Post 4580 av 5897 träffar
                
                
            
                    Propositionsnummer ·
                    1999/00:115 ·
                    
                    Hämta Doc ·
                    
                
                
                
                    Vissa kommunalekonomiska frågor
                
                
                
                    Ansvarig myndighet: Finansdepartementet
                
                
                
                    Dokument: Prop. 115
                
                
                
                Regeringens proposition 
1999/2000:115
Vissa kommunalekonomiska frågor
Prop. 
1999/2000:115
Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen.
Stockholm den 25 maj 2000
Göran Persson
	Lars-Erik Lövdén
	(Finansdepartementet)
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås vissa ändringar i kommunallagen (1991:900) och 
lagen (1997:614) om kommunal redovisning. Ändringarna görs i syfte att 
förtydliga att bestämmelsen i kommunallagen om god ekonomisk 
hushållning skall gälla även för den verksamhet som bedrivs i 
kommunala företag och att särskilda upplysningar om ekonomi och 
verksamhet enligt lagen om kommunal redovisning skall lämnas även om 
sådana juridiska personer i vilka kommunen eller landstinget har ett 
betydande inflytande. Vidare föreslås att bestämmelserna i lagen om 
kommunal redovisning anpassas till de nya bestämmelser om löpande 
bokföring och arkivering som trädde i kraft för den privata sektorn den 1 
januari 2000.
I propositionen föreslås vissa förändringar i det kommunala 
utjämningssystemet avseende inkomstutjämningen. Avgiften respektive 
bidraget för de kommuner och landsting som har en länsvis skattesats 
som överstiger 95 procent av den egna skattesatsen, justeras så att 
förändringen av skatteinkomster efter inkomstutjämning mellan två år, 
till 95 procent skall motsvara den procentuella förändringen av det 
genomsnittliga skatteunderlaget i riket plus fem procent av förändringen 
av kommunens eller landstingets eget skatteunderlag. För de landsting 
som har haft en befolkningsminskning under en femårsperiod om minst 
två procent föreslås att ett särskilt omställningsbidrag införs tillfälligt för 
åren 2001 och 2002. Omställningsbidraget skall ligga utanför 
utjämningssystemet och finansieras med medel från utgiftsområde 25, 
anslaget Bidrag för särskilda insatser i vissa kommuner och landsting.
I propositionen föreslås vidare att ett statsbidrag införs för kommuner 
med höga kostnader för verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och 
service till vissa funktionshindrade (LSS). För särskilt dyra insatser 
enligt LSS föreslås därutöver att ett extra statsbidrag införs. Båda dessa 
bidrag föreslås finansieras med medel från utgiftsområde 25, anslaget 
Bidrag för särskilda insatser i vissa kommuner och landsting.
I propositionen behandlas också vissa frågor avseende systemet för 
återbetalning av mervärdesskatt till kommuner och landsting 
(kommunkontosystemet). Konkurrensneutraliteten inom tandvården 
bedöms kunna lösas på frivillig väg. Uppföljningen av 
kommunkontosystemet bör förbättras och ett utredningsarbete inledas i 
syfte att stärka den materiella prövningen av systemet.
Innehållsförteckning
1	Förslag till riksdagsbeslut	5
2	Lagtext	6
2.1	Förslag till lag om ändring i kommunallagen (1991:900)	6
2.2	Förslag till lag om ändring i lagen (1997:614) om 
kommunal redovisning	7
2.3	Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1515) om 
utjämningsbidrag till kommuner och landsting	15
2.4	Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1516) om 
utjämningsavgift till kommuner och landsting	17
3	Ärendet och dess beredning	20
3.1	Förändringar i kommunallagen och den kommunala 
redovisningslagen	20
3.2	Anpassning av den kommunala redovisningslagen	20
3.3	Förändringar i inkomstutjämningen och 
omställningsbidrag till vissa landsting	21
3.4	Kompensation för höga kostnader avseende verksamhet 
enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa 
funktionshindrade	22
3.5	Kommunkontosystemet	23
4	Förändringar i kommunallagen och den kommunala 
redovisningslagen	24
4.1	Bakgrund	24
4.2	God ekonomisk hushållning i företagen	25
4.3	Särskilda upplysningar om företagens ekonomi och 
verksamhet i förvaltningsberättelsen	29
5	Anpassning av den kommunala redovisningslagen	31
5.1	Bakgrund	31
5.2	Förändringar i den kommunala redovisningslagen	31
5.2.1	Allmänt	31
5.2.2	Räkenskapsinformation	32
5.2.3	Grundbokföring och huvudbokföring	33
5.2.4	Verifikationer	34
5.2.5	Bevarande av räkenskapsinformation	35
5.2.6	Arkivering	35
5.2.7	Avsättningar	37
6	Förändringar i inkomstutjämningen och omställningsbidrag till 
vissa landsting	39
6.1	Bakgrund	39
6.2	Inkomstutjämning för kommuner och landsting	41
6.3	Omställningsbidrag till landsting med 
befolkningsminskning	44
7	Kompensation för höga kostnader avseende verksamhet enligt lagen 
(1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade	47
7.1	Bakgrund	47
7.2	Statsbidrag till kommuner med höga LSS-kostnader	49
7.3	Extra statsbidrag för särskilt kostnadskrävande LSS-
insatser	55
7.4	Avtal mellan kommuner	56
7.5	Ekonomiska konsekvenser	58
8	Kommunkontosystemet	59
8.1	Bakgrund	59
8.2	Konkurrensneutralitet avseende tandvård	61
8.3	Uppföljning av utvecklingen av kommunkontosystemet	63
8.4	Kontroll och omprövning av beslut om utbetalning från 
kommunkontosystemet	63
9	Författningskommentarer	66
9.1	Förslag till lag om ändring i kommunallagen (1991:900)	66
9.2	Förslag till lag om ändring om i lagen om kommunal 
redovisning (1997:614).	66
Bilaga 1	Utvidgat balanskrav - omfattande verksamhet i kommunala 
företag (SOU 1998:150). Sammanfattning	73
Bilaga 2	Utvidgat balanskrav omfattande verksamhet i Kommunala 
företag (SOU 1998:150). Förteckning över remissinstanser	75
Bilaga 3	Den kommunala redovisningslagen - förslag till förändringar i 
kapitel 1 och 2 (Ds 1999:71)	76
Bilaga 4	Förslag om omställningsbidrag för landsting med minskande 
befolkning samt av vissa förändringar i inkomstutjämningen 
för kommuner (dnr Fi2000/607)	77
Bilaga 5	Förslag om omställningsbidrag för landsting med minskande 
befolkning samt om vissa förändringar i inkomstutjämningen 
för kommuner (dnr. Fi 2000/607). Förteckning över 
remissinstanser	80
Bilaga 6	Förslag till utjämning mellan kommuner av kostnader för 
LSS-verksamhet (Ds 1999:72). Förteckning över 
remissinstanser	81
Bilaga 7	Kommunkontosystemet och rättvisan - momsen, kommunerna 
och konkurrensen (SOU 1999:133). Sammanfattning	82
Bilaga 8	Kommunkontosystemet och rättvisan - momsen, kommunerna 
och konkurrensen (SOU 1999:133). Förteckning över 
remissinstanser	85
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 maj 2000	86
1 Förslag till riksdagsbeslut
Regeringen föreslår att riksdagen
1. antar regeringens förslag till lag om ändring i kommunallagen 
(1991:900),
2. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen om kommunal 
redovisning (1997:614),
3. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:1515) om 
utjämningsbidrag till kommuner och landsting,
4. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1995:1516) om 
utjämningsavgift för kommuner och landsting,
5. godkänner inrättandet av ett omställningsbidrag för landsting med 
minskande befolkning,
6. godkänner inrättandet av ett statsbidrag för kommuner med höga 
kostnader för verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till 
vissa funktionshindrade (LSS),
7. godkänner inrättandet av ett extra statsbidrag för särskilt 
kostnadskrävande insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service 
till vissa funktionshindrade (LSS).
2 Lagtext
Regeringen har följande förslag till lagtext.
2.1 Förslag till lag om ändring i kommunallagen 
(1991:900)
Härigenom föreskrivs i fråga om kommunallagen (1991:900)
dels att rubriken närmast före upphävda 6 kap. 39 § skall upphöra att 
gälla,
dels att 8 kap. 1 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
8 kap.
1 §
Kommuner och landsting skall 
ha en god ekonomisk hushållning i 
sin verksamhet.
Kommuner och landsting skall 
ha en god ekonomisk hushållning i 
sin verksamhet och i sådan 
verksamhet som bedrivs genom 
andra juridiska personer.
_________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:614) om 
kommunal redovisning 
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1997:614) om kommunal 
redovisning
dels att rubriken före 2 kap. 12 § skall utgå,
dels att 2 kap. 1 och 3-12 §§, 6 kap. 3 § samt 8 kap. 1 § och rubrikerna 
närmast före 2 kap. 7-11 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas tre nya paragrafer, 1 kap. 5 §, 
2 kap. 13 § och 3 kap. 5 § samt närmast före 1 kap. 5 §, 2 kap. 3 
och 6 §§ samt 3 kap. 5 § nya rubriker av följande lydelse.
Nuvarande lydelse
Föreslagen lydelse
1 kap.
Definitioner
5 §
I denna lag betyder
1. bokföringspost: varje 
enskild notering i grund-
bokföringen eller huvud-
bokföringen,
2. ekonomisk händelse: alla 
förändringar i storleken och 
sammansättningen av en 
kommuns eller ett landstings 
förmögenhet som beror på 
kommunens eller landstingets 
ekonomiska relationer med 
omvärlden, såsom in- och 
utbetalningar, uppkomna 
fordringar och skulder samt 
andra åtgärder eller 
transaktioner som påverkar 
förmögenhetens storlek eller 
sammansättning,
3. verifikation: de uppgifter 
som dokumenterar en 
ekonomisk händelse eller en 
vidtagen justering i bok-
föringen, 
4. räkenskapsinformation: 
a) sådana sammanställningar 
av uppgifter som avses i
– 2 kap. 3 § (grundbokföring 
och huvudbokföring),
– 2 kap. 4 § (verifikation och 
handling m.m. som en 
verifikation hänvisar till),
 – 2 kap. 7§ (systemdoku-
mentation och behandlings-
historik),
– 2 kap. 9 § (sidoordnad 
bokföring),
–   3  kap. 2 § (årsredovisning),
– 3 kap. 2 § andra stycket 
(noter till balansräkning och 
resultaträkning), 
 3 kap. 5 § (specifikation av 
balansräkningspost).
b) avtal och andra handlingar 
av särskild betydelse för att 
belysa verksamhetens ekono-
miska förhållanden, samt
c) sådana uppgifter i övrigt som 
är av betydelse för att det skall 
gå att följa och förstå de 
enskilda bokföringsposternas 
behandling i bokföringen.
2 kap.
1 §
Bokföringsskyldigheten  inne-
fattar att
1. kronologiskt och syste-
matiskt löpande bokföra 
inträffade ekonomiska hän-
delser och i samband med detta 
se till att det finns verifikationer 
till alla bokföringsposter,
2. vid räkenskapsårets ut-
gång avsluta bokföringen med 
ett årsbokslut,
3. upprätta en beskrivning 
över det redovisningssystem 
som tillämpas,
4. arkivera verifikationer, 
bokföringsböcker och annat 
räkenskapsmaterial.
1. löpande bokföra alla 
ekonomiska händelser enligt 
bestämmelserna i 3 §,
2. vid räkenskapsårets 
utgång avsluta bokföringen med 
en årsredovisning,
3. se till att det finns 
verifikationer enligt 4 § för alla 
bokföringsposter samt system-
dokumentation och behand-
lingshistorik enligt  7 §,
4. bevara all räkenskaps-
information och sådan utrust-
ning och sådana system som 
behövs för att presentera 
räkenskapsinformationen i den 
form som anges i 10 § första 
stycket 1 eller 2.
Grundbokföring och huvud-
bokföring
3 §
Alla ekonomiska händelser 
skall bokföras löpande.
Med ekonomiska händelser avses
1. inbetalningar och ut-
betalningar,
2. uppkomna fordringar och 
skulder,
3. andra åtgärder eller 
transaktioner som påverkar 
förmögenhetens storlek eller 
sammansättning.
Inför ett årsbokslut skall 
bokföringen också tillföras 
fordrings-, avsättnings- och 
skuldposter som behövs för att 
bestämma de intäkter och 
kostnader som rätteligen hör 
till räkenskapsåret.
De ekonomiska händelserna 
skall bokföras så att de kan 
presenteras i registre-
ringsordning (grundbokföring) 
och i systematisk ordning 
(huvudbokföring). Detta skall 
ske på ett sådant sätt att det är 
möjligt att kontrollera full-
ständigheten i bokförings-
posterna och överblicka verk-
samhetens förlopp, ställning 
och resultat. 
I samband med att den 
löpande bokföringen avslutas 
skall de tillgångs-, avsättnings- 
och skuldposter som är 
nödvändiga för att bestämma 
räkenskapsårets intäkter och 
kostnader och den finansiella 
ställningen på balansdagen 
bokföras.
4 §
Varje ekonomisk händelse 
skall bokföras på grundval av 
en handling som härrör från 
händelsen eller som särskilt 
upprättas med uppgifter om 
denna (verifikation). Har 
kommunen eller landstinget 
tagit emot en handling om den 
ekonomiska händelsen, skall 
denna handling användas som 
verifikation. Om det krävs med 
hänsyn till arten av den 
mottagna handlingen, får 
bokföringen i stället grundas på 
en särskilt upprättad 
hänvisningsverifikation.
En verifikation skall på ett 
varaktigt sätt innehålla upp-
gifter om när den upprättades, 
när den ekonomiska händelsen 
inträffade, vad den avser, vilket 
belopp den gäller, vilken 
motpart den berör och, i 
förekommande fall, vilka 
handlingar som låg till grund 
för händelsen och var 
originalhandlingen förvaras.
För likartade ekonomiska 
händelser får en gemensam 
verifikation användas.
För varje ekonomisk 
händelse skall det finnas en 
verifikation. Har en kommun 
eller ett landsting tagit emot en 
uppgift om den ekonomiska 
händelsen i den form som anges 
i 10 § första stycket, skall denna 
uppgift, i förekommande fall 
kompletterad med uppgifter 
enligt andra stycket, användas 
som verifikation. Om det behövs 
med hänsyn till arten av den 
mottagna verifikationen, får 
bokföringen i stället grundas på 
en särskilt upprättad 
hänvisningsverifikation.
Verifikationen skall innefatta 
uppgift om när den har 
sammanställts, när den 
ekonomiska händelsen har 
inträffat, vad denna avser, 
vilket belopp den gäller och 
vilken motpart den berör. I 
förekommande fall skall 
verifikationen även innefatta 
upplysning om handlingar eller 
andra uppgifter som har legat 
till grund för den ekonomiska 
händelsen samt var dessa finns 
tillgängliga.
Flera likartade ekonomiska 
händelser får dokumenteras 
genom en gemensam 
verifikation.
5 §
Verifikationerna skall på ett 
varaktigt sätt vara försedda med 
verifikationsnummer och med 
övriga uppgifter som fordras för 
att sambandet mellan verifikation 
och bokförd post utan svårighet 
skall kunna fastställas. Om veri-
fikationen rättas, skall det anges 
när rättelsen har skett och vem 
som har företagit den.
I verifikationen skall  det 
ingå ett verifikationsnummer 
eller annat identifieringstecken 
samt sådana övriga uppgifter 
som är nödvändiga för att 
sambandet mellan 
verifikationen och den bokförda 
ekonomiska händelsen utan 
svårighet skall kunna 
fastställas.
Om verifikationen rättas, 
skall det anges när rättelsen 
har skett och vem som har gjort 
den.
Rättelse av bokföringspost
6 §
Verifikationerna skall både före 
och efter bokföringen förvaras 
ordnade och på ett betryggande 
sätt och överskådligt sätt.
När en bokförd post rättas, 
skall det anges när rättelsen 
har skett och vem som har gjort 
den. Om rättelse sker genom en 
särskild rättelsepost, skall det 
samtidigt säkerställas att det 
vid en granskning av den 
rättade bokföringsposten utan 
svårighet går att få kännedom 
om rättelsen.
Formen för bokföring
Systemdokumentation och behand-
lingshistorik
7 §
Bokföringen skall ske på ett 
varaktigt sätt i ett ordnat och 
betryggande system. Vad som 
har bokförts får inte utplånas 
eller göras oläsligt.
När en felförd post rättas, skall 
det anges när rättelsen har skett 
och vem som företagit den. Om 
rättelse sker genom en särskild 
rättelsepost, skall verifikation om 
rättelsen upprättas. Rättelsen skall 
innehålla en hänvisning till det fel 
som avses. Samtidigt skall det 
genom anteckning på den tidigare 
verifikationen eller på annat sätt 
säkerställas att man vid 
granskning av den tidigare 
verifikationen utan svårighet kan 
få kännedom om rättelsen
Varje kommun och landsting 
skall upprätta sådana 
beskrivningar över 
bokföringssystemets orga-
nisation och uppbyggnad som 
behövs för att ge överblick över 
systemet (system-
dokumentation). En kommun 
eller ett landsting skall också 
upprätta sådana beskrivningar 
över genomförda bearbetningar 
inom systemet som gör det 
möjligt att utan svårighet följa 
och förstå de enskilda 
bokföringsposternas behandling 
(behandlingshistorik).
Beskrivning av det tillämpade 
redovisningssystemet
Tidpunkten för bokföring
8 §
Den beskrivning som upp-
rättas över det tillämpade 
redovisningssystemet skall 
innehålla uppgift om redo-
visningens organisation och 
uppbyggnad, använda hjälp-
medel och deras funktion samt 
bokföringens konton och deras 
användning (kontoplan).
Beskrivningen skall komp-
letteras med systemdokumen-
tation och behandlingshistorik 
för ADB-baserade redovis-
ningssystem i den utsträckning 
det behövs för att man utan 
svårighet skall kunna följa och 
kontrollera de enskilda 
posternas behandling och 
företagna bearbetningar inom 
systemet.
Kontanta in- och utbetal-
ningar skall bokföras senast 
påföljande arbetsdag. Andra 
ekonomiska händelser skall 
bokföras så snart det kan ske.
Ekonomiska händelser får 
bokföras senare än som anges i 
första stycket, om det finns 
särskilda skäl och är förenligt 
med god redovisningssed.
Grundbokföring
Sidoordnad bokföring
9 §
De ekonomiska händelerna 
skall bokföras i kronologisk 
ordning (grundbokföring), post 
för post, efter verifikations-
nummer som tilldelats ver-
ifikationerna. Verifikationer 
som avser likartade ekonomiska 
händelser, får bokföras i 
sammandrag i en post, om det 
utan svårighet kan klarläggas 
vilka ekonomiska händelser 
som ingår i en sådan post.
Kontanta in- och ut-
betalningar skall bokföras 
senast påföljande arbetsdag. 
Fordringar och skulder samt 
övriga ekonomiska händelser 
skall bokföras så snart det kan 
ske.
Verifikationer för obetalda 
fordringar och skulder skall 
ordnas och förvaras så att 
betryggande överblick fort-
löpande finns över dem. Vid 
räkenskapsårets utgång skall 
samtliga då obetalda fordringar 
och skulder bokföras.
Vid bokföringen skall konton 
över tillgångar, avsättningar 
och skulder specificeras i en 
sidoordnad bokföring i den 
utsträckning det behövs för att 
ge en tillfredsställande 
överblick och kontroll.
Huvudbokföring
Räkenskapsinformationens 
bevarande
10 §
De ekonomiska händelserna 
skall bokföras i systematisk 
ordning (huvudbokföring) så att 
bokföringen gör det möjligt att 
överblicka verksamhetens 
ekonomiska utveckling.
Konton som i huvudbok-
föringen förs i sammandrag 
skall ytterligare specificeras i 
en sidoordnad redovisning, om 
det behövs för att ge en 
tillfredsställande överblick och 
kontroll.
Huvudbokföringen skall 
hållas aktuell och stämmas av 
med hänsyn till verksamhetens 
förhållanden och god 
redovisningssed.
Räkenskapsinformation skall 
bevaras i
1. vanlig läsbar form 
(dokument),
2. mikroskrift som kan läsas 
med förstoringshjälpmedel, 
eller
3. annan form som kan läsas, 
avlyssnas eller på annat sätt 
uppfattas endast med tekniskt 
hjälpmedel (maskinläsbart 
medium) och som genom 
omedelbar utskrift kan tas fram 
i sådan form som avses i 1 eller 
2. 
Dokument, mikroskrift och 
maskinläsbart medium med 
räkenskapsinformation som 
kommunen eller landstinget har 
tagit emot från någon annan 
skall bevaras i det skick 
materialet hade när det kom till 
kommunen eller landstinget. 
Dokument, mikroskrift och 
maskinläsbart medium med 
räkenskapsinformation som en 
kommun själv eller ett landsting  
självt har upprättat skall 
bevaras i det skick materialet 
fick när räkenskaps-
informationen sammanställdes.
Räkenskapsmaterialets form
Arkivering m.m.
11 §
Verifikationer och annat 
räkenskapsmaterial kan utgöras 
av 
1. material i vanlig läsbar 
form,
2. film eller annat material 
med registreringar i mikroskrift 
som kan läsas med 
förstoringshjälpmedel,
3. annat material med 
registreringar som genom 
omedelbar utskrift kan tas fram 
i en form som avses i punkterna 
1 och 2.
Material som avses i första 
stycket 3 får inte användas för 
sammanfattningar av huvud-
bokföringen eller samtidigt för 
både verifikationer och 
grundbokföring.
Material som avses i första 
stycket 2 och 3 får användas 
endast om det kan anses 
säkerställt att registreringarna 
är varaktiga, att de registrerade 
uppgifterna är lätt åtkomliga 
och att materialet bevaras på 
betryggande sätt.
Dokument, mikroskrift och 
maskinläsbara medier som 
används för att bevara 
räkenskapsinformation skall 
vara varaktiga och lätt 
åtkomliga. De skall minst 
bevaras fram till och med det 
tionde året efter utgången av 
det kalenderår då räken-
skapsåret avslutades. I övrigt 
gäller bestämmelserna i 
arkivlagen (1990:782) för dessa 
handlingar. De skall både före 
och efter bokföringen förvaras 
ordnade och på ett betryggande 
och överskådligt sätt.
Maskinutrustning och system 
som behövs för att presentera 
räkenskapsinfomationen i den 
form som anges i 10 § första 
stycket 1 eller 2 skall hållas till-
gängliga under hela den tid 
som anges i första stycket.
12 §
För varje räkenskapsår skall 
den löpande bokföringen 
avslutas med ett årsbokslut. 
Detta består av resultaträkning 
och balansräkning. Till dessa 
kan bilagor upprättas.
Årsbokslutet skall avfattas i 
vanlig läsbar form. Bilagor som 
är särskilt omfattande får dock 
upprättas i sådan form som 
avses i 11 § första stycket 2.
En kommun eller ett 
landsting får förstöra ett 
maskinläsbart medium som 
används för att bevara räken-
skapsinformation, om räken-
skapsinformationen på ett 
betryggande sätt överförs till 
dokument, mikroskrift eller 
annat maskinläsbart medium. 
Om räkenskapsinformationen 
består av uppgifter som en 
kommun eller ett landsting har 
tagit emot från någon annan, 
får det maskinläsbara mediet 
dock förstöras först från och 
med det fjärde året efter 
utgången av det kalenderår då 
räkenskapsåret avslutades. 
13 §
Om det finns särskilda skäl, 
får skattemyndigheten för visst 
fall tillåta att dokument, 
mikroskrift och maskinläsbara 
medier som används för att 
bevara räkenskapsinformation 
förstörs före utgången av den 
tid som anges i 11 §.
3 kap. 
Specifikation till årsredovisning
5 §
För varje sammandragen post i 
den balansräkning som skall ingå i 
årsredovisningen skall, om inte 
postens sammansättning klart 
framgår av bokföringen i övrigt, 
de belopp som ingår i postens 
sammansättning specificeras i en 
särskild förteckning.
6 kap. 
3 §
Anläggningstillgångar skall tas 
upp till belopp motsvarande 
utgifterna för tillgångens förvärv 
eller tillverkning (anskaffnings-
värdet), om inte annat följer av 4, 
5 eller 7 §.
I anskaffningsvärdet för en 
förvärvad tillgång skall räknas in, 
utöver inköpspriset, utgifter som 
är direkt hänförliga till förvärvet. 
I anskaffningsvärdet för en 
tillverkad tillgång skall räknas in, 
utöver sådana kostnader som 
direkt kan hänföras till 
produktionen av tillgången, en 
skälig andel av indirekta 
tillverkningskostnader. 
Ränta på kapital som har lånats 
för att finansiera tillverkningen av 
en tillgång får räknas in i 
anskaffningsvärdet till den del 
räntan hänför sig till 
tillverkningsperioden. 
Utgifter för värdehöjande 
förbättringar av en tillgång får 
räknas in i anskaffningsvärdet, om 
de har lagts ned under 
räkenskapsåret eller balanserats 
från tidigare år. 
 
Anläggningstillgångar skall tas 
upp till belopp motsvarande 
utgifterna för tillgångens förvärv 
eller tillverkning (anskaff-
ningsvärdet), om inte annat följer 
av 4-6 eller 8 §.
I anskaffningsvärdet för en 
förvärvad tillgång skall räknas in, 
utöver inköpspriset, utgifter som 
är direkt hänförliga till förvärvet. 
I anskaffningsvärdet för en 
tillverkad tillgång skall räknas in, 
utöver sådana kostnader som 
direkt kan hänföras till 
produktionen av tillgången, en 
skälig andel av indirekta 
tillverkningskostnader. 
Ränta på kapital som har lånats 
för att finansiera tillverkningen av 
en tillgång får räknas in i 
anskaffningsvärdet till den del 
räntan hänför sig till 
tillverkningsperioden. 
Utgifter för värdehöjande 
förbättringar av en tillgång får 
räknas in i anskaffningsvärdet, om 
de har lagts ned under 
räkenskapsåret eller balanserats 
från tidigare år.
8 kap. 
1 §
Sådana upplysningar som avses i 4 kap. 1 § skall omfatta också sådan 
kommunal verksamhet som bedrivs genom andra juridiska personer.
Särskilda upplysningar om 
ekonomi och verksamhet skall 
lämnas om sådana juridiska 
personer i vilka kommunen eller 
landstinget har ett betydande 
inflytande.
__________
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001 och tillämpas första gången 
avseende räkenskapsåret 2001.
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1515) om 
utjämningsbidrag till kommuner och landsting
Härigenom föreskrivs att 2 och 4 §§ lagen (1995:1515) om 
utjämningsbidrag till kommuner och landsting skall ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
2 §
I denna lag används följande termer i den betydelse som anges här: 
Bidragsår: Det år under vilket bidraget betalas ut. 
Uppräknat skatteunderlag: De sammanlagda beskattningsbara 
inkomsterna för en kommun eller ett landsting enligt skattemyndighetens 
årliga taxeringsbeslut enligt 4 kap. 2 § taxeringslagen (1990:324) om 
taxering till kommunal inkomstskatt året före bidragsåret, uppräknade 
med uppräkningsfaktorerna enligt 4 § tredje stycket lagen (1965:269) 
med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets 
utdebitering av skatt, m.m. 
Uppräknad medelskattekraft: Totalsumman av uppräknade 
skatteunderlag för hela landet, dividerad med antalet invånare i landet 
den 1 november året före bidragsåret. 
Garanterat skatteunderlag: De beskattningsbara inkomster för en 
kommun eller ett landsting som motsvarar den uppräknade 
medelskattekraften, multiplicerad med antalet folkbokförda invånare i 
kommunen eller landstinget den 1 november året före bidragsåret. 
Standardkostnad: En för varje kommun eller landsting beräknad 
teoretisk kostnad för var och en av de verksamheter och kostnadsslag 
som anges i 3 §, varvid kostnaden beräknas med utgångspunkt i faktorer 
som är av särskild betydelse för att belysa de strukturella förhållandena. 
Strukturkostnad: Summan av standardkostnaderna för kommunen eller 
landstinget.  
Nettoinkomster för året före 
bidragsåret: Summan av bidraget 
enligt 4 § eller avgiften enligt 4 §  
lagen (1995:1516) om 
utjämningsavgift för kommuner 
och landsting och preliminära 
kommunalskattemedel enligt 4 § 
andra stycket lagen (1965:269) 
med särskilda bestämmelser om 
kommuns och annan menighets 
utdebitering av skatt, m.m. per 
folkbokförd invånare den 1 
november två år före bidragsåret.
Nettoinkomster  för bidragsåret:
Summan av bidraget enligt 4 § 
första stycket och produkten av 
skatteunderlaget enligt 4 § andra 
stycket lagen (1965:269) med 
särskilda bestämmelser om 
kommuns och annan menighets 
utdebitering av skatt, m.m. per 
folkbokförd invånare i kommunen 
eller landstinget den 1 november 
året före bidragsåret, 
uppräkningfaktorerna enligt 4 § 
tredje stycket samma lag och den 
av kommunen eller landstinget 
fastställda skattesatsen för året 
före bidragsåret.
Med landsting avses i denna lag i tillämpliga delar också kommuner 
som inte ingår i ett landsting. 
4 §
Kommuner och landsting vars garanterade skatteunderlag överstiger 
det uppräknade skatteunderlaget har rätt till ett bidrag som motsvarar 
mellanskillnaden, multiplicerat med en skattesats som fastställs enligt 7 § 
andra stycket
För kommuner och landsting 
vars skattesats enligt 7 § andra 
stycket överstiger 95 procent av 
den av kommunen eller landstinget 
fastställda skattesatsen för året 
före bidragsåret skall dock 
bidraget beräknas enligt följande. 
Bidraget skall beräknas så att 
den procentuella förändringen av 
kommunens eller landstingets 
nettoinkomster mellan året före 
bidragsåret och bidragsåret 
motsvarar summan av 95 procent 
av den procentuella förändringen 
av den uppräknade 
medelskattekraften och 5 procent 
av den procentuella förändringen 
av kommunens eller landstingets 
uppräknade skatteunderlag per 
folkbokförd invånare i kommunen 
eller landstinget den 1 november 
året före respektive år.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:1516) om 
utjämningsavgift till kommuner och landsting
Härigenom föreskrivs att 2 och 4 §§ lagen (1995:1516) om 
utjämningsavgift till kommuner och landsting skall ha följande lydelse.
Föreslagen lydelse
2 §
I denna lag används följande termer i den betydelse som anges  här: 
Avgiftsår: Det år under vilket avgift betalas. 
Uppräknat skatteunderlag: De sammanlagda beskattningsbara 
inkomsterna för en kommun eller ett landsting enligt skattemyndighetens 
årliga taxeringsbeslut enligt 4 kap. 2 § taxeringslagen (1990:324) om 
taxering till kommunal inkomstskatt året före avgiftsåret, uppräknade 
med uppräkningsfaktorerna enligt 4 § tredje stycket lagen (1965:269) 
med särskilda bestämmelser om kommuns och annan menighets 
utdebitering av skatt, m.m. 
Uppräknad medelskattekraft: Totalsumman av uppräknade 
skatteunderlag för hela landet, dividerad med antalet invånare i landet 
den 1 november året före avgiftsåret. 
Garanterat skatteunderlag: De beskattningsbara inkomster för en 
kommun eller ett landsting som motsvarar den uppräknade 
medelskattekraften, multiplicerad med antalet folkbokförda invånare i 
kommunen eller landstinget den 1 november året före avgiftsåret. 
Standardkostnad: En för varje kommun eller landsting beräknad 
teoretisk kostnad för var och en av de verksamheter och kostnadsslag 
som anges i 3 §, varvid kostnaden beräknas med utgångspunkt i faktorer 
som är av särskild betydelse för att belysa de strukturella förhållandena. 
Strukturkostnad: Summan av standardkostnaderna för kommunen eller 
landstinget.  
Nettoinkomster för året före 
avgiftsåret: Summan av avgiften 
enligt 4 § eller bidraget enligt 4 §  
lagen (1995:1515) om 
utjämningsbidrag för kommuner 
och landsting och preliminära 
kommunalskattemedel enligt 4 § 
andra stycket lagen (1965:269) 
med särskilda bestämmelser om 
kommuns och annan menighets 
utdebitering av skatt, m.m. per 
folkbokförd invånare den 1 
november två år före avgiftsåret.
Nettoinkomster  för avgiftsåret:
Summan av avgiften enligt 4 § 
första stycket och produkten av 
skatteunderlaget enligt 4 § andra 
stycket lagen (1965:269) med 
särskilda bestämmelser om 
kommuns och annan menighets 
utdebitering av skatt, m.m. per 
folkbokförd invånare i kommunen 
eller landstinget den 1 november 
året före avgiftsåret, 
uppräkningfaktorerna enligt 4 § 
tredje stycket samma lag och den 
av kommunen eller landstinget 
fastställda skattesatsen för året 
före avgiftsåret.
Med landsting avses i denna lag i tillämpliga delar också kommuner 
som inte ingår i ett landsting. 
4 §
Kommuner och landsting vars garanterade skatteunderlag överstiger 
det uppräknade skatteunderlaget skall betala en avgift som motsvarar 
mellanskillnaden, multiplicerat med en skattesats som fastställs enligt 7 § 
andra stycket.
För kommuner och landsting 
vars skattesats enligt 7 § andra 
stycket överstiger 95 procent av 
den av kommunen eller landstinget 
fastställda skattesatsen för året 
före avgiftsåret skall dock avgiften 
beräknas enligt följande. 
Avgiften skall beräknas så att 
den procentuella förändringen av 
kommunens eller landstingets 
nettoinkomster mellan året före 
avgiftsåret och avgiftsåret 
motsvarar summan av 95 procent 
av den procentuella förändringen 
av den uppräknade medel-
skattekraften och 5 procent av den 
procentuella förändringen av 
kommunens eller landstingets 
uppräknade skatteunderlag per 
folkbokförd invånare i kommunen 
eller landstinget den 1 november 
året före respektive år.
                                     
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2001.
3 Ärendet och dess beredning
3.1 Förändringar i kommunallagen och den kommunala 
redovisningslagen
I propositionen Den kommunala redovisningen (prop. 1996/97:52) 
föreslog regeringen att ett lagreglerat balanskrav skulle införas för 
kommuner från år 1999 och för landsting från år 2000. I 1997 års 
ekonomiska vårproposition (prop. 1996/97:150) föreslogs en ändrad 
tidpunkt för införandet så att balanskravet skall tillämpas lika för 
kommuner, landsting och kommunalförbund första gången för 
räkenskapsåret 2000. Riksdagen antog regeringens förslag med vissa 
lagtekniska justeringar (bet. 1996/97: FiU15, rskr. 1996/97:281).
I propositionen gjorde regeringen bedömningen att balanskravet inte i 
detta läge borde omfatta de kommunala företagen. Regeringen ansåg 
dock att det fanns skäl att närmare utreda förutsättningarna för och 
konsekvenserna av en ordning där också de kommunala företagen 
omfattas av ett krav på ekonomisk balans.
I oktober 1997 bemyndigade regeringen chefen för dåvarande 
Inrikesdepartementet att tillkalla en särskild utredare för att analysera 
behovet av, förutsättningarna för och konsekvenserna av ett krav på 
ekonomisk balans som även omfattar verksamhet som bedrivs i 
företagsform. Utredningen antog namnet Utredningen om utvidgat 
balanskrav omfattande verksamhet i kommunala företag.  I november 
1998 överlämnade utredningen sitt betänkande Utvidgat balanskrav 
omfattande verksamhet i kommunala företag (SOU 1998:150). 
Utredningen ansåg att ett utvidgat balanskrav för kommunen och dess 
företag eller ett balanskrav för de kommunala företagen som grupp inte 
leder fram till den helhetssyn som bör eftersträvas i kommunal 
verksamhet. Utredningen föreslog därför en komplettering av regelverket 
som ställer krav på helhetssyn genom att 8 kap. 1 § i kommunallagen om 
god ekonomisk hushållning bör omfatta även kommunala företag. 
Utredningen ansåg också att bestämmelsen i 8 kap. 1 § lagen om 
kommunal redovisning avseende innehållet i den gemensamma 
förvaltningsberättelsen borde förändras. Förslaget innebär att särskilda 
upplysningar om den ekonomiska utvecklingen i företagen samt en 
bedömning av olika risker i samband med företagens verksamhet lämnas. 
Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet 
redovisas i bilaga 1. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 
2. Remissyttrandena finns tillgängliga på Finansdepartementet (dnr. 
Fi1999/126).
3.2 Anpassning av den kommunala redovisningslagen
Den 1 januari 1998 trädde lagen (1997:614) om kommunal redovisning i 
kraft. Lagen bygger i stor utsträckning på årsredovisningslagen 
(1995:1554) och på det normalreglemente och den praxis som utvecklats 
i kommuner och landsting fram till år 1996. Normalreglementet byggde i 
sin tur i stor utsträckning på bokföringslagen (1976:125), som gäller för 
företagen. 
Efter att lagen om kommunal redovisning trätt i kraft har 
Redovisningskommittén i sitt slutbetänkande, Översyn av redovisnings-
lagstiftningen (SOU 1996:157), bl.a. lämnat förslag som gäller den 
löpande bokföringen. De nya bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 
2000. I propositionen Ny bokföringslag m.m. (prop.1998/99:130) lade 
regeringen fram förslag som bl.a. reglerar kretsen av bokföringsskyldiga, 
räkenskapsår, löpande bokföring, avslutande av den löpande bokföringen 
och arkivering av räkenskapsinformation. 
Med anledning av de föreslagna förändringarna i bokföringslagen 
tillsatte regeringen den 17 juni 1999 en arbetsgrupp för att se över lagen 
om kommunal redovisning. Arbetsgruppens uppgift har varit att med 
utgångspunkt i regeringens proposition Ny bokföringslag m.m. (prop. 
1998/99:130) föreslå vilka förändringar som behöver göras i lagen om 
kommunal redovisning.
Arbetsgruppen överlämnade i november 1999 rapporten Den 
kommunala redovisningslagen - förslag till förändringar i kap. 1 och 2 
(Ds 1999:71). Förslagen är i huvudsak föranledda av behovet att anpassa 
lagstiftningen så att den blir mer teknikoberoende. 
Departementspromemorian har remissbehandlats. En förteckning över 
remissinstanserna finns i bilaga 3. Remissyttrandena finns tillgängliga på 
Finansdepartementet (dnr. Fi1999/4535).
3.3 Förändringar i inkomstutjämningen och 
omställningsbidrag till vissa landsting
Riksdagen beslutade i juni 1999 om vissa förändringar i det kommunala 
utjämningssystemet från år 2000 (prop. 1998/99:89, bet. 1998/99:FiU25, 
rskr. 1998/99:253). Regeringen beslöt den 23 juni 1999 att tillkalla en 
särskild delegation, Delegationen för fortsatt utveckling av 
utjämningssystemet för kommuner och landsting (Fi 1999:11).
Delegationens uppdrag är enligt direktiven (dir. 1999:57) att svara för 
en fortsatt uppföljning av utjämningssystemet och utvärdering av träff-
säkerheten hos de enskilda delarna i kostnadsutjämningen, i första hand 
när det gäller delmodellerna för befolkningsminskning och hälso- och 
sjukvård. Delegationen skall vidare utreda alternativa utformningar av 
inkomstutjämningen, med bibehållen långtgående utjämning men utan 
negativa marginaleffekter. I uppdraget ingår även att analysera 
jämställdhetsaspekterna i utjämningssystemet. Delegationen skall 
redovisa sitt uppdrag till regeringen senast den 30 november 2000. Den 
del av uppdraget som avser behovet av en kompensation för 
befolkningsminskning i landsting skall enligt direktiven redovisas senast 
den 1 april 2000. 
Delegationen överlämnade i februari delrapporten Förslag om 
omställningsbidrag för landsting med minskande befolkning samt om 
vissa förändringar i inkomstutjämningen för kommuner (dnr. 
Fi 2000/607). Delrapporten innehåller dels ett förslag till 
omställningsbidrag för vissa landsting med befolkningsminskning, dels 
ett förslag till förändring av inkomstutjämningen i syfte att eliminera de 
negativa marginaleffekter som finns i nuvarande system.
Delrapporten har remissbehandlats. Delrapporten redovisas i bilaga 4. 
En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissyttrandena 
finns tillgängliga i Finansdepartementet (dnr. Fi 2000/607).
3.4 Kompensation för höga kostnader avseende 
verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och 
service till vissa funktionshindrade
Nuvarande statsbidrag- och utjämningssystem för kommuner och 
landsting infördes den 1 januari 1996. Utjämningssystemet består av två 
delar; inkomstutjämning och kostnadsutjämning. Kostnadsutjämningen 
skall baseras på mätbara och för kommuner och landsting opåverkbara 
faktorer som mäter strukturella kostnadsskillnader. Utjämningen skall 
inte kompensera för skillnader i servicenivå, kvalitet, avgiftssättning och 
effektivitet. Nuvarande utjämningssystem baseras på förslag från 
beredningen för statsbidrag och utjämning i kommunsektorn (SOU 
1994:144). Redan denna utredning berörde utjämning av kostnader för 
verksamhet för funktionshindrade.
Under våren 1995 fick en arbetsgrupp inom Socialdepartementet i 
uppdrag att utreda förslag till utjämning av kostnader för insatser enligt 
lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). 
Arbetsgruppen presenterade två promemorior, varav den första innehöll 
underlag och överväganden (Ds 1996:47) och den andra en fältstudie (Ds 
1997:34). Arbetsgruppen konstaterade att kostnaderna skiljer sig åt 
mellan kommunerna och att en lösning vore att utjämna mellan 
kommunerna inom ramen för det nationella kostnadsutjämningssystemet. 
Arbetsgruppen förordade en utjämning baserad på genomsnittskostnader 
för tre av kommunernas mest kostsamma insatser samt antalet personer i 
personkrets 1 och 2 enligt 1 § LSS.
Kommunala utjämningsutredningen konstaterade i sitt betänkande 
Kostnadsutjämning för kommuner och landsting - en översyn av 
statsbidrags- och utjämningssystemet (SOU 1998:151) att 
kostnadsskillnaderna mellan kommunerna avseende LSS-verksamhet är 
så stora att någon form av utjämning behövs men att den bör ligga 
utanför det ordinarie utjämningssystemet och i stället ske genom 
särskilda statsbidrag p.g.a. påverkbarheten. 
Genom beslut den 21 maj 1999 gav regeringen en arbetsgrupp i 
uppdrag att utforma förslag till ett statsbidrag för utjämning mellan 
kommuner av kostnader för verksamhet enligt LSS. Arbetsgruppen har 
bestått av företrädare från Regeringskansliet, Socialstyrelsen, 
Statskontoret och Svenska Kommunförbundet. I november 1999 
överlämnades promemorian Förslag till utjämning mellan kommuner av 
kostnader för LSS-verksamhet (Ds 1999:72). Promemorian har 
remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 6. 
En remissammanställning i ärendet finns tillgängliga i 
Finansdepartementet (dnr. Fi1999/4579).
3.5 Kommunkontosystemet
Den 29 oktober 1998 bemyndigade regeringen chefen för dåvarande 
Inrikesdepartementet att tillkalla en särskild utredare med uppgift att 
analysera vissa frågor rörande det s.k. kommunkontosystemet. Med stöd 
av bemyndigandet förordnades den 11 november 1998 en särskild 
utredare. 
Bakgrunden till uppdraget var bl.a. att utbetalningarna ur systemet ökat 
och att ett underskott uppstått. Vidare skulle utredaren utvärdera hur väl 
systemet uppfyller det egentliga syftet, dvs. att skapa 
konkurrensneutralitet mellan kommunal verksamhet i egen regi 
respektive på entreprenad. Utredaren skulle vid behov lämna förslag till 
alternativa lösningar eller förändringar i det nuvarande systemet. 
Utredaren skulle vidare även lämna förslag som kan förbättra 
uppföljningen och kontrollen i systemet. 
I oktober 1999 redovisade utredaren sina förslag i betänkandet 
Kommunkontosystemet och rättvisan - momsen, kommunerna och 
konkurrensen (SOU 1999:133). En sammanfattning av betänkandet finns 
i bilaga 7. Betänkandet har remissbehandlats. En förteckning över 
remissinstanserna finns i bilaga 8. Remissyttrandena finns tillgängliga i 
Finansdepartementet (dnr. Fi1999/4284).
4 Förändringar i kommunallagen och den 
kommunala redovisningslagen
4.1 Bakgrund
Kommunallagen (1991:900) ger kommuner och landsting stor frihet att 
själva välja om man skall organisera sin verksamhet i förvaltningsform 
eller i andra former såsom aktiebolag, stiftelse, handelsbolag, ekonomisk 
förening, kommunalförbund, ideell förening eller som uppdrag till en 
enskild individ.
En grundläggande princip är att den verksamhet som drivs i 
privaträttsliga former även skall falla inom ramen för den kommunala 
kompetensen. Samma kommunalrättsliga principer som styr den 
kommunala verksamheten i förvaltningsform styr också kommuners och 
landstings verksamhet genom privaträttsliga organ.
Kommuner och landsting har funnit det lämpligt att bedriva en 
betydande del av sin verksamhet i privaträttsliga former. Skälen för detta 
kan vara flera, men ofta anges tydligare resultatansvar, snabbare 
beslutsvägar samt att företagsformen är bättre anpassad för 
affärsverksamhet än förvaltningsformen.
De vanligast förekommande verksamheterna som bedrivs i 
företagsform är fastighets- och uthyrningsverksamhet, samt el-, gas-, 
värme- och vattenförsörjning. Entreprenader och köp av verksamhet 
förekommer framför allt inom områdena vård och omsorg, utbildning 
samt gator och vägar. 
Antalet majoritetsägda företag i kommuner och landsting har varit 
relativt konstant under de senaste decennierna. Vid utgången av år 1998 
uppgick antalet majoritetsägda företag till 1 529, varav 79 ägdes av 
landstingen. Merparten av de majoritetsägda företagen, 88 procent, 
utgjordes av aktiebolag. Mätt som andel av den samlade kommunala 
verksamheten är företagsdelen betydande. Ungefär en fjärdedel av den 
totala kommunala verksamheten, uttryckt som andel av omsättningen, 
bedrivs i kommunala företag och deras tillgångar uppgick år 1998 till 
strax över 500 miljarder kronor. De 79 landstingsägda företagen 
representerar endast några få procent av omsättningen i den samlade 
landstingsverksamheten.
Den helt dominerande delen av de kommunala företagen är verksamma 
inom energi- och fastighetsbranschen, som svarar för cirka 90 procent av 
omsättningen på ca 120 miljarder kronor.
Kommuner och landsting har organiserat sitt företagsägande i någon av 
två huvudformer, kommunalt direktägande eller ägande via en 
aktiebolagsrättslig koncern direkt under kommunen/landstinget. 
Kommunalt direktägande är idag den vanligaste formen. 
En avgörande förutsättning för helhetssyn och demokratisk kontroll är 
att den kommunala och medborgerliga insynen och inflytandet i de 
kommunala privaträttsliga organen är tillräckligt tillgodosedd. Den 1 
januari 1995 förändrades sekretesslagen (1980:100) så att gränserna för 
offentlighet i de kommunala företagen vidgades.
I de fall kommunen eller landstinget finner det befogat att bedriva 
verksamhet i företagsform innehåller kommunallagen klara bestämmelser 
om hur ändamålet med verksamheten ska fastställas och hur 
styrelseledamöter och revisorer skall utses. Lekmannainflytandet i 
företagsrevisionen har förstärkts fr.o.m. år 1999 och krav på samordnad 
revision mellan kommunen och dess företag har införts i 9 kap. 
kommunallagen.
I 6 kap. kommunallagen anges fr.o.m den 1 januari 2000 att styrelsen 
skall ha uppsikt över de kommunala företagen. Det finns stora 
möjligheter för styrelsen och fullmäktige genom s.k. stämmodirektiv 
ange mål för och utöva insyn och kontroll i företagen.
Kommunal verksamhet som bedrivs i aktiebolag eller stiftelse regleras 
dessutom enligt aktiebolagslagen (1975:1385) och stiftelselagen 
(1994:1220). Dessa innehåller mycket detaljerade bestämmelser om ett 
företags hantering av sin ekonomi, krav på kontrollbalansräkning, 
likvidationsplikt m.m.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den lagstiftning som reglerar 
den ekonomiska hanteringen i de mest frekventa kommunala 
företagsbildningarna - aktiebolag och stiftelser - är mycket detaljerad, 
vilket är naturligt eftersom den bl.a. skall skydda borgenärerna mot 
förluster.
4.2 God ekonomisk hushållning i företagen 
Regeringens förslag: Bestämmelsen i 8 kap. 1 § kommunallagen om 
god ekonomisk hushållning skall gälla även för den verksamhet som 
bedrivs i kommunala företag, dvs. den samlade kommunala 
verksamheten.
.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna är positiva till 
förslaget. Kammarrätten i Jönköping anser att det genom en mindre 
redigering i texten i paragrafen i kommunallagen bör understrykas att det 
rör sig om verksamhet som styrs av den kommunala kompetensen. 
Göteborgs kommun är positiv till det förtydligande som föreslås och 
menar att det är ett steg i rätt riktning. Jämtlands läns landsting anger att 
ett alternativ skulle vara att ändra i 6 kap. 1 § kommunallagen och ge 
styrelserna i kommuner och landsting de befogenheter som utredningen 
finner saknas. Landstingsförbundet tycker att förändringen är positiv och 
menar att det förstärker möjligheterna att göra bra finansiella 
bedömningar som inbegriper hela verksamheten. Svenska Kommun-
förbundet tycker det är bra att lagen förtydligas.
Skälen till regeringens förslag: Bestämmelsen i 8 kap. 1 § 
kommunallagen om den ekonomiska förvaltningen anger i dess 
nuvarande lydelse inte på ett tydligt sätt att kravet på god ekonomisk 
hushållning också skall omfatta de kommunala företagen. Enligt 
regeringens bedömning har utredningen redovisat ett antal viktiga skäl 
för att i lagstiftningen ställa krav på en helhetssyn.
Verksamhetens omfattning
Den verksamhet som framförallt kommuner bedriver i företagsform är en 
betydande del av den samlade kommunala verksamheten. Går de 
kommunala företagen med underskott krävs extra bidrag eller annan 
form av täckning av underskottet från kommunen. Exempelvis har 
kommunala bostadsföretag under 1990-talet påverkats av förändringar av 
finansieringssystem, lågkonjunktur och befolkningsförändringar. För 
många kommuner har följden blivit att de fått lämna driftbidrag till sina 
bostadsföretag för att undvika att bolagen måste träda i likvidation. 
Företag inom energiområdet har däremot mestadels redovisat positiva 
resultat.
Regeringen anser mot denna bakgrund att det är viktigt att 
lagstiftningen tydligt framhåller vikten av en styrning av de kommunala 
företagen, som leder till en god hushållning i den samlade kommunala 
verksamheten. God ekonomisk hushållning i ett koncernperspektiv skall 
således omfatta en kontinuerlig analys av hur den ekonomiska 
utvecklingen i företagsdelen påverkar den kommunala ekonomin och en 
redovisning av de åtgärder som krävs för att åstadkomma god ekonomisk 
hushållning. Enligt regeringens uppfattning skall kravet på god 
ekonomisk hushållning gälla hela den kommunala verksamheten oavsett 
juridisk form.
Marknaden för kommunala företag 
Den ekonomiska helhetssynen är särskilt viktig eftersom den 
dominerande delen av de kommunala företagen numera bedriver sin 
verksamhet på marknader som i varierande grad är avreglerade och 
konkurrensutsatta.
Energibranschen har genomgått stora förändringar sedan elmarknaden 
avreglerades år 1996. Många kommuner har sålt sina energiföretag och 
andra har bildat gemensamma företag för att bättre klara konkurrensen på 
en avreglerad marknad. Fortfarande pågår en strukturförändring av 
elmarknaden och utvecklingen går mot större företag och färre företag 
ägda av kommuner. Även kollektivtrafiken är föremål för 
strukturförändringar och antalet kommunala trafikföretag förväntas 
minska under de närmaste åren. Avregleringar har också skett på 
bostadsmarknaden. Numera sker t.ex. finansiering genom 
marknadsmässig upplåning på kreditmarknaden. Den tidigare 
särbehandlingen i skatte- och bidragshänseende har upphört. De statliga 
bostadslånen har avvecklats och ett nytt räntebidragssystem har införts.
Regeringen vill framhålla vikten av att kommuner och landsting 
uppmärksammar de ökade risker för kommunala företag som följer av att 
operera på en avreglerad marknad. Konkurrens innebär ökade risker vars 
konsekvenser måste analyseras och bedömas både på kort och lång sikt.
Samordningsvinster
En ekonomisk förvaltning som ställer krav på helhetssyn bör kunna leda 
till samordningsvinster genom ett bättre utnyttjande av kommun-
koncernens sammantagna resurser, vilket på sikt också kan ha en positiv 
inverkan på kommunernas och landstingens relationer till kredit-
marknaden. Det är viktigt att uppmärksamma om kommunen eller 
landstinget har flera organisationer som sköter likartade funktioner eller 
verksamheter, t.ex. fastighetsförvaltning. Detta kan förorsaka bristande 
samordning och helhetssyn vilket kan leda till att god ekonomisk 
hushållning inte uppnås. En kommuns köp från ett kommunalt företag 
måste emellertid föregås av en upphandling i enlighet med 
bestämmelserna i lagen (1992:1528) om offentlig upphandling. 
Upphandlingsbestämmelserna kan därför försvåra för kommunen att 
samordna gemensamma funktioner. God ekonomisk hushållning bör 
enligt regeringens mening omfatta åtgärder som syftar till ett bättre 
resursutnyttjande, t.ex. integrerad ekonomisk planering och administrativ 
samordning mellan kommunen/landstinget och dess företag.
Ägarstyrning
En aktiv ägarstyrning av de verksamheter som kommuner och landsting 
bedriver i företagsform krävs enligt regeringens uppfattning också för att 
uppnå en god ekonomisk hushållning. Medvetenheten om betydelsen av 
en god ekonomisk utveckling i de kommunägda företagen har ökat 
markant när kommunernas ekonomiska läge har blivit sämre. Införandet 
av ett lagreglerat balanskrav för kommuner och landsting har ytterligare 
förstärkt behovet av styrning av de kommunala företagen för att undvika 
oväntade belastningar på kommunens resultat i form av driftbidrag.
Många kommuner har numera preciserade krav på sina företag vad 
avser exempelvis förräntning, koncernbidrag och soliditet. Detta gäller 
särskilt i de större kommunerna och i kommuner som bildat 
aktiebolagsrättsliga koncerner. Flera kommuner beslutar årligen om mål 
och strategier för sina bolag. En utveckling pågår mot en aktivare 
ägarstyrning av företagen i syfte att skapa en helhetssyn och tydligt 
markera att de kommunala företagen utgör en del av den samlade 
kommunala verksamheten. En skärpt lagstiftning i detta avseende kan 
således ses både som en anpassning till vad som i praktiken redan sker 
och en markering av nödvändigheten i denna utveckling.
Risker
De kommunala företagen utför en betydande del av den kommunala 
verksamheten och det är viktigt att riskbedömningar görs. Riskanalysen i 
företagen bör omfatta finansiella risker och kommunens eller 
landstingets borgensåtaganden. Vid analysen av borgensåtaganden bör 
värdet av ett företags tillgångar beaktas liksom risken för 
värdeförsämring av dessa tillgångar samt belåningsgraden. 
Kommunernas borgensåtaganden gentemot sina företag är betydande och 
uppgick vid utgången av år 1998 till ca 184 miljarder kronor. 
Spridningen mellan kommunerna är samtidigt stor. De förhållandevis 
höga borgensåtagandena avseende de kommunala bostadsföretagen beror 
på att lägre ränte- och stämpelkostnader erhålls för företagen om 
kommunen går i borgen. År 1998 uppgick infriade borgensförbindelser 
till 259 miljoner kronor för kommunerna. För landstingens del är 
omfattningen av borgens-åtagandena betydligt mindre. Landstingen hade 
vid slutet av år 1998 ingått borgensförbindelser för ca 2,5 miljarder 
kronor.
Andra områden som bör analyseras är hur företagen påverkas av 
avregleringar och de allt snabbare förändringarna i omvärlden. Som 
exempel kan nämnas de risker som följer av att operera på en avreglerad 
elmarknad samt vilka risker som kan uppstå vid handel med el på 
elbörsen. Affärsrisker uppstår också exempelvis till följd av en 
minskande befolkning som påverkar efterfrågan på bostäder, VA-
tjänster, renhållning m.m.
De stora borgensåtagandena och de risker som dessa och den alltmer 
marknadsanpassade verksamheten innebär, kräver enligt regeringen ökad 
uppmärksamhet i kommunernas och landstingens ekonomiska planering.
Ett utvidgat balanskrav som medel för att skapa helhetssyn
En alternativ lösning för att erhålla helhetssyn som utredningen 
analyserat är att utvidga balanskravet till att gälla hela kommun-
/landstingskoncernen. Ett sådant utvidgat balanskrav skulle i och för sig 
innebära vissa fördelar, men det finns ett antal tungt vägande nackdelar.
De kommunala företagen omfattas indirekt av balanskravet redan idag 
eftersom bidrag från kommuner och landsting för att täcka förluster i 
företagen skall redovisas som en kostnad i resultaträkningen.
En stor nackdel med ett utvidgat balanskrav som är knutet till 
resultaträkningen är att det riskerar att leda till en alltför stor fokusering 
på årets resultat. Detta kan i sin tur leda till en ökad kortsiktighet i 
planeringen. Företagens utveckling kan alltså hämmas genom att 
nödvändiga långsiktiga investeringar som inte ger ett positivt resultat 
redan första året undviks.
Balanskravet skulle kunna uppfyllas trots att det råder obalans i en 
kommuns eller ett landstings ekonomi om resultaten i företagen är så 
positiva att de uppväger detta. Konsekvensen skulle kunna bli att en 
nödvändig omstruktuering av den kommunala kärnverksamheten 
motverkades. I en kommun eller ett landsting som har företag med 
negativa resultat kan kärnverksamheten påverkas negativt.
Aktiebolag är den helt dominerande företagsformen i kommuner och 
landsting. Med ett utvidgat balanskrav skulle högre krav komma att 
ställas på styrelserna i de kommunala företagen än vad aktiebolagslagen 
(1995:1554) i grunden föreskriver. Detta skulle försvåra för både ägare 
och företagsledningar i de kommunalt ägda aktiebolagen och även kunna 
leda till konkurrensneutralitetsproblem. Den omfattande lagstiftning som 
skulle påverka bedömningen av ett utvidgat balanskrav skulle, enligt 
utredningen, leda till ett synnerligen svåröverskådligt system och den 
enkelhet som varit vägledande vid konstruktionen av nuvarande 
balanskrav skulle gå förlorad.
Ett annat alternativ som utredningen övervägt har varit att lägga ett 
särskilt balanskrav på företagen som grupp. Ett sådant balanskrav skulle 
kunna knytas till en "koncernresultaträkning" sammanställd enligt de 
koncernredovisningsprinciper som gäller för företag eller enligt de 
metoder som används för den sammanställda redovisningen. Härigenom 
skulle man skilja den i huvudsak avgiftsfinansierade verksamheten i 
företagen från den skattefinansierade verksamheten i förvaltningsform.
Genom ett sådant förfarande skulle man i princip undvika att 
avgiftsfinansierad verksamhet täcker underskott i den skattefinansierade 
verksamheten eller omvänt. Om ett motsvarande balanskrav införs för de 
kommunala företagen som grupp går det, enligt utredningen, inte att 
bortse från att ett sådant krav skulle kunna uppfattas som målsättning för 
resultatet i de kommunala företagen. En sådan utveckling skulle vara 
olycklig, eftersom de kommunala företagen i minst lika hög grad som 
kommunen/landstinget måste bemöda sig om en resultatutveckling, som 
realt konsoliderar deras ekonomi och beaktar behovet av framtida 
investeringar. 
Sammantaget delar regeringen utredningens bedömning att ett utvidgat 
balanskrav för kommunen/landstinget och dess företag eller ett 
balanskrav på de kommunala företagen som grupp inte leder fram till den 
långsiktighet och helhetssyn som bör eftersträvas i den kommunala 
verksamheten.
God ekonomisk hushållning i de kommunala företagen
Mot den redovisade bakgrunden föreslår regeringen ett tillägg till 8 kap. 
1 § kommunallagen som föreskriver att kommuner och landsting skall ha 
en god ekonomisk hushållning i sin samlade verksamhet vilket också 
innefattar de företag i vilka de har ett betydande inflytande. Gränsen för 
betydande inflytande bör enligt regeringens uppfattning sättas till minst 
20 procent av ägarandelarna. God ekonomisk hushållning i ett koncern-
perspektiv bör omfatta kontinuerlig analys av hur den ekonomiska 
utvecklingen i företagsdelen påverkar den kommunala ekonomin och en 
redovisning av de åtgärder som krävs för att åstadkomma god ekonomisk 
hushållning. En viktig förutsättning är också en aktiv ägarstyrning av de 
verksamheter som bedrivs i företagsform. Riskanalyser behöver göras i 
de kommunala företagen avseende finansiella risker, organisatoriska 
risker och borgensåtaganden.  För att kravet på god ekonomisk 
hushållning  ska anses vara uppfyllt behövs också långsiktighet och 
framförhållning i planeringen av de verksamheter som kommuner och 
landsting bedriver, exempelvis med  hjälp av framtida investeringsplaner, 
befolkningsutveckling samt långsiktig ekonomisk och fysisk planering.
4.3 Särskilda upplysningar om företagens ekonomi och 
verksamhet i förvaltningsberättelsen
Regeringens förslag: I den gemensamma förvaltningsberättelsen i 
årsredovisningen skall särskilda upplysningar om ekonomi och 
verksamhet lämnas om sådana juridiska personer i vilka kommunen eller 
landstinget har ett betydande inflytande. 
Utredningens förlag: Överensstämmer i stort med regeringens 
förslag.
Remissinstanserna: Majoriteten av remissinstanserna tillstyrker 
förslaget. Kammarrätten i Stockholm anger att lagtexten bör utformas så 
att det mer direkt framgår vilket slags upplysningar som ska lämnas. 
Riksrevisionsverket  rekommenderar att Rådet för kommunal redovisning 
ges i uppdrag att utfärda rekommendationer inom de områden som 
utredningen framhåller som oklara för kommunal redovisning. 
Karlskrona kommun  framhåller att kommunerna bör analysera de risker 
som finns i företagen oavsett om kommunerna gått i borgen eller ej. 
Svenska Kommunförbundet tycker att det är viktigt att understryka kravet 
på att förvaltningsberättelsen ska omfatta analyser av den verksamhet 
som bedrivs i företagsform. Landstingsförbundet ställer sig positiv till de 
föreslagna ändringarna.
Skälen för regeringens förslag: I propositionen om den kommunala 
redovisningslagen (prop. 1996/97:52) framhölls att en förvaltnings-
berättelse enligt 4 kap. 1 § även bör innehålla upplysningar om sådan 
kommunal verksamhet som bedrivs genom andra juridiska personer, t.ex. 
i form av aktiebolag, stiftelse, ekonomisk förening, ideell förening eller 
handelsbolag.
Mot bakgrund av det i föregående avsnittet redovisade förslaget om 
ändring i kommunallagen 8 kap. 1 § behöver lagstiftningen förtydligas 
ytterligare även i den del som gäller kraven på innehållet i förvaltnings-
berättelsen. I den gemensamma förvaltningsberättelsen bör upplysningar 
lämnas om de ekonomiska förhållandena och verksamheten i de juridiska 
personer i vilka kommuner och landsting har ett betydande inflytande. 
Dessa upplysningar bör grundas på en analys av verksamheten, den 
ekonomiska och finansiella utvecklingen i företagen. Vidare bör en 
samlad bild av kommunens eller landstingets ekonomiska engagemang i 
företagen redovisas. En värdering av de risker som ligger i olika 
åtaganden gentemot företagen och bedömningar av andra risker som 
affärs- och marknadsrisker etc. skall också framgå av 
förvaltningsberättelsen.
Regeringen föreslår därför en precisering i lagen (1997:614) om 
kommunal redovisning vad avser innehållet i den gemensamma 
förvaltningsberättelsen enligt 8 kap. 1 §.
5 Anpassning av den kommunala 
redovisningslagen
5.1 Bakgrund
Syftet med bestämmelserna i bokföringslagen (1990:1078) är enligt 
regeringens proposition Ny bokföringslag m.m. (prop. 1998/99:130) att 
tillgodose behovet av skydd för det bokföringsskyldiga företagets 
borgenärer och det allmänna samt företagets ägare, medlemmar och 
anställda. I förarbetena anges vidare att lagreglerna om löpande 
bokföring och arkivering liksom hittills bör vara inriktade på att 
åstadkomma samband, fullständighet, åtkomst och bevarande. 
Den nya bokföringslagens bestämmelser om löpande bokföring och 
arkivering innebär en modernisering så att dessa ska kunna tillämpas 
oavsett vilken teknik som används vid bokföringen. Utvecklingen när det 
gäller teknik som påverkar kraven på bokföringen är densamma i 
kommuner och landsting som i den privata sektorn. Följdanpassningar 
behöver därför göras i den kommunala redovisningslagen.
Utgångspunkten för översynen av den kommunala redovisningslagen 
har varit att göra följdanpassningar av bestämmelserna om löpande 
bokföring, räkenskapsinformation och arkivering för att samma krav 
skall gälla för de olika sektorerna. En annan utgångspunkt är att det inte 
finns några tungt vägande skäl för att ställa andra krav på kommuner, 
landsting och kommunalförbund när det gäller löpande bokföring och 
arkivering än de grundläggande krav som ställs på bokföringsskyldiga 
enligt bokföringslagen. I vissa avseenden kan dock smärre avvikelser 
behöva göras för kommuner och landsting när det gäller behovet av 
detaljreglering, språkbruk m.m. Sådana avvikelser har i stor utsträckning 
också gjorts redan vid utformningen av den nu gällande kommunala 
redovisningslagen. 
5.2 Förändringar i den kommunala redovisningslagen
5.2.1 Allmänt
Regeringens förslag: Bestämmelserna om löpande bokföring och 
arkivering i lagen om kommunal redovisning ändras så att de 
överensstämmer med motsvarande bestämmelser som har trätt i kraft 
för den privata sektorn den 1 januari 2000. Kravet på årsbokslut tas 
bort och ersätts med ett krav på att en sammandragen post i 
balansräkningen ska specificeras i en särskild förteckning.
Utredningens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens 
förslag. Borttagandet av kravet på årsbokslut och kravet på att en 
sammandragen post i balansräkningen skall specificeras i en särskild 
förteckning finns dock inte med i utredningens förslag. 
Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till förslaget. Det 
är endast Bokföringsnämnden som avstyrker förslaget med hänvisning 
till att bl.a. dispositionen av lagen bör följa bokföringslagen. Både 
Ekonomistyrningsverket och Bokföringsnämnden anser att kommuner 
och landsting inte skall behöva upprätta både årsredovisning och 
årsbokslut. Ekonomistyrningsverket föreslår att kravet på årsbokslut tas 
bort och ersätts med en bestämmelse som anger att specifikation av en 
sammandragen post i balansräkningen i årsredovisningen skall ske.
Skälen för regeringens förslag: Eftersom förändringar gjorts i  
bokföringslagen bör också den kommunala redovisningslagen (1997:614) 
förändras så att den kommunala redovisningen anpassas och blir mer 
modern och teknikoberoende. Den kommunala redovisningslagen gäller 
för kommuner, landsting och kommunalförbund.
De nya bestämmelserna innebär förändringar i form av  benämningar  
och definitioner av olika begrepp. En ny paragraf läggs in i 1 kap. där 
begrepp som bokföringspost, ekonomisk händelse m.m. definieras för att 
förtydliga lagen. Begreppet räkenskapsinformation bör införas för att 
avgränsa vissa i bokföringen förekommande sammanställningar av 
information. Reglerna för den löpande bokföringen anpassas också till 
teknikutvecklingen. En av anpassningarna som regeringen föreslår 
innebär också att kravet på att varannan länk i bokföringskedjan skall 
vara i vanlig läsbar form (den s.k. varannanlänksprincipen) upphävs. 
Förslaget innehåller också förtydligande avseende bevarande av 
handlingar och arkiveringstider.
Ekonomistyrningsverket och Bokföringsnämnden föreslår att kravet på 
årsbokslut tas bort och ersätts med en bestämmelse om specifikation av 
sammandragen post i balansräkningen, vilket innebär en anpassning till 
vad som gäller för privata företag. Regeringen anser att det inte behöver 
ställas större krav på kommuner och landsting än på privata företag och 
föreslår därför att kravet på årsbokslut tas bort och ersätts med en 
bestämmelse om att specifikation skall ske av sammandragen post i 
balansräkningen.
5.2.2 Räkenskapsinformation
Regeringens förslag: Begreppet räkenskapsinformation tas in i lagen 
om kommunal redovisning och ersätter begreppet räkenskapsmaterial.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är huvudsak positiva till 
förslaget. Svenska Kommunförbundet tycker att det är bra att lagen 
anpassas till modern teknik. Landstingsförbundet anser att det är bra med 
en modernare syn på räkenskapsinformation.
Skälen för regeringens förslag: Begreppet räkenskapsinformation har 
tagits in i den nya bokföringslagen för att definiera vissa i bokföringen 
förekommande sammanställningar av information. Motsvarande ändring 
bör göras i lagen om kommunal redovisning.
Skälet till att begreppet räkenskapsinformation tas in i den kommunala 
redovisningslagen är att det är nödvändigt att ta hänsyn till de särskilda 
förutsättningar som gäller i en modern IT-miljö. Den tidigare regleringen 
byggde i stor utsträckning på synen att räkenskapshandlingar är identiska 
i lagrad och läsbar form. I en modern IT-miljö framstår detta synsätt som 
föråldrat, eftersom så inte är fallet med elektroniska handlingar. 
De föreslagna bestämmelserna innebär att begreppet 
räkenskapsinformation omfattar definitioner av sådan sammanställning 
av information som framkommer genom bl.a. verifikationer, 
grundbokföring, huvudbokföring, systemdokumentation, behandlings-
historik samt årsredovisningar. Det är dock inte möjligt att fullt ut 
avgränsa vilka uppgifter och sammanställningar av uppgifter som skall 
utgöra räkenskapsinformation. 
Regeringen föreslår därför att även uppgifter och sammanställningar 
av uppgifter som i det enskilda fallet är av betydelse för att det skall gå 
att följa och förstå de enskilda bokföringsposternas behandling i 
bokföringen skall anses som räkenskapsinformation. Detsamma bör gälla 
avtal och andra handlingar av särskild betydelse för att belysa 
verksamhetens ekonomiska förhållanden.
Riksåklagaren menade i sitt remissyttrande över Redovisnings-
kommitténs förslag till ny bokföringslag m.m. att bevisvärdet av en 
maskinellt framtagen slutprodukt inte är särskilt stort. Ur bevis- och 
kontrollsynpunkt är det i stället viktigt att kunna följa hur en viss produkt 
har tillkommit. I förarbetena till nya bokföringslagen framförs därför att 
en fokusering på den slutliga bokföringsprodukten inte får medföra att 
möjligheterna till kontroll av bokföringsprocessen försvinner. Vidare 
anförs att lagen liksom hittills bör uppställa ett krav på att det i 
bokföringen ingår sådan systemdokumentation och behandlingshistorik 
som gör att det alltid är möjligt att granska verifieringskedjan och 
sambandet mellan å ena sidan affärshändelserna och å andra sidan de 
balans- och resultaträkningar i vilka räkenskapsårets affärshändelser 
slutligen sammanfattas.
Motiven i den nya bokföringslagens förarbeten för bestämmelsen 
liksom Riksåklagarens invändning mot Redovisningskommitténs förslag 
har enligt regeringens uppfattning samma relevans för kommuner och 
landsting som för bokföringsskyldiga i den privata sektorn. 
5.2.3 Grundbokföring och huvudbokföring
Regeringens förslag: Ett krav på att de ekonomiska händelserna skall 
kunna presenteras i den ordning de har tillförts bokföringen införs och 
ersätter kravet på bokföring i kronologisk ordning.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till förslaget. 
Landstingsförbundet tycker det är bra lagen moderniseras avseende den 
löpande bokföringen. Svenska Kommunförbundet stöder förslaget som 
innebär att bokföringen blir mer teknikoberoende och ser det också som 
positivt att reglerna för den löpande bokföringen blir likartad för olika 
associationsformer.
Skälen för regeringens förslag: Det nuvarande kravet på bokföring i 
kronologisk ordning är otydligt och bör därför ersättas. För att det skall 
vara möjligt att kontrollera fullständigheten i bokförda poster anges i 
bokföringslagen att det fortfarande bör ställas ett krav på en kronologisk 
strukturering av affärshändelserna. Vidare framgår att kravet bör 
utformas så att utvecklingen på teknikområdet beaktas. Nuvarande 
bestämmelser i den kommunala redovisningslagen och den tidigare 
bokföringslagen ger intryck av att bokföring i grundbok respektive 
huvudbok sker genom två separata bokföringsåtgärder. När 
räkenskapsinformation presenteras med datorteknik, kan det emellertid 
ofta vara så att grunduppgifterna har tillförts systemet genom en och 
samma åtgärd. Någon färdig grund- eller huvudbok i traditionell mening 
finns inte. I stället finns det tekniska förutsättningar för att systemet från 
de registrerade grunduppgifterna skall kunna söka fram och 
sammanställa en grund- eller huvudbok för en viss period. Intresset är i 
sådana system främst knutet till vilka möjligheter som finns att ta fram 
och presentera sammanställningar av information i läsbar form. 
Även för kommuner och landsting bör därför dagens regler, som 
återspeglar en faktisk men föråldrad bokföringsprocess, ersättas av regler 
som fokuserar på möjligheterna att presentera bokföringsinformationen 
på visst sätt. Liksom i den nya bokföringslagen anser regeringen det inte 
är nödvändigt att i den kommunala redovisningslagen lämna några 
föreskrifter om vilken process som skall tillämpas när 
bokföringsskyldigheten fullgörs. I stället skall krav ställas på att de 
ekonomiska händelserna kan presenteras i den ordning de har tillförts 
bokföringen. 
Grunduppgifterna måste således alltid tillföras bokföringssystemet 
med någon tillförlitlig teknik så att det går att ta del av dem så länge de 
skall bevaras, vilket följer av regeln om att uppgifterna måste kunna 
presenteras. Vid en efterföljande kontroll av bokföringen är det också 
ofta av stort intresse hur posterna har kommit till. Processen skall 
beskrivas i den systemdokumentation och den behandlingshistorik som 
alltid skall ingå i bokföringssystemet.
5.2.4 Verifikationer
Regeringens förslag: För att förtydliga att det är de lagrade 
uppgifterna  snarare än informationsbäraren som skall utgöra 
verifikationen ersätts orden ”tagit emot en handling” med ordvalet 
”tagit emot en uppgift”. 
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är i huvudsak positiva till 
förslaget och tycker att det är bra att lagen moderniseras och följer IT-
utvecklingen. 
Skälen för regeringens förslag: Mot bakgrund av den ökade 
användningen av ny teknik har i bokföringslagen begreppet handling 
ersatts med begreppet uppgift. Teknikutvecklingen gäller i lika hög grad i 
bokföringen för kommuner och landsting som i näringslivet. Regeringen 
föreslår därför att motsvarande ändring görs i den kommunala 
redovisningslagen och att mottagen uppgift skall avse även uppgift som 
har tagits emot på elektronisk väg. 
5.2.5 Bevarande av räkenskapsinformation
Regeringens förslag: Räkenskapsinformation skall kunna bevaras i 
direkt läsbar form (pappersdokument eller mikroformat) eller i 
maskinläsbar form.
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till förslaget och 
tycker det är bra att lagen anpassas till modern teknik. KPMG Stockholm 
betonar begreppet allmän handling i kommuner och landsting och vikten 
av att informationen i läsbar form kan tas fram på papper.
Skälen för regeringens förslag: Enligt den nya bokföringslagen skall 
det alltid finnas en presentation av räkenskapsinformationen, t.ex. text 
och siffror som har skrivits på papper eller elektroniskt lagrade data på 
en diskett. Det måste alltså alltid vara möjligt att ta fram elektroniskt 
eller optiskt lagrade data i utskrift på papper. Utskriften måste kunna ske 
omedelbart. Kravet på omedelbar utskrift får dock något anpassas till 
förhållandena i det enskilda fallet. Regeringen anser att motsvarande krav 
bör ställas på kommuner och landsting. 
Räkenskapsinformation i en kommun eller ett landsting är en allmän 
handling. Kravet på hur snabbt informationen ska kunna presenteras 
följer således även av tryckfrihetsförordningens bestämmelser.
Regeringen föreslår att räkenskapsinformationen i princip bevaras i sin 
ursprungliga form. Har kommunen eller landstinget i stället tagit emot en 
elektronisk uppgift som utgör räkenskapsinformation, t.ex. en faktura, 
som vid överföringstillfället inte hade antagit någon fysisk form, skall 
informationen bevaras i elektronisk form så att den kan presenteras på 
det sätt som det från början var tänkt. Detta gäller i motsvarande mån 
sådan räkenskapsinformation som har upprättats inom kommunen eller 
landstinget. 
Det finns alltså inte något som hindrar att varje länk i bokföringen 
utgörs av räkenskapsinformation lagrad i maskinläsbar form. Den s.k. 
varannanlänksprincipen utmönstras således. Genom kravet på att 
räkenskapsinformation som bevaras i elektronisk form alltid skall kunna 
tas fram i läsbar form genom omedelbar utskrift är behovet av 
tillgänglighet ändå alltid uppfyllt. Dock måste årsredovisningen enligt 3 
kap. 3 § lagen (1997:614) om kommunal redovisning alltid upprättas i 
vanlig läsbar form.
5.2.6 Arkivering
Regeringens förslag: En minimitid för bevarande av de medier som 
används för att lagra räkenskapsinformation och regler för förtida 
förstörande av dessa införs i lagen om kommunal redovisning .
Promemorians förslag: Överensstämmer med regeringens förslag.
Remissinstanserna: Remissinstanserna är positiva till förslaget. 
Riksarkivet anser att ett tillägg bör göras i 2 kap. 11§ i lagen om 
kommunal redovisning som hänvisar till arkivlagens (1990:1078) 
bevarandekriterier. Deras erfarenheter är att minimibevaranderegler kan 
tolkas som medgivanden att gallra.
Skälen för regeringens förslag: I bokföringslagen finns bestämmelser 
om arkivering och förtida förstörelse av sådana medier som används för 
bevarande av räkenskapsinformation. Samma regler bör gälla för 
kommuner och landsting som för bokföringsskyldiga i den privata 
sektorn. Regeringen föreslår därför att en ny bestämmelse med 
motsvarande regler införs även i den kommunala redovisningslagen.
Regler för kommuner och landsting om arkivering och gallring utgår 
från arkivlagen. God redovisningssed innebär dock, enligt gällande 
praxis, att räkenskapsmaterial bevaras i minst tio år. Den föreslagna 
bestämmelsen i 2 kap. 11 § innebär därmed ett förtydligande av att 
lagringsmedier skall bevaras viss tid, men bör inte medföra några 
praktiska konsekvenser för kommuner och landsting. För att kommuner 
och landsting skall uppmärksamma arkivlagens bevarandekriterier görs 
ett tillägg i 2 kap. 11 § som hänvisar till arkivlagen enligt Riksarkivets 
förslag.
En kommun eller ett landsting måste också se till att det under hela 
bevarandetiden finns tillgång till den utrustning och de system som 
fordras för att avläsa räkenskapsinformationen. Det innebär inte att en 
och samma utrustning måste sparas under hela bevarandetiden. 
Kommunen eller landstinget är sålunda oförhindrad att byta ut äldre 
utrustning mot ny utrustning av liknande slag. I förarbetena till 
bokföringslagen (prop. 1998/1999:130 Ny bokföringslag m.m.) anges 
bl.a. att de skäl som talar för att maskinläsbara handlingar även i 
fortsättningen bör få ersättas av pappersbaserade dokument måste ställas 
mot skatteförvaltningens intresse av att med rimliga arbetsinsatser kunna 
utföra taxeringskontroll. I dag använder sig skattemyndigheterna i sin 
revisionsverksamhet ofta av företagens ADB-material och kan 
därigenom på maskinell väg göra granskningar som annars – om 
materialet i stället hade varit i vanlig läsbar form – hade krävt omfattande 
manuella insatser. Skattemyndigheternas arbete skulle därför kunna 
försvåras om stora mängder maskinläsbara räkenskapshandlingar ersattes 
av handlingar i vanlig läsbar form. Regeringen anser att kommuner och 
landsting måste beakta skattemyndighetens arbete när det gäller att 
ersätta maskinläsbara handlingar som kan bli föremål för skatterevision 
till pappersbaserade dokument.
I kommuner och landsting fattar fullmäktige beslut om vem som har 
rätt att besluta om gallring enligt arkivlagen. Vid beslut om gallring skall 
bl.a. hänsyn tas till rättskipningens intressen. Det förefaller därför inte 
vara lämpligt att den bokföringsskyldige själv prövar om förtida gallring 
kan ske. Det skulle i så fall kunna leda till att t.ex. skattemyndigheten 
underkänner ett sådant beslut vid en skatterevision. Regeringen föreslår 
därför att även kommuner och landsting skall omfattas av en 
bestämmelse om krav på att söka dispens för förtida gallring av 
räkenskapsinformation. Den prövning skattemyndigheten bör göra i detta 
fall skall utgå från rättsskipningens behov. Kommunen eller landstinget 
skall därutöver pröva om gallring får ske utifrån arkivlagens övriga 
utgångspunkter.
Något krav på att de uppgifter som förstörs skall kopieras eller på 
annat sätt ersättas av räkenskapsinformation lagrad i annan form har inte 
uppställts. Det finns emellertid inte något som hindrar att 
skattemyndigheten som villkor för förstöring uppställer ett sådant.
5.2.7 Avsättningar
Regeringens bedömning: Regeringen anser inte att det bör göras 
någon förändring i lagen om kommunal redovisning när det gäller 
bestämmelser om avsättningar i balansräkningen.
Promemorians bedömning: Överensstämmer med regeringens 
bedömning.
Remissinstanserna: Är i huvudsak positiva till att det inte görs någon 
förändring. Jönköpings kommun betonar att det är bra att 
avsättningsbegreppet bibehålls för att förtydliga att pensions-
avsättningarna inte är av samma karaktär som lång- och kortfristiga 
skulder. Landstingsförbundet delar arbetsgruppens bedömning avseende 
avsättningar. Svenska Kommunförbundet anser dock att begreppet 
avsättning är otydligt både språkmässigt och innehållsmässigt. Älvsbyns 
kommun menar att begreppet ofta feltolkas och vill ha en återgång till det 
gamla skuldbegreppet. Några av remissinstanserna vill ha ett 
förtydligande av begreppet.
Skälen för regeringens bedömning: Enligt 6 kap. 11 § lagen 
(1997:614) om kommunal redovisning skall avsättningar göras för 
samtliga förpliktelser som är hänförliga till räkenskapsåret eller tidigare 
räkenskapsår och som på balansdagen är säkra eller sannolika till sin 
förekomst men ovissa till belopp eller till den tidpunkt då de skall infrias. 
Begreppet avsättningar används i årsredovisningslagen (1995:1554) och 
infördes i den kommunala redovisningslagen i samband med att 
redovisningslagen trädde i kraft den 1 januari 1998. Begreppet ansågs 
relevant i kommuner och landsting, men bedömdes få störst praktisk 
betydelse i fråga om redovisning av pensionsförpliktelser. Enligt 
förarbetena till kommunal redovisningslag (prop. 1996/97:52 Den 
kommunala redovisningen) bör avsättningar användas med mycket stor 
restriktivitet. En ytterligare precisering av innebörden av begreppet 
avsättningar får ske inom ramen för vad som är god redovisningssed. 
Rådet för kommunal redovisning, som svarar för normgivningen i 
redovisningsfrågor för kommuner och landsting,  har i en skrivelse till 
regeringen den 23 september 1999 framfört att lagens definition av 
begreppet avsättningar inte är tillräcklig för att på ett tydligt sätt kunna 
skilja på skulder, avsättningar och ansvarsförbindelser. Rådets 
uppfattning är att begreppet avsättningar inte ger något väsentligt 
mervärde inom kommunal verksamhet och därför bör utgå eller 
förtydligas. 
Av författningskommentaren till den kommunala redovisningslagen 
framgår att avsättningar för ekonomiska förpliktelser är begränsat till 
förpliktelser i förhållande till tredje man vilkas storlek eller 
förfallotidpunkt inte är helt bestämd. Vidare framgår att en avsättning 
inte bör vara större än vad som motsvarar förpliktelsen. Över huvud taget 
skall möjligheten att göra avsättning inte användas för att skapa dolda 
reserver. 
Bestämmelserna om avsättningar i den kommunala redovisningslagen 
har sin motsvarighet i 3 kap. 9 § årsredovisningslagen. 
Regeringen har inte funnit skäl att föreslå att begreppet avsättningar 
skall utgå ur den kommunala redovisningslagen. Det föreligger enligt 
regeringens mening ingen särart i detta fall. 
Av författningskommentaren till 6 kap. 11 § kommunala 
redovisningslagen framgår dock att paragrafen inte behandlar frågan om 
särskilda ”avsättningar” får göras för framtida utgifter som inte 
sammanhänger med förpliktelser mot tredje man. I stället bör – enligt 
författningskommentaren – frågan prövas inom ramen för lagens 
bestämmelser om god redovisningssed. Rådet för kommunal redovisning 
har inte gett ut någon rekommendation som möjliggör en vidare tolkning. 
Det är dock enligt regeringens uppfattning angeläget att understryka att 
avsättningar för framtida utgifter endast får ske om utgiften har samband 
med ett åtagande mot tredje man, vilket lämpligen kan ske inom ramen 
för nuvarande normgivning. 
6 Förändringar i inkomstutjämningen och 
omställningsbidrag till vissa landsting
6.1 Bakgrund
Utjämningen av de ekonomiska förutsättningarna mellan kommuner 
respektive landsting att bedriva sin verksamhet har förändrats flera 
gånger under 1990-talet. Det utjämningssystem som finns idag infördes 
år 1996. 
Det finns stora skillnader framför allt mellan kommunerna men även 
mellan landstingen när det gäller skattekraft och skatteinkomster. För 
kommunerna varierade skattekraften per invånare år 1998 mellan ca 75 
procent och knappt 180 procent av medelskattekraften. Även skillnader i 
kostnader kan vara stora för en och samma verksamhet mellan olika 
kommuner och landsting. En del av kostnadsskillnaderna kan hänföras 
till skillnader i servicenivå, grad av avgiftsfinansiering och effektivitet. 
En stor del av kostnadsskillnaderna beror dock på skillnader i fråga om 
behov och strukturella förhållanden, vilka i stor utsträckning är 
opåverkbara för enskilda kommuner och landsting.
Målet för utjämningen är att alla kommuner och landsting skall ges 
likvärdiga ekonomiska förutsättningar för att bedriva sina verksamheter. 
Detta ställer krav på en långtgående utjämning av skatteinkomster och av 
strukturella kostnadsskillnader. En stor skillnad mot tidigare 
utjämningssystem är att utjämningen fr.o.m. år 1996 är statsfinansiellt 
neutral genom att omfördelningen av resurser sker med avgifter och 
bidrag för kommunerna respektive landstingen.
Förändringar år 2000
I samband med att det nya utjämningssystemet skulle träda i kraft år 
1996 tillsattes en parlamentarisk utredning för att följa upp och utveckla 
systemet. I december 1998 överlämnade Kommunala 
utjämningsutredningen sitt slutbetänkande Kostnadsutjämning för 
kommuner och landsting (SOU 1998:151) till regeringen. Betänkandet 
remissbehandlades och i april 1999 lämnade regeringen förslag till vissa 
ändringar i kostnadsutjämningen för kommuner och landsting i 
propositionen Förändringar i utjämningssystemet för kommuner och 
landsting (prop. 1998/99:89, bet. 1998/99:FiU25, rskr. 1998/99:253). 
Förändringarna trädde i kraft 1 januari 2000.
De förändringar som har genomförts år 2000 har avsett 
kostnadsutjämningens delmodeller för hälso- och sjukvård, individ- och 
familjeomsorg och kollektivtrafik samt införande av en ny modell för 
merkostnader för barn och ungdomar med utländsk bakgrund. Vidare har 
vissa modeller uppdaterats med aktuella data. Inga förändringar har 
gjorts i inkomstutjämningen.
Särskilda införanderegler tillämpas under perioden 2000–2004. Det 
innebär dels en förlängning med ett år av införandeperioden jämfört med 
tidigare gällande regler, dels en ytterligare begränsning av den totala 
bidragsminskning som en kommun eller ett landsting kan vidkännas för 
hela perioden 1996–2004.
Fortsatt utredning av utjämningssystemet
Vid remissbehandlingen av Kommunala utjämningsutredningens 
betänkande framkom vissa synpunkter på delar av det nuvarande 
utjämningssystemet som bedömdes kräva ytterligare analys. Regeringen 
pekade därför i propositionen Förändringar i utjämningssystemet för 
kommuner och landsting (prop. 1998/99:89) på behovet av ett fortsatt 
utvecklingsarbete, och lyfte därvid fram vissa frågor som bör utredas 
vidare. Det gäller bl.a. inkomstutjämningen samt kostnadsutjämningen 
för hälso- och sjukvård och för befolkningsminskning. Det finns också 
verksamhetsområden där det sker förändringar av det kommunala 
åtagandet, vilket kan behöva beaktas i utjämningssystemet.
När det gäller inkomstutjämningen pekade ett stort antal 
remissinstanser på nackdelarna med de negativa marginaleffekter som 
kan uppstå på grund av att de verkliga skattesatserna i vissa kommuner 
och landsting är lägre än de länsvisa skattesatser som tillämpas i 
systemet. Även finansutskottet (bet. 1998/99:FiU25) har behandlat detta 
problem. I propositionen aviserades ett fortsatt arbete för att hitta 
metoder att eliminera dessa negativa marginaleffekter utan att ge avkall 
på målet om en långtgående utjämning. En viktig fråga i sammanhanget 
är den eventuella målkonflikt som kan finnas mellan å ena sidan en 
långtgående utjämning av kommunala skatteinkomster och å andra sidan 
incitamentet för kommuner och landsting att befrämja sysselsättning och 
tillväxt.
Mot bakgrund av de pågående kraftiga befolkningsomflyttningarna 
mellan olika delar av landet pekade regeringen i propositionen på att det 
finns starka skäl att ytterligare belysa konsekvenserna för kommuner och 
landsting av dessa omflyttningar. En viktig fråga är på vilket sätt 
befolkningsförändringarna påverkar behovet av och efterfrågan på 
kommunal verksamhet och hur möjligheterna till anpassning av 
verksamheten, och därmed också kostnaderna, ser ut på kort respektive 
längre sikt. Regeringen ansåg därför att effekterna av 
befolkningsomflyttningarna behövde belysas ytterligare för såväl 
kommuner som landsting och att behovet av en kompensation för 
befolkningsminskning även för landsting skulle övervägas. Delegationen 
skall redovisa sitt uppdrag till regeringen senast den 30 november 2000. 
Den 17 februari år 2000 lämnade delegationen en delrapport med förslag 
om vissa ändringar i inkomstutjämningen samt ett förslag om ett 
omställningsbidrag för landsting med minskande befolkning.
6.2 Inkomstutjämning för kommuner och landsting
Regeringens förslag: Utjämningsavgiften respektive utjämnings-
bidraget i inkomstutjämningen justeras för de kommuner och 
landsting som har en länsvis skattesats som överstiger 95 procent av 
den egna skattesatsen så att förändringen av kommunens eller 
landstingets nettoinkomster (preliminära kommunalskattemedel efter 
inkomstutjämning) mellan två år, uttryckt i kronor per invånare, till 95 
procent skall motsvara den procentuella förändringen av den 
uppräknade medelskattekraften i landet plus 5 procent av den 
procentuella förändringen av kommunens eller landstingets 
uppräknade skatteunderlag för motsvarande period. 
Eventuella skillnader mellan summan av bidrag och summan av 
avgifter regleras inom utjämningssystemet med ett för kommunerna 
respektive landstingen enhetligt belopp, uttryckt i kronor per invånare, 
vilket gör förslaget statsfinansiellt neutralt.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens förslag. 
Utredningen föreslog emellertid att förändringarna i inkomstutjämningen 
endast skall göras för kommunerna. 
Remissinstanserna: Knappt hälften av de 31 remissinstanser som 
yttrat sig om denna del av förslaget tillstyrker förslaget. 13 
remissinstanser anser att förslaget inte rättar till den ”grundläggande 
pomperipossaeffekten” och att kompensationsgraden därför måste 
sänkas. Svenska Kommunförbundet anser att förslaget är ett steg i rätt 
riktning men anser också att det inte löser de ”grundläggande 
pomperipossaeffekterna”. Svenska Kommunförbundet vill därför inte ta 
ställning till förslaget innan delegationen lämnat alla förslag. 
Landstingsförbundet skriver i sitt yttrande att förslaget även bör gälla 
landstingen för att samma system skall gälla för såväl kommunerna som 
landstingen. Landstingsförbundet skriver vidare att det i dagsläget i och 
för sig inte är något landsting som har negativa marginaleffekter, men att 
några landsting med endast en liten sänkning av skattesatsen kommer 
drabbas. Statskontoret tillstyrker förslaget under förutsättning att det 
kommer gälla alla kommuner så att ett system med två parallella system 
undviks. 19 remissinstanser anser emellertid att det är en nackdel att 
utjämningssystemet blir än mer komplicerat. Kommunförbundet 
Stockholms län tar i sitt yttrande upp problemet att en kommuns justerade 
bidrag eller avgift på några års sikt kan skilja sig markant från nuvarande 
beräkningsmetod och att effekten av att en kommun inte omfattas av de 
särskilda beräkningarna p.g.a. en höjd skattesats, om den länsvisa 
skattesatsen då inte längre överstiger 95 procent av kommunens egen 
skattesats. Effekten kan då kan vara svår att förutse eller acceptera.
Skälen för regeringens bedömning: Den nuvarande 
inkomstutjämningen baseras bl.a. på av regeringen fastställda länsvisa 
skattesatser. De verkliga skattesatserna i kommuner och landsting ligger 
såväl över som under nivån för dessa länsvisa skattesatser. 
Inkomstutjämningen innebär att om alla kommuner haft den 
genomsnittliga skattesatsen i riket så skulle deras skatteintäkter vara 
mellan 99 och 104 procent av riksgenomsnittet uttryckt i kronor per 
invånare. Inkomstutjämningen måste därmed betraktas som långtgående, 
vilket bottnar i en ambition att ge alla kommuner och landsting del av 
den samlade tillväxten i landet och att därigenom ge alla samma 
förutsättningar att hålla en rimlig servicenivå. För de kommuner som har 
en egen skattesats som är lägre än den länsvisa skattesatsen som används 
i utjämningssystemet uppstår emellertid negativa marginaleffekter i 
inkomstutjämningen när den procentuella förändringen av kommunens 
eller landstingets eget skatteunderlaget, uttryckt i kronor per invånare, 
mellan två år är större än motsvarande förändring för riket i genomsnitt. 
Innebörden av detta är att vissa kommuner och landsting, efter 
inkomstutjämningen, således kan få en sämre inkomstutveckling än den 
som gäller för landet i genomsnitt trots att tillväxten av dess 
skatteunderlag ökar snabbare än i landet som helhet. Effekten uppstår till 
följd av den höga utjämningsgraden. Vissa remissinstanser föreslår att 
denna sänks för att lösa problemet. Regeringens bedömning är emellertid 
att denna lösning äventyrar utjämningsambitionen och därför inte kan 
förordas, utan att en mindre långtgående lösning är att föredra.
För att bibehålla en långtgående inkomstutjämning samtidigt som 
samtliga kommuner och landsting skall få en reell möjlighet att öka sina 
inkomster bör dessa negativa marginaleffekter elimineras. Detta föreslås 
ske genom att avgiften eller bidraget i inkomstutjämningen justeras i 
syfte att begränsa hur mycket inkomstförändringen i en enskild kommun 
eller i ett enskilt landsting får avvika från förändringen för landet i 
genomsnitt. För att bibehålla en symmetri mellan kommunernas och 
landstingens inkomstutjämning bör även landstingen omfattas av de 
föreslagna förändringarna.
Förslaget avser de kommuner och landsting som har en länsvis 
skattesats som överstiger 95 procent av den egna skattesatsen. Förslaget 
innebär att inkomstförändringen för berörda kommuner och landsting 
skall uppgå till 95 procent av förändringen i skatteunderlaget för landet i 
genomsnitt och 5 procent av förändringen i kommunens/landstingets 
genomsnittliga skatteunderlag, vilket ger ökade incitament att öka 
tillväxten av skatteunderlaget. Om förslaget hade gällt år 2000, skulle 85 
kommuner och 10 landsting ha fått en justerad avgift eller ett justerat 
bidrag i inkomstutjämningen detta år. För flertalet skulle förändringarna 
varit relativt små.
Förslaget innebär att för en kommun eller ett landsting vars 
skatteunderlag, uttryckt i kronor per invånare, ökar mer än 
skatteunderlaget för landet mellan två år, skall bidraget respektive 
avgiften i inkomstutjämningen ökas respektive minskas så att den 
procentuella förändringen av de sammanlagda inkomsterna (preliminära 
kommunalskattemedel per invånare efter inkomstutjämning) mellan de 
två åren motsvarar 95 procent av den genomsnittliga förändringen av 
hela landets skatteunderlag per invånare plus fem procent av den 
procentuella förändringen av kommunens eller landstingets eget 
skatteunderlag. Motsvarande skall gälla för en kommun eller ett landsting 
vars skatteunderlag, uttryckt i kronor per invånare, ökar långsammare 
mellan två år än skatteunderlaget för landet, dvs. bidraget respektive 
avgiften i inkomstutjämningen skall i detta fall minskas respektive ökas 
så att den procentuella förändringen av de sammanlagda inkomsterna 
(skatteinkomster netto per invånare efter inkomstutjämning) mellan de 
två åren motsvarar 95 procent av den genomsnittliga förändringen av 
landets skatteunderlag plus 5 procent av den procentuella förändringen 
av det egna skatteunderlaget.
I exemplet nedan visas förändringen av en kommuns nettoinkomst 
(efter inkomstutjämning) mellan två år med dels nuvarande 
inkomstutjämning och dels med föreslagen justerad inkomstutjämning.
_________________________________________________________
Exempel på effekten av en justerad inkomstutjämning:
Genomsnittligt skatteunderlag:
Riket: 120 000 kronor per invånare
Kommun A: 130 000 kronor per invånare
Procentuell tillväxt av genomsnittligt skatteunderlag 
Riket: 5 procent
Kommun A: 7 procent
Skattesats kommun A: 19 procent
Länsvis skattesats: 20 procent
Procentuell tillväxt av skatteintäkter för kommun A mellan de två åren 
(netto efter inkomstutjämning):
Nuvarande inkomstutjämning: 4,9 procent
Med föreslagen inkomstutjämning:
0,95 * 5 + 0,05 * 7 = 5,1 procent
_________________________________________________________
En kommun eller ett landsting får alltså med förslaget tillgodoräkna sig 
en större del av kommunens tillväxt som överstiger tillväxten i riket.
Som visas i exemplet ovan har de kommuner som har en länsvis 
skattesats som överstiger den egna skattesatsen och vars genomsnittliga 
skatteunderlag ökar mer än landets genomsnittliga, understiger den 
procentuella tillväxten av skatteintäkter (netto efter inkomstutjämning) 
den genomsnittliga i landet med nuvarande inkomstutjämning. Med en 
justerad inkomstutjämning, enligt förslaget, har alltså även dessa 
kommuner en reell möjlighet att öka sina inkomster.
Den föreslagna förändringen eliminerar de negativa marginaleffekterna 
i inkomstutjämningen och samtidigt bibehålls nuvarande långtgående 
utjämning. Även om förslaget medför att beräkningarna av 
inkomstutjämningen blir mer komplicerade bedömer regeringen att 
förändringen bör göras. 
Förändringar av en kommuns skatteinkomster mellan två år som beror 
på en förändrad skattesats skall, liksom tidigare, inte påverka 
inkomstutjämningsbidraget eller inkomstutjämningsavgiften. 
På några års sikt kan vissa problem uppstå med den effekt som 
Kommunförbundet Stockholms län tar upp i sitt remissyttrande, dvs. att 
vissa kommuner som nu omfattas av de särskilda beräkningarna på några 
års sikt inte omfattas p.g.a. en höjd skattesats, om den länsvisa 
skattesatsen då inte längre överstiger 95 procent av kommunens egen 
skattesats. Effekten kan då vara svår att förutse eller acceptera. 
Regeringen bedömer dock inte att det är nödvändigt att nu föreslå några 
åtgärder avseende detta utan avser att följa utvecklingen.
Förslaget innebär att för de kommuner som berörs, och som idag 
betalar en avgift till systemet, blir summan av deras avgifter lägre. För 
berörda kommuner som får ett bidrag blir bidraget också lägre. Summan 
av bidragen i inkomstutjämningen för kommuner skulle med den 
föreslagna lösningen, om den gällde idag, överstiga summan av 
avgifterna. Utjämningsavgifterna skulle minska med 27 miljoner kronor 
medan summan av utjämningsbidragen skulle minska med 0,5 miljoner 
kronor. Skillnaden skulle därmed uppgå till 26,5 miljoner kronor. 
Skillnaden, dvs. det över- eller underskott som uppstår, föreslås 
finansieras inom utjämningssystemets ram med ett enhetligt tillägg eller 
avdrag för alla kommuner. Ett underskott på 26,5 miljoner kronor 
motsvarar ett avdrag på ca 3 kronor per invånare.
För landstingen skulle summan av utjämningsavgifterna öka med 1,1 
miljoner kronor medan utjämningsbidragen skulle minska med 0,3 
miljoner kronor. Skillnaden år 2000, om förändringen gällt detta år, 
skulle därmed uppgå till totalt ca 1,4 miljoner kronor. Skillnaden föreslås 
även för landstingen finansieras inom utjämningssystemets ram med ett 
enhetligt tillägg eller avdrag för alla landsting.
6.3 Omställningsbidrag till landsting med 
befolkningsminskning
Regeringens förslag: Ett särskilt omställningsbidrag införs tillfälligt 
för åren 2001 och 2002 till landsting vars befolkning under en 
femårsperiod minskat med mer än två procent. Omställningsbidraget 
utgår med 60 kronor per invånare i landstinget för varje procentenhet 
med vilken minskningen av befolkningen överstiger gränsen två 
procent.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Hälften av de tolv remissinstanser som inkommit 
med yttrande tillstyrker delegationens förslag, tre avslår förslaget och tre 
har inte något att erinra. Landstingsförbundet tillstyrker delegationens 
förslag och anser att 60 kronor är en lämplig nivå på bidraget för att 
undvika oönskade marginaleffekter. Landstingsförbundet anser också att 
kompensationen för befolkningsminskning måste ges en långsiktig 
lösning då omställningsbidraget upphör att gälla. Statskontoret avstyrker 
förslaget och anser att eventuella justeringar bör ske inom det befintliga 
utjämningssystemet och inte genom ett särskilt system. Statskontoret 
anser dessutom att förslaget strider mot principen att ge likvärdiga 
ekonomiska förutsättningar i alla län genom att inte kompensera 
landsting som har investeringskostnader p.g.a. ökande befolkning. 
Svenska Kommunförbundet tillstyrker förslaget, trots att det avviker från 
utjämningssystemets principer, eftersom det endast gäller under två år.
Skälen för regeringens förslag: I kostnadsutjämningen för kommuner 
finns en särskild kompensation som utges vid stor befolkningsminskning. 
Delegationen har haft i uppdrag att överväga en motsvarande 
kompensation för landsting. Kommunernas kostnadsutjämning innehåller 
en modell där kommuner vars befolkning de senaste tio åren minskat, 
kompenseras med 100 kronor per invånare för varje procentenhet som 
minskningen överstiger två procent. Kommuner vars totalbefolkning de 
senaste tre åren minskat med minst två procent får därutöver en 
ytterligare ersättning på 100 kronor per invånare för varje procentenhet 
antalet barn i åldern 7–15 år minskat under samma tidsperiod.
De enskilda landstingens skatteinkomster, bidrag/avgift i 
inkomstutjämningen och generella statsbidrag förändras sammantaget i 
huvudsak i takt med de årliga förändringarna av respektive landstings 
totala folkmängd. Vid en minskande folkmängd blir intäkterna således 
lägre i förhållande till om folkmängden varit oförändrad. Anpassningen 
av kostnaderna för verksamheten till en totalt sett lägre intäktsnivå i de 
landsting som har en betydande minskning av befolkningen tar viss tid, 
vilket särskilt gäller fasta kostnader, t.ex. för lokaler. Anpassningen kan 
också försvåras av att servicen för den kvarvarande befolkningen måste 
bibehållas på en rimlig nivå. Regeringen bedömer mot denna bakgrund 
att ett stöd för befolkningsminskning för landsting är motiverat.
Liksom delegationen anser regeringen att en kompensation för 
befolkningsminskning för landsting bör ges en enkel konstruktion och 
baseras på generella kriterier. För att kompensationen skall riktas till de 
landsting som är mest utsatta för befolkningsminskning skall en sådan 
baseras på respektive landstings befolkningsutveckling under den senaste 
femårsperioden före bidragsåret. Om befolkningsminskningen därvid 
överstiger två procent skall kompensation utges.
För att undvika att oönskade marginaleffekter uppstår i samband med 
kompensationen för befolkningsminskning bör denna inte sättas högre än 
60 kronor per invånare för varje procentenhet med vilken 
befolkningsminskningen överstiger den föreslagna kvalifikationsgränsen. 
Denna gräns är satt också med hänsyn till att sjukvårdsmodellen i 
landstingens kostnadsutjämning dessutom i praktiken ger en ökad 
ersättning per invånare vid befolkningsminskning.
Delegationen har i sitt fortsatta arbete att behandla bl.a. frågan om 
befolkningsförändringarnas konsekvenser för den kommunala 
verksamheten och ekonomin, samt frågan om huruvida merkostnader för 
hälso- och sjukvård i storstadsregioner och i glesbygd beaktas på ett 
rimligt  sätt i kostnadsutjämningen. Delegationen skall lämna sitt slutliga 
förslag till förändringar i utjämningssystemet i slutet av året och först då 
kan behovet av mer permanenta förändringar i utjämningssystemet 
överblickas. 
Kostnader för förslaget
Regeringens bedömning: Kostnaden för det föreslagna 
omställningsbidraget för åren 2001 och 2002 kan beräknas till 150 
miljoner kronor per år. Omställningsbidraget bör finansieras med 
medel från anslaget Bidrag för särskilda insatser till vissa kommuner 
och landsting under utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner 
och landsting.
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens.
Remissinstanserna: Ingen remissinstans har yttrat sig om 
finansieringen av omställningsbidraget.
Skälen för regeringens förslag: Utjämningsdelegationen skall enligt 
direktiven lägga förslag till förändringar i det kommunala 
utjämningssystemet. Förslagen skall vara statsfinansiellt neutrala. 
Delegationen har i sitt fortsatta arbete att behandla bl.a. frågan om 
befolkningsförändringarnas konsekvenser för den kommunala 
verksamheten och ekonomin, samt frågan om huruvida merkostnader för 
hälso- och sjukvård i storstadsregioner och i glesbygd beaktas på ett 
rimligt sätt i kostnadsutjämningen. Delegationens förslag till 
kompensation för befolkningsminskning i landsting skulle kunna 
genomföras redan år 2001, medan delegationens förslag till förändringar 
i övriga delar kommer att kunna genomföras tidigast år 2002. För att 
undvika att större förändringar i utjämningssystemet införs vid olika 
tidpunkter föreslår regeringen att kompensationen för 
befolkningsminskning i landsting för åren 2001 och 2002 läggs utanför 
utjämningssystemet och finansieras med medel från anslaget Bidrag för 
särskilda insatser i vissa kommuner och landsting. I den mån det blir 
aktuellt att ha en kompensation för befolkningsminskning för landsting 
även efter år 2002 bör denna emellertid finansieras inom 
kostnadsutjämningens ram på samma sätt som för kommunerna.
Vissa landsting har till regeringen inkommit med en ansökan om 
särskilt ekonomiskt stöd i syfte att nå ekonomisk balans. Dessa 
ansökningar bereds för närvarande av Kommundelegationen (dir. 
1999:65), som skall redovisa sitt uppdrag i juni. Delegationen skall, i det 
fall man bedömer att stöd bör utgå, i samarbete med kommunen eller 
landstinget upprätta ett förslag till överenskommelse om villkoren för 
stödet. Detta förslag kommer sedan att ligga grund för regeringens 
beslut. För de landsting med vilka Kommundelegationen träffar ett 
förslag till överenskommelse kommer regeringen i sin bedömning av 
förslaget även att beakta det tillfälliga omställningsbidraget till landsting 
med minskande befolkning.
7 Kompensation för höga kostnader avseende 
verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd 
och service till vissa funktionshindrade
7.1 Bakgrund
Huvudmannaskapsförändring och ekonomisk reglering
Enligt bestämmelserna i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa 
funktionshindrade (LSS) skall huvudmannaskapet för den tidigare 
omsorgen om psykiskt utvecklingsstörda ha överförts från landstingen 
till kommunerna före den 1 januari 1996. Omsorgen om psykiskt 
utvecklingsstörda omfattade insatser för personer i personkretsarna 1 och 
2 enligt LSS, men inte insatser för personkrets 3. 
Personkretsarna definieras i korthet enligt följande kriterier:
1. utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
2. betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter 
hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig 
sjukdom,
3. andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart 
inte beror på normalt åldrande.
Huvudmannaskapsförändringen för omsorgsverksamheten genomfördes 
successivt under perioden 1991-1996. I de flesta länen skedde 
överföringen årsskiftet 1994/1995 eller 1995/1996. 
Den ekonomiska regleringen gjordes genom länsvisa skatteväxlingar 
mellan landsting och kommuner, på en sådan nivå att intäkterna 
motsvarade de inom respektive län sammanlagda övertagna kostnaderna. 
I samtliga län har kommunerna funnit det önskvärt att försöka utjämna 
kostnadsskillnaderna mellan sig för den övertagna 
omsorgsverksamheten. I samband med att huvudmannaskapet flyttades 
från landstingen till kommunerna träffades därför länvisa 
överenskommelser om s.k. mellankommunala utjämningssystem. I några 
län, där det fanns svårigheter att komma överens om formerna och 
villkoren för ett mellankommunalt utjämningssystem, medverkade en av 
regeringen tillsatt delegation till att regionala överenskommelser kunde 
nås. Den länsvisa kostnadsutjämningen har lösts särskilt i varje län för 
sig, vilket resulterat i att det finns flera olika typer av modeller för 
utjämning mellan kommuner och med olika varaktighetstider. I hälften 
av länen omfattar utjämningssystemen även kostnader för psykiatri 
och/eller särskola.
Kostnaderna för LSS-verksamheten är ojämnt fördelade i landet såväl 
på kommunal nivå som på länsnivå. Både skatteväxlingen och de 
länsvisa mellankommunala utjämningssystemen avser kostnaden för de 
insatser som tidigare omfattades av omsorgslagen. I samband med att 
LSS trädde i kraft år 1994 tillkom ytterligare en personkrets. 
Förslag till utjämning mellan kommuner av kostnader för LSS-verksamhet 
(Ds 1999:72)
Genom beslut den 21 maj 1999 gav regeringen en arbetsgrupp i uppdrag 
att utforma förslag till ett statsbidrag för utjämning mellan kommuner av 
kostnader för verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till 
vissa funktionshindrade (LSS). Arbetsgruppens uppdrag var att utarbeta 
ett förslag till statsbidrag för utjämning mellan kommuner av strukturellt 
betingade, särskilt höga kostnader för verksamhet enligt LSS. 
Statsbidraget skulle bl.a. utformas så att det endast var speciella insatser 
som blev bidragsberättigade, men även så att kommuner som har en hög 
andel resurskrävande personer med stora och svåra funktionshinder 
uppmärksammas särskilt. Målet var att ett nytt system för utjämning 
mellan kommuner skulle införas år 2001. 
Arbetsgruppen enades om ett förslag till utjämningsmodell för LSS-
kostnader som skulle kunna införas fr.o.m. den 1 januari 2001. Förslaget 
förutsätter att de länsvisa mellankommunala utjämningssystemen upphör.
Förslaget består av fyra delar:
1. En nationell utjämning utifrån en beräknad standardkostnad per 
kommun (kronor/invånare). Standardkostnaden grundar sig på antalet 
individer per kommun i personkrets 1 och 2, med undantag av 
personer som antingen har insatserna råd och stöd, ledsagarservice 
eller kontaktperson som enda LSS-insats. Standardkostnaden grundas 
också på antalet personer med insatsen särskilt boende för vuxna eller 
särskilt boende för barn och ungdom samt personer med insatsen 
daglig verksamhet. Beräkningsunderlaget för en kommun baseras på 
statistik för personer/verksamhet för vilken kommunen är 
kostnadsansvarig. 
2. Spärregler. I utjämningen finns det spärregler för att enskild kommun 
inte skall behöva betala till eller erhålla orimligt mycket från 
utjämningen relativt sin faktiska kostnad för LSS-verksamheten. 202 
kommuner omfattas av spärregler i den föreslagna modellen.
3. Ett särskilt statsbidrag. För särskilt dyra insatser föreslås inrättande av 
ett särskilt statsbidrag som kommuner skall ha möjlighet att söka, 
inom en ram på totalt 300 miljoner kronor. 
4. Utvidgad rätt att teckna avtal. Kommunerna föreslås också få en 
utvidgad rätt att träffa avtal om kostnadsansvar för personer som 
flyttar till annan kommun för att ta del av LSS-verksamhet där. 
Finansiering av den nationella utjämningen föreslås ske genom en 
omfördelning mellan kommunerna via avgifter och bidrag på 
statsbudgeten, på motsvarande sätt som det ordinarie 
utjämningssystemet, med en omslutning på omkring 1 100 miljoner 
kronor. Finansieringen av det särskilda statsbidraget på omkring 300 
miljoner kronor föreslås ske genom en minskning av det generella 
statsbidraget till kommuner och landsting.
Alternativa modeller
Arbetsgruppen konstaterade att på lång sikt borde det vara möjligt att 
utveckla en annan modell, den s.k. modell 2, som främst bygger på de 
funktionshindrades behov. Behovet av personalinsatser för varje person 
som får ett beslut om rätt till stöd enligt LSS skulle då klassificeras i sex 
olika kostnadsnivåer. Det totala behovet skulle därefter summeras per 
kommun och det erhållna beloppet i likhet med den föreslagna modellen 
ligga till grund för en utjämning jämfört med ett riksgenomsnittligt 
behov.
Denna modell förutsätter att det finns oberoende bedömare som arbetar 
efter en strukturerad metod och som kan bedöma individens behov och 
hur stor insats som behövs. 
Svenska Kommunförbundet presenterade ytterligare ett förslag i ett 
särskilt yttrande till arbetsgruppens promemoria. Förslaget innebär i 
första hand att i lagstiftningen införa en skyldighet för kommuner att 
ersätta kostnader i vissa fall efter flyttning. Dessutom innehåller förslaget 
en utökad möjlighet att teckna avtal om kostnadsansvar, i likhet med vad 
som beskrivits i arbetsgruppens förslag, dock med den skillnaden att 
detta i vissa angivna fall skall vara en skyldighet för kommunerna.
7.2 Statsbidrag till kommuner med höga LSS-kostnader 
Regeringens förslag: Ett statsbidrag införs för åren 2001 och 2002 
som en övergångslösning för att kompensera de kommuner som har 
höga kostnader för verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och 
service till vissa funktionshindrade (LSS) efter att hänsyn har tagits 
till värdet av skatteväxling och mellankommunal utjämning. För att 
kvalificera sig för statsbidrag krävs dels att kommunen har en 
verksamhetskostnad, efter justering för värdet av skatteväxling och 
mellankommunal utjämning, som överstiger en viss nivå, dels att 
kommunen har en teoretiskt beräknad standardkostnad som överstiger 
en viss nivå. Nivåerna fastställs av regeringen. 
En utredning tillsätts med uppgift att utarbeta ett förslag till 
långsiktigt hållbar utjämning av LSS-kostnader. 
Arbetsgruppens förslag: En nationell utjämning mellan kommuner 
för kostnadsskillnader för verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd 
och service till vissa funktionshindrade (LSS) införs och bygger på en 
beräknad standardkostnad per kommun. Om standardkostnaden för en 
kommun överstiger den genomsnittliga standardkostnaden i riket erhåller 
kommunen ett bidrag. Om kommunens standardkostnad är lägre än den 
genomsnittliga standardkostnaden i riket betalar kommunen en avgift. 
Beräkningen av standardkostnaden överensstämmer i stort med 
regeringens förslag.
Remissinstanserna: En del av remissinstanserna förespråkar 
arbetsgruppens förslag till utjämningsmodell. Ett antal remissinstanser 
avstyrker förslaget eller pekar på ett antal problem som inte kan lösas 
inom ramen för förslaget. Svenska Kommunförbundet avstyrker förslaget 
med motiveringen att utfallet delvis är påverkbart och förslaget innebär 
avsteg från de grundläggande principerna i systemet för 
kostnadsutjämning mellan kommuner. Statskontoret tillstyrker förslaget 
med viss tvekan. Den främsta orsaken till tveksamheten är det kan ge 
kommunerna viss möjlighet att påverka utfallet och att det således skulle 
kunna bli kostnadsdrivande. Trots detta så bör systemet införas på prov 
under tre år och utvärderas innan systemet permanentas. Linköpings 
kommun anser att det är felaktigt att införa en modell som innehåller så 
stora brister när det finns en bättre modell som kan införas senare. 
Södertälje kommun anser att förslaget inte är tillräckligt genomarbetat för 
att genomföras år 2001. I stället menar kommunen att en modell som 
liknar modell 2 bör utarbetas för att börja gälla år 2003. Stockholms 
kommun anser att en förnyad och mer allsidig utredning bör genomföras 
där såväl kostnader för psykiatrin som hela kostnaden, inkluderande 
personkrets 3, beaktas. Örebro kommun anger i sitt yttrande att modellen 
i princip inte ger några incitament till kostnadseffektivitet. 
Handikappförbundens samarbetsorgan (HSO) menar att utgångspunkten 
vid utformningen av statsbidrag för LSS-verksamhet måste vara att den 
enskildes behov av insatser skall kunna tillgodoses. I övrigt menar HSO 
att en ny utredning bör tillsättas som på ett mer övergripande sätt 
analyserar statsbidragen till kommuner och att ett nytt system tillgodoser 
individens faktiska servicebehov. Riksförbundet för utvecklingsstörda 
barn, ungdomar och vuxna (FUB) menar i sitt yttrande att 
arbetsgruppens förslag inte beaktar hur insatsen är utformad. Ett system 
bör utformas så att det inte leder till att personer med funktionshinder 
betraktas som en belastning.
Skälen för regeringens förslag: Frågan om utjämning för kostnader 
för verksamhet enligt LSS har varit föremål för utredningar i flera 
omgångar. Några av de länsvisa mellankommunala utjämningssystemen 
har löpt ut, medan andra kommer att löpa ut inom de närmaste åren. 
Regeringens utgångspunkt är att någon form av utjämning måste införas 
fr.o.m. år 2001. Flera remissinstanser, bl.a. Svenska Kommunförbundet, 
har redovisat uppfattningen att staten bör överta hela kostnadsansvaret 
för LSS-verksamheten. Anledningen är att verksamheten enligt Svenska 
Kommunförbundet är så pass hårt reglerad att den inte bör finansieras 
med kommunalskattemedel och generella statsbidrag, då det i praktiken 
inte finns någon möjlighet att pröva den mot andra kommunala 
verksamheter. Arbetsgruppens förslag anses heller inte fullt utvecklat 
eftersom spärregler är nödvändiga. 
Flera remissinstanser lyfter fram behovet av övergångsregler i det fall 
ett nationellt utjämningssystem skulle införas. Samtidigt finns redan 
spärregler inbyggda i den föreslagna utjämningsmodellen. 
I många av avtalen som avser de länsvisa mellankommunala 
utjämningssystemen finns det inskrivet att om ett nationellt 
utjämningssystem införs så skall dessa upphöra eller omförhandlas. 
Regeringen anser emellertid att de länsvisa mellankommunala systemen 
inte bör upphöra innan det finns ett nationellt utjämningssystem som är 
hållbart på sikt. 
Regeringen har utifrån arbetsgruppens underlag och 
remissynpunkterna övervägt olika lösningar på utjämningen av kostnader 
för verksamhet enligt LSS. Övervägandena har lett fram till att 
regeringen nu presenterar ett mer begränsat förslag för utjämning av 
LSS-kostnader som innebär att en form av "högkostnadsskydd" skapas. 
Detta sker genom ett statsbidrag som skall kompensera de kommuner 
som har både höga verksamhetskostnader (efter att hänsyn till tagits till 
värdet av skatteväxling och mellankommunal utjämning) och höga 
standardkostnader. Genom att bidragets konstruktion föreslås innefatta 
en form av spärregler, undviks att kommuner kan bli 
”överkompenserade” i förhållande till sina kostnader efter skatteväxling 
och den länsvisa mellankommunala utjämningen. Med det förslag som 
regeringen presenterar kan de mellankommunala systemen fortsätta att 
gälla.
Regeringen föreslår att statsbidraget skall utgå i två år. Samtidigt 
tillsätts en utredning med uppgift av överväga olika lösningar på 
utjämning av LSS-kostnader i ett mer långsiktigt perspektiv.
Beräkning av statsbidraget
Regeringens bedömning: För att komma i fråga för statsbidraget 
krävs att kommunen uppfyller två kriterier, dels att en framräknad 
verksamhetskostnad överstiger ett av regeringen fastställt belopp, dels 
att en beräknad standardkostnad överstiger ett av regeringen fastställt 
belopp. Verksamhetskostnaden netto efter statsbidrag får dock inte 
understiga det fastställda beloppet.
Verksamhetskostnaden beräknas utifrån kommunens faktiska 
kostnad för insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till 
vissa funktionshindrade (LSS), vilken minskas med värdet av tidigare 
beslutad skatteväxling för omsorgen m.m. och bidrag/avgift inom 
ramen för det länsvisa mellankommunala utjämningssystemet. 
Standardkostnaden beräknas utifrån antalet individer per kommun i 
personkretsarna 1 och 2 (med undantag av personer som antingen har 
insatserna råd och stöd, ledsagarservice eller kontaktperson som enda 
LSS-insats) samt antalet personer med insatsen särskilt boende för 
vuxna eller särskilt boende för barn och ungdom samt personer med 
insatsen daglig verksamhet. 
Kompensationsgraden vad gäller standardkostnaden för särskilt 
boende skall uppgå till 80 procent av den genomsnittliga kostnaden.
Skälen för regeringens bedömning: För att kunna erhålla statsbidrag 
krävs att två villkor är uppfyllda: 
  ett lägsta värde för den beräknade verksamhetskostnaden efter 
skatteväxling och mellankommunal utjämning,
  ett lägsta värde för standardkostnaden.
Regeringen fastställer dessa lägsta värden. Om båda villkoren är 
uppfyllda utgår statsbidrag. Statsbidraget uppgår till skillnaden mellan 
kommunens standardkostnad och den fastställda nivån på 
standardkostnaden, såvida inte värdet på statsbidraget gör att den 
beräknade verksamhetskostnaden kommer att understiga det belopp som 
regeringen fastställt för denna. Om den blir lägre reduceras statsbidraget 
så att den beräknade verksamhetskostnaden motsvarar den nivå 
regeringen fastställt. 
Kommunens beräknade verksamhetskostnad erhålls genom att 
kommunens faktiska redovisade kostnader för insatser enligt LSS, 
minskas med värdet av skatteväxlingen för omsorgsverksamheten samt 
den mellankommunala avgiften/bidraget. Den faktiska redovisade 
kostnaden hämtas från det räkenskapssammandrag som Statistiska 
centralbyrån årligen samlar in från kommunerna. 
Beräkningen av standardkostnaden är identisk med det förslag som 
arbetsgruppen presenterade och beräknas utifrån:
  antalet personer i personkrets 1 och 2, med vissa undantag,
  antalet personer med insatsen särskilt boende för vuxna eller särskilt 
boende för barn och ungdom, 
  antalet personer med insatsen daglig verksamhet.
I antalet personer och insatser i personkrets 1 och 2 ingår inte personer 
som har insatserna råd och stöd, ledsagareservice eller kontaktperson 
som enda LSS-insats. Orsaken till att dessa personer exkluderas är att de 
genomsnittliga kostnaderna för dessa insatser avsevärt understiger den 
föreslagna ersättningen i systemet Därtill beaktas personer med insatser i 
särskilt boende för vuxna, särskilt boende för barn och ungdom och 
personer med insatsen daglig verksamhet. 
Antalet personer per insats i personkrets 1 och 2 multipliceras med den 
genomsnittliga kostnaden för respektive personkrets i riket. Antalet 
personer i särskilt boende och daglig verksamhet multipliceras med den 
genomsnittliga kostnaden i riket per insats. Därefter summeras 
produkterna och summan divideras med antalet invånare, vilket ger 
standardkostnaden uttryckt i kronor per invånare i kommunen. Eftersom 
kostnaden för särskilt boende är hög och beaktas i både beräkningen av 
antalet personer i personkretsen och i beräkningen av särskilt boende 
reduceras schablonkostnaden. Schablonkostnaden vid beräkning av 
kostnaden för särskilt boende föreslås uppgå till 80 procent 
(kompensationsgraden) av den verkliga genomsnittskostnaden för att 
undvika dubbelkompensation för personer med denna insats. 
Anledningen till att boende och daglig verksamhet beaktas särskilt är 
att dessa insatser i genomsnitt är de mest kostsamma insatserna vid sidan 
av personlig assistans. Personlig assistans har inte beaktats eftersom den 
statliga ersättningen enligt lagen (1993:389) om assistansersättning 
(LASS) fungerar som en utjämning för den största delen av kostnaderna 
för denna insats.
I exemplet nedan antas att regeringen har fastställt beloppet för den 
beräknade verksamhetskostnaden till 500 kronor per invånare och 
beloppet för standardkostnaden till 1 500 kronor per invånare.
Exempel på beräkning av statsbidraget (kronor/invånare)
Kolumn 
1
2
3
4
5
6
7
8
9
Kommun
Faktisk 
kostnad 
enligt 
RS 98
Mellan-
kommunal 
utjämning 
1999
Växlat 
belopp 
(värde år 
2000)
Beräknad
verksam.-
kostnad 
(kol. 1-
kol. 2- 
kol. 3)
Standard-
kostnad 
Statsbidrag 
före 
spärregel 
(standard-
kostnaden i 
kol. 5 - 
regeringens 
nivå på 
1 500)
Verksam-
hetskost-
nad efter 
statsbidrag 
före 
spärregel
(kol. 4 -
kol.6)
Stats-
bidrag 
efter 
spärregel
Verksam-
hetskost-
nad efter 
statsbidrag 
med 
spärregel 
(kol. 4- 
kol. 8)
A
3 060
176
1 200
1684
2 066
566
1 188
566
1 118
B
3 270
429
1 200
1 641
3 355
1 855
- 214
1 141
500
C
1 820
-724
1 903
641
1 255
0
641
0
641
D
3 000
1 000
1 600
400
1 700
0
400
0
400
Kvalificerings
-gräns
500
1 500
Kommun A kvalificerar sig för statsbidrag och påverkas inte av 
spärreglerna eftersom kommunen får en beräknad verksamhetskostnad 
efter statsbidrag som överstiger 500 kronor per invånare. Kommun B 
kvalificerar sig också för statsbidrag, men eftersom statsbidraget före 
spärregler skulle leda till att kommunens beräknade verksamhetskostnad 
efter statsbidrag skulle uppgå till -214 kronor per invånare så reduceras 
statsbidraget med 714 kronor per invånare (skillnaden mellan -214 och 
500) och blir således 1 141 kronor per invånare. Därmed blir 
verksamhetskostnaden efter statsbidrag med spärregel 500 kronor per 
invånare. Kommun C har en beräknad verksamhetskostnad som 
överstiger regeringens fastställda nivå, men standardkostnaden på 1 255 
kronor per invånare understiger den av regeringen fastställda nivån. Det 
gör att kommunen inte är kvalificerad till statsbidrag. Kommun D har en 
beräknad verksamhetskostnad på 400 kronor per invånare och en 
standardkostnad på 1 700 kronor per invånare. Eftersom kommunen har 
en standardkostnad som överstiger kvalificeringsgränsen på 1 500 
kronor, men en beräknad verksamhetskostnad som understiger 
kvalificeringsgränsen på 500 kronor per invånare kan kommunen inte 
komma i fråga för ett statsbidrag. 
Kvalitetssäkrad statistik
Det finns vissa problem förknippade med det statistiska underlag som 
skall ligga till grund för beräkningen av statsbidraget. Det gäller såväl 
siffermaterialets kvalitet som dess aktualitet. 
Det underlag som avser de länsvisa mellankommunala 
utjämningssystemen måste delvis baseras på antaganden, vilket beror på 
de olika konstruktioner som länen har valt. 
När det gäller underlaget från räkenskapssammandraget, dvs. uppgifter 
om kostnader för insatser enligt LSS, finns såväl kvalitetsproblem som 
problem med eftersläpning.
När det gäller Socialstyrelsens individstatistik, som ligger till grund för 
beräkning av standardkostnaden finns problem med insamlingen 
(eftersom denna statistik inte inhämtas i den reguljära insamlingen av 
verksamhetsstatistik inom socialtjänsten) och eftersläpning. 
Vid beräkning av statsbidraget för år 2001 kommer följande underlag 
att användas: 
  räkenskapssammandraget, som bl.a. innehåller uppgifter om 
kostnader för insatser enligt LSS per kommun för år 1999, vilket 
finns tillgängligt hösten 2000. 
  skatteväxlingssatsen multiplicerad med den preliminära 
genomsnittliga beskattningsbara inkomsten för riket år 2001, 
  utfallet i de mellankommunala systemen för år 2001 (med vissa 
undantag).  
  Socialstyrelsens statistik avseende LSS-insatser för år 2000. 
Eftersom kvaliteten på statistiken är en viktig faktor finns det skäl att 
vidta särskilda åtgärder för att kvalitetssäkra de statistikkällor som skall 
ligga till grund för statsbidragsberäkningarna.
I stort sett samtliga remissinstanser framhåller också att statistiken bör 
förbättras och kvalitetssäkras. Statistiska centralbyrån (SCB) anser att det 
är viktigt att noga analysera och kontrollera aktuella uppgifter. SCB är 
också beredd att ta ett sådant ansvar för att kvalitetssäkra de uppgifter 
som kommunerna lämnar och som bl.a. omfattar insatser enligt LSS.
Räkenskapssammandraget ligger till grund för de beräkningar som 
regeringen kommer att göra för att bestämma vilka kommuner som kan 
komma i fråga för statsbidraget. De brister som finns i det nuvarande 
underlaget kan bl.a. bero på att år 1999 var första gången som SCB 
samlade in uppgifter om kostnader som avsåg funktionshindrade och som 
var särskiljda från kostnadsuppgifter om äldreomsorgen avseende 
verksamhetsåret 1998. I en del kommuner är det svårt att särskilja 
kostnader för funktionshindrade med både beslut om insatser enligt LSS 
och beslut om bistånd enligt socialtjänstlagen (SoL). Ett annat skäl kan 
vara att handikappomsorgen organisatoriskt utgör en del i äldreomsorgen 
och därför kan vara svår att avgränsa. Vidare lämnade inte alla 
kommuner uppdelad statistik till SCB år 1998. Slutligen finns även 
oklarheter när det gäller hur de mellankommunala utjämningssystemen 
skall redovisas. Regeringen bedömer mot denna bakgrund att SCB bör 
ges i uppdrag att göra en noggrann kvalitetssäkring av 
räkenskapssammandraget för år 1999 i den del som gäller kostnader för 
LSS-verksamhet. Vidare bör Socialstyrelsen ges i uppdrag att inhämta 
individstatistik för insatser enligt LSS för år 2000 och kvalitetssäkra den.
7.3 Extra statsbidrag för särskilt kostnadskrävande LSS-
insatser
Regeringens förslag: För särskilt kostnadskrävande insatser enligt 
lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade 
(LSS) införs ett extra statsbidrag för åren 2001 och 2002 som 
kommuner kan ansöka om. För att komma i fråga för det extra 
statsbidraget skall kommunen ha totala kostnader för verksamhet 
enligt LSS som överstiger riksgenomsnittet samt höga kostnader till 
följd av att funktionshindrade personer i kommunen är placerade i 
speciella, kostnadskrävande verksamheter som utgör specialresurs för 
grupper med särskilda eller komplicerade funktionshinder. Bidraget 
kan sökas för insatser för samtliga personkretsar.
Socialstyrelsen ges i uppdrag att ta fram bedömningskriterier som 
skall ligga till grund för bidraget. Socialstyrelsen skall även 
administrera det särskilda statsbidraget.
Arbetsgruppens förslag: Överensstämmer i stort med regeringens 
förslag.
Remissinstanserna: Få remissinstanser har kommenterat förslaget om 
ett särskilt statsbidrag för särskilt kostnadskrävande LSS-insatser. 
Socialstyrelsen gör bedömningen att ett särskilt statsbidrag bör inrättas 
för personer med omfattande och stora omvårdnadsbehov. 
Arbetsgruppens förslag innebär att kommuner med särskilt 
kostnadskrävande verksamhet får fortsatt möjlighet att utveckla 
verksamheten utan orimliga kostnader. Samtidigt menar Socialstyrelsen 
att det finns en risk att förslaget kan leda till en fortsatt koncentration av 
speciell LSS-verksamhet till de kommuner som redan ligger över 
standardkostnaden. Effekten kan bli att andra kommuner gör 
bedömningen att det är ekonomiskt tryggare att köpa enstaka platser 
utanför kommunen. Statskontoret tillstyrker förslaget. Ekerö kommun 
framhåller att ett ansökningförfarande innebär en stor osäkerhet då 
ersättningen utgår i efterskott. För att kunna bygga upp verksamhet för 
personer med omfattande behov bör de ekonomiska förutsättningarna 
vara kända i förväg. Finspångs kommun anser att det skapas negativa 
incitament för att komma över gränsen för att erhålla det särskilda 
statsbidraget. I övrigt menar kommunen att detta inte är en långsiktig 
lösning. Södertälje kommun menar att särskilda statsbidrag inte ger en 
långsiktig stabilitet. Arbetsgruppens förslag kan leda till en koncentration 
av LSS-verksamhet. Torsby kommun är positiv till förslaget om ett 
särskilt statsbidrag. 
Skälen för regeringens förslag: Det kan vara svårt att fånga upp 
kommuner med särskilt höga kostnader med hjälp av en generell modell. 
Kostnaderna kan skilja sig mycket beroende på vilket behov av insatser 
den funktionshindrade har. I små kommuner kan kostnaden för en 
enstaka funktionshindrad som är i behov av särskilda insatser få relativt 
sett kännbara ekonomiska konsekvenser för kommunen. Regeringen 
anser därför att ett extra statsbidrag bör införas för kommuner som har 
funktionshindrade vars insatser är särskilt kostsamma till följd av stora 
behov av stöd, service och omvårdnad. Ansökan om det extra 
statsbidraget kan även omfatta insatser för funktionshindrade i 
personkrets 3. Kommuner skall kunna ansöka om det extra statsbidraget. 
Socialstyrelsen bör pröva ansökningar om extra statsbidrag till 
kommuner med särskilt höga kostnader. Socialstyrelsen bör i 
handläggningen av ärendena göra en skälighetsbedömning av 
kostnaderna för verksamheten och kvalitet i förhållande till individens 
behov och till övriga som deltar i verksamheten. Hänsyn kan då tas 
exempelvis till behovet av personaltimmar under dygnet och om det 
krävs personal med speciell kompetens eller utbildning. 
Socialstyrelsen bör ges i uppdrag att ta fram bedömningskriterier och 
förslag om hur ett sådant extra statsbidrag kan administreras.
7.4 Avtal mellan kommuner
Regeringens bedömning: Kommunerna bör ges en utvidgad rätt att 
träffa avtal om kostnadsansvar för personer som är eller kommer att 
bli folkbokförda i annan kommun. Regeringen kommer under hösten 
att återkomma till riksdagen med ett förslag som bör kunna träda i 
kraft vid årsskiftet.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppen föreslår att kommunerna bör 
ges en utvidgad rätt att få träffa avtal om kostnadsansvar för personer 
som flyttat efter den 1 januari 1996 till annan kommun för att ta del av 
LSS-verksamhet där. Arbetsgruppens motivering till ändringen var att en 
nationell utjämning ger otillräcklig kompensation eftersom kostnaderna 
för vissa funktionshindrade överstiger den schablonersättning som 
arbetsgruppen föreslog.
Remissinstanserna: En del remissinstanser påpekar bristen på 
samordning mellan LSS och socialtjänstlagen (SoL) och att det förslag 
som arbetsgruppen lagt fram inte är tillräckligt tydligt. Istället vill en del 
remissinstanser att ett liknande kostnadsansvar som uttrycks i 72 a § SoL 
bör föras in i LSS. De remissinstanser som förordar avtalslösning vill 
hellre att lagstiftningen uttrycker en skyldighet att teckna avtal om 
kostnadsansvar. Socialstyrelsen instämmer med arbetsgruppens förslag 
och lyfter även fram möjligheterna som kommunerna har att samverka 
genom gemensam nämnd eller kommunalförbund för att bygga upp 
speciella verksamheter när underlaget är för litet i respektive kommun. 
Denna lösning innebär att berörda personer kan vara folkbokförda och 
fullvärdiga kommuninnevånare där de bor samtidigt som kommunerna 
delar på kostnaderna och ansvaret för verksamheten. Statskontoret 
tillstyrker förslaget, men anser att ett sådant system bör ses som en 
försöksverksamhet och utvärderas efter tre år. Finspångs kommun 
efterlyser klara regler för avtal mellan kommuner om kostnadsansvar och 
att de inte skall vara frivilliga. Kommunens uppfattning är att 
arbetsgruppen haft en orealistisk tro på att frivilliga avtal mellan 
kommunerna skall vara en lösning. Gnesta kommun föreslår en 
permanent förändring i LSS så att placeringskommunen får en skyldighet 
att ersätta bosättningskommunen för kostnaderna. Kommunen föreslår 
också att en modell med överflyttning av ärenden som i § 72 SoL bör 
övervägas. Luleå kommun anser att möjligheten att träffa avtal mellan 
kommuner är en förutsättning som särskilt gynnar framväxt av 
specialiserade boende- och stödformer där underlaget är litet i respektive 
kommun, men rätten att flytta till annan kommun får inte kopplas 
samman med avtalsmöjligheten. Södertälje kommun framhåller att nu 
gällande avtal är frivilliga och kan sägas upp när som helst. Helst skulle 
kommunen se att det fanns klara regler för hur sådana avtal skall se ut 
och att de inte skall vara frivilliga. Tingsryds kommun föreslår bl.a. att 
arbetsgruppens förslag införs samt att det förslag som presenteras som ett 
särskilt yttrande i promemorian kompletterar det förslag som 
arbetsgruppen lagt fram. Som ett annat alternativ föreslås en 
komplettering som innehållsmässigt liknar § 72 SoL. Svenska 
Kommunförbundet efterlyser en utredning av de oklarheter som finns 
rörande ansvaret för barn och ungdomar som placerats i familjehem med 
stöd av LSS, SoL eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om 
vård av unga (LVU). Målsättningen bör vara ett sammanhållet 
kostnadsansvar för insatser enligt LSS och SoL för placeringskommunen. 
Örebro kommun menar att det vore principiellt felaktigt att ge 
kommunerna möjlighet att avtala om ett framtida kostnadsansvar för en 
person som flyttat till annan kommun. Kommunen menar att det skulle 
innebära en omständlig och tungarbetad administration och bör därför 
inte ingå i förslaget.
Skälen för regeringens bedömning: Avsikten med införandet av 
lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) 
var att trygga svårt funktionshindrades rätt till god service och stöd 
utifrån sina specifika behov oavsett var man bor i landet. Den 
grundläggande utgångspunkten är att insatserna skall tillgodoses i den 
kommun där man är folkbokförd, alltså hemkommunen. 
Av bestämmelserna i 16 § LSS framgår att en kommuns ansvar gäller 
gentemot dem som är bosatta i kommunen. I författningskommentaren i 
regeringens proposition om stöd och service till vissa funktionshindrade 
(prop. 1992/93:159) sägs vidare att vid bedömningen av om en person 
skall anses vara bosatt i kommunen skall man se till bestämmelserna i 
folkbokföringslagen. 
Enligt 17 § första stycket LSS får en kommun, med bibehållet ansvar, 
sluta avtal med någon annan om att tillhandahålla insatser enligt denna 
lag. Av propositionen framgår att kommunen kan uppdra åt någon annan 
(enskild, stiftelse, företag, annan kommun etc.) att tillhandahålla vård 
och omsorg genom avtal. Det skall vara fråga om själva utförandet av 
stödet eller servicen och kan t.ex. vara kortare tider av rehablitering, 
korttidsboende etc. Myndighetsutövning innefattas inte i de uppgifter 
som kan överlåtas till någon annan. 
Den praxis som vuxit fram mellan kommunerna är emellertid 
annorlunda. Kommuner betalar i vissa fall för boendeplatser i andra 
kommuner eller hos enskilda vårdgivare i annan kommun trots att 
personen blivit folkbokförd i den kommunen. Dessa köp regleras i 
avtalsform. De avtal som finns inom detta område är vanligtvis 
tidsbegränsade och löper tills dess någon part säger upp det.
Regeringen bedömer att denna fråga inte är tillräckligt belyst. 
Arbetsgruppens förslag inriktar sig på kostnadsansvaret medan 
arbetsgruppen inte tar ställning i frågan om myndighetsutövning. I 
beredningen av denna fråga har olika frågeställningar uppkommit, t.ex. 
vilka effekter en lagreglering av avtal mellan kommuner skulle få för 
dels kommunerna, dels för de berörda individerna. Regeringen avser 
därför att återkomma till riksdagen under hösten med ett förslag som bör 
kunna träda i kraft vid årsskiftet och gälla åren 2001-2002 i avvaktan på 
utredning om LSS-utjämning. Det kommande förslaget syftar till att 
skapa en utvidgad rätt att träffa avtal om kostnadsansvar för personer 
som är eller kommer att bli folkbokförda i annan kommun. Genom det 
förslag om ett ”högkostnadsskydd” för kommuner med höga LSS-
kostnader som nu läggs fram förutsätter regeringen att de avtal som finns 
redan idag inom detta område fortsätter att gälla. Regeringen kommer att 
noggrant följa utvecklingen.
7.5 Ekonomiska konsekvenser
Regeringens bedömning: Statsbidraget för höga LSS-kostnader och 
det extra statsbidraget bör sammantaget uppgå till 450 miljoner 
kronor. Finansieringen av statsbidraget och det extra statsbidraget på 
sammanlagt 450 miljoner kronor bör ske genom motsvarande 
minskning av anslagen Generellt statsbidrag till kommuner och 
landsting respektive Bidrag för särskilda insatser till vissa kommuner 
och landsting under utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner 
och landsting, med 350 miljoner kronor respektive 100 miljoner 
kronor.
Arbetsgruppens förslag: Arbetsgruppens huvudförslag innebar att 
cirka 1 100 miljoner kronor mellan kommunerna skulle omfördelas samt 
att det skulle utgå 300 miljoner kronor i form av ett särskilt statsbidrag 
för särskilt dyra insatser som administrerades av Socialstyrelsen.
Skälen för regeringens bedömning: Regeringen anser att 
kostnadsramen för statsbidragen till LSS-kostnader bör uppgå till totalt 
450 miljoner kronor per år, varav 350 miljoner avsätts för statsbidraget 
till kommuner med höga LSS-kostnader (avsnitt 7.2) och 100 miljoner 
kronor avsätts för det extra statsbidraget (avsnitt 7.3). Finansieringen bör 
ske genom att anslaget Generella statsbidrag till kommuner och landsting 
minskas med 350 miljoner kronor och resterande 100 miljoner kronor 
från anslaget Bidrag för särskilda insatser till vissa kommuner och 
landsting.
Regeringen avser att återkomma med anslagsfrågor i budget-
propositionen för 2001.
8 Kommunkontosystemet
8.1 Bakgrund
För kommuner och landsting finns sedan år 1996 ett särskilt system för 
ersättning för  viss mervärdesskatt, kommunkontosystemet (lagen 
[1995:1518] om mervärdesskattekonton för kommuner och landsting).
I samband med skattereformen år 1991 och breddningen av basen för 
uttag av mervärdesskatt infördes en generell avdragsrätt för ingående 
mervärdesskatt för kommuner och landsting i det ordinarie mervärdes-
skattesystemet. Den generella avdragsrätten infördes för att utjämna mer-
värdesskattens konkurrenssnedvridande effekter vid valet mellan att ut-
föra tjänster i egen regi eller att upphandla motsvarande tjänster från 
externa entreprenörer. När Sverige år 1995 blev medlem i EU ansågs inte 
rätten för kommuner och landsting att göra avdrag för all sin mervärdes-
skatt i en vanlig mervärdesskattedeklaration kunna bibehållas. Ett nytt 
kompensationssystem infördes från 1 januari 1996. 
Även med detta system är syftet att ur mervärdesskattesynpunkt åstad-
komma konkurrensneutralitet mellan verksamhet som bedrivs i kom-
munal regi och sådan som upphandlas från externa näringsindkare. 
Kommunkontosystemet består av två räntebärande konton hos Riksgälds-
kontoret, ett för kommunerna och ett för landstingen. Uttagen finansieras 
genom ett enhetligt tillskott i kronor per invånare från kommuner respek-
tive landsting. Riksskatteverket fastställer beloppet årligen. Sedan till-
komsten av systemet har ett underskott uppstått, dvs de avgifter som 
kommuner och landsting betalar in täcker inte de utbetalningar som görs. 
Vid årsskiftet 1999/2000 uppgick underskottet till ca 2,3 miljarder 
kronor. 
Till följd av bl.a. de ökade utbetalningarna har frågan om uppföljning 
och kontroll fått förnyad aktualitet. 
Finansiering av kommunkontosystemet
I 2000 års ekonomiska vårproposition har regeringen behandlat frågan 
om kommunkontosystemets finansiering. 
Kommunkontosystemet omslöt år 1999 totalt 27,2 miljarder kronor. 
Omslutningen har ökat med 4,7 miljarder kronor eller 21 procent sedan 
systemet infördes. Delar av den ökade omslutningen kan förklaras av 
verksamhetsförändringar. Landstingen har t.ex. tagit över 
kostnadsansvaret från staten för läkemedelsförmånen fr.o.m. år 1998.
De ackumulerade underskotten på kommun- och landstingskontona 
utgör ett växande problem. Mot denna bakgrund tillkallade chefen för 
dåvarande Inrikesdepartementet en särskild utredare med uppgift att 
analysera vissa frågor rörande kommunkontosystemet. I oktober 1999 
redovisade utredaren sina förslag i betänkandet Kommunkontosystemet 
och rättvisan - momsen, kommunerna och konkurrensen (SOU 
1999:133). I betänkandet förs tre alternativa lösningar fram för att 
åstadkomma en långsiktigt hållbar finansiering av 
kommunkontosystemet. Det första alternativet innebär att 
kommunkontosystemet läggs in på statsbudgetens inkomstsida. 
Därigenom får kompensationssystemet för kommuner och landsting 
samma konstruktion som kompensationssystemet för statliga 
myndigheter. Tillskotten (”momsavgiften”) från kommuner och landsting 
tas bort och en reglering görs genom en motsvarande minskning av det 
generella statsbidraget. Uttagen ur systemet blir en motsvarande 
minskning av statens momsintäkter.
Det andra alternativet innebär att nuvarande system bibehålls, men 
med en skärpning av de institutionella ramarna för avgiftssättningen. Det 
innebär att metoden för beräkning av tillskotten läggs fast i lagstiftning 
så att större ackumulerade underskott inte skall uppstå.
Det tredje alternativet innebär att kommunkontosystemet bibehålls, 
men att systemet förs in på statsbudgeten. Det innebär att en brutto-
redovisning görs över statsbudgeten av både de kommunala tillskotten, 
vilka betalas in på en inkomsttitel på statsbudgetens inkomstsida, och 
ersättningarna till kommuner och landsting som betalas ut från ett anslag 
på statsbudgetens utgiftssida. Beloppet på tillskottet skulle enligt utred-
ningen därigenom beslutas av riksdagen. 
Samtliga kommuner och landsting som besvarat remissen samt 
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet och Föreningen 
Sveriges Kommunalekonomer förordar det första alternativet, dvs. att 
kommunkontosystemet läggs in på statsbudgetens inkomstsida. 
Riksgäldskontoret, Riksskatteverket, Ekonomistyrningsverket samt 
Socialstyrelsen anser att det andra alternativet, dvs. att bibehålla dagens 
system med skärpning av de institutionella ramarna, är att föredra. 
Övriga remissinstanser har valt att inte ta ställning i finansieringsfrågan.
Regeringen har i 2000 års ekonomiska vårproposition bedömt att 
kommunkontosystemet bör bibehållas 2001 och att det underskott som 
ackumuleras på konton i Riksgäldskontoret till och med utgången av 
2000 kommer att tas över av staten. Ett analysarbete skall påbörjas i syfte 
att förklara den stora variationen i de belopp som betalas ut från 
kommunkontosystemet.
Regeringen har för avsikt att återkomma till frågan i samband med 
budgetpropositionen för år 2001. 
Konkurrensneutralitet avseende tillämpning och snedvridningar
Även frågan om konkurrensneutraliteten har behandlats av regeringen i 
2000 års ekonomiska vårproposition.
Utredningen förordade att Sverige skall verka inom EU för en föränd-
ring av det sjätte mervärdesskattedirektivet i syfte att införa en generell 
skatteplikt, för alla verksamheter, dvs även de som idag är moms-
befriade.
 En dryg fjärdedel av remissinstanserna har uttalat sig i frågan. Av 
dessa anslöt sig drygt hälften till utredningens förslag och hälften för-
ordar en fortsatt utredning av frågan. Konkurrensverket finner det ange-
läget att reglerna ändras så att den skattemässiga behandlingen blir lik-
formig, oavsett i vems regi verksamheten bedrivs. Vidare anser Kon-
kurrensverket det bästa sättet att undanröja konkurrenssnedvridande 
effekter är att utvidga momsplikten till områden som nu är undantagna 
och att därvid tillämpa en reducerad skattesats och att Sverige bör arbeta 
för att en sådan ändring kommer till stånd. Ekonomistyrningsverket anser 
att ett eventuellt förslag om att införa en mer generell mervärdesbeskatt-
ning bör föregås av en noggrann utredning. 
Regeringens bedömning i vårpropositionen är att ytterligare analyser 
behövs av kommunkontosystemets huvuduppgift. Regeringen avser där-
för att återkomma med ett uppdrag om att analysera systemets effekter 
när det gäller konkurrensneutraliteten.
8.2 Konkurrensneutralitet avseende tandvård
Regeringens bedömning: Konkurrensneutraliteten inom tandvården bör 
kunna lösas på frivillig väg. 
Utredningens förslag: Utredningen för fram tre alternativa förslag. 
1. Att folktandvården lyfts ut från kommunkontosystemet. 
2. Privattandläkarna lyfts in i kommunkontosystemet. 
3. Tandvård görs skattepliktig med en reducerad skattesats på 6 procent. 
Enligt huvudreglerna i EG-direktiven är tandvård undantaget från 
skatteplikt. 
Av dessa alternativ lyfter utredningen särskilt fram att man på längre 
sikt skall verka för att tandvården skall göras skattepliktig, med en 
reducerad skattesats på 6 procent. 
Remissinstanserna: Ett fåtal av remissinstanserna har uttalat sig i 
frågan. Av dessa förordar flertalet alternativ 1, dvs att folktandvården 
lyfts ut ur kommunkontosystemet. Landstingsförbundet förordar den fri-
villiga lösning som redan tillämpas av ett antal landsting. Denna innebär 
att man i sin redovisning och avgiftskalkylering belastar tandvården med 
kostnaden för momsen men att återbetalningen krediteras ett centralt 
konto. Stockholms läns landsting delar Landstingsförbundets synpunkt. 
Om detta inte skulle genomföras förordar man på kort sikt att tandvården 
lyfts ut ur kommunkontosystemet och att det på lång sikt bör eftersträvas 
att tandvården görs skattepliktig. Stockholms läns landsting anser att 
Sverige bör ta initiativ till att en förändring skall komma till stånd. 
Jönköpings läns landsting anser att den enklaste lösningen är att lyfta ut 
folktandvården från kommunkontosystemet. Privattandläkarna-Sveriges 
privattandläkarförening och Praktikertjänst AB förordar alternativ 2, dvs 
att privattandläkarna lyfts in i kommunkontosystemet eftersom detta 
alternativ inte bedöms leda till ökade kostnader. Vad avser den frivilliga 
lösningen anser man inte att denna i tillräckligt hög grad garanterar att 
ingen ersättning ändå tillfaller tandvården. Konkurrensverket anser att det 
behövs omedelbara insatser för att undanröja kommunkontosystemets 
konkurrenssnedvridande effekter på marknaden för vuxentandvård. 
Mervärdesskatt bör därför införas på vuxentandvården om det är möjligt 
med hänsyn tagen till EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv. I annat fall bör 
övervägas att undanta folktandvården från kommunkontosystemet. 
Socialstyrelsen anser att den öppna tandvårdsmarknaden är ett exempel 
på en situation för vilken kommunkontosystemet inte skapades. Den typ 
av öppen marknad som tandvårdsmarknaden nu är förutsågs inte när 
kommunkontosystemet infördes. Socialstyrelsen anser att tandvårds-
marknaden utgör ett undantag från övrig vård och omsorg, vilket gör det 
naturligt att välja en lösning som ställer folktandvården utanför kommun-
kontosystemet, men med bibehållna regler i övrigt. Vidare anser Social-
styrelsen att åtgärder av det slag som landstingen idag vidtagit med att 
självmant hålla folktandvården utanför kommunkontosystemet är att 
föredra framför att lyfta in privatandläkarna i systemet eller att införa 
skatteplikt för tandvård. Stockholms kommun finner förslaget att föra in 
privat icke skattepliktig verksamhet i kommunkontosystemet helt 
oacceptabelt vid fortsatt kommunal självfinansiering eftersom det skulle 
medföra en dold och i princip godtycklig statlig beskattning av 
kommunal verksamhet. 
Skälen för regeringens bedömning: Utredningen har haft att belysa 
frågan om hur väl systemet uppfyller det egentliga syftet, att skapa kon-
kurrensneutralitet mellan verksamhet i egen regi och entreprenad. Utred-
ningen lyfter fram tandvården som det område där nuvarande system 
innebär störst problem eftersom verksamheten bedrivs på en avreglerad 
marknad där fri prissättning och fri etableringsrätt råder, vilket medför att  
en olikformig behandling i skattehänseende får större effekter på detta 
område än för övriga verksamheter. Tandvårdsmarknaden har en särställ-
ning bland de verksamheter som omfattas av kommunkontosystemet. 
Tandvård är enligt i EG-rättens sjätte mervärdesskattedirektiv undan-
tagen från skatteplikt. Undantagen i artikel 13 kan inskränkas eller ut-
vidgas av medlemsländerna genom att dessa i sin nationella lagstiftning 
stadgar att undantagen endast medges på vissa villkor. Villkoren kan 
dock inte omfatta tjänster som omfattas av bl.a. enskilda tandläkare.
Utredningen förordar dock inte någon viss lösning utan pekar på tre 
tänkbara lösningar. Att lyfta ut folktandvården ur kommunkontosystemet 
löser ej konkurrenssnedvridningen då gränsdragningsproblem gentemot 
andra verksamheter, som bedrivs av landstingen, kommer att kvarstå. En 
sådan lösning skulle dessutom ge tandvården en särställning bland icke 
skattepliktiga tjänster. Att lyfta in privattandläkarna i ett kommunkonto-
system, finansierat av kommuner och landsting, är ingen framkomlig väg 
då systemet inte är avsett för privaträttsliga juridiska personer. Dessutom 
skulle systemets komplexitet och administration växa. Slutligen synes en 
förändring av det sjätte mervärdesskattedirektivet inom EG-rätten inte 
rimlig inom en överskådlig framtid. Det är dessutom oklart när 
kommissionen kommer att ta upp temat om beskattningsmetoder för 
offentligrättsliga organ igen. 
Regeringen förordar därför en lösning liknande Landstingsförbundets 
förslag, som innebär att folktandvården undantas från kommunkonto-
systemet, men på frivillig väg. Landstingen ska därvid frivilligt undandra 
den erhållna momsersättningen från tandvården. Redan idag tillämpas 
lösningen  av drygt hälften av landstingen. Regeringen kommer att följa 
utvecklingen inom tandvårdsområdet för att bedöma om konkurrens-
neutralitet uppnås eller inte. I det fall den frivilliga lösningen inte leder 
till önskade effekter inom rimlig tid bör andra lösningar övervägas.
8.3 Uppföljning av utvecklingen av kommunkonto-
systemet
Regeringens bedömning: Förutsättningarna för uppföljning bör för-
bättras genom att ett mer utförligt underlag lämnas av kommuner och 
landsting i samband med ansökan om utbetalning. Därutöver bör Riks-
skatteverket få i uppdrag att årligen följa systemets utveckling och göra 
analyser. 
Utredningens förslag: Överensstämmer med regeringens bedömning. 
Remissinstanserna: Riksskatteverket (RSV) tillstyrker förslaget att 
tydligare regler för utformningen av ansökan införs. RSV tillstyrker även 
att man ges i uppdrag att följa utvecklingen av och analysera kommun-
kontosystemet. Statistiska centralbyrån (SCB) anser att ett särskilt upp-
drag för uppföljning och analys bör läggas på RSV alternativt skatte-
myndigheten i Gävle. Uppdraget bör kompletteras med att en referens-
grupp definierar vilket beslutsunderlag och vilket underlag för 
uppföljning och kontroll som ett framtida kommunkontosystem kräver. 
Skälen för regeringens bedömning: Utbetalningarna ur kommun-
kontosystemet ökar stadigt. Den genomsnittliga årliga ökningstakten 
uppgår till ca fem procent. Tillsammans med relativt måttliga ökningar 
av tillskotten (”momsavgiften”) från kommuner och landsting har 
underskotten sedan år 1997 ökat successivt. Vid utgången av år 1999 
uppgick underskottet på kontona till sammanlagt ca 2,3 miljarder kronor. 
Riksskatteverket skall enligt lagen (1995:1518) om 
mervärdesskattekonton för kommuner och landsting fastställa 
kommunernas och landstingens tillskott till systemet. Det förefaller 
därför naturligt att myndigheten även får i uppdrag att närmare följa och 
analysera utvecklingen av utbetalningar ur systemet. För att bättre kunna 
analysera utbetalningar bör kommuner och landsting vid ansökan om 
utbetalning bifoga ett mer detaljerat underlag om vilka utgifter och 
verksamheter som man söker återbetalning för. Underlaget bör bl.a. 
innehålla en redovisning av hur mycket av ansökan som avser utgifter för 
investeringar. En referensgrupp bör tillskapas som är behjälplig i arbetet 
med att ta fram ett förslag på utformning av ett nytt underlag. 
8.4 Kontroll och omprövning av beslut om utbetalning 
från kommunkontosystemet
Regeringens bedömning: En möjlighet till omprövning av beslut 
liknande den som utförs i det reguljära mervärdesskattesystemet bör 
övervägas även i kommunkontosystemet. Ett analysarbete bör påbörjas 
för att stärka den materiella prövningen av kommunkontosystemet.
Utredningens bedömning: Uppgiften att kontrollera kommunkonto-
systemet bör med hänsyn till bl.a. tillgången på kompetens utövas av de 
regionala skattemyndigheterna. En kontrollfunktion bör genom en hän-
visning i lagen (1995:1518) om mervärdesskattekonton för kommuner 
och landsting knytas till skattebetalningslagen (1997:483) i tillämpliga 
delar. 
Vad avser omprövning av beslut bedömer utredningen att vägledning 
för rättelser kan hämtas från de bestämmelser som reglerar rättelse av 
skattedeklaration i det ordinarie mervärdesskattesystemet.
Remissinstanserna: En tredjedel av de drygt 60 remissinstanserna har 
yttrat sig i frågan om kontroll. Merparten av dessa förespråkar en 
förbättrad eller ökad kontroll. Flera instanser tar även upp frågan om 
systemets komplexitet. Västernorrlands läns landsting anser att det är 
viktigt att regelverket tillämpas lika av samtliga kommuner och landsting 
för att inte oönskade omfördelningseffekter skall uppstå. Man anser att 
en likformig bedömning är viktig och förordar skattemyndigheten i 
Ludvika som kontrollmyndighet. Svenska kommunförbundet anser att om 
granskning, utöver den som utförs av kommunernas egna revisorer, anses 
erforderlig är det lämpligt att låta Riksrevisionsverket göra motsvarande 
kontroll som den man gör gentemot statliga myndigheter. Bodens 
kommun delar uppfattningen att Riksrevisionsverket är lämplig 
myndighet att ansvara för kontroll liknande den man idag utövar över 
statliga myndigheter. Landstingsförbundet anser att utformningen av 
kontroll och uppföljning är avhängig finansieringsform. 
Landstingsförbundet betonar också vikten av att systemet garanterar 
enhetliga och korrekta ansökningar om utbetalningar. Jönköpings 
kommun anser att den kontroll som utövas av kommunernas revisorer är 
tillräcklig. Enligt Skattemyndigheten i Gävle kommer den föreslagna 
kontrollfunktionen till kommunkontosystemet att medföra att området för 
skattemyndighetens kontroll kommer att utvidgas till att omfatta även 
icke-mervärdesskattepliktig verksamhet. Utbetalning från kommunkonto-
systemet är inget skattebeslut. Skattemyndigheten i Gävle konstaterar att 
det är oklart hur beslut med anledning av revision och beslut om ut-
betalning kan samordnas. Detsamma gäller efter i vilken ordning dylika 
beslut kan överklagas. Karlskrona kommun har varit föremål för 
kontrollaktioner av skatterevisorer när det gäller kommunkontosystemet. 
Karlskrona kommun anser mot bakgrund av detta att eventuella 
kontroller lämpligen skötes av Riksrevisionsverket, då myndigheten 
sköter revisionen av denna typ för statliga myndigheter. Malmö kommun 
anser att oaktat om staten eller kommunerna finansierar systemet kan en 
ökad kontroll övervägas med hänsyn till att systemet har en hög 
omslutning och att systemet kan ge omfördelningseffekter. 
Riksskatteverket kan inte finna att det är en uppgift för 
skatteförvaltningen att utöva en kontroll hos kommunerna. Riks-
skatteverket anser att kontrollen av kommunalekonomiska förhållanden 
bör skötas av kommunala organ. 
Som enda remissinstanser som berör frågan tillstyrker Skattemyndig-
heten i Gävle och Riksskatteverket att vägledning för rättelser kan hämtas 
ur regler för rättelser av skattedeklaration i det ordinarie mervärdes-
skattesystemet.
Skälen för regeringens bedömning: En utgångspunkt för kommun-
kontosystemet är att regelverket skall tillämpas lika av samtliga kom-
muner och landsting. Det är ur rättsäkerhetssynpunkt inte tillfreds-
ställande att ett system, med den ekonomiska omfattning som kommun-
kontosystemet har, saknar en kontrollfunktion. Utbetalningarna ur syst-
emet har hittills ökat procentuellt sett mer än kommunsektorns utgifter 
för förbrukning (köp av materiel och tjänster) och investeringar. Dessa 
förhållanden talar för att en möjlighet till kontroll bör skapas i systemet. 
Även det faktum att systemet upplevs som svåröverskådligt talar för att 
en kontrollmöjlighet bör tillskapas. Utredningens förslag om att de 
regionala skattemyndigheterna skall ansvara för kontroll kan bli svårt att 
genomföra med dagens organisation av systemet, där ansökningarna går 
till det särskilda skattekontoret i Ludvika, som därmed har alla underlag 
för utbetalningarna. 
Utbetalningarna ur kommunkontosystemet motsvarade år 1999 ca sju 
procent av kommunsektorns totala nettokostnader.
En kontrollfunktion för kommunkontosystemet medför med största 
sannolikhet ett behov av att beslut skall kunna omprövas. Idag fattar det 
särskilda skattekontoret i Ludvika beslut om utbetalning enligt förvalt-
ningslagen (1986:223) till skillnad mot vad som gäller för beskattnings-
verksamhet, där beslut fattas med stöd av skattebetalningslagen 
(1997:483). 
Frågan om kontrollfunktion och omprövning behöver därför enligt 
regeringens uppfattning analyseras närmare. 
9 Författningskommentarer
9.1 Förslag till lag om ändring i kommunallagen 
(1991:900)
6 kap. Styrelsen och övriga nämnder
Rubriken närmast före § 39 har lyfts bort.I propositionen Lokal 
demokrati (prop. 1993/94:188, bet. 1993/94:KU40, rskr. 1993/94:379) 
föreslogs bl.a. att 6 kap. 39–42 §§ kommunallagen (1991:900) skulle 
upphöra att gälla. Riksdagen antog förslaget som trädde i kraft den 1 juli 
1994. Genom ett förbiseende togs dock inte rubriken Drätselnämnd bort 
från lagtexten.
8 kap. Ekonomisk förvaltning
1 § 
Paragrafen har kompletterats för att tydliggöra att kommuner och 
landsting skall ha en god ekonomisk hushållning inte bara i den verk-
samhet som bedrivs i förvaltningsform utan även den verksamhet som 
bedrivs i andra juridiska personer.
En god ekonomisk hushållning omfattar, förutom den verksamhet som 
bedrivs i förvaltningsform, främst den verksamhet som bedrivs i helägda 
kommunala företag. I sådana företag som avses i 3 kap. 18 § 
kommunallagen (1991:900) får frågan om de skall omfattas av god 
ekonomisk hushållning bedömas med hänsyn till vad som är rimligt i 
förhållande till andelsförhållanden, verksamhetens art och omständig-
heterna i övrigt.
Med god ekonomisk hushållning i den samlade kommunala verk-
samheten avses även att den ekonomiska utvecklingen i företagen skall 
kontinuerligt analyseras samt att de åtgärder som krävs för att åstad-
komma en god ekonomi i den samlade kommunala verksamheten vidtas. 
De kontinuerliga analyserna av den ekonomiska utvecklingen skall bl.a. 
visa hur olika typer av risker kan komma att påverka en kommuns eller 
ett landstings ekonomi.
Enligt 6 kap. 1 § åligger det styrelsen i kommuner och landsting att 
göra dessa analyser, se till att åtgärder som analyserna kan föranleda 
vidtas samt att redovisa vilka åtgärder som vidtagits.
9.2 Förslag till lag om ändring om i lagen om kommunal 
redovisning (1997:614).
1 kap. Inledande bestämmelser
5 §    
Bestämmelsen motsvarar delvis 1 kap. 2 § bokföringslagen. Definitionen 
av ekonomisk händelse har flyttats till denna paragraf från 2 kap. 3 § 
kommunala redovisningslagen. 
Definitionen av ekonomisk händelse skiljer sig inte från 
bokföringslagens definition av begreppet affärshändelse. Begreppet 
ekonomisk händelse användes ursprungligen i Svenska Kommun-
förbundets och Landstingsförbundets normalreglemente för redovisning 
och en fortsatt användning motiveras av att begreppet är bättre förankrat i 
den kommunala verksamheten än begreppet affärshändelse.
I likhet med bokföringslagen skall begreppet räkenskapsinformation 
användas som gemensam beteckning för vissa i bokföringen 
förekommande sammanställningar av information. Begreppet ersätter det 
tidigare använda begreppet räkenskapsmaterial.
2 kap. Bokföring
1 §    
Paragrafen motsvaras närmast av 4 kap. 1 § bokföringslagen och 2 kap. 1 
§ kommunala redovisningslagen. 
3 § 
Första stycket motsvarar 5 kap. 1 § bokföringslagen och 2 kap. 9-10 §§ 
kommunala redovisningslagen. Begreppet kronologisk ordning som har 
funnits i 9 § ersätts med begreppet registreringsordning. Bokförda 
ekonomiska händelser skall kunna presenteras i registreringsordning och 
i systematisk ordning. 
Grundbokföringen skall göra det möjligt att i efterhand kontrollera 
bokförda poster mot verifikationerna. 
Huvudbokföringens huvudsakliga syfte är att utgöra en länk mellan 
grundbokföringen och årsredovisningen. Den löpande systematiska 
sammanställning av de ekonomiska händelserna som skall göras inom 
ramen för huvudbokföringen är emellertid också avsedd att möjliggöra 
en överblick av verksamhetens ställning och resultat under löpande år. 
Andra stycket motsvaras av 5 kap. 3 § bokföringslagen. Den nya 
lydelsen har samma innebörd som nuvarande bestämmelse i 2 kap. 3 § 
kommunala redovisningslagen.
Definition av ekonomisk händelse som tidigare fanns i 2 kap. 3 § har 
flyttats till 1 kap. 5 §.
4 § 
För varje ekonomisk händelse skall det finnas en verifikation. Om en 
kommun eller ett landsting har tagit emot en uppgift om den ekonomiska 
händelsen i den form som anges i 10 § första stycket, skall denna uppgift, 
i förekommande fall kompletterad med uppgifter enligt andra stycket 
användas som verifikation. Orden ”tagit emot handling” har ersatts med 
ordvalet ”tagit emot en uppgift” eftersom uppgifterna kan vara lagrade i 
olika form, t.ex. på papper eller på diskett. 
I första stycket – som återspeglar 5 kap. 6 § bokföringslagen – 
föreskrivs att det skall finnas verifikationer till alla ekonomiska händelser 
och att den bokföringsskyldige skall använda mottagen uppgift som 
verifikation när sådan föreligger. Även uppgifter som har utväxlats 
mellan parterna och som successivt har kompletterats kan utgöra i lagens 
mening ”mottagna uppgifter”. Detsamma gäller då en kommun eller ett 
landsting självt kompletterar med erforderliga uppgifter från egna system 
för att uppfylla de krav som uppställs.
Andra stycket – som motsvaras 5 kap. 7 § första stycket i 
bokföringslagen – innebär ingen förändring mot nu gällande 
bestämmelse i 4 § kommunala redovisningslagen. 
Tredje stycket motsvaras av 5 kap. 6 § tredje stycket i bokföringslagen. 
Innebörden är oförändrad i förhållande till tidigare bestämmelse i 2 kap. 
4 § kommunala redovisningslagen. I jämförelse med bokföringslagen 
regleras inte vad som gäller vid kontant försäljning av varor och tjänster. 
Motsvarande krav på kommuner och landsting vid kontantförsäljning 
följer dock av god redovisningssed.
5 § 
Första stycket motsvaras av 5 kap. 7 § andra stycket bokföringslagen. 
En verifikation skall innehålla uppgifter som gör det möjligt att fastställa 
sambandet mellan verifikationen och den bokförda ekonomiska 
händelsen. Den lämpligaste ordningen torde vara att verifikationerna 
identifieras genom att de åsätts nummer i löpande följd i en eller flera 
serier. 
Andra stycket motsvaras av 5 kap. 9 § bokföringslagen och har 
oförändrad innebörd jämfört med nuvarande bestämmelse i kommunala 
redovisningslagen.
6 §  
Bestämmelsen motsvaras av 5 kap. 5 § bokföringslagen och 2 kap. 7 § 
andra stycket kommunala redovisningslagen. Den nuvarande lydelsen i 2 
kap. 6 § kommunala redovisningslagen utgår och ersätts av 
bestämmelserna i 2 kap. 11 §. 
Utformningen av bestämmelsen innebär en minskad detaljreglering i 
lagtexten i förhållande till nuvarande bestämmelse. I praktiken gäller 
dock samma krav som tidigare.
En rättelsepost utgör en ny bokföringspost och förutsätter därför en 
särskild verifikation (jfr 4 §). För kravet att utan svårighet vid granskning 
kunna få kännedom om rättelser bör tekniken med anteckning på 
ursprungsverifikationen även i fortsättningen vara en lämplig metod om 
de praktiska förutsättningarna föreligger. Om denna teknik ej är lämplig 
måste kravet säkerställas på annat sätt. Den bokföringsskyldige bör ha i 
förväg fastställda rättelserutiner. Dessa bör framgå av 
systemdokumentationen (jfr 7 § ). 
7 §  
Bestämmelsen motsvarar 5 kap. 11 § bokföringslagen och 2 kap. 8 § 
kommunala redovisningslagen. Nuvarande bestämmelse 2 kap. i 7 § 
första stycket kommunala redovisningslagen utgår och ersätts med 
kraven på varaktighet enligt 2 kap. 11 §.
Bestämmelserna i paragrafens första stycke innebär att kravet på 
dokumentation omfattar såväl den datorbaserade som den manuella 
bokföringen.
Med systemdokumentation avses beskrivningar, instruktioner och 
annan dokumentation som gör det möjligt att förstå hur 
bokföringssystemet är uppbyggt. Dokumentationen kan bestå av en 
kontoplan och en beskrivning av bokföringssystemet vilka utvisar 
sambanden mellan bokföringssystemets olika delar. Den måste dock 
anpassas till förhållandena i det enskilda fallet. Kommuner och landsting 
har generellt komplexa system som fordrar en ganska ingående 
beskrivning av bl.a. behandlingsregler och verifieringskedjor. I 
kommunalförbund kan enklare system förekomma som gör att behovet 
av dokumentation är mindre.
Med behandlingshistorik avses information om hur enskilda 
bokföringsposter har behandlats och vilka behandlingsregler som därvid 
har gällt. Behandlingsregler utgörs av instruktioner som har skapats för 
beräkning av bokförda belopp, kontering, sammanställning av bokslut 
eller rättelser m.m.
Bokföringsnämndens rekommendation R 10, Systemdokumentation 
och behandlingshistorik, torde även fortsättningsvis kunna ge vägledning 
för hur detta slag av information bör vara utformat. Detsamma torde gälla 
den vägledning som getts ut av Rådet för kommunal redovisning.
8 §  
Bestämmelsen motsvarar 5 kap. 2 § bokföringslagen respektive 2 kap. 9 
§ kommunala redovisningslagen. 
Andra stycket innebär att om det finns särskilda skäl och är förenligt 
med god redovisningssed, kan en fördröjning i bokföringen av 
ekonomiska händelser godtas. Under vissa förhållanden behöver 
bokföring alltså inte ske trots att alla förutsättningar för att kunna bokföra 
de ekonomiska händelserna finns. I förarbetena till 1976 års 
bokföringslag nämndes vissa exempel på omständigheter då 
tidsförskjutningar borde kunna beaktas (semester, sjukdom, 
arbetsbelastning vid bokföringsbyrå m.m.; se prop. 1975:104 s. 163). 
Vid decentraliserad kassahantering eller anlitande av extern 
värdepappersförvaltare kan det finnas praktiska problem med att senast 
påföljande arbetsdag uppdatera huvudbokföringen av kontanta in- och 
utbetalningar. Huvudbokföringen bör i sådana fall kunna anstå en kortare 
tid under förutsättning att en grundbokföring (kassabok) kan presenteras 
senast nästföljande arbetsdag. Det bör i så fall framgå av system-
dokumentationen var sådan grundbokföring finns tillgänglig.
Huvudbokföringen skall hållas aktuell och stämmas av med hänsyn till 
verksamhetens förhållanden och god redovisningssed. Vid förekomst av 
grundbokföring som ej är direkt samordnad med huvudbokföringen torde 
det krävas att huvudbokföringen uppdateras månadsvis om det inte 
endast rör sig om t.ex. mycket små s.k. fixkassor.
9 § 
Bestämmelsen motsvarar 5 kap. 4 § bokföringslagen respektive 2 kap. 
10 § andra stycket kommunala redovisningslagen. Bestämmelserna om 
grundbokföring i kommunala redovisningslagen har flyttats till 2 kap. 
3 §.
Bestämmelsen har oförändrad innebörd jämfört med tidigare.
10 §  
Bestämmelsen motsvarar 7 kap. 1 § bokföringslagen respektive 2 kap. 
11 § kommunala redovisningslagen. Begreppet räkenskapsmaterial 
ersätts av begreppet räkenskapsinformation.
Såsom framgår av första stycket kan räkenskapsinformation bevaras i 
direkt läsbar form (pappersdokument eller mikroformat) eller i 
maskinläsbar form. Det skall alltid finnas en presentation av 
räkenskapsinformationen, t.ex. text och siffror som har skrivits på papper 
eller elektroniskt lagrade data på en diskett. Räkenskapsinformationen 
skall alltså i princip bevaras i sin ursprungliga form. Om en verifikation 
från början kom till uttryck i ett pappersbaserat dokument, avser kravet 
på bevarande således just detta dokument. Det dokumentet får därför inte 
ersättas med något annat dokument, t.ex. en fotokopia. Samma princip 
skall gälla om kommunen eller landstinget har erhållit en optisk skiva 
som innehåller en verifikation; kravet på bevarande avser den mottagna 
skivan. Det faktum att skivan måste sparas utesluter dock inte att en 
kopia av informationen på skivan behandlas på samma sätt som om den 
kommit den bokföringsskyldige tillhanda på annat sätt. 
Innehåller dokument, mikroskrift eller maskinläsbart medium sådan 
räkenskapsinformation som en kommun eller ett landsting tagit emot från 
någon annan (eller har upprättat för eget bruk), skall informationsbärarna 
- enligt andra stycket - bevaras i det skick de hade när informationen 
kom kommunen/landstinget tillhanda. Om en verifikation från början 
kom till uttryck i ett pappersbaserat dokument, avser kravet på bevarande 
således just detta dokument.  Har man istället tagit emot en elektronisk 
faktura som vid överföringstllfället inte hade antagit någon fysisk form, 
skall informationen bevaras i elektronisk form så att den kan presenteras 
på det sätt som från början var tänkt. Bestämmelsen är dock inte avsedd 
att förhindra en anpassning (konvertering) till det egna 
informationssystemet. En förutsättning för detta är naturligtvis att 
räkenskapsinformationen inte förändras (jfr BFN U 94:2). Bestämmelsen 
ställer inte heller något krav på bevarande av den maskinella utrustning 
och de andra fysiska föremål som ursprungligen användes för att spara 
informationen. Tillgången på maskinvara kan göra det nödvändigt att 
använda annan utrustning än den som användes från början.
11 §  
Bestämmelsen motsvarar 7 kap. 2 § bokföringslagen. Den nuvarande 
bestämmelsen om förvaring av verifikationer i 2 kap. 6 § kommunala 
redovisningslagen utgår.
Bestämmelsen om en minimitid för bevarande av räkenskaps-
information är ny. 
12 §  
Bestämmelsen motsvarar 7 kap. 6 § bokföringslagen.
Bestämmelsen är ny i kommunala redovisningslagen och innebär en 
inskränkning jämfört med nuvarande bestämmelse avseende rätten att 
omedelbart föra över räkenskapsinformation till läsbar form. 
Maskinläsbart medium, som används för att bevara 
räkenskapsinformationen, kan dock förstöras om det ersätts med utskrift 
på papper, en handling i mikroformat eller annat maskinläsbart medium. 
För räkenskapsinformation i maskinläsbar form som består av 
uppgifter som kommunen eller landstinget har tagit emot från någon 
annan, gäller detta dock först från och med det fjärde året efter utgången 
av det kalenderår då räkenskapsåret avslutades. Överföringen måste ske 
på betryggande sätt, dvs. överföringen får inte innebära någon risk för att 
informationen förvanskas eller förstörs. En sådan överföring från ett 
maskinläsbart medium till annan form för bevarande kan i vissa fall vara 
nödvändig för att kravet på omedelbar utskrift av 
räkenskapsinformationen skall vara uppfyllt.
13 §  
Bestämmelsen motsvarar 7 kap. 7 § bokföringslagen och saknar 
motsvarighet i kommunala redovisningslagen. Av bestämmelsen framgår 
att det som huvudregel krävs särskilt tillstånd för förtida förstöring av det 
medium som räkenskapsinformation bevaras på. För handlingar i läsbar 
form gäller detta undantagslöst. 
3 kap. Allmänna bestämmelser om årsredovisning
5 §
En ny paragraf har tagits in i 3 kap. eftersom kravet på årsbokslut tagits 
bort. Paragrafen motsvarar  6 kap 11 § bokföringslagen. Av bestämmel-
sen framgår att poster i balansräkningen som är sammanslagna ska 
specificeras i en särskild förteckning. Det som avses är bokslutsbilagor.
6 kap. Värdering
3 §
I paragrafens första stycke har en ändring gjorts såvitt avser hänvisningen 
till andra paragrafer. Hänvisning görs till 4-6 och 8 §§.
8 kap.  Sammanställd redovisning
1 § 
I paragrafen har tagits in ett nytt andra stycke. I stycket anges att 
särskilda upplysningar om ekonomi och verksamhet skall lämnas för 
juridiska personer i vilka kommunen eller landstinget har ett betydande 
inflytande. Begreppet betydande inflytande är hämtat från 1 kap. 5 § 
årsredovisningslagen (1995:1554) där ett sådant inflytande presumeras 
föreligga om ett företag innehar minst tjugo procent av rösterna i en 
annan juridisk person. Denna regel kan tillämpas även i förevarande fall. 
Den utgör dock inte någon absolut gräns utan särskilda upplysningar kan 
lämnas även om företag i vilka kommunens eller landstingets ägarandel 
är mindre än tjugo procent.
De särskilda upplysningarna skall grundas på en analys av 
verksamheten, den ekonomiska och finansiella utvecklingen i företagen. I 
analysen skall ingå en bedömning av affärs- och marknadsrisker samt 
finansiella risker. För kommuner och landstings borgensåtaganden skall 
en värdering göras av de risker som följer av åtagandet gentemot 
företagen
Utvidgat balanskrav - omfattande verksamhet i 
kommunala företag (SOU 1998:150). 
Sammanfattning
Utredningens uppdrag har varit att analysera behovet av, 
förutsättningarna för och konsekvenserna av ett krav på ekonomisk 
balans som även omfattar den kommunala verksamhet som bedrivs i 
företagsform. 
Kommunallagen ger kommuner och landsting stor frihet att organisera 
sin verksamhet i förvaltningsform eller i andra former såsom aktiebolag 
och stiftelse. I de fall kommuner och landsting finner det befogat att 
bedriva verksamhet i företagsform finns omfattande offentlig- och 
privaträttsliga regler vad gäller insyn och inflytande samt hur ekonomin 
skall hanteras i de kommunala privaträttsliga organen.
För att bedöma konsekvenserna av ett utvidgat balanskrav har 
utredningen analyserat kommunernas och landstingens möjligheter att 
klara dagens balanskrav. Analysen visar att drygt 200 kommuner och 
nästan samtliga landsting redovisade negativa resultat år 1997. Om 
hänsyn tas till de kommunala företagens resultat - exklusive 
extraordinära poster - förbättras dock den samlade kommunala 
verksamhetens resultat. Förbättringen för perioden 1995-1997 uppgår till 
cirka 12 miljarder kronor. Under dessa år skulle alltså de kommunala 
företagen, om de omfattats av balanskravet, ha underlättat för 
kommunerna sammantaget att nå balans. Skillnaderna kommunerna 
emellan är dock stora.
Utredningens genomgång av de kommun- och landstingsägda 
företagen visar att företagen generellt sett är i ekonomisk balans även om 
bostadsföretagens ekonomi i ett begränsat antal kommuner inger oro. 
Andra orosmoment som, enligt utredningen, kräver en ökad 
uppmärksamhet är borgensåtaganden gentemot de kommunala företagen 
och de risker som dessa innebär. Även andra risker bl. a. till följd av en 
alltmer marknadsanpassad verksamhet måste beaktas i kommunernas och 
landstingens ekonomiska planering.
Den genomgång som utredningen gjort av de argument som förts fram 
både för och emot ett utvidgat balanskrav som även omfattar de 
kommunala företagen visar att dagens regelsystem inte tillräckligt tydligt 
framhåller vikten av en god ekonomisk utveckling i de kommunala 
företagen. Krav måste därför, enligt utredningens bedömning, ställas på 
en helhetssyn som beaktar ekonomin i den samlade verksamheten för att 
kunna bedöma hur ekonomin i företagens verksamhet påverkar 
kommunens eller landstingets ekonomi och därigenom 
kärnverksamheten. Utredningen har analyserat olika alternativa 
möjligheter att tillgodose behovet av en sådan helhetssyn. Den slutsats 
som utredningen drar är att ett utvidgat balanskrav som även omfattar 
företagen inte skulle leda till att det långsiktiga perspektiv som bör 
eftersträvas uppnås. 
Utredningen föreslår i stället att det tydliggörs att bestämmelsen i 8 
kap. 1 § kommunallagen om god ekonomisk hushållning skall gälla den 
samlade kommunala verksamheten, d. v. s. även den verksamhet som 
bedrivs i företagsform. Här bör bl. a. den långsiktighet och 
framförhållning i de verksamheter som kommuner och landsting bedriver 
framhållas vilket omfattar bedömningar av olika riskexponeringar. 
Utredningen föreslår även en precisering i 8 kap. 1 § lagen om 
kommunal redovisning vad avser innehållet i den gemensamma 
förvaltnings-berättelsen. Förslaget innebär att särskilda upplysningar om 
den ekonomiska utvecklingen och bedömning av olika risker i samband 
med företagens verksamhet etc. skall lämnas.
Utvidgat balanskrav omfattande verksamhet i 
Kommunala företag (SOU 1998:150). Förteckning 
över remissinstanser
Efter remiss har yttrande över betänkandet Utvidgat balanskrav-
omfattande verksamhet i kommunal företag (SOU 1998:150) avgetts av 
Kammarrätten i Stockholm, Kammarrätten i Jönköping, Länsrätten i 
Skåne län, Statskontoret, Riksrevisionsverket, Ekonomistyrningsverket, 
Bokföringsnämnden, Konkurrensverket, Länsstyrelsen i Kronoborgs län, 
Länsstyrelsen i Västernorrlands län, Askersunds kommun, Danderyds 
kommun, Falköpings kommun, Faluns kommun, Gotlands kommun, 
Karlskrona kommun, Landskrona kommun, Lycksele kommun, Malmö 
kommun, Motala kommun, Munkfors kommun, Mölndals kommun, 
Oskarshamns kommun, Sandvikens kommun, Sollefteå kommun, 
Sundsvalls kommun, Surahammars kommun, Tidaholms kommun, 
Tingsryds kommun, Ulricehamns kommun, Vingåkers kommun, Örebro 
kommun, Östersunds kommun, Övertorneå kommun, Blekinge läns 
landsting, Jämtlands läns landsting, Kronobergs läns landsting, 
Stockholms läns landsting, Landstingsförbundet, Svenska Kommun-
förbundet och Föreningen Sveriges Kommunalekonomer.
Den kommunala redovisningslagen - förslag till 
förändringar i kapitel 1 och 2 (Ds 1999:71)
Förteckning över remissinstanser		
Efter remiss har yttrande avgetts av Kammarrätten i Sundsvall, 
Länsrätten i Malmö, Ekonomistyrningsverket, Riksrevisionsverket, 
Bokföringsnämnden, Skattemyndigheten i Stockholm, Riksarkivet, 
Arvidsjaurs kommun, Enköpings kommun, Göteborgs kommun, Högsby 
kommun, Järfälla kommun, Jönköpings kommun, Laholms kommun, 
Lekebergs kommun, Lunds kommun, Oxelösunds kommun, Partille 
kommun, Piteå kommun, Ragunda kommun, Säffle kommun, Västerviks 
kommun, Älmhults kommun, Jönköpings läns landsting, Norrbottens 
läns landsting, Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet, 
Föreningen Sveriges kommunalekonomer, KPMG Stockholm, Rådet för 
kommunal redovisning,  Älvsbyns kommun och Västra Götalands läns 
landsting.
Förslag om omställningsbidrag för landsting med 
minskande befolkning samt av vissa förändringar i 
inkomstutjämningen för kommuner (dnr Fi2000/607)
Befolkningsminskning i landsting
Delegationens förslag: Under åren 2001 och 2002 lämnas ett 
omställningsbidrag till landsting som under en femårsperiod minskat sin 
befolkning med mer än två procent. Omställningsbidraget utgår med 60 
kronor per invånare i landstinget för varje procentenhets minskning av 
befolkningen utöver gränsen två procent. 
Det föreslagna omställningsbidraget läggs tills vidare utanför 
utjämningssystemet, i avvaktan på delegationens övriga förslag till 
förändringar i landstingens utjämningssystem. Omställningsbidraget 
finansieras med medel från anslaget Bidrag för särskilda insatser till 
vissa kommuner och landsting under utgiftsområde 25 Allmänna bidrag 
till kommuner. 
Skälen till delegationens förslag
I kostnadsutjämningen för kommuner finns en särskild kompensation 
som utges vid stor befolkningsminskning. Delegationen har haft i 
uppdrag att överväga en motsvarande kompensation för landsting. 
Landstingens skatteinkomster, bidrag/avgift i inkomstutjämningen och 
generella statsbidrag förändras sammantaget i huvudsak i takt med de 
årliga förändringarna av landstingets totala folkmängd. Intäkterna i 
absoluta tal minskar således vid en minskande folkmängd. Anpassningen 
av kostnaderna för verksamheten till en totalt sett lägre intäktsnivå i de 
landsting som har en betydande minskning av befolkningen tar viss tid, 
vilket särskilt gäller de fasta kostnaderna t.ex. för lokaler. Anpassningen 
kan också försvåras av att hänsyn måste tas till att servicen för den 
kvarvarande befolkningen måste hållas på en rimlig nivå.
Delegationen har efter sina överväganden funnit att en kompensation 
för befolkningsminskning för landsting bör införas, och att den bör ges 
en enkel konstruktion och baseras på generella kriterier. För att 
kompensationen skall koncentreras till de landsting som är mest utsatta 
för befolkningsminskning, föreslår delegationen att den baseras på 
respektive landstings befolkningsutveckling under den senaste 
femårsperioden före bidragsåret. Om befolkningsminskningen därvid 
överstiger två procent skall kompensation utges.
För att inte riskera att oönskade marginaleffekter uppstår i samband 
med kompensationen för befolkningsminskning bör denna inte sättas 
högre än 60 kronor per invånare för varje procentenhet med vilken 
befolkningsminskningen överstiger den föreslagna kvalifikationsgränsen, 
eftersom sjukvårdsmodellen i landstingens kostnadsutjämning också 
både i teorin och praktiken ger en ökad ersättning per invånare. 
Delegationen skall enligt sina direktiv lägga förslag till förändringar i det 
kommunala utjämningssystemet, och förslagen skall vara statsfinansiellt 
neutrala. Delegationen har i sitt fortsatta arbete att behandla bl.a. frågan 
om befolkningsförändringarnas konsekvenser för den kommunala 
verksamheten och ekonomin, samt frågan om huruvida merkostnader för 
hälso- och sjukvård i storstadsregioner och i glesbygd beaktas på ett 
rimligt sätt i kostnadsutjämningen. Delegationens förslag till 
kompensation för befolkningsminskning i landsting skulle kunna 
genomföras redan år 2001, medan delegationens förslag till förändringar 
i övriga delar kommer att kunna genomföras tidigast år 2002. För att 
undvika att större förändringar i utjämningssystemet införs vid olika 
tidpunkter föreslår därför delegationen att kompensationen för 
befolkningsminskning i landsting tills vidare läggs utanför 
utjämningssystemet. I stället föreslås att ett särskilt omställningsbidrag 
för landsting införs, med den konstruktion som beskrivits ovan. 
Omställningsbidraget föreslås utges under åren 2001 och 2002. 
Delegationen kommer i sitt slutbetänkande att behandla frågan om hur 
kompensationen för befolkningsminskning bör utformas i ett mer 
långsiktigt perspektiv.
Kostnaden för det föreslagna omställningsbidraget kan beräknas till 
150 miljoner kronor per år. Delegationen föreslår att bidraget finansieras 
genom en motsvarande minskning av de medel som enligt 
budgetpropositionen för år 2000 har beräknats under anslaget A2 Bidrag 
för särskilda insatser i vissa kommuner och landsting under 
utgiftsområde 25 Allmänna bidrag till kommuner.
Inkomstutjämningen
Delegationens förslag: Avgiften respektive bidraget i 
inkomstutjämningen för de kommuner som har en länsvis skattesats som 
överstiger 95 procent av den egna skattesatsen justeras så att  
kommunens inkomstförändring (förändring av skatteinkomster netto 
efter inkomstutjämning) mellan två år, uttryckt i kronor per invånare, till 
95 procent skall motsvara den procentuella förändringen av inkomsterna 
i övriga kommuner.
För en kommun vars skatteunderlag, uttryckt i kronor per invånare, 
ökar mer än skatteunderlaget för riket mellan två år, skall bidraget 
respektive avgiften i inkomstutjämningen ökas respektive minskas så att 
den procentuella förändringen av de sammanlagda inkomsterna 
(skatteinkomster netto efter inkomstutjämning) mellan de två åren 
motsvarar 95 procent av den genomsnittliga förändringen av rikets 
skatteunderlag plus fem procent av den procentuella förändringen av 
kommunens eget skatteunderlag. 
Motsvarande skall gälla för en kommun vars skatteunderlag, uttryckt i 
kronor per invånare, ökar långsammare mellan två år än skatteunderlaget 
för riket, dvs. bidraget respektive avgiften i inkomstutjämningen skall i 
detta fall minskas respektive ökas så att den procentuella förändringen av 
de sammanlagda inkomsterna (skatteinkomster netto efter 
inkomstutjämning) mellan de två åren motsvarar 95 procent av den 
genomsnittliga förändringen av rikets skatteunderlag plus fem procent av 
den procentuella förändringen av kommunens eget skatteunderlag.
Den föreslagna förändringen i inkomstutjämningen medför  att 
summan av utjämningsavgifterna beräknas minska med ca 27 Mkr, 
medan summan av utjämningsbidragen beräknas minska med ca 0,5 Mkr,  
dvs. ett underskott uppstår om ca 26,5 Mkr. Detta underskott finansieras 
med ett för kommunerna enhetligt avdrag i utjämningssystemet, uttryckt i  
kronor per invånare.
Skälen till delegationens förslag
För de kommuner som har en egen skattesats som är lägre än den 
länsvisa skattesatsen i utjämningssystemet uppstår negativa 
marginaleffekter i inkomstutjämningen när den procentuella förändringen 
av kommunens eget skatteunderlaget, uttryckt i kronor per invånare, 
mellan två år är större än motsvarande förändring för riket i genomsnitt. 
Innebörden av detta är att vissa kommuner, efter inkomstutjämningen, 
således kan få en sämre inkomstutveckling än den som gäller för landet i 
genomsnitt. 
För att bibehålla en långtgående inkomstutjämning samtidigt som 
samtliga kommuner skall få en reell möjlighet att öka sina inkomster bör 
dessa negativa marginaleffekter elimineras. Detta föreslås ske genom att 
avgiften eller bidraget i inkomstutjämningen justeras i syfte att begränsa 
hur mycket inkomstförändringen i en enskild kommun får avvika från 
förändringen för riket i genomsnitt. 
Förslaget avser de kommuner som har en länsvis skattesats som 
överstiger 95 procent av den egna skattesatsen. Förslaget innebär att 
inkomstförändringen för berörda kommuner skall uppgå till minst 95 
procent av förändringen för riket i genomsnitt, vilket ger ökade 
incitament att öka tillväxten av skatteunderlaget. Sammanlagt är det 85 
kommuner, som skulle ha fått en justerad avgift eller ett justerat bidrag i 
inkomstutjämningen år 2000 om förslaget skulle gällt detta år. 
Förändringar av en kommuns skatteinkomster mellan två år som beror 
på en förändrad skattesats skall, liksom tidigare, inte kunna påverka 
inkomstutjämningsbidraget 
eller -avgiften.
Förslaget innebär att för de kommuner som berörs och som idag 
betalar en avgift till systemet blir avgiften lägre. För berörda kommuner 
som får ett bidrag blir bidraget också lägre. Summan av bidragen i 
inkomstutjämningen för kommuner skulle med den föreslagna lösningen 
överstiga summan av avgifterna. Skillnaden år 2000 skulle uppgå till 
totalt ca 26,5 Mkr. Utjämningsavgifterna skulle minska med 27 Mkr 
medan summan av utjämningsbidragen skulle minska med 0,5 Mkr. 
Skillnaden, dvs. det underskott som uppstår, föreslås finansieras inom 
utjämningssystemets ram med ett enhetligt avdrag för alla kommuner, 
vilket kan beräknas till 3 kronor per invånare.
Förslag om omställningsbidrag för landsting med 
minskande befolkning samt om vissa förändringar i 
inkomstutjämningen för kommuner (dnr. 
Fi 2000/607). Förteckning över remissinstanser
Efter remiss har yttrande avgetts av Statskontoret, Statistiska 
centralbyrån, Riksrevisionsverket, Ekonomistyrningsverket, Institutet för 
kommunal ekonomi vid Stockholms universitet, Glesbygdsverket, 
Statens Institut för regionalforskning, Länsstyrelsen i Stockholms län, 
Danderyds kommun, Göteborgs kommun, Haninge kommun, Lidingö 
kommun, Lomma kommun, Nacka kommun, Ronneby kommun, Sjöbo 
kommun, Staffanstorps kommun, Stockholms kommun, Sunne kommun, 
Tidaholms kommun, Tjörns kommun, Täby kommun, Vallentuna 
kommun, Växjö kommun, Ystads kommun, Årjängs kommun, Åstorps 
kommun, Örkelljunga kommun, Östersunds kommun, Västernorrlands 
läns landsting, Norrbottens läns landsting, Skåne läns landsting, 
Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Kommunförbundet 
Stockholms län och Göteborgsregionens kommunalförbund.
Förslag till utjämning mellan kommuner av kostnader 
för LSS-verksamhet (Ds 1999:72). Förteckning över 
remissinstanser
Remissyttranden har avgetts av Kammarrätten i Jönköping, 
Ekonomistyrningsverket, Riksförsäkringsverket, Riksrevisionsverket, 
Socialstyrelsen, Statistiska centralbyrån, Statskontoret, Borlänge 
kommun, Botkyrka kommun, Bräcke kommun, Danderyds kommun, 
Ekerö kommun, Eslövs kommun, Falkenbergs kommun, Finspångs 
kommun, Gnesta kommun, Gällivare kommun, Halmstads kommun, Hjo 
kommun, Kalmar kommun, Karlskoga kommun, Kristianstads kommun, 
Lindesbergs kommun, Linköpings kommun, Ljungby kommun, Luleå 
kommun, Mariestads kommun, Melleruds kommun, Norsjö kommun, 
Perstorps kommun, Sollefteå kommun, Stockholms kommun, Säters 
kommun, Södertälje kommun, Tingsryds kommun, Torsby kommun, 
Tyresö kommun, Umeå kommun, Vaggeryds kommun, Vännäs kommun, 
Växjö kommun, Örebro kommun, Östersunds kommun, Östhammars 
kommun, Länsstyrelsen i Västmanlands län, Svenska Kommunförbundet, 
De Handikappades Riksförbund, Föreningen Sveriges Dövblinda, 
Handikappförbundens samarbetsorgan, Riksförbundet för 
utvecklingsstörda barn, ungdomar och vuxna, Riksföreningen Autism, 
Riks-IFS, Riksförbundet av Intresseföreningar för schizofreni.
Därutöver har yttranden inkommit från Pingstförsamlingarnas 
Handikappverksamhet, Tranås kommun, Norbergs kommun, 
Kommunförbundet Stockholms län, Värnamo kommun, Habo och 
Mullsjö kommun, Kommunförbundet Skaraborg, Sundbybergs kommun, 
Simrishamns kommun, Sölvesborgs kommun, Malmö kommunstyrelse, 
Jokkmokks kommun, Gnosjö kommun, Sävsjö kommun, Burlövs 
kommun, Lessebo kommun, Bjurholms kommun, Älmhults kommun, 
Höganäs kommun, Nora kommun, Dals-Eds kommun, Alvesta kommun, 
Kommunförbundet Skåne, Täby kommun, Piteå kommun, Olofströms 
kommun, Neurologiskt Handikappades Riksförbund, Kalix kommun, 
Kommunförbundet Sörmland, Karlskrona kommun, Norrtälje kommun, 
Nykvarns kommun, Svenska Parkinsonförbundet, Älvsbyns kommun, 
Göteborgsregionens kommunalförbund, Grästorps kommun, 
Kommunförbundet Norrbotten, Kungsörs kommun, Övertorneå kommun, 
Östra Göinge kommun, Individuellt Liv i Gemenskap, Staffanstorps 
kommun, Resurscenter Mo Gård AB, Lilla Edets kommun, Bodens 
kommun, Socialförvaltningen i Karlskoga, Hultsfreds kommun, Solna 
kommun, Storfors kommun, Markaryds kommun, Arvidsjaurs kommun, 
Skellefteå kommun, Karlstads kommun, Helsingborgs Stad, Göteborgs 
kommunstyrelse, Bollnäs kommun, Vellinge kommun, Haparanda 
kommun, Stiftelsen Årsta Gård, Svalövs kommun, Kungsbacka kommun, 
Strömstads kommun, Sunne kommun, Lerums kommun.
Kommunkontosystemet och rättvisan - momsen, 
kommunerna och konkurrensen (SOU 1999:133). 
Sammanfattning
Slutsatser och överväganden. Finansieringsfrågan.
De ackumulerade underskotten på kommun- och landstingskontona utgör 
ett växande problem. Frågan på kort sikt är hur dessa skall finansieras. 
Om avgiften för år 2001 skall täcka såväl årets beräknade underskott som 
beräknat underskott år 2000 och dessutom de ökade utbetalningarna år 
2001 skulle avgiften med en trendmässig utveckling behöva höjas med 
upp till 27 %, vilket motsvarar en höjning av kommunalskatten på ca 
0,60 kr. Om avgiften inte höjs så mycket kommer kommuners och 
landstings skulder att växa, utan möjlighet för den den enskilde 
kommunen att påverka skulduppbyggnaden.
Om systemet, till följd av ökade avgifter, blir ett mer renodlat 
omfördelningssystem än vad det är i dag, kan kommunernas förtroende 
för kommunkontosystemet komma att minska. 
Man kan tänka sig tre alternativa lösningar på  finansieringsproblemen:
1. Kommunkontosystemet läggs in på statsbudgetens inkomstsida. 
Därigenom får kompensationssystemet för kommuner samma 
konstruktion som i det statliga kompensationssystemet. Avgifterna tas 
bort och istället görs en reglering genom att sänka det generella 
statsbidraget.
2. Nuvarande system bibehålls, men med en skärpning av de 
institutionella ramarna för avgiftssättningen, vilket innebär att 
beräkningsmetoden för att fastställa avgiften blir lagfäst. Beräknings-
metoden tar hänsyn till underskottet innevarande år och korrigerar 
avgiften nästkommande år efter detta. På så sätt kan ackumulerade 
underskott aldrig uppkomma.
3. Kommunkontosystemet med bibehållen kommunal självfinansiering 
förs in på statsbudgeten. Bruttoredovisning införs vilket betyder att de 
kommunala avgifterna betalas in på en inkomsttitel på statsbudgetens 
inkomstsida och ersättningarna betalas ut från ett utgiftsanslag på 
statsbudgetens utgiftssida. Avgiften kommer därigenom att beslutas av 
riksdagen. De politiska prioriteringarna blir tydliga.
Politik för konkurrensneutralitet. Tandvård
Tandvårdsmarknaden har en särställning bland de verksamheter som 
omfattas av kommunkontosystemet. Eftersom tandvård bedrivs på en 
avreglerad marknad där fri prissättning (från 1 januari 1999) och fri 
etableringsrätt råder får en olikformig behandling i skattehänseende 
större effekter på detta område än för övriga verksamheter.
Man kan tänka sig tre alternativa lösningar:
1. Folktandvården lyfts ut från kommunkontosystemet, vilket innebär att 
den konkurrerar med privattandläkarna på lika villkor i 
mervärdesskattehänseende.
2. Privattandläkarna lyfts in i kommunkontosystemet.
3. Tandvård görs skattepliktig med en reducerad skattesats om 6%. Detta 
skulle gälla såväl folktandvården som privattandvården, och eftersom 
verksamheten blir skattepliktig finns det således möjlighet att dra av 
all ingående mervärdesskatt. Enligt huvudreglerna i EG-direktivet är 
dock tandvård undantaget från skatteplikt. Medlemsländerna har 
emellertid vissa möjligheter att begränsa undantagets omfattning.
Politik för konkurrensneutralitet. Tillämpning och konkurrens-
snedvridningar
För övrig privat icke-skattepliktig verksamhet förekommer dels 
tillämpningsproblem, dels konkurrenssnedvridningar i varierande grad. 
Följande tillämpningsproblem i kommunkontosystemet har identifierats:
1. Kommuner och landsting tar inte hänsyn till den särskilda ersättning 
som utgår vid upphandling av och bidragsgivning till icke-
skattepliktig verksamhet, den s.k. 6-procentsersättningen. Det betyder 
att privata verksamheter inte blir kompenserade för dold 
mervärdesskatt.
2. Pristransparens föreligger inte vilket innebär svårigheter att jämföra 
priser.
3. Systemet anses av många kommuner vara krångligt och därigenom 
kostsamt att administrera.
När det gäller konkurrenssnedvridningar för övrig verksamhet i icke-
skattepliktig privat sektor är det största problemet troligen de 
inlåsningseffekter som skapas genom att en verksamhet är icke-
skattepliktig. Om undantagen avskaffas och all verksamhet görs 
skattepliktig skulle, i princip, kommunkontosystemets omfattning 
reduceras avsevärt. I de fall sociala skäl motiverar en lägre skattesats bör 
en sådan tillämpas för vissa tjänster. EG-rätten utgör emellertid ett hinder 
för en sådan ändring av mervärdesskattebestämmelserna. 
Bestämmelserna i det sjätte direktivet stadgar att viss verksamhet skall 
vara undantagen från skatteplikt. Jag föreslår emellertid att Sverige med 
kraft driver frågan att få till stånd en ändring av det sjätte direktivet på 
detta område. Jag anser att en lämplig tidpunkt för ett svenskt agerande 
är i samband med förberedelserna inför Sveriges ordförandeskap i EU. 
Detta arbete bör ha hög prioritet. 
Eftersom en ändring av det sjätte direktivet troligen tar lång tid att 
genomföra föreslår jag att en lösning övervägs i avvaktan på en sådan 
ändring. Denna skulle innebära att så långt möjligt enligt det sjätte 
direktivet, införa skatteplikt på de områden som i dag är icke-
skattepliktiga. Troligen skulle detta främst kunna gälla privat 
verksamhet.
Om privat verksamhet görs skattepliktig kan schablonersättningarna 
som utgår vid upphandling av och bidragsgivning till icke-skattepliktig 
verksamhet slopas. De privata entreprenörerna debiterar mervärdesskatt 
till kommunen, som får ersättning för ingående mervärdesskatt via 
kommunkontosystemet. Detta kan leda till en förenklad adminstration i 
kommuner och landsting. 
Vilka verksamheter som omfattas av undantag regleras i det sjätte 
direktivet. Tolkningsutrymmet är dock stort. Vad beträffar privat 
verksamhet kan särskilda regler som begränsar undantagens omfattning 
införas av medlemsländerna om verksamheten bedrivs på kommersiella 
villkor. Vidare analyser måste göras på detta område, dessutom måste 
konsultation ske hos den europeiska kommissionen i detta ärende.
Privat verksamhet som med dagens lagstiftning inte kan bli 
skattepliktig, kan under en tillfällig period föras in i 
kommunkontosystemet. Om privata entreprenörer förs in på 
kommunkontot kan detta leda till förbättrad konkurrensneutralitet och 
förhindra inlåsningseffekter. Således torde detta vara ett möjligt 
alternativ. En analys bör dock göras huruvida detta är förenligt med EG-
rätten på mervärdesskatteområdet. Den svenska regeringen bör inhämta 
och beakta kommissionens synpunkter vid en eventuell beredning av ett 
sådant förslag.
Kommunkontosystemet och rättvisan - momsen, 
kommunerna och konkurrensen (SOU 1999:133). 
Förteckning över remissinstanser
Efter remiss har yttrande över betänkandet kommunkonosystemet och 
rättvisan - momsen, kommunerna och konkurrensen (SOU 1999:133) 
avgetts av Konkurrensverket, Riksgäldskontoret, Riksskatteverket, 
Statistiska centralbyrån, Kammarrätten i Sundsvall, Länsrätten i 
Göteborg, Riksrevisionsverket, Statskontoret, Ekonomistyrningsverket, 
Skattemyndigheten i Gävle, Skolverket, Socialstyrelsen, Alvesta 
kommun, Bodens kommun,  Botkyrka kommun, Finspångs kommun, 
Gotlands kommun, Gnosjö kommun, Göteborgs kommun, Helsingborgs 
kommun, Jönköpings kommun, Karlskrona kommun,  Karlstads 
kommun, Kiruna kommun, Lekebergs kommun, Ludvika kommun, 
Malmö kommun, Nacka kommun,  Norrköpings kommun,   Skellefteå 
kommun, Sollentuna kommun,  Stockholms kommun, Timrå kommun 
Torsby kommun, Täby kommun, Vellinge kommun, Västerås kommun, 
Älvsbyns kommun, Östersunds kommun, Östhammars kommun, 
Gävleborgs läns landsting, Jönköpings läns landsting, Skåne läns 
landsting, Stockholms läns landsting, Västernorrlands läns landsting, 
Svenska Kommunförbundet, Landstingsförbundet Friskolornas 
Riksförbund, Industriförbundet, Föreningen Sveriges Kommunal-
ekonomer, Privattandläkarna, Praktikertjänst AB, Kooperativa institutet, 
HELA Sveriges Vård- och omsorgsföretag, Byggentreprenörerna, 
Privatvårdens arbetsgivarförbund, Företagarnas riksorganisation, 
Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges fastighets-ägarförbund, 
Bollnäs kommun, Grästorps kommun, Lomma kommun, Habo kommun, 
ALMEGA Tjänsteförbunden, Konkurrensrådet, DPNOVA AB och 
Norrtälje kommun.
Finansdepartementet
Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 25 maj 2000
Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-
Wallén, Freivalds, Thalén, Winberg, Ulvskog, Lindh, Sahlin, von Sydow, 
Östros, Messing, Engqvist, Rosengren, Larsson, Lejon, Lövdén, 
Ringholm
Föredragande: Lars-Erik Lövdén
Regeringen beslutar proposition 1999/2000:115 Vissa 
kommunalekonomiska frågor
Prop. 1999/2000:115
Prop. 1999/2000:115
		86
		3
1
19
1
29
1
37
1
45
8
57
1
Prop. 1999/2000:115
71
1
Prop. 1999/2000:115
Bilaga 1
Prop. 1999/2000:115
Bilaga 1
73
1
75
1
Prop. 1999/2000:115
Bilaga 2
Prop. 1999/2000:115
Bilaga 3
Prop. 1999/2000:xx
Bilaga 3
75
1
79
1
Prop. 1999/2000:115
Bilaga 4
Prop. 1999/2000:115
Bilaga 4
Prop. 1999/2000:115
Bilaga 5
Prop. 1999/2000:xx
Bilaga 5
79
10
80
1
Prop. 1999/2000:115
Bilaga 6
81
1
Prop. 1999/2000:115
Bilaga 7
83
1
Prop. 1999/2000:115
Bilaga 7
85
1
Prop. 1999/2000:115
Prop. 1999/2000:115
Bilaga 8
1
1
Bilaga 1
2
1
                