Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.
 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Propositionsnummer · 1997/98:14 · Hämta Doc ·
Romkonventionen - tillämplig lag för avtalsförpliktelser
Ansvarig myndighet: Justitiedepartementet
Dokument: Prop. 14
Regeringens proposition 1997/98:14 Romkonventionen - tillämplig lag för avtalsförpliktelser Prop. 1997/98:14 Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 16 oktober 1997 Thage G Peterson Laila Freivalds (Justitiedepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I propositionen föreslås att Sverige skall ansluta sig till konventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen) och de två tilläggsprotokoll om EG-domstolens tolkningsrätt som hör till konventionen. Det sker genom att Sverige ratificerar den särskilda konventionen den 29 november 1996 om Österrikes, Finlands och Sveriges anslutning till Romkonventionen och de två tilläggsprotokollen. Propositionen innehåller förslag till en ny lag med anledning av Sveriges anslutning till Romkonventionen. Det föreslås att konventionens lagvalsregler skall gälla som svensk lag. I propositionen föreslås också följdändringar i andra lagar. Det föreslås att lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker ändras så att konsumentköp undantas från lagens tillämpningsområde. Vidare föreslås ett tillägg till bestämmelsen i 3 § fastighetsmäklarlagen (1995:400) som innebär att Romkonventionens lagvalsregler skall tillämpas på det avtalsrättsliga förhållandet mellan mäklare och deras uppdragsgivare. Slutligen föreslås att 3 § lagen (1991:351) om handelsagentur upphävs. Därmed kommer Romkonven- tionens lagvalsregler att bli tillämpliga på förhållandet mellan han- delsagenter och deras uppdragsgivare. Det föreslås att den nya lagen och följdändringarna skall träda i kraft den 1 juli 1998. Den del som rör EG-domstolens tolkningsrätt föreslås dock träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut 4 2 Lagtext 5 2.1 Förslag till lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser 5 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om tilllämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker 6 2.3 Förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400) 7 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur 8 3 Ärendet och dess beredning 9 4 Romkonventionens huvudsakliga innehåll 10 4.1 Konventionens uppbyggnad 10 4.2 Konventionens tillämpningsområde 11 4.3 Konventionens lagvalsregler 11 4.4 Internationellt tvingande bestämmelser 13 4.5 Konventionens förhållande till andra konventioner m.m. 13 4.6 Protokollen om EG-domstolens tolkningsrätt 14 5 Sveriges anslutning till Romkonventionen 15 5.1 Skall Sverige ansluta sig till Romkonventionen? 15 5.2 Reservationer m.m. 16 5.3 Tekniken för införlivandet 19 5.4 Följdlagstiftning m.m. 22 6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser 30 7 Kostnader 31 8 Författningskommentar 32 8.1 Förslaget till lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser 32 8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker 33 8.3 Förslaget till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400) 34 8.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur 36 9 Redovisning av konventionens artiklar m.m. 36 9.1 Romkonventionen 36 9.2 Första tilläggsprotokollet 56 9.3 Andra tilläggsprotokollet 57 Bilaga 1 Romkonventionen och Första tilläggsprotokollet 58 Bilaga 2 Andra tilläggsprotokollet 122 Bilaga 3 Tillträdeskonventionen 124 Bilaga 4 Departementspromemorians lagförslag 128 Bilaga 5 Förteckning över remissinstanser 132 Bilaga 6 Lagrådsremissens lagförslag 133 Bilaga 7 Lagrådets yttrande 137 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 oktober 1997 139 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen 1. godkänner konventionen den 29 november 1996 om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till konventionen om tillämplig lag för avtals- förpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980, samt till det första och det andra protokollet angående domstolens tolkning av den konventionen, 2. antar regeringens förslag till lag om tillämplig lag för avtals- förpliktelser, 3. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, 4. antar regeringens förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400), 5. antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur. 2 Lagtext Regeringen har följande förslag till lagtext. 2.1 Förslag till lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser Härigenom föreskrivs följande. Artiklarna 1-16 och 18-21 i konventionen den 19 juni 1980 om tillämp- lig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen) samt artiklarna 1-4 i det första protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols tolkning av konventionen skall gälla som lag här i landet med de anpassningar och ändringar som har gjorts genom tillträdeskonventionerna den 10 april 1984, den 18 maj 1992 och den 29 november 1996. De danska, engelska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, neder- ländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna av Romkon- ventionen och protokollet skall ha lika giltighet. Romkonventionens och protokollets svenska, engelska och franska texter finns intagna som en bilaga till denna lag. Denna lag träder i kraft, i fråga om Romkonventionen den 1 juli 1998 och i fråga om protokollet den dag regeringen bestämmer. Lagen skall såvitt den avser Romkonventionen inte tillämpas på avtal som har ingåtts före den 1 juli 1998. 2.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om till- lämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag äger tillämpning på sådana köp av lösa saker som hava internationell karaktär. Från lagens tillämpningsområ- de undantagas 1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg; 2. köp av värdepapper; samt 3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exe- kutiv ordning. Med köp likställes avtal om leverans av lösa saker som skola tillverkas, såframt materialet skall tillhandahållas av den som åtagit sig leveransen. Denna lag tillämpas på sådana köp av lösa saker som har inter- nationell karaktär. Från lagens tillämpningsområ- de undantas 1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg, 2. köp av värdepapper, 3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exe- kutiv ordning, samt 4. köp som omfattas av konsu- mentköplagen (1990:932) eller av artikel 5 i konventionen i bilagan till lagen (1998:000) om tillämplig lag för avtalsförplik- telser. Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som skall tillverkas, om materialet skall tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. Lagen skall inte tillämpas på avtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande. 2.3 Förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400) Härigenom föreskrivs att 3 § fastighetsmäklarlagen (1995:400) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Bestämmelserna i denna lag tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av mäklarens uppdrag utförs i Sverige. Bestämmelserna i denna lag tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av mäklarens uppdrag utförs i Sverige. I den mån lagen (1998:000) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser är tillämplig avgörs dock frågan om val av rättsordning enligt den lagen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. Lagen skall inte tillämpas på uppdragsavtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande. 2.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:351) om handelsagentur skall upphöra att gälla. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. Den upphävda paragrafen gäller dock fortfarande i fråga om agenturavtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande. 3 Ärendet och dess beredning Konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonven- tionen) innehåller regler om vilken lag som skall tillämpas på avtals- förpliktelser när det uppkommer ett val mellan rättsordningarna i olika länder. Den antogs år 1980 av de dåvarande medlemsländerna i Euro- peiska gemenskaperna (EG) och öppnades för undertecknande den 19 juni samma år. Sedan Grekland blivit medlem i EG ingick medlemssta- terna år 1984 en tillträdeskonvention om Greklands anslutning till Rom- konventionen. Konventionen kompletterades år 1988 med två tilläggs- protokoll om EG-domstolens behörighet att tolka konventionen. Spaniens och Portugals inträde i EG föranledde ytterligare en tillträdeskonvention år 1992. Denna konvention innehåller, förutom tekniska anpassningar av den ursprungliga konventionstexten, ett par mindre, sakliga ändringar i konventionens bestämmelser. Romkonventionen har tillträtts av samtliga stater som var medlemmar i Europeiska unionen (EU) vid årsskiftet 1994/95. Den trädde i kraft den 1 april 1991. Även tillträdeskonventionerna har trätt i kraft. Tillträdeskon- ventionen från år 1992 har dock ännu inte ratificerats av samtliga signa- tärstater. Tilläggsprotokollen om EG-domstolens tolkningsrätt har under- tecknats av samtliga stater som var medlemmar i EU vid årsskiftet 1994/95. De har ännu inte trätt i kraft. Ikraftträdandet är beroende av att alla signatärstater ratificerar det andra protokollet och så har ännu inte skett. Enligt artikel 4.2 i den anslutningsakt som hör till det anslutnings- fördrag som reglerar Sveriges medlemskap i EU har Sverige förbundit sig att tillträda de konventioner som avses i artikel 220 i Romfördraget eller som är oskiljaktigt förbundna med förverkligandet av Romför- dragets mål samt de protokoll om EG-domstolens tolkning av konven- tionerna som de tidigare medlemsstaterna har undertecknat (se prop. 1994/95:19, Del 3, bilaga 10 s. 3). Romkonventionen grundar sig inte direkt på artikel 220 i Romför- draget men omfattas av artikel 4.2 i anslutningsakten. Sverige har således förbundit sig att ansluta sig till den konventionen och de två tilläggs- protokollen om EG-domstolens tolkningsrätt som hör till konventionen. För detta ändamål inleddes våren 1996 förhandlingar om en tillträ- deskonvention mellan Sverige, de två andra nya medlemsländerna Finland och Österrike samt de tolv tidigare medlemsstaterna i EU. Förhandlingarna, som nu är avslutade, resulterade i en tillträdeskonven- tion som undertecknades av medlemsstaterna den 29 november 1996. Av denna konvention framgår bl.a. att Sverige, Österrike och Finland an- sluter sig till Romkonventionen, med all den anpassning och alla de ändringar som har gjorts i den genom de tidigare tillträdeskonven- tionerna, samt till de två tilläggsprotokollen. Tillträdeskonventionen träder i kraft i förhållandet mellan de stater som har ratificerat den efter det att en av de tre nya medlemsstaterna och åtminstone en av de tidigare medlemsstaterna har ratificerat konventionen. Romkonventionen och det första tilläggsprotokollet i engelsk, fransk samt svensk version finns i bilaga 1. Det andra tilläggsprotokollet och tillträdeskonventionen om bl.a. Sveriges anslutning till Romkonven- tionen finns i sina svenska versioner i bilagorna 2 och 3. Ungefär samtidigt med att tillträdesförhandlingarna inleddes ut- arbetades i Justitiedepartementet promemorian Romkonventionen – införlivande med svensk rätt av EG-konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Ds 1996:7). I promemorian föreslås att Sverige skall tillträda Romkonventionen. Vidare föreslås en ny lag som föreskriver att konventionens lagvalsregler skall gälla som svensk lag. Promemorian innehåller också förslag till följdändringar i andra lagar. Promemorians lagförslag finns i bilaga 4. Promemorian remissbehandlades under våren 1996. En förteckning över remissinstanserna finns i bilaga 5. En sammanställning av remiss- yttrandena finns tillgänglig i Justitiedepartementet (dnr Ju95/2098). I denna proposition behandlas de frågor som tas upp i den remissbehandlade promemorian. Lagrådet Regeringen beslutade den 18 september 1997 att inhämta Lagrådets yttrande över de lagförslag som finns i bilaga 6. Lagrådet har diskuterat den föreslagna tekniken att införliva Rom- konventionen med svensk rätt genom s.k. inkorporering. Lagrådet har ställt sig bakom förslaget i denna del och även i övrigt lämnat förslagen utan erinran. Lagrådets yttrande finns i bilaga 7. 4 Romkonventionens huvudsakliga innehåll 4.1 Konventionens uppbyggnad Romkonventionen innehåller lagvalsregler för kontraktsrättsliga förplik- telser. Varje enskilt förmögenhetsrättsligt avtal anses vara underkastat i princip ett enda lands lag. Denna rättsordning betecknas som kontraktets avtalsstatut. Romkonventionen innehåller regler om hur avtalsstatutet fastställs för de flesta typer av avtal och ensidiga förbindelser på det kontraktsrättsliga området. Dessutom finns regler om vilken lag som skall tillämpas vid bedömningen av vissa rättsfrågor som hör samman med ett avtal. Konventionen består av tre delar. I del I finns regler om konventionens tillämpningsområde (artiklarna 1 och 2). I del II finns konventionens lagvalsregler samt regler om bl.a. konventionens tolkning och dess tillämplighet i förhållande till andra rättsakter från EG och till andra konventioner (artiklarna 3-22). I del III slutligen finns bestämmelser om konventionens ikraftträdande och giltighetstid samt bestämmelser som riktar sig till medlemsstaterna (artiklarna 23-33). Genom tillträdeskonventionen om Spaniens och Portugals anslutning till Romkonventionen uteslöts de bestämmelser som definierade inom vilka av medlemsstaternas territorier som konventionen skulle gälla. Genom ändringen upphävdes artikel 22.2, artikel 27 och artikel 30.3 andra meningen. I artikel 31 d ströks en hänvisning till artikel 27. Till huvudkonventionen hör ett protokoll och två gemensamma till- kännagivanden, vilka utgör del av konventionen. Till konventionen hör också två protokoll om EG-domstolens tolkningsrätt. Innehållet i dessa presenteras i avsnitt 4.6. 4.2 Konventionens tillämpningsområde Konventionen skall – utom i vissa preciserade undantagsfall – tillämpas på avtalsförpliktelser i alla situationer där det uppkommer ett val mellan rättsordningarna i olika länder. Konventionen förutsätter inte ömsesidig- het. Lagen i det land som utpekas genom konventionens bestämmelser skall tillämpas även om det är lagen i ett land som inte har tillträtt konventionen. Från konventionens tillämpningsområde undantas vissa avtalsanknutna rättsfrågor och även vissa typer av avtal. Något förenklat undantas – frågor om fysiska personers familjerättsliga status, rättskapacitet och rättshandlingsförmåga, – avtalsförpliktelser som grundar sig på arvsregler och familjerättsliga regler, – vissa värdepappersrättsliga förpliktelser, – prorogations- och skiljeavtal, – associationsrättsliga frågor, – frågan om en fullmäktig kan binda sin huvudman i förhållande till tredje man, – frågor som rör det angloamerikanska trustinstitutet, – med vissa undantag frågor om bevisning och förfarande i rättegång, samt – försäkringsavtal om den försäkrade risken finns i ett EU-land. Konventionens tillämpningsområde behandlas i artiklarna 1 och 2. 4.3 Konventionens lagvalsregler Romkonventionens huvudprincip är att parterna har rätt att själva, när avtalet ingås eller senare, bestämma vilket lands lag som skall tillämpas på deras avtalsförhållande (artikel 3.1 och 3.2). Parterna har som huvudregel full frihet att välja tillämplig lag. Det ställs alltså inget krav på att avtalet skall ha någon anknytning till den valda rättsordningen. Parternas avtal om tillämplig lag behöver inte vara skriftligt, men deras val skall vara uttryckligt eller med rimlig säkerhet framgå av avtalets bestämmelser eller av omständigheterna i övrigt. Avtalet om tillämplig lag kan gälla hela avtalet men det kan också gälla enbart vissa delar av det, s.k. dépeçage (artikel 3. 1). Från huvudregeln om att parterna obegränsat får bestämma vilken lag som skall tillämpas på deras avtalsförhållande gör konventionen några undantag som alltså inskränker parternas avtalsfrihet. När ett avtal har anknytning till endast ett land, dvs. saknar interna- tionell karaktär, får parterna inte avtala bort tvingande bestämmelser i det landets rättsordning genom att välja en annan rättsordning (artikel 3.3). Parternas frihet att välja tillämplig lag gäller även för avtal mellan en näringsidkare och en konsument. Om ett konsumentavtal ingås under vissa i konventionen angivna omständigheter inskränks dock parternas avtalsfrihet. Oavsett vilken lag parterna har valt som tillämplig för sitt avtalsförhållande har konsumenten under dessa omständigheter alltid kvar det skydd som tillkommer honom eller henne enligt tvingande regler i det land där han eller hon har sitt hemvist (artikel 5). När det gäller individuella anställningsavtal har arbetstagaren, oavsett vilken lag som parterna har valt, alltid kvar det skydd som tillkommer honom eller henne enligt tvingande bestämmelser i den lag som skulle ha tillämpats om inget lagval gjorts. Som regel är det fråga om tvingande bestämmelser i lagen i det land där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete (artikel 6). Slutligen inskränks parternas lagvalsfrihet genom bestämmelser i artikel 7 om tillämpning av s.k. internationellt tvingande regler (se föl- jande avsnitt). För det fall parterna inte har valt tillämplig lag innehåller konventionen en regel om att lagen i det land som avtalet har sin närmaste anknytning till skall tillämpas (artikel 4.1). Denna "närmaste anknytning" skall i första hand bestämmas med hjälp av en allmän presumtionsregel. Avtalet skall anses ha sin närmaste anknytning till det land där den avtalspart vars prestation är kännetecknande för avtalet har sin vanliga vistelseort (i fråga om näringsidkare säte eller driftställe), se artikel 4.2. Presumtionsregeln skall inte gälla, om det inte kan fastställas vilken av avtalsparternas prestation som är kännetecknande för avtalet. Presum- tionen skall vidare frångås, om det med beaktande av samtliga omstän- digheter framgår att avtalet är närmare knutet till ett annat land än det som pekas ut av presumtionsregeln (artikel 4.5). Konventionen innehåller särskilda presumtionsregler för vissa typer av avtal. Det gäller avtal om en sakrätt till fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom (artikel 4.3), avtal om transport av varor (artikel 4.4) och anställningsavtal (artikel 6.2). För vissa konsumentavtal, med en nära anknytning till konsumentens hemvistland, anvisar konventionen direkt lagen i det landet som tillämplig för parternas avtalsförhållande. Det är således inte någon presumtionsregel, utan lagen i konsumentens hemland skall tillämpas (artikel 5.3). Konventionen innehåller också regler om tillämplig lag för ett antal rättsfrågor som hör samman med avtalet. Dit hör frågor om ett avtals materiella och formella giltighet (artiklarna 8 och 9), frågor om vad som skall bedömas enligt avtalsstatutet (artiklarna 10 och 14) samt frågan om underårigas rättshandlingsförmåga i vissa fall (artikel 11). Därutöver finns bl.a. regler om vilken lag som skall tillämpas vid överlåtelse av fordran och vid subrogation (artiklarna 12 och 13). Beträffande det när- mare innehållet i dessa och konventionens övriga artiklar hänvisas till avsnitt 9. 4.4 Internationellt tvingande bestämmelser Den lag som parterna har valt som avtalsstatut och den lag som i avsak- nad av parternas val skall tillämpas enligt de i föregående avsnitt uppräk- nade bestämmelserna kan i vissa undantagsfall åsidosättas. Enligt artikel 7.1 får domstolen nämligen, oavsett vilken lag som enligt konventionens bestämmelser skall vara avtalsstatut, beakta tvingande bestämmelser i ett annat land som förhållandet har nära anknytning till. Det gäller om dessa bestämmelser enligt det andra landets lag skall användas utan hänsyn till vilket lands lag som i övrigt skall tillämpas på avtalet. Sådana bestäm- melser brukar kallas internationellt tvingande. Vid bedömningen av om de internationellt tvingande bestämmelserna i ett annat lands lag bör ges verkan skall domstolen ta hänsyn till deras art och ändamål och till följderna av att de används eller inte används. Det nu sagda innebär att en domstol i vissa fall får ge företräde för internationellt tvingande bestämmelser i en annan rättsordning än den egna. En särskild regel gäller därutöver för internationellt tvingande be- stämmelser i domstolens egen rättsordning. Domstolarna kan utan re- striktioner tillämpa internationellt tvingande bestämmelser i den egna lagen, även om ett annat lands lag skall tillämpas i övrigt (artikel 7.2). Frågan hur man i svensk rätt ser på internationellt tvingande regler tas upp i avsnitt 5.4, särskilt under avsnittet om handelsagenter. 4.5 Konventionens förhållande till andra konventioner m.m. Romkonventionens bestämmelser är subsidiära i förhållande till andra rättsakter från EG och i förhållande till internationella konventioner som innehåller lagvalsregler för avtalsförpliktelser (artiklarna 20 och 21). Här skall nämnas några av de konventioner som Sverige har tillträtt. På det köprättsliga området finns konventionen om tillämplig lag be- träffande internationella köp av lösa saker (Haagkonventionen) från år 1955. Den har införlivats med svensk rätt genom lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (IKL). Haagkonventionen innehåller lagvalsregler för sådana köp av lösa saker som har internationell karaktär. Konventionen gäller både handels- köp och konsumentköp. Vid en eventuell konflikt mellan Romkonven- tionen och Haagkonventionen får reglerna i Haagkonventionen företräde. Frågan om i vilken utsträckning IKL framdeles skall vara tillämplig tas upp i avsnitt 5.4. Särskilt behandlas därvid konsumentköp. En konvention om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ingicks år 1968 mellan EG:s dåvarande medlemsstater (Brysselkonventionen). År 1988 antogs en annan konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen) av samtliga EG- och EFTA-länder. Luganokonventionen är en parallell till och så gott som identisk med Brysselkonventionen. Sverige har tillträtt Luganokonventionen och har i samband med vårt lands anslutning till EU åtagit sig att ansluta sig till Brysselkonventionen. En tillträdeskonvention om Sveriges anslutning till den konventionen undertecknades av EU:s medlemsstater den 29 november 1996. I Rege- ringskansliet pågår arbetet med förslag till den lagstiftning som behövs för en svensk anslutning till Brysselkonventionen. Bryssel- och Luganokonventionerna innehåller domsrättsregler samt regler om erkännande och verkställighet av domar. Brysselkonventionens behörighetsregler har när det gäller konsumenttvister och tvister om anställningsavtal utarbetats i belysning av det då föreliggande utkastet till bestämmelser om tillämplig lag för avtalsrättsliga förpliktelser (sederme- ra Romkonventionen). Brysselkonventionens regler har sedan i huvudsak oförändrade förts in i Luganokonventionen. Ett syfte med reglerna i Bryssel- och Luganokonventionerna är att åstadkomma korrespondens mellan forum och tillämplig lag (se prop. 1991/92:128 s. 173 och 184). Något konfliktförhållande mellan reglerna i dessa båda konventioner och reglerna i Romkonventionen torde knappast uppstå. På det transporträttsliga området finns ett antal konventioner som Sverige har tillträtt. Lagvalsreglerna i de konventionerna och i konven- tioner som Sverige i framtiden tillträder får företräde vid en eventuell konflikt med lagvalsreglerna i Romkonventionen. 4.6 Protokollen om EG-domstolens tolkningsrätt Enligt det första tilläggsprotokollet ges EG-domstolen rätt att avge tolk- ningsutlåtanden angående Romkonventionen, de konventioner om till- träde till Romkonventionen som ingås med nya medlemsstater samt protokollet i fråga. I artikel 2 anges vilka nationella domstolar som i pågående mål får överlämna tolkningsfrågor till EG-domstolen och under vilka förutsätt- ningar det får ske. Det är konventionsstaternas högsta domstolar och domstolar som dömer som överinstans som har denna rätt. De högsta domstolar som det gäller för Sveriges del är enligt tillträdeskonventionen den 29 november 1996 Högsta domstolen, Regeringsrätten, Arbetsdom- stolen och Marknadsdomstolen. I artikel 3 anges att även andra nationella myndigheter än domstolar får ges rätt att under vissa förutsättningar begära tolkningsbesked från EG- domstolen. Tolkningsbesked får begäras om domstolarna i det land där myndigheten finns har meddelat avgöranden som strider mot tolknings- avgöranden som har meddelats av EG-domstolen eller av en av de domstolar i en annan konventionsstat som anges i artikel 2. Tolknings- besked enligt artikel 3 får begäras endast beträffande avgöranden som har vunnit laga kraft. Varje konventionsstat har möjlighet att avgöra om någon myndighet med de angivna uppgifterna behövs och får i sådant fall utse behörig myndighet. För Sveriges del torde det inte för närvarande finnas något behov av att utse någon myndighet med de i artikel 3 angivna upp- gifterna. Avsikten med det andra tilläggsprotokollet var att EG-domstolen skulle vara behörig att avge tolkningsutlåtanden även innan Romkon- ventionen trätt i kraft med avseende på alla medlemsstater i Europeiska ekonomiska gemenskapen. Inget av tilläggsprotokollen har trätt i kraft. 5 Sveriges anslutning till Romkonventionen 5.1 Skall Sverige ansluta sig till Romkonventionen? Regeringens förslag: Sverige skall ansluta sig till Romkonventionen och tilläggsprotokollen om EG-domstolens tolkningsrätt. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag (promemorian s. 32). Remissinstanserna: Alla remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Skälen för förslaget: Sverige har genom det anslutningsfördrag med tillhörande anslutningsakt som reglerar vårt lands inträde i EU åtagit sig att ansluta sig till Romkonventionen och de protokoll om EG-domstolens tolkningsrätt som hör till konventionen. Sverige skall sålunda ansluta sig till konventionen och tilläggsproto- kollen. Förhandlingar mellan de nya medlemsstaterna – förutom Sverige även Finland och Österrike – och de tidigare om de närmare villkoren för anslutningen har ägt rum under år 1996. Förhandlingarna har utmynnat i en särskild tillträdeskonvention som undertecknades den 29 november 1996 av samtliga medlemsstater. Tillträdeskonventionen träder i kraft, i förhållandet mellan de stater som har ratificerat konventionen, första dagen i den tredje månaden efter det att en av de tre nya medlemsstaterna och åtminstone en av de tidigare medlemsstaterna har deponerat sina ratifikationsinstrument. För varje stat som därefter ratificerar konventionen träder den i kraft första dagen i den tredje månaden efter det att staten deponerat sitt ratifikationsinstrument. Romkonventionen och tilläggsprotokollen innehåller, förutom bestäm- melser som reglerar medlemsstaternas inbördes skyldigheter, huvudsak- ligen bestämmelser som riktar sig till domstolar och enskilda. Sådana be- stämmelser måste, för att få giltighet i Sverige som svensk rätt, införlivas med svensk rätt genom författning, i detta fall genom lag. Hur detta bör gå till behandlas nedan (avsnitt 5.3). I de följande avsnitten behandlas först frågan om Sverige bör utnyttja möjligheten att reservera sig mot vissa av konventionens bestämmelser (avsnitt 5.2) samt därefter frågan om på vilket sätt konventionen skall införlivas med svensk rätt (avsnitt 5.3). I avsnitt 5.4 diskuteras vilka följdändringar i svensk lag som krävs. 5.2 Reservationer m.m. Regeringens bedömning: Inga reservationer bör göras från svensk sida. Sverige bör i enlighet med ett särskilt medgivande behålla vissa bestämmelser om tillämplig lag i sjölagen. Promemorians bedömning överensstämmer med regeringens bedöm- ning (promemorian s. 33). Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser stöder regeringens be- dömningar eller lämnar dem utan invändning. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Industriförbund, Stockholms Handelskammare och Svenska Arbetsgivareföreningen anser dock att Sverige bör reservera sig mot artikel 7.1 om tillämpning av internationellt tvingande bestämmelser. Skälen för bedömningen: Reservationer Enligt artikel 22 kan medlemsstaterna vid tidpunkten för tillträde till kon- ventionen förbehålla sig rätten att inte tillämpa vissa av konventionens bestämmelser. Reservationsmöjligheten gäller artikel 7.1 om tillämpning av internationellt tvingande bestämmelser i en utländsk lag som inte är avtalsstatut och artikel 10.1 e om avtalsstatutets tillämpning på frågan om effekterna av ett avtals ogiltighet. Ett förbehåll kan när som helst tas tillbaka. Artikel 10 innehåller regler om avtalsstatutets tillämpningsområde. Enligt punkt 1 e skall avtalsstatutet tillämpas vid bedömningen av verk- ningarna av att ett avtal är ogiltigt. Denna regel överensstämmer med vad som anses gälla enligt svensk internationell privaträtt och den framstår i sak som lämplig. Sverige bör därför inte utnyttja möjligheten att reservera sig mot den bestämmelsen. Artikel 7 ger, som beskrivits i avsnitt 4.4, domstolarna möjlighet att tillämpa internationellt tvingande bestämmelser i en annan rättsordning än den som i övrigt skall gälla för avtalet. Reservationsmöjligheten gäller punkt 1, som innebär att domstolen får tillämpa internationellt tvingande bestämmelser i en främmande lag. Enligt bestämmelsen krävs att situa- tionen har nära anknytning till det land vars tvingande bestämmelser avses. Vid bedömningen av om de internationellt tvingande bestämmel- serna bör ges verkan skall hänsyn tas till deras karaktär och syfte samt till följderna av att de används eller inte används. Storbritannien, Irland, Tyskland, Luxemburg och Portugal har förbe- hållit sig rätten att inte tillämpa denna bestämmelse. Övriga EU-länder har inte reserverat sig. Enligt uppgift från det finska Justitieministeriet avser Finland inte heller att reservera sig mot bestämmelsen. Från Justitieministeriet i Österrike uppges att man troligen kommer att reservera sig, men att slutlig ställning ännu inte har tagits till den frågan. Som framgår av promemorians genomgång har bestämmelsen blivit mycket omdiskuterad (promemorian s. 34 f.). De som är kritiska till den har framhållit att den försvårar för parterna att förutse vilka regler som skall tillämpas på deras avtal. Ett annat vanligt argument mot bestämmelsen är att den leder till att olika länders regler kan bli tillämp- liga på samma rättsförhållande. I debatten har också hävdats att den medför att offentligrättsliga regler i en annan rättsordning kan komma att slå igenom vid tillämpningen. Vidare har påpekats att tillämpningen av regeln kan bli ytterligt komplicerad, dels eftersom domstolen måste utröna huruvida en viss bestämmelse i lagen i ett annat land är inter- nationellt tvingande, dels för att domstolen vid tillämpningen av en eventuell internationellt tvingande bestämmelse måste beakta hur den förhåller sig till och samspelar med de relevanta reglerna i avtalsstatutet. Det finns sålunda goda argument som talar för att Sverige bör reser- vera sig mot bestämmelsen. Det är också i huvudsak dessa argument som de remissinstanser som anser att Sverige bör reservera sig anför till stöd för sin åsikt. Emellertid finns det också vägande skäl som talar för bestämmelsen. Ett av de viktigaste är att den ger domstolarna möjlighet att komma till samma resultat oavsett vilken lag parterna har valt och oavsett i vilket land talan väckts. Möjligheterna till en enhetlig praxis ökar därmed. Till detta kommer att regler som ett land valt att göra internationellt tvingande många gånger syftar till att skydda en svagare avtalspart. För att detta syfte skall tillgodoses oavsett i vilket land prövningen av en tvist sker behövs en regel som den i artikel 7.1. Visserligen kan också tänkas fall när en tillämpning av internationellt tvingande bestämmelser i en annan rättsordning än avtalsstatutet innebär en icke förutsedd och kanske oönskad förskjutning i balansen mellan olika berörda intressen. Bestämmelsen i artikel 7.1 är emellertid utfor- mad så att domstolen kan ta hänsyn till sådana omständigheter. Regeln är nämligen fakultativ och lämnar öppet i vilken utsträckning verkan skall ges åt internationellt tvingande regler i ett annat lands rättsordning (i den engelska versionen används uttrycket ”effect may be given”). Som tidigare nämnts skall hänsyn tas till karaktären av och syftet med den internationellt tvingande bestämmelse som är i fråga och till vad som blir resultatet om bestämmelsen tillämpas eller inte tillämpas. Om det någon gång kan bli fråga om att beakta offentligrättsliga regler i ett annat land är det, mot bakgrund av det handlingsutrymme som sålunda ges domstolen, inte något avgörande argument mot att införa bestämmelsen i artikel 7.1. Det är enligt regeringens mening inte heller något tungt argument mot bestämmelsen att den kan medföra att olika länders lagar blir tillämpliga på samma rättsförhållande. Den situationen kan också uppkomma genom att Romkonventionen, som omtalats ovan, gör det möjligt för parterna att ange tillämplig lag för endast en del av ett avtal. De svårigheter som kan uppkomma för en domstol vid tillämpning av bestämmelsen bör inte heller bli ohanterliga. Det finns inte anledning att tro annat än att domstolarna förmår tillämpa regeln ändamålsenligt. Utifrån önskemålet att tvisten får en materiellt rimlig utgång måste bestämmelsen då ses som en tillgång. En viktig omständighet är vidare den nordiska rättslikheten. Om Finland i likhet med Danmark inför artikel 7.1 i sin lag är det sålunda ett skäl att införa bestämmelsen även i svensk lag. Romkonventionen behandlar frågan om tillämplig lag för avtalstyper som till stor del regle- ras i gemensam eller likartad lagstiftning i de nordiska länderna. Det är därför viktigt att konventionen kommer att gälla på samma sätt i Danmark, Finland och Sverige. Vid en värdering av skälen för och emot regeln bör det också beaktas att en majoritet av medlemsstaterna avstått från att reservera sig mot den. Sammanfattningsvis anser regeringen att de skäl som talar för att införa regeln i artikel 7.1 i svensk lag väger så tungt att Sverige inte bör utnyttja möjligheten att reservera sig heller på denna punkt. Avvikelser från konventionen Romkonventionen innehåller inga reservationsmöjligheter utöver de nu behandlade. Medlemsstaterna är således i princip bundna av de lagvals- regler som finns i konventionen. I några fall medger konventionen emellertid att medlemsstaterna tillämpar regler som avviker från konven- tionens. Det gäller internationellt tvingande bestämmelser och lagvals- regler som bygger på rättsakter från EG eller på internationella konven- tioner (se avsnitt 4.4 och 4.5). Ytterligare ett undantag medges enligt artikel 23. Enligt den artikeln får en medlemsstat, sedan konventionen har trätt i kraft för den staten, anta särskilda lagvalsregler, som avviker från konventionens, för en viss avtalstyp. Innan sådana lagvalsregler införs måste ett särskilt förfarande iakttas. I 13 kap. 2 § första och andra styckena och 14 kap. 1 § tredje stycket sjölagen (1994:1009) finns bestämmelser om tillämplig lag vid sjöfart i Sverige och mellan de nordiska länderna. Bestämmelserna bygger inte på konventioner utan på nordiska överenskommelser. Bestämmelserna inne- bär att den tillämpliga lagen bestäms av var transporten utförs och inte, som enligt Romkonventionen, av var den part som skall utföra den för avtalet karaktäristiska prestationen (transporten) har sitt säte. Sjölagarna i de nordiska länderna har kommit till efter ett samarbete länderna emellan. Lagarna har samma innehåll i det nu aktuella avseen- det. Det är därför betydelsefullt för Sverige att behålla de nämnda be- stämmelserna i sjölagen trots att de avviker från vad som skall gälla enligt Romkonventionen. Danmark fick enligt ett särskilt protokoll till konventionen tillstånd att behålla motsvarande bestämmelser i den tidi- gare danska sjölagen och att ändra den utan att iaktta förfarandet enligt artikel 23. Vid förhandlingarna om en tillträdeskonvention begärde både Sverige och Finland att få behålla motsvarande bestämmelser i sina sjölagar. Denna begäran fick gehör. I tillträdeskonventionen föreskrivs sålunda i artikel 2 att det protokoll som utgör bilaga till 1980 års konvention skall ersättas med en text som innebär att inte bara Danmark utan även Sverige och Finland får behålla sina nationella bestämmelser om tillämplig lag när det gäller sjötransport av gods. Eftersom sjölagens regler härvidlag utgör specialregler i förhållande till Romkonventionen kommer sjölagens regler att ha företräde även när Romkonventionen införlivats med svensk lag. Av en till tillträdeskonventionen bifogad gemensam förklaring framgår att Sverige, Danmark och Finland förklarat sig beredda att utreda i vilken utsträckning det kommer att bli möjligt för dem att garantera att framtida ändringar i dessa regler kommer att följa förfarandet i artikel 23 i Romkonventionen. Förfarandet innebär att övriga konventionsstater skall underrättas om avsikten att göra lagändringar och att de inom viss tid har möjlighet att begära överläggningar i frågan. Även i 14 kap. 2 § sjölagen, som anger i vad mån befraktningsreglerna är dispositiva, finns en lagvalsregel. Den bestämmelsen, som finns i 2 § andra stycket sista meningen, skall emellertid enligt förarbetena till sjölagen ses som ett komplement till lagvalsregeln i 14 kap. 1 § tredje stycket (se prop. 1993/94:195 s. 267). Något särskilt undantag för den bestämmelsen behövs därför inte. 5.3 Tekniken för införlivandet Regeringens förslag: Konventionen skall införlivas med svensk rätt genom s.k. inkorporering. I en särskild lag skall föreskrivas att relevanta delar av konventionen och tilläggsprotokollen skall gälla som svensk lag. I lagen skall det också föreskrivas att alla språkversioner skall ha lika giltighet. Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med regeringens förslag (se promemorian s. 44). Promemorians förslag till lagtext inne- håller inte något om de olika språkversionernas giltighet. Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser tillstyrker förslaget eller lämnar det utan invändning. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet påpekar att det är önskvärt att det direkt i lagtexten görs klart att de olika språkversionerna av konventionstexten får samma giltighet. Skälen för förslaget: En internationell konvention kan införlivas med svensk rätt genom två olika metoder. Det kan ske genom transformering, varvid de delar av konventionen som behöver införlivas med svensk rätt omarbetas till svensk författningstext med den systematik och det språkbruk som normalt används vid rent intern lagstiftning. Den metoden brukar normalt användas när det gäller konventioner på civilrättens, straffrättens och processrättens områden. Lagen (1987:822) om internationella köp och lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen är dock viktiga undantag. En variant av transformeringsmetoden är att en översättning av konventionens regler i så gott som oförändrat skick tas in i en svensk lag. Vid inkorporering föreskrivs i stället i lag eller annan författning att konventionens bestäm- melser gäller direkt i Sverige och skall tillämpas som de är av svenska domstolar och – i förekommande fall – myndigheter. När denna metod används blir således den autentiska konventionstexten – på ett eller flera språk – gällande svensk författningstext. Romkonventionens och tilläggsprotokollens bestämmelser är så ut- formade att de utan kompletterande föreskrifter kan tjäna som rättsnorm för myndigheter och enskilda. Det är i sig en omständighet som talar för inkorporering. En annan sådan omständighet är att svensk lag inte innehåller några motsvarande bestämmelser i dag och att det således inte uppkommer några samordningsproblem. Tilläggsprotokollen om EG-domstolens framtida tolkningsrätt har till- kommit för att säkerställa en enhetlig tolkning av konventionens be- stämmelser utöver den allmänna skyldigheten för nationella domstolar att iaktta en konventionskonform tolkning enligt artikel 18. Nationella dom- stolar i de olika EU-länderna skall, när protokollen trätt i kraft, kunna under pågående rättegång inhämta besked från EG-domstolen om konventionens tolkning i olika hänseenden. De olika artiklarna i konven- tionen skall förstås i belysning av hur EG-domstolen kommer att tolka dem. Från den synpunkten har det ett värde om de svenska bestämmel- serna inte över huvud taget avviker från konventionens, eftersom av- vikelser kan minska värdet av EG-domstolens tolkningsbesked när det gäller frågan om innebörden av svensk rätt. Även det talar för inkorpore- ring. En nackdel med inkorporering kan vara att lagtexten inte alltid blir så klar och tydlig som den kan bli vid transformering. Det gäller inte minst i fråga om systematiken. Utan tvekan kan lagen bli mer lättillgänglig vid transformering. Mot detta står emellertid att många formuleringar i kon- ventionen utgör resultatet av en kompromiss mellan olika ståndpunkter, en kompromiss som ofta inte tål att förtydligas. Med en annorlunda och preciserad formulering i en svensk lag riskerar man sålunda att avvika från konventionens innehåll. Konventionstexterna och protokollstexterna har upprättats på svenska och dessa texter kommer att ha samma giltighet som övriga språkver- sioner. En inkorporering kommer därmed inte att medföra den olägen- heten att svenska rättsregler är avfattade på främmande språk. Sammantaget talar de nu nämnda omständigheterna enligt regeringens mening starkt för att Romkonventionen införlivas med svensk rätt genom inkorporering. Det bör ske genom att det i en särskild lag föreskrivs att konventionen skall gälla som lag här i landet. Detsamma gäller tilläggs- protokollen om EG-domstolens tolkningsrätt. Det finns visserligen ett förslag till en ny lag om rätt att begära förhandsavgörande från EG- domstolen i vissa fall (se prop. 1996/97:164), som innebär att det i och för sig inte är nödvändigt att i samband med Romkonventionens inför- livande också särskilt lagstifta om EG-domstolens tolkningsrätt. Emeller- tid ter det sig naturligt att när som i detta fall, själva konventionstexten föreslås bli inkorporerad i svensk rätt, även i anslutning härtill inkorpo- rera bestämmelserna om förhandsavgöranden. Att en sådan lösning ibland är lämpligare än att låta tolkningsrätten regleras av den föreslagna generella lagen har också förutsatts i den nämnda propositionen. Sålunda framgår av förslaget till den generella lagen att bestämmelserna i den inte skall gälla om det i en annan lag finns en särskild bestämmelse i ämnet. Frågan är då i vilken utsträckning konventionen och tilläggsproto- kollen skall inkorporeras med svensk rätt. En naturlig utgångspunkt är att de bestämmelser som riktar sig till domstolar och andra myndigheter samt enskilda görs till svensk lag, medan de bestämmelser som riktar sig till staterna lämnas utanför lagen. Detta föreslås också i promemorian. Ingen av remissinstanserna invänder mot förslaget. Det är för övrigt även den lösning som användes när Romkonventionen inkorporerades med dansk lag. Bestämmelserna i artiklarna 1 och 2 i konventionens avdelning I, artik- larna 3–21 i avdelning II samt artiklarna 1–4 i första tilläggsprotokollet riktar sig till myndigheter och enskilda. Dessa bestämmelser skall därför i enlighet med det nyss sagda införlivas med svensk rätt. Artikel 17 i konventionen innehåller emellertid en bestämmelse om att konventionen skall tillämpas i en konventionsstat på avtal som har ingåtts efter det att konventionen har trätt i kraft i förhållande till staten. Som kommer att framgå nedan (se avsnitt 6) anser regeringen att Romkon- ventionens lagvalsregler bör börja gälla som svensk lag oberoende av om konventionen har trätt i kraft i förhållande till Sverige eller inte. Det passar då inte att bestämmelsen i artikel 17 görs direkt tillämplig som svensk lag. I stället bör en regel med motsvarande innehåll föras in i en särskild övergångsbestämmelse till lagen om införlivande. Avgörande för om lagvalsreglerna i konventionen skall tillämpas eller inte får då bli om avtalet har ingåtts före eller efter lagens ikraftträdande. Artikel 22 i konventionen och hela avdelning III innehåller bestäm- melser som berör endast medlemsstaternas inbördes rättigheter och skyldigheter. I artiklarna 5-11 i första tilläggsprotokollet och i det andra tilläggsprotokollet finns bestämmelser som rör medlemsstaterna och EG- domstolen. De nämnda bestämmelserna skall i enlighet med det tidigare anförda inte införlivas med svensk rätt. Som framgår av det ovan sagda har samtliga språkversioner av konventionstexterna samma giltighet. Detta följer av artikel 33 i den ursprungliga konventionstexten och av motsvarande bestämmelser i efterföljande tillträdeskonventioner (se t.ex. artikel 4 i tillträdeskonven- tionen om Sveriges, Finlands och Österrikes anslutning till Romkonven- tionen). I det förslag till inkorporeringslag som läggs fram här kommer emellertid inte dessa språkbestämmelser att utgöra en del av svensk lag. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet anför i sitt remissyttrande att det vore önskvärt om det i själva lagtexten görs klart att alla språk- versioner har samma giltighet. Regeringen delar helt denna uppfattning. Det har också tidigare vid inkorporering av internationella överens- kommelser ansetts som självklart att man måste antingen införliva den bestämmelse i överenskommelsen som reglerar språkversionernas inbör- des ställning eller i den lag genom vilken överenskommelsen införlivas ta in en uttrycklig bestämmelse med motsvarande innehåll (se t.ex. prop. 1991/92:128 om Luganokonventionen). Frågan är då hur detta skall uttryckas i lagtexten. Lunds universitet föreslår att hänvisning skall ske till ”originaltexternas lydelse”. Ett sådant uttryckssätt kan emellertid inte anses vara tillräckligt träffande. Det torde vara enbart de språkversioner som den ursprungliga konventionstexten är avfattad på som kan betecknas som konventionens ”originaltexter”. Därefter har konventionstexten upprättats i nya språkversioner alltefter- som nya länder har tillkommit. Dessa versioner har genom särskilda bestämmelser i tillträdeskonventionerna givits samma giltighet som tidigare texter. Mot bakgrund av det anförda förordar regeringen i stället den lösningen att de språkversioner som skall gälla räknas upp i lagen. Det är också den metod som användes när avtalsåtagandena i samband med upprättandet av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet skulle införlivas med svensk rätt (jfr den numera upphävda lagen [1992:1317] om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde). Tekniken innebär att nya språkversioner får anges i lagen, om och när ytterligare stater ansluter sig. 5.4 Följdlagstiftning m.m. Regeringens förslag: I lagen (1964:528) om tillämplig lag be- träffande internationella köp av lösa saker införs en bestämmelse om att konsumentköp inte skall omfattas av lagens bestämmelser. I fastighetsmäklarlagen (1995:400) införs en bestämmelse som innebär att Romkonventionens regler om tillämplig lag skall gälla för avtals- förhållandet mellan mäklaren och hans eller hennes uppdragsgivare. Bestämmelsen om skydd mot vissa lagvalsklausuler i 3 § lagen (1991:351) om handelsagentur upphävs. Promemorians förslag överensstämmer med regeringens förslag (promemorian s. 48). Remissinstanserna: Så gott som samtliga remissinstanser tillstyrker förslagen eller lämnar dem utan invändning. Juridiska fakulteten vid Lunds universitet föreslår en annan utformning av lagtexten till den föreslagna ändringen i fastighetsmäklarlagen samt ifrågasätter om inte följdändringar behöver göras även i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. Fastighetsmäklarförbundet är kritiskt till att förslaget avseende fastig- hetsmäklarlagen leder till att olika lagar kan bli tillämpliga vid en fastighetsförsäljning, å ena sidan mellan mäklaren och säljaren, å andra sidan mellan mäklaren och köparen. Sveriges Handelsagenters Förbund och Säljarnas Riksförbund anser att 3 § lagen om handelsagentur i stället för att upphävas skall till viss del göras internationellt tvingande. Skälen för förslaget: Romkonventionen kan införlivas med svensk rätt utan att några genomgripande lagändringar måste göras. På några områden måste dock ändringar övervägas. IKL Lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (IKL) bygger på 1955 års Haagkonvention i ämnet. IKL tillämpas på sådana avtal om köp av lösa saker som är av internationell karaktär. Den gäller både handelsköp och konsumentköp. Enligt lagens huvudprincip kan köparen och säljaren komma överens om vilken rätts- ordning som skall tillämpas på deras avtalsförhållande. Om de inte har träffat någon sådan överenskommelse, är huvudregeln att lagen i det land där säljaren har sitt hemvist eller sitt fasta driftställe skall tillämpas på avtalsförhållandet om säljaren tar emot beställningen där. Om säljaren tar emot köparens beställning i det land där köparen har sitt hemvist eller sitt fasta driftställe, tillämpas i stället lagen i köparens hemvistland. Enligt Romkonventionen gäller lagvalsregler som till stora delar är av ett annat slag. En utmärkande skillnad är att Romkonventionen innehåller regler som har utformats särskilt för konsumentavtal. Bl.a. finns en regel om att konsumenten under vissa förutsättningar, oavsett parternas lagval, inte kan berövas det skydd som tillkommer honom eller henne enligt tvingande regler i hans eller hennes hemvistland. Eftersom reglerna i IKL har företräde framför Romkonventionen (se avsnitt 4.5) skulle lagvalsreglerna i IKL komma att gälla för konsumen- ters köp av lösa saker, medan lagvalsreglerna i Romkonventionen skulle gälla för andra konsumentavtal. Med hänsyn till att Romkonventionen särskilt reglerar konsumentskyddet och till att konsumentköp rimligen bör bedömas efter samma principer som andra konsumentavtal, är en sådan ordning inte ändamålsenlig. Vid Haagkonferensens fjortonde session år 1980 avgav mötet en dekla- ration som innebär att de stater som har tillträtt 1955 års Haagkonvention inte är förhindrade att lagstifta om särskilda lagvalsregler för konsumentköp. Deklarationen har ansetts innebära att de fördragsslut- ande staterna utan att göra sig skyldiga till konventionsbrott kan anta sär- skilda lagvalsregler för konsumentavtal. Sålunda har man i både Danmark och Finland undantagit konsumentköp från tillämpningsområ- det för den lag varigenom 1955 års Haagkonvention har införlivats. Mot denna bakgrund anser regeringen att frågan om tillämplig lag för konsumentköp bör, liksom när det gäller andra konsumentavtal, regleras av den svenska lag varigenom Romkonventionen införlivas. Regeringen föreslår därför att konsumentköp framdeles undantas från tillämpnings- området för IKL. I promemorian föreslås att undantaget i IKL för konsumentköp skall utformas som ett undantag för köp som omfattas av artikel 5 i Romkon- ventionen. Det skulle innebära att vissa köp som är konsumentköp enligt konsumentköplagen (1990:932), vars tillämpningsområde avgränsas i 1 och 2 §§ i den lagen, skulle komma att regleras av IKL i stället för av Romkonventionen. Ett exempel på ett sådant köp kan vara att en små- företagare inhandlar en hushållsapparat som han avser att använda huvudsakligen i hemmet men också i företaget. Det framstår enligt regeringens mening som onödigt komplicerat med en sådan reglering. Bättre synes vara att även de konsumentköp som inte täcks av be- stämningen i artikel 5 får regleras av Romkonventionens allmänna lag- valsregler. Därmed kommer sådana köp att regleras av samma lagvals- regler som de konsumentköp som visserligen ryms under bestämningen i artikel 5.1 men som inte har träffats under sådana omständigheter som sägs i punkt 2 i artikeln (se avsnitt 9 nedan angående artikel 5). För andra internationella köp av lösa saker kommer IKL att gälla framför den nya lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Det kan givetvis, som påpekas i promemorian (s. 49 f.), diskuteras om Haagkon- ventionen borde sägas upp så att frågan om tillämplig lag för samtliga internationella köp av lösa saker avgjordes enligt den nya lagen. Några remissinstanser är också inne på den linjen, däribland Juridiska fakulte- ten vid Lunds universitet och Stockholms Handelskammare. Romkonventionens reglering innebär onekligen, som också konstateras i promemorian (s. 50), vissa fördelar i förhållande till Haagkonven- tionens reglering. Medan Haagkonventionen, i avsaknad av avtal om vilken lag som skall tillämpas, direkt anvisar den tillämpliga lagen med utgångspunkt från i vilket land vissa händelser äger rum, anvisar Rom- konventionen lagen i det land till vilket avtalet har den närmaste anknytningen. Denna anknytning fastställs med hjälp av vissa presum- tionsregler, som dock skall frångås om det med beaktande av samtliga omständigheter framgår att avtalet är närmare knutet till ett annat land än det som utpekas av presumtionsregeln. Romkonventionen erbjuder alltså ett mera flexibelt system där frågan om tillämplig lag fastställs med utgångspunkt från den enskilda avtalssituationen och inte, som i Haagkonventionen, med utgångspunkt från vilket land en bestämd händelse äger rum i. Haagkonventionen har tillträtts av Sverige, Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Italien, Norge och Schweiz. Norge och Schweiz är inte med- lemmar i EU och kan därför inte tillträda Romkonventionen. Övriga konventionsstater är EU-stater. Det kunde därför vara lämpligt att dessa stater tillsammans fattade ett beslut om att säga upp Haagkonventionen för att i stället låta Romkonventionen reglera även internationella köp. Sverige tog också upp den frågan vid förhandlingarna om Sveriges, Finlands och Österrikes anslutning till Romkonventionen. Övriga berörda stater var emellertid inte beredda att då ta ställning och det överenskoms att saken i stället skulle tas upp vid ett senare tillfälle. Mot bakgrund av det anförda bör inte Sverige nu ensidigt säga upp Haagkonventionen. Den bör sålunda fortsätta att gälla tills vidare för andra internationella köp än konsumentköp. År 1986 tillkom en ny Haagkonvention angående tillämplig lag för internationella köp. Den är avsedd att ersätta 1955 års konvention. Endast ett land har emellertid hittills ratificerat 1986 års konvention, och den har inte trätt i kraft. I enlighet med ett ställningstagande i samband med Sveriges tillträde till 1980 års FN-konvention om internationella köp (Wienkonventionen) har Sverige tills vidare avstått från att tillträda konventionen. Det finns inte anledning att nu närmare överväga ett svenskt tillträde. Fastighetsmäklarlagen Fastighetsmäklarlagen (1995:400) innehåller civilrättsliga och närings- rättsliga bestämmelser avseende fastighetsmäklare. De civilrättsliga be- stämmelserna anger hur mäklaren skall utföra sitt uppdrag och slår fast mäklarens skyldigheter gentemot köpare och säljare. En mäklare som handlar i strid mot dessa bestämmelser kan bli skadeståndsskyldig. Lagen avser inte bara konsumentförhållanden men den syftar främst till att skydda konsumenter. De civilrättsliga bestämmelserna i lagen är tvingande till konsumentens fördel. I 3 § finns en bestämmelse som anger lagens tillämplighet när ett förmedlingsuppdrag har anknytning till utlandet. Enligt bestämmelsen tillämpas lagen oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av mäklarens uppdrag utförs i Sverige. Det saknar således betydelse om fastigheten är belägen i Sverige eller utomlands eller om förmedlings- uppdraget utförs av en svensk eller en utländsk mäklare (se prop. 1994/95:14 s. 17). Bestämmelsen måste, som anförs i promemorian (s. 52 f.), uppfattas som en internationellt privaträttslig lagvalsregel. Förhållandet mellan en fastighetsmäklare och den som gett mäklaren ett uppdrag grundar sig på ett förmedlingsavtal som vanligtvis innebär att fastighetsmäklaren skall förmedla en fastighet som uppdragsgivaren vill sälja. Parterna i det rättsförhållandet står i ett avtalsförhållande till varan- dra. Uppdragsgivarens motpart i avtalet om fastighetsöverlåtelsen, ofta en köpare, står däremot inte i något avtalsförhållande till mäklaren. Såvitt bestämmelsen i 3 § fastighetsmäklarlagen avser denna senare relation berörs den inte av Romkonventionens regler, som ju bara gäller avtalsförpliktelser. Bestämmelsen berörs däremot av Romkonventionen när den reglerar frågan om tillämplig lag för avtalsförhållandet mellan mäklaren och dennes uppdragsgivare. Lagvalsregeln i 3 § fastighetsmäklarlagen avviker från konventionens regler om tillämplig lag. Den bygger inte på någon rättsakt från EG eller någon internationell konvention. Bestämmelsen måste alltså ändras så- vida inte fastighetsmäklarlagens regler kan anses internationellt tvingan- de, dvs. skall tillämpas även om internationellt privaträttsliga regler pekar ut en annan rättsordning som tillämplig på avtalet. Regeringen instämmer i promemorians slutsats (s. 53 f.) att 3 § fastig- hetsmäklarlagen inte enligt gällande rätt kan anses innebära att lagens bestämmelser är internationellt tvingande. De flesta remissinstanserna synes också godta denna slutsats. Frågan är då om paragrafen bör ändras så att bestämmelserna i fastig- hetsmäklarlagen blir internationellt tvingande. För avtalsförhållanden innehåller Romkonventionen långt mer nyan- serade bestämmelser om tillämplig lag än bestämmelsen i 3 § fastighets- mäklarlagen. Det innebär att konventionen ger lösningar i lagvalsfrågan som ofta framstår som lämpligare än den lösning som mäklarlagens bestämmelse ger. I vissa situationer ger Romkonventionens lagvalsregler vidare mäklarens uppdragsgivare ett från svensk synpunkt bättre skydd än fastighetsmäklarlagens regel i den meningen att konventionen medför att den svenska lagens skyddsregler blir tillämpliga i större utsträckning än som blir fallet enligt fastighetsmäklarlagens regel. Det kan exempelvis hända att Romkonventionens bestämmelser för konsumentförhållanden medför att svensk lag skall tillämpas fastän en väsentlig del av mäklarens uppdrag inte utförts i Sverige och sålunda mäklarlagen inte skulle tilläm- pas enligt bestämmelsen i 3 §. Då framstår det som förfelat att göra mäklarlagens lagvalsbestämmelse internationellt tvingande. Sammanta- get synes det således vara en fördel om förhållandet mellan mäklaren och uppdragsgivaren i lagvalshänseende regleras helt och hållet av Rom- konventionen. Till följd av det sagda instämmer regeringen även på denna punkt i promemorians slutsats (s. 55), som är att 3 § fastighetsmäklarlagen inte bör ändras så att lagens bestämmelser blir internationellt tvingande. Eftersom paragrafen avviker från Romkonventionens regler om tillämp- lig lag, bör den i stället ändras så att konventionens lagvalsregler blir tillämpliga såvitt gäller förhållandet mellan uppdragsgivaren och mäkla- ren. Som redan nämnts gäller 3 § fastighetsmäklarlagen emellertid även frågan om tillämplig lag för mäklarens förhållande till personer som han eller hon inte står i avtalsförhållande till. Att bestämmelsen inte längre kommer att tillämpas när det gäller den avtalsrättsliga relationen mellan mäklaren och uppdragsgivaren men däremot i förhållandet mellan mäkla- ren och andra personer medför den nackdelen att olika lagar kan komma att tillämpas på mäklarens rättsförhållanden. Den frågan kan då ställas om bestämmelsen bör ändras också vad avser förhållandet mellan mäkla- ren och andra än uppdragsgivaren. Bestämmelserna i Romkonventionen är så utformade att de inte passar för annat än avtalsrelationer. Det är därför inte något tänkbart alternativ att låta konventionens bestämmelser gälla även för rättsförhållanden utan grund i ett avtal. En annan möjlighet är att införa en lagvalsregel i fastighetsmäklarlagen av innebörd att en främmande lag som skall gälla för relationen mellan mäklaren och uppdragsgivaren även skall gälla för relationen mellan mäklaren och andra. En sådan ändring måste emellertid ses mot bakgrund av att enligt Romkonventionen avtalsparterna i princip har full frihet att bestämma den tillämpliga lagen och när som helst ändra sitt avtal. Enligt regeringens mening måste det anses olämpligt att parternas lagval skulle binda också en utomstående tredje man. Även i de fall då mäklaren och uppdragsgivaren inte har valt tillämplig lag ter det sig mindre lämpligt att låta Romkonventionens regler gälla för valet av tillämplig lag avseende relationen mellan mäklaren och andra personer. Konventionens regler bygger på principen om en nära anknytning mellan rättsförhållandet och den tillämpliga lagen. Det behöver inte alltid vara så att mäklarens förhållande till andra personer har någon anknytning till den rättsordning som utpekas av konventionen för avtalsrelationen mel- lan mäklaren och uppdragsgivaren. Även en lösning som den nu skis- serade är således förenad med nackdelar. Dessa nackdelar måste anses större än de som följer av att olika rättsordningar blir tillämpliga. Till det nu anförda bör läggas att avsikten med bestämmelsen i 3 § fastighetsmäklarlagen är att svensk rätt skall bli tillämplig när mäklaren har agerat här i landet i sådan utsträckning att det finns anledning att förvänta sig att svensk lag skall gälla. Bestämmelsen är tillkommen inte minst för att skydda dem som inte står i något avtalsförhållande till mäklaren. De bör åtnjuta det skydd som den svenska lagen ger. På grund härav och med beaktande av vad som anförts ovan anser regeringen att den nuvarande regeln bör vara kvar som en lagvalsregel avseende rela- tionen mellan personer som inte står i ett avtalsförhållande till varandra. Sammanfattningsvis föreslår regeringen alltså att 3 § fastighets- mäklarlagen ändras så att innebörden blir att Romkonventionens regler skall tillämpas på avtalsförhållandet mellan mäklaren och uppdrags- givaren. Lunds universitet har föreslagit en utformning av lagtexten som innebär att bestämmelsen enbart tar sikte på lagvalet i den situationen att Romkonventionens regler inte skall tillämpas. En sådan utformning medför att det inte direkt av fastighetsmäklarlagen kommer att framgå vad som gäller angående val av rättsordning för rättsförhållandet mellan mäklaren och hans eller hennes uppdragsgivare. Enligt regeringens mening ter det sig naturligt att bestämmelsen också talar om vad som gäller om lagvalet i dessa fall. Regeringen förordar därför att lagtexten utformas i enlighet med promemorians förslag. Lagen om handelsagentur Lagen (1991:351) om handelsagentur innehåller regler om handelsagen- tens och huvudmannens inbördes rättigheter och skyldigheter. I 3 § finns en regel om skydd mot vissa lagvalsklausuler. Enligt denna bestämmelse får de regler i lagen som är tvingande till förmån för agenten inte åsido- sättas till nackdel för denne genom ett avtal om att främmande rätt skall tillämpas på rättsförhållandet, om det annars skulle bedömas enligt lagen om handelsagentur. Enligt svensk internationell privaträtt anses ett agen- turförhållande normalt vara att bedöma enligt lagen i det land där agenten har sitt affärsställe, i vart fall om agenten utövar huvuddelen av sin verksamhet i det landet (se NJA 1992 s. 823). Svensk rätt är således i regel tillämplig på ett agenturförhållande när det gäller en i Sverige verksam agent med affärsställe här. Om parternas avtal om tillämplig lag leder till ett sämre resultat för agenten än den svenska lagens tvingande bestämmelser, är bestämmelsens innebörd att avtalet är utan verkan gent- emot agenten (se prop. 1990/91:63 s. 25 f. och 54 f.). Bestämmelsen i 3 § lagen om handelsagentur begränsar parternas rätt att välja tillämplig lag. Den strider därför mot Romkonventionen, om inte de bestämmelser i lagen som är tvingande till agentens förmån är internationellt tvingande (jfr resonemanget i avsnittet ovan om fastig- hetsmäklarlagen). I promemorian (s. 58 f.) görs den bedömningen att bestämmelserna inte kan betraktas som internationellt tvingande. Rege- ringen instämmer i den bedömningen, som också accepteras av remiss- instanserna. I det sammanhanget bör anmärkas att man i Danmark gjort en delvis annorlunda bedömning. Om bestämmelsen i 3 § tas bort blir konsekvensen att handelsagenter som är verksamma i Sverige får ett sämre skydd än i dag i den meningen att lagens tvingande bestämmelser inte blir tillämpliga om parterna avta- lar att en annan lag skall tillämpas på deras rättsförhållande. En fråga som då aktualiseras, och som förs fram av några remissinstanser, är om bestämmelsen bör ändras så att den kommer att ange att lagens regler om uppsägning och avräkning i anledning av uppsägning är internationellt tvingande. Vid den bedömningen bör man beakta att de materiella rätts- reglerna om förhållandet mellan handelsagenten och huvudmannen bygger på ett EG-direktiv och att skyddet för handelsagenter inom EU således är i huvudsak likvärdigt. Det finns därför inte tillräckliga skäl att i förhållande till andra EU-länder införa internationellt tvingande regler i lagen om handelsagentur. Situationen är annorlunda när det gäller svenska handelsagenters avtal med huvudmän i andra delar av världen. Svenska Handelsagenters Förbund har framhållit att agenten i sådana avtalsrelationer kan ha ett mycket begränsat skydd för det fall huvudmannens lag är tillämplig. Enligt förbundet blir det allt vanligare att svenska handelsagenter har huvudmän utanför Europa, exempelvis i Asien. Frågan är då om den svenska lagen i vissa delar bör göras internationellt tvingande för att för- hindra att svenska agenter genom lagvalsklausuler utsätts för att huvud- mannens lag blir tillämplig med den följden, i vissa fall, att agentens rättsskydd blir dåligt. För bedömningen av denna fråga måste beaktas hur man i svensk rätt rent allmänt ser på internationellt tvingande regler. Det kan då konsta- teras att det är mycket sällsynt att lagstiftaren uttryckligen angett att en bestämmelse är internationellt tvingande. Ett exempel finns dock i 15 kap. 29 § andra stycket 1 sjölagen, som rör vissa avtalsvillkors gil- tighet vid passagerarbefordran (se vidare nästa avsnitt). Det har också diskuterats om vissa andra regler kan anses internationellt tvingande utan att det uttryckligen angivits. Denna diskussion är emellertid begränsad till några få regler. En regel som är avsedd att vara internationellt tvingande är 25 a § lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet, som rör frågan om kollektivavtals ogiltighet i den situationen att utländsk lag skall tillämpas på rättsförhållandet. Som tänkbara andra exempel har nämnts 36 § avtalslagen och vissa regler i lagen (1982:80) om anställningsskydd. Även vissa hyresrättsliga skyddsregler kan kanske anses som internationellt tvingande. Den i föregående avsnitt behandlade 3 § fastighetsmäklarlagen (se promemorian s. 20 f.) hör däremot knappast till den kategorin även om saken diskuterats. Mot bakgrund av det nu anförda kan det inte gärna hävdas att det just för rättsförhållandet mellan en handelsagent och dennes uppdragsgivare finns ett särskilt behov av att svenska regler till skydd för den svagare parten skall gälla även i de fall då allmänna internationellt privaträttsliga regler medför att ett annat lands lag skall tillämpas. Att lagvalsklausuler tillåts innebär ju inte att agenten tvingas in i en ofördelaktig avtalsrela- tion. Däremot betyder det att svenska handelsagenter som mottar uppdrag av huvudmän i länder vars rättsordning innehåller ett dåligt skydd för agenten har anledning att se upp för klausuler som stipulerar att huvud- mannens lag skall gälla. Men detta är bara en av flera omständigheter att beakta vid den kommersiella bedömning som agenten måste göra när han avgör om han skall åta sig uppdraget och vilka villkor han skall accep- tera. Det finns sålunda enligt regeringens mening inte skäl att ändra lagen om handelsagentur så att vissa bestämmelser i den lagen blir internatio- nellt tvingande. Som nämnts inledningsvis strider 3 § i lagen om handelsagentur mot Romkonventionen, närmare bestämt artikel 3. Regeringen föreslår därför att den tas bort, vilket medför att frågan om tillämplig lag på förhållandet mellan en handelsagent och agentens huvudman kommer att regleras enligt Romkonventionen. Andra lagar som innehåller regler om lagval Romkonventionen är som nämnts subsidiär i förhållande till andra rätts- akter från EG och till andra internationella konventioner (se avsnitt 4.5). Det innebär att den lag genom vilken Romkonventionen införlivas med svensk rätt inte skall tillämpas på sådana fall där svensk lag innehåller särskilda lagvalsregler på grund av en rättsakt från EG eller en interna- tionell konvention. Några följdändringar blir således inte aktuella i dessa situationer. Lagvalsregler genom vilka en rättsakt från EG eller en internationell konvention har införlivats med svensk rätt finns i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (IKL), i lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal, i lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden samt i lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende. På det transporträttsliga området finns konventionsbundna regler som angår val av rättsordning i luftfartslagen (1957:297), i lagen (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen d. 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, i lagen (1985:193) om internationell järnvägstrafik och i sjölagen (1994:1009). Som framgår av avsnitt 5.2 får Sverige enligt särskilt medgivande i tillträdeskon- ventionen behålla också vissa icke-konventionsbundna lagvalsregler i sjölagen som bygger på nordiska överenskommelser. Sjölagen innehåller också en lagvalsbestämmelse som inte omfattas av det nämnda medgivandet. Det gäller 15 kap. 29 § andra stycket 1. Enligt den bestämmelsen är avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättighe- ter enligt vissa angivna lagrum ogiltiga vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller till eller från någon av dessa stater, ”oavsett vilken lag som i övrigt är tillämplig på befordringen”. Som nämnts under föregående rubrik får innebörden anses vara att de angivna lagrummen är internationellt tvingande för de nämnda transporterna (se prop. 1973:173 s. 110 f. och s. 145; jfr också förarbetena till den danska lagen om Romkonventionens införlivande med dansk rätt, ”Forslag til lov om gennomførelse af konvention om, hvilken lov der skal anvendes på kontraktlige forpligtelser, m.v., s. 24). En lagvalsbestämmelse med en sådan innebörd står inte i strid med Romkonventionen. Det framgår av artikel 7.2. När det gäller avtalsrättslig verkan av att en person är omyndig finns särskilda lagvalsregler för nordiska förhållanden i 17 § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap. Förordningen bygger på 1931 års konven- tion innehållande internationellt privaträttsliga bestämmelser om äkten- skap, adoption och förmynderskap. Beträffande lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhål- landen rörande äktenskap och förmynderskap anför Lunds universitet att bestämmelserna i 4 kap. 5 § andra stycket och 5 kap. 6 § första och andra styckena i vissa situationer kan kollidera med bestämmelsen i artikel 11 i Romkonventionen. Bestämmelserna i 1904 års lag innebär att, om en underårig eller omyndigförklarad här i riket företagit en rättshandling på förmögenhetsrättens område som han eller hon varit obehörig att företa enligt den rättsordning som annars skulle användas för att bedöma verkningarna av omyndigheten, rättshandlingen ändå är bindande, om han eller hon varit behörig enligt svensk lag och motparten varken insåg eller bort inse den bristande behörigheten. Romkonventionens bestäm- melse beskriver i huvudsak detsamma. Regeringen kan för sin del inte finna att det skulle föreligga någon konflikt här som kräver en ändring av 1904 års lag. Om bestämmelserna i 1904 års lag behålls innebär det visserligen att samma frågor behandlas på två ställen i lagen. 1904 års lag reglerar dock även vissa förhållanden som inte täcks av Romkonventionen. Lagen ses för närvarande över inom Justitiedepartementet inom ramen för ett pro- jekt som syftar till en samlad reglering av den internationella familje- rätten. Av dessa skäl bör bestämmelsen i 1904 års lag behållas tills vidare. 6 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser Regeringens förslag: Lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser skall i fråga om Romkonventionens regler träda i kraft den 1 juli 1998 och i övrigt den dag regeringen bestämmer. Övriga lagändringar skall träda i kraft den 1 juli 1998. Romkonventionens regler liksom följd- ändringarna i övriga lagar skall tillämpas endast på avtal som har ingåtts efter ikraftträdandet. Promemorians förslag: Lagen om tillämplig lag för avtalsförplik- telser liksom övriga lagändringar skall träda i kraft den dag regeringen bestämmer. I promemorian föreslås inga övergångsbestämmelser med avseende på införlivandelagen. Övergångsbestämmelserna för följdänd- ringarna överensstämmer med regeringens förslag. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna invänder mot för- slagen i promemorian. Skälen för förslaget: Romkonventionen kan träda i kraft för Sveriges del först sedan tillträdeskonventionen den 29 november 1996 har trätt i kraft. Som framgår av vad som anförts tidigare (se avsnitt 5.1) kan tillträdeskonventionen träda i kraft i förhållande till Sverige tidigast den första dagen i den tredje månaden efter det att den har ratificerats av Sverige. Det är således nu osäkert när den träder i kraft. I Romkonventionen finns inte något krav på ömsesidighet och konven- tionens tillämpning är inte begränsad till förhållanden mellan EU:s medlemsstater. Konventionen skall således tillämpas av en konventions- stat när det finns ett val mellan konventionsstatens lag och något annat lands lag, oavsett om det andra landet är en konventionsstat eller inte. I svensk rätt finns inte några allmänna internationellt privaträttsliga lagregler för avtalsförpliktelser. Det är värdefullt att vi får en väl funge- rande lagvalsreglering och det finns knappast någon anledning att av- vakta ikraftträdandet. Regeringen anser därför att övervägande skäl talar för att låta konventionens regler gälla som lag här oberoende av om kon- ventionen har trätt i kraft i förhållande till Sverige eller inte. Det kan visserligen tänkas att konventionen skulle kunna träda i kraft i förhållande till Sverige före den tidpunkt som regeringen föreslår för ikraftträdandet, men det är inte troligt. För övrigt disponerar Sverige över tidpunkten för den egna ratifikationen och har därmed avgörande infly- tande över vid vilken tidigaste tidpunkt konventionen kan bli gällande här. Tilläggsprotokollen om EG-domstolens tolkningsrätt har ännu inte trätt i kraft. Protokollens ikraftträdande måste inväntas innan lagstiftningen angående dem kan träda i kraft (se avsnitt 5.1). Lagen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser bör därför, såvitt rör det första tilläggsprotokollet, träda i kraft den dag regeringen bestämmer. Enligt artikel 17 skall konventionen tillämpas i en konventionsstat på avtal som har ingåtts efter det att konventionen har trätt i kraft i för- hållande till staten. Detta överensstämmer med svenska allmänna rätts- grundsatser. Eftersom regeringen föreslår att konventionens regler skall börja gälla vid en viss given tidpunkt, som ligger före konventionens ikraftträdande, kan artikel 17 inte inkorporeras med svensk rätt (se avsnitt 5.3). I stället får den grundsats som uttrycks i artikel 17 tas in i en särskild övergångsbestämmelse som tar sin utgångspunkt i lagens och inte konventionens ikraftträdande. Ändringarna i IKL, fastighetsmäklarlagen och lagen om handelsagen- tur bör träda i kraft samtidigt som lagen med anledning av Sveriges tillträde till Romkonventionen. I enlighet med allmänna principer inom kontraktsrätten bör ändringarna i dessa lagar tillämpas endast på avtal om köp, uppdragsavtal och agenturavtal som har ingåtts efter ikraftträdandet. Detta bör anges uttryckligen i övergångsbestämmelser. 7 Kostnader Romkonventionens bestämmelser rör enskilda och de domstolar som skall tillämpa dess bestämmelser. Ett införlivande av konventionen med svensk rätt torde vara en kostnadsneutral reform. Härav följer att man inte behöver förutse några ökade kostnader för domstolsväsendet, för det allmänna i övrigt eller för enskilda och att det inte heller kan förutses några besparingsmöjligheter av betydelse. 8 Författningskommentar 8.1 Förslaget till lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser Genom lagen införlivas EG:s konvention om tillämplig lag för avtalsför- pliktelser (Romkonventionen) med svensk rätt. Det sker genom s.k. inkorporering (se övervägandena härom i avsnitt 5.3). Övervägandena rörande det närmare innehållet i lagen har redovisats i avsnitt 5.2. I denna författningskommentar förekommer inga uttalanden som är ämnade för vägledning när det gäller tolkningen av konventionens före- skrifter. Det ankommer inte på den svenske lagstiftaren att göra uttalan- den av det slaget. Däremot redovisas konventionens bestämmelser närmare i ett särskilt avsnitt efter författningskommentaren (avsnitt 9). Artiklarna 1-16 och 18-21 i konventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen) samt artiklarna 1-4 i det första protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols tolkning av konventionen skall gälla som lag här i landet med de anpassningar och ändringar som har gjorts genom tillträdeskonven- tionerna den 10 april 1984, den 18 maj 1992 och den 29 november 1996. De danska, engelska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna av Romkonventionen och protokollet skall ha lika giltighet. Romkonventionens och protokollets svenska, engelska och franska texter finns intagna som en bilaga till denna lag. I första stycket sägs att de angivna artiklarna i Romkonventionen och första tilläggsprotokollet gäller som svensk lag. Det är fråga om artiklarna i konventionens avdelning I och artiklarna 3-16 samt 18-21 i avdelning II. Avdelning I innehåller regler om kon- ventionens tillämpningsområde. Avdelning II innehåller konventionens lagvalsregler samt bl.a. regler om konventionens tolkning och dess tillämplighet i förhållande till andra rättsakter från EU och andra interna- tionella konventioner. Det hänvisas inte till artiklarna 17 och 22 och inte heller till bestäm- melserna i konventionens avdelning III. Artikel 17 innehåller bestäm- melser om konventionens retroaktiva verkan. Till följd av att lagen föreslås träda i kraft oberoende av när konventionen blir bindande för Sverige, får motsvarande bestämmelse införas genom en särskild över- gångsbestämmelse. Artikel 22 och avdelning III innehåller bestämmelser om konventionsstaternas inbördes skyldigheter. De behöver inte införli- vas med svensk rätt (jfr avsnitt 5.3). I tilläggsprotokollen finns bestämmelser om EG-domstolens rätt att tolka konventionen. Artiklarna 1-4 i första protokollet innehåller före- skrifter för domstolarna. De skall gälla som svensk rätt. Artiklarna 5-11 i första tilläggsprotokollet samt det andra tilläggsprotokollet innehåller be- stämmelser om medlemsstaternas inbördes skyldigheter som inte behöver införlivas med svensk rätt. Romkonventionen är avfattad på samtliga konventionsstaters språk. I andra stycket anges att alla språkversionerna har samma giltighet. Detta följer av artikel 33 i konventionen och av särskilda bestämmelser i tillträdeskonventionerna. I tredje stycket anges att de svenska, engelska och franska texterna av konventionen och det första protokollet finns fogade som en bilaga till lagen. I dessa texter har de anpassningar och ändringar som gjorts genom hittillsvarande tillträdeskonventioner arbetats in. Enligt 14 § lagen (1976:633) om kungörande av lagar och andra författningar krävs inte att samtliga språkversioner kungörs. Eftersom den svenska texten har samma vitsord som övriga texter vore det i och för sig tillräckligt att foga den svenska texten till lagen. Det är emellertid en fördel för dem som skall tillämpa lagen att ha tillgång även till de engelska och franska versionerna. En jämförelse kan här även göras med lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen. Till den lagen fogades också konventionstexten i svensk, engelsk och fransk version. Denna lag träder i kraft, i fråga om Romkonventionen den 1 juli 1998 och i fråga om protokollet den dag regeringen bestämmer. Lagen skall såvitt den avser Romkonventionen inte tillämpas på avtal som har ingåtts före den 1 juli 1998. Romkonventionens tillämpning är inte begränsad till konventionsstater. Som närmare utvecklats ovan (se avsnitt 6) är det därför inget som hind- rar att lagen, såvitt rör själva konventionen, träder i kraft innan konven- tionen träder i kraft i förhållande till Sverige. Såvitt lagen avser bestäm- melserna i första tilläggsprotokollet träder den däremot i kraft den dag regeringen bestämmer. Ikraftträdandet i denna del kommer att ske vid den tidpunkt då protokollet träder i kraft. Övergångsbestämmelsen har motsvarande innebörd som regeln i artikel 17 i konventionen, nämligen att lagvalsreglerna inte skall ges verkan på avtal som ingåtts innan reglerna börjat gälla. Bestämmelsen överensstämmer också med allmänna rättsgrundsatser i svensk rätt. För tilläggsprotokollets del innebär övergångsbestämmelsen att när protokollet väl träder i kraft kommer det att kunna tillämpas på alla avtal där lagvalet skall följa Romkonventionens regler. 8.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker 1 § Denna lag tillämpas på sådana köp av lösa saker som har internationell karaktär. Från lagens tillämpningsområde undantas 1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg, 2. köp av värdepapper, 3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exekutiv ordning, samt 4. köp som omfattas av konsumentköplagen (1990:932) eller av artikel 5 i konventionen i bilagan till lagen (1998:000) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som skall tillverkas, om materialet skall tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen. Paragrafen handlar om lagens tillämpningsområde. I andra stycket anges de köp som undantas från tillämpningsområdet. Där har lagts till en fjärde punkt som innebär att konsumentköp som omfattas av konsu- mentköplagen (1990:932) eller av artikel 5 i Romkonventionen undantas från lagens tillämpningsområde. Övervägandena bakom lagändringen finns redovisade i avsnitt 5.4. För konsumentköp kommer i stället att gälla lagvalsreglerna i lagen (1998:000) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, vilken tillkommit med anledning av Sveriges tillträde till Romkonventionen. Enligt den lagen gäller de uppräknade artiklarna i konventionen som svensk lag. I konventionens artikel 5 finns särskilda lagvalsregler för vissa konsu- mentavtal. För övriga konsumentavtal skall konventionens allmänna lagvalsregler tillämpas. Övriga ändringar i paragrafen är av enbart redaktionell natur. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. Lagen skall inte tillämpas på avtal som har ingåtts före lagens ikraft- trädande. Ändringen skall träda i kraft samma dag som lagen (1998:000) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. För avtal som ingås dessförinnan gäller, i enlighet med allmänna principer i kontraktsrätten, äldre lag. 8.3 Förslaget till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400) 3 § Bestämmelserna i denna lag tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av mäklarens uppdrag utförs i Sverige. I den mån lagen (1998:000) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser är tillämplig avgörs dock frågan om val av rättsordning enligt den lagen. I denna bestämmelse anges fastighetsmäklarlagens tillämplighet när ett förmedlingsuppdrag har anknytning till utlandet. I bestämmelsen har lagts till en mening som hänvisar till lagen om tillämplig lag för av- talsförpliktelser, vilken tillkommit med anledning av Sveriges anslutning till Romkonventionen. Enligt den lagen gäller de där uppräknade artik- larna i konventionen som svensk lag. Övervägandena bakom ändringen har redovisats i avsnitt 5.4. Romkonventionen rör avtalsrättsliga förhållanden. Den är tillämplig på förhållandet mellan en mäklare och dennes uppdragsgivare. Normalt är uppdragsgivaren en person som anlitar en mäklare för att sälja en fastig- het eller något annat förmedlingsobjekt som avses i fastighetsmäklar- lagen. Men uppdragsgivaren kan också vara en person som avser att köpa en fastighet. Frågan om det existerar ett uppdragsavtal mellan en mäklare å ena sidan och en säljare eller en köpare å den andra skall avgöras enligt den lag som i enlighet med konventionen skulle tillämpas om det fanns ett avtal (se artikel 8.1). Tillägget innebär att första meningen i paragrafen inte skall tillämpas när frågan uppkommer vilken av flera länders lagar som skall vara tillämplig på avtalsförhållandet mellan mäklaren och hans uppdrags- givare. I dessa fall skall i stället lagen om tillämplig lag för avtals- förpliktelser användas. Om uppdragsgivaren är en konsument och även vissa andra förutsättningar är uppfyllda, skall därvid de särskilda lagvals- reglerna i konventionens artikel 5 tillämpas. Om förmedlingsuppdraget har träffats under de i den artikeln angivna omständigheterna (innebä- rande viss närmare anknytning till konsumentens hemland, se avsnitt 9), har en konsument med hemvist i Sverige alltid kvar det skydd som tillkommer honom enligt tvingande bestämmelser i svensk lag. Det innebär i detta sammanhang att de tvingande bestämmelserna i fastig- hetsmäklarlagen skall tillämpas. Det gäller oavsett hur stor eller liten del av mäklarens uppdrag som har utförts i Sverige. För de förmedlingsupp- drag mellan en mäklare och en konsument som inte har ingåtts i de i artikel 5 nämnda situationerna samt för övriga förmedlingsuppdrag gäller konventionens allmänna lagvalsregler. Enligt fastighetsmäklarlagens bestämmelser har en fastighetsmäklare också skyldigheter gentemot sin uppdragsgivares motpart. I vilken ut- sträckning fastighetsmäklarlagen är tillämplig i det förhållandet anges i paragrafens första mening. Den är oförändrad. Beträffande förarbeten till den bestämmelsen se prop. 1994/95:14 s. 16 f. och 63 f. Olika regler om tillämplig lag kommer alltså att gälla för avtalsför- hållandet mellan mäklaren och hans uppdragsgivare å ena sidan och för förhållandet mellan mäklaren och uppdragsgivarens motpart å den andra. Det kan i vissa fall leda till att flera länders lagar blir tillämpliga på mäklarens rättsförhållanden. Sålunda kan t.ex. ett lands lag bli tillämplig vid bedömningen av huruvida en fastighetsmäklare är skadeståndsskyldig gentemot säljaren och ett annat lands lag vid bedömning av frågan om skadeståndsskyldighet mot köparen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. Lagen skall inte tillämpas på uppdragsavtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande. Ändringen skall träda i kraft samma dag som lagen (1998:000) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. För uppdragsavtal som ingås dess- förinnan gäller, i enlighet med allmänna principer i kontraktsrätten, äldre lag. Det betyder att fastighetsmäklarlagen tillämpas, om en väsentlig del av mäklarens uppdrag utförs i Sverige. 8.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur Ändringen innebär att 3 § i lagen upphör att gälla. Paragrafen innehåller en regel om skydd för handelsagenten mot avtalsklausuler om tillämplig rättsordning. Genom att paragrafen upphävs kommer Romkonventionens bestämmelser att bli tillämpliga. Det innebär att parterna i princip fritt kan avtala om tillämplig rättsordning (överväganden se avsnitt 5.4). Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. Den upphävda paragrafen gäller dock fortfarande i fråga om agenturavtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande. Ändringen skall träda i kraft samma dag som lagen (1998:000) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. För agenturavtal som ingås dessför- innan gäller, i enlighet med allmänna principer i kontraktsrätten, äldre lag. 9 Redovisning av konventionens artiklar m.m. Nedanstående redogörelse bygger, förutom på konventionens artiklar, huvudsakligen på en rapport som har upprättats av professorerna Mario Giuliano och Paul Lagarde och som publicerats i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, Official Journal of the European Communities (OJ) 1980 nr C 282 Volume 23. När det gäller artiklarna i tilläggsprotokollen bygger redogörelsen på en rapport som har upprättats av professor Antonio Tizzano och som publicerats i OJ 1980 nr C 219. När tilläggsprotokollen om EG-domstolens tolkningsrätt har trätt i kraft kommer tolkningen av konventionen att ytterst ankomma på EG- domstolen. 9.1 Romkonventionen AVDELNING I KONVENTIONENS TILLÄMPNINGSOMRÅDE Artikel 1 Konventionens tillämpningsområde Artikeln anger konventionens tillämpningsområde. Enligt punkt 1 skall konventionen tillämpas på avtalsförpliktelser i alla situationer där ett val mellan lagarna i olika länder kan bli aktuellt. Konventionen innehåller inte någon definition av vad som menas med avtalsförpliktelser. Frågan om ett avtal eller en ensidig rättshandling hör till avtalsrättens område får avgöras enligt konventionen, varvid artikel 18 får särskild betydelse. Konventionens lagvalsregler är – med förbehåll för de undantag som finns i punkterna 2–4 – tillämpliga på alla typer av avtal och alla rätts- frågor som har anknytning till avtalsförhållandet. Konventionen gäller inte bara avtal utan även ensidiga viljeförklaringar inom kontraktsrättens område, t.ex. borgensförbindelser och gåvohandlingar som inte är av familjerättslig karaktär. De flesta av konventionens bestämmelser är dock utformade som lagvalsregler för ömsesidigt förpliktande avtal och avser båda parternas förpliktelser. Konventionen behandlar endast det obligationsrättsliga förhållandet mellan avtalsparter. Sakrättsliga frågor faller alltså utanför konven- tionens tillämpningsområde. Detsamma gäller frågor om immateriella rättigheter. Konventionen skall tillämpas i alla situationer där ett val mellan lagar- na i olika länder aktualiseras. Det behöver således inte vara fråga om ett avtal av internationell karaktär. Konventionen tillämpas också när avtalet har anknytning till endast ett land, men där parterna har avtalat om att ett annat lands lag skall tillämpas på kontraktsförhållandet. Den enda begränsning som gäller för parternas avtalsfrihet i detta hänseende återfinns i artikel 3.3. Den innebär att tvingande bestämmelser i lagen i det enda land som avtalet har anknytning till ändå blir tillämpliga. Att konventionen skall tillämpas när det finns ett val mellan lagarna i olika stater kan bli aktuellt i en situation där en av staterna består av flera delar med skilda rättssystem. Vilken lag som blir tillämplig i en stat som har flera rättssystem regleras i artikel 19. I punkt 2 räknas upp vissa typer av avtal och vissa rättsfrågor som faller utanför konventionens tillämpningsområde. För samtliga undantag gäller att deras kvalifikation och avgränsning avgörs enligt konventionen. Konventionen gäller enligt punkt a inte frågor som rör fysiska per- soners civilstånd, rättskapacitet eller rättsliga handlingsförmåga. En viss aspekt av frågan om fysiska personers rättsliga handlingsförmåga regleras dock i artikel 11. Enligt punkt b omfattar konventionen inte avtalsförpliktelser som hän- för sig till arv och testamente, makars förmögenhetsförhållanden eller rättigheter och förpliktelser som har sin grund i familjeförhållanden, släktskap, äktenskap eller svågerskap, inklusive underhållskyldighet mot barn födda utom äktenskap. Den gäller alltså inte för kontraktsrättsliga förpliktelser som skall bedömas enligt arvs- eller familjerättsliga regler. Frågor om familjerättsliga underhållsbidrag är undantagna från konven- tionens tillämpningsområde, medan underhållsbidrag som inte grundar sig på en familjerättslig förpliktelse omfattas av konventionens bestäm- melser. Gåvor är undantagna om de grundar sig på familje- eller succes- sionsrättsliga förhållanden, t.ex. reglerna om makars förmögenhets- förhållanden eller arv. Enligt punkt c undantas förpliktelser på grund av växlar, checkar och löpande skuldebrev från konventionens tillämpningsområde. Lagvals- regler i fråga om växlar och checkar finns i två Genèvekonventioner från år 1930. Andra negotiabla värdepapper är undantagna såvitt gäller för- pliktelser som har sin grund i deras negotiabla karaktär. För övriga förpliktelser som kan vara förenade med värdepapperet skall konven- tionens lagvalsregler gälla. Ett konossement, som också är ett transport- kontrakt, faller alltså under konventionen vad gäller de transporträttsliga delarna, medan t.ex. frågan om konossementet är överlåtbart faller utan- för konventionens regler. Vad som förstås med negotiabilitet och när ett dokument är negotiabelt får avgöras enligt konventionen. Enligt punkt d undantas alla frågor som rör skiljeavtal och val av domstol. Undantaget för skiljeavtal gäller inte bara procedurfrågor utan också utformningen, giltigheten och effekterna av avtalet. Om ett avtal innehåller en skiljeklausul gäller undantaget endast den del som rör själva skiljeavtalet, inte avtalet i dess helhet. Undantaget hindrar inte att en skiljeklausul beaktas som en relevant omständighet när det enligt artikel 3 skall avgöras om parterna har avtalat om tillämplig lag. Enligt punkt e undantas frågor som rör bestämmelser i lagar om bolag, föreningar och andra juridiska personer från konventionens tillämp- ningsområde. Undantaget gäller alla sorters sammanslutningar, oavsett om sammanslutningen har rättslig handlingsförmåga och oavsett om den drivs med vinstintresse. I texten anges ett antal frågor som berörs av undantaget, såsom frågor om bildande, rättskapacitet, intern organisation och upplösning. Uppräkningen är inte uttömmande utan avser att ge exempel på sådana frågor som faller utanför konventionens tillämpnings- område. Som exempel på frågor som omfattas av undantaget kan nämnas alla åtgärder som vidtas för att bilda ett bolag eller någon annan sam- manslutning som avses i artikeln, t.ex. hållande av bolagsstämma eller föreningsstämma, upprättande av stiftelseurkund eller registrering. Däremot torde konventionen gälla för ett förberedande avtal i syfte att senare bilda ett bolag eller en annan sammanslutning. Andra exempel på frågor som omfattas av undantaget är regler om stämma, röstningsregler, val av ställföreträdare och andra regler som rör sammanslutningens interna organisation. Ytterligare exempel är frågor om likvidation eller konkurs och andra frågor om sammanslutningens upplösning. Slutligen anges i denna punkt att frågor om det personliga ansvaret för delägare eller medlemmar och organ i denna egenskap för den juridiska personens förpliktelser omfattas av undantaget. Frågan om rätt att teckna en juridisk persons firma undantas uttryckligen i punkt f. I punkt f undantas frågor om firmateckningsrätt och frågor om huru- vida en mellanmans åtgärder binder huvudmannen i förhållande till tredje man. Förhållandet mellan mellanmannen och huvudmannen faller däre- mot inom konventionens tillämpningsområde. Detsamma gäller förhål- landet mellan mellanmannen och en tredje man i den mån förhållandet är avtalsrättsligt. Undantaget i punkt g gäller endast det angloamerikanska trustinstitutet. I punkt h undantas bevisfrågor och processuella frågor. Sådana frågor regleras normalt av domstolslandets lag. Beträffande vissa processuella frågor och bevisfrågor finns en särskild regel i artikel 14. I punkt 3 sägs att konventionen inte gäller försäkringsavtal som avser risker belägna inom EG-ländernas territorium. För att avgöra om en risk är belägen i något av dessa områden skall domstolen tillämpa inhemsk lag. Detta undantag är betingat av att särskilda lagvalsregler för dessa försäkringsavtal finns i ett EG-direktiv (det andra skadeförsäkrings- direktivet 88/357/EEG). Direktivets lagvalsregler har införlivats med svensk rätt genom lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäk- ringsavtal. I punkt 4 finns en regel om att undantaget för vissa försäkringsavtal inte avser återförsäkringsavtal. Artikel 2 Tillämpning av lagen i en icke fördragsslutande stat Enligt denna artikel skall den lag som anvisas i konventionen tillämpas, även om det är lagen i en stat som inte är konventionsstat. Det råder inget krav på ömsesidighet och konventionens tillämpning är inte begränsad till förhållanden mellan EU:s medlemsstater. Konventionen skall således tillämpas av en konventionsstat när det finns ett val mellan konventions- statens lag och något annat lands lag, oavsett om det andra landet är en konventionsstat. Domstolen i en konventionsstat kan också komma att välja mellan lagarna i två eller flera icke konventionsanslutna stater. AVDELNING II ENHETLIGA REGLER Artikel 3 Lagval genom avtal Enligt denna artikel har avtalsparterna möjlighet att själva med rättslig verkan bestämma vilket lands lag som skall tillämpas på deras avtals- förhållande. I punkt 1 sägs att den lag som parterna har valt skall tillämpas på avtalet. Parterna har full frihet att avtala om vilken lag som skall vara tillämplig på deras avtalsförhållande. Det kan vara fråga om lagen i en stat till vilken parterna eller kontraktets fullgörande har anknytning. Det uppställs dock inget krav på att kontraktet skall ha anknytning till den valda rättsordningen. Parterna kan alltså välja en neutral "tredje lag". Parternas avtal om tillämplig lag omfattas inte av något formkrav. Valet skall vara uttryckligt eller också med rimlig säkerhet framgå av an- tingen avtalets bestämmelser eller omständigheterna i övrigt. Det måste dock vara fråga om ett verkligt val av tillämplig lag. Konventionen ger inte utrymme för den s.k. hypotetiska partsviljan. En klausul om forum eller ett villkor om skiljemannaförfarande i en viss stat är inte i och för sig ett tillräckligt tecken på en konkludent laghänvisning men kan till- sammans med andra omständigheter leda till slutsatsen att parterna har kommit överens om ett lagval. Parterna kan välja olika rättsordningar för olika delar av avtalet, s.k. dépeçage. De kan också skilja ut en eller flera frågor i avtalet och be- stämma att dessa skall regleras av en annan eller andra lagar än avtalet i övrigt. Konventionen uppställer inga krav på hur delarna i ett avtal skall vara beskaffade för att de genom lagvalsavtal skall kunna underkastas olika rättssystem. Det måste dock vara fråga om delar som kan regleras av en annan lag utan att det ger upphov till motsägelser. Parterna torde inte kunna avtala att den ena partens förpliktelser skall bedömas enligt ett lands lag och den andre partens förpliktelser enligt något annat lands lag. Om parterna har valt lag endast för en del av avtalet, får tillämplig lag för resten av avtalet avgöras enligt artikel 4. Att parterna har avtalat om tillämplig lag för en del av avtalet får sålunda inte leda till slutsatsen att den valda lagen skulle vara tillämplig också för resten av avtalet. Lagvalsklausulen är en av de faktorer som får övervägas när det enligt artikel 4 skall avgöras vilken lag som skall tillämpas på resten av avtalet. Den lag avtalsparterna har valt för antingen hela eller delar av avtalet ersätter i princip även tvingande bestämmelser i den lag som i annat fall enligt artikel 4 skulle ha varit tillämplig på avtalet. Enligt punkt 2 är parternas avtalsfrihet inte begränsad till tidpunkten för avtalsslutet. Parterna kan när som helst komma överens om att avtalet skall regleras av en annan lag än den som förut var tillämplig antingen enligt ett tidigare avtal om tillämplig lag eller enligt konventionens subsidiära lagvalsregler. Av praktisk betydelse är att parterna vid rättegång i ett land kan komma överens om att det landets rättsordning skall tillämpas på avtalet. En ändring av vilken lag som skall vara tillämplig på avtalsförhållandet påverkar inte avtalets giltighet till formen enligt artikel 9. Inte heller kan en sådan ändring påverka tredje mans rättigheter i negativt hänseende. Som exempel kan nämnas följande situation. Om ett förmånstagarförordnande enligt den lag som ur- sprungligen gällde för ett försäkringsavtal ger förmånstagaren en oåter- kallelig rätt, kan denne inte bli berövad denna rätt genom att försäk- ringstagaren och försäkringsgivaren avtalar att en annan lag skall gälla för deras avtalsförhållande (se Torben Svenné Schmidt, International Formueret, Köpenhamn 1987, s. 162 f.). I punkt 3 finns en viktig begränsning i partsautonomin. Beträffande avtal som saknar internationell karaktär på det sättet att alla relevanta omständigheter är knutna till ett och samma land får parterna inte avtala bort tvingande bestämmelser i det landets lag genom att välja en annan rättsordning. Den omständigheten att parterna i ett prorogationsavtal har valt att tvisten skall prövas av en domstol i ett främmande land torde därvid inte göra att avtalet får internationell karaktär. Parternas lagval skall dock åsidosättas endast i den omfattning som är nödvändigt för att iaktta de tvingande reglerna. Det kan således bli fråga om att använda två länders regler samtidigt. Enligt punkt 4 skall frågor om lagvalsklausulens existens och giltighet avgöras enligt den rättsordning som är tillämplig enligt artiklarna 8, 9 eller 11, dvs. enligt samma lag som tillämpas i fråga om giltigheten av avtalets övriga klausuler. Artikel 4 Tillämplig lag i avsaknad av parternas lagval I denna artikel finns i punkterna 1, 2 och 5 konventionens allmänna reg- ler om vilken lag som är tillämplig när parterna inte har träffat något giltigt avtal härom. De allmänna reglerna avser i princip alla typer av avtal. I konventionen finns också särskilda regler om tillämplig lag för vissa typer av avtal, nämligen i denna artikel i punkt 3 om fast egendom och i punkt 4 om godstransporter, i artikel 5.3 om vissa konsumentavtal och i artikel 6.2 om anställningsavtal. Punkt 1 innehåller den grundläggande regeln om tillämplig lag i det fall parterna inte enligt artikel 3 har valt tillämplig lag för avtalet eller delar av det. Enligt denna regel skall lagen i det land till vilket avtalet har närmast anknytning vara tillämplig. Vid avgörande av vilket land avtalet har den närmaste anknytningen till utgår man från själva avtalet och dess innehåll. Man faller alltså inte i första hand tillbaka på sådana anknyt- ningsmoment som parternas hemvist eller avtalsorten. Ingen enskild an- knytning avgör ensam vilken lag som skall tillämpas, utan avtalet och de omständigheter som hänger samman med avtalet skall bedömas samlat. Normalt anses avtalet ha sin närmaste anknytning till något visst land, vars lag blir tillämplig på avtalet i dess helhet. Bestämmelsen öppnar dock möjlighet för att i undantagsfall tillämpa ett annat lands lag för en del av avtalet. Tillämpningsområdet för den undantagsregeln är snävare än för regeln i artikel 3.1 om parternas möjligheter att avtala om att en lag skall vara tillämplig för endast en del av avtalet. En förutsättning för att en annan lag skall få tillämpas för en del av avtalet är att den delen kan skiljas från avtalets övriga delar och att den har en närmare anknyt- ning till ett annat land. Olika rättsordningar kommer i detta fall att tillämpas på avtalet. Principen om närmaste anknytning preciseras genom ett antal presum- tionsregler i punkterna 2–4. Enligt punkt 2 gäller som huvudpresumtion att ett avtal anses ha sin närmaste anknytning till det land där den part som skall utföra den för avtalet karaktäristiska prestationen har sin vanliga vistelseort vid tiden för avtalets ingående. I fråga om bolag gäller presumtionen i stället bolagets centrala förvaltning. Om parten ingår avtalet som ett led i sin affärsverksamhet, gäller presumtionen lagen i det land där det huvud- sakliga verksamhetsstället ligger eller, om det är avtalat att prestationen skall fullgöras från ett annat verksamhetsställe, lagen i det land där det verksamhetsstället ligger. Konventionen definierar inte vad som menas med den för avtalet karaktäristiska prestationen. Den prestation vars fullgörande är avtalets egentliga syfte är i allmänhet något annat än en prestation i pengar. De flesta ömsesidiga avtal går ut på att en av parterna skall prestera något som inte består av pengar, medan motparten skall utge vederlag för prestationen i pengar. I dessa fall är den prestation som består i annat än pengar den för avtalet karaktäristiska prestationen. Om endast den ena partens prestation är yrkesmässig, är hans prestation i allmänhet den karaktäristiska för avtalet. För vissa typer av avtal kan det vara svårt att avgöra vad som är den för avtalet karaktäristiska prestationen. Det gäller t.ex. rena bytesavtal, avtal i vilka parterna på ömse sidor åtar sig att köpa varor av varandra eller växlingsavtal där båda parter presterar i pengar. Om det inte kan fastställas vilken som är den för avtalet karaktäristiska prestationen, kan presumtionsregeln inte användas (jfr punkt 5). Man får då falla tillbaka på den allmänna regeln i punkt 1. Presumtionsregeln skall inte heller användas om det med beaktande av samtliga omständigheter framgår att avtalet har en närmare anknytning till något annat land (punkt 5). I punkt 3 finns en särskild presumtionsregel för avtal som gäller rätt till fast egendom. Sådana avtal presumeras ha närmast anknytning till det land där den fasta egendomen är belägen. En särskild lagvalsregel vad avser ett sådant avtals giltighet till formen finns i artikel 9.6. Presumtionsregeln gäller förutom avtal om köp även hyra, pantsätt- ning, servitut och andra rättigheter i den fasta egendomen. Bestämmelsen omfattar däremot inte avtal om uppförande av eller reparation på en byggnad. Det beror på att sådana avtal inte berör själva rätten till den fasta egendomen. Presumtionsregeln skall inte användas, om det med beaktande av samtliga omständigheter framgår att avtalet har en närmare anknytning till något annat land. Ett exempel där presumtionen torde frångås är när två svenskar med hemvist i Sverige avtalar om att den ene skall hyra den andres feriehus i utlandet. Det torde då få anses att avtalet har sin närmaste anknytning till det land där båda avtalsparterna har sin vanliga vistelseort, dvs. Sverige. Internationella godstransporter har ofta ingen särskild anknytning till transportörens hemvist. Konventionen innehåller därför i punkt 4 en särskild presumtionsregel för avtal om befordring av gods. Sådana avtal presumeras ha sin närmaste anknytning till det land där transportören vid tiden för avtalets ingående hade sitt huvudsakliga verksamhetsställe, förutsatt att lastningsstället, lossningsstället eller avsändarens huvudsak- liga verksamhetsställe också befinner sig i det landet. Om dessa krav inte uppfylls måste den allmänna regeln i punkt 1 om den närmaste anknyt- ningen användas när tillämplig lag skall bestämmas. Avtal om hyra av skepp, certepartier för en enda resa och andra avtal som har transport av gods som huvudsyfte är avsedda att betraktas som avtal om gods- transporter i bestämmelsens mening. Avtal om transport av passagerare regleras inte i denna presumtions- bestämmelse utan faller under den allmänna presumtionsregeln i punkt 2. Varken avtal om transport av gods eller motsvarande passageraravtal omfattas av de särskilda reglerna om konsumentavtal, jfr artikel 5.4. Det transporträttsliga området är till stor del konventionsreglerat. En- ligt artikel 21 har andra konventioner företräde framför Romkonven- tionen. Det innebär bl.a. att artikel 4.4 inte skall tillämpas om det finns andra lagvalsregler som bygger på en internationell konvention och som reglerar samma frågor. Enligt punkt 5 skall presumtionsregeln i punkt 2 inte tillämpas, om det inte kan avgöras vilken som är den för avtalet karaktäristiska presta- tionen. Exempel på sådana avtal har angetts i anslutning till punkt 2. Om man inte kan fastställa den för avtalet karaktäristiska prestationen, får man falla tillbaka på punkt 1 om den närmaste anknytningen. Presumtionerna i punkterna 2–4 skall som tidigare sagts inte heller tillämpas, om det framgår av de samlade omständigheterna att avtalet har sin närmaste anknytning till ett annat land än det som anvisas i presum- tionsreglerna. Artikel 5 Konsumentavtal I denna artikel finns särskilda regler för konsumentavtal som innebär att en konsument i vissa situationer skall skyddas av reglerna i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort. I artikel 9.5 finns särskilda lagvalsregler vad avser dessa avtals giltighet till formen. Artikel 5 omfattar de flesta, men inte alla, typer av konsumentavtal. De särskilda reglerna i artikeln gäller endast när avtalet har ingåtts under någon av de omständigheter som anges i punkt 2. Reglerna innebär dels att ett avtal om tillämplig lag inte medför att konsumenten berövas det skydd som tillkommer honom enligt tvingande bestämmelser i lagen i det land där han har sin vanliga vistelseort, dels att lagen i det landet skall tillämpas när parterna inte har avtalat om vilken lag som skall vara tillämplig. I punkt 1 anges vilka konsumentavtal som omfattas av artikeln. Den är tillämplig vid avtal om leverans av varor eller utförande av tjänster åt en person (konsumenten) för ändamål som kan anses ligga utanför hans eller hennes affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, samt vid avtal om kredit för sådana prestationer. Kredit för att betala för leverans av lösöre eller för en tjänst kan vara exempelvis en bankkredit som grundas på ett avtal mellan en bank och konsumenten eller en finansieringskredit som grundar sig på ett avtal mellan leverantören, konsumenten och en fristående finansiär. Det synes förutsättas att konsumentens motpart har ingått avtalet inom ramen för sin näringsverksamhet (se rapporten s. 23). Definitionen av vilka konsumentavtal som omfattas av artikeln ankny- ter till utformningen av behörighetsregeln i artikel 13 i Brysselkon- ventionen. Den innebär att en konsument alltid har rätt att få ett konsu- mentavtal prövat av en domstol i det land där han har sitt hemvist. För de konsumentavtal som enligt punkt 1 omfattas av artikeln finns i punkt 2 en bestämmelse som begränsar parternas möjlighet att träffa avtal om tillämplig lag. Begränsningen gäller emellertid bara om avtalet har ingåtts under någon av följande omständigheter (1–3). 1. Avtalet har föregåtts av ett särskilt till konsumenten riktat anbud eller annonsering i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort, och konsumenten har i det landet företagit de handlingar som var nöd- vändiga för avtalets ingående. Som exempel kan nämnas den situationen att en utländsk leverantör annonserar i svenska tidningar eller i en ut- ländsk tidning som är avsedd att distribueras i Sverige. Med en handling som är nödvändig för avtalets ingående menas t.ex. ett anbud från köparen eller en accept från köparen på säljarens anbud. 2. Näringsidkaren eller hans representant har mottagit konsumentens beställning i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort. Denna situation föreligger t.ex. när konsumenten vänder sig till en utländsk näringsidkares filial eller agent i konsumentens hemland. 3. Avtalet avser försäljning av varor och konsumenten har rest från det land där han är bosatt till ett annat land där han beställt varan. Konsu- mentens resa har arrangerats av säljaren i syfte att förmå konsumenten till köpet (jfr artikel 1.1 i direktivet för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler, ”hemförsäljningsdirektivet”, 85/577/EEG). Det är inte nödvändigt att säljaren själv utför transporten utan den kan ombesörjas av någon annan efter avtal mellan säljare och transportör. Däremot faller inte resor som varken direkt eller indirekt är arrangerade av säljaren under artikelns tillämpningsområde. Om ett konsumentavtal har ingåtts under någon av de nämnda omstän- digheterna får alltså parternas lagval inte medföra att konsumenten be- rövas det skydd som tillkommer honom enligt tvingande bestämmelser i lagen i det land där han har sin vanliga vistelseort. Bestämmelserna innebär inte något allmänt underkännande av parts- autonomin i konsumentavtal, inte ens när avtalet har ingåtts i någon av de tre nämnda situationerna. De innebär endast att parternas lagval inte får beröva konsumenten det skydd som tillkommer honom enligt lagen i det land där han har sin vanliga vistelseort. Till en början tillerkänns lagvalet således full verkan såvitt gäller dispositiva bestämmelser. Dessutom får även tvingande bestämmelser åsidosättas, dock inte till konsumentens nackdel. Är på en viss punkt den bestämmelse som gäller enligt den av parterna valda lagen mer fördelaktig för konsumenten än motsvarande tvingande bestämmelse i lagen i det land där konsumenten har sin van- liga vistelseort, skall den valda lagens bestämmelse tillämpas. Det kan således bli tal om att bestämmelser i de två lagarna är tillämpliga sam- tidigt. Konsumenten kan då åberopa den för honom mest fördelaktiga bestämmelsen. Om ett konsumentavtal har träffats i någon annan situation än de tre nämnda, gäller parternas avtalsfrihet enligt artikel 3 även om det är fråga om ett konsumentavtal enligt definitionen i punkt 1. Parternas lagval kan dock komma att inskränkas av konsumentskyddsregler som tillämpas enligt artikel 7. Enligt punkt 3 skall lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort tillämpas, om parterna inte har avtalat om tillämplig lag. Det är inte någon presumtionsregel utan en kollisionsnorm som direkt ut- pekar den tillämpliga lagen. Regeln gäller dock bara om avtalet har ingåtts under de omständigheter som anges i punkt 2. I andra fall gäller de allmänna bestämmelserna i artikel 4. Vissa konsumentavtal undantas helt från tillämpningsområdet för artikel 5. Det gäller enligt punkt 4 dels transportavtal, dels avtal om tjänster som uteslutande skall presteras i ett annat land än det där konsu- menten har sin vanliga vistelseort. När det gäller transportavtal avses t.ex. köp av biljett hos en researrangör. Det har inte ansetts rimligt att researrangörer skall vara underkastade lagarna i alla länder där de säljer biljetter. När det gäller tjänsteprestationer avses bl.a. avtal om hyra av hotellrum. Även om dessa typer av avtal har ingåtts under de förut- sättningar som anges i punkt 2, gäller alltså de allmänna lagvalsreglerna i konventionens artikel 3 och artikel 4. Enligt punkt 5 skall dock artikel 5 tillämpas på vissa reseavtal. Bestäm- melsen gäller avtal som innebär att den ena parten för ett totalpris skall prestera en kombination av resa och inkvartering. De tjänster som avses är väsentligen de som omfattas av EG-direktivet 90/314/EEG om paket- resor, semesterpaket och andra researrangemang (jfr 2 § lagen – 1992:1672 – om paketresor). När det gäller dessa skall artikel 5 tillämpas oavsett om resan startar från det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort eller från något annat land. Artikel 6 Individuella anställningsavtal I denna artikel finns särskilda regler om tillämplig lag för individuella anställningsavtal. Bestämmelsen gäller inte uppdragsförhållanden såsom i fråga om kommissionärer eller handelsagenter. Enligt punkt 1 kan parternas val av tillämplig lag inte beröva den anställde det skydd han har enligt tvingande bestämmelser i den lag som skulle ha tillämpats om parterna inte hade avtalat om tillämplig lag. Vilken lag som skall tillämpas om parterna inte har valt lag anges i punkt 2. Fråga är om presumtionsregler, som får ge vika om det framgår av omständigheterna som helhet att avtalet har närmare anknytning till ett annat land. Enligt punkt a presumeras lagen i det land där arbetstagaren vanligtvis utför sitt arbete vara tillämplig. Det gäller också om arbetstagaren tillfälligt utför arbete i ett annat land. Om arbetet i ett annat land pågår en längre tid kan man anse att landet där arbetet vanligtvis utförs har skiftat, och anställningsavtalet skall då bedömas enligt lagen i det nya landet. Om arbetstagaren inte vanligtvis utför sitt arbete i ett bestämt land presumeras enligt punkt b anställningsavtalet lyda under lagen i det land där det verksamhetsställe genom vilket arbetstagaren anställdes är be- läget. Om det är en filial eller ett affärsställe som har anställt arbets- tagaren, är alltså lagen i det land där filialen eller affärsstället ligger tillämplig. Presumtionerna i punkterna a och b gäller som sagt inte om det av de samlade omständigheterna framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land. I så fall skall det landets lag tillämpas. Om en arbetstagare arbetar vid ett dotterbolag i ett annat land, är det ofta moderbolagets land som styr lagvalet även om det är en långvarig anställning, allt enligt principen om den närmaste anknytningen. Artikel 7 Internationellt tvingande regler Denna artikel behandlar en särskild grupp av tvingande bestämmelser, nämligen bestämmelser som är avsedda att alltid eller i vissa situationer bli tillämpade, oavsett vilken rättsordning som i övrigt är tillämplig på rättsförhållandet. För denna typ av rättsregler används uttrycket interna- tionellt tvingande bestämmelser. Det rör sig om en klart mindre grupp av tvingande regler än de som avses i artiklarna 3.3, 5.2 och 6.1. En bestämmelses internationellt tvingande karaktär bestäms inte av konventionen utan av vad som följer av rättsregler och rättspraxis i lag- landet. Det kan vara både offentligrättsliga och privaträttsliga regler. En regel kan vara internationellt tvingande i vissa men inte i andra situa- tioner. Angående svensk rätts syn på saken, se särskilt avsnitt 5.4 om handelsagenter. Enligt punkt 1 får domstolen, oavsett vilken lag som enligt konven- tionens bestämmelser skall vara avtalsstatut för avtalet, beakta tvingande regler i ett annat lands lag som förhållandet har nära anknytning till, om dessa regler enligt det andra landets lag skall tillämpas utan hänsyn till vilket lands lag som i övrigt skall tillämpas på avtalet (internationellt tvingande regler). Vid bedömningen av om de internationellt tvingande reglerna bör ges verkan skall det tas hänsyn till deras art och syfte och till följderna av att de tillämpas eller inte tillämpas. Bestämmelsen i punkt 1 är fakultativ. Domstolarna ges möjlighet, men har inte skyldighet, att beakta internationellt tvingande bestämmelser i en annan rättsordning än den som är avtalsstatut. Situationen skall ha nära anknytning till det andra landet. Nära anknyt- ning kan avtalet ha till det land där avtalet skall uppfyllas eller till det land där en av parterna har sitt hemvist eller säte. Om den ena partens lag skall tillämpas för att denne skall utföra den karaktäristiska prestationen, kan avtalet ha sådan nära anknytning till den andra partens lag som avses här. I bestämmelsen sägs närmare bestämt att det andra landets tvingande bestämmelser får ”tillerkännas verkan” (”effect may be given”). Med detta uttryck torde menas att bestämmelserna inte behöver tillämpas fullt utan kan ges endast viss verkan, t.ex. ogiltighetsverkan. Enligt artikel 22 kan medlemsstaterna reservera sig mot bestämmelsen i första stycket. I avsnitt 5.2 har föreslagits att Sverige inte skall utnyttja denna möjlighet. Enligt punkt 2 kan domstolarna tillämpa internationellt tvingande reg- ler i domstolslandets egen lag. Artikel 8 Materiell giltighet Denna artikel innehåller regler om vilken lag som skall tillämpas vid bedömningen av avtals materiella giltighet. Enligt punkt 1 skall frågan om ett avtals, eller en avtalsbestämmelses, existens och giltighet avgöras enligt den lag som enligt konventionen skulle tillämpas om avtalet eller avtalsbestämmelsen vore gällande. Det är således avtalsstatutet som skall tillämpas vid prövningen av frågan om avtalet är bindande och frågan om avtalet eller en bestämmelse i avtalet saknar giltighet på grund av exem- pelvis omständigheter vid dess tillkomst. Om ett avtal är ogiltigt enligt avtalsstatutet skall också verkan av denna ogiltighet bedömas enligt avtalsstatutet, jfr artikel 10.1 e. Avtalsstatutet skall också tillämpas vid bedömningen av om ett avtal mellan parterna om tillämplig lag existerar och är giltigt, se artikel 3.4. I punkt 2 finns en särskild regel om tillämplig lag vid bedömningen av frågan om en part skall anses bunden av ett avtal. Enligt denna regel får en part åberopa lagen i det land där han har sin vanliga vistelseort för att visa att han inte har samtyckt till att ingå ett avtal eller en del av ett avtal, om det av omständigheterna framgår att det inte vore rimligt att be- stämma verkan av hans beteende enligt avtalsstatutet. Regeln gäller både anbudsgivare och anbudsmottagare. Som lagen i det land där en part har sin vanliga vistelseort får, beträffande juridiska personer och närings- idkare, anses den rättsordning som utpekas av presumtionsregeln i artikel 4.2. Regeln i punkt 2 torde i första hand avse verkan av en parts passivitet. Vid bedömningen av om det är orimligt att tillämpa avtalsstatutet kan hänsyn tas till parternas erfarenhet av internationella förhandlingar, parternas tidigare affärsförbindelser och den sedvänja de då har följt. Regeln kan bara åberopas i negativ riktning och leda till att en part som skulle blivit bunden vid avtalet enligt avtalsstatutet inte blir bunden. Den kan alltså inte åberopas till stöd för att ett avtal skall anses ingånget, om avtalet inte anses ingånget enligt avtalsstatutet. Artikel 9 Giltighet till formen Denna artikel gäller avtals giltighet till formen. Enligt punkt 1 är ett avtal som har ingåtts mellan personer som befinner sig i samma land giltigt med hänsyn till formen, om det uppfyller antingen formkraven i lagen på avtalsorten eller formkraven enligt avtalsstatutet. Det räcker alltså att avtalet uppfyller formföreskrifterna i en av dessa lagar. Om parterna befinner sig i skilda länder räcker det enligt punkt 2 att avtalet uppfyller formkraven enligt lagen i något av dessa två länder eller enligt avtalsstatutet. Om avtalet i någon av dessa situationer har ingåtts av en representant, är det enligt punkt 3 var denne befinner sig vid avtalets ingående som är avgörande vid tillämpning av punkterna 1 och 2. Beträffande ensidiga viljeförklaringar gäller enligt punkt 4 att det räcker att formkraven antingen i lagen i det land där viljeförklaringen avges eller i avtalsstatutet är uppfyllda. Två typer av avtal undantas från de beskrivna reglerna för avtals giltighet till formen. Enligt punkt 5 undantas sådana konsumentavtal som avses i artikel 5.2. Dessa avtals giltighet till formen regleras uteslutande av lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort. Enligt punkt 6 undantas avtal som rör rätt till fast egendom. Undan- taget gäller om tvingande bestämmelser rörande formkrav enligt lagen i det land där den fasta egendomen är belägen skall tillämpas oavsett i vilket land som avtalet har ingåtts och oavsett vilken lag som i övrigt gäller för avtalet. Bestämmelsen gäller inte bara köp av fast egendom utan också nyttjanderätt. Lagvalsreglerna i denna artikel gäller också frågan om tillämplig lag vid bedömningen av om en med avtalet förenad lagvalsklausul är giltig till formen, jfr artikel 3.4. Enligt artikel 3.2 andra meningen gäller särskilda regler för lagvalsklausuler som ingås i efterhand. Artikel 10 Den tillämpliga lagens räckvidd Konventionens utgångspunkt är att alla frågor som rör avtalsparternas inbördes förpliktelser skall bedömas enligt avtalsstatutet. I artikel 10.1 räknas ett antal frågor upp som skall bedömas enligt den lag som enligt artiklarna 3–6 och 12 skall tillämpas på avtalsförhållandet. Det framgår av formuleringen att uppräkningen inte är uttömmande. Vilka frågor som i övrigt skall bedömas enligt avtalsstatutet får bedömas enligt nationell rätt. Uppräkningen i artikel 10 innebär dock att de där nämnda frågorna alltid skall avgöras enligt avtalsstatutet. I konventionen finns ytterligare bestämmelser som innebär att vissa frågor skall avgöras enligt avtalsstatutet, se artiklarna 8 och 9. Det finns också bestämmelser som undantar vissa frågor från konventionens tillämpningsområde, se artikel 1.2. Enligt avtalsstatutet bedöms enligt punkt a frågor om avtalets tolkning. Detsamma gäller enligt punkt b frågor om avtalets fullgörelse. Här innefattas alla frågor som gäller uppfyllande av förpliktelser enligt avtalet. Som exempel kan nämnas den omsorg med vilken prestationen skall utföras, villkor som gäller platsen och tiden för prestationen, frågan om någon annan kan prestera i partens ställe samt villkoren i övrigt för avtalets uppfyllelse både i allmänhet och vad avser särskilda typer av förpliktelser. När det gäller penningförpliktelser avses betingelserna för betalnings befriande verkan, hur betalningen skall avräknas om det finns flera möjliga fordringar, kvittning m.m. När det gäller det sätt en parts prestation utförs på och i vilken form det sker skall hänsyn tas till lagen på prestationsorten. Det framgår av punkt 2. Enligt punkt c bedöms följderna av avtalsbrott enligt avtalsstatutet. Bestämmelsen innehåller två begränsningar, en av generell karaktär och en som särskilt angår uppskattning av skada. Den generella begräns- ningen innebär att domstolen inte behöver använda främmande regler, om det skulle innebära att domstolen skulle gå utanför sina befogenheter enligt sin egen processrätt. Domstolen är exempelvis inte förpliktad att ge en dom som innebär uppfyllelse in natura, om det inte är möjligt enligt lex fori. Den andra begränsningen säger att uppskattning av skadestånd behöver ske enligt avtalsstatutet endast i den mån sådan uppskattning regleras av rättsregler. Avtalsstatutet reglerar enligt punkt d de skilda sätt på vilka en för- pliktelse kan fås att upphöra. Vidare regleras bl.a. preskription och annan rättighetsförlust på grund av fristöverskridelse, t.ex. preklusion, av avtalsstatutet. Enligt punkt e skall följderna av att ett avtal är ogiltigt bedömas enligt avtalsstatutet. Det gäller t.ex. frågor om återlämnande av redan erlagda prestationer, ersättningskrav och ersättning för eventuell vinning. Enligt artikel 22 kan medlemsstaterna reservera sig mot denna bestämmelse. I avsnitt 5.2 föreslås att Sverige inte skall utnyttja den möjligheten. Enligt punkt 2 skall hänsyn tas till lagen på uppfyllelseorten vid bedömningen av sättet för fullgörelse och vid bedömningen av vilka åtgärder som skall vidtas vid bristande fullgörelse. Bestämmelsen inne- bär inte att reglerna i ett sådant ”bistatut” alltid tar över motsvarande regler i avtalsstatutet. Däremot kan den tillämpliga lagen i viss ut- sträckning åsidosättas till förmån för lagen på uppfyllelseorten, när det t.ex. av praktiska skäl är nödvändigt. Vilken som är uppfyllelseorten bestäms enligt avtalet eller avtalsstatutet. Det anges inte vad som menas med ”sättet” för fullgörelse (”manner of performance”), men det kan antas att bestämmelsen syftar på regler på platsen för t.ex. offentliga helgdagar och praktiska åtgärder vid varans undersökning. Artikel 11 Bristande rättskapacitet och bristande rättslig handlingsförmåga Konventionen behandlar i princip inte frågor om fysiska personers rättsliga handlingsförmåga, se artikel 1.2 a. Artikel 11 innebär emellertid ett undantag. Den innehåller en bestämmelse som i vissa situationer skyddar en omyndigs (eller motsvarande) medkontrahent. Bestämmelsen gäller både minderåriga och personer som är omyndigförklarade. Den torde också vara tillämplig när en förvaltare har förordnats enligt svensk rätt. Bestämmelsen gäller avtal som har ingåtts mellan personer som befin- ner sig i samma land. En fysisk person som har rättskapacitet och rättshandlingsförmåga enligt lagen i det land där avtalet ingås men är obehörig enligt den lag som i övrigt tillämpas beträffande hans rättsliga handlingsförmåga kan åberopa sin bristande behörighet enligt den rätts- ordningen endast om motparten vid avtalets ingående var eller borde ha varit medveten om den bristande behörigheten. Den rättsordning som i övrigt tillämpas beträffande en avtalsparts rättsliga handlingsförmåga kan vara t.ex. lagen i det land där han eller hon har sin vanliga vistelseort eller är medborgare. Vilka krav som kan ställas på motpartens goda tro beror på kontraktets art och betydelse och omständigheterna i övrigt. Bevisbördan för att en part har varit i ond tro torde ligga på den som åberopar den bristande rättskapaciteten eller rättshandlingsförmågan. Denna bestämmelse innehåller inte någon självständig lagvalsregel vad avser fysiska personers rättshandlingsförmåga, utan allmänna lagvals- regler i de enskilda länderna är tillämpliga. Bestämmelsen begränsar dock dessa reglers verkan. Artikel 12 Överlåtelse av fordran Denna artikel handlar om cession, dvs. överlåtelse av fordran. Punkt 1 gäller förhållandet mellan överlåtaren och förvärvaren, medan punkt 2 gäller förhållandet mellan gäldenären och förvärvaren. Bestämmelsen är tillämplig på sådana överlåtelser av fordringar som har skett genom avtal. Den överlåtna fordringen måste däremot inte grunda sig på ett avtal. Fordringen kan sålunda avse t.ex. ett utom- obligatoriskt skadestånd. Enligt punkt 1 skall förhållandet mellan överlåtaren (cedenten) och förvärvaren (cessionarien) prövas enligt den lag som är tillämplig på överlåtelseavtalet. Vilken lag det är bestäms enligt konventionens all- männa lagvalsregler i artikel 3 eller artikel 4. Det behöver inte vara den- samma som den som reglerar förhållandet mellan överlåtaren och gäl- denären. Omvänt påverkar överlåtelsen inte vilken lag som är tillämplig mellan överlåtaren och gäldenären. Enligt punkt 2 skall frågor om förhållandet mellan förvärvaren och gäldenären bedömas enligt den lag som skall tillämpas på det ursprung- liga fordringsförhållandet mellan överlåtaren och gäldenären. Gäldenä- rens rättsställning såvitt gäller tillämplig lag ändras alltså inte därför att fordringen har överlåtits. Frågor om fordringen över huvud taget kan överlåtas, betingelserna för att överlåtelsen skall kunna göras gällande mot gäldenären och förutsättningarna för att gäldenären skall bli fri från sin betalningsskyldighet avgörs sålunda enligt den lag som skall tillämpas på den överlåtna fordringen i förhållandet mellan överlåtaren och gäldenären. Förpliktelser enligt negotiabla handlingar (bl.a. växlar och löpande skuldebrev) faller utanför konventionens tillämpningsområde, se artikel 1.2 c. Det gäller dock bara i den mån förpliktelserna beror på handlingens negotiabilitet. Artikel 13 Subrogation Denna artikel handlar om subrogation, dvs. den situationen att en person (t.ex. en borgensman) har uppfyllt gäldenärens förpliktelser mot borge- nären och därmed har övertagit borgenärens anspråk mot gäldenären. Artikeln förutsätter att borgenärens fordran på gäldenären grundas på avtal och att den tredje personen på grund av lag eller avtal är rättsligt förpliktad att uppfylla borgenärens krav. Frivillig betalning faller däre- mot utanför artikelns tillämpningsområde. Enligt punkt 1 skall, när en person (borgenären) har en på avtal grun- dad fordran mot en annan person (gäldenären), och en tredje person är skyldig att uppfylla detta anspråk eller har på grund av en sådan skyldig- het redan uppfyllt anspråket, den lag som tillämpas på den tredje personens skyldighet bestämma huruvida och i vilken omfattning den tredje personen kan utöva borgenärens rättigheter i förhållande till gälde- nären. Frågor om huruvida den som har betalat fordringen har rätt att träda i borgenärens ställe och i vilken omfattning det får ske skall alltid be- dömas enligt den lag som skall tillämpas beträffande skyldigheten att i stället för gäldenären betala till borgenären. Gäller det en borgensförbin- delse skall alltså den lag som skall tillämpas på borgensförbindelsen användas även vad avser frågan om subrogationens tillåtlighet och omfång. Borgenärens rättigheter och gäldenärens skyldigheter är desamma även om subrogation äger rum. De bedöms även i fortsättningen enligt den lag som skall tillämpas på det ursprungliga skuldförhållandet. Det kan således vara olika lagar som skall tillämpas beträffande huvudfordringen å ena sidan och tredje mans förpliktelse att betala och rätt att subrogera å andra sidan. Enligt punkt 2 gäller samma regel om flera personer är betalnings- ansvariga för en fordran till följd av samma avtal och en av dem har be- talat fordringsägaren. Det är alltså den lag som gäller mellan betalaren och borgenären som avgör betalarens rätt mot övriga betalningsan- svariga. Artikel 14 Bevisbördan m.m. Frågor om bevisning faller i princip utanför konventionens tilllämp- ningsområde, se artikel 1.2 h. Spörsmål om bevisföring, allmänna regler om bevisvärdering och bevisbörda anses allmänt böra bedömas enligt lex fori. I denna artikel finns dock ett undantag från huvudregeln. Enligt punkt 1 skall kontraktsrättsliga (således inte allmänna) pre- sumtions- och bevisbörderegler i den lag som enligt konventionen är tillämplig på avtalet tillämpas. Det är fråga om materiella presumtions- och bevisbörderegler i avtalsstatutet. Som exempel kan nämnas regler om omvänd bevisbörda och regler om att en part presumeras ha en viss rätt om inte annat visas. I punkt 2 regleras vilka bevismedel som får användas för att föra bevis om ett avtal eller en rättshandling. Med bevismedel menas partsförhör, vittnesförhör, expertutlåtanden m.m. Enligt bestämmelsen kan bevisning om existensen av ett avtal eller en rättshandling föras inte bara med varje bevismedel som är tillåtet i domstolslandets lag utan också med bevis- medel som är erkända i någon av de rättsordningar enligt vilka avtalet eller rättshandlingen enligt artikel 9 har giltighet till formen. Hänvisningen till artikel 9 innebär att alla bevismedel som är tillåtna enligt den lag som enligt artikel 9 konstituerar avtalets giltighet till for- men skall tillåtas. Om kontraktet är giltigt enligt avtalsstatutet men inte enligt lagen i det land där avtalet ingicks, får alltså bevismedel som är tillåtna enbart enligt avtalsstatutet användas men inte bevismedel som är tillåtna enligt den lag där avtalet ingicks. Om avtalet är giltigt enligt båda rättsordningarna, får parterna använda bevismedel som är tillåtna enligt någon av rättsordningarna. För att ett bevismedel skall få användas är det dock en förutsättning att det enligt domstolens rättegångsregler är möjligt att genomföra bevis- föringen. Ett uttryckligt förbud i lagen eller praktiska förhållanden som gör bevisupptagningen omöjlig kan sålunda leda till avvisning. Betydelsen av den bevisning som är tillåten får bedömas enligt dom- stolslandets processrättsliga regler, för svensk rätts vidkommande enligt principen om fri bevisvärdering. Artikel 15 Renvoi är utesluten Enligt denna artikel skall konventionens lagvalsregler förstås så att de hänvisar till den tillämpliga rättsordningen med undantag för dess internationellt privaträttsliga regler. De hänvisar alltså till materiella rättsregler. Detta utesluter s.k. åter- eller vidareförvisning (renvoi). I förhållandet mellan konventionsstaterna har denna bestämmelse inte någon större betydelse eftersom de i grunden har samma kontraktsrätts- liga lagvalsregler, nämligen konventionens. Regeln har alltså betydelse främst om konventionens lagvalsregler leder till tillämpning av lagen i en stat som inte är konventionsstat. Artikel 16 Ordre public I denna artikel finns en klausul enligt vilken tillämpning av främmande rätt kan vägras om tillämpningen skulle vara uppenbart oförenlig med grunderna för domstolslandets rättsordning (ordre public). Det skall observeras att tillämpning av främmande rätt får vägras endast på den grunden. Den regeln modifieras dock genom bestämmelserna i artikel 7. Artikel 17 Tillämplighet i tiden Enligt denna artikel skall konventionen gälla i en konventionsstat för avtal som ingås efter det att konventionen har trätt i kraft i förhållande till den staten. Den tidpunkt när konventionen träder i kraft för resp. stat regleras i artikel 29. Enligt regeringens förslag skall artikel 17 inte gälla som lag här i landet. För svensk rätt gäller i stället att konventionens regler skall tillämpas på avtal som ingås den 1 juli 1998 eller senare. Artikel 18 Enhetlig tolkning Enligt denna artikel skall tolkningen och tillämpningen av konventionens bestämmelser ske med hänsyn till deras internationella karaktär och önskemålet att det uppnås enhetlighet vid deras tolkning och tillämpning. Artikeln utgör närmast en påminnelse om vad som bör gälla vid all tolkning av internationella konventioner. EG-domstolen har genom två tilläggsprotokoll fått behörighet att tolka konventionen. Tilläggsproto- kollen har ännu inte trätt i kraft. Artikel 19 Stater med mer än en rättsordning I denna artikel regleras vilken lag som blir tillämplig när konventionens bestämmelser pekar ut lagen i en stat med flera rättssystem. I punkt 1 sägs att om en stat består av flera territoriella enheter med egna rättssystem vad gäller avtalsförpliktelser, varje territoriell enhet skall betraktas som ett land när det gäller att bestämma vilket lands lag som skall tillämpas enligt konventionen. I punkt 2 sägs att ett land som består av flera territoriella enheter med egna rättssystem för avtalsförpliktelser inte skall vara bundet att tillämpa konventionen när det gäller lagval mellan enbart sådana enheter. Bestämmelsen gäller den situationen att förhållandet har anknytning till flera territoriella enheter inom samma land. Lagvalet i sådana fall är en inhemsk fråga och det ankommer på varje här avsedd konventionsstat att bestämma huruvida konventionens bestämmelser skall tillämpas eller inte. Artikel 20 Gemenskapsrättens företräde Enligt denna artikel skall konventionens bestämmelser inte påverka tillämpningen av bestämmelser, som på särskilda områden uppställer lag- valsregler avseende avtalsförpliktelser, och vilka ingår i eller kommer att ingå i rättsakter från Europeiska gemenskaperna. Detsamma gäller lag- valsregler i nationella lagar som har harmoniserats för genomförande av sådana rättsakter. De regler som åsyftas är alltså inte bara sådana som ingår i rättsakter från institutionerna, dvs. förordningar och direktiv, utan också nationella regler som härrör från sådana rättsakter. Lagen (1993:645) om tillämplig lag för vissa försäkringsavtal, lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden och lagen (1997:218) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende innehåller lagvalsregler som har införts vid införlivandet av EG-direktiv. Av artikel 20 följer att de lagvalsreglerna har företräde framför Romkonventionen. Artikel 21 Förhållandet till andra konventioner Enligt denna artikel skall konventionens bestämmelser inte inverka på tillämpningen av internationella konventioner som en fördragsslutande stat har tillträtt eller kommer att tillträda. Det innebär att en fördrags- slutande stat kan vara ansluten till eller ansluta sig till en konvention som innehåller lagvalsregler som skiljer sig från Romkonventionens lagvals- regler. En stat som efter det att konventionen har trätt i kraft önskar ansluta sig till en annan internationell konvention är dock i vissa fall skyldig att iaktta förfarandet enligt artikel 24. Av betydelse för Sverige och de andra nordiska länderna är att vissa icke konventionsbundna överenskommelser på sjörättens område jäm- ställs med konventioner enligt ett särskilt protokoll till Sveriges, Finlands och Österrikes tillträdeskonvention (se avsnitt 5.2). Artikel 22 Reservationer Enligt punkt 1 i denna artikel kan en konventionsstat förbehålla sig rätten att inte tillämpa, enligt punkt a, bestämmelsen i artikel 7.1 och, enligt punkt b, bestämmelsen i artikel 10.1 e. Enligt regeringens förslag skall Sverige inte utnyttja någon av dessa reservationsmöjligheter. Punkt 2 handlade om förbehåll vid territoriell utvidgning av tillämp- ningsområdet. Punkten har upphört att gälla enligt den tilläggskonvention som reglerar Spaniens och Portugals tillträde till Romkonventionen. Enligt punkt 3 får en stat vid vilken tidpunkt som helst återkalla en reservation som har gjorts. Reservationen skall upphöra att gälla den första dagen i tredje kalendermånaden efter anmälan om återkallelsen. AVDELNING III SLUTBESTÄMMELSER Artikel 23 Enligt denna artikel kan de fördragsslutande staterna tillåtas att göra ensidiga avvikelser från konventionens regler. Därvid skall ett särskilt förfarande iakttas. Punkt 1 innehåller regler för det förfarande som en konventionsstat skall iaktta om den staten önskar anta särskilda lagvalsregler för någon avtalstyp som faller inom konventionens tillämpningsområde. Konven- tionsstaten skall meddela sin avsikt till de andra signatärstaterna genom generalsekreteraren för Europeiska gemenskapernas råd. De särskilda lagvalsreglerna får inte generellt avvika från några prin- ciper i konventionen, utan det måste vara fråga om att införa särskilda lagvalsregler för en viss typ av avtal som regleras av konventionen. Enligt punkt 2 kan en signatärstat inom sex månader från datumet för underrättelsen till generalsekreteraren begära att denne inleder överlägg- ningar mellan signatärstaterna i syfte att nå en överenskommelse. Enligt punkt 3 får, om ingen signatärstat har begärt överläggningar inom sex månader efter underrättelsen eller om ingen överenskommelse har nåtts efter två år vid överläggningar, konventionsstaten genomföra de aktuella lagändringarna. Dessa skall bringas till de andra signatär- staternas kännedom genom generalsekreteraren. Artikel 24 De procedurregler som gäller enligt artikel 23 gäller också om en för- dragsslutande stat vill avvika från konventionen genom att tillträda en annan multilateral konvention. Bestämmelsen gäller endast tillträde till konventioner som har som huvudsakligt mål eller som ett av sina huvudsakliga mål att fastställa internationellt privaträttsliga regler som gäller någon av de frågor som regleras i Romkonventionen. De gäller alltså inte tillträde till konventioner som innehåller materiella regler för spörsmål som regleras i konventionen och som dessutom innehåller någon internationellt privaträttslig regel. Enligt punkt 1 skall i de nu angivna situationerna förfarandet enligt artikel 23 tillämpas. Den period av två år som anges i artikel 23.3 skall dock minskas till ett år. Enligt punkt 2 behöver det förfarande som anges i punkt 1 inte följas om en konventionsstat eller en av de Europeiska gemenskaperna redan har tillträtt den multilaterala konventionen. Detsamma gäller om kon- ventionens ändamål är att revidera en konvention som staten i fråga redan är ansluten till eller om det är en konvention som har ingåtts inom ramen för fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna. Artikel 25 Enligt denna artikel får en konventionsstat som anser att den harmoni- sering som uppnås genom Romkonventionen äventyras av överenskom- melser som inte omfattas av artikel 24.1 begära att generalsekreteraren för rådet inleder överläggningar mellan signatärstaterna. Artikel 26 Enligt denna artikel får varje konventionsstat begära revision av konven- tionen. I så fall skall en konferens sammankallas av rådets ordförande. Artiklarna 27–33 Artikel 27 har upphört att gälla enligt den tilläggskonvention som regle- rar Spaniens och Portugals tillträde. Artiklarna 28 och 29 behandlar frå- gor om undertecknande, ratifikation och ikraftträdande. I artikel 30 anges konventionens giltighetstid. Artikel 31 behandlar frågor om vissa underrättelser till medlemsstaterna genom generalsekreteraren. Artikel 32 innehåller en bestämmelse om att de protokoll som bifogats konven- tionen skall vara en integrerad del av konventionen. Artikel 33 anger bl.a. att de olika språkversionerna skall ha samma giltighet. 9.2 Första tilläggsprotokollet Artikel 1 I denna artikel anges tillämpningsområdet för EG-domstolens tolknings- rätt. Enligt bestämmelsen har EG-domstolen tolkningsrätt beträffande a) Romkonventionen b) konventioner om anslutning till Romkonventionen som slutits med nya medlemsstater c) protokollet i fråga. Artikel 2 I denna artikel anges under vilka villkor en tolkningsfråga får överlämnas till EG-domstolen. Tolkningsfrågan måste ha uppkommit i ett mål som är anhängigt vid en av de domstolar som har rätt att överlämna tolkningsfrågor till EG-domstolen. Det måste vara fråga om tolkning av en bestämmelse i Romkonventionen, i någon av tillträdeskonventionerna eller i första tilläggsprotokollet, jfr artikel 1. En nationell domstol får överlämna en tolkningsfråga till EG-domstolen endast om domstolen finner att ett förhandsavgörande av EG-domstolen är nödvändigt för att domstolen skall kunna döma i saken. Domstolen har rätt men inte skyldighet att beakta parternas synpunkter när en fråga om överlämnande avgörs. I artikeln anges vilka nationella domstolar som har rätt att överlämna tolkningsfrågor till EG-domstolen. Det är dels domstolar i sista instans enligt en uttömmande uppräkning (punkt a), dels domstolar i konven- tionsstaterna när de dömer som överinstans (punkt b). Artikel 3 Enligt punkt 1 i denna artikel får myndigheter som anges i punkten 3 begära att EG-domstolen ger ett utslag i en fråga som gäller tolkningen av Romkonventionen, tillträdeskonventionerna eller protokollet. En sådan begäran får dock göras endast om domstolarna i den stat där den myndighet som framställer begäran finns har träffat avgöranden som strider antingen mot EG-domstolens tolkning eller mot ett avgörande av en av de domstolar i en annan medlemsstat som räknas upp i artikel 2. Det skall vara fråga om avgöranden som har vunnit laga kraft. Enligt punkt 2 skall EG-domstolens tolkning i anledning av en begäran enligt punkt 1 inte påverka de avgöranden som aktualiserade tolk- ningsfrågan. I punkt 3 anges vilka myndigheter som har rätt att framställa begäran om ett tolkningsutlåtande från EG-domstolen enligt punkten 1. Konventionsstaterna kan utse särskilda myndigheter för det ändamålet. Enligt punkt 4 skall medlemsstaterna samt kommissionen och rådet underrättas om att en begäran om tolkning har framställts. De har rätt att inom två månader från underrättelsen inkomma med inlagor eller skrift- liga synpunkter till domstolen. Enligt punkt 5 är förfarandet avgiftsfritt. Ingen part har rätt till ersätt- ning för sina kostnader. Artikel 4 I denna artikel anges vilka regler som skall gälla för förfarandet inför EG-domstolen. Artiklarna 5–11 I dessa artiklar finns bestämmelser om ratifikation, ikraftträdande, proto- kollets giltighetstid m.m. 9.3 Andra tilläggsprotokollet Avsikten med det andra tilläggsprotokollet var att EG-domstolen skulle vara behörig att avge tolkningsbesked även innan Romkonventionen trätt i kraft med avseende på alla medlemsstater i Europeiska ekonomiska gemenskapen. Eftersom konventionen har trätt i kraft med avseende på alla dessa stater men inte protokollet (se avsnitt 3) fick protokollet aldrig denna funktion. Artikel 1 Enligt denna artikel ges EG-domstolen den rätt att avge tolkningsbesked som den fått enligt det första tilläggsprotokollet. Vidare anges vissa regler för förfarandet inför domstolen. Artiklarna 2–4 Dessa artiklar innehåller bestämmelser om ratifikation och ikraftträdande m.m. CONVENTION ON THE LAW APPLICABLE TO CONTRAC- TUAL OBLIGATIONS CONVENTION SUR LA LOI APPLICABLE AUX OBLIGA- TIONS CONTRACTUELLES opened for signature in Rome on 19 June 1980 (80/934/EEC) ouverte à la signature à Rome le 19 juin 1980 (80/934/CEE) PREAMBLE THE HIGH CONTRACTING PARTIES to the Treaty establis- hing the European Economic Community, PRÉAMBULE LES HAUTES PARTIES CON- TRACTANTES au traité insti- tuant la Communauté économique européenne, ANXIOUS to continue in the field of private international law the work of unification of law which has already been done within the Community, in particular in the field of jurisdiction and enforce- ment of judgments, SOUCIEUSES de poursuivre, dans le domaine du droit interna- tional privé, l´oeuvre d´unification juridique déjà entreprise dans la Communauté, notamment en ma- tière de compétence judiciaire et d´exécution des jugements, WISHING to establish uniform rules concerning the law applica- ble to contractual obligations, DÉSIRANT établir des règles uni- formes concernant la loi appli- cable aux obligations contractu- elles, HAVE AGREED AS FOLLOWS: SONT CONVENUES DES DIS- POSITIONS QUI SUIVENT: TITLE I TITRE PREMIER SCOPE OF THE CONVENTION CHAMP D´APPLICATION Article 1 Article premier Scope of the Convention Champ d´application 1. The rules of this Convention shall apply to contractual obliga- tions in any situation involving a choice between the laws of different countries. 2. They shall not apply to: a) questions involving the status 1. Les dispositions de la présente convention sont applicables, dans les situations comportant un conflit de lois, aux obligations contractuelles. 2. Elles ne s´appliquent pas: a) à l´état et à la capacité des KONVENTION OM TILLÄMPLIG LAG FÖR AVTALSFÖRPLIKTELSER öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 (80/934/EEG) INGRESS DE HÖGA FÖRDRAGSSLUT- ANDE PARTERNA i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, SOM ÄR ANGELÄGNA om att på den internationella privaträt- tens område fullfölja det laghar- moniseringsarbete som redan har påbörjats inom gemenskapen, sär- skilt när det gäller domstols behö- righet och verkställighet av do- mar, SOM ÖNSKAR skapa enhetliga regler om tillämplig lag för avtals- förpliktelser, HAR KOMMIT ÖVERENS OM FÖLJANDE. AVDELNING 1 KONVENTIONENS TILLÄMP- NINGSOMRÅDE Artikel 1 Konventionens tillämpningsom- råde 1. Bestämmelserna i denna kon- vention skall tillämpas på avtals- förpliktelser i de fall då ett val skall göras mellan lagarna i olika länder. 2. De tillämpas inte på a) frågor som rör fysiska or legal capacity of natural persons, without prejudice to Article 11; personnes physiques, sous réserve de l´article 11; (b) contractual obligations relating to: – wills and succession, b) aux obligations contractuelles concernant: – les testaments et successions, – rights in property arising out of a matrimonial relationship, – les régimes matrimoniaux, – rights and duties arising out of a family relationship, parentage, marriage or affinity, including maintenance obligations in respect of children who are not legitimate; – les droits et devoirs découlant des relations de famille, de parenté, de mariage ou d´alliance, y compris les obligations alimen- taires envers les enfants non légitimes; c) obligations arising under bills of exchange, cheques and promis- sory notes and other negotiable instruments to the extent that the obligations under such other negotiable instruments arise out of their negotiable character; c) aux obligations nées de lettres de change, chèques, billets à ordre ainsi que d´autres instruments négociables, dans la mesure où les obligations nées de ces autres instruments dérivent de leur carac- tère négociable; d) arbitration agreements and agreements on the choice of court; d) aux conventions d´arbitrage et d´élection de for; e) questions governed by the law of companies and other bodies corporate or unincorporate such as the creation, by registration or otherwise, legal capacity, internal organization or winding up of companies and other bodies corporate or unincorporate and the personal liability of officers and members as such for the obliga- tions of the company or body; e) aux questions relevant du droit des sociétés, associations et per- sonnes morales, telles que la con- stitution, la capacité juridique, le fonctionnement interne et la disso- lution des sociétés, associations et personnes morales, ainsi que la responsabilité personnelle légale des associés et des organes pour les dettes de la société, association ou personne morale; f) the question whether an agent is able to bind a principal, or an organ to bind a company or body corporate or unincorporate, to a third party; f) à la question de savoir si un intermédiaire peut engager envers les tiers la personne pour le compte de laquelle il prétend agir ou si un organe d´une société, personers rättsliga status, rätts- kapacitet eller rättshandlingsför- måga, om inte annat följer av artikel 11, b) avtalsförpliktelser som rör – arv och testamente, – makars förmögenhetsförhållan- den, – rättigheter och förpliktelser som har sin grund i familjeförhållan- den, släktskap, äktenskap eller svågerskap, inklusive underhålls- skyldighet mot barn födda utom äktenskap, c) förpliktelser som följer av väx- lar, checkar, löpande skuldebrev och andra negotiabla värdepapper, i den utsträckning som förpliktelserna enligt sådana andra värdepapper följer av deras nego- tiabla karaktär, d) skiljedomsavtal och avtal om val av domstol, e) frågor som omfattas av reglerna om bolag, föreningar och andra juridiska personer, såsom frågor om deras upprättande genom re- gistrering eller på annat sätt, deras rättskapacitet, interna organisation eller upplösning samt om person- ligt ansvar för delägare eller med- lemmar och organ i denna egen- skap för bolagets, föreningens eller den juridiska personens förpliktelser, f) frågan om en mellanman kan binda sin huvudman i förhållande till tredje man, eller om ett organ för ett bolag, en förening eller en annan juridisk person kan binda d´une association ou d´une personne morale peut engager envers les tiers cette société, association ou personne morale; g) the constitution of trusts and the relationship between settlors, trustees and beneficiaries; g) à la constitution des trusts, aux relations qu´ils créent entre les constituants, les trustees et les bénéficiaires; h) evidence and procedure, wit- hout prejudice to Article 14. h) à la preuve et à la procédure, sous réserve de l´article 14. 3. The rules of this Convention do not apply to contracts of insurance which cover risks situated in the territories of the Member States of the European Economic Commu- nity. In order to determine whet- her a risk is situated in these terri- tories the court shall apply its internal law. 3. Les dispositions de la présente convention ne s´appliquent pas aux contrats d´assurance qui couv- rent des risques situés dans les territoires des États membres de la Communauté économique europé- enne. Pour déterminer si un risque est situé dans ces territoires, le juge applique sa loi interne. 4. The preceding paragraph does not apply to contracts of reinsu- rance. 4. Le paragraphe précédent ne concerne pas les contrats de réas- surance. Article 2 Article 2 Application of law of non-con- tracting States Caractère universel Any law specified by this Con- vention shall be applied whether or not it is the law of a Con- tracting State. La loi désignée par la présente convention s´applique même si cette loi est celle d´un État non contractant. TITLE II TITRE II UNIFORM RULES RÈGLES UNIFORMES Article 3 Article 3 Freedom of choice 1. A contract shall be governed by the law chosen by the parties. The choice must be expressed or Liberté de choix 1. Le contrat est régi par la loi choisie par les parties. Ce choix doit être exprès ou résulter de bolaget, föreningen eller den juri- diska personen i förhållande till tredje man, g) bildande av "truster" och för- hållandet mellan instiftare, "trus- tees" och förmånstagare, h) bevisfrågor och processuella frågor, om inte annat följer av artikel 14. 3. Reglerna i denna konvention tillämpas inte på försäkringsavtal som täcker risker belägna inom Europeiska ekonomiska gemen- skapens medlemsstaters territo- rium. För att avgöra om en risk är belägen inom dessa områden skall domstolen tillämpa inhemsk rätt. 4. Punkt 3 tillämpas inte på åter- försäkringsavtal. Artikel 2 Tillämpning av lagen i en icke fördragsslutande stat Den lag som anvisas i denna kon- vention skall tillämpas även om det är lagen i en icke fördrags- slutande stat. AVDELNING II ENHETLIGA REGLER Artikel 3 Lagval genom avtal 1. På ett avtal tillämpas den lag som parterna har valt. Lagvalet måste vara uttryckligt eller med demonstrated with reasonable certainty by the terms of the contract or the circumstances of the case. By their choice the parties can select the law applicable to the whole or a part only of the contract. façon certaine des dispositions du contrat ou des circonstances de la cause. Par ce choix, les parties peuvent désigner la loi applicable à la totalité ou à une partie seulement de leur contrat. 2. The parties may at any time agree to subject the contract to a law other than that which previously governed it, whether as a result of an earlier choice under this Article or of other provisions of this Convention. Any variation by the parties of the law to be applied made after the conclusion of the contract shall not prejudice its formal validity under Article 9 or adversely affect the rights of third parties. 2. Les parties peuvent convenir, à tout moment, de faire régir le contrat par une loi autre que celle qui le régissait auparavant soit en vertu d´un choix antérieur selon le présent article, soit en vertu d´autres dispositions de la pré- sente convention. Toute modifica- tion quant à la détermination de la loi applicable, intervenue postéri- eurement à la conclusion du con- trat, n´affecte pas la validité for- melle du contrat au sens de l´article 9 et ne porte pas atteinte aux droits des tiers. 3. The fact that the parties have chosen a foreign law, whether or not accompanied by the choice of a foreign tribunal, shall not, where all the other elements relevant to the situation at the time of the choice are connected with one country only, prejudice the appli- caiton of rules of the law of that country which cannot be dero- gated from by contract, here- inafter called ’mandatory rules’. 3. Le choix par les parties d´une loi étrangère, assorti ou non de celui d´un tribunal étranger, ne peut, lorsque tous les autres éléments de la situation sont localisés au moment de ce choix dans un seul pays, porter atteinte aux dispositions auxquelles la loi de ce pays ne permet pas de déroger par contrat, ci-après dénommées «dispositions impéra- tives». 4. The existence and validity of the consent of the parties as to the choice of the applicable law shall be determined in accordance with the provisions of Articles 8, 9 and 11. 4. L´existence et la validité du consentement des parties quant au choix de la loi applicable sont régies par les dispositions établies aux articles 8, 9 et 11. rimlig säkerhet framgå av avtals- villkoren eller av övriga omstän- digheter. Genom sitt val kan par- terna ange tillämplig lag för hela avtalet eller för endast en del av det. 2. Parterna kan när som helst komma överens om att en annan lag skall vara tillämplig på avtalet än den lag som tidigare gällde för det antingen till följd av ett tidi- gare val enligt denna artikel eller till följd av andra bestämmelser i denna konvention. En ändring i valet av tillämplig lag som görs av parterna efter avtalsslutet påverkar inte avtalets giltighet till formen enligt artikel 9. Det försämrar inte heller tredje mans rättigheter. 3. Den omständigheten att parter- na har valt en utländsk lag skall, oavsett om de också har avtalat om behörighet för en utländsk domstol eller inte, när alla andra omständigheter av betydelse vid tidpunkten för valet har anknyt- ning till ett enda land, inte hindra tillämpningen av sådana regler i det landet som inte kan avtalas bort, härefter benämnda "tving- ande regler". 4. Frågor om förekomsten och gil- tigheten av parternas samtycke till att en viss lag skall vara tillämplig avgörs enligt bestämmelserna i artiklarna 8, 9 och 11. Article 4 Article 4 Applicable law in the absence of choice Loi applicable à défaut de choix 1. To the extent that the law applicable to the contract has not been chosen in accordance with Article 3, the contract shall be governed by the law of the country with which it is most closely connected. Nevertheless, a severable part of the contract which has a closer connection with another country may by way of exception be governed by the law of that other country. 1. Dans la mesure où la loi applicable au contrat n´a pas été choisie conformément aux dispo- sitions de l´article 3, le contrat est régi par la loi du pays avec lequel il présente les liens les plus étroits. Toutefois, si une partie du contrat est séparable du reste du contrat et présente un lien plus étroit avec un autre pays, il pourra être fait application, à titre excep- tionnel, à cette partie du contrat de la loi de cet autre pays. 2. Subject to the provisions of paragraph 5 of this Article, it shall be presumed that the contract is most closely connected with the country where the party who is to effect the performance which is characteristic of the contract has, at the time of conclusion of the contract, his habitual residence, or, in the case of a body corporate or unincorporate, its central admi- nistration. However, if the con- tract is entered into in the course of that party´s trade or profession, that country shall be the country in which the principal place of business is situated or, where under the terms of the contract the performance is to be effected through a place of business other than the principal place of busi- ness, the country in which that other place of business is situated. 2. Sous réserve du paragraphe 5, il est présumé que le contrat présente les liens les plus étroits avec le pays où la partie qui doit fournir la prestation caractéris- tique a, au moment de la conclu- sion du contrat, sa résidence ha- bituelle ou, s’il s’agit d´une société, association ou personne morale, son administration cen- trale. Toutefois, si le contrat est conclu dans l´exercice de l´acti- vité professionnelle de cette par- tie, ce pays est celui où est situé son principal établissement ou, si, selon le contrat, la prestation doit être fournie par un établissement autre que l’établissement princi- pal, celui où est situé cet autre établissement. 3. Notwithstanding the provisions of paragraph 2 of this Article, to the extent that the subject matter of the contract is a right in immovable property or a right to use immovable property it shall be 3. Nonobstant les dispositions du paragraphe 2, dans la mesure où le contrat a pour objet un droit réel immobilier ou un droit d´utilisa- tion d´un immeuble, il est présu- mé que le contrat présente les Artikel 4 Tillämplig lag i avsaknad av parternas lagval 1. I den utsträckning tillämplig lag för avtalet inte har valts i enlighet med artikel 3 skall avtalet vara underkastat lagen i det land som det har närmast anknytning till. Om en del av avtalet kan skiljas från resten av avtalet och denna del har närmare anknytning till ett annat land, kan dock lagen i det landet undantagsvis tillämpas på denna del. 2. Med förbehåll för vad som föreskrivs i punkt 5 skall det antas att avtalet har närmast anknytning till det land där den part som skall utföra den prestation som är karaktäristisk för avtalet har sin vanliga vistelseort vid avtalsslutet eller, om det gäller ett bolag, en förening eller en annan juridisk person, sin centrala förvaltning. Om avtalet ingås som ett led i denna parts affärsverksamhet eller yrkesverksamhet, skall detta land dock vara det land där det huvud- sakliga verksamhetsstället är be- läget eller, om enligt avtalet pre- stationen skall fullgöras från ett annat verksamhetsställe, det land där det andra verksamhetsstället är beläget. 3. Oavsett bestämmelserna i punkt 2 skall det, i den mån avtalet gäller en sakrätt i fast egendom eller en nyttjanderätt till fast egendom, antas att avtalet har närmast anknytning till det land presumed that the contract is most closely connected with the coun- try where the immovable property is situated. liens les plus étroits avec le pays où est situé l´immeuble. 4. A contract for the carriage of goods shall not be subject to the presumption in paragraph 2. In such a contract if the country in which, at the time the contract is concluded, the carrier has his principal place of business is also the country in which the place of loading or the place of discharge or the principal place of business of the consignor is situated, it shall be presumed that the con- tract is most closely connected with that country. In applying this paragraph single voyage charter- parties and other contracts the main purpose of which is the carriage of goods shall be treated as contracts for the carriage of goods. 4. Le contrat de transport de marchandises n´est pas soumis à la présomption du paragraphe 2. Dans ce contrat, si le pays dans lequel le transporteur a son éta- blissement principal au moment de la conclusion du contrat est aussi celui dans lequel est situé le lieu de chargement ou de déchar- gement ou l’établissement prin- cipal de l´expéditeur, il est pré- sumé que le contrat a les liens les plus étroits avec ce pays. Pour l´application du présent para- graphe, sont considérés comme contrats de transport de mar- chandises les contrats d´affrè- tement pour un seul voyage ou d´autres contrats lorsqu´ils ont principalement pour objet de réa- liser un transport de marchan- dises. 5. Paragraph 2 shall not apply if the characteristic performance cannot be determined, and the pre- sumptions in paragraphs 2, 3 and 4 shall be disregarded if it appears from the circumstances as a whole that the contract is more closely connected with another country. 5. L´application du paragraphe 2 est écartée lorsque la prestation caractéristique ne peut être déter- minée. Les présomptions des paragraphes 2, 3 et 4 sont écartées lorsqu´il résulte de l´ensemble des circonstances que le contrat pré- sente des liens plus étroits avec un autre pays. Article 5 Certain consumer contracts 1. This Article applies to a con- tract the object of which is the supply of goods or services to a person (‘the consumer’) for a purpose which can be regarded as being outside his trade or pro Article 5 Contrats conclus par les consommateurs 1. Le présent article s´applique aux contrats ayant pour objet la fourniture d´objets mobiliers cor- porels ou de services à une per- sonne, le consommateur, pour un usage pouvant être considéré där den fasta egendomen är be- lägen. 4. För avtal om godstransport gäl- ler inte antagandet i punkt 2. Sådana avtal skall antas ha när- mast anknytning till det land där transportören vid den tidpunkt då avtalet ingicks hade sitt huvud- sakliga verksamhetsställe, om det landet också är det land där plat- sen för lastning eller lossning finns eller där avsändaren har sitt huvudsakliga verksamhetsställe. Vid tillämpning av denna punkt skall certepartier för en enstaka resa och andra avtal vilkas huvud- syfte är transport av gods anses som avtal om godstransport. 5. Punkt 2 skall inte tillämpas om det inte kan avgöras vilken den karaktäristiska prestationen är. Antagandena i punkterna 2-4 skall inte gälla, om det framgår av de samlade omständigheterna att avtalet har närmare anknytning till ett annat land. Artikel 5 Konsumentavtal 1. Denna artikel är tillämplig på avtal om leverans av varor eller utförande av tjänster åt en person (konsumenten) för ändamål som kan anses ligga utanför hans affärsverksamhet eller yrkesverk- fession, or a contract for the provision of credit for that object. comme étranger à son activité professionnelle, ainsi qu´aux con- trats destinés au financement d´une telle fourniture. 2. Notwithstanding the provisions of Article 3, a choice of law made by the parties shall not have the result of depriving the consumer of the protection afforded to him by the mandatory rules of the law of the country in which he has his habitual residence: 2. Nonobstant les dispositions de l´article 3, le choix par les parties de la loi applicable ne peut avoir pour résultat de priver le con- sommateur de la protection que lui assurent les dispositions im- pératives de la loi du pays dans lequel il a sa résidence habituelle: – if in that country the conclusion of the contract was preceded by a specific invitation addressed to him or by advertising, and he had taken in that country all the steps necessary on his part for the conclusion of the contract, or – si la conclusion du contrat a été précédée dans ce pays d´une proposition spécialement faite ou d´une publicité, et si le con- sommateur a accompli dans ce pays les actes nécessaires à la conclusion du contrat, ou – if the other party or his agent received the consumer’s order in that country, or – si le cocontractant du consom- mateur ou son représentant a reçu la commande du consommateur dans ce pays, ou – if the contract is for the sale of goods and the consumer travelled from that country to another country and there gave his order, provided that the consumer´s journey was arranged by the seller for the purpose of inducing the consumer to buy. – si le contrat est une vente de marchandises et que le consom- mateur se soit rendu de ce pays dans un pays étranger et y ait passé la commande, à la condition que le voyage ait été organisé par le vendeur dans le but d´inciter le consommateur à conclure une vente. 3. Notwithstanding the provisions of Article 4, a contract to which this Article applies shall, in the absence of choice in accordance with Article 3, be governed by the law of the country in which the consumer has his habitual resi- dence if it is entered into in the circumstances described in para- graph 2 of this Article. 3. Nonobstant les dispositions de l´article 4 et à défaut de choix exercé conformément à l´article 3, ces contrats sont régis par la loi du pays dans lequel le consommateur a sa résidence habituelle, s´ils sont intervenus dans les circonstances décrites au paragraphe 2 du pré- sent article. samhet och på avtal om kredit för sådana prestationer. 2. Oavsett bestämmelserna i arti- kel 3 skall parternas val av tillämplig lag inte medföra att konsumenten berövas det skydd som tillförsäkras honom enligt tvingande regler i lagen i det land där han har sin vanliga vistelseort, – om avtalet föregicks av ett sär- skilt anbud riktat till konsumenten i det landet eller av annonsering där och konsumenten där vidtog de för avtalets ingående nödvän- diga åtgärderna, eller – om den andra parten eller den- nes representant mottog kon- sumentens beställning i det landet, eller – om avtalet avser försäljning av varor och konsumenten reste från det landet till ett annat land och gjorde sin beställning där, förut- satt att konsumentens resa arran- gerades av säljaren i syfte att för- må konsumenten att köpa. 3. Oavsett bestämmelserna i arti- kel 4 skall avtal som den här artikeln är tillämplig på, i avsak- nad av lagval enligt artikel 3, vara underkastade lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vis- telseort, om de ingås under de om- ständigheter som anges i punkt 2. 4. This Article shall not apply to: 4. Le présent article ne s´applique pas: (a) a contract of carriage; a) au contrat de transport; (b) a contract for the supply of services where the services are to be supplied to the consumer exclusively in a country other than that in which he has his habitual residence. b) au contrat de fourniture de services lorsque les services dus au consommateur doivent être fournis exclusivement dans un pays autre que celui dans lequel il a sa résidence habituelle. 5. Notwithstanding the provisions of paragraph 4, this Article shall apply to a contract which, for an inclusive price, provides for a combination of travel and accom- modation. 5. Nonobstant les dispositions du paragraphe 4, le présent article s´applique au contrat offrant pour un prix global des prestations combinées de transport et de loge- ment. Article 6 Article 6 Individual employment con- tracts Contrat individuel de travail 1. Notwithstanding the provisions of Article 3, in a contract of employment a choice of law made by the parties shall not have the result of depriving the employee of the protection afforded to him by the mandatory rules of the law which would be applicable under paragraph 2 in the absence of choice. 1. Nonobstant les dispositions de l´article 3, dans le contrat de travail, le choix par les parties de la loi applicable ne peut avoir pour résultat de priver le tra- vailleur de la protection qui lui assurent les dispositions impéra- tives de la loi qui serait appli- cable, à défaut de choix, en vertu du paragraphe 2 du présent article. 2. Notwithstanding the provisions of Article 4, a contract of employment shall, in the absence of choice in accordance with Article 3, be governed: 2. Nonobstant les dispositions de l´article 4 et à défaut de choix exercé conformément à l´article 3, le contrat de travail est régi: (a) by the law of the country in which the employee habitually carries out his work in perfor- mance of the contract, even if he is temporarily employed in anot- her country; or a) par la loi du pays où le travailleur, en exécution du con- trat, accomplit habituellement son travail, même s´il est détaché à titre temporaire dans un autre pays, ou (b) if the employee does not b) si le travailleur n´accomplit pas 4. Denna artikel skall inte tilläm- pas på a) transportavtal, b) avtal om utförande av tjänster, om tjänsterna skall utföras ute- slutande i ett annat land än det där konsumenten har sin vanliga vis- telseort. 5. Oavsett bestämmelserna i punkt 4 tillämpas denna artikel på avtal om en kombination av resa och inkvartering för ett gemensamt pris. Artikel 6 Individuella anställningsavtal 1. Oavsett bestämmelserna i arti- kel 3 skall parternas val av tillämplig lag i ett anställnings- avtal inte medföra att den an- ställde berövas det skydd som tillförsäkras honom enligt tving- ande regler i den lag som enligt punkt 2 skulle tillämpas om inget lagval gjorts. 2. Oavsett bestämmelserna i arti- kel 4 skall ett anställningsavtal i avsaknad av lagval enligt artikel 3 vara underkastat a) lagen i det land där den an- ställde vid fullgörande av avtalet vanligtvis utför sitt arbete, även om han tillfälligt är sysselsatt i ett annat land, eller b) om den anställde inte vanligtvis habitually carry out his work in any one country, by the law of the country in which the place of business through which he was engaged is situated; habituellement son travail dans un même pays, par la loi du pays où se trouve l´établissement qui a embauché le travailleur, unless it appears from the circumstances as a whole that the contract is more closely connected with another country, in which case the contract shall be gover- ned by the law of that country. à moins qu´il ne résulte de l´ensemble des circonstances que le contrat de travail présente des liens plus étroits avec un autre pays, auquel cas la loi de cet autre pays est applicable. Article 7 Article 7 Mandatory rules Lois de police 1. When applying under this Con- vention the law of a country, effect may be given to the manda- tory rules of the law of another country with which the situation has a close connection, if and in so far as, under the law of the latter country, those rules must be applied whatever the law appli- cable to the contract. In consi- dering whether to give effect to these mandatory rules, regard shall be had to their nature and purpose and to the consequences of their application or non-appli- cation. 1. Lors de l´application, en vertu de la présente convention, de la loi d´un pays déterminé, il pourra être donné effet aux dispositions impératives de la loi d´un autre pays avec lequel la situation présente un lien étroit, si et dans la mesure oú, selon le droit de ce dernier pays, ces dispositions sont applicables quelle que soit la loi régissant le contrat. Pour décider si effet doit être donné à ces dispositions impératives, il sera tenu compte de leur nature et de leur objet ainsi que des con- séquences qui découleraient de leur application ou de leur non- application. 2. Nothing in this Convention shall restrict the application of the rules of the law of the forum in a situation where they are manda- tory irrespective of the law other- wise applicable to the contract. 2. Les dispositions de la présente convention ne pourront porter atteinte á l´application des règles de la loi du pays du juge qui régissent impérativement la situa- tion quelle que soit la loi appli- cable au contrat. utför sitt arbete i ett och samma land, lagen i det land där det verk- samhetsställe genom vilket han anställdes är beläget, om det inte av de samlade omstän- digheterna framgår att avtalet har närmare anknytning till ett annat land, i vilket fall avtalet skall vara underkastat lagen i det landet. Artikel 7 Internationellt tvingande regler 1. När lagen i ett visst land tilläm- pas enligt denna konvention kan tvingande bestämmelser i lagen i ett annat land till vilket situa- tionen har nära anknytning till- erkännas verkan, om och i den utsträckning som enligt lagen i det senare landet dessa regler skall tillämpas oavsett vilken lag som är tillämplig på avtalet. Vid be- dömningen av om sådana tving- ande regler skall tillerkännas ver- kan skall hänsyn tas till deras art och syfte liksom till följderna av att de tillämpas eller inte tilläm- pas. 2. Denna konvention skall inte begränsa tillämpningen av regler i domstolslandets lag när de är tvingande oavsett vilken lag som i övrigt skall tillämpas på avtalet. Article 8 Article 8 Material validity Consentement et validité au fond 1. The existence and validity of a contract, or of any term of a contract, shall be determined by the law which would govern it under this Convention if the contract or term were valid. 1. L´existence et la validité du contrat ou d´une disposition de celui-ci sont soumises à la loi qui serait applicable en vertu de la présente convention si le contrat ou la disposition étaient valables. 2. Nevertheless a party may rely upon the law of the country in which he has his habitual resi- dence to establish that he did not consent if it appears from the circumstances that it would not be reasonable to determine the effect of his conduct in accordance with the law specified in the preceding paragraph. 2. Toutefois, pour établir qu´elle n´a pas consenti, une partie peut se référer à la loi du pays dans lequel elle a sa résidence habi- tuelle s´il résulte des circonstan- ces qu´il ne serait pas raisonnable de déterminer l´effet du comporte- ment de cette partie d´aprés la loi prévue au paragraphe précédent. Article 9 Article 9 Formal validity Forme 1. A contract concluded between persons who are in the same country is formally valid if it satisfies the formal requirements of the law which governs it under this Convention or of the law of the country where it is concluded. 1. Un contrat conclu entre des personnes qui se trouvent dans un même pays est valable quant à la forme s´il satisfait aux conditions de forme de la loi qui le régit au fond en vertu de la présente con- vention ou de la loi du pays dans lequel il a été conclu. 2. A contract concluded between persons who are in different coun- tries is formally valid if it satisfies the formal requirements of the law which governs it under this Con- vention or of the law of one of those countries. 2. Un contrat conclu entre des personnes qui se trouvent dans des pays différents est valable quant à la forme s´il satisfait aux con- ditions de forme de la loi qui le régit au fond en vertu de la pré- sente convention ou de la loi de l´un de ces pays. 3. Where a contract is concluded by an agent, the country in which the agent acts is the relevant country for the purposes of para 3. Lorsque le contrat est conclu par un représentant, le pays où le représentant se trouve au moment où il agit est celui qui doit être Artikel 8 Materiell giltighet 1. Förekomsten och giltigheten av ett avtal eller en bestämmelse i ett avtal skall avgöras enligt den lag som skulle tillämpas enligt denna konvention, om avtalet eller be- stämmelsen var giltig. 2. En part kan dock åberopa lagen i det land där han har sin vanliga vistelseort för att få fastställt att han inte har samtyckt till avtalet eller avtalsbestämmelsen, om det framgår av omständigheterna att det inte skulle vara rimligt att avgöra verkan av hans uppträ- dande enligt den lag som anges i föregående punkt. Artikel 9 Giltighet till formen 1. Ett avtal som ingås mellan per- soner som befinner sig i samma land är giltigt till formen, om det uppfyller formkraven i den lag som gäller för avtalet enligt denna konvention eller i lagen i det land där avtalet ingås. 2. Ett avtal som ingås mellan personer som befinner sig i olika länder är giltigt till formen, om det uppfyller formkraven i den lag som gäller för avtalet enligt denna konvention eller i lagen i något av dessa länder. 3. När ett avtal ingås av en repre- sentant är det land där represen- tanten handlar det relevanta landet vid tillämpningen av punkterna 1 graphs 1 and 2. pris en considération pour l´application des paragraphes 1 et 2. 4. An act intended to have legal effect relating to an existing or contemplated contract is formally valid if it satisfies the formal requirements of the law which under this Convention governs or would govern the contract or of the law of the country where the act was done. 4. Un acte juridique unilatéral relatif à un contrat conclu ou à conclure est valable quant à la forme s´il satisfait aux conditions de forme de la loi qui régit ou régirait au fond le contrat en vertu de la présente convention ou de la loi du pays dans lequel cet acte est intervenu. 5. The provisions of the preceding paragraphs shall not apply to a contract to which Article 5 applies, concluded in the circum- stances described in paragraph 2 of Article 5. The formal validity of such a contract is governed by the law of the country in which the consumer has his habitual residence. 5. Les dispositions des paragrap- hes précédents ne s´appliquent pas aux contrats qui entrent dans le champ d´application de l´article 5 conclus dans les circonstances qui y sont décrites au paragraphe 2. La forme de ces contrats est régie par la loi du pays dans lequel le consommateur a sa résidence habituelle. 6. Notwithstanding paragraphs 1 to 4 of this Article, a contract the subject matter of which is a right in immovable property or a right to use immovable property shall be subject to the mandatory requirements of form of the law of the country where the property is situated if by that law those requirements are imposed irre- spective of the country where the contract is concluded and irre- spective of the law governing the contract. 6. Nonobstant les dispositions des quatre premiers paragraphes du présent article, tout contrat ayant pour objet un droit réel immo- bilier ou un droit d´utilisation d´un immeuble est soumis aux règles de forme impératives de la loi du pays où l´immeuble est situé, pour autant que selon cette loi elles s´appliquent indépen- damment du lieu de conclusion du contrat et de la loi le régissant au fond. Article 10 Article 10 Scope of the applicable law Domaine de la loi du contrat 1. The law applicable to a contract by virtue of Articles 3 to 6 and 12 of this Convention shall govern in particular: 1. La loi applicable au contrat en vertu des articles 3 à 6 et de l´article 12 de la présente conven- tion régit notamment: och 2. 4. En ensidig rättshandling som avser ett existerande eller ett framtida avtal är giltig till formen, om den uppfyller formkraven i den lag som enligt denna konven- tion gäller för eller skulle gälla för avtalet eller lagen i det land där rättshandlingen företogs. 5. Bestämmelserna i de föregåen- de punkterna skall inte tillämpas på avtal som omfattas av artikel 5 och som har ingåtts under de om- ständigheter som anges i artikel 5.2. Giltigheten till formen av sådana avtal avgörs enligt lagen i det land där konsumenten har sin vanliga vistelseort. 6. Oavsett punkterna 1-4 i denna artikel skall ett avtal som avser sakrätt i fast egendom eller nytt- janderätt till fast egendom vara underkastat sådana tvingande formkrav som ställs enligt lagen i det land där egendomen är belä- gen, om sådana krav ställs enligt den lagen oavsett i vilket land avtalet har ingåtts och oavsett vilken lag som gäller för avtalet. Artikel 10 Den tillämpliga lagens räckvidd 1. Den lag som är tillämplig på avtalet enligt artiklarna 3-6 och 12 i denna konvention skall reglera särskilt (a) interpretation; a) son interprétation; (b) performance; b) l´exécution des obligations qu´il engendre; (c) within the limits of the powers conferred on the court by its procedural law, the consequences of breach, including the assess- ment of damages in so far as it is governed by rules of law; c) dans les limites des pouvoirs attribués au tribunal par sa loi de procédure, les conséquences de l´inexécution totale ou partielle de ces obligations, y compris l´éva- luation du dommage dans la me- sure où des règles de droit la gouvernent; (d) the various ways of extinguishing obligations, and prescription and limitation of actions; d) les divers modes d´extinction des obligations, ainsi que les prescriptions et déchéances fon- dées sur l´expiration d´un délai; (e) the consequences of nullity of the contract. e) les conséquences de la nullité du contrat. 2. In relation to the manner of performance and the steps to be taken in the event of defective performance regard shall be had to the law of the country in which performance takes place. 2. En ce qui concerne les moda- lités d´exécution et les mesures à prendre par le créancier en cas de défaut dans l´exécution on aura égard à la loi du pays où l´exé- cution a lieu. Article 11 Incapacity Article 11 Incapacité In a contract concluded between persons who are in the same coun- try, a natural person who would have capacity under the law of that country may invoke his in- capacity resulting from another law only if the other party to the contract was aware of this in- capacity at the time of the conclusion of the contract or was not aware thereof as a result of negligence. Dans un contrat conclu entre per- sonnes se trouvant dans un même pays, une personne physique qui serait capable selon la loi de ce pays ne peut invoquer son inca- pacité résultant d´une autre loi que si, au moment de la conclusion du contrat, le cocontractant a connu cette incapacité ou ne l´a ignorée qu´en raison d´une imprudence de sa part. a) avtalets tolkning, b) dess fullgörelse, c) följderna vid avtalsbrott, däri- bland uppskattning av skada i den mån sådan uppskattning regleras av rättsregler, dock endast inom ramen för de befogenheter som tillkommer domstolen enligt dess processuella regler, d) olika sätt att få förpliktelserna att upphöra, samt preskription och andra rättighetsförluster som föl- jer av utgången av en frist, e) följderna av avtalets ogiltighet. 2. När det gäller sättet för full- görelse och åtgärder med anled- ning av bristande fullgörelse skall hänsyn tas till lagen i det land där fullgörelsen äger rum. Artikel 11 Bristande rättskapacitet och bristande rättslig handlingsför- måga När ett avtal har ingåtts mellan personer som befinner sig i sam- ma land, kan en fysisk person som har rättskapacitet och rättshand- lingsförmåga enligt lagen i det landet åberopa bristande rätts- kapacitet och bristande rättshand- lingsförmåga enligt en annan lag, endast om den andra avtalsparten när avtalet ingicks kände till eller borde ha känt till denna brist. Article 12 Article 12 Voluntary assignment Cession de créance 1. The mutual obligations of assignor and assignee under a voluntary assignment of a right against another person (‘the debtor’) shall be governed by the law which under this Convention applies to the contract between the assignor and assignee. 1. Les obligations entre le cédant et le cessionnaire d´une créance sont régies par la loi qui, en vertu de la présente convention, s´applique au contrat qui les lie. 2. The law governing the right to which the assignment relates shall determine its assignability, the relationship between the assignee and the debtor, the conditions under which the assignment can be invoked against the debtor and any question whether the debtor’s obligations have been discharged. 2. La loi qui régit la créance cédée détermine le caractère cessible de celle-ci, les rapports entre cession- naire et débiteur, les conditions d´opposabilité de la cession au débiteur et le caractère libératoire de la prestation faite par le débiteur. Article 13 Article 13 Subrogation Subrogation 1. Where a person (‘the creditor’) has a contractual claim upon another (‘the debtor’), and a third person has a duty to satisfy the creditor, or has in fact satisfied the creditor in discharge of that duty, the law which governs the third person’s duty to satisfy the cre- ditor shall determine whether the third person is entitled to exercise against the debtor the rights which the creditor had against the debtor under the law governing their relationship and, if so, whether he may do so in full or only to a limited extent. 1. Lorsqu´en vertu d´un contrat, une personne, le créancier, a des droits à l´égard d´une autre per- sonne, le débiteur, et qu´un tiers a l´obligation de désintéresser le créancier ou encore que le tiers a désintéressé le créancier en exé- cution de cette obligation, la loi applicable à cette obligation du tiers détermine si celui-ci peut exercer en tout ou en partie les droits détenus par le créancier contre le débiteur selon la loi régissant leurs relations. 2. The same rule applies where several persons are subject to the same contractual claim and one of them has satisfied the creditor. 2. La même règle s´applique lorsque plusieurs personnes sont tenues de la même obligation contractuelle et que le créancier a été désintéressé par l´une d´elles. Artikel 12 Överlåtelse av fordran 1. Överlåtarens och förvärvarens inbördes förpliktelser vid överlå- telse av en fordran skall bestäm- mas enligt den lag som enligt denna konvention är tillämplig på avtalet mellan överlåtaren och förvärvaren. 2. Den lag som är tillämplig på den överlåtna fordringen skall reglera dess överlåtbarhet, förhållandet mellan förvärvaren och gäldenären, de förutsättningar under vilka överlåtelsen kan göras gällande mot gäldenären och frågan om en prestation av gäldenären befriar honom från hans förpliktelser. Artikel 13 Subrogation 1. När en person (borgenären) har en avtalsgrundad fordran mot en annan person (gäldenären) och en tredje person är skyldig att prestera till borgenären eller redan har presterat till denne till uppfyllelse av sin skyldighet, skall frågan om den tredje personen har rätt att mot gäldenären helt eller delvis utöva de rättigheter som borgenären hade mot gäldenären enligt den lag som gäller för förhållandet dem emellan avgöras enligt den lag som gäller för den tredje personens skyldighet att prestera till borgenären. 2. Samma regel gäller när flera personer har samma avtalsför- pliktelse och en av dem har full- gjort prestationen till borgenären. Article 14 Article 14 Burden of proof, etc. Preuve 1. The law governing the contract under this Convention applies to the extent that it contains, in the law of contract, rules which raise presumptions of law or determine the burden of proof. 1. La loi régissant le contrat en vertu de la présente convention s´applique dans la mesure où, en matière d´obligations contractuel- les, elle établit des présomptions légales ou répartit la charge de la preuve. 2. A contract or an act intended to have legal effect may be proved by any mode of proof recognized by the law of the forum or by any of the laws referred to in Article 9 under which that contract or act is formally valid, provided that such mode of proof can be admini- stered by the forum. 2. Les actes juridiques peuvent être prouvés par tout mode de preuve admis soit par la loi du for, soit par l´une des lois visées à l´article 9, selon laquelle l´acte est valable quant à la forme, pour autant que la preuve puisse être administrée selon ce mode devant le tribunal saisi. Article 15 Article 15 Exclusion of renvoi Exclusion du renvoi The application of the law of any country specified by this Conven- tion means the application of the rules of law in force in that country other than its rules of private international law. Lorsque la présente convention prescrit l´application de la loi d´un pays, elle entend les règles de droit en vigueur dans ce pays à l´exclusion des règles de droit international privé. Article 16 Article 16 ‘Ordre public’ Ordre public The application of a rule of the law of any country specified by this Convention may be refused only if such application is mani- festly incompatible with the public policy (‘ordre public’) of the forum. L`application d´une disposition de la loi désignée par la présente convention ne peut être écartée que si cette application est mani- festement incompatible avec l´ordre public du for. Artikel 14 Bevisbördan m.m. 1. Den lag som enligt denna kon- vention gäller för ett avtal skall tillämpas även i den mån den för avtalsrättsliga förhållanden upp- ställer rättsliga presumtioner eller fördelar bevisbördan. 2. Bevisning om ett avtal eller en rättshandling får föras med varje slags bevismedel som godtas en- ligt lagen i domstolslandet eller enligt någon av de i artikel 9 an- givna lagarna enligt vilka avtalet eller rättshandlingen har giltighet till formen, förutsatt att sådan bevisföring kan genomföras vid domstolen. Artikel 15 Renvoi är utesluten När konventionen föreskriver att lagen i ett visst land skall tilläm- pas avses gällande rättsregler i det landet, med undantag för landets internationellt privaträttsliga reg- ler. Artikel 16 Ordre public Tillämpning av en regel i den lag som anvisas i denna konvention får vägras endast om en sådan tillämpning är uppenbart oförenlig med grunderna för domstolslan- dets rättsordning. Article 17 Article 17 No retrospective effect Application dans le temps This Convention shall apply in a Contracting State to contracts made after the date on which this Convention has entered into force with respect to that State. La convention s´applique dans un État contractant aux contrats conclus après son entrée en vigueur pour cet État. Article 18 Uniform interpretation Article 18 Interprétation uniforme In the interpretation and applica- tion of the preceding uniform rules, regard shall be had to their international character and to the desirability of achieving unifor- mity in their interpretation and application. Aux fins de l´interprétation et de l´application des règles uniformes qui précèdent, il sera tenu compte de leur caractère international et de l´opportunité de parvenir á l´uniformité dans la façon dont elles sont interprétées et appliquées. Article 19 Article 19 States with more than one legal system Systèmes non unifiés 1. Where a State comprises seve- ral territorial units each of which has its own rules of law in respect of contractual obligations, each territorial unit shall be considered as a country for the purposes of identifying the law applicable under this Convention. 1. Lorsqu´un État comprend plu- sieurs unités territoriales dont cha- cune a ses propres règles en ma- tière d´obligations contractuelles, chaque unité territoriale est con- sidérée comme un pays aux fins de la détermination de la loi appli- cable selon la présente conven- tion. 2. A State within which different territorial units have their own rules of law in respect of contrac- tual obligations shall not be bound to apply this Convention to con- flicts solely between the laws of such units. 2. Un État dans lequel différentes unités territoriales ont leurs pro- pres règles de droit en matière d´obligations contractuelles ne se- ra pas tenu d´appliquer la présente convention aux conflits de lois in- téressant uniquement ces unités territoriales. Artikel 17 Tillämplighet i tiden Denna konvention skall tillämpas i en konventionsstat på avtal som ingås efter den dag då konven- tionen har trätt i kraft i förhållande till den staten. Artikel 18 Enhetlig tolkning Vid tolkning och tillämpning av ovanstående enhetliga regler skall hänsyn tas till deras interna- tionella karaktär och till önske- målet att det uppnås enhetlighet vid deras tolkning och tillämp- ning. Artikel 19 Stater med mer än en rätts- ordning 1. När en stat omfattar flera territoriella enheter som var och en har sina egna rättsregler i fråga om avtalsförpliktelser skall varje sådan enhet anses som ett land vid fastställandet av den lag som skall tillämpas enligt denna konvention. 2. En stat där olika territoriella enheter har sina egna rättsregler för avtalsförpliktelser behöver inte tillämpa denna konvention vid lagkonflikter enbart mellan lagar- na i sådana enheter. Article 20 Article 20 Precedence of Community law Priorité du droit communau- taire This Convention shall not affect the application of provisions which, in relation to particular matters, lay down choice of law rules relating to contractual obligations and which are or will be contained in acts of the institutions of the European Com- munities or in national laws har- monized in implementation of such acts. La présente convention ne préjuge pas l´application des dispositions qui, dans des matières particu- lières, règlent les conflits de lois en matière d´obligations contrac- tuelles et qui sont ou seront con- tenues dans les actes émanant des institutions des Communautés européennes ou dans les législa- tions nationales harmonisées en exécution de ces actes. Article 21 Article 21 Relationship with other conven- tions Relations avec d´autres conven- tions This Convention shall not preju- dice the application of interna- tional conventions to which a Contracting State is, or becomes, a party. La présente convention ne porte pas atteinte à l´application des conventions internationales aux- quelles un État contractant est ou sera partie. Article 22 Article 22 Reservations Réserves 1. Any Contracting State may, at the time of signature, ratification, acceptance or approval, reserve the right not to apply: 1. Tout État contractant, au mo- ment de la signature, de la rati- fication, de l´acceptation ou de l´approbation, pourra se réserver le droit de ne pas appliquer: (a) the provisions of Article 7 (1); a) l´article 7 paragraphe 1; (b) the provisions of Article 10 (1) (e). b) l´article 10 paragraphe 1 sous e). 2. [Deleted] 2. [Supprimé] 3. Any Contracting State may at any time withdraw a reservation which it has made; the reservation shall cease to have effect on the 3.Tout État contractant pourra à tout moment retirer une réserve qu´il aura faite; l´effet de la réserve cessera le premier jour du Artikel 20 Gemenskapsrättens företräde Denna konvention skall inte inver- ka på tillämpningen av be- stämmelser som på särskilda om- råden fastställer lagvalsregler för avtalsförpliktelser och som ingår i eller kommer att ingå i rättsakter utfärdade av Europeiska gemen- skapernas institutioner eller i na- tionella lagar som harmoniserats för genomförande av sådana rätts- akter. Artikel 21 Förhållandet till andra konven- tioner Denna konvention skall inte inver- ka på tillämpningen av interna- tionella konventioner som en konventionsstat har tillträtt eller kommer att tillträda. Artikel 22 Reservationer 1. Varje konventionsstat får vid tidpunkten för undertecknande, ra- tifikation, antagande eller god- kännande förbehålla sig rätten att inte tillämpa a) artikel 7.1, b) artikel 10.1 e. 2. [Upphävd] 3. Varje konventionsstat får när som helst återkalla en reservation som den har gjort; reservationen skall upphöra att gälla den första first day of the third calendar month after notification of the withdrawal. troisième mois du calendrier après la notification du retrait. TITLE III TITRE III FINAL PROVISIONS CLAUSES FINALES Article 23 Article 23 1. If, after the date on which this Convention has entered into force for a Contracting State, that State wishes to adopt any new choice of law rule in regard to any particular category of contract within the scope of this Convention, it shall communicate its intention to the other signatory States through the Secretary-General of the Council of the European Communities. 1. Si, après la date d´entrée en vigueur de la présente convention à son égard, un État contractant désire adopter une nouvelle règle de conflit de lois pour une catégorie particulière de contrats entrant dans le champ d´appli- cation de la convention, il com- munique son intention aux autres États signataires par l´intermé- diaire du secrétaire général du Conseil des Communautés euro- péennes. 2. Any signatory State may, within six months from the date of the communication made to the Secretary-General, request him to arrange consultations between signatory States in order to reach agreement. 2. Dans un délai de six mois à partir de la communication faite au secrétaire général, tout État signataire peut demander à celui- ci d´organiser des consultations entre États signataires en vue d´arriver à un accord. 3. If no signatory State has requested consultations within this period or if within two years following the communication made to the Secretary-General no agreement is reached in the course of consultations, the Contracting State concerned may amend its law in the manner indicated. The measures taken by that State shall be brought to the knowledge of the other signatory States through the Secretary-General of the Council of the European Commu- nities. 3. Si, dans ce délai, aucun État signataire n´a demandé la consul- tation ou si, dans les deux ans qui suivront la communication faite au secrétaire général, aucun accord n´est intervenu à la suite des consultations, l´État contrac- tant peut modifier son droit. La mesure prise par cet État est por- tée à la conniaissance des autres États signataires par l´intermé- diaire du secrétaire général du Conseil des Communautés euro- péennes. dagen i den tredje kalendermåna- den efter anmälan om återkallel- sen. AVDELNING III SLUTBESTÄMMELSER Artikel 23 1. Om en konventionsstat efter det att konventionen har trätt i kraft för den staten önskar anta en ny lagvalsregel för en viss typ av avtal som omfattas av denna kon- vention, skall den meddela sin av- sikt till de övriga signatärstaterna genom generalsekreteraren vid Europeiska gemenskapernas råd. 2. Varje signatärstat får inom sex månader från den dag då general- sekreteraren underrättades, begära att denne inleder överläggningar mellan signatärstaterna för att nå en överenskommelse. 3. Om ingen signatärstat har be- gärt överläggningar inom denna period eller om under överlägg- ningarna ingen överenskommelse har nåtts inom två år från det att generalsekreteraren underrättades, får den berörda konventionsstaten ändra sin lag på angivet sätt. De åtgärder som vidtas av denna stat skall meddelas övriga signatär- stater genom generalsekreteraren vid Europeiska gemenskapernas råd. Article 24 Article 24 1. If, after the date on which this Convention has entered into force with respect to a Contracting State, that State wishes to become a party to a multilateral conven- tion whose principal aim or one of whose principal aims is to lay down rules of private international law concerning any of the matters governed by this Convention, the procedure set out in Article 23 shall apply. However, the period of two years, referred to in paragraph 3 of that Article, shall be reduced to one year. 1. Si, après la date d´entrée en vigueur de la présente convention à son égard, un État contractant désire devenir partie à une con- vention multilatérale dont l´objet principal ou l´un des objets prin- cipaux est un règlement de droit international privé dans l´une des matières régies par la présente convention, il est fait application de la procédure prévue à l´article 23. Toutefois, le délai de deux ans, prévu au paragraphe 3 de l´article 23, est ramené à un an. 2. The procedure referred to in the preceding paragraph need not be followed if a Contracting State or one of the European Communities is already a party to the multi- lateral convention, or if its object is to revise a convention to which the State concerned is already a party, or if it is a convention concluded within the framework of the Treaties establishing the European Communities. 2. La procédure prévue au para- graphe précédent n´est pas suivie si un État contractant ou l´une des Communautés européennes sont déjà parties à la convention multi- latérale ou si l´objet de celle-ci est de réviser une convention à laquelle l´État intéressé est partie ou s´il s´agit d´une convention conclue dans le cadre des traités instituant les Communautés européennes. Article 25 Article 25 If a Contracting State considers that the unification achieved by this Convention is prejudiced by the conclusion of agreements not covered by Article 24 (1), that State may request the Secretary- General of the Council of the European Communities to arrange consultations between the signa- tory States of this Convention. Lorsqu´un État contractant con- sidère que l´unification réalisée par la présente convention est comprise par la conclusion d´ac- cords non prévus à l´article 24 paragraphe 1, cet État peut de- mander au secrétaire général du Conseil des Communautés euro- péennes d´organiser une consul- tation entre les États signataires de la présente convention. Artikel 24 1. Om en konventionsstat efter det att denna konvention har trätt i kraft för den staten önskar tillträda en multilateral konvention som har som huvudsakligt mål eller som ett av sina huvudsakliga mål att fastställa internationellt privat- rättsliga regler för frågor som om- fattas av denna konvention, skall förfarandet i artikel 23 tillämpas. Den period om två år som avses i artikel 23.3 skall dock minskas till ett år. 2. Det förfarande som avses i punkt 1 behöver inte följas om en konventionsstat eller någon av Europeiska gemenskaperna redan har tillträtt den multilaterala kon- ventionen eller om dess syfte är att revidera en konvention som den berörda staten redan har till- trätt eller om det är en konvention som har ingåtts inom ramen för fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna. Artikel 25 Om en konventionsstat anser att den harmonisering som uppnås genom denna konvention äventy- ras av överenskommelser som inte omfattas av artikel 24.1, får den staten begära att generalsekrete- raren vid Europeiska gemenska- pernas råd inleder överläggningar mellan signatärstaterna till denna konvention. Article 26 Article 26 Any Contracting State may re- quest the revision of this Con- vention. In this event a revision conference shall be convened by the President of the Council of the European Communities. Chaque État contractant peut demander la révision de la pré- sente convention. Dans ce cas, une conférence de révision est convoquée par le président du Conseil des Communautés euro- péennes. Article 27 Article 27 [Deleted] [Supprimé] Article 28 Article 28 1. This Convention shall be open from 19 June 1980 for signature by the States party to the Treaty establishing the European Econo- mic Community. 1. La présente convention est ouverte à compter du 19 juin 1980 à la signature des Ètats parties au traité instituant la Communauté économique européenne. 2. This Convention shall be sub- ject to ratification, acceptance or approval by the signatory States. The instruments of ratification, acceptance or approval shall be deposited with the Secretary- General of the Council of the European Communities. 2. La présente convention sera ra- tifiée, acceptée ou approuvée par les États signataires. Les instru- ments de ratification, d´accep- tation ou d´approbation seront déposés auprès du secrétariat général du Conseil des Commu- nautés européennes. Article 29 Article 29 1. This Convention shall enter into force on the first day of the third month following the deposit of the seventh instrument of ratification, acceptance or approval. 1. La présente convention entrera en vigueur le premier jour du troisième mois suivant le dépôt du septième instrument de ratifica- tion, d´acceptation ou d´appro- bation. 2. This Convention skall enter into force for each signatory State ratifying, accepting or approving at a later date on the first day of the third month following the deposit of its instrument of rati- fication, acceptance or approval. 2. La convention entrera en vi- gueur pour chaque État signataire ratifiant, acceptant ou approuvant postérieurement, le premier jour du troisième mois suivant le dépot de son instrument de ratification, d’acceptation ou d’approbation. Artikel 26 Varje konventionsstat får begära att denna konvention revideras. I så fall skall ordföranden för Europeiska gemenskapernas råd sammankalla en revisionskon- ferens. Artikel 27 [Upphävd] Artikel 28 1. Denna konvention skall från den 19 juni 1980 vara öppen för undertecknande av de stater som är parter i Fördraget om upprät- tandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen. 2. Denna konvention skall ratifi- ceras, godtas eller godkännas av signatärstaterna. Ratifikations-, godtagande- eller godkännande- instrumenten skall deponeras hos generalsekreteraren vid Europe- iska gemenskapernas råd. Artikel 29 1. Denna konvention träder i kraft den första dagen i den tredje ka- lendermånaden efter det att det sjunde ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrumentet har deponerats. 2. Denna konvention träder i kraft för varje signatärstat som därefter ratificerar, godtar eller godkänner konventionen den första dagen i den tredje kalendermånaden efter det att ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument har deponerats. Article 30 Article 30 1. This Convention shall remain in force for 10 years from the date of its entry into force in accordance with Article 29 (1), even for States for which it enters into force at a later date. 1. La convention aura une durée de dix ans à partir de la date de son entrée en vigueur conformé- ment à l’article 29 paragraphe 1, même pour les États pour qui elle entrerait en vigueur postérieure- ment. 2. If there has been no denun- ciation it shall be renewed tacitly every five years. 2. La convention sera renouvelée tacitement de cinq ans en cinq ans sauf dénonciation. 3. A Contracting State which wishes to denounce shall, not less than six months before the expiration of the period of 10 or five years, as the case may be, give notice to the Secretary- General of the Council of the European Communities. 3. La dénonciation sera notifiée, au moins six mois avant l’expira- tion du délai de dix ans ou de cinq ans selon le cas, au secrétaire gé- néral du Conseil des Commu- nautés européennes. 4. The denunciation shall have effect only in relation to the State which has notified it. The Convention will remain in force as between all other Contracting States. 4. La dénonciation n’aura d’effet qu’à l’égard de l’État qui l’aura notifiée. La convention restera en vigueur pour les autres États contractants. Article 31 Article 31 The Secretary-General of the Council of the European Com- munities shall notify the States party to the Treaty establishing the European Economic Commu- nity of: Le secrétaire géneral du Conseil des Communautés européennes notifiera aux États parties au traité instituant la Communauté écono- mique européenne: (a) the signatures; a) les signatures; (b) the deposit of each instrument of ratification, acceptance or approval; b) le dépôt de tout instrument de ratification, d’acceptation ou d’ap- probation; (c) the date of entry into force of this Convention; c) la date d’entrée en vigueur de la présente convention; Artikel 30 1. Denna konvention gäller för en period av tio år räknat från den dag då den träder i kraft enligt artikel 29.1, och detta även för stater för vilka den träder i kraft vid en senare tidpunkt. 2. Om det inte skett någon upp- sägning, förlängs konventionen automatiskt vart femte år. 3. En konventionsstat som vill säga upp konventionen skall se- nast sex månader före utgången av tio- eller femårsperioden under- rätta generalsekreteraren vid Europeiska gemenskapernas råd om detta. 4. Uppsägningen skall ha verkan endast i förhållande till den stat som har gjort den. Konventionen skall fortsätta att gälla mellan övriga konventionsstater. Artikel 31 Generalsekreteraren vid Euro- peiska gemenskapernas råd skall underrätta de stater som är parter i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemen- skapen om a) undertecknandena, b) deponeringen av varje rati- fikations-, godtagande- eller god- kännandeinstrument, c) dagen för konventionens ikraft- trädande, (d) communications made in pur- suance of Articles 23, 24, 25, 26 and 30; d) les communications faites en application des articles 23, 24, 25, 26 et 30; (e) the reservations and with- drawals of reservations referred to in Article 22. e) les réserves et le retrait des réserves mentionnées à l’article 22. Article 32 Article 32 The Protocol annexed to this Convention shall form an integral part thereof. Le protocole annexé à la présente convention en fait partie inté- grante. Article 33 Article 33 This Convention, drawn up in a single original in the Danish, Dutch, English, French, German, Irish and Italian languages, these texts being equally authentic, shall be deposited in the archives of the Secretariat of the Council of the European Communities. The Secretary-General shall transmit a certified copy thereof to the Government of each signatory State. La présente convention, rédigée en un exemplaire unique en langu- es allemande, anglaise, danoise, française, irlandaise, italienne et néerlandaise, ces textes faisant également foi, sera déposée dans les archives du secrétariat général du Conseil des Communautés européennes. Le secrétaire géneral en remettra une copie certifiée conforme à chacun des gouverne- ments des États signataires. PROTOCOL Notwithstanding the provisions of the Convention, Denmark, Swe- den and Finland may retain national provisions concerning the law applicable to questions rela- ting to the carriage of goods by sea and may amend such provi- sions without following the proce- dure provided for in Article 23 of the Convention of Rome. The na- tional provisions applicable in this respect are the following: - in Denmark, paragraphs 252 and 321 (3) and (4) of the "Sølov" (maritime law), PROTOCOLE Nonobstant les dispositions de la convention, le Danemark, la Suède et la Finlande peuvent conserver les dispositions natio- nales concernant la loi applicable aux questions relatives au trans- port de marchandises par mer et peuvent modifier ces dispositions sans suivre la procédure prévue à l´article 23 de la convention de Rome. Les dispositions nationales applicables en la matière sont les suivantes: - au Danemark, les paragraphes 252 et 321 soussection 3 et 4 de la "Sølov" (loi maritime), d) underrättelser som lämnas en- ligt artiklarna 23, 24, 25, 26 och 30, e) reservationer och återkallelser av reservationer som avses i artikel 22. Artikel 32 Det protokoll som biläggs denna konvention utgör en integrerad del av konventionen. Artikel 33 Denna konvention, upprättad i ett enda exemplar på danska, engel- ska, franska, iriska, italienska, nederländska och tyska språken, vilka texter alla äger lika giltighet, skall deponeras i arkiven hos ge- neralsekretariatet vid Europeiska gemenskapernas råd. Generalse- kreteraren skall överlämna en be- styrkt kopia till regeringen i varje signatärstat. PROTOKOLL Utan hinder av bestämmelserna i konventionen får Danmark, Sverige och Finland behålla sina nationella bestämmelser om till- lämplig lag när det gäller sjötran- sport av gods och får ändra dessa bestämmelser utan att förfarandet i artikel 23 i Romkonventionen följs. De tillämpliga nationella bestämmelserna är följande: - I Danmark 252 § och 321 § tredje och fjärde stycket i Søloven (sjölagen). - in Sweden, Chapter 13, Article 2 (1) and (2), and Chapter 14, Article 1 (3), of "sjölagen" (maritime law), - in Finland, Chapter 13, Article 2 (1) and (2), and Chapter 14, Article 1 (3), of "merilaki"- /"sjölagen" (maritime law). - en Suède, le chapitre 13 article 2 paragraphes 1 et 2, et le chapitre 14 article 1er paragraphe 3 de "sjölagen" (loi maritime), - en Finlande, le chapitre 13 article 2 paragraphes 1 et 2, et le chapitre 14 article 1er point 3 de "merilaki"/"sjölagen" (loi mari- time).« JOINT DECLARATION DÉCLARATION COMMUNE At the time of the signature of the Convention on the law applicable to contractual obligations, the Governments of the Kingdom of Belgium, the Kingdom of Denmark, the Federal Republic of Germany, the French Republic, Ireland, the Italian Republic, the Grand Duchy of Luxembourg, the Kingdom of the Netherlands and the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, Au moment de procéder à la signature de la convention sur la loi applicable aux obligations contractuelles, les gouvernements du royaume de Belgique, du roya- ume de Danemark, de la répu- blique fédérale d’Allemagne, de la République française, de l’Irlande, de la République italienne, du grand-duché de Luxembourg, du royaume des Pays-Bàs et du Royaume-Uni de Grande- Bretagne et d’Irlande du Nord, I. anxious to avoid, as far as possible, dispersion of choice of law rules among several instru- ments and differences between these rules, express the wish that the institutions of the European Communities, in the exercise of their powers under the Treaties by which they were established will, where the need arises, endeavour to adopt choice of law rules which are as far as possible consistent with those of this Convention; I. soucieux d’éviter dans toute la mesure du possible la dispersion des règles de conflit de lois entre de multiples instruments et les divergences entre ces règles, souhaitent que les institutions des Communautés européennes, dans l’exercice de leurs compétences sur la base des traités qui les ont instituées, s’efforcent, lorsqu’il y a lieu, d’adopter des règles de conflit qui, autant que possible, soient en harmonie avec celles de la convention; II. declare their intention as from the date of signature of this Convention until becoming bound by Article 24, to consult with each other if any one of the signatory States wishes to become a party to any convention to which the II. déclarent leur intention de pro- céder, dès la signature de la con- vention et en attendant d’être liés par l’article 24 de la convention, à des consultations réciproques dans le cas où l’un des États signataires désirerait devenir partie à une - I Sverige 13 kap. 2 § första och andra stycket samt 14 kap. 1 § tredje stycket sjölagen. - I Finland 13 kap. 2 § 1 och 2 mom. och 14 kap. 1 § 3 mom. i merilaki (sjölagen). GEMENSAM FÖRKLARING Vid undertecknandet av konven- tionen om tillämplig lag för av- talsförpliktelser förklarar rege- ringarna i Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, För- bundsrepubliken Tyskland, Fran- ska republiken, Irland, Italienska republiken, Storhertigdömet Luxemburg, Konungariket Neder- länderna och Förenade konunga- riket Storbritannien och Nord- irland följande: I. Angelägna om att så långt det är möjligt undvika spridning av lag- valsregler mellan flera olika in- strument och skillnader mellan dessa regler, uttrycker de sin önskan om att Europeiska gemen- skapernas institutioner vid utövan- det av sina befogenheter enligt de fördrag genom vilka de upprätta- des, vid behov kommer att sträva efter att anta lagvalsregler som så långt det är möjligt är förenliga med reglerna i denna konvention. II. De förklarar att de från dagen för undertecknandet av denna konvention tills de blir bundna av artikel 24 har för avsikt att sam- råda inbördes, om någon av signa- tärstaterna önskar tillträda någon konvention som förfarandet enligt procedure referred to in Article 24 would apply; convention à laquelle s’applique- rait la procédure prévue audit article; III. having regard to the con- tribution of the Convention on the law applicable to contractual obli- gations to the unification of choise of law rules within the European Communities, express the view that any State which becomes a member of the European Com- munities should accede to this Convention. III. considérant la contribution de la convention sur la loi applicable aux obligations contractuelles à l’unification des règles de conflits au sein des Communautés euro- péennes, expriment l’opinion que tout État qui deviendrait membre des Communautés européennes devrait adhérer à cette convention. JOINT DECLARATION DÉCLARATION COMMUNE The Governments of the Kingdom of Belgium, the Kingdom of Denmark, the Federal Republic of Germany, the French Republic, Ireland, the Italian Republic, the Grand Duchy of Luxembourg, the Kingdom of the Netherlands and the United Kingdom of Great Britain and Northern Ireland, Les gouvernements du royaume de Belgique, du royaume de Danemark, de la république fédé- rale d’Allemagne, de la Répu- blique française, de l’Irlande, de la République italienne, du grand- duché de Luxembourg, du roya- ume des Pays-Bas et du Roya- ume-Uni de Grande-Bretagne et d’Irlande du Nord, On signing the Convention on the law applicable to contractual obligations; au moment de la signature de la convention sur la loi applicable aux obligations contractuelles, Desiring to ensure that the Con- vention is applied as effectively as possible; désirant assurer une application aussi efficace que possible de ses dispositions, Anxious to prevent differences of interpretation of the Convention from impairing its unifying effect; Declare themselves ready: soucieux d’éviter que les diver- gences d’interprétation de la con- vention ne nuisent à son caractère unitaire, se déclarent prêts: 1. to examine the possibility of conferring jurisdiction in certain matters on the Court of Justice of the European Communities and, if necessary, to negotiate an agree 1. à examiner la possibilité d’attri- buer certaines compétences à la Cour de justice des Communautés européennes, et à négocier, le cas échéant, un accord à cet effet; artikel 24 skulle bli tillämpligt på. III. Med beaktande av att kon- ventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser bidrar till att skapa ökad enhetlighet i fråga om lagvalsregler inom Europeiska ge- menskaperna, uttrycker de stånd- punkten att varje stat som blir medlem av Europeiska gemen- skaperna bör ansluta sig till denna konvention. GEMENSAM FÖRKLARING Regeringarna i Konungariket Belgien, Konungariket Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Franska republiken, Irland, Italienska republiken, Storhertig- dömet Luxemburg, Konungariket Nederländerna och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, som vid undertecknandet av kon- ventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, önskar säkerställa att denna kon- vention tillämpas så effektivt som möjligt, och som är angelägna om att förhindra att skillnader beträffande tolkningen av denna konvention motverkar dess enlighetsskapande effekt, förklarar sig beredda att 1. undersöka möjligheten att göra Europeiska gemenskapernas dom- stol behörig och, om det visar sig nödvändigt, att förhandla fram ett avtal för detta ändamål, samt ment to this effect; 2. to arrange meetings at regular intervals between their represen- tatives. 2. à instituer des contracts pério- diques entre leurs représentants. 2. anordna regelbundna möten mellan sina företrädare. FIRST PROTOCOL ON THE INTERPRETATION BY THE COURT OF JUSTICE OF THE EUROPEAN COMMUNITIES OF THE CONVENTION ON THE LAW APPLICABLE TO CONTRACTUAL OBLIGA- TIONS opened for signature in Rome on 19 June 1980 (89/128/EEC). PREMIER PROTOCOLE CON- CERNANT L’INTERPRÉTA- TION PAR LA COUR DE JUSTICE DES COMMUNAU- TÉS EUROPÉENNES DE LA CONVENTION SUR LA LOI APPLICABLE AUX OBLIGA- TIONS CONTRACTUELLES, ouverte à la signature à Rome le 19 juin 1980 THE HIGH CONTRACTING PARTIES TO THE TREATY ESTABLISHING THE EURO- PEAN ECONOMIC COMMU- NITY, LES HAUTES PARTIES CON- TRACTANTES AU TRAITÉ IN- STITUANT LA COMMUNAU- TÉ ÉCONOMIQUE EURO- PÉENNE, HAVING REGARD to the joint declaration annexed to the con- vention on the law applicable to contractual obligations, opened for signature in rome on 19 june 1980, SE RÉFÉRANT à la déclaration commune annexée à la convention sur la loi applicable aux obliga- tions contractuelles, ouverte à la signature à rome le 19 juin 1980, HAVE DECIDED to conclude a protocol conferring jurisdiction on the court of justice of the euro- pean communities to interpret that convention, and to this end have designated as their plenipoten- taries: ------------------------------ HAVE AGREED AS FOLLOWS: ONT DÉCIDÉ de conclure un protocole attribuant compétence à la cour de justice des com- munautés européennes pour l’in- terprétation de ladite convention et ont désigné à cet effet comme plénipotentiaires: -------------------------------- SONT CONVENUS DES DIS- POSITIONS QUI SUIVENT: FÖRSTA PROTOKOLLET OM EUROPEISKA GEMEN- SKAPERNAS DOMSTOLS TOLKNING AV KONVENTIO- NEN OM TILLÄMPLIG LAG FÖR AVTALSFÖRPLIKTEL- SER öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 DE HÖGA FÖRDRAGSSLU- TANDE PARTERNA I FÖR- DRAGET OM UPPRÄTTAN- DET AV EUROPEISKA EKO- NOMISKA GEMENSKAPEN, SOM HÄNVISAR till den gemen- samma förklaring som har bilagts konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980, HAR BESLUTAT att anta ett protokoll som tilldelar Europeiska gemenskapernas domstol behörig- het att tolka den konventionen och har för detta ändamål som be- fullmäktigade ombud utsett. - - - - - - - - - - - - - - - - - HAR ENATS OM FÖLJANDE BESTÄMMELSER. Article 1 Article premier The Court of Justice of the European Communities shall have jurisdiction to give rulings on the interpretation of: La Cour de justice des Commu- nautés européennes est compé- tente pour statuer sur l’interpré- tation: a) the Convention on the law applicable to contractual obliga- tions, opened for signature in Rome on 19 June 1980, here- inafter referred to as the ´Rome Convention´; a) de la convention sur la loi applicable aux obligations con- tractuelles, ouverte à la signature à Rome le 19 juin 1980, ciaprès dénommée «convention de Rome»; b) the Convention on accession to the Rome Convention by the states which have become mem- bers of the European Commu- nities since the date on which it was opened for signature; b) des conventions relatives à l’adhésion à la convention de Rome des États qui sont devenus membres des Communautés euro- péennes après la date de son ouverture à la signature; c) this protocol. c) du présent protocole. Article 2 Article 2 Any of the courts referred to below may request the Court of Justice to give a preliminary ruling on a question raised in a case pending before it and con- cerning interpretation of the provi- sions contained in the instruments referred to in Article 1 if that court considers that a decision on the question is necessary to enable it to give judgment: Toute juridiction visée ci-après a la faculté de demander à la Cour de justice de statuer à titre pré- judiciel sur une question soulevée dans une affaire pendante devant elle et portant sur l’interprétation des dispositions que comportent les instruments mentionnés à l’article 1er, lorsqu’elle estime qu’une décision sur ce point est nécessaire pour rendre son jugement: a) - in Belgium: a) - en Belgique: la Cour de Cassation (Het Hof van Cassatie) and le Conseil d´etat (de Raad van State) la Cour de cassation (het Hof van Cassatie) et le Conseil d´Etat (de Raad van State), - in Denmark: - au Danemark: Højesteret, Højesteret, - in the Federal Republic of Germany: die Obersten Gerichtshöfe des - en république fédérale d’Alle- magne: die Obersten Gerichtshöfe des Artikel 1 Europeiska gemenskapernas dom- stol är behörig att tolka a) konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980, nedan kallad "Romkonven- tionen", b) konventioner om anslutning till Romkonventionen av stater som blir medlemmar av Europeiska gemenskapen efter det att konven- tionen öppnades för underteck- nande, c) detta protokoll. Artikel 2 Följande domstolar har rätt att begära att domstolen skall med- dela förhandsavgörande i en fråga som uppkommer i ett mål som är anhängigt vid dem och rör tolk- ningen av bestämmelserna i de instrument som nämns i artikel 1, när de anser att ett beslut i frågan är nödvändigt för att de skall kunna döma i saken: a) - i Belgien: la Cour de cassation - het Hof van Cassatie och le Conseil d´Etat - de Raad van State, - i Danmark: Højesteret, - i Förbundsrepubliken Tyskland: die obersten Gerichtshöfe des Bundes, Bundes, - in Greece: ta Anotata Aikastiria, - en Grèce: ta Anotata Aikastiria, - in Spain el Tribunal Supremo, - en Espagne: el Tribunal Supremo, - in France: la Cour de Cassation and le Conseil d´Etat, - en France: la Cour de cassation et le Conseil d’État, - in Ireland: the Supreme Court, - en Irlande: the Supreme Court, - in Italy: la Corte Suprema di Cassazione and il Consiglio di Stato, - en Italie: la Corte suprema di cassazione et il Consiglio di Stato, - in Luxembourg: la Cour Supérieure de Justice, when sitting as Cour de Cassation, - au Luxembourg: la Cour supérieure de justice sié- geant comme Cour de cassation, - in The Netherlands: de Hoge Raad, - aux Pays-Bas: de Hoge Raad, - in Austria: the Oberste Gerichtshof, the Verwaltungsgerichtshof and the Verfassungsgerichtshof, - en Autriche: le Oberste Gerichtshof, le Verwal- tungsgerichtshof et le Verfas- sungsgerichtshof, - in Portugal: o Supremo Tribunal de Justiça and o Supremo Tribunal Admini- strativo, - au Portugal: o Supremo Tribunal de Justiça et o Supremo Tribunal Admini- strativo, - in Finland: korkein oikeus/högsta domstolen, korkein hallinto-oikeus/högsta förvaltningsdomstolen, markkina- tuomioistuin/marknadsdomstolen and työtuomioistuin/arbetsdom- stolen, - en Finlande: korkein oikeus/högsta domstolen, korkein hallinto-oikeus/högsta förvaltningsdomstolen, markkina- tuomioistuin/marknadsdomstolen et työtuomioistuin/arbetsdomsto- len, - in Sweden: Högsta domstolen, Regeringsrät- ten, Arbetsdomstolen and Mark- nadsdomstolen, - en Suède: Högsta domstolen, Regeringsrät- ten, Arbetsdomstolen et Mark- nadsdomstolen, Bundes, - i Grekland: ta anwtata dicasthria, - i Spanien: el Tribunal supremo, - i Frankrike: la Cour de Cassation och le Conseil d´Etat, - i Irland: the Supreme Court, - i Italien: la Corte suprema di Cassazione och il Consiglio di stato, - i Luxemburg: la Cour supérieure de justice, i dess sammansättning som Cour de cassation, - i Nederländerna: de Hoge Raad, - i Österrike: Oberste Gerichtshof, Verwal- tungsgerichtshof och Verfass- ungsgerichtshof, - i Portugal: o Supremo Tribunal de Justiça och o Supremo Tribunal Admini- strativo, - i Finland: Högsta domstolen/korkein oikeus, Högsta förvaltningsdomstolen/ korkein hallinto-oikeus, Marknadsdomstolen/markkinatuo- mioistuin och Arbetsdomstolen /työtuomioistuin, - i Sverige: Högsta domstolen, Regerings- rätten, Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen, - in the United Kingdom: the House of Lords and other courts from which no further appeal is possible; - au Royaume-Uni: the House of Lords et les autres juridictions dont les décisions ne sont plus susceptibles de recours; b) the courts of the Contracting States when acting as appeal courts. b) les juridictions des États con- tractants lorsqu’elles statuent en appel. Article 3 Article 3 1. The competent authority of a Contracting State may request the Court of Justice to give a ruling on a question of interpretation of the provisions contained in the instruments referred to in Article 1 if judgments given by the courts of that State conflict with the interpretation given either by the Court of Justice or in a judgment of one of the courts of another Contracting State referred to in Article 2. The provisions of this paragraph shall apply only to judgments which have become res judicata. 1. L’autorité compétente d’un État contractant a la faculté de deman- der à la Cour de justice de se prononcer sur une question d’interprétation des dispositions que comportent les instruments mentionnés à l’article ler si des décisions rendues par des juridic- tions de cet État sont en contra- diction avec l’interprétation don- née soit par la Cour de justice, soit par une décision d’une juridiction d’un autre État contractant men- tionnée à l’article 2. Les disposi- tions du présent paragraphe ne s’appliquent qu’aux décisions pas- sées en force de chose jugée. 2. The interpretation given by the Court of Justice in response to such a request shall not affect the judgments which gave rise to the request for interpretation. 2. L’interprétation donnée par le Cour de justice à la suite d’une telle demande est sans effet sur les décisions à l’occasion desquelles l’interprétation lui a été deman- dée. 3. The procurators-general of the supreme courts of appeal of the Contracting States, or any other authority designated by a Contrac- ting State, shall be entitled to request the Court of Justice for a ruling on interpretation in accor- dance with paragraph 1. 3. Sont compétents pour saisir la Cour de justice d’une demande d’interprétation conformément au paragraphe 1 les procureurs géné- raux près les cours de cassation des États contractants ou toute autre autorité désignée par un État contractant. - i Förenade kungariket: the House of Lords och andra domstolar vilkas beslut inte går att överklaga; b) domstolarna i konventions- staterna när de dömer som över- instans. Artikel 3 1. En behörig myndighet i en konventionsstat har rätt att begära att domstolen uttalar sig i en fråga om tolkningen av bestämmelserna i de instrument som nämns i artikel 1, om avgöranden som meddelas av domstolar i den staten strider antingen mot den tolkning som gjorts av domstolen eller mot ett avgörande av en domstol i en annan konventions- stat, vilken domstol nämns i artikel 2. Bestämmelserna i denna punkt gäller endast avgöranden som har vunnit laga kraft. 2. Den tolkning som görs av domstolen i anledning av en sådan begäran påverkar inte de avgöran- den som gav upphov till begäran om tolkning. 3. Det offentligas högsta repre- sentant vid kassationsdomstolarna i konventionsstaterna eller varje annan myndighet som utses av en konventionsstat är behöriga att vända sig till domstolen med en begäran om tolkning enligt punkt 1. 4. The registrar of the Court of Justice shall give notice of the request to the Contracting States, to the Commission and to the Council of the European Commu- nities; they shall then be entitled within two months of the notifi- cation to submit statements of case or written observations to the court. 4. Le greffier de la Cour de justice notifie la demande aux États contractants, à la Commission et au Conseil des Communautés européennes, qui, dans un délai de deux mois à compter de cette noti- fication, ont le droit de déposer devant la Cour des mémoires ou observations écrites. 5. No fees shall be levied or any costs or expenses awarded in re- spect of the proceedings provided for in this article. 5. La procédure prévue au présent article ne donne lieu ni à la per- ception ni au remboursement des frais et dépens. Article 4 Article 4 1. Except where this protocol otherwise provides, the provisions of the Treaty establishing the European Community and those of the protocol on the statute of the Court of Justice annexed thereto, which are applicable when the Court is requested to give a preliminary ruling, shall also apply to any proceedings for the interpretation of the instru- ments referred to in Article 1. 1. Dans la mesure où le présent protocole n’en dispose pas autre- ment, les dispositions du traité instituant la Communauté écono- mique européenne et celles du protocole sur le statut de la Cour de justice y annexé qui sont appli- cables lorsque la Cour est appelée à statuer à titre préjudiciel s’appli- quent également à la procédure d’interprétation des instruments mentionnés à l’article 1er. 2. The rules of procedure of the Court of Justice shall, if neces- sary, be adjusted and supple- mented in accordance with article 188 of the Treaty establishing the European Economic Community. 2. Le règlement de procédure de la Cour de justice est adapté et complété, si besoin est, conformé- ment à l’article 188 du traité instituant la Communauté écono- mique européenne. Article 5 Article 5 This protocol shall be subject to ratification by the Signatory States. The instruments of ratifica- tion shall be deposited with the Secretary-General of the Council of the European Communities. Le présent protocole est soumis à la ratification des États signa- taires. Les instruments de ratifi- cation sont déposés auprès du secrétaire général du Conseil des Communautés européennes. 4. När en begäran inkommer skall domstolens justitiesekreterare un- derrätta konventionsstaterna samt Europeiska gemenskapernas kom- mission och råd, vilka inom en frist om två månader efter sådan underrättelse har rätt att inkomma till domstolen med inlagor eller skriftliga synpunkter. 5. Det förfarande som anges i denna artikel skall inte föranleda att avgifter tas ut eller att ersätt- ning för kostnader eller utlägg tillerkänns. Artikel 4 1. Såvida inte annat föreskrivs i detta protokoll skall de bestäm- melser i Fördraget om upprättan- det av Europeiska ekonomiska ge- menskapen och i det därtill bi- lagda protokollet om domstolens stadga, vilka gäller när domstolen skall meddela förhandsavgörande, tillämpas även på förfarandet vid tolkning av de instrument som nämns i artikel 1. 2. Domstolens rättegångsregler skall vid behov anpassas och kompletteras enligt artikel 188 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemen- skapen. Artikel 5 Detta protokoll skall ratificeras av signatärstaterna. Ratifikationsin- strumenten skall deponeras hos generalsekreteraren vid Europe- iska gemenskapernas råd. Article 6 1. To enter into force, this proto- col must be ratified by seven states in respect of which the Rome Convention is in force. This protocol shall enter into force on the first day of the third month following the deposit of the instrument of ratification by the last such state to take this step. If, however, the second protocol conferring on the Court of Justice of the European Communities certain powers to interpret the Convention on the law applicable to contractual obligations, opened for signature in Rome on 19 June 1980, concluded in Brussels on 19 December 1988, enters into force on a later date, this protocol shall enter into force on the date of entry into force of the second protocol. Article 6 1. Pour entrer en vigueur, le pré- sent protocole doit être ratifié par sept États à l’égard desquels la convention de Rome est en vigueur. Il entre en vigueur le premier jour du troisième mois suivant le dépôt de l’instrument de ratification par celui de ces États qui procède le dernier à cette formalité. Toutefois, si le deuxième protocole attribuant à la Cour de justice des Communautés européennes certaines compéten- ces en matière d’interprétation de la convention sur la loi applicable aux obligations contractuelles ouverte à la signature à Rome le 19 juin 1980, conclu à Bruxelles le 19 décembre 1988, entre en vigueur à une date ultérieure, le présent protocole entre également en vigueur à la date d’entrée en vigueur du deuxième protocole. 2. Any ratification subsequent to the entry into force of this protocol shall take effect on the first day of the third month following the deposit of the instrument of ratification, provi- ded that the ratification, accep- tance or approval of the Rome Convention by the state in ques- tion has become effective. 2. Toute ratification postérieure à l’entrée en vigueur du présent protocole prend effet le premier jour du troisième mois suivant le dépôt de l’instrument de ratifi- cation, pour autant que la ratifica- tion, l’acceptation ou l’approba- tion de la convention de Rome par l’État en question soit devenue effective. Article 7 Article 7 The Secretary-General of the Council of the European Commu- nities shall notify the Signatory States of: Le secrétaire général du Conseil des Communautés européennes notifie aux États signataires: a) the deposit of each instrument of ratification; a) le dépôt de tout instrument de ratification; Artikel 6 1. För att det här protokollet skall träda i kraft skall det ratificeras av sju stater för vilka Romkonven- tionen är i kraft. Det träder i kraft den första dagen i den tredje månaden efter det att ratifikations- instrument har deponerats av den av dessa stater som sist fullgör denna formalitet. Om emellertid det andra protokollet, som antogs i Bryssel den 19 december 1988, vilket ger Europeiska gemenska- pernas domstol viss behörighet vid tolkning av konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktel- ser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980, träder i kraft senare, träder det här proto- kollet i kraft samma dag som det andra protokollet träder i kraft. 2. Varje ratifikation som äger rum efter detta protokolls ikraftträ- dande skall gälla från och med den första dagen i den tredje månaden efter depositionen av ratifikationsinstrumentet, förutsatt att ifrågavarande stats ratifikation, godtagande eller godkännande av Romkonventionen har blivit gäl- lande. Artikel 7 Generalsekreteraren vid Europe- iska gemenskapernas råd skall underrätta signatärstaterna om a) deponeringen av varje ratifika- tionsinstrument, b) the date of entry into force of this protocol; b) la date d’entrée en vigueur du présent protocole; c) any designation communicated pursuant to article 3 (3); c) les désignations communiquées en application de l’article 3 paragraphe 3; d) any communication made pur- suant to Article 8. d) les communications effectuées en application de l’article 8. Article 8 Article 8 The Contracting States shall com- municate to the Secretary-General of the Council of the European Communities the texts of any provisions of their laws which necessitate an amendment to the list of courts in Article 2 (a). Les États contractants communi- quent au secrétaire général du Conseil des Communautés euro- péennes les textes de leurs dispo- sitions législatives qui impliquent une modification de la liste des juridictions désignées à l’article 2 point a). Article 9 Article 9 This protocol shall have effect for as long as the Rome Convention remains in force under the con- ditions laid down in Article 30 of that Convention. Le présent protocole produit ses effets aussi longtemps que la con- vention de Rome reste en vigueur dans les conditions prévues à son article 30. Article 10 Article 10 Any Contracting State may re- quest the revision of this protocol. In this event, a revision con- ference shall be convened by the president of the Council of the European Communities. Chaque État contractant peut demander la révision du présent protocole. Dans ce cas, une con- férence de révision est convoquée par le président du Conseil des Communautés européennes. Article 11 This protocol, drawn up in a single original in the Danish, Dutch, English, French, German, Greek, Irish, Italian, Portuguese and Spanish languages, all 10 texts being equally authentic, shall be deposited in the archives of the General Secretariat of the Council of the European Communities. Article 11 Le présent protocole, rédigé en un exemplaire unique en langues allemande, anglaise, danoise, es- pagnole, française, grecque, irlan- daise, italienne, néerlandaise et portugaise, les dix textes faisant également foi, est déposé dans les archives du secrétariat général du Conseil des Communautés euro- b) dagen för detta protokolls ikraftträdande, c) förordnanden som meddelas en- ligt artikel 3.3, d) meddelanden som lämnas en- ligt artikel 8. Artikel 8 Konventionsstaterna skall till generalsekreteraren vid Euro- peiska gemenskapernas råd över- lämna texterna till sådana lagbe- stämmelser som innebär ändringar i den förteckning över domstolar som anges i artikel 2 a. Artikel 9 Detta protokoll skall gälla så länge Romkonventionen förblir i kraft enligt de villkor som anges i artikel 30 i den konventionen. Artikel 10 Varje konventionsstat får begära att detta protokoll revideras. Om så sker, skall ordföranden för Europeiska gemenskapernas råd sammankalla en revisionskonfe- rens. Artikel 11 Detta protokoll, som har upprät- tats i ett enda exemplar på danska, engelska, franska, grekiska, iriska, italienska, nederländska, portu- gisiska, spanska och tyska språ- ken, vilka tio texter äger lika giltighet, skall deponeras i arkiven hos generalsekretariatet vid Europeiska gemenskapernas råd. The Secretary-General shall trans- mit a certified copy to the govern- ment of each Signatory State. In witness whereaf, the under- signed Plenipotentiaries have affixed their signatures below this Protocol. Done at Brussels on the nineteenth day of December in the year one thousand nine hundred and eighty-eight. péennes. Le secrétaire général en remet une copie certifiée con- forme à chacun des gouverne- ments des États signataires. En foi de quoi, les pléni- potentiaires ont apposé leur signature au bas du présent protocole. Fait à Bruxelles, les dix-neuf décembre mil neuf cent quatre- vingt-huit. Generalsekreteraren skall över- lämna en bestyrkt kopia till regeringen i varje signatärstat. Som till bevis på detta har under- tecknande befullmäktigade ombud underskrivit detta protokoll. Som skedde i Bryssel den nittonde december nittonhundraåttioåtta. ANDRA PROTOKOLLET om att ge Europeiska gemenskapernas domstol viss behörighet att tolka konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980 DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA I FÖRDRAGET OM UPPRÄTTANDET AV EUROPEISKA EKONOMISKA GEMEN- SKAPEN, SOM BEAKTAR att konventionen om tillämplig lag för avtals- förpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980, nedan kallad ”Romkonventionen”, träder i kraft efter deponeringen av det sjunde ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrumentet, SOM BEAKTAR att det för enhetlig tillämpning av de regler som har införts genom Romkonventionen krävs en mekanism som säkerställer en enhetlig tolkning av dess regler, och att Europeiska gemenskapernas domstol för detta ändamål bör ges lämplig behörighet, även innan Romkonventionen träder i kraft, med avseende på alla medlemsstater i Europeiska ekonomiska gemenskapen, HAR BESLUTAT att anta detta protokoll Artikel 1 1. Europeiska gemenskapernas domstol skall, när det gäller Rom- konventionen, vara behörig enligt det första protokollet, som antogs i Bryssel den 19 december 1988, om Europeiska gemenskapernas domstols tolkning av konventionen om tillämplig lag för avtalsför- pliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980. Protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols stadga och rättegångsreglerna för domstolen skall vara tillämpliga. 2. Domstolens rättegångsregler skall vid behov anpassas och komplet- teras enligt artikel 188 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen. Artikel 2 Detta protokoll skall ratificeras av signatärstaterna. Ratifikationsinstru- menten skall deponeras hos generalsekreteraren vid Europeiska gemen- skapernas råd. Artikel 3 Detta protokoll träder i kraft den första dagen i den tredje månaden efter det att ratifikationsinstrumentet har deponerats av den signatärstat som sist genomför denna formalitet. Artikel 4 Detta protokoll, som har upprättats i ett enda exemplar på danska, engelska, franska, grekiska, iriska, italienska, nederländska, portugisiska, spanska och tyska språken, vilka tio texter äger lika giltighet, skall deponeras i arkiven hos generalsekretariatet vid Europeiska gemen- skapernas råd. Generalsekreteraren skall överlämna en bestyrkt kopia av det till regeringen i varje signatärstat. Till bevis på detta har undertecknade befullmäktigade ombud under- skrivit detta protokoll. Som skedde i Bryssel den nittonde december nittonhundraåttioåtta. KONVENTION om Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till konventionen om tillämplig lag för avtalsför- pliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980, samt till det första och det andra protokollet angående domstolens tolkning av den konventionen (97/C 15/02) DE HÖGA FÖRDRAGSSLUTANDE PARTERNA I FÖRDRAGET OM UPPRÄTTANDET AV EUROPEISKA GEMENSKAPEN, SOM BEAKTAR att Republiken Österrike, Republiken Finland och Konungariket Sverige i och med sitt medlemskap i Europeiska unionen har förbundit sig att ansluta sig till konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, som öppnades för undertecknande i Rom den 19 juni 1980, samt till det första och det andra protokollet angående domstolens tolkning av den konventionen, HAR ENATS OM FÖLJANDE. AVDELNING I Allmänna bestämmelser Artikel 1 Republiken Österrike, Republiken Finland och Konungariket Sverige ansluter sig a) till konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, öppnad för undertecknande i Rom den 19 juni 1980, i det följande kallad ”1980 års konvention”, med all den anpassning och alla de ändringar som har gjorts i den, - genom den konvention som undertecknades i Luxemburg den 10 april 1984, i det följande kallad ”1984 års konvention”, om Republiken Greklands anslutning till konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, - genom den konvention som undertecknades i Funchal den 18 maj 1992, i det följande kallad ”1992 års konvention”, om Konunga- riket Spaniens och Portugisiska republikens anslutning till konven- tionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, b) till det första protokollet, som undertecknades den 19 december 1988, i det följande kallat ”1988 års första protokoll”, om Europeiska gemenskapernas domstols tolkning av konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, c) till det andra protokollet, som undertecknades den 19 december 1988, i det följande kallat ”1988 års andra protokoll”, i vilket Europeiska gemenskapernas domstol ges viss behörighet vad be- träffar tolkningen av konventionen om tillämplig lag för avtals- förpliktelser. AVDELNING II Anpassning av det protokoll som utgör bilaga till 1980 års konvention Artikel 2 Protokollet som utgör bilaga till 1980 års konvention skall ersättas med följande text: ”Utan hinder av bestämmelserna i konventionen får Danmark, Sverige och Finland behålla sina nationella bestämmelser om tillämplig lag när det gäller sjötransport av gods och får ändra dessa bestämmelser utan att förfarandet i artikel 23 i Romkonventionen följs. De tillämpliga nationella bestämmelserna är följande: - I Danmark 252 § och 321 § tredje och fjärde stycket i Søloven (sjölagen). - I Sverige 13 kap. 2 § första och andra stycket samt 14 kap. 1 § tredje stycket sjölagen. - I Finland 13 kap. 2 § 1 och 2 mom. och 14 kap. 1 § 3 mom. i merilaki (sjölagen)." AVDELNING III Anpassning av 1988 års första protokoll Artikel 3 I artikel 2 a i 1988 års första protokoll skall följande strecksatser införas: a) Mellan den tionde och den elfte strecksatsen: ”- i Österrike: Oberste Gerichtshof, Verwaltungsgerichtshof och Verfassungsgerichtshof”. b) Mellan den elfte och den tolfte strecksatsen: ”- Finland: Högsta somstolen/korkein oikeus, Högsta förvaltnings- domstolen/korkein hallinto-oikeus, Marknadsdomstolen/markkina- tuomioistuin och Arbetsdomstolen/työtuomioistuin, - i Sverige: Högsta domstolen, Regeringsrätten, Arbetsdomstolen och Marknadsdomstolen,”. AVDELNING IV Slutbestämmelser Artikel 4 1. Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd skall till Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges regeringar översända en bestyrkt kopia av 1980 års konvention, 1984 års konvention, 1988 års första protokoll, 1988 års andra protokoll och 1992 års konvention på danska, engelska, franska, grekiska, iriska, italienska, nederländska, spanska, portugisiska och tyska språken. 2. Texterna till 1980 års konvention, 1984 års konvention, 1988 års första protokoll, 1988 års andra protokoll och 1992 års konvention, vilka har upprättats på finska och svenska språken äger lika giltighet under samma villkor som de andra texterna till 1980 års konvention, 1984 års konvention, 1988 års första protokoll, 1988 års andra protokoll och 1992 års konvention. Artikel 5 Denna konvention skall ratificeras av signatärstaterna. Ratifikations- instrumenten skall deponeras hos generalsekreteraren för Europeiska unionens råd. Artikel 6 1. Denna konvention skall i förhållandet mellan de stater som har ratificerat den träda i kraft den första dagen i den tredje månaden efter det att det sista ratifikationsinstrumentet har deponerats av Republiken Österrike, Republiken Finland eller Konungariket Sverige och av en avtalsslutande stat som har ratificerat konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. 2. Denna konvention skall för varje avtalsslutande stat som i efterhand ratificerar den träda i kraft den första dagen i den tredje månaden efter det att dess ratifikationsinstrument har deponerats. Artikel 7 Generalsekreteraren för Europeiska unionens råd skall underrätta signatärstaterna om a) deponeringen av ratifikationsinstrument, b) dagen för denna konventions ikraftträdande för de avtalsslutande staterna. Artikel 8 Denna konvention, som har upprättats i ett enda originalexemplar på danska, engelska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, nederländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska språken vilka alla tolv texter äger lika giltighet, skall deponeras i arkiven hos Europeiska unionens råds generalsekretariat. Generalsekreteraren skall översända en bestyrkt kopia av den till regeringen i varje signatärstat. Departementspromemorians lagförslag 1 Förslag till lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser Härigenom föreskrivs följande. 1 § Artiklarna 1-21 i konventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser samt artiklarna 1–4 i första tilläggsprotokollet om EG- domstolens tolkningsrätt skall gälla som lag här i landet. Konventionens svenska, engelska och franska texter finns intagna som en bilaga till denna lag. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om till- lämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag äger tillämpning på sådana köp av lösa saker som hava internationell karaktär. Från lagens tillämpningsområ- de undantagas 1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg; 2. köp av värdepapper; samt 3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exe- kutiv ordning. Med köp likställes avtal om leverans av lösa saker som skola tillverkas, såframt materialet skall tillhandahållas av den som åtagit sig leveransen. Denna lag tillämpas på sådana köp av lösa saker som har internationell karaktär. Från lagens tillämpningsområ- de undantas 1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg, 2. köp av värdepapper, 3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exe- kutiv ordning, samt 4. köp som omfattas av artikel 5 i bilagan till lagen (1996:000) om tillämplig lag för avtalsför- pliktelser. Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som skall tillverkas, om materialet skall tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen skall inte tillämpas på avtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande. 3 Förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400) Härigenom föreskrivs att 3 § fastighetsmäklarlagen (1995:400) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Bestämmelserna i denna lag tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av mäklarens uppdrag utförs i Sverige. Bestämmelserna i denna lag tillämpas oavsett var fas- tigheten är belägen, om en vä- sentlig del av mäklarens uppdrag utförs i Sverige. I den mån lagen (1996:000) om tillämplig lag för avtals- förpliktelser är tillämplig av- görs dock frågan om val av rättsordning enligt den lagen. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen skall inte tillämpas på uppdragsavtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande 4 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:351) om handelsagentur skall upphöra att gälla. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Lagen skall inte tillämpas på agenturavtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande. Förteckning över remissinstanser Efter remiss har yttranden över departementspromemorian Romkon- ventionen - införlivande med svensk rätt av EG-konventionen om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Ds 1996:7) avgetts av Hovrätten för västra Sverige, Göteborgs tingsrätt, Kammarrätten i Stockholm, Arbetsdomstolen, Kommerskollegium, Finansinspektionen, Konsu- mentverket, Riksskatteverket, Konkurrensverket, Arbetsgivarverket, Sjöfartsverket, Fastighetsmäklarnämnden, Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Juridiska fakulteten vid Lunds universitet, Sveriges Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund, Sveriges Industriförbund, Svenska Bankföreningen, Sveriges Köpmannaförbund, Företagarnas Riksorganisation, Stockholms Handelskammare, Sveriges Redareförening, Svenska Arbetsgivareföreningen, Sveriges handelsagenters förbund och Fastighetsmäklarförbundet. Yttrande har också avgetts av Säljarnas Riksförbund. Därutöver har Marknadsdomstolen, Institutet för sjörätt och annan transporträtt vid Stockholms universitet, Sveriges Försäkringförbund, Svenska Fondhandlareföreningen, Grossistförbundet Svensk handel, Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO), Sveriges Akademikers Centralorganisation (SACO), Förbundet Sveriges handelsrepresentanter och Mäklarsamfundet beretts tilllfälle att yttra sig. Lagrådsremissens lagförslag Förslag till lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser Härigenom föreskrivs följande. Artiklarna 1-16 och 18-21 i konventionen den 19 juni 1980 om tillämp- lig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen) samt artiklarna 1-4 i det första protokollet om Europeiska gemenskapernas domstols tolkning av konventionen skall gälla som lag här i landet med de anpassningar och ändringar som har gjorts genom tillträdeskonventionerna den 10 april 1984, den 18 maj 1992 och den 29 november 1996. De danska, engelska, finska, franska, grekiska, iriska, italienska, neder- ländska, portugisiska, spanska, svenska och tyska texterna av Romkon- ventionen och protokollet skall ha lika giltighet. Romkonventionens och protokollets svenska, engelska och franska texter finns intagna som en bilaga till denna lag. Denna lag träder i kraft, i fråga om Romkonventionen den 1 juli 1998 och i fråga om protokollet den dag regeringen bestämmer. Lagen skall såvitt den avser Romkonventionen inte tillämpas på avtal som har ingåtts före den 1 juli 1998. Förslag till lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 1 § Denna lag äger tillämpning på sådana köp av lösa saker som hava internationell karaktär. Från lagens tillämpningsområ- de undantagas 1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg; 2. köp av värdepapper; samt 3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exe- kutiv ordning. Med köp likställes avtal om leverans av lösa saker som skola tillverkas, såframt materialet skall tillhandahållas av den som åtagit sig leveransen. Denna lag tillämpas på sådana köp av lösa saker som har inter- nationell karaktär. Från lagens tillämpningsområ- de undantas 1. köp av registrerade fartyg och luftfartyg, 2. köp av värdepapper, 3. försäljning genom judiciell myndighets åtgärd eller i exe- kutiv ordning, samt 4. köp som omfattas av konsu- mentköplagen (1990:932) eller av artikel 5 i konventionen i bilagan till lagen (1998:000) om tillämplig lag för avtalsförplik- telser. Med köp likställs avtal om leverans av lösa saker som skall tillverkas, om materialet skall tillhandahållas av den som har åtagit sig leveransen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. Lagen skall inte tillämpas på avtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande. Förslag till lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400) Härigenom föreskrivs att 3 § fastighetsmäklarlagen (1995:400) skall ha följande lydelse. Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse 3 § Bestämmelserna i denna lag tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av mäklarens uppdrag utförs i Sverige. Bestämmelserna i denna lag tillämpas oavsett var fastigheten är belägen, om en väsentlig del av mäklarens uppdrag utförs i Sverige. I den mån lagen (1998:000) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser är tillämplig avgörs dock frågan om val av rättsordning enligt den lagen. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. Lagen skall inte tillämpas på uppdragsavtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande. Förslag till lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur Härigenom föreskrivs att 3 § lagen (1991:351) om handelsagentur skall upphöra att gälla. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1998. Den upphävda paragrafen gäller dock fortfarande i fråga om agentur- avtal som har ingåtts före lagens ikraftträdande. Lagrådets yttrande Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1997-09-29 Närvarande: f.d. justitierådet Staffan Vängby, justitierådet Gertrud Lennander, regeringsrådet Kjerstin Nordborg. Enligt en lagrådsremiss den 18 september 1997 (Justitiedepartementet) har regeringen beslutat inhämta Lagrådets yttrande över förslag till 1. lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, 2. lag om ändring i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, 3. lag om ändring i fastighetsmäklarlagen (1995:400), 4. lag om ändring i lagen (1991:351) om handelsagentur. Förslagen har inför Lagrådet föredragits av kanslirådet Carina Gunnarsson. Förslagen föranleder följande yttrande av Lagrådet: Förslaget till lag om tillämplig lag för avtalsförpliktelser Lagrådsremissen innehåller förslag om lagstiftning med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Romkonventionen). I remissen diskuteras huruvida konventionen skall införlivas med svensk rätt genom transformering eller inkorporering. Regeringen har valt den senare metoden. Det remitterade förslaget innebär sålunda att i en särskild lag anges, att vissa artiklar i konventionen skall gälla som lag här i landet. Den autentiska konven- tionstexten blir alltså gällande svensk författningstext. Inkorporeringsmetoden har hittills tillämpats ganska sparsamt i svensk lagstiftning. Man kan anta att den kan komma till flitigare användning i framtiden i samband med att olika EG-direktiv skall införas i svensk rätt. Det kan vara meningslöst att skriva om en direktivtext, eftersom svenska domstolar vid tillämpning av lagtext som införts till följd av ett EG- direktiv har att tolka lagen i överensstämmelse med direktivets rätta innebörd och i belysning av tidigare avgöranden av EG-domstolen samt vid behov fråga EG-domstolen om den rätta innebörden. En nackdel, som delvis framgår av lagrådsremissen, är att inkorporeringsmetoden i mindre mån än transformeringsmetoden ger anledning till uttalanden i lagstiftningsärendet om vad olika bestämmelser i konventions- eller direktivtexten innebär. Visserligen får sådana uttalanden inte karaktär av motiv utan blir endast en sorts kommentar och kan därför inte tjäna till ledning för rättstillämpningen på samma sätt som förarbeten till rent inhemsk lagstiftning. Det skulle ändå kunna bespara domstolar, andra myndigheter, företag och enskilda en hel del arbete och därmed också kostnader, om någon som arbetat mycket med frågan ger sin syn på hur konventionen eller direktivet bör förstås. I förevarande fall ges emellertid i lagrådsremissen en redovisning av konventionens artiklar. Denna bygger på den officiella rapporten om konventionsarbetet. Rapporten har i valda delar översatts och i någon mån försetts med exempel anpassade till svenska förhållanden. Redovisningen kan på så sätt ge viss ledning för rättstillämpningen, vilket måste välkomnas. Oavsett hur det må förhålla sig med nu anförda synpunkter delar Lagrådet regeringens uppfattning att det är lämpligt att använda in- korporeringsmetoden för att införliva Romkonventionen med svensk lagstiftning. Med hänsyn till konventionens innehåll och utformning framstår denna metod i själva verket som den från praktiska synpunkter enda tänkbara. Mot den föreslagna lagtexten har Lagrådet inte några erinringar. Övriga lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran. Justitiedepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 16 oktober 1997 Närvarande: statsrådet Peterson, ordförande, och statsråden Freivalds, Tham, Åsbrink, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, von Sydow, Klingvall, Åhnberg, Östros, Messing Föredragande: statsrådet Freivalds Regeringen beslutar proposition 1997/98:14 Romkonventionen - tillämplig lag för avtalsförpliktelser. Här återfinns bilagan som bilaga 1 till propositionen. Här återfinns bilagan som bilaga 1 till lagrådsremissen. 1 Prop. 1997/98:14 2 58 3 Prop. 1997/98:14 Bilaga 1 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 121 Prop. 1997/98:14 Bilaga 2 123 1 Prop. 1997/98:14 Bilaga 3 128 1 Prop. 1997/98:14 Bilaga 4 Bilaga 4 130 Prop. 1997/98:14 Bilaga 4 131 Bilaga 4 138 Prop. 1997/98:14 Bilaga 5 137 Prop. 1997/98:14 Bilaga 6 Prop. 1997/98:14 Bilaga 6 Prop. 1997/98:14 Bilaga 7 Prop. 1997/98:14 Bilaga 7 Prop. 1997/98:14 139