i artikel 1.3 i direktivet om en europeisk utredningsorder. Regeringen konstaterar att såväl en misstänkt som tilltalad har rätt att begära kompletterande utredningsåtgärder enligt svensk rätt (23 kap. 19 § och 45 kap. 11 § rättegångsbalken). Därigenom garanteras även rättigheten för en misstänkt, tilltalad eller försvarare att kunna få en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder utfärdad. Regeringen ser inget skäl att införa en hänvisning till dessa bestämmelser i lag. Verkställande av en europeisk utlämnande- och bevarandeorder Åklagarmyndigheten och åklagare ska utses till verkställande myndighet Regeringens förslag Åklagare ska vara verkställande myndighet av en europeisk utlämnande- och bevarandeorder. Åklagarmyndigheten ska vara verkställande myndighet i fråga om sanktionsavgifter enligt artikel 16.10 i EU-förordningen. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår att endast Åklagarmyndigheten ska utses till verkställande myndighet. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Åklagarmyndigheten anser att åklagare bör utses till verkställande myndighet för frågor om verkställighet av en europeisk utlämnande- och bevarandeorder men att varken Åklagarmyndigheten eller åklagare bör utses till verkställande myndighet för frågor om sanktioner. Beslut om sanktionsavgifter ligger långt ifrån den normala åklagarverksamheten varför åklagare inte bör utses. Att utse Åklagarmyndigheten vore verksamhetsfrämmande och skulle dessutom kräva en ny organisation inklusive nya rutiner för it- och administrativt stöd samt utbildning för medarbetare. Skälen för regeringens förslag Den verkställande myndighetens uppgifter Av artikel 3.17 i EU-förordningen följer att den verkställande myndigheten är den myndighet i den verkställande staten som är behörig att ta emot en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder som översänds av den utfärdande myndigheten för anmälan eller för verkställighet. Av artikel 12 följer att den verkställande myndigheten, efter en anmälan enligt artikel 8, ska ta ställning till om en europeisk utlämnandeorder för trafik-uppgifter eller innehållsdata ska vägras enligt någon av de grunder som räknas upp i artikeln. Det kan t.ex. röra sig om att uppgifterna skyddas av immunitet eller privilegier eller att fullföljandet skulle stå i strid med principen om ne bis in idem. Om mottagaren inte efterlever en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder får den utfärdande myndigheten begära att den verkställande myndigheten ska verkställa den. Förfarandet för verkställighet följer av artikel 16 och inkluderar bl.a. att den verkställande myndigheten ska erkänna ordern och kräva att mottagaren fullföljer den. Om mottagaren ändå inte fullföljer ordern ska den verkställande myndigheten, enligt artikel 16.10, besluta om en sanktionsavgift för tjänsteleverantören. I den verkställande myndighetens ansvar ligger även att ta del av information som rör en prövning enligt artikel 17. Vid bedömningen av vilken eller vilka myndigheter som ska utses till verkställande myndighet enligt EU-förordningen anser regeringen att utgångspunkten bör vara att ordningen så nära som möjligt ska anslut till den ordning som gäller när Sverige är verkställande stat enligt andra instrument som rör bevisinhämtning inom ramen för det internationella straffrättsliga samarbetet. Samtidigt kan det konstateras att rollen som verkställande myndighet enligt EU-förordningen i vissa delar skiljer sig från det traditionella straffrättsliga samarbetet eftersom EU-förordningen inte lägger fast ett samarbete mellan myndigheter utan möjliggör för den utfärdande myndigheten att vända sig direkt till en tjänsteleverantörs utsedda verksamhetsställe eller rättsliga ombud. Det innebär t.ex. att den verkställande myndigheten inte ska erkänna och verkställa en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder innan den översänds till ett utsett verksamhetsställe eller rättligt ombud. Däremot ska den verkställande myndigheten, i vissa fall, ta ställning till den anmälan som den utfärdande myndigheten skickar. En sådan ska skickas samtidigt som intyget om en europeisk utlämnandeorder skickas till utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Någon tvångsmedelshantering är inte heller aktuell att vidta utan den verkställande myndigheten ska i stället döma ut sanktioner mot en tjänsteleverantör som inte uppfyller sina skyldigheter enligt EU-förordningen, vilket inte förekommer i andra instrument inom ramen för det internationella straffrättsliga samarbetet. Utredningen föreslår att Åklagarmyndigheten ska utses till verkställande myndighet, vilket Åklagarmyndigheten haft synpunkter på. För de uppgifter som rör frågor om verkställighet av en europeisk utlämnande- och bevarandeorder anser Åklagarmyndigheten i stället att det är åklagare som bör utses till verkställande myndighet. När det kommer till uppgiften att besluta om sanktionsavgifter anser Åklagarmyndigheten i stället att den uppgiften bör läggas på antingen domstol eller den myndighet som utses till centralmyndighet enligt EU-direktivet. Detta eftersom uppgiften att besluta om sanktionsavgifter är verksamhetsfrämmande för Åklagarmyndigheten och bl.a. skulle innebära behov av organisationsförändringar och kompetensutbildning. Åklagare ska vara verkställande myndighet för frågor om verkställighet av en europeisk utlämnande- och bevarandeorder Regeringen delar Åklagarmyndighetens synpunkt att det bör vara åklagare och inte Åklagarmyndigheten som utses till verkställande myndighet för frågor om verkställighet av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder. Frågor som rör verkställighet är att anse som frågor om brottmål där det är en enskild åklagare och inte Åklagarmyndigheten som är behörig att fatta beslut. Att åklagare ges den rollen innebär också en ordning som har stora likheter med verkställighetsförfarandet vid bevisinhämtning enligt andra instrument inom ramen för det internationella straffrättsliga samarbetet. Även domstol kan vara verkställande myndighet eller behöva involveras i verkställighetsförfarandet för vissa åtgärder som beslutas enligt andra samarbetsinstrument. Regeringen delar utredningens bedömning att något sådant behov inte finns här, bl.a. eftersom någon tvångsmedelshantering inte ska vidtas av den verkställande myndigheten. Att åklagare bör vara verkställande myndighet för frågor som rör verkställighet av en europeisk utlämnande- och bevarandeorder bör följa av den kompletterande lagen. Att åklagare utses innebär att både åklagare vid Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten kan komma i fråga. Åklagarmyndigheten ska vara verkställande myndighet för sanktionsavgifter Som nämns ovan anser Åklagarmyndigheten att uppgiften att besluta om sanktionsavgifter bör läggas på antingen domstol eller den myndighet som utses till centralmyndighet enligt EU-direktivet. Regeringen konstaterar att sanktionsavgifter kan beslutas av antingen myndighet eller av domstol på ansökan av en myndighet. Den vanligaste ordningen i nuvarande sanktionsavgiftssystem är dock att sanktionsavgifter beslutas av en myndighet, särskilt när det rör sig om enklare prövningar och där strikt ansvar gäller för en överträdelse. I de sanktionsavgiftssystem där uppgiften har lagts på en domstol har det ofta handlat om system där uppsåt eller oaktsamhet måste kunna konstateras för att en avgift ska aktualiseras. Den prövning som ska göras vid åläggande av en sanktionsavgift enligt EU-förordningen är huruvida en tjänsteleverantör inte följer sina skyldigheter enligt artiklarna 10, 11 eller 13.4. Det rör sig alltså om sådana situationer där tjänsteleverantören inte lämnar ut eller bevarar sådana elektroniska bevis som den är skyldig att göra enligt EU-förordningen, samt om tjänsteleverantören inte uppfyller skyldigheten att säkerställa konfidentialiteten, sekretessen och integriteten av intyget om en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder. Strikt ansvar kommer att gälla (se avsnitt 8.1). Den bedömning som behöver göras är således inte av sådan karaktär att den behöver utföras av en domstol. Uppgiften som verkställande myndighet för sanktionsavgifter bör därför läggas på en myndighet. Vid vad val av lämplig myndighet brukar hänsyn tas till om myndigheten har någon form av tillsynsansvar över den verksamhet som omfattas av sanktionsavgifterna eller om myndigheten på något annat sätt har god insyn i verksamheten. Vidare brukar beaktas att det handlar om en myndighet som är väl förtrogen med det aktuella regelverket och som har goda förutsättningar att upptäcka regelöverträdelser. Regeringen konstaterar att det saknas tillsynsansvar över den verksamhet som omfattas av EU-förordningen. Bäst insyn i verksamheten såvitt avser en tjänsteleverantörens samarbete med behöriga myndigheter enligt EU-förordningen liksom förutsättningarna att upptäcka regelöverträdelser kommer den åklagare som är verkställande myndighet för verkställighet av frågor som rör en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder att ha. Regeringen konstaterar att mycket egentligen talar för att åklagare ska ges uppgiften som verkställande myndighet även för frågor om sanktioner. Men som Åklagarmyndigheten påpekar ska en åklagares uppgift vara hänförlig till en straffrättslig påföljd eller syfta till att bestraffa ett begånget brott. Eftersom sanktionsavgiften enligt EU-förordningen är en administrativ avgift, faller uppgiften som verkställande myndighet inte inom ramen för de arbetsuppgifter som åklagare vanligtvis har. Utredningen föreslår att Åklagarmyndigheten bör ges uppgiften som verkställande myndighet, vilket myndigheten inte bedömer vara den mest lämpliga lösningen. Skälen som Åklagarmyndigheten framför är bl.a. att det vore verksamhetsfrämmande för den att hantera sanktionsavgifter och att en sådan uppgift kommer att kräva att en ny organisation byggs upp och kompetensutbildning ges. Regeringen har förståelse för att detta är en ny uppgift för Åklagarmyndigheten och att det kommer att finnas behov av att inrätta en ny funktion för detta inom myndigheten. Samtidigt kan det konstateras att det inte heller kommer att finns någon annan myndighet som kommer att ha den kompetens om EU-förordningen som Åklagarmyndigheten ändå kommer att behöva bygga upp. Det är även, i första hand, hos åklagare på myndigheten som kunskapen kommer att finnas om eventuella överträdelser, vilket bör underlätta bygget av en intern organisation för att hantera ärenden om sanktionsavgifter. Eftersom Åklagarmyndigheten organisatoriskt är tätt sammanbundet med åklagare är också denna lösning att föredra. När det gäller Åklagarmyndighetens andra förslag, dvs. att uppgiften läggs på den centralmyndighet som ska utses enligt EU-direktivet, konstaterar regeringen att den myndigheten i och för sig också kommer att kunna besluta om sanktioner mot samma tjänsteleverantörer som den verkställande myndighet som utses enligt EU-förordningen. Det rör sig dock om situationen när tjänsteleverantörer inte uppfyller sina skyldigheter enligt EU-direktivet, bl.a. att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Centralmyndighetens tillsyn kommer inte att få någon insyn i enskilda ärendena eller om tjänsteleverantören efterlever sina skyldigheter enligt EU-förordningen. Den kommer inte heller ha någon kunskap om EU-förordningen och dess tillämpning. Sammanfattningsvis anser regeringen därför att uppgiften som verkställande myndighet för frågor om sanktioner bör därför läggas på Åklagarmyndigheten. Den bör inte delas med Ekobrottsmyndigheten. Åklagarmyndighetens uppgift som verkställande myndighet bör följa av den kompletterande lagen. Förfaranderegler för åklagare i frågor om verkställighet av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder Regeringens förslag En åklagares beslut om att en europeisk utlämnandeorder ska vägras eller att en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder ska nekas ska innehålla skälen för beslutet. Ett intyg om en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder som skickas till en svensk åklagare ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. Regeringens bedömning Åklagares behov av att få tillgång till uppgifter ur belastningsregistret vid handläggningen av en europeisk utlämnandeorder tillgodoses genom befintlig lagstiftning. Utredningens förslag och bedömning Förslagen från utredningen och utredningens bedömning stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över förslagen eller bedömningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning Behovet av kompletterande nationella förfaranderegler I artiklarna 12 och 16 i EU-förordningen finns vissa regler om den verkställande myndighetens handläggning av en europeisk utlämnande- och bevarandeorder. Den verkställande myndigheten ska bl.a. i vissa situationer informera och samråda med den utfärdande myndigheten (artiklarna 12.3, 16.6 och 16.7). Behovet av kompletterande nationella förfaranderegler är enligt regeringen begränsat eftersom åklagaren inte ska göra någon materiell prövning av de omständigheter eller överväganden som ligger bakom den europeiska utlämnande- eller bevarandeordern. Skyldigheten enligt artiklarna 12.1 och 16.8 i EU-förordningen att informera den utfärdande myndigheten och mottagaren om sina beslut bör dock även innehålla skälen för beslutet. Detta bör framgå av den kompletterande lagen. Intyg och språk Den utfärdande myndigheten ska översända en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder till tjänsteleverantörens utsedda verksamhetsställe eller rättsliga ombud genom upprättande av det intyg som finns i bilaga I och II till EU-förordningen. Om den utfärdande myndigheten behöver översända en anmälan till den verkställande myndigheten krävs enligt artikel 8.1 att intyget även översänds till den verkställande myndigheten. Enligt artikel 9.4 andra stycket i EU-förordningen ska intyget översättas till ett officiellt språk i den verkställande staten eller till ett annat av unionens officiella språk som godtas av den staten. Detsamma gäller när den utfärdande myndigheten översänder ett intyg om en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder för verkställighet enligt artikel 16.1. Utöver svenska anser regeringen, i likhet med vad som gäller för andra EU-rättsakter på området, att engelska bör godtas. Detta eftersom många medlemsstater kan ha begränsade möjligheter och resurser att ordna med översättningar till svenska med kort varsel. Vilka språk som accepteras bör framgå av den kompletterande lagen. Tillgång till uppgifter i belastningsregistret Av artikel 8 i EU-förordningen följer att den utfärdande myndigheten i vissa situationer ska skicka en anmälan till den verkställande myndigheten om att en europeisk utlämnandeorder har utfärdats. I en sådan situation ska åklagare, i egenskap av verkställande myndighet för frågor om verkställighet, ta ställning till om det finns skäl att åberopa någon eller några av de vägransgrunder som anges i artikel 12. En av vägransgrunderna är att fullföljandet av ordern skulle strida mot principen om ne bis in idem. En bedömning ska alltså göras om den person som ordern avser tidigare har blivit dömd för samma gärning som den som ordern grundar sig på. För att åklagare ska kunna ta ställning till den frågan behöver åklagare tillgång till uppgifter i belastningsregistret. Vid genomförandet av andra EU-rättsakter på området har regeringen bedömt att åklagares behov av tillgång till uppgifter i belastningsregistret kan tillgodoses genom 6 § första stycket 4 lagen (1998:620) om belastningsregister och 10 § första stycket 3 förordningen (1999:1134) om belastningsregister i fråga om uppgifter i belastningsregistret (se prop. 2014/15:116 s. 71 och 2016/17:218 s 172 f.). Regeringen gör samma bedömning i det här fallet. Några ytterligare lagstiftningsåtgärder behövs alltså inte. Sanktionsavgifter Sanktionsavgiftssystemets utformning Regeringens förslag Åklagarmyndigheten ska ta ut en sanktionsavgift av ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige som åsidosätter någon av sina skyldigheter enligt artiklarna 10, 11 och 13.4 i EU-förordningen. Tjänsteleverantören och det i Sverige utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet ska kunna få ett solidariskt betalningsansvar för avgiften. Sanktionsavgiften ska bestämmas till lägst 10 000 kronor och till högst två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning föregående räkenskapsår. Vid bedömningen av sanktionsavgiftens storlek ska särskild hänsyn tas till om överträdelsen varit uppsåtlig eller berott på oaktsamhet, överträdelsens karaktär, svårhetsgrad och varaktighet, om en liknande överträdelse begåtts tidigare, och den berörda tjänsteleverantörens finansiella ställning. Sanktionsavgiften ska få sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut hela avgiften. Regeringens bedömning Det ska inte införas någon särskild lagbestämmelse med innebörden att sanktionsbestämmelserna i den nya lagen som genomför EU-direktivet (genomförandelagen) ska ha företräde framför dem i den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen (den kompletterande lagen). Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen föreslår en särskild lagbestämmelse om att sanktioner för överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför EU-direktivet ska ha företräde framför sanktioner för överträdelse av EU-förordningen. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslagen. Hi3G Access AB lyfter att det inte bör vara möjligt att besluta om sanktionsavgift om en mottagare inte har invänt mot en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder, t.ex. därför att den inte gjort en bedömning av om ordern strider mot immunitet och privilegier. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitet påtalar att det är av vikt att tjänsteleverantörer vet när tidsfristerna i EU-förordningen börjar löpa. Åklagarmyndigheten framhåller vikten av tydlig vägledning om hur sanktionsavgiften ska bestämmas och när jämkning ska ske. Skälen för regeringens förslag Ett sanktionsavgiftssystem som bygger på strikt ansvar Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för tjänsteleverantörers överträdelser av artiklarna 10, 11 och 13.4 i EU-förordningen. Artiklarna 10 och 11 rör fullföljande av ett intyg om en europeisk utlämnande- respektive bevarandeorder. Artikel 13.4 ställer krav på att utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud ska vidta de senaste operativa och tekniska åtgärder som krävs för att säkerställa konfidentialiteten, sekretessen och integriteten för ett intyg om en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder och för de uppgifter som lämnas ut eller bevaras. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande, och ska kunna uppgå till två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning föregående räkenskapsår (artikel 15.1). Beloppet ska, enligt artikel 16.10, åläggas en mottagare som inte fullgör sina skyldigheter enligt en erkänd europeisk utlämnande- eller bevarandeorder. I de flesta sanktionsavgiftssystem som införts i svensk rätt till följd av krav i EU-rätten krävs varken uppsåt eller oaktsamhet för att en avgift ska kunna påföras vid en regelöverträdelse utan i stället gäller strikt ansvar (se t.ex. lagen [2018:218] med kompletterande bestämmelser till EU:s dataskyddsförordning [dataskyddslagen] och lagen [2023:319] med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om åtgärder mot spridning av terrorisminnehåll online). Fördelen med ett sanktionsavgiftssystem som bygger på ett strikt ansvar är att en överträdelse kan leda till en snabb och effektiv reaktion utan någon närmare utredning från den ansvariga myndigheten. Myndigheten behöver i ett sådant fall endast kontrollera att en överträdelse har ägt rum och bestämma avgiften. För att ett sanktionsavgiftssystem med strikt ansvar ska vara försvarbart utifrån rättssäkerhets- och rimlighetsskäl måste det dock finnas ett starkt stöd för en presumtion som innebär att överträdelser på området inte kan ske på något annat sätt än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet. Enligt regeringens bedömning är det fallet enligt EU-förordningen. Mot bakgrund av det redovisade anser regeringen, i likhet med utredningen, att ett sanktionsavgiftssystem som är utformat utifrån principen om strikt ansvar bör införas i den kompletterande lagen. I syfte att uppnå likabehandling, objektivitet och proportionalitet, anser regeringen att det bör vara obligatoriskt att döma ut sanktionsavgifter när förutsättningarna för detta är uppfyllda. Juridiska fakultetsstyrelsen vid Lunds universitetet och Hi3G Access AB lyfter frågor i sina remissvar kopplade till tolkningen av artiklarna 10 och 11 i EU-förordningen. Hur bestämmelser i en EU-förordning ska tolkas är en fråga för tillämparna, och ytterst för EU-domstolen, och inte för regeringen. En möjlighet att helt eller delvis sätta ned en sanktionsavgift Oskuldspresumtionen i artikel 6.2 i Europakonventionen innebär att en sanktionsavgift inte får utkrävas automatiskt när de objektiva rekvisiten är uppfyllda, utan den som avgiften riktar sig mot ska ha en möjlighet till någon form av försvar som grundas på subjektiva förhållanden. Ett sanktionssystem som bygger på strikt ansvar måste därför, för att inte stå i strid med oskuldspresumtionen, innehålla en möjlighet att helt eller delvis sätta ned av avgiften. Det bör därför införas en bestämmelse som ger utrymme att sätta ned eller helt efterge avgiften om överträdelsen är ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften. En situation där det skulle kunna vara aktuellt är om ett mindre företag inte har resurser att svara på en order i en nödsituation men ändå visar på samarbetsvilja och gör sitt bästa för att försöka följa ordern (jfr skäl 70 i EU-förordningen). Det bör också vara rimligt att sätta ned avgiften helt eller delvis vid missförstånd om hur regleringen ska tillämpas eller om ursäktliga bedömningsfel förekommer under den inledande perioden när EU-förordningen börjar tillämpas, eftersom det rör sig om ett helt nytt sorts rättsligt samarbete. Lagrådet anser att det skulle vara tydligare att ange att Åklagarmyndigheten får efterge eller sätta ned sanktionsavgiften. Regeringen anser emellertid att den i lagrådsremissen valda utformningen är tillräckligt tydlig. Någon justering görs därför inte. Både enligt EU-förordningen och EU-direktivet finns en skyldighet för medlemsstater att införa sanktioner mot vissa av de skyldigheter som följer av respektive rättsakt. Flera av dessa skyldigheter har nära koppling till varandra. Som redovisas nedan föreslår regeringen att en tjänsteleverantör ska kunna åläggas ett solidariskt betalningsansvar med det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet för en sanktionsavgift enligt den kompletterande lagen. En tjänsteleverantör kan även åläggas en sanktionsavgift enligt genomförandelagen. Det skulle alltså kunna uppstå en situation där centralmyndigheten och Åklagarmyndigheten ska besluta om sanktioner mot samma tjänsteleverantör för skyldigheter som har nära samband med varandra. Det skulle t.ex. kunna vara aktuellt för centralmyndigheten att besluta om sanktioner mot en tjänsteleverantör som inte har gett ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud tillräckliga resurser och befogenheter, samtidigt som Åklagarmyndigheten ska besluta om solidariskt betalningsansvar mot samma tjänsteleverantör för att dennes utsedda verksamhetsställe eller rättsliga ombud inte har följt en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder, och detta beror på nämnda bristande resurser och befogenheter. Utredningen föreslår en bestämmelse om att sanktioner för överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför EU-direktivet ska ha företräde framför sanktioner för överträdelser av EU-förordningen. Regeringen ser inte något sådant behov utan anser i stället att en sådan situation, om den framstår som oskälig, bör lösas genom att sanktionsavgiften sätts ned helt eller delvis (jfr motsvarande resonemang i t.ex. prop. 2017/18:205 s. 72). Sanktionsavgiftens storlek Sanktionsavgiften ska enligt EU-förordningen vara effektiv, proportionell och avskräckande för samtliga tjänsteleverantörer. Avgiften ska kunna uppgå till två procent av tjänsteleverantörens globala årsomsättning föregående räkenskapsår (artikel 15.1). Det kan skilja stort mellan tjänsteleverantörer i fråga om storlek och ekonomiska förutsättningar. Därtill kommer att en överträdelse av EU-förordningen kan vara av varierande art och karaktär. Att en mottagare inte följer en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder kan få allvarliga konsekvenser och ytterst innebära att uppgifter som är avgörande ur bevissynpunkt kan gå förlorade. Det kan dock även röra sig om mindre allvarliga överträdelser som får till konsekvens att utlämnandet av uppgifterna försenas endast i mindre mån. För att uppfylla kravet på att en sanktionsavgift ska kunna vara effektiv, proportionell och avskräckande bör därför en sanktionsavgift kunna bestämmas inom ett förhållandevis stort beloppsintervall. Det lägsta belopp som ska kunna beslutas bör vara 10 000 kronor och det högsta bör kunna bestämmas till två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning föregående räkenskapsår. Därigenom ges Åklagarmyndigheten möjligheten att göra en nyanserad bedömning av avgiftens storlek i varje enskilt fall. Vilka omständigheter som i det enskilda fallet ska beaktas vid bestämmande av en sanktionsavgifts storlek följer inte direkt av EU-förordningen, men viss ledning finns i skäl 70. Där anges att den verkställande myndigheten bör beakta alla relevanta omständigheter, såsom överträdelsens art, allvarlighetsgrad och varaktighet, om den begicks uppsåtligen eller genom försummelse, om tjänsteleverantören har hållits ansvarig för liknande tidigare överträdelser och den finansiella styrkan hos den tjänsteleverantör som hålls ansvarig. I undantagsfall kan den bedömningen enligt nämnda skäl leda till att den verkställande myndigheten avstår från att besluta om sanktionsavgifter. Vid denna bedömning ska särskild hänsyn tas till mikroföretag som i en nödsituation underlåter att efterleva en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder på grund av bristande personalresurser utanför kontorstid, om uppgifterna överförs utan onödigt dröjsmål. Regeringen anser att vad som framgår av skäl 70 i huvudsak bör framgå av den kompletterande lagen. Uppräkningen bör inte vara uttömmande, utan endast exemplifierande och så väl förmildrande som försvårande omständigheter bör få beaktas. Mottagaren av en sanktionsavgift En sanktionsavgift ska påföras om ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud inte har fullgjort sina skyldigheter (artikel 16.10 i EU-förordningen). En bestämmelse om att en sanktionsavgift bör kunna riktas mot ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige behöver därför införas i den kompletterande lagen. Av artikel 3.5 i EU-direktivet följer att medlemsstaterna ska säkerställa att ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud och tjänsteleverantören ska kunna hållas solidariskt ansvariga för bristande efterlevnad av de skyldigheter som finns kopplat till mottagandet och fullföljandet av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder. En bestämmelse som möjliggör solidariskt betalningsansvar mellan tjänsteleverantören och det utsedda verksamhetsstället eller det rättsliga ombudet bör därför föras in i den kompletterande lagen. Förfarandebestämmelser Regeringens förslag En sanktionsavgift ska få beslutas endast om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Ett beslut om sanktionsavgift ska delges. Sanktionsavgiften ska betalas till Åklagarmyndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om sanktionsavgiften inte betalas i tid, ska Åklagarmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Sanktionsavgiften ska tillfalla staten. En sanktionsavgift ska falla bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Ett beslut om att ta ut en sanktionsavgift ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslagen. Åklagarmyndigheten anser att det bör förtydligas om ett ärende om sanktioner rör åklagarverksamhet eller ett förvaltningsärende samt om Åklagarmyndigheten eller åklagare bör vara part i processen vid förvaltningsrätten. Skälen för regeringens förslag och bedömning Regeringen delar utredningens bedömning att vissa ytterligare förfarandebestämmelser krävs för handläggningen och att dessa bör tas in i den kompletterande lagen. På grund av sanktionsavgiftens ingripande natur bör det finnas en bortre tidsgräns för när en sanktionsavgift får beslutas. En sanktionsavgift bör därför endast få tas ut om den som anspråket riktas mot har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Av samma skäl bör ett beslut om en sanktionsavgift delges den betalningsskyldige. EU-förordningen innehåller inte några bestämmelser om att sanktionerna ska tillfalla EU eller i övrigt om hur verkställigheten ska gå till. En bestämmelse bör därför införas om att sanktionsavgiften tillfaller staten. Vidare bör det anges att en sanktionsavgift ska betalas till Åklagarmyndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om avgiften inte betalas i tid, bör Åklagarmyndigheten vara skyldig att lämna den obetalda avgiften för indrivning. Det krävs inte någon särskild föreskrift för att beslutet om sanktionsavgift ska få verkställas enligt utsökningsbalken. I likhet med vad som i allmänhet gäller för sanktionsavgifter ska avgiften preskriberas till den del verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Åklagarmyndigheten efterfrågar ett förtydligande kring om ett ärende om sanktioner rör åklagarverksamhet eller ett förvaltningsärende. Eftersom handläggning av ett ärende om sanktionsavgifter snarare är av administrativ karaktär bör sådana ärenden ses som förvaltningsärenden. Det innebär att Åklagarmyndigheten bör tillämpa förvaltningslagen vid sin handläggning. Enligt EU-förordningen ska det finnas ett effektivt rättsmedel mot ett beslut om sanktionsavgift (artikel 16.10). Det bör därför av den kompletterande lagen framgå att ett beslut om att ta ut en sanktionsavgift får överklagas. Eftersom det rör sig om en administrativ sanktionsavgift bör beslutet kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det följer av 7 a § förvaltningsprocesslagen att Åklagarmyndigheten är motpart i en sådan process. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten. Sekretess och anpassnings- och lagringsskyldighet Uppgiftslämnande och sekretess Regeringens bedömning Offentlighets- och sekretesslagen tillgodoser de behov av sekretess och uppgiftslämnande som kan förekomma när en svensk behörig myndighet utfärdar en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder i straffrättsliga förfaranden. Detsamma gäller när Sverige är verkställande stat av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder. Det saknas däremot bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen som är tillämpliga när en svensk behörig myndighet utfärdar en europeisk utlämnandeorder i verkställighetssyfte. Utredningens bedömning Utredningens bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen har inte uttryckligen tagit ställning till om offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) innehåller någon sekretessbestämmelse som kan tillämpas när en svensk behörig myndighet utfärdar en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder i verkställighetssyfte. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på bedömningen. Tidningsutgivarna framhåller att sekretessbestämmelsen i 18 kap. 17 § offentlighets- och sekretesslagen presumerar offentlighet och att presumtionen för offentlighet inte får bli en chimär. Skälen för regeringens bedömning EU-förordningen innehåller inte några särskilda bestämmelser om sekretess som riktar sig mot de behöriga myndigheterna. Flera bestämmelser förutsätter dock ett visst informationsutbyte mellan dessa myndigheter, t.ex. anmälningsförfarande enligt artikel 8 och begäran om verkställighet enligt artikel 16. I ett sådant informationsutbyte kan det förekomma uppgifter som omfattas av sekretess. I 18 kap. 17 § offentlighets- och sekretesslagen finns bestämmelser om sekretess i verksamhet som avser rättsligt samarbete på begäran av en annan stat, för uppgift som hänför sig till en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål eller en angelägenhet som angår tvångsmedel, om det kan antas att det varit en förutsättning för den andra statens begäran att uppgiften inte skulle röjas. Denna reglering kommer att vara tillämplig när Sverige är verkställande stat av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder, både i ett straffrättsligt förfarande och i verkställighetssyfte. Med hänsyn till den begränsade information som svenska myndigheter i normalfallet har om utredningen i den andra staten är skaderekvisitet utformat på ett annat sätt än vad som gäller vid förundersökningssekretess. Den svenska myndigheten ska pröva om det kan antas att uppgiften lämnats under förutsättning att uppgiften inte röjs. Tidningsutgivarna framhåller att sekretessbestämmelsen i 18 kap. 17 § offentlighets- och sekretesslagen innehåller ett s.k. rakt skaderekvisit, dvs. att bestämmelsen presumerar offentlighet, och att den presumtionen inte får bli en chimär. Regeringen delar den synpunkten. De grundläggande förutsättningarna för att en svensk myndighet ska kunna lämna ut sekretessbelagda uppgifter till en utländsk myndighet regleras i 8 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen. En utgångspunkt i lagen är att en uppgift som omfattas av sekretess inte får röjas för en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation. I 8 kap. 3 § finns dock bestämmelser som innebär att en uppgift som omfattas av sekretess får röjas för en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation i två situationer. Den ena är när utlämnandet sker enligt en särskild föreskrift i lag eller förordning (punkt 1). En föreskrift i en EU-förordning är att jämställa med en föreskrift i lag eller förordning. Den andra situationen är när uppgiften i motsvarande fall skulle få lämnas till en svensk myndighet och det enligt den utlämnande myndigheten står klart att det är förenligt med svenska intressen att uppgiften lämnas (punkt 2). I de brottsbekämpande myndigheternas registerlagstiftningar finns uttryckliga bestämmelser som medger utlämnande av personuppgifter till en utländsk myndighet eller mellanfolklig organisation, om utlämnandet följer av en internationell överenskommelse som Sverige har tillträtt efter riksdagens godkännande, se t.ex. 2 kap. 5 § tredje stycket lagen (2018:1697) om åklagarväsendets behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (Åklagarväsendets brottsdatalag). I vissa brottsbekämpande myndigheters registerlagstiftningar anges vidare vissa mera preciserade fall där personuppgifter får lämnas ut till en utländsk mottagare, se t.ex. 2 kap. 5 § första och andra stycket i Åklagarväsendets brottsdatalag. När Sverige är utfärdande stat av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder i straffrättsliga förfaranden kommer 18 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen att vara tillämplig. Andra bestämmelser i offentlighets- och sekretesslagen som kan bli tillämpliga är t.ex. utrikessekretess enligt 15 kap. 1 § eller sekretess till skydd för enskild enligt 35 kap 1 §. När Sverige är utfärdande stat av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder för straffverkställighet är 18 kap. 1 § och 35 kap. 1 § offentlighets- och sekretesslagen inte tillämpliga (jfr prop. 2023/24:108 s. 63). Regeringen konstaterar att det kan finnas behov av att kunna besluta om sekretess i sådana ärenden, precis som det gör när en sådan order utfärdas i ett straffrättsligt förfarande. Risken är annars att det framkommer information som förfelar syftet med en sådan order eller att den information som framkommer utnyttjas av kriminella aktörer. Denna risk måste dock ställas mot intresset av offentlighet. Eftersom utredningen inte har något förslag på en sekretessbestämmelse lämnar inte heller regeringen något sådant förslag i detta lagstiftningsärende. Fler tjänsteleverantörer ska inte omfattas av krav på lagring och anpassning Regeringens bedömning Reglerna om lagrings- och anpassningsskyldighet i lagen om elektronisk kommunikation bör inte ändras. Utredningens bedömning Utredningens bedömning stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot bedömningen. Skälen för regeringens bedömning Utredningen överväger om fler av de svenska tjänsteleverantörer som omfattas av EU-förordningen ska omfattas av en lagrings- och anpassningsskyldighet i svensk rätt. Regler om lagring och anpassning finns i lagen om elektronisk kommunikation. Som utredningen konstaterar är den skyldigheten begränsad till endast vissa tillhandahållare, t.ex. tillhandahållare av allmänna elektroniska kommunikationsnät som vanligen tillhandahålls mot ersättning och vissa allmänt tillgängliga kommunikationstjänster, med undantag för nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster. Eftersom EU-förordningen inte ställer något krav på att tjänsteleverantörer som omfattas av dess tillämpningsområde också ska omfattas av krav på anpassning eller lagring enligt nationell rätt, konstaterar regeringen att det saknas skäl att titta vidare på den frågan i det här lagstiftningsärendet. Regeringen noterar vidare att vissa svenska tillhandahållare som omfattas av tystnadsplikt enligt 9 kap. 31 § lagen om elektronisk kommunikation också omfattas av EU-förordningens skyldigheter att lämna ut uppgifter till en behörig myndighet i en annan EU-medlemsstat. Eftersom ett sådant utlämnande därmed inte är att anse som obehörigt, förhindrar tystnadsplikten inte sådana tillhandahållare från att lämna ut uppgifter. EU-direktivet Lagens tillämpningsområde Regeringens förslag Lagen som genomför EU-direktivet (genomförandelagen) ska gälla för en tjänsteleverantör som är etablerad i Sverige. Genomförandelagen ska också gälla för en tjänsteleverantör som erbjuder sina tjänster i Sverige om tjänsteleverantören inte är etablerad i någon annan medlemsstat inom unionen, eller enbart är etablerad i en medlemsstat som inte deltar i samtliga de EU-rättsliga instrument som anges i artikel 1.2 i EU-direktivet. En tjänsteleverantör som erbjuder finansiella tjänster ska vara undantagen från genomförandelagens tillämpningsområde. Detsamma ska gälla för en tjänsteleverantör som endast är etablerad i Sverige och enbart erbjuder sina tjänster här. Lagen ska även gälla för utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud i Sverige samt svenska brottsbekämpande myndigheter. Vissa uttryck som används i genomförandelagen ska definieras. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer i huvudsak överens med regeringens. Utredningen föreslår att samtliga begrepp som definieras i artikel 3 i EU-förordningen ska gälla även i förhållande till EU-direktivet. Utredningen föreslår också en annan lagteknisk lösning. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslagen. Skälen för regeringens förslag Som anges i avsnitt 5 anser regeringen, till skillnad från utredningen, att bestämmelserna som genomför EU-direktivet ska införas i en ny lag som bör heta lag om utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud för inhämtning av elektroniska bevis (genomförandelagen). I den lag som utredningen föreslår, vilken alltså innehåller både de bestämmelser som kompletterar EU-förordningen och de som genomför EU-direktivet, föreslås en bestämmelse med innebörden att de ord och begrepp som används i EU-förordningen ska ha motsvarande betydelse vid tillämpningen av den lagen, vilket därmed också gäller de bestämmelser som genomför EU-direktivet. Både i EU-förordningen och EU-direktivet finns en artikel med uttryck som definieras (se artikel 3 i EU-förordningen och artikel 2 i EU-direktivet). Ett flertal uttryck sammanfaller, men i EU-förordningen definieras fler uttryck än i EU-direktivet. Det saknas anledning att i genomförandelagen införa en paragraf med uttryck som enbart finns i EU-förordningen. Därtill kommer att det finns begrepp i artikel 3 i EU-förordningen som i och för sig används i EU-direktivet men som inte definieras i det, t.ex. elektroniska bevis. Enligt EU-domstolens praxis ska begrepp som inte uttryckligen hänvisar till nationell rätt ges en självständig unionsrättslig tolkning och även om sådana begrepp förekommer i andra EU-rättsakter ska den närmare innebörden av begreppet avgöras i förhållande till den rättsakt där begreppet förekommer. En sådan hänvisning till begrepp och uttryck i EU-förordningen som utredningen föreslår kan således göra att genomförandelagen kan komma att tillämpas felaktigt. I stället bör en bestämmelse införas i genomförandelagen med de uttryck som finns i artikel 2 i EU-direktivet. I den bör alltså bl.a. framgå vad som avses med en tjänsteleverantör, ett utsett verksamhetsställe och ett rättsligt ombud. I enlighet med Lagrådets förslag bör det i en särskild bestämmelse regleras vilka beslut och förelägganden som omfattas av lagen (jfr artiklarna 1.1 och 3.1 i EU-direktivet). En bestämmelse bör också tas in i genomförandelagen som anger vilka tjänsteleverantörer som träffas av genomförandelagens tillämpningsområde. De tjänsteleverantör som bör omfattas är i första hand en tjänsteleverantör som är etablerad i Sverige. En tjänsteleverantör som inte är etablerad i Sverige men som erbjuder sina tjänster här bör också i vissa fall omfattas av lagens tillämpningsområde, detta för att leva upp till EU-direktivets bestämmelser. Så bör vara fallet om en tjänsteleverantör erbjuder sina tjänster i Sverige och den varken är etablerad i Sverige eller i någon annan medlemsstat. Även en tjänsteleverantör som erbjuder sina tjänster i Sverige och som endast är etablerad i en medlemsstat som inte deltar i samtliga de EU-rättsliga instrument som anges i artikel 1.2 i EU-direktivet bör omfattas av lagen. De EU-rättsliga instrument som anges i den artikeln är EU-förordningen, direktivet om en europeisk utredningsorder och EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. I praktiken innebär det att en tjänsteleverantör som enbart är etablerad i Danmark eller Irland, vilka är de enda medlemsstater som inte deltar i alla tre av dessa EU-rättsliga instrument, bör omfattas av genomförandelagen om de erbjuder sina tjänster i Sverige. Av EU-direktivet följer att en tjänsteleverantör som enbart är etablerad i Sverige och som endast erbjuder sina tjänster här är undantagen från dess tillämpningsområde (artikel 1.5). Detsamma gäller en tjänsteleverantör som erbjuder finansiella tjänster (artikel 2.1). Det bör därför framgå av genomförandelagen att sådana tjänsteleverantörer är undantagna från lagens tillämpningsområde. Lagen är också tillämplig för utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud i Sverige samt svenska brottsbekämpande myndigheter, se vidare i avsnitt 10.2.2 och 10.2.5. Utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud Skyldigheten att utse utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud Regeringens förslag En tjänsteleverantör som är etablerad i Sverige ska skriftligen utse minst ett av sina verksamhetsställen till utsett verksamhetsställe. Ett utsett verksamhetsställe ska vara etablerat i en medlemsstat som deltar i det eller de EU-rättsliga instrument som det utsedda verksamhetsstället ska ta emot beslut och förelägganden för. Det ska också krävas att tjänsteleverantören erbjuder sina tjänster i den medlemsstaten. En tjänsteleverantör som inte ska utse ett utsett verksamhetsställe ska i stället skriftligen utse minst ett rättsligt ombud. Ett rättsligt ombud ska utses i en medlemsstat i vilket det har hemvist och som deltar i det eller de EU-rättsliga instrument som det rättsliga ombudet ska ta emot beslut och förelägganden för. Det ska också krävas att tjänsteleverantören erbjuder sina tjänster i den medlemsstaten. En tjänsteleverantör ska utse ett utsett verksamhetsställe eller ett rättsligt ombud inom sex månader från den dag då tjänsteleverantören började erbjuda sina tjänster i unionen. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen lämnar inget förslag på hur artikel 3.1 c i EU-direktivet ska genomföras i svensk rätt. Utredningen föreslår inte heller någon lagbestämmelse för vad som gäller för en tjänsteleverantör som inte erbjöd sina tjänster i unionen när direktivet träder i kraft. Utredningen har även valt en annan lagteknisk lösning. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslaget. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet för fram att det finns en risk för att tjänsteleverantörer som erbjuder tjänster i flera medlemsstater placerar utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud i medlemsstater som inte deltar i samarbetet i ett av de EU-rättsliga instrument som anges i artikel 1.2 i EU-direktivet. Hi3G Access AB framhåller vikten av att redan etablerade kontaktvägar mellan de nationella brottsbekämpande myndigheterna och tjänsteleverantörerna utnyttjas till fullo även vid förfrågningar från brottsbekämpande myndigheter i andra länder. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter lämpligheten i att utländska myndigheter ska kunna vända sig direkt till subjekt i Sverige och gör gällande att det ur legalitets- och rättssäkerhetssynpunkt är bättre om utländska myndigheter vänder sig till svenska myndigheter. Skälen för regeringens förslag En tjänsteleverantör ska utse minst en mottagare i unionen som kan ta emot, följa och verkställa sådana beslut och förelägganden som avses i artikel 1.2 i EU-direktivet (artikel 3.1 i EU-direktivet). En mottagare ska vara ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. De beslut och förelägganden som avses i artikel 1.2 i EU-direktivet är en europeisk utlämnande- och bevarandeorder, samt en europeisk utredningsorder och en ansökan om rättslig hjälp beslutad med stöd av EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, som avser inhämtning av elektroniska bevis. När behöriga myndigheter ska hämta in elektroniska bevis med stöd av nämnda rättsakter och från sådana tjänsteleverantörer som omfattas av EU-direktivet är det alltså ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud som är slutlig mottagare. Ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud får även användas av de nationella brottsbekämpande myndigheterna för att hämta in elektroniska bevis genom nationella bevisinhämtningsåtgärder. En tjänsteleverantör som är etablerad i unionen ska utse ett eller flera utsedda verksamhetsställen (artikel 3.1 a). Ett utsett verksamhetsställe är ett av tjänsteleverantörens verksamhetsställen som skriftligen har utsetts av tjänsteleverantören för att ta emot sådana beslut och förelägganden som avses i artikel 1.2 i EU-direktivet. Ett utsett verksamhetsställe ska vara en juridisk person (artikel 2.5) och vara etablerat i en medlemsstat i vilken tjänsteleverantören också erbjuder sina tjänster (artikel 3.2). Ett verksamhetsställe definieras som en enhet som de facto utövar ekonomisk verksamhet under en obegränsad tid genom en stabil infrastruktur varifrån tillhandahållandet av tjänster genomförs eller verksamheten förvaltas (artikel 2.4). Om en av tjänsteleverantörens enheter i en medlemsstat uppfyller kriterierna för att vara etablerad där bör det verksamhetsstället kunna utses till ett utsett verksamhetsställe, under förutsättning att även övriga krav är uppfyllda. Kravet på att tjänsteleverantören också måste erbjuda sina tjänster i den medlemsstat där ett utsett verksamhetsställe utses, är uppfyllt om tjänsteleverantören gör det möjligt för fysiska eller juridiska personer i den medlemsstaten att använda dennes tjänster (artikel 2.2). Därutöver måste ett utsett verksamhetsställe utses i en medlemsstat som deltar i det eller de EU-rättsliga instrument som anges i artikel 1.2 och som det utsedda verksamhetsstället ska ta emot beslut och förelägganden för. De rättsliga instrument som räknas upp i artikel 1.2 i EU-direktivet är EU-förordningen, direktivet om en europeisk utredningsorder och EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. En tjänsteleverantör kan alltså utse ett utsett verksamhetsställe antingen i en medlemsstat som deltar i alla tre rättsliga instrument eller utse ett utsett verksamhetsställe i en medlemsstat för en av rättsakterna och i en annan medlemsstat för de andra två. Det senare kan exemplifieras enligt följande. En tjänsteleverantör som är etablerad i Sverige och Irland kan utse sitt utsedda verksamhetsställe i Sverige, som deltar i alla tre rättsliga instrument, och ge det behörighet att hantera alla tre rättsakter. Om det däremot utses i Irland, som endast deltar i EU-förordningen och EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål, krävs att ett utsett verksamhetsställe utses även i Sverige för att hantera europeiska utredningsorder för inhämtning av elektroniska bevis. För en tjänsteleverantör som endast har ett verksamhetsställe kommer det vara det som ska utses till ett utsett verksamhetsställe, medan en tjänsteleverantör som har flera verksamhetsställen behöver välja ett eller flera av dem så länge de uppfyller övriga krav på att vara ett utsett verksamhetsställe. En tjänsteleverantör som inte är etablerad i unionen men som erbjuder sina tjänster i den ska i stället utse minst ett rättsligt ombud, vilket kan vara en fysisk eller juridisk person (artikel 3.1 b). Detsamma gäller för en tjänsteleverantör som enbart är etablerad i en medlemsstat som inte deltar i samtliga de EU-rättsliga instrument som anges i artikel 1.2 i EU-direktivet (artikel 3.1 c). Ett rättsligt ombud ska utses i en medlemsstat i vilken tjänsteleverantören erbjuder sina tjänster och som deltar i det eller de EU-rättsliga instrument som anges i artikel 1.2 och som det rättsliga ombudet ska ta emot beslut och förelägganden för (artikel 3.1 b och c). Med att erbjuda sina tjänster i en medlemsstat avses att tjänsteleverantören gör det möjligt för fysiska eller juridiska personer i den medlemsstaten att använda dennes tjänster. Det krävs dessutom att det finns ett betydande antal användare i den medlemsstaten eller att verksamheten är inriktad på den medlemsstaten (artikel 2.2). Det rättsliga ombudet ska ha sin hemvist i den medlemsstat i vilken den utses (artikel 3.2). Hemvist är inte definierat i EU-direktivet. Begreppet hemvist bör ges en självständig unionsrättslig tolkning och får, vid behov, tolkas i förhållande till EU-direktivet. Begreppet hemvist bör dock innefatta att det rättsliga ombudet har en nära anknytning till den medlemsstat där det utses. Ett utsett verksamhetsställe eller ett rättsligt ombud måste alltså utses i en medlemsstat som deltar i det eller de EU-rättsliga instrument som anges i artikel 1.2 i EU-direktivet och som det utsedda verksamhetsstället eller det rättsliga ombudet ska ta emot beslut och förelägganden för. Därmed ser regeringen inte den risk Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet för fram att tjänsteleverantörer som erbjuder tjänster i flera medlemsstater kommer att placera utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud i medlemsstater som inte deltar i samarbetet i ett av de instrument som anges i artikel 1.2. Se vidare i avsnitt 10.3 hur medlemsstaterna närmare ska säkerställa att tjänsteleverantörerna uppfyller sina skyldigheter enligt EU-direktivet. För att genomföra artikel 3.1 och 3.2 i EU-direktivet i svensk rätt bör det alltså tas in bestämmelser i genomförandelagen om när en tjänsteleverantör som är etablerad eller erbjuder sina tjänster i Sverige ska utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Regeringens förslag till hur dessa bestämmelser i genomförandelagen ska utformas skiljer sig något åt från utredningens. De huvudsakliga ändringarna beror på att regeringen inte anser att bestämmelserna ska utformas som att utgångspunkten är att ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud ska utses i Sverige utan att det räcker att det framgår när en skyldighet att utse en mottagare finns och i vilken eller vilka medlemsstater en sådan får utses. Till skillnad från utredningen anser regeringen vidare att artikel 3.1 c i EU-direktivet riktar sig till samtliga medlemsstater och inte bara en sådan som inte deltar i samtliga de EU-rättsliga instrument som räknas upp i artikel 1.2. Det innebär alltså att det åligger Sverige att säkerställa att en tjänsteleverantör som enbart är etablerad i en medlemsstat som inte deltar i samtliga de EU-rättsliga instrument som anges i artikel 1.2 i EU-direktivet utser ett rättsligt ombud i någon av de medlemsstater i vilken den erbjuder sina tjänster. Som redovisas i avsnitt 10.1 rör detta sig om tjänsteleverantörer som enbart är etablerade på Irland eller i Danmark. Om en tjänsteleverantör börjar erbjuda sina tjänster i unionen efter EU-direktivs ikraftträdande har den sex månader på sig att utse ett verksamhetsställe eller rättsligt ombud räknat från den dag då tjänsten började erbjudas (artikel 3.6 i EU-direktivet). Utredningen föreslår inga bestämmelser där det framgår vad som gäller för tjänsteleverantörer som börjar erbjuda sina tjänster efter att EU-direktivet träder i kraft, utan anser att det räcker att centralmyndigheten beaktar detta i sin tillsyn. Regeringen delar inte den bedömningen utan anser att det bör framgå av genomförandelagen vilka tidsramar en tjänsteleverantör har att förhålla sig till. Vad som gäller för en tjänsteleverantör som erbjöd sina tjänster i unionen när EU-direktivet trädde i kraft, se avsnitt 12. Hi3G Access AB och Sveriges advokatsamfund anser att utländska myndigheter bör använda redan befintliga kontaktvägar med svenska brottsbekämpande myndigheter. Enligt Hi3G Access AB bör det i vart fall vara så fram till dess att det decentraliserade it-systemet som enligt EU-förordningen ska inrättas, finns på plats. Regeringen konstaterar att var en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder, liksom en europeisk utredningsorder eller ansökan om rättslig hjälp som har beslutats med stöd av EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål för inhämtning av elektroniska bevis ska skickas, följer av EU-rätten. Det skulle alltså stå i strid med EU-rätten att införa andra regler i svensk rätt. Uppgifter för utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud Regeringens förslag Utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud i Sverige ska ha en skyldighet att samarbeta med behöriga myndigheter genom att ta emot sådana beslut och förelägganden som omfattas av artikel 1.2 i EU-direktivet och följa dem. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer delvis överens med regeringens. Utredningens förslag innehåller ingen uttrycklig skyldighet att samarbeta med myndigheterna. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Skälen för regeringens förslag Utsedda verksamhetsställens och rättsliga ombuds uppgift är att vara mottagare av sådana beslut och förelägganden som utfärdas i enlighet med de rättsliga instrument som anges i artikel 1.2 i EU-direktivet. De ska också samarbeta med behöriga myndigheter och följa sådana beslut och förelägganden. För att genomföra EU-direktivets bestämmelser behöver det alltså tas in bestämmelser i genomförandelagen om att ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige bör ha en skyldighet att samarbeta med behöriga myndigheter genom att ta emot sådana beslut och förelägganden som anges i artikel 1.2 och följa dem. Till skillnad från utredningen anser regeringen således att det inte räcker att bara ange att ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud ska ta emot beslut och förelägganden, utan det behöver även framgå att det finns en skyldighet att samarbeta med behöriga myndigheter och följa beslut och förelägganden, dvs. att ta fram de elektroniska bevis som begärs och lämna ut dem till en behörig myndighet. För att det ska uppkomma en skyldighet att ta fram och lämna ut elektroniska bevis krävs att förutsättningarna i respektive EU-rättsakt eller enligt nationell rätt är uppfyllda. De EU-rättsliga instrument som anges i artikel 1.2 i EU-direktivet är EU-förordningen, direktivet om en europeisk utredningsorder och EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Även nationella beslut och förelägganden som avser inhämtning av elektroniska bevis omfattas av artikel 1.2. Syftet med EU-förordningen är dock att de flesta gränsöverskridande beslut om att hämta in elektroniska bevis från en tjänsteleverantör ska ske genom att en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder utfärdas. Det är därför troligt att det framför allt är sådana order som ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud kommer att hantera. Det följer redan av EU-förordningen att en europeisk utlämnande- och bevarandeorder ska skickas av den utfärdande myndigheten direkt till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i en annan medlemsstat (artikel 7). EU-förordningen innehåller därtill ett flertal skyldigheter för utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud vid mottagandet av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder (se t.ex. artiklarna 10 och 11). Till skillnad från EU-förordningen kommer det när en europeisk utredningsorder utfärdas eller en ansökan om rättslig hjälp enligt EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål beslutas – när sådana avser inhämtning av elektroniska bevis – att vara svenska myndigheter som tar kontakt med ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige efter begäran av en behörig myndighet i en annan medlemsstat. Motsvarande kommer att gälla när en svensk behörig myndighet begär in elektroniska bevis enligt någon av de rättsakterna, dvs. att det är den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten som ska ta kontakt med det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet. EU-direktivet ändrar inte den ordningen (se skäl 6). Ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige är också skyldigt att ta emot och följa beslut om att hämta in elektroniska bevis som fattas av svenska brottsbekämpande myndigheter. Som följer av avsnitt 10.2.5 finns ingen skyldighet för svenska brottsbekämpande myndigheter att vända sig till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige för att hämta in elektroniska bevis enligt nationell rätt. Skyldigheten finns dock för det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet att samarbeta även med svenska behöriga myndigheter i sådana situationer och följa även nationella beslut om svenska myndigheter väljer att vända sig till ett sådant. Hur elektroniska bevis ska tas fram, t.ex. inom vilken tid och på vilket sätt kommer att vara beroende av vilket EU-rättsligt instrument eller vilka nationella bestämmelser som beslutet eller föreläggandet om att lämna ut elektroniska bevis grundar sig på. Skyldigheten att tillhandahålla resurser och befogenheter Regeringens förslag En tjänsteleverantör som omfattas av den lag som genomför EU-direktivet (genomförandelagen) ska ge ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud de befogenheter och resurser som krävs för att samarbeta med behöriga myndigheter och följa sådana beslut och förelägganden som omfattas av artikel 1.2 i EU-direktivet. Detta ska gälla oavsett i vilken medlemsstat ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud har utsetts. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår att det endast är tjänsteleverantörer som är etablerade i Sverige och tjänsteleverantörer som har ett utsett verksamhetsställe eller rättsliga ombud här, som ska ge ett sådant utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud de befogenheter och resurser som avses i artikel 3 i EU-direktivet. Utredningen föreslår inte att det uttryckligen ska krävas att beslutet följs. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslaget. Sveriges advokatsamfund lyfter vikten av att förslagen inte får äventyra Sveriges nationella säkerhet och att utredningen bättre borde ha beaktat cybersäkerhetslagen (2025:1506), som genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2555 av den 14 december 2022 om åtgärder för en hög gemensam cybersäkerhetsnivå i hela unionen, om ändring av förordning (EU) nr 910/2014 och direktiv (EU) 2018/1972 och om upphävande av direktiv (EU) 2016/1148, det s.k. NIS2-direktivet. Skälen för regeringens förslag Medlemsstaterna ska säkerställa att tjänsteleverantörer som är etablerade eller erbjuder tjänster på deras territorium ger sina utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud de befogenheter och resurser som krävs för att samarbeta med behöriga myndigheter och följa sådana beslut och förelägganden som avses i artikel 1.2 i EU-direktivet (artikel 3.4). En bestämmelse med innebörden att sådana tjänsteleverantörer som omfattas av lagens tillämpningsområde har en sådan skyldighet bör därför tas in i genomförandelagen. Utredningen föreslår att ett utsett verksamhetsställe och rättsligt ombud ska ges de resurser och befogenheter som krävs för att ta emot ett beslut. Enligt regeringen är det dock avgörande enligt EU-direktivet att ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud ges befogenheter och resurser att även följa beslutet eller föreläggandet, vilket enligt regeringen är en vidare skyldighet än att endast ta emot sådana. Detta bör därför framgå av bestämmelsen i genomförandelagen, liksom att utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud har en skyldighet att samarbeta med behöriga myndigheter. Samarbetet tar sikte just på skyldigheterna att ta emot och följa beslut och förelägganden och åsyftar t.ex. att det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet är tillgängligt för kommunikation. Utredningen föreslår endast att en tjänsteleverantör som är etablerad i Sverige och en tjänsteleverantör som erbjuder sina tjänster i Sverige och som dessutom har ett utsett verksamhetsställe eller ett rättsligt ombud här ska omfattas av skyldigheten. Regeringen anser dock att det enligt EU-direktivet krävs att alla tjänsteleverantörer som erbjuder sina tjänster i Sverige omfattas av skyldigheten, under förutsättning att tjänsteleverantören inte är etablerad i någon annan medlemsstat eller om det rör sig om en tjänsteleverantör som enbart är etablerad i en medlemsstat som inte deltar i samtliga de rättsakter som anges i artikel 1.2 i EU-direktivet. Skyldigheten ska alltså gälla oavsett i vilken medlemsstat tjänsteleverantören har valt att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Vilka resurser och befogenheter som krävs kommer att variera, men ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud måste åtminstone ges de förutsättningar som krävs för att, inom de tidsfrister som anges i respektive rättsakt, få fram de elektroniska uppgifter som behöriga myndigheter begär utlämnade. Sveriges advokatsamfund pekar på vikten av att förslagen inte äventyrar Sveriges nationella säkerhet och pekar på att ett utsett verksamhetsställe och rättsligt ombud som utses kan omfattas av särskilda krav på säkerhet enligt säkerhetsskyddslagen (2018:585) och av cybersäkerhetslagen som träder i kraft den 15 januari 2026. Regeringen instämmer i vikten av att den nya ordningen inte får hota nationell säkerhet och vill framhålla att en tjänsteleverantör som omfattas av EU-direktivet behöver försäkra sig om att denne inte bryter mot några av de skyldigheter som åligger denne enligt annan lagstiftning när den utser en mottagare inom unionen. Om tjänsteleverantörer bedömer att så krävs för att det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet ska kunna utföra sina uppgifter kan tjänsteleverantören t.ex. behöva ingå ett säkerhetsskyddsavtal med dessa. Någon kompletterande lagstiftning krävs inte för detta. Skyldighet att underrätta centralmyndigheten Regeringens förslag En tjänsteleverantör som omfattas av lagen som genomför EU-direktivet (genomförandelagen) ska underrätta centralmyndigheten i den medlemsstat i vilken den utser ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud om kontaktuppgifterna till det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet, det territoriella tillämpningsområdet för varje utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud om tjänsteleverantören utsett flera sådana, och vilket eller vilka av unionens officiella språk, som också är ett officiellt språk i den medlemsstat i vilken det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet utsetts, som godtas för kommunikation med det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet. Tjänsteleverantören ska så snart som möjligt informera den svenska eller utländska centralmyndigheten om någon av dessa uppgifter ändras. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela ytterligare föreskrifter om den underrättelse som ska göras till den svenska centralmyndigheten. Utredningens förslag Förslagen från utredningen stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår endast att den som utsett ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige ska underrätta den svenska centralmyndigheten om de uppgifter som framgår av artikel 4 i EU-direktivet samt att den regleringen kan tas in i förordning. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslagen. Skälen för regeringens förslag Enligt artikel 4 i EU-direktivet ska varje tjänsteleverantör skriftligen underrätta centralmyndigheten i den medlemsstat där dess utsedda verksamhetsställe är etablerat eller där dess rättsliga ombud har sin hemvist om ett antal uppgifter. De uppgifter som ska lämnas in är kontaktuppgifterna till det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet. Om en tjänsteleverantör utser flera utsedda verksamhetsställen eller flera rättsliga ombud ska tjänsteleverantören i sin underrättelse ange kontaktuppgifterna och det exakta territoriella tillämpningsområdet för sina utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud. Tjänsteleverantören ska även i sin underrättelse ange på vilket eller vilka av unionens officiella språk som kontakter med det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet kan ske. Det är medlemsstaterna i vilka tjänsteleverantören är etablerad eller erbjuder sina tjänster som ska se till att dessa skyldigheter följs. Utredningen föreslår en bestämmelse i förordning med innebörden att en tjänsteleverantör som har utsett ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige ska anmäla de uppgifter som följer av artikel 4 till den svenska centralmyndigheten. Regeringen anser att utredningens förslag inte tillräckligt nära följer EU-direktivet. Enligt EU-direktivet åligger det Sverige att se till att alla tjänsteleverantörer som omfattas av genomförandelagen underrättar centralmyndigheten i den medlemsstat där ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud utsetts, dvs. oavsett om detta skett i Sverige eller i en annan medlemsstat där tjänsteleverantören i stället kan utse en sådan mottagare. Av genomförandelagen bör alltså följa att en tjänsteleverantör som omfattas av den ska underrätta centralmyndigheten i den medlemsstat där ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud utsetts om de uppgifter som följer av artikel 4 i EU-direktivet. Det handlar bl.a. om kontaktuppgifter till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud och vilket språk som kan användas i kontakterna med ett sådant. Till skillnad från utredningen anser regeringen alltså att dessa bestämmelser bör tas in i genomförandelagen och inte i förordning. Vidare bör tjänsteleverantören så snart som möjligt informera den aktuella centralmyndigheten om någon av dessa uppgifter ändras. Regeringen eller den myndighet regeringen beslutar kan behöva meddela ytterligare föreskrifter om underrättelsen till den svenska centralmyndigheten. Det kommer i huvudsak handla om att precisera vilka uppgifter som bör följa av underrättelsen och inom vilken tid en underrättelse eller uppdateringar av en underrättelse bör göras. När svenska behöriga myndigheter ska vända sig till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud Regeringens förslag En europeisk utredningsorder som avser inhämtning av elektroniska bevis ska ställas till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Detsamma ska gälla vid inhämtning av elektroniska bevis genom en ansökan om rättslig hjälp beslutad med stöd av EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål. Beslut eller förelägganden om inhämtning av elektroniska bevis enligt nationell rätt ska få riktas mot utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud i Sverige. Utredningens förslag Utredningen lämnar inte något förslag. Skälen för regeringens förslag Som redovisas i avsnitt 10.2.1 ska medlemsstaterna säkerställa att tjänsteleverantörer utser ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud för att ta emot beslut och förelägganden för att hämta in elektroniska bevis enligt de rättsakter som anges i artikel 1.2 och enligt nationell rätt (artikel 3.1 i EU-direktivet). Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att sådana beslut och förelägganden riktas till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud (artikel 3.3 i EU-direktivet). Enligt regeringen innebär inte det att en europeisk utredningsorder eller ansökan om rättslig hjälp ska skickas direkt av behöriga myndigheter till ett sådant utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud (se skäl 6 i EU-direktivet). Att en europeisk utredningsorder eller ansökan om rättslig hjälp ska riktas till en sådan mottagare innebär endast att det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet är slutlig mottagare. Det innebär alltså att en sådan order eller ansökan ska skickas till en medlemsstat där ett sådant utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud finns och i övrigt i enlighet med de förfaranderegler som följer av dessa rättsakter. Myndigheten i den mottagande staten ska sedan vända sig direkt till det utsedda verksamhetsstället eller det rättsliga ombudet, i stället för till tjänsteleverantören. Det innebär t.ex. att en svensk behörig myndighet som tar emot en europeisk utredningsorder som avser inhämtning av elektroniska bevis ska vända sig direkt till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige. På samma sätt ska en svensk behörig myndighet vid utfärdande av en sådan europeisk utredningsorder eller ansökan om rättslig hjälp vända sig till den medlemsstat där tjänsteleverantören utsett ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Till skillnad från utredningen anser regeringen att detta behöver följa av genomförandelagen. Någon motsvarande bestämmelse krävs dock inte såvitt gäller en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder eftersom det följer direkt av EU-förordningen (se artikel 7). Det bör även följa av genomförandelagen att ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud får användas även vid nationell inhämtning av elektroniska bevis. Lagrådet påpekar att bestämmelsen behöver förtydligas. Regeringen instämmer i detta men väljer en något annan utformning än den Lagrådet föreslagit för att uppnå detta. Centralmyndigheten och sanktioner Centralmyndigheten och dess uppgifter Regeringens förslag Den myndighet som regeringen bestämmer ska vara centralmyndighet. Centralmyndigheten ska utöva tillsyn över att bestämmelserna i den lag som genomför EU-direktivet (genomförandelagen) följs. Centralmyndigheten ska ha till uppgift att besluta om sanktioner för överträdelser av genomförandelagen och de föreskrifter som meddelats i anslutning till den. Utredningens förslag Förslagen från utredningen överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att centralmyndigheten endast ska utöva tillsyn över tjänsteleverantörer som är etablerade i Sverige. Utredningen föreslår inte heller att de nationella bestämmelser som genomför artikel 4 ska omfattas av centralmyndighetens tillsynsansvar. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller invänder inte mot förslagen. Skälen för regeringens förslag Medlemsstaterna ska enligt artikel 6 utse en eller flera centralmyndigheter för EU-direktivet med uppgift att säkerställa att EU-direktivet tillämpas på ett enhetligt och proportionerligt sätt (artikel 6). Av EU-direktivet följer även att centralmyndigheten ska ta emot underrättelser från tjänsteleverantörer om bl.a. kontaktuppgifter till utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud i den medlemsstat där ett sådant utsetts (artikel 4). En centralmyndighet bör utses Precis som utredningen ser regeringen flera fördelar med att enbart utse en myndighet till att vara centralmyndighet. Som utredningen för fram kan en centralmyndighet med ensamt ansvar antas leda till att myndigheten får en mer heltäckande bild av de tjänsteleverantörer som omfattas av EU-direktivet. Det blir även tydligare i förhållande till tjänsteleverantörerna om endast en myndighet är utsedd. Det bör också underlätta det samarbete och den samordning som behövs med centralmyndigheter i andra medlemsstater och med kommissionen att enbart ha en myndighet (se artikel 6.3 i EU-direktivet). Det bör vara regeringen som bestämmer vilken myndighet som bör utses till centralmyndighet för EU-direktivet. Centralmyndighetens uppdrag Det kan konstateras att centralmyndighetens uppgift att säkerställa att EU-direktivet tillämpas på ett enhetligt och proportionerligt sätt har nära koppling till de skyldigheter som åligger medlemsstaterna enligt EU-direktivet att säkerställa att de nationella bestämmelser som genomför artiklarna 3 och 4 i EU-direktivet följs och att vid behov besluta om sanktioner om så inte är fallet (artikel 5). Det bör således vara centralmyndigheten som får till uppgift att säkerställa efterlevnaden av EU-direktivet och vid behov besluta om sanktioner. För att kunna göra detta bör centralmyndigheten få ett tillsynsansvar. Av artiklarna 3 och 4 följer att det är de medlemsstater i vilka en tjänsteleverantör är etablerad respektive erbjuder sina tjänster som ska säkerställa att dessa artiklar följs. I syfte att kunna säkerställa detta bör centralmyndigheten ha tillsyn över att sådana tjänsteleverantörer som omfattas av genomförandelagen utser ett utsett verksamhetsställe respektive rättsligt ombud samt att dessa utsedda mottagare ges tillräckliga befogenheter och resurser att ta emot sådana beslut och förelägganden som avses i artikel 1.2 i EU-direktivet. Till skillnad från utredningen anser regeringen således att EU-direktivet kräver att även tjänsteleverantörer som endast erbjuder sina tjänster i Sverige omfattas av tillsynsansvaret, under förutsättning att tjänsteleverantören inte är etablerad i någon annan medlemsstat eller enbart är etablerad i en medlemsstat som inte deltar i samtliga de rättsakter som anges i artikel 1.2 i EU-direktivet. Därtill ska centralmyndigheten utöva tillsyn över i Sverige utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud i syfte att säkerställa att de fått sådana befogenheter och resurser som behövs för att svara på ett föreläggande eller beslut (artikel 3.4 andra meningen). Slutligen anser regeringen, till skillnad från utredningen, att centralmyndighetens tillsyn även bör omfatta de skyldigheter som åligger sådana tjänsteleverantörer som omfattas av genomförandelagen enligt artikel 4 i EU-direktivet om att komma in med bl.a. kontaktuppgifter och information om språk. Regeringen ser fördelar med att samtliga av tjänsteleverantörernas skyldigheter omfattas av centralmyndigheten tillsynsansvar i syfte att göra den så effektiv som möjligt. Vad som nu sagts om centralmyndighetens uppgifter bör framgå av genomförandelagen. I de följande avsnitten redogörs närmare för förutsättningarna för centralmyndighetens tillsyn och valet av sanktioner. Val av sanktioner Regeringens förslag Överträdelser av bestämmelserna i lagen som genomför EU-direktivet (genomförandelagen) ska kunna leda till administrativa sanktioner i form av vitesföreläggande eller sanktionsavgift. Utredningens förslag Förslagen från utredningen överensstämmer i huvudsak med regeringens. Utredningen föreslår ingen möjlighet att besluta om sanktionsavgift för överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför artikel 4. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt om förslagen. Skälen för regeringens förslag och bedömning Vitesförelägganden och sanktionsavgifter bör införas som sanktioner för överträdelser av EU-direktivet Medlemsstaterna ska fastställa regler om sanktioner för överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför artiklarna 3 och 4 i EU-direktivet (artikel 5). Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Enligt EU-direktivet står det medlemsstaterna fritt att välja vilken form av sanktion som bör införas i nationell rätt. Sanktioner kan antingen vara straffrättsliga eller administrativa. Precis som vid införandet av andra sanktionssystem i anledning av EU-rättsliga regler anser regeringen att det lämpligaste är att välja administrativa sanktioner. Detta inte minst eftersom det rör sig om sanktioner som ska riktas mot juridiska personer. Ett system med administrativa sanktioner möjliggör som regel ett snabbt och effektivt förfarande. Dessutom kan sanktionerna anpassas både efter vilken skyldighet som åsidosatts och vem det är som ska påföras sanktionen. Administrativa sanktioner är således ett effektivt och avskräckande styrmedel gentemot juridiska personer, oavsett verksamhetens storlek. Det finns olika former av administrativa sanktioner att välja mellan i svensk rätt och vid valet av vilken eller vilka av dessa sanktioner som bör användas behöver det beaktas vad för typ av skyldigheter som åligger en tjänsteleverantör enligt EU-direktivet. Både artikel 3 och 4 i EU-direktivet innehåller skyldigheter för tjänsteleverantörer att vidta åtgärder som syftar till att underlätta för brottsbekämpande myndigheter att få tillgång till elektroniska bevis. Detta genom att utse minst ett verksamhetsställe eller rättsligt ombud som kan ta emot beslut och förelägganden som avser inhämtning av elektroniska bevis, samt ge dessa tillräckliga resurser och befogenheter för att kunna utföra den uppgiften (artikel 3). Vidare ska tjänsteleverantören underrätta centralmyndigheten om ett flertal uppgifter som i huvudsak syftar till att underlätta kontakten mellan utsedda mottagare och de brottsbekämpande myndigheterna (artikel 4). Den eller de sanktioner som väljs behöver alltså vara handlingsdirigerande och skapa ett incitament för tjänsteleverantörer att efterleva de skyldigheter de är ålagda genom EU-direktivet. Vitesförelägganden är en framåtsyftande sanktion och ett vite döms ut först om den som ålagts vitet inte uppfyller den skyldighet som specificerats i föreläggandet. Enligt regeringen lämpar sig en sådan sanktion bra för att förmå tjänsteleverantörer att uppfylla skyldigheterna som åligger dem enligt artiklarna 3 och 4. En sådan sanktionsmöjlighet bör därför införas. Eftersom ett vitesföreläggande främst är en framåtsyftande sanktion kan det finnas skäl att komplettera denna möjlighet med en tillbakaverkande sanktion såsom en sanktionsavgift. Det kan t.ex. vara så att ett utdömt vite inte får avsedd effekt, och det bör då finnas en möjlighet att tillgripa en annan sanktion. Det kan också vara så att en överträdelse är så allvarlig att en sanktionsavgift är att föredra för att uppnå en tillräckligt avskräckande effekt. Utredningen föreslår endast att en sanktionsavgift ska kunna åläggas en tjänsteleverantör som inte uppfyller sina skyldigheter enligt de nationella bestämmelser som genomför artikel 3 i EU-direktivet, dvs. i en sådan situation där en tjänsteleverantör inte har utsett ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud eller inte gett ett sådant tillräckliga befogenheter eller resurser. Att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud för mottagande av förelägganden och beslut är enligt regeringen tjänsteleverantörers huvudsakliga och viktigaste skyldighet enligt EU-direktivet och om denna skyldighet inte följs riskerar det att underminera de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att hämta in elektroniska bevis. Samtidigt ska de skyldigheter som åligger tjänsteleverantörer enligt artikel 4 inte underskattas. Om tjänsteleverantören t.ex. inte anmält kontaktuppgifter till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud kan det medföra att åtkomsten till elektroniska bevis avsevärt försenas. Regeringen anser därför att en sanktionsavgift bör kunna åläggas för en överträdelse av skyldigheterna enligt både artikel 3 och 4. Om tjänsteleverantören inte har utsett ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i någon medlemsstat föreligger förutsättningar för flera medlemsstater att besluta om sanktioner mot tjänsteleverantören. I en sådan situation bör centralmyndigheten samråda med övriga berörda centralmyndigheter och föra en diskussion om vilken medlemsstat som är bäst lämpad att besluta om en sanktion. Vid en sådan bedömning bör hänsyn t.ex. tas till vilken medlemsstat som har störst möjligheter att verkställa sanktionen. Vem en sanktion bör kunna riktas mot Enligt artikel 3.5 i EU-direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att både det utsedda verksamhetsstället eller det rättsliga ombudet och tjänsteleverantören som utsett ett sådant kan hållas solidariskt ansvariga för bristande efterlevnad av de skyldigheter som följer av den tillämpliga rättsliga ramen vid mottagande av beslut och förelägganden som avses i artikel 1.2, så att var och en av dem kan bli föremål för sanktioner för att någon av dem brustit i efterlevnad. I synnerhet ska medlemsstaterna säkerställa att det inte är möjligt för tjänsteleverantören eller det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet att använda avsaknaden av lämpliga interna rutiner dem emellan för att rättfärdiga sin bristande efterlevnad av dessa skyldigheter. Regeringen delar utredningens bedömning att artikel 3.5 inte innebär någon skyldighet att införa ett solidariskt betalningsansvar mellan en tjänsteleverantör och av en sådan utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud, för de skyldigheter som åligger en tjänsteleverantör enligt EU-direktivet. Som redovisas i avsnitt 8 anser regeringen däremot att artikel 3.5 i EU-direktivet innebär att det i den kompletterande lagen behöver tas in en bestämmelse som möjliggör för ett solidariskt betalningsansvar mellan tjänsteleverantören och det utsedda verksamhetsstället eller det rättsliga ombudet för en sanktionsavgift enligt EU-förordningen. Förutsättningarna för centralmyndighetens tillsyn Regeringens förslag Centralmyndigheten ska genom förelägganden ha rätt att få ta del av handlingar och upplysningar från tjänsteleverantörer som omfattas av den lag som genomför EU-direktivet (genomförandelagen) och från utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud i Sverige för att kunna utöva sin tillsyn. Ett föreläggande att lämna ut handlingar och upplysningar ska kunna förenas med vite. Centralmyndigheten ska ha tillträdesrätt till områden, lokaler och andra utrymmen där sådana aktörer bedriver sin verksamhet, med undantag för bostäder. I sin tillsyn ska centralmyndigheten kunna begära biträde från Kronofogdemyndigheten. Regeringens bedömning Förvaltningslagen och lagen om viten gäller vid handläggningen hos centralmyndigheten i ett ärende om tillsyn och vitesförelägganden. Förvaltningsprocesslagen kommer därför att gälla i domstol. Utredningens förslag och bedömning Förslagen från utredningen och utredningens bedömning överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår att ett föreläggande ska kunna riktas mot den som bedriver verksamhet enligt denna lag samt att det är hos den som bedriver verksamhet enligt denna lag som centralmyndigheten ska ha rätt till tillträde. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt om förslagen eller bedömningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning Regeringen föreslår i avsnitt 10.3.1 att centralmyndighetens tillsyn bör omfatta de nationella bestämmelser som genomför artiklarna 3 och 4 i EU-direktivet. Inom ramen för sin tillsyn kan centralmyndigheten behöva få del av upplysningar och handlingar i syfte att kunna bedöma om tjänsteleverantören uppfyller sina skyldigheter. Centralmyndigheten bör därför kunna förelägga tillsynsobjekten, dvs. de tjänsteleverantörer som omfattas av genomförandelagen samt utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud i Sverige, att lämna sådana upplysningar och handlingar. Detta bör följa av genomförandelagen. Till skillnad från utredningen anser regeringen att det uttryckligen bör framgå att det är de aktörer som står under tillsyn som ett sådant föreläggande kan riktas mot. Ett föreläggande om att lämna upplysningar eller handlingar bör kunna förenas med vite. Centralmyndigheten bör även få rätt till tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, som tillhör ett tillsynsobjekt och för dessa ändamål kunna begära biträde från Kronofogdemyndigheten. Även detta bör följa av genomförandelagen. Tillträdesrätten bör i lagtexten begränsas till de aktörer som står under tillsyn. Därigenom bedömer regeringen att centralmyndigheten ges förutsättningar att kunna utöva sin tillsyn på ett effektivt sätt, något Polismyndigheten och Säkerhetspolisen framhåller som viktigt i sina remissvar. Regeringen noterar att det många gånger kommer att vara svårt att i praktiken utöva effektiv tillsyn över en tjänsteleverantör som inte är etablerad i Sverige och med stor sannolikhet kommer en sådan tillsyn, i praktiken, att innebära något annat än vad centralmyndighetens tillsyn över en tjänsteleverantör som är etablerad i Sverige kommer att göra. Som konstaterats ovan är dock regeringens bedömning att EU-direktivets bestämmelser om att medlemsstaterna ska säkerställa att de skyldigheter som föreskrivs i det också följs inte medger att tjänsteleverantörer som inte är etablerade i Sverige undantas från tillsynen. Vidare kommer många gånger de tjänsteleverantörer som står under tillsyn i Sverige ha koppling till och omfattas av någon form av tillsyn även i andra medlemsstater. Det kan därför bli nödvändigt för centralmyndigheter i olika medlemsstater att samarbeta med varandra och utbyta information. Sannolikt leder ett sådant samarbete till att det endast blir en av centralmyndigheterna som i praktiken utövar ett tillsynsansvar eller åtminstone är den som tar en större del av ansvaret för att tjänsteleverantören gör vad som krävs enligt EU-direktivet och, vid behov, ser till att tjänsteleverantörens överträdelser leder till en sanktion. För centralmyndighetens handläggning blir förvaltningslagen tillämplig. Vid ett överklagande blir förvaltningsprocesslagen tillämplig för förvaltningsdomstol. Regeringen ser inget behov av att införa några särskilda bestämmelser om centralmyndighetens handläggning igenomförandelagen. När centralmyndigheten handlägger ärenden om vitesförelägganden blir lagen (1985:206) om viten (viteslagen) tillämplig. Vitesförelägganden Regeringens förslag Vitesförelägganden ska kunna användas för att förmå en tjänsteleverantör att uppfylla de skyldigheter som följer av lagen som genomför EU-direktivet (genomförandelagen). Utredningens förslag Förslagen från utredningen överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt om förslaget. Skälen för regeringens förslag och bedömning Som redogörs för i avsnitt 10.3.2 bör centralmyndigheten kunna förelägga en tjänsteleverantör att vid vite efterkomma de skyldigheter som åligger denne enligt de nationella bestämmelser som genomför artiklarna 3 och 4 i EU-direktivet. Ett sådant föreläggande kan beslutas så snart det kommer till centralmyndighetens kännedom att en tjänsteleverantör inte uppfyller sina skyldigheter enligt EU-direktivet. Många gånger kommer detta stå klart för centralmyndigheten först efter att den försökt få eller har fått upplysningar eller handlingar från tjänsteleverantören inom ramen för myndighetens tillsyn. När centralmyndigheten handlägger ärenden om vitesförelägganden blir viteslagen tillämplig. Viteslagen gäller viten som enligt lag eller annan författning får föreläggas av myndigheter, om något annat inte är föreskrivet. I 3 § viteslagen regleras hur ett vitesbelopp ska bestämmas. Enligt den ska vite fastställas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att följa det föreläggande som är förenat med vite. I skäl 19 i EU-direktivet anges att alla relevanta omständigheter bör beaktas vid bestämmandet av sanktioner, såsom tjänsteleverantörens ekonomiska kapacitet, överträdelsens art, allvarlighetsgrad och varaktighet, huruvida den begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet samt huruvida tjänsteleverantören har hållits ansvarig för liknande tidigare överträdelser. I detta sammanhang bör, enligt skälet, särskild uppmärksamhet ägnas åt mikroföretag. Vid bestämmandet av vitesbeloppets storlek bör alltså de omständigheter som anges i skäl 19 i EU-direktivet beaktas särskilt. Det följer av viteslagen att frågor om utdömande av viten prövas av förvaltningsdomstol på ansökan av den myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet. Sanktionsavgifter Regeringens förslag Centralmyndigheten ska få besluta att ta ut en sanktionsavgift av en tjänsteleverantör som åsidosätter någon av de skyldigheter som följer av lagen som genomför EU-direktivet (genomförandelagen). Sanktionsavgiften ska bestämmas till lägst 10 000 kronor och till högst två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning under det föregående räkenskapsåret. Vid bestämmandet av storleken på avgiften ska särskild hänsyn tas till om överträdelsen varit uppsåtlig eller berott på oaktsamhet, överträdelsens karaktär, svårhetsgrad och varaktighet, om en liknande överträdelse har begåtts tidigare, och tjänsteleverantörens finansiella ställning. Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut hela avgiften. Centralmyndigheten ska inte få besluta om en sanktionsavgift om överträdelsen omfattas av ett föreläggande om vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. En sanktionsavgift ska få beslutas endast om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Ett beslut om sanktionsavgift ska delges. Sanktionsavgiften ska betalas till centralmyndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om sanktionsavgiften inte betalas i tid, ska centralmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Sanktionsavgiften ska tillfalla staten. En sanktionsavgift ska falla bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Beslut om sanktionsavgift ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Utredningens förslag Förslagen från utredningen överensstämmer delvis med regeringens. Utredningen föreslår ett sanktionsavgiftssystem som är obligatoriskt. Remissinstanserna Ingen remissinstans yttrar sig särskilt över förslagen. Skälen för regeringens förslag Sanktionsavgiftssystemet Som framgår av avsnitt 10.3.2 bör ett sanktionsavgiftssystem för överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför artiklarna 3 och 4 i EU-direktivet införas. Som redovisas i avsnitt 8 avseende sanktionsavgifter till följd av överträdelser av EU-förordningen, bygger de flesta sanktionsavgiftssystem i svensk rätt på strikt ansvar. Fördelen med ett sådant system är att överträdelser kan leda till en snabb och effektiv reaktion utan någon närmare utredning från den ansvariga myndigheten. Myndigheten behöver bara kontrollera att en överträdelse har ägt rum och bestämma avgiften. Ett sådant system passar särskilt väl när det är juridiska personer som ska påföras en sanktionsavgift, vilket är fallet vid överträdelser av genomförandelagen. För att ett sanktionsavgiftssystem med strikt ansvar ska vara försvarbar utifrån rättssäkerhets- och rimlighetsskäl måste det dock finnas ett starkt stöd för en presumtion som innebär att överträdelser på området inte kan ske på något annat sätt än som en följd av uppsåt eller oaktsamhet. Enligt regeringens bedömning bör detta vara fallet när det gäller överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför artikel 3 i EU-direktivet, dvs. det bör endast vara av oaktsamhet eller uppsåt som en tjänsteleverantör inte utser ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Detsamma gäller den situationen att en sådan mottagare inte ges de resurser och befogenheter som krävs för att utföra sitt uppdrag i enlighet med EU-direktivets krav, liksom om tjänsteleverantören underlåter att informera centralmyndigheten om t.ex. kontaktuppgifter. Regeringen bedömer därför att ett sanktionsavgiftssystem som är utformat utifrån principen om strikt ansvar bör införas för sådana överträdelser. Till skillnad från utredningen anser dock inte regeringen att det ska vara obligatoriskt att ta ut en sanktionsavgift. Eftersom det även införs en möjlighet till vitesföreläggande anser regeringen att en lämpligare ordning är att göra sanktionsavgiftssystemet fakultativt för att göra det möjligt för centralmyndigheten att välja vilken av sanktionerna som i det enskilda fallet är den mest lämpliga. Att sanktionsavgiftssystemet inte görs obligatoriskt innebär alltså inte att centralmyndigheten får underlåta att besluta om en sanktion mot överträdelser. Tvärtom har centralmyndigheten ett ansvar för att alla överträdelser leder till en sanktion på ett sätt som är effektivt, proportionellt och avskräckande. En möjlighet att helt eller delvis sätta ned en sanktionsavgift Oskuldspresumtionen i artikel 6.2 i Europakonventionen innebär att en sanktionsavgift inte får utkrävas automatiskt när de objektiva rekvisiten är uppfyllda, utan den som avgiften riktar sig mot ska ha en möjlighet till någon form av försvar som grundas på subjektiva förhållanden. Ett sanktionsavgiftssystem som bygger på strikt ansvar måste därför, för att inte stå i strid med oskuldspresumtionen, innehålla en möjlighet till att helt eller delvis sätta ned avgiften. Det bör därför införas en bestämmelse som ger utrymme att sätta ned eller helt efterge avgiften om överträdelsen är ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften. Ett exempel är om tjänsteleverantören ålagts en sanktion för samma överträdelse i en annan medlemsstat. I ett sådant fall bör sanktionsavgiften sättas ned för att undvika dubbelbestraffning. Ett annat exempel skulle kunna vara om tjänsteleverantören ålagts en sanktionsavgift enligt den kompletterande lagen för att dess utsedda verksamhetsställe eller rättsliga ombud inte har fullföljt en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder enligt artiklarna 10 eller 11 i EU-förordningen. Om denna brist på efterlevnad beror på att det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet inte har getts de resurser och befogenheter som krävs för att fullfölja en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder och centralmyndigheten därför vill besluta om en sanktionsavgift skulle den omständigheten att en sanktionsavgift har ålagts tjänsteleverantören enligt den kompletterande lagen kunna utgöra grund för att delvis sätta ned sanktionsavgiften. Om det rör sig om en tjänsteleverantör från vilken behöriga myndigheter ofta behöver elektroniska bevis utlämnade är dock underlåtenheten att inte ge det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet tillräckliga resurser och befogenheter så mycket allvarligare än en enskild underlåtelse att fullfölja skyldigheterna enligt EU-förordningen, att den senare underlåtenheten inte bör ha någon betydelse för bedömningen om en sanktionsavgift kan åläggas även enligt genomförandelagen. Möjligheten att efterge en sanktionsavgift bör tillämpas restriktivt och ses som en säkerhetsventil för att undvika ett oskäligt resultat. Lagrådet anser, i enlighet med yttrandet över motsvarande bestämmelse i kompletteringslagen, att det skulle vara tydligare att ange att centralmyndigheten får efterge eller sätta ned sanktionsavgiften (se avsnitt 8.1). Av samma skäl som redovisas ovan gör regeringen ingen sådan justering. Sanktionsavgiftens storlek Sanktionerna ska enligt EU-direktivet vara effektiva, proportionella och avskräckande (artikel 5). I skäl 18 till EU-direktivet anges att alla relevanta omständigheter bör beaktas vid bestämmandet av sanktioner, såsom tjänsteleverantörens ekonomiska kapacitet, överträdelsens art, allvarlighetsgrad och varaktighet, huruvida den begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet samt huruvida tjänsteleverantören har hållits ansvarig för liknande tidigare överträdelser. I detta sammanhang bör enligt skälet särskild uppmärksamhet ägnas åt mikroföretag. Som konstaterats ovan kan det skilja stort mellan tjänsteleverantörer i fråga om storlek och ekonomiska förutsättningar, varför det är av vikt att en sanktionsavgift är kännbar för samtliga typer av tjänsteleverantörer, dvs. både mindre företag med små resurser, som t.ex. mikroföretag, och större företag med stora resurser. För att uppfylla kravet på effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner bör intervallet för sanktionsavgiften därför vara förhållandevis stort för att möjliggöra en nyanserad bedömning. För att samarbetet inom EU såvitt avser gränsöverskridande inhämtning av elektroniska bevis ska fungera är det av största vikt att tjänsteleverantörerna efterlever de skyldigheter som följer av EU-direktivet. En kännbar avgift bör därför vara möjlig att döma ut för underlåtenhet att följa skyldigheterna enligt de nationella bestämmelser som genomför artiklarna 3 och 4 i EU-direktivet. Med hänsyn till att även tjänsteleverantörer av mindre storlek kan komma att omfattas av regelverket bör dock det lägsta belopp som ska kunna beslutas i sanktionsavgift vara 10 000 kronor. Regeringen anser att den övre gränsen bör motsvara den som gäller enligt EU-förordningen, nämligen två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning under det föregående räkenskapsåret. Vid bestämmandet av sanktionsavgiftens storlek i det enskilda fallet bör de omständigheter som anges i skäl 18 i EU-direktivet beaktas särskilt. En bestämmelse med den innebörden bör tas in i genomförandelagen. Det innebär alltså att vid bestämmandet av sanktionsavgiftens storlek bör särskild hänsyn tas till om överträdelsen varit uppsåtlig eller berott på oaktsamhet. En avsiktlig överträdelse visar tydligt på nonchalans mot regleringen och enligt regeringen bör utrymmet att bestämma avgiften till ett lågt belopp i sådana fall vara litet. Om överträdelsen däremot beror på missförstånd om hur regleringen ska tolkas och det t.ex. beror på att det rör sig om en ny reglering med nya krav, kan det, särskilt för en mindre tjänsteleverantör, kunna påverka avgiften i en sänkande riktning. Vidare bör framgå att särskild hänsyn ska tas till överträdelsens karaktär, svårhetsgrad och varaktighet. I det ligger t.ex. hur mycket överträdelsen försvårat för brottsbekämpande myndigheter att i tid få tillgång till elektronisk bevisning. Slutligen bör även framgå att särskild hänsyn ska tas till om en liknande överträdelse har begåtts tidigare och den berörda tjänsteleverantörens finansiella ställning. Uppräkningen är inte uttömmande, utan endast exemplifierande och såväl förmildrande som försvårande omständigheter bör kunna beaktas. Förbudet mot dubbelbestraffning I de fall både ett vitesföreläggande och en sanktionsavgift skulle kunna aktualiseras vid överträdelser av de nationella bestämmelser som genomför artiklarna 3 och 4 i EU-direktivet behöver rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma gärning, det s.k. förbudet mot dubbelbestraffning, som följer av det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen och rättighetsstadgan, beaktas. Enligt Högsta domstolen är det inte enbart ett slutligt avgörande som utgör ett hinder mot ett andra förfarande, utan även en pågående prövning är ett sådant hinder (se NJA 2013 s. 502). En sanktionsavgift bör alltså inte kunna tas ut om överträdelsen har medfört att vite har dömts ut eller att en process om att döma ut vite har inletts. Att ett vitesföreläggande har överträtts ska alltså inte ha någon betydelse för frågan om en sanktionsavgift ska få beslutas. En sanktionsavgift bör kunna beslutas om ett föreläggande har överträtts men där åtgärder inte vidtagits för att vitet ska dömas ut. I stället kan det då bli aktuellt att besluta om en sanktionsavgift. I ett sådant fall kan det dock inte komma i fråga att döma ut vitet i vid ett senare tillfälle. Förbudet mot dubbelbestraffning hindrar således både ett andra straff och en andra prövning av samma gärning. Ett förbud mot att både vite och sanktionsavgift tas ut för samma överträdelse bör därför följa av lag. Förfarandebestämmelser för sanktionsavgifter Regeringen delar utredningens bedömning att vissa ytterligare förfarandebestämmelser krävs för handläggningen och dessa bör tas in igenomförandelagen. På grund av sanktionsavgiftens ingripande natur bör det finnas en bortre tidsgräns för när en sanktionsavgift får beslutas. En sanktionsavgift bör endast få tas ut om den som anspråket riktas mot har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Av samma skäl bör ett beslut om en sanktionsavgift delges den betalningsskyldige. EU-direktivet innehåller inte några bestämmelser om att sanktionerna ska tillfalla EU eller i övrigt om hur verkställigheten ska gå till. En bestämmelse bör därför införas om att sanktionsavgiften tillfaller staten. Vidare bör det anges att en sanktionsavgift ska betalas till centralmyndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om avgiften inte betalas i tid, bör centralmyndigheten vara skyldig att lämna den obetalda avgiften för indrivning. Det krävs inte någon särskild föreskrift för att beslutet om sanktionsavgift ska få verkställas enligt utsökningsbalken. I likhet med vad som i allmänhet gäller för sanktionsavgifter ska avgiften preskriberas till den del verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Ett beslut om sanktionsavgift bör få överklagas. Då det rör sig om en administrativ sanktionsavgift bör beslutet kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätten. Dataskydd Regeringens bedömning EU:s lagstiftningspaket om elektroniska bevis medför inget behov av ändringar i dataskyddsregelverket. Utredningens bedömning Utredningens bedömning överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på bedömningen. Sveriges advokatsamfund ifrågasätter om förslaget är förenligt med EU:s dataskyddsförordning och brottsdatalagen samt påminner om de krav på säkerhet som följer av EU:s dataskyddsförordning och efterfrågar en analys och bedömning av vilka risker, sårbarheter och tänkbara konsekvenser som kan uppstå på grund av att personuppgifter görs åtkomliga för utländska myndigheter. Skälen för regeringens bedömning Personuppgifter i ärenden om utfärdande respektive verkställighet av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder EU-förordningen möjliggör för inhämtning av abonnentuppgifter, andra användaruppgifter, trafikuppgifter och innehållsdata. Svenska behöriga myndigheter kommer alltså att hantera personuppgifter vid utfärdande och verkställighet av en europeisk utlämnade- eller bevarandeorder enligt EU-förordningen. Den primära personuppgiftshanteringen kommer att röra misstänktas, tilltalades eller dömda personers kontaktuppgifter, som t.ex. telefonnummer, e-postadress samt IP-nummer. Men i fråga om innehållsdata kan även känsliga personuppgifter förekomma. Medlemsstaterna ska säkerställa att personuppgifter skyddas och behandlas vid tillämpningen av EU-förordningen i enlighet med EU:s dataskyddsförordning, dataskyddsdirektivet och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (skäl 14 i EU-förordningen). Personuppgifter som hämtas in enligt EU-förordningen bör behandlas endast om det är nödvändigt och på ett sätt som är proportionerligt i förhållande till ändamålen förebyggande, utredning, upptäckt och lagföring av brott eller verkställighet av straffrättsliga påföljder och utövande av rätten till försvar (skäl 15 i EU-förordningen). Den generella regleringen för behandling av fysiska personers personuppgifter inom EU är EU:s dataskyddsförordning som i svensk rätt kompletteras av dataskyddslagen. EU:s dataskyddsförordning är inte tillämplig på den behandling av personuppgifter som behöriga myndigheter utför i syfte att förebygga, förhindra, utreda, avslöja eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder (artikel 2.2 d). För sådan personuppgiftsbehandling gäller i stället dataskyddsdirektivet. Det direktivet är i svensk rätt genomfört genom brottsdatalagen. Brottsdatalagen kompletteras av olika s.k. registerlagar som gäller för myndigheter i dess brottsbekämpande verksamhet såsom Åklagarväsendets brottsdatalag och lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område (Polisens brottsdatalag). Regeringen konstaterar att utfärdande respektive verkställighet av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder sker i syfte att utreda eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder, dvs. i brottsbekämpande syfte. Därmed är brottsdatalagen och myndigheternas respektive registerlagar tillämpliga för den personuppgiftsbehandling som förekommer i ett sådant ärende. I 2 kap. 1 § brottsdatalagen anges de tillåtna rättsliga grunderna för myndigheternas personuppgiftsbehandling enligt lagen. Av bestämmelsen framgår att myndigheterna bl.a. får behandla personuppgifter om det är nödvändigt för att myndigheten ska kunna förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet eller utreda brott. Känsliga personuppgifter, dvs. uppgifter som avslöjar ras, etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening eller som rör hälsa, sexualliv eller sexuell läggning får som huvudregel inte behandlas (2 kap. 11 § brottsdatalagen). Om uppgifter om en person behandlas får de dock kompletteras med sådana känsliga personuppgifter när det är absolut nödvändigt för ändamålet med behandlingen (2 kap. 11 § andra stycket brottsdatalagen). Känsliga personuppgifter får även enligt 2 kap. 13 § alltid behandlas med stöd av 2 kap. 2 § brottsdatalagen, dvs. om det är nödvändigt för diarieföring eller, i fråga om uppgifter i en anmälan, ansökan eller liknande, om det är nödvändigt för myndighetens handläggning. I de enskilda registerförfattningarna finns också bestämmelser om behandling av personuppgifter. Innan personuppgifter får behandlas för ett nytt ändamål inom brottsdatalagens tillämpningsområde ska det säkerställas att det finns en rättslig grund enligt 2 kap. 1 § brottsdatalagen för den nya behandlingen och att det är nödvändigt och proportionerligt att personuppgifterna behandlas för det nya ändamålet (2 kap. 4 § första stycket brottsdatalagen). Sådan rättslig grund för behandling av personuppgifter finns om det är nödvändigt för att en behörig myndighet ska kunna utföra sin uppgift att t.ex. utreda eller lagföra brott eller verkställa straffrättsliga påföljder. I den utsträckning skyldighet att lämna ut uppgifter följer av lag eller förordning ska någon prövning enligt första stycket inte göras (2 kap. 4 § andra stycket brottsdatalagen). Regeringen konstaterar att när åklagare respektive Polismyndigheten och övriga behöriga myndigheter agerar i sina respektive roller som utfärdande eller verkställande myndighet har de rättsligt stöd för den personuppgiftsbehandling som informationsutbytet enligt EU-förordningen ger upphov till. Det rättsliga stödet för behandlingen finnas i 2 kap. 1 och 2 §§ i respektive registerförfattning tillsammans med 2 kap. 4 § brottsdatalagen. Bestämmelsen i 2 kap. 1 § 2 och 5 Åklagarväsendets brottsdatalag respektive 2 kap. 1 § 2 och 5 Polisens brottsdatalag innebär t.ex. att myndigheterna får behandla personuppgifter om det är nödvändigt för att myndigheterna ska kunna utreda och lagföra brott samt fullgöra förpliktelser som följer av internationella åtaganden. Av bestämmelsen i 2 kap. 2 § i respektive lag framgår att förutsättningarna för att behandla uppgifter som behandlas med stöd av 2 kap. 1 § respektive lag för nya ändamål regleras i bl.a. 2 kap. 4 § brottsdatalagen. Regeringens bedömning är att det är såväl nödvändigt som proportionerligt att personuppgifter behandlas vid utfärdande och verkställande av en europeisk utlämnande- respektive bevarandeorder. Förutsättningarna för att personuppgifter ska få behandlas för nya ändamål i enlighet med 2 kap. 4 § brottsdatalagen är därmed uppfyllda. Sammanfattningsvis bedömer regeringen alltså att det befintliga dataskyddsregelverket ger svenska behöriga myndigheter grund för att behandla personuppgifter i sin handläggning av en order enligt EU-förordningen och att det därmed saknas behov av några kompletterande bestämmelser. Personuppgifter i ärenden om sanktioner och centralmyndighetens tillsynsverksamhet Handläggningen av ärenden om sanktionsavgifter kommer att vara av administrativ karaktär vilket innebär att det är EU:s dataskyddsförordning och dataskyddslagen som är tillämplig på all behandling av personuppgifter som Åklagarmyndigheten vidtar inom ramen för ett ärende om påförande av sanktionsavgifter enligt EU-förordningen. Detsamma gäller för centralmyndigheten för EU-direktivet när den handlägger ett ärende om vitesföreläggande eller sanktionsavgift eller i övrigt bedriver tillsyn. EU:s dataskyddsförordning utgår från att varje behandling av personuppgifter måste vila på en rättslig grund (artikel 6). Den behandling av personuppgifter som myndigheter utför görs huvudsakligen med stöd av de rättsliga grunder som kommer till uttryck i artikel 6.1 c eller e, och som enligt artikel 6.3 ska fastställas i enlighet med unionsrätten eller nationell rätt. Den rättsliga grunden enligt artikel 6.1 c innebär att behandlingen är laglig om den är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Av 2 kap. 1 § dataskyddslagen följer att en rättslig förpliktelse kan utgöra rättslig grund för behandling av personuppgifter om förpliktelsen följer av lag eller annan författning, av kollektivavtal eller av beslut som har meddelats med stöd av lag eller annan författning. Den rättsliga grunden enligt artikel 6.1 e innebär att behandlingen är laglig om den är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse eller som ett led i den personuppgiftsansvariges myndighetsutövning. All verksamhet som en myndighet bedriver, inom ramen för sin befogenhet, anses vara av allmänt intresse. Av 2 kap. 2 § 1 dataskyddslagen följer att en uppgift av allmänt intresse som följer av lag eller annan författning, av kollektivavtal eller av beslut som har meddelats med stöd av lag eller annan författning kan utgöra rättslig grund för behandling av personuppgifter. Det finns således stöd för den personuppgiftsbehandling som förslagen medför hos Åklagarmyndigheten och centralmyndigheten. Även personuppgifter som rör lagöverträdelser enligt artikel 10 i EU:s dataskyddsförordning kan komma att behöva behandlas i ett ärende om sanktionsavgifter. Detta eftersom en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder kan utfärdas för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande påföljd. Eftersom sådana personuppgifter enligt 3 kap. 8 § första stycket dataskyddslagen får behandlas av myndigheter finns rättsligt stöd också för denna personuppgiftsbehandling. Det kan inte uteslutas att känsliga personuppgifter kan förekomma i ett ärende om sanktionsavgift. Det skulle t.ex. kunna vara fråga om innehåll i ett meddelande som hämtas in i det ärende som föranlett frågan om sanktionsavgift ska beslutas. Känsliga personuppgifter får bl.a. behandlas under förutsättning att behandlingen är nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse, på grundval av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, vilken ska stå i proportion till det eftersträvade syftet, vara förenligt med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehålla bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen (artikel 9.2 g). I förarbetena till dataskyddslagen gör regeringen bedömningen att det är ett viktigt allmänt intresse att myndigheterna kan sköta sitt uppdrag på ett korrekt, rättssäkert och effektivt sätt (prop. 2017/18:105 s. 85). När Åklagarmyndigheten behandlar känsliga personuppgifter som är nödvändiga för att utföra uppdraget som verkställande myndighet för sanktionsavgifter rör det sig således om en sådan behandling som är tillåten enligt artikel 9.2 g. Det som förs fram om Åklagarmyndighetens hantering av sanktionsärenden gäller även för centralmyndigheten för EU-direktivet när den behandlar personuppgifter i ett tillsynsärende om vitesföreläggande eller påförande av en sanktionsavgift. Sammanfattningsvis anser regeringen alltså att det finns rättsligt stöd för den personuppgiftsbehandling som såväl Åklagarmyndigheten som den verkställande myndigheten för sanktionsavgifter och centralmyndigheten enligt EU-direktivet behöver vidta inom ramen för ett sanktionsärende och, för den senare myndigheten, i ett tillsynsärende om vitesförelägganden. Det finns därför enligt regeringen inget behov av några kompletterande dataskyddsbestämmelser. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag Den nya lagen med kompletterande bestämmelser till EU-förordningen (den kompletterande lagen) ska träda i kraft den 18 augusti 2026. Lagen som genomför EU-direktivet (genomförandelagen) ska träda i kraft den 19 augusti 2026 när det gäller 3 kap. och i övrigt den 1 juli 2026. En tjänsteleverantör som erbjuder sina tjänster i unionen när EU-direktivet träder i kraft ska utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud senast den 18 augusti 2026. Regeringens bedömning Det behövs inte några övergångsbestämmelser för den kompletterande lagen. Utredningens förslag och bedömning Förslagen från utredningen och utredningens bedömning stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen föreslår en tillfällig lag som reglerar de skyldigheter som åligger tjänsteleverantörer före den 18 augusti 2026. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på förslagen eller bedömningen. Skälen för regeringens förslag och bedömning Enligt artikel 7.1 i EU-direktivet ska de nationella bestämmelser som är nödvändiga för att genomföra EU-direktivet träda i kraft senast den 18 februari 2026. Enligt artikel 3.6 ska en tjänsteleverantör som erbjuder sina tjänster i unionen den 18 februari 2026 utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud senast den 18 augusti 2026. Precis som utredningen tolkar regeringen EU-direktivet som att en tjänsteleverantör inte kommer att kunna överträda några av sina skyldigheter enligt EU-direktivet före den 18 augusti 2026. Någon tillsyn bör således inte utövas och några sanktioner inte kunna dömas ut före den 19 augusti 2026. I betänkandet föreslås en tillfällig lag som endast innehåller bestämmelser om tjänsteleverantörernas skyldigheter att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Den lagen föreslås träda i kraft den 18 februari 2026 och gälla till den 18 augusti 2026. Regeringen anser att en lämpligare lösning är att ge lagen som genomför EU-direktivet (genomförandelagen) olika ikraftträdandetidpunkter. Det innebär att tillsyns- och sanktionsbestämmelserna bör träda i kraft den 19 augusti 2026 medan övriga bestämmelser bör träda i kraft så snart som möjligt efter den 18 februari 2026, vilket bör vara den 1 juli 2026. För de tjänsteleverantörer som erbjuder sina tjänster i unionen när EU-direktivet träder i kraft bör det framgå av en övergångsbestämmelse att dessa har till den 18 augusti 2026 på sig att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. EU-förordningen ska tillämpas i alla medlemsstater från och med den 18 augusti 2026. Den kompletterande lagen bör därför träda i kraft samma dag. Något behov av övergångsbestämmelser finns inte. Konsekvenser av förslagen Konsekvenser för brottsbekämpningen och de brottsbekämpande myndigheterna Regeringens bedömning Förslagen skapar bättre förutsättningar för berörda brottsbekämpande myndigheter att få gränsöverskridande tillgång till elektroniska uppgifter, vilket kommer att få positiva effekter på brottsbekämpningen. De kostnadsökningar som förslagen anses medföra för de brottsbekämpande myndigheterna kommer att kunna hanteras inom befintliga ekonomiska ramar. Utredningens bedömning Utredningens bedömning stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen uttalar sig inte om de ekonomiska konsekvenserna av att vissa tjänsteleverantörer som ska lämna ut elektroniska uppgifter till svenska myndigheter föreslås kunna få ersättning för sina kostnader. Remissinstanserna Många remissinstanser tillstyrker eller har inga synpunkter på bedömningen. Sveriges advokatsamfund ser behov av en djupare analys av om förslagen verkligen ökar effektiviteten i brottsbekämpningen och framför oro för att andra medlemsstaters behöriga myndigheter ska kunna utöva myndighet på svenskt territorium och anser att utredningen inte tillräckligt har belyst om EU-förordningen innebär att medlemsstater kan utnyttja olikheter i varandras lagstiftning och därmed få större möjligheter att samla in elektroniska uppgifter med stöd av EU-förordningen. Sveriges advokatsamfund lyfter även frågan hur Sverige ska agera om en annan medlemsstat behandlar utlämnade uppgifter på ett sätt som inte överensstämmer med svensk rätt eller uppfyller de krav eller principer som gäller i Sverige. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet betonar att EU-instrumenten utgör ett paradigmskifte inom det rättsliga samarbetet och menar att de gör det svårare att kontrollera att uppgifter lagrade för ett visst syfte inte används för andra. ISOC-SE motsätter sig regleringen i dess helhet då den inte är anpassad till digitala tjänster och gör det mer eller mindre omöjligt att legalt och marknadsmässigt tillhandahålla krypterade tjänster över internet. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen för fram att det finns en risk för att det frivilliga samarbetet med vissa tjänsteleverantörer upphävs när EU-förordningen börjar tillämpas och att det medför att elektroniska uppgifter inte kan hämtas in lika skyndsamt som i dag. Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket, Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet och Åklagarmyndigheten lyfter även att det finns en risk för att tjänsteleverantörer prioriterar en begäran enligt EU-förordningen framför en nationell begäran om elektronisk bevisning och pekar bl.a. på att en vägran att inte följa ett beslut enligt svensk rätt inte leder till en sanktionsavgift. Åklagarmyndigheten och Polismyndigheten lyfter fram det växande behovet av åtkomst till elektroniska bevis och att det är positivt att det föreslås regler för att effektivisera inhämtning av sådana uppgifter. Åklagarmyndigheten pekar på att de kostnadsökningar förslagen kommer innebära, bl.a. förslagen om att Åklagarmyndigheten ska besluta om sanktionsavgift och att åklagare ska godkänna en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder som utfärdas av andra brottsbekämpande myndigheter för abonnentuppgifter eller andra användaruppgifter vilket inte kommer att rymmas inom befintliga ekonomiska ramar. Tullverket och Polismyndigheten har påtalat att det decentraliserade it-systemet som enligt EU-förordningen ska inrättas kommer att generera merkostnader. Tullverket menar att detta riskerar att tränga undan annan verksamhetskritisk systemutveckling. Skälen för regeringens bedömning Effekter för brottsbekämpningen Inledningsvis konstaterar regeringen att ett flertal av remissynpunkterna rör EU-förordningen eller vissa av bestämmelserna i den. EU-förordningen är direkt tillämplig och när remissynpunkterna rör bestämmelser i EU-förordningen och inte förslag som lämnas i detta lagstiftningsärende kommer regeringen inte att uttala sig om konsekvenserna. Regeringen vill däremot hänvisa till att det inför att kommissionen presenterade sitt förslag gjordes en konsekvensbedömning av förslaget (SWD [2018] 118). I den redovisas bl.a. konsekvenserna för brottsbekämpningen. I EU-kommissionens arbete med att ta fram konsekvensbedömningen och sina lagförslag pågick även ett konsultationsförfarande där enskilda, företag, organisationer och myndigheter hade möjlighet att komma in med sina synpunkter. Såvitt gäller Sveriges advokatsamfunds synpunkt att det kan ifrågasättas om förslagen verkligen påverkar brottsbekämpningen i positiv riktning är det dock giltigt inte bara avseende EU-förordningen utan även för de förslag som lämnas i den här propositionen. Regeringens bedömning är att utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud kommer att underlätta för behöriga myndigheter när de i gränsöverskridande situationer ska hämta in elektroniska bevis. Detta eftersom det inte kommer att finnas några oklarheter om vart en framställan ska riktas, vilket bör påverka brottsbekämpningen i positiv riktning eftersom det bör förbättra åtkomsten till elektroniska uppgifter. Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket och Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet pekar på att det finns en risk för att tjänsteleverantörer prioriterar en begäran enligt EU-förordningen framför en nationell begäran om elektroniska bevis. Remissinstansernas farhåga grundas på att EU-instrumenten innehåller strängare krav, t.ex. i fråga om sanktioner och tidsfrister för när ett utlämnande ska äga rum, än det nationella regelverket. Enligt regeringen är det i nuläget svårt att göra en sådan bedömning. Bl.a. är det svårt att veta hur många tjänsteleverantörer som också är skyldiga att följa svensk rätt som kommer att utse utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud i Sverige och hur många europeiska utlämnande- eller bevarandeorder som i så fall kommer att riktas till dem, samt hur betungande hanteringen av dessa order kommer vara. Bl.a. Polismyndigheten och Åklagarmyndigheten framhåller särskilt diskrepansen i att en sanktionsavgift kan beslutas enligt EU-förordningen men inte för nationella beslut som inte efterlevs och Polismyndigheten påpekar att det nationella systemet behöver ses över. Regeringen konstaterar att den frågan inte övervägdes av utredningen varför den inte kan behandlas i detta lagstiftningsärende. Konsekvenserna för de brottsbekämpande myndigheterna I propositionen föreslås att åklagare ska vara behörig att utfärda en europeisk utlämnande- och bevarandeorder i Sverige. Det innebär att åklagare vid både Åklagarmyndigheten och Ekobrottsmyndigheten kommer att kunna utfärda en sådan order. En brottsbekämpande myndighet, t.ex. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen föreslås också vara behörig att utfärda en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter och andra användaruppgifter och en europeisk bevarandeorder i ett straffrättsligt förfarande. Polismyndigheten föreslås få göra detta även i verkställighetssyfte. Åklagare ska godkänna en sådan order som utfärdas av någon av de brottsbekämpande myndigheterna. Åklagare ska även vara verkställande myndighet. Åklagarmyndigheten ska vara verkställande myndigheten för sanktionsavgifter. De brottsbekämpande myndigheterna ges alltså nya uppgifter. Genom EU-förordningen fastslås ett gränsöverskridande samarbete om bevarande och utlämnande av elektroniska bevis. Om sådana uppgifter idag behöver hämtas in gränsöverskridande sker det som utgångspunkt genom en europeisk utredningsorder eller en ansökan om rättslig hjälp. För att komma åt sådana uppgifter som i EU-förordningen definieras som abonnentuppgifter och andra användaruppgifter har det även vuxit fram frivilliga samarbeten mellan brottsbekämpande myndigheter inom EU och flertalet större internationella tjänsteleverantörer. Ett sådant finns t.ex. mellan Polismyndigheten och sådana tjänsteleverantörer. Under de senaste åren har en stadig ökning av antal ärendet setts varje år och under 2024 hanterades cirka 11 000 ärenden. Polismyndigheten och Säkerhetspolisen framför oro för att detta samarbete kommer att upphöra när EU-förordningen blir tillämplig och att en konsekvens av det är att det kommer att ta längre tid att få elektroniska uppgifter utlämnade. Regeringen kan inte närmare uttala sig vad som kommer att ske med dessa frivilliga samarbeten, men en konsekvens av om dessa frivilliga samarbeten upphör är att åklagare kommer att involveras i högre utsträckning än i dag vid förfrågningar om att bevara och hämta in abonnentuppgifter eller andra användaruppgifter. Åklagaren kommer antingen att behöva utfärda en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder själv eller godkänna sådana order som utfärdas av Polismyndigheten eller någon annan brottsbekämpande myndighet. Denna nya ordning kommer enligt Åklagarmyndigheten att innebära ökade kostnader och en ökad arbetsbörda för myndigheten eftersom myndigheten behöver skapa en organisation för att hantera ärenden enligt EU-förordningen på ett effektivt sätt. Det krävs t.ex. inledande arbetsinsatser med att ta fram administrativt stöd och utbildningar men även utveckling av ett it-stöd. Regeringen har förståelse för att vissa initiala arbetsinsatser med anledning av EU-förordningen, t.ex. utveckling av internt IT-stöd och nödvändiga justeringar i de enskilda systemen, ta fram rutiner och annan myndighetssamverkan kring arbetsmetoder, kan vara betungande för myndigheterna. Till stöd för arbetet kommer det att finnas ett decentraliserat it-system som tas fram på EU-nivå, vilket bör underlätta myndigheternas hantering av ärenden enligt EU-förordningen. Tanken är att den utfärdande myndigheten, t.ex. Polismyndigheten, Säkerhetspolisen eller åklagare, kommer att fylla i relevant information i it-systemet för att sedan skicka ordern för godkännande till den godkännande myndigheten, dvs. åklagare eller domstol. It-systemet tas fram och bekostas av kommissionen som även tar fram en referensimplementation som nationella myndigheter kan använda för att koppla upp sig mot systemet. Regeringen har också gett Försäkringskassan i uppdrag att ta fram en gemensam åtkomstpunkt som svenska myndigheter ska kunna ansluta sig till (se Ju2024/01093). Installation av referensimplementationen eller annan intern lösning och därtill hörande utveckling av internt it-stöd och nödvändiga justeringar i de enskilda systemen behöver dock genomföras och finansieras av respektive myndighet. De kostnader och den ökade arbetsbörda som förslagen medför för myndigheterna kommer därmed inte bli allt för omfattande, och i viss mån övergående. Åklagarmyndigheten framför även att antalet framställningar om utlämnande av elektroniska bevis kommer att öka. Regeringen konstaterar att det alltid är svårt att med säkerhet uttala sig om hur omfattande användningen av nya utredningsåtgärder kommer att bli. Omfattningen av svenska myndigheters användning av de åtgärder som EU-förordningen föreskriver kommer t.ex. vara beroende av i vilken mån svenska kriminella använder sig av sådana tjänster som tjänsteleverantörer som omfattas av EU-förordningens tillämpningsområde erbjuder och om det bedöms vara det enklaste sättet att få tillgång till uppgifterna eller om andra samarbetsinstrument fungerar bättre. Med stor sannolikhet kommer dock ett större antal europeiska utlämnande- eller bevarandeorder att utfärdas med tanke på att de tjänsteleverantörer som omfattas av EU-förordningens tillämpningsområde är sådana som svenska brottsbekämpande myndigheter i dag ofta behöver begära uppgifter ifrån. Samtidigt innebär det att det sätt på vilket sådana uppgifter idag begärs utlämnade, t.ex. genom en europeisk utredningsorder eller en ansökan om rättslig hjälp i stället kommer att minska. Tanken är också att förfarandet enligt EU-förordningen ska vara smidigare och framför allt gå snabbare, vilket i förlängningen skulle kunna vara arbetsbesparande för de brottsbekämpande myndigheterna. I hur många ärenden åklagare och Åklagarmyndigheten kommer att bli inblandade i egenskap av verkställande myndighet kommer bl.a. vara beroende av vilka tjänsteleverantörer som väljer att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsliga ombud i Sverige och hur dessa väljer att agera när en order utfärdas. Vad gäller den uppgift åklagare har som verkställande myndighet i verkställighetssyfte, dvs. att bl.a. granska en europeisk utlämnandeorder som översänds efter en anmälan enligt artikel 8.1 i EU-förordningen ifrågasätter Åklagarmyndigheten utredningens bedömning att EU-förordningen sannolikt kommer att leda till att antalet ärenden om att hämta in elektroniska bevis som översänds som en europeisk utredningsorder och ansökan om rättslig hjälp kommer att minska eftersom en sådan order eller ansökan ofta innehåller flera olika typer av utredningsåtgärder. Regeringen konstaterar att det är svårt att uttala sig med säkerhet om hur stor denna minskning av inkommande ansökningar om rättslig hjälp respektive europeisk utredningsorder kommer att bli, men att det är troligt att så kommer att bli fallet vilket innebär att åklagares roll som verkställande myndighet inte bör öka i anledning av EU-förordningen. Däremot har regeringen förståelse för en viss inledande, men övergående, ökad arbetsbörda kan uppstå i syfte att sätta sig in i EU-förordningens regler. Uppgiften att döma ut sanktionsavgifter är, som Åklagarmyndigheten framhåller, en ny uppgift. I anledning av det ser Åklagarmyndigheten att det finns behov av att ta fram en organisation, rutiner, it- och administrativt stöd för att kunna hantera sanktionsavgifter. Regeringen instämmer i att det nya uppdraget att besluta om sanktioner kommer att kräva dels inledande arbetsinsatser med att ta fram handläggningsrutiner, utbildningsinsatser och framtagande av administrativt stöd, dels arbetsinsatser för utredning och beslut i varje enskilt ärende. Hur stor den årliga kostnaden sedan blir beror som nämns ovan på flera faktorer, inte minst hur många tjänsteleverantörer som kommer att utse utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud i Sverige, hur många förfrågningar som kommer riktas till dem och hur många av dessa förfrågningar som inte kommer att fullföljas. I nuläget anser regeringen att dessa uppgifter sammantaget inte borde bli allt för betungande för Åklagarmyndigheten. Vad gäller övriga brottsbekämpande myndigheter är även dessa redan idag i hög grad involverade när elektroniska bevis inhämtas gränsöverskridande, bl.a. genom det frivilliga samarbetet som nämns ovan eller genom att förbereda en europeisk utredningsorder till åklagaren. Den nya uppgiften att kunna vara utfärdande myndighet av en europeisk utlämnandeorder i vissa fall och en europeisk bevarandeorder kan förvisso leda till en viss ökad arbetsbörda, men denna bedöms inte bli större än att den kan hanteras inom befintliga ekonomiska ramar. Tullverket och Polismyndigheten pekar på att det decentraliserade it-systemet som enligt EU-förordningen ska inrättas kommer att generera merkostnader. Tullverket menar att om myndigheten inte får tillskott för att koppla upp sig till systemet skulle det riskera att tränga undan annan verksamhetskritisk systemutveckling. Som nämns ovan har ett regeringsuppdrag lämnats till Försäkringskassan att inrätta en svensk åtkomstpunkt på vilken svenska myndigheter ska kunna koppla upp sig. Installation av referensimplementationen eller annan intern lösning och därtill hörande utveckling av internt it-stöd och nödvändiga justeringar i de enskilda systemen behöver dock genomföras och finansieras inom befintliga ekonomiska ramar av respektive myndighet. I propositionen föreslås vidare att en tjänsteleverantör från vilken en svensk behörig myndighet begär uppgifter utlämnade genom en europeisk utlämnandeorder ska ha rätt till ersättning. Tanken är att en motsvarande ordning som den som gäller enligt lagen om elektronisk kommunikation ska gälla även vid tillämpningen av EU-förordningen. Regeringen konstaterar att det i nuläget är svårt att avgöra hur många order svenska behöriga myndigheter kommer att utfärda. Det är dessutom endast ett begränsat antal tjänsteleverantörer som föreslås ha rätt till ersättning. Regeringen anser därför att denna kostnad kan hanteras inom myndigheternas befintliga ekonomiska ramar. Sammanfattningsvis delar regeringen således utredningens bedömning att de ökade kostnader som förslagen kan komma att innebära för Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och övriga brottsbekämpande myndigheter ryms inom befintliga ekonomiska ramar. Konsekvenser för centralmyndigheten enligt EU-direktivet Regeringens bedömning Förslagen medför ökade kostnader för den myndighet som utses till centralmyndighet enligt EU-direktivet. I enlighet med budgetpropositionen för 2026 har den myndigheten tillförts anslag för att finansiera dessa kostnader. Utredningens bedömning Utredningens bedömning stämmer överens med regeringens. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på bedömningen. Skälen för regeringens bedömning Den myndighet som utses till centralmyndighet enligt EU-direktivet kommer att få nya arbetsuppgifter med tillhörande administration. Det rör sig bl.a. om att myndigheten ska bedriva viss tillsyn över de tjänsteleverantörer som omfattas av genomförandelagen och utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud i Sverige samt att besluta om sanktioner vid överträdelser av de skyldigheter som följer av den lagen. Som utredningen konstaterar bör dessa nya arbetsuppgifter innebära ett ökat resursbehov för myndigheten. Hur stor kostnadsökningen blir beror bl.a. på hur många tjänsteleverantörer som kan anses omfattas av genomförandelagen och hur många av dessa som utser ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige. Det kommer också vara avgörande hur många av dessa tjänsteleverantörer som inte följer sina skyldigheter enligt EU-direktivet. I utredningen har Post- och Telestyrelsen uppskattat att det finns cirka 850 aktörer i Sverige som erbjuder sådana tjänster som gör att de skulle kunna omfattas av EU-direktivets tillämpningsområde. Det kommer dock inte vara aktuellt för alla dessa att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige. Vissa av dessa är t.ex. etablerade även i flera medlemsstater och kan därför komma att utse ett utsett verksamhetsställe i en annan medlemsstat. Det är därför svårt att med säkerhet säga hur omfattande centralmyndighetens uppgift kommer att bli och inte minst hur många utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud som kommer att utses här. En rimlig bedömning är dock, utifrån Post- och telestyrelsens uppgift om antalet aktörer som skulle kunna komma att omfattas, att det skulle kunna komma att finnas ett hundratal utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud i Sverige samt ytterligare ett hundratal tjänsteleverantörer som kommer att stå under centralmyndighetens tillsyn. Som en följd av detta bedömer regeringen att den myndighet som utses till centralmyndighet bör få en ökning av anslaget som motsvarar cirka två årsarbetskrafter. I budgetpropositionen för 2026 har därför anslaget för Post- och telestyrelsen, som är den myndighet som utredningen föreslår ska utses till centralmyndighet, ökats med tre miljoner kronor från och med 2026. Konsekvenser för domstolarna och andra myndigheter Regeringens bedömning De kostnadsökningar som förslagen kan medföra för Sveriges Domstolar och andra berörda myndigheter kan hanteras inom befintliga ekonomiska ramar. Förslagen medför inte några ökade kostnader för anslaget Rättsliga biträden m.m. Utredningens bedömning Utredningens bedömning stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen har inte närmare redovisat förslagens påverkan på Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden och införandet av offentliga ombud. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på bedömningen. Skälen för regeringens bedömning För domstolarna innebär EU-förordningen och förslaget i propositionen ett flertal nya uppgifter. Domstol ska godkänna en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata. Som redogjorts för ovan, bör utfärdandet av en europeisk utlämnandeorder i viss mån ersätta sådana möjligheter som idag används, t.ex. utfärdande av en europeisk utredningsorder eller en ansökan om rättslig hjälp. När trafikuppgifter och innehållsdata hämtas in genom en europeisk utredningsorder eller ansökan om rättslig hjälp har det åtminstone i vissa situationer föregåtts av en domstolsprocess. Därmed borde den nya uppgiften för domstolarna endast ha mindre påverkan på domstolarnas arbetsbörda och kostnaderna kan hanteras inom befintliga anslag. I propositionen föreslås även ett sanktionsavgiftssystem för överträdelser av EU-förordningen enligt vilket Åklagarmyndigheten ska besluta om sanktionsavgifter. Det kommer även införas en möjlighet för centralmyndigheten enligt EU-direktivet att besluta om vitesförelägganden och sanktionsavgifter. Sanktionsavgifterna föreslås få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Utöver de beslut som får överklagas till domstol kommer måltillströmningen även att bestå av ansökan om utdömande av vite. Regeringen delar utredningens bedömning att det dock endast bör röra sig om en mindre mängd ärenden som kan hanteras inom befintliga ekonomiska anslag. I propositionen föreslås att Stockholms tingsrätt ska vara behörig enligt artikel 17 i EU-förordningen att pröva konflikter enligt tredje lands lag. Detta kommer sannolikt medföra en ökad arbetsbörda och därmed något ökade kostnader. Regeringen delar utredningens bedömning att det är svårt att uttala sig med säkerhet om hur omfattande denna uppgift kommer att bli eftersom den är beroende av hur många tjänsteleverantörer som kommer att åberopa artikel 17 i EU-förordningen, men det kan antas att det inte bör handla om alltför många ärenden per år. Regeringens sammantagna bedömning är att de eventuella kostnadsökningar som förslagen kan medföra ryms inom befintligt ekonomiskt anslag för Sveriges Domstolar. I propositionen föreslås att offentliga ombud ska utses när åklagaren kommer in med en ansökan om godkännande av en europeisk utlämnandeorder för innehållsdata till rätten. Även om regeringen räknar med en viss ökning av antalet ärenden där ett offentligt ombud behöver utses är det samtidigt sannolikt att antalet ärenden där en europeisk utredningsorder utfärdas eller ansökan om rättslig hjälp görs kommer att minska i viss mån. Eftersom det även i sådana ärenden i vissa fall utses offentliga ombud när sådana uppgifter som i EU-förordningen definieras som innehållsdata hämtas in, bör en viss nedgång av offentliga ombud kunna förväntas i de ärendena. Förslagen bedöms därmed inte medföra några ökade kostnader för anslaget Rättsliga biträden m.m. Vidare föreslås att brottsbekämpande myndigheters användning av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata ska omfattas av Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens tillsyn. Det är i nuläget svårt att överblicka hur stor ökning av tillsynsärenden som den nya uppgiften kommer att leda till. Men som nämns ovan bör möjligheten för åklagare att besluta om en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata innebära att svenska åklagare i mindre omfattning kommer att besluta om andra åtgärder för att hämta in elektroniska bevis. Det är därför troligt att en viss nedgång av andra ärenden som omfattas av nämndens tillsyn kommer att ske. Regeringen bedömer därför att den nya uppgiften kommer att kunna hanteras inom Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens befintliga ekonomiska anslag. Regeringen delar även utredningens bedömning att förslagen inte heller i övrigt kan förväntas medföra kostnadsökningar för domstolarna och andra myndigheter och att förslagen kan hanteras inom ramen för befintliga ekonomiska anslag. Som Kronofogdemyndigheten påpekar i sitt remissvar, kan det t.ex. förväntas att myndigheten kommer att få något fler ärenden avseende viten, obetalda sanktionsavgifter och handräckningsärenden. Det är dock en marginell ökning av arbetsbelastningen som kan hanteras inom ramen för befintliga ekonomiska anslag. Konsekvenser för enskilda Regeringens bedömning Förslagen innebär ingen ökad risk för intrång i den personliga integriteten och har ingen närmare påverkan på enskilda. Förslagen kan innebära ökade kostnader och administrativa bördor för tjänsteleverantörer. Utredningens bedömning Utredningens bedömning stämmer delvis överens med regeringens. Utredningen uttalar sig inte om huruvida det nya förfarandet för att bevara och lämna ut elektroniska uppgifter är kostnadsdrivande eller inte för enskilda. Remissinstanserna En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller har inga synpunkter på bedömningen. Hi3G Access AB för fram att de nya regelverken kommer att innebära ökad administration och ökade kostnader. Även Sveriges advokatsamfund lyfter att förslagen medför ökade kostnader för tjänsteleverantörerna t.ex. för att upprätthålla tillräcklig informations-, cyber- och it-säkerhet i samband med hanteringen av uppgifterna och ifrågasätter rimligheten i att låta enskilda aktörer bära kostnader för brottsbekämpande åtgärder. Sveriges advokatsamfund ser också behov av en djupare analys av förslagens påverkan på den personliga integriteten och allmänhetens förtroende för samhället och rättssystemet i ett samhälle med mer övervakning. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet gör gällande att EU-förordningen medför att enskilda i Sverige kan bli föremål för olika åtgärder beroende på om ordern utfärdas av en myndighet i Sverige eller en myndighet i en annan EU-medlemsstat. Skälen för regeringens bedömning Regeringen konstaterar att ett flertal av remissynpunkterna, t.ex. farhågorna kring den personliga integriteten, rör EU-förordningen eller vissa av bestämmelserna i den. EU-förordningen är direkt tillämplig och som redan konstaterats ovan kommer regeringen inte uttala sig om konsekvenser när remissynpunkterna rör EU-förordningen och inte förslag som lämnas i denna proposition. Som nämns ovan gjorde kommissionen inför att förslaget till EU-förordningen presenterades en konsekvensbedömning av förslaget (SWD [2018] 118). I det ingick även en analys av förslagets påverkan på bl.a. företagen och grundläggande rättigheter, vilket är sådana konsekvensbedömningar som delvis efterfrågas av ett flertal remissinstanser. Konsekvenser för tjänsteleverantörerna Post- och telestyrelsens bedömning är att det i Sverige finns cirka 850 tjänsteleverantörer som erbjuder sådana tjänster som kan omfattas av EU-förordningen och EU-direktivet. Både Hi3G Access AB och Sveriges advokatsamfund för fram att de nya regelverken kommer att innebära ökad administration och ökade kostnader. Såvitt avser de förslag som lämnas i den här propositionen, dvs. att tjänsteleverantörer ska utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud och se till att dessa har tillräckliga resurser och befogenheter, kan regeringen konstatera att dessa är förknippade med vissa kostnader och en viss ökad administrativ börda för tjänsteleverantörerna. Det är dock svårt att närmare uppskatta kostnaden för tjänsteleverantörerna eftersom dessas verksamhet ser mycket olika ut. Vissa tjänsteleverantörer kommer att beröras i större omfattning än andra beroende på hur ofta behöriga myndigheter kommer att vända sig till dem i bevisinhämtningssyfte. Det är också värt att notera att tjänsteleverantörer kan komma att ha rätt att kräva ersättning för sina kostnader när ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud hanterar en order enligt EU-förordningen om en sådan rätt föreskrivs i den utfärdande statens rätt. På så sätt kan hela eller delar av tjänsteleverantörens kostnader komma att täckas. Såvitt gäller förslagen i den här propositionen vill regeringen betona att även dessa skyldigheter följer av ett redan antaget EU-direktiv som Sverige därmed är skyldigt att implementera. EU-direktivet ger inte heller några valmöjligheter kring nivån på genomförandet och de krav som Sverige ställer upp på en tjänsteleverantör som är etablerad eller, i vissa fall, erbjuder sina tjänster i Sverige kommer därmed varken att vara mer eller mindre omfattande än de som andra medlemsstater kommer att ställa upp. Konsekvenser för enskilda Regeringen bedömer att förslagen i propositionen inte har någon närmare inverkan på enskilda, inklusive den personliga integriteten. Förslagen bedöms inte heller ha någon påverkan på jämställdheten mellan män och kvinnor. Författningskommentar Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska utlämnande- och bevarandeorder för elektroniska bevis 1 kap. Lagens innehåll 1 §    Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1543 av den 12 juli 2023 om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden, i denna lag kallad EU-förordningen. I paragrafen anges att lagen innehåller kompletterande bestämmelser till EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5. Lagen ska läsas tillsammans med EU-förordningen som är direkt tillämplig i de medlemsstater som omfattas av den, dvs. samtliga medlemsstater förutom Danmark. 2 §    Ord och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU-förordningen. Paragrafen innehåller en upplysning om att de ord och uttryck som används i lagen ska förstås på samma sätt som i EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 5. Det betyder bl.a. att definitionerna i artikel 3 i EU-förordningen även gäller vid tillämpningen av lagen. 2 kap. Utfärdande i Sverige av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder Utfärdande och godkännande myndighet i straffrättsliga förfaranden 1 §    Åklagare är behörig att i ett straffrättsligt förfarande utfärda 1. en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren, trafikuppgifter och innehållsdata, och 2. en europeisk bevarandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren, trafikuppgifter och innehållsdata. En europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata ska godkännas av domstol. Av paragrafen, som utformas efter Lagrådets förslag, följer att åklagare är behörig att utfärda en europeisk utlämnande- respektive bevarandeorder i straffrättsliga förfaranden. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1. Åklagare är behörig att i ett straffrättsligt förfarande utfärda en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder för samtliga datakategorier, dvs. för abonnentuppgifter eller uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren (andra användaruppgifter), trafikuppgifter och innehållsdata (se artikel 4.1, 4.2 och 4.3 i EU-förordningen). Enligt andra stycket ska åklagarens utfärdande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata godkännas av domstol innan den sänds över till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Detta för att leva upp till förutsättningarna i artikel 4.2 b i EU-förordningen. 2 §    Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket och någon annan myndighet som ska ingripa mot brott är behörig att i ett straffrättsligt förfarande utfärda 1. en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter och uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren, och 2. en europeisk bevarandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren, trafikuppgifter och innehållsdata. En europeisk utlämnande- eller bevarandeorder enligt första stycket ska godkännas av åklagare. Av paragrafen, som utformats efter Lagrådets förslag, följer att, utöver åklagare, även andra brottsbekämpande myndigheter kan vara behöriga att utfärda en europeisk utlämnande- respektive bevarandeorder i straffrättsliga förfaranden. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.1. Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket och någon annan myndighet som ska ingripa mot brott är behörig att utfärda en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter och andra användaruppgifter. Samma myndigheter får utfärda en europeisk bevarandeorder för samtliga datakategorier. Med någon annan myndighet som ska ingripa mot brott avses t.ex. Skatteverket och Kustbevakningen när en sådan myndighet utför uppgifter inom ramen för sitt brottsbekämpande uppdrag. Behörigheten att utfärda en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder gäller även i fråga om en sådan nödsituation som avses i artikel 4.5 i EU-förordningen. Vad som kan vara en nödsituation definieras i artikel 3.18 i EU-förordningen. En nödsituation föreligger bl.a. om det finns ett överhängande hot mot en persons liv, fysiska integritet eller säkerhet. Av andra stycket framgår att en brottsbekämpande myndighets utfärdande av en europeisk utlämnandeorder som gäller abonnentuppgifter eller andra användaruppgifter och en europeisk bevarandeorder ska godkännas av åklagare innan den sänds över till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Detta för att leva upp till förutsättningarna i artikel 4.1 b och 4.3b i EU-förordningen. En order som utfärdats i en nödsituation ska godkännas av åklagare i efterhand och innan den i artikel 4.5 angivna tidsfristen om 48 timmar löper ut. Utfärdande och godkännande myndighet vid verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd 3 §    Åklagare är behörig att för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd utfärda 1. en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren och trafikuppgifter, och 2. en europeisk bevarandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren och trafikuppgifter. En europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter ska godkännas av domstol. Av paragrafen, som utformats efter Lagrådets förslag, följer att åklagare är behörig att utfärda en europeisk utlämnande- respektive bevarandeorder för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2. Åklagare är behörig att utfärda en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter, andra användaruppgifter och trafikuppgifter samt en europeisk bevarandeorder avseende samma datakategorier (se artikel 4.1, 4.2 och 4.3 i EU-förordningen). Enligt andra stycket ska åklagarens utfärdande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter godkännas av domstol innan den sänds över till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Detta för att leva upp till förutsättningarna i artikel 4.2 b i EU-förordningen. 4 §    Polismyndigheten är behörig att för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd utfärda 1. en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter eller uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren, och 2. en europeisk bevarandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren och trafikuppgifter. En europeisk utlämnande- eller bevarandeorder enligt första stycket ska godkännas av åklagare. Av paragrafen, som utformats efter Lagrådets förslag, följer att Polismyndigheten är behörig att utfärda en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd. Övervägandena finns i avsnitt 6.3.2. Polismyndigheten är behörig att utfärda en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter och andra användaruppgifter och en europeisk bevarandeorder för abonnentuppgifter, andra användaruppgifter och trafikuppgifter. Behörigheten att utfärda en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder gäller även i fråga om en sådan nödsituation som avses i artikel 4.5 i EU-förordningen, se närmare kommentaren till 2 §. Enligt andra stycket ska Polismyndighetens utfärdande av en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter eller andra användaruppgifter och en europeisk bevarandeorder godkännas av åklagare innan den sänds över till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Detta för att leva upp till förutsättningarna i artikel 4.1 b och 4.3 b i EU-förordningen. En order som utfärdats i en nödsituation ska godkännas av åklagare i efterhand och innan den i artikel 4.5 angivna tidsfristen om 48 timmar löper ut. Domstolens handläggning av ett ärende om godkännande av en europeisk utlämnandeorder 5 §    Ett ärende om godkännande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata tas upp av rätten på ansökan av åklagare. Paragrafen reglerar ansökan om en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter och innehållsdata. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.1. Av paragrafen följer att ett ärende vid domstolen inleds genom att åklagare lämnar in en ansökan till rätten. Av ansökan bör framgå åklagarens bedömning av varför den anser att förutsättningarna för att utfärda den europeiska utlämnandeordern är uppfyllda. Vidare bör framgå bl.a. vilken tjänsteleverantör uppgifter begärs utlämnade från och vilka uppgifter som begärs utlämnade, inklusive vilken datakategori uppgifterna tillhör. Det domstolen ska pröva är om förutsättningarna enligt EU-förordningen för att utfärda en europeisk utlämnandeorder är uppfyllda (artikel 4.3 b). Om så är fallet ska domstolen godkänna den europeiska utlämnandeordern vilket innebär att åklagaren får expediera den. 6 §    Om en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata utfärdas i ett straffrättsligt förfarande ska ärendet prövas av den domstol som anges i 19 kap. rättegångsbalken. Om det straffrättsliga förfarandet avser ett brott som anges i 27 kap. 34 § rättegångsbalken, får ärendet även prövas av Stockholms tingsrätt. Paragrafen innehåller forumregler för utfärdande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata i ett straffrättsligt förfarande. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.1. Första stycket reglerar att den domstol som är behörig att godkänna en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata som utfärdas i ett straffrättsligt förfarande är den domstol som anges i 19 kap. rättegångsbalken. Av andra stycket följer att om ärendet avser ett brott som anges i 27 kap. 34 § rättegångsbalken får ärendet prövas av Stockholms tingsrätt. Exempel på brott som nämns där är mordbrand och terroristbrott. 7 §    Om en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter utfärdas för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd ska ärendet prövas av den tingsrätt som har meddelat den dom som ska verkställas. Om domen har meddelats av högre rätt ska ärendet prövas av den tingsrätt som har dömt i målet. Om det inte finns någon domstol som är behörig enligt första stycket, ska ärendet prövas av Stockholms tingsrätt. Om en ansökan avser flera domar meddelade av skilda domstolar, får frågan om godkännande tas upp vid någon av de tingsrätter som har dömt i målen. Paragrafen innehåller forumregler för utfärdande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.1. Första stycket reglerar att en europeisk utlämnandeorder som utfärdas för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd ska prövas av den tingsrätt som har meddelat den dom som är föremål för verkställighet. Om domen har meddelats av en hovrätt eller av Högsta domstolen är den tingsrätt som har dömt i målet behörig domstol. Av andra stycket följer att Stockholms tingsrätt är behörig domstol om det inte finns någon behörig domstol enligt första stycket. Så skulle kunna vara fallet om den dom som ska verkställas har meddelats av en utländsk domstol. Tredje stycket reglerar situationen att den eftersökte har flera domar avseende frihetsberövande åtgärder att verkställa och dessa domar har meddelats av olika domstolar. Då är var och en av de tingsrätter som har meddelat en dom som omfattas av ansökan behöriga att pröva ärendet. Det är upp till åklagaren att i de situationerna välja vid vilken tingsrätt som ansökan lämnas in. 8 §    Om ansökan gäller en europeisk utlämnandeorder för innehållsdata ska rätten så snart som möjligt utse ett offentligt ombud i ärendet och hålla ett sammanträde. Åklagaren och det offentliga ombudet ska närvara vid sammanträdet. Gäller ansökan enbart en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter ska handläggningen vara skriftlig. För offentliga ombud gäller det som föreskrivs i 27 kap. 26 och 27 §§, 28 § andra stycket samt 29 och 30 §§ rättegångsbalken. Paragrafen innehåller bestämmelser om offentliga ombud. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.1. Av första stycket följer att om ansökan rör en europeisk utlämnandeorder för innehållsdata ska rätten utse ett offentligt ombud så snart som möjligt och kalla till ett sammanträde. Vid sammanträdet ska det offentliga ombudet och åklagaren närvara. Andra stycket reglerar att om ansökan endast avser en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter ska handläggningen vara skriftlig. Om ansökan däremot även avser en europeisk utlämnandeorder för innehållsdata ska förfarandet för en europeisk utlämnandeorder för innehållsdata tillämpas. Av tredje stycket följer genom hänvisningarna till 27 kap. rättegångsbalken bl.a. att det offentliga ombudet ska bevaka enskildas integritetsintressen i ärendet samt att det har rätt att ta del av det som förekommer i ärendet, yttra sig i ärendet och överklaga rättens beslut. Hänvisningarna innebär även att reglerna om ersättning till det offentliga ombudet och om tystnadsplikt ska tillämpas. 9 §    Vid rättens handläggning ska bestämmelserna i rättegångsbalken om handläggning vid domstol av frågor om tvångsmedel i brottmål och om överklagande av beslut i sådana frågor tillämpas, om inte något annat anges i denna lag. Om ärendet avser verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd ska det som där sägs om den misstänkte i stället avse den eftersökte. Handläggningen ska ske skyndsamt. Paragrafen innehåller bestämmelser om rättens handläggning. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.1. Av första stycket följer att reglerna i rättegångsbalken om handläggning vid domstol av frågor om tvångsmedel i brottmål och om överklagande av beslut i sådana frågor tillämpas på förfarandet, om inte något annat anges i lagen. Om ärendet gäller verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd gäller samma bestämmelser, men det som då sägs om den misstänkte ska i stället avse den eftersökte. Det innebär bl.a. att domstolens beslut är ett slutligt beslut som kan överklagas enligt 49 kap. 3 § första stycket rättegångsbalken. Även om rätten skulle komma fram till att endast delvis godkänna den europeiska utlämnandeordern, t.ex. endast avseende en datakategori, kan beslutet överklagas. Det är åklagare och i förekommande fall det offentliga ombudet som kan överklaga beslutet. Av 52 kap. 7 § tredje stycket rättegångsbalken framgår att hovrätten kan inhibera verkställigheten vid ett överklagande. Av andra stycket följer att handläggningen av ärendet ska ske skyndsamt. Underrättelse till den vars uppgifter begärs 10 §    Den utfärdande myndigheten får vid utfärdande av en europeisk utlämnandeorder besluta att skjuta upp eller helt eller delvis avstå från att underrätta den person vars uppgifter begärs om det behövs för att 1. förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott, verkställa straffrättsliga påföljder eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet, 2. inte hindra andra rättsliga utredningar eller undersökningar, 3. skydda nationell säkerhet, eller 4. skydda någon annans rättigheter och friheter. Paragrafen möjliggör för den utfärdande myndigheten att avvika från skyldigheten enligt artikel 13.1 i EU-förordningen att informera den person vars uppgifter begärs enligt en europeisk utlämnandeorder. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.2. Enligt artikel 13.1 i EU-förordningen ska den utfärdande myndigheten utan onödigt dröjsmål informera den person vars uppgifter begärs genom en europeisk utlämnandeorder om utlämnandet av uppgifter. Den utfärdande myndigheten får dock enligt förevarande paragraf besluta att skjuta upp eller helt eller delvis avstå från att informera den person vars uppgifter begärs om något av de skäl som redovisas i paragrafen är uppfyllda. De punkter som räknas upp är desamma som i 4 kap. 5 § brottsdatalagen (2011:1177), vilken genomför artikel 13.3 i dataskyddsdirektivet till vilken det finns en hänvisning i artikel 13.2 i EU-förordningen. Vilken åtgärd som är mest lämplig att vidta, dvs. att skjuta upp eller avstå från att informera får avgöras av den utfärdande myndigheten i det enskilda fallet. I punkt 1 skyddas intresset av att förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott, verkställa straffrättsliga påföljder eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Det rör sig alltså om skydd för allmänna intressen. Punkt 2 skyddar intresset av att andra rättsliga utredningar eller undersökningar inte hindras, t.ex. ett administrativt eller civilrättsligt förfarande. I punkt 3 skyddas nationell säkerhet. Punkt 4 reglerar intresset av att skydda någon annans rättigheter och friheter. Av artikel 13.2 i EU-förordningen följer att ett beslut om att skjuta upp eller avstå från att informera ska tas in ärendet med angivande av skälen för beslutet. En kort motivering ska också läggas in i intyget om en europeisk utlämnandeorder (se avsnitt H i intyget om en europeisk utlämnandeorder). Återkallelse av en europeisk utlämnandeorder 11 §    Om det sedan en europeisk utlämnandeorder utfärdats framkommer att förutsättningarna för en sådan order inte är uppfyllda, ska ordern återkallas av den utfärdande eller den godkännande myndigheten. Paragrafen reglerar återkallelse av en europeisk utlämnandeorder. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.3. I vissa fall kan det sedan en europeisk utlämnandeorder har utfärdats framkomma att förutsättningarna inte föreligger för att få utfärda en sådan order. Ordern ska då återkallas. Av EU-förordningen följer att en skyldighet att återkalla föreligger när den verkställande myndigheten åberopar en vägransgrund (artikel 12.2). Det kan även uppstå andra situationer där en order ska återkallas, t.ex. om uppgifterna strider mot avlyssningsförbudet (se vidare 13 §), om brottsrubriceringen ändras eller om det visar sig att uppgiften inte behövs. Det är den utfärdande eller den godkännande myndigheten som ska återkalla en order. Granskning och förstöring av uppgifter 12 §    Åklagare ansvarar för att trafikuppgifter och innehållsdata som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder granskas snarast möjligt. En sådan granskning får endast utföras av åklagare eller någon annan brottsbekämpande myndighet som deltar i den aktuella brottsutredningen. Av paragrafen, som delvis utformats utifrån synpunkter från Lagrådet, följer en skyldighet att granska uppgifter som kommer in genom en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.3. Bestämmelsen har sin förebild i 27 kap. 24 § första stycket rättegångsbalken och 11 § första stycket lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder. Uppgifterna som kommer in genom en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata ska granskas snarast möjligt. Det är åklagare som ansvarar för att granskning sker. Själva granskningen får dock utföras även av en annan brottsbekämpande myndighet, t.ex. Polismyndigheten, som deltar i den aktuella brottsutredningen. Det främsta syftet med granskningen är att pröva i vilken utsträckning som uppgifterna är av betydelse från brottsutredningssynpunkt eller för verkställighet av en frihetsberövande påföljd. Det är också av betydelse för att snabbt upptäcka om uppgifterna omfattas av det s.k. avlyssningsförbudet (se 13 §). 13 §    Om innehållsdata som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder avser samtal eller andra meddelanden där någon som yttrar sig, på grund av 36 kap. 5 § andra–sjätte styckena rättegångsbalken, inte skulle ha kunnat höras som vittne om det som har sagts eller på annat sätt kommit fram, ska granskningen omedelbart avbrytas och uppgifterna förstöras. Paragrafen reglerar en skyldighet att avbryta granskning och förstöra uppgifter på motsvarande sätt som gäller enligt det s.k. avlyssningsförbudet. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.3. Bestämmelsen har sin förebild i 27 kap. 22 § tredje stycket rättegångsbalken som innebär att den som granskar material från en hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation omedelbart ska avbryta den om det framkommer att ett samtal eller meddelande omfattas av det s.k. avlyssningsförbudet. Med avlyssningsförbudet avses kommunikation mellan den misstänkte och t.ex. dennes försvarare, läkare eller psykolog. Den förevarande bestämmelsen innebär att den som granskar uppgifter som kommit in genom en europeisk utlämnandeorder för innehållsdata omedelbart ska avbryta granskningen och förstöra uppgifterna i de delar de motsvarar uppgifter som omfattas av avlyssningsförbudet. Användning av överskottsinformation 14 §    Åklagare får besluta att trafikuppgifter och innehållsdata som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder får användas för ett annat ändamål än det som har legat till grund för ordern, om det inte står i strid med begränsningar som en verkställande myndighet i en annan medlemsstat har satt upp för hur uppgifterna får användas. Paragrafen reglerar hur överskottsinformation ska hanteras. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.3. Bestämmelsen har sin förebild i 27 kap. 23 a § rättegångsbalken. Åklagare får besluta att trafikuppgifter och innehållsdata som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder även får användas för ett annat ändamål, t.ex. för att förebygga, förhindra eller upptäcka brott eller brottslig verksamhet. Användningen måste vara i överensstämmelse med tillämpliga regler i övrigt, såsom dataskydds- och sekretessregler. Åklagaren är även bunden av om en verkställande myndighet i en annan medlemsstat har beslutat att uppgifterna endast får användas på vissa villkor enligt artikel 12.4 i EU-förordningen. Bevarande av uppgifter 15 §    Trafikuppgifter eller innehållsdata som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder i ett straffrättsligt förfarande ska bevaras till dess de förundersökningar där de använts har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet eller målen har avgjorts slutligt. I de delar uppgifterna är av betydelse för att förhindra förestående brott ska de bevaras så länge det behövs för att förhindra brott. Trafikuppgifter som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd ska bevaras till dess att den eftersökte har frihetsberövats. I de delar det rör sig om sådana uppgifter som enligt 14 § får användas i en förundersökning ska de bevaras till dess de förundersökningar där de använts har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet eller målen har avgjorts slutligt.  I de delar uppgifterna är av betydelse för att förhindra förestående brott ska de bevaras så länge det behövs för att förhindra brott. När uppgifterna inte längre ska bevaras ska de förstöras. Om det är fråga om uppgifter som får användas i en förundersökning får uppgifterna förstöras tidigare om den misstänkte medger det. Paragrafen reglerar hur länge uppgifter ska bevaras. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.3. Bestämmelsen har sin förebild i 27 kap. 24 § andra och tredje styckena rättegångsbalken och 11 § lagen om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder. Av första stycket följer att uppgifter som har hämtats in i ett straffrättsligt förfarande ska bevaras till dess de förundersökningar där de använts har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet eller målen har avgjorts slutligt. Detta stycke är tillämpligt även i de fall åklagaren enligt 14 § har beslutat att uppgifterna får användas även i andra förundersökningar än den för vilken uppgifterna inhämtades. Uppgifterna får bevaras så länge det behövs om de är av betydelse för att förhindra förestående brott. När det gäller europeiska utlämnandeorder för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd gäller enligt andra stycket att uppgifterna ska bevaras till dess den eftersökte frihetsberövas. Av samma stycke följer att om åklagaren i enlighet med 14 § beslutat att uppgifterna får användas även i förundersökning så ska uppgifterna bevaras till dess de förundersökningar där de använts har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet eller målen har avgjorts slutligt. Uppgifterna får bevaras så länge det behövs om de är av betydelse för att förhindra förestående brott. Av tredje stycket följer att när uppgifterna inte längre ska bevaras ska de förstöras. Om den misstänkte medger det får uppgifterna förstöras tidigare. Dokumentation 16 §    Beslut och åtgärder som rör en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata ska dokumenteras. Av paragrafen följer en dokumentationsskyldighet av beslut och åtgärder som rör en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata. Övervägandena finns i avsnitt 6.4.3. Bestämmelsen har sin förebild i 27 kap. 35 § rättegångsbalken, som gäller vid hemliga tvångsmedel. Uppgifterna ska dokumenteras på ett sådant sätt att det är möjligt att på ett överskådligt sätt följa beslut och andra åtgärder hänförliga till utfärdandet av en sådan europeisk utlämnandeorder. Dokumentationen ska inte bara avse själva beslutet om utfärdande utan även om verkställighet och andra frågor, såsom användning av överskottsinformation. Ersättning till tjänsteleverantörer 17 §    Bestämmelserna om ersättning i 9 kap. 29 a § lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation ska tillämpas när en svensk behörig myndighet utfärdar en europeisk utlämnandeorder, om inte annat sägs i denna lag. Rätten till ersättning gäller dock endast för en tjänsteleverantör som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst. Paragrafen reglerar frågan om ersättning för kostnader som uppstått för en tjänsteleverantör vid utlämnande av uppgifter enligt EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.5. Bestämmelserna om ersättning i 9 kap. 29 a § lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation ska tillämpas när en svensk behörig myndighet utfärdar en europeisk utlämnandeorder, så länge något annat inte följer av denna lag. Precis som vid ersättning enligt lagen om elektronisk kommunikation ska ersättning utgå först när uppgifterna har lämnats ut. Genom hänvisningen följer även att när det är särskilt föreskrivet ska ersättningen beräknas enligt schablon. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om ersättningen och schablonberäkningen. Hänvisningen innebär även att det är den myndighet som begärt uppgifterna som ska betala ersättningen. Eftersom det oftast är den brottsutredande myndigheten som begär in och tar emot bevisning kommer det även vara den som oftast får betala. Det är endast en tjänsteleverantör som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst, som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikationstjänst, som har rätt till ersättning. Förfarandet enligt artikel 17 i EU-förordningen 18 §    Stockholms tingsrätt är behörig domstol enligt artikel 17 i EU-förordningen. Av paragrafen följer att Stockholms tingsrätt är behörig domstol att pröva ärenden enligt artikel 17 i EU-förordningen. Artikel 17 innehåller bestämmelser om lagkonflikter för mottagaren av en europeisk utlämnandeorder i förhållande till lagstiftningen i ett tredje land. Övervägandena finns i avsnitt 6.6. 19 §    Vid rättens handläggning av ett ärende enligt artikel 17 i EU-förordningen ska bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegången i brottmål tillämpas, om inte annat följer av andra stycket. Handläggningen ska vara skriftlig. Ett sammanträde ska hållas endast om mottagaren av den europeiska utlämnandeordern begär det. Något sammanträde behöver inte hållas om det är uppenbart att den europeiska utlämnandeordern ska upphävas. Handläggningen ska ske skyndsamt. Paragrafen innehåller bestämmelser om rättens handläggning av ett ärende enligt artikel 17 i EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 6.6. Enligt första stycket ska rätten vid handläggningen av ett ärende enligt artikel 17 tillämpa reglerna om domstols handläggning i brottmål, om inte annat sägs i andra stycket. Eftersom det inte ska hållas någon huvudförhandling är tingsrätten enligt 1 kap. 3 § rättegångsbalken domför med en lagfaren domare. Övriga regler som kan bli tillämpliga är t.ex. reglerna om jäv, anteckningar vid sammanträde, bevisupptagning och offentlighet och ordning samt att ett beslut ska motiveras. Tingsrättens beslut får överklagas till hovrätten inom tre veckor från tingsrättens beslut och hovrättens beslut till Högsta domstolen inom fyra veckor från hovrättens beslut. Det krävs inget prövningstillstånd i hovrätten. Handläggningen av ett ärende ska enligt andra stycket som huvudregel vara skriftlig. Om det begärs av mottagaren, dvs. tjänsteleverantörens utsedda verksamhetsställe eller rättsliga ombud ska ett sammanträde hållas. Sammanträde behöver dock inte hållas om det är uppenbart att den europeiska utlämnandeordern ska upphävas. Till sammanträdet ska mottagaren av ordern och den utfärdande myndigheten kallas. Av tredje stycket följer att handläggningen ska ske skyndsamt. 3 kap. Verkställighet i Sverige av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder Verkställande myndighet 1 §    Åklagare är verkställande myndighet för en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder. I fråga om sanktionsavgifter enligt artikel 16.10 i EU-förordningen är i stället Åklagarmyndigheten verkställande myndighet. I paragrafen anges att åklagare och Åklagarmyndigheten är verkställande myndighet för en europeisk utlämnande- och bevarandeorder. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. Åklagare är verkställande myndighet för en europeisk utlämnande- och bevarandeorder såvitt avser frågor om verkställighet av en sådan order, dvs. alla frågor som inte rör åläggande av en sanktionsavgift enligt artikel 16.10 i EU-förordningen och frågor kopplade till det. För sådana frågor är Åklagarmyndigheten i stället verkställande myndighet. Uppgifterna för åklagare som verkställande myndighet följer av artiklarna 8–12, 16.1–16.9 och 17 i EU-förordningen. Det innebär att åklagare bl.a. ska ta emot en anmälan enligt artikel 8 och ta ställning till om det finns skäl enligt artikel 12 att vägra verkställighet av en europeisk utlämnandeorder. Dessutom ska åklagare som verkställande myndighet enligt artikel 16 besluta om verkställighet av en order som omfattas av EU-förordningen, om ordern inte följs. Åklagarmyndigheten ska vara verkställande myndighet för frågor om sanktioner. Uppgifterna följer av artikel 16.10 som hänvisar till artikel 15 i EU-förordningen. Det innebär att Åklagarmyndigheten ska besluta om sanktionsavgifter mot utsedda verksamhetsställen, rättsliga ombud och tjänsteleverantörer som inte fullgör sina skyldigheter (se vidare 4 kap.). Skäl för åklagarens beslut 2 §    Ett beslut av åklagare ska innehålla skälen för beslutet, om beslutet innebär att en europeisk utlämnandeorder vägras enligt artikel 12.1 i EU-förordningen, eller att verkställighet av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder nekas enligt artikel 16 i EU-förordningen. Av paragrafen följer att åklagares beslut i fråga om åberopande av vägransgrunder samt om att verkställighet nekas ska motiveras. Övervägandena finns i avsnitt 7.2. Språk 3 §    Ett intyg om en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder som skickas till en svensk åklagare ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. I paragrafen anges vilka språk som ett intyg om en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder ska vara skrivet på eller översatt till i de fall ett sådant intyg även ska skickas till en svensk åklagare i egenskap av verkställande myndighet. Övervägandena finns i avsnitt 7.2. Av artikel 9 i EU-förordningen framgår att en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder ska skickas via ett intyg. När ett sådant intyg skickas till en svensk åklagare i egenskap av verkställande myndighet enligt artikel 8 i EU-förordningen ska det vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. 4 kap. Sanktionsavgifter 1 §    Åklagarmyndigheten ska ta ut en sanktionsavgift av ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige som åsidosätter någon av de skyldigheter som följer av artikel 10, 11 eller 13.4 i EU-förordningen, i den ursprungliga lydelsen. Åklagarmyndigheten får besluta att den tjänsteleverantör som har utsett det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet ska ha ett solidariskt betalningsansvar för avgiften enligt första stycket. I paragrafen regleras sanktionsavgifter för överträdelser av bestämmelser i EU-förordningen. Övervägandena finns i avsnitt 8.1. Av första stycket följer att Åklagarmyndigheten, i egenskap av verkställande myndighet för sanktionsavgifter, ska besluta om sanktionsavgift. De överträdelser av EU-förordningen som kan föranleda att en sanktionsavgift ska tas ut är enligt artikel 15.1 överträdelser av artiklarna 10, 11 och 13.4. Artiklarna 10 och 11 reglerar hur en europeisk utlämnande- respektive bevarandeorder ska följas. Artikel 13.4 ställer krav på mottagaren av en sådan order att säkerställa konfidentialiteten, sekretessen och integriteten för intyget och för de uppgifter som lämnas ut eller bevaras. Hänvisningen till EU-förordningen är utformad så att den avser EU-förordningen i den ursprungliga lydelsen, s.k. statisk hänvisning. Bestämmelsen innebär att det inte krävs att det föreligger någon form av uppsåt eller vårdslöshet hos den som gjort sig skyldig till överträdelsen för att en sanktionsavgift ska bli aktuell, utan det räcker att den har ägt rum. Avgiftsskyldigheten bygger alltså på strikt ansvar. Det är obligatoriskt för Åklagarmyndigheten att besluta om sanktionsavgift vid en konstaterad överträdelse. En sanktionsavgift ska riktas mot tjänsteleverantörens utsedda verksamhetsställe eller rättsliga ombud i Sverige. Av andra stycket följer att Åklagarmyndigheten får besluta att tjänsteleverantören ska vara solidariskt betalningsansvarig för sanktionsavgiften. Åklagarmyndigheten kan i sådana fall vända sig mot både tjänsteleverantören och det utsedda verksamhetsstället eller det rättsliga ombudet, eller någon av dem, för verkställighet av sanktionsavgiften. 2 §    En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 10 000 kronor och till högst två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning föregående räkenskapsår. Paragrafen reglerar vilket belopp som en sanktionsavgift kan bestämmas till. Övervägandena finns i avsnitt 8.1. I paragrafen fastställs det lägsta och det högsta beloppet för en sanktionsavgift. Det högsta beloppet får, i enlighet med vad som anges i artikel 15.1 i EU-förordningen, uppgå till två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under tjänsteleverantörens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen saknas eller är bristfälliga behöver den uppskattas. Det är Åklagarmyndigheten som beslutar om sanktionsavgiftens storlek. Vilka omständigheter som ska beaktas i det enskilda fallet vid bestämmande av avgiften regleras i 3 §. 3 §    När sanktionsavgiftens storlek bestäms ska särskild hänsyn tas till 1. om överträdelsen varit uppsåtlig eller berott på oaktsamhet, 2. överträdelsens karaktär, svårhetsgrad och varaktighet, 3. om en liknande överträdelse har begåtts tidigare, och 4. den berörda tjänsteleverantörens finansiella ställning. Paragrafen reglerar vilka omständigheter som särskilt ska beaktas när sanktionsavgiftens storlek bestäms. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. Åklagarmyndigheten ska beakta de omständigheter som räknas upp i paragrafen när sanktionsavgiftens storlek bestäms. Uppräkningen, som har sin bakgrund i skäl 70 i EU-förordningen, är inte uttömmande. Det innebär att hänsyn även kan tas till andra relevanta omständigheter. Som framgår av 1 § krävs varken uppsåt eller oaktsamhet för att en överträdelse ska leda till sanktionsavgift. Av punkt 1 följer dock att sådana omständigheter har betydelse vid bestämmandet av avgiftens storlek där en uppsåtlig överträdelse talar för att avgiften ska höjas. En avsiktlig överträdelse visar tydligt på nonchalans mot regleringen och bör leda till att sanktionsavgiften bestäms till ett högre belopp än om det rört sig om en överträdelse som haft sin grund i oaktsamhet, t.ex. missförstånd om hur regleringen ska tillämpas eller ursäktliga bedömningsfel. Enligt punkt 2 ska överträdelsens karaktär, svårhetsgrad och varaktighet beaktas. Här kan t.ex. vägas in om vägran avser hela eller dela av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder och vilka konsekvenser det fått. Ju allvarligare överträdelse, desto starkare skäl talar för att beloppet ska sättas högt. Det behöver dock inte konstateras att skada uppstått utan det räcker att det funnits risk för skada. Som regel blir det fråga om att göra en helhetsbedömning av de potentiella skadeverkningarna. En faktisk skada behöver inte heller vara allvarligare än risken för skada, särskilt om risken varit mycket hög och skadan – om den hade inträffat – skulle ha fått stora konsekvenser. Att underlåta att följa en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder som får till följd att bevis helt går förlorade bör leda till att sanktionsavgiften bestäms till ett högt belopp. I motsatt riktning kan beaktas att bevisningen har bevarats men att de svarstider som anges i artikel 10 eller11 inte har följts, dock utan att bevisning har gått förlorad eller blivit väsentligen försenad. Av punkt 3 följer att det också ska beaktas om den som har begått överträdelsen tidigare har begått en överträdelse. Det är t.ex. särskilt allvarligt om det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet vid upprepade tillfällen har underlåtit att följa en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder. Om det tidigare har beslutats om sanktionsavgift för liknande överträdelser bör det också ses som försvårande. Enligt punkt 4 ska även tjänsteleverantörens finansiella ställning beaktas vid bestämmandet av avgiftens storlek. Den finansiella ställningen indikeras genom t.ex. en juridisk persons totala omsättning. Hänsyn ska tas till om det är fråga om en mindre aktör i sammanhanget, som inte ska påföras en avgift som är mer betungande än för en större aktör i fråga om samma typ av överträdelse. Sanktionsavgifter för juridiska personer bör normalt sett bestämmas till högre belopp än för fysiska personer för samma typ av överträdelse. 4 §    Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut hela avgiften. Paragrafen reglerar när en sanktionsavgift får sättas ned. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut sanktionsavgiften. Det kan exempelvis vara oskäligt att ta ut en avgift om ett utsett verksamhetsställe, ett rättsligt ombud eller tjänsteleverantören redan har drabbats av en sanktionsavgift enligt något annat regelverk för i princip samma brist. Det kan t.ex. förekomma att tjänsteleverantören har ålagts en sanktion enligt lagen om utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud för inhämtning av elektroniska bevis, se avsnitt 2.2 och 14.2, för att inte ha gett ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud de resurser som krävs för att fullfölja en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder. Om det finns en koppling mellan den underlåtenheten och att den europeiska utlämnande- eller bevarandeordern inte har efterföljts skulle det i vissa fall kunna vara aktuellt att åtminstone delvis sätta ned sanktionsavgiften enligt denna lag. Ett annat exempel är att avgiften skulle kunna sättas ned helt eller delvis om ett mindre företag inte har resurser att svara på en order i en nödsituation men ändå gör sitt bästa för att försöka följa ordern och visar på samarbetsvilja. Andra omständigheter att beakta i mildrande riktning kan vara att den avgiftsskyldige har samarbetat med åklagare i dess egenskap av verkställande myndighet för att komma till rätta med överträdelsen eller skyndsamt har vidtagit rättelse för att minska skadan eller risken för skada. Det är däremot inte oskäligt att ta ut en avgift när överträdelsen t.ex. har berott på okunskap om regelverket eller på dålig ekonomi, tidsbrist, glömska eller undermåliga rutiner. Vad som föreskrivs om sanktionsavgiftens storlek i 3 § hindrar inte ett beslut om jämkning som innebär att sanktionsavgift tas ut med ett belopp som är lägre än 10 000 kronor. 5 §    En sanktionsavgift får beslutas endast om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Ett beslut om sanktionsavgift ska delges. Paragrafen reglerar bl.a. preskriptionstiden för beslut om sanktionsavgift. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. Första stycket innebär att om kommunikation med den som avgiften ska tas ut av inte har skett inom två år från överträdelsen, får en sanktionsavgift inte tas ut. Tidsfristen räknas från när överträdelsen ägde rum. Andra stycket innebär att ett beslut om sanktionsavgift ska delges den avgiftsskyldige, ofta med hjälp av något av de förfaranden för delgivning som regleras i delgivningslagen (2010:1932). 6 §    En sanktionsavgift ska betalas till Åklagarmyndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om sanktionsavgiften inte betalas i tid, ska Åklagarmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Sanktionsavgiften tillfaller staten. Paragrafen reglerar betalning och indrivning av sanktionsavgifter. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. Enligt första stycket ska avgiften betalas inom 30 dagar efter det att beslutet fått laga kraft. En möjlighet finns att förlänga tiden, t.ex. om det rör sig om en mindre aktör som behöver lite mer tid för att få fram medel att betala avgiften med. Om avgiften inte betalas inom den angivna tiden ska enligt andra stycket Åklagarmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen om indrivning av statliga fordringar m.m. Beslutet om sanktionsavgift utgör en exekutionstitel (3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken). Det innebär att verkställighet enligt utsökningsbalken kan ske utan att det krävs något domstolsavgörande. Av tredje stycket följer att avgiften tillfaller staten. 7 §    En sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Paragrafen reglerar preskription av sanktionsavgifter. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. Bestämmelsen innebär att en sanktionsavgift preskriberas om verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Det som preskriberas är den del av avgiften som inte har drivits in när fem år har gått sedan beslutet fick laga kraft. 8 §    Ett beslut att ta ut en sanktionsavgift får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. I paragrafen regleras överklagande av beslut att ta ut en sanktionsavgift. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. Första stycket anger att beslut att ta ut en sanktionsavgift får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Enligt andra stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Förslaget till lag om utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud för inhämtning av elektroniska bevis 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens innehåll 1 §    Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1544 av den 12 juli 2023 om fastställande av harmoniserade regler för att utse utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud för insamling av elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden, i denna lag kallat EU-direktivet. Paragrafen anger att lagen genomför EU-direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 5 och 10. Uttryck i lagen 2 §    I denna lag betyder 1. tjänsteleverantör: en juridisk person som tillhandahåller en eller flera av följande kategorier av tjänster: a) elektroniska kommunikationstjänster enligt definitionen i artikel 2.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation, b) tjänster för internetdomännamn och IP-numrering, eller c) andra av informationssamhällets tjänster enligt artikel 1.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter om informationssamhällets tjänster, som – gör det möjligt för användarna att kommunicera med varandra, eller – gör det möjligt att lagra eller på annat sätt behandla uppgifter på uppdrag av de användare till vilka tjänsten tillhandahålls, förutsatt att datalagringen är en avgörande komponent i den tjänst som tillhandahålls användaren, 2. erbjuda sina tjänster i en medlemsstat: att en tjänsteleverantör a) gör det möjligt för fysiska eller juridiska personer i en medlemsstat att använda någon av de tjänster som anges i 1, och b) har en betydande anknytning till den medlemsstaten, antingen genom att tjänsteleverantören har ett verksamhetsställe där eller, om ett sådant inte finns, den har ett betydande antal användare i den medlemsstaten eller att dess verksamhet är inriktad på den medlemsstaten, 3. erbjuda sina tjänster i unionen: att en tjänsteleverantör a) gör det möjligt för fysiska eller juridiska personer i en medlemsstat att använda någon av de tjänster som anges i 1, och b) har en betydande anknytning till den medlemsstaten, antingen genom att tjänsteleverantören har ett verksamhetsställe i en medlemsstat eller, om ett sådant inte finns, den har ett betydande antal användare i en eller flera medlemsstater eller att dess verksamhet är inriktad på en eller flera medlemsstater, 4. verksamhetsställe: en enhet från vilken tjänsteleverantören genom en stabil infrastruktur under en obegränsad tid utövar ekonomisk verksamhet och från vilken tjänsteleverantören tillhandahåller sina tjänster eller från vilken dess verksamhet förvaltas, 5. utsett verksamhetsställe: ett av tjänsteleverantörens verksamhetsställen som också är en juridisk person och som har utsetts av en tjänsteleverantör som är etablerad i någon av unionens medlemsstater för att ta emot och följa sådana beslut och förelägganden som omfattas av denna lag, 6. rättsligt ombud: en fysisk eller en juridisk person som har utsetts av en tjänsteleverantör som inte är etablerad i någon av unionens medlemsstater eller som endast är etablerad i en medlemsstat som inte deltar i samtliga av de EU-rättsliga instrument som anges i 3 §, för att ta emot och följa sådana beslut och förelägganden som omfattas av denna lag. I paragrafen, som utformas efter synpunkt från Lagrådet, anges vad som avses med vissa uttryck som används i lagen. Definitionerna motsvarar de som finns i artikel 2 i EU-direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 10.1. I punkt 1 definieras vad som är en tjänsteleverantör i lagens mening (se artikel 2.1 i EU-direktivet). Av punkt a följer att den som erbjuder elektroniska kommunikationstjänster enligt definitionen i artikel 2.4 i direktiv (EU) 2018/1972 omfattas av definitionen. Hit hör t.ex. en internetleverantör som tillhandahåller internetanslutningar och en leverantör som erbjuder interpersonella kommunikationstjänster. Enligt punkt b omfattas även den som erbjuder tjänster för internetdomännamn och IP-numrering av lagen. Hit hör t.ex. en leverantör som erbjuder tjänster för tilldelning av IP-adresser, tjänster för domännamnsregister, tjänster för domännamnsregistratorer och domännamnsrelaterade integritets- och proxytjänster. Av punkt c följer att lagen även omfattar den som erbjuder andra av informationssamhällets tjänster enligt artikel 1.1 b i direktiv (EU) 2015/1535 som gör det möjligt för användarna att kommunicera med varandra, eller att lagra eller på annat sätt behandla uppgifter på uppdrag av de användare till vilka tjänsten tillhandahålls, förutsatt att datalagringen är en avgörande komponent i den tjänst som tillhandahålls användaren. Hit hör t.ex. en tjänsteleverantörer som tillhandahåller sociala nätverk, marknadsplatser eller spelsidor på internet. Punkt 2 anger vad det innebär att erbjuda sina tjänster i en medlemsstat (se artikel 2.2 i EU-direktivet). Det räcker inte att tjänsteleverantören gör det möjligt för fysiska eller juridiska personer att använda dennes tjänster på så sätt som anges i punkt a utan det krävs även att det finns en sådan betydande anknytning till den medlemsstaten på så sätt som följer av punkt b. I punkt 3 definieras vad det innebär att erbjuda sina tjänster i unionen (se artikel 2.3 i EU-direktivet). Precis som att erbjuda sina tjänster i en medlemsstat krävs att både omständigheterna i punkt a och b är uppfyllda för att en tjänsteleverantör ska anses erbjuda sina tjänster i unionen. Det ska noteras att betydelsen av ”betydande anknytning till den medlemsstaten” skiljer sig åt mellan denna punkt och punkt 2. För att betydande anknytning ska anses föreligga enligt denna punkt räcker det att tjänsteleverantören har ett verksamhetsställe i en medlemsstat (i stället för den medlemsstaten som gäller enligt punkt 2) eller att tjänsteleverantören har ett betydande antal användare i en eller flera medlemsstater eller att dess verksamhet är inriktad på en eller flera medlemsstater (i stället för den medlemsstaten som gäller enligt punkt 2). Enligt punkt 4 följer vad som aves med ett verksamhetsställe i lagens mening (se artikel 2.4 i EU-direktivet). Av punkt 5 framgår vad ett utsett verksamhetsställe är (se artikel 2.5 i EU-direktivet). Ett utsett verksamhetsställe ska utses av en tjänsteleverantör som är etablerad inom unionen (se 2 kap. 1 §). Ett utsett verksamhetsställe är ett av tjänsteleverantörens verksamhetsställen. Ett utsett verksamhetsställe ska också vara en juridisk person. Om tjänsteleverantören bara har ett verksamhetsställe kommer det alltså att vara det verksamhetsstället som ska utses till utsett verksamhetsställe. Ett utsett verksamhetsställe ska ta emot och följa sådana beslut och förelägganden som följer av denna lag. Vilka sådana beslut och förelägganden är följer av 3 §. Punkt 6 reglerar vad ett rättsligt ombud är (se artikel 2.6 i EU-direktivet, jfr även artikel 3.1 c). Ett rättsligt ombud ska utses av en tjänsteleverantör som inte är etablerad i unionen men som erbjuder sina tjänster här (se 2 kap. 1 och 2 §§). Även en tjänsteleverantör som enbart är etablerad i en medlemsstat som inte deltar i samtliga av de rättsakter som anges i 3 § ska utse ett rättsligt ombud. Ett rättsligt ombud kan vara en fysisk eller en juridisk person. Ett rättsligt ombud ska ta emot och följa sådana beslut och förelägganden som följer av lagen. Vilka sådana beslut och förelägganden är följer av 3 §. Beslut och förelägganden som omfattas av lagen 3 §    Följande beslut och förelägganden omfattas av denna lag: 1. en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder beslutad enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1543 av den 12 juli 2023 om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden, 2. en europeisk utredningsorder beslutad enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området, som avser inhämtning av elektroniska bevis, 3. en ansökan om rättslig hjälp beslutad med stöd av konventionen, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (SÖ 2005:42), som avser inhämtning av elektroniska bevis, och 4. beslut och förelägganden som fattas enligt svensk rätt, som avser inhämtning av elektroniska bevis. Paragrafen, som utformas efter synpunkt från Lagrådet, reglerar vilka beslut och förelägganden som omfattas av lagen (se artiklarna 1.1 och 3.1 i EU-direktivet). Övervägandena finns i avsnitt 10.1. Enligt punkt 1 omfattas en europeisk utlämnande- och bevarandeorder. Sådana beslutas enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1543 av den 12 juli 2023 om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden (EU-förordningen). Av punkt 2 följer att en europeisk utredningsorder omfattas om den avser inhämtning av elektroniska bevis. En sådan order beslutas enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (direktivet om en europeisk utredningsorder). Av punkt 3 följer att även en ansökan om rättslig hjälp som är beslutad enligt konventionen, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål) omfattas. Det krävs att ansökan avser inhämtning av elektroniska bevis. Slutligen följer av punkt 4 att även beslut och förelägganden som fattas enligt svensk rätt med syfte att hämta in elektroniska bevis omfattas. Lagens tillämpningsområde 4 §    Lagen gäller för en tjänsteleverantör som 1. är etablerad i Sverige, eller 2. erbjuder sina tjänster i Sverige om tjänsteleverantören a) inte är etablerad i en annan medlemsstat inom unionen, eller b) enbart är etablerad i en medlemsstat som inte deltar i samtliga av de EU-rättsliga instrument som anges i 3 §. I lagen finns även bestämmelser om utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud samt när svenska brottsbekämpande myndigheter ska vända sig till sådana. Paragrafen, som utformas efter synpunkter från Lagrådet, reglerar vilka tjänsteleverantörer som omfattas av lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 10.1. Enligt punkt 1 är lagen tillämplig för en tjänsteleverantör som är etablerad i Sverige. Vad som avses med att vara etablerad i Sverige definieras inte i EU-direktivet, men är ett begrepp som används även i andra EU-rättsakter, se t.ex. artikel 49 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Avgörande för bedömningen kommer vara om det finns en betydande anknytning till Sverige, t.ex. genom att tjänsteleverantören har ett verksamhetsställe här. Av punkt 2 följer att även en tjänsteleverantör som erbjuder sina tjänster i Sverige omfattas av lagen i vissa fall. Vad som avses med att erbjuda sina tjänster i Sverige följer av 2 § 2. Av punkt a följer att lagen däremot inte är tillämplig för en tjänsteleverantör som erbjuder sina tjänster i Sverige om denne är etablerad i en annan medlemsstat inom unionen. Det innebär t.ex. att en tjänsteleverantör som inte är etablerad i Sverige men däremot i Finland och därifrån erbjuder sina tjänster i Sverige inte omfattas av den här lagen. Av punkt b följer att lagen däremot är tillämplig för en tjänsteleverantör som erbjuder sina tjänster i Sverige om denne endast är etablerad i en medlemsstat som inte deltar i samtliga de EU-rättsliga instrument som anges i 3 §. Danmark är ett exempel på en sådan medlemsstat eftersom Danmark inte deltar i samarbetet enligt EU-förordningen eller direktivet om en europeisk utredningsorder. En tjänsteleverantör som endast är etablerad i Danmark och därifrån erbjuder sina tjänster i Sverige omfattas alltså av lagens tillämpningsområde. Om en tjänsteleverantör är etablerad i Sverige och i Danmark omfattas den också av lagen men då följer det av punkt 1. Andra stycket innehåller en upplysning om att det i lagen även finns bestämmelser som riktar sig mot utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud samt svenska brottsbekämpande myndigheter, se närmare 2 kap. 4 och 6 §§. Lagen gäller alltså även utsedda verksamhetsställen, rättsliga ombud och svenska brottsbekämpande myndigheter. 5 §   Lagen gäller inte för en sådan tjänsteleverantör som avses i 4 § som 1. tillhandahåller sådana finansiella tjänster som avses i artikel 2.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden, eller 2. endast är etablerad i Sverige och enbart erbjuder sina tjänster i Sverige. Av paragrafen följer att vissa tjänsteleverantörer faller utanför lagens tillämpningsområde. Övervägandena finns i avsnitt 10.1. Av punkt 1 följer att tjänsteleverantörer som erbjuder sådana finansiella tjänster som avses i artikel 2.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG undantas. Det kan t.ex. röra sig om banker och finansinstitut. Enligt punkt 2 undantas även tjänsteleverantörer som endast är etablerade i Sverige och enbart erbjuder sina tjänster här. Angående begreppet etablerad, se kommentaren till 4 §. Vad som avses med att erbjuda sina tjänster i Sverige följer av 2 § 2. 2 kap. Utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud Skyldigheten att utse ett utsett verksamhetsställe 1 §    En tjänsteleverantör som är etablerad i Sverige ska skriftligen utse minst ett av sina verksamhetsställen till utsett verksamhetsställe. Ett utsett verksamhetsställe ska vara etablerat i en medlemsstat där tjänsteleverantören erbjuder sina tjänster och som deltar i det eller de EU-rättsliga instrument som det utsedda verksamhetsstället ska ta emot beslut och förelägganden för. Ett utsett verksamhetsställe ska utses inom sex månader från den dag då tjänsteleverantören började erbjuda sina tjänster i unionen. Paragrafen reglerar att en tjänsteleverantör som är etablerad i Sverige ska utse minst ett utsett verksamhetsställe. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.1. Av första stycket följer att en tjänsteleverantör som är etablerad i Sverige ska utse minst ett av sina verksamhetsställen till ett utsett verksamhetsställe. Angående begreppet etablerad, se kommentaren till 1 kap. 4 §. Som följer av 1 kap. 2 § 4 är ett verksamhetsställe en enhet från vilken tjänsteleverantören genom en stabil infrastruktur under en obegränsad tid utövar ekonomisk verksamhet och från vilken tjänsteleverantören tillhandahåller sina tjänster eller från vilken dess verksamhet förvaltas. Enligt andra stycket ska det verksamhetsställe som utses till utsett verksamhetsställe utses i en medlemsstat där tjänsteleverantören erbjuder sina tjänster. Enligt 1 kap. 2 § 2 innebär att erbjuda sina tjänster i en medlemsstat att tjänsteleverantören gör det möjligt för fysiska eller juridiska personer i den medlemsstaten att använda dennes tjänster. Det ska även finnas en viss koppling till den medlemsstaten. Det är uppfyllt om tjänsteleverantören har ett verksamhetsställe i den medlemsstaten. Vidare krävs att den medlemsstaten deltar i samarbetet enligt det eller de EU-rättsliga instrument som räknas upp i 1 kap. 3 § och som det utsedda verksamhetsstället ska ta emot beslut och förelägganden för. En tjänsteleverantör kan alltså utse flera utsedda verksamhetsställen i olika medlemsstater så länge kraven som anges i den här paragrafen är uppfyllda. Detta innebär t.ex. att en tjänsteleverantör som är etablerad och erbjuder sina tjänster i både Sverige och Finland kan välja att utse det svenska eller finska verksamhetsstället till utsett verksamhetsställe att ta emot beslut och förelägganden avseende alla de tre rättsakter som anges i 1 kap. 3 §. Detta eftersom både Sverige och Finland deltar i samtliga dessa rättsakter. Eller så kan tjänsteleverantören utse både det svenska och finska verksamhetsstället till utsedda verksamhetsställen. De utsedda verksamhetsställena kommer i ett sådant fall att t.ex. behöva ha olika territoriella tillämpningsområden eller bevaka beslut och förelägganden beslutade med stöd av olika rättsliga instrument. Kraven i andra stycket innebär även att en tjänsteleverantör som t.ex. bara är etablerad i Sverige och Danmark och som erbjuder sina tjänster i båda staterna, inte kan utse ett utsett verksamhetsställe i Danmark för EU-förordningen och direktivet om en europeisk utredningsorder eftersom Danmark inte deltar i samarbetet enligt de rättsakterna. I sådana fall måste ett utsett verksamhetsställe utses i Sverige för de rättsakterna. Tjänsteleverantören kan däremot utse ett verksamhetsställe i Danmark till utsett verksamhetsställe för mottagande av en ansökan om rättslig hjälp enligt EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål eftersom Danmark deltar i samarbetet enligt den konventionen. Tjänsteleverantören kan även välja att utse ett utsett verksamhetsställe i Sverige för samtliga rättsakter. Tredje stycket reglerar när en tjänsteleverantör senast måste utse ett utsett verksamhetsställe. Detta ska ske inom sex månader från den dag som tjänsteleverantören började erbjuda sina tjänster i unionen. Om en tjänsteleverantör erbjöd sina tjänster i unionen redan när EU-direktivet trädde i kraft den 18 februari 2026 framgår av lagens övergångsbestämmelse att ett utsett verksamhetsställe ska utses senast den 18 augusti 2026. Skyldigheten att utse ett rättsligt ombud 2 §    En tjänsteleverantör som inte ska utse ett utsett verksamhetsställe enligt 1 § ska skriftligen utse minst ett rättsligt ombud. Ett rättsligt ombud ska ha hemvist i en medlemsstat där tjänsteleverantören erbjuder sina tjänster och som deltar i det eller de EU-rättsliga instrument som det rättsliga ombudet ska ta emot beslut och förelägganden för. Ett rättsligt ombud ska utses inom sex månader från den dag då tjänsteleverantören började erbjuda sina tjänster i unionen. Paragrafen reglerar att en tjänsteleverantör som inte ska utse ett utsett verksamhetsställe ska utse minst ett rättsligt ombud. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.1. Av första stycket följer att en tjänsteleverantör som inte ska utse ett utsett verksamhetsställe enligt 1 § ska utse minst ett rättsligt ombud. Det innebär att en tjänsteleverantör som inte är etablerad i Sverige men som erbjuder sina tjänster här ska utse minst ett rättsligt ombud. För att paragrafen ska vara tillämplig krävs naturligtvis också att tjänsteleverantören omfattas av lagen enligt 1 kap. 4 och 5 §§. Vad som avses med att erbjuda sina tjänster i Sverige följer av 1 kap. 2 § 2. Angående begreppet etablerad, se kommentaren till 1 kap. 4 §. Enligt andra stycket ska ett rättsligt ombud ha sin hemvist i en medlemsstat som deltar i det eller de EU-rättsliga instrument som anges i 1 kap. 3 § och som det rättsliga ombudet ska ta emot beslut och förelägganden för. Det ska även vara en medlemsstat där tjänsteleverantören erbjuder sina tjänster. Hemvist definieras inte i EU-direktivet, men det bör innebära att det rättsliga ombudet måste ha nära anknytning till medlemsstaten. En fysisk person som stadigvarande bor i Sverige bör som utgångspunkt anses ha sin hemvist här. Detsamma gäller för en juridisk person om den har sitt säte i Sverige. Vad som avses med att erbjuda sina tjänster i en medlemsstat följer av 1 kap. 2 § 2. En tjänsteleverantör kan alltså utse flera rättsliga ombud i olika medlemsstater, så länge förutsättningarna i den här paragrafen är uppfyllda. Detta innebär t.ex. att en tjänsteleverantör som inte är etablerad i unionen men som erbjuder sina tjänster i Sverige och i Finland kan välja att utse ett rättsligt ombud antingen i Sverige eller Finland eller i båda länderna. Detta eftersom både Sverige och Finland deltar i samarbetet enligt samtliga tre rättsakter som anges i 1 kap. 3 §. Det innebär även att en tjänsteleverantör som inte är etablerad i unionen men som erbjuder sina tjänster i t.ex. Sverige och Danmark, inte kan utse ett rättsligt ombud såvitt avser EU-förordningen och direktivet om en europeisk utredningsorder i Danmark eftersom Danmark inte deltar i de rättsakterna. I sådana fall måste ett rättsligt ombud utses i Sverige för de rättsakterna. Tjänsteleverantören kan däremot utse ett rättsligt ombud i Danmark för mottagande av en ansökan om rättslig hjälp enligt EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål eftersom Danmark deltar i samarbetet enligt den konventionen. Tjänsteleverantören kan även välja att utse ett rättsligt ombud i Sverige för samtliga rättsakter. Om flera rättsliga ombud utses kan de behöva ges olika territoriella tillämpningsområden. Tredje stycket reglerar när en tjänsteleverantör senast måste utse ett rättsligt ombud. Om tjänsteleverantören inte erbjöd sina tjänster i unionen den 18 februari 2026, dvs. den dag då EU-direktivet trädde i kraft, har tjänsteleverantören sex månader på sig att utse ett sådant, räknat från den dagen tjänsteleverantören började erbjuda sina tjänster i unionen. Om tjänsteleverantören däremot erbjöd sina tjänster i unionen redan när EU-direktivet trädde i kraft framgår av lagens övergångsbestämmelse att ett rättsligt ombud ska utses senast den 18 augusti 2026. Utsedda verksamhetsställens och rättsliga ombuds befogenheter och resurser 3 §    Den tjänsteleverantör som är skyldig att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud enligt 1 eller 2 § ska ge ett sådant de befogenheter och resurser som krävs för att kunna samarbeta med behöriga myndigheter och följa sådana beslut och förelägganden som omfattas av denna lag. Paragrafen anger krav på befogenheter och resurser som ska ges till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud (se artikel 3.4 i EU-direktivet). Övervägandena finns i avsnitt 10.2.3. En tjänsteleverantör måste se till att ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud får de befogenheter och resurser som krävs för att kunna följa sådana beslut och förelägganden som omfattas av denna lag, dvs. sådana beslut och förelägganden som räknas upp i 1 kap. 3 §. Det innebär att ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud måste ha de resurser och befogenheter som behövs för att kunna ta fram och lämna ut elektroniska bevis inom den tid som anges i respektive rättsakt eller i nationell rätt. Vilka befogenheter och resurser som krävs kan variera mellan olika tjänsteleverantörer och karaktären på dess verksamhet. En större tjänsteleverantör kommer t.ex. att behöva ge ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud mer resurser för att klara av uppgiften. Det kommer att få avgöras i det enskilda fallet – ytterst av centralmyndigheten – vilka befogenheter och resurser som är tillräckliga. Bestämmelsen riktar sig till samtliga tjänsteleverantörer som omfattas av lagen, oavsett om ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud utsetts i Sverige eller i någon annan medlemsstat. Det är centralmyndigheten i den medlemsstat där tjänsteleverantören har ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud som ska kontrollera att dessa mottagare har fått de befogenheter och resurser som krävs för att följa beslut och förelägganden. Centralmyndigheterna i de medlemsstater där en tjänsteleverantör är etablerad eller erbjuder sina tjänster kommer därför att behöva kunna samarbeta om det finns misstanke om att tjänsteleverantören inte gett ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud tillräckliga resurser. Utsedda verksamhetsställens och rättsliga ombuds uppgifter 4 §    Ett utsett verksamhetsställe och ett rättsligt ombud i Sverige ska samarbeta med behöriga myndigheter genom att ta emot och följa sådana beslut och förelägganden som omfattas av denna lag. Paragrafen reglerar vilka uppgifter utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud i Sverige har. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.2. Ett utsett verksamhetsställe och ett rättsligt ombuds uppgift är att ta emot sådana beslut och förelägganden som omfattas av denna lag (se 1 kap. 3 §). En europeisk utlämnande- eller bevarandeorder beslutas med stöd av EU-förordningen. I EU-förordningen finns vissa närmare bestämmelser om hur det går till när en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder skickas till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud och vad det innebär för ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud att följa en sådan order, se bl.a. artiklarna 7 och 10. Det följer även att en sådan order ska skickas direkt till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. På så sätt skiljer sig EU-förordningen från direktivet om en europeisk utredningsorder och EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål som reglerar samarbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter. EU-direktivet ändrar inte den ordningen. Det innebär alltså att det kommer att vara svenska behöriga myndigheter som tar kontakt med ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige när myndigheten tagit emot en europeisk utredningsorder eller en ansökan om rättslig hjälp som beslutats med stöd av EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål som avser elektroniska bevis. Ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige är även skyldig att ta emot och följa beslut om att hämta in elektroniska bevis som fattas av svenska brottsbekämpande myndigheter enligt nationell rätt. Som följer av 6 § finns ingen skyldighet för svenska brottsbekämpande myndigheter att vända sig till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud för att hämta in elektroniska bevis enligt nationell rätt. Men om en svensk myndighet väljer att vända sig till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige har ett sådant däremot en skyldighet att följa ett sådant beslut. Hur elektroniska bevis ska tas fram, t.ex. inom vilken tid och på vilket sätt kommer att vara beroende av vilket EU-rättsligt instrument eller vilka nationella bestämmelser som beslutet eller föreläggandet om att lämna ut elektroniska bevis grundar sig på. Bestämmelser om detta finns t.ex. i artiklarna 10 och 11 i EU-förordningen. Underrättelse till en centralmyndighet 5 §    En tjänsteleverantör som är skyldig att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud enligt 1 eller 2 § ska i en skriftlig underrättelse lämna följande uppgifter till centralmyndigheten i den medlemsstat där det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet utses: 1. kontaktuppgifterna till det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet, 2. det territoriella tillämpningsområdet för varje utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud om tjänsteleverantören utsett flera sådana, och 3. vilket eller vilka av unionens officiella språk, som också är ett officiellt språk i den medlemsstat i vilken det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet utsetts, som godtas för kommunikation med det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet. Om omständigheter som anges i första stycket ändras ska tjänsteleverantören så snart som möjligt lämna uppdaterad information till centralmyndigheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om innehållet i underrättelsen till den svenska centralmyndigheten. Paragrafen innehåller bestämmelser om underrättelse till en centralmyndighet. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.4. En tjänsteleverantör som omfattas av lagen ska underrätta centralmyndigheten i den medlemsstat där det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet utses om de uppgifter som följer av den här paragrafen. Om en tjänsteleverantör har utsett flera utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud i olika medlemsstater ska underrättelse skickas till centralmyndigheterna i samtliga de medlemsstaterna. Om tjänsteleverantören har utsett ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige ska en underrättelse göras till den svenska centralmyndigheten. Att en tjänsteleverantör kan vara skyldig att även lämna andra uppgifter till behöriga myndigheter framgår av artikel 8 i Kommissionens genomförandeförordning (EU) 2025/1550 av den 28 juli 2025 om fastställande av tekniska specifikationer och andra krav för det decentraliserade it-system som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1543. Av punkt 1 följer att det av underrättelsen ska framgå kontaktuppgifterna till ett utsett verksamhetsstället eller rättsligt ombud. Det inkluderar även att informera om vilket det utsedda verksamhetsstället eller vem eller vilket det rättsliga ombudet är. Punkt 2 reglerar att om tjänsteleverantören har utsett flera utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud ska även det territoriella tillämpningsområdet för varje utsett verksamhetsställe eller rättsliga ombud anmälas. Av punkt 3 följer att tjänsteleverantören även ska ange vilket språk som kan användas vid kommunikationen med det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet. Av andra stycket följer att tjänsteleverantören ska uppdatera informationen i sin underrättelse om någon av de omständigheter som anges i första stycket ändras. Det kan t.ex. vara att kontaktuppgifter till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud ändras. Tredje stycket reglerar att regeringen eller den myndighet regeringen beslutar kommer att ha möjlighet att lämna ytterligare föreskrifter om underrättelsen till den svenska centralmyndigheten. När svenska myndigheter ska rikta sig till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud 6 §    En svensk behörig myndighet ska vid mottagande av en europeisk utredningsorder som avser inhämtning av elektroniska bevis ställa denna till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige. Detsamma gäller vid inhämtning av elektroniska bevis genom en ansökan om rättslig hjälp beslutad med stöd av konventionen, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (SÖ 2005:42). En svensk behörig myndighet ska vid utfärdande av en europeisk utredningsorder som avser inhämtning av elektroniska bevis ställa denna till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Detsamma gäller vid inhämtning av elektroniska bevis genom en ansökan om rättslig hjälp beslutad med stöd av konventionen, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (SÖ 2005:42). Vid inhämtning av elektroniska bevis enligt nationell rätt, får en behörig myndighet vända sig till utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud i Sverige. Bestämmelsen, som delvis utformats efter synpunkter från Lagrådet, reglerar när svenska myndigheter ska rikta beslut om inhämtning av elektronisk bevisning till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Övervägandena finns i avsnitt 10.2.5. Enligt första stycket ska en svensk behörig myndighet vid mottagande av en europeisk utredningsorder och en ansökan om rättslig hjälp som beslutats med stöd av EU-konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål ställa dessa till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige om syftet är att hämta in elektroniska bevis från den tjänsteleverantör som har utsett det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet. Att en europeisk utredningsorder eller ansökan om rättslig hjälp ska ställas till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud innebär att det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet är slutlig mottagare av ordern eller ansökan. Vid verkställighet av en sådan order eller ansökan ska en svensk behörig myndighet således rikta sig till det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet för att hämta in den bevisning som efterfrågas. Enligt andra stycket ska svenska myndigheter vid utfärdandet av en europeisk utredningsorder eller ansökan om rättslig hjälp ställa dessa till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud om ordern eller ansökan syftar till att hämta in elektronisk bevisning. Att en europeisk utredningsorder eller ansökan om rättslig hjälp ska ställas till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud innebär att det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet är slutlig mottagare av ordern eller ansökan. Det ändrar inte förhållandet att den europeiska utredningsordern eller ansökan ska skickas via en behörig myndighet i enlighet med vad som föreskrivs i respektive rättsakt. Det är sedan den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten som ska vända sig till det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet. Eftersom en tjänsteleverantör kan ha flera utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud kan den svenska myndigheten behöva kontrollera det territoriella tillämpningsområdet för dessa för att kunna vända sig till den behöriga myndigheten i rätt medlemsstat. Av tredje stycket följer att ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige får användas för inhämtning av elektroniska bevis enligt nationell rätt. Till skillnad från första stycket framgår av andra stycket att det dock endast är en möjlighet att använda sig av dessa mottagare i ett sådant fall. Om en annan kontaktväg är möjlig och bedöms lämpligare får även den användas. 3 kap. Tillsyn och sanktioner Centralmyndighet 1 §    Den myndighet som regeringen bestämmer är centralmyndighet enligt EU-direktivet. Paragrafen anger att regeringen bestämmer vilken myndighet i Sverige som ska utses till centralmyndighet enligt EU-direktivet. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.1. Tillsyn 2 §    Centralmyndigheten ska ha tillsyn över att denna lag och de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen följs. Paragrafen anger centralmyndighetens tillsynsområde. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.1 och 10.3.3. Tillsynsområdet omfattar de skyldigheter som åläggs tjänsteleverantörer enligt denna lag eller enligt föreskrifter meddelade i anslutning till lagen. Tillsynsobjekten är de tjänsteleverantörer som omfattas av den här lagen, se 1 kap. 2 § 1 och 4 §. Detta oavsett om sådana tjänsteleverantörer utsett sina utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud i Sverige eller i någon annan medlemsstat. Dessutom är samtliga utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud i Sverige tillsynsobjekt. I sin tillsyn kan kontakter behöva ske med centralmyndigheter i andra medlemsstater. Centralmyndigheten har alltså i uppgift att utöva tillsyn över att tjänsteleverantörer har utsett ett utsett verksamhetsställe enligt 2 kap. 1 § samt att en tjänsteleverantör har utsett ett rättsligt ombud enligt 2 kap. 2 §. Centralmyndigheten ska även utöva tillsyn över att ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige har förutsättningar att ta emot och följa sådana beslut och förelägganden som omfattas av den här lagen. I det ligger inte att ta ställning i det enskilda fallet om ett visst beslut eller föreläggande har följts utan tillsynen avser exempelvis om det finns några avtalsrättsliga hinder för ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud att fullfölja ett sådant föreläggande eller beslut som räknas upp. Centralmyndigheten ska även utöva tillsyn över att tjänsteleverantörer som omfattas av den här lagen har gett utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud tillräckliga befogenheter och resurser för att kunna samarbeta med behöriga myndigheter och följa sådana beslut och förelägganden som omfattas av den här lagen. Denna del av tillsynen omfattar även utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud i andra medlemsstater. Tillsynen omfattar även att tjänsteleverantörer gjort en sådan underrättelse som följer av 2 kap. 5 §. För centralmyndighetens handläggning av ärenden enligt denna lag gäller förvaltningslagen (2017:900). Tillträde till utrymmen 3 §    Centralmyndigheten har rätt att för sin tillsyn få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, där den som står under tillsyn bedriver sin verksamhet. Paragrafen ger centralmyndigheten rätt att få tillträde till vissa utrymmen för att kunna bedriva en effektiv tillsyn. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.3. Bestämmelsen avser områden, lokaler och andra utrymmen, med undantag för bostäder, där tjänsteleverantörer som omfattas av den här lagen eller en sådan tjänsteleverantörs utsedda verksamhetsställe eller rättsliga ombud i Sverige bedriver sin verksamhet. Centralmyndighetens befogenheter enligt bestämmelsen kan endast utövas i Sverige. Skulle centralmyndigheten behöva ta reda på t.ex. om ett utsett verksamhetsställe utsetts i en annan medlemsstat får myndigheten vända sig till centralmyndigheten i den staten för bistånd och samråd. Bestämmelsen har sin förebild i 11 kap. 2 § lagen om elektronisk kommunikation och är tänkt att tillämpas på motsvarande sätt. Uppgifter som behövs för tillsynen 4 §    Centralmyndigheten får förelägga den som står under tillsyn att tillhandahålla myndigheten de upplysningar eller handlingar som behövs för tillsynen. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Paragrafen innehåller en rätt för centralmyndigheten att besluta om förelägganden. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.3. Enligt första stycket får centralmyndigheten kräva in de upplysningar eller handlingar som behövs för tillsynen. Centralmyndigheten kan t.ex. behöva upplysningar eller handlingar för att avgöra om ett i Sverige utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud har getts tillräckliga befogenheter och resurser. Möjligheten att begära in upplysningar enligt den här paragrafen kan också bli aktuell om en tjänsteleverantör inte lämnat all den information som ska följa av en sådan underrättelse som ska göras till centralmyndigheten enligt 2 kap. 5 §. Av andra stycket följer att ett föreläggande enligt första stycket får förenas med vite. Lagen (1985:206) om viten (viteslagen) innehåller bestämmelser om handläggningen av ärenden om vitesförelägganden. Verkställighet 5 §    Centralmyndighetens beslut som avser åtgärder som krävs för tillsynen får verkställas av Kronofogdemyndigheten. Då gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande. Paragrafen behandlar möjligheten till verkställighet av centralmyndighetens beslut om åtgärder. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.3. Centralmyndigheten kan enligt bestämmelsen begära handräckning av Kronofogdemyndigheten. Det skulle t.ex. kunna bli aktuellt om myndigheten behöver avlägsna fysiska hinder för att kunna genomföra sin tillsyn. I fråga om förfarandet hos Kronofogdemyndigheten gäller utsökningsbalken i tillämpliga delar. Sådant bistånd som anges i paragrafen kan endast begäras inom Sverige. För behov av motsvarande åtgärder i ett annat land, får centralmyndigheten samråda med centralmyndigheten i det landet. Vitesförelägganden 6 §    Centralmyndigheten får förelägga en tjänsteleverantör som åsidosätter en skyldighet som följer av denna lag att vidta de åtgärder som krävs för att tjänsteleverantören ska uppfylla skyldigheten. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Paragrafen innehåller bestämmelser om förelägganden för att komma till rätta med överträdelser av de skyldigheter som följer av denna lag. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.1. 10.3.2 och 10.3.4. Enligt första stycket får centralmyndigheten meddela de förelägganden som behövs för att en tjänsteleverantör ska uppfylla de skyldigheter som åligger denne enligt den här lagen. Det rör sig om tjänsteleverantörers skyldighet att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud (se 2 kap. 1 och 2 §§). Vidare rör det sig om tjänsteleverantörens skyldighet att förse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud med tillräckliga resurser och befogenheter för att besvara förelägganden och beslut (se 2 kap. 3 §). Det rör sig också om en tjänsteleverantörs skyldighet att underrätta en centralmyndighet om bl.a. kontaktuppgifter till och språk för ett utsett verksamhetsställe och rättsligt ombud (se 2 kap. 5 §). Ett sådant föreläggande kan t.ex. bli aktuellt när centralmyndigheten i sin tillsyn kan konstatera att en tjänsteleverantör inte lever upp till de åtaganden som följer av den här lagen. Av andra stycket följer att ett föreläggande enligt första stycket får förenas med vite. Viteslagen innehåller bestämmelser om handläggningen av ärenden om vitesförelägganden. Bland annat följer av 3 § vitelagen hur ett vitesbelopp ska bestämmas. Sanktionsavgift 7 §    Centralmyndigheten får ta ut en sanktionsavgift av den tjänsteleverantör som åsidosätter en skyldighet som följer av denna lag. I paragrafen regleras sanktionsavgifter för överträdelser av denna lag. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.1, 10.3.2 och 10.3.5. Av bestämmelsen följer att överträdelser av de skyldigheter som följer av denna lag kan medföra att en sanktionsavgift tas ut av tjänsteleverantören. Det rör sig om tjänsteleverantörers skyldighet att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud (se 2 kap. 1 och 2 §§). Vidare rör det sig om tjänsteleverantörens skyldighet att förse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud med tillräckliga resurser och befogenheter att besvara förelägganden och beslut (se 2 kap. 3 §). Vidare rör det sig om en tjänsteleverantörs skyldighet att underrätta den svenska centralmyndigheten eller en utländsk sådan om bl.a. kontaktuppgifter till och språk för ett utsett verksamhetsställe och rättsligt ombud (se 2 kap. 5 §). Det är centralmyndigheten som beslutar om sanktionsavgift enligt paragrafen. Bestämmelsen innebär att det inte krävs att det föreligger någon form av uppsåt eller vårdslöshet hos den som gjort sig skyldig till överträdelsen för att en sanktionsavgift ska bli aktuell, utan det räcker att den har ägt rum. Avgiftsskyldigheten bygger alltså på strikt ansvar. Det är inte obligatoriskt för centralmyndigheten att besluta om en sanktionsavgift vid en konstaterad överträdelse utan om myndigheten bedömer att ett viteföresläggande enligt 6 § är en lämpligare sanktion kan en sådan väljas i stället. 8 §    En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 10 000 kronor och till högst två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning föregående räkenskapsår. Paragrafen reglerar vilket belopp som sanktionsavgiften kan bestämmas till. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.5. I paragrafen fastställs det lägsta och det högsta beloppet för en sanktionsavgift. Det högsta beloppet får uppgå till två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning föregående räkenskapsår. Om överträdelsen har skett under tjänsteleverantörens första verksamhetsår eller om uppgifter om omsättningen saknas eller är bristfälliga behöver den uppskattas. Det är centralmyndigheten som beslutar om sanktionsavgiftens storlek. Vilka omständigheter som särskilt ska beaktas när avgiften ska bestämmas i det enskilda fallet följer av 9 §. 9 §    När sanktionsavgiftens storlek bestäms ska särskild hänsyn tas till 1. om överträdelsen varit uppsåtlig eller berott på oaktsamhet, 2. överträdelsens karaktär, svårhetsgrad och varaktighet, 3. om en liknande överträdelse har begåtts tidigare, och 4. tjänsteleverantörens finansiella ställning. Paragrafen reglerar vilka omständigheter som särskilt ska beaktas när sanktionsavgiftens storlek bestäms. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.5. Centralmyndigheten ska beakta de omständigheter som räknas upp i paragrafen när sanktionsavgiftens storlek bestäms. Uppräkningen är inte uttömmande, vilket innebär att hänsyn även kan tas till andra relevanta omständigheter. Som framgår av 7 § krävs varken uppsåt eller oaktsamhet för att en överträdelse ska leda till sanktionsavgift. Av punkt 1 följer dock att sådana omständigheter har betydelse vid bestämmandet av avgiftens storlek där en uppsåtlig överträdelse talar för att avgiften ska höjas. En avsiktlig överträdelse visar tydligt på nonchalans mot regleringen och bör leda till att sanktionsavgiften bestäms till ett högre belopp än om det rört sig om en överträdelse som haft sin grund i oaktsamhet, t.ex. missförstånd om hur regleringen ska tillämpas eller ursäktliga bedömningsfel. Missförstånd om tillämpningen eller ursäktliga bedömningsfel kan särskilt förekomma under den inledande perioden när den här lagen börjar tillämpas. Det kan dock inte uteslutas att en sanktionsavgift i vissa fall bör tas ut med ett högre belopp även om överträdelsen skett med oaktsamhet. Så kan vara fallet om överträdelsen fått eller riskerat att få allvarliga konsekvenser, t.ex. för en större tjänsteleverantör som borde ha god insikt i svensk rätt och som sitter på stora mängder med elektroniska uppgifter som brottsbekämpande myndigheter behöver komma åt. Enligt punkt 2 ska överträdelsens karaktär, svårhetsgrad och varaktighet beaktas. Ju allvarligare överträdelse, desto starkare skäl talar för att beloppet ska sättas högt. Här är det t.ex. av betydelse om vägran att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud fått till följd att en stor mängd uppgifter som skulle ha kunnat användas som bevis gått förlorade på grund av att brottsbekämpande myndigheter inte haft någon att vända sig till med sitt beslut eller föreläggande. Ett annat exempel är om tjänsteleverantören inte gett sitt utsedda verksamhetsställe eller rättsliga ombud de befogenheter och resurser som krävs för att besvara förelägganden och beslut och denna underlåtenhet varit bestående under en längre tid. Det behöver dock inte konstateras att skada uppstått utan det räcker att det funnits risk för skada. Som regel blir det fråga om att göra en helhetsbedömning av de potentiella skadeverkningarna. En faktisk skada behöver inte heller vara allvarligare än risken för skada, särskilt om risken varit mycket hög och skadan – om den hade inträffat – skulle ha fått stora konsekvenser. Av punkt 3 följer att det också ska beaktas om den som har begått överträdelsen tidigare har begått en överträdelse. Så skulle kunna vara fallet om en tjänsteleverantör byter utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud och inte anmäler kontaktuppgifter till den nya mottagaren och om en liknande överträdelse skedde även när en mottagare utsågs vid ett tidigare tillfälle. Enligt punkt 4 ska även tjänsteleverantörens finansiella ställning beaktas vid bestämmandet av avgiftens storlek. Den finansiella ställningen indikeras genom t.ex. en juridisk persons totala omsättning. Hänsyn ska tas till om det är fråga om en mindre aktör i sammanhanget, som inte ska påföras en avgift som är mer betungande än för en större aktör i fråga om samma typ av överträdelse. 10 §    Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut hela avgiften. Paragrafen reglerar när en sanktionsavgift får efterges eller sättas ned. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.5. Sanktionsavgiften sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut hela sanktionsavgiften. Det kan exempelvis vara oskäligt att ta ut en avgift om den tjänsteleverantören redan har påförts en sanktionsavgift enligt något annat regelverk för i princip samma brist. Det kan även förekomma att en tjänsteleverantör är etablerad i eller erbjuder sina tjänster i flera olika medlemsstater vilket innebär att flera medlemsstater kan komma att besluta om sanktioner mot samma tjänsteleverantör. Har en annan medlemsstat i en sådan situation redan påfört en sanktionsavgift för samma överträdelse ska den svenska centralmyndigheten kunna sätta ned sanktionsavgiften. Andra omständigheter att beakta i mildrande riktning kan vara att den avgiftsskyldige har samarbetat med centralmyndigheten för att komma till rätta med överträdelsen eller skyndsamt vidtagit rättelse för att minska skadan eller risken för skada. Det är däremot inte oskäligt att ta ut en avgift när överträdelsen exempelvis har berott på okunskap om regelverket eller på dålig ekonomi, tidsbrist, glömska eller undermåliga rutiner. 11 §    En sanktionsavgift får inte beslutas om överträdelsen omfattas av ett föreläggande om vite enligt 6 § och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. Paragrafen reglerar förhållandet mellan sanktionsavgifter och vitesförelägganden. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.5. Paragrafen syftar till att förhindra att samma överträdelse prövas två gånger. Om ett vitesföreläggande har meddelats enligt 6 § och föreläggandet inte följs, kan centralmyndigheten välja att ansöka om utdömande av vitet eller att besluta om sanktionsavgift om förutsättningarna för det är uppfyllda. Om ett beslut om vitesföreläggande har meddelats och en domstolsprocess inletts om utdömande av vitet är dock centralmyndigheten förhindrad att besluta om sanktionsavgift för samma överträdelse. 12 §    En sanktionsavgift får beslutas endast om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Ett beslut om sanktionsavgift ska delges. Paragrafen reglerar bl.a. preskriptionstiden för beslut om sanktionsavgift. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.5. Första stycket innebär att om kommunikation med den som avgiften ska tas ut av inte har skett inom två år från överträdelsen, får en sanktionsavgift inte tas ut. Tidsfristen räknas från när överträdelsen ägde rum. Andra stycket innebär att ett beslut om sanktionsavgift ska delges den avgiftsskyldige, ofta med hjälp av något av de förfaranden för delgivning som regleras i delgivningslagen. 13 §    En sanktionsavgift ska betalas till centralmyndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om sanktionsavgiften inte betalas i tid, ska centralmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Sanktionsavgiften tillfaller staten. Paragrafen reglerar betalning och indrivning av sanktionsavgifter. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.5. Enligt första stycket ska avgiften betalas inom 30 dagar efter det att beslutet fått laga kraft. En möjlighet finns att förlänga tiden, t.ex. om det rör sig om en mindre aktör som behöver lite mer tid för att få fram medel att betala avgiften med. Av andra stycket följer att om avgiften inte betalas inom den angivna tiden ska centralmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen om indrivning av statliga fordringar m.m. Beslutet om sanktionsavgift utgör en exekutionstitel (3 kap. 1 § första stycket 6 utsökningsbalken). Det innebär att verkställighet enligt utsökningsbalken kan ske utan att det krävs något domstolsavgörande. Av tredje stycket följer att avgiften tillfaller staten. 14 §    En sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Paragrafen reglerar preskription av sanktionsavgifter. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.5. Bestämmelsen innebär att en sanktionsavgift preskriberas om verkställighet inte har skett inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. Det som preskriberas är den del av avgiften som inte har drivits in när fem år har gått sedan beslutet fick laga kraft. 15 §    Ett beslut att ta ut en sanktionsavgift får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. I paragrafen regleras överklagande av beslut att ta ut en sanktionsavgift. Övervägandena finns i avsnitt 10.3.5. Första stycket anger att beslut att ta ut en sanktionsavgift får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Enligt andra stycket krävs prövningstillstånd vid överklagande till kammarrätten. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 19 augusti 2026 i fråga om 3 kap. och i övrigt den 1 juli 2026. 2. En tjänsteleverantör som erbjuder sina tjänster i unionen vid EU-direktivets ikraftträdande ska utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud senast den 18 augusti 2026. Enligt punkt 1 träder lagen i kraft den 1 juli 2026 förutom i fråga om 3 kap., som träder i kraft den 19 augusti 2026. De olika tidpunkterna beror på att det först är efter den 18 augusti 2026 som tillsyn och sanktioner är aktuella. Det beror på att de tjänsteleverantörer som erbjöd sina tjänster i unionen när EU-direktivet trädde i kraft har till den 18 augusti 2026 på sig att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud, se vidare andra punkten. Av punkt 2 följer att en tjänsteleverantör som erbjuder sina tjänster i unionen när EU-direktivet trädde i kraft har sex månader på sig att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet 1 §    Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden vid Myndigheten för säkerhet och integritetsskydd (nämnden) ska utöva tillsyn över 1. brottsbekämpande myndigheters användning av hemliga tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter, 2. brottsbekämpande myndigheters användning av andra tvångsmedel enligt lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott än de som avses i 1, om inte den som åtgärden utförts hos eller annars riktats mot har närvarat vid åtgärden, 3. brottsbekämpande myndigheters användning av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1543 av den 12 juli 2023 om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden, 4. Säkerhetspolisens användning av hemliga tvångsmedel vid särskild kontroll av vissa utlänningar, och 5. därmed sammanhängande verksamhet. Nämnden ska även utöva tillsyn över den behandling av personuppgifter som utförs av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Ekobrottsmyndigheten enligt brottsdatalagen (2018:1177) och lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område för de syften som anges i 1 kap. 1 § i den sistnämnda lagen, och lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter. Tillsynen ska särskilt avse behandling enligt 2 kap. 11 § brottsdatalagen och 2 kap. 9 § lagen om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter. Nämnden ska också utöva tillsyn över Polismyndighetens och Säkerhetspolisens tillämpning av lagen (2019:547) om förbud mot användning av vissa uppgifter för att utreda brott. Tillsynen ska särskilt syfta till att säkerställa att verksamhet enligt första–tredje styckena bedrivs i enlighet med lag eller annan författning. I paragrafen anges Säkerhets- och integritetsskyddsnämndens tillsyn. Övervägandena finns i avsnitt 6.7.1. Genom punkt 3, som är ny, utökas tillsynsområdet till att omfatta även brottsbekämpande myndigheters användning av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata som beslutas enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1543 av den 12 juli 2023 om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden. Nämndens tillsyn omfattar åklagares utfärdande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata, men även brottsbekämpande myndigheters användning av en sådan europeisk utlämnandeorder samt annan sammanhängande verksamhet, t.ex. hanteringen av eventuell överskottsinformation och frågan om underrättelse till den vars uppgifter begärs. Punkt 4 motsvarar hittillsvarande punkt 3. Punkt 5 motsvarar hittillsvarande punkt 4. EU:s förordning (2023/1543) om elektroniska bevis 63 sidor EU:s direktiv (2023/1544) om elektroniska bevis Sammanfattning av betänkandet Effektivare gränsöverskridande inhämtning av elektroniska bevis (SOU 2024:85) Uppdraget Vi har haft i uppdrag att se över regleringen om gränsöverskridande åtkomst till elektroniska bevis med anledning av nya internationella instrument, vilka är förordning (EU) 2023/1543 om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden (EU-förordningen), direktiv (EU) 2023/1544 om fastställande av harmoniserade regler för att utse utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud för insamling av elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden (EU-direktivet), och det andra tilläggsprotokollet till Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet (Budapestkonventionen). Vi har också haft i uppdrag att se över regleringen om gränsöverskridande hantering av förelägganden om bevarande av uppgifter. Syftet med uppdraget är att säkerställa att svenska brottsbekämpande myndigheter på ett effektivt och rättssäkert sätt kan använda de gränsöverskridande verktyg som ovan nämnda instrument erbjuder. Därutöver innebär uppdraget att även brottsbekämpande myndigheter inom EU på ett effektivt och rättssäkert sätt kan få tillgång till elektroniska bevis som kan finnas tillgängliga hos svenska aktörer. EU-förordningen och EU-direktivet EU-förordningen syftar till att effektivisera gränsöverskridande inhämtning av elektronisk bevisning. EU-förordningen innebär att en behörig myndighet i en medlemsstat kan vända sig till en tjänsteleverantör som är etablerad eller representerad i en annan medlemsstat, med ett beslut om att elektroniska bevis ska bevaras (bevarandeorder) eller lämnas ut (utlämnandeorder). Det spelar ingen roll i vilket land de elektroniska uppgifterna finns lagrade. Med elektroniska bevis avses abonnentuppgifter, trafikuppgifter och innehållsdata. EU-förordningen omfattar enbart lagrade uppgifter och innebär ingen skyldighet att lagra uppgifter. Om en order inte följs, kan den utfärdande myndigheten begära verkställighet av ordern av behörig verkställande myndighet i den stat i vilken tjänsteleverantören finns representerad. Efterlevs inte ordern trots detta kan det bli aktuellt att besluta om sanktionsavgifter. EU-direktivet innehåller bestämmelser om att vissa tjänsteleverantörer är skyldiga att utse utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud inom unionen. Det är de utsedda verksamhetsställena eller de rättsliga ombuden som ska ta emot europeiska bevarande- och utlämnandeorder för tjänsteleverantörernas räkning samt ansvara för att de fullföljs. Förordningen överlämnar vissa frågor till medlemsstaterna att reglera i nationell rätt. Enligt EU-förordningen är medlemsstaterna också skyldiga att utse en eller flera behöriga myndigheter som bland annat ska ha befogenhet att utfärda, sända och verkställa europeiska bevarande- och utlämnandeorder. Vi föreslår att sådana bestämmelser samlas i en kompletterande lag; lagen om inhämtande av elektronisk bevisning inom Europeiska unionen. I samma lag ska de bestämmelser som genomför EU-direktivet införas. Behovet av kompletteringar av nationella bestämmelser om bevisinhämtning Vi gör bedömningen att det inte behövs några kompletterande bestämmelser i svensk lag angående EU-förordningens bestämmelser om vilka tjänsteleverantörer som omfattas av förordningen. Något behov finns inte heller att ändra i bestämmelserna om lagrings- och anpassningsskyldigheten i lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation. Den rättsliga grunden för utlämnande eller bevarande av elektronisk bevisning följer direkt av EU-förordningen. Tjänsteleverantörer samt utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud ska vidare följa de skyldigheter som åvilar dem enligt de bestämmelser som följer direkt av EU-förordningen, utan att det behövs några kompletterande bestämmelser i svensk lag. Det behövs vidare inte några kompletterande nationella bestämmelser för att det ska vara möjligt för svensk behörig myndighet att utfärda en europeisk utlämnandeorder förabonnentuppgifter eller andra användaruppgifter i fråga om de tjänsteleverantörer som omfattas av EU-förordningen. Detsamma gäller inhämtande av trafikuppgifter och innehållsdata enligt EU-förordningen. De svenska bestämmelserna om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation och hemlig övervakning av elektronisk kommunikation kommer i allt väsentligt kunna tillämpas i samband med utfärdande av en europeisk utlämnandeorder avseende trafikuppgifter och innehållsdata. En viss diskrepans med brottskatalogerna i 27 kap. 18 a, 18 b, 19 a och 19 b §§ rättegångsbalken finns dock, men vi anser inte att katalogerna bör utvidgas till att omfatta ytterligare brott som har ett maximistraff om fängelse i minst tre år, men som inte har ett minimistraff som anges i nämnda bestämmelser. En höjning av maximistraffen bör inte heller ske för de brott för vilka hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation kan användas, men som inte har ett maximistraff om fängelse i minst tre år. Några ändringar behövs inte i lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder för att det ska vara möjligt att utfärda en europeisk utlämnandeorder beträffande trafikuppgifter för att lokalisera en person som är dömd till fängelse, sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning. Nämnda lag bör inte heller utvidgas till att även avse hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation för att möjliggöra en europeisk utlämnandeorder avseende innehållsdata. Det krävs inte några ändringar eller kompletteringar av svensk rätt för att en europeisk bevarandeorder ska kunna utfärdas vid misstanke om brott. Däremot föreslår vi att det med stöd av lagen ska kunna beslutas om ett föreläggande om att bevara lagrade uppgifter för att lokalisera en person som är dömd till fängelse, sluten ungdomsvård eller rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning, vilket får till följd att det även kommer att vara möjligt att utfärda en europeisk bevarandeorder för detta syfte. Utfärdande och verkställande myndigheter och dess uppgifter Vi föreslår att åklagare ska vara behöriga att utfärda en europeisk utlämnandeorder respektive europeisk bevarandeorder i Sverige. Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller någon annan myndighet som ska ingripa mot brott eller brottslig verksamhet ska enligt vårt förslag också vara behöriga att besluta om utfärdande av en europeisk utlämnandeorder avseende inhämtning av abonnentuppgifter och andra användaruppgifter samt om en europeisk bevarandeorder. En sådan order ska dock godkännas av åklagare. Det krävs enligt artikel 4.2 b i EU-förordningen att domstol godkänner en europeisk utlämnandeorder för inhämtning av trafikuppgifter respektive innehållsdata innan den sänds över till mottagaren. Vi föreslår att vid ett sådant godkännande ska i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet i rättegångsbalken. Vidare föreslår vi att bestämmelserna i 27 kap. 22–24, 31–33 samt 35 §§ rättegångsbalken också ska gälla vid ett sådant förfarande. Åklagarmyndigheten ska vara behörig verkställande myndighet enligt EU-förordningen. Vi föreslår att Stockholms tingsrätt ska vara behörig domstol enligt artikel 17 i EU-förordningen att pröva en fråga om lagkonflikt. Reglerna i rättegångsbalken om domstols handläggning och överklagande av domstols beslut ska enligt förslaget vara tillämpliga vid handläggningen. Det finns enligt vår mening inte några skäl att utse en centralmyndighet för den administrativa hanteringen av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder. Genomförande av EU-direktivet Vi föreslår att en tjänsteleverantör som är etablerad i Sverige ska utse ett verksamhetsställe i Sverige för mottagande, efterlevnad och verkställighet av beslut och förelägganden som omfattas av EU-förordningen och övriga rättsakter som omfattas av tillämpningsområdet i artikel 1.2 i EU-direktivet. Denna skyldighet ska inte gälla om tjänsteleverantören har utsett ett verksamhetsställe i en annan medlemsstat där tjänsteleverantören också erbjuder tjänster eller om tjänsteleverantören endast är etablerad i Sverige och enbart erbjuder tjänster inom Sveriges territorium. En tjänsteleverantör som inte är etablerad i någon av unionens medlemsstater, men som erbjuder tjänster i Sverige, ska utse ett rättsligt ombud som har sin hemvist i Sverige för mottagande, efterlevnad och verkställighet av beslut och förelägganden som omfattas av EU-förordningen. Denna skyldighet gäller inte om tjänsteleverantören har utsett ett rättsligt ombud som har sin hemvist i någon annan medlemsstat där denne erbjuder tjänster. Skyldigheten att utse ett verksamhetsställe eller rättsligt ombud ska följa av den kompletterande lagen. Av lagen ska det också följa att tjänsteleverantören ska ge det verksamhetsställe eller rättsliga ombud som har utsetts av leverantören de befogenheter och resurser som krävs för att besvara beslut och förelägganden som omfattas av EU-förordningen och övriga rättsakter som omfattas av tillämpningsområdet anges i artikel 1.2 i EU-direktivet. Vi föreslår att Post- och telestyrelsen utses till centralmyndighet. Centralmyndigheten ska utöva tillsyn över att tjänsteleverantörerna utser verksamhetsställen eller rättsliga ombud och att de ges tillräckliga resurser och befogenheter. För detta ändamål ska centralmyndigheten ha rätt att få ta del av handlingar och upplysningar samt ha tillträdesrätt till utrymmen och för dessa ändamål kunna begära biträde från Kronofogdemyndigheten för att kontrollera efterlevnaden av de bestämmelser som genomför artikel 3 i EU-direktivet. Ett föreläggande att lämna ut handlingar och upplysningar ska kunna förenas med vite. Sanktioner Sanktionsavgifter ska enligt EU-förordningen följa vid överträdelser av vissa av dess bestämmelser. Sanktioner ska också aktualiseras vid överträdelser av EU-direktivets bestämmelser. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Det är både tjänsteleverantörerna och deras utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud som kan bli föremål för sanktioner. Det är den verkställande myndigheten, dvs. Åklagarmyndigheten enligt vårt förslag, som ska besluta om sanktionsavgifter vid överträdelser av bestämmelser i EU-förordningen, av ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige som åsidosätter någon av sina skyldigheter enligt artiklarna 10, 11 och 13.4 i EU-förordningen. Tjänsteleverantören ska svara solidariskt för betalningen av avgiften tillsammans med det i Sverige utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet. Centralmyndigheten ska kunna besluta om vitesföreläggande respektive sanktionsavgifter vid överträdelser av de bestämmelser som genomför EU-direktivet gentemot en tjänsteleverantör. Sanktionsavgifter vid överträdelser av EU-förordningen respektive de nationella bestämmelser som genomför EU-direktivet ska bestämmas till lägst 10 000 kronor och högst till två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning föregående räkenskapsår. Vid bedömningen av om någon sanktionsavgift ska tas ut och när storleken på avgiften ska bestämmas, ska enligt förslaget särskild hänsyn tas till om överträdelsen varit uppsåtlig eller berott på oaktsamhet, den skada, fara eller kränkning som överträdelsen inneburit samt till överträdelsens karaktär, svårhetsgrad och varaktighet, om den tjänsteleverantör som har begått överträdelsen tidigare begått en liknande överträdelse samt den berörda tjänsteleverantörens finansiella ställning. Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgift. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Lagen om inhämtande av elektronisk bevisning inom Europeiska unionen föreslås träda i kraft den 18 augusti 2026. Mellan den 18 februari 2026 och den 18 augusti 2026 ska enligt vårt förslag en tillfällig lag gälla som reglerar tjänsteleverantörernas skyldighet att utse verksamhetsställen eller rättsliga ombud. Övriga bestämmelser föreslås träda i kraft den 1 juli 2026. De föreslagna lagändringarna kräver enligt vår bedömning inte några särskilda övergångsbestämmelser Betänkandets lagförslag Förslag till tillfällig lag (2026:000) om utseende av verksamhetsställen eller rättsliga ombud Härigenom föreskrivs följande. 1 §    Denna lag genomför vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1544 av den 12 juli 2023 om fastställande av harmoniserade regler för att utse utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud för insamling av elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden, i denna lag kallat EU-direktivet. Lagen innehåller tillfälliga bestämmelser om en skyldighet för tjänsteleverantörer att utse ett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i enlighet med EU-direktivet. 2 §    I lagen avses med tjänsteleverantör en juridisk person som tillhandahåller en tjänst i enlighet med artikel 2.1 i EU-direktivet. 3 §    En tjänsteleverantör som är etablerad i Sverige ska utse ett verksamhetsställe i Sverige eller i en annan medlemsstat för mottagande, efterlevnad och verkställighet av beslut och förelägganden som omfattas av det tillämpningsområde som fastställs i artikel 1.2 i EU-direktivet. Om tjänsteleverantören utser ett verksamhetsställe i en annan medlemsstat är tjänsteleverantören inte skyldig att utse ett verksamhetsställe i Sverige under förutsättning att verksamhetsstället är etablerat i en medlemsstat där tjänsteleverantören erbjuder sina tjänster och att den staten tillämpar en av de rättsakter som anges i artikel 1.2. Skyldigheten att utse ett verksamhetsställe gäller inte om tjänsteleverantören endast är etablerad i Sverige och enbart erbjuder tjänster inom Sveriges territorium. 4 §    En tjänsteleverantör som inte är etablerad i någon medlemsstat, men som erbjuder tjänster i Sverige, ska utse ett rättsligt ombud med hemvist i Sverige för mottagande, efterlevnad och verkställighet av beslut och förelägganden som omfattas av det tillämpningsområde som fastställs i artikel 1.2 i EU-direktivet. Första stycket gäller inte om tjänsteleverantören har utsett ett rättsligt ombud med hemvist i en annan medlemsstat i vilken tjänsteleverantören erbjuder sina tjänster och att den staten tillämpar en av de rättsakter som anges i artikel 1.2. Denna lag träder i kraft den 18 februari 2026 och gäller till den 18 augusti 2026. Förslag till lag (2026:000) om inhämtande av elektronisk bevisning inom Europeiska unionen Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Allmänna bestämmelser 1 §    Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1543 av den 12 juli 2023 om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden, i denna lag kallad EU-förordningen. Denna lag genomför också Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1544 av den 12 juli 2023 om fastställande av harmoniserade regler för att utse utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud för insamling av elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden, i denna lag kallat EU-direktivet. 2 §    Termer och uttryck i bestämmelser i denna lag som kompletterar EU-förordningen har samma betydelse som i EU-förordningen. 2 kap. Bestämmelser som kompletterar EU-förordningen Utfärdande i Sverige av en europeisk utlämnandeorder eller bevarandeorder 1 §    Åklagare är behörig enligt EU-förordningen att utfärda en europeisk utlämnandeorder och en europeisk bevarandeorder. Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket, eller någon annan myndighet som ska ingripa mot brott eller brottslig verksamhet är behörig enligt EU-förordningen att utfärda en europeisk utlämnandeorder för att inhämta abonnentuppgifter och uppgifter som begärts med det enda syftet att identifiera användaren samt en europeisk bevarandeorder. En order som har utfärdats enligt andra stycket ska godkännas av åklagare. 2 §    För domstolens handläggning av ett godkännande av en europeisk utlämnandeorder för inhämtning av trafikuppgifter eller innehållsdata enligt artikel 4.2 b i EU-förordningen gäller det som föreskrivs i rättegångsbalken vid rättens lämnande av tillstånd till hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation eller hemlig övervakning av elektronisk kommunikation. Vid utfärdande av en sådan order ska även 27 kap. 22, 23–24, 31–33 och 35 §§ rättegångsbalken tillämpas. 3 §    Bestämmelserna i 9 kap. 29 a § lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation ska tillämpas i de fall en motsvarande tjänsteleverantör i en annan medlemsstat lämnar ut elektronisk bevisning till en myndighet som med stöd av 1 § har utfärdat en europeisk utlämnandeorder. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om ersättningen och schablonberäkningen. Verkställighet i Sverige av en europeisk utlämnandeorder eller bevarandeorder 4 §    Åklagarmyndigheten är verkställande myndighet enligt EU-förordningen. 5 §    Ett beslut av åklagare att en europeisk utlämnandeorder ska vägras enligt artikel 12.1 i EU-förordningen eller att verkställighet av en europeisk utlämnande- eller bevarandeorder inte ska ske enligt artikel 16 i EU-förordningen ska innehålla skälen för beslutet. 6 §    Ett intyg om en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder ska vara skrivet på svenska eller engelska eller åtföljas av en översättning till något av dessa språk. Förfarandet enligt artikel 17 i EU-förordningen 7 §    Stockholms tingsrätt är behörig domstol enligt artikel 17 i EU-förordningen. 8 §    Vid rättens handläggning av ett ärende enligt artikel 17 i EU-förordningen tillämpas reglerna om domstols handläggning i brottmål, om inte annat sägs i denna lag. Handläggningen ska ske skriftligen. Sammanträde ska hållas endast om mottagaren av ordern begär det, om det inte är uppenbart att den europeiska utlämnandeordern ska upphävas. Domstolen ska avgöra ett ärende inom 30 dagar efter det att den myndighet som har utfärdat den europeiska utlämnandeordern har begärt domstolens prövning. Endast om det finns särskilda skäl får denna tidsfrist överskridas. 3 kap. Bestämmelser som genomför EU-direktivet Centralmyndighet 1 §    Den myndighet regeringen bestämmer är centralmyndighet enligt EU-direktivet. Skyldighet att utse verksamhetsställe eller rättsligt ombud 2 §    En tjänsteleverantör som är etablerad i Sverige ska utse ett verksamhetsställe i Sverige eller i en annan medlemsstat för mottagande, efterlevnad och verkställighet av beslut och förelägganden som omfattas av det tillämpningsområde som fastställs i artikel 1.2 i EU-direktivet. Om tjänsteleverantören utser ett verksamhetsställe i en annan medlemsstat är tjänsteleverantören inte skyldig att utse ett verksamhetsställe i Sverige under förutsättning att verksamhetsstället är etablerat i en medlemsstat där tjänsteleverantören erbjuder sina tjänster och att den staten tillämpar en av de rättsakter som anges i artikel 1.2. Skyldigheten att utse ett verksamhetsställe gäller inte om tjänsteleverantören endast är etablerad i Sverige och enbart erbjuder tjänster inom Sveriges territorium. 3 §    En tjänsteleverantör som inte är etablerad i någon medlemsstat, men som erbjuder tjänster i Sverige ska utse ett rättsligt ombud med hemvist i Sverige för mottagande, efterlevnad och verkställighet av beslut och förelägganden som omfattas av det tillämpningsområde som fastställs i artikel 1.2 i EU-direktivet. Första stycket gäller inte om tjänsteleverantören har utsett ett rättsligt ombud med hemvist i en annan medlemsstat i vilken tjänsteleverantören erbjuder sina tjänster och att den staten tillämpar en av de rättsakter som anges i artikel 1.2. 4 §    De verksamhetsställen och rättsliga ombud som har utsetts i Sverige ska ta emot sådana beslut och förelägganden som omfattas av det tillämpningsområde som fastställs i artikel 1.2 i EU-direktivet. 5 §    En tjänsteleverantör som utser ett verksamhetsställe enligt 2 § ska ge verksamhetsstället de befogenheter och resurser som krävs för att svara på sådana beslut och förelägganden som omfattas av det tillämpningsområde som fastställs i artikel 1.2 i EU-direktivet. Ett verksamhetsställe, som inte har utsetts enligt 2 §, eller ett rättsligt ombud i Sverige ska ha de befogenheter och resurser som krävs för att svara på sådana beslut och förelägganden som omfattas av det tillämpningsområde som fastställs i artikel 1.2 i EU-direktivet. Tillsyn 6 §    Centralmyndigheten ska ha tillsyn över att 2–5 §§ och de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen följs. 7 §    Centralmyndigheten har rätt att för tillsynen få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, där verksamhet som omfattas av denna lag bedrivs. 8 §    Centralmyndigheten får förelägga den som bedriver verksamhet som omfattas av denna lag att tillhandahålla myndigheten de upplysningar eller handlingar som behövs för tillsynen. Ett föreläggande enligt första stycket får förenas med vite. 9 §    Centralmyndighetens beslut som avser åtgärder som krävs för tillsynen enligt denna lag får verkställas av Kronofogdemyndigheten. Då gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande. 10 §   Centralmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att 2–5 §§ eller de föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen ska följas. Ett föreläggande enligt första stycket får förenas med vite. 4 kap. Gemensamma bestämmelser om sanktionsavgifter 1 §    Åklagarmyndigheten ska besluta att ta ut en sanktionsavgift av ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige som åsidosätter någon av sina skyldigheter enligt artikel 10, 11 eller 13.4 i EU-förordningen, i den ursprungliga lydelsen. Åklagarmyndigheten får besluta att den tjänsteleverantör som har utsett det verksamhetsställe eller rättsliga ombudet som ska betala en sanktionsavgift enligt första stycket ska ha ett solidariskt betalningsansvar för avgiften. 2 §    Centralmyndigheten ska besluta att ta ut en sanktionsavgift av den tjänsteleverantör som åsidosätter någon av sina skyldigheter enligt 3 kap. 2–5 §§. 3 §    Sanktionsavgiften enligt 1 och 2 §§ ska bestämmas till lägst 10 000 kronor och högst till ett sådant högre belopp som följer av artikel 15.1 i EU-förordningen, i den ursprungliga lydelsen. 4 §    När sanktionsavgiftens storlek bestäms ska särskild hänsyn tas till om överträdelsen varit uppsåtlig eller berott på oaktsamhet, den skada, fara eller kränkning som överträdelsen inneburit, överträdelsens karaktär, svårhetsgrad och varaktighet, om den tjänsteleverantör som har begått överträdelsen tidigare begått en överträdelse, och den berörda tjänsteleverantörens finansiella ställning. 5 §    Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut en avgift. 6 §    En sanktionsavgift får inte beslutas enligt 2 § om överträdelsen omfattas av ett föreläggande om vite och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. En sanktionsavgift får inte beslutas enligt 1 § om överträdelsen omfattas av ett beslut om sanktionsavgift enligt 2 §. 7 §    En sanktionsavgift får beslutas endast om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Ett beslut om sanktionsavgift ska delges. 8 §    En sanktionsavgift ska betalas till Åklagarmyndigheten eller Centralmyndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om sanktionsavgiften inte betalas i tid, ska myndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Sanktionsavgiften tillfaller staten. 9 §    En sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. 10 §    Beslut om sanktionsavgift får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 18 augusti 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2024:326) om hemliga tvångsmedel i syfte att verkställa frihetsberövande påföljder dels att 1 § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om användning av hemliga tvångsmedel för att lokalisera personer i syfte att möjliggöra verkställighet av frihetsberövande påföljder. Denna lag innehåller bestämmelser om bevarande av vissa lagrade uppgifter i elektronisk form och om användning av hemliga tvångsmedel för att lokalisera personer i syfte att möjliggöra verkställighet av frihetsberövande påföljder. 4 a § Den som i elektronisk form innehar en viss lagrad uppgift som skäligen kan antas ha betydelse för att lokalisera en person för verkställighet av en frihetsberövande påföljd och som kan inhämtas med stöd av 3 § eller 9 kap. 33 § första stycket 1 lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation får föreläggas att bevara uppgiften. För ett föreläggande enligt första stycket tillämpas 27 kap. 16 § andra och tredje styckena och 16 a § rättegångsbalken. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2026. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttrande över betänkandet lämnats av Brottsoffermyndigheten, Diskrimineringsombudsmannen, Domstolsverket, Ekobrottsmyndigheten, Förvaltningsrätten i Jönköping, Förvaltningsrätten i Umeå, Göteborgs universitet (juridiska institutionen), Helsingborgs tingsrätt, Hi3G Access AB, Hovrätten för Västra Sverige, Institutet för mänskliga rättigheter, Integritetsskyddsmyndigheten, ISOC-SE, Justitiekanslern, Kammarrätten i Stockholm, Kommerskollegium, Kronofogdemyndigheten, Kustbevakningen, Linköpings tingsrätt, Luleå tingsrätt, Lunds universitet (juridiska fakulteten), Netnod AB, Polismyndigheten, Post- och telestyrelsen, Riksdagens ombudsmän (JO), Skatteverket, Stiftelsen för Internetinfrastruktur, Stockholms tingsrätt, Svea hovrätt, Svenska Journalistförbundet (SJF), Sveriges advokatsamfund, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, Säkerhetspolisen, Tidningsutgivarna, Tullverket, Uppsala universitet (juridiska fakulteten), Utgivarna och Åklagarmyndigheten. Apple Aktiebolag, Amnesty international, Bahnhof AB, Centrum för rättvisa, Civil Rights Defenders, Facebook Sweden AB, Föreningen för Digitala fri- och rättigheter, Google Sweden AB, Microsoft AB, Rättighetsalliansen, Svenska stadsnätsföreningen, TechSverige, Tele2 Sverige AB, Telenor Sverige AB, Telia Sverige AB och Transparency International Sverige har avstått från att yttra sig eller inte inkommit med något yttrande. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarande-order för elektroniska bevis Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Lagens innehåll 1 §    Denna lag innehåller bestämmelser som kompletterar Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1543 av den 12 juli 2023 om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden, i denna lag kallad EU-förordningen. 2 §    Ord och uttryck i denna lag har samma betydelse som i EU-förordningen. 2 kap. Utfärdande i Sverige av en europeisk utlämnande-eller bevarandeorder Utfärdande myndighet i straffrättsliga förfaranden 1 §    Åklagare är behörig att i ett straffrättsligt förfarande utfärda 1. en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren, trafikuppgifter och innehållsdata, och 2. en europeisk bevarandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren, trafikuppgifter och innehållsdata. 2 §    Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller någon annan myndighet som ska ingripa mot brott är behörig att i ett straffrättsligt för-farande utfärda 1. en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter och uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren, och 2. en europeisk bevarandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren, trafikuppgifter och innehållsdata. Utfärdande myndighet vid verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd 3 §    Åklagare är behörig att för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd utfärda 1. en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren och trafikuppgifter, och 2. en europeisk bevarandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren och trafikuppgifter. 4 §    Polismyndigheten är behörig att för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd utfärda 1. en europeisk utlämnandeorder för abonnentuppgifter eller uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren, och 2. en europeisk bevarandeorder för abonnentuppgifter, uppgifter som begärs med det enda syftet att identifiera användaren och trafikuppgifter. Godkännande myndighet för en europeisk utlämnandeorder och en europeisk bevarandeorder 5 §     En europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata enligt 1 eller 3 § ska godkännas av domstol. En europeisk utlämnande- eller bevarandeorder enligt 2 eller 4 § ska godkännas av åklagare. Domstolens handläggning av ett ärende om godkännande av en europeisk utlämnandeorder 6 §    Ett ärende om godkännande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata tas upp av rätten på ansökan av åklagare. 7 §    Om en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata utfärdas i ett straffrättsligt förfarande ska ärendet prövas av den domstol som anges i 19 kap. rättegångsbalken. Om det straffrättsliga förfarandet avser ett brott som anges i 27 kap. 34 § rättegångsbalken, får ärendet även prövas av Stockholms tingsrätt. 8 §    Om en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata utfärdas för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd ska ärendet prövas av den tingsrätt som har meddelat den dom som ska verkställas. Om domen har meddelats av högre rätt ska ärendet prövas av den tingsrätt som har dömt i målet. Om det inte finns någon domstol som är behörig enligt första stycket, ska ärendet prövas av Stockholms tingsrätt. Om en ansökan avser flera domar meddelade av skilda domstolar, får frågan om godkännande tas upp vid någon av de tingsrätter som har dömt i målen. 9 §    Om ansökan gäller en europeisk utlämnandeorder för innehållsdata ska rätten så snart som möjligt utse ett offentligt ombud i ärendet och hålla ett sammanträde. Åklagaren och det offentliga ombudet ska närvara vid sammanträdet. Gäller ansökan enbart en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter ska handläggningen vara skriftlig. För offentliga ombud gäller det som föreskrivs i 27 kap. 26 och 27 §§, 28 § andra stycket samt 29 och 30 §§ rättegångsbalken. 10 §    Vid rättens handläggning ska bestämmelserna i rättegångsbalken om handläggning vid domstol av frågor om tvångsmedel i brottmål och om överklagande av beslut i sådana frågor tillämpas, om inte något annat anges i denna lag. Om ärendet avser verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd ska det som där sägs om den misstänkte i stället avse den eftersökte. Handläggningen ska ske skyndsamt. Underrättelse till den vars uppgifter begärs 11 §    Den utfärdande myndigheten får vid utfärdande av en europeisk utlämnandeorder besluta att skjuta upp eller helt eller delvis avstå från att underrätta den person vars uppgifter begärs om det behövs för att 1. förebygga, förhindra eller upptäcka brottslig verksamhet, utreda eller lagföra brott, verkställa straffrättsliga påföljder eller upprätthålla allmän ordning och säkerhet, 2. inte hindra andra rättsliga utredningar eller undersökningar, 3. skydda nationell säkerhet, eller 4. skydda någon annans rättigheter och friheter. Återkallelse av en europeisk utlämnandeorder 12 §    Om det sedan en europeisk utlämnandeorder utfärdats framkommer att förutsättningarna för att utfärda en sådan order inte längre är uppfyllda, ska ordern återkallas av den utfärdande eller den godkännande myndigheten. Granskning och förstöring av uppgifter 13 §    Uppgifter som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata ska granskas snarast möjligt. Granskningen får utföras av rätten, åklagare, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller någon annan myndighet som ska ingripa mot brott. 14 §    Om uppgifter som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder för innehållsdata avser samtal eller andra meddelanden där någon som yttrar sig, på grund av 36 kap. 5 § andra–sjätte styckena rättegångsbalken, inte skulle ha kunnat höras som vittne om det som har sagts eller på annat sätt kommit fram, ska granskningen omedelbart avbrytas och uppgifterna förstöras. Användning av överskottsinformation 15 §    Åklagare får besluta att uppgifter som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata får användas för ett annat ändamål än det som har legat till grund för ordern om det inte står i strid med begränsningar som en verkställande myndighet i en annan medlemsstat har satt upp för hur uppgifterna får användas. Bevarande av uppgifter 16 §    Uppgifter som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata i ett straffrättsligt förfarande ska bevaras till dess de förundersökningar där de använts har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet eller målen har avgjorts slutligt. I de delar uppgifterna är av betydelse för att förhindra förestående brott ska de bevaras så länge det behövs för att förhindra brott. Uppgifter som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd ska bevaras till dess att den eftersökte har frihetsberövats. I de delar det rör sig om sådana uppgifter som enligt 15 § får användas i en förundersökning ska de bevaras till dess de förundersökningar där de använts har lagts ned eller avslutats eller, om åtal väckts, målet eller målen har avgjorts slutligt. I de delar uppgifterna är av betydelse för att förhindra förestående brott ska de bevaras så länge det behövs för att förhindra brott. När uppgifterna inte längre ska bevaras ska de förstöras. Om det är fråga om uppgifter som får användas i en förundersökning får uppgifterna förstöras tidigare om den misstänkte medger det. Dokumentation 17 §    Beslut och åtgärder som rör en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata ska dokumenteras. Ersättning till tjänsteleverantörer 18 §    Bestämmelserna om ersättning i 9 kap. 29 a § lagen (2022:482) om elektronisk kommunikation ska tillämpas när en svensk behörig myndighet utfärdar en europeisk utlämnandeorder, om inte annat sägs i denna lag. Rätten till ersättning gäller dock endast för en tjänsteleverantör som tillhandahåller en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikations-tjänst som inte är en nummeroberoende interpersonell kommunikations-tjänst. Förfarandet enligt artikel 17 i EU-förordningen 19 §    Stockholms tingsrätt är behörig domstol enligt artikel 17 i EU-förordningen. 20 §    Vid rättens handläggning av ett ärende enligt artikel 17 i EU-förordningen ska bestämmelserna i rättegångsbalken om rättegång i brottmål tillämpas, om inte annat följer av andra och tredje stycket. Handläggningen ska vara skriftlig. Ett sammanträde ska hållas endast om mottagaren av den europeiska utlämnandeordern begär det. Något sammanträde behöver inte hållas om det är uppenbart att den europeiska utlämnandeordern ska upphävas. Handläggningen ska ske skyndsamt. 3 kap. Verkställighet i Sverige av en europeisk utlämnande-eller bevarandeorder Verkställande myndighet 1 §    Åklagare är verkställande myndighet för en europeisk utlämnandeorder och en europeisk bevarandeorder. I fråga om sanktionsavgifter enligt artikel 16.10 i EU-förordningen är i stället Åklagarmyndigheten verkställande myndighet. Skäl för åklagarens beslut 2 §    Ett beslut av åklagare ska innehålla skälen för beslutet, om beslutet gäller att en europeisk utlämnandeorder ska vägras enligt artikel 12.1 i EU-förordningen, eller att en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder inte ska verkställas enligt artikel 16 i EU-förordningen. Språk 3 §    Ett intyg om en europeisk utlämnandeorder eller europeisk bevarandeorder som skickas till en svensk åklagare ska vara skrivet på eller översatt till svenska eller engelska. 4 kap. Sanktionsavgifter 1 §    Åklagarmyndigheten ska ta ut en sanktionsavgift av ett utsett verk-samhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige som åsidosätter någon av de skyldigheter som följer av artikel 10, 11 eller 13.4 i EU-förordningen, i den ursprungliga lydelsen. Åklagarmyndigheten får besluta att den tjänsteleverantör som har utsett det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet ska ha ett solidariskt betalningsansvar för avgiften enligt första stycket. 2 §    En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 10 000 kronor och högst till två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning föregående räkenskapsår. 3 §    När sanktionsavgiftens storlek bestäms ska särskild hänsyn tas till 1.om överträdelsen varit uppsåtlig eller berott på oaktsamhet, 2.överträdelsens karaktär, svårhetsgrad och varaktighet, 3.om en liknande överträdelse har begåtts tidigare, och 4.den berörda tjänsteleverantörens finansiella ställning. 4 §    Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften. 5 §    En sanktionsavgift får beslutas endast om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Ett beslut om sanktionsavgift ska delges. 6 §    En sanktionsavgift ska betalas till Åklagarmyndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om sanktionsavgiften inte betalas i tid, ska Åklagarmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Sanktionsavgiften tillfaller staten. 7 §    En sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. 8 §    Ett beslut om sanktionsavgift får överklagas till allmän förvaltnings-domstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 18 augusti 2026. Förslag till lag om utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud för inhämtning av elektroniska bevis Härigenom föreskrivs följande. 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens innehåll 1 §    Denna lag genomför Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1544 av den 12 juli 2023 om fastställande av harmoniserade regler för att utse utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud för insamling av elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden, i denna lag kallat EU-direktivet. Uttryck i lagen 2 §   I denna lag betyder 1. tjänsteleverantör: en juridisk person som tillhandahåller en eller flera av följande kategorier av tjänster: a) elektroniska kommunikationstjänster enligt definitionen i artikel 2.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/1972 av den 11 december 2018 om inrättande av en europeisk kodex för elektronisk kommunikation, b) tjänster för internetdomännamn och IP-numrering, eller c) andra av informationssamhällets tjänster enligt artikel 1.1 b i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter om informationssamhällets tjänster, som gör det möjligt för användarna att kommunicera med varandra eller som gör det möjligt att lagra eller på annat sätt behandla uppgifter på uppdrag av de användare till vilka tjänsten tillhandahålls, förutsatt att datalagringen är en avgörande komponent i den tjänst som tillhandahålls användaren, 2. erbjuda sina tjänster i en medlemsstat: att en tjänsteleverantör a) gör det möjligt för fysiska eller juridiska personer i en medlemsstat att använda någon av de tjänster som anges i 1, och b) har en betydande anknytning till den medlemsstaten, antingen genom att tjänsteleverantören har ett verksamhetsställe där eller, om ett sådant inte finns, den har ett betydande antal användare i den medlemsstaten eller att dess verksamhet är inriktad på den medlemsstaten, 3. erbjuda sina tjänster i unionen: att en tjänsteleverantör a) gör det möjligt för fysiska eller juridiska personer i en medlemsstat att använda någon av de tjänster som anges i 1, och b) har en betydande anknytning till den medlemsstaten, antingen genom att tjänsteleverantören har ett verksamhetsställe i en medlemsstat eller, om ett sådant inte finns, den har ett betydande antal användare i en eller flera medlemsstater eller att dess verksamhet är inriktad på en eller flera medlemsstater, 4. verksamhetsställe: en enhet från vilken tjänsteleverantören genom en stabil infrastruktur under en obegränsad tid utövar ekonomisk verksamhet och från vilken tjänsteleverantören tillhandahåller sina tjänster eller från vilken dess verksamhet förvaltas, 5. utsett verksamhetsställe: ett av tjänsteleverantörens verksamhetsställen som också är en juridisk person och som har utsetts av en tjänsteleverantör som är etablerad i någon av unionens medlemsstater för att ta emot och följa sådana beslut och förelägganden som omfattas av denna lag, 6. rättsligt ombud: en fysisk eller juridisk person som har utsetts av en tjänsteleverantör som inte är etablerad i någon av unionens medlemsstater eller som är etablerad i en medlemsstat som inte deltar i de EU-rättsliga instrument som anges i 7, för att ta emot och följa sådana beslut och förelägganden som omfattas av denna lag, 7. sådana beslut och förelägganden som omfattas av denna lag, nämligen: a) en europeisk utlämnandeorder eller en europeisk bevarandeorder beslutad enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1543 av den 12 juli 2023 om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden, b) en europeisk utredningsorder beslutad enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området, som avser inhämtning av elektroniska bevis, c) en ansökan om rättslig hjälp beslutad med stöd av konventionen, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater, som avser inhämtning av elektroniska bevis, och d) beslut och förelägganden som fattas enligt svensk rätt, som avser inhämtning av elektroniska bevis. Lagens tillämpningsområde 3 §    Lagen gäller för en tjänsteleverantör som 1. är etablerad i Sverige, eller 2. erbjuder sina tjänster i Sverige om tjänsteleverantören a) inte är etablerad i en annan medlemsstat inom unionen, eller b) enbart är etablerad i en medlemsstat som inte deltar i de EU-rättsliga instrument som anges i 1 kap. 2 § 7 a–c. 4 §    Lagen gäller inte för en sådan tjänsteleverantör som avses i 3 § som 1. tillhandahåller sådana finansiella tjänster som avses i artikel 2.2 b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden, eller 2. endast är etablerad i Sverige och enbart erbjuder sina tjänster i Sverige. 2 kap. Utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud Skyldigheten att utse ett utsett verksamhetsställe 1 §    En tjänsteleverantör som är etablerad i Sverige ska skriftligen utse minst ett av sina verksamhetsställen till utsett verksamhetsställe. Det verksamhetsställe som utses till utsett verksamhetsställe ska vara etablerat i en medlemsstat som deltar i de EU-rättsliga instrument som anges 1 kap. 2 § 7 a–c och där tjänsteleverantören erbjuder sina tjänster. Ett utsett verksamhetsställe ska utses inom sex månader från den dag då tjänsteleverantören började erbjuda sina tjänster i unionen. Skyldigheten att utse ett rättsligt ombud 2 §    En tjänsteleverantör som erbjuder sina tjänster i Sverige ska skriftligen utse ett rättsligt ombud om tjänsteleverantören 1. inte är etablerad i unionen, eller 2. endast är etablerad i en medlemsstat som inte deltar i de rättsliga EU-instrument som anges i 1 kap. 2 § 7 a–c. Ett rättsligt ombud ska ha hemvist i en medlemsstat som deltar i de EU-rättsliga instrument som anges 1 kap. 2 § 7 a–c och där tjänsteleverantören erbjuder sina tjänster. Ett rättsligt ombud ska utses inom sex månader från den dag då tjänsteleverantören började erbjuda sina tjänster i unionen. Utsedda verksamhetsställens och rättsliga ombuds befogenheter och resurser 3 §    Den tjänsteleverantör som är skyldig att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud enligt 1 eller 2 § ska ge ett sådant de befogenheter och resurser som krävs för att kunna samarbeta med behöriga myndigheter och följa sådana beslut och förelägganden som omfattas av denna lag. Utsedda verksamhetsställens och rättsliga ombuds uppgifter 4 §    Ett utsett verksamhetsställe och ett rättsligt ombud som har utsetts i Sverige ska samarbeta med behöriga myndigheter genom att ta emot och följa sådana beslut och förelägganden som omfattas av denna lag. Underrättelse till den svenska centralmyndigheten 5 §    En tjänsteleverantör som har utsett ett eller flera utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud i Sverige ska i en skriftlig underrättelse lämna följande uppgifter till den svenska centralmyndigheten: 1. kontaktuppgifterna till det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet, 2. skälen till att tjänsteleverantören ansett sig skyldig att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud och varför en sådan mottagare utsetts i Sverige, 3. det territoriella tillämpningsområdet för varje utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud om tjänsteleverantören utsett flera sådana, 4. vilket eller vilka av unionens officiella språk som godtas för kommunikation med ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud, och 5. övriga uppgifter som är relevanta för att centralmyndigheten ska kunna avgöra om tjänsteleverantören uppfyller sina skyldigheter enligt denna lag. Om omständigheter som anges i första stycket ändras ska tjänsteleverantören så snart som möjligt lämna uppdaterad information till centralmyndigheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om innehållet i underrättelsen. Underrättelse till en centralmyndighet i en annan medlemsstat 6 §    En tjänsteleverantör som är skyldig att utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud enligt 1 eller 2 § och som utser ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i en annan medlemsstat, ska skriftligen underrätta centralmyndigheten i den medlemsstaten om följande: 1. kontaktuppgifterna till det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet, 2. det territoriella tillämpningsområdet för varje utsett verksamhetsställe eller rättsliga ombud om tjänsteleverantören utsett flera sådana, och 3. vilket eller vilka av unionens officiella språk, som också är ett officiellt språk i den medlemsstat i vilken det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet utsetts, som godtas för kommunikation med det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet. Om omständigheter som anges i första stycket ändras ska tjänsteleverantören så snart som möjligt lämna uppdaterad information till centralmyndigheten. När svenska myndigheter ska vända sig till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud 7 §    En europeisk utredningsorder eller en ansökan om rättslig hjälp beslutad med stöd av konventionen, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater som avser inhämtning av elektroniska bevis, ska riktas till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud. Vid inhämtning av elektroniska bevis enligt nationell rätt, får en behörig myndighet rikta sig till utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud i Sverige. 3 kap. Tillsyn och sanktioner Centralmyndighet 1 §    Den myndighet som regeringen bestämmer är centralmyndighet enligt EU-direktivet. Tillsyn 2 §    Centralmyndigheten ska ha tillsyn över att denna lag och de föreskrifter som meddelats i anslutning till lagen följs. Tillträde till utrymmen 3 §    Centralmyndigheten har rätt att för sin tillsyn få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, dock inte bostäder, där en sådan aktör som omfattas av tillsynen bedriver sin verksamhet. Uppgifter som behövs för tillsynen 4 §    Centralmyndigheten får förelägga den som står under tillsyn att tillhandahålla myndigheten de upplysningar eller handlingar som behövs för tillsynen. Ett föreläggande enligt första stycket får förenas med vite. Verkställighet 5 §    Centralmyndighetens beslut som avser åtgärder som krävs för tillsynen får verkställas av Kronofogdemyndigheten. Då gäller bestämmelserna i utsökningsbalken om verkställighet av förpliktelser som inte avser betalningsskyldighet, avhysning eller avlägsnande. Vitesförelägganden 6 §    Centralmyndigheten får förelägga en tjänsteleverantör som åsidosätter en skyldighet som följer av denna lag att vidta de åtgärder som krävs för att tjänsteleverantören ska uppfylla skyldigheten. Ett sådant föreläggande får förenas med vite. Sanktionsavgift 7 §    Centralmyndigheten får ta ut en sanktionsavgift av den tjänsteleverantör som åsidosätter en skyldighet som följer av denna lag. 8 §    En sanktionsavgift ska bestämmas till lägst 10 000 kronor och till högst två procent av tjänsteleverantörens totala globala årsomsättning föregående räkenskapsår. 9 §    När sanktionsavgiftens storlek bestäms ska särskild hänsyn tas till 1. om överträdelsen varit uppsåtlig eller berott på oaktsamhet, 2. överträdelsens karaktär, svårhetsgrad och varaktighet, 3. om en liknande överträdelse har begåtts tidigare, och 4. den berörda tjänsteleverantörens finansiella ställning. 10 §    Sanktionsavgiften får sättas ned helt eller delvis om överträdelsen är ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgiften. 11 §    En sanktionsavgift får inte beslutas om överträdelsen omfattas av ett föreläggande om vite enligt 6 § och överträdelsen ligger till grund för en ansökan om utdömande av vitet. 12 §    En sanktionsavgift får beslutas endast om den som avgiften ska tas ut av har fått tillfälle att yttra sig inom två år från det att överträdelsen ägde rum. Ett beslut om sanktionsavgift ska delges. 13 §    En sanktionsavgift ska betalas till centralmyndigheten inom 30 dagar från det att beslutet om att ta ut avgiften har fått laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Om sanktionsavgiften inte betalas i tid, ska centralmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Sanktionsavgiften tillfaller staten. 14 §    En sanktionsavgift faller bort till den del beslutet om avgiften inte har verkställts inom fem år från det att beslutet fick laga kraft. 15 §    Ett beslut om sanktionsavgift får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. 1. Denna lag träder i kraft den 19 augusti 2026 i fråga om 3 kap. och i övrigt den 1 juli 2026. 2. En tjänsteleverantör som erbjuder sina tjänster i unionen vid EU-direktivets ikraftträdande ska utse ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud senast den 18 augusti 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden vid Myndigheten för säkerhet och integritetsskydd (nämnden) ska utöva tillsyn över 1. brottsbekämpande myndigheters användning av hemliga tvångsmedel och kvalificerade skyddsidentiteter, 2. brottsbekämpande myndigheters användning av andra tvångsmedel enligt lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott än de som avses i 1, om inte den som åtgärden utförts hos eller annars riktats mot har närvarat vid åtgärden, 3. Säkerhetspolisens användning av hemliga tvångsmedel vid särskild kontroll av vissa utlänningar, och 4. därmed sammanhängande verksamhet. 3. åklagares utfärdande av en europeisk utlämnandeorder för trafikuppgifter eller innehållsdata enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1543 av den 12 juli 2023 om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis i straffrättsliga förfaranden och för verkställighet av fängelsestraff eller annan frihetsberövande åtgärd till följd av straffrättsliga förfaranden, 4. Säkerhetspolisens användning av hemliga tvångsmedel vid särskild kontroll av vissa utlänningar, och 5. därmed sammanhängande verksamhet. Nämnden ska även utöva tillsyn över den behandling av personuppgifter som utförs av Polismyndigheten, Säkerhetspolisen och Ekobrottsmyndigheten enligt brottsdatalagen (2018:1177) och lagen (2018:1693) om polisens behandling av personuppgifter inom brottsdatalagens område för de syften som anges i 1 kap. 1 § i den sistnämnda lagen, och lagen (2019:1182) om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter. Tillsynen ska särskilt avse behandling enligt 2 kap. 11 § brottsdatalagen och 2 kap. 9 § lagen om Säkerhetspolisens behandling av personuppgifter. Nämnden ska också utöva tillsyn över Polismyndighetens och Säkerhetspolisens tillämpning av lagen (2019:547) om förbud mot användning av vissa uppgifter för att utreda brott. Tillsynen ska särskilt syfta till att säkerställa att verksamhet enligt första–tredje styckena bedrivs i enlighet med lag eller annan författning. Denna lag träder i kraft den 18 augusti 2026. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2026-02-02 Närvarande: F.d. justitieråden Sten Andersson och Kristina Svahn Starrsjö samt justitierådet Jonas Malmberg Effektivare gränsöverskridande inhämtning av elektroniska bevis Enligt en lagrådsremiss den 8 januari 2026 har regeringen (Justitiedepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis, lag om utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud för inhämtning av elektroniska bevis, lag om ändring i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av rättssakkunniga Annika Bergstedt, biträdd av ämnesrådet Cecilia Johansson. Förslagen föranleder följande yttrande. Förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis Lagens beteckning Lagrådet föreslår att lagen ges en kortare rubrik, lämpligen Lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska utlämnande- eller bevarandeorder för elektroniska bevis. 2 kap. 1–5 §§ I paragraferna anges vilka myndigheter som får utfärda en europeisk utlämnande- respektive bevarandeorder i straffrättsliga förfaranden. Av 5 § följer att utlämnande- respektive bevarandeorder som utfärdas av de myndigheter som utpekas i 1–4 §§ i vissa situationer ska godkännas av domstol eller åklagare för att få rättslig verkan. Enligt Lagrådet blir lagen tydligare om det direkt av 1–4 §§ framgår i vilka fall beslut som fattas enligt dessa paragrafer inte får rättslig verkan förrän har de godkänts av allmän domstol eller åklagare. Lagrådet föreslår därför att det som framgår av 5 § arbetas in i 1–4 §§. 2. kap. 13 § Paragrafen reglerar granskning av uppgifter som har inhämtats genom en europeisk utlämnandeorder avseende trafikuppgifter och innehållsdata. I paragrafen sägs att sådana uppgifter ska granskas snarast möjligt och att granskningen ”får” utföras av rätten, åklagare, Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller någon annan myndighet som ska ingripa mot brott. Lagrådet konstaterar att paragrafen innefattar en skyldighet att granska inhämtade uppgifter men att det inte är tydligt vem denna skyldighet åvilar; den pekar endast ut ett antal myndigheter som får utföra granskningen. Såvitt Lagrådet förstår torde den mest ändamålsenliga ordningen vara att ansvaret för att granskning kommer till stånd primärt ligger på åklagare, eftersom en sådan alltid har medverkat till att en europeisk utlämnandeorder kommer till stånd. Lämpligen bör åklagaren sedan kunna delegera granskningsarbetet till ett utpekat organ inom brottsbekämpningen. Lagrådet kan inte se något skäl till att även rätten ska ha något ansvar för granskningen av uppgifterna. Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att paragrafen ges följande lydelse. Trafikuppgifter och innehållsdata som har hämtats in genom en europeisk utlämnandeorder ska granskas snarast möjligt. Åklagaren ansvarar för att granskningen kommer till stånd. Åklagaren får överlämna till Polismyndigheten, Säkerhetspolisen, Tullverket eller annan myndighet som ska ingripa mot brott att utföra granskningen. 4 kap. 4 § I 4 kap. finns bestämmelse om sådana sanktionsavgifter som Åklagarmyndigheten ska ta ut av ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige som åsidosätter vissa utpekade skyldigheter enligt EU-förordningen. I 2 § anges det spann inom vilken sanktionsavgiften ska bestämmas och i 3 § anges ett antal omständigheter som det ska tas särskild hänsyn till när sanktionsavgiftens storlek bestäms. Enligt 4 § får sanktionsavgiften sättas ned ”helt eller delvis” om överträdelsen är ursäktlig eller om det annars med hänsyn till omständigheterna skulle vara oskäligt att ta ut avgifter. Avsikten med det något oegentliga uttrycket ”sätta ned helt” synes vara att Åklagarmyndigheten ska kunna bestämma att det överhuvudtaget inte ska tas ut någon sanktionsavgift, medan uttrycket ”sätta ned delvis” får antas åsyfta något slag av jämkning – dock inte till noll kronor – av avgiftens storlek. Avsikten med bestämmelsen blir tydligare om den formuleras ”Sanktionsavgiften får efterges eller sättas ned …”. Förslaget till lag om utsedda verksamhetsställen eller rättsliga ombud för inhämtning av elektroniska bevis 1 kap. 2 § I paragrafen definieras vissa ord och uttryck. I punkt 7 anges vilka typer av beslut och förelägganden som omfattas av lagen. Enligt Lagrådets mening skulle lagtexten bli tydligare om det som sägs i punkt 7 – vilket strängt taget rör lagens tillämpningsområde i vissa avseenden – placeras i en egen paragraf. 2 kap. 3 § Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Lagtexten behandlar enbart tjänsteleverantörer. Enligt Lagrådets mening bör det av lagtexten framgå att lagen även innehåller bestämmelser om skyldigheter för utsedda verksamhetsställen och rättsliga ombud. 2 kap. 7 § Paragrafens första stycke har följande lydelse. En europeisk utredningsorder eller en ansökan om rättslig hjälp beslutad med stöd av konventionen, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater som avser inhämtning av elektroniska bevis, ska riktas till ett utsett verksamhetsställe eller ett rättsligt ombud. Bestämmelsen har fått en något svårtillgänglig utformning. Innebörden är dock att vissa slag av dokument ska riktas (vara ställda till) i lagtexten utpekade adressater, nämligen utsedda verksamhetsställen respektive rättsliga ombud. De aktuella dokumenten är dels europeiska utredningsorder, dels sådana ansökningar om rättslig hjälp, beslutade med stöd av den i lagtexten nämnda konventionen som avser inhämtning av elektroniska bevis. Enligt Lagrådets mening skulle lagtexten bli lättare att läsa om de båda slagen av dokument behandlades i två olika meningar. Den aktuella konventionen skulle bli lättare att identifiera om dess nummerbeteckning i förteckningen över Sveriges internationella överenskommelser skrevs ut. Av författningskommentaren framgår att bestämmelsen är avsedd att tillämpas såväl när en svensk myndighet tar emot en utredningsorder respektive en ansökan om rättslig hjälp från en utländsk myndighet som när utredningsordern eller ansökan om rättslig hjälp är upprättad av en svensk myndighet. I det förra fallet ska den svenska myndigheten rikta dokumentet till – och även vända sig till – det utsedda verksamhetsstället respektive det rättsliga ombudet. Även i det andra fallet ska dokumentet riktas till det utsedda verksamhetsstället respektive rättsliga ombudet men dokumentet ska befordras till mottagaren genom den medlemsstat där det utsedda verksamhetsstället eller rättsliga ombudet finns. Enligt Lagrådets mening skulle den avsedda ordningen bli tydligare om de båda situationerna behandlades var för sig. Lagrådet föreslår mot denna bakgrund att första stycket i paragrafen byts ut mot följande två stycken. En svensk behörig myndighet ska vid mottagandet av en europeisk utredningsorder som avser inhämtning av elektroniska bevis rikta denna till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud i Sverige. Detsamma gäller när myndigheten har tagit emot en ansökan om rättslig hjälp som 1. är beslutad med stöd av konventionen, upprättad av rådet på grundval av artikel 34 i Fördraget om Europeiska unionen, om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (SÖ 2005:42), och 2. avser inhämtning av elektroniska bevis. Om en europeisk utredningsorder som avser inhämtning av elektroniska bevis är utfärdad av en svensk myndighet, ska den riktas till ett utsett verksamhetsställe eller rättsligt ombud som utsetts av den berörda tjänsteleverantören. Detsamma gäller om en svensk myndighet gör en sådan ansökan om rättslig hjälp som avses i första stycket. 3 kap. 10 § I paragrafen anges förutsättningarna för att en sanktionsavgift ska kunna sättas ned ”helt eller delvis”. Lagrådet vill i denna del hänvisa till vad som har uttalats i anslutning till 4 kap. 4 § förslaget till lag med kompletterande bestämmelser till EU:s förordning om europeiska utlämnandeorder och europeiska bevarandeorder för elektroniska bevis. Förslaget till lag om ändring i lagen (2007:980) om tillsyn över viss brottsbekämpande verksamhet Lagrådet lämnar förslaget utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 mars 2026 Närvarande: statsrådet Edholm, ordförande, och statsråden Waltersson Grönvall, Strömmer, Forssell, Wykman, Bohlin, Larsson, Britz, Mohamsson Föredragande: statsrådet Strömmer Regeringen beslutar proposition Effektivare gränsöverskridande inhämtning av elektroniska bevis