Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringens proposition 2024/25:131 Nya regler för datacenter och hållbara bränslen samt en ny reduktionsplikt Prop. 2024/25:131 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 13 mars 2025 Ulf Kristersson Peter Kullgren (Klimat- och näringslivsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås lagändringar som syftar till att genomföra delar av de ändrade direktiven om förnybar energi och om bränslekvalitet och det omarbetade energieffektivitetsdirektivet samt till att anpassa svensk rätt till EU-förordningen ReFuelEU Aviation. Det föreslås också ändringar som genomför de förslag avseende reduktionsplikten som regeringen har aviserat i budgetpropositionen för 2025. Det föreslås en ny lag om offentliggörande av information om datacenters energiprestanda. Lagen innebär att datacenter ska rapportera in information om bl.a. energianvändning till en europeisk databas. Datacenter som används för eller tillhandahåller tjänster för vissa ändamål behöver inte rapportera enligt lagen. I propositionen lämnas också förslag om nya och ändrade hållbarhetskriterier för förnybara bränslen, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen. Fler bränslen ska omfattas av hållbarhetskriterierna. Det föreslås även följdändringar i lagen om skatt på energi och lagen om elcertifikat. Det föreslås nya nivåer för reduktionsplikten och en möjlighet att uppfylla reduktionsplikten genom leverans av fossilfri el. Vidare föreslås ändringar i drivmedelslagen. Ändringarna innebär bl.a. att kravet på drivmedelsleverantörer att minska växthusgasutsläppen från levererade drivmedel slopas. De flesta lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2025. Vissa av de lagändringar som handlar om hållbarhetskriterier föreslås träda i kraft den 1 januari 2026 respektive den 1 januari 2030. Innehållsförteckning 1Förslag till riksdagsbeslut5 2Lagtext6 2.1Förslag till lag om offentliggörande av information om datacenters energiprestanda6 2.2Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi8 2.3Förslag till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen10 2.4Förslag till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen24 2.5Förslag till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen26 2.6Förslag till lag om ändring i drivmedelslagen (2011:319)28 2.7Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1200) om elcertifikat34 2.8Förslag till lag om ändring i lagen (2017:1201) om reduktion av växthusgasutsläpp från vissa fossila drivmedel35 3Ärendet och dess beredning41 4Hållbarhetskriterier42 4.1Kort om hållbarhetskriterier42 4.2Förnybara bränslen42 4.3Förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung43 4.4Återvunna kolbränslen48 4.5Fasta och gasformiga biobränslen50 4.6Krav på minskade växthusgasutsläpp52 4.7Fler markkriterier54 4.8Rapportering till unionsdatabasen58 4.9Återkallelse av hållbarhetsbesked59 4.10Skyldighet att spara uppgifter60 4.11Föreskrifter om oberoende granskning och omprövning61 5Tilldelning av elcertifikat till anläggningar som producerar el från fasta biobränslen62 6En ny reduktionsplikt62 6.1Reduktionsplikten för bensin och diesel höjs62 6.2Leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer ska kunna användas för att uppfylla reduktionsplikten65 6.3Administrativa ändringar av reduktionsplikten71 6.4Reduktionsplikten för flygfotogen tas bort72 7Ändrade regler för drivmedel73 7.1Kravet på drivmedelsleverantörer att minska utsläppen av växthusgaser slopas73 7.2Högsta tillåtna inblandning av fame i dieselbränsle i miljöklass 375 8Offentliggörande av information om datacenters energiprestanda76 8.1Den som äger eller förvaltar ett datacenter ska offentliggöra viss information76 8.2Tillsyn över kravet på offentliggörande och rapportering av information82 9Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser84 9.1Ikraftträdande84 9.2Övergångsbestämmelser till hållbarhetslagen85 9.3Övergångsbestämmelser till reduktionspliktslagen87 9.4Övergångsbestämmelser till drivmedelslagen88 10Konsekvensanalys89 10.1Övergripande konsekvenser89 10.2Konsekvenser för företag och enskilda91 10.3Effekter för klimatet och miljön95 10.4Myndigheter och domstolar97 10.5Övrigt98 11Författningskommentar99 11.1Förslaget till lag om offentliggörande av information om datacenters energiprestanda99 11.2Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi102 11.3Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen103 11.4Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen122 11.5Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen123 11.6Förslaget till lag om ändring i drivmedelslagen (2011:319)125 11.7Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:1200) om elcertifikat130 11.8Förslaget till lag om ändring i lagen (2017:1201) om reduktion av växthusgasutsläpp från vissa fossila drivmedel130 Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/2413 av den 18 oktober 2023 om ändring av direktiv (EU) 2018/2001, förordning (EU) 2018/1999 och direktiv 98/70/EG vad gäller främjande av energi från förnybara energikällor, och om upphävande av rådets direktiv (EU) 2015/652138 Artikel 12 i och bilaga VII till Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september 2023 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955 (omarbetning)215 Sammanfattning av promemorian Hållbarhetskriterier för vissa bränslen och en ny reduktionsplikt217 Promemorians lagförslag218 Förteckning över remissinstanserna250 Lagrådsremissens lagförslag251 Lagrådets yttrande286 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 mars 2025287 Förslag till riksdagsbeslut Regeringens förslag: Riksdagen antar regeringens förslag till lag om offentliggörande av information om datacenters energiprestanda. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i drivmedelslagen (2011:319). Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2011:1200) om elcertifikat. Riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (2017:1201) om reduktion av växthusgasutsläpp från vissa fossila drivmedel. Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. Förslag till lag om offentliggörande av information om datacenters energiprestanda Härigenom föreskrivs följande. Lagens innehåll 1 §    I denna lag finns bestämmelser om att den som äger eller förvaltar ett datacenter ska offentliggöra uppgifter om datacentrets energiprestanda. Ord och uttryck 2 §    I denna lag avses med datacenter en byggnad eller en grupp av byggnader som används för att inrymma, ansluta och driva datorsystem, servrar och kringutrustning för datalagring, databehandling, datadistribution och relaterad verksamhet. Krav på att offentliggöra information om energiprestanda 3 §    Den som äger eller förvaltar ett datacenter med ett installerat it-effektbehov på minst 500 kilowatt ska årligen offentliggöra uppgifter om datacentrets energiprestanda genom att rapportera uppgifterna till den databas som avses i artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september 2023 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955, i den ursprungliga lydelsen. Rapporteringsskyldigheten gäller inte för uppgifter som omfattas av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Bestämmelser om rapportering finns i kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/1364 av den 14 mars 2024 om den första delen av inrättandet av ett gemensamt unionssystem för bedömning av datacentraler. 4 §    Skyldigheten att rapportera enligt 3 § gäller inte för datacenter 1. som används för säkerhetskänslig verksamhet, 2. som används för försvars- eller krisberedskapsändamål, eller 3. där tjänster tillhandahålls uteslutande för säkerhetskänslig verksamhet eller försvars- eller krisberedskapsändamål. Tillsyn 5 §    Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) har tillsyn över att denna lag och kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/1364 följs. Tillsynen omfattar inte sådana datacenter som avses i 4 §. 6 §    Tillsynsmyndigheten har i den utsträckning som behövs för tillsynen rätt att 1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar från den som äger eller förvaltar ett datacenter, och 2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen inom datacentret, dock inte bostäder. 7 §    Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag och kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/1364 ska följas. Ett föreläggande får förenas med vite. Överklagande 8 §    Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi Härigenom föreskrivs att 6 a kap. 2 c § och 7 kap. 3 c och 4 §§ lagen (1994:1776) om skatt på energi ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 a kap. 2 c § För biogas eller biogasol som förbrukas som bränsle för uppvärmning medges befrielse från energiskatt med 100 procent och från koldioxidskatt med 100 procent. Första stycket gäller endast om bränslet vid skattskyldighetens inträde omfattas av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen. Första stycket gäller endast om bränslet vid skattskyldighetens inträde omfattas av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen. Om bränslet förbrukas i en sådan anläggning som avses i 1 kap. 3 a § lagen om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen, gäller första stycket dessutom endast om förbrukaren vid förbrukningstillfället innehar ett hållbarhetsbesked som omfattar bränslet enligt 3 kap. samma lag. Om bränslet förbrukas i en sådan anläggning som avses i 1 kap. 3 § andra stycket 2 lagen om hållbarhetskriterier för vissa bränslen, gäller första stycket dessutom endast om förbrukaren vid förbrukningstillfället innehar ett hållbarhetsbesked som omfattar bränslet enligt 3 kap. samma lag. 7 kap. 3 c § Avdrag enligt 3 a och 3 b §§ medges endast om 1. motorbränslet eller beståndsdelen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag, 1. motorbränslet eller beståndsdelen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag, 2. stödmottagaren inte är ett företag utan rätt till statligt stöd, och 3. uppgift lämnas om avdragets fördelning på stödmottagare. 4 § En skattskyldig får göra avdrag för energiskatt med 100 procent och för koldioxidskatt med 100 procent på biogas och biogasol som den skattskyldige har förbrukat eller sålt som motorbränsle. Första stycket gäller endast om 1. stödmottagaren inte är ett företag utan rätt till statligt stöd, 2. uppgift lämnas om avdragets fördelning på stödmottagare, och 3. biogasen eller biogasolen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag. 3. biogasen eller biogasolen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen dels att 2 kap. ska upphöra att gälla, dels att rubriken till lagen samt 1 kap. 1, 2, 3 och 3 a §§, 3 kap. 1–1 b, 1 d och 1 e §§ och 3 a kap. 2 a § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas ett nytt kapitel, 2 kap., tre nya paragrafer, 1 kap. 2 b §, 3 kap. 1 f § och 4 kap. 4 §, och närmast före 1 kap. 1, 2, 2 b och 3 §§ och 3 kap. 1, 1 a, 1 d och 1 e §§ nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Lag om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen Lag om hållbarhetskriterier för vissa bränslen 1 kap. Lagens innehåll 1 § Lagen innehåller bestämmelser om kriterier som biodrivmedel och biobränslen ska uppfylla för att anses vara hållbara (hållbarhetskriterier) och om hållbarhetsbesked som ska visa detta. Lagen innehåller även bestämmelser om anläggningsbesked. Lagen innehåller bestämmelser om kriterier som förnybara bränslen och återvunna kolbränslen ska uppfylla för att anses vara hållbara (hållbarhetskriterier) och om hållbarhetsbesked som ska visa detta. Lagen innehåller även bestämmelser om anläggningsbesked. Ord och uttryck 2 § I denna lag betyder agrobiomassa: biomassa som produceras inom jordbruket, avfall: varje ämne eller föremål som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med, dock inte ett ämne som avsiktligt har manipulerats eller kontaminerats för att anses som avfall, biobränslen: fasta, gasformiga eller flytande bränslen som framställs av biomassa och som används för andra energiändamål än motordrift, biodrivmedel: flytande eller gasformiga bränslen som framställs av biomassa och som används för motordrift, biomassa: den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk, inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung, av skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av avfall, inklusive industriavfall och kommunalt avfall av biologiskt ursprung, biodrivmedel: flytande eller gasformiga bränslen som framställs av biomassa och som används för motordrift, förnybara bränslen: biodrivmedel, biobränslen och förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung: flytande och gasformiga bränslen vars energiinnehåll hämtas från andra förnybara energikällor än biomassa, livsmedels- eller fodergrödor: stärkelserika grödor, sockergrödor eller oljegrödor som produceras på jordbruksmark som huvudgrödor, dock inte 1. restprodukter och avfall, 2. material som innehåller både cellulosa och lignin, eller 3. mellangrödor som inte kräver att ytterligare mark tas i anspråk, avfall: ämne eller föremål som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med, dock inte ett ämne som avsiktligt har manipulerats eller kontaminerats för att anses som avfall, restprodukt: ett ämne som inte är den eller de slutprodukter som en produktionsprocess direkt ska producera eller är huvudsyftet med processen och där produktionsprocessen inte avsiktligt ändrats för att producera ämnet, produktionskedja: den produktionsprocess som pågår fram till och med användningen av biodrivmedlet eller biobränslet och börjar med produktionskedja: den produktionsprocess som pågår fram till och med användningen av bränslet och som för 1. biodrivmedel eller biobränslen börjar med – odling av biomassa, inbegripet framställning av gödsel för odlingen, eller – omhändertagandet av avfall eller restprodukter som biodrivmedlet eller biobränslet framställs av, om inte restprodukterna har uppkommit direkt i en jordbruks-, vattenbruks-, fiske- eller skogsbruksverksamhet, och – omhändertagandet av avfall eller andra restprodukter än sådana som kommer från jordbruk, vattenbruk, fiske eller skogsbruk, och 2. förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen börjar med produktionen av el och andra insatsvaror, restprodukt: ett ämne som inte är den eller de slutprodukter som en produktionsprocess direkt ska producera eller är huvudsyftet med processen och där produktionsprocessen inte avsiktligt ändrats för att producera ämnet, restprodukter från jordbruk, vattenbruk, fiske respektive skogsbruk: restprodukter som har uppkommit direkt i jordbruk, vattenbruk, fiske respektive skogsbruk och inte i relaterad industri eller bearbetning, skogsbiomassa: biomassa som produceras inom skogsbruket. skogsbiomassa: biomassa som produceras inom skogsbruket, skogsföryngring: att ett skogsbestånd återställs på naturlig eller konstgjord väg efter att det tidigare beståndet har avlägsnats genom avverkning eller av naturliga orsaker, ursprungsområde: ett geografiskt avgränsat område där bränsleråvaran för skogsbiomassan tas, för vilket det finns tillförlitlig och oberoende information och där förhållandena är tillräckligt homogena för att riskerna i fråga om skogsbiomassans hållbarhet och lagenlighet ska kunna bedömas, återvunna kolbränslen: flytande och gasformiga bränslen som produceras från 1. flytande eller fast avfall av icke-förnybart ursprung som inte lämpar sig för materialåtervinning, 2. gaser från hantering av avfall av icke-biologiskt ursprung, eller 3. avgaser av icke-förnybart ursprung som framställs som en oundviklig och oavsiktlig följd av produktionsprocessen i en industrianläggning. Fastställande av andelen förnybar el vid produktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung 2 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om fastställande av andelen förnybar el vid produktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Krav på att hållbarhetskriterier ska vara uppfyllda 3 § För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara ska hållbarhetskriterierna i 2 kap. 1–7 §§ vara uppfyllda. Om sådana drivmedel eller bränslen framställts av avfall eller restprodukter, gäller bara kriteriet i 2 kap. 1 § utom i fall som anges i andra stycket. För att förnybara bränslen och återvunna kolbränslen ska anses som hållbara ska de hållbarhetskriterier i 2 kap. som gäller för bränslet vara uppfyllda. Om biodrivmedel eller biobränslen framställts av – restprodukter som uppkommit direkt i en vattenbruks-, fiske- eller skogsbruksverksamhet gäller kriterierna i 2 kap. 1–7 §§, – restprodukter som uppkommit direkt i en jordbruksverksamhet gäller kriterierna i 2 kap. 1–8 §§, och – avfall som uppkommit direkt i en jordbruksverksamhet gäller kriterierna i 2 kap. 1 och 8 §§. I fråga om fasta biobränslen och gasformiga biobränslen gäller första stycket endast 1. fasta biobränslen som används för produktion av el, värme eller kyla i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt, 2. gasformiga biobränslen som används för produktion av el, värme eller kyla i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt, 3. gasformiga biobränslen som produceras i anläggningar med ett genomsnittligt biometanflöde på minst 200 kubikmeter per timme, och 4. fasta eller gasformiga biobränslen som någon är rapporteringsskyldig för enligt 3 kap. 1 § första stycket 8. Fast kommunalt avfall från biomassa som används för produktion av el, värme och kyla ska anses som hållbart även om hållbarhetskriterierna i 2 kap. inte är uppfyllda. 3 a § I fråga om fasta eller gasformiga biobränslen gäller 3 § första och andra styckena endast bränslen som används för produktion av el, värme, kyla eller bränslen i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 20 megawatt för fasta biobränslen och på minst 2 megawatt för gasformiga biobränslen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vad som avses med anläggningar och sammanlagd installerad tillförd effekt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vad som avses med anläggningar, sammanlagd installerad tillförd effekt och genomsnittligt biometanflöde. 2 kap. Hållbarhetskriterier Minskade utsläpp av växthusgaser 1 §    För att förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen ska anses som hållbara ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett med minst 70 procent. 2 §    För att fasta biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift efter den 20 november 2023. 3 §    För att gasformiga biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen inte omfattas av 2 a, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller b) har tagits i drift efter den 20 november 2023. 4 §    För att biodrivmedel och flytande biobränslen ska anses som hållbara ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 50 procent, om biodrivmedlet eller det flytande biobränslet har producerats i en anläggning som har tagits i drift senast den 5 oktober 2015, 2. med minst 60 procent, om biodrivmedlet eller det flytande biobränslet har producerats i en anläggning som har tagits i drift den 6 oktober 2015–31 december 2020, och 3. med minst 65 procent, om biodrivmedlet eller det flytande biobränslet har producerats i en anläggning som har tagits i drift efter den 31 december 2020. 5 §    En anläggning anses ha tagits i drift enligt 2–4 §§ så snart det vid anläggningen förekommer fysisk produktion av biodrivmedel, flytande biobränslen eller el, värme eller kyla från fasta eller gasformiga biobränslen. 6 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om hur minskningen av utsläppen av växthusgaser för biodrivmedel och biobränslen ska beräknas. Markkriterier 7 §    Om biodrivmedel eller biobränslen har framställts av avfall eller restprodukter, gäller markkriterierna i 8–14 §§ i den utsträckning som anges i andra stycket. För biodrivmedel eller biobränslen som har framställts av – restprodukter från skogsbruk gäller kriterierna i 12 och 13 §§, – restprodukter från vattenbruk eller fiske gäller kriterierna i 8–11 §§, – restprodukter från jordbruk gäller kriterierna i 8–11 och 14 §§, och – avfall från jordbruk gäller kriteriet i 14 §. 8 §    För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara får de inte ha producerats av agrobiomassa från mark som den 1 januari 2008 eller senare utgjordes av någon av följande typer av områden, oavsett om marken fortfarande är av detta slag eller inte: 1. urskog eller annan trädbevuxen mark med inhemska arter, där det inte finns några klart synliga tecken på mänsklig verksamhet och där de ekologiska processerna inte har störts i betydande utsträckning, 2. gammal skog enligt definitionen i det land där skogen finns, 3. skog eller annan trädbevuxen mark – med stor biologisk mångfald, – som är rik på arter och inte skadad, – som av en myndighet har konstaterats ha stor biologisk mångfald, och – där råvaruuttaget inte har varit oskadligt ur naturskyddssynpunkt, 4. gräsmark med en area på minst ett hektar, – med stor biologisk mångfald, – som i avsaknad av mänsklig verksamhet förblir gräsmark, och – som bibehåller den naturliga artsammansättningen och sina ekologiska särdrag och processer, 5. gräsmark med en area på minst ett hektar, – med stor biologisk mångfald, – som är rik på arter och inte skadad, – som av en myndighet har konstaterats ha stor biologisk mångfald, – som i avsaknad av mänsklig verksamhet skulle upphöra att vara gräsmark, och – där råvaruuttaget inte är nödvändigt för att bevara markens status som gräsmark med stor biologisk mångfald, eller 6. hedmark. 9 §    För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara får de inte ha producerats av agrobiomassa från mark inom områden som den 1 januari 2008 eller senare har utsetts till någon av följande typer av områden, oavsett om marken fortfarande är av detta slag eller inte: 1. områden som i lag eller genom beslut av en myndighet har utsetts för naturskydd, eller 2. områden som har utsetts till skyddsområden för att skydda sällsynta, hotade eller utrotningshotade ekosystem eller arter, som är erkända i internationella avtal eller som ingår i förteckningar som har utarbetats av mellanstatliga organisationer eller av Internationella naturskyddsunionen. Första stycket gäller endast om produktion av agrobiomassa till biodrivmedel och biobränslen påverkar de syften som gäller för området. 10 §    För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara får de inte ha producerats av agrobiomassa från mark som den 1 januari 2008 utgjordes av någon av följande naturtyper, men som inte längre gör det när råvarorna skördas: 1. våtmark, med vilket avses mark som under hela året eller en betydande del av året är täckt eller mättad av vatten, eller 2. mark inom ett sammanhängande område med en area på minst ett hektar med träd som är högre än fem meter och med en kronslutenhet som täcker mer än 10 procent av ytan, eller med befintliga träd som kan uppnå dessa värden. Första stycket 2 gäller dock inte om kronslutenheten täcker 10–30 procent av ytan och ändrad markanvändning inom området medför att kraven i 4 § uppfylls. 11 §    För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara får de inte ha producerats av agrobiomassa från mark som den 1 januari 2008 var torvmark, om odling och skörd av råvaran medför dränering av tidigare odikad mark. 12 §    För att biodrivmedel och biobränslen som har producerats av skogsbiomassa ska anses som hållbara ska det visas att det finns både en nationell eller regional lagstiftning som är tillämplig inom avverknings-området och ett system för övervakning och kontroll av samma område som säkerställer att 1. avverkningsverksamheten sker på ett lagenligt sätt, 2. skogsföryngring sker på avverkade arealer, 3. arealer som utsetts för naturskydd skyddas i syfte att bevara den biologiska mångfalden och förhindra förstörelse av livsmiljöer, 4. det vid avverkningen tas hänsyn till vikten av att bevara markens beskaffenhet och den biologiska mångfalden i enlighet med principerna för hållbart skogsbruk, i syfte att förhindra negativ påverkan, på ett sätt som undviker – skörd av stubbar och rötter, – försämring av urskog och gammal skog enligt definitionen i det land där skogen finns eller omvandling av sådan skog till skogsplantage, och – avverkning på känsliga marker, 5. avverkningen är förenlig med krav på – begränsning av hyggens storlek, – lokalt och ekologiskt lämpliga bevarandetröskelvärden för den mängd död ved som lämnas kvar vid uttag av död ved, och – avverkningssystem som minimerar negativ påverkan på markens beskaffenhet, på strukturer och egenskaper för biologisk mångfald och på livsmiljöer, 6. avverkningen upprätthåller eller förbättrar skogens produktionskapacitet på lång sikt, och 7. skogsbiomassan inte kommer från ett sådant område som avses i 8 §, 10 § första stycket 1 eller 11 §. Även om villkoren i första stycket inte är uppfyllda, ska biodrivmedel och biobränslen som har producerats av skogsbiomassa anses som hållbara om 1. det visas att det finns ett förvaltningssystem för ursprungsområdet som säkerställer att villkor som motsvarar dem som anges i första stycket 1–6 är uppfyllda, och 2. skogsbiomassan inte kommer från ett sådant område som avses i 8 §, 10 § första stycket 1 eller 11 §. 13 §    För att biodrivmedel och biobränslen som har producerats av skogsbiomassa ska anses som hållbara ska det visas att det land eller den regionala organisation för ekonomisk integration där skogsbiomassan har sitt ursprung är part i Parisavtalet och 1. har lagt fram ett sådant nationellt fastställt bidrag (NDC) för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) som omfattar utsläpp från och upptag inom jordbruk, skogsbruk och markanvändning och som säkerställer att förändringar i kollager i samband med skörd eller avverkning av biomassa tillgodoräknas landets åtagande att minska eller begränsa utsläppen av växthusgaser i enlighet med det nationellt fastställda bidraget, eller 2. har en nationell eller regional lagstiftning som är tillämplig på utvinning och som syftar till att bevara och stärka kollager och kolsänkor, i enlighet med artikel 5 i Parisavtalet, och visar att rapporterade utsläpp från sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk inte överstiger upptaget. Även om villkoren i första stycket inte är uppfyllda, ska biodrivmedel och biobränslen som har producerats av skogsbiomassa anses som hållbara om det visas att det finns ett förvaltningssystem för ursprungsområdet som säkerställer att kollager och kolsänkor i skogen bibehålls eller förbättras på lång sikt. 14 §    För att biodrivmedel och biobränslen som har producerats av avfall eller restprodukter från jordbruk ska anses som hållbara ska det visas att det finns övervaknings- eller förvaltningsplaner för att hantera påverkan på jordbeskaffenheten och markens kollager. 15 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om 1. kriterier och geografisk räckvidd i fråga om de områden som anges i 8–11 §§, och 2. hur det ska visas att villkoren i 12–14 §§ är uppfyllda. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. Rapporteringsskyldighet 1 § Rapporteringsskyldig är den som 1. enligt 5 eller 6 kap. lagen (1994:1776) om skatt på energi är skattskyldig för bränsle som helt eller delvis utgörs av biodrivmedel, 1. enligt 5 eller 6 kap. lagen (1994:1776) om skatt på energi är skattskyldig för bränsle som helt eller delvis utgörs av biodrivmedel eller av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung som används för motordrift, 2. i yrkesmässig verksamhet använder ett flytande biobränsle, 3. i yrkesmässig verksamhet använder ett fast biobränsle för produktion av el, värme, kyla eller bränslen i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 20 megawatt, 3. i yrkesmässig verksamhet använder ett fast biobränsle för produktion av el, värme eller kyla i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt, 4. i yrkesmässig verksamhet använder ett gasformigt biobränsle för produktion av el, värme, kyla eller bränslen i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt, eller 4. i yrkesmässig verksamhet använder ett gasformigt biobränsle för produktion av el, värme eller kyla i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt, 5. i yrkesmässig verksamhet producerar gasformiga biodrivmedel eller gasformiga biobränslen i en anläggning med ett genomsnittligt biometanflöde på minst 200 kubikmeter per timme, 6. i yrkesmässig verksamhet levererar ett gasformigt förnybart bränsle av icke-biologiskt ursprung till en slutkund som använder bränslet i en bränslecell i ett fordon, fartyg eller luftfartyg, 7. i yrkesmässig verksamhet använder ett förnybart bränsle av icke-biologiskt ursprung för andra ändamål än de som anges i 1 och 6, eller 5. inte omfattas av 1–4 men ansöker om hållbarhetsbesked av något annat skäl. 8. inte omfattas av 1–7 men ansöker om hållbarhetsbesked av något annat skäl. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från rapporteringsskyldigheten enligt första stycket. Kontrollsystem och hållbarhetsbesked 1 a § Den som är rapporteringsskyldig ska genom ett kontrollsystem säkerställa att de biodrivmedel och biobränslen som ska rapporteras är att anse som hållbara. Den som är rapporteringsskyldig ska genom ett kontrollsystem säkerställa att de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av rapporteringsskyldigheten anses som hållbara. Den rapporteringsskyldige ska genom överenskommelser, direkt eller indirekt, med samtliga aktörer i hela produktionskedjan och genom stickprov hos dessa aktörer säkerställa att kravet i första stycket uppfylls. En rapporteringsskyldigs kontrollsystem ska granskas av en oberoende granskare. Granskaren ska kontrollera att kontrollsystemet är korrekt, tillförlitligt och skyddat mot bedrägerier. Granskningen ska också innehålla en utvärdering av den metod för stickprov som ska ingå i kontrollsystemet och stickprovens frekvens. Dessutom ska granskningen innehålla en utvärdering av de uppgifter som den rapporteringsskyldige har lämnat om sitt kontrollsystem. En rapporteringsskyldigs kontrollsystem ska granskas av en oberoende granskare. Den oberoende granskaren ska i ett intyg lämna ett utlåtande om kontrollsystemet. Den oberoende granskaren ska i ett intyg avge ett utlåtande om kontrollsystemet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om kontrollsystem och granskning av sådana system. 1 b § Den som är rapporteringsskyldig ska till tillsynsmyndigheten ge in en beskrivning av sitt kontrollsystem tillsammans med den oberoende granskarens intyg. Tillsynsmyndigheten ska i ett särskilt beslut fastställa om den rapporteringsskyldiges kontrollsystem uppfyller kraven enligt 1 a § (hållbarhetsbesked). Ett hållbarhetsbesked gäller tills vidare men ska omprövas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om beskrivning av kontrollsystem samt fastställande och omprövning av hållbarhetsbesked. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om styrkande av hållbarhet hos biodrivmedel och biobränslen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om omprövning och styrkande av hållbarhet hos förnybara bränslen och återvunna kolbränslen. Återkallelse av hållbarhetsbesked 1 d § Ett hållbarhetsbesked ska återkallas helt eller delvis av tillsynsmyndigheten om 1. den rapporteringsskyldige eller någon som ingår i den rapporteringsskyldiges produktionskedja bryter mot åtagandena i kontrollsystemet på ett sådant sätt att det med fog kan antas att de biodrivmedel och biobränslen som rapporteras inte kan anses vara hållbara, 1. den rapporteringsskyldige eller någon som ingår i den rapporteringsskyldiges produktionskedja bryter mot åtagandena i kontrollsystemet på ett sådant sätt att det med fog kan antas att de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av hållbarhetsbeskedet inte kan anses vara hållbara, 2. den rapporteringsskyldige eller någon som ingår i den rapporteringsskyldiges produktionskedja bryter mot åtagandena i kontrollsystemet på ett sådant sätt att hållbarheten hos de biodrivmedel och biobränslen som den rapporteringsskyldige rapporterar inte kan bedömas på ett tillfredsställande sätt, eller 2. den rapporteringsskyldige eller någon som ingår i den rapporteringsskyldiges produktionskedja bryter mot åtagandena i kontrollsystemet på ett sådant sätt att hållbarheten hos de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av hållbarhetsbeskedet inte kan bedömas på ett tillfredsställande sätt, eller 3. det är uppenbart att de biodrivmedel och biobränslen som rapporteras inte kan anses som hållbara trots att åtagandena i kontrollsystemet iakttas. 3. det är uppenbart att de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av hållbarhetsbeskedet inte kan anses som hållbara trots att åtagandena i kontrollsystemet följs. Ett hållbarhetsbesked får även återkallas om rapporteringsskyldigheten har upphört. Återkallelse enligt första stycket får inte ske vid ringa felaktigheter. Ett hållbarhetsbesked får inte återkallas om felet är ringa. Ett beslut om återkallelse gäller omedelbart. Uppgiftsskyldighet 1 e § Den som är rapporteringsskyldig enligt 1 § första stycket 1–4 ska lämna uppgifter Den som är rapporteringsskyldig enligt 1 § första stycket 1–7 ska lämna uppgifter 1. för bedömningen av hållbarhetskriterier enligt denna lag, 2. för Sveriges rapportering enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och för rapportering till den unionsdatabas som inrättas enligt samma direktiv, och 2. för Sveriges rapportering enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/2413, och 3. om sådana mängder biodrivmedel eller biobränslen som avses i föreskrifter som meddelats med stöd av andra stycket 1. 3. om sådana mängder förnybara bränslen som avses i föreskrifter som meddelats med stöd av andra stycket 1. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. skyldigheten att lämna uppgifter och om undantag från den skyldigheten, och 2. att den som är rapporteringsskyldig ska informera konsumenter om vilken typ av biobränsle som används i den yrkesmässiga verksamheten och om bränslets geografiska ursprung. 1 f § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att rapportera uppgifter till den unionsdatabas som avses i artikel 31a Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/2413. 3 a kap. 2 a § För ett gasformigt biobränsle som avses i 6 a kap. 2 c § första stycket lagen (1994:1776) om skatt på energi ska kontrollsystemet visa att bränslet inte är framställt av livsmedels- eller fodergrödor. Första stycket gäller också för ett biodrivmedel eller gasformigt biobränsle som läggs till grund för avdrag enligt 7 kap. 4 § samma lag. Första stycket gäller också för ett biodrivmedel som läggs till grund för avdrag enligt 7 kap. 4 § samma lag. 4 kap. 4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som är eller har varit rapporteringsskyldig ska spara underlag för att styrka uppgifter för bedömningen av hållbarhetskriterier enligt denna lag. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. 2. Användning eller leverans av sådana förnybara bränslen eller återvunna kolbränslen som en rapporteringsskyldig hade i lager vid ikraftträdandet, eller före ikraftträdandet hade avtalat om att köpa för leverans före den 1 januari 2026, ska inte medföra att ett hållbarhetsbesked återkallas eller inte beviljas, om inte detsamma hade gällt enligt äldre bestämmelser. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 och 3 §§ i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen ska ha följande lydelse. Lydelse enligt lagförslag 2.3 Föreslagen lydelse 2 kap. 2 § För att fasta biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift efter den 20 november 2023. 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift före den 1 januari 2021, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller b) har tagits i drift efter den 20 november 2023. 3 § För att gasformiga biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen inte omfattas av 2 a, och 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen inte omfattas av 2 b, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift före den 1 januari 2021 och har varit i drift i minst 15 år, a) har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller b) har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller b) har tagits i drift efter den 20 november 2023. c) har tagits i drift efter den 20 november 2023. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 och 3 §§ lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen ska ha följande lydelse. Lydelse enligt lagförslag 2.4 Föreslagen lydelse 2 kap. 2 § För att fasta biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används För att fasta biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift före den 1 januari 2021, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller 1. har tagits i drift före den 21 november 2023 och har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, eller b) har tagits i drift efter den 20 november 2023. 2. har tagits i drift efter den 20 november 2023. 3 § För att gasformiga biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen inte omfattas av 2 b, och 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i mindre än 15 år, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift före den 1 januari 2021 och har varit i drift i minst 15 år, a) har tagits i drift före den 1 januari 2021, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, b) har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller b) har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, c) har tagits i drift före den 21 november 2023 och har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, eller c) har tagits i drift efter den 20 november 2023. d) har tagits i drift efter den 20 november 2023. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2030. Förslag till lag om ändring i drivmedelslagen (2011:319) Härigenom föreskrivs i fråga om drivmedelslagen (2011:319) dels att 21, 27 och 28 §§ ska upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 21 och 27 §§ ska utgå, dels att 2, 8–10, 20, 22 och 29–32 §§ och rubrikerna närmast före 22, 29 och 30 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 17 a §, och närmast före 17 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § I denna lag avses med alternativt bränsle: ett bränsle avsett för motordrift som inte är bensin eller dieselbränsle och som inte till övervägande del har sitt ursprung i råolja, bensin: ett bränsle som är avsett för motordrift och omfattas av nr 2710 11 41, 2710 11 45, 2710 11 49, 2710 11 51 eller 2710 11 59 i kommissionens förordning (EG) nr 2031/2001 av den 6 augusti 2001, om ändring av bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, biodrivmedel: ett vätskeformigt eller gasformigt bränsle som är framställt av biomassa och avsett för motordrift, biodrivmedel: ett flytande bränsle som framställs av biomassa och som används för motordrift, dieselbränsle: ett bränsle som är avsett för motordrift och omfattas av nr 2710 19 41 eller 2710 19 45 i förordning (EG) nr 2031/2001, drivmedel: ett bränsle som är avsett för motordrift eller energi i annan form som också är avsedd för motordrift, drivmedelsleverantör: den som genom att leverera ett drivmedel är skyldig att betala skatt enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi, koldioxidekvivalent: den mängd dikväveoxid eller metan som medför en lika stor klimatpåverkan som koldioxid, sommar: tiden – från och med den 16 maj till och med den 31 augusti i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, och – från och med den 1 maj till och med den 15 september i övriga Sverige, och vinter: tiden – från och med den 16 oktober till och med den 31 mars i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, och – från och med den 1 november till och med den 15 mars i övriga Sverige. I övrigt har ord och uttryck i denna lag samma innebörd som i lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner, lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner och lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar. 8 § För klassificering i miljöklass 1 ska ett dieselbränsle uppfylla följande tekniska krav: 1. cetanindexet ska vara lägst 50, 2. cetantalet ska vara lägst 51,0, om bränslet omfattas av nr 2710 19 41 i Kombinerade nomenklaturen (KN-nr) enligt rådets förordning (EEG) 2658/87, 3. densiteten ska vid 15 grader Celsius vara lägst 800,0 och högst 830,0 kilogram per kubikmeter, 4. destillationen ska innebära att begynnelsekokpunkten är lägst 180 grader Celsius och att minst 95 volymprocent har förångats vid 340,0 grader Celsius, 5. aromatiska kolväten får förekomma med högst 5 volymprocent, 6. polycykliska aromatiska kolväten får inte förekomma i någon mätbar mängd enligt Svensk Standard SS 155116, utgåva 2 eller motsvarande, före inblandning av fettsyrametylestrar, 6. polycykliska aromatiska kolväten får inte förekomma i någon mätbar mängd enligt Svensk Standard SS 155116, utgåva 2, eller motsvarande, före inblandning av fettsyrametylestrar, 7. svavel får förekomma med högst 10,0 milligram per kilogram, 8. fettsyrametylestrar får förekomma med högst 7,0 volymprocent och ska uppfylla kraven i Svensk Standard SS-EN 14214:2012+A1:2014, utgåva 1 eller motsvarande, och 8. fettsyrametylestrar får förekomma med högst 7,0 volymprocent och ska uppfylla kraven i Svensk Standard SS-EN 14214:2012+A2:2019, utgåva 1, eller motsvarande, och 9. metylcyklopentadienylmangantrikarbonyl (MMT) får förekomma med högst 2 milligram mangan per liter. 9 § För klassificering i miljöklass 2 ska ett dieselbränsle uppfylla följande tekniska krav: 1. cetanindexet ska vara lägst 47, 2. aromatiska kolväten får förekomma med högst 20 volymprocent, 3. polycykliska aromatiska kolväten får förekomma med högst 0,1 volymprocent enligt Svensk Standard SS 155116, utgåva 2 eller motsvarande, före inblandning av fettsyrametylestrar, och 3. polycykliska aromatiska kolväten får förekomma med högst 0,1 volymprocent enligt Svensk Standard SS 155116, utgåva 2, eller motsvarande, före inblandning av fettsyrametylestrar, och 4. i övrigt ska bränslet uppfylla de krav som anges i 8 § 2–4 och 7–9. 10 § För klassificering i miljöklass 3 ska ett dieselbränsle uppfylla följande tekniska krav: 1. cetantalet ska vara lägst 51,0, 2. densiteten ska vid 15 grader Celsius vara högst 845,0 kilogram per kubikmeter, 3. destillationen ska innebära att minst 95 volymprocent har förångats vid 360,0 grader Celsius, 4. polycykliska aromatiska kolväten får förekomma med högst 8,0 procent av bränslets massa enligt Svensk Standard SS-EN 12916, utgåva 2, och 5. i övrigt ska bränslet uppfylla de krav som anges i 8 § 7–9. 5. fettsyrametylestrar får förekomma med högst 10,0 volymprocent och ska uppfylla kraven i Svensk Standard SS-EN 14214:2012+A2:2019, utgåva 1, eller motsvarande. I övrigt ska bränslet uppfylla de krav som anges i 8 § 7 och 9. Tillgång till dieselbränsle med högst 7 volymprocent fettsyrametylestrar 17 a § Den som tillverkar ett dieselbränsle eller yrkesmässigt för in ett dieselbränsle till Sverige ska se till att det på marknaden finns tillgång till dieselbränsle med högst 7,0 volymprocent fettsyrametylestrar. 20 § En drivmedelsleverantör ska i en utsläppsrapport till den myndighet som regeringen bestämmer en gång per år lämna uppgifter om de levererade drivmedlens 1. typ, 2. volym, 3. energimängd, 4. innehåll, 5. ursprung, 5. ursprung, och 6. inköpsställe, och 7. utsläpp av växthusgaser från hela livscykeln. 6. utsläpp av växthusgaser från hela livscykeln. Bemyndigande Rätt att meddela föreskrifter 22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. skyldighet för den som bedriver verksamhet med att tillhandahålla ett flytande eller gasformigt drivmedel, eller i en sådan verksamhet tillhandahåller el som drivmedel, att informera konsumenter om a) drivmedlets utsläpp av växthusgaser och andra förhållanden som har betydelse för att bedöma drivmedlets miljöpåverkan, och b) hur stor andel biodrivmedel som en bensin eller ett dieselbränsle har, om metalltillsatser i drivmedlet och om lämplig användning av olika bränsleblandningar, 2. märkning, utformning, provning och kontroll av anordningar för bränslepåfyllning, 3. hur koldioxidekvivalenter ska beräknas, 4. undantag från kraven i 6 § för bensin som är avsedd endast för drift av kolvmotorer i luftfartyg, 3. undantag från kraven i 6 § för bensin som är avsedd endast för drift av kolvmotorer i luftfartyg, 5. sådana undantag från saluföringsförbudet i 16 § som avser försäljning för fordonsindustrins forsknings- och testningsverksamhet eller för fordonsindustrins påfyllning av nytillverkade fordon inför leverans, 4. sådana undantag från saluföringsförbudet i 16 § som avser försäljning för fordonsindustrins forsknings- och testningsverksamhet eller för fordonsindustrins påfyllning av nytillverkade fordon inför leverans, 6. skyldigheten enligt 17 § att se till att det finns tillgång till sådan bensin som avses i den paragrafen, 5. skyldigheten enligt 17 och 17 a §§ att se till att det finns tillgång till sådan bensin och sådant dieselbränsle som avses i de paragraferna, 7. skyldighet för den som ska informera om ett felaktigt drivmedel enligt 18 § att betala kostnaderna för att en myndighet informerar i leverantörens ställe, 6. skyldighet för den som ska informera om ett felaktigt drivmedel enligt 18 § att betala kostnaderna för att en myndighet informerar i leverantörens ställe, 8. rapporteringen enligt 19 och 20 §§ och undantag från rapporteringsskyldigheten, 7. rapporteringen enligt 19 och 20 §§ och undantag från rapporteringsskyldigheten, och 9. hur åtgärder får tillgodoräknas som minskning av utsläpp enligt 21 § och hur minskning av utsläpp ska beräknas, och 10. avgifter för tillsyn och för ärendehandläggning enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. 8. avgifter för tillsyn och för ärendehandläggning enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Av lagen (2014:140) med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn framgår att föreskrifter om avgifter för marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 får meddelas. Prövning av avgifter Prövning av förseningsavgift 29 § Tillsynsmyndigheten prövar frågor om förseningsavgift och utsläppsavgift. Tillsynsmyndigheten prövar frågor om förseningsavgift. Avgifternas betalning Betalning av förseningsavgift 30 § En förseningsavgift eller utsläppsavgift ska betalas till tillsynsmyndigheten inom trettio dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. En förseningsavgift ska betalas till tillsynsmyndigheten inom trettio dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Avgifterna tillfaller staten. 31 § Om en förseningsavgift eller utsläppsavgift inte betalas i rätt tid, ska tillsynsmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Om en förseningsavgift inte betalas i rätt tid, ska tillsynsmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får fordran verkställas enligt utsökningsbalken. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 32 § En förseningsavgift eller utsläppsavgift faller bort om den inte har verkställts inom fem år från det att beslutet att ta ut avgiften fick laga kraft. En förseningsavgift faller bort om den inte har verkställts inom fem år från det att beslutet att ta ut avgiften fick laga kraft. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. 2. Bestämmelsen i 20 § i den nya lydelsen tillämpas första gången för den utsläppsrapport som avser kalenderåret 2025. 3. Den upphävda bestämmelsen i 21 § om skyldighet för en drivmedelsleverantör att se till att utsläpp av växthusgaser uppgår till högst en viss nivå tillämpas inte för kalenderåret 2025. 4. I övrigt gäller äldre föreskrifter fortfarande för drivmedel som har levererats före ikraftträdandet. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1200) om elcertifikat Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (2011:1200) om elcertifikat ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 4 § När el produceras med flytande, fasta eller gasformiga biobränslen, får elcertifikat tilldelas endast om biobränslena omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen. När el produceras med flytande, fasta eller gasformiga biobränslen, får elcertifikat tilldelas endast om biobränslena omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen. För fasta och gasformiga biobränslen gäller första stycket endast om bränslena används i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 20 megawatt för fasta biobränslen och på minst 2 megawatt för gasformiga biobränslen. För fasta och gasformiga biobränslen gäller första stycket endast om bränslena används i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt för fasta biobränslen och på minst 2 megawatt för gasformiga biobränslen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:1201) om reduktion av växthusgasutsläpp från vissa fossila drivmedel Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2017:1201) om reduktion av växthusgasutsläpp från vissa fossila drivmedel dels att 5 a § ska upphöra att gälla, dels att rubriken till lagen samt 1, 2, 5, 7, 8, 11–13 och 15 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 5 a, 6, 7 a och 8 a §§, och närmast före 6 och 8 a §§ nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Lag om reduktion av växthusgasutsläpp från vissa fossila drivmedel Lag om reduktion av växthusgasutsläpp från bensin och diesel 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om en skyldighet att minska växthusgasutsläppen från bensin, diesel och flygfotogen. Denna lag innehåller bestämmelser om en skyldighet att minska växthusgasutsläppen från bensin och diesel. 2 § I denna lag betyder bensin: ett bränsle som är avsett för motordrift och omfattas av KN-nr 2710 11 41, 2710 11 45, 2710 11 49, 2710 11 51 eller 2710 11 59, biodrivmedel: ett vätskeformigt bränsle som framställs av biomassa och som är avsett för motordrift, biodrivmedel: ett flytande bränsle som framställs av biomassa och som används för motordrift, biomassa: den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk, inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung, av skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av avfall, inklusive industriavfall och kommunalt avfall av biologiskt ursprung, diesel: ett bränsle som är avsett för motordrift och omfattas av KN-nr 2710 19 41 eller 2710 19 45, flygfotogen: ett bränsle som är avsett för motordrift och som omfattas av KN-nr 2710 19 21, koldioxidekvivalent: den mängd växthusgas som medför en lika stor klimatpåverkan som ett kilogram koldioxid, KN-nr: nummer i Kombinerade nomenklaturen enligt kommissionens förordning (EG) nr 2031/2001 av den 6 augusti 2001 om ändring av bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om gemensamma tulltaxan, reduktionsplikt: en skyldighet att minska utsläppen av växthusgaser i ett livscykelperspektiv per energienhet från reduktionspliktigt drivmedel genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel, reduktionsplikt: en skyldighet att minska utsläppen av växthusgaser i ett livscykelperspektiv per energienhet från reduktionspliktigt drivmedel med en viss procentsats, reduktionspliktigt drivmedel: ett drivmedel som innehåller högst 98 volymprocent biodrivmedel och som skattskyldighet har inträtt för enligt 5 kap. lagen (1994:1776) om skatt på energi, om drivmedlet är 1. bensin som inte används av Försvarsmakten eller som inte är en alkylatbensin enligt 5 § driv-medelslagen (2011:319), 1. bensin som inte a) används av Försvarsmakten eller en motsvarande utländsk myndighet, eller b) är en alkylatbensin enligt 5 § drivmedelslagen (2011:319), eller 2. diesel som inte används av Försvarsmakten eller som inte har försetts med märk- eller färgämnen enligt 2 kap. 8 § lagen om skatt på energi, eller 2. diesel som inte a) används av Försvarsmakten eller en motsvarande utländsk myndighet, eller b) har försetts med märk- eller färgämnen enligt 2 kap. 8 § lagen om skatt på energi, 3. flygfotogen som inte används av Försvarsmakten, reduktionspliktig energimängd: den energimängd som motsvarar volymen reduktionspliktigt drivmedel under ett kalenderår, växthusgas: koldioxid, metan och dikväveoxid. 5 § Den som har reduktionsplikt för bensin eller diesel ska för varje kalenderår se till att utsläppen av växthusgaser från den reduktionspliktiga energimängden av sådana bränslen understiger utsläppen från motsvarande energimängd fossil bensin eller fossil diesel med minst den procentsats som anges nedan för respektive drivmedel: År Bensin Diesel År Bensin Diesel 2020 4,2 21 2020 4,2 21 2021 6 26 2021 6 26 2022 7,8 30,5 2022 7,8 30,5 2023 7,8 30,5 2023 7,8 30,5 2024 6 6 2024 6 6 2025 6 6 2025 10 10 2026 6 6 2026 10 10 2027 10 10 2028 10 10 2029 10 10 2030 10 10 5 a § Reduktionsplikten ska uppfyllas genom 1. inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel, eller 2. leverans av fossilfri el från en publik laddningsstation. För bensin ska minst 6 procentenheter av den procentsats som anges i 5 § uppnås genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel. Utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer 6 § Den som inte har reduktionsplikt och som under ett kalenderår har minskat utsläppen av växthusgaser genom leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer får överlåta utsläppsminskningen till någon annan som därefter får använda den för att uppfylla sin reduktionsplikt för samma kalenderår. En utsläppsminskning som har överlåtits enligt första stycket får inte användas för att uppfylla kravet i 5 a § andra stycket. 7 § Den som har reduktionsplikt och har minskat utsläppen för ett visst drivmedel på det sätt som anges i denna lag och mer än vad som krävs enligt 5 eller 5 a § får använda överskottet för att uppfylla reduktionsplikten eller överlåta överskottet till någon annan som därefter får använda det för att uppfylla sin reduktionsplikt. Den som har reduktionsplikt och har minskat utsläppen för ett visst drivmedel på det sätt som anges i denna lag och mer än vad som krävs enligt 5 § får använda överskottet för att uppfylla reduktionsplikten eller överlåta överskottet till någon annan som därefter får använda det för att uppfylla sin reduktionsplikt. Ett överskott får användas för att uppfylla reduktionsplikten för Ett överskott som har uppstått genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel i diesel eller genom leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer får inte användas för att uppfylla kravet i 5 a § andra stycket. 1. diesel, om överskottet avser bensin eller diesel, 2. bensin, om överskottet avser bensin, 3. bensin, om överskottet avser diesel och om minst 6 procentenheter av plikten för bensin redan har uppfyllts genom egen inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel eller genom användning av ett överskott som avser bensin, eller 4. flygfotogen, om överskottet avser flygfotogen. Ett överskott får användas enligt denna paragraf endast om det har uppkommit 1. samma kalenderår, eller 2. kalenderåret dessförinnan, i den utsträckning som regeringen föreskriver. 7 a § Ett överskott får användas enligt 7 § om det har uppkommit samma kalenderår. Regeringen får meddela föreskrifter om att ett överskott får användas enligt 7 § även om det har uppkommit kalenderåret dessförinnan. 8 § Den som har reduktionsplikt ska varje år, senast vid föreskriven tidpunkt, redovisa till tillsynsmyndigheten i vilken utsträckning och hur reduktionsplikten har uppfyllts under det föregående kalenderåret. Överlåtelse och förvärv av en utsläppsminskning ska framgå av redovisningen. Den som har reduktionsplikt ska varje år redovisa till tillsynsmyndigheten i vilken utsträckning och hur reduktionsplikten har uppfyllts under det föregående kalenderåret. Överlåtelse och förvärv av en utsläppsminskning ska framgå av redovisningen. Redovisning för den som inte har reduktionsplikt 8 a § Den som har överlåtit utsläppsminskningar enligt 6 § ska till tillsynsmyndigheten redovisa leveranser av fossilfri el från publika laddningsstationer och överlåtelser av utsläppsminskningar. 11 § Om en förseningsavgift eller en reduktionspliktsavgift inte har betalats efter betalningsuppmaning ska avgiften lämnas för indrivning. Indrivningen får verkställas enligt utsökningsbalken. Om en förseningsavgift eller en reduktionspliktsavgift inte har betalats efter betalningsuppmaning, ska avgiften lämnas för indrivning. 12 § Den som har eller har haft reduktionsplikt ska spara uppgifter som har betydelse för reduktionsplikten i tio år från utgången av det kalenderår som uppgifterna avser. Den som har eller har haft reduktionsplikt ska spara uppgifter som har betydelse för reduktionsplikten i sju år från utgången av det kalenderår som uppgifterna avser. 13 § Den som har eller har haft reduktionsplikt ska på tillsynsmyndighetens begäran lämna de upplysningar och de handlingar som myndigheten behöver för tillsynen. Den som har eller har haft reduktionsplikt eller som har överlåtit utsläppsminskningar enligt 6 § ska på tillsynsmyndighetens begäran lämna de upplysningar och de handlingar som myndigheten behöver för tillsynen. 15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. hur reduktionsplikten ska uppfyllas, 2. beräkning av den reduktionspliktiga energimängden, 2. beräkning av den reduktionspliktiga energimängden och energimängden fossilfri el som har levererats från publika laddningsstationer, 3. beräkning av växthusgasutsläpp och koldioxidekvivalenter, och 3. beräkning av växthusgasutsläpp och koldioxidekvivalenter, 4. redovisning av reduktionsplikt. 4. redovisning av reduktionsplikt och överlåtelser av utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer, och 5. vem som ska anses leverera fossilfri el från publika laddningsstationer. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. 2. Den upphävda 5 a § om reduktionsplikt för flygfotogen tillämpas inte för kalenderåret 2025. 3. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för reduktionsplikt för flygfotogen för tiden före den 1 januari 2025. 4. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för reduktionsplikt för diesel och bensin för tiden före ikraftträdandet. 5. För perioden januari–juni 2025 ska reduktionsplikten redovisas separat vid rapportering enligt 8 §. 6. I fråga om leverans av fossilfri el från en publik laddningsstation tillämpas den nya 5 a § endast på el som levererats efter ikraftträdandet. Ärendet och dess beredning Genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/2413 av den 18 oktober 2023 om ändring av direktiv (EU) 2018/2001, förordning (EU) 2018/1999 och direktiv 98/70/EG vad gäller främjande av energi från förnybara energikällor, och om upphävande av rådets direktiv (EU) 2015/652 (ändringsdirektivet) ändras bl.a. två direktiv. Det första direktivet är Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor, förkortat förnybartdirektivet. Det andra är Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG av den 13 oktober 1998 om kvaliteten på bensin och dieselbränslen och om ändring av rådets direktiv 93/12/EEG (bränslekvalitetsdirektivet). Dessutom upphävs rådets direktiv (EU) 2015/652 av den 20 april 2015 om fastställande av beräkningsmetoder och rapporteringskrav i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG om kvaliteten på bensin och dieselbränslen. Ändringsdirektivet finns i bilaga 1. Genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september 2023 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955 (det omarbetade energieffektivitetsdirektivet) införs bl.a. nya regler om rapporteringskrav för datacenter. Direktivet kompletteras av bestämmelser i kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/1364 av den 14 mars 2024 om den första delen av inrättandet av ett gemensamt unionssystem för bedömning av datacentraler. Ett utdrag ur det omarbetade energieffektivitetsdirektivet finns i bilaga 2. Regeringen aviserade i budgetpropositionen för 2025 nya regler om reduktionsplikt för bensin och diesel som innebär höjda reduktionsnivåer och en möjlighet att uppfylla reduktionsplikten genom leverans av fossilfri el (prop. 2024/25:1, utg.omr. 20 avsnitt 3.22). En ny förordning om flygbränslen har antagits, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/2405 av den 18 oktober 2023 om säkerställande av lika villkor för hållbar lufttransport (ReFuelEU Aviation). Inom Regeringskansliet har en promemoria tagits fram med förslag för att genomföra förnybartdirektivet och det omarbetade energieffektivitetsdirektivet och för att anpassa svensk rätt till EU-förordningen ReFuelEU Aviation. Den innehåller också förslag om nya regler för reduktionsplikten. Promemorian har rubriken Hållbarhetskriterier för vissa bränslen och en ny reduktionsplikt. En sammanfattning av promemorian finns i bilaga 3. Promemorians lagförslag finns i bilaga 4. Promemorian har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. Remissvaren finns tillgängliga i Klimat- och näringslivsdepartementet (KN2024/01751). Lagrådet Regeringen beslutade den 20 februari 2025 att inhämta Lagrådets yttrande över det lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådet har lämnat förslaget utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. I förhållande till lagrådsremissen görs vissa redaktionella ändringar. Hållbarhetskriterier Kort om hållbarhetskriterier Förnybartdirektivet syftar till att främja användningen av energi från förnybara energikällor och att bidra till att minska EU:s utsläpp av växthusgaser. I det ursprungliga förnybartdirektivet slogs fast att andelen energi från förnybara energikällor i EU:s slutliga energianvändning ska vara minst 32 procent 2030. Genom ändringsdirektivet har det gemensamma målet för EU:s medlemsstater skärpts. Andelen förnybar energi ska nu uppgå till minst 42,5 procent av EU:s slutliga energianvändning 2030. Medlemsstaterna ska fastställa vilka deras nationella bidrag till detta gemensamma mål ska vara. För att energi från förnybara bränslen i form av biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen ska kunna tas med i beräkningen av om EU eller medlemsstaterna uppfyllt målen måste dessa bränslen uppfylla s.k. hållbarhetskriterier. Hållbarhetskriterier är krav på utsläppsminskning i förhållande till om fossila bränslen använts och på markanvändning vid produktion av förnybara bränslen. Ett bränsle måste också uppfylla hållbarhetskriterierna om det ska användas för att uppfylla kvoter för energi från förnybara energikällor. Elcertifikatssystemet och reduktionsplikten är exempel på sådana nationella system för kvoter. Enligt förnybartdirektivet krävs också att ett bränsle ska uppfylla hållbarhetskriterierna för att finansiellt stöd ska få ges. Ett nationellt exempel på sådant stöd är nedsättning av energiskatt och koldioxidskatt för biodrivmedel. Det finns även bestämmelser i annan EU-lagstiftning, exempelvis krävs det att ett bränsle uppfyller hållbarhetskriterierna för att det ska anses ha en utsläppsfaktor på noll inom ramen för EU:s utsläppshandelssystem. Förbränning av sådana bränslen behöver alltså inte kompenseras med utsläppsrätter. Förnybartdirektivets bestämmelser om hållbarhetskriterier har genomförts i svensk rätt främst genom lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen (hållbarhetslagen), förordningen (2011:1088) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen (hållbarhetsförordningen) och Statens energimyndighets föreskrifter om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen (STEMFS 2021:7). Bestämmelser som genomför kriterierna finns även i lagen (2011:1200) om elcertifikat (elcertifikatslagen), där hållbarhetsbesked är ett villkor för tilldelning av elcertifikat vid elproduktion från biobränslen. Bränslen som används för att uppfylla reduktionsplikten måste omfattas av hållbarhetsbesked. I lagen (1994:1776) om skatt på energi är hållbarhetsbesked i vissa fall ett villkor för nedsättning av energiskatt och koldioxidskatt. Förnybara bränslen Regeringens förslag: Med förnybara bränslen ska avses biodrivmedel, biobränslen och förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Skälen för förslaget: Genom ändringsdirektivet införs en definition av förnybara bränslen i förnybartdirektivet (artikel 2 andra stycket led 22a). Med förnybara bränslen avses biodrivmedel, flytande biobränslen, biomassabränslen och förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Termen biodrivmedel i direktivet avser endast flytande biodrivmedel (artikel 2 andra stycket led 33). I svensk rätt används inte uttrycket biomassabränsle för fasta och gasformiga bränslen som framställs av biomassa. Sådana bränslen anses i stället ingå i kategorierna biodrivmedel och biobränslen (se prop. 2020/21:185 s. 25). Biobränslen avser bränslen som är producerade av biomassa och som används för andra ändamål än motordrift, oavsett om de är fasta, gasformiga eller flytande. Biodrivmedel avser bränslen som används för motordrift, oavsett om de är gasformiga eller flytande (2 § hållbarhetslagen). En definition av förnybara bränslen, som motsvarar den i direktivet, anpassad efter termerna i svensk rätt, bör införas i hållbarhetslagen. Det innebär att med förnybara bränslen bör avses biodrivmedel, biobränslen och förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung Regeringens förslag: En definition av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung ska tas in i hållbarhetslagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om fastställande av andelen förnybar el vid produktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. När det gäller förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung ska följande personer vara rapporterings- och uppgiftsskyldiga: Den som enligt 5 eller 6 kap. lagen om skatt på energi är skattskyldig för bränsle som helt eller delvis utgörs av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung som används för motordrift. Den som i yrkesmässig verksamhet levererar ett gasformigt förnybart bränsle av icke-biologiskt ursprung till en slutkund som använder bränslet i en bränslecell i ett fordon, fartyg eller luftfartyg. Den som i yrkesmässig verksamhet använder ett förnybart bränsle av icke-biologiskt ursprung för andra ändamål än motordrift eller för användning i en bränslecell i ett fordon, fartyg eller luftfartyg. Den som är rapporteringsskyldig ska ha ett kontrollsystem för att kontrollera att de förnybara bränslena av icke-biologiskt ursprung är hållbara. Förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung ska också omfattas av systemet med hållbarhetsbesked. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om styrkande av hållbarhet hos sådana bränslen. Produktionskedjan för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung ska anses börja med produktionen av el och andra insatsvaror. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorians förslag anges inte uttryckligen att den som i yrkesmässig verksamhet levererar ett gasformigt förnybart bränsle av icke-biologiskt ursprung till en slutkund som använder bränslet i en bränslecell i ett luftfartyg ska vara rapporteringsskyldig. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Drivkraft Sverige och Svenska bioenergienergiföreningen efterfrågar ett förtydligande när det gäller produktionskedjan för koldioxid som används i framställningen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. De båda anser också att vätgas som används på annat sätt än inom transportsektorn, t.ex. som mellanprodukt i framställningen av drivmedel, bör omfattas av beräkningen av om Sverige uppfyller målen i förnybartdirektivet. Energigas Sverige och Jernkontoret motsätter sig att den som yrkesmässigt använder ett förnybart bränsle av icke-biologiskt ursprung för andra ändamål än energiändamål ska vara rapporteringsskyldig. Energigas Sverige motsätter sig dock inte att den som använder just vätgas för sådana ändamål ska vara rapporteringsskyldig. Statens energimyndighet pekar på att det är svårt för leverantörer av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung att veta om det levererade bränslet kommer att användas i en bränslecell eller om det har ett annat användningsområde. Skälen för regeringens förslag Förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung Det ursprungliga förnybartdirektivet innehöll bestämmelser om förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung. Dessa bestämmelser har inte genomförts i svensk rätt. Genom ändringsdirektivet har flera av bestämmelserna om förnybara drivmedel av icke-biologiskt ursprung vidgats till att omfatta förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung oavsett vilken typ av energiändamål de används för. Det har också införts hållbarhetskriterier för sådana bränslen. Med förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung avses flytande och gasformiga bränslen vars energiinnehåll har hämtats från andra förnybara energikällor än biomassa (artikel 2 andra stycket led 36). Det handlar i praktiken i huvudsak om vätgas från elektrolys och s.k. elektrobränslen. Vätgas kan produceras i en elektrolysör, som spjälkar vattenmolekyler i syreatomer och väteatomer med hjälp av el. Genom att använda koldioxid tillsammans med vätgasen i särskilda processer är det möjligt att producera elektrobränslen i form av kolväten som metan, bensin, diesel och flygfotogen. En definition av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung som motsvarar den i direktivet bör införas i hållbarhetslagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om fastställande av andelen förnybar el Ett bränsle av icke-biologiskt ursprung som produceras med el kan bara räknas som förnybart om den el som används för att producera bränslet är förnybar. Den förnybara elen kan komma från en anläggning som är direkt ansluten till produktionsanläggningen, t.ex. en vindkraftspark. Den förnybara elen kan också i vissa fall komma från elnätet. Enligt förnybartdirektivet ska andelen förnybar el som används för produktion av bränslen av icke-biologiskt ursprung som huvudregel fastställas på grundval av andelen el från förnybara energikällor i det land där bränslet producerades, uppmätt två år före det år då bränslet producerades (artikel 27.6 första stycket). I Sverige är andelen strax över 75 procent enligt direktivets beräkningsmetod. Bränslet kommer då att anses vara delvis förnybart. Det är dock under vissa förutsättningar möjligt att räkna den el som används som helt förnybar. Förutsättningarna för detta regleras delvis i förnybartdirektivet (artikel 27.6 andra–fjärde styckena). I huvudsak regleras dock förutsättningarna i kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1184 av den 10 februari 2023 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 genom fastställande av en unionsmetod med närmare regler för produktion av förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung. Bestämmelserna i kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1184 ska inte överföras till svensk rätt. Däremot behövs nationell reglering som genomför huvudregeln i förnybartdirektivet om hur andelen förnybar el ska beräknas. Bestämmelser om beräkning av andelen förnybar el bör införas på lägre normnivå än lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om fastställande av andelen förnybar el vid produktion av bränslen av icke-biologiskt ursprung. Rapporterings- och uppgiftsskyldighet för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung Vissa aktörer är rapporteringsskyldiga enligt hållbarhetslagen. Vem som är rapporteringsskyldig skiljer sig åt mellan olika bränslen (3 kap. 1 §). Rapporteringsskyldiga aktörer är skyldiga att inrätta ett kontrollsystem och att inneha hållbarhetsbesked (3 kap. 1 a §). Omvänt blir aktörer som frivilligt ansöker om hållbarhetsbesked rapporteringsskyldiga (3 kap. 1 § femte punkten). Rapporteringsskyldiga aktörer är som huvudregel också uppgiftsskyldiga (3 kap. 1 e § första stycket). De som frivilligt ansökt om hållbarhetsbesked är inte uppgiftsskyldiga. Uppgiftsskyldiga aktörer ska lämna uppgifter för att tillsynsmyndigheten ska kunna bedöma om hållbarhetskriterierna har uppfyllts och för Sveriges rapportering till EU enligt förnybartdirektivet. Rapporteringsskyldiga kan också behöva lämna uppgifter om vilka mängder bränsle som de har använt (3 kap. 1 e §). Det huvudsakliga syftet med rapportering av uppgifter är att visa att hållbarhetskriterierna är uppfyllda. Statistik om användning av förnybar energi samlas i huvudsak in genom den officiella statistiken. För vissa specifika uppgifter som ska rapporteras enligt förnybartdirektivet används dock den rapportering som görs enligt hållbarhetslagen. För förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung bör rapportering dels ske för att visa att kriteriet om minskade växthusgasutsläpp är uppfyllt, dels för att användningen av sådana bränslen ska kunna rapporteras. Ändringsdirektivet innehåller ett särskilt mål för förnybara bränslen med icke-biologiskt ursprung inom transportsektorn. Senast 2030 ska minst 1 procent av all energi som levereras till transportsektorn komma från sådana bränslen (se även vidare avsnitt 6.1). För att Sverige ska kunna beräkna och rapportera hur det målet uppfylls krävs uppgifter från de aktörer inom transportsektorn som hanterar förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung utgörs i praktiken oftast av vätgas eller vätgasderivat. Vätgas kan användas som drivmedel i fordon, fartyg och luftfartyg. Enligt hållbarhetslagen är den som är skattskyldig enligt 5 eller 6 kap. lagen (1994:1776) om skatt på energi (LSE) för bränsle som helt eller delvis utgörs av biodrivmedel också rapporteringsskyldig. För att ett bränsle ska kunna vara ett biodrivmedel krävs att det ska användas för motordrift. Även de som är skattskyldiga för ett bränsle som helt eller delvis utgörs av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung som används för motordrift, dvs. som drivmedel, bör vara rapporteringsskyldiga. Vätgas kan också användas i bränsleceller i fordon, fartyg eller luftfartyg. I bränslecellen omvandlas vätgasen till elektricitet. Från ett skatterättsligt perspektiv anses inte vätgas som används i bränsleceller i fordon, fartyg eller luftfartyg användas för motordrift. Användningen medför därmed inte heller skattskyldighet enligt 5 eller 6 kap. LSE. Det är dock fortfarande angeläget att tillsynsmyndigheten kan hämta in uppgifter om denna användning för Sveriges rapportering enligt förnybartdirektivet. Därför bör den som levererar vätgasen till en slutkund som sedan använder vätgasen i en bränslecell i ett fordon, fartyg eller luftfartyg vara rapporteringsskyldig. Det kan visserligen, som Statens energimyndighet anger, krävas att en leverantör av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung tar reda på om det slutliga användningsområdet för bränslet kommer att vara i en förbränningsmotor eller i en bränslecell eller om bränslet har något annat användningsområde. Leverantören är dock rapporteringsskyldig i båda de två första fallen. Så länge aktören vet att leverans sker till transportsektorn spelar det ingen roll för rapporteringsskyldigheten om bränslet används i en förbränningsmotor eller i en bränslecell. Leverantören kan behöva uppge för tillsynsmyndigheten att denne är rapporteringsskyldig enligt båda bestämmelserna. En leverantör behöver däremot ha kunskap om det är så att bränslet ska användas för något annat användningsområde än i en motor eller i en bränslecell, eftersom det då är användaren av bränslet som är rapporterings- och uppgiftsskyldig. I många fall får det dock antas vara känt för leverantören vem slutkunden är och hur denne avser att använda vätgasen. Medlemsstaterna ska också säkerställa att en viss andel av den vätgas som används för slutenergirelaterade och icke-energirelaterade ändamål i industrin utgörs av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Andelen ska vara 42 procent senast 2030 och 60 procent senast 2035 (artikel 22a.1 femte stycket). Medlemsstaterna kan under vissa förutsättningar tillämpa en lägre gräns (artikel 22b). För att det ska kunna bevakas om målet uppfylls eller inte krävs uppgifter om användningen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung inom industrin, dvs. när de används för andra ändamål än för motordrift eller i en bränslecell i ett fordon eller fartyg. Det är inte tillräckligt att statistik om användningen av förnybar vätgas i industrin samlas in på annat sätt. Utan en rapporteringsskyldighet är det inte möjligt att säkerställa att den el som har använts i produktionen av vätgasen ska anses som förnybar enligt EU-rätten och att kriteriet om minskade växthusgasutsläpp är uppfyllt. I motsats till vad Energigas Sverige och Jernkontoret anför är det därför nödvändigt att den som använder sådana bränslen i yrkesmässig verksamhet är rapporteringsskyldig enligt hållbarhetslagen. Det är sannolikt att rapporteringen i praktiken främst kommer att avse användning av förnybar vätgas inom industrin, vilket Energigas Sverige inte motsätter sig. Det kan dock inte uteslutas att en del fossil vätgas kan ersättas av andra förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung än förnybar vätgas. Det saknas därmed anledning att begränsa rapporteringsskyldigheten till de som endast använder vätgas. Rapporteringsskyldigheten bör alltså omfatta all yrkesmässig användning av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Det innebär att även användning av sådana bränslen som mellanprodukter i exempelvis drivmedelsproduktion, som Drivkraft Sverige och Svenska bioenergiföreningen rekommenderar, ska rapporteras. Användning av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung som mellanprodukter i drivmedelsproduktion beaktas vid beräkning av om Sverige uppfyller målen för transportsektorn (artikel 25.2). Enligt hållbarhetslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om skyldigheten att lämna uppgifter och om undantag från rapporteringsskyldigheten (3 kap. 1 § andra stycket). Med stöd av bemyndigandet kan det införas bestämmelser om att den som i yrkesmässig verksamhet endast använder en mindre mängd förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung inte ska vara rapporteringsskyldig. Förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung bör omfattas av kontrollsystem och hållbarhetsbesked De som är rapporteringsskyldiga enligt hållbarhetslagen ska visa att hållbarhetskriterierna är uppfyllda. De ska därför upprätta ett kontrollsystem som säkerställer att biodrivmedlen eller biobränslena som omfattas av kriterierna är hållbara (3 kap. 1 a §). En oberoende granskare ska kontrollera att kontrollsystemet är korrekt och tillförlitligt. Tillsynsmyndigheten ska därefter i ett beslut fastställa att kontrollsystemet uppfyller kraven. Det beslutet kallas hållbarhetsbesked (3 kap. 1 b §). Genom hållbarhetsbeskedet visar den rapporteringsskyldige aktören alltså att biodrivmedlet eller biobränslet uppfyller hållbarhetskriterierna. För att förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung ska kunna bidra till att uppfylla de mål som finns i förnybartdirektivet, ges finansiella stöd eller användas för att uppfylla nationella kvoter, som reduktionsplikten, måste hållbarhetskriterierna vara uppfyllda (artikel 30.1). Även om en aktör som använder sådana bränslen inte tar emot finansiellt stöd eller omfattas av en nationell kvot för förnybar energi behöver Sverige kunna rapportera korrekt information om användningen av förnybar energi. Förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung bör därmed omfattas av regleringen om kontrollsystem och hållbarhetsbesked. Produktionskedjan för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung Ett kontrollsystem ska inte bara omfatta den rapporteringsskyldiges egen verksamhet utan hela produktionskedjan. Hur produktionskedjan definieras har därför betydelse för hur ett kontrollsystem ska utformas. I hållbarhetslagen finns en definition av produktionskedjan för biodrivmedel och biobränslen (1 kap. 2 §). En definition av produktionskedjan för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung bör också införas. Definitionen bör utformas med hänsyn till hur reglerna om beräkning av det förnybara bränslets utsläpp av växthusgaser är utformade. Dessa framgår i huvudsak av kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1185 av den 10 februari 2023 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 genom fastställande av ett minimitröskelvärde för minskningen av växthusgasutsläpp från återvunna kolbaserade bränslen och genom specificering av en metod för bedömningen av minskningen av växthusgasutsläpp från förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung och från återvunna kolbaserade bränslen. Enligt den delegerade förordningen ska bl.a. utsläppen från el som använts vid produktionen av det förnybara bränslet beaktas. Även utsläppsminskning genom avskiljning av koldioxid kan beaktas vid beräkningen av det förnybara bränslets växthusgasutsläpp. Mot den bakgrunden bör produktionskedjan för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung börja med produktionen av el och andra insatsvaror. När det gäller den fråga om Drivkraft Sverige och Svenska bioenergiföreningen reser om användningen av koldioxid kan det konstateras att koldioxid som används vid produktionen av bränslet utgör en insatsvara. Det krävs inte att koldioxiden är hämtad från förnybara energikällor för att bränslet ska anses som förnybart. Återvunna kolbränslen Regeringens förslag: En definition av återvunna kolbränslen ska tas in i hållbarhetslagen Återvunna kolbränslen ska inte omfattas av rapporterings- och uppgiftsskyldighet. Det ska dock vara möjligt att frivilligt ansöka om ett hållbarhetsbesked för sådana bränslen. Bestämmelserna om hållbarhetsbesked ska därför anpassas så att ett sådant kan ges även för återvunna kolbränslen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om styrkande av hållbarhet hos sådana bränslen. Produktionskedjan för återvunna kolbränslen ska anses börja med produktionen av el och andra insatsvaror. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I den definition av återvunna kolbränslen som föreslås i promemorian framgår inte att avfall som kan ge upphov till gaser när det hanteras ska vara av icke-biologiskt ursprung för att bränslen som produceras av gaserna ska omfattas av definitionen. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Energigas Sverige anser att det tydligare bör framgå av definitionen av återvunna kolbränslen att endast bränslen som producerats från avfall eller gaser från icke-biologiskt ursprung kan vara återvunna kolbränslen. Energigas Sverige anser att återvunna kolbränslen också ska omfattas av uppgiftsskyldighet. Organisationen anser vidare att det föreslagna undantaget från rapporteringsskyldigheten för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung som används i mindre anläggningar också ska gälla för återvunna kolbränslen. Skälen för regeringens förslag Hållbarhetskriterier för återvunna kolbränslen I förnybartdirektivet finns bestämmelser om hållbarhetskriterier för s.k. återvunna kolbränslen. Hållbarhetskriterierna behandlas i avsnitt 4.6. Med återvunna kolbränslen avses flytande och gasformiga bränslen som produceras från flytande eller fast avfall av icke-förnybart ursprung som inte lämpar sig för materialåtervinning, gaser från avfallshantering eller avgaser av icke-förnybart ursprung som framställs som en oundviklig och oavsiktlig följd av produktionsprocessen i en industrianläggning (artikel 2 andra stycket led 35). Det kan t.ex. vara produktion av drivmedel genom värmebehandling av restavfall som kvarstår efter återvinning eller användning av vissa restgaser från stålindustri. En definition av återvunna kolbränslen som motsvarar den i direktivet bör föras in i hållbarhetslagen. Biologiskt nedbrytbart avfall, som industriellt och kommunalt avfall av biologiskt ursprung, räknas enligt förnybartdirektivet som biomassa (artikel 2 andra stycket led 24). Som Energigas Sverige framhåller bör det framgå av definitionen av återvunna kolbränslen att det endast är gaser från hantering av avfall av icke-biologiskt ursprung som kan användas för produktion av sådana bränslen. Rapporteringsskyldighet, kontrollsystem och hållbarhetsbesked Till skillnad från vad som gäller för biodrivmedel, biobränslen och förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung får återvunna kolbränslen inte räknas med för att uppfylla målet om hela EU:s användning av förnybar energi (artikel 29a). De får dock beaktas för att beräkna den s.k. minimiandelen för förnybar energi i transportsektorn (artiklarna 25.1 a och 29a). Minimiandelen är den minsta andel förnybar energi som ska användas i transportsektorn senast 2030 (artikel 25.1 a). I Sverige förväntas elektrifieringen av transportsektorn bidra till att Sverige når minimiandelen (se avsnitt 6.1) även utan att återvunna kolbränslen beaktas. Återvunna kolbränslen kan inte användas för att uppfylla reduktionsplikten (se prop. 2020/21:180 s. 34 och avsnitt 6). Det finns inte heller några generella finansiella stöd som är riktade till sådana bränslen. Mot den bakgrunden saknas, i motsats till vad Energigas Sverige anför, skäl för att införa en obligatorisk rapporterings- och uppgiftsskyldighet för återvunna kolbränslen. Det kommer dock att vara möjligt för producenter av återvunna kolbränslen att ansöka om hållbarhetsbesked frivilligt för att kunna visa att hållbarhetskriterierna är uppfyllda. Sådana aktörer blir rapporteringsskyldiga (3 kap. 1 § första stycket 5). För att de ska kunna få ett hållbarhetsbesked måste de ha ett kontrollsystem (3 kap. 1 b § andra stycket). Befintliga regler i hållbarhetslagen om kontrollsystem, hållbarhetsbesked och styrkande av hållbarheten hos bränslen bör därför anpassas så att de omfattar återvunna kolbränslen. Produktionskedjan för återvunna kolbränslen Det bör av samma skäl som anges i avsnitt 4.3 för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung införas en definition av produktionskedjan för återvunna kolbränslen. Definitionen bör även i detta fall utformas med hänsyn till hur reglerna om beräkning av utsläpp av växthusgaser är utformade. Produktionskedjan för sådana bränslen bör därför börja med produktionen av el och andra insatsvaror. Fasta och gasformiga biobränslen Regeringens förslag: Fasta biobränslen som används för produktion av el, värme eller kyla ska uppfylla hållbarhetskriterierna, om de används i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt. Den som i yrkesmässig verksamhet producerar el, värme eller kyla i en sådan anläggning ska vara rapporteringsskyldig och uppgiftsskyldig. Hållbarhetskriterierna ska inte längre gälla i fråga om fasta och gasformiga biobränslen som används för produktion av bränslen. Hållbarhetskriterierna ska dock gälla vid produktion av gasformiga biodrivmedel eller gasformiga biobränslen i en anläggning med ett genomsnittligt biometanflöde på minst 200 kubikmeter per timme. Den som i yrkesmässig verksamhet producerar gasformiga biodrivmedel eller gasformiga biobränslen i en sådan anläggning ska vara rapporterings- och uppgiftsskyldig. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vad som avses med genomsnittligt biometanflöde. Hänvisningarna till hållbarhetslagen i lagen om skatt på energi ska följdändras. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Energigas Sverige önskar ett förtydligande när det gäller om hållbarhetskriterierna endast gäller för produktionsanläggningar som producerar biometan. Skälen för regeringens förslag Fler fasta biobränslen som används i anläggningar som producerar el, värme eller kyla ska omfattas av hållbarhetskriterierna För fasta biobränslen som används i en anläggning för produktion av el, värme eller kyla gäller hållbarhetskriterierna enligt hittillsvarande bestämmelser endast om anläggningen har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 20 megawatt. Effektgränsen i förnybartdirektivet har sänkts till minst 7,5 megawatt (artikel 29.1 fjärde stycket a). En motsvarande ändring bör göras i hållbarhetslagen. För att tillsynsmyndigheten ska kunna göra en bedömning av om hålbarhetskriterierna uppfylls och för att användningen av de förnybara bränslena ska kunna rapporteras enligt förnybartdirektivet, bör den som i yrkesmässig verksamhet producerar el, värme eller kyla i en anläggning som överstiger effektgränsen också vara rapporterings- och uppgiftsskyldig. Krav på hållbarhetsbesked vid produktion av gasformiga biobränslen och gasformiga biodrivmedel i vissa anläggningar Enligt hållbarhetslagen är den rapporteringsskyldig som i yrkesmässig verksamhet använder ett fast eller gasformigt biobränsle för produktion av bränsle (3 kap. 1 § första stycket 3 och 4). Hållbarhetskriterierna bör dock inte längre gälla i dessa fall, eftersom motsvarande krav i förnybartdirektivet har slopats genom ändringsdirektivet. Enligt förnybartdirektivet ska hållbarhetskriterierna gälla för produktion av gasformiga biobränslen och gasformiga biodrivmedel i anläggningar med ett genomsnittligt biometanflöde på minst 200 kubikmeter per timme. Om gasen består av en blandning av metan och en annan gas, ska ett tröskelvärde i stället räknas fram på grundval av andelen metan i blandningen (artikel 29.1 fjärde stycket c). Kapacitetsgränsen motsvarar en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på 2 megawatt. Det finns inte längre något kriterium om att fasta eller gasformiga biobränslen ska ha använts som råvara vid produktionen. Hållbarhetskriterierna bör därmed gälla vid produktion av gasformiga biobränslen och gasformiga biodrivmedel som produceras i en anläggning som uppnår direktivets gränsvärde. Samtliga gasformiga biobränslen och biodrivmedel som helt eller delvis består av metan bör omfattas. Hållbarhetskriterierna bör alltså inte vara begränsade till att bara gälla för produktion av ren biometan. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om vad som avses med genomsnittligt biometanflöde. För att tillsynsmyndigheten ska kunna göra en bedömning av om hållbarhetskriterierna uppfylls och för att användningen av de förnybara bränslena ska kunna rapporteras enligt förnybartdirektivet bör även den som producerar gasformiga biodrivmedel eller gasformiga biobränslen i en anläggning vars genomsnittliga biometanflöde är högre än kapacitetsgränsen vara rapporterings- och uppgiftsskyldig. Producenter av biogas som vill ansöka om hållbarhetsbesked även om anläggningen inte har ett genomsnittligt biometanflöde som överstiger kapacitetsgränsen har möjlighet att göra det på frivillig basis. Ändrade hänvisningar i lagen om skatt på energi För att skattebefrielse ska medges för biogas, biogasol och biodrivmedel som används för värme- och motorändamål krävs bl.a. att de omfattas av hållbarhetsbesked och anläggningsbesked enligt hållbarhetslagen (6 a kap. 2 c § och 7 kap. 3 c § lagen om skatt på energi). Därför finns hänvisningar till hållbarhetslagen i LSE. Eftersom hållbarhetslagen föreslås få en ny rubrik och det föreslås ändringar i den, måste hänvisningarna till hållbarhetslagen i lagen om skatt på energi följdändras. Krav på minskade växthusgasutsläpp Regeringens förslag: För att fasta eller gasformiga biobränslen som används i anläggningar som producerar el, värme eller kyla ska anses som hållbara ska utsläppen av växthusgaser från användningen av dem understiga de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett med 70 respektive 80 procent. Olika procentsatser ska gälla beroende på när anläggningen där biobränslena används togs i drift, hur länge anläggningen har varit i drift, och vilken sammanlagd installerad tillförd effekt som anläggningen har. Senast den 1 januari 2030 ska utsläppsminskningen vara 80 procent för anläggningar som tagits i drift före den 20 november 2023 och anläggningen har en sammanlagd tillförd effekt på minst tio megawatt, eller tagits i drift efter den 20 november 2023. För att förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen ska anses som hållbara ska utsläppen av växthusgaser understiga de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett med minst 70 procent. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Skälen för regeringens förslag Fler anläggningar som producerar el, värme eller kyla från fasta eller gasformiga biobränslen ska visa att utsläppen av växthusgaser minskar En viktig del av hållbarhetskriterierna är att användningen av biodrivmedel och biobränslen ska leda till minskade växthusgasutsläpp jämfört med användning av fossila bränslen. Vilka krav som ställs på en anläggning är beroende av när anläggningen har tagits i drift. Förnybartdirektivets krav för biodrivmedel och flytande biobränslen har inte ändrats. Däremot innebär ändringsdirektivet ändrade krav för fasta och gasformiga biobränslen som används i anläggningar som producerar el, värme eller kyla. Enligt de nya bestämmelserna ska en anläggning som har tagits i drift efter den 20 november 2023 minska utsläppen med minst 80 procent (artikel 29.10 första stycket d). Det gäller samtliga anläggningar som använder fasta och gasformiga biobränslen för att producera el, värme eller kyla och som har en sammanlagd installerad tillförd effekt som överstiger tröskelvärdena på 7,5 respektive 2 megawatt och som därför omfattas av hållbarhetskriterierna (se avsnitt 4.5). Vilka krav som gäller för anläggningar som har tagits i drift innan den 21 november 2023 beror på om anläggningen använder fasta eller gasformiga biobränslen, anläggningens sammanlagda installerade tillförda effekt, när anläggningen togs i drift och hur länge anläggningen har varit i drift (artikel 29.10 första stycket e–h). Jämfört med nuvarande bestämmelser kommer betydligt fler anläggningar att behöva uppfylla kriteriet om minskade växthusgasutsläpp. Fasta eller gasformiga biobränslen som används i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt som tagits i drift före den 1 januari 2021 och har varit i drift i minst 15 år anses som hållbara om utsläppen vid användningen av dem minskar med minst 80 procent. Kravet ska uppfyllas tidigast från och med den 1 januari 2026 och senast från och med den 31 december 2029. Det innebär att en anläggning som inte har varit i drift i 15 år den 31 december 2029 ändå ska uppfylla kravet från det datumet. Även för anläggningar som använder gasformiga biobränslen, som har tagits i drift före den 1 januari 2021, som har varit i drift i minst 15 år och som har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt gäller att utsläppsminskningen i förhållande till fossila bränslen ska vara 80 procent. Kravet ska uppfyllas från och med den 1 januari 2026 och gäller endast för anläggningar som har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt. För anläggningar som tagits i drift mellan den 1 januari 2021 och den 20 november 2023 gäller följande. Om anläggningen använder fasta eller gasformiga bränslen för sin produktion och anläggningen har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt ska utsläppen inledningsvis minska med 70 procent i förhållande till om fossila bränslen använts för att bränslena ska betraktas som hållbara. Från och med den 1 januari 2030 ska utsläppsminskningen i dessa anläggningar i stället vara 80 procent. Om anläggningen använder endast gasformiga biobränslen för sin produktion och anläggningen har en sammanlagd installerad effekt på högst 10 megawatt, ska utsläppsminskningen vara minst 70 procent i förhållande till om fossila bränslen använts för att bränslena ska betraktas som hållbara under de första 15 åren som anläggningen är i drift. När anläggningen varit i drift i över 15 år ska utsläppningsminskningen i stället vara 80 procent. Kravet gäller tidigast från och med 1 januari 2026. Det gäller endast för anläggningar som har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt. Krav som motsvarar dem som anges i förnybartdirektivet bör införas i hållbarhetslagen. Krav på minskade växthusgasutsläpp vid användning av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen För att förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen ska anses som hållbara ska utsläppen av växthusgaser minska med minst 70 procent jämfört med om fossila bränslen hade använts (artikel 29a.1 och 29a.2). Krav som motsvarar dem som anges i förnybartdirektivet bör införas i hållbarhetslagen. Metoden för hur växthusgasutsläppen ska beräknas för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen framgår av bilagan till kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1185 (se även avsnitt 4.3). Fler markkriterier Regeringens förslag: För att biobränslen och biodrivmedel som producerats från agrobiomassa ska anses som hållbara ska de inte få framställas av råvaror från mark som den 1 januari 2008 eller senare utgjordes av hedmark eller av gammal skog enligt definitionen i det land där skogen finns. För att en gräsmark som skulle upphöra att vara gräsmark i avsaknad av mänsklig verksamhet ska omfattas av bestämmelserna ska den av en myndighet ha konstaterats ha stor biologisk mångfald. Den reglering som gäller agrobiomassa och som syftar till att skydda viss mark med hög biologisk mångfald, förhindra ändrad markanvändning på mark med stora kollager och förhindra dränering av torvmark ska även gälla skogsbiomassa. Det ska också införas ytterligare markkriterier för avverkning av skogsbiomassa. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorians förslag om markkriterier för skogsbiomassa hänvisas inte till principerna för hållbart skogsbruk och det anges inte att egenskaper för biologisk mångfald ska beaktas. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Flera remissinstanser, däribland Energiföretagen Sverige, Lantbrukarnas Riksförbund, och Region Kronoberg, betonar vikten av att Sverige vidtar åtgärder för att landet fortfarande ska vara ett s.k. A-land. Statens energimyndighet påpekar att det måste tydliggöras vilken myndighet som ska förväntas bedöma om Sverige är ett A-land och hur den bedömningen ska hållas aktuell. Bird Life Sverige och Världsnaturfonden WWF anser inte att Sverige med nuvarande lagstiftning kan anses vara ett A-land. Båda remissinstanserna anser att Sverige bör ligga mycket nära EU:s vägledning i fråga om hur uttrycket gammal skog ska definieras och hur dessa skogar ska identifieras. De anser vidare att uttrycket naturskog bör användas i stället, eftersom det är ett etablerat uttryck som ligger i linje med EU:s vägledning. Energiföretagen Sverige och Naturvårdsverket anser att skog som berörs av hållbarhetskriterier bör pekas ut. Skogsindustrierna framhåller att om sådan skog inte pekas ut utan bedömningen ska göras av skogsägarna behövs beslutsstöd från myndigheter. Energiföretagen Sverige anser att biomassa från gallring och avverkning som genomförts som miljövårdande insatser eller av säkerhetsskäl ska kunna användas för energiändamål även om biomassan kommer från ett sådant område som listas i förnybartdirektivet. Naturvårdsverket anser att definitionen av restprodukter från skogsbruk bör förtydligas för att undvika att det uppstår gränsdragningssvårigheter i förhållande till industriella restprodukter. Världsnaturfonden WWF har liknande synpunkter. Svenska naturskyddsföreningen anser att uttrycket ”strukturer för biologisk mångfald” är för snävt och skiljer sig från övriga språkversioner av förnybartdirektivet. Föreningen pekar också på att uttrycket ”principerna för hållbart skogsbruk” inte tas upp i promemorian. Energiföretagen Sverige och Svenska bioenergiföreningen föreslår att det ska inrättas en enda myndighetsingång dit aktörer kan vända sig för information om vilka krav som finns och om skogsråvarans ursprung. Skälen för regeringens förslag Endast vissa restprodukter omfattas av markkriterierna Markkriterierna behöver som huvudregel inte vara uppfyllda för att biodrivmedel och biobränslen som produceras av avfall eller restprodukter ska anses som hållbara enligt förnybartdirektivet. Det är bara i fråga om restprodukter från jordbruk, vattenbruk, fiske eller skogsbruk som direkt har uppkommit i sådan verksamhet som markkriterierna gäller (artikel 2 andra stycket led 44 och artikel 29.1 andra stycket). Markkriterierna ska t.ex. vara uppfyllda vid produktion av biobränslen från grenar och toppar från avverkning av skog, eftersom det är en restprodukt från skogsbruk. Sågspån från ett sågverk är däremot en industriell restprodukt och behöver inte uppfylla markkriterierna. Definitionen av restprodukter från skogsbruk har inte ändrats genom ändringsdirektivet. Den gränsdragningsproblematik som Naturvårdsverket och Världsnaturfonden WWF tar upp rör inte definitionen som sådan utan tillämpningen av den. Det är upp till de rapporteringsskyldiga och tillsynsmyndigheten att tillämpa definitionerna korrekt. Mindre ändringar av kriterierna för agrobiomassa Det har gjorts mindre ändringar av markkriterierna för biodrivmedel och biobränslen som produceras av agrobiomassa (artikel 29.3). Regleringen om skydd av marker med hög biologisk mångfald utvidgas till att även gälla områden som den 1 januari 2008 eller senare utgjordes av gammal skog enligt definitionen i det land där skogen finns eller av hedmark, oavsett om marken fortfarande är av detta slag. De nya kriterierna bör införas i hållbarhetslagen. För att en gräsmark som skulle upphöra att vara gräsmark i avsaknad av mänsklig verksamhet ska omfattas av markkriterierna ska den av en myndighet ha konstaterats ha stor biologisk mångfald (artikel 29.3 första stycket d ii). Ett motsvarande krav bör införas i hållbarhetslagen. Skogsbiomassa ska uppfylla huvuddelen av de kriterier som hittills endast gällt för agrobiomassa Biodrivmedel och biobränslen som produceras av skogsbiomassa ska även uppfylla huvuddelen av de kriterier som hittills endast gällt för agrobiomassa (artikel 29.3 andra stycket, 29.4 tredje stycket och 29.5). Kriterierna som avser produktion från agrobiomassa syftar till att skydda mark med hög biologisk mångfald, förhindra ändrad markanvändning på mark med stora kollager och förhindra dränering av torvmark. Det innebär att skogsbiomassan inte får komma från områden som den 1 januari 2008 eller senare utgjordes av gammal skog enligt definitionen i det land där skogen finns, urskog, hedmark eller skog eller träd- och buskmark med konstaterad stor biologisk mångfald eller viss gräsmark med stor biologisk mångfald. Skogsbiomassan får inte heller komma från områden som den 1 januari 2008 utgjordes av våtmark med stora kollager men som inte längre utgör sådan mark eller från mark som vid samma datum utgjorde torvmark, om odling och avverkning av råvaran medför dränering av tidigare odikad mark. Energiföretagen Sverige anser att biomassa som tagits från ett av de områden som listas i förnybartdirektivet ska få användas för energiändamål om uttaget skett av naturskyddsskäl, t.ex. på grund av ett angrepp från granbarkborre. Biomassa från skog med stor biologisk mångfald, som inte är urskog eller motsvarande trädbevuxen mark eller gammal skog, kan betraktas som hållbar, om råvaruuttaget varit oskadligt ur naturskyddssynpunkt. Avgörande är alltså om det uttag som gjorts i miljövårdande syfte anses som oskadligt eller inte. När det gäller urskog och gammal skog ger ordalydelsen i direktivet inget liknande utrymme för att göra uttag som är oskadliga ur naturskyddssynpunkt. Att uttaget görs för att skydda området innebär därmed inte att biomassa som tagits från sådan skog kan anses som hållbar enligt direktivets ordalydelse. Kriterier som skogsbiomassa ska uppfylla för att bevara markens beskaffenhet och biologisk mångfald För att biodrivmedel och biobränslen som produceras av skogsbiomassa ska kunna anses som hållbara krävs att det vid avverkning tas hänsyn till vikten av att bevara markens beskaffenhet och den biologiska mångfalden. Regleringen i förnybartdirektivet har utvecklats i dessa avseenden (artikel 29.6 a iv och b iv). I den svenska språkversionen av direktivet anges att avverkningssystemet ska minimera negativ påverkan på biologisk mångfald. Av den engelska och den franska språkversionen framgår dock att det är negativ påverkan på strukturer för biologisk mångfald som ska minimeras, jfr engelskans ”biodiversity features” och franskans ”les caractéristiques de la biodiversité”. Som Svenska naturskyddsföreningen påpekar bör detta anses motsvara strukturer och egenskaper för biologisk mångfald. Det bör också framgå att det vid avverkningen ska tas hänsyn till vikten av att bevara markens beskaffenhet och den biologiska mångfalden i enlighet med principerna för hållbart skogsbruk. Med principer för hållbart skogsbruk avses principer som tagits fram inom ramen för internationella skogsprocesser, t.ex. ministerkonferensen om skydd av skogarna i Europa (skäl 102 i förnybartdirektivet). För att skogsbiomassan ska kunna anses som hållbar ska alltså avverkningen vara förenlig med krav på avverkningssystem som minimerar negativ påverkan på markens beskaffenhet, strukturer och egenskaper för biologisk mångfald och på livsmiljöer. Motsvarande krav bör tas in i hållbarhetslagen. För att skogsbiomassa ska kunna anses som hållbar krävs även att avverkningen bedrivs på ett sätt som undviker skörd av stubbar och rötter, avverkning på känsliga marker och försämring av urskog och gammal skog eller omvandling av sådan skog till skogsplantage. Uttrycket gammal skog ska enligt förnybartdirektivet ha den betydelse det har i det land där skogen finns. Vad som menas med gammal skog kan alltså variera beroende på vilket land skogen finns i. Världsnaturfonden WWF och Bird Life Sverige har synpunkter på hur gammal skog bör definieras i Sverige. Eftersom hållbarhetslagen är tillämplig på biobränslen oavsett vilket land de kommer från, är det inte lämpligt att i hållbarhetslagen definiera vad som ska anses vara gammal skog i Sverige. Skogsstyrelsen har under 2024 haft ett uppdrag som bl.a. omfattat att lämna förslag på en sådan definition. Skogsstyrelsens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet. Remissinstansernas synpunkter kommer att beaktas i det arbetet. Avverkningen ska vara förenlig med tröskelvärden för stora kalavverkningar i det land där skogen finns och med lokalt och ekologiskt lämpliga bevarandetröskelvärden för den mängd död ved som ska lämnas kvar vid uttag av död ved. Detta bör uttryckas som att avverkningen ska vara förenlig med krav om begränsning av hyggens storlek och med krav om lokalt och ekologiskt lämpliga bevarandetröskelvärden för den mängd död ved som lämnas kvar vid uttag av död ved. De önskemål som flera av remissinstanserna har om att viss skog i Sverige bör pekas ut eller om att det ska tas fram ett beslutsstöd till marknadsaktörerna kan inte tillgodoses inom ramen för hållbarhetslagen eller detta lagstiftningsärende. A-land och B-land Hållbarhetskriterierna som avser produktion från skogsbiomassa har sin grund i ett s.k. riskbaserat förfarande. Med det menas att i de fall biomassan kommer från länder med låg risk för att biomassan ska vara ohållbar, kan hållbarhetskriterierna uppfyllas på ett betydligt enklare sätt än om biomassan inte kommer från ett sådant land. Om det både finns en nationell eller regional lagstiftning som är tillämplig inom avverkningsområdet och system för övervakning och kontroll av samma område, är det tillräckligt att detta system visar att skogsbiomassan inte kommer från ett sådant område som räknas upp ovan i detta avsnitt och att den som producerat biodrivmedlet eller biobränslet intygar att så är fallet (artikel 29.6 a vi och vii), ett s.k. A-land. Om det inte finns någon nationell eller regional lagstiftning för att kontrollera att skogsbiomassa inte kommer från ett skyddat område (ett ”B-land”), krävs att den rapporteringsskyldige visar på något annat sätt genom sitt kontrollsystem att skogsbiomassan inte kommer från ett sådant område. Den fråga som flera av remissinstanserna väcker om huruvida Sverige uppfyller kriterierna för att klassificeras som ett A-land eller inte kan inte besvaras inom ramen för detta lagstiftningsärende. Skogsstyrelsen har under 2024 haft i uppdrag att bl.a. lämna förslag på författningsändringar som krävs för att Sverige ska vara ett A-land. Skogsstyrelsens förslag bereds för närvarande inom Regeringskansliet. De synpunkter som remissinstanserna lämnar kommer att beaktas i det arbetet. När det gäller det förslag som ett par remissinstanser för fram om att inrätta en gemensam myndighetsingång konstaterar regeringen att tillsynsmyndigheten, i dag Statens energimyndighet, redan bedriver ett arbete för att informera berörda aktörer om reglerna om hållbarhetskriterier. Rapportering till unionsdatabasen Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om skyldighet att rapportera uppgifter till den unionsdatabas för flytande och gasformiga förnybara bränslen och återvunna kolbaserade bränslen som inrättas genom förnybartdirektivet. Promemorians förslag stämmer inte överens med regeringens. I promemorian föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om att den som är rapporteringsskyldig eller som levererar flytande eller gasformiga förnybara bränslen eller återvunna kolbränslen ska rapportera uppgifter till unionsdatabasen. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Drivkraft Sverige, Energigas Sverige och Lantbrukarnas Riksförbund anser att informationen om databasen och om hur rapporteringen till databasen ska gå till är bristfällig. Drivkraft Sverige anser också att det ställs orimliga krav på aktörerna i värdekedjan. Energigas Sverige framhåller att förslaget inte tillåter att föreskrifter tas fram för alla aktörer som kommer att behöva rapportera i unionsdatabasen. Energigas Sverige och Lantbrukarnas Riksförbund anser att det är otydligt hur ursprungsgarantierna ska hanteras i unionsdatabasen. De ser också tecken på att unionsdatabasen inte kommer att fungera för förnybara gaser som inte är anslutna till gasnätet. Energigas Sverige anser att det finns en risk för att unionsdatabasen endast kommer att fungera för volymer som omfattas av de frivilliga certifieringssystemen. Skälen för regeringens förslag Nya regler om unionsdatabasen Enligt hållbarhetslagen ska de rapporteringsskyldiga som också är uppgiftsskyldiga lämna uppgifter till den unionsdatabas som inrättades genom det ursprungliga förnybartdirektivet (3 kap. 1 e § 2). Hittills har det endast funnits krav på att lämna uppgifter som gör det möjligt att spåra flytande och gasformiga drivmedel. Enligt de nya reglerna ska de uppgifter som rapporteras in till unionsdatabasen göra det möjligt att spåra förnybara flytande och gasformiga bränslen och återvunna kolbränslen (artikel 31a). Fler aktörer blir därför skyldiga att lämna uppgifter till databasen. De ekonomiska aktörer som berörs ska föra in uppgifter i databasen om de transaktioner som har gjorts och om hållbarhetsegenskaperna hos de berörda bränslena, inklusive växthusgasutsläpp under livscykeln. För gasformiga förnybara bränslen som matas in på det sammankopplade europeiska gasnätet ska de ekonomiska aktörerna lämna uppgifter om ekonomiska transaktioner och relevanta hållbarhetsuppgifter som växthusgasutsläpp fram till den punkt där gasen matas in på gasnätet. Även uppgifter om stöd ska redovisas (artikel 31a.2). Slutligen ska bränsleleverantörer också föra in uppgifter som gör det möjligt att kontrollera att krav om bl.a. minimiandelen förnybar energi i transportsektorn följs (artikel 31.a.2 tredje stycket). Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om skyldighet att rapportera uppgifter till unionsdatabasen Kommissionen får anta delegerade akter för att ytterligare utvidga omfattningen av de uppgifter som ska ingå i unionsdatabasen till att omfatta relevanta uppgifter från produktionsplatsen eller insamlingsstället för den råvara som används för bränsleproduktionen. Kommissionen har aviserat sin avsikt att ta fram en sådan delegerad förordning. Om omfattningen av rapporteringsskyldigheten utvidgas till att omfatta fler uppgifter är det, som några remissinstanser påpekar, sannolikt att antalet aktörer som ska lämna uppgifter till unionsdatabasen också kommer att behöva öka. Det är i nuläget oklart hur unionsdatabasen kommer att fungera och vilka uppgifter som kommer att lämnas till den. Mot den bakgrunden bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ges ett bredare bemyndigande än vad som föreslås i promemorian. Kretsen av rapporteringsskyldiga kan då snabbare anpassas till unionsdatabasens faktiska funktion och till kommissionens kommande delegerade förordning. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter för rapportering till den unionsdatabas som inrättas enligt förnybartdirektivet. Hänvisningar till EU-rättsakter kan göras antingen statiska eller dynamiska. En statisk hänvisning innebär att hänvisningen avser rättsakten i en viss angiven lydelse. Hänvisningen till direktivet bör vara statisk. Lagen (2010:601) om ursprungsgarantier för el innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om när ursprungsgarantier ska annulleras. Lagen kommer att ändras för att också gälla ursprungsgarantier för gas (SFS 2022:578). Den ändringen kommer att träda i kraft den dag som regeringen bestämmer (prop. 2021/22:147 s. 20). När ändringslagen har trätt i kraft kan föreskrifter föras in på lägre nivå än lag om hur ursprungsgarantier ska hanteras i unionsdatabasen. De förtydliganden som Energigas Sverige och Lantbrukarnas Riksförbund efterfrågar hanteras inom ramen för det arbetet. Det är i första hand kommissionen som ansvarar för unionsdatabasens praktiska utformning. De farhågor som gäller hur databasens utformning påverkar olika aktörer på gasmarknaden som Energigas Sverige och Lantbrukarnas Riksförbund ger uttryck för ligger utanför detta lagstiftningsärende. Återkallelse av hållbarhetsbesked Regeringens förslag: Hållbarhetsbesked som avser förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen ska kunna återkallas. Ett hållbarhetsbesked ska kunna återkallas helt eller delvis även i de fall en aktör med hållbarhetsbesked inte är uppgiftsskyldig, men kriterierna för när återkallelse kan komma i fråga för de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av hållbarhetsbeskedet i övrigt är uppfyllda. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Skälen för regeringens förslag: Ett hållbarhetsbesked gäller enligt hållbarhetslagen tills vidare men ska omprövas (3 kap. 1 b § tredje stycket). Under vissa förutsättningar kan hållbarhetsbeskedet återkallas (3 kap. 1 d §). Även förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen bör omfattas av regelverket om återkallelse av hållbarhetsbesked, när det införs bestämmelser om hållbarhetsbesked för sådana bränslen (se avsnitt 4.3 och 4.4). Bestämmelserna om återkallelse är utformade så att en bedömning ska göras av om de bränslen som den rapporteringsskyldige lämnar uppgifter om kan anses som hållbara. Den som frivilligt ansöker om hållbarhetsbesked enligt 3 kap. 1 § första stycket 5 har inte någon sådan uppgiftsskyldighet (3 kap. 1 e § första stycket). Tillsynsmyndigheten bör dock kunna återkalla ett hållbarhetsbesked om något av de kriterier som i dag gäller för återkallelse är uppfyllda för de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av hållbarhetsbeskedet. Skyldighet att spara uppgifter Regeringens förslag: Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om att den som är eller har varit rapporteringsskyldig ska spara underlag för att styrka uppgifter för bedömningen av hållbarhetskriterier. Promemoria förslag överensstämmer med regeringens. Remissininstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Skälen för regeringens förslag: För att tillsynsmyndigheten ska kunna utöva tillsyn behöver det finnas underlag som styrker uppgifter för bedömningen av hållbarhetskriterier enligt hållbarhetslagen. Den som är eller har varit rapporteringsskyldig bör därför vara skyldig att spara sådant underlag under en viss tid. Att underlag sparas är också viktigt för att en oberoende granskare ska kunna granska hur den rapporteringsskyldige har följt sitt kontrollsystem vid omprövning av ett hållbarhetsbesked. Det underlag som ska sparas är sådant som har betydelse för att kunna kontrollera att hållbarhetskriterierna är uppfyllda. Bestämmelser om att den som är eller har varit rapporteringsskyldig ska spara underlag bör införas på lägre normnivå än lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om att den som är eller har varit rapporteringsskyldig ska spara underlag för att styrka uppgifter för bedömningen av hållbarhetskriterier. Vissa uppgifter som behövs för upprättandet av punktskattedeklarationer kan också ha betydelse för hållbarhetsregelverket. Enligt 7 kap. 2 § bokföringslagen (1999:1078) och 9 kap. 1 § skatteförfarandeförordningen (2011:1261) ska uppgifter bevaras i sju år. Inriktningen är därför att underlaget som styrker bedömningen av hållbarhetskriterierna ska sparas i sju år. Föreskrifter om oberoende granskning och omprövning Regeringens förslag: Vissa bestämmelser om oberoende granskning av kontrollsystem i hållbarhetslagen ska flyttas till hållbarhetsförordningen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om omprövning av hållbarhetsbesked. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian finns inget förslag om att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om omprövning av hållbarhetsbesked. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Skälen för regeringens förslag: Enligt hållbarhetslagen ska en rapporteringsskyldigs kontrollsystem granskas av en oberoende granskare. Granskaren ska kontrollera att kontrollsystemet är korrekt, tillförlitligt och skyddat mot bedrägerier. Granskningen ska också innehålla en utvärdering av den metod för stickprov som ska ingå i kontrollsystemet och stickprovens frekvens. Dessutom ska granskningen innehålla en utvärdering av de uppgifter som den rapporteringsskyldige har lämnat om sitt kontrollsystem (3 kap. 1 a § tredje stycket). Den oberoende granskaren ska i ett intyg lämna ett utlåtande om kontrollsystemet (3 kap. 1 a § fjärde stycket). Det är lämpligt att så långt som möjligt samla regleringen om oberoende granskning i samma författning. Huvuddelen av de bestämmelser om oberoende granskning som nu framgår av lagen bör därför flyttas till hållbarhetsförordningen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan meddela föreskrifter om oberoende granskning med stöd av 3 kap. 1 a § femte stycket. I lagen bör det därför endast anges att kontrollsystemet ska granskas av en oberoende granskare och att denne i ett intyg ska lämna ett utlåtande om kontrollsystemet. Ett hållbarhetsbesked gäller tills vidare men ska omprövas (3 kap. 1 b § tredje stycket). När systemet med hållbarhetsbesked infördes var avsikten att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer skulle meddela närmare föreskrifter om med vilka intervall ett hållbarhetsbesked skulle omprövas (prop. 2010/11:152 s. 35). Några sådana föreskrifter har dock inte meddelats. I promemorian föreslås att det ska införas föreskrifter som innebär att omprövning ska ske i vissa situationer. För att regeringen ska kunna meddela den typen av föreskrifter krävs att det införs ett bemyndigande i hållbarhetslagen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om omprövning av hållbarhetsbesked. Tilldelning av elcertifikat till anläggningar som producerar el från fasta biobränslen Regeringens förslag: En anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt som producerar el från fasta biobränslen ska tilldelas elcertifikat endast om biobränslet omfattas av ett hållbarhetsbesked. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Skälen för regeringens förslag: Elcertifikatssystemet är ett marknadsbaserat stödsystem som syftar till att öka produktionen av förnybar energi. Som sådant är det också ett system som kan användas för att mäta hur olika aktörer uppfyller sina skyldigheter att använda förnybar energi (jfr artikel 29.1 b i förnybartdirektivet). För att elcertifikatssystemet ska kunna användas på det sättet krävs att bränslen som används i systemet uppfyller hållbarhetskriterierna (jfr prop. 2009/10:164 s. 25). Enligt elcertifikatslagen måste därför biobränslen som används för produktion av el som tilldelas elcertifikat uppfylla hållbarhetskriterierna (2 kap. 4 §). Kravet gäller endast om bränslet används i en anläggning vars sammanlagda installerade tillförda effekt överstiger effektgränserna i hållbarhetslagen. Eftersom effektgränsen för anläggningar som producerar el från fasta biobränslen sänks till 7,5 megawatt i hållbarhetslagen, bör motsvarande ändring göras i elcertifikatslagen. En ny reduktionsplikt Reduktionsplikten för bensin och diesel höjs Regeringens förslag: Reduktionsnivåerna för bensin och diesel ska höjas från 6 till 10 procent för perioden 1 juli 2025–31 december 2026. Reduktionsnivåerna ska vara 10 procent för perioden 2027–2030. Bensin och diesel som används i Sverige av en utländsk myndighet motsvarande Försvarsmakten ska inte vara reduktionspliktiga drivmedel. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian finns inget förslag om att bränslen som används av utländska myndigheter som motsvarar Försvarsmakten inte ska vara reduktionspliktiga drivmedel. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget om att reduktionsplikten höjs eller har inget att invända mot det. En majoritet av de remissinstanser som uttalat sig om förslaget, däribland Drivkraft Sverige, Energigas Sverige, IVL Svenska Miljöinstitutet, Mobility Sweden, Näringslivets Transportråd, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska Taxiförbundet, Preem AB, Trafikanalys och Västra Götalandsregionen, anser dock att den föreslagna höjningen av reduktionsnivåerna inte är tillräcklig. Chalmers Tekniska Högskola och Lunds tekniska högskola menar att det inte bör ske någon samtidig skattesänkning avseende fossila bränslen, eftersom det ökar utsläppen. Preem AB föreslår att det ska införas en gemensam kvotplikt för bensin och diesel. Flera av remissinstanserna, bl.a. 2030-sekretariatet, AB Volvo, Energiföretagen Sverige och Scania AB, föreslår en successiv årlig höjning av reduktionsnivåerna. Lantbrukarnas Riksförbund, Lantmännen, Lunds tekniska högskola, Region Jämtland Härjedalen, Svenska bioenergiföreningen och Svenska Trädbränsleföreningen uttrycker oro för att de föreslagna reduktionsnivåerna inte kommer att leda till att utsläppen i transportsektorn minskar i tillräcklig utsträckning, vilket i sin tur kommer resultera i högre krav på utsläppsminskningar inom jord- och skogsbruket. Några remissinstanser, däribland Svemin, Södra Skogsägarnas ekonomiska förening och Västra Götalandsregionen, påtalar vikten av en stabil och långsiktig plan för reduktionsplikten för att främja investeringar, innovation och inhemsk produktion av biodrivmedel och biobränsle. Försvarsmakten anser att det undantag från reduktionsplikten som gäller för drivmedel som används av Försvarsmakten också bör gälla för motsvarande myndigheter hos allierade stater. 2030-sekretariatet och Liquid Wind AB menar att Försvarsmakten inte bör undantas från regelverket. Skälen för regeringens förslag EU-rättsliga krav på integrering av förnybar energi och på utsläppsminskning I förnybartdirektivet ställs krav på medlemsstaterna att integrera förnybar energi i transportsektorn (artiklarna 25–27). Medlemsstaterna ska bl.a. införa en skyldighet för drivmedelsleverantörer att nå vissa mål om användning av förnybar energi i transportsektorn. Medlemsstaterna ska säkerställa antingen att andelen förnybar energi i transportsektorn är minst 29 procent senast 2030 (minimiandelen) eller att utsläppen av växthusgaser i transportsektorn minskar med minst 14,5 procent fram till 2030 (artikel 25.1 a). När det gäller kravet på minskade växthusgasutsläpp ska en jämförelse göras med hur stora utsläppen skulle ha varit om endast fossil energi använts. Till skillnad från mål om minskade växthusgasutsläpp som baseras på en jämförelse med utsläppen ett visst basår går det alltså inte att uppfylla förnybartdirektivets mål genom utsläppsminskningar som uppstått genom åtgärder för ett mer transporteffektivt samhälle eller bränslesnålare bensin- och dieselbilar. Det är därmed bara möjligt att uppfylla utsläppsmålet genom att använda förnybar energi, som biodrivmedel, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung eller förnybar el, i stället för fossil energi. Skyldigheten för bränsleleverantörer att öka andelen förnybar energi i transportsektorn enligt förnybartdirektivet kan utformas som åtgärder inriktade på volymer, energiinnehåll eller växthusgasutsläpp. I lagen (2017:1201) om reduktion av växthusgasutsläpp från vissa fossila drivmedel (reduktionspliktslagen) ställs krav på leverantörer av bensin och diesel att minska utsläppen av växthusgaser i ett livscykelperspektiv genom att blanda in förnybara eller andra fossilfria drivmedel. Lagen genomför därmed förnybartdirektivet i denna del (prop. 2020/21:180 s. 11 och 20). Medlemsstaterna ska dessutom se till att andelen s.k. avancerade biodrivmedel och biogas producerade från vissa råvaror tillsammans med andelen förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung utgör minst 1 procent av all energi som levereras till transportsektorn 2025. År 2030 ska andelen av dessa två bränsletyper vara minst 5,5 procent av den totala energin som levereras till transportsektorn, varav en andel på minst 1 procentenhet ska komma från förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung (artikel 25.1 b). Med avancerade biodrivmedel avses biodrivmedel från de råvaror som räknas upp i del A i bilaga IX till förnybartdirektivet. Där listas exempelvis råvaror som alger, stallgödsel, avloppsslam och tallolja. Utvecklingen av utsläpp och andel förnybar energi i transportsektorn har stor betydelse inte bara för de sektorspecifika transportmålen i förnybartdirektivet utan även för EU:s klimatmål. Inom EU regleras utsläppen utanför det befintliga utsläppshandelssystemet EU ETS i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/842 av den 30 maj 2018 om medlemsstaternas bindande årliga minskningar av växthusgasutsläpp under perioden 2021–2030 som bidrar till klimatåtgärder för att fullgöra åtagandena enligt Parisavtalet samt om ändring av förordning (EU) nr 525/2013 (den s.k. ESR-förordningen). Det handlar främst om utsläpp från byggnader, vägtransporter, jordbruk, avfall och mindre industrier. Tillsammans står dessa sektorer för cirka 60 procent av EU:s totala utsläpp. För att EU ska nå sitt klimatmål för 2030 måste utsläppen i sektorerna minska med 40 procent jämfört med 2005. Detta mål har fördelats mellan medlemsstaterna baserat på bl.a. ländernas BNP per capita. Sverige har tillsammans med Finland, Danmark, Luxemburg och Tyskland fått det högsta betinget, nämligen att minska sina respektive utsläpp med 50 procent till 2030 jämfört med 2005. Reduktionsplikten för bensin och diesel höjs för att möta EU:s krav År 2023 var andelen förnybar energi i transportsektorn i Sverige ca 34 procent enligt förnybartdirektivets beräkningsmetod. Andelen avancerade biodrivmedel var 6,7 procent, om energimängden dubbelräknas i enlighet med vad som tillåts enligt direktivet. Enligt de antaganden som görs i Statens energimyndighets senaste långsiktsprognos kommer enbart elektrifieringen av transportsektorn att ge ett bidrag som innebär att Sverige når minimiandelen. Sverige måste dock också uppnå de mål som slås fast i ESR-förordningen. Flera remissinstanser anser att den föreslagna höjningen av reduktionsnivåerna inte är tillräcklig. Den höjning av reduktionsplikten som föreslås i promemorian, tillsammans med övriga föreslagna åtgärder, bedömdes i budgetpropositionen för 2025 innebära att Sverige uppfyller sitt åtagande i ESR-förordningen (prop. 2024/25:1, utg. omr. 20, avsnitt 3.22). Beräkningarna visade att utsläppen kommer att minska i tillräcklig utsträckning trots att skatten sänks för både bensin och diesel (prop. 2024/25:30, bet. 2024/25:FiU1, rskr. 2024/25:49). Det finns osäkerheter i de antaganden som ligger till grund för beräkningarna, bl.a. hur drivmedelsanvändningen kommer att utvecklas och hur utfallet enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/841 av den 30 maj 2018 om inbegripande av utsläpp och upptag av växthusgaser från markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk i ramen för klimat- och energipolitiken fram till 2030 och om ändring av förordning (EU) nr 525/2013 och beslut nr 529/2013/EU, LULUCF-förordningen (markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk), kan påverka ESR-åtagandet. I syfte att minska utsläppen i de sektorer som omfattas av ESR-förordningen och ge förbättrade förutsättningar för att nå det s.k. ESR-målet bör reduktionsnivåerna i reduktionspliktslagen justeras upp från 6 till 10 procent från den 1 juli 2025 till och med 2026. Nivåerna bör bestämmas till 10 procent för 2027–2030. Utredningen om styrmedel för ett fossilfritt samhälle (Styrmedelsutredningen) har i uppdrag att analysera om styrmedel kan utformas för att fasa ut fossila bränslen ur de sektorer som omfattas av ESR-förordningen i den takt som krävs för att på ett kostnadseffektivt och samhällsekonomiskt effektivt sätt nå det långsiktiga klimatmålet till 2045 och de EU-rättsliga åtaganden som Sverige har på klimatområdet (dir. 2024:98). Styrmedelsutredningen ska bl.a. lämna förslag om hur reduktionsplikten bör utvecklas och analysera vilka andra styrmedel som kan användas för att säkerställa att Sveriges klimatåtaganden inom EU nås. Utredningen ska också titta på om ett gemensamt reduktionskrav ska ställas på bensin och diesel. Regeringen avser inte att föregripa utredningens arbete utan kommer att ta ställning till vilka eventuella ytterligare åtgärder som kan bli aktuella när utredningen har redovisat sitt uppdrag. Undantag från reduktionsplikt för drivmedel som används av utländska myndigheter som motsvarar Försvarsmakten Liquid Wind AB anser att det undantag som gäller för drivmedel som används av Försvarsmakten bör tas bort. De skäl som angavs när undantaget infördes är dock fortfarande aktuella (prop. 2020/21:180 s. 19). Det saknas därför anledning att ta bort undantaget. I och med att Sverige numera är medlem i försvarsalliansen Nato och dessutom har slutit avtal om ett fördjupat försvarssamarbete med USA kommer utländska försvarsmyndigheter att använda drivmedel på svenskt territorium. Som Försvarsmakten påpekar bör därför det befintliga undantaget i reduktionspliktslagen för drivmedel som används av Försvarsmakten (2 §) utvidgas till att även omfatta drivmedel som används av motsvarande utländska myndigheter i Sverige. Leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer ska kunna användas för att uppfylla reduktionsplikten Regeringens förslag: Den som har reduktionsplikt för bensin och diesel ska kunna uppfylla reduktionsplikten genom utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer. Minst 6 procentenheter av reduktionsplikten för bensin ska dock uppfyllas genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel i bensin eller genom användning av ett överskott som uppstått genom sådan inblandning. Den som har reduktionsplikt och som har ett överskott av utsläppsminskningar som har uppstått genom leverans av fossilfri el ska kunna överlåta utsläppsminskningen till någon annan som därefter får använda den för att uppfylla sin reduktionsplikt. Detsamma ska gälla den som inte har reduktionsplikt och som har minskat utsläppen av växthusgaser genom leverans av sådan el. Överskottet ska dock inte kunna användas för att uppfylla det särskilda kravet på att minst 6 procentenheter av reduktionsplikten för bensin ska uppfyllas genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel. Detsamma ska gälla för ett överskott som uppstått genom inblandning av sådana drivmedel i diesel. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om vem som ska anses leverera fossilfri el och om beräkning av energimängden fossilfri el som har levererats från publika laddningsstationer. Den som har överlåtit utsläppsminskningar från el ska vara skyldig att på begäran lämna de upplysningar och de handlingar som tillsynsmyndigheten behöver och ska också redovisa leveransen av el och överlåtelser av utsläppsminskningar. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om redovisningen. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian föreslås inte att minst 6 procentenheter av reduktionsplikten för bensin ska uppfyllas genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel eller genom användning av ett överskott som uppstått genom sådan inblandning. Det föreslås inte heller något bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vem som kan tillgodoräkna sig en utsläppsminskning från fossilfri el. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller invänder inte mot det. Stockholms kommun avstyrker förslaget. 2030-sekretariatet, Chalmers Tekniska Högskola, IVL Svenska Miljöinstitutet, Neste Sverige AB, Preem AB, Svenska Taxiförbundet, Statens väg- och transportforskningsinstitut, Svenska naturskyddsföreningen och Svenskt Näringsliv anser att möjligheten att uppfylla reduktionsplikten med elkrediter kan leda till att inblandningen av biodrivmedel minskar. IVL Svenska Miljöinstitutet och Naturvårdsverket anser att en viss minsta inblandning av biodrivmedel alltid måste ske, även om elkrediter köps in. Trafikanalys anser att en sådan lösning bör övervägas. Många remissinstanser, däribland Drivkraft Sverige, Lantmännen, Scania AB, Svensk kollektivtrafik, Svenska bioenergiföreningen och Sveriges Åkeriföretag, efterfrågar en konkret beräkningsmetod för elkrediterna. Mobility Sweden framhåller att det inte framgår av förslagen vilken klimatprestanda för elen som aktörerna ska räkna med. 2030-sekretariatet, Drivkraft Sverige, Preem AB, Region Kronoberg och Transportföretagen anser att definitionen av publik laddningsstation måste förtydligas. Statens energimyndighet bedömer att det är olämpligt att dubbelräkna elens utsläppsminskningar. Vattenfall AB anser i stället att elen borde få räknas fyrdubbelt. 2030-sekretariatet, Drivkraft Sverige, Energiföretagen Sverige, Scania AB och Transportföretagen pekar på att det inte tydligt framgår vem som kan tilldelas elkrediter. Energiföretagen Sverige förespråkar att det ska vara möjligt att aggregera elkrediter från flera aktörer som sedan kan säljas vidare till större aktörer. Einride AB anser att privat laddning borde få räknas in i reduktionsplikten. Trafikanalys och Svensk Vindenergi ifrågasätter om det är möjligt att låta el från kärnkraft omfattas av regelverket. Vattenfall AB anser dock att både förnybar el och el från kärnkraft ska få användas för att uppfylla reduktionsplikten. 2030-sekretariatet pekar på att det inte tydligt framgår av förslaget hur laddning av el från laddningsstationer som redan delvis finansierats genom offentliga medel ska hanteras. Drivkraft Sverige och Lantmännen understryker vikten av att säkerställa att E10 fortfarande ska vara den svenska standardkvaliteten för bensin. Flera remissinstanser anser att fler drivmedel ska kunna användas för att uppfylla reduktionsplikten. Ett antal remissinstanser efterfrågar en strategi för hur Sverige ska uppnå målet i förnybartdirektivet om att minst en procent av den totala andel energi som levereras till transportsektorn ska komma från förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Skälen för regeringens förslag Leverans av fossilfri el ska ingå i reduktionsplikten Enligt förnybartdirektivet ska medlemsstaterna se till att bränsleleverantörerna säkerställer att en viss andel förnybar energi levereras till transportsektorn 2030 (artikel 25.1). Medlemsstaterna ska se till att denna skyldighet kan fullgöras genom leverans av el från förnybara källor (artikel 25.4). Regeringen anser också att reduktionsplikten ska vara teknikneutral och stimulera till elektrifiering (prop. 2024/25:1, Finansplan m.m., avsnitt 1.6). I Sverige bör därför reduktionsplikten kunna uppfyllas inte bara genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel i bensin och diesel, utan även genom leverans av fossilfri el. På detta sätt blir reduktionsplikten mer teknikneutral och stimulerar till fortsatt elektrifiering av transportsektorn. Reduktionsplikten för bensin ska till viss del uppfyllas genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel Som Drivkraft Sverige och Lantmännen påpekar är det angeläget att inte försämra försättningarna för E10 att utgöra standardkvaliteten för bensin i Sverige. E10 är bensin med 5–10 volymprocents inblandning av etanol. Det bör därför införas ett krav på att minst 6 procentenheter av reduktionsplikten för bensin ska uppfyllas genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel i bensin. Med de reduktionsnivåer som föreslås fram till 2030 kommer då högst 4 procentenheter av reduktionsplikten för bensin att kunna uppfyllas genom utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el. I övrigt saknas skäl i nuläget att som IVL Svenska Miljöinstitutet och Naturvårdsverket önskar, införa något tak för hur stor del av reduktionsplikten som kan uppfyllas med utsläppsminskningar från leverans av el. Endast el som levererats från publika laddningsstationer ska omfattas I skälen till ändringsdirektivet anges att det är operatörer av publika laddningsstationer som tillhandahåller förnybar el som kan tillgodoräkna sig utsläppsminskningen (jfr skäl 74). För att den reduktionspliktige aktören själv ska få tillgodoräkna sig utsläppsminskningen och använda den för att uppfylla sin egen reduktionsplikt krävs alltså att den reduktionspliktige också är operatör av laddningsstationen. En laddningsstation är en fysisk anläggning för laddning av elfordon som består av en eller flera laddningspunkter, se artikel 2.52 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1804 av den 13 september 2023 om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel och om upphävande av direktiv 2014/94/EU. Att, som Einride AB föreslår inkludera el som levererats genom privata laddningspunkter skulle medföra alltför stora svårigheter för tillsynsmyndigheten och de reduktionspliktiga aktörerna som köper utsläppsminskningar att verifiera hur mycket el som levererats genom privat laddning. Det är därför inte lämpligt att inkludera privat laddning i reduktionsplikten. Sammanfattningsvis bör endast el som levererats från publika laddningsstationer omfattas. Den som har reduktionsplikt får överlåta och använda överskott av utsläppsminskningar Medlemsstaterna ska inrätta en mekanism som gör det möjligt för drivmedelsleverantörer att handla med krediter för leverans av förnybar energi eller minskade utsläpp av växthusgaser till transportsektorn (artikel 25.4). Det finns redan en sådan möjlighet för reduktionspliktiga i reduktionspliktslagen. Den som har reduktionsplikt kan överlåta ett överskott av utsläppsminskningar (7 §). Ett överskott uppstår om den som har reduktionsplikt har minskat utsläppen för ett visst drivmedel mer än vad som krävs. Överskottet får användas för att uppfylla reduktionsplikten för ett annat drivmedel än det för vilket överskottet uppkom och det får även överlåtas till en annan aktör som därefter får använda det för att uppfylla sin reduktionsplikt. Om en reduktionspliktig aktör levererar fossilfri el från en publik laddningsstation och leveransen innebär att ett överskott uppstår i förhållande till reduktionsplikten, kan detta överskott alltså överlåtas till en annan reduktionspliktig aktör. De svenska reglerna om hur överskott av utsläppsminskningar får användas i förhållande till varandra, de s.k. flexibla kvoterna, måste anpassas för att det ska bli tydligt hur överskott av utsläppsminskningar som uppstått till följd av leverans av el får användas för att uppfylla reduktionsplikten för bensin respektive diesel. När det gäller överskott som avser diesel gäller enligt hittillsvarande regler att ett sådant överskott endast får användas för att uppfylla reduktionsplikten för bensin om minst 6 procentenheter av plikten för bensin redan har uppfyllts genom egen inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel, eller genom användning av ett överskott som avser bensin (7 § första stycket 3). Skälet till detta är att det bedömdes att en helt flexibel kvot skulle medföra risk för att inblandning av etanol i bensin inte skulle öka, och att införandet av E10 på den svenska marknaden därför sannolikt skulle motverkas (prop. 2020/21:180 s. 23 och 24). Av samma skäl bör ett överskott som uppstått genom leverans av fossilfri el inte få användas för att uppfylla detta krav. Det bör inte heller vara möjligt att använda ett överskott som avser diesel för att uppfylla kravet. Till skillnad från vad som gäller enligt hittillsvarande regler bör det däremot vara möjligt att uppfylla resterande del av reduktionsplikten för bensin med ett sådant överskott, även om kravet på inblandning i bensin inte är uppfyllt. Det bedöms inte leda till någon risk för att inblandningen av etanol ska minska, eftersom den reduktionspliktige aktören i det fallet behöver betala en reduktionspliktsavgift för den utsläppsminskning som saknas för att uppfylla det särskilda kravet på inblandning. Den som inte har reduktionsplikt men levererar el får överlåta utsläppsminskningar Det ändrade förnybartdirektivet kräver också att leverantörer av el ska få krediter att sälja oavsett om de själva är sådana bränsleleverantörer som ska säkerställa att en viss andel förnybar energi levereras till transportsektorn eller inte (artikel 25.1 och 25.4). Med detta menas att en icke reduktionspliktig aktör ska få tillgodoräkna sig en utsläppsminskning som uppstått genom leverans av el till transportsektorn och överlåta utsläppsminskningen till någon annan som därefter får använda den för att uppfylla sin reduktionsplikt. Det främjar elektrifieringen av transportsektorn genom en ökad utbyggnad av laddningsinfrastruktur. Som flera remissinstanser, däribland Drivkraft Sverige och Energiföretagen Sverige, är inne på bör det förtydligas vilken aktör som kan tillgodoräkna sig de utsläppsminskningar som elen genererar. I skäl 74 i ändringsdirektivet anges att det är operatörer av publika laddningsstationer som ska få tillgodoräkna sig utsläppsminskningen. Det är alltså som utgångspunkt dessa aktörer som bör få överlåta den till reduktionspliktiga aktörer. En laddningsstation kan ägas och drivas på många sätt. Exempelvis kan en aktör ansvara för driften och underhållet av själva laddningsstationen medan en annan aktör ansvarar för att administrera kundens betalning vid laddning. Detaljerade regler om vilken aktör som ska anses leverera fossilfri el och därför ska få tillgodoräkna sig utsläppsminskning från levererad el är av teknisk karaktär. De bör därför framgå av föreskrifter på lägre normnivå än lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om detta. Inom ramen för det arbetet kan det också anges om det är möjligt för mindre aktörer att aggregera utsläppsminskningar från flera aktörer. När det gäller den fråga som 2030-sekretariatet tar upp om stöd, kan konstateras att möjligheten för aktörer som får tillgodogöra sig en utsläppsminskning att överlåta den till en annan aktör inte utgör statligt stöd i EU-rättslig mening, eftersom det inte sker någon överföring av statliga medel. Det faktum att en aktör som mottagit stöd för att bygga en laddningsstation sedan får tillgodoräkna sig en överlåtbar utsläppsminskning från den innebär alltså inte att dubbla stöd betalas ut. Utsläppsminskningar från både förnybar el och el från kärnkraft bör kunna användas för att uppfylla reduktionsplikten Förnybartdirektivet gäller endast utsläppsminskningar från förnybar el. Sverige kan inte räkna in el från kärnkraft för att uppnå målen i direktivet. Eftersom leverans av el från kärnkraft ger samma klimatnytta som leverans av förnybar el, bör dock ändå utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el från kärnkraft kunna användas för att uppfylla reduktionsplikten. Det kommer också att väsentligt underlätta administrationen för tillsynsmyndigheten. Vid beräkningen av hur medlemsstaterna uppnår kraven i artikel 25.1 är det tillåtet att tillgodoräkna all förnybar el som används i transportsektorn, även från privat laddning av elfordon. Denna beräkning görs alltså inte på grundval av de utsläppsminskningar som används för att uppfylla den nationella plikten. Att el från kärnkraft får tillgodoräknas i reduktionsplikten har alltså ingen påverkan på Sveriges rapportering enligt direktivet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om beräkning av el Tillsynsmyndigheten behöver kunna kontrollera att uppgifter om energimängden el som sålts till laddfordon stämmer. För att det ska ske på ett korrekt och enhetligt sätt för alla aktörer kan det behövas föreskrifter om beräkning av mängden el som har levererats genom publika laddningsstationer. Sådana föreskrifter är av teknisk karaktär och bör finnas i föreskrifter på lägre normnivå än lag. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör därför få meddela föreskrifter om beräkning av energimängden fossilfri el som har levererats från publika laddningsstationer. De konkreta beräkningsmetoder för utsläppsminskning genom leverans av fossilfri el som bl.a. Drivkraft Sverige efterfrågar kommer att framgå av föreskrifter på lägre normnivå än lag med stöd av bemyndigandena. Inom ramen för det arbetet kan bl.a. frågor om hur elens klimatprestanda ska beräknas behandlas. Den som har överlåtit utsläppsminskningar från el ska omfattas av tillsyn och redovisa vissa uppgifter till tillsynsmyndigheten För att tillsynsmyndigheten ska kunna kontrollera att reduktionsplikten uppfylls på ett korrekt sätt behöver även den som inte har reduktionsplikt men som har överlåtit utsläppsminskningar från el omfattas av tillsynen. Denne bör därför vara skyldig att på begäran lämna de upplysningar och de handlingar som tillsynsmyndigheten behöver för tillsynen och vara skyldig att varje år redovisa leveransen av fossilfri el och överlåtelser av utsläppsminskningar till tillsynsmyndigheten. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer bör få meddela föreskrifter om redovisningen. Med stöd av bemyndigandet kan det meddelas föreskrifter om vilka uppgifter som ska ingå. Andra energibärare i reduktionsplikten Flera remissinstanser föreslår att leverans av fler typer av drivmedel ska kunna ingå i reduktionsplikten. Ett sådant sätt att inkludera fler bränslen i reduktionsplikten vore t.ex. att låta leverans av vätgas, på motsvarande sätt som leverans av el, kunna användas för att uppfylla reduktionsplikten Frågan om fler energibärare ska inkluderas i reduktionsplikten omfattas av Styrmedelsutredningens uppdrag. Som angetts ovan vill regeringen inte föregripa utredningens slutsatser. Därför lämnas inga ytterligare förslag om att låta andra energibärare ingå i reduktionsplikten inom ramen för detta lagstiftningsärende. Detsamma gäller Statens energimyndighets förslag att förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, som används som mellanprodukter för att producera konventionella drivmedel, ska kunna ingå i reduktionsplikten. Administrativa ändringar av reduktionsplikten Regeringens förslag: Det ska inte längre anges i reduktionspliktslagen att en fordran får verkställas enligt utsökningsbalken. Den som har eller har haft reduktionsplikt ska spara uppgifter som har betydelse för reduktionsplikten i sju år från utgången av det kalenderår som uppgifterna avser. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Skälen för regeringens förslag Det behöver inte längre anges att en fordran får verkställas enligt utsökningsbalken Av reduktionspliktslagen framgår att vid indrivning av en fordran som avser en försenings- eller reduktionspliktsavgift får fordran verkställas enligt utsökningsbalken (11 § andra meningen). Numera framgår det direkt av utsökningsbalken att verkställighet får ske på grund av en förvaltningsmyndighets beslut om de är överklagbara (3 kap. 1 § första stycket 6 a och 20 § utsökningsbalken). Beslut om försenings- respektive reduktionspliktsavgift enligt reduktionspliktslagen är överklagbara (17 §). Det är därför inte längre nödvändigt att det anges särskilt i reduktionspliktslagen att fordran får verkställas. Uppgifter av betydelse för reduktionsplikten bör sparas i sju år Enligt reduktionspliktslagen ska den som har eller har haft reduktionsplikt spara uppgifter som har betydelse för reduktionsplikten i tio år från utgången av det kalenderår som uppgifterna avser (12 §). Bakgrunden till detta var att uppgifter enligt reduktionspliktslagen skulle sparas lika länge som de sparades enligt Statens energimyndighets föreskrifter om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen (prop. 2017/18:1, Finansplan m.m., s. 364). De föreskrifterna är numera upphävda och i de gällande föreskrifterna finns inget krav på hur länge uppgifter ska sparas. Som anges i avsnitt 4.10 är inriktningen att i förordningen ange att uppgifter som rapporteras enligt hållbarhetslagen ska sparas i sju år. Samma tid bör gälla för uppgifter enligt reduktionspliktslagen. Reduktionsplikten för flygfotogen tas bort Regeringens förslag: Reduktionsplikten för flygfotogen tas bort. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. IATA Sweden anser att regeringen bör vidta åtgärder för att skala upp produktionen av hållbart flygbränsle. 2030-sekretariatet, Region Kronoberg, Svenska bioenergiföreningen och Västra Götalandsregionen anser att regeringen bör kompensera den slopade reduktionsplikten för flygfotogen med andra åtgärder, som statligt stöd, offentlig upphandling och investeringsstöd. Även Trafikanalys anser att det är angeläget att ersätta reduktionsplikten för flygfotogen med andra insatser som motverkar ökade utsläpp från flyget. Skälen för regeringens förslag: År 2021 införde Sverige som ett av de första länderna i världen en skyldighet för leverantörer av flygfotogen att minska utsläppen av växthusgaser genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel. Enligt reduktionspliktslagen ska utsläppen minska med 4,5 procent 2025. Kraven ökar sedan successivt till 2030 då utsläppen ska minska med 27 procent (5 a §). Enligt EU-förordningen ReFuelEU Aviation ska flygbränsleleverantörer från och med den 1 januari 2025 säkerställa att flygbränsle som tillhandahålls vid en unionsflygplats innehåller minst 2 volymprocent hållbara flygbränslen (artikel 4 och bilaga I). Kraven höjs sedan successivt till 2050 då leverantörerna ska blanda in minst 70 volymprocent hållbara flygbränslen, varav 35 volymprocent förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Hållbara flygbränslen i EU-förordningen omfattar även andra drivmedel än de som får användas för att uppfylla reduktionsplikten. Det är t.ex. tillåtet att uppfylla kravet genom att blanda in återvunna kolbränslen. Även förnybar vätgas kan användas för att uppfylla skyldigheten. Regelverken skiljer sig även åt på flera andra sätt. EU-förordningen harmoniserar reglerna på området inom EU. Det innebär att det inte är tillåtet att ha nationella bestämmelser utöver den. Reduktionsplikten för flygfotogen måste därför tas bort ur reduktionspliktslagen. Frågan om regeringen bör vidta andra åtgärder för att kompensera den slopade nationella reduktionsplikten för flygfotogen ligger utanför detta lagstiftningsärende. Ändrade regler för drivmedel Kravet på drivmedelsleverantörer att minska utsläppen av växthusgaser slopas Regeringens förslag: Med biodrivmedel ska avses flytande bränslen som framställs av biomassa och som används för transportändamål. Drivmedelsleverantörer ska inte längre ha en skyldighet enligt drivmedelslagen att vidta åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser från levererade drivmedel. Bestämmelserna om att drivmedelsleverantörer ska betala en utsläppsavgift om de inte uppfyller kravet på minskade utsläpp ska upphävas. En utsläppsrapport ska inte längre innehålla information om inköpsställe. Det ska inte längre anges i drivmedelslagen att en fordran får verkställas enligt utsökningsbalken. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Drivkraft Sverige anser att förslaget om att reduktionsplikten får uppfyllas med el gör miljöinformation mer komplex och föreslår, liksom Preem AB, att det ska införas ett webbaserat alternativ till dagens dekaler. Mobility Sweden anser att hela systemet med miljörapportering för drivmedelsutsläpp vid pump måste ses över. Drivkraft Sverige och Statens energimyndighet rekommenderar att definitionen av biodrivmedel i drivmedelslagen harmoniseras med den i hållbarhetslagen. Skälen för regeringens förslag Definitionen av biodrivmedel bör ändras I förnybartdirektivet definieras biodrivmedel som vätskeformiga bränslen som framställs av biomassa och som används för transportändamål (artikel 2 andra stycket led 33). Samma definition återfinns i bränslekvalitetsdirektivet (se artikel 2.9). Enligt drivmedelslagen får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om skyldighet för drivmedelsleverantörer att informera konsumenter om bl.a. hur stor andel av bensin eller ett dieselbränsle som utgörs av biodrivmedel (22 § 1 b). Den nuvarande definitionen av biodrivmedel i drivmedelslagen inkluderar även gasformiga bränslen (2 §). Gasformiga biodrivmedel kan dock inte blandas in i bensin eller diesel. I motsats till vad Statens energimyndighet och Drivkraft Sverige anger saknas det därför skäl att som i hållbarhetslagen definiera biodrivmedel på ett annat sätt än hur det definieras i förnybartdirektivet. Definitionen i drivmedelslagen bör därför ändras så att den stämmer bättre överens med definitionen i förnybartdirektivet (artikel 2 andra stycket led 33). Det bör dock även i fortsättningen anges i definitionen att det som avses är flytande bränslen som används för motordrift, eftersom bensin och diesel även kan användas i t.ex. arbetsmaskiner (se prop. 2020/21:185 s. 42 och 43). Kravet på högsta tillåtna utsläpp av växthusgaser bör slopas Genom ändringsdirektivet upphävs vissa bestämmelser i bränslekvalitetsdirektivet om att drivmedelsleverantörer ska minska utsläppen av växthusgaser från levererade drivmedel (artikel 4.4 i ändringsdirektivet och artikel 7 a i bränslekvalitetsdirektivet). Bränslekvalitetsdirektivet har i denna del genomförts i svensk rätt genom att det i drivmedelslagen föreskrivs att drivmedelsleverantörer ska vidta nödvändiga åtgärder för att utsläppen från levererade drivmedel ska uppgå till högst 88,5 gram koldioxidekvivalenter per megajoule (21 §). Om kravet inte nås ska drivmedelsleverantören betala en utsläppsavgift (27 och 28 §§). Bestämmelserna i drivmedelslagen gäller parallellt med reduktionsplikten för bensin och diesel. För att undvika dubbla nationella regleringar bör kravet på drivmedelsleverantörer att vidta åtgärder för att minska utsläppen och bestämmelserna om utsläppsavgift slopas. Skyldigheten att lämna en utsläppsrapport till tillsynsmyndigheten bör vara kvar Drivmedelsleverantörer ska redovisa vissa uppgifter till tillsynsmyndigheten i en utsläppsrapport (20 § drivmedelslagen). Kravet på att lämna en utsläppsrapport tillkom för att genomföra den bestämmelse i bränslekvalitetsdirektivet som nu har upphävts genom ändringsdirektivet (prop. 2010/11:51 s. 65). Bestämmelserna genomförde även rådets direktiv (EU) 2015/652 av den 20 april 2015 om fastställande av beräkningsmetoder och rapporteringskrav i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG om kvaliteten på bensin och dieselbränslen (prop. 2016/17:193 s. 27). Detta direktiv innehöll detaljerade bestämmelser om rapporteringen. Det direktivet är nu upphävt genom ändringsdirektivet. Som utgångspunkt bör drivmedelsleverantörer därför inte längre vara skyldiga att lämna en utsläppsrapport. Utsläppsrapporten ligger dock även delvis till grund för det nationella kravet på att lämna miljöinformation om drivmedel som finns i drivmedelsförordningen (2011:346). Av det skälet bör kravet om att drivmedelsleverantörer ska lämna in en utsläppsrapport vara kvar. Kravet har anmälts enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/1535 av den 9 september 2015 om ett informationsförfarande beträffande tekniska föreskrifter och beträffande föreskrifter för informationssamhällets tjänster. Remissinstansernas invändningar mot systemet med miljöinformation rör främst bestämmelser i drivmedelsförordningen. Statens energimyndighet har gjort en uppföljning av miljöinformation om drivmedel och har lämnat rapporten Miljöinformation om drivmedel: En första effektuppföljning av styrmedlet (ER 2024:15) till Klimat- och näringslivsdepartementet. Rapporten bereds för närvarande inom Regeringskansliet. I utsläppsrapporten ska vissa uppgifter som listas i drivmedelslagen ingå (20 §). Det anges bl.a. att rapporten ska innehålla uppgift om inköpsställe, dvs. varifrån drivmedlet har köpts in. Den uppgiften används dock inte för miljöinformationen. Detta krav bör därför tas bort. Det bör inte längre anges att en fordran får verkställas enligt utsökningsbalken Av drivmedelslagen framgår att vid indrivning av en fordran som avser en försenings- eller utsläppsavgift får fordran verkställas enligt utsökningsbalken (31 § andra stycket). Numera framgår det direkt av utsökningsbalken att verkställighet får ske på grund av en förvaltningsmyndighets beslut om det är överklagbart (3 kap. 1 § första stycket 6 a och 20 § utsökningsbalken). Beslut enligt drivmedelslagen är överklagbara (35 §). Bestämmelsen om verkställighet av fordran i drivmedelslagen bör därför tas bort. Högsta tillåtna inblandning av fame i dieselbränsle i miljöklass 3 Regeringens förslag: Fettsyrametylestrar ska få förekomma med högst 10 volymprocent i dieselbränsle i miljöklass 3. Den som tillverkar ett dieselbränsle eller yrkesmässigt för in ett dieselbränsle till Sverige ska se till att det på marknaden finns tillgång till dieselbränsle med högst 7,0 volymprocent fettsyrametylestrar. Fettsyrametylestrar som blandas in i diesel ska uppfylla kraven i Svensk Standard SS-EN 14214:2012+A2:2019 eller motsvarande. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Drivkraft Sverige anser att referenser till standarder inte ska anges med årtal eller utgåva i lagtexten. Skälen för regeringens förslag: Genom ändringsdirektivet har den högsta tillåtna inblandningen av fettsyrametylestrar (fame) i specifikationen för dieselbränsle (diesel) höjts från 7 till 10 volymprocent (bilaga II till bränslekvalitetsdirektivet). Enligt bränslekvalitetsdirektivet får medlemsstaterna som huvudregel inte förbjuda, begränsa eller förhindra utsläppandet på marknaden av bränslen som uppfyller kraven i direktivet (artikel 5). Diesel med upp till 10 volymprocent fame bör därför kunna säljas i Sverige. I drivmedelslagen finns specifikationer för diesel uppdelade på miljöklasser. Diesel i miljöklass 1 dominerar helt på den svenska marknaden. Diesel i miljöklass 3 är vanligast inom EU i övrigt och brukar kallas för europadiesel. De tekniska krav som ett dieselbränsle ska uppfylla för en viss miljöklass (specifikationen) regleras i drivmedelslagen (8–10 §§). Om den högsta tillåtna andelen fame ändras för diesel i miljöklass 1, kan det behövas andra ändringar av specifikationen, t.ex. för densitet och kokpunkt. Det skulle kunna få påverkan på drivmedlets egenskaper och kräva omfattande tester. Det finns i princip inga fordon som är certifierade för att använda diesel med mer än 7 volymprocent fame. Det finns alltså ingen anledning att ändra den högsta tillåtna inblandningen av fame för diesel i miljöklass 1. Mot den bakgrunden bör endast specifikationen för diesel i miljöklass 3 ändras för att genomföra ändringsdirektivet. Bränslekvalitetsdirektivet innehåller även en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att drivmedelsleverantörer ser till att diesel med högst 7 volymprocent fame finns på marknaden (artikel 3.3). Syftet är att se till att det finns diesel som kan användas i alla typer av fordon. Sådan diesel förväntas utgöra hela marknaden i Sverige. För att direktivet ska vara korrekt genomfört bör det dock införas en skyldighet för den som tillverkar diesel eller yrkesmässigt för in diesel till Sverige att se till att det på marknaden finns tillgång till diesel med högst 7,0 volymprocent fame. Den fame som blandas in i diesel ska uppfylla kraven i Svensk Standard SS-EN 14214:2012+A1:2014, utgåva 1 eller motsvarande (8 § 8, 9 § 4 och 10 § 5 drivmedelslagen). Kraven genomför bränslekvalitetsdirektivet (bilaga II). I bränslekvalitetsdirektivet anges endast att fame ska överensstämma med den europeiska standarden EN 14214, utan årtal angivet. Det är den europeiska standardiseringsorganisationen CEN som ger ut standarden. Den senaste versionen av den är EN 14214:2012+A2:2019. Den standarden har i sin tur antagits av Svenska institutet för standarder och fått beteckningen SS-EN 14214:2012+A2:2019. Fame som blandas in i diesel i miljöklass 3 bör uppfylla de krav som anges i den standarden, eller motsvarande. Att som Drivkraft Sverige föreslår hänvisa till en standard utan att ange år eller utgåva är inte lämpligt. Det skulle innebära att det är otydligt vilka krav som diesel i miljöklass 3 ska uppfylla, inte minst om en standard ändras. Offentliggörande av information om datacenters energiprestanda Den som äger eller förvaltar ett datacenter ska offentliggöra viss information Regeringens förslag: Det ska införas en ny lag om offentliggörande av information om datacenters energiprestanda. Med datacenter ska avses en byggnad eller en grupp av byggnader som används för att inrymma, ansluta och driva datorsystem, servrar och kringutrustning för datalagring, databehandling, datadistribution och relaterad verksamhet. Den som äger eller förvaltar ett datacenter med ett installerat it-effektbehov på minst 500 kilowatt ska årligen offentliggöra uppgifter om datacentrets energiprestanda. Offentliggörande ska ske genom att uppgifterna rapporteras till den databas som ska inrättas enligt energieffektivitetsdirektivet. Rapporteringsskyldigheten ska inte gälla för uppgifter som omfattas av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen. Rapporteringsskyldigheten ska inte gälla för datacenter som används för säkerhetskänslig verksamhet eller för försvars- eller krisberedskapsändamål eller där tjänster tillhandahålls uteslutande för säkerhetskänslig verksamhet eller för försvars- eller krisberedskapsändamål. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian lämnas inget förslag om att uppgifter som omfattas av sekretess inte ska omfattas av rapporteringsskyldigheten, eller om att datacenter som används för säkerhetskänslig verksamhet eller tillhandahåller tjänster uteslutande för sådan verksamhet inte ska omfattas av rapporteringsskyldigheten. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har ingenting att invända mot det. Amazon Web Services, Swedish Data Centre Industry Association, TechSverige och Stadsnätsföreningen efterfrågar förtydliganden av hur svensk lagstiftning om offentlighet och sekretess förhåller sig till det EU-rättsliga regelverket. Amazon Web Services, Swedish Data Centre Industry Association och TechSverige önskar också att en nationell samordnare utses så snart som möjligt så att de datacenter som vill kan påbörja rapportering på frivillig basis. Statens energimyndighet föreslår att myndigheten utses till nationell samordnare. Amazon Web Services anser att gränsen för rapporteringsskyldiga datacenter ska sänkas till 100 kilowatt. Energiföretagen Sverige föreslår att informationen också ska tillgängliggöras för fjärrvärmeföretag och menar att uttrycket datorhallar bör användas i stället för datacenter. Jernkontoret anser att det bör tydliggöras att det endast är information hänförlig till ett datacenter som ska rapporteras om datacentret finns i en byggnad där även andra verksamheter bedrivs. Post- och telestyrelsen anser att det skulle medföra nytta att även aktörer inom det mobila radioaccessnätet, mobila kärnnätet och det fasta bredbandsnätet omfattades av en rapporteringsskyldighet. Stadsnätsföreningen, Swedish Data Centre Industry Association och TechSverige påtalar svårigheterna för samlokaliserade datacenter att rapportera enligt den delegerade förordningen. Försvarets radioanstalt anser att dess verksamhet uttryckligen ska undantas. Telia Sverige AB anser att det är oklart vad som gäller för datacenter som endast delvis används för försvars- eller krisberedskapsändamål. Skälen för regeringens förslag Den som äger eller förvaltar vissa datacenter ska offentliggöra uppgifter om energiprestanda Enligt det omarbetade energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna kräva att ägare och operatörer av datacenter med ett installerat it-effektbehov på minst 500 kilowatt varje år gör viss information om energiprestanda allmänt tillgänglig (artikel 12.1). Syftet med regleringen är att samla in underlag för att bedöma energieffektiviteten hos datacenter som är belägna inom EU och för att bedöma behovet av ytterligare åtgärder på EU-nivå för att förbättra energieffektiviteten. Kravet på tillgängliggörande gäller inte för information som omfattas av unionsrätt och nationell rätt som skyddar handels- och affärshemligheter och konfidentialitet (artikel 12.1). De uppgifter som ska offentliggöras ska föras in i en europeisk databas som kommissionen ska ta fram (artikel 12.3). Kommissionen har antagit den delegerade förordningen (EU) 2024/1364 av den 14 mars 2024 om den första delen av inrättandet av ett gemensamt unionssystem för bedömning av datacentraler (den delegerade förordningen) som närmare anger hur skyldigheterna att rapportera enligt energieffektivitetsdirektivet ska fullgöras. Direktivets krav bör införas i en ny lag För att direktivet ska genomföras bör den som äger eller förvaltar ett datacenter med ett installerat it-effektbehov på minst 500 kilowatt vara skyldig att offentliggöra information om datacentrets energiprestanda. Det finns inte någon lämplig befintlig lag att genomföra direktivet i. Kravet bör därför införas i en ny lag om offentliggörande av information om datacenters energiprestanda. Det saknas skäl för att, som Amazon Web Services önskar, kräva att även mindre datacenter rapporterar in uppgifter. Offentliggörandet bör ske genom att informationen rapporteras i enlighet med den delegerade förordningen till den databas som kommissionen ska ta fram enligt energieffektivitetsdirektivet. Kommissionen gör sedan den rapporterade informationen tillgänglig för allmänheten. Det innebär inte att alla de rapporterade uppgifterna blir tillgängliga för allmänheten. De enda uppgifter som kommer att göras tillgängliga för allmänheten är de som listas i den delegerade förordningen (bilaga IV). Listan innefattar bl.a. uppgifter om antal rapporterande datacenter, totalt effektbehov, total energianvändning och vattenförbrukning och genomsnittlig energianvändningseffektivitet. Uppgifterna kommer att vara tillgängliga på två aggregeringsnivåer, på EU-nivå och på medlemsstatsnivå. Att som Energiföretagen Sverige föreslår kräva att alla datacenter ska tillgängliggöra information till fjärrvärmeföretag framstår inte som lämpligt. Det finns dock ingenting som hindrar att ett datacenter frivilligt delar med sig av information till fjärrvärmeföretag i de fall där det är relevant, t.ex. för att parterna vill undersöka möjligheterna för datacentret att mata in spillvärme på fjärrvärmeföretagets nät. En upplysning bör tas in i den nya lagen om att bestämmelser om hur databasen ska fungera och hur rapporteringen ska gå till finns i den delegerade förordningen. Den europeiska databasen utvecklas av kommissionen och är endast avsedd för rapportering från datacenter. Om, som Post- och telestyrelsen föreslår, andra aktörer än datacenter vore skyldiga att rapportera in uppgifter om energiprestanda, skulle det kräva att det inrättas en nationell databas för ändamålet. Flera remissinstanser är negativt inställda till en parallell nationell databas för datacenters rapportering. Det framstår vidare inte som kostnadseffektivt att ha en europeisk databas för datacenters rapportering och en nationell databas för andra aktörers rapportering. Det är inte heller i nuläget tydligt vad mervärdet av andra aktörers rapportering skulle vara. Ett par remissinstanser efterfrågar att en nationell samordnare utses för att rapportering i den europeiska databasen ska kunna börja ske på frivillig basis. Regeringen har i regleringsbrevet till Statens energimyndighet för 2025 gett myndigheten i uppdrag att förbereda för datacenteroperatörers rapportering och att då möjliggöra för auktorisering av datacenteroperatörer inom Sveriges territorium. Uppdraget ska redovisas till regeringen senast den 30 september 2025. Inriktningen är att instruktionen för Statens energimyndighet ska ändras på så sätt att myndigheten utses till nationell samordnare för databasen. Ett datacenter är en byggnad eller en grupp av byggnader som används för vissa ändamål Med datacenter avses en byggnad eller en grupp av byggnader som används för att inrymma, ansluta och driva datorsystem, servrar och kringutrustning för datalagring, databehandling, datadistribution och relaterad verksamhet, se artikel 2.49 i energieffektivitetsdirektivet och punkt 2.6.3.1.16 i bilaga A till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 av den 22 oktober 2008 om energistatistik. I den svenska språkversionen av förordning (EG) nr 1099/2008 anges att byggnaderna ska vara avsedda för de ändamål som anges i definitionen. I den engelska och den franska språkversionen anges dock att byggnaderna ska användas för ändamålet, jfr engelskans ”used for” och franskans ”servant à héberger”. Det bör införas en definition av datacenter med denna betydelse i den nya lagen. Eftersom stora delar av de materiella reglerna om rapportering finns i den delegerade förordningen, som är direkt tillämplig, är det lämpligt att så långt som möjligt använda samma ord och uttryck som används i förordningen. Eftersom uttrycket datacenter används i det omarbetade energieffektivitetsdirektivet och ligger närmare uttrycket datacentral som genomgående används i den delegerade förordningen är det inte lämpligt att, som Energiföretagen Sverige föreslår, använda uttrycket datorhallar i den svenska lagstiftningen. Uppgifter som ska offentliggöras Energieffektivitetsdirektivets krav på tillgängliggörande gäller inte information som omfattas av unionsrätt och nationell rätt som skyddar handels- och affärshemligheter och konfidentialitet (artikel 12.1). I den utsträckning som uppgifter om energiprestanda omfattas av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, med anslutande föreskrifter bör de därför inte omfattas av rapporteringsskyldigheten. Föreskrifter om vilken närmare minimiinformation som datacentren ska övervaka och offentliggöra finns i energieffektivitetsdirektivet (bilaga VII). Regleringen kompletteras av detaljerade regler i den delegerade förordningen. I den delegerade förordningen finns den typ av bestämmelser som Jernkontoret efterfrågar om vad som ska rapporteras när ett datacenter ligger i en byggnad med en annan primär funktion, t.ex. en industri. Regeringen noterar de svårigheter som samlokaliserade datacenter har att få fram all information som krävs enligt den delegerade förordningen från datacentrets kunder. Den delegerade förordningen tar delvis höjd för detta genom att låta samlokaliserade datacenter skjuta på rapporteringen av vissa uppgifter under två rapporteringsperioder (artikel 3.3). För svenska samlokaliserade datacenter innebär detta att de inte måste rapportera all information som krävs enligt den delegerade förordningen förrän rapporteringsåret 2027 (se vidare avsnitt 9.1). Det är upp till de samlokaliserade datacenter som berörs att under den tiden föra dialog med sina kunder och sluta eller omförhandla de avtal som krävs för att kunna hämta in den information som måste rapporteras. Regeringen avser följa frågan för att kunna bedöma om det behövs ytterligare åtgärder för att underlätta för de samlokaliserade datacentren. Konfidentiell information Flera remissinstanser efterfrågar ett förtydligande om hur svensk lagstiftning om offentlighet och sekretess förhåller sig till det omarbetade energieffektivitetsdirektivet och den delegerade förordningen. Som nämns ovan ska uppgifter som finns hos en myndighets datacenter och som omfattas av sekretess enligt OSL inte rapporteras. Däremot ska en uppgift som listas i den delegerade förordningen och som finns hos ett datacenter som ägs eller förvaltas av en privat aktör rapporteras till databasen. Sådana uppgifter skulle dock kunna utgöra en uppgift om aktörens affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat. I den delegerade förordningen anges att kommissionen och medlemsstaterna ska behandla den information som rapporteras in till den europeiska databasen konfidentiellt. Som konfidentiell information anses enligt förordningen information som påverkar datacenteroperatörers och datacenterägares kommersiella intressen i enlighet med vad som anges i artikel 4.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar och i artikel 4.2 d i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/4/EG om allmänhetens tillgång till miljöinformation och om upphävande av rådets direktiv 90/313/EEG (miljöinformationsdirektivet). Dessa artiklar avser en fysisk eller juridisk persons affärsintressen, inklusive immateriella rättigheter samt kommersiell eller industriell information. Den information som ska rapporteras lämnas direkt till den europeiska databasen. Det föreslås inte någon ytterligare nationell rapportering. Det innebär i praktiken att den information som rapporteras in i första hand behandlas av kommissionen. Som databasen är utformad krävs det dock s.k. nationella samordnare som utför vissa uppgifter i samband med rapporteringen. Den nationella samordnaren har därmed också tillgång till databasen. Det innebär att både kommissionen och den nationella samordnaren kan behöva ta ställning till om uppgifter från databasen ska lämnas ut. Som nämns ovan är inriktningen att Statens energimyndighet ska utses till nationell samordnare. Om en begäran om att ta del av uppgifter i databasen ställs till kommissionen, ska kommissionen enligt den delegerade förordningen tillämpa bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001. Om en begäran om att ta del av uppgift i databasen i stället skulle ställas till Statens energimyndighet, i egenskap av nationell samordnare, ska en prövning ske enligt tryckfrihetsförordningen och OSL samt offentlighets- och sekretessförordningen (2009:641), OSF. Sekretess gäller, i den utsträckning regeringen meddelar föreskrifter om det, i en statlig myndighets tillsynsverksamhet för uppgifter om enskildas affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgiften röjs (30 kap. 23 § OSL). Regeringen har meddelat sådana föreskrifter i OSF. Inriktningen är att Statens energimyndighet, utöver att utses till nationell samordnare, också ska utses till tillsynsmyndighet (avsnitt 8.2). Sekretess gäller för uppgifter om enskildas affärs- eller driftförhållanden, uppfinningar eller forskningsresultat i verksamhet hos Statens energimyndighet som består i utredning, planering, prisreglering, tillståndsgivning, tillsyn eller stödverksamhet med avseende på produktion, handel, transportverksamhet eller näringslivet i övrigt, om det kan antas att den enskilde lider skada om uppgifterna röjs (9 § samt punkten 9 i bilagan till OSF). Att agera som nationell samordnare får sägas vara en del av tillsynen. Befintliga bestämmelser i OSL bedöms vara tillräckliga för att säkerställa att uppgifter som lämnas till databasen och som ska behandlas som konfidentiella enligt den delegerade förordningen inte lämnas ut. Undantag för vissa datacenter Skyldigheten att offentliggöra information omfattar enligt direktivet inte datacenter som används för, eller som tillhandahåller sina tjänster uteslutande i det slutliga syftet försvar och civilskydd (artikel 12.2). Undantaget bör framgå av den nya lagen. Med försvarsändamål avses samtliga uppgifter som är knutna till totalförsvaret, dvs. både det militära och det civila försvaret. Termen civilskydd omfattar i EU-sammanhang förebyggande åtgärder för att minska konsekvenserna av kriser eller naturkatastrofer och hjälp till dem som drabbats av sådana kriser och katastrofer. Genom EU:s civilskyddsmekanism samordnas insatser på EU-nivå. Syftet med undantaget i direktivet är att uppgifter som inte bör vara allmänt tillgängliga inte ska offentliggöras. I Sverige används termen civilskydd främst i EU-sammanhang och termen riskerar att bli missvisande för hur undantaget bör tillämpas. Ett vanligare uttryck i Sverige är krisberedskap, som handlar om förmågan att förebygga, motstå och hantera krissituationer. Målen för svensk krisberedskap är att minska risken för olyckor och kriser som hotar vår säkerhet och att värna människors liv och hälsa samt grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter genom att upprätthålla samhällsviktig verksamhet och hindra eller begränsa skador på egendom och miljö då olyckor och krissituationer inträffar. Mot denna bakgrund bör uttrycket krisberedskapsändamål, och inte civilskydd, användas i den nya lagen. Nationell säkerhet är varje medlemsstats ansvar. Unionen ska också respektera medlemsstaternas väsentliga statliga funktioner, särskilt funktioner vars syfte är att hävda deras territoriella integritet, upprätthålla lag och ordning och skydda den nationella säkerheten (jfr artikel 4.2 i fördraget om Europeiska unionen, FEU). Medlemsstaterna har inte heller på ett övergripande plan tilldelat EU befogenheter på området nationell säkerhet (artiklarna 4.1 och 5 FEU) Dessutom är medlemsstaterna inte skyldiga att lämna information vars avslöjande strider mot deras väsentliga säkerhetsintressen (artikel 346.1 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, FEUF). Den information som ska rapporteras enligt direktivet och den delegerade förordningen kan utgöra sådan information. Därför bör datacenter som används för säkerhetskänslig verksamhet inte omfattas av skyldigheten att rapportera in uppgifter till den europeiska databasen. Av samma skäl bör inte heller datacenter som tillhandahåller tjänster uteslutande för säkerhetskänslig verksamhet omfattas av rapporteringsskyldigheten. Med denna utformning av bestämmelserna om vilka typer av verksamheter som är undantagna från rapporteringsskyldigheten finns det inte skäl att särskilt peka ut Försvarets radioanstalt eller någon annan aktör som undantagen. Ett sådant utpekande riskerar att leda till att datacenter som borde vara undantagna inte undantas. Bedömningen är att det med hänsyn till direktivets ordalydelse inte är möjligt att undanta datacenter som endast delvis tillhandahåller tjänster för försvars- och krisberedskapsändamål. Rapporteringsskyldigheten gäller dock inte för uppgifter som omfattas av sekretess. Operatörer av datacenter ska heller inte rapportera in några uppgifter om datacentret används för säkerhetskänslig verksamhet. Därutöver kan nämnas att den information som ska rapporteras till den europeiska databasen inte inbegriper information om t.ex. vilka ett samlokaliserat datacenters kunder är. Det ska därmed inte vara möjligt att utläsa av den rapporterade informationen om ett samlokaliserat datacenter med flera kunder tillhandahåller tjänster för försvars- eller beredskapsändamål eller inte. Tillsyn över kravet på offentliggörande och rapportering av information Regeringens förslag: Den myndighet som regeringen bestämmer ska utöva tillsyn över att lagen om offentliggörande av information om energiprestanda för vissa datacenter och den delegerade förordningen följs. Tillsynen ska inte omfatta datacenter som används för säkerhetskänslig verksamhet eller för försvars- eller krisberedskapsändamål eller där tjänster tillhandahålls uteslutande för säkerhetskänslig verksamhet eller för försvars- eller krisberedskapsändamål. Tillsynsmyndigheten ska i den utsträckning som behövs för att utöva tillsyn ha rätt att begära in upplysningar och handlingar från den som äger eller förvaltar ett datacenter. Tillsynsmyndigheten ska också få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen, undantaget bostäder, i datacentret. Tillsynsmyndigheten ska få meddela de förelägganden som behövs för att lagen och den delegerade förordningen ska följas. Ett föreläggande ska få förenas med vite. Tillsynsmyndighetens beslut ska få överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd ska krävas vid överklagande till kammarrätten. Promemorians förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. I promemorian anges inget undantag för vissa verksamheter och inte heller att tillsynsmyndighetens rätt till tillträde endast gäller i den utsträckning det behövs för tillsynen. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Amazon Web Services, Swedish Data Centre Industry Association och TechSverige anser att det behövs en begränsning av möjligheten till tillträde till lokaler för tillsyn. De önskar också ett förtydligande om det kommer att införas sanktionsavgifter för datacenter som inte uppfyller sin rapporteringsskyldighet. Kammarrätten i Jönköping påtalar att det inte föreslås något krav på behövlighet i bestämmelsen om tillträde och anser att det saknas ett resonemang om på vilken grund myndighetsutövning kan utövas mot utländska bolag. Skälen för regeringens förslag Tillsynsmyndighet Det krävs tillsyn för att säkerställa att lagen och den delegerade förordningen följs. Regeringen bör därför utse en tillsynsmyndighet. Inriktningen är att Statens energimyndighet bör utses till tillsynsmyndighet, eftersom myndigheten har ett övergripande ansvar för energieffektivitetsfrågor och dessutom är tillsynsmyndighet för flera närliggande lagstiftningar, bl.a. lagen (2014:266) om energikartläggning i stora företag. Sekretess gäller vid Statens energimyndighets tillsyn för bl.a. uppgifter om enskildas affärs- eller driftförhållanden, se 30 kap. 23 § OSL samt 9 § och punkt 9 i bilagan till OSF. Undantag från tillsynen Det saknas skäl att ge tillsynsmyndigheten befogenhet att utöva tillsyn över sådana datacenter som är undantagna från rapporteringsskyldigheten. I sådana fall är det alltså tillräckligt att tillsynsmyndigheten tar ställning till huruvida datacentret är ett sådant som omfattas av undantaget eller inte. Datacenter som används för säkerhetskänslig verksamhet eller för försvars- eller krisberedskapsändamål eller som tillhandahåller tjänster uteslutande för säkerhetskänslig verksamhet eller för försvars- eller krisberedskapsändamål bör därför vara undantagna från tillsynen. Föreläggande och vite Enligt det omarbetade energieffektivitetsdirektivet ska medlemsstaterna se till att direktivets bestämmelser tillämpas och även fastställa effektiva, proportionerliga och avskräckande sanktioner för överträdelser av direktivet (artikel 32). I stället för straff kan administrativa sanktioner användas för att styra beteenden, till exempel förelägganden som får förenas med vite. Tillsynsmyndigheten bör få meddela de förelägganden som behövs för tillsynen. Ett beslut om föreläggande bör kunna förenas med vite. Det är i dagsläget inte aktuellt att utöver detta införa några sanktioner för datacenter som inte rapporterar i enlighet med den nya lagen. När det gäller Kammarrätten i Jönköpings synpunkt om tillsyn mot utländska bolag vill regeringen betona att den nya lagen endast är tillämplig på datacenter som finns i Sverige. Det är alltså inte möjligt att utöva tillsyn mot datacenter som finns i något annat land. Rätt att ta del av upplysningar och handlingar samt tillträde till datacentret Den tillsyn som bedrivs över att lagen och den delegerade förordningen följs innefattar att tillsynsmyndigheten kontrollerar att datacentren rapporterar rätt uppgifter. För att en effektiv tillsyn ska kunna utövas behöver tillsynsmyndigheten därför kunna få tillgång till relevant information som kan finnas i handlingar från den som äger eller förvaltar ett datacenter. Tillsynsmyndigheten bör också ha rätt att få upplysningar på annat sätt än genom att ta del av handlingar. Bland de uppgifter som ska rapporteras enligt lagen och den delegerade förordningen finns uppgifter om datacentrets sammanlagda golvyta och golvyta för datacentrets datorrum. Ett datacenter kan omfatta flera byggnader. Den typen av uppgifter kan därför inte kontrolleras om tillsynsmyndigheten inte får tillträde till hela datacentret. Tillsynsmyndigheten bör därför få rätt att få tillträde till områden, lokaler och utrymmen, undantaget bostäder, i datacentret. Som några remissinstanser påpekar bör sådant tillträde endast få ske om det behövs för att tillsynsmyndigheten ska kunna bedriva en effektiv tillsyn. Överklagande Tillsynsmyndighetens beslut bör kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Det bör krävas prövningstillstånd för överklagande till kammarrätten. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Ikraftträdande Regeringens förslag: Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2025. Vissa av kraven på minskade växthusgasutsläpp i hållbarhetslagen ska träda i kraft den 1 januari 2026 respektive den 1 januari 2030. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Energigas Sverige önskar ett förtydligande om när svenska företag ska börja rapportera till unionsdatabasen. Swedish Data Centre Industry Association och TechSverige önskar ett förtydligande om rapporteringen till EU:s databas för datacenters hållbarhetsrapportering ska avse mätetal från juli–december 2025 eller hela 2025. Skälen för regeringens förslag: Ändringsdirektivet ska vara genomfört senast den 21 maj 2025. De nya bestämmelserna bör därför träda i kraft så snart som möjligt, vilket bedöms vara den 1 juli 2025. Genom ändringsdirektivet införs krav på minskade utsläpp för anläggningar som tagits i drift före den 1 januari 2021 och där biobränslen används för produktion el, värme och kyla från den 1 januari 2026. Genom direktivet skärps också kraven på minskade utsläpp av växthusgaser för vissa anläggningar den 1 januari 2030 (se avsnitt 4.6). De bestämmelser som genomför direktivet i dessa delar bör träda i kraft den 1 januari 2026 respektive den 1 januari 2030. I avsnitt 4.8 föreslås att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer ska få meddela föreskrifter om rapportering till unionsdatabasen för flytande och gasformiga förnybara bränslen och återvunna kolväten. Databasen inrättades under 2024. Skyldigheten för de ekonomiska aktörerna att börja rapportera in uppgifter i unionsdatabasen enligt ändringsdirektivet kan dock inte uppstå förrän det finns nationella bestämmelser som genomför ändringsdirektivets bestämmelser i denna del, dvs. först den 1 juli 2025. I avsnitt 8 lämnas förslag om att vissa datacenter ska rapportera viss information till en europeisk databas. Förslagen genomför artikel 12 och bilaga VII i energieffektivitetsdirektivet. Artikel 12.1 i energieffektivitetsdirektivet skulle ha varit genomförd senast den 15 maj 2024. Enligt den delegerade förordningen är rapporterande datacenteroperatörer skyldiga att överföra information enligt direktivet sedan den 15 september 2024. Skyldigheten följer dock inte av den delegerade förordningen, utan av nationella bestämmelser som genomför artikel 12 i energieffektivitetsdirektivet. Den delegerade förordningen anger endast hur rapporteringen ska gå till. På liknande sätt som för unionsdatabasen för flytande och gasformiga förnybara bränslen och återvunna kolväten kan en datacenteroperatör anses vara en rapporterande datacenteroperatör i den mening som avses i den delegerade förordningen först när lagen om offentliggörande av information om energiprestanda för vissa datacenter har trätt i kraft. Den nya lagen bör därför träda i kraft så snart som möjligt. Detta bedöms tidigast kunna ske den 1 juli 2025. I den delegerade förordningen anges att den information som rapporteras in ska avse det kalenderår som omedelbart föregått rapporteringsåret (artikel 3). Eftersom den nya lagen träder i kraft den 1 juli 2025, kommer det första rapporteringsåret för svenska datacenter att vara 2026. Rapporteringen ska då omfatta hela kalenderåret 2025. De rapporteringsperioder som avses i den delegerade förordningen får förstås som de kalenderår som rapporteringen ska avse. Den första rapporteringsperioden är alltså kalenderåret 2025, och den andra kalenderåret 2026. Övergångsbestämmelser till hållbarhetslagen Regeringens förslag: Användning eller leverans av sådana förnybara bränslen eller återvunna kolbränslen som en rapporteringsskyldig hade i lager vid ikraftträdandet, eller före ikraftträdandet hade avtalat om att köpa för leverans före den 1 januari 2026, ska inte medföra att ett hållbarhetsbesked återkallas eller inte beviljas om inte detsamma hade gällt enligt äldre bestämmelser. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Energiföretagen Sverige anser att övergångsperioden måste vara tillräckligt lång för att aktörerna ska hinna anpassa sig till de nya reglerna. De anser vidare att beslut om ekonomiskt stöd som fattats innan ikraftträdandet inte ska ändras retroaktivt. Vattenfall AB anser att det krävs en längre övergångsperiod innan de nya reglerna börjar gälla. Statens energimyndighet föreslår att ett tidigare meddelat hållbarhetsbesked ska gälla endast för förnybara bränslen eller återvunna kolbränslen som faktiskt levereras före den 1 januari 2026. Skälen för regeringens förslag: Rapporteringsskyldiga som redan har ett hållbarhetsbesked kommer att behöva anpassa sina kontrollsystem när ändringarna av hållbarhetslagen träder i kraft. De kan också komma att behöva lämna in en anmälan om väsentlig ändring av kontrollsystemet (3 kap. 1 c § hållbarhetslagen). Många berörda företag kommer den 1 juli 2025 att ha lager av bränslen som de köpt före det datumet och som uppfyller de hållbarhetskriterier som gällde innan dess. Företagen kan också före samma datum ha ingått avtal om att köpa bränslen där det av avtalet framgår att bränslet ska uppfylla de hållbarhetskriterier som gällde vid den tidpunkt då avtalet ingicks. De kan också ha bränslen i lager eller ha avtalat om att köpa bränslen som inte omfattas av hållbarhetskriterier enligt hittillsvarande regler men som kommer göra det efter den 1 juli 2025. Det finns goda skäl för att förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som en rapporteringsskyldig hade i lager vid ikraftträdandet, eller före ikraftträdandet hade avtalat om att köpa, inte ska omfattas av de nya hållbarhetskriterierna. När det gäller köpeavtal bör en begränsning gälla som tar sikte på tidpunkten för avtalad leverans. Det finns annars risk att det dröjer länge innan regleringen får genomslag. I motsats till Vattenfall AB anser regeringen att det inte är lämpligt med en längre övergångsperiod. Ett hållbarhetsbesked gäller enligt hållbarhetslagen fram till dess att det återkallas. En övergångsbestämmelse bör därför utformas så att den säkerställer att ett hållbarhetsbesked inte återkallas efter den 1 juli 2025 om en rapporteringsskyldig har använt eller levererat bränslen som den rapporteringsskyldige hade i lager vid ikraftträdandet eller före ikraftträdandet hade avtalat om att köpa för leverans före den 1 januari 2026. I dessa situationer bör det inte heller finnas hinder mot att tillsynsmyndigheten beslutar om hållbarhetsbesked för den som inte har ett sådant besked eller som behöver utöka ett befintligt hållbarhetsbesked till att omfatta fler typer av bränslen. Regeringen bedömer att den föreslagna övergångsbestämmelsen ger de som omfattas av lagen en tillräckligt lång tidsperiod för att anpassa sig till de nya reglerna. Att som Statens energimyndighet föreslår begränsa bestämmelsen till att avse bränslen som faktiskt levereras innan den 1 januari 2026 framstår inte som nödvändigt. Eftersom tidigare meddelade hållbarhetsbesked för bränslen som finns i lager vid ikraftträdandet eller för bränslen som ska levereras innan den 1 januari 2026 i princip fortfarande ska gälla, saknas grund för att anta att ekonomiskt stöd som beviljats på grund av hållbarhetsbeskedet skulle behöva krävas tillbaka. Övergångsbestämmelsen bör dock inte gälla om tillsynsmyndigheten enligt äldre bestämmelser hade kunnat återkalla hållbarhetsbeskedet eller besluta om att inte bevilja ett hållbarhetsbesked eller en ändring av ett befintligt hållbarhetsbesked. Det innebär att biodrivmedel och biobränslen fortfarande måste uppfylla de hållbarhetskriterier som gällde innan ikraftträdandet. Övergångsbestämmelser till reduktionspliktslagen Regeringens förslag: Reduktionsplikten för flygfotogen ska inte tillämpas för kalenderåret 2025. Äldre föreskrifter i reduktionspliktslagen ska fortfarande gälla för reduktionsplikt för flygfotogen för tid före den 1 januari 2025. Bestämmelserna om att reduktionsplikten får uppfyllas genom leverans av fossilfri el ska tillämpas på el som levereras efter ikraftträdandet. För tiden före ikraftträdandet ska reduktionsplikten uppfyllas enligt äldre föreskrifter. För perioden januari–juni 2025 ska reduktionsplikten redovisas separat vid rapportering till tillsynsmyndigheten. Promemorians förslag överensstämmer delvis med regeringens. I promemorian anges inte uttryckligen att el som levererats under januari–juni 2025 inte ska få användas för att uppfylla reduktionsplikten under 2025. Promemorians förslag har också en annan lagteknisk utformning. Remissinstanserna: De flesta remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Drivkraft Sverige och Neste Sverige AB anser att det skapar merarbete att ha ett delat rapporteringsår för 2025 och efterfrågar tydlighet när det gäller hur överskott ska hanteras mellan halvåren 2025. Skälen för regeringens förslag: Hittillsvarande reduktionsnivåer bör gälla till utgången av juni 2025. Därefter bör de nya nivåerna gälla. För tiden före ikraftträdandet bör reduktionsplikten därmed uppfyllas enligt äldre föreskrifter. Att reduktionsnivåerna ändras under kalenderåret innebär att reduktionsplikten behöver redovisas separat för perioderna januari–juni 2025 och juli–december 2025. Detta bör framgå av en övergångsbestämmelse. Drivkraft Sverige och Neste Sverige AB anför att ett brutet år, dvs. ett år då olika reduktionspliktsnivåer gäller, medför en högre administrativ börda. Regeringen anser dock att det är angeläget att de nya reduktionsnivåerna börjar gälla så tidigt som möjligt. Den 1 juli 2025 sänks också skatten på bensin och diesel (prop. 2024/25:30). Reduktionsplikten ska uppfyllas per kalenderår. Det innebär att tillsynsmyndigheten ska avgöra om reduktionsplikten har uppfyllts för 2025 efter att de reduktionspliktiga har redovisat information under första kvartalet 2026. Efter att redovisning har skett gör tillsynsmyndigheten en beräkning för perioden januari–juni 2025 av hur stor energimängd bensin och diesel som har sålts, hur mycket utsläppen ska minska när reduktionsnivån är 6 procent och hur mycket utsläppen faktiskt har minskat. En likadan beräkning görs sedan för perioden juli–december 2025 men med reduktionsnivån 10 procent för den energimängd bensin och diesel som har sålts det halvåret. Vid beräkningen av om aktören har uppfyllt reduktionsplikten för kalenderåret 2025 görs sedan en sammanlagd beräkning av hur mycket utsläppen skulle minska och hur mycket utsläppen faktiskt minskade. Denna beräkning ligger till grund för bedömningen av om aktören har ett överskott av utsläppsminskningar eller om aktören är skyldig att betala en reduktionspliktsavgift. Vid tidigare ändringar av reduktionspliktslagen har det ansetts att reduktionsplikten skulle uppfyllas separat för respektive period under kalenderåret (se prop. 2020/21:180 s. 34 och 35). Detta krävde övergångsbestämmelser om hur överskott av utsläppsminskningar fick föras över mellan perioderna under kalenderåret. Några sådana bestämmelser behövs inte nu. I promemorian berörs inte frågan om det ska vara möjligt att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar som uppkommit genom försäljning av fossilfri el i en publik laddningsstation före ikraftträdandet. Detta bör inte vara möjligt. Det bör anges i en övergångsbestämmelse. Enligt huvudregeln kan ett överskott som uppstår ett kalenderår användas under det kalenderåret. Om den el som levererats under perioden juli–december 2025 genererar ett överskott av utsläppsminskning under den perioden kan det alltså användas för att täcka ett eventuellt underskott för januari–juli 2025. EU-förordningen ReFuelEU Aviation om skyldighet tillhandahålla och använda flygbränsle med viss inblandning av hållbara flygbränslen ska i relevanta delar tillämpas från och med den 1 januari 2025. Reduktionsplikten för flygfotogen behöver slopas från samma tidpunkt. Ändringarna i reduktionspliktslagen kommer dock inte att kunna träda i kraft förrän den 1 juli 2025. Eftersom EU-förordningen är direkt tillämplig och innebär harmoniserade krav för hela EU (se artikel 1 och skäl 10), kan avvikande bestämmelser i en medlemsstat inte tillämpas. EU-förordningen gäller alltså oavsett de svenska bestämmelserna. För att det ska vara tydligt att de svenska bestämmelserna inte ska tillämpas under kalenderåret 2025 bör det införas en övergångsbestämmelse som klargör detta. Den hittillsvarande regleringen bör dock gälla för reduktionsplikt som avser tidigare år. Det innebär att bestämmelserna om förseningsavgift och reduktionspliktsavgift enligt reduktionspliktslagen kommer att kunna tillämpas även i fortsättningen om ett företag rapporterar för sent eller inte har minskat utsläppen i enlighet med de krav som ställs. Övergångsbestämmelser till drivmedelslagen Regeringens förslag: Skyldigheten för en drivmedelsleverantör att se till att utsläpp av växthusgaser uppgår till en viss nivå ska inte tillämpas för kalenderåret 2025. Uppgifter om levererade drivmedels inköpsställe ska inte behöva lämnas i utsläppsrapporter som avser 2025. I övrigt ska äldre föreskrifter fortfarande gälla för drivmedel som har levererats före ikraftträdandet. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna tillstyrker förslaget eller har inget att invända mot det. Skälen för regeringens förslag: I avsnitt 7.1 föreslås att drivmedelsleverantörer inte längre ska ha en skyldighet att vidta åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser från levererade drivmedel. Aktörer bör inte heller vara skyldiga att uppfylla det kravet för 2025. En övergångsbestämmelse bör införas där detta framgår. Redovisning av utsläpp av växthusgaser för levererade drivmedel görs i en utsläppsrapport en gång per år (20 § drivmedelslagen). Rapporten ska avse ett kalenderår och lämnas till Statens energimyndighet senast den 1 april året efter kalenderåret (9 § drivmedelsförordningen). För att leverantörerna ska slippa den administrativa börda det skulle innebära med en uppdelad redovisning bör skyldigheten att vidta åtgärder för att minska utsläppen av växthusgaser inte tillämpas efter kalenderåret 2024. Detta bör klargöras i en övergångsbestämmelse. I avsnitt 7.1 föreslås också att en utsläppsrapport inte längre ska innehålla information om inköpsställe. Inte heller denna skyldighet bör tillämpas för kalenderåret 2025. Sista gången utsläppsrapporten innehåller sådana uppgifter bör alltså vara i utsläppsrapporten för kalenderåret 2024. För att undvika konkurrenssnedvridningar mellan företag bör den hittillsvarande regleringen i drivmedelslagen i övrigt fortsätta att gälla för de volymer drivmedel som levererats före den 1 januari 2025. Förslagen kan annars komma att ge konkurrensfördelar för de företag som inte minskat utsläppen i enlighet med lagstiftningen utan som i stället har valt att betala en utsläppsavgift. Bestämmelserna om utsläppsavgift bör alltså kunna tillämpas om ett företag inte har minskat utsläppen i enlighet med de krav som ställs enligt den hittillsvarande regleringen. Konsekvensanalys Övergripande konsekvenser Förenlighet med EU-rätten Förslagen överensstämmer med de skyldigheter som följer av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. De flesta av förslagen som syftar till att genomföra de nya hållbarhetskriterierna i förnybartdirektivet, rapporteringskraven för datacenter enligt det omarbetade energieffektivitetsdirektivet och ändringarna i bränslekvalitetsdirektivet behöver inte anmälas enligt direktiv (EU) 2015/1535 eller direktiv (EU) 2006/123/EG. De utgör till största del ett strikt genomförande av EU-rätten och något utrymme för nationella särlösningar har inte utnyttjats. Undantaget för säkerhetskänsliga verksamheter i förslaget till ny lag om offentliggörande av information om datacenters energiprestanda går utöver det omarbetade energieffektivitetsdirektivet Det bedöms inte utgöra tekniska föreskrifter. Av de skäl som anges i avsnitt 8 bedöms förslaget också vara förenligt med Sveriges skyldigheter enligt EU-rätten. De nya reduktionsnivåerna bedöms inte utgöra tekniska föreskrifter. Förslagen om att vissa aktörer som levererar fossilfri el får tillgodoräkna sig utsläppsminskningar är delvis ett genomförande av förnybartdirektivet. I direktivet anges att det är leverans av förnybar el som ska kunna generera överlåtbara utsläppsminskningar. De nationella bestämmelserna om att även leverans av fossilfri el ska generera sådana utsläppsminskningar bedöms inte utgöra tekniska föreskrifter eller krav på tjänster. Rapporteringsskyldigheten för drivmedelsleverantörer bedöms inte heller utgöra en teknisk föreskrift eller ett krav på tjänster. Rapporteringsskyldigheten för drivmedelsleverantörer har tidigare anmälts enligt direktiv (EU) 2015/1535 som en teknisk föreskrift. Nollalternativ och andra utformningar Förslagen följer av Sveriges skyldighet att genomföra EU-rätten och har utformats enligt de krav som ställs i bl.a. förnybartdirektivet och energieffektivitetsdirektivet. Sverige är även skyldigt att slopa reduktionsplikten för flygfotogen från och med den 1 januari 2025. Medlemsstaterna har i vissa delar möjlighet att införa en mer långtgående lagstiftning än vad förnybartdirektivet föreskriver. Det skulle t.ex. kunna vara att kräva hållbarhetsbesked från fler anläggningar som använder fasta och gasformiga biobränslen. En sådan lösning framstår som administrativt betungande och har därför valts bort. Förslagen bedöms därmed inte gå utöver vad förnybartdirektivet kräver. Ett alternativ till förslaget om att behålla rapporteringsskyldigheten för drivmedelsleverantörer enligt drivmedelslagen vore att ta bort skyldigheten. Det bedöms dock inte lämpligt av de skäl som redovisas i avsnitt 7.1. De förslag som lämnas i propositionen innebär dock en lättnad mot vad som gäller i dag eftersom mindre information måste rapporteras. Kravet bedöms därför inte vara alltför betungande för de rapporteringsskyldiga. Aktörer som berörs av förslagen Förslagen berör i huvudsak producenter, leverantörer och användare av biodrivmedel, biobränslen och förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Under 2022 var det 143 aktörer som var rapporteringsskyldiga för fasta biobränslen enligt hållbarhetslagen och 116 aktörer som var rapporteringsskyldiga för gasformiga biobränslen. En aktör kan ha en eller flera anläggningar som producerar el, värme eller kyla. Utöver det finns ett antal leverantörer som har frivilligt hållbarhetsbesked. Förslaget om att även anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på 7,5–20 megawatt som producerar el, värme eller kyla från fasta biobränslen ska omfattas av regelverket bedöms innebära att det tillkommer omkring 70 anläggningar. Vissa av de aktörer som berörs har dock redan hållbarhetsbesked, exempelvis för att de har andra större anläggningar som redan omfattas av regelverket eller för att de frivilligt har ansökt om hållbarhetsbesked. Omkring 15 företag är reduktionspliktiga för bensin och diesel. Både drivmedelsleverantörer och yrkesmässiga användare av drivmedel kan vara reduktionspliktiga. Det är fem företag som är reduktionspliktiga för flygfotogen. Förslaget i avsnitt 8 berör den som äger eller förvaltar ett datacenter med en installerad effekt på minst 500 kilowatt. Det bedöms finnas 50–75 aktörer som har datacenter med en högre installerad effekt än så. Vissa av aktörerna kommer att behöva rapportera uppgifter för mer än ett datacenter. Offentligfinansiella effekter Förslagen bedöms inte ha någon direkt påverkan på statens budget. Däremot kan förslaget om höjda reduktionspliktsnivåer för bensin och diesel ha vissa indirekta prispåverkande effekter. Dessa indirekta effekter antas dock i all väsentlighet motverkas av den beslutade skattesänkningen på bensin och diesel som sker den 1 juli 2025. Denna skattesänkning är utformad för att kompensera för det beräknade prispåslaget från höjningen av reduktionsplikten vid samma datum. Priset på drivmedel antas därför inte påverkas av förändringarna den 1 juli 2025. Konsekvenserna av de sänkta skattesatserna beskrivs i prop. 2024/25:30. Ikraftträdande Det bedöms finnas goda möjligheter för berörda företag att anpassa sig till de förändrade reglerna. Reduktionsplikten och systemet med hållbarhetskriterier är etablerade sedan tidigare och berörda företag är införstådda med dessa. Konsekvenser för företag och enskilda Administrativa kostnader Ändringarna i drivmedelslagen kommer att innebära minskade administrativa kostnader för drivmedelsbolag. Den slopade reduktionsplikten för flygfotogen innebär minskade administrativa kostnader för leverantörer av flygfotogen. Leverantörerna kommer dock att få administrativa kostnader i samband med att de ska uppfylla kraven i EU-förordningen RefuelEU Aviation (se avsnitt 6.4). Aktörer som föreslås vara rapporteringsskyldiga enligt hållbarhetslagen för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung har inte tidigare behövt ansöka om hållbarhetsbesked. De behöver upprätta ett kontrollsystem, genomföra en oberoende granskning av kontrollsystemet, vid behov ompröva kontrollsystemet på tillsynsmyndighetens begäran och förvalta kontrollsystemet i enlighet med lagstiftningen. Förvaltningen av kontrollsystemet kan t.ex. avse kontroller och stickprov hos leverantörer. Den administrativa kostnaden för aktörer som omfattas av hållbarhetslagen har tidigare uppskattats av Statens energimyndighet i rapporten Systemet för hållbarhetskriterier i Sverige: En utvärdering av regelverkets praktiska tillämpning (ER 2015:21). Den genomsnittliga årliga kostnaden för en rapporteringsskyldig under den tid som systemet varit i gång när studien gjordes uppskattades till omkring 300 000 kronor per år. Kostnaden varierar dock stort mellan företag. Ansökningar om hållbarhetsbesked och upprättande av kontrollsystem utgjorde 14 procent av kostnaden och resterande 86 procent utgjordes av kostnader för att förvalta kontrollsystemet och rapportera uppgifter till tillsynsmyndigheten enligt hållbarhetsregelverket. Detta kan ge en viss uppfattning om kostnaderna. Aktörer som är rapporteringsskyldiga för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung bör dock kunna ha ett enklare kontrollsystem än de flesta som är rapporteringsskyldiga för biobränslen, eftersom det inte krävs att några markkriterier är uppfyllda. För förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung kommer det att vara den som säljer bränslet för motorändamål eller för användning i en bränslecell i ett fordon eller fartyg, eller som i yrkesmässig verksamhet använder bränslet, som är rapporteringsskyldig. De aktörer som levererar förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung till rapporteringsskyldiga aktörer kommer att få en avgörande roll i systemet, eftersom det är de som kommer att behöva se till att deras kunder får rätt information om hållbarhetsegenskaper hos levererade bränslen. Möjligheten för producenter av sådana bränslen att själva ansöka om hållbarhetsbesked kommer att underlätta denna hantering. Kontrollsystemet hos den som använder bränslet kan då bygga på att förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung endast köps in från aktörer med hållbarhetsbesked. De tillkommande kriterierna för skogsbiomassa innebär att kontrollsystemet behöver ta hänsyn till fler krav. För svenska aktörer inom jord- och skogsbruk förväntas dock den ytterligare bördan vara begränsad, eftersom utgångspunkten är att författningsändringar ska genomföras som innebär att Sverige kommer att fortsätta vara ett så kallat A-land vid tillämpningen av hållbarhetskriterierna för skogsbiomassa (se avsnitt 4.7). Förslaget om att fler anläggningar som använder fasta och gasformiga biobränslen för att producera el, värme eller kyla ska omfattas av krav på minskade växthusgasutsläpp kommer att innebära en ökad administrativ börda för de aktörer som hittills inte omfattats av kravet. De måste ha ett mer utvecklat kontrollsystem för att kunna kontrollera utsläppsminskningen. Förslaget om ökad tillåten inblandning av fame i diesel miljöklass 3 bedöms inte få några konsekvenser för verksamhetsutövarna. Diesel miljöklass 1 är det helt dominerade drivmedlet på marknaden. Styrmedelsutredningen har bl.a. i uppdrag att analysera om, och i så fall hur, en övergång till diesel i miljöklass 3 som standard kan genomföras. Förslaget innebär dock inte någon skyldighet att öka inblandningen av fame i diesel miljöklass 3. Den som äger eller förvaltar ett datacenter kommer att få administrativa kostnader för att övervaka, samla in och offentliggöra uppgifter. Vilka konsekvenser regelverket får kan komma att skilja sig åt för olika datacenter, beroende på vilken typ av datacenter det rör sig om. Operatörer av samlokaliserade datacenter kan exempelvis få kostnader förenade med att samla in data från sina kunder, som operatörer av andra datacenter inte behöver få. Konsekvenserna för företagen följer av den delegerade förordningen, snarare än förslaget i denna proposition. Kommissionen har inte publicerat någon konsekvensanalys tillsammans med den delegerade förordningen. Däremot har kommissionen låtit utföra en teknisk studie, bestående av tre rapporter (Reporting requirements on the energy performance and sustainability of data centres for the Energy Efficiency Directive). Den tekniska studien innehåller viss diskussion om olika policyalternativ avseende bl.a. vilken information som ska rapporteras. Det hänvisas därför till den tekniska studien. Den höjda reduktionsplikten innebär inte några ökade administrativa kostnader eftersom företagen är skyldiga att rapportera även de lägre nivåerna. Företagens möjlighet att uppfylla reduktionsplikten genom utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer kan innebära viss administration, som dock är frivillig eftersom bestämmelsen inte är tvingande för aktörerna. Drivmedelsanvändare Den förväntade ökningen av priset på drivmedel av de höjda reduktionspliktsnivåerna är 32 öre, exklusive mervärdesskatt per liter bensin eller diesel. Bedömningen utgår från en förväntad direkt priseffekt på 8 öre exklusive mervärdesskatt per procentandel reduktionsplikt. Sannolikheten för indirekta priseffekter, dvs att priset ökar på grund av att den ökade användningen av förnybara drivmedel driver upp världsmarknadspriset för dessa, bedöms i dagsläget vara lägre än vad den varit vid tidigare höjningar på grund av den lägre initiala reduktionsnivån och stabilare marknadsutsikter för HVO. Konjunkturinstitutet har beräknat att det vid tidigare höjningar av reduktionsplikten har uppstått en direkt priseffekt på ca 8 öre exklusive mervärdesskatt (se rapporten Reduktionsplikten och drivmedelspriset). En beräkning av den direkta priseffekten med samma metodik som anges i Konjunkturinstitutets rapport, men med drivmedelsprisnivåer, reduktionspliktsnivåer och skatter från augusti 2024, ger återigen en uppskattning av en direkt priseffekt på ca 8 öre exklusive mervärdesskatt. Beräkningarna utgår från att reduktionsplikten uppfylls enbart genom inblandning av biodrivmedel. Eftersom reduktionsplikten kan uppfyllas med el, kan kostnaden bli något lägre. Storleksordningen på denna effekt är dock svår att beräkna och bedöms åtminstone inledningsvis inte vara så stor att den påverkar uppskattningen. Eftersom skatten på dessa drivmedel förväntas sänkas med 32 öre per liter vid samma tillfälle, beräknas priset vid pump bli oförändrat. Drivmedelsanvändarna bedöms därför inte påverkas av förslagen. Förslagen förväntas i huvudsak inte få någon större påverkan på berörda företag utöver administrativa kostnader Förslagen förväntas i huvudsak inte leda till större effekter för de verksamheter som berörs, utöver de administrativa kostnaderna. I Sverige används i mycket hög utsträckning svensk skogsbiomassa för produktion av el, värme eller kyla. Användningen av skogsbiomassa för produktion av biodrivmedel är i nuläget låg. I huvudsak används tallolja, som är en restprodukt från massatillverkning. Även lignin och sågspån, som kan komma att användas som råvaror för produktion av biodrivmedel de närmaste åren, är restprodukter från industriella processer som inte behöver uppfylla markkriterierna. Fler anläggningar som producerar el, värme eller kyla från fasta och gasformiga biobränslen kommer att behöva uppfylla kriteriet om minskade växthusgasutsläpp. Svenska anläggningar bedöms dock uppfylla kriteriet utan problem, om de inte använder bränslen med ovanligt höga livscykelutsläpp. Markkriterierna för skogsbiomassa utökas. Utgångspunkten är dock att Sverige även i fortsättningen ska utgöra ett s.k. A-land. Aktörer som köper svensk biomassa kommer då inte att behöva visa mer än att skogsbiomassan är svensk och att den anläggning som producerat biodrivmedlet eller biobränslet har intygat att skogsbiomassan inte kommer från ett skyddat område. De eventuella åtgärder som behöver vidtas i skogsvårdsregelverket för att Sverige ska utgöra ett A-land kan ha påverkan på de berörda företagen. En konsekvensanalys av eventuella författningsändringar bör göras i samband med det arbetet. De nya markkriterierna kan få påverkan på aktörer som köper biobränslen från skogsbiomassa från andra länder än Sverige. I synnerhet aktörer som köper in biobränslen från B-länder kan få svårare att säkerställa att skogsbiomassan uppfyller hållbarhetskriterierna. Gasformiga biobränslen är till stor del producerade av avfall, som inte omfattas av markkriterierna. Aktörer som använder sådana bränslen berörs därmed i mindre utsträckning av förslagen än aktörer som använder fasta biobränslen. Den höjda reduktionsplikten kommer att öka efterfrågan på förnybara biodrivmedel och därmed öka producenternas möjligheter att få avsättning för sin produkt. Förslaget om att utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer ska kunna användas för att uppfylla reduktionsplikten kan innebära en viss ökning av intäkter och därigenom förbättrade förutsättningar för aktörer med laddningsinfrastruktur. Det saknas i dagsläget statistik om hur stor andel av laddningen av laddfordon som sker med privata respektive publika laddningspunkter. Det finns därmed viss osäkerhet i att bedöma hur mycket el som kan komma att användas för att uppfylla reduktionsplikten. Vid ett antagande att ungefär 10 procent av den el som används i laddfordon kommer från publik laddning skulle det enligt preliminära beräkningar innebära att ungefär 0,6 procentenheter av reduktionsplikten för bensin och diesel kan uppfyllas med el 2025. En reduktionspliktig aktör får använda utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el för att uppfylla sin reduktionsplikt för diesel eller bensin. Hela reduktionsplikten för diesel kan uppfyllas genom leverans av fossilfri el. Förslaget om att minst 6 procentenheter av reduktionsplikten för bensin ska uppfyllas genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel förväntas därmed inte få någon påverkan på incitamentsstrukturen. Den föreslagna begränsningen för hur mycket el som får användas för uppfyllande av reduktionsplikten för bensin förbättrar förutsättningarna för att E10 även framöver kommer att vara standardkvaliteten för bensin på den svenska marknaden, vilket leder till långsiktig stabilitet för aktörerna. Det är svårt att förutse hur stor efterfrågan på utsläppsminskningar från el kommer att vara från de reduktionspliktiga aktörerna. Med ett antagande om att reduktionspliktiga aktörer har en betalningsvilja på 1–1,5 kronor per kilogram utsläppsminskning motsvarar det ett värde på 150–225 miljoner kronor, eller 30–50 öre per kilowattimme levererad el. Förslaget kan därmed leda till att det blir billigare att ladda eftersom kostnaderna för laddningsinfrastrukturen också kan finansieras av intäkter från överlåtelser av utsläppsminskningar. Konkurrensförhållandena mellan företag och påverkan på små företag Det förväntas inte uppstå någon påverkan på konkurrensförhållanden mellan företag. Enligt Statens energimyndighets rapport Systemet för hållbarhetskriterier i Sverige: En utvärdering av regelverkets praktiska tillämpning (ER 2015:21) är kostnaden för att uppfylla hållbarhetslagens krav i och för sig betydligt högre för små företag än för stora företag, om kostnaden slås ut på varje megawattimme energi som ett företag levererar. Ett mindre företag kan inte slå ut kostnader för att upprätta kontrollsystem m.m. på en lika stor energimängd, vilket ger en ökad börda. De krav som ställs på kontrollsystemet är dock normalt sett betydligt mindre för företag som köper förnybara bränslen från en aktör med hållbarhetsbesked. Det bör kunna leda till minskade kostnader om det mindre företaget har en större leverantör som kan hjälpa till med att t.ex. samla in information från aktörer tidigare i produktionskedjan. Effekter för klimatet och miljön Hållbarhetskriterier och övriga effekter på miljön Syftet med hållbarhetskriterierna är att säkerställa att de förnybara bränslen som används i Sverige är hållbara. Det ställs krav både på den råvara som används i produktionen och på att användning av förnybara bränslen ska leda till en viss minskning av utsläppen av växthusgaser jämfört med användning av fossila bränslen. Detsamma kommer att gälla för återvunna kolbränslen, om något företag ansöker frivilligt om hållbarhetsbesked. De svenska biobränslen som används för produktion av el, värme eller kyla i Sverige bedöms redan i dag i huvudsak uppfylla de hållbarhetskriterier som finns i direktivet. Det innebär att de direkta miljöeffekterna i Sverige, exempelvis påverkan på biodiversiteten, sannolikt är små. En fördjupad konsekvensanalys bör göras i samband med arbetet att analysera vad som krävs för att Sverige fortsatt ska vara ett A-land. Kravet på hållbarhetskriterier gäller även för förnybara bränslen och för råvaror som importeras för att i Sverige producera sådana drivmedel eller bränslen. Därför bidrar hållbarhetskriterierna till att upprätthålla låg miljöpåverkan även från de importerade råvarorna och bränslena. Fame har cirka 10 procent högre utsläpp av kväveoxider än fossil diesel miljöklass 1, vilket är problematiskt ur luftkvalitetssynpunkt. Förslaget om ökad tillåten inblandning av fame i diesel miljöklass 3 bedöms dock inte få några konsekvenser för miljön. Diesel miljöklass 1 är det helt dominerade drivmedlet på marknaden. Styrmedelsutredningen har bl.a. i uppdrag att analysera om, och i så fall hur, en övergång till diesel i miljöklass 3 som standard kan genomföras. Förslaget innebär dock inte någon skyldighet att öka inblandningen av fame i diesel miljöklass 3. Påverkan på utsläppen av växthusgaser De upphävda bestämmelserna i drivmedelslagen förväntas inte få någon påverkan på utsläppen av växthusgaser, eftersom kraven i reduktionsplikten för bensin och diesel är mer ambitiösa. Det är t.ex. tillåtet att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar från levererade höginblandade och rena biodrivmedel för att uppfylla drivmedelslagens krav. Skattesänkningen på bensin och diesel den 1 juli 2025 är utformad för att kompensera för det beräknade prispåslaget från höjningen av reduktionsplikten vid samma datum. De båda förändringarna antas därför ta ut varandra så att priset på drivmedel inte påverkas av förändringarna den 1 juli 2025. Sammantaget förväntas förslagen därmed inte resultera i att användningen av drivmedel ökar till följd av högre efterfrågan. Förslaget om höjd reduktionsplikt påverkar däremot drivmedlens sammansättning. Andelen förnybara komponenter i drivmedlen ökar och andelen fossila komponenter minskar, vilket minskar utsläppen av koldioxid. Under perioden 2025–2030 beräknas den samlade effekten av justeringarna i reduktionsplikten till 3,1 miljoner ton minskade utsläpp av växthusgaser. Beräkningen görs i tre steg. Först beräknas utsläppsminskningen för det fall att reduktionsplikten endast uppfylls med förnybara drivmedel. Då skulle effekten bli 4,1 miljoner ton för perioden 2025–2030. Denna beräkning utgår från att aktörerna väljer att blanda in förnybara drivmedel i bensin och diesel för att uppnå reduktionsplikten på 10 procent och att drivmedelsanvändningen följer Statens energimyndighets bedömning av transportsektorns energianvändning. Den bedömningen ligger även till grund för och redovisas i Sveriges uppdaterade nationella energi- och klimatplan som rapporterades till kommissionen den 28 juni 2024. I nästa steg beräknas hur möjligheten att uppfylla reduktionsplikten med el påverkar utsläppen. Eftersom den el som får tillgodoräknas inledningsvis hade levererats till laddfordon oavsett förslaget, leder denna laddning inte till ytterligare utsläppsminskningar. I stället ökar användningen av fossilfria bränslen för en given nivå på reduktionsplikten så att användningen av och utsläppen från bensin och diesel ökar. Vid ett antagande om att 10 procent av den el som laddas till elfordon laddas på publika laddningsstationer beräknas inkluderandet av el i reduktionsplikten öka utsläppen med ca en miljon ton. På sikt bedöms inkluderandet av el bidra till att drivkrafterna för elektrifiering i transportsektorn stärks, vilket kan minska utsläppen. Effekterna av detta har emellertid inte varit möjlig att kvantifiera. I det tredje steget beräknas nettoeffekten av förslaget genom att beräkningen i steg två subtraheras från beräkningen i steg ett. Flera remissinstanser, bl.a. Drivkraft Sverige, Lantmännens Riksförbund och Lunds universitets tekniska högskola, anser att transportsektorns utsläpp måste minska ytterligare jämfört med vad som föreslås i promemorian, för att säkerställa att Sveriges klimatåtaganden ska nås. Flera remissinstanser, bl.a. Naturvårdsverket och Statens väg- och transportforskningsinstitut efterfrågar ytterligare analys av hur förslagen förhåller sig till klimatlagen (2017:720) och etappmålet för transportsektorns utsläpp till och med 2030. Den nya reduktionsplikten bidrar till såväl klimatlagens långsiktiga mål som till etappmålet. Måluppfyllelsen beror dock även på andra åtgärder. Den samlade analysen av åtgärdernas effekter och av uppfyllelse av målen finns i klimatbilagan till budgetpropositionen för 2025. Förslaget om att undanta drivmedel som används av utländska myndigheter som motsvarar Försvarsmakten från reduktionsplikten, bedöms inte få några beräkningsbara effekter på utsläppen. Förslaget om att reduktionsplikten för flygfotogen slopas innebär ökade utsläpp från den luftfart som tankas i Sverige, eftersom kraven i reduktionsplikten är betydligt mer ambitiösa än i EU-förordningen ReFuelEU Aviation. En anledning till harmoniseringen på EU-nivå är att undvika risken för att flygbolag väljer att föra med sig extra bränsle från en medlemsstat med billigare flygfotogen (så kallad ekonomitankning). Ekonomitankning kan motverka klimatnyttan av ett inblandningskrav eftersom bränsleförbrukningen ökar. När reduktionsplikten för flygfotogen infördes i Sverige påpekades risken för att det svenska systemet skulle kunna komma att leda till ökad ekonomitankning, eftersom reduktionsplikten förväntades innebära högre kostnader för flygfotogen i Sverige än i andra europeiska länder. Det bedömdes som viktigt att löpande analysera risken och att påverka andra länder att införa liknande krav för att minska risken för ekonomitankning. Kommissionens dåvarande arbete med att ta fram EU-gemensamma åtgärder nämndes särskilt (prop. 2020/21:135 s. 19). Ett av syftena med reduktionsplikten för flygfotogen, att påverka andra länder att införa liknande system, har därmed uppnåtts. Att den svenska reduktionsplikten för flygfotogen ersätts av inblandningskrav på EU-nivå innebär att de territoriella utsläppen från inrikes flyg enligt beräkningar från Statens energimyndighet i teorin kan öka med 0,013 miljoner ton koldioxidekvivalenter 2025 och 0,307 miljoner ton under perioden 2025–2030, vid ett antagande om att företagen skulle ha uppfyllt den reduktionsplikt som nu tas bort. Beräkningen har även tagit hänsyn till att det nya regelverket endast träffar de så kallade unionsflygplatserna och att mindre flygplatser därmed är undantagna. De senaste åren har dock de reduktionspliktiga företagen inte uppfyllt reduktionsplikten för flygfotogen helt, utan till viss del i stället betalat en reduktionspliktsavgift. Den faktiska skillnaden i utsläpp kan därmed bli mindre eller utebli. Myndigheter och domstolar Statens energimyndighet kommer att få ökade kostnader för att ta fram föreskrifter och vägledning till regelverket för hållbarhetskriterier, anpassa it-system till det nya regelverket och granska ansökningar om hållbarhetsbesked. Längre fram kommer även kostnader för att granska de uppgifter som de rapporteringsskyldiga ska lämna till tillsynsmyndigheten. Myndigheten kommer även att få ökade kostnader som tillsynsmyndighet för den nya lagen om offentliggörande av information om energiprestanda för vissa datacenter. Även kravet på datacenter att rapportera till den centrala europeiska databasen kan leda till ökade kostnader för Statens energimyndighet i form av ökade resurser för att administrera konton i systemet och att tillhandahålla vägledning till rapporterande datacenter. Ökade kostnader ska finansieras inom befintliga ramar. Förslaget om att undanta drivmedel som används av utländska myndigheter som motsvarar Försvarsmakten från reduktionsplikt bedöms underlätta samverkan mellan sådana myndigheter i Sverige. Förslaget om ökad tillåten inblandning av fame i diesel miljöklass 3 bedöms inte få några konsekvenser för Transportstyrelsen. Diesel miljöklass 1 är det helt dominerade drivmedlet på marknaden. Styrmedelsutredningen har bl.a. i uppdrag att analysera om, och i så fall hur, en övergång till diesel i miljöklass 3 som standard kan genomföras. Förslaget innebär dock inte någon skyldighet att öka inblandningen av fame i diesel miljöklass 3. Beslut enligt hållbarhetslagen, reduktionspliktslagen och lagen om offentliggörande av information om energiprestanda för vissa datacenter kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Förslagen bedöms dock inte leda till någon ökad ärendetillströmning till domstolarna. Utgångspunkten är att alla aktörer som är rapporteringsskyldiga kommer att ansöka om hållbarhetsbesked och uppfylla de krav som ställs på kontrollsystemet. Hållbarhetssystemet för biodrivmedel och biobränslen har funnits sedan 2010. Hittills har endast ett beslut prövats i domstol. Reduktionsplikten för bensin och diesel har funnits sedan 2018 och hittills har endast tre beslut prövats i domstol. Det förväntas inte heller uppstå mer än enstaka mål enligt den nya lagen om offentliggörande av information om energiprestanda för vissa datacenter. Eventuella ökade kostnader ska finansieras inom befintliga ramar. Myndigheter som äger eller driver datacenter kommer att få kostnader för att offentliggöra uppgifter enligt förslaget i avsnitt 8. Övrigt Förslagen bedöms inte påverka den kommunala självstyrelsen, brottsligheten, det brottsförebyggande arbetet, sysselsättningen eller möjligheten att nå de integrationspolitiska målen. Författningskommentar Förslaget till lag om offentliggörande av information om datacenters energiprestanda Lagens innehåll 1 §    I denna lag finns bestämmelser om att den som äger eller förvaltar ett datacenter ska offentliggöra uppgifter om datacentrets energiprestanda. I paragrafen anges vad lagen har för innehåll. Paragrafen berörs i avsnitt 8. Ord och uttryck 2 §    I denna lag avses med datacenter en byggnad eller en grupp av byggnader som används för att inrymma, ansluta och driva datorsystem, servrar och kringutrustning för datalagring, databehandling, datadistribution och relaterad verksamhet. I paragrafen finns en definition av datacenter. Paragrafen genomför artikel 2.49 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september 2023 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955 (energieffektivitetsdirektivet). Övervägandena finns i avsnitt 8.1. Definitionen överensstämmer med artikel 2.49 i energieffektivitetsdirektivet, jfr punkt 2.6.3.1.16 i bilaga A till Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 av den 22 oktober 2008 om energistatistik. Ett datacenter består i allt väsentligt av en byggnad eller en grupp av byggnader med it-utrustning och reserv- och skyddssystem för denna utrustning. Den centrala delen av verksamheten är it-utrustningen, som består av servrar, lagringssystem och utrustning för datakommunikation. Förekomsten och omfattningen av reserv- och skyddssystem kan variera, men är många gånger en förutsättning för att möta kundernas krav. I kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/1364 av den 14 mars 2024 om den första delen av inrättandet av ett gemensamt unionssystem för bedömning av datacentraler (den delegerade förordningen) finns definitioner av företags datacenter, samlokaliserade datacenter och samutrustade datacenter. Krav på att offentliggöra information om energiprestanda 3 §    Den som äger eller förvaltar ett datacenter med ett installerat it-effektbehov på minst 500 kilowatt ska årligen offentliggöra uppgifter om datacentrets energiprestanda genom att rapportera uppgifterna till den databas som avses i artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september 2023 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955, i den ursprungliga lydelsen. Rapporteringsskyldigheten gäller inte för uppgifter som omfattas av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Bestämmelser om rapportering finns i kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/1364 av den 14 mars 2024 om den första delen av inrättandet av ett gemensamt unionssystem för bedömning av datacentraler. I paragrafen finns ett krav på den som äger eller förvaltar ett datacenter att offentliggöra viss information om energiprestanda. Paragrafen genomför artikel 12.1 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 8.1. Av paragrafen framgår att uppgifterna ska rapporteras till den databas som kommissionen ska inrätta enligt energieffektivitetsdirektivet och att bestämmelser om rapportering finns i den delegerade förordningen. Hänvisningen till energieffektivitetsdirektivet är statisk. Rapporteringsskyldigheten gäller inte för uppgifter som omfattas av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Vilka uppgifter som ska offentliggöras framgår av den delegerade förordningen. I den delegerade förordningen framgår också vem som ska rapportera uppgifter och hur den europeiska databasen ska fungera. 4 §    Skyldigheten att rapportera enligt 3 § gäller inte för datacenter 1. som används för säkerhetskänslig verksamhet, 2. som används för försvars- eller krisberedskapsändamål, eller 3. där tjänster tillhandahålls uteslutande för säkerhetskänslig verksamhet eller försvars- eller krisberedskapsändamål. I paragrafen finns undantag från skyldigheten att offentliggöra uppgifter. Paragrafen genomför artikel 12.2 i energieffektivitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 8.1. Uttrycket säkerhetskänslig verksamhet i första och tredje punkterna har samma betydelse som i 1 kap. 1 § säkerhetsskyddslagen (2018:585). Med försvarsändamål i andra och tredje punkterna avses samtliga uppgifter som är knutna till totalförsvaret, det vill säga både det militära och det civila försvaret. Krisberedskap motsvarar direktivets term civilskydd, som främst används i EU-sammanhang. Med krisberedskapsändamål avses t.ex. organisation och strukturer för att värna människors liv och hälsa eller grundläggande värden som demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter genom att upprätthålla samhällsviktig verksamhet och hindra eller begränsa skador på egendom och miljö när olyckor och krissituationer inträffar. Första och andra punkterna omfattar datacenter som drivs av en myndighet eller ett företag och vars enda syfte är att svara mot den myndighetens eller det företagets behov. Det krävs inte att hela datacentret används för säkerhetskänslig verksamhet. Även datacenter som finns till för att säkerställa att den säkerhetskänsliga verksamheten kan bedrivas eller att samhällsviktig verksamhet kan bedrivas även i en kris, omfattas av undantagen. Tredje punkten omfattar samutrustade eller samlokaliserade datacenter. Samtliga tre punkter omfattar både datacenter som ägs eller förvaltas av myndigheter och datacenter som ägs eller förvaltas av privata aktörer. Tillsyn 5 §    Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) har tillsyn över att denna lag och kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/1364 följs. Tillsynen omfattar inte sådana datacenter som avses i 4 §. I paragrafen anges att den myndighet som regeringen utser ska vara tillsynsmyndighet. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. Av första stycket följer att tillsynen omfattar att ägaren eller operatören av ett datacenter har rapporterat in korrekta uppgifter och att samtliga uppgifter som omfattas av rapporteringsskyldigheten har rapporterats. I andra stycket anges att datacenter som är undantagna från rapporteringsskyldigheten inte heller ska omfattas av tillsynen. I sådana fall behöver tillsynsmyndigheten endast ta ställning till om datacentret omfattas av undantaget i 4 § eller inte. 6 §    Tillsynsmyndigheten har i den utsträckning som behövs för tillsynen rätt att 1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar från den som äger eller förvaltar ett datacenter, och 2.få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen inom datacentret, dock inte bostäder. I paragrafen anges vilka befogenheter tillsynsmyndigheten har för att kunna genomföra tillsynen. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. Tillsynsmyndigheten har rätt att, i den utsträckning som behövs för tillsynen, begära in upplysningar och handlingar från den som äger eller förvaltar datacentret. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få tillträde till datacentrets lokaler. Rätten till tillträde omfattar inte bostäder. 7 §    Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag och kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/1364 ska följas. Ett föreläggande får förenas med vite. I paragrafen anges att tillsynsmyndigheten får meddela förelägganden och förena föreläggandena med vite. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. Bestämmelser om vite, bl.a. om hur vitesbeloppet fastställs, finns i lagen (1985:206) om viten. Överklagande 8 §    Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. I paragrafen anges att tillsynsmyndighetens beslut enligt lagen får överklagas och att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Övervägandena finns i avsnitt 8.2. Förslaget till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi 6 a kap. Skattebefriade användningsområden m.m. 2 c §    För biogas eller biogasol som förbrukas som bränsle för uppvärmning medges befrielse från energiskatt med 100 procent och från koldioxidskatt med 100 procent. Första stycket gäller endast om bränslet vid skattskyldighetens inträde omfattas av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen. Om bränslet förbrukas i en sådan anläggning som avses i 1 kap. 3 § andra stycket 2 lagen om hållbarhetskriterier för vissa bränslen, gäller första stycket dessutom endast om förbrukaren vid förbrukningstillfället innehar ett hållbarhetsbesked som omfattar bränslet enligt 3 kap. samma lag. 7 kap. Avdrag 3 c §    Avdrag enligt 3 a och 3 b §§ medges endast om 1. motorbränslet eller beståndsdelen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag, 2. stödmottagaren inte är ett företag utan rätt till statligt stöd, och 3. uppgift lämnas om avdragets fördelning på stödmottagare. 4 §    En skattskyldig får göra avdrag för energiskatt med 100 procent och för koldioxidskatt med 100 procent på biogas och biogasol som den skattskyldige har förbrukat eller sålt som motorbränsle. Första stycket gäller endast om 1. stödmottagaren inte är ett företag utan rätt till statligt stöd, 2. uppgift lämnas om avdragets fördelning på stödmottagare, och 3. biogasen eller biogasolen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag. I 6 a kap. 2 c § och 7 kap. 3 c och 4 §§ regleras befrielse från energiskatt och koldioxidskatt för biodrivmedel och för biogas och biogasol som används för värmeändamål och motorändamål. Övervägandena finns i avsnitt 4.5. Paragraferna ändras till följd av att rubriken till lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen ändras. I 6 a kap. 2 c § ändras hänvisningen för att det ska framgå vilka anläggningar som använder gasformiga biobränslen för att producera el, värme eller kyla som omfattas av kravet på att ha ett hållbarhetsbesked. Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen Lagen om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen får en ny rubrik. Även förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen ska omfattas av lagen. Orden ”biodrivmedel och biobränslen” ersätts därför med ”vissa bränslen”. Ett nytt 2 kap. införs som ersätter det hittillsvarande 2 kap. Det görs även vissa omdisponeringar för att förbättra lagens struktur. När det anges att en paragraf eller ett stycke överensstämmer med en hittillsvarande paragraf eller ett hittillsvarande stycke görs ingen ändring i fråga om lydelsen. I de fall där det anges att paragrafen eller stycket överensstämmer i sak med sin hittillsvarande motsvarighet är ändringarna endast redaktionella eller språkliga. I övrigt finns det paragrafer eller stycken som har motsvarigheter i den hittillsvarande regleringen men ett delvis annat innehåll i sak. Om ändringen är mindre anges att paragrafen eller stycket i huvudsak överensstämmer med hittillsvarande reglering. Det anges i samtliga dessa fall vilken paragraf och vilket stycke som regleringen överensstämmer med eller motsvarar och det hänvisas även till äldre förarbeten i den utsträckning som de fortfarande är aktuella för tillämpningen. 1 kap. Inledande bestämmelser Lagens innehåll 1 §    Lagen innehåller bestämmelser om kriterier som förnybara bränslen och återvunna kolbränslen ska uppfylla för att anses vara hållbara (hållbarhetskriterier) och om hållbarhetsbesked som ska visa detta. Lagen innehåller även bestämmelser om anläggningsbesked. I paragrafen regleras lagens innehåll. Ändringen görs med anledning av att hållbarhetskriterierna ska gälla även för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen. Övervägandena finns i avsnitt 4.3 och 4.4. Ord och uttryck 2 §    I denna lag betyder agrobiomassa: biomassa som produceras inom jordbruket, avfall: varje ämne eller föremål som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med, dock inte ett ämne som avsiktligt har manipulerats eller kontaminerats för att anses som avfall, biobränslen: fasta, gasformiga eller flytande bränslen som framställs av biomassa och som används för andra energiändamål än motordrift, biodrivmedel: flytande eller gasformiga bränslen som framställs av biomassa och som används för motordrift, biomassa: den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk, inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung, av skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av avfall, inklusive industriavfall och kommunalt avfall av biologiskt ursprung, förnybara bränslen: biodrivmedel, biobränslen och förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung: flytande och gasformiga bränslen vars energiinnehåll hämtas från andra förnybara energikällor än biomassa, livsmedels- eller fodergrödor: stärkelserika grödor, sockergrödor eller oljegrödor som produceras på jordbruksmark som huvudgrödor, dock inte 1. restprodukter och avfall, 2. material som innehåller både cellulosa och lignin, eller 3. mellangrödor som inte kräver att ytterligare mark tas i anspråk, produktionskedja: den produktionsprocess som pågår fram till och med användningen av bränslet och som för 1. biodrivmedel eller biobränslen börjar med – odling av biomassa, inbegripet framställning av gödsel för odlingen, eller – omhändertagandet av avfall eller andra restprodukter än sådana som kommer från jordbruk, vattenbruk, fiske eller skogsbruk, och 2. förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen börjar med produktionen av el och andra insatsvaror, 2. förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen börjar med produktionen av el och andra insatsvaror, restprodukt: ett ämne som inte är den eller de slutprodukter som en produktionsprocess direkt ska producera eller är huvudsyftet med processen och där produktionsprocessen inte avsiktligt ändrats för att producera ämnet, restprodukter från jordbruk, vattenbruk, fiske respektive skogsbruk: restprodukter som har uppkommit direkt i jordbruk, vattenbruk, fiske respektive skogsbruk och inte i relaterad industri eller bearbetning, skogsbiomassa: biomassa som produceras inom skogsbruket, skogsföryngring: att ett skogsbestånd återställs på naturlig eller konstgjord väg efter att det tidigare beståndet har avlägsnats genom avverkning eller av naturliga orsaker, ursprungsområde: ett geografiskt avgränsat område där bränsleråvaran för skogsbiomassan tas, för vilket det finns tillförlitlig och oberoende information och där förhållandena är tillräckligt homogena för att riskerna i fråga om skogsbiomassans hållbarhet och lagenlighet ska kunna bedömas, återvunna kolbränslen: flytande och gasformiga bränslen som produceras från 1. flytande eller fast avfall av icke-förnybart ursprung som inte lämpar sig för materialåtervinning, 2. gaser från hantering av avfall av icke-biologiskt ursprung, eller 3. avgaser av icke-förnybart ursprung som framställs som en oundviklig och oavsiktlig följd av produktionsprocessen i en industrianläggning. I paragrafen finns definitioner av ord och uttryck som används i lagen. Paragrafen genomför artikel 2 andra stycket leden 22a, 30, 31, 35, 36, 44 och 44a i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (förnybartdirektivet). Övervägandena finns i avsnitt 4.2–4.4. Ändringar görs i huvudsak för att hållbarhetskriterierna även ska gälla för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen. Det införs nya definitioner av förnybara bränslen, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, restprodukter från jordbruk, vattenbruk, fiske respektive skogsbruk, skogsföryngring, ursprungsområde och återvunna kolbränslen. Definitionen av produktionskedja ändras. Definitionerna av avfall, biodrivmedel och restprodukt flyttas så att uppräkningen är i alfabetisk ordning. Definitionen av avfall ändras också språkligt. Med förnybara bränslen avses biodrivmedel, biobränslen och förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Definitionen överensstämmer med artikel 2 andra stycket led 22a i förnybartdirektivet. Definitionen har betydelse för tillämpningen av 1 kap. 1 och 3 §§, 3 kap. 1 a, 1 b, 1 d och 1 e §§ och av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna. Definitionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung överensstämmer med artikel 2 andra stycket led 36 i förnybartdirektivet. Definitionen omfattar i praktiken i huvudsak vätgas producerad genom elektrolys och s.k. elektrobränslen. Vätgas kan produceras i en elektrolysör, som spjälkar vattenmolekyler i syreatomer och väteatomer med hjälp av el. Vätgasen i sig har flera olika användningsområden. Genom att använda koldioxid tillsammans med vätgasen i särskilda processer är det möjligt att producera elektrobränslen i form av kolväten som metan, bensin, diesel och flygfotogen. Om koldioxid används i processen krävs det inte att denna koldioxid är hämtad från förnybara energikällor för att bränslet ska anses som förnybart. Enligt definitionen får energiinnehållet inte hämtas från biomassa. En definition av biomassa finns i paragrafen. Definitionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung har betydelse för tillämpningen av 1 kap. 2 b §, 2 kap. 1 § och 3 kap. 1 §. Bestämmelser om när el som används för att producera bränslen av icke-biologiskt ursprung kan anses som förnybar finns i huvudsak i kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1184 av den 10 februari 2023 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 genom fastställande av en unionsmetod med närmare regler för produktion av förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung. Med en anläggning som producerar förnybar el avses enligt kommissionens delegerade förordning enskilda produktionsenheter, eller grupper av produktionsenheter, som producerar el på en eller flera platser från samma eller från olika förnybara energikällor, med undantag för produktionsenheter som producerar el från biomassa och lagringsenheter (artikel 2.3). Om vätgas som produceras genom elektrolys produceras med el från en elproduktionsanläggning som använder biomassa, uppfyller vätgasen därmed inte definitionen av ett förnybart bränsle av icke-biologiskt ursprung. Om el tas från elnätet behöver hänsyn däremot inte tas till att en viss del av elproduktionen i elområdet kommer från biomassa. Om vätgasproducenten ska ingå ett avtal om inköp av förnybar el enligt artikel 4.2 i kommissionens delegerade förordning, är det dock nödvändigt att avtalet avser förnybar el från annan elproduktion än från biomassa. Det införs en definition av restprodukter från jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk. Definitionen överensstämmer med artikel 2 andra stycket led 44 i förnybartdirektivet. Uttrycket används sedan tidigare i t.ex. hittillsvarande 1 kap. 3 § andra stycket hållbarhetslagen. I förhållande till den paragrafen förtydligas att restprodukter som uppkommit i relaterad industri eller bearbetning inte omfattas. Ingen ändring i sak avses jämfört med hittillsvarande reglering (jfr prop. 2016/17:217 s. 33). Uttrycket används i 2 kap. 7 och 14 §§. Det införs en ny definition av skogsföryngring. Definitionen överensstämmer med artikel 2 andra stycket led 31 i förnybartdirektivet. Med naturliga orsaker avses bl.a. brand eller storm. Uttrycket används i 2 kap. 12 §. Det införs en definition av ursprungsområde. Definitionen överensstämmer med artikel 2 andra stycket led 30 i förnybartdirektivet. Definitionen har betydelse för tillämpningen av 2 kap. 12 och 13 §§. Definitionen av produktionskedja ändras med anledning av att även förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen ska omfattas av lagen. Hur produktionskedjan definieras har bl.a. betydelse för hur kontrollsystemet ska utformas (jfr 3 kap. 1 a §). Om koldioxid används i produktionen av bränslet ska den, liksom el, betraktas som en insatsvara. Uttrycket används i 3 kap. 1 a och 1 d §§. Med återvunna kolbränslen avses flytande och gasformiga bränslen som produceras från vissa typer av avfall och restgaser. Definitionen överensstämmer med artikel 2 andra stycket led 35 i förnybartdirektivet. Att avfallet inte lämpar sig för materialåtervinning innebär att den som är ansvarig för att avfallet blir behandlat har kommit fram till att återvinning på annat sätt eller bortskaffande är de lämpligaste behandlingsmetoderna utifrån avfallshierarkin i miljöbalken. I förhållande till definitionen i direktivet förtydligas att de gaser från avfallshantering som kan användas för att producera återvunna kolbränslen ska vara gaser från hantering av icke-biologiskt avfall. Definitionen av återvunna kolbränslen har betydelse för tillämpningen av 1 kap. 1 och 3 §§, 2 kap. 1 §, 3 kap. 1 a, 1 b, 1 d och 1 e §§ och av ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna. Fastställande av andelen förnybar el vid produktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung 2 b §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om fastställande av andelen förnybar el vid produktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Paragrafen, som är ny, gör det möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om fastställande av andelen förnybar el vid produktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Se definitionen av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung i 1 kap. 2 §. Paragrafen gör det möjligt att genomföra artikel 27.6 i förnybartdirektivet på lägre nivå än lag. Övervägandena finns i avsnitt 4.3. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om att andelen förnybar el antingen ska fastställas på grundval av den genomsnittliga andelen förnybar el i det land där bränslet producerades, se artikel 27.6 i förnybartdirektivet, eller beräknas enligt kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1184. Krav på att hållbarhetskriterier ska vara uppfyllda 3 §    För att förnybara bränslen och återvunna kolbränslen ska anses som hållbara ska de hållbarhetskriterier i 2 kap. som gäller för bränslet vara uppfyllda. I fråga om fasta biobränslen och gasformiga biobränslen gäller första stycket endast 1. fasta biobränslen som används för produktion av el, värme eller kyla i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt, 2. gasformiga biobränslen som används för produktion av el, värme eller kyla i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt, 3. gasformiga biobränslen som produceras i anläggningar med ett genomsnittligt biometanflöde på minst 200 kubikmeter per timme, och 4. fasta eller gasformiga biobränslen som någon är rapporteringsskyldig för enligt 3 kap. 1 § första stycket 8. Fast kommunalt avfall från biomassa som används för produktion av el, värme och kyla ska anses som hållbart även om hållbarhetskriterierna i 2 kap. inte är uppfyllda. I paragrafen regleras att hållbarhetskriterierna ska vara uppfyllda för att förnybara bränslen och återvunna kolbränslen ska anses som hållbara. Ändringarna görs i huvudsak med anledning av att förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, återvunna kolbränslen och fler anläggningar som använder fasta biobränslen ska omfattas av lagen. Paragrafen genomför artikel 29.1 tredje och fjärde styckena i förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.5. Första stycket första meningen ändras så att även förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen ska uppfylla de hållbarhetskriterier i 2 kap. som gäller för bränslet för att det ska anses som hållbart. Hittillsvarande första stycket andra meningen flyttas till en ny paragraf, 2 kap. 7 §, och omarbetas. Andra stycket är nytt och motsvarar delvis hittillsvarande 1 kap. 3 a § första stycket (prop. 2020/21:185 s. 25 och 62). I första punkten begränsas hållbarhetskriterierna i fråga om fasta biobränslen till att endast gälla produktion av el, värme eller kyla och anläggningar av viss storlek. Kapacitetsgränsen för vilka anläggningar som omfattas av hållbarhetskriterierna sänks från en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 20 megawatt till minst 7,5 megawatt, vilket innebär att fler anläggningar ska uppfylla hållbarhetskriterierna. Produktion av bränslen från fasta biobränslen omfattas inte längre av punkten. I andra punkten begränsas hållbarhetskriterierna i fråga om gasformiga biobränslen. Produktion av bränsle från gasformiga biobränslen omfattas inte längre av punkten. Av tredje punkten framgår att hållbarhetskriterierna gäller för gasformiga biobränslen som produceras i anläggningar med ett visst minsta genomsnittligt biometanflöde. Av 3 kap. 1 § första stycket 5 och 1 a § framgår att även den som producerar gasformiga biodrivmedel i en sådan anläggning ska uppfylla hållbarhetskriterierna. Det är endast produktion av gasformiga biobränslen som helt eller delvis består av biometan som omfattas av punkten. Rågas som produceras i en biogasanläggning består av 40–80 procent biometan. Enligt fjärde punkten ska hållbarhetskriterierna även gälla för anläggningar som inte når upp till de gränsvärden som anges i de föregående punkterna men där en aktör frivilligt ansökt om hållbarhetsbesked för anläggningen. Ett skäl för att göra det kan vara att det ger fördelar enligt regelverket för EU:s utsläppshandelssystem. 3 a §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vad som avses med anläggningar, sammanlagd installerad tillförd effekt och genomsnittligt biometanflöde. I paragrafen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om vad som avses med vissa termer i lagen. Paragrafen motsvarar i huvudsak hittillsvarande andra stycket. Hittillsvarande första stycket flyttas till 3 § andra stycket och ändras i sak. Övervägandena finns i avsnitt 4.5. Bemyndigandet utvidgas till att även gälla föreskrifter om vad som avses med genomsnittligt biometanflöde, se 1 kap. 3 § andra stycket 3 och 3 kap. 1 § första stycket 5. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om hur biometanflödet ska mätas och hur beräkningen ska göras om gasen endast till viss del består av biometan. 2 kap. Hållbarhetskriterier Minskade utsläpp av växthusgaser 1 §    För att förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen ska anses som hållbara ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett med minst 70 procent. Paragrafen är ny. Genom den införs krav på minskade utsläpp av växthusgaser för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen. Paragrafen genomför artikel 29a i förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.6. Utsläppen av växthusgaser ska minska i förhållande till de utsläpp som hade uppstått om fossila bränslen använts. Hur minskningen av utsläppen ska beräknas framgår av bilagan till kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1185 av den 10 februari 2023 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 genom fastställande av ett minimitröskelvärde för minskningen av växthusgasutsläpp från återvunna kolbaserade bränslen och genom specificering av en metod för bedömningen av minskningen av växthusgasutsläpp från förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung och från återvunna kolbaserade bränslen. 2 §    För att fasta biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift efter den 20 november 2023. I paragrafen finns krav på minskade utsläpp av växthusgaser när fasta biobränslen används för produktion av el, värme eller kyla. Paragrafen överensstämmer delvis med hittillsvarande 1 a § första stycket (prop. 2020/21:185 s. 27–29 och 63). Hittillsvarande bestämmelser om gasformiga biobränslen flyttas till 3 §. Hittillsvarande 1 a § andra stycket flyttas till 6 §. Paragrafen genomför artikel 29.10 första stycket d och e (delvis) i förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.6. Hur mycket utsläppen ska minska beror på hur stor sammanlagd installerad tillförd effekt som anläggningen har och när den har tagits i drift. I 5 § regleras när en anläggning ska anses ha tagits i drift. Paragrafen innebär att fler anläggningar än enligt hittillsvarande reglering omfattas av kravet på minskade utsläpp av växthusgaser. Första punkten innebär att anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt omfattas av kravet på att minska utsläppen av växthusgaser med minst 70 procent. Genom punkten genomförs delar av artikel 29.10 första stycket e i förnybartdirektivet. I andra punkten finns ett krav på 80 procents utsläppsminskning för anläggningar som tagits i drift efter den 20 november 2023. Punkten genomför artikel 29.10 första stycket d i förnybartdirektivet. Av 1 kap. 3 § följer att fasta biobränslen som används för produktion av el, värme och kyla i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på under 7,5 megawatt inte behöver uppfylla hållbarhetskriterierna. Om någon med stöd av 3 kap. 1 § första stycket 5 frivilligt har ansökt om hållbarhetsbesked för bränslet, behöver dock hållbarhetskriterierna uppfyllas. Kravet i andra punkten gäller därför som huvudregel för anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt. 3 §    För att gasformiga biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen inte omfattas av 2 a, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller b) har tagits i drift efter den 20 november 2023. I paragrafen finns krav på minskade utsläpp av växthusgaser när gasformiga biobränslen används för produktion av el, värme och kyla. Paragrafen motsvarar delvis hittillsvarande 1 a § första stycket men ändras i sak (prop. 2020/21:185 s. 27–29 och 63). Hittillsvarande 1 a § andra stycket flyttas till 6 §. Paragrafen genomför artikel 29.10 första stycket d, e (delvis) och f i förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.6. Hur mycket utsläppen ska minska beror på hur stor sammanlagd installerad tillförd effekt som anläggningen har, när den har tagits i drift och hur länge den har varit i drift. I 5 § regleras när en anläggning ska anses ha tagits i drift. Paragrafen innebär att fler anläggningar än enligt hittillsvarande reglering omfattas av kravet på minskade utsläpp. Första punkten omfattar anläggningar som tagits i drift under en viss period. Genom punkten genomförs artikel 29.10 första stycket e (delvis) och f i förnybartdirektivet. För anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och som har varit i drift i minst 15 år gäller i stället andra punkten a. I andra punkten a regleras kraven för anläggningar som tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, som har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och som har varit i drift i minst 15 år. Genom punkten genomförs artikel 29.10 första stycket f. I andra punkten b regleras kraven för anläggningar som har tagits i drift efter den 20 november 2023. Bestämmelsen genomför artikel 29.10 första stycket d i förnybartdirektivet. Av 1 kap. 3 § följer att gasformiga biobränslen som används för produktion av el, värme eller kyla inte behöver uppfylla hållbarhetskriterierna, om de används i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt under 2 megawatt. Paragrafen gäller alltså endast anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt. Om någon med stöd av 3 kap. 1 § första stycket 5 frivilligt har ansökt om hållbarhetsbesked för bränslet behöver dock hållbarhetskriterierna uppfyllas. 4 §    För att biodrivmedel och flytande biobränslen ska anses som hållbara ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 50 procent, om biodrivmedlet eller det flytande biobränslet har producerats i en anläggning som har tagits i drift senast den 5 oktober 2015, 2. med minst 60 procent, om biodrivmedlet eller det flytande biobränslet har producerats i en anläggning som har tagits i drift den 6 oktober 2015–31 december 2020, och 3. med minst 65 procent, om biodrivmedlet eller det flytande biobränslet har producerats i en anläggning som har tagits i drift efter den 31 december 2020. Paragrafen motsvarar i sak hittillsvarande 1 § första stycket (prop. 2016/17:217 s. 34 och prop. 2020/21:185 s. 27–29 och 63). Hittillsvarande 1 § andra stycket behandlas i kommentaren till 6 §. Paragrafen genomför artikel 29.10 första stycket a–c i förnybartdirektivet. 5 §    En anläggning anses ha tagits i drift enligt 2–4 §§ så snart det vid anläggningen förekommer fysisk produktion av biodrivmedel, flytande biobränslen eller el, värme eller kyla från fasta eller gasformiga biobränslen. Paragrafen motsvarar hittillsvarande 1 b § (prop. 2020/21:185 s. 64). Paragrafen genomför artikel 29.10 andra stycket i förnybartdirektivet. 6 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om hur minskningen av utsläppen av växthusgaser för biodrivmedel och biobränslen ska beräknas. Paragrafen är ny och innehåller bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Paragrafen motsvarar hittillsvarande 1 § andra stycket (prop. 2010/11:152 s. 25) och 1 a § andra stycket (prop. 2020/21:185 s. 27–29 och 64). Markkriterier 7 §    Om biodrivmedel eller biobränslen framställts av avfall eller restprodukter, gäller markkriterierna i 8–14 §§ i den utsträckning som anges i andra stycket. För biodrivmedel eller biobränslen som har framställts av – restprodukter från skogsbruk gäller kriterierna i 12 och 13 §§, – restprodukter från vattenbruk- eller fiske gäller kriterierna i 8–11 §§, – restprodukter från jordbruk gäller kriterierna i 8–11 och 14 §§, och – avfall från jordbruk gäller kriteriet i 14 §. Paragrafen motsvarar i huvudsak hittillsvarande 1 kap. 3 § första stycket andra meningen och andra stycket (prop. 2020/21:185 s. 37–40 och 62). Paragrafen genomför artikel 29.1 andra stycket och artikel 29.2 i förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.7. I paragrafen anges vilka av markkriterierna i 8–14 §§ som ska vara uppfyllda för biodrivmedel eller biobränslen som produceras av avfall och restprodukter. Huvudregeln är att sådana biodrivmedel och biobränslen inte behöver uppfylla markkriterierna. Även avfall och restprodukter som först bearbetas till en produkt som sedan bearbetas ytterligare till biodrivmedel eller biobränslen omfattas av paragrafen. I förhållande till hittillsvarande 1 kap. 3 § förtydligas vilka av markkriterierna i 8–14 §§ som gäller för vilken typ av restprodukt. Markkriterierna gäller för skogsbiomassa och agrobiomassa. Termerna agrobiomassa och skogsbiomassa definieras i 1 kap. 2 § och omfattar biomassa som produceras inom jordbruket och inom skogsbruket. När det gäller restprodukter från skogsbruk gäller kriterierna i 12 och 13 §§. För restprodukter från jordbruk gäller kriterierna i 8–11 och 14 §§. Vattenbruk och fiske utgör enligt definitionen av biomassa i 1 kap. 2 § industrier som är förknippade med jordbruk och skogsbruk. De kriterier som kan komma i fråga för restprodukter från vattenbruk och fiske är 8–11 §§. Det kan t.ex. vara fråga om att sådana restprodukter inte får komma från områden som i lag eller genom beslut av en myndighet har utsetts för naturskydd enligt 9 § första stycket 1. En definition av restprodukter från jordbruk, vattenbruk, fiske och skogsbruk finns i 1 kap. 2 §. Med avfall från jordbruk avses avfall som uppkommit direkt i sådan verksamhet, se kommentaren till 14 §. 8 §    För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara får de inte ha producerats av agrobiomassa från mark som den 1 januari 2008 eller senare utgjordes av någon av följande typer av områden, oavsett om marken fortfarande är av detta slag eller inte: 1. urskog eller annan trädbevuxen mark med inhemska arter, där det inte finns några klart synliga tecken på mänsklig verksamhet och där de ekologiska processerna inte har störts i betydande utsträckning, 2. gammal skog enligt definitionen i det land där skogen finns, 3. skog eller annan trädbevuxen mark – med stor biologisk mångfald, – som är rik på arter och inte skadad, – som av en myndighet har konstaterats ha stor biologisk mångfald, och – där råvaruuttaget inte har varit oskadligt ur naturskyddssynpunkt. 4. gräsmark med en area på minst ett hektar – med stor biologisk mångfald, – som i avsaknad av mänsklig verksamhet förblir gräsmark, och – som bibehåller den naturliga artsammansättningen och sina ekologiska särdrag och processer, 5. gräsmark med en area på minst ett hektar, – med stor biologisk mångfald, – som är rik på arter och inte skadad, – som av en myndighet har konstaterats ha stor biologisk mångfald, – som i avsaknad av mänsklig verksamhet skulle upphöra att vara gräsmark, och – där råvaruuttaget inte är nödvändigt för att bevara markens status som gräsmark, eller 6. hedmark. I paragrafen begränsas vilka marktyper som råvaran till biodrivmedel och biobränslen får komma ifrån, om drivmedlet eller bränslet ska anses som hållbart. Paragrafen motsvarar i huvudsak hittillsvarande 2 § första och andra styckena (prop. 2009/10:164 s. 42 och prop. 2020/21:185 s. 64 och 65). Hittillsvarande 2 § tredje stycket flyttas till 15 §. Paragrafen genomför artikel 29.3 första stycket a, b, d och e i förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.7. I första punkten, som motsvarar hittillsvarande 2 § första stycket a, byts ordet naturskog ut mot urskog eftersom den termen används i den svenska versionen av förnybartdirektivet (jfr termen ”primary forest” i den engelska versionen av direktivet). I andra punkten införs ett nytt hållbarhetskriterium för gammal skog. Det är definitionen av gammal skog, alternativt motsvarigheten till den definitionen, som gäller i landet där skogen finns som ska vara avgörande. Om definitionen skiljer sig åt mellan t.ex. delstater i ett land, avses definitionen i den delstat där skogen finns. Det ingår därmed i den rapporteringsskyldiges kontrollsystem att ha rutiner för att kontrollera att biomassan inte tas från ett område som enligt det relevanta landets eller regionens lagstiftning utgör gammal skog. Tredje punkten motsvarar i huvudsak hittillsvarande första stycket e. För att ett område ska omfattas av punkten ska en myndighet ha konstaterat att området har stor biologisk mångfald. Enligt den hittillsvarande lydelsen är det tillräckligt att området har stor biologisk mångfald och är rik på arter för att området ska omfattas av punkten. Hittillsvarande första stycket b och c numreras om och blir fjärde och femte punkterna. De undantag som hittills reglerats i 2 § andra stycket a framgår nu direkt av femte punkten. För att ett område ska omfattas av punkterna ska det därmed vara minst ett hektar stort. Om det i ett sådant område som avses i fjärde punkten är nödvändigt att skörda råvaror för att bevara markens status som gräsmark, är det inte ett hinder för att använda råvaran till produktion av biodrivmedel och biobränslen. I femte punkten införs ett nytt kriterium om att en myndighet ska ha konstaterat att området har stor biologisk mångfald för att området ska omfattas av punkten. I sjätte punkten införs ett nytt hållbarhetskriterium för hedmark. Med hedmark avses vissa näringsfattiga slättmarker med hög biologisk mångfald. Innehållet i hittillsvarande första stycket d och andra stycket b flyttas till 9 §. 9 §    För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara får de inte ha producerats av agrobiomassa från mark inom områden som den 1 januari 2008 eller senare har utsetts till någon av följande typer av områden, oavsett om marken fortfarande är av detta slag eller inte: 1. områden som i lag eller genom beslut av en myndighet har utsetts för naturskydd, eller 2. områden som har utsetts till skyddsområden för att skydda sällsynta, hotade eller utrotningshotade ekosystem eller arter, som är erkända i internationella avtal eller som ingår i förteckningar som har utarbetats av mellanstatliga organisationer eller av Internationella naturskyddsunionen. Första stycket gäller endast om produktion av agrobiomassa till biodrivmedel och biobränslen påverkar de syften som gäller för området. I paragrafen begränsas vilka marktyper som råvaran till biodrivmedel och biobränslen får komma ifrån, om biodrivmedlet och biobränslet ska anses som hållbart. Paragrafen genomför artikel 29.3 första stycket c i förnybartdirektivet. Första stycket första punkten motsvarar i sak hittillsvarande 2 § första stycket d (prop. 2009/10:164 s. 42 och 43). Första stycket andra punkten och andra stycket motsvarar i sak hittillsvarande 3 § första och andra styckena (prop. 2009/10:164 s. 44 och prop. 2020/21:185 s. 65) och hittillsvarande 2 § andra stycket b (prop. 2009/10:164 s. 42 och 43). Hittillsvarande 3 § tredje stycket har flyttats till 15 §. 10 §    För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara får de inte ha producerats av agrobiomassa från mark som den 1 januari 2008 utgjordes av någon av följande naturtyper, men som inte längre gör det när råvarorna skördas: 1. våtmark, med vilket avses mark som under hela året eller en betydande del av året är täckt eller mättad av vatten, eller 2. mark inom ett sammanhängande område med en area på minst ett hektar med träd som är högre än fem meter och med en kronslutenhet som täcker mer än 10 procent av ytan, eller med befintliga träd som kan uppnå dessa värden. Första stycket 2 gäller dock inte om kronslutenheten täcker 10–30 procent av ytan och ändrad markanvändning inom området medför att kraven i 4 § uppfylls. I paragrafen finns begränsningar av vilka marktyper som råvaran till biodrivmedel och biobränslen får komma ifrån, om biodrivmedlet eller biobränslet ska anses som hållbart. Paragrafen motsvarar i sak hittillsvarande 4 § första och andra styckena (prop. 2009/10:164 s. 44 och 45 och prop. 2020/21:185 s. 66). Första stycket andra och tredje punkterna slås ihop och omarbetas språkligt för att bättre överensstämma med definitionen av skogsmark i 2 § skogsvårdslagen (1979:429). Ingen ändring i sak avses. Angående de olika kategorierna av marker, se prop. 2009/10:164 s. 45. Andra stycket arbetas om som en följd av att första stycket andra och tredje punkterna slås ihop. Hittillsvarande 4 § tredje stycket flyttas till 15 §. 11 §    För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara får de inte ha producerats av agrobiomassa från mark som den 1 januari 2008 var torvmark, om odling och skörd av råvaran medför dränering av tidigare odikad mark. Paragrafen motsvarar i sak hittillsvarande 5 § första stycket (prop. 2009/10:164 s. 46 och prop. 2020/21:185 s. 66). Hittillsvarande 5 § andra stycket flyttas till 15 §. 12 §    För att biodrivmedel och biobränslen som har producerats av skogsbiomassa ska anses som hållbara ska det visas att det finns både en nationell eller regional lagstiftning som är tillämplig inom avverkningsområdet och ett system för övervakning och kontroll av samma område som säkerställer att 1. avverkningsverksamheten sker på ett lagenligt sätt, 2. skogsföryngring sker på avverkade arealer, 3. arealer som utsetts för naturskydd skyddas i syfte att bevara den biologiska mångfalden och förhindra förstörelse av livsmiljöer, 4. det vid avverkningen tas hänsyn till vikten av att bevara markens beskaffenhet och den biologiska mångfalden i enlighet med principerna för hållbart skogsbruk, i syfte att förhindra negativ påverkan, på ett sätt som undviker – skörd av stubbar och rötter, – försämring av urskog och gammal skog enligt definitionen i det land där skogen finns eller omvandling av sådan skog till skogsplantage, och – avverkning på känsliga marker, 5. avverkningen är förenlig med krav på – begränsning av hyggens storlek, – lokalt och ekologiskt lämpliga bevarandetröskelvärden för den mängd död ved som lämnas kvar vid uttag av död ved, och – avverkningssystem som minimerar negativ påverkan på markens beskaffenhet, på strukturer och egenskaper för biologisk mångfald och på livsmiljöer, 6. avverkningen upprätthåller eller förbättrar skogens produktionskapacitet på lång sikt, och 7. skogsbiomassan inte kommer från ett sådant område som avses i 8 §, 10 § första stycket 1 eller 11 §. Även om villkoren i första stycket inte är uppfyllda, ska biodrivmedel och biobränslen som har producerats av skogsbiomassa anses som hållbara om 1. det visas att det finns ett förvaltningssystem för ursprungsområdet som säkerställer att villkor som motsvarar dem som anges i första stycket 1–6 är uppfyllda, och 2. skogsbiomassan inte kommer från ett sådant område som avses i 8 §, 10 § första stycket 1 eller 11 §. I paragrafen finns markkriterier för biodrivmedel och biobränslen som produceras av skogsbiomassa. Den motsvarar i huvudsak hittillsvarande 6 § första och andra styckena (prop. 2020/21:185 s. 31–36, 66 och 67). Hittillsvarande 6 § tredje stycket behandlas i kommentaren till 15 §. Paragrafen genomför artikel 29.6 i förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.7. Paragrafen är sedan tidigare uppdelad i två stycken beroende på om skogsbiomassan kommer från ett s.k. A-land eller ett B-land, se prop. 2020/21:185 s. 32 och 67 för innebörden av detta. Första stycket ändras med anledning av att det har tillkommit hållbarhetskriterier som skogsbiomassa ska uppfylla. I tredje punkten görs ett förtydligande av syftet med att skydda områden som utsetts för naturskydd. De områden som avses ska enligt direktivet bl.a. inkludera våtmarker, gräsmarker, hedmarker och torvmarker och ha utsetts enligt internationell eller nationell rätt eller av relevant behörig myndighet. I fjärde punkten införs flera kriterier som avser åtgärder som syftar till att förhindra negativ påverkan på biologisk mångfald och markens beskaffenhet. Uttrycket jordbeskaffenhet ersätts av markens beskaffenhet. Därmed omfattas även t.ex. försämring av marken genom markpackning. Med principerna för hållbart skogsbruk avses principer som tagits fram inom ramen för internationella skogsprocesser, t.ex. ministerkonferensen om skydd av skogarna i Europa (skäl 102 i förnybartdirektivet). Uttrycken urskog och gammal skog berörs i kommentaren till 8 §. Med skogsplantage avses planterad skog som brukas intensivt och som vid plantering och som mogen skog endast har en eller två arter, samma åldersklass och regelbundna avstånd samt brukas med kort omloppstid. Skog som anlagts genom plantering eller sådd men som vid mogen skog liknar eller kommer att likna naturligt föryngrad skog omfattas inte, se artikel 2.11 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1115 av den 31 maj 2023 om tillhandahållande på unionsmarknaden och export från unionen av vissa råvaror och produkter som är förknippade med avskogning och skogsförstörelse och om upphävande av förordning (EU) nr 995/2010 (EU:s avskogningsförordning). En ny femte punkt införs med nya kriterier som utöver dem som anges i fjärde punkten syftar till att undvika negativ påverkan på biologisk mångfald och markens beskaffenhet. Punkten består av tre strecksatser. Första strecksatsen motsvarar direktivets kriterium om tröskelvärden för stora kalavverkningar. Bedömningen ska enligt direktivet göras i enlighet med definitionen i det land där skogen finns. Om definitionen skiljer sig åt mellan t.ex. delstater i ett land avses definitionen i den delstat där skogen finns. Det ingår därmed i den rapporteringsskyldiges kontrollsystem att ha rutiner för att kontrollera att biomassan inte tas från ett område som enligt det relevanta landets eller regionens lagstiftning är ett för stort hygge. Andra strecksatsen motsvarar direktivets kriterium om bevarandetröskelvärden för uttag av död ved. Med bevarandetröskelvärden avses krav på hur mycket död ved som måste lämnas kvar i samband med uttag av död ved. Ett sådant avverkningssystem som avses i tredje strecksatsen ska bl.a. minimera negativ påverkan på markens beskaffenhet, inbegripet markpackning, på strukturer och egenskaper för biologisk mångfald och på livsmiljöer. Exempel på strukturer och egenskaper för biologisk mångfald är gamla eller grova träd, trädsamlingar och död ved i form av liggande eller stående träd samt fuktighet. Hittillsvarande femte punkten numreras om och blir sjätte punkten. Sjunde punkten, som är ny, innebär att skogsbiomassa inte får komma från områden som den 1 januari 2008 utgjorde skogsmark, gräsmark eller hedmark som har stort värde för den biologiska mångfalden enligt 8 §, områden som den 1 januari 2008 utgjorde våtmark med stora kollager men som inte längre utgör sådan mark enligt 10 § första stycket 1 eller från sådan torvmark som avses i 11 §. Andra stycket delas upp i en punktlista. Första punkten motsvarar i huvudsak hittillsvarande reglering, men utökas till att även omfatta de nya och ändrade kriterier som tillkommit i första stycket tredje–sjätte punkterna. Andra punkten är ny och motsvarar samma kriterium som första stycket sjunde punkten. Om skogsbiomassan kommer från ett land som saknar nationell och regional lagstiftning för kontroll av att kriteriet är uppfyllt (B-land), måste den rapporteringsskyldige på något annat sätt visa genom sitt kontrollsystem att skogsbiomassan inte kommer från ett sådant område. 13 §    För att biodrivmedel och biobränslen som har producerats av skogsbiomassa ska anses som hållbara ska det visas att det land eller den regionala organisation för ekonomisk integration där skogsbiomassan har sitt ursprung är part i Parisavtalet och 1. har lagt fram ett sådant nationellt fastställt bidrag (NDC) för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) som omfattar utsläpp från och upptag inom jordbruk, skogsbruk och markanvändning och som säkerställer att förändringar i kollager i samband med skörd eller avverkning av biomassa tillgodoräknas landets åtagande att minska eller begränsa utsläppen av växthusgaser i enlighet med det nationellt fastställda bidraget, eller 2. har en nationell eller regional lagstiftning som är tillämplig på utvinning och som syftar till att bevara och stärka kollager och kolsänkor, i enlighet med artikel 5 i Parisavtalet, och visar att rapporterade utsläpp från sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk inte överstiger upptaget. Även om villkoren i första stycket inte är uppfyllda, ska biodrivmedel och biobränslen som har producerats av skogsbiomassa anses som hållbara om det visas att det finns ett förvaltningssystem för ursprungsområdet som säkerställer att kollager och kolsänkor i skogen bibehålls eller förbättras på lång sikt. Paragrafen motsvarar hittillsvarande 7 § första och andra styckena (prop. 2020/21:185 s. 31–36 och 68). Hittillsvarande 7 § tredje stycket flyttas till 15 §. 14 §    För att biodrivmedel och biobränslen som har producerats av avfall eller restprodukter från jordbruk ska anses som hållbara ska det visas att det finns övervaknings- eller förvaltningsplaner för att hantera påverkan på jordbeskaffenheten och markens kollager. Paragrafen motsvarar i sak hittillsvarande 8 § första stycket (prop. 2020/21:185 s. 37–39 och 68). Hittillsvarande 8 § andra stycket flyttas till 15 §. En definition av restprodukter från jordbruk finns i 1 kap. 2 §. Med avfall från jordbruk avses avfall som har uppkommit direkt i en jordbruksverksamhet och inte i relaterad industri eller bearbetning. 15 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om 1. kriterier och geografisk räckvidd i fråga om de områden som anges i 8–11 §§, och 2. hur det ska visas att villkoren i 12–14 §§ är uppfyllda. I paragrafen finns ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela ytterligare föreskrifter om markkriterierna. Första punkten motsvarar hittillsvarande 2 § tredje stycket, 3 § tredje stycket, 4 § tredje stycket och 5 § andra stycket (prop. 2010/11:152 s. 26 och 27). Andra punkten motsvarar hittillsvarande 6 § tredje stycket, 7 § tredje stycket och 8 § andra stycket (prop. 2020/21:185 s. 67 och 68). 3 kap. Rapportering, hållbarhetsbesked och kontrollsystem Rapporteringsskyldighet 1 §    Rapporteringsskyldig är den som 1. enligt 5 eller 6 kap. lagen (1994:1776) om skatt på energi är skattskyldig för bränsle som helt eller delvis utgörs av biodrivmedel eller av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung som används för motordrift, 2. i yrkesmässig verksamhet använder ett flytande biobränsle, 3. i yrkesmässig verksamhet använder ett fast biobränsle för produktion av el, värme eller kyla i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt, 4. i yrkesmässig verksamhet använder ett gasformigt biobränsle för produktion av el, värme eller kyla i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt, 5. i yrkesmässig verksamhet producerar gasformiga biodrivmedel eller gasformiga biobränslen i en anläggning med ett genomsnittligt biometanflöde på minst 200 kubikmeter per timme, 6. i yrkesmässig verksamhet levererar ett gasformigt förnybart bränsle av icke-biologiskt ursprung till en slutkund som använder bränslet i en bränslecell i ett fordon, fartyg eller luftfartyg, 7. i yrkesmässig verksamhet använder ett förnybart bränsle av icke-biologiskt ursprung för andra ändamål än de som anges i 1 och 6, eller 8. inte omfattas av 1–7 men ansöker om hållbarhetsbesked av något annat skäl. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från rapporteringsskyldigheten enligt första stycket. Paragrafen innehåller bestämmelser om rapporteringsskyldighet. Den ändras i huvudsak med anledning av att hållbarhetskriterierna ska gälla även för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och att fler anläggningar som använder fasta biobränslen för produktion av el, värme och kyla ska omfattas av hållbarhetskriterierna. Övervägandena finns i avsnitt 4.3 och 4.5. Det görs flera ändringar av första stycket. Första punkten utökas till att även omfatta rapporteringsskyldighet för den som är skattskyldig för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung som används för motordrift. Om ett förnybart elektrobränsle blandas in i bensin, diesel eller flygfotogen blir det, på samma sätt som för biodrivmedel som blandas in i sådana drivmedel, den som är skattskyldig för drivmedlet som är rapporteringsskyldig. Detsamma gäller den som säljer ett elektrobränsle i ren form, t.ex. metanol för användning i fartyg. Tredje punkten ändras på två sätt. Den som använder fasta biobränslen för att producera ett bränsle är inte längre rapporteringsskyldig. För den som använder fasta biobränslen för att producera el, värme och kyla utökas rapporteringsskyldigheten till att även gälla anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt, se kommentaren till 1 kap. 3 §. Fjärde punkten ändras så att den som använder gasformiga biobränslen för att producera ett bränsle inte längre är rapporteringsskyldig. Femte punkten är ny. Den som producerar gasformiga biodrivmedel eller gasformiga biobränslen i en anläggning med ett visst minsta genomsnittligt biometanflöde är rapporteringsskyldig. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 1 kap. 3 a § meddela föreskrifter om vad som avses med genomsnittligt biometanflöde. Sjätte punkten är ny. Den anger att den som yrkesmässigt levererar ett gasformigt förnybart bränsle av icke-biologiskt ursprung för slutanvändning i en bränslecell i ett fordon, fartyg eller luftfartyg ska vara rapporteringsskyldig. Det innebär i praktiken att även leverans av vätgas som ska användas i bränsleceller i fordon, fartyg och luftfartyg ska rapporteras, trots att sådan användning inte i skatterättslig mening anses vara motordrift. En bränslecell omvandlar kemisk energi från vätgas till elektricitet som sedan används för att driva t.ex. en bil, en buss eller ett fartyg. Sjunde punkten är ny. Den som använder förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung i viss yrkesmässig verksamhet är rapporteringsskyldig. Även användning av bränslet som en mellanprodukt i exempelvis drivmedelsproduktion omfattas. Om bränslet används för motordrift eller i en bränslecell i ett fordon eller fartyg, omfattas det inte av punkten. I ett sådant fall är det den som levererat det förnybara bränslet av icke-biologiskt ursprung som är rapporteringsskyldig. Hittillsvarande femte punkten numreras om och blir åttonde punkten. Kontrollsystem och hållbarhetsbesked 1 a §    Den som är rapporteringsskyldig ska genom ett kontrollsystem säkerställa att de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av rapporteringsskyldigheten anses som hållbara. Den rapporteringsskyldige ska genom överenskommelser, direkt eller indirekt, med samtliga aktörer i hela produktionskedjan och genom stickprov hos dessa aktörer säkerställa att kravet i första stycket uppfylls. En rapporteringsskyldigs kontrollsystem ska granskas av en oberoende granskare. Den oberoende granskaren ska i ett intyg lämna ett utlåtande om kontrollsystemet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om kontrollsystem och granskning av sådana system. I paragrafen finns bestämmelser om kontrollsystem och oberoende granskning. Ändringarna görs i huvudsak eftersom hållbarhetskriterierna även ska gälla för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen. Övervägandena finns i avsnitt 4.3, 4.4 och 4.11. I första stycket ändras biodrivmedel och biobränslen till förnybara bränslen och återvunna kolbränslen. Definitioner av termerna finns i 1 kap. 2 §, se kommentaren till den paragrafen. Det förtydligas även att den rapporteringsskyldige genom sitt kontrollsystem ska säkerställa att de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av rapporteringsskyldigheten i 1 § är att anse som hållbara. Skyldigheten omfattar därmed även den som inte är uppgiftsskyldig enligt 1 e § första stycket. Ingen ändring i sak avses. De delar av hittillsvarande tredje stycket som handlar om granskarens kontroll och vad granskningen ska innehålla tas bort. Med stöd av fjärde stycket kan motsvarande bestämmelser tas in i förordning. Innehållet i hittillsvarande fjärde stycket flyttas till tredje stycket. 1 b §    Den som är rapporteringsskyldig ska till tillsynsmyndigheten ge in en beskrivning av sitt kontrollsystem tillsammans med den oberoende granskarens intyg. Tillsynsmyndigheten ska i ett särskilt beslut fastställa om den rapporteringsskyldiges kontrollsystem uppfyller kraven enligt 1 a § (hållbarhetsbesked). Ett hållbarhetsbesked gäller tills vidare men ska omprövas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om omprövning och styrkande av hållbarhet hos förnybara bränslen och återvunna kolbränslen. I paragrafen finns bestämmelser om hållbarhetsbesked och omprövning. Ändringarna görs eftersom hållbarhetskriterierna även ska gälla för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen. Övervägandena finns i avsnitt 4.3,4.4 och 4.11. Upplysningsbestämmelsen i hittillsvarande 1 b § fjärde stycket slopas. I fjärde stycket (hittillsvarande femte stycket) införs ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om omprövning av hållbarhetsbesked. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter om i vilka situationer omprövning kan ske meddelas. Därutöver ändras biodrivmedel och biobränslen till förnybara bränslen och återvunna kolbränslen. Definitioner av termerna finns i 1 kap. 2 §, se kommentaren till den paragrafen. Återkallelse av hållbarhetsbesked 1 d §    Ett hållbarhetsbesked ska återkallas helt eller delvis av tillsynsmyndigheten om 1. den rapporteringsskyldige eller någon som ingår i den rapporteringsskyldiges produktionskedja bryter mot åtagandena i kontrollsystemet på ett sådant sätt att det med fog kan antas att de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av hållbarhetsbeskedet inte kan anses vara hållbara, 2. den rapporteringsskyldige eller någon som ingår i den rapporteringsskyldiges produktionskedja bryter mot åtagandena i kontrollsystemet på ett sådant sätt att hållbarheten hos de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av hållbarhetsbeskedet inte kan bedömas på ett tillfredsställande sätt, eller 3. det är uppenbart att de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av hållbarhetsbeskedet inte kan anses som hållbara trots att åtagandena i kontrollsystemet följs. Ett hållbarhetsbesked får även återkallas om rapporteringsskyldigheten har upphört. Ett hållbarhetsbesked får inte återkallas om felet är ringa. Ett beslut om återkallelse gäller omedelbart. I paragrafen finns bestämmelser om återkallelse av hållbarhetsbesked. Ändringarna görs bl.a. eftersom hållbarhetskriterierna även ska gälla för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen. Övervägandena finns i avsnitt 4.9. I första stycket ändras biodrivmedel och biobränslen till förnybara bränslen och återvunna kolbränslen. Definitioner av termerna finns i 1 kap. 2 §, se kommentaren till den paragrafen. Första stycket omarbetas även så att bedömningen av om ett hållbarhetsbesked ska återkallas helt eller delvis ska avse de bränslen som omfattas av hållbarhetsbeskedet och inte de bränslen som rapporteras enligt 1 e §. Aktörer som frivilligt ansökt om hållbarhetsbesked enligt 1 § första stycket 8 är inte uppgiftsskyldiga enligt 1 e § första stycket och rapporterar inte några bränslen. Genom ändringen är det möjligt för tillsynsmyndigheten att återkalla hållbarhetsbeskedet helt eller delvis även i de fallen. Att ett biodrivmedel eller biobränsle omfattas av ett hållbarhetsbesked är en förutsättning i flera andra författningar, se bl.a. 7 kap. 3 c § lagen (1994:1776) om skatt på energi och 2 kap. 4 § lagen (2011:1200) om elcertifikat. För rapporteringsskyldiga aktörer avses ingen skillnad gentemot hittillsvarande reglering. Hur bedömningen av om kriterierna för återkallelse är uppfyllda ska göras framgår av tidigare förarbeten (se prop. 2010/11:152 s. 37 och 38). En återkallelse får enligt tredje stycket inte ske om felet är ringa. Stycket ändras språkligt. Uppgiftsskyldighet 1 e §    Den som är rapporteringsskyldig enligt 1 § första stycket 1–7 ska lämna uppgifter 1. för bedömningen av hållbarhetskriterier enligt denna lag, 2. för Sveriges rapportering enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/2413, och 3. om sådana mängder förnybara bränslen som avses i föreskrifter som meddelats med stöd av andra stycket 1. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. skyldigheten att lämna uppgifter och om undantag från den skyldigheten, och 2. att den som är rapporteringsskyldig ska informera konsumenter om vilken typ av biobränsle som används i den yrkesmässiga verksamheten och om bränslets geografiska ursprung. Paragrafen innehåller bestämmelser om uppgiftsskyldighet. Övervägandena finns i avsnitt 4.3, 4.4 och 4.5. Första stycket första och tredje punkterna ändras så att även den som är rapporteringsskyldig för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung blir uppgiftsskyldig, se kommentaren till 1 §. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av andra stycket 1 meddela föreskrifter om vilka uppgifter som ska rapporteras och om undantag från uppgiftsskyldigheten. Kravet i första stycket andra punkten på att uppgifter ska lämnas för rapportering till den unionsdatabas som inrättas enligt förnybartdirektivet flyttas till en ny paragraf, 1 f §. Hänvisningen till förnybartdirektivet görs också statisk. 1 f §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att rapportera uppgifter till den unionsdatabas som avses i artikel 31a i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/2413. Paragrafen är ny. Den motsvarar delar av hittillsvarande 1 e § första stycket 2 (prop. 2020/21:185 s. 71). Paragrafen genomför artikel 31a i förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.8. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om rapportering av uppgifter till den unionsdatabas som inrättas enligt förnybartdirektivet. Unionsdatabasen ska göra det möjligt att spåra förnybara flytande och gasformiga bränslen och återvunna kolbränslen. De ekonomiska aktörer som berörs ska föra in uppgifter i databasen om de transaktioner som har gjorts och om hållbarhetsegenskaperna hos de berörda bränslena, inklusive växthusgasutsläpp under livscykeln. För gasformiga förnybara bränslen som matas in på det sammankopplade europeiska gasnätet ska de ekonomiska aktörerna lämna uppgifter om ekonomiska transaktioner och relevanta hållbarhetsuppgifter som växthusgasutsläpp fram till den punkt där gasen matas in på gasnätet. Bränsleleverantörer ska också föra in uppgifter som gör det möjligt att kontrollera efterlevnaden av krav om bl.a. minimiandelen förnybar energi i transportsektorn. Kretsen av rapporteringsskyldiga beror dels på unionsdatabasens utformning, dels på om omfattningen av de uppgifter som ska ingå i unionsdatabasen utökas till att också inkludera relevanta uppgifter från produktionsplatsen eller insamlingsstället för den råvara som används för bränsleproduktionen. De föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet kommer att ange dels vilka uppgifter som ska rapporteras, dels vilka som ska rapportera uppgifterna. 3 a kap. Anläggningsbesked 2 a §    För ett gasformigt biobränsle som avses i 6 a kap. 2 c § första stycket lagen (1994:1776) om skatt på energi ska kontrollsystemet visa att bränslet inte är framställt av livsmedels- eller fodergrödor. Första stycket gäller också för ett biodrivmedel som läggs till grund för avdrag enligt 7 kap. 4 § samma lag. Paragrafen anger förutsättningar för att gasformiga biobränslen och biodrivmedel ska kunna få ett anläggningsbesked. Andra stycket ändras på så sätt att orden ”eller gasformigt biobränsle” tas bort. Möjligheten till skatteavdrag enligt 7 kap. 4 § lagen om skatt på energi gäller inte för gasformiga biobränslen utan bara för gasformiga biodrivmedel. Ingen ändring i sak är avsedd. 4 kap. Tillsyn 4 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som är eller har varit rapporteringsskyldig ska spara underlag för att styrka uppgifter för bedömningen av hållbarhetskriterier enligt denna lag. Paragrafen, som är ny, gör det möjligt för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om att den som är eller har varit rapporteringsskyldig ska spara visst underlag. Övervägandena finns i avsnitt 4.10. Med stöd av bemyndigandet kan föreskrifter meddelas om vilket underlag som ska sparas och under hur lång tid det ska sparas. Det underlag som avses är sådant som har betydelse för att den rapporteringsskyldige ska kunna styrka att förnybara bränslen eller återvunna kolbränslen uppfyller hållbarhetskriterierna. Det kan t.ex. vara underlag om växthusgasberäkningar, avtal med leverantörer eller resultatet från stickprov som den rapporteringsskyldige har genomfört. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. 2. Användning eller leverans av sådana förnybara bränslen eller återvunna kolbränslen som en rapporteringsskyldig hade i lager vid ikraftträdandet, eller före ikraftträdandet hade avtalat om att köpa för leverans före den 1 januari 2026, ska inte medföra att ett hållbarhetsbesked återkallas eller inte beviljas, om inte detsamma hade gällt enligt äldre bestämmelser. Övervägandena finns i avsnitt 9.1 och 9.2. Enligt första punkten träder ändringarna i kraft den 1 juli 2025. Andra punkten innebär att de nya reglerna inte ska utgöra grund för återkallelse av befintliga hållbarhetsbesked. De ska inte heller hindra tillsynsmyndigheten från att besluta om hållbarhetsbesked för den som inte har ett sådant besked, eller som behöver utöka ett befintligt hållbarhetsbesked till att omfatta fler typer av förnybara bränslen eller till att även omfatta återvunna kolbränslen. För biodrivmedel och biobränslen som omfattas av övergångsbestämmelsen ska hållbarhetskriterierna enligt äldre föreskrifter gälla. I 3 kap. 1 d § regleras i vilka fall ett hållbarhetsbesked ska återkallas. I 3 kap. 1 b § finns bestämmelser om bl.a. beslut om hållbarhetsbesked. När det gäller leverans av förnybara bränslen tar övergångsbestämmelsen bara sikte på avtal om leveranser före den 1 januari 2026. Det innebär att avtal med senare leveransdatum måste anpassas så att det säkerställs att de nya hållbarhetskriterier som införs genom lagändringarna uppfylls. Bestämmelser om kontrollsystem som ska säkerställa att hållbarhetskriterierna uppfylls finns i 3 kap. 1 a §. Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen Lagändringarna träder i kraft den 1 januari 2026. Syftet är att genomföra de delar av artikel 29.10 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (förnybartdirektivet) som ska tillämpas först från och med detta datum. 2 kap. Hållbarhetskriterier 2 §    För att fasta biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift före den 1 januari 2021, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller b) har tagits i drift efter den 20 november 2023. I paragrafen finns krav på minskade utsläpp av växthusgaser när fasta biobränslen används för produktion av el, värme och kyla. Paragrafen genomför artikel 29.10 första stycket g i förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.6. I andra punkten införs ett utsläppskrav även på bränslen som används i anläggningar som tagits i drift före den 1 januari 2021. Paragrafen görs även om redaktionellt. 3 §    För att gasformiga biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen inte omfattas av 2 b, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift före den 1 januari 2021 och har varit i drift i minst 15 år, b) har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller c) har tagits i drift efter den 20 november 2023. I paragrafen finns krav på minskade utsläpp av växthusgaser när gasformiga biobränslen används för produktion av el, värme och kyla. Paragrafen genomför artikel 29.10 första stycket g och h i förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.6. Första punkten ändras så att hänvisning görs till andra punkten b i stället för till andra punkten a, eftersom punktlistan i andra punkten görs om. Punktlistan i andra punkten görs om så att hittillsvarande andra punkten a blir andra punkten b och hittillsvarande andra punkten b blir andra punkten c. Ingen ändring i sak är avsedd. Genom andra punkten a införs krav för anläggningar som har tagits i drift före den 1 januari 2021 och har varit i drift i minst 15 år. Det följer av 1 kap. 3 § att endast gasformiga biobränslen som används i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt behöver uppfylla hållbarhetskriterierna, om inte någon frivilligt har ansökt om hållbarhetsbesked för bränslet. Genom punkten genomförs delar av artikel 29.10 första stycket g och h i förnybartdirektivet. Förslaget till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen Lagändringarna träder i kraft den 1 januari 2030. Syftet är att genomföra de delar av artikel 29.10 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (förnybartdirektivet) som ska tillämpas först från och med detta datum. 2 kap. Hållbarhetskriterier 2 §    För att fasta biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används 1. har tagits i drift före den 21 november 2023 och har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, eller 2. har tagits i drift efter den 20 november 2023. I paragrafen finns krav på minskade utsläpp av växthusgaser när fasta biobränslen används för produktion av el, värme och kyla. Paragrafen genomför artikel 29.10 första stycket d och e (delvis) och g i förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.6. Paragrafen görs om redaktionellt. Paragrafen ändras genom att kravet på minskade utsläpp av växthusgaser för de anläggningar som omfattas av hittillsvarande första stycket 1 höjs från 70 procent till 80 procent. Dessa anläggningar omfattas av den nya första punkten (jfr delar av artikel 29.10 första stycket e i förnybartdirektivet). Första punkten omfattar även de anläggningar som anges i hittillsvarande första stycket 2 a. Villkoret att anläggningen ska ha varit i drift i minst 15 år för att omfattas av kravet på minskade utsläpp av växthusgaser med minst 80 procent tas bort (jfr delar av artikel 29.10 första stycket g i förnybartdirektivet). Andra punkten motsvarar hittillsvarande första stycket 2 b. 3 §    För att gasformiga biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i mindre än 15 år, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift före den 1 januari 2021, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, b) har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, c) har tagits i drift före den 21 november 2023 och har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, eller d) har tagits i drift efter den 20 november 2023. I paragrafen finns krav på minskade utsläpp av växthusgaser när gasformiga biobränslen används för produktion av el, värme och kyla. Paragrafen genomför artikel 29.10 första stycket d–h i förnybartdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 4.6. Första punkten inskränks till att gälla för anläggningar som varit i drift i mindre än 15 år och som har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt (jfr delar av artikel 29.10 första stycket e i förnybartdirektivet). Andra punkten a inskränks till att endast gälla anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt. Punkten genomför delar av artikel 29.10 första stycket h i förnybartdirektivet. Bränslen som används i anläggningar med högre effekt än så ska nu uppfylla kravet om 80 procents utsläppsminskning oavsett hur länge anläggningen har varit i drift. Detta framgår av den nya andra punkten c. Punkten genomför delar av artikel 29.10 första stycket punkterna e och g. Hittillsvarande andra punkten c flyttas till den nya andra punkten d. Förslaget till lag om ändring i drivmedelslagen (2011:319) Ordförklaringar 2 §    I denna lag avses med alternativt bränsle: ett bränsle avsett för motordrift som inte är bensin eller dieselbränsle och som inte till övervägande del har sitt ursprung i råolja, bensin: ett bränsle som är avsett för motordrift och omfattas av nr 2710 11 41, 2710 11 45, 2710 11 49, 2710 11 51 eller 2710 11 59 i kommissionens förordning (EG) nr 2031/2001 av den 6 augusti 2001, om ändring av bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, biodrivmedel: ett flytande bränsle som framställs av biomassa och som används för motordrift, dieselbränsle: ett bränsle som är avsett för motordrift och omfattas av nr 2710 19 41 eller 2710 19 45 i förordning (EG) nr 2031/2001, drivmedel: ett bränsle som är avsett för motordrift eller energi i annan form som också är avsedd för motordrift, drivmedelsleverantör: den som genom att leverera ett drivmedel är skyldig att betala skatt enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi, sommar: tiden – från och med den 16 maj till och med den 31 augusti i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, och – från och med den 1 maj till och med den 15 september i övriga Sverige, och vinter: tiden – från och med den 16 oktober till och med den 31 mars i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, och – från och med den 1 november till och med den 15 mars i övriga Sverige. I övrigt har ord och uttryck i denna lag samma innebörd som i lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner, lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner och lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar. Paragrafen innehåller förklaringar av ord och uttryck som används i lagen. I första stycket ändras definitionen av biodrivmedel och definitionen av koldioxidekvivalent tas bort. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. Definitionen av biodrivmedel överensstämmer i huvudsak med definitionen i artikel 2.9 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/70/EG av den 13 oktober 1998 om kvaliteten på bensin och dieselbränslen och om ändring av rådets direktiv 93/12/EEG (bränslekvalitetsdirektivet). Till skillnad från definitionen i direktivet anges dock att bränslet ska användas för motordrift, som utöver transportändamål bl.a. inkluderar användning i arbetsmaskiner som traktorer och skogsmaskiner. Uttrycket vätskeformiga bränslen ersätts av flytande bränslen. Ingen ändring i sak avses. Vidare ändras definitionen så att den inte längre avser gasformiga bränslen. Definitionen av koldioxidekvivalent tas bort, eftersom de paragrafer där uttrycket förekommer antingen upphävs eller ändras på så sätt att uttrycket utgår (21, 22 och 27 §§). Dieselbränsle i miljöklass 1 8 §    För klassificering i miljöklass 1 ska ett dieselbränsle uppfylla följande tekniska krav: 1. cetanindexet ska vara lägst 50, 2. cetantalet ska vara lägst 51,0, om bränslet omfattas av nr 2710 19 41 i Kombinerade nomenklaturen (KN-nr) enligt rådets förordning (EEG) 2658/87, 3. densiteten ska vid 15 grader Celsius vara lägst 800,0 och högst 830,0 kilogram per kubikmeter, 4. destillationen ska innebära att begynnelsekokpunkten är lägst 180 grader Celsius och att minst 95 volymprocent har förångats vid 340,0 grader Celsius, 5. aromatiska kolväten får förekomma med högst 5 volymprocent, 6. polycykliska aromatiska kolväten får inte förekomma i någon mätbar mängd enligt Svensk Standard SS 155116, utgåva 2, eller motsvarande, före inblandning av fettsyrametylestrar, 7. svavel får förekomma med högst 10,0 milligram per kilogram, 8. fettsyrametylestrar får förekomma med högst 7,0 volymprocent och ska uppfylla kraven i Svensk Standard SS-EN 14214:2012+A2:2019, utgåva 1, eller motsvarande, och 9. metylcyklopentadienylmangantrikarbonyl (MMT) får förekomma med högst 2 milligram mangan per liter. I paragrafen anges specifikationen för dieselbränsle i miljöklass 1. Övervägandena finns i avsnitt 7.2. I åttonde punkten uppdateras hänvisningen till svensk standard till den senast gällande versionen. Sjätte och åttonde punkterna ändras också för att det tydligare ska framgå att standarder som motsvarar de standarder som räknas upp i paragrafen är likvärdiga med dem. Dieselbränsle i miljöklass 2 9 §    För klassificering i miljöklass 2 ska ett dieselbränsle uppfylla följande tekniska krav: 1. cetanindexet ska vara lägst 47, 2. aromatiska kolväten får förekomma med högst 20 volymprocent, 3. polycykliska aromatiska kolväten får förekomma med högst 0,1 volymprocent enligt Svensk Standard SS 155116, utgåva 2, eller motsvarande, före inblandning av fettsyrametylestrar, och 4. i övrigt ska bränslet uppfylla de krav som anges i 8 § 2–4 och 7–9. I paragrafen anges specifikationen för dieselbränsle i miljöklass 2. I den tredje punkten görs en språklig justering för att det tydligare ska framgå att standarder som motsvarar standarden som nämns i paragrafen är likvärdiga med den, jfr 8 §. Dieselbränsle i miljöklass 3 10 §    För klassificering i miljöklass 3 ska ett dieselbränsle uppfylla följande tekniska krav: 1. cetantalet ska vara lägst 51,0, 2. densiteten ska vid 15 grader Celsius vara högst 845,0 kilogram per kubikmeter, 3. destillationen ska innebära att minst 95 volymprocent har förångats vid 360,0 grader Celsius, 4. polycykliska aromatiska kolväten får förekomma med högst 8,0 procent av bränslets massa enligt Svensk Standard SS-EN 12916, utgåva 2, och 5. fettsyrametylestrar får förekomma med högst 10,0 volymprocent och ska uppfylla kraven i Svensk Standard SS-EN 14214:2012+A2:2019, utgåva 1, eller motsvarande. I övrigt ska bränslet uppfylla de krav som anges i 8 § 7 och 9. I paragrafen anges specifikationen för dieselbränsle i miljöklass 3. Paragrafen genomför bilaga II till bränslekvalitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.2. En ny femte punkt införs som innebär att inblandningen av fettsyrametylester (fame) får vara högst 10,0 volymprocent. Enligt hittillsvarande femte punktens hänvisning till 8 § 8 var den högsta tillåtna inblandningen av fame densamma som i dieselbränsle miljöklass 1, dvs. 7,0 volymprocent. Fame ska uppfylla kraven i Svensk Standard SS-EN 14214:2012+A2:2019, utgåva 1, eller i en annan standard som motsvarar den svenska. Hittillsvarande femte punkten flyttas till ett nytt andra stycke. Hänvisningen till att dieselbränsle miljöklass 3 ska uppfylla 8 § 8, som reglerar den högsta tillåtna inblandningen av fame, tas bort. Tillgång till dieselbränsle med högst 7 volymprocent fettsyrametylestrar 17 a §    Den som tillverkar ett dieselbränsle eller yrkesmässigt för in ett dieselbränsle till Sverige ska se till att det på marknaden finns tillgång till dieselbränsle med högst 7,0 volymprocent fettsyrametylestrar. I paragrafen, som är ny, införs en skyldighet för den som tillverkar eller importerar dieselbränsle att se till att det finns tillgång till viss diesel på marknaden. Paragrafen genomför artikel 4.1 andra stycket i bränslekvalitetsdirektivet. Övervägandena finns i avsnitt 7.2. Paragrafen säkerställer att det fortfarande finns tillgång till diesel med högst 7,0 volymprocent fame på marknaden. Någon detaljreglering av hur kravet närmare ska utformas finns inte i lagen. Sådan reglering kan vid behov ske genom föreskrifter med stöd av bemyndigandet i 22 § första stycket 5. Utsläppsrapport 20 §    En drivmedelsleverantör ska i en utsläppsrapport till den myndighet som regeringen bestämmer en gång per år lämna uppgifter om de levererade drivmedlens 1. typ, 2. volym, 3. energimängd, 4. innehåll, 5. ursprung, och 6. utsläpp av växthusgaser från hela livscykeln. 5. ursprung, och I paragrafen regleras en skyldighet för drivmedelsleverantörer att lämna en utsläppsrapport med vissa uppgifter till den myndighet som regeringen bestämmer. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. Paragrafen ändras genom att sjätte punkten, som avser uppgifter om inköpsställe, tas bort. Hittillsvarande sjunde punkten omnumreras och blir sjätte punkten. Rätt att meddela föreskrifter 22 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. skyldighet för den som bedriver verksamhet med att tillhandahålla ett flytande eller gasformigt drivmedel, eller i en sådan verksamhet tillhandahåller el som drivmedel, att informera konsumenter om a) drivmedlets utsläpp av växthusgaser och andra förhållanden som har betydelse för att bedöma drivmedlets miljöpåverkan, och b) hur stor andel biodrivmedel som en bensin eller ett dieselbränsle har, om metalltillsatser i drivmedlet och om lämplig användning av olika bränsleblandningar, 2. märkning, utformning, provning och kontroll av anordningar för bränslepåfyllning, 3. undantag från kraven i 6 § för bensin som är avsedd endast för drift av kolvmotorer i luftfartyg, 4. sådana undantag från saluföringsförbudet i 16 § som avser försäljning för fordonsindustrins forsknings- och testningsverksamhet eller för fordonsindustrins påfyllning av nytillverkade fordon inför leverans, 5. skyldigheten enligt 17 och 17 a §§ att se till att det finns tillgång till sådan bensin och sådant dieselbränsle som avses i de paragraferna, 6. skyldighet för den som ska informera om ett felaktigt drivmedel enligt 18 § att betala kostnaderna för att en myndighet informerar i leverantörens ställe, 7. rapporteringen enligt 19 och 20 §§ och undantag från rapporteringsskyldigheten, och 8. avgifter för tillsyn och för ärendehandläggning enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Av lagen (2014:140) med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn framgår att föreskrifter om avgifter för marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 får meddelas. I paragrafen föreskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela vissa föreskrifter. Övervägandena finns i avsnitt 7.1. Hittillsvarande tredje och nionde punkterna tas bort, till följd av att 21 § om krav på drivmedelsleverantörer att minska utsläppen av växthusgaser från levererade drivmedel upphävs. Femte punkten ändras genom att en hänvisning till nya 17 a § förs in. Ändringen innebär att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer också får meddela föreskrifter om skyldigheten för den som tillverkar eller yrkesmässigt för in ett dieselbränsle till Sverige att se till att det finns tillgång till ett dieselbränsle med högst 7,0 volymprocent fame på den svenska marknaden. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av sjunde punkten meddela föreskrifter om hur utsläppen ska beräknas vid rapportering av utsläpp av växthusgaser i en utsläppsrapport. Hittillsvarande fjärde–tionde punkterna omnumreras. Prövning av förseningsavgift 29 §    Tillsynsmyndigheten prövar frågor om förseningsavgift. Betalning av förseningsavgift 30 §    En förseningsavgift ska betalas till tillsynsmyndigheten inom trettio dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Avgifterna tillfaller staten. 31 §    Om en förseningsavgift inte betalas i rätt tid, ska tillsynsmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 32 §    En förseningsavgift faller bort om den inte har verkställts inom fem år från det att beslutet att ta ut avgiften fick laga kraft. I 29–32 §§ finns bestämmelser om prövning av avgifter och avgifternas betalning. Paragraferna ändras så att de endast avser prövning och betalning av förseningsavgift, som en följd av att bestämmelserna om utsläppsavgift i 27 och 28 §§ upphävs. I 31 § andra stycket anges inte längre att fordran vid indrivning får verkställas enligt utsökningsbalken. Det följer direkt av utsökningsbalken att verkställighet får ske på grund av en förvaltningsmyndighets beslut, om beslutet är överklagbart (3 kap. 1 § första stycket 6 a och 20 § utsökningsbalken). Beslut enligt drivmedelslagen är överklagbara (35 § drivmedelslagen). Övervägandena finns i avsnitt 7.1. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. 2. Bestämmelsen i 20 § i den nya lydelsen tillämpas första gången för den utsläppsrapport som avser kalenderåret 2025. 3. Den upphävda bestämmelsen i 21 § om skyldighet för en drivmedelsleverantör att se till att utsläpp av växthusgaser uppgår till högst en viss nivå tillämpas inte för kalenderåret 2025. 4. I övrigt gäller äldre föreskrifter fortfarande för drivmedel som har levererats före ikraftträdandet. Övervägandena finns i avsnitt 9.1 och 9.4. Enligt första punkten träder ändringarna i kraft den 1 juli 2025. Andra punkten innebär att den skyldighet för drivmedelsleverantör att se till att utsläpp av växthusgaser uppgår till högst en viss nivå som upphävs den 1 juli 2025 inte tillämpas under kalenderåret. Däremot ska den utsläppsrapport som lämnas enligt 20 § fortfarande omfatta uppgifter om de levererade drivmedlens utsläpp av växthusgaser från hela livscykeln. Tredje punkten innebär att uppgifter om levererade bränslens inköpsställe inte behöver lämnas för kalenderåret 2025 trots att lagen träder i kraft den 1 juli 2025. Fjärde punkten innebär att de upphävda bestämmelserna fortsätter att gälla för drivmedel som levererats före 2025. En drivmedelsleverantör som inte har minskat utsläppen av växthusgaser från levererade drivmedel i den utsträckning som krävs enligt de upphävda reglerna ska därmed betala en utsläppsavgift, om det inte finns synnerliga skäl för att helt eller delvis befria leverantören från avgiften. Förslaget till lag om ändring i lagen (2011:1200) om elcertifikat 2 kap. Tilldelning av elcertifikat Särskilda krav för el som produceras med biobränsle 4 §    När el produceras med flytande, fasta eller gasformiga biobränslen, får elcertifikat tilldelas endast om biobränslena omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen. För fasta och gasformiga biobränslen gäller första stycket endast om bränslena används i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt för fasta biobränslen och på minst 2 megawatt för gasformiga biobränslen. Av paragrafen framgår att den som använder biobränslen för att producera el i anläggningar av en viss storlek endast får tilldelas elcertifikat om biobränslena omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt lagen om hållbarhetskriterier för vissa bränslen. Paragrafen ändras med anledning av att fasta biobränslen ska omfattas av hållbarhetskriterierna. Övervägandena finns i avsnitt 5. I första stycket görs en följdändring med anledning av att rubriken till lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen ändras. Fasta och gasformiga biobränslen som används för elproduktion omfattas endast av kravet på hållbarhetsbesked om anläggningen där de används är av en viss storlek. Andra stycket ändras med anledning av att gränsen som anger vilken lägsta sammanlagda installerade tillförda effekt som anläggningen ska ha sänks, se kommentaren till 1 kap. 3 § lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen. Förslaget till lag om ändring i lagen (2017:1201) om reduktion av växthusgasutsläpp från vissa fossila drivmedel Lagen (2017:1201) om reduktion av växthusgasutsläpp från vissa fossila drivmedel får en ny rubrik. Flygfotogen omfattas inte längre av lagen. Orden ”vissa fossila drivmedel” ersätts därför med ”bensin och diesel”. Lagens innehåll 1 §    Denna lag innehåller bestämmelser om en skyldighet att minska växthusgasutsläppen från bensin och diesel. I paragrafen anges lagens syfte. Paragrafen ändras med anledning av att flygfotogen inte längre omfattas av lagen. Övervägandena finns i avsnitt 6. Ord och uttryck 2 §    I denna lag betyder bensin: ett bränsle som är avsett för motordrift och omfattas av KN-nr 2710 11 41, 2710 11 45, 2710 11 49, 2710 11 51 eller 2710 11 59, biodrivmedel: ett flytande bränsle som framställs av biomassa och som används för motordrift, biomassa: den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk, inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung, av skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av avfall, inklusive industriavfall och kommunalt avfall av biologiskt ursprung, diesel: ett bränsle som är avsett för motordrift och omfattas av KN-nr 2710 19 41 eller 2710 19 45, koldioxidekvivalent: den mängd växthusgas som medför en lika stor klimatpåverkan som ett kilogram koldioxid, KN-nr: nummer i Kombinerade nomenklaturen enligt kommissionens förordning (EG) nr 2031/2001 av den 6 augusti 2001 om ändring av bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om gemensamma tulltaxan, reduktionsplikt: en skyldighet att minska utsläppen av växthusgaser i ett livscykelperspektiv per energienhet från reduktionspliktigt drivmedel med en viss procentsats, reduktionspliktigt drivmedel: ett drivmedel som innehåller högst 98 volymprocent biodrivmedel och som skattskyldighet har inträtt för enligt 5 kap. lagen (1994:1776) om skatt på energi, om drivmedlet är 1. bensin som inte a) används av Försvarsmakten eller en motsvarande utländsk myndighet, eller b) är en alkylatbensin enligt 5 § drivmedelslagen (2011:319), eller 2. diesel som inte a) används av Försvarsmakten eller en motsvarande utländsk myndighet, eller b) har försetts med märk- eller färgämnen enligt 2 kap. 8 § lagen om skatt på energi, reduktionspliktig energimängd: den energimängd som motsvarar volymen reduktionspliktigt drivmedel under ett kalenderår, växthusgas: koldioxid, metan och dikväveoxid. I paragrafen definieras ord och uttryck som används i lagen. Övervägandena finns i avsnitt 6.1, 6.3 och 6.4. I definitionen av biodrivmedel ersätts ordet vätskeformiga av ordet flytande och orden är avsett ersätts med ordet används. Ingen ändring i sak avses. Definitionen av flygfotogen slopas och flygfotogen tas bort från definitionen av reduktionspliktigt drivmedel, eftersom flygfotogen inte längre omfattas av lagen. Definitionen av reduktionsplikt kortas. Hur reduktionsplikten ska uppfyllas anges i stället i den nya 5 a §. Den procentsats som avses anges i 5 §. Definitionen av reduktionspliktigt drivmedel ändras på så sätt att bensin och diesel som används av en utländsk myndighet som motsvarar Försvarsmakten inte ska anses vara sådana drivmedel. 5 §    Den som har reduktionsplikt för bensin eller diesel ska för varje kalenderår se till att utsläppen av växthusgaser från den reduktionspliktiga energimängden av sådana bränslen understiger utsläppen från motsvarande energimängd fossil bensin eller fossil diesel med minst den procentsats som anges nedan för respektive drivmedel: År Bensin Diesel 2020 4,2 21 2021 6 26 2022 7,8 30,5 2023 7,8 30,5 2024 6 6 2025 10 10 2026 10 10 2027 10 10 2028 10 10 2029 10 10 2030 10 10 I paragrafen anges vad reduktionsplikten för bensin och diesel ska vara för olika år. Övervägandena finns i avsnitt 6.1. Reduktionsplikten höjs för 2025 och 2026. Nya reduktionsnivåer införs för 2027–2030. 5 a §    Reduktionsplikten ska uppfyllas genom 1. inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel, eller 2. leverans av fossilfri el från en publik laddningsstation. För bensin ska minst 6 procentenheter av den procentsats som anges i 5 § uppnås genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel. I paragrafen, som är ny, anges hur reduktionsplikten ska uppfyllas. Den motsvarar delvis hittillsvarande definition av reduktionsplikt i 2 §. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. I första stycket anges att reduktionsplikten kan uppfyllas på två sätt. Den första punkten motsvarar delvis hittillsvarande definition av reduktionsplikt i 2 §. Ingen ändring i sak är avsedd. I andra punkten anges att leverans av fossilfri el från en publik laddningsstation kan användas för att uppfylla reduktionsplikten. Uttrycket publik laddningsstation behandlas i kommentaren till 6 §. I andra stycket anges att 6 procentenheter av den procentsats för utsläppsminskning som enligt 5 § gäller för bensin ska uppnås genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel. Det är alltså inte möjligt att uppfylla denna del av reduktionsplikten genom leverans av fossilfri el. En reduktionspliktig aktör som blandat in förnybara eller fossilfria drivmedel i bensin och på sätt minskat utsläppen med exempelvis 5 procentenheter har därmed inte uppfyllt reduktionsplikten för bensin, även om denne också levererar el som ger en utsläppsminskning på 5 procentenheter eller mer. En reduktionspliktsavgift kan då tas ut enligt 10 § för den del av det särskilda kravet på hur reduktionsplikten för bensin ska uppnås som inte har uppfyllts (1 procentenhet). Utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer 6 §    Den som inte har reduktionsplikt och som under ett kalenderår har minskat utsläppen av växthusgaser genom leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer får överlåta utsläppsminskningen till någon annan som därefter får använda den för att uppfylla sin reduktionsplikt för samma kalenderår. En utsläppsminskning som har överlåtits enligt första stycket får inte användas för att uppfylla kravet i 5 a § andra stycket. I paragrafen, som är ny, anges hur utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el från publika laddningspunkter får överlåtas till någon annan som därefter använder utsläppsminskningen för att uppfylla sin reduktionsplikt. Paragrafen genomför artikel 25.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (förnybartdirektivet). Övervägandena finns i avsnitt 6.2. I första stycket föreskrivs att den som inte har reduktionsplikt får överlåta utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el från publika laddningspunkter till någon annan som har reduktionsplikt. Att den som har reduktionsplikt får använda sådana utsläppsminskningar för att uppfylla sin egen reduktionsplikt framgår av 5 a § första stycket 2. Att den som har reduktionsplikt och som har ett överskott av utsläppsminskningar får överlåta dem till någon annan som har reduktionsplikt framgår av 7 §, se kommentaren till den paragrafen. Det är som utgångspunkt operatören av en laddningsstation som får tillgodoräkna sig en utsläppsminskning. Vem som ska anses vara operatör av en laddningsstation kommer att framgå av föreskrifter som meddelas med stöd av 15 §. En laddningsstation är en fysisk anläggning för laddning av elfordon som består av en eller flera laddningspunkter. Med laddningspunkt avses ett fast eller mobilt gränssnitt, via eller utan anslutning till elnät, som möjliggör överföring av el till ett elfordon. Laddningspunkter kan ha ett eller flera anslutningsdon för att passa olika typer av anslutningsdon, men kan endast ladda ett elfordon åt gången. Som laddningspunkt anses inte punkter med anordningar med en uteffekt på högst 3,7 kilowatt vars primära syfte är något annat än laddning av elfordon, se artikel 2 andra stycket 14 d i förnybartdirektivet och artikel 2.48 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1804 av den 13 september 2023 om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel och om upphävande av direktiv 2014/94/EU. En laddningsstation anses som publik om den är tillgänglig för allmänheten. Det kan t.ex. vara offentligt ägda och privatägda laddningsstationer som är placerade utmed motor- och landsvägar, i allmänna parkeringshus eller vid drivmedelsstationer, restauranger, köpcentrum och infartsparkeringar. En laddningsstation som är placerad på privat mark bör anses vara tillgänglig för allmänheten även när tillträdet är begränsat till en viss allmän användargrupp, t.ex. kunder. Laddningsstationer för bildelningssystem bör anses vara tillgängliga för allmänheten endast om de uttryckligen ger tillträde till andra användare. Laddningsstationer som är placerade på privat mark och som endast kan användas av en begränsad, bestämd personkrets, t.ex. parkeringsplatser i kontorsbyggnader som endast anställda eller behöriga personer har tillträde till, bör inte anses vara publika, se skäl 11 till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1804. Enligt andra stycket får de utsläppsminskningar som överlåts inte användas för att uppfylla hela reduktionsplikten för bensin. För att reduktionsplikten för bensin ska anses vara uppfylld måste minst 6 procentenheter av den procentsats som enligt 5 § gäller för bensin uppnås genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel, se kommentaren till 5 §. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får enligt 15 § 2 meddela föreskrifter om beräkning av energimängden fossilfri el som har levererats från publika laddningspunkter. Utsläppsminskningar utöver vad som krävs 7 §    Den som har reduktionsplikt och har minskat utsläppen för ett visst drivmedel på det sätt som anges i denna lag och mer än vad som krävs enligt 5 § får använda överskottet för att uppfylla reduktionsplikten eller överlåta överskottet till någon annan som därefter får använda det för att uppfylla sin reduktionsplikt. Ett överskott som har uppstått genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel i diesel eller genom leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer får inte användas för att uppfylla kravet i 5 a § andra stycket. I paragrafen anges hur överskott av utsläppsminskningar som avser bensin eller diesel får användas för att uppfylla en reduktionsplikt. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. I första stycket tas hänvisningen till hittillsvarande 5 a § om reduktionsplikt för flygfotogen bort, eftersom flygfotogen inte längre omfattas av lagen. För att ett överskott ska uppkomma ska utsläppen ha minskat med mer än vad som krävs enligt lagen. För att ett överskott ska uppkomma för bensin krävs därmed att utsläppen har minskat med mer än vad som anges i 5 § och att utsläppsminskningen till viss del har uppkommit genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel enligt 5 a § andra stycket. Andra stycket omarbetas till följd av att flygfotogen inte längre omfattas av lagen och att det i 5 a § första stycket 2 införs en möjlighet att uppfylla reduktionsplikten genom leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer. Ett överskott som uppstått genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel i diesel eller som uppkommit genom leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer får inte användas för att uppfylla hela reduktionsplikten för bensin. För att reduktionsplikten för bensin ska anses vara uppfylld måste minst 6 procentenheter av den procentsats som enligt 5 § gäller för bensin uppnås genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel. Den som är reduktionspliktig för bensin kan köpa utsläppsminskningar som avser diesel eller el för att uppfylla delar av reduktionsplikten för bensin även om inte det särskilda kravet i 5 a § andra stycket är uppfyllt, men tillsynsmyndigheten kan då ta ut en reduktionspliktsavgift för den utsläppsminskning som saknas för att uppfylla det särskilda kravet, se kommentaren till 5 a §. Det hittillsvarande tredje stycket flyttas till nya 7 a §. 7 a §    Ett överskott får användas enligt 7 § om det har uppkommit samma kalenderår. Regeringen får meddela föreskrifter om att ett överskott får användas enligt 7 § även om det har uppkommit kalenderåret dessförinnan. I paragrafen, som är ny, anges hur ett överskott enligt 7 § får användas. Den motsvarar hittillsvarande 7 § tredje stycket. Ändringarna är endast redaktionella. Redovisning av reduktionsplikt 8 §    Den som har reduktionsplikt ska varje år redovisa till tillsynsmyndigheten i vilken utsträckning och hur reduktionsplikten har uppfyllts under det föregående kalenderåret. Överlåtelse och förvärv av en utsläppsminskning ska framgå av redovisningen. I paragrafen regleras hur reduktionsplikten ska redovisas. Paragrafen berörs i avsnitt 6.2. Paragrafen ändras så att det inte längre anges att redovisning ska ske vid föreskriven tidpunkt. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § första stycket 1 regeringsformen meddela verkställighetsföreskrifter om när uppgifterna ska redovisas. Redovisning för den som inte har reduktionsplikt 8 a §    Den som har överlåtit utsläppsminskningar enligt 6 § ska till tillsynsmyndigheten år redovisa leveranser av fossilfri el från publika laddningsstationer och överlåtelser av utsläppsminskningar. I paragrafen, som är ny, anges att den som inte har reduktionsplikt och som har överlåtit utsläppsminskningar från leverans av el från publika laddningsstationer ska redovisa det till tillsynsmyndigheten. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. Att den som har reduktionsplikt ska redovisa motsvarande uppgifter framgår av 8 §. Regeringen kan med stöd av 8 kap. 7 § första stycket 1 regeringsformen meddela verkställighetsföreskrifter om när uppgifterna ska redovisas. Av sådana föreskrifter kan det framgå vid vilken tidpunkt som redovisningen ska ske. Föreskrifter om vilken period som redovisningen ska avse kan meddelas med stöd av 15 § 4. Indrivning 11 §    Om en förseningsavgift eller en reduktionspliktsavgift inte har betalats efter betalningsuppmaning, ska avgiften lämnas för indrivning. I paragrafen regleras hur försenings- och reduktionspliktsavgifter får drivas in. Övervägandena finns i avsnitt 6.3. I paragrafen anges inte längre att fordran vid indrivning får verkställas enligt utsökningsbalken. Det följer direkt av 3 kap. 1 § första stycket 6 a och 20 § utsökningsbalken att myndighetens beslut får verkställas när de vunnit laga kraft, eftersom sådana beslut får överklagas (se 17 §). Skyldighet att spara uppgifter 12 §    Den som har eller har haft reduktionsplikt ska spara uppgifter som har betydelse för reduktionsplikten i sju år från utgången av det kalenderår som uppgifterna avser. I paragrafen föreskrivs att den som har eller har haft reduktionsplikt ska spara vissa uppgifter. Övervägandena finns i avsnitt 6.3. Paragrafen ändras på det sättet att uppgifterna ska sparas i sju år i stället för tio år från utgången av det kalenderår som uppgifterna avser. Tillsyn 13 §    Den som har eller har haft reduktionsplikt eller som har överlåtit utsläppsminskningar enligt 6 § ska på tillsynsmyndighetens begäran lämna de upplysningar och de handlingar som myndigheten behöver för tillsynen. I paragrafen föreskrivs en skyldighet att lämna upplysningar och handlingar till tillsynsmyndigheten. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. Paragrafen ändras så att den även omfattar den som har överlåtit utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer. Bemyndiganden 15 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. hur reduktionsplikten ska uppfyllas, 2. beräkning av den reduktionspliktiga energimängden och energimängden fossilfri el som har levererats från publika laddningsstationer, 3. beräkning av växthusgasutsläpp och koldioxidekvivalenter, 4. redovisning av reduktionsplikt och överlåtelser av utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer, och 5. vem som ska anses leverera fossilfri el från publika laddningsstationer. I paragrafen finns bemyndiganden för regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att meddela föreskrifter i vissa frågor. Övervägandena finns i avsnitt 6.2. Bemyndigandena i andra och fjärde punkterna utökas med anledning av att reduktionsplikten även kan uppfyllas genom leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer. Med stöd av fjärde punkten kan bl.a. föreskrifter antas om vilken period som redovisningen ska avse. Genom den nya femte punkten får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om vem som får tillgodoräkna sig en utsläppsminskning som uppstått till följd av leverans av fossilfri el från en publik laddningsstation. Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. 2. Den upphävda 5 a § om reduktionsplikt för flygfotogen tillämpas inte för kalenderåret 2025. 3. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för reduktionsplikt för flygfotogen för tiden före den 1 januari 2025. 4. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för reduktionsplikt för diesel och bensin för tiden före ikrafträdandet. 5. För perioden januari–juni 2025 ska reduktionsplikten redovisas separat vid rapportering enligt 8 §. 6. I fråga om leverans av fossilfri el från en publik laddningsstation tillämpas den nya 5 a § endast på el som levererats efter ikraftträdandet. Övervägandena finns i avsnitt 9.1 och 9.3. Enligt första punkten träder ändringarna i kraft den 1 juli 2025. Enligt andra punkten ska 5 a §, som upphävs den 1 juli 2025, inte tillämpas för kalenderåret 2025. Reduktionsplikten behöver alltså inte uppfyllas för 2025. Nya krav finns i stället i förordningen (EU) 2023/2405 om säkerställande av lika villkor för hållbar lufttransport. Enligt tredje punkten ska tidigare bestämmelser om reduktionsplikt för flygfotogen gälla för reduktionsplikt som avser tiden före den 1 januari 2025. Det innebär bl.a. att den som innan dess haft reduktionsplikt för flygfotogen ska redovisa hur reduktionsplikten har uppfyllts. Om rapporteringen sker för sent eller om den reduktionspliktige inte har uppfyllt reduktionsplikten är bestämmelserna om förseningsavgift och reduktionspliktsavgift tillämpliga. I fjärde punkten anges att äldre föreskrifter gäller för reduktionsplikt för diesel och bensin för tiden innan ikraftträdandet. Det innebär bl.a. att reduktionsnivån på 6 procent ska gälla under perioden januari–juni 2025. Enligt femte punkten ska reduktionsplikten för bensin och diesel för perioden januari–juni 2025 redovisas separat vid rapportering enligt 8 §. Det innebär att det också sker en separat redovisning av perioden juli–december 2025. Enligt sjätte punkten ska den nya 5 a § i fråga om leverans av fossilfri el från en publik laddningsstation tillämpas endast på el som levererats efter ikraftträdandet. Det innebär att el som levererats före ikraftträdandet inte får användas för att uppfylla reduktionsplikten. Reduktionsplikten ska uppfyllas per kalenderår. Om det uppstår ett överskott av utsläppsminskningar från leverans av el under perioden juli–december 2025 får överskottet användas för att täcka upp ett underskott av utsläppsminskningar som uppstått under januari–juni 2025. Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/2413 av den 18 oktober 2023 om ändring av direktiv (EU) 2018/2001, förordning (EU) 2018/1999 och direktiv 98/70/EG vad gäller främjande av energi från förnybara energikällor, och om upphävande av rådets direktiv (EU) 2015/652 Artikel 12 i och bilaga VII till Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september 2023 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955 (omarbetning) Artikel 12 Datacenter 1. Senast den 15 maj 2024 och därefter årligen ska medlemsstaterna kräva att ägare och operatörer av datacenter på deras territorium med ett installerat it-effektbehov på minst 500 kW gör den information som anges i bilaga VII allmänt tillgänglig, med undantag för information som omfattas av unionsrätt och nationell rätt som skyddar handels- och affärshemligheter och konfidentialitet. 2. Punkt 1 ska inte tillämpas på datacenter som används för, eller som tillhandahåller sina tjänster uteslutande i det slutliga syftet försvar och civilskydd. 3. Kommissionen ska upprätta en europeisk databas över datacenter som innehåller information som de informationsskyldiga datacentren lämnat i enlighet med punkt 1. Den europeiska databasen ska vara tillgänglig för allmänheten på aggregerad nivå. 4. Medlemsstaterna ska uppmuntra ägare och operatörer av datacenter på sitt territorium med ett installerat it-effektbehov på minst 1 MW att beakta bästa praxis enligt den senaste versionen av den europeiska uppförandekoden för energieffektivitet i datacenter. 5. Kommissionen ska senast den 15 maj 2025 bedöma de tillgängliga uppgifter om energieffektiviteten i datacenter som lämnas in till den i enlighet med punkterna 1 och 3 och lämna en rapport till Europaparlamentet och rådet, vid behov åtföljd av lagförslag om ytterligare åtgärder för att förbättra energieffektiviteten, bland annat fastställande av minimistandarder för prestanda och en bedömning av om det är genomförbart att ställa om datacenter till nettonollutsläpp, i nära samråd med berörda parter. Sådana förslag får innehålla en tidsram för när befintliga datacenter ska bli skyldiga att uppfylla minimiprestanda. BILAGA VII MINIMIKRAV FÖR ÖVERVAKNING OCH OFFENTLIGGÖRANDE AV DATACENTERS ENERGIPRESTANDA Följande minimiinformation som avses i artikel 12 ska övervakas och offentliggöras när det gäller datacenters energiprestanda: a) Datacentrets namn, namn på datacentralens ägare och operatörer, den dag som datacentralen inledde sin verksamhet och den kommun där datacentralen är baserad. b) Datacentrets golvyta, installerad effekt, årlig inkommande och utgående datatrafik, och den mängd data som lagras och behandlas i datacentret. c) Datacentrets prestanda under det senaste hela kalenderåret i enlighet med centrala prestandaindikatorer avseende bland annat energianvändning, effektutnyttjande, temperaturbörvärden, användning av spillvärme, vattenanvändning och användning av förnybar energi, i tillämpliga fall med användning av CEN/Cenelec EN 50600–4 ”Informationsteknik – Datahallsutrymmen och tillhörande system”, fram till dess att den delegerade akten som antagits i enlighet med artikel 33.3 träder i kraft. Sammanfattning av promemorian Hållbarhetskriterier för vissa bränslen och en ny reduktionsplikt I promemorian föreslås hållbarhetskriterier för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen. För att sådana bränslen ska anses som hållbara ska utsläppen av växthusgaser minska med minst 70 procent jämfört med användning av fossila bränslen. Fler anläggningar som producerar el, värme eller kyla från fasta biobränslen ska uppfylla hållbarhetskriterier. Det införs också krav på minskade växthusgasutsläpp för vissa anläggningar som hittills endast har behövt uppfylla kriterierna om skydd för vissa områden (markkriterierna). Det föreslås även nya markkriterier som ska vara uppfyllda för att biodrivmedel och biobränslen som produceras av agrobiomassa och skogsbiomassa ska anses som hållbara. Vidare föreslås att kravet på drivmedelsleverantörer att minska växthusgasutsläppen från levererade drivmedel slopas. Ändringarna genomför ändringar i EU:s direktiv om främjande av energi från förnybara energikällor. I promemorian föreslås också ändringar av reduktionsplikten. Reduktionsplikten för flygfotogen ska tas bort. Den nya reduktionsplikten för bensin och diesel ska bli mer teknikneutral och stimulera till fortsatt elektrifiering genom att det blir möjligt att uppfylla reduktionsplikten även med el från publika laddningsstationer. Nivåerna för de utsläppsminskningar som ska åstadkommas av den nya reduktionsplikten höjs från 6 till 10 procent för både bensin och diesel. Syftet med förslaget är att det s.k. ESR-åtagandet för 2030 ska kunna nås. Regeringen avser samtidigt att föreslå att skatten på bensin och diesel sänks för att priset vid pump inte ska öka till följd av förslaget om ändrade reduktionsnivåer. En samlad redovisning av de viktigaste besluten inom klimatpolitiken under året och vad de besluten kan betyda för utvecklingen av växthusgasutsläppen redovisas årligen i klimatredovisningen till budgetpropositionen. I en ny lag om offentliggörande av information om energiprestanda för vissa datacenter föreslås att ägare och operatörer av datacenter ska offentliggöra viss information. Den nya lagen genomför en del av EU:s direktiv om energieffektivitet. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2025. Vissa av kraven på minskade utsläpp av växthusgaser föreslås träda i kraft den 1 januari 2030. Promemorians lagförslag Förslag till lag om offentliggörande av information om energiprestanda för vissa datacenter Härigenom föreskrivs följande. Lagens innehåll 1 §    I denna lag finns bestämmelser om att den som äger eller förvaltar datacenter ska offentliggöra uppgifter om datacentrets energiprestanda. Ord och uttryck 2 §    I denna lag avses med datacenter en byggnad eller en grupp av byggnader som används för att inrymma, ansluta och driva datorsystem, servrar och kringutrustning för datalagring, databehandling, datadistribution och relaterad verksamhet. Krav på den som äger eller förvaltar ett datacenter att offentliggöra information om energiprestanda 3 §    Den som äger eller förvaltar ett datacenter med ett installerat it-effektbehov på minst 500 kilowatt ska årligen offentliggöra uppgifter om datacentrets energiprestanda genom att rapportera uppgifterna till den databas som ska inrättas enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september 2023 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955. Bestämmelser om rapportering finns i kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/1364 av den 14 mars 2024 om den första delen av inrättandet av ett gemensamt unionssystem för bedömning av datacentraler. 4 §    Skyldigheten enligt 3 § gäller inte datacenter som används för försvars- eller krisberedskapsändamål eller som uteslutande tillhandahåller tjänster för sådana ändamål. Tillsyn 5 §    Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) har tillsyn över att denna lag och kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/1364 följs. 6 §    Den som är skyldig att offentliggöra uppgifter enligt 3 § ska på tillsynsmyndighetens begäran lämna de upplysningar och de handlingar som myndigheten behöver för tillsynen. 7 §    Tillsynsmyndigheten har rätt att för tillsynen få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen inom datacentret, dock inte bostäder. 8 §    Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag och kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/1364 ska följas. Ett föreläggande får förenas med vite. Överklagande 9 §    Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi Härigenom föreskrivs att 6 a kap. 2 c § och 7 kap. 3 c och 4 §§ lagen (1994:1776) om skatt på energi ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 a kap. 2 c § För biogas eller biogasol som förbrukas som bränsle för uppvärmning medges befrielse från energiskatt med 100 procent och från koldioxidskatt med 100 procent. Första stycket gäller endast om bränslet vid skattskyldighetens inträde omfattas av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen. Första stycket gäller endast om bränslet vid skattskyldighetens inträde omfattas av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen. Om bränslet förbrukas i en sådan anläggning som avses i 1 kap. 3 a § lagen om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen, gäller första stycket dessutom endast om förbrukaren vid förbrukningstillfället innehar ett hållbarhetsbesked som omfattar bränslet enligt 3 kap. samma lag. Om bränslet förbrukas i en sådan anläggning som avses i 1 kap. 3 § andra stycket 2 lagen om hållbarhetskriterier för vissa bränslen, gäller första stycket dessutom endast om förbrukaren vid förbrukningstillfället innehar ett hållbarhetsbesked som omfattar bränslet enligt 3 kap. samma lag. 7 kap. 3 c § Avdrag enligt 3 a och 3 b §§ medges endast om 1. motorbränslet eller beståndsdelen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag, 1. motorbränslet eller beståndsdelen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag, 2. stödmottagaren inte är ett företag utan rätt till statligt stöd, och 3. uppgift lämnas om avdragets fördelning på stödmottagare. 4 § En skattskyldig får göra avdrag för energiskatt med 100 procent och för koldioxidskatt med 100 procent på biogas och biogasol som den skattskyldige har förbrukat eller sålt som motorbränsle. Första stycket gäller endast om 1. stödmottagaren inte är ett företag utan rätt till statligt stöd, 2. uppgift lämnas om avdragets fördelning på stödmottagare, och 3. biogasen eller biogasolen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag. 3. biogasen eller biogasolen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen dels att 2 kap. ska upphöra att gälla, dels att rubriken till lagen samt 1 kap. 1, 2, 3 och 3 a §§ och 3 kap. 1–1 b, 1 d och 1 e §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas ett nytt kapitel, 2 kap., tre nya paragrafer, 1 kap. 2 b §, 3 kap. 1 f § och 4 kap. 4 §, och närmast före 1 kap. 1, 2, 2 b och 3 §§ och 3 kap. 1, 1 a, 1 d och 1 e §§ nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Lag om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen Lag om hållbarhetskriterier för vissa bränslen 1 kap. Lagens innehåll 1 § Lagen innehåller bestämmelser om kriterier som biodrivmedel och biobränslen ska uppfylla för att anses vara hållbara (hållbarhetskriterier) och om hållbarhetsbesked som ska visa detta. Lagen innehåller även bestämmelser om anläggningsbesked. Lagen innehåller bestämmelser om kriterier som förnybara bränslen och återvunna kolbränslen ska uppfylla för att anses vara hållbara (hållbarhetskriterier) och om hållbarhetsbesked som ska visa detta. Lagen innehåller även bestämmelser om anläggningsbesked. Ord och uttryck i lagen 2 § I denna lag betyder agrobiomassa: biomassa som produceras inom jordbruket, avfall: ämne eller föremål som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med, dock inte ett ämne som avsiktligt har manipulerats eller kontaminerats för att anses som avfall, biobränslen: fasta, gasformiga eller flytande bränslen som framställs av biomassa och som används för andra energiändamål än motordrift, biodrivmedel: flytande eller gasformiga bränslen som framställs av biomassa och som används för motordrift, biomassa: den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk, inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung, av skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av avfall, inklusive industriavfall och kommunalt avfall av biologiskt ursprung, biodrivmedel: flytande eller gasformiga bränslen som framställs av biomassa och som används för motordrift, förnybara bränslen: biodrivmedel, biobränslen och förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung: flytande och gasformiga bränslen vilkas energiinnehåll hämtas från andra förnybara energikällor än biomassa, livsmedels- eller fodergrödor: stärkelserika grödor, sockergrödor eller oljegrödor som produceras på jordbruksmark som huvudgrödor, dock inte 1. restprodukter och avfall, 2. material som innehåller både cellulosa och lignin, eller 3. mellangrödor som inte kräver att ytterligare mark tas i anspråk, avfall: ämne eller föremål som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med, dock inte ett ämne som avsiktligt har manipulerats eller kontaminerats för att anses som avfall, restprodukt: ett ämne som inte är den eller de slutprodukter som en produktionsprocess direkt ska producera eller är huvudsyftet med processen och där produktionsprocessen inte avsiktligt ändrats för att producera ämnet, produktionskedja: den produktionsprocess som pågår fram till och med användningen av biodrivmedlet eller biobränslet och börjar med produktionskedja: den produktionsprocess som pågår fram till och med användningen av bränslet och som för 1. biodrivmedel eller biobränslen börjar med – odling av biomassa, inbegripet framställning av gödsel för odlingen, eller – omhändertagandet av avfall eller restprodukter som biodrivmedlet eller biobränslet framställs av, om inte restprodukterna har uppkommit direkt i en jordbruks-, vattenbruks-, fiske- eller skogsbruksverksamhet, och – omhändertagandet av avfall eller andra restprodukter än sådana som kommer från jordbruk, vattenbruk, fiske eller skogsbruk, och 2. förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen börjar med produktionen av el och andra insatsvaror, restprodukt: ett ämne som inte är den eller de slutprodukter som en produktionsprocess direkt ska producera eller är huvudsyftet med processen och där produktionsprocessen inte avsiktligt ändrats för att producera ämnet, restprodukter från jordbruk, vattenbruk, fiske respektive skogsbruk: restprodukter som har uppkommit direkt i jordbruk, vattenbruk, fiske respektive skogsbruk och inte i relaterad industri eller bearbetning, skogsbiomassa: biomassa som produceras inom skogsbruket. skogsbiomassa: biomassa som produceras inom skogsbruket, skogsföryngring: att ett skogsbestånd återställs på naturlig eller konstgjord väg efter att det tidigare beståndet har avlägsnats genom avverkning eller av naturliga orsaker, ursprungsområde: ett geografiskt avgränsat område där bränsleråvaran för skogsbiomassan tas, för vilket det finns tillförlitlig och oberoende information och där förhållandena är tillräckligt homogena för att riskerna i fråga om skogsbiomassans hållbarhet och lagenlighet ska kunna bedömas, återvunna kolbränslen: flytande och gasformiga bränslen som produceras från 1. flytande eller fast avfall av icke-förnybart ursprung som inte lämpar sig för materialåtervinning, 2. gaser från avfallshantering, och 3. avgaser av icke-förnybart ursprung som framställs som en oundviklig och oavsiktlig följd av produktionsprocessen i en industrianläggning. Fastställande av andelen förnybar el vid produktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung 2 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om fastställande av andelen förnybar el vid produktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Krav på att hållbarhetskriterier ska vara uppfyllda 3 § För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara ska hållbarhetskriterierna i 2 kap. 1–7 §§ vara uppfyllda. Om sådana drivmedel eller bränslen framställts av avfall eller restprodukter, gäller bara kriteriet i 2 kap. 1 § utom i fall som anges i andra stycket. För att förnybara bränslen och återvunna kolbränslen ska anses som hållbara ska de hållbarhetskriterier i 2 kap. som gäller för bränslet vara uppfyllda. Om biodrivmedel eller biobränslen framställts av – restprodukter som uppkommit direkt i en vattenbruks-, fiske- eller skogsbruksverksamhet gäller kriterierna i 2 kap. 1–7 §§, – restprodukter som uppkommit direkt i en jordbruksverksamhet gäller kriterierna i 2 kap. 1–8 §§, och – avfall som uppkommit direkt i en jordbruksverksamhet gäller kriterierna i 2 kap. 1 och 8 §§. I fråga om fasta biobränslen och gasformiga biobränslen gäller första stycket endast 1. fasta biobränslen som används för produktion av el, värme eller kyla i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt, 2. gasformiga biobränslen som används för produktion av el, värme eller kyla i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt, 3. produktion av gasformiga biobränslen i anläggningar med ett genomsnittligt biometanflöde på minst 200 kubikmeter per timme, eller 4. fasta eller gasformiga biobränslen som omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. 1 § första stycket 8. Fast kommunalt avfall från biomassa som används för produktion av el, värme och kyla ska anses som hållbart även om hållbarhetskriterierna i 2 kap. inte är uppfyllda. 3 a § I fråga om fasta eller gasformiga biobränslen gäller 3 § första och andra styckena endast bränslen som används för produktion av el, värme, kyla eller bränslen i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 20 megawatt för fasta biobränslen och på minst 2 megawatt för gasformiga biobränslen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vad som avses med anläggningar och sammanlagd installerad tillförd effekt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vad som avses med anläggningar, sammanlagd installerad tillförd effekt och genomsnittligt biometanflöde. 2 kap. Hållbarhetskriterier Minskade utsläpp av växthusgaser 1 §    För att förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen ska anses som hållbara ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett med minst 70 procent. 2 §    För att fasta biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift före den 1 januari 2021, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller b) har tagits i drift efter den 20 november 2023. Kravet på utsläppsminskning enligt 2 a gäller dock tidigast från den 1 januari 2026 och, även om anläggningen inte har varit i drift i 15 år, senast från den 1 januari 2030. 3 §    För att gasformiga biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift före den 1 januari 2021, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, b) har tagits i drift före den 1 januari 2021, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, c) har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller d) har tagits i drift efter den 20 november 2023. Kravet på utsläppsminskning enligt 2 a gäller dock tidigast från den 1 januari 2026. Kravet på utsläppsminskning enligt 2 b gäller tidigast från den 1 januari 2026 och, även om anläggningen inte har varit i drift i 15 år, senast från den 1 januari 2030. 4 §    För att biodrivmedel och flytande biobränslen ska anses som hållbara ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 50 procent, om biodrivmedlet eller det flytande biobränslet har producerats i en anläggning som har tagits i drift senast den 5 oktober 2015, 2. med minst 60 procent, om biodrivmedlet eller det flytande biobränslet har producerats i en anläggning som har tagits i drift den 6 oktober 2015–31 december 2020, och 3. med minst 65 procent, om biodrivmedlet eller det flytande biobränslet har producerats i en anläggning som har tagits i drift efter den 31 december 2020. 5 §    En anläggning anses ha tagits i drift enligt 2–4 §§ så snart det vid anläggningen förekommer fysisk produktion av biodrivmedel, flytande biobränslen eller el, värme eller kyla från fasta eller gasformiga biobränslen. 6 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om hur minskningen av utsläppen av växthusgaser för biodrivmedel och biobränslen ska beräknas. Markkriterier 7 §    Om biodrivmedel eller biobränslen har framställts av avfall eller restprodukter, gäller markkriterierna i 8–14 §§ i den utsträckning som anges i andra stycket. För biodrivmedel eller biobränslen som har framställts av – restprodukter från skogsbruk gäller kriterierna i 12 och 13 §§, – restprodukter från vattenbruk- eller fiske gäller kriterierna i 8–11 §§, – restprodukter från jordbruk gäller kriterierna i 8–11 och 14 §§, och – avfall från jordbruk gäller kriteriet i 14 §. 8 §    För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara får de inte ha producerats av agrobiomassa från mark som den 1 januari 2008 eller senare utgjordes av någon av följande typer av områden, oavsett om marken fortfarande är av detta slag eller inte: 1. urskog eller annan trädbevuxen mark med inhemska arter, där det inte finns några klart synliga tecken på mänsklig verksamhet och där de ekologiska processerna inte har störts i betydande utsträckning, 2. gammal skog enligt definitionen i det land där skogen finns, 3. skog eller annan trädbevuxen mark a) med stor biologisk mångfald, b) som är rik på arter och inte skadad, c) som av en myndighet har konstaterats ha stor biologisk mångfald, och d) där råvaruuttaget inte har varit oskadligt ur naturskyddssynpunkt, 4. gräsmark med en area på minst ett hektar a) med stor biologisk mångfald, b) som i avsaknad av mänsklig verksamhet förblir gräsmark, och c) som bibehåller den naturliga artsammansättningen och sina ekologiska särdrag och processer, 5. gräsmark med en area på minst ett hektar a) med stor biologisk mångfald, b) som är rik på arter och inte skadad, c) som av en myndighet har konstaterats ha stor biologisk mångfald, d) som i avsaknad av mänsklig verksamhet skulle upphöra att vara gräsmark, och e) där råvaruuttaget inte är nödvändigt för att bevara markens status som gräsmark med stor biologisk mångfald, eller 6. hedmark. 9 §    För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara får de inte ha producerats av agrobiomassa från mark inom områden som den 1 januari 2008 eller senare har utsetts till någon av följande typer av områden, oavsett om marken fortfarande är av detta slag eller inte: 1. områden som i lag eller genom beslut av en myndighet har utsetts för naturskydd, och 2. områden som har utsetts till skyddsområden för att skydda sällsynta, hotade eller utrotningshotade ekosystem eller arter, som är erkända i internationella avtal eller som ingår i förteckningar som har utarbetats av mellanstatliga organisationer eller av Internationella naturskyddsunionen. Första stycket gäller endast om produktion av agrobiomassa till biodrivmedel och biobränslen påverkar de syften som gäller för området. 10 §    För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara får de inte ha producerats av agrobiomassa från mark som den 1 januari 2008 utgjordes av någon av följande naturtyper, men som inte längre gör det när råvarorna skördas: 1. våtmark, med vilket avses mark som under hela året eller en betydande del av året är täckt eller mättat av vatten, 2. kontinuerligt beskogat område, som är mark inom ett sammanhängande område med en area på minst ett hektar med träd som är högre än fem meter och med en kronslutenhet som täcker mer än 30 procent av ytan eller med befintliga träd som kan uppnå dessa värden, eller 3. mark inom ett sammanhängande område med en area på minst ett hektar med träd som är högre än fem meter och med en kronslutenhet som täcker mellan 10 och 30 procent av ytan eller med befintliga träd som kan uppnå dessa värden. Detta gäller dock inte om ändrad markanvändning inom ett område som anges i första stycket 3 medför att kraven i 4 § uppfylls. 11 §    För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara får de inte ha producerats av agrobiomassa från mark som den 1 januari 2008 var torvmark, om odling och skörd av råvaran medför dränering av tidigare odikad mark. 12 §    För att biodrivmedel och biobränslen som har producerats av skogsbiomassa ska anses som hållbara ska det visas att det finns både en nationell eller regional lagstiftning som är tillämplig inom avverknings-området och system för övervakning och kontroll av samma område som säkerställer att 1. avverkningsverksamheten sker på ett lagenligt sätt, 2. skogsföryngring sker på avverkade arealer, 3. arealer som utsetts för naturskydd skyddas i syfte att bevara den biologiska mångfalden och förhindra förstörelse av livsmiljöer, 4. det vid avverkningen tas hänsyn till vikten av att bevara markens beskaffenhet och den biologiska mångfalden, i syfte att förhindra negativ påverkan, på ett sätt som undviker a) skörd av stubbar och rötter, b) försämring av urskog och gammal skog enligt definitionen i det land där skogen finns eller omvandling av sådan skog till skogsplantage, och c) avverkning på känsliga marker, 5. avverkningen är förenlig med a) krav om begränsning av hyggens storlek, b) krav om lokalt och ekologiskt lämpliga bevarandetröskelvärden för den mängd död ved som lämnas kvar vid uttag av död ved, och c) krav på avverkningssystem som minimerar negativ påverkan på markens beskaffenhet, på strukturer för biologisk mångfald och på livsmiljöer, 6. avverkningen upprätthåller eller förbättrar skogens produktionskapacitet på lång sikt, och 7. skogsbiomassan inte kommer från ett sådant område som avses i 8 §, 10 § första stycket 1 och 11 §. Även om villkoren i första stycket inte är uppfyllda, ska biodrivmedel och biobränslen som har producerats av skogsbiomassa anses som hållbara om 1. det visas att det finns ett förvaltningssystem för ursprungsområdet som säkerställer att villkor som motsvarar dem som anges i första stycket 1–6 är uppfyllda, och 2. skogsbiomassan inte kommer från ett sådant område som avses i 8 §, 10 § första stycket 1 och 11 §. 13 §    För att biodrivmedel och biobränslen som har producerats av skogsbiomassa ska anses som hållbara ska det visas att det land eller den regionala organisation för ekonomisk integration där skogsbiomassan har sitt ursprung är part i Parisavtalet och 1. har lagt fram ett sådant nationellt fastställt bidrag (NDC) för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC), som omfattar utsläpp från och upptag inom jordbruk, skogsbruk och markanvändning och som säkerställer att förändringar i kollager i samband med skörd eller avverkning av biomassa tillgodoräknas landets åtagande att minska eller begränsa utsläppen av växthusgaser i enlighet med det nationellt fastställda bidraget, eller 2. har en nationell eller regional lagstiftning som är tillämplig när det gäller utvinning för att bevara och stärka kollager och kolsänkor, i enlighet med artikel 5 i Parisavtalet, och visar att rapporterade utsläpp från sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk inte överstiger upptaget. Även om villkoren i första stycket inte är uppfyllda, ska biodrivmedel och biobränslen som har producerats av skogsbiomassa anses som hållbara om det visas att det finns ett förvaltningssystem för ursprungsområdet som säkerställer att kollager och kolsänkor i skogen bibehålls eller förbättras på lång sikt. 14 §    För att biodrivmedel och biobränslen som har producerats av avfall eller restprodukter från jordbruk ska anses som hållbara ska det visas att det finns övervaknings- eller förvaltningsplaner för att hantera påverkan på jordbeskaffenheten och markens kollager. 15 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om 1. kriterier och geografisk räckvidd i fråga om de områden som anges i 8–11 §§, och 2. hur det ska visas att villkoren i 12–14 §§ är uppfyllda. 3 kap. Rapporteringsskyldighet 1 § Rapporteringsskyldig är den som 1. enligt 5 eller 6 kap. lagen (1994:1776) om skatt på energi är skattskyldig för bränsle som helt eller delvis utgörs av biodrivmedel, 1. enligt 5 eller 6 kap. lagen (1994:1776) om skatt på energi är skattskyldig för bränsle som helt eller delvis utgörs av biodrivmedel eller av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung som används för motordrift, 2. i yrkesmässig verksamhet använder ett flytande biobränsle, 3. i yrkesmässig verksamhet använder ett fast biobränsle för produktion av el, värme, kyla eller bränslen i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 20 megawatt, 3. i yrkesmässig verksamhet använder ett fast biobränsle för produktion av el, värme eller kyla i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt, 4. i yrkesmässig verksamhet använder ett gasformigt biobränsle för produktion av el, värme, kyla eller bränslen i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt, eller 4. i yrkesmässig verksamhet använder ett gasformigt biobränsle för produktion av el, värme eller kyla i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt, 5. i yrkesmässig verksamhet producerar gasformiga biodrivmedel eller gasformiga biobränslen i en anläggning med ett genomsnittligt biometanflöde på minst 200 kubikmeter per timme, 6. i yrkesmässig verksamhet levererar ett gasformigt förnybart bränsle av icke-biologiskt ursprung till en slutkund som använder bränslet i en bränslecell i ett fordon eller fartyg, 7. i yrkesmässig verksamhet använder ett förnybart bränsle av icke-biologiskt ursprung för andra ändamål än de som anges i 1 och 6, eller 5. inte omfattas av 1–4 men ansöker om hållbarhetsbesked av något annat skäl. 8. inte omfattas av 1–7 men ansöker om hållbarhetsbesked av något annat skäl. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från rapporteringsskyldigheten enligt första stycket. Kontrollsystem och hållbarhetsbesked 1 a § Den som är rapporteringsskyldig ska genom ett kontrollsystem säkerställa att de biodrivmedel och biobränslen som ska rapporteras är att anse som hållbara. Den som är rapporteringsskyldig ska genom ett kontrollsystem säkerställa att de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av rapporteringsskyldigheten är att anse som hållbara. Den rapporteringsskyldige ska genom överenskommelser, direkt eller indirekt, med samtliga aktörer i hela produktionskedjan och genom stickprov hos dessa aktörer säkerställa att kravet i första stycket uppfylls. En rapporteringsskyldigs kontrollsystem ska granskas av en oberoende granskare. Granskaren ska kontrollera att kontrollsystemet är korrekt, tillförlitligt och skyddat mot bedrägerier. Granskningen ska också innehålla en utvärdering av den metod för stickprov som ska ingå i kontrollsystemet och stickprovens frekvens. Dessutom ska granskningen innehålla en utvärdering av de uppgifter som den rapporteringsskyldige har lämnat om sitt kontrollsystem. En rapporteringsskyldigs kontrollsystem ska granskas av en oberoende granskare. Den oberoende granskaren ska i ett intyg lämna ett utlåtande om kontrollsystemet. Den oberoende granskaren ska i ett intyg avge ett utlåtande om kontrollsystemet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om kontrollsystem och granskning av sådana system. 1 b § Den som är rapporteringsskyldig ska till tillsynsmyndigheten ge in en beskrivning av sitt kontrollsystem tillsammans med den oberoende granskarens intyg. Tillsynsmyndigheten ska i ett särskilt beslut fastställa om den rapporteringsskyldiges kontrollsystem uppfyller kraven enligt 1 a § (hållbarhetsbesked). Ett hållbarhetsbesked gäller tills vidare men ska omprövas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om beskrivning av kontrollsystem samt fastställande och omprövning av hållbarhetsbesked. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om styrkande av hållbarhet hos biodrivmedel och biobränslen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om styrkande av hållbarhet hos förnybara bränslen och återvunna kolbränslen. Återkallelse av hållbarhetsbesked 1 d § Ett hållbarhetsbesked ska återkallas helt eller delvis av tillsynsmyndigheten om 1. den rapporteringsskyldige eller någon som ingår i den rapporteringsskyldiges produktionskedja bryter mot åtagandena i kontrollsystemet på ett sådant sätt att det med fog kan antas att de biodrivmedel och biobränslen som rapporteras inte kan anses vara hållbara, 1. den rapporteringsskyldige eller någon som ingår i den rapporteringsskyldiges produktionskedja bryter mot åtagandena i kontrollsystemet på ett sådant sätt att det med fog kan antas att de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av hållbarhetsbeskedet inte kan anses vara hållbara, 2. den rapporteringsskyldige eller någon som ingår i den rapporteringsskyldiges produktionskedja bryter mot åtagandena i kontrollsystemet på ett sådant sätt att hållbarheten hos de biodrivmedel och biobränslen som den rapporteringsskyldige rapporterar inte kan bedömas på ett tillfredsställande sätt, eller 2. den rapporteringsskyldige eller någon som ingår i den rapporteringsskyldiges produktionskedja bryter mot åtagandena i kontrollsystemet på ett sådant sätt att hållbarheten hos de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av hållbarhetsbeskedet inte kan bedömas på ett tillfredsställande sätt, eller 3. det är uppenbart att de biodrivmedel och biobränslen som rapporteras inte kan anses som hållbara trots att åtagandena i kontrollsystemet iakttas. 3. det är uppenbart att de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av hållbarhetsbeskedet inte kan anses som hållbara trots att åtagandena i kontrollsystemet iakttas. Ett hållbarhetsbesked får även återkallas om rapporteringsskyldigheten har upphört. Återkallelse enligt första stycket får inte ske vid ringa felaktigheter. Återkallelse enligt första stycket får inte ske om felet är ringa. Ett beslut om återkallelse gäller omedelbart. Uppgiftsskyldighet 1 e § Den som är rapporteringsskyldig enligt 1 § första stycket 1–4 ska lämna uppgifter Den som är rapporteringsskyldig enligt 1 § första stycket 1–7 ska lämna uppgifter 1. för bedömningen av hållbarhetskriterier enligt denna lag, 2. för Sveriges rapportering enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och för rapportering till den unionsdatabas som inrättas enligt samma direktiv, och 2. för Sveriges rapportering enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor, och 3. om sådana mängder biodrivmedel eller biobränslen som avses i föreskrifter som meddelats med stöd av andra stycket 1. 3. om sådana mängder förnybara bränslen som avses i föreskrifter som meddelats med stöd av andra stycket 1. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. skyldigheten att lämna uppgifter och om undantag från den skyldigheten, och 2. att den som är rapporteringsskyldig ska informera konsumenter om vilken typ av biobränsle som används i den yrkesmässiga verksamheten och om bränslets geografiska ursprung. 1 f § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att uppgifter för rapportering till den unionsdatabas som inrättas enligt direktiv (EU) 2018/2001 ska lämnas av 1. den som är rapporteringsskyldig enligt 1 § första stycket 1–7, och 2. den som levererar flytande eller gasformiga förnybara bränslen eller återvunna kolbränslen. 4 kap. 4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som är eller har varit rapporteringsskyldig ska spara underlag för att styrka uppgifter för bedömningen av hållbarhetskriterier enligt denna lag. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. 2. Användning eller leverans av förnybara bränslen eller återvunna kolbränslen, som en rapporteringsskyldig hade i lager vid ikraftträdandet eller före ikraftträdandet hade avtalat om att köpa för leverans före den 1 januari 2026, ska inte medföra att ett hållbarhetsbesked återkallas eller inte beviljas, om inte detsamma hade gällt enligt äldre bestämmelser. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 och 3 §§ lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen ska ha följande lydelse. Lydelse enligt lagförslag 1.3 Föreslagen lydelse 2 kap. 2 § För att fasta biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett, 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används För att fasta biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett, med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift före den 1 januari 2021, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller 1. har tagits i drift före den 20 november 2023 och anläggningen har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, eller b) har tagits i drift efter den 20 november 2023. 2. har tagits i drift efter den 20 november 2023. Kravet på utsläppsminskning enligt 2 a gäller dock tidigast från den 1 januari 2026 och, även om anläggningen inte har varit i drift i 15 år, senast från den 1 januari 2030. 3 § För att gasformiga biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett, 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, och 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i mindre än 15 år, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift före den 1 januari 2021, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, b) har tagits i drift före den 1 januari 2021, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, b) har tagits i drift före den 20 november 2023 och anläggningen har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, c) har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller d) har tagits i drift efter den 20 november 2023. Kravet på utsläppsminskning enligt 2 a gäller dock tidigast från den 1 januari 2026. Kravet på utsläppsminskning enligt 2 b gäller tidigast från den 1 januari 2026 och, även om anläggningen inte har varit i drift i 15 år, senast från den 1 januari 2030. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2030. Förslag till lag om ändring i drivmedelslagen (2011:319) Härigenom föreskrivs i fråga om drivmedelslagen (2011:319) dels att 21, 27 och 28 §§ och rubrikerna närmast före 21 och 27 §§ ska upphöra att gälla, dels att 2, 8, 10, 20, 22 och 29–32 §§ och rubrikerna närmast före 29 och 30 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 17 a §, och närmast före 17 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § I denna lag avses med alternativt bränsle: ett bränsle avsett för motordrift som inte är bensin eller dieselbränsle och som inte till övervägande del har sitt ursprung i råolja, bensin: ett bränsle som är avsett för motordrift och omfattas av nr 2710 11 41, 2710 11 45, 2710 11 49, 2710 11 51 eller 2710 11 59 i kommissionens förordning (EG) nr 2031/2001 av den 6 augusti 2001, om ändring av bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, biodrivmedel: ett vätskeformigt eller gasformigt bränsle som är framställt av biomassa och avsett för motordrift, biodrivmedel: flytande bränslen som framställs av biomassa och som används för motordrift, dieselbränsle: ett bränsle som är avsett för motordrift och omfattas av nr 2710 19 41 eller 2710 19 45 i förordning (EG) nr 2031/2001, drivmedel: ett bränsle som är avsett för motordrift eller energi i annan form som också är avsedd för motordrift, drivmedelsleverantör: den som genom att leverera ett drivmedel är skyldig att betala skatt enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi, koldioxidekvivalent: den mängd dikväveoxid eller metan som medför en lika stor klimatpåverkan som koldioxid, sommar: tiden – från och med den 16 maj till och med den 31 augusti i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, och – från och med den 1 maj till och med den 15 september i övriga Sverige, och vinter: tiden – från och med den 16 oktober till och med den 31 mars i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, och – från och med den 1 november till och med den 15 mars i övriga Sverige. I övrigt har ord och uttryck i denna lag samma innebörd som i lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner, lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner och lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar. 8 § För klassificering i miljöklass 1 ska ett dieselbränsle uppfylla följande tekniska krav: 1. cetanindexet ska vara lägst 50, 2. cetantalet ska vara lägst 51,0, om bränslet omfattas av nr 2710 19 41 i Kombinerade nomenklaturen (KN-nr) enligt rådets förordning (EEG) 2658/87, 3. densiteten ska vid 15 grader Celsius vara lägst 800,0 och högst 830,0 kilogram per kubikmeter, 4. destillationen ska innebära att begynnelsekokpunkten är lägst 180 grader Celsius och att minst 95 volymprocent har förångats vid 340,0 grader Celsius, 5. aromatiska kolväten får förekomma med högst 5 volymprocent, 6. polycykliska aromatiska kolväten får inte förekomma i någon mätbar mängd enligt Svensk Standard SS 155116, utgåva 2 eller motsvarande, före inblandning av fettsyrametylestrar, 7. svavel får förekomma med högst 10,0 milligram per kilogram, 8. fettsyrametylestrar får förekomma med högst 7,0 volymprocent och ska uppfylla kraven i Svensk Standard SS-EN 14214:2012+A1:2014, utgåva 1 eller motsvarande, och 8. fettsyrametylestrar får förekomma med högst 7,0 volymprocent och ska uppfylla kraven i Svensk Standard SS-EN 14214:2012+A2:2019, utgåva 1 eller motsvarande, och 9. metylcyklopentadienylmangantrikarbonyl (MMT) får förekomma med högst 2 milligram mangan per liter. 10 § För klassificering i miljöklass 3 ska ett dieselbränsle uppfylla följande tekniska krav: 1. cetantalet ska vara lägst 51,0, 2. densiteten ska vid 15 grader Celsius vara högst 845,0 kilogram per kubikmeter, 3. destillationen ska innebära att minst 95 volymprocent har förångats vid 360,0 grader Celsius, 4. polycykliska aromatiska kolväten får förekomma med högst 8,0 procent av bränslets massa enligt Svensk Standard SS-EN 12916, utgåva 2, och 4. polycykliska aromatiska kolväten får förekomma med högst 8,0 procent av bränslets massa enligt Svensk Standard SS-EN 12916, utgåva 2, 5. fettsyrametylestrar får förekomma med högst 10,0 volymprocent och ska uppfylla kraven i Svensk Standard SS-EN 14214:2012+A2:2019, utgåva 1 eller motsvarande, och 5. i övrigt ska bränslet uppfylla de krav som anges i 8 § 7–9. 6. i övrigt ska bränslet uppfylla de krav som anges i 8 § 7 och 9. Tillgång till dieselbränsle med högst 7 volymprocent fettsyrametylestrar 17 a § Den som tillverkar ett dieselbränsle eller yrkesmässigt för in ett dieselbränsle till Sverige ska se till att det på marknaden finns tillgång till dieselbränsle med högst 7,0 volymprocent fettsyrametylestrar. 20 § En drivmedelsleverantör ska i en utsläppsrapport till den myndighet som regeringen bestämmer en gång per år lämna uppgifter om de levererade drivmedlens 1. typ, 2. volym, 3. energimängd, 4. innehåll, 5. ursprung, 5. ursprung, och 6. inköpsställe, och 7. utsläpp av växthusgaser från hela livscykeln. 6. utsläpp av växthusgaser från hela livscykeln. 22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. skyldighet för den som bedriver verksamhet med att tillhandahålla ett flytande eller gasformigt drivmedel, eller i en sådan verksamhet tillhandahåller el som drivmedel, att informera konsumenter om a) drivmedlets utsläpp av växthusgaser och andra förhållanden som har betydelse för att bedöma drivmedlets miljöpåverkan, och b) hur stor andel biodrivmedel som en bensin eller ett dieselbränsle har, om metalltillsatser i drivmedlet och om lämplig användning av olika bränsleblandningar, 2. märkning, utformning, provning och kontroll av anordningar för bränslepåfyllning, 3. hur koldioxidekvivalenter ska beräknas, 4. undantag från kraven i 6 § för bensin som är avsedd endast för drift av kolvmotorer i luftfartyg, 3. undantag från kraven i 6 § för bensin som är avsedd endast för drift av kolvmotorer i luftfartyg, 5. sådana undantag från saluföringsförbudet i 16 § som avser försäljning för fordonsindustrins forsknings- och testningsverksamhet eller för fordonsindustrins påfyllning av nytillverkade fordon inför leverans, 4. sådana undantag från saluföringsförbudet i 16 § som avser försäljning för fordonsindustrins forsknings- och testningsverksamhet eller för fordonsindustrins påfyllning av nytillverkade fordon inför leverans, 6. skyldigheten enligt 17 § att se till att det finns tillgång till sådan bensin som avses i den paragrafen, 5. skyldigheten enligt 17 och 17 a §§ att se till att det finns tillgång till sådan bensin och sådant dieselbränsle som avses i de paragraferna, 7. skyldighet för den som ska informera om ett felaktigt drivmedel enligt 18 § att betala kostnaderna för att en myndighet informerar i leverantörens ställe, 6. skyldighet för den som ska informera om ett felaktigt drivmedel enligt 18 § att betala kostnaderna för att en myndighet informerar i leverantörens ställe, 8. rapporteringen enligt 19 och 20 §§ och undantag från rapporteringsskyldigheten, 7. rapporteringen enligt 19 och 20 §§ och undantag från rapporteringsskyldigheten, och 9. hur åtgärder får tillgodoräknas som minskning av utsläpp enligt 21 § och hur minskning av utsläpp ska beräknas, och 10. avgifter för tillsyn och för ärendehandläggning enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. 8. avgifter för tillsyn och för ärendehandläggning enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Av lagen (2014:140) med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn framgår att föreskrifter om avgifter för marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 får meddelas. Prövning av avgifter Prövning av förseningsavgift 29 § Tillsynsmyndigheten prövar frågor om förseningsavgift och utsläppsavgift. Tillsynsmyndigheten prövar frågor om förseningsavgift. Avgifternas betalning Betalning av förseningsavgift 30 § En förseningsavgift eller utsläppsavgift ska betalas till tillsynsmyndigheten inom trettio dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. En förseningsavgift ska betalas till tillsynsmyndigheten inom trettio dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Avgifterna tillfaller staten. 31 § Om en förseningsavgift eller utsläppsavgift inte betalas i rätt tid, ska tillsynsmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Om en förseningsavgift inte betalas i rätt tid, ska tillsynsmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får fordran verkställas enligt utsökningsbalken. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 32 § En förseningsavgift eller utsläppsavgift faller bort om den inte har verkställts inom fem år från det att beslutet att ta ut avgiften fick laga kraft. En förseningsavgift faller bort om den inte har verkställts inom fem år från det att beslutet att ta ut avgiften fick laga kraft. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. 2. Bestämmelsen i 20 § i den nya lydelsen tillämpas första gången i fråga om den utsläppsrapport som avser kalenderåret 2025. 3. Bestämmelsen i 21 § om skyldighet för en drivmedelsleverantör att se till att utsläpp av växthusgaser uppgår till en viss nivå ska inte tillämpas för kalenderåret 2025. 4. I övrigt gäller äldre föreskrifter fortfarande för drivmedel som har levererats före ikraftträdandet. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1200) om elcertifikat Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (2011:1200) om elcertifikat ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 4 § När el produceras med flytande, fasta eller gasformiga biobränslen, får elcertifikat tilldelas endast om biobränslena omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen. När el produceras med flytande, fasta eller gasformiga biobränslen, får elcertifikat tilldelas endast om biobränslena omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen. För fasta och gasformiga biobränslen gäller första stycket endast om bränslena används i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 20 megawatt för fasta biobränslen och på minst 2 megawatt för gasformiga biobränslen. För fasta och gasformiga biobränslen gäller första stycket endast om bränslena används i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt för fasta biobränslen och på minst 2 megawatt för gasformiga biobränslen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:1201) om reduktion av växthusgasutsläpp från vissa fossila drivmedel Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2017:1201) om reduktion av växthusgasutsläpp från vissa fossila drivmedel dels att 5 a § ska upphöra att gälla, dels att rubriken till lagen samt 1, 2, 5, 7, 8, 11–13 och 15 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas två nya paragrafer, 6 och 8 a §§, och närmast före 6 och 8 a §§ nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Lag om reduktion av växthusgasutsläpp från vissa fossila drivmedel Lag om reduktion av växthusgasutsläpp från bensin och diesel 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om en skyldighet att minska växthusgasutsläppen från bensin, diesel och flygfotogen. Denna lag innehåller bestämmelser om en skyldighet att minska växthusgasutsläppen från bensin och diesel. 2 § I denna lag betyder bensin: ett bränsle som är avsett för motordrift och omfattas av KN-nr 2710 11 41, 2710 11 45, 2710 11 49, 2710 11 51 eller 2710 11 59, biodrivmedel: ett vätskeformigt bränsle som framställs av biomassa och som är avsett för motordrift, biodrivmedel: ett flytande bränsle som framställs av biomassa och som är avsett för motordrift, biomassa: den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk, inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung, av skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av avfall, inklusive industriavfall och kommunalt avfall av biologiskt ursprung, diesel: ett bränsle som är avsett för motordrift och omfattas av KN-nr 2710 19 41 eller 2710 19 45, flygfotogen: ett bränsle som är avsett för motordrift och som omfattas av KN-nr 2710 19 21, koldioxidekvivalent: den mängd växthusgas som medför en lika stor klimatpåverkan som ett kilogram koldioxid, KN-nr: nummer i Kombinerade nomenklaturen enligt kommissionens förordning (EG) nr 2031/2001 av den 6 augusti 2001 om ändring av bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om gemensamma tulltaxan, reduktionsplikt: en skyldighet att minska utsläppen av växthusgaser i ett livscykelperspektiv per energienhet från reduktionspliktigt drivmedel genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel, reduktionsplikt: en skyldighet att minska utsläppen av växthusgaser i ett livscykelperspektiv per energienhet från reduktionspliktigt drivmedel genom 1. inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel, eller 2. leverans av fossilfri el från en publik laddningsstation, reduktionspliktigt drivmedel: ett drivmedel som innehåller högst 98 volymprocent biodrivmedel och som skattskyldighet har inträtt för enligt 5 kap. lagen (1994:1776) om skatt på energi, om drivmedlet är 1. bensin som inte används av Försvarsmakten eller som inte är en alkylatbensin enligt 5 § driv-medelslagen (2011:319), 1. bensin som inte används av Försvarsmakten eller som inte är en alkylatbensin enligt 5 § drivmedelslagen (2011:319), eller 2. diesel som inte används av Försvarsmakten eller som inte har försetts med märk- eller färgämnen enligt 2 kap. 8 § lagen om skatt på energi, eller 2. diesel som inte används av Försvarsmakten eller som inte har försetts med märk- eller färgämnen enligt 2 kap. 8 § lagen om skatt på energi, 3. flygfotogen som inte används av Försvarsmakten, reduktionspliktig energimängd: den energimängd som motsvarar volymen reduktionspliktigt drivmedel under ett kalenderår, växthusgas: koldioxid, metan och dikväveoxid. 5 § Den som har reduktionsplikt för bensin eller diesel ska för varje kalenderår se till att utsläppen av växthusgaser från den reduktionspliktiga energimängden av sådana bränslen understiger utsläppen från motsvarande energimängd fossil bensin eller fossil diesel med minst den procentsats som anges nedan för respektive drivmedel: År Bensin Diesel 2020 4,2 21 2021 6 26 2022 7,8 30,5 2023 7,8 30,5 2024 6 6 2025 6 6 2026 6 6 År Bensin Diesel 2020 4,2 21 2021 6 26 2022 7,8 30,5 2023 7,8 30,5 2024 6 6 2025 10 10 2026 10 10 2027 10 10 2028 10 10 2029 10 10 2030 10 10 Utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer 6 § Den som inte har reduktionsplikt och som har minskat utsläppen av växthusgaser genom leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer får överlåta utsläppsminskningen till någon annan som därefter får använda den för att uppfylla sin reduktionsplikt för samma kalenderår. 7 § Den som har reduktionsplikt och har minskat utsläppen för ett visst drivmedel på det sätt som anges i denna lag och mer än vad som krävs enligt 5 eller 5 a § får använda överskottet för att uppfylla reduktionsplikten eller överlåta överskottet till någon annan som därefter får använda det för att uppfylla sin reduktionsplikt. Den som har reduktionsplikt och har minskat utsläppen för ett visst drivmedel på det sätt som anges i denna lag och mer än vad som krävs enligt 5 § får använda överskottet för att uppfylla reduktionsplikten eller överlåta överskottet till någon annan som därefter får använda det för att uppfylla sin reduktionsplikt. Ett överskott får användas för att uppfylla reduktionsplikten för 1. diesel, om överskottet avser bensin eller diesel, 2. bensin, om överskottet avser bensin, 2. bensin, om överskottet avser bensin, eller 3. bensin, om överskottet avser diesel och om minst 6 procentenheter av plikten för bensin redan har uppfyllts genom egen inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel eller genom användning av ett överskott som avser bensin, eller 3. bensin, om överskottet avser diesel och om minst 6 procentenheter av plikten för bensin redan har uppfyllts genom egen inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel, genom leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer eller genom användning av ett överskott som avser bensin. 4. flygfotogen, om överskottet avser flygfotogen. Ett överskott får användas enligt denna paragraf endast om det har uppkommit 1. samma kalenderår, eller 2. kalenderåret dessförinnan, i den utsträckning som regeringen föreskriver. 8 § Den som har reduktionsplikt ska varje år, senast vid föreskriven tidpunkt, redovisa till tillsynsmyndigheten i vilken utsträckning och hur reduktionsplikten har uppfyllts under det föregående kalenderåret. Överlåtelse och förvärv av en utsläppsminskning ska framgå av redovisningen. Den som har reduktionsplikt ska varje år redovisa till tillsynsmyndigheten i vilken utsträckning och hur reduktionsplikten har uppfyllts under det föregående kalenderåret. Överlåtelse och förvärv av en utsläppsminskning ska framgå av redovisningen. Redovisning av överlåtelse av utsläppsminskningar från leverans av el från publika laddningsstationer 8 a § Den som har överlåtit utsläppsminskningar enligt 6 § ska varje år redovisa leveransen av fossilfri el från publika laddningsstationer och överlåtelser av utsläppsminskningar till tillsynsmyndigheten. 11 § Om en förseningsavgift eller en reduktionspliktsavgift inte har betalats efter betalningsuppmaning ska avgiften lämnas för indrivning. Indrivningen får verkställas enligt utsökningsbalken. Om en förseningsavgift eller en reduktionspliktsavgift inte har betalats efter betalningsuppmaning ska avgiften lämnas för indrivning. 12 § Den som har eller har haft reduktionsplikt ska spara uppgifter som har betydelse för reduktionsplikten i tio år från utgången av det kalenderår som uppgifterna avser. Den som har eller har haft reduktionsplikt ska spara uppgifter som har betydelse för reduktionsplikten i sju år från utgången av det kalenderår som uppgifterna avser. 13 § Den som har eller har haft reduktionsplikt ska på tillsynsmyndighetens begäran lämna de upplysningar och de handlingar som myndigheten behöver för tillsynen. Den som har eller har haft reduktionsplikt eller som har överlåtit utsläppsminskningar enligt 6 § ska på tillsynsmyndighetens begäran lämna de upplysningar och de handlingar som myndigheten behöver för tillsynen. 15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. hur reduktionsplikten ska uppfyllas, 2. beräkning av den reduktionspliktiga energimängden, 2. beräkning av den reduktionspliktiga energimängden och energimängden fossilfri el som har levererats från publika laddningsstationer, 3. beräkning av växthusgasutsläpp och koldioxidekvivalenter, och 4. redovisning av reduktionsplikt. 4. redovisning av reduktionsplikt och överlåtelser av utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. 2. Bestämmelsen i 5 a § om reduktionsplikt för flygfotogen tillämpas inte för kalenderåret 2025. 3. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för reduktionsplikt för flygfotogen för tid före den 1 januari 2025. 4. För perioden januari–juni 2025 ska reduktionsplikten redovisas separat vid rapportering enligt 8 §. Förteckning över remissinstanserna Efter remiss har yttrande över promemorian Hållbarhetskriterier för vissa bränslen och en ny reduktionsplikt kommit in från 2030-sekretariatet, AB Volvo, Amazon Web Services, Chalmers tekniska högskola, Drivkraft Sverige, Energiföretagen Sverige, Energigas Sverige, Fortifikationsverket, Försvarets materielverk, Försvarets radioanstalt, Försvarsmakten, Försäkringskassan, Förvaltningsrätten i Linköping, IATA Sweden, Innovations- och Kemiindustrierna i Sverige (IKEM), Jernkontoret, Kammarrätten i Jönköping, Kommerskollegium, Konjunkturinstitutet, Konkurrensverket, Konsumentverket, Lantbrukarnas riksförbund, Lantmännen, Liquid Wind AB, Lunds universitet, tekniska högskolan, Mobility Sweden, Myndigheten för digital förvaltning, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Naturvårdsverket, Näringslivets transportråd, Post- och telestyrelsen, Regelrådet, Region Jämtland Härjedalen, Region Kronoberg, SAS AB, Scania, Skatteverket, Skogsindustrierna, Skogsstyrelsen, Statens energimyndighet, Statens jordbruksverk, Statens väg- och transportforskningsinstitut, Styrelsen för ackreditering och teknisk kontroll, Svemin, Svensk Sjöfart, Svenska bioenergiföreningen, Svenska naturskyddsföreningen, Svenska trädbränsleföreningen, Svenskt Näringsliv, Sveriges kommuner och regioner, Sveriges åkeriföretag, Swedavia Airports, Swedish Data Centre Industry Association, TechSverige, Telia, Tillväxtverket, Trafikanalys, Trafikverket, Transportföretagen, Transportstyrelsen, Vattenfall AB, Visit Sweden, Världsnaturfonden (WWF), Västra Götalandsregionen och Vätgas Sverige. Följande remissinstanser har inte svarat eller har angett att de avstår från att lämna några synpunkter: Air BP AB, Avfall Sverige, Biometria ekonomisk förening, Business Sweden, EcoDataCenter, Facebook, Föreningen Svenskt Flyg, Greenpeace, Hushållningssällskapens förbund, Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien (KSLA), Luftfartsverket, Microsoft, Näringslivets regelnämnd, Power Circle, Region Norrbotten, Region Skåne, Region Stockholm, Region Västerbotten, Region Västernorrland, Svenska Datacenterföreningen, Svenska regionala flygplatser, Sveriges Energiföreningars Riksorganisation, Sveriges hamnar, Sveriges lantbruksuniversitet, Totalförsvarets forskningsinstitut, Volvo Cars och Visita Svensk Besöksnäring. Därutöver har yttranden kommit in från Bird Life Sverige, eFuel Alliance e.V, Einride, IVL Svenska Miljöinstitutet, Neste Sverige, Norwegian Air Shuttle, Preem, Riksförbundet M Sverige, Stadsnätsföreningen, Stockholms kommun, Svensk kollektivtrafik, Svensk Vindenergi, Svenska resebranschföreningen, Svenska Taxiförbundet, Södra Skogsägarnas ekonomiska förening och från en privatperson. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om offentliggörande av information om datacenters energiprestanda Härigenom föreskrivs följande. Lagens innehåll 1 §    I denna lag finns bestämmelser om att den som äger eller förvaltar ett datacenter ska offentliggöra uppgifter om datacentrets energiprestanda. Ord och uttryck 2 §    I denna lag avses med datacenter en byggnad eller en grupp av byggnader som används för att inrymma, ansluta och driva datorsystem, servrar och kringutrustning för datalagring, databehandling, datadistribution och relaterad verksamhet. Krav på den som äger eller förvaltar ett datacenter att offentliggöra information om energiprestanda 3 §    Den som äger eller förvaltar ett datacenter med ett installerat it-effektbehov på minst 500 kilowatt ska årligen offentliggöra uppgifter om datacentrets energiprestanda genom att rapportera uppgifterna till den databas som avses i artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/1791 av den 13 september 2023 om energieffektivitet och om ändring av förordning (EU) 2023/955, i den ursprungliga lydelsen. Rapporteringsskyldigheten gäller inte för uppgifter som omfattas av sekretess enligt offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Bestämmelser om rapportering finns i kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/1364 av den 14 mars 2024 om den första delen av inrättandet av ett gemensamt unionssystem för bedömning av datacentraler. 4 §    Skyldigheten att rapportera enligt 3 § gäller inte för datacenter 1. som används för säkerhetskänslig verksamhet, 2. som används för försvars- eller krisberedskapsändamål, eller 3. där tjänster tillhandahålls uteslutande för säkerhetskänslig verksamhet eller försvars- eller krisberedskapsändamål. Tillsyn 5 §    Den myndighet som regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten) har tillsyn över att denna lag och kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/1364 följs. Tillsynen omfattar inte sådana datacenter som avses i 4 §. 6 §    Tillsynsmyndigheten har i den utsträckning som behövs för tillsynen rätt att 1. på begäran få upplysningar och ta del av handlingar från den som äger eller förvaltar ett datacenter, och 2. få tillträde till områden, lokaler och andra utrymmen inom datacentret, dock inte bostäder. 7 §    Tillsynsmyndigheten får meddela de förelägganden som behövs för att denna lag och kommissionens delegerade förordning (EU) 2024/1364 ska följas. Ett föreläggande får förenas med vite. Överklagande 8 §    Tillsynsmyndighetens beslut enligt denna lag får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi Härigenom föreskrivs att 6 a kap. 2 c § och 7 kap. 3 c och 4 §§ lagen (1994:1776) om skatt på energi ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 6 a kap. 2 c § För biogas eller biogasol som förbrukas som bränsle för uppvärmning medges befrielse från energiskatt med 100 procent och från koldioxidskatt med 100 procent. Första stycket gäller endast om bränslet vid skattskyldighetens inträde omfattas av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen. Första stycket gäller endast om bränslet vid skattskyldighetens inträde omfattas av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen. Om bränslet förbrukas i en sådan anläggning som avses i 1 kap. 3 a § lagen om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen, gäller första stycket dessutom endast om förbrukaren vid förbrukningstillfället innehar ett hållbarhetsbesked som omfattar bränslet enligt 3 kap. samma lag. Om bränslet förbrukas i en sådan anläggning som avses i 1 kap. 3 § andra stycket 2 lagen om hållbarhetskriterier för vissa bränslen, gäller första stycket dessutom endast om förbrukaren vid förbrukningstillfället innehar ett hållbarhetsbesked som omfattar bränslet enligt 3 kap. samma lag. 7 kap. 3 c § Avdrag enligt 3 a och 3 b §§ medges endast om 1. motorbränslet eller beståndsdelen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag, 1. motorbränslet eller beståndsdelen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag, 2. stödmottagaren inte är ett företag utan rätt till statligt stöd, och 3. uppgift lämnas om avdragets fördelning på stödmottagare. 4 § En skattskyldig får göra avdrag för energiskatt med 100 procent och för koldioxidskatt med 100 procent på biogas och biogasol som den skattskyldige har förbrukat eller sålt som motorbränsle. Första stycket gäller endast om 1. stödmottagaren inte är ett företag utan rätt till statligt stöd, 2. uppgift lämnas om avdragets fördelning på stödmottagare, och 3. biogasen eller biogasolen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag. 3. biogasen eller biogasolen omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt 3 kap. lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen och av ett anläggningsbesked enligt 3 a kap. samma lag. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen dels att 2 kap. ska upphöra att gälla, dels att rubriken till lagen samt 1 kap. 1, 2, 3 och 3 a §§, 3 kap. 1–1 b, 1 d och 1 e §§ och 3 a kap. 2 a § ska ha följande lydelse, dels att det ska införas ett nytt kapitel, 2 kap., tre nya paragrafer, 1 kap. 2 b §, 3 kap. 1 f § och 4 kap. 4 §, och närmast före 1 kap. 1, 2, 2 b och 3 §§ och 3 kap. 1, 1 a, 1 d och 1 e §§ nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Lag om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen Lag om hållbarhetskriterier för vissa bränslen 1 kap. Lagens innehåll 1 § Lagen innehåller bestämmelser om kriterier som biodrivmedel och biobränslen ska uppfylla för att anses vara hållbara (hållbarhetskriterier) och om hållbarhetsbesked som ska visa detta. Lagen innehåller även bestämmelser om anläggningsbesked. Lagen innehåller bestämmelser om kriterier som förnybara bränslen och återvunna kolbränslen ska uppfylla för att anses vara hållbara (hållbarhetskriterier) och om hållbarhetsbesked som ska visa detta. Lagen innehåller även bestämmelser om anläggningsbesked. Ord och uttryck i lagen 2 § I denna lag betyder agrobiomassa: biomassa som produceras inom jordbruket, avfall: varje ämne eller föremål som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med, dock inte ett ämne som avsiktligt har manipulerats eller kontaminerats för att anses som avfall, biobränslen: fasta, gasformiga eller flytande bränslen som framställs av biomassa och som används för andra energiändamål än motordrift, biodrivmedel: flytande eller gasformiga bränslen som framställs av biomassa och som används för motordrift, biomassa: den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk, inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung, av skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av avfall, inklusive industriavfall och kommunalt avfall av biologiskt ursprung, biodrivmedel: flytande eller gasformiga bränslen som framställs av biomassa och som används för motordrift, förnybara bränslen: biodrivmedel, biobränslen och förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung: flytande och gasformiga bränslen vars energiinnehåll hämtas från andra förnybara energikällor än biomassa, livsmedels- eller fodergrödor: stärkelserika grödor, sockergrödor eller oljegrödor som produceras på jordbruksmark som huvudgrödor, dock inte 1. restprodukter och avfall, 2. material som innehåller både cellulosa och lignin, eller 3. mellangrödor som inte kräver att ytterligare mark tas i anspråk, avfall: ämne eller föremål som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med, dock inte ett ämne som avsiktligt har manipulerats eller kontaminerats för att anses som avfall, restprodukt: ett ämne som inte är den eller de slutprodukter som en produktionsprocess direkt ska producera eller är huvudsyftet med processen och där produktionsprocessen inte avsiktligt ändrats för att producera ämnet, produktionskedja: den produktionsprocess som pågår fram till och med användningen av biodrivmedlet eller biobränslet och börjar med produktionskedja: den produktionsprocess som pågår fram till och med användningen av bränslet och som för 1. biodrivmedel eller biobränslen börjar med – odling av biomassa, inbegripet framställning av gödsel för odlingen, eller – omhändertagandet av avfall eller restprodukter som biodrivmedlet eller biobränslet framställs av, om inte restprodukterna har uppkommit direkt i en jordbruks-, vattenbruks-, fiske- eller skogsbruksverksamhet, och – omhändertagandet av avfall eller andra restprodukter än sådana som kommer från jordbruk, vattenbruk, fiske eller skogsbruk, och 2. förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen börjar med produktionen av el och andra insatsvaror, restprodukt: ett ämne som inte är den eller de slutprodukter som en produktionsprocess direkt ska producera eller är huvudsyftet med processen och där produktionsprocessen inte avsiktligt ändrats för att producera ämnet, restprodukter från jordbruk, vattenbruk, fiske respektive skogsbruk: restprodukter som har uppkommit direkt i jordbruk, vattenbruk, fiske respektive skogsbruk och inte i relaterad industri eller bearbetning, skogsbiomassa: biomassa som produceras inom skogsbruket. skogsbiomassa: biomassa som produceras inom skogsbruket, skogsföryngring: att ett skogsbestånd återställs på naturlig eller konstgjord väg efter att det tidigare beståndet har avlägsnats genom avverkning eller av naturliga orsaker, ursprungsområde: ett geografiskt avgränsat område där bränsleråvaran för skogsbiomassan tas, för vilket det finns tillförlitlig och oberoende information och där förhållandena är tillräckligt homogena för att riskerna i fråga om skogsbiomassans hållbarhet och lagenlighet ska kunna bedömas, återvunna kolbränslen: flytande och gasformiga bränslen som produceras från 1. flytande eller fast avfall av icke-förnybart ursprung som inte lämpar sig för materialåtervinning, 2. gaser från hantering av avfall av icke-biologiskt ursprung, eller 3. avgaser av icke-förnybart ursprung som framställs som en oundviklig och oavsiktlig följd av produktionsprocessen i en industrianläggning. Fastställande av andelen förnybar el vid produktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung 2 b § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om fastställande av andelen förnybar el vid produktion av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. Krav på att hållbarhetskriterier ska vara uppfyllda 3 § För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara ska hållbarhetskriterierna i 2 kap. 1–7 §§ vara uppfyllda. Om sådana drivmedel eller bränslen framställts av avfall eller restprodukter, gäller bara kriteriet i 2 kap. 1 § utom i fall som anges i andra stycket. För att förnybara bränslen och återvunna kolbränslen ska anses som hållbara ska de hållbarhetskriterier i 2 kap. som gäller för bränslet vara uppfyllda. Om biodrivmedel eller biobränslen framställts av – restprodukter som uppkommit direkt i en vattenbruks-, fiske- eller skogsbruksverksamhet gäller kriterierna i 2 kap. 1–7 §§, – restprodukter som uppkommit direkt i en jordbruksverksamhet gäller kriterierna i 2 kap. 1–8 §§, och – avfall som uppkommit direkt i en jordbruksverksamhet gäller kriterierna i 2 kap. 1 och 8 §§. I fråga om fasta biobränslen och gasformiga biobränslen gäller första stycket endast 1. fasta biobränslen som används för produktion av el, värme eller kyla i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt, 2. gasformiga biobränslen som används för produktion av el, värme eller kyla i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt, 3. gasformiga biobränslen som produceras i anläggningar med ett genomsnittligt biometanflöde på minst 200 kubikmeter per timme, och 4. fasta eller gasformiga biobränslen som någon är rapporteringsskyldig för enligt 3 kap. 1 § första stycket 8. Fast kommunalt avfall från biomassa som används för produktion av el, värme och kyla ska anses som hållbart även om hållbarhetskriterierna i 2 kap. inte är uppfyllda. 3 a § I fråga om fasta eller gasformiga biobränslen gäller 3 § första och andra styckena endast bränslen som används för produktion av el, värme, kyla eller bränslen i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 20 megawatt för fasta biobränslen och på minst 2 megawatt för gasformiga biobränslen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vad som avses med anläggningar och sammanlagd installerad tillförd effekt. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om vad som avses med anläggningar, sammanlagd installerad tillförd effekt och genomsnittligt biometanflöde. 2 kap. Hållbarhetskriterier Minskade utsläpp av växthusgaser 1 §    För att förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung och återvunna kolbränslen ska anses som hållbara ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett med minst 70 procent. 2 §    För att fasta biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift efter den 20 november 2023. 3 §    För att gasformiga biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen inte omfattas av 2 a, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller b) har tagits i drift efter den 20 november 2023. 4 §    För att biodrivmedel och flytande biobränslen ska anses som hållbara ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 50 procent, om biodrivmedlet eller det flytande biobränslet har producerats i en anläggning som har tagits i drift senast den 5 oktober 2015, 2. med minst 60 procent, om biodrivmedlet eller det flytande biobränslet har producerats i en anläggning som har tagits i drift den 6 oktober 2015–31 december 2020, och 3. med minst 65 procent, om biodrivmedlet eller det flytande biobränslet har producerats i en anläggning som har tagits i drift efter den 31 december 2020. 5 §    En anläggning anses ha tagits i drift enligt 2–4 §§ så snart det vid anläggningen förekommer fysisk produktion av biodrivmedel, flytande biobränslen eller el, värme eller kyla från fasta eller gasformiga biobränslen. 6 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om hur minskningen av utsläppen av växthusgaser för biodrivmedel och biobränslen ska beräknas. Markkriterier 7 §    Om biodrivmedel eller biobränslen har framställts av avfall eller restprodukter, gäller markkriterierna i 8–14 §§ i den utsträckning som anges i andra stycket. För biodrivmedel eller biobränslen som har framställts av – restprodukter från skogsbruk gäller kriterierna i 12 och 13 §§, – restprodukter från vattenbruk eller fiske gäller kriterierna i 8–11 §§, – restprodukter från jordbruk gäller kriterierna i 8–11 och 14 §§, och – avfall från jordbruk gäller kriteriet i 14 §. 8 §    För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara får de inte ha producerats av agrobiomassa från mark som den 1 januari 2008 eller senare utgjordes av någon av följande typer av områden, oavsett om marken fortfarande är av detta slag eller inte: 1. urskog eller annan trädbevuxen mark med inhemska arter, där det inte finns några klart synliga tecken på mänsklig verksamhet och där de ekologiska processerna inte har störts i betydande utsträckning, 2. gammal skog enligt definitionen i det land där skogen finns, 3. skog eller annan trädbevuxen mark – med stor biologisk mångfald, – som är rik på arter och inte skadad, – som av en myndighet har konstaterats ha stor biologisk mångfald, och – där råvaruuttaget inte har varit oskadligt ur naturskyddssynpunkt, 4. gräsmark med en area på minst ett hektar, – med stor biologisk mångfald, – som i avsaknad av mänsklig verksamhet förblir gräsmark, och – som bibehåller den naturliga artsammansättningen och sina ekologiska särdrag och processer, 5. gräsmark med en area på minst ett hektar, – med stor biologisk mångfald, – som är rik på arter och inte skadad, – som av en myndighet har konstaterats ha stor biologisk mångfald, – som i avsaknad av mänsklig verksamhet skulle upphöra att vara gräsmark, och – där råvaruuttaget inte är nödvändigt för att bevara markens status som gräsmark med stor biologisk mångfald, eller 6. hedmark. 9 §    För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara får de inte ha producerats av agrobiomassa från mark inom områden som den 1 januari 2008 eller senare har utsetts till någon av följande typer av områden, oavsett om marken fortfarande är av detta slag eller inte: 1. områden som i lag eller genom beslut av en myndighet har utsetts för naturskydd, eller 2. områden som har utsetts till skyddsområden för att skydda sällsynta, hotade eller utrotningshotade ekosystem eller arter, som är erkända i internationella avtal eller som ingår i förteckningar som har utarbetats av mellanstatliga organisationer eller av Internationella naturskyddsunionen. Första stycket gäller endast om produktion av agrobiomassa till biodrivmedel och biobränslen påverkar de syften som gäller för området. 10 §    För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara får de inte ha producerats av agrobiomassa från mark som den 1 januari 2008 utgjordes av någon av följande naturtyper, men som inte längre gör det när råvarorna skördas: 1. våtmark, med vilket avses mark som under hela året eller en betydande del av året är täckt eller mättad av vatten, eller 2. mark inom ett sammanhängande område med en area på minst ett hektar med träd som är högre än fem meter och med en kronslutenhet som täcker mer än 10 procent av ytan, eller med befintliga träd som kan uppnå dessa värden. Första stycket 2 gäller dock inte om kronslutenheten täcker 10–30 procent av ytan och ändrad markanvändning inom området medför att kraven i 4 § uppfylls. 11 §    För att biodrivmedel och biobränslen ska anses som hållbara får de inte ha producerats av agrobiomassa från mark som den 1 januari 2008 var torvmark, om odling och skörd av råvaran medför dränering av tidigare odikad mark. 12 §    För att biodrivmedel och biobränslen som har producerats av skogsbiomassa ska anses som hållbara ska det visas att det finns både en nationell eller regional lagstiftning som är tillämplig inom avverknings-området och ett system för övervakning och kontroll av samma område som säkerställer att 1. avverkningsverksamheten sker på ett lagenligt sätt, 2. skogsföryngring sker på avverkade arealer, 3. arealer som utsetts för naturskydd skyddas i syfte att bevara den biologiska mångfalden och förhindra förstörelse av livsmiljöer, 4. det vid avverkningen tas hänsyn till vikten av att bevara markens beskaffenhet och den biologiska mångfalden i enlighet med principerna för hållbart skogsbruk, i syfte att förhindra negativ påverkan, på ett sätt som undviker – skörd av stubbar och rötter, – försämring av urskog och gammal skog enligt definitionen i det land där skogen finns eller omvandling av sådan skog till skogsplantage, och – avverkning på känsliga marker, 5. avverkningen är förenlig med krav på – begränsning av hyggens storlek, – lokalt och ekologiskt lämpliga bevarandetröskelvärden för den mängd död ved som lämnas kvar vid uttag av död ved, och – avverkningssystem som minimerar negativ påverkan på markens beskaffenhet, på strukturer och egenskaper för biologisk mångfald och på livsmiljöer, 6. avverkningen upprätthåller eller förbättrar skogens produktionskapacitet på lång sikt, och 7. skogsbiomassan inte kommer från ett sådant område som avses i 8 §, 10 § första stycket 1 eller 11 §. Även om villkoren i första stycket inte är uppfyllda, ska biodrivmedel och biobränslen som har producerats av skogsbiomassa anses som hållbara om 1. det visas att det finns ett förvaltningssystem för ursprungsområdet som säkerställer att villkor som motsvarar dem som anges i första stycket 1–6 är uppfyllda, och 2. skogsbiomassan inte kommer från ett sådant område som avses i 8 §, 10 § första stycket 1 eller 11 §. 13 §    För att biodrivmedel och biobränslen som har producerats av skogsbiomassa ska anses som hållbara ska det visas att det land eller den regionala organisation för ekonomisk integration där skogsbiomassan har sitt ursprung är part i Parisavtalet och 1. har lagt fram ett sådant nationellt fastställt bidrag (NDC) för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) som omfattar utsläpp från och upptag inom jordbruk, skogsbruk och markanvändning och som säkerställer att förändringar i kollager i samband med skörd eller avverkning av biomassa tillgodoräknas landets åtagande att minska eller begränsa utsläppen av växthusgaser i enlighet med det nationellt fastställda bidraget, eller 2. har en nationell eller regional lagstiftning som är tillämplig på utvinning och som syftar till att bevara och stärka kollager och kolsänkor, i enlighet med artikel 5 i Parisavtalet, och visar att rapporterade utsläpp från sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk inte överstiger upptaget. Även om villkoren i första stycket inte är uppfyllda, ska biodrivmedel och biobränslen som har producerats av skogsbiomassa anses som hållbara om det visas att det finns ett förvaltningssystem för ursprungsområdet som säkerställer att kollager och kolsänkor i skogen bibehålls eller förbättras på lång sikt. 14 §    För att biodrivmedel och biobränslen som har producerats av avfall eller restprodukter från jordbruk ska anses som hållbara ska det visas att det finns övervaknings- eller förvaltningsplaner för att hantera påverkan på jordbeskaffenheten och markens kollager. 15 §    Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om 1. kriterier och geografisk räckvidd i fråga om de områden som anges i 8–11 §§, och 2. hur det ska visas att villkoren i 12–14 §§ är uppfyllda. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 kap. Rapporteringsskyldighet 1 § Rapporteringsskyldig är den som 1. enligt 5 eller 6 kap. lagen (1994:1776) om skatt på energi är skattskyldig för bränsle som helt eller delvis utgörs av biodrivmedel, 1. enligt 5 eller 6 kap. lagen (1994:1776) om skatt på energi är skattskyldig för bränsle som helt eller delvis utgörs av biodrivmedel eller av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung som används för motordrift, 2. i yrkesmässig verksamhet använder ett flytande biobränsle, 3. i yrkesmässig verksamhet använder ett fast biobränsle för produktion av el, värme, kyla eller bränslen i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 20 megawatt, 3. i yrkesmässig verksamhet använder ett fast biobränsle för produktion av el, värme eller kyla i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt, 4. i yrkesmässig verksamhet använder ett gasformigt biobränsle för produktion av el, värme, kyla eller bränslen i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt, eller 4. i yrkesmässig verksamhet använder ett gasformigt biobränsle för produktion av el, värme eller kyla i en anläggning med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 2 megawatt, 5. i yrkesmässig verksamhet producerar gasformiga biodrivmedel eller gasformiga biobränslen i en anläggning med ett genomsnittligt biometanflöde på minst 200 kubikmeter per timme, 6. i yrkesmässig verksamhet levererar ett gasformigt förnybart bränsle av icke-biologiskt ursprung till en slutkund som använder bränslet i en bränslecell i ett fordon, fartyg eller luftfartyg, 7. i yrkesmässig verksamhet använder ett förnybart bränsle av icke-biologiskt ursprung för andra ändamål än de som anges i 1 och 6, eller 5. inte omfattas av 1–4 men ansöker om hållbarhetsbesked av något annat skäl. 8. inte omfattas av 1–7 men ansöker om hållbarhetsbesked av något annat skäl. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om undantag från rapporteringsskyldigheten enligt första stycket. Kontrollsystem och hållbarhetsbesked 1 a § Den som är rapporteringsskyldig ska genom ett kontrollsystem säkerställa att de biodrivmedel och biobränslen som ska rapporteras är att anse som hållbara. Den som är rapporteringsskyldig ska genom ett kontrollsystem säkerställa att de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av rapporteringsskyldigheten anses som hållbara. Den rapporteringsskyldige ska genom överenskommelser, direkt eller indirekt, med samtliga aktörer i hela produktionskedjan och genom stickprov hos dessa aktörer säkerställa att kravet i första stycket uppfylls. En rapporteringsskyldigs kontrollsystem ska granskas av en oberoende granskare. Granskaren ska kontrollera att kontrollsystemet är korrekt, tillförlitligt och skyddat mot bedrägerier. Granskningen ska också innehålla en utvärdering av den metod för stickprov som ska ingå i kontrollsystemet och stickprovens frekvens. Dessutom ska granskningen innehålla en utvärdering av de uppgifter som den rapporteringsskyldige har lämnat om sitt kontrollsystem. En rapporteringsskyldigs kontrollsystem ska granskas av en oberoende granskare. Den oberoende granskaren ska i ett intyg lämna ett utlåtande om kontrollsystemet. Den oberoende granskaren ska i ett intyg avge ett utlåtande om kontrollsystemet. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om kontrollsystem och granskning av sådana system. 1 b § Den som är rapporteringsskyldig ska till tillsynsmyndigheten ge in en beskrivning av sitt kontrollsystem tillsammans med den oberoende granskarens intyg. Tillsynsmyndigheten ska i ett särskilt beslut fastställa om den rapporteringsskyldiges kontrollsystem uppfyller kraven enligt 1 a § (hållbarhetsbesked). Ett hållbarhetsbesked gäller tills vidare men ska omprövas. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar närmare föreskrifter om beskrivning av kontrollsystem samt fastställande och omprövning av hållbarhetsbesked. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om styrkande av hållbarhet hos biodrivmedel och biobränslen. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela ytterligare föreskrifter om omprövning och styrkande av hållbarhet hos förnybara bränslen och återvunna kolbränslen. Återkallelse av hållbarhetsbesked 1 d § Ett hållbarhetsbesked ska återkallas helt eller delvis av tillsynsmyndigheten om 1. den rapporteringsskyldige eller någon som ingår i den rapporteringsskyldiges produktionskedja bryter mot åtagandena i kontrollsystemet på ett sådant sätt att det med fog kan antas att de biodrivmedel och biobränslen som rapporteras inte kan anses vara hållbara, 1. den rapporteringsskyldige eller någon som ingår i den rapporteringsskyldiges produktionskedja bryter mot åtagandena i kontrollsystemet på ett sådant sätt att det med fog kan antas att de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av hållbarhetsbeskedet inte kan anses vara hållbara, 2. den rapporteringsskyldige eller någon som ingår i den rapporteringsskyldiges produktionskedja bryter mot åtagandena i kontrollsystemet på ett sådant sätt att hållbarheten hos de biodrivmedel och biobränslen som den rapporteringsskyldige rapporterar inte kan bedömas på ett tillfredsställande sätt, eller 2. den rapporteringsskyldige eller någon som ingår i den rapporteringsskyldiges produktionskedja bryter mot åtagandena i kontrollsystemet på ett sådant sätt att hållbarheten hos de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av hållbarhetsbeskedet inte kan bedömas på ett tillfredsställande sätt, eller 3. det är uppenbart att de biodrivmedel och biobränslen som rapporteras inte kan anses som hållbara trots att åtagandena i kontrollsystemet iakttas. 3. det är uppenbart att de förnybara bränslen och återvunna kolbränslen som omfattas av hållbarhetsbeskedet inte kan anses som hållbara trots att åtagandena i kontrollsystemet följs. Ett hållbarhetsbesked får även återkallas om rapporteringsskyldigheten har upphört. Återkallelse enligt första stycket får inte ske vid ringa felaktigheter. Ett hållbarhetsbesked får inte återkallas om felet är ringa. Ett beslut om återkallelse gäller omedelbart. Uppgiftsskyldighet 1 e § Den som är rapporteringsskyldig enligt 1 § första stycket 1–4 ska lämna uppgifter Den som är rapporteringsskyldig enligt 1 § första stycket 1–7 ska lämna uppgifter 1. för bedömningen av hållbarhetskriterier enligt denna lag, 2. för Sveriges rapportering enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor och för rapportering till den unionsdatabas som inrättas enligt samma direktiv, och 2. för Sveriges rapportering enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 av den 11 december 2018 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/2413, och 3. om sådana mängder biodrivmedel eller biobränslen som avses i föreskrifter som meddelats med stöd av andra stycket 1. 3. om sådana mängder förnybara bränslen som avses i föreskrifter som meddelats med stöd av andra stycket 1. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. skyldigheten att lämna uppgifter och om undantag från den skyldigheten, och 2. att den som är rapporteringsskyldig ska informera konsumenter om vilken typ av biobränsle som används i den yrkesmässiga verksamheten och om bränslets geografiska ursprung. 1 f § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om skyldighet att rapportera uppgifter till den unionsdatabas som avses i artikel 31a Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001, i lydelsen enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2023/2413. 3 a kap. 2 a § För ett gasformigt biobränsle som avses i 6 a kap. 2 c § första stycket lagen (1994:1776) om skatt på energi ska kontrollsystemet visa att bränslet inte är framställt av livsmedels- eller fodergrödor. Första stycket gäller också för ett biodrivmedel eller gasformigt biobränsle som läggs till grund för avdrag enligt 7 kap. 4 § samma lag. Första stycket gäller också för ett biodrivmedel som läggs till grund för avdrag enligt 7 kap. 4 § samma lag. 4 kap. 4 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att den som är eller har varit rapporteringsskyldig ska spara underlag för att styrka uppgifter för bedömningen av hållbarhetskriterier enligt denna lag. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. 2. Användning eller leverans av sådana förnybara bränslen eller återvunna kolbränslen som en rapporteringsskyldig hade i lager vid ikraftträdandet, eller före ikraftträdandet hade avtalat om att köpa för leverans före den 1 januari 2026, ska inte medföra att ett hållbarhetsbesked återkallas eller inte beviljas, om inte detsamma hade gällt enligt äldre bestämmelser. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 och 3 §§ i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen ska ha följande lydelse. Lydelse enligt lagförslag 2.3 Föreslagen lydelse 2 kap. 2 § För att fasta biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift efter den 20 november 2023. 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift före den 1 januari 2021, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller b) har tagits i drift efter den 20 november 2023. 3 § För att gasformiga biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen inte omfattas av 2 a, och 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen inte omfattas av 2 b, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift före den 1 januari 2021 och har varit i drift i minst 15 år, a) har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller b) har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller b) har tagits i drift efter den 20 november 2023. c) har tagits i drift efter den 20 november 2023. . Denna lag träder i kraft den 1 januari 2026. Förslag till lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen Härigenom föreskrivs att 2 kap. 2 och 3 §§ lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen ska ha följande lydelse. Lydelse enligt lagförslag 2.4 Föreslagen lydelse 2 kap. 2 § För att fasta biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används För att fasta biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift före den 1 januari 2021, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller 1. har tagits i drift före den 21 november 2023 och har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, eller b) har tagits i drift efter den 20 november 2023. 2. har tagits i drift efter den 20 november 2023. 3 § För att gasformiga biobränslen ska anses som hållbara vid produktion av el, värme eller kyla ska användningen av dem medföra att utsläppen av växthusgaser understiger de utsläpp som användningen av fossila bränslen hade gett 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023 och anläggningen inte omfattas av 2 b, och 1. med minst 70 procent, om anläggningen där biobränslet används har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i mindre än 15 år, och 2. med minst 80 procent, om anläggningen där biobränslet används a) har tagits i drift före den 1 januari 2021 och har varit i drift i minst 15 år, a) har tagits i drift före den 1 januari 2021, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, b) har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, eller b) har tagits i drift den 1 januari 2021–20 november 2023, har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 10 megawatt och har varit i drift i minst 15 år, c) har tagits i drift före den 21 november 2023 och har en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 10 megawatt, eller c) har tagits i drift efter den 20 november 2023. d) har tagits i drift efter den 20 november 2023. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2030. Förslag till lag om ändring i drivmedelslagen (2011:319) Härigenom föreskrivs i fråga om drivmedelslagen (2011:319) dels att 21, 27 och 28 §§ ska upphöra att gälla, dels att rubrikerna närmast före 21 och 27 §§ ska utgå, dels att 2, 8–10, 20, 22 och 29–32 §§ och rubrikerna närmast före 22, 29 och 30 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas en ny paragraf, 17 a §, och närmast före 17 a § en ny rubrik av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 § I denna lag avses med alternativt bränsle: ett bränsle avsett för motordrift som inte är bensin eller dieselbränsle och som inte till övervägande del har sitt ursprung i råolja, bensin: ett bränsle som är avsett för motordrift och omfattas av nr 2710 11 41, 2710 11 45, 2710 11 49, 2710 11 51 eller 2710 11 59 i kommissionens förordning (EG) nr 2031/2001 av den 6 augusti 2001, om ändring av bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om Gemensamma tulltaxan, biodrivmedel: ett vätskeformigt eller gasformigt bränsle som är framställt av biomassa och avsett för motordrift, biodrivmedel: ett flytande bränsle som framställs av biomassa och som används för motordrift, dieselbränsle: ett bränsle som är avsett för motordrift och omfattas av nr 2710 19 41 eller 2710 19 45 i förordning (EG) nr 2031/2001, drivmedel: ett bränsle som är avsett för motordrift eller energi i annan form som också är avsedd för motordrift, drivmedelsleverantör: den som genom att leverera ett drivmedel är skyldig att betala skatt enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi, koldioxidekvivalent: den mängd dikväveoxid eller metan som medför en lika stor klimatpåverkan som koldioxid, sommar: tiden – från och med den 16 maj till och med den 31 augusti i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, och – från och med den 1 maj till och med den 15 september i övriga Sverige, och vinter: tiden – från och med den 16 oktober till och med den 31 mars i Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, och – från och med den 1 november till och med den 15 mars i övriga Sverige. I övrigt har ord och uttryck i denna lag samma innebörd som i lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner, lagen (2001:559) om vägtrafikdefinitioner och lagen (2016:96) om fritidsbåtar och vattenskotrar. 8 § För klassificering i miljöklass 1 ska ett dieselbränsle uppfylla följande tekniska krav: 1. cetanindexet ska vara lägst 50, 2. cetantalet ska vara lägst 51,0, om bränslet omfattas av nr 2710 19 41 i Kombinerade nomenklaturen (KN-nr) enligt rådets förordning (EEG) 2658/87, 3. densiteten ska vid 15 grader Celsius vara lägst 800,0 och högst 830,0 kilogram per kubikmeter, 4. destillationen ska innebära att begynnelsekokpunkten är lägst 180 grader Celsius och att minst 95 volymprocent har förångats vid 340,0 grader Celsius, 5. aromatiska kolväten får förekomma med högst 5 volymprocent, 6. polycykliska aromatiska kolväten får inte förekomma i någon mätbar mängd enligt Svensk Standard SS 155116, utgåva 2 eller motsvarande, före inblandning av fettsyrametylestrar, 6. polycykliska aromatiska kolväten får inte förekomma i någon mätbar mängd enligt Svensk Standard SS 155116, utgåva 2, eller motsvarande, före inblandning av fettsyrametylestrar, 7. svavel får förekomma med högst 10,0 milligram per kilogram, 8. fettsyrametylestrar får förekomma med högst 7,0 volymprocent och ska uppfylla kraven i Svensk Standard SS-EN 14214:2012+A1:2014, utgåva 1 eller motsvarande, och 8. fettsyrametylestrar får förekomma med högst 7,0 volymprocent och ska uppfylla kraven i Svensk Standard SS-EN 14214:2012+A2:2019, utgåva 1, eller motsvarande, och 9. metylcyklopentadienylmangantrikarbonyl (MMT) får förekomma med högst 2 milligram mangan per liter. 9 § För klassificering i miljöklass 2 ska ett dieselbränsle uppfylla följande tekniska krav: 1. cetanindexet ska vara lägst 47, 2. aromatiska kolväten får förekomma med högst 20 volymprocent, 3. polycykliska aromatiska kolväten får förekomma med högst 0,1 volymprocent enligt Svensk Standard SS 155116, utgåva 2 eller motsvarande, före inblandning av fettsyrametylestrar, och 3. polycykliska aromatiska kolväten får förekomma med högst 0,1 volymprocent enligt Svensk Standard SS 155116, utgåva 2, eller motsvarande, före inblandning av fettsyrametylestrar, och 4. i övrigt ska bränslet uppfylla de krav som anges i 8 § 2–4 och 7–9. 10 § För klassificering i miljöklass 3 ska ett dieselbränsle uppfylla följande tekniska krav: 1. cetantalet ska vara lägst 51,0, 2. densiteten ska vid 15 grader Celsius vara högst 845,0 kilogram per kubikmeter, 3. destillationen ska innebära att minst 95 volymprocent har förångats vid 360,0 grader Celsius, 4. polycykliska aromatiska kolväten får förekomma med högst 8,0 procent av bränslets massa enligt Svensk Standard SS-EN 12916, utgåva 2, och 4. polycykliska aromatiska kolväten får förekomma med högst 8,0 procent av bränslets massa enligt Svensk Standard SS-EN 12916, utgåva 2, 5. fettsyrametylestrar får förekomma med högst 10,0 volymprocent och ska uppfylla kraven i Svensk Standard SS-EN 14214:2012+A2:2019, utgåva 1, eller motsvarande, och 5. i övrigt ska bränslet uppfylla de krav som anges i 8 § 7–9. 6. i övrigt ska bränslet uppfylla de krav som anges i 8 § 7 och 9. Tillgång till dieselbränsle med högst 7 volymprocent fettsyrametylestrar 17 a § Den som tillverkar ett dieselbränsle eller yrkesmässigt för in ett dieselbränsle till Sverige ska se till att det på marknaden finns tillgång till dieselbränsle med högst 7,0 volymprocent fettsyrametylestrar. 20 § En drivmedelsleverantör ska i en utsläppsrapport till den myndighet som regeringen bestämmer en gång per år lämna uppgifter om de levererade drivmedlens 1. typ, 2. volym, 3. energimängd, 4. innehåll, 5. ursprung, 5. ursprung, och 6. inköpsställe, och 7. utsläpp av växthusgaser från hela livscykeln. 6. utsläpp av växthusgaser från hela livscykeln. Bemyndigande Rätt att meddela föreskrifter 22 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. skyldighet för den som bedriver verksamhet med att tillhandahålla ett flytande eller gasformigt drivmedel, eller i en sådan verksamhet tillhandahåller el som drivmedel, att informera konsumenter om a) drivmedlets utsläpp av växthusgaser och andra förhållanden som har betydelse för att bedöma drivmedlets miljöpåverkan, och b) hur stor andel biodrivmedel som en bensin eller ett dieselbränsle har, om metalltillsatser i drivmedlet och om lämplig användning av olika bränsleblandningar, 2. märkning, utformning, provning och kontroll av anordningar för bränslepåfyllning, 3. hur koldioxidekvivalenter ska beräknas, 4. undantag från kraven i 6 § för bensin som är avsedd endast för drift av kolvmotorer i luftfartyg, 3. undantag från kraven i 6 § för bensin som är avsedd endast för drift av kolvmotorer i luftfartyg, 5. sådana undantag från saluföringsförbudet i 16 § som avser försäljning för fordonsindustrins forsknings- och testningsverksamhet eller för fordonsindustrins påfyllning av nytillverkade fordon inför leverans, 4. sådana undantag från saluföringsförbudet i 16 § som avser försäljning för fordonsindustrins forsknings- och testningsverksamhet eller för fordonsindustrins påfyllning av nytillverkade fordon inför leverans, 6. skyldigheten enligt 17 § att se till att det finns tillgång till sådan bensin som avses i den paragrafen, 5. skyldigheten enligt 17 och 17 a §§ att se till att det finns tillgång till sådan bensin och sådant dieselbränsle som avses i de paragraferna, 7. skyldighet för den som ska informera om ett felaktigt drivmedel enligt 18 § att betala kostnaderna för att en myndighet informerar i leverantörens ställe, 6. skyldighet för den som ska informera om ett felaktigt drivmedel enligt 18 § att betala kostnaderna för att en myndighet informerar i leverantörens ställe, 8. rapporteringen enligt 19 och 20 §§ och undantag från rapporteringsskyldigheten, 7. rapporteringen enligt 19 och 20 §§ och undantag från rapporteringsskyldigheten, och 9. hur åtgärder får tillgodoräknas som minskning av utsläpp enligt 21 § och hur minskning av utsläpp ska beräknas, och 10. avgifter för tillsyn och för ärendehandläggning enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. 8. avgifter för tillsyn och för ärendehandläggning enligt denna lag och föreskrifter som har meddelats i anslutning till lagen. Av lagen (2014:140) med bemyndigande att meddela vissa föreskrifter om marknadskontroll av varor och annan närliggande tillsyn framgår att föreskrifter om avgifter för marknadskontroll enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/1020 av den 20 juni 2019 om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter och om ändring av direktiv 2004/42/EG och förordningarna (EG) nr 765/2008 och (EU) nr 305/2011 får meddelas. Prövning av avgifter Prövning av förseningsavgift 29 § Tillsynsmyndigheten prövar frågor om förseningsavgift och utsläppsavgift. Tillsynsmyndigheten prövar frågor om förseningsavgift. Avgifternas betalning Betalning av förseningsavgift 30 § En förseningsavgift eller utsläppsavgift ska betalas till tillsynsmyndigheten inom trettio dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. En förseningsavgift ska betalas till tillsynsmyndigheten inom trettio dagar efter det att beslutet om att ta ut avgiften fick laga kraft eller inom den längre tid som anges i beslutet. Avgifterna tillfaller staten. 31 § Om en förseningsavgift eller utsläppsavgift inte betalas i rätt tid, ska tillsynsmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Om en förseningsavgift inte betalas i rätt tid, ska tillsynsmyndigheten lämna den obetalda avgiften för indrivning. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. Vid indrivning får fordran verkställas enligt utsökningsbalken. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. 32 § En förseningsavgift eller utsläppsavgift faller bort om den inte har verkställts inom fem år från det att beslutet att ta ut avgiften fick laga kraft. En förseningsavgift faller bort om den inte har verkställts inom fem år från det att beslutet att ta ut avgiften fick laga kraft. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. 2. Bestämmelsen i 20 § i den nya lydelsen tillämpas första gången för den utsläppsrapport som avser kalenderåret 2025. 3. Den upphävda bestämmelsen i 21 § om skyldighet för en drivmedelsleverantör att se till att utsläpp av växthusgaser uppgår till högst en viss nivå tillämpas inte för kalenderåret 2025. 4. I övrigt gäller äldre föreskrifter fortfarande för drivmedel som har levererats före ikraftträdandet. Förslag till lag om ändring i lagen (2011:1200) om elcertifikat Härigenom föreskrivs att 2 kap. 4 § lagen (2011:1200) om elcertifikat ska ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 2 kap. 4 § När el produceras med flytande, fasta eller gasformiga biobränslen, får elcertifikat tilldelas endast om biobränslena omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen. När el produceras med flytande, fasta eller gasformiga biobränslen, får elcertifikat tilldelas endast om biobränslena omfattas av ett hållbarhetsbesked enligt lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen. För fasta och gasformiga biobränslen gäller första stycket endast om bränslena används i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 20 megawatt för fasta biobränslen och på minst 2 megawatt för gasformiga biobränslen. För fasta och gasformiga biobränslen gäller första stycket endast om bränslena används i anläggningar med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 7,5 megawatt för fasta biobränslen och på minst 2 megawatt för gasformiga biobränslen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. Förslag till lag om ändring i lagen (2017:1201) om reduktion av växthusgasutsläpp från vissa fossila drivmedel Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2017:1201) om reduktion av växthusgasutsläpp från vissa fossila drivmedel dels att 5 a § ska upphöra att gälla, dels att rubriken till lagen samt 1, 2, 5, 7, 8, 11–13 och 15 §§ ska ha följande lydelse, dels att det ska införas fyra nya paragrafer, 5 a, 6, 7 a och 8 a §§, och närmast före 6 och 8 a §§ nya rubriker av följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Lag om reduktion av växthusgasutsläpp från vissa fossila drivmedel Lag om reduktion av växthusgasutsläpp från bensin och diesel 1 § Denna lag innehåller bestämmelser om en skyldighet att minska växthusgasutsläppen från bensin, diesel och flygfotogen. Denna lag innehåller bestämmelser om en skyldighet att minska växthusgasutsläppen från bensin och diesel. 2 § I denna lag betyder bensin: ett bränsle som är avsett för motordrift och omfattas av KN-nr 2710 11 41, 2710 11 45, 2710 11 49, 2710 11 51 eller 2710 11 59, biodrivmedel: ett vätskeformigt bränsle som framställs av biomassa och som är avsett för motordrift, biodrivmedel: ett flytande bränsle som framställs av biomassa och som används för motordrift, biomassa: den biologiskt nedbrytbara delen av produkter, avfall och restprodukter av biologiskt ursprung från jordbruk, inklusive material av vegetabiliskt och animaliskt ursprung, av skogsbruk och därmed förknippad industri inklusive fiske och vattenbruk, liksom den biologiskt nedbrytbara delen av avfall, inklusive industriavfall och kommunalt avfall av biologiskt ursprung, diesel: ett bränsle som är avsett för motordrift och omfattas av KN-nr 2710 19 41 eller 2710 19 45, flygfotogen: ett bränsle som är avsett för motordrift och som omfattas av KN-nr 2710 19 21, koldioxidekvivalent: den mängd växthusgas som medför en lika stor klimatpåverkan som ett kilogram koldioxid, KN-nr: nummer i Kombinerade nomenklaturen enligt kommissionens förordning (EG) nr 2031/2001 av den 6 augusti 2001 om ändring av bilaga I till rådets förordning (EEG) nr 2658/87 om tulltaxe- och statistiknomenklaturen och om gemensamma tulltaxan, reduktionsplikt: en skyldighet att minska utsläppen av växthusgaser i ett livscykelperspektiv per energienhet från reduktionspliktigt drivmedel genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel, reduktionsplikt: en skyldighet att minska utsläppen av växthusgaser i ett livscykelperspektiv per energienhet från reduktionspliktigt drivmedel med en viss procentsats, reduktionspliktigt drivmedel: ett drivmedel som innehåller högst 98 volymprocent biodrivmedel och som skattskyldighet har inträtt för enligt 5 kap. lagen (1994:1776) om skatt på energi, om drivmedlet är 1. bensin som inte används av Försvarsmakten eller som inte är en alkylatbensin enligt 5 § driv-medelslagen (2011:319), 1. bensin som inte a) används av Försvarsmakten eller en motsvarande utländsk myndighet, eller b) är en alkylatbensin enligt 5 § drivmedelslagen (2011:319), eller 2. diesel som inte används av Försvarsmakten eller som inte har försetts med märk- eller färgämnen enligt 2 kap. 8 § lagen om skatt på energi, eller 2. diesel som inte a) används av Försvarsmakten eller en motsvarande utländsk myndighet, eller b) har försetts med märk- eller färgämnen enligt 2 kap. 8 § lagen om skatt på energi, 3. flygfotogen som inte används av Försvarsmakten, reduktionspliktig energimängd: den energimängd som motsvarar volymen reduktionspliktigt drivmedel under ett kalenderår, växthusgas: koldioxid, metan och dikväveoxid. 5 § Den som har reduktionsplikt för bensin eller diesel ska för varje kalenderår se till att utsläppen av växthusgaser från den reduktionspliktiga energimängden av sådana bränslen understiger utsläppen från motsvarande energimängd fossil bensin eller fossil diesel med minst den procentsats som anges nedan för respektive drivmedel: År Bensin Diesel År Bensin Diesel 2020 4,2 21 2020 4,2 21 2021 6 26 2021 6 26 2022 7,8 30,5 2022 7,8 30,5 2023 7,8 30,5 2023 7,8 30,5 2024 6 6 2024 6 6 2025 6 6 2025 10 10 2026 6 6 2026 10 10 2027 10 10 2028 10 10 2029 10 10 2030 10 10 5 a § Reduktionsplikten ska uppfyllas genom 1. inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel, eller 2. leverans av fossilfri el från en publik laddningsstation. För bensin ska minst 6 procentenheter av den procentsats som anges i 5 § uppnås genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel. Utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer 6 § Den som inte har reduktionsplikt och som under ett kalenderår har minskat utsläppen av växthusgaser genom leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer får överlåta utsläppsminskningen till någon annan som därefter får använda den för att uppfylla sin reduktionsplikt för samma kalenderår. En utsläppsminskning som har överlåtits enligt första stycket får inte användas för att uppfylla kravet i 5 a § andra stycket. 7 § Den som har reduktionsplikt och har minskat utsläppen för ett visst drivmedel på det sätt som anges i denna lag och mer än vad som krävs enligt 5 eller 5 a § får använda överskottet för att uppfylla reduktionsplikten eller överlåta överskottet till någon annan som därefter får använda det för att uppfylla sin reduktionsplikt. Den som har reduktionsplikt och har minskat utsläppen för ett visst drivmedel på det sätt som anges i denna lag och mer än vad som krävs enligt 5 § får använda överskottet för att uppfylla reduktionsplikten eller överlåta överskottet till någon annan som därefter får använda det för att uppfylla sin reduktionsplikt. Ett överskott får användas för att uppfylla reduktionsplikten för Ett överskott som har uppstått genom inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel i diesel eller genom leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer får inte användas för att uppfylla kravet i 5 a § andra stycket. 1. diesel, om överskottet avser bensin eller diesel, 2. bensin, om överskottet avser bensin, 3. bensin, om överskottet avser diesel och om minst 6 procentenheter av plikten för bensin redan har uppfyllts genom egen inblandning av förnybara eller andra fossilfria drivmedel eller genom användning av ett överskott som avser bensin, eller 4. flygfotogen, om överskottet avser flygfotogen. Ett överskott får användas enligt denna paragraf endast om det har uppkommit 1. samma kalenderår, eller 2. kalenderåret dessförinnan, i den utsträckning som regeringen föreskriver. 7 a § Ett överskott får användas enligt 7 § om det har uppkommit samma kalenderår. Regeringen får meddela föreskrifter om att ett överskott får användas enligt 7 § även om det har uppkommit kalenderåret dessförinnan. 8 § Den som har reduktionsplikt ska varje år, senast vid föreskriven tidpunkt, redovisa till tillsynsmyndigheten i vilken utsträckning och hur reduktionsplikten har uppfyllts under det föregående kalenderåret. Överlåtelse och förvärv av en utsläppsminskning ska framgå av redovisningen. Den som har reduktionsplikt ska varje år redovisa till tillsynsmyndigheten i vilken utsträckning och hur reduktionsplikten har uppfyllts under det föregående kalenderåret. Överlåtelse och förvärv av en utsläppsminskning ska framgå av redovisningen. Redovisning för den som inte har reduktionsplikt 8 a § Den som har överlåtit utsläppsminskningar enligt 6 § ska till tillsynsmyndigheten redovisa leveranser av fossilfri el från publika laddningsstationer och överlåtelser av utsläppsminskningar. 11 § Om en förseningsavgift eller en reduktionspliktsavgift inte har betalats efter betalningsuppmaning ska avgiften lämnas för indrivning. Indrivningen får verkställas enligt utsökningsbalken. Om en förseningsavgift eller en reduktionspliktsavgift inte har betalats efter betalningsuppmaning, ska avgiften lämnas för indrivning. 12 § Den som har eller har haft reduktionsplikt ska spara uppgifter som har betydelse för reduktionsplikten i tio år från utgången av det kalenderår som uppgifterna avser. Den som har eller har haft reduktionsplikt ska spara uppgifter som har betydelse för reduktionsplikten i sju år från utgången av det kalenderår som uppgifterna avser. 13 § Den som har eller har haft reduktionsplikt ska på tillsynsmyndighetens begäran lämna de upplysningar och de handlingar som myndigheten behöver för tillsynen. Den som har eller har haft reduktionsplikt eller som har överlåtit utsläppsminskningar enligt 6 § ska på tillsynsmyndighetens begäran lämna de upplysningar och de handlingar som myndigheten behöver för tillsynen. 15 § Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om 1. hur reduktionsplikten ska uppfyllas, 2. beräkning av den reduktionspliktiga energimängden, 2. beräkning av den reduktionspliktiga energimängden och energimängden fossilfri el som har levererats från publika laddningsstationer, 3. beräkning av växthusgasutsläpp och koldioxidekvivalenter, och 3. beräkning av växthusgasutsläpp och koldioxidekvivalenter, 4. redovisning av reduktionsplikt. 4. redovisning av reduktionsplikt och överlåtelser av utsläppsminskningar från leverans av fossilfri el från publika laddningsstationer, och 5. vem som ska anses leverera fossilfri el från publika laddningsstationer. 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2025. 2. Den upphävda 5 a § om reduktionsplikt för flygfotogen tillämpas inte för kalenderåret 2025. 3. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för reduktionsplikt för flygfotogen för tiden före den 1 januari 2025. 4. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för reduktionsplikt för diesel och bensin för tiden före ikraftträdandet. 5. För perioden januari–juni 2025 ska reduktionsplikten redovisas separat vid rapportering enligt 8 §. 6. I fråga om leverans av fossilfri el från en publik laddningsstation tillämpas den nya 5 a § endast på el som levererats efter ikraftträdandet. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 2025-02-26 Närvarande: Justitierådet Svante O. Johansson, f.d. justitierådet Mari Andersson och justitierådet Johan Danelius Nya regler för datacenter och hållbara bränslen samt en ny reduktionsplikt Enligt en lagrådsremiss den 20 februari 2025 har regeringen (Klimat- och näringslivsdepartementet) beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om offentliggörande av information om datacenters energiprestanda, 2. lag om ändring i lagen (1994:1776) om skatt på energi, 3. lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för biodrivmedel och biobränslen, 4. lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen, 5. lag om ändring i lagen (2010:598) om hållbarhetskriterier för vissa bränslen, 6. lag om ändring i drivmedelslagen (2011:319), 7. lag om ändring i lagen (2011:1200) om elcertifikat, 8. lag om ändring i lagen (2017:1201) om reduktion av växthusgasutsläpp från vissa fossila drivmedel. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Andreas Kannesten och departementssekreteraren Hanna Pettersson. Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Klimat- och näringslivsdepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 mars 2025 Närvarande: statsminister Kristersson, ordförande, och statsråden Svantesson, Ankarberg Johansson, Edholm, J Pehrson, Waltersson Grönvall, Jonson, Strömmer, Forssmed, Tenje, Forssell, Slottner, M Persson, Wykman, Malmer Stenergard, Kullgren, Liljestrand, Bohlin, Carlson, Pourmokhtari, Rosencrantz, Dousa Föredragande: statsrådet Peter Kullgren Regeringen beslutar proposition Nya regler för datacenter och hållbara bränslen samt en ny reduktionsplikt