Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.
 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Propositionsnummer · 1996/97:84 · Hämta Doc ·
En uthållig energiförsörjning
Ansvarig myndighet: Närings¶ och handelsdepartementet
Dokument: Prop. 84
Regeringens proposition 1996/97:84 En uthållig energiförsörjning Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 13 mars 1997 Göran Persson Anders Sundström (Närings- och handelsdepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll Regeringen inbjöd våren 1996 riksdagspartierna till överläggningar i syfte att skapa ett underlag för långsiktigt hållbara beslut om energipolitiken. Överläggningarna slutfördes den 4 februari 1997 med en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet om riktlinjer för energipolitiken. I propositionen redovisas överenskommelsen till sin exakta ordalydelse och föreslås att de i överenskommelsen angivna riktlinjerna för energipolitiken antas av riksdagen. Den svenska energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Energipolitiken skall skapa villkoren för en effektiv energianvändning och en kostnadseffektiv svensk energiförsörjning med låg negativ påverkan på hälsa, miljö och klimat samt underlätta omställningen till ett ekologiskt uthålligt samhälle. Härigenom främjas en god ekonomisk och social utveckling i Sverige. Omställningen av energisystemet är ett led i Sveriges strävan att vara ett föregångsland när det gäller att skapa en ekologiskt hållbar utveckling. Energiöverenskommelsen innebär att de två kärnkraftsreaktorerna i Barsebäck skall ställas av. Förslag till lagstiftning om kärnkraftens avveckling kommer att föreläggas riksdagen under år 1997. Bortfallet av el skall kompenseras genom effektivare energianvändning, konvertering samt hushållning med och tillförsel av el från andra energikällor. Stängningen av den första reaktorn skall i huvudsak kompenseras genom en minskad användning av el i fjärrvärmesystemet. Ett villkor för avställningen av den andra reaktorn är att bortfallet av elproduktion kan kompenseras. Något årtal då den sista kärnkraftsreaktorn tas ur drift bör inte fastställas. Härigenom ges tillräckligt lång tid för omställningen av energisystemet. En delegation tillkallas med uppgift att utveckla el- och värmeförsörjningen i Sydsverige. I propositionen föreslås att bidrag skall lämnas för anslutning av elvärmda byggnader till fjärrvärmenäten och för konvertering från elvärme till uppvärmning med bränsle. Bidrag till installation av utrustning som medför en minskning av eleffektuttaget lämnas till ägare av småhus med elvärme. Stöd föreslås vidare lämnas till investeringar i vindkraftverk, småskaliga vattenkraftverk och anläggningar för kraftvärmeproduktion med biobränslen. Investeringsstöden kompletteras med stöd till upphandling av ny elproduktionsteknik. Hushållningen med energi stimuleras genom information, utbildning, teknikupphandling av energieffektiv teknik, provning, märkning och certifiering av energikrävande utrustning samt kommunal energirådgivning. De statliga insatserna för utveckling av teknik för framtidens energisystem föreslås förstärkas och koncentreras. Energiforskningen ges ökade resurser och får en delvis ny inriktning där forskning om energisystemet och det internationella samarbetet med särskilt länderna i Östersjöregionen betonas. Stödet till branschgemensam forskning och utvecklingen av ny energiteknik i företag och branscher förstärks genom att Energiteknikfonden tillförs ytterligare medel. Ett energiteknikbidrag införs för att stödja energiteknik som behöver utvecklas genom att provas i full skala och demonstreras med reducerad risk för företagen. En ny energimyndighet föreslås inrättas den 1 januari 1998. Till energi- myndigheten förs merparten av myndighetsfunktionerna på energiområdet. Myndigheten får vidare ansvaret att verkställa huvuddelen av omställningsåtgärderna och att samordna omställningsarbetet. Vattenfall AB skall inom ramen för kravet på affärsmässighet avsätta resurser för utvecklingen av ny elproduktionsteknik och därmed bidra till en svensk elförsörjning som är ekologiskt och ekonomiskt uthållig. En strategi redovisas för minskad klimatpåverkan från energisektorn. Fortsatta insatser föreslås för bilateralt och multilateralt samarbete avseende gemensamt genomförande inom ramen för klimatkonventionen. Programmet för utveckling av etanolproduktion baserad på skogsråvara förstärks. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 5 2 Ärendet och dess beredning................................. 6 3 En uthållig energiförsörjning - riktlinjer för energipolitiken 7 3.1 Energipolitikens mål................................ 7 3.2 Kärnkraften......................................... 8 3.3 Programmet för ett ekologiskt uthålligt energisystem 9 3.4 Statens uppgifter................................... 10 3.5 Atomansvarighet..................................... 11 3.6 Ett breddat energi-, miljö- och klimatsamarbete kring Östersjön........................................... 12 3.7 Klimatpolitiken inom energiområdet.................. 12 3.8 Energibeskattningen................................. 13 4 Energi- och elförsörjningen................................ 15 4.1 Energibalansen...................................... 15 4.2 Elproduktion och eltillförsel....................... 16 4.3 Användningen av el.................................. 17 4.4 Den nordeuropeiska elmarknaden...................... 19 4.5 Utvecklingen under det närmaste decenniet........... 20 4.6 Redovisning av energistatistiken.................... 21 5 Energisamarbete med Östeuropa.............................. 22 6 Kärnkraften................................................ 24 6.1 Stängning av kärnkraftverket i Barsebäck............ 24 6.2 Lagstiftning om kärnkraftens avveckling............. 25 6.3 El- och värmeförsörjningen i Sydsverige............. 26 7 Program för ett ekologiskt och ekonomiskt uthålligt energisystem 28 7.1 Utgångspunkter...................................... 28 7.2 Åtgärder för att minska elanvändningen.............. 32 7.3 Åtgärder för att öka tillförseln av el.............. 36 7.3.1 Bidrag till investeringar i biobränslebaserad kraftvärme .................................. 37 7.3.2 Bidrag till investeringar i vindkraftverk.... 38 7.3.3 Bidrag till investeringar i småskalig vattenkraft 40 7.3.4 Upphandling av ny elproduktionsteknik........ 41 7.4 Åtgärder för effektivare energianvändning........... 42 7.4.1 Utgångspunkter............................... 42 7.4.2 Information, utbildning m.m.................. 43 7.4.3 Teknikupphandling av energieffektiv teknik... 44 7.4.4 Provning, märkning och certifiering av energikrävande utrustning, m.m.............................. 46 7.4.5 Kommunal energirådgivning.................... 47 7.5 Utveckling av teknik för framtidens energisystem.... 49 7.5.1 Utgångspunkter............................... 49 7.5.2 Energiforskning.............................. 52 7.5.3 Forskning om energisystemet.................. 54 7.5.4 Forskningssamarbete med länderna i Östersjöregionen 55 7.5.5 En förstärkning av Energiteknikfonden........ 56 7.5.6 Introduktion av ny energiteknik.............. 58 8 Energibeskattningen ...................................... 60 8.1 Energiöverenskommelsen.............................. 60 8.2 De senaste årens förändringar av energiskatterna.... 60 8.3 En översyn av energibeskattningen................... 61 9 Statens uppgifter i omställningsarbetet.................... 63 9.1 En ny energimyndighet............................... 63 9.2 Vattenfall AB....................................... 64 9.3 Övriga myndighetsuppgifter.......................... 66 10 Frågor om kärnsäkerhet och ansvaret vid en atomolycka...... 68 10.1 En fortsatt hög kärnsäkerhet........................ 68 10.2 Atomansvarighet..................................... 70 11 En strategi för minskad klimatpåverkan frånenergisektorn... 71 11.1 Inledning........................................... 71 11.2 Det internationella samarbetet...................... 71 11.3 Utsläpp av koldioxid från energisektorn i Sverige... 75 11.4 Energipolitiska insatser på klimatområdet........... 76 11.4.1 Åtgärder i internationellt samarbete......... 76 11.4.2 Etanolproduktion från skogsråvara............ 78 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen dels godkänner vad regeringen förordar om 1. riktlinjer för energipolitiken (avsnitt 3), 2. åtgärder för el- och värmeförsörjningen i Sydsverige (avsnitt 6.3), 3. inrättandet av en ny central energimyndighet (avsnitt 9.1), 4. riktlinjer för Vattenfall AB:s verksamhet (avsnitt 9.2), dels godkänner utformningen av det program för ett ekologiskt och ekonomiskt uthålligt energisystem som regeringen förordar avseende 5. åtgärder för att minska elanvändningen (avsnitt 7.2), 6. bidrag till investeringar i biobränslebaserad kraftvärme (avsnitt 7.3.1), 7. bidrag till investeringar i vindkraftverk (avsnitt 7.3.2), 8. bidrag till investeringar i småskalig vattenkraft (avsnitt 7.3.3), 9. upphandling av ny elproduktionsteknik (avsnitt 7.3.4), 10. information, utbildning, m.m. (avsnitt 7.4.2), 11. teknikupphandling av energieffektiv teknik (avsnitt 7.4.3), 12. provning, märkning och certifiering av energikrävande utrustning, m.m. (avsnitt 7.4.4), 13. kommunal energirådgivning (avsnitt 7.4.5), 14. energiforskning (avsnitt 7.5.2), 15. forskning om energisystemet (avsnitt 7.5.3), 16. forskningssamarbete med länderna i Östersjöregionen (avsnitt 7.5.4), 17. en förstärkning av Energiteknikfonden (avsnitt 7.5.5), 18. introduktion av ny energiteknik (avsnitt 7.5.6), dels godkänner den strategi för minskad klimatpåverkan från energisektorn som regeringen förordar avseende 19. åtgärder i internationellt samarbete (avsnitt 11.4.1), 20. etanolproduktion från skogsråvara (11.4.2). 2 Ärendet och dess beredning Riksdagen beslutade våren 1991 om riktlinjer för energipolitiken (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373). Beslutet grundade sig i allt väsentligt på en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet. En parlamentarisk kommission - Energikommissionen - tillsattes sommaren 1994 (dir. 1994:67, dir. 1994:120). Kommissionens uppgift var bl.a. att granska de pågående energipolitiska programmen för omställning och utveckling av energisystemet och analysera behovet av förändringar och ytterligare åtgärder. Kommissionen överlämnade den 18 december 1995 slutbetänkandet Omställning av energisystemet (SOU 1995:139) till regeringen. Till betänkandet fogades fyra underlagsbilagor (SOU 1995:140, del 1 - 4). Energikommissionens slutbetänkande har remissbehandlats. En sammanfattning av betänkandet och remissinstansernas synpunkter finns i departementspromemorian Energikommissionens betänkande (Ds 1996:55). Utöver kommissionens betänkanden har en stor mängd rapporter, synpunkter och förslag rörande åtgärder inom energiområdet överlämnats till regeringen från myndigheter, kommuner, organisationer, företag och enskilda. Regeringen inbjöd våren 1996 riksdagspartierna till överläggningar om energipolitiken på grundval av 1991 års överenskommelse, Energikommissionens betänkande och remissvaren på detta. Överläggningarna slutfördes den 4 februari 1997 med en överenskommelse mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet om en uthållig energiförsörjning. I avsnitt 3 redovisas överenskommelsen till sin exakta ordalydelse. Regeringen föreslår att de i överenskommelsen angivna riktlinjerna för energipolitiken antas av riksdagen. Regeringen avser att i den ekonomiska vårpropositionen återkomma med förslag till finansiering av de i föreliggande proposition föreslagna åtgärderna. 3 En uthållig energiförsörjning - riktlinjer förenergipolitiken 3.1 Energipolitikens mål Den svenska energipolitikens mål är att på kort och lång sikt trygga tillgången på el och annan energi på med omvärlden konkurrenskraftiga villkor. Energipolitiken skall skapa villkoren för en effektiv energianvändning och en kostnadseffektiv svensk energiförsörjning med låg negativ påverkan på hälsa, miljö och klimat samt underlätta omställningen till ett ekologiskt uthålligt samhälle. Härigenom främjas en god ekonomisk och social utveckling i Sverige. Energipolitiken skall bidra till att stabila förutsättningar skapas för ett konkurrenskraftigt näringsliv och till en förnyelse och utveckling av den svenska industrin. Energipolitiken skall också bidra till ett breddat energi-, miljö- och klimatsamarbete i Östersjöregionen. Landets elförsörjning skall tryggas genom ett energisystem som grundas på varaktiga, helst inhemska och förnybara, energikällor samt en effektiv energianvändning. Energin skall användas så effektivt som möjligt med hänsyn taget till alla resurstillgångar. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om hälsa och miljö vid användning och utveckling av all energiteknik. Kärnkraften skall ersättas med effektivisering av elanvändningen, konvertering till förnybara energislag samt miljömässigt acceptabel elproduktionsteknik. Användningen av fossila bränslen bör hållas på en låg nivå. Naturgasen är det fördelaktigaste fossila bränslet och det befintliga naturgasnätet bör utnyttjas. Nationalälvarna och de övriga älvsträckor som riksdagen har undantagit från utbyggnad skyddas även fortsättningsvis. En säker tillgång på el till ett rimligt pris är en viktig förutsättning för den svenska industrins internationella konkurrenskraft. Energipolitiken skall utformas så att denna förutsättning bevaras. En ökad produktion och ekonomisk aktivitet är av avgörande betydelse för sysselsättningen och därmed för vår framtida välfärd. Med utgångspunkt i den politik för ekonomisk tillväxt som riksdagen beslutat om bör elanvändningen för industrins produktion ges möjlighet att öka under det närmaste decenniet. En effektiv elanvändning skall främjas i såväl industrin som andra samhällsektorer. Kärnkraftsavvecklingen och omställningen av energisystemet Riksdagen uttalade år 1980 (prop. 1979/80:170, bet. 1979/80:NU70, rskr. 1979/80:410) att kärnkraften skall avvecklas i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för att upprätthålla sysselsättning och välfärd. Vidare angav riksdagen att det bör slås fast att den sista reaktorn i Sverige skall stängas senast år 2010. Riksdagen beslutade våren 1991 om riktlinjer för energipolitiken (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373). Energisystemet skall förnyas genom att renare och miljövänligare teknik för tillförsel, omvandling, distribution och användning etableras och underhålls. Detta skall ske med hög kostnadseffektivitet. Inledningen och takten i kärnkraftsavvecklingen avgörs av resultaten av hushållningen med el, tillförseln av el från miljöacceptabel kraftproduktion och möjligheterna att bibehålla internationellt konkurrenskraftiga elpriser. En strategi för den fortsatta omställningen av energisystemet läggs nu fast. Den gäller särskilt elproduktionen och en effektiv energianvändning. Målet är att energisystemet skall bli ekologiskt och ekonomiskt uthålligt. Energiförsörjningen skall i huvudsak baseras på förnybara energikällor. De energipolitiska riktlinjerna i 1991 års uppgörelse ligger fast. Såväl samhällsekonomiska som miljömässiga skäl talar för att omställningen och utvecklingen av energisystemet bör ske under tillräckligt lång tid för att målen i 1991 års energipolitiska uppgörelse skall kunna uppnås. Problem uppstår för sysselsättning, välfärd, konkurrenskraft och miljö om all kärnkraftsproduktion avvecklas till år 2010. Det är partiernas bedömning att något årtal då den sista kärnkraftsreaktorn tas ur drift inte bör fastställas. Härigenom ges tillräckligt lång tid för omställningen av energisystemet. Omställningen skall därför påbörjas snarast. 3.2 Kärnkraften I det följande redovisas de åtgärder som skall vidtas för att möjliggöra en avställning av den första reaktorn senast den 1 juli 1998 och den andra reaktorn senast den 1 juli 2001. Ett förslag till en lag om avställning av kärnkraftsreaktorer föreläggs riksdagen under år 1997 i så god tid att lagen kan träda i kraft den 1 januari 1998. I lagen föreskrivs att rätten att driva kärnkraftsreaktorer för att utvinna kärnenergi kan upphävas av regeringen. Sådana beslut skall fattas med utgångspunkt i att reaktorerna skall ställas av i den ordning och vid de tidpunkter som bäst gagnar den av riksdagen beslutade omställningen av energisystemet och dess genomförande. Av kriterierna bör vidare följa att avställningen skall inledas med de reaktorer som mest kan ifrågasättas från lokaliseringssynpunkt. Barsebäcksverkets lokalisering är olämplig. Förhandlingar skall inledas med ägaren till Barsebäcksverket om att stänga en reaktor före den 1 juli 1998 och en andra reaktor före den 1 juli 2001. Regeringen avser att omedelbart efter lagens ikraftträdande fatta beslut om avställning av kärnkraftsreaktorerna Barsebäck 1 och Barsebäck 2. Ett villkor för stängningen av den andra reaktorn är att bortfallet av elproduktion kan kompenseras genom tillförsel av ny elproduktion och minskad användning av el. Vattenfall AB skall medverka till att stängningen av Barsebäcksverket kan genomföras enligt redovisad tidtabell. Vattenfall ges uppdraget att som en av sina viktigaste uppgifter aktivt medverka i omställningen av energisystemet. Efter regeringens kontakter med företrädare för Sydkrafts huvudägare är vår uppfattning att en stängning senast 1 juli 1998 av den första reaktorn kommer att kunna genomföras. Åtgärder vidtas för att under de närmaste åren kompensera bortfallet av el från de bägge reaktorerna genom effektivare energianvändning, konvertering samt hushållning med och tillförsel av el från andra energikällor. Förutsättningar skapas för att utnyttja det befintliga naturgasnätet effektivare. Ett nytt långsiktigt omställningsprogram inrättas för utveckling av ett ekologiskt uthålligt energisystem. Inriktningen är att utveckla ny energiteknik för tillförsel och hushållning med el och andra energiformer. Syftet är att åstadkomma en ekologiskt och ekonomiskt hållbar energiförsörjning i huvudsak byggd på förnybara energislag. Målet är också att tillförsäkra svensk industri och samhällslivet i övrigt el från ekologiskt uthålliga energikällor till internationellt konkurrenskraftiga priser. Sverige skall vara i huvudsak självförsörjande på el. Genom stängningen av två reaktorer och genom det långsiktiga programmet skapas förutsättningar för att nya konkurrenskraftiga elproduktionsalternativ successivt skall kunna föras in i det svenska energisystemet. På det sättet kan den fortsatta omställningen till ett ekologiskt uthålligt samhälle genomföras till rimliga kostnader. Ny elproduktionskapacitet och minskad elanvändning är ett villkor för avställning av ytterligare reaktorer. Efter avställningen av Barsebäcksverket skall en uppföljning ske av utvecklingen av elpriser, investeringar, miljöpåverkan, sysselsättnings- och fördelningseffekter samt elmarknadens funktionssätt m.m. Resultaten av det energipolitiska programmet skall utvärderas och tillsammans med erfarenheterna från stängningen av reaktorerna i Barsebäcksverket utgöra underlag för kommande beslut om hur den fortsatta omställningen skall genomföras. Före nästkommande mandatperiods utgång fattas beslut avseende hur den fortsatta avställningen av kärnkraftsreaktorer skall genomföras. 3.3 Programmet för ett ekologiskt uthålligt energisystem Åtgärder för att på kort sikt minska elanvändningen och tillföra ny elproduktion Särskilda åtgärder vidtas för att användningen av el skall minska och för att en ökad utbyggnad skall ske av el- och värmeproduktion baserad på förnybara energislag. De sammanlagda resultaten förväntas motsvara årsproduktionen av el i Barsebäcksverket. Åtgärderna innefattar en minskad användning av de s.k. avkopplingsbara elpannorna i fjärrvärmesystemet, insatser för konvertering och effektsänkande åtgärder i hus med direktverkande elvärme, ökad fjärrvärmeanslutning samt tillförsel av ny elproduktion från förnybara energikällor genom bl.a. investeringsstöd och teknikupphandling. Särskilda insatser görs för att utveckla kraft- och värmeförsörjningen i Sydsverige. Hushållningen med energi stimuleras genom information, rådgivning och utbildning om effektiv energianvändning och genom provning och testning av varor, utrustning och energisystem. Kommunal energirådgivning och utbildning av bl.a. energirådgivare skall stödjas med statliga medel. Marknadsintroduktion av ny energisnål teknik skall påskyndas genom teknikupphandling. Det är viktigt att också industrin omfattas av åtgärderna för en effektivare energianvändning. Metoder skall utvecklas för att göra det möjligt att utvärdera effektiviteten hos och mäta resultaten av de energipolitiska programmen. Detta blir en uppgift för energimyndigheten. Långsiktigt program för ett ekologiskt uthålligt energisystem Ett nytt energipolitiskt program inrättas för forskning, utveckling och demonstration av ekologisk och ekonomiskt uthållig tillförsel, omvandling, distribution och användning av energi. Samverkan mellan staten, näringslivet och forskningssamhället är nödvändig. Programmets huvudinriktning är att minska kostnaderna för att utnyttja de förnybara energislagen så att dessa blir ekonomiskt bärkraftiga alternativ till kärnkraft och fossila bränslen. Teknisk utveckling och marknadsutveckling bör främjas samtidigt. Insatser skall göras främst för ökad tillförsel av biobränsle men även för teknik avseende vind- och vattenkraft, teknik för värmelagring m.m. På längre sikt gäller insatserna t.ex. bränslecells- och batteriteknik, artificiell fotosyntes, solceller och solvärme inom energiforskningsprogrammets ram. Energihushållningen skall främjas genom teknikutveckling, information och utbildning, åtgärder för minskad användning av hushålls- och driftel i bebyggelsen samt åtgärder för ökad energieffektivitet inom industrin. Goda helhetslösningar skall främjas genom systemstudier och genom ökad kunskap om sambanden mellan energi, miljö och ekonomisk tillväxt. Finansieringen av programmet Det energipolitiska program som partierna är överens om att genomföra innebär statliga utgifter om totalt ca 9 miljarder kronor under en sjuårsperiod. Programmen skall finansieras fullt ut. De partier som står bakom uppgörelsen skall enas om lämplig finansiering. 3.4 Statens uppgifter Ett nytt, ekologiskt och ekonomiskt bärkraftigt, energisystem skall utvecklas. Den svenska elförsörjningen skall även i framtiden i huvudsak baseras på inhemskt producerad el. Statens viktigaste uppgift under omställningen av energisystemet är att ange de ramar inom vilka företagen och konsumenterna skall verka. Statens innehav av ungefär halva den svenska elproduktionskapaciteten genom Vattenfall AB är en viktig tillgång. Vattenfalls huvuduppgift är att inom ramen för kravet på affärsmässighet bidra till en svensk elförsörjning som är ekologiskt och ekonomiskt uthållig och som ger svensk industri och samhället i övrigt el till konkurrenskraftiga priser. Resurser som skapas inom Vattenfall skall användas för utveckling av ny elproduktionsteknik och för investeringar som behövs för omställningen. Denna förändring av Vattenfalls roll bör markeras i riksdagens riktlinjer avseende Vattenfalls verksamhet. Vattenfall AB skall förbli i statlig ägo. En ny central energimyndighet inrättas senast den 1 januari 1998 med ansvar för myndighetsfunktionerna på energiområdet. Myndigheten får huvudansvaret för att verkställa merparten av det energipolitiska programmet och ett samordningsansvar för omställningsåtgärderna. Den nya myndigheten skall följa programmets genomförande samt ta fram underlag för utvärdering av åtgärderna och för redovisning av effekterna av att ställa av reaktorerna i Barsebäck. Affärsverket svenska kraftnät har systemansvaret för det svenska elsystemet. Svenska kraftnät äger också huvuddelen av de svenska utlandsförbindelserna och samordnar utlandshandeln med el. Verket har en central funktion för att övervaka utrikeshandelns betydelse för den svenska försörjningstryggheten. För att motverka obalanser i handeln med el mellan den öppna svenska marknaden och övriga Europas elmarknader bör samhällskontrollen stärkas. Principen skall vara att staten genom Svenska kraftnät äger och förvaltar utlandsförbindelserna. Enbart Svenska kraftnät bör ges koncession för tillkommande utlandsförbindelser. Statens kärnkraftinspektion (SKI) och Statens strålskyddsinstitut (SSI) har de övervakande uppgifterna vad gäller kärnsäkerhet och strålskydd. Avställningen av Barsebäcksreaktorerna kommer inledningsvis att kräva ökade insatser från SKI och SSI. Myndigheterna bör få ökade resurser för att kontrollera säkerheten vid kärnkraftsföretaget under genomförandet av avställningen. Det är viktigt att långsiktigt bevara och förstärka säkerhetsmyndigheternas resurser för att vidmakthålla samhällets insyn och kontrollmöjligheter. Kraven på SKI:s tillsynsverksamhet kommer att öka i takt med att planeringen av den slutliga avfallshanteringen efterhand övergår i konkretare åtgärder. Även SSI kommer att i ökande omfattning involveras i detta arbete. Myndigheterna måste ha särskilda resurser för att kunna behålla och anställa specialistkompetens på området. Samhällets insyn och statens övergripande ansvar för kärnsäkerheten måste upprätthållas. De resursförstärkningar som kan komma att behövas bör finansieras med höjda avgifter för kärnkraftsföretagen. 3.5 Atomansvarighet Den svenska atomansvarighetslagen (1968:45) bygger på internationella konventioner. Av lagen följer bl.a. att om ersättningsbeloppen enligt lagen eller konventionssystemet inte räcker till för att uppkomna skador skall kunna ersättas fullt ut kan ytterligare ersättning utgå av statsmedel. Någon viss ersättningsnivå garanteras dock inte. Partierna är eniga om att anläggningshavarnas ersättningsskyldighet bör utökas. Frågan om ett utökat ansvar för kärnkraftsföretagen ses för närvarande över i regeringskansliet och ett förslag till ändrad lagstiftning är under utarbetande. Regeringen avser att under innevarande år förelägga riksdagen en proposition om ändringar i atomansvarighetslagen innebärande ett ökat ansvar för kärnkraftsföretagen. 3.6 Ett breddat energi-, miljö- och klimatsamarbete kringÖstersjön En fungerande och miljöriktig energiförsörjning är av avgörande betydelse för den ekonomiska och sociala utvecklingen i Östersjöområdet. Det finns ett stort utrymme för kostnadseffektiva åtgärder vad gäller energieffektivisering, koldioxidutsläpp, försurande utsläpp och kärnsäkerhet. Den nya situationen i Östersjöområdet ger Sverige möjlighet att aktivt delta i uppbyggnaden av ett nytt energisystem runt Östersjön. Detta kommer att gagna både vårt land och övriga länder i området. Sedan reformprocessen i de central- och östeuropeiska staterna inleddes i slutet av 1980-talet har Sveriges samarbete med dessa länder blivit en viktig del av svensk utrikes- och säkerhetspolitik. Det är ett starkt svenskt intresse att länderna i Central- och Östeuropa kan fullfölja den pågående samhällsomvandlingen och bli integrerade delar i en europeisk gemenskap. Riksdagen har avsatt en miljard kronor för ökat samarbete i Östersjöregionen. Ett antal konkreta projekt förbereds på energiområdet. Sverige samarbetar nära med såväl andra länder i regionen som med internationella finansiella institutioner. En förbättrad infrastruktur på energiområdet i Östersjöområdet skulle avsevärt öka försörjningstryggheten i Sverige och övriga Europa. Sverige skall aktivt verka för en integrering av de nationella energisystemen i Norden och Östersjöregionen. Det är av stort svenskt intresse att minska riskerna med kärnkraften i Baltikum och östra Europa och att utveckla ett energisystem kring Östersjön som är säkert, väl dimensionerat och ekologiskt uthålligt. Ett program för energieffektivisering, konvertering och miljöförbättrande åtgärder i el- och värmeproduktionsanläggningar runt Östersjön är ett viktigt inslag i samarbetet. Åtgärderna är även en strategiskt viktig del av den svenska klimatpolitiken. Insatserna för ökad kärnsäkerhet bl.a. i Ryssland och Baltikum bör fortsätta. SKI kanaliserar det svenska kärnsäkerhetsstödet i Baltikum och östra Europa. Kärnsäkerhetsarbetet i dessa länder, till vilket många länder bidrar, är av största betydelse för säkerheten i vårt närområde. Syftet är framför allt att åtgärda uppenbara säkerhetsbrister i reaktorer som av energiskäl inte omedelbart kan stängas samt att stärka oberoende säkerhetsmyndigheters arbete med att ställa krav på och övervaka säkerheten vid dessa anläggningar. Det är angeläget att detta arbete förs vidare. 3.7 Klimatpolitiken inom energiområdet Utsläpp av koldioxid vid förbränning av fossila bränslen påverkar klimatet. Det är därför angeläget att i största möjliga utsträckning undvika förbränning av fossila bränslen. Detta kan ske genom en aktiv energihushållning och genom att utnyttja förnybara energislag. Av de fossila bränslena ger naturgas lägst utsläpp av koldioxid. De svenska klimatpolitiska insatserna har på energiområdet koncentrerats till följande områden: dels forskning, utveckling och användning i Sverige av energieffektiv teknik för energihushållning och utnyttjande av förnybara energikällor, dels insatser för energieffektivisering och övergång till förnybara energikällor i Baltikum och Östeuropa. Riksdagen beslutade våren 1993 om riktlinjer för den svenska klimatpolitiken (prop. 1992/93:179, bet. 1992/93:JoU19, rskr. 1992/93:361). Där fastlades den nationella strategin att koldioxidutsläppen från fossila bränslen stabiliseras på 1990 års nivå år 2000 för att därefter minska och att klimatpolitiken måste utformas i ett internationellt perspektiv och i internationellt samarbete. Hittillsvarande internationella åtgärder enligt klimatkonventionen har visat sig otillräckliga för att konventionens syfte skall uppnås. Förhandlingar om ytterligare åtaganden och åtgärder förs nu med siktet bortom sekelskiftet. Ett framgångsrikt internationellt samarbete förutsätter en rättvis fördelning av åtaganden och kostnader. Ländernas skilda utgångslägen och förutsättningar bör liksom principen om en kostnadseffektiv fördelning av åtgärder enligt klimatkonventionen beaktas vid åtaganden inom ramen för konventionen. Hänsyn bör tas till bl.a. redan vidtagna åtgärder och klimatpåverkande utsläpp per invånare. Sverige bör genomföra kostnadseffektiva insatser såväl internationellt som nationellt. Kravet på en rättvis fördelning av kostnadsansvaret och kostnadseffektiva åtgärder måste upprätthållas. Den svenska klimatstrategin skall utformas så att utsläppen i Sverige av koldioxid begränsas så långt det är möjligt med hänsyn till konkurrenskraft, sysselsättning och välfärd. Produktion och användning av alternativa drivmedel skall stödjas som ett led i minskningen av trafikens miljöpåverkande utsläpp. Utvecklingen mot en alltmer internationell elmarknad nödvändiggör att åtgärder mot utsläpp från elproduktion samordnas inom Europa så långt detta är möjligt. Sverige skall aktivt verka för reduktioner av utsläppen även från konkurrensutsatt verksamhet som den energiintensiva industrin. Sverige bör som medlem i Europeiska unionen verka för en gemensam klimatpolitik och vara pådrivande i det internationella klimatarbetet. Sverige bör särskilt verka för att effektiva styrmedel och åtgärder utvecklas inom ramen för EU:s klimatpolitik och klimatkonventionen. Sverige bör även samverka med andra länder på det sätt klimatkonventionen anger, genom s.k. gemensamt genomförande. Sverige bör verka för att mål antas som minskar utsläppen efter sekelskiftet och som leder till stabilisering av halten av främst koldioxid på en nivå, som förhindrar allvarliga klimatförändringar. 3.8 Energibeskattningen Energibeskattningen skall ge goda förutsättningar för den svenska industrins internationella konkurrenskraft. Det skall vara lönsamt att investera i varu- och tjänsteproduktion i Sverige och det skall vara fördelaktigt att investera i ekologisk energiteknik, bl.a. effektivare energianvändning. Produktionsskatten på kärnkraft skall utformas enligt dessa principer. Beskattningen bör ge drivkrafter för hushållning och konvertering till förnybara energislag, samtidigt som den inte skall påverka industrins internationella konkurrenskraft negativt. Beskattningsreglerna bör främja elproduktion med förnybara energislag. Naturgasens miljöfördelar jämfört med olja och kol skall beaktas. 4 Energi- och elförsörjningen 4.1 Energibalansen Energitillförseln Tillförseln av energi har varit stabil i Sverige under de senaste 25 åren. Det har dock under perioden skett betydande förändringar av den tillförda energins fördelning på energislag. Oljans andel av energitillförseln har minskat från 77 % år 1970 till 43 % år 1995. Under samma period har andelen tillförd el ökat från ca 10 % till ca 30 %. Tillförseln av biobränslen har på samma tid fördubblats och utgjorde år 1995 ca 18 % av den totala energitillförseln. Drygt hälften utgörs av bränslen som genereras och används internt inom skogsindustrin, främst inom massa- och pappersindustrin. Fjärrvärmeproduktionen har sedan år 1970 ökat från årligen ca 15 TWh till dagens ca 50 TWh. Fjärrvärmesektorns energitillförsel dominerades under 1970- talet av olja, men är numera mycket diversifierad. Biobränslena svarar för drygt 20 TWh av bränsletillförseln och är därmed det dominerande energislaget. Tabell 4.1 Energibalans för åren 1970, 1980, 1990 och 1995, TWh 1970 1980 1990 1995 Inhemsk energianvändning 375 380 367 391 Därav: industri 154 148 140 146 transporter 56 68 84 87 bostäder, service m.m. 165 165 143 157 Utrikes sjöfart, förluster och energi för icke-energiändamål 82 59 70 77 Summa användning 457 439 437 468 Tillförsel av bränslen 411 352 290 323 Därav: oljor 350 285 187 203naturgas--79 kol/koks 18 19 31 28biobränslen, torv m.m. 43 48 65 84 Vattenkraft, brutto 41 59 73 68 Kärnkraft, brutto - 25 68 70 Spillvärme och värmepumps- värme i fjärrvärmeanläggningar - 2 8 8 Nettoimport av el 4 1 -3 -2 Summa tillförsel 457 439 437 468 Källa: NUTEK Energianvändningen Inom industrin samt i bostads- och servicesektorn har energianvändningen minskat något under de senaste 25 åren. Variationer förekommer dock mellan åren, främst beroende på konjunktur- och temperaturskillnader. Transportsektorns energianvändning har frånsett tillfälliga nedgångar ökat kontinuerligt från 56 TWh år 1970 till 87 TWh år 1995. Inom industrin har användningen av oljeprodukter minskat från 74 TWh år 1970 till 22 TWh år 1995, samtidigt som elanvändningen har ökat från 33 till 52 TWh. Sammantaget har utvecklingen inneburit en minskning av industrins specifika energianvändning med ca 30 %. Med specifik energianvändning avses energiåtgång per krona produktionsvärde i fasta priser. I bostads- och servicesektorn har den årliga användningen av olja minskat från 119 till 37 TWh mellan åren 1970 och 1995 medan elanvändningen har ökat från 22 till 72 TWh. Även användningen av fjärrvärme har ökat kraftigt. Under en relativt kort tidsperiod har således energianvändningens samman- sättning ändrats avsevärt. Mest markant är den övergång från olja till el som ägt rum i bostads- och servicesektorn, i industrin och i fjärrvärmesystemet. Vidare har en omfattande övergång skett från olja till biobränslen. Energin används i dag betydligt mer effektivt än för 25 år sedan. 4.2 Elproduktion och eltillförsel Sveriges elproduktion ökade kraftigt under perioden 1970 - 1995, från ca 60 TWh till 143 TWh. Den stora ökningen ägde rum fram till år 1987, varefter produktionen har varit nära nog konstant. Produktionen baseras i dag huvudsakligen på vattenkraft och kärnkraft. I elproduktionssystemet ingår även kraftvärmeverk och industriella mottrycksanläggningar samt oljekondensanläggningar, dieselaggregat, gasturbiner och vindkraftverk. I stora drag svarar vatten- och kärnkraft under normala förhållanden vardera för omkring hälften av elproduktionen. Under ett normalår kan de svenska vattenkraftverken producera ca 63,5 TWh el. Vid torrår kan elproduktionen minska med upp till 15 TWh, och vid våtår öka med ca 10 TWh, jämfört med normalårsproduktionen. Produktionsförmågan i kärnkraftsreaktorerna är ca 72 TWh el per år. Produktionen i kärnkraftverken har under de senaste tio åren varit i genomsnitt ca 66 TWh per år. Den installerade effekten i kraftvärmeverken i fjärrvärmenäten medger en årlig elproduktion på 8 - 10 TWh. Möjligheterna att avsätta värmen i fjärrvärmenäten har dock begränsat elproduktionen, som under senare år har varit knappt 5 TWh per år. I industriella mottrycksanläggningar produceras årligen ca 4 TWh el. Den tekniskt möjliga produktionen bedöms vara ca 5 TWh. Oljekondensanläggningarna och gasturbinerna används i huvudsak som reservkapacitet vid exempelvis torrår eller vid bortfall av kärnkraft och för s.k. spetslast vid högt effektuttag i elsystemet. Det finns i dag omkring 300 vindkraftverk i drift. Enligt preliminära uppgifter var vindkraftsproduktionen 0,14 TWh el år 1996. Detta innebär en ökning med ca 35 % från år 1995. Produktionsanläggningarna i elsystemet utnyttjas vanligen i kostnadsordning. Anläggningar med låga rörliga produktionskostnader används i första hand. I det svenska produktionssystemet har vattenkraftsanläggningarna de lägsta rörliga kostnaderna. Därefter följer kärnkraftverken och sedan kraftvärmeanläggningarna. Kraftvärmeverken utnyttjas främst under den kalla årstiden då det s.k. värmeunderlaget, dvs. avsättningsmarknaden för värme, är störst. Vattenkraften används även för regleringsändamål. År 1995 var i likhet med flertalet år under den senaste tioårsperioden ett våtår, medan år 1996 var ett extremt torrår. Preliminär statistik för år 1996 visar en vattenkraftsproduktion som var nära 20 % lägre än under ett normalår. Den låga produktionen i vattenkraftverken kompenserades huvudsakligen av ökad produktion i kondenskraftverken och nettoimport av el. Tabell 4.2 Elproduktion åren 1970, 1980, 1990, 1995 och 1996, TWh 1970 1980 1990 1995 1996 (prel) Vattenkraft 40,9 58,0 71,5 67,0 51,0 Vindkraft - - 0,0 0,1 0,1 Kärnkraft - 25,3 65,3 66,7 71,4 Industriellt mottryck 3,1 4,0 3,1 4,2 4,5 Kraftvärme 2,4 5,6 2,1 4,7 5,5 Kondensanläggningar 12,0 0,9 0,3 0,4 3,5 Gasturbiner 0,7 0,2 0,1 0,2 0,0 Nettoproduktion 59,1 94,0 142,2 143,4 136,0 Nettoimport 4,3 0,5 -2,5 -1,8 5,0 Källa: NUTEK 4.3 Användningen av el Elanvändningen har ökat med i genomsnitt 3,3 % per år sedan år 1970, dock med stora årsvisa variationer. Under några år i början av 1980-talet ökade användningen med 7 - 10 % per år, medan den under perioden 1990 - 1994 stagnerade, huvudsakligen som en följd av den kraftiga lågkonjunkturen. År 1995 ökade elanvändningen med 2,5 % (temperaturkorrigerat 2 %). Inom industrin har ökningstakten i elanvändningen sedan år 1970 varit i genomsnitt 1,7 % per år. Tillväxttakten i användningen har dock varierat mellan åren, främst beroende på att den ekonomiska aktiviteten har växlat. Under perioden 1983 - 1989 ökade industriproduktionen med i genomsnitt 2,8 % och industrins elanvändning med 4,2 % per år. Under den lågkonjunktur som sedan följde i början av 1990-talet minskade industriproduktionen med i genomsnitt 4,5 % och elanvändningen med drygt 3 % per år. År 1995 ökade industrins elanvändning med 3 %, främst på grund av hög produktionstillväxt i verkstads- och gruvindustrin. Av industrins elanvändning kan omkring 63 % hänföras till några elkrävande branscher, nämligen gruvindustri, massa- och pappersindustri, kemisk industri, jord- och stenindustri samt järn-, stål- och metallindustri. Enbart massa- och pappersindustrin använder drygt 19 TWh el per år, vilket motsvarar 37 % av industrins elanvändning. Elanvändningen i bostads- och servicesektorn fördelade sig år 1995 på elvärme 29 TWh, hushållsel 18 TWh och driftel 26 TWh. Användningen av el för bostads- och lokaluppvärmning femfaldigades i Sverige under perioden 1970 - 1985, från knappt 5 TWh till ca 25 TWh per år, beroende på framför allt övergång från olja till el för uppvärmning. Därefter har användningen av såväl elvärme som hushållsel ökat långsammare. Användningen av driftel i lokaler och bostäder har däremot ökat kraftigt under de senaste åren, vilket främst beror på en snabb ökning av den samlade lokalytan och antalet kontorsmaskiner. Transportsektorn svarar för en liten del av den totala elanvändningen. I denna sektor ökade den årliga elanvändningen från 2,1 TWh år 1970 till 2,5 TWh i mitten av 1980-talet och har därefter varit i det närmaste oförändrad. Till elpannorna i fjärrvärmesystemet och i industrin har som mest ca 9 TWh el per år levererats under den senaste tioårsperioden. Denna elanvändning kan ofta kopplas bort när produktionskostnaderna i elsystemet ökar och det blir billigare att använda bränslen för värmeproduktion. Omfattningen av leveranserna beror därför på det aktuella priset på el, vilket i sin tur bestäms av elsystemets produktionsförmåga och av den samlade efterfrågan på el. År 1995 var användningen av el i elpannor 5,2 TWh, varav i industrins elpannor ca 1,4 TWh. Tabell 4.3 Elanvändning åren 1970, 1980, 1990, 1995 och 1996, TWh 1970 1980 1990 1995 1996 (prel) Total slutlig användning 57,7 86,7 129,1 133,9 133,5 Därav: Industri 33,0 39,8 53,3 51,7 51,1 Transporter 2,1 2,3 2,5 2,5 2,5 Bostäder, service m.m. 22,0 43,0 63,3 72,1 73,7 Fjärrvärme, raffinaderier 0,6 1,3 10,0 7,5 6,2 Distributionsförluster 5,8 8,2 10,7 7,5 7,6 Total användning netto 63,4 94,5 139,7 141,4 141,6 Källa: NUTEK 4.4 Den nordeuropeiska elmarknaden Det svenska elproduktionssystemet är sammankopplat med övriga nordiska länders elsystem, med undantag för Island. Det är kopplat till det västeuropeiska systemet genom en kabel mellan Sverige och Tyskland. Det finns dessutom möjligheter att överföra el till och från kontinenten via Danmark. Sverige har under lång tid haft elutbyte med grannländerna. Elhandeln har varit lönsam för företagen och till nytta för konsumenterna. Elhandeln har flera fördelar. Genom att de nationella elsystemen kopplas samman kan det samlade behovet av reservkapacitet minskas. Ett effektivt utnyttjande av vattenkraften minskar vidare användningen av bränslebaserad elproduktion. I ett sammankopplat elsystem kan de billigaste produktions- anläggningarna utnyttjas i första hand. Detta är särskilt fördelaktigt i de nordiska länderna, vilkas produktionssystem är mycket olika. Genom elhandeln sänks de totala kostnaderna och elpriserna, som också tenderar att utjämnas mellan länderna vid en öppen handel. Detta bidrar till att prisvariationerna blir lägre. Även olikheter mellan ländernas förbrukningsmönster ger underlag för elhandel. Genom den ökade konkurrensen på en integrerad marknad minskar riskerna för en alltför stark marknadsdominans på de nationella elmarknaderna. Det samlade behovet av ny produktionskapacitet blir lägre och kostnaden för utbyggnad minskar. Det pågår en ständig utveckling av den nordiska elmarknaden. Vid de nordiska energiministrarnas möte i Helsingör sommaren 1995 enades ministrarna om vissa principer för den nordiska elhandeln. Principerna syftar till att tillvarata de ömsesidiga ekonomiska, energimässiga och miljömässiga fördelar som den nordiska elhandeln innebär. Den 1 januari 1996 öppnades en norsk-svensk börs för handel med el och gränstarifferna mellan de båda länderna togs bort. Även finska, danska och ryska företag handlar på elbörsen. Den pågående reformeringen av elmarknaden i Finland kan möjliggöra en närmare integrering med den norsk-svenska elmarknaden. Inom EU har nyligen beslutats om ett elmarknadsdirektiv som innebär en stegvis öppning av medlemsländernas elmarknader. Vissa länder kan väntas reformera sina elmarknader i snabbare takt. Den nordiska elmarknaden kommer att knytas närmare kontinenten genom tre kablar från Norge till Tyskland och Nederländerna. Mellan Östersjöländerna bedrivs ett ökande samarbete på energi- och miljöområdet. Ett konsortium, där Vattenfall AB ingår, genomför en delvis EU- finansierad förstudie om en s.k. Östersjöring (Baltic Ring). Syftet är att undersöka möjligheterna att gradvis knyta ihop elmarknaderna i länderna runt Östersjön och att därigenom förbättra de ekologiska, ekonomiska och sociala förhållandena i regionen. Enligt Energikommissionen kan värdet av möjligheterna till en omfattande utrikeshandel inte nog understrykas. Det gäller i synnerhet i det för Sverige aktuella perspektivet av en omställning av energisystemet. I en situation när det uppkommer ett större behov av nytillskott i elproduktionen kan import från utlandet bidra till att utjämna variationer i den inhemska produktionen och därav följande prisfluktuationer. 4.5 Utvecklingen under det närmaste decenniet Enligt den energipolitiska överenskommelse som nu har träffats, skall stängningen av de två reaktorerna i Barsebäck genomföras på ett sådant sätt att en strukturomvandling inom industrin inte orsakas av höjda marknadspriser på el. Hushållens elpriser skall inte öka påtagligt. Stängningen av de två reaktorerna skall inte äventyra den industristruktur och de uppvärmningssystem som Sverige har byggt upp under decennier. De relativt låga elpriserna i Sverige har lett till en jämfört med andra länder hög användning av el för uppvärmning liksom en stor andel elintensiv industri. Sverige har även kunnat sänka koldioxidutsläppen till en låg nivå jämfört med andra länder. Omställningen till ett ekologiskt och ekonomiskt uthålligt energisystem skall ges god tid och ske i en takt som är förenlig med högt ställda mål för sysselsättning, konkurrenskraft och välfärd. Det finns ett ömsesidigt beroende mellan elprisernas och elanvändningens utveckling. Energikommissionen lät till grund för sina konsekvensanalyser göra efterfrågeprognoser för el och bränslen. Allmänt kan sägas att de prognoser och kalkyler som gjorts av bl.a. NUTEK och Energikommissionen tyder på att elpriserna i Sverige under det närmaste årtiondet kommer att stiga väsentligt snabbare än den allmänna prisnivån. De stigande elpriserna är en viktig orsak till att användningen av el bedöms öka långsammare än BNP, dvs. med i genomsnitt ca 1 % per år. Det är en betydligt lägre ökningstakt än under 1970- och 1980- talen, då elanvändningen ökade med i genomsnitt ca 3 % per år. I prognoserna har hänsyn tagits till att högre elpriser ger drivkrafter att investera i mer energisnål produktionsteknik och att byta från el till andra energiformer. Den specifika elanvändningen i industrin förväntas minska med ca 1,5 % per år. Industrins totala elanvändning väntas dock öka till följd av en ökad industriproduktion. Elanvändningen i bebyggelsen väntas vara ungefär oförändrad år 2010 jämfört med i dag. Med en beskattning av energi som även i framtiden främjar biobränslen, och med i övrigt goda förutsättningar för biobränslebaserad kraftvärme, kan en del av den förväntade ökningen av energianvändningen tillgodoses med biobränslen. Trots den förväntade svaga efterfrågeökningen på el visar prognoserna att användningen av fossila bränslen skulle öka under det närmaste decenniet även om alla kärnkraftsreaktorer skulle ha behållits i drift. De elprishöjningar, som kan förutses i Sverige under de närmaste tio åren, beror på att dyrare bränslen och energiteknik efter hand måste tillföras energisystemet. Energianvändningen och dess fördelning mellan el och bränslen kommer därigenom troligen att långsamt utvecklas till att bli mer lik den i andra västeuropeiska länder. Energikommissionens prognoser pekar på ökade koldioxidutsläpp till år 2010 med ca 20 % från 1995 års nivå, vid en ekonomisk tillväxttakt på drygt 2 % per år, en ökningstakt i elanvändningen med drygt 1 % per år samt vid antagandet att alla kärnkraftsreaktorer är i drift. En sådan utveckling av koldioxidutsläppen måste brytas för att Sverige på sikt skall kunna utveckla ett ekologiskt och ekonomiskt uthålligt energisystem. Det nya energipolitiska programmet innebär en kraftig satsning på forskning och utveckling av ny energiteknik för tillförsel av förnybara energislag och för ökad lönsamhet i energieffektiviseringen. Därigenom läggs en god grund för den långsiktiga utvecklingen av ett ekologiskt hållbart samhälle. 4.6 Redovisning av energistatistiken Det finns olika sätt att redovisa tillförseln och användningen av energi. Enligt den hittills använda svenska metoden blir den redovisade tillförseln av energi lägre än vad som framgår av energibalanser, som redovisas av bl.a. EU och OECD. Skillnaden beror i huvudsak på att kärnkraften med den svenska metoden redovisas som tillförd el, medan den med den internationella metoden redovisas som den vid reaktorerna avgivna värmemängden. Enligt den internationella metoden har Sveriges totala energitillförsel ökat med ungefär 25 % sedan år 1970. Energikommissionen påpekade att det vid jämförelser av Sveriges energitillförsel med andra länders är viktigt att samma redovisningsmetod används. Med hänsyn till det ökade internationella samarbetet rekommenderade kommissionen att Sverige övergår till att använda samma redovisningsmetod som övriga EU-länder. I Energikommissionens betänkande illustreras skillnaden mellan de två redovisningsmetoderna (SOU 1995:139, tabell 1.1). Regeringen anser att de metoder som används inom EU och av övriga OECD-länder skall användas också av svenska myndigheter. Under en övergångsperiod är det lämpligt att redovisa uppgifter enligt båda metoderna. 5 Energisamarbete med Östeuropa Utgångspunkterna för ett breddat energi-, miljö- och klimatsamarbete kring Östersjön har redovisats i avsnitt 3.6. Energiförsörjningen i de forna centralplanerade ekonomierna i Östeuropa karakteriserades av en bristfällig hushållning med energiresurser och en avsevärd miljöpåverkan. Energisystemen i dessa länder är överdimensionerade, bl.a. som en följd av att det har saknats ett samband mellan de verkliga kostnaderna och det pris användaren betalar. Energisystemen i Östeuropa förändras snabbt. I samband med frigörelsen från det tidigare Sovjetunionen minskade energiförbrukningen omgående med mellan 20 och 50 %. Orsaken var dels tillbakagången i ekonomin, dels en viss anpassning av priserna för energiråvaror till världsmarknadspriserna. Konsumentpriserna på el och värme har emellertid inte justerats uppåt i motsvarande grad. Energiföretagen i Östeuropa har i många fall råkat i ekonomiska svårigheter vilket har lett till ett kraftigt eftersatt underhåll och urholkning av reserverna för framtida investeringar. Ofta är dessutom ägarförhållandena i kraft- och värmesektorn oklara. Slutanvändarna saknar i sin tur finansiella resurser för att genomföra ekonomiskt motiverade energihushållningsåtgärder. Det nödvändiga förändringsarbetet försvåras också av att det i många länder finns varken lagstiftning eller kunskaper på förvaltnings- och företagsnivå för marknadsanpassningen av energisektorn. Det finns en stor potential för förbättringar inom energisektorn i Östeuropa. Frågan har hög prioritet i dessa länder. De stora ekonomiska värden som finns i energisektorn gör dock att problemen kan lösas fullt ut först på lång sikt och med stöd av en gynnsam ekonomisk utveckling. Det är ett gemensamt intresse för alla länder runt Östersjön att utveckla energisystemet i området så att det i framtiden kan erbjuda en säker och miljövänlig energitillförsel. Målet för det svenska deltagandet i bilaterala och internationella insatser i regionen bör vara att åstadkomma ett energisystem som karakteriseras av att - energin används så effektivt som möjligt med hänsyn tagen till alla resurstillgångar, - energitillförselns och energianvändningens belastning på den omgivande naturen och miljön minimeras, - de tekniska och ekonomiska möjligheterna att utnyttja förnybara energikällor tas till vara i största möjliga utsträckning, - användningen av fossila bränslen i energisystemet och transportsektorn är så liten som möjligt, - försörjningstryggheten har ökat genom att de nationella energisystemen är integrerade, - användningen av energi sker med högsta möjliga säkerhetskrav och kärnkraftverken i regionen uppfyller internationellt rekommenderade säkerhetskrav. Sverige genomför redan omfattande åtgärder för att medverka till utvecklingen av energisystemen i Östeuropa. Insatser görs såväl bilateralt som i samverkan med andra länder genom internationella organisationer och finansieringsinstitut. Sveriges samarbete med Central- och Östeuropa omfattar dels ett program på totalt fyra miljarder kronor, som löper över budgetåren 1995/96, 1997 och 1998 (prop. 1994/95:160, bet. 1994/95:UU16, rskr. 1994/95:308), dels ytterligare en miljard kronor som riksdagen har anvisat för samarbete och utveckling inom Östersjöregionen (prop. 1995/96:222, bet. 1995/96:FiU15, rskr. 1995/96:307). Ett antal projekt förbereds på energiområdet. Det gäller bl.a. upprustning av flera fjärrvärmenät. Avsikten är att energisituationen i Litauen skall behandlas i en särskild bilateral arbetsgrupp på regeringsnivå. Vid ett informellt miljöministermöte i Saltsjöbaden i oktober 1996 beslutades att en Agenda 21 för Östersjöområdet skall utvecklas. Sverige svarar för sekretariatsfunktionen i arbetet med att utveckla en sådan Agenda 21 (dir. 1996:99). Energisektorn är en av de sektorer som behandlas i agendan. Avsikten är att agendan skall kunna antas under det första halvåret 1998. Vid mötet med Barentsregionens Euro-arktiska Råd (Barentsrådet) i november 1996 beslöt utrikesministrarna att en handlingsplan skall utarbetas för energifrågor i Barentsregionen. Sverige har under år 1997 ordförandeskapet i Barentsrådet. Sverige har nyligen sammankallat en expertgrupp för att utarbeta handlingsplanen, som skall presenteras i början av år 1998. Som en ytterligare förstärkning av insatserna i länderna i Östersjöregionen föreslår regeringen ett ökat samarbete rörande forskning och utveckling (avsnitt 7.5) och ett fortsatt program för utveckling av energisystemet i bl.a. Baltikum och Östeuropa (avsnitt 11.4). De svenska insatserna inom kärnsäkerhetsområdet i Baltikum och Östeuropa behandlas i avsnitt 10.1. 6 Kärnkraften 6.1 Stängning av kärnkraftverket i Barsebäck -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: De två kärnkraftsreaktorerna i Barsebäck är| | olämpligt lokaliserade och skall ställas av. Förhandlingar skall| | inledas med ägaren av Barsebäcksverket om att stänga en reaktor | | före den 1 juli 1998 och en andra reaktor före den 1 juli 2001. | | Förslag till lagstiftning om kärnkraftens avveckling kommer att | | föreläggas riksdagen under år 1997. Bortfallet av el skall | | kompenseras genom effektivare energianvändning, elhushållning, | | konvertering från el samt tillförsel av el från andra | | energikällor. Ett villkor för stängningen av den andra reaktorn är| | att bortfallet av elproduktion kan kompenseras genom tillförsel | | av ny elproduktion och minskad användning av el. | | Ny elproduktionskapacitet och minskad elanvändning är ett | | villkor för avställning av ytterligare reaktorer. Något årtal då| | den sista kärnkraftsreaktorn tas ur drift skall inte | | fastställas. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens bedömning: I 1991 års energipolitiska riktlinjer utvecklades de energipolitiska målen (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373). En säker och konkurrenskraftig el- och energiförsörjning är ett övergripande energipolitiskt mål. I försörjningstryggheten ligger också att energisystemet skall vara uthålligt och robust i det längre tidsperspektivet och därför skall uppfylla viktiga miljö- och säkerhetskrav. I riktlinjerna angavs att frågan om när kärnkraftsavvecklingen kan inledas och i vilken takt den kan ske avgörs av resultaten av hushållningen med el, tillförseln av el från miljöacceptabel kraftproduktion och möjligheterna att bibehålla internationellt konkurrenskraftiga elpriser. 1997 års energipolitiska överenskommelse innebär att de två kärnkraftsreaktorerna i Barsebäck skall ställas av. Barsebäcksverkets lokalisering är olämplig. Förhandlingar skall inledas med ägaren av Barsebäcksverket om att stänga en reaktor före den 1 juli 1998 och en andra reaktor före den 1 juli 2001. Regeringen avser att under år 1997 förelägga riksdagen förslag till en lag som ger regeringen möjlighet att besluta om avställning av kärnkraftsreaktorer. Avsikten är att lagen skall träda i kraft den 1 januari 1998. Regeringen avser att med stöd av lagen fatta beslut om avställning av reaktorerna i Barsebäcksverket. Ett förslag till lagstiftning om kärnkraftens avveckling har utarbetats inom Regeringskansliet (Ds 1997:14). Utgångspunkten i lagförslaget är att reaktorerna skall ställas av i den ordning och vid de tidpunkter som bäst gagnar den av riksdagen beslutade omställningen av energisystemet och dess genomförande. Av kriterierna bör särskilt framgå att avställningen skall inledas med de reaktorer som mest kan ifrågasättas från lokaliseringssynpunkt. För riksdagens information redovisas förslagets huvudsakliga innehåll i avsnitt 6.2. Särskilda åtgärder skall vidtas för att under de närmaste åren kompensera bortfallet av el från de bägge reaktorerna genom effektivare energianvändning, elhushållning, konvertering från el samt tillförsel av el från andra energikällor. Dessa åtgärder redovisas i avsnitten 6.3 och 7.2 - 7.4. Det är regeringens bedömning att stängningen av Barsebäcksverket därmed kan genomföras utan att den generella elprisnivån påverkas nämnvärt. Vid Barsebäcksverket arbetar ca 400 personer. Avställningen av kärnkrafts- reaktorerna i Barsebäck kommer att följas av en lång tids fortsatt drifttillsyn samt planering av den slutliga nedläggningen. En stor del av detta arbete kan och bör handhas av verkets egen personal. Ägaren till Barsebäcksverket har meddelat att hela personalstyrkan vid verket kan beredas fortsatt arbete efter den första reaktorns avställning och till utgången av år 2001. Barsebäcksverkets personal har generellt en hög kompetens med en ofta specialiserad inriktning. Verket är en del av en större energikoncern och många av verkets anställda bör på sikt kunna beredas annan sysselsättning. I god tid före verkets slutliga nedläggning bör berörda myndigheter tillsammans med arbetsgivaren och personalorganisationerna överväga de särskilda åtgärder som kan behöva vidtas för personalen. I Regeringskansliet övervägs för närvarande formerna för detta. Barsebäcksverkets ägare har enligt det föreliggande lagförslaget rätt till ersättning av staten för förlusten när rätten att driva reaktorerna upphör. I lagförslaget anges vissa förutsättningar som skall tillämpas vid ersättningens bestämmande. I förhandlingar med ägaren utgör ersättningsfrågan en väsentlig del. Regeringen avser att återkomma till riksdagen angående ersättningen och dess finansiering. Den energipolitiska överenskommelse som nu har träffats innebär att 1991 års energipolitiska riktlinjer ligger fast. Såväl samhällsekonomiska som miljömässiga skäl talar för att omställningen och utvecklingen av energisystemet bör ske under tillräckligt lång tid för att målen i 1991 års energipolitiska beslut skall kunna uppnås. Problem uppstår för sysselsättning, välfärd, konkurrenskraft och miljö om all kärnkraftsproduktion avvecklas till år 2010. Ett villkor för stängningen av den andra reaktorn i Barsebäck är att bortfallet av elproduktion kan kompenseras genom tillförsel av ny elproduktion och minskad användning av el. Ny elproduktion och minskad elanvändning är ett villkor för avställning av ytterligare reaktorer. Något årtal då den sista kärnkraftsreaktorn tas ur drift bör inte fastställas. Härigenom ges tillräckligt lång tid för omställningen av energisystemet. 6.2 Lagstiftning om kärnkraftens avveckling En arbetsgrupp inom Regeringskansliet har utarbetat ett förslag till lag- stiftning om kärnkraftens avveckling. Förslaget redovisas i departements- promemorian Lag om kärnkraftens avveckling (Ds 1997:14). Det bygger på de överväganden som har gjorts i Energikommissionens slutbetänkande Omställning av energisystemet (SOU 1995:139) samt underlagsbilaga 26 till detta betänkande, Rättsliga frågor i samband med kärnkraftens avveckling (SOU 1995:140, del 4). I huvudsak innebär lagförslaget följande. - Regeringen får inom i lagen givna ramar besluta att rätten att med stöd av tillstånd enligt kärntekniklagen driva en kärnkraftsreaktor för att utvinna kärnenergi skall upphöra att gälla vid en viss tidpunkt. Tillståndet, och de skyldigheter som är förknippade med detta, kvarstår i övrigt. - Ett sådant beslut av regeringen ger rätt till ersättning från staten för förlusten. Ersättningsberättigade enligt lagen är tillståndshavare och ägare till fastighet som använts till kärnteknisk verksamhet. Kostnaderna för att avveckla och riva kärnkraftsanläggningar finansieras dock genom det system av avgiftsmedel och säkerheter som finansieringslagen tillhandahåller. - Ersättningen bestäms huvudsakligen enligt expropriationsrättsliga principer och i den ordning som expropriationslagen anger. Detta innebär att ersättningstalan i princip handläggs som expropriationsmål och att expropriationslagens bestämmelser om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning blir tillämpliga. - Vissa särskilda förutsättningar tillämpas vid ersättningens bestämmande. Det skall antas att priset på högspänd el i Sverige inte ändras mer än vad som skulle ha skett utan avveckling av kärnkraften enligt denna lag. En kalkylränta om fem procentenheter skall användas vid diskontering av framtida driftsnetton. Slutligen skall det antas att kärnkraftsreaktorns drifttid inte är längre än 40 år. - Kärntekniklagen tillämpas i övrigt vad gäller drift och avveckling av verk- samheten. Säkerhetsaspekter vid kärnteknisk verksamhet regleras inte i lagen om kärnkraftens avveckling. Den föreslagna lagen tillämpas således inte när tillstånd återkallas enligt kärntekniklagen. Lagförslaget remissbehandlas för närvarande. Regeringen avser att efter remissbehandlingen och efter lagrådets hörande förelägga riksdagen ett lagförslag som kan behandlas av riksdagen hösten 1997. 6.3 El- och värmeförsörjningen i Sydsverige -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Åtgärder skall vidtas för att utveckla el- | | och värmeförsörjningen i Sydsverige. Regeringen skall för detta | | ändamål tillkalla en delegation, som avses få disponera 400 | | miljoner kronor. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Stängningen av den första reaktorn i Barsebäck innebär ett bortfall av årlig elproduktion på 3 - 4 TWh. Vid en stängning av den andra reaktorn minskar elproduktionen med ytterligare 3 - 4 TWh per år. Bortfallet av elproduktion skall kompenseras genom minskad användning av el och ökad elproduktion främst baserad på förnybara energislag. Särskilda åtgärder för detta redovisas i avsnitten 7.2 - 7.4. Även om de föreslagna insatserna innebär en full kompensation med avseende på energibalansen i landet som helhet, krävs särskilda åtgärder för att utveckla el- och värmeförsörjningen i Sydsverige. Stängningen av Barsebäcksverket kommer att påverka elbalansen i Sydsverige, där verket normalt svarar för en betydande del av eltillförseln. Åtgärder bör vidtas för att förbättra möjligheterna att överföra el till Sydsverige, öka produktionen av el och värme och minska eleffektbehovet inom området. Det torde också krävas investeringar i t.ex. ställverksanläggningar och utrustning för spänningsreglering för att upprätthålla elkvaliteten i regionen. En viktig åtgärd är att stärka överföringsförbindelserna för el till Syd- sverige. Planerade förstärkningar och nybyggnationer av högspänningsledningar till Sydsverige norrifrån bör genomföras skyndsamt, liksom de ledningsförstärkningar i övriga delar av landet och annan anpassning av stamnätet, som kan krävas för att öka marginalerna vid höglastsituationer. Kraftutbytet med Själland och Tyskland är viktigt för att förbättra leverans- situationen under den tid det tar att bygga ut el- och värmeförsörjningen och öka kapaciteten i övriga ledningsförbindelser. Det är en uppgift för Affärsverket svenska kraftnät att genomföra de förstärkningar av stamnätet som krävs för att upprätthålla elbalansen i Sydsverige och i övrigt förbättra förutsättningarna för ett effektivt kraftutbyte med utlandet. Det är angeläget att förutsättningar skapas för att det befintliga naturgasnätet skall kunna utnyttjas effektivare. Regeringen har nyligen beviljat Malmö Energi AB tillstånd enligt 4 kap. lagen om hushållning med naturresurser m.m. (NRL) att uppföra en naturgaseldad kombicykelanläggning med en storlek av 100 MW fjärrvärme och 100 MW el. En ansökan från Göteborg Energi AB om tillstånd enligt NRL att uppföra en naturgaseldad kombicykelanläggning med en storlek av 200 MW fjärrvärme och 260 MW el bereds för närvarande i Regeringskansliet. Ytterligare åtgärder bör vidtas för att utveckla el- och värmeproduktionen i den sydsvenska regionen. Regeringen avser att inom kort tillkalla en delegation med uppgift att utveckla el- och värmeförsörjningen i Sydsverige. Delegationen bör för detta ändamål disponera 400 miljoner kronor. Delegationen bör ges vida möjligheter att initiera åtgärder som stärker regionens el- och värmeförsörjning. Åtgärderna bör kunna gälla såväl energihushållning och minskad elanvändning som utbyggnad av el- och värmeproduktion. Det är av väsentlig betydelse att delegationen snabbt kan bidra med planerings- och projekteringsstöd och skyndsamt kan utreda behovet av investeringar i infrastruktur. Effektivare energianvändning och en ökad användning av förnybara energislag är angeläget liksom ett bättre utnyttjande av det befintliga naturgasnätet. Regeringen avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för år 1998. 7 Program för ett ekologiskt och ekonomisktuthålligt energisystem 7.1 Utgångspunkter -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Ett nytt energipolitiskt program inrättas| | för omställningen av energisystemet. Programmet omfattar åtgärder| | som syftar till att på ett kostnadseffektivt sätt | | - minska användningen av el för uppvärmning, | | - utnyttja det befintliga elsystemet effektivare och | | - öka tillförseln av el och värme från förnybara energikällor. | | Bortfallet av elproduktion från Barsebäcksverket skall | | kompenseras. Därför skall under en femårsperiod | | investeringsbidrag lämnas till utbyggnad av el- och | | värmeproduktion samt till effektivisering och minskad användning| | av el i bostadssektorn. | | Det energipolitiska programmets huvudinriktning är en | | kraftfull, långsiktig satsning på forskning, utveckling och | | demonstration av ny energiteknik. Målet är att under de närmaste| | tio till femton åren kraftigt öka el- och värmeproduktionen från| | förnybara energikällor och utveckla kommersiellt lönsam teknik för| | energieffektivisering. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens bedömning: Väl fungerande energimarknader är av grundläggande betydelse för en trygg och säker energiförsörjning och en god hushållning med naturresurserna. Staten har ansvaret för att ange och upprätthålla de ramar inom vilka aktörerna på energiområdet fattar sina beslut. Miljöhänsyn kan tas genom användning av ekonomiska styrmedel, t.ex. skatt på koldioxid och svavel. Sverige har valt att, i väsentligt högre grad än de flesta andra länder, använda ekonomiska styrmedel som skatter och avgifter för att genom prisbildningen påverka resursanvändningen i miljövänligare riktning. Skatter som återspeglar miljökostnaderna påverkar samtidigt konkurrensen mellan inhemska och utländska elleverantörer och industriföretag. Därför finns en gräns för hur mycket de svenska förhållandena kan avvika från dem som gäller för Sveriges konkurrentländer. De enskilda företagen saknar ofta möjligheter och incitament att på egen hand genomföra mer omfattande forskningssatsningar för ny ekologiskt uthållig energiteknik. Det är därför en uppgift för samhället att bidra till forskning och teknikutveckling på detta område. Det krävs således statliga åtgärder som kompletterar och korrigerar marknadslösningarna. Det program som regeringen föreslår i det följande syftar till att på såväl kort som lång sikt minska användningen av el för uppvärmning, utnyttja det befintliga elsystemet bättre och öka tillförseln av el och energi från förnybara energikällor. Åtgärder föreslås för att under de närmaste åren ersätta bortfallet av elproduktion från Barsebäcksverket med minskad elanvändning och ny el- och värmeproduktion från förnybara energikällor. För dessa åtgärder bör anvisas 3 100 miljoner kronor under en femårsperiod. Åtgärderna innefattar investeringsstöd till befintlig teknik för effektivare energianvändning och stöd för utbyggnad av biobränslebaserad kraftvärme, vindkraft och småskalig vattenkraft. Utvecklingen och användningen av energieffektiv teknik stimuleras genom särskilda åtgärder som innefattar information, rådgivning, utbildning samt provning och testning av varor och utrustning. Vidare omfattar insatserna ett fortsatt stöd till introduktion av energieffektiv teknik. Den lokala energirådgivningen i kommunerna förstärks. Åtgärder skall vidtas för att minska användningen av el i fjärrvärmesystemet. De bidrag m.m. som redovisas i avsnitten 7.2 - 7.4 föreslås i allmänhet gälla under en femårsperiod. Investeringsstöd bör av flera skäl inte ges en permanent karaktär. När stöden är uttalat tidsbegränsade motverkas risken för prishöjningar till följd av investeringsbidragen. För att genomföra den långsiktiga omställningen av energisystemet krävs en omfattande och målmedveten satsning på teknisk utveckling inom energiområdet. Huvudinriktningen är att sänka kostnaderna för och stödja introduktionen av ny miljövänlig energiteknik som kan bedömas bli lönsam på sikt. Inledningsvis bör 5 070 miljoner kronor avsättas under en sjuårsperiod. Utformningen av de bidrag som regeringen föreslår i det följande bedöms överensstämma med EG:s statsstödsregler. Regeringen avser att i den ekonomiska vårpropositionen återkomma med förslag till finansiering av det energipolitiska programmet. Det sammanlagda finansieringsbehov som kan bli aktuellt för omställningsprogram och eventuella åtgärder beträffande produktionsskatt på el (avsnitt 8.3) bör fördelas jämnt över den aktuella tidsperioden. Ett ekologiskt hållbart Sverige Det energipolitiska programmet är en betydelsefull investering i den ekologiskt hållbara utvecklingen av Sverige. En hållbar utveckling innebär att vi skall klara dagens behov utan att äventyra förutsättningarna för framtida generationers liv och välfärd. Ekonomisk utveckling och social välfärd skall gå hand i hand med skydd av miljön och naturresurserna. En ekologiskt hållbar utveckling handlar i grunden om att skydda miljön och att hushålla med naturresurserna. För att Sverige skall kunna nå en ekologiskt hållbar utveckling krävs aktiva åtgärder för att förändra samhället och produktionen. Med detta perspektiv kan utvecklingen inte lämnas till att avgöras enbart på marknaderna. De åtgärder som presenteras i avsnitten 7.2 - 7.5 bidrar till utvecklingen av ett ekologiskt hållbart Sverige. Regeringen avser att i den ekonomiska vår- propositionen lämna ytterligare förslag för att stimulera investeringar för ekologisk hållbarhet. Insatserna inom energiområdet är en del av satsningen. Kommunerna kommer att ha en viktig roll i genomförandet av de insatser som leder till ekologisk uthållighet. De flesta investeringsbesluten kräver en god lokal förankring. Åtgärderna för minskad elanvändning, ny elproduktion och ökad energihushållning möjliggör för kommunerna att förstärka sina insatser genom att kombinera investeringar inom energiområdet med andra investeringar. Det är väsentligt att det vidsträckta intresse som finns för att hushålla med energi och andra naturresurser stimuleras och förstärks. På lokal nivå drivs ett aktivt Agenda 21-arbete som alltmer utvidgas till att omfatta energifrågorna. Information, rådgivning och stöd till kompetensuppbyggnad är därför viktiga insatser. Inom energiområdet kommer de statliga insatserna för information, provning, teknikupphandling, kommunal energirådgivning m.m. att utgöra ett betydelsefullt stöd för de lokala och regionala satsningarna för ekologisk uthållighet. Internationellt samarbete Samarbetet inom EU skapar nya möjligheter för utvecklingen av energisystemet. EG-kommissionen lade den 20 november 1996 fram en s.k. grönbok med förslag till en strategi för utvecklingen av förnybar energi. I den föreslagna strategin behandlas riktlinjer och gemenskapsåtgärder som skall bidra till både en reell marknadsutveckling i det kortare tidsperspektivet och teknisk utveckling i det längre tidsperspektivet. Inom EU deltar Sverige i de forsknings- och utvecklingsprogram för ren och effektiv energiteknik som är en del av det s.k. fjärde ramprogrammet (avsnitt 7.5.2). Vidare pågår för närvarande diskussioner om en fortsättning på ett EU- program för att främja införandet av förnybara energikällor, ALTENER (avsnitt 7.3). Ett särskilt program för energieffektivisering, SAVE, omfattar aktiviteter för att stödja en effektivare användning av energi och spridningen av energieffektiv teknik (avsnitt 7.4). Forskningssamarbetet inom International Energy Agency (IEA) syftar till att långsiktigt förbättra energiförsörjningen genom ökad diversifiering, effektivitet och flexibilitet i energisektorn. Deltagandet i IEA-samarbetet är av stor vikt för de svenska forskarnas och det svenska näringslivets inter- nationella teknikbevakning på energiområdet. Sverige bör i det internationella forsknings- och utvecklingssamarbetet satsa på områden där vårt energisystem ställer särskilda krav på kunskap och kompetens samt där vårt land kan förväntas bidra till den internationella utvecklingen. Genom egna insatser får vi också förutsättningar att ta till vara nya rön i den internationella forskningen. Förutsättningarna för framgång är en hög teknisk kompetens inom såväl forskningssamhället som näringslivet. Ansvariga myndigheter NUTEK är central förvaltningsmyndighet på energiområdet. Regeringen föreslår i avsnitt 9.1 att en ny central energimyndighet inrättas den 1 januari 1998 med ansvar för bl.a. myndighetsfunktionerna på energiområdet. Myndigheten bör ges huvudansvaret för att verkställa merparten av det energipolitiska programmet och få ett samordningsansvar för omställningsåtgärderna. Även andra myndigheter får uppgifter inom det energipolitiska programmet. För riksdagens information redovisar regeringen i anslutning till förslagen om energipolitiska åtgärder också sin bedömning av till vilken myndighet ansvaret för respektive åtgärd skall förläggas. En planerad och kontinuerlig uppföljningsprocess Enligt den energipolitiska överenskommelsen är det av central betydelse att resultaten av de åtgärder som vidtas för att minska elanvändningen och öka tillförseln av el fortlöpande kan mätas, sammanställas och avrapporteras. Det är en uppgift för den centrala energimyndigheten att planera och utveckla metoder för uppföljning av de energipolitiska åtgärderna. Det är viktigt att resultatuppföljningen utvecklas så att den kan utgöra underlag för kommande utvärderingar. Metoder bör utvecklas för att göra det möjligt att utvärdera effektiviteten hos och mäta resultaten av åtgärderna. Ett system för uppföljning och utvärdering bör planeras så att det kan användas redan när de energipolitiska åtgärderna börjar tillämpas. Underlag bör tas fram som gör det möjligt att allsidigt belysa resultaten av åtgärderna, och att sätta dem i relation till de anvisade resurserna. Resultaten bör belysas utifrån en systemsyn, där också indirekta ekonomiska och tekniska effekter inkluderas. Utvärderingsfrågan bör också vara högt prioriterad i den nya energimyndighetens forsknings- och utvecklingsverksamhet för ökade energisystemkunskaper (avsnitt 7.5.3). Riksdagen och regeringen skall ha möjlighet att regelbundet bedöma resultaten av de energipolitiska åtgärderna. Resultaten av det energipolitiska programmet skall utvärderas och tillsammans med erfarenheterna från stängningen av reaktorerna i Barsebäcksverket utgöra underlag för kommande beslut om hur den fortsatta omställningen skall genomföras. Det är en uppgift för regeringen att utfärda närmare anvisningar om utvärderingen av det energipolitiska programmet. Regeringen avser att årligen informera riksdagen om de resultat som har uppnåtts. 7.2 Åtgärder för att minska elanvändningen -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: En minskad elanvändning och ett minskat | | eleffektuttag är viktiga förutsättningar för att kompensera | | bortfallet av elproduktion i Barsebäcksverket. | | Bidrag lämnas för att ansluta främst småhus till de befintliga | | fjärrvärmenäten. Erfarenheterna från pilotprojekt skall ligga till| | grund för den närmare utformningen av bidragsreglerna. | | Bidrag lämnas med upp till 10 000 kr per småhus för installation| | av s.k. effektvakt och kompletterande värmeanläggning som medför| | ett minskat eleffektuttag. | | Bidrag lämnas med upp till 30 % av skäliga kostnader för byte | | till värmeanläggning baserad på ett vattenburet värmesystem och för| | installation av anordning för värmeackumulering. | | Bidragsreglerna träder i kraft den 1 januari 1998 och avser | | installationer, anläggningar eller utrustning som beställts | | tidigast den 1 juli 1997. För bidragen anvisas 1 650 miljoner | | kronor under en femårsperiod. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Bortfallet av elproduktion från Barsebäcksverket skall kompenseras genom bl.a. en minskad användning av el och ett minskat eleffektuttag. Under de närmast följande åren är det nödvändigt med statliga ekonomiska stöd för att åstadkomma den minskning av elanvändningen och den tillförsel av el från förnybara energislag, som skall kompensera bortfallet av elproduktion i Barsebäcksverket. Det skall ske så att industrins och hushållens utgifter inte ökar påtagligt till följd av höjda marknadspriser på el. Målet är en minskad årlig elanvändning om ca 5 TWh inom en femårsperiod. Energikommis- sionen påpekade i sitt slutbetänkande att det problem i elförsörjningen som först kan beräknas uppstå är brist på effekt, snarare än brist på energi. De åtgärder som regeringen föreslår för att minska elanvändningen är därför utformade så att de leder till en minskning av effektuttaget. Utvecklingen av ny teknik förbättrar de ekonomiska förutsättningarna för anslutning av mindre befolkningstäta bostadsområden till fjärrvärmenäten. Därigenom kan elanvändningen för fastighetsuppvärmning minskas. Under de närmast följande åren är det nödvändigt med ett statligt ekonomiskt stöd för att åstadkomma mer omfattande fjärrvärmeanslutningar. Genom bidrag till konvertering från elvärme i småhus som inte kan fjärrvärmeanslutas minskas elanvändningen ytterligare. För bidragen bör 1 650 miljoner kronor anvisas under en femårsperiod. Bidrags- reglerna träder i kraft den 1 januari 1998 och avser installationer, anläggningar eller utrustning som beställts tidigast den 1 juli 1997. Regeringen avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för år 1998. Kommunernas aktiva medverkan kommer att ha stor betydelse för genomförandet av åtgärderna för minskad elanvändning. Regeringen avser att ge kommunerna möjlighet att ta ett visst administrativt ansvar för de åtgärder som särskilt avser lokalbeståndet. Regeringen avser att i den ekonomiska vårpropositionen återkomma till kommunernas roll för ett ekologiskt och ekonomiskt uthålligt energisystem. Utnyttjandet av elpannor i fjärrvärmenäten bedöms med tiden minska i takt med stigande elpriser. Enligt Energikommissionens prognoser är detta en av de anpassningsåtgärder som först kommer att tillgripas vid bortfall av kärnkraftsproduktion. Under de senaste tre åren har ca 3 TWh el använts per år i fjärrvärmenätens elpannor. I slutet av 1980-talet och början av 1990-talet var utnyttjandet högre, 5 - 6 TWh per år. Energiskatten på el är i dag 2,3 öre lägre per kWh för el som används i fjärrvärmen än för el som används i hushållen. Vid ett ca 5 öre högre pris per kWh än i dag, skulle enligt prognoserna elanvändningen i elpannorna minska med 3 - 4 TWh under ett normalår. Anledningen är att de rörliga kostnaderna i elpannorna vid en sådan elprisnivå skulle överstiga bränslepannornas kostnader under större delen av året. Elpannorna förväntas att då användas i endast begränsad omfattning. En minskad användning av elpannorna kan således bidra till en avsevärt minskad elanvändning under ett normalår. Samtidigt skulle bränsleanvändningen öka. Det kan uppskattas att en stor del av det ersättande bränslet inledningsvis skulle utgöras av olja. På några års sikt kan dock denna andel väntas minska till följd av en generellt ökad användning av biobränslen i fjärrvärmen. Regeringen avser att återkomma till riksdagen i budgetpropositionen för år 1998 med förslag till åtgärder för att påskynda en minskning av elanvändningen i fjärrvärmesystemen. En utgångspunkt är att elanvändningen skall minskas främst när så är ekonomiskt och miljömässigt motiverat utifrån driftsförhållandena i det samlade el- och värmeförsörjningssystemet. Bidrag till fjärrvärmeanslutning Fjärrvärmen är i dag väl utbyggd i de flesta befolkningstäta kommunerna i Sverige och anslutningsgraden är hög. Fjärrvärmeförsörjningen är koncentrerad till de befolkningstäta områdena, dvs. till flerbostadshus, industrier och lokaler. Omkring 7 % av småhusen och 44 % av flerbostadshusen i landet är anslutna till fjärrvärme. Utbyggnaden av fjärrvärmen har verksamt bidragit till att energipolitiska mål har kunnat nås. Framför allt har utbyggnaden lett till ett minskat oljeberoende. Fjärrvärmen gör det möjligt att utnyttja biobränsle och att utvinna energi från spillvärme och avfall. Eluppvärmningen i bebyggelsen är koncentrerad till småhusen. År 1995 användes ca 20 TWh el för uppvärmning i småhusen, ca 3 TWh i flerbostadshusen och ca 5 TWh i lokalerna. Omkring 235 000 småhus och 7 800 flerbostadshus värms med elpanna och ca 460 000 småhus och 7 500 flerbostadshus med direktel. Utbyggnaden av fjärrvärmenäten har varit beroende av el- och bränsleprisrelationerna, tätorternas geografiska och demografiska struktur samt de existerande värmeinstallationerna i bebyggelsen. Flera faktorer har således avgjort de ekonomiska förutsättningarna för att förse ett område med fjärrvärme. Dagens fjärrvärmeområden har ofta en värmetäthet över eller mycket över 50 GWh per km2 och år. Fjärrvärmeutbyggnaden har i allmänhet gjort halt där flerfamiljs-, industri- eller servicebebyggelse övergår i småhusbebyggelse. Med ny teknik med lägre kostnader beräknas det under vissa förhållanden vara möjligt att ansluta områden med lägre värmetäthet till fjärrvärmen, bl.a. rena småhusområden. Enligt fjärrvärmebranschen skulle kostnaderna för konvertering till fjärrvärme kunna reduceras avsevärt om konverteringen genomförs samtidigt i ett helt småhusområde och teknik med lägre kostnader används för kulvertdragning och distribution av värmen inom området. För gruppbebyggelse med direktverkande el kan kostnaderna för installation av vattenburet värmesystem bli lägre om installationerna görs på ett standardiserat sätt. En konvertering av elvärmda hus till fjärrvärme medför att elbehovet minskar och att underlaget för elproduktion i kraftvärmeverk ökar. Målet är att under en femårsperiod minska den årliga elanvändningen med 1,5 TWh genom konvertering till fjärrvärme. Det har då förutsatts att områdena innehåller olika typer av uppvärmning, dvs. att inte alla hus i de områden som ansluts har direktelvärme. Under en längre tidsperiod är ytterligare konverteringar möjliga. Ett par pilotprojekt avses att genomföras under året. Genom dessa projekt kan den nya tekniken provas, liksom möjligheterna att på ett standardiserat sätt genomföra installationsarbeten i fastigheterna med så små störningar som möjligt för de boende. Erfarenheterna bör sammanställas skyndsamt för att projekten snabbt skall kunna utvärderas och ligga till grund för den närmare utformningen av bidragsreglerna för ökad fjärrvärmeanslutning. Regeringen avser att bemyndiga den nya energimyndigheten att ansvara för bidraget. Förutom bidrag för anslutning av fastigheter till fjärrvärmen bör även andra möjliga stöd- och stimulansåtgärder övervägas som kan bidra till ett ökat kraftvärmeutnyttjande, t.ex. stöd till sammankoppling av fjärrvärmenät. Den kommunala värmeförsörjningen De flesta kommuner med fjärrvärmesystem har någon form av plan för fjärrvärmeutbyggnaden, ofta en värmeplan. I flera kommuner finns även mer omfattande planer för energi- eller värmeförsörjningen. De senare behandlar ofta, förutom fjärrvärmeutbyggnaden, även val av bränsle i fjärrvärmesystemet samt värmeförsörjningen utanför fjärrvärmeområdet. De kommunala energiföretagen/värmeverken har vanligtvis ansvaret för dessa planer. En kartläggning av kommunernas planer för fjärrvärmeanslutning bör genomföras. Kartläggningen är ett viktigt underlag för bedömningen av möjligheterna till fjärrvärmeanslutning på längre sikt. Det kommer att behövas information om den kommunala värmeförsörjningen inför beslut om stöd för en ökad fjärrvärmeanslutning och andra åtgärder för att minska elanvändningen. Regeringen avser att uppdra åt NUTEK att genomföra en inventering och sammanställning av kommunernas värmeförsörjningsplaner. Kommunallagens lokaliseringsprincip innebär att en kommun som bedriver värmeproduktion i princip endast får leverera värme inom den egna kommunen. Flera remissinstanser har i yttranden över Energikommissionens betänkande och Elbörsutredningens betänkande Regler för handel med el (SOU 1996:49) påpekat att bestämmelsen leder till att effektiva värmeförsörjningslösningar förhindras i områden nära kommungränser. Regeringen avser att inom kort låta se över kommunallagens bestämmelser i detta avseende. I översynen skall ingå att bedöma om lokaliseringsprincipen är ett hinder för en effektiv fjärrvärmeutbyggnad och, om så bedöms vara fallet, att överväga förändringar i kommunallagen. Eleffektminskande åtgärder inom bostadssektorn Det är angeläget att reducera effektbelastningen i elsystemet under höglast- perioder. Som redan har påpekats torde risken vara större för brist på effekt i det svenska elsystemet än brist på energi. Ett minskat eleffektuttag är ett värdefullt bidrag till resurshushållningen i energisystemet som helhet. Det är ett alternativ för elvärmda hus som inte ligger i områden som är lämpliga för utbyggnad av fjärrvärme. Det totala effektuttaget i elvärmda fastigheter kan ofta minskas med enkla medel och utan minskad komfort. I vissa fall krävs att en kompletterande värmekälla installeras. Det är också lämpligt att vid ett kraftigt minskat effektuttag installera en s.k. effektvakt. För det enskilda hushållet innebär sådana åtgärder en utgiftsminskning. Denna är dock i de flesta fall inte tillräckligt stor för att åtgärderna skall vara lönsamma att genomföra. Regeringen föreslår därför att ett bidrag lämnas med upp till 10 000 kr per småhus för installation av effektvakt och bränslebaserad värmeproduktions- anläggning eller utrustning för värmeackumulering som medför en minskning av effektuttaget under höglasttid. Regeringen avser att bemyndiga Boverket att ansvara för bidraget. Bidrag till konvertering från elvärme Förutsättningar bör skapas för att minska elanvändningen i den elvärmda bebyggelse där fjärrvärmeanslutning inte är möjlig. Kostnaden för konvertering av hus med elvärme till individuell bränsleeldning är dock hög. De privatekonomiska motiven för ett fullständigt byte från el till bränslen är därför små. För konverteringen kan krävas skorsten, panna och bränslelager samt installation av t.ex. ett vattenburet system för distribution av värmen i huset. Regeringen föreslår därför att ett bidrag lämnas med upp till 30 % av skäliga kostnader för byte till värmeanläggning baserad på ett vattenburet värmesystem och för installation av anordning för värmeackumulering. Bidrag skall dock inte lämnas för värmeproduktionsanläggning, t.ex. panna eller värmepump. Det ankommer på regeringen att bestämma det högsta belopp med vilket bidrag kan lämnas. Den skattereduktion för arbetskostnaden som husägaren kan tillgodogöra sig t.o.m. år 1997 skall ingå som en del i bidragsbeloppet. Regeringen avser att bemyndiga Boverket att ansvara för bidraget. I samband med att det s.k. ROT-avdraget upphör vid utgången av år 1997 bör det övervägas att i stället för bidrag lämna ett fördelaktigt lån för ändamålet. Regeringen avser att uppdra åt Boverket att utarbeta ett förslag till utformning av det fortsatta stödet. 7.3 Åtgärder för att öka tillförseln av el Det långsiktiga målet är att elförsörjningen baseras på ekologiskt uthållig elproduktion. Tillförseln av el från förnybara energikällor skall öka. El är inom många användningsområden den bästa och effektivaste energibäraren. Miljöfördelarna är stora, och i många sammanhang saknas ekonomiskt rimliga alternativ till el. Utvecklingen och marknadsintroduktionen av effektiva och miljöacceptabla elproduktionsanläggningar är därför en viktig del av omställningsstrategin. I samband med 1991 års energipolitiska beslut (prop. 1990/91/88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373) infördes stöd under en femårsperiod till investeringar i biobränsleeldad kraftvärme och till vindkraft. Som motiv för att införa investeringsstöden anfördes i propositionen att i avvaktan på en internationell samordning, andra styrmedel än koldioxidskatten måste utnyttjas för att främja de förnybara energislagen och kraftvärmen. I Energikommissionens betänkande konstateras att investeringsstöden har gett resultat. Stöden har enligt NUTEK fram t.o.m. februari 1997 resulterat i uppförande av kraftvärmeanläggningar med en sammanlagd effekt på 326 MW el och 726 MW värme. Vindkraftverk har uppförts med en sammanlagd effekt på 97 MW. Investeringar har gjorts som sannolikt inte annars skulle ha genomförts. Kommissionen konstaterar dock samtidigt att stöden inte har stimulerat den tekniska utvecklingen och att de inte har medfört någon kostnadspress för de berörda slagen av anläggningar. För att stimulera en fortsatt utbyggnad av ekologiskt uthållig elproduktion bör investeringsbidrag lämnas under ytterligare fem års tid. Regeringen föreslår därför i det följande bidrag till investeringar i biobränslebaserad kraftvärmeproduktion, vindkraft och småskalig vattenkraft. Vid utformningen av bidragen skall erfarenheterna från de investeringsstöd som lämnades under åren 1991 - 1996 tas till vara, så att bidragen ger största möjliga utbyte och främjar val av effektiv teknik. Investeringar i anläggningar för el- och värmeproduktion är mycket långsiktiga. Den teknik som väljs vid investeringstillfället kommer att ha en avgörande betydelse för anläggningens prestanda under hela dess livstid. Val av ny teknik innebär emellertid en större risk och en högre prisnivå. Investeringsstöden bör därför kunna kompletteras med ett särskilt stöd för upphandling av ny elproduktionsteknik. Den allmänna utformningen av de bidrag som regeringen föreslår bedöms överensstämma med EG:s statsstödsregler, närmare bestämt de särskilda riktlinjerna för miljöstöd. Driftsstöd utgår för närvarande till vindkraft i form av den s.k. miljöbonusen och till elproduktionsanläggningar som kan leverera en effekt om högst 1 500 kW i form av en reducerad nättariff. EG-kommissionens konkurrensdirektorat granskar för närvarande utformningen av dessa driftsstöd i förhållande till riktlinjerna för miljöstöd. EU:s program för att främja förnybara energikällor inrättades genom ett rådsbeslut år 1993. ALTENER är ett femårigt teknikneutralt program med en budget på 40 miljoner ecu. Syftet med programmet är att främja införandet av förnybara energikällor, sol, vind, geotermi, småskalig vattenkraft och biobränslen genom bl.a. stöd till att utarbeta tekniska standarder och specifikationer, informationsprojekt och bidrag till utvärderingar samt bedömningar av teknisk genomförbarhet. Programmet skall bidra till att minska nettoutsläppen av koldioxid. Under innevarande år väntas ett förslag från EG-kommissionen om en fortsättning på ALTENER-programmet. Sveriges arbete inom området ny energitillförselteknik har varit och är fram- gångsrikt i ett europeiskt perspektiv. I diskussionen om en fortsättning på ALTENER verkar Sverige för att på gemenskapsnivå främja förnybara energislag. 7.3.1 Bidrag till investeringar i biobränslebaserad kraftvärme -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Produktionen av el från förnybara | | energikällor skall öka. Ett bidrag lämnas med 3 000 kr per | | installerad kW elproduktionskapacitet för investeringar i | | anläggningar för kraftvärmeproduktion med biobränslen. Bidraget får| | dock uppgå till högst 25 % av investeringen. | | Bidragsreglerna träder i kraft den 1 juli 1997. För bidraget | | anvisas 450 miljoner kronor under en femårsperiod. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Det är angeläget att öka elproduktionen genom utbyggnad av biobränsleeldad kraftvärme. Det gäller såväl nyinvesteringar som konvertering av hetvattenpannor till kraftvärme. En kraftvärmeutbyggnad motsvarande ca 0,75 TWh el per år uppskattas vara möjlig att genomföra under en femårsperiod. Vid nuvarande energipriser och med tillgänglig teknik är emellertid såväl konverteringar som nybyggnationer endast undantagsvis företagsekonomiskt motiverade. Någon form av stöd krävs därför för att investeringarna skall genomföras. Som en del av 1991 års energipolitiska beslut (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373) anslogs en miljard kronor för stöd till investeringar i kraftvärme. Stödet lämnades till nyinvesteringar med 4 000 kr per kW installerad eleffekt. Vid konverteringar uppgick stödet till 25 % av investeringen, dock högst 4 000 kr per kW installerad eleffekt. Ett villkor för att erhålla bidrag var att bränsleförsörjningen skulle ske med i huvudsak biobränslen. Förbränningsanläggningar för vissa sorterade avfallsfraktioner blev senare berättigade till bidrag på en reducerad nivå (prop. 1992/93:179, bet. 1992/93:JoU19, rskr. 1992/93:361). Stöd till investeringar för kraftvärmeproduktion med biobränslen bör även fortsättningsvis lämnas i form av ett bidrag per kilowatt installerad eleffekt. Härigenom främjas en hög elverkningsgrad, dvs. en så stor elproduktion som möjligt från en given bränslemängd. Genom att stora erfarenheter i dag finns av teknik för biobränsleeldad kraftvärme bedöms stödnivån kunna fastställas till 3 000 kr per kW installerad elproduktionskapacitet. Bidraget bör dock uppgå till högst 25 % av investeringen. Bidraget bör även fortsättningsvis ges under förutsättning att bränsle- försörjningen sker med i huvudsak biobränslen. Likaså bör bidraget kunna ges både till kraftvärmeanläggningar anslutna till fjärrvärme och till mottrycksanläggningar inom industrin. Medel bör anvisas med 450 miljoner kronor under en femårsperiod. Bidragsreglerna bör träda i kraft den 1 juli 1997. 45 miljoner kronor bör anvisas för år 1997 och 90 miljoner kronor för år 1998. Regeringen avser att bemyndiga NUTEK att ansvara för bidraget. När energimyndigheten har inrättats bör frågorna föras över till denna. Regeringen avser att återkomma till anslagsfrågan i den ekonomiska vårpropositionen. 7.3.2 Bidrag till investeringar i vindkraftverk -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Produktionen av el från förnybara energi- | | källor skall öka. Ett bidrag lämnas med 15 % av investeringen i | | vindkraftverk med en eleffekt på minst 200 kW. | | Bidragsreglerna träder i kraft den 1 juli 1997. För bidraget | | anvisas 300 miljoner kronor under en femårsperiod. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Vindkraft i grupper på platser med gott vindläge och utan större konkurrens om markanvändningen kan producera el till rimliga kostnader. Vid lokaliseringen måste beaktas att platser med gott vindläge oftast är kustnära platser där etableringen av vindkraftverk löper risk att komma i konflikt med bl.a. naturvård och friluftsliv. Andra intressekonflikter finns med försvarets radarspaning, telekommunikation och signalspaning. Målet är en ökad årlig elproduktion från landbaserad vindkraft med 0,5 TWh inom fem år. De totala investeringarna för en sådan utbyggnad uppskattas till ca två miljarder kronor. Som en del av 1991 års energipolitiska beslut (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373) anslogs 250 miljoner kronor för stöd till investeringar i vindkraftverk under en femårsperiod. Bidrag lämnades ursprungligen med 25 % av investeringen. Bidragsnivån höjdes år 1993 till 35 % av investeringen (prop. 1992/93:99, bet. 1992/93:NU20, rskr. 1992/93:137). Våren 1994 beslutade riksdagen (prop. 1993/94:100 bil. 13, bet. 1993/94:NU17, rskr. 1993/94:356) att teknikupphandling skulle få prövas inom ramen för stödsystemet. I de fall teknikupphandling tillämpades fick stödandelen utgöra högst 50 % av investeringen. I början av perioden då stödnivån uppgick till 25 % var efterfrågan på investeringsstödet låg. Sedan stödnivån höjts och ett särskilt driftsstöd till vindkraft införts den 1 juli 1994 i form av ett skatteavdrag (bet. 1993/94:SkU34, rskr. 1993/94:297) har emellertid efterfrågan på investe- ringsstödet varit betydande. Driftsstödet, den s.k. miljöbonusen, motsvarar energiskatten på el. Med anledning av att de anslagna medlen för investeringsstödet var fullt intecknade anslogs hösten 1995 ytterligare 100 miljoner kronor (prop. 1995/96:25, bet. 1995/96:FiU1, rskr. 1995/96:133). Dessa medel intecknades omgående. Miljöbonusen höjs den 1 juli 1997 för både befintliga och nya vindkraftverk, som följd av den beslutade höjningen av skatten på el. Miljöbonusen kommer då att uppgå till 13,8 öre per kWh jämfört med 9 öre när den infördes. Enligt ellagen (1902:71 s. 1) är den som innehar leveranskoncession skyldig att köpa el från elproduktionsanläggning som är belägen inom området och som kan leverera en effekt om högst 1 500 kW. Det innebär att små elproduktionsanläggningar är garanterade avsättning för elen. I ellagen finns även föreskrifter om reglering av priset. Systemet med leveranskoncession, vars främsta syfte är att skapa trygghet för små konsumenter vid övergången till den nya lagstiftningen, skall utvärderas före år 2000 (prop. 1994/95:222) för att ge underlag för en prövning av systemet. I det sammanhanget bör även villkoren för avsättning av bl.a. vindkraftsel ses över. De flesta vindkraftverk som nu uppförs har en eleffekt på ca 500 kW. Det finns dock särskilda marknadssegment för småskalig vindkraft. Tekniken tillämpas exempelvis när elanvändningen ställer krav på kompletterande energikällor och på platser där det inte lönar sig att dra fram det ordinarie elnätet. Små vindkraftsaggregat av storleksordningen 20 kW kan i dessa fall vara av stor betydelse. Under år 1996 har NUTEK genomfört en teknikupphandling av vindkraft i syfte att förbättra prestanda och sänka prisnivåerna för vindkraftverk. Resultatet av teknikupphandlingen, liksom den stora efterfrågan på investeringsstöd, tyder på att summan av bidrag genom investeringsstöd och miljöbonus väsentligt överstiger den stödnivå som skulle ge största möjliga utbyte av stöden i form av ny elproduktion. Det är motiverat att även fortsättningsvis ge bidrag till investeringar i vindkraft. En förutsättning för att investeringsbidrag skall lämnas bör vara att vindkraftsanläggningarna uppfyller vissa kvalitetskrav och förläggs till platser med goda vindförhållanden. Bidrag bör normalt lämnas för investeringar i vindkraftverk med en eleffekt på lägst 200 kW. Då erhålls bäst effekt av de statliga insatserna. Investeringsstödet kan därmed hållas på en lägre nivå än tidigare. Arbetet med att peka ut goda förläggningsplatser för vindkraften bör intensifieras. Det är NUTEK:s (sedermera energimyndighetens) ansvar att i samråd med övriga berörda myndigheter, länsstyrelser, kommuner och nätföretag leda arbetet med att få fram lämpliga platser för etablering av vindkraft. Regeringen föreslår ett bidrag med 15 % av den totala investeringen för vindkraftverk med en eleffekt på minst 200 kW. Medel bör anvisas med 300 miljoner kronor under en femårsperiod. Om avsatta medel förbrukas bör ytterligare medelstilldelning kunna övervägas. Bidragsreglerna bör träda i kraft den 1 juli 1997. 30 miljoner kronor bör anvisas för år 1997 och 60 miljoner kronor för år 1998. Regeringen avser att bemyndiga NUTEK att även fortsättningsvis ansvara för bidraget. När energimyndigheten har inrättats bör frågorna föras över till denna. Regeringen avser att återkomma till anslagsfrågan i den ekonomiska vårpropositionen. 7.3.3 Bidrag till investeringar i småskalig vattenkraft -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Produktionen av el från förnybara energi- | | källor skall öka. Ett bidrag lämnas med 15 % av investeringen i | | miljövänliga, småskaliga vattenkraftverk. | | Bidragsreglerna träder i kraft den 1 juli 1997. För bidraget | | anvisas 150 miljoner kronor under en femårsperiod. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Miljöanpassade investeringar i småskalig vattenkraft kan ge ett bidrag när det gäller att öka tillförseln av el från förnybara energislag. Med småskalig vattenkraft avses vattenkraftverk med en installerad effekt som är mindre än 1 500 kW. Det finns ca 1 200 små vattenkraftverk med en sammanlagd installerad effekt på ca 300 MW. Årsproduktionen är ca 1,5 TWh. Utbyggnaden är i dag obetydlig på grund av att den småskaliga vattenkraften är dyrare jämfört med annan kraftproduktion och att det ofta finns motstående miljöintressen. Svenska Kraftverksföreningen har till Vattendragsutredningen (M1993:12) redovisat ett antal små vattenkraftsprojekt, där elproduktion skulle kunna ske till kostnader som är jämförbara med t.ex. vindkraft. Utifrån bl.a. redovisningen av dessa möjliga vattenkraftsprojekt beräknas att en ökad årsproduktion om 0,25 TWh el från småskalig vattenkraft skulle kunna tillkomma inom fem år. De totala investeringarna för en sådan utbyggnad uppskattas till ca 900 miljoner kronor. Det är viktigt att investeringar i vattenkraft sker med hänsyn till dess miljö- och omgivningspåverkan. Gällande vattenlagstiftning och natur- resurslagstiftning ger möjlighet att förhindra utbyggnader som påtagligt skadar motstående intressen, samtidigt som fortsatta investeringar kan genomföras. Investeringarna torde i huvudsak komma att gälla redan befintliga anläggningar och utnyttjandet av redan befintliga regleringar samt förbättrad turbinteknik. Regeringen föreslår ett bidrag med 15 % av den totala investeringen i miljövänlig, småskalig vattenkraft i enlighet med det anförda. Medel bör anvisas med 150 miljoner kronor under en femårsperiod. Bidragsreglerna bör träda i kraft den 1 juli 1997. Fem miljoner kronor bör anvisas för år 1997. Regeringen avser att bemyndiga NUTEK att ansvara för bidraget När energimyndigheten har inrättats bör frågorna föras över till denna. Regeringen avser att återkomma till anslagsfrågan i den ekonomiska vårpropositionen. 7.3.4 Upphandling av ny elproduktionsteknik -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Kostnaderna för elproduktion från förnybara| | energikällor kan på sikt minskas genom en effektivare | | upphandling av ny teknik. Ett bidrag lämnas för upphandling av | | ny teknik för elproduktion med förnybara energislag. | | Bidragsreglerna träder i kraft den 1 januari 1998. För bidraget| | anvisas 100 miljoner kronor under en femårsperiod. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Regeringen har i avsnitten 7.3.1 - 7.3.3 redovisat sin bedömning av hur investeringsstöden för ekologiskt uthållig elproduktion bör utformas. Den hittillsvarande ordningen innebär att prövningen av bidragsansökningar begränsas till att kontrollera att vissa grundläggande krav uppfylls. Denna ordning bör behållas. Det är dock viktigt att kunna dra nytta av de fördelar som ligger i att ny och effektivare teknik kommer till användning. Det kan ske genom att på konkurrensneutrala villkor främja etablering på marknaden av teknik som bedöms kunna bli kommersiell relativt snart. Härigenom kan kostnaderna reduceras på sikt. I samband med att elmarknaden omorganiserades i Storbritannien år 1989 infördes den s.k. Non Fossil Fuel Obligation (NFFO). Detta stödsystem innebär att de regionala kraftbolagen erhåller en tidsbegränsad kompensation för den merkostnad som följer av att företagen köper in el från bl.a. förnybara energikällor. Syftet med stödet, för vilket ett upphandlingsförfarande tillämpas, är att etablera en marknad för teknik som kan bli kommersiell relativt snart samtidigt som kostnaderna kan reduceras. Stödet har bidragit till att kostnaderna för elproduktion från förnybara energikällor har minskat avsevärt. Även i Sverige bör metoderna för upphandling utvecklas. Ett upphandlingsstöd bör därför införas som komplement till de investeringsstöd för ny elproduktion som beskrivits i tidigare avsnitt. Därvid bör en prioritering på tekniska grunder kunna göras av ansökningarna. Medel bör anvisas med 100 miljoner kronor under en femårsperiod för utveckling och provning av ett upphandlingsförfarande för ny teknik för elproduktion med förnybara energislag. Bidragsreglerna bör träda i kraft den 1 januari 1998. För år 1998 bör 20 miljoner kronor anvisas. Regeringen avser att bemyndiga energimyndigheten att ansvara för verksamheten. Regeringen avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för år 1998. 7.4 Åtgärder för effektivare energianvändning 7.4.1 Utgångspunkter -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Möjligheterna att hushålla med energi och| | minska elanvändningen skall utnyttjas. Statliga insatser | | genomförs för att öka kunskapen om och stimulera intresset för | | ekonomiskt och miljömässigt motiverade energieffektiviseringar. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens bedömning: Det övergripande målet för energieffektivisering är att, med bibehållen välfärd, utnyttja resurser så effektivt som möjligt. Genom effektiv användning av energi kan samhällets kostnader minskas och negativa externa effekter, som inte avspeglas i energipriset, delvis undvikas. Teknisk utveckling och ökade kunskaper leder ofta till att nya produkter och system ersätter motsvarande äldre med högre energiåtgång. En stor del av denna process pågår utan speciell styrning genom att det sker en förnyelse av utrustningen i företag och bostäder, vilket också leder till högre energi- effektivitet. Utöver denna successiva effektivisering finns möjligheter att ytterligare minska användningen av energi genom målmedvetna åtgärder för effektivare användning. Utvecklingen och introduktionen av energieffektiv teknik kan främjas. Särskilda insatser kan göras för att öka kunskapen och stimulera intresset för ekonomiskt och miljömässigt motiverade energieffektiviseringar. Hushållning med energi har varit ett viktigt energipolitiskt medel sedan 1970-talet. År 1974 beslutade riksdagen om ett program med vissa energibesparande åtgärder inom en medelsram om knappt 250 miljoner kronor (prop. 1974:69, bet. 1974:CU21, rskr. 1974:180). Programmet innefattade i huvudsak stöd till investeringar som syftade till bättre hushållning med energi. Sedan dess har en rad åtgärder vidtagits i syfte att stimulera hushållningen med energi. I 1991 års energipolitiska riktlinjer betonas vikten av hushållningen med energi (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373). De åtgärder för en effektiv energianvändning som beslutades i samband med 1991 års energipolitiska riktlinjer innefattar stöd till upphandling och introduktion av energieffektiva produkter, processer och system, demonstration av energieffektiv teknik i bostäder och lokaler, delfinansiering av energieffektiva demonstrations- och pilotanläggningar inom industrin, energiinriktad information till industriföretag, utveckling av energideklarationer samt utveckling av informations- och undervisningsmaterial. Energikommissionen har granskat resultaten av de energipolitiska program som var en del av 1991 års energipolitiska beslut. Kommissionen konstaterar att det är svårt att med stor säkerhet kvantifiera det totala resultatet av de satsningar som genomförs inom programmet för effektivare energianvändning. En av kommissionens slutsatser är att det finns behov av att ytterligare utveckla rutiner för resultatmätning och utvärdering av denna typ av energipolitiska åtgärder. Det är viktigt att insatser för energieffektivisering genomförs utifrån ett systemperspektiv. Kommissionen framhåller att dess underlagsmaterial indikerar att en eventuellt fortsatt verksamhet skulle kunna koncentreras på kärnverksamheten, dvs. teknikupphandling och spridningsaktiviteter. Vidare bör fördelningen mellan nationella insatser och insatser som kan göras från något av EU-programmen övervägas. I det följande (avsnitten 7.4.2 - 7.4.5) föreslås åtgärder för att stärka kunskaperna om möjligheterna att hushålla med energi och stimulera till minskad energianvändning. Dessa åtgärder skall, i kombination med ett utvidgat europeiskt samarbete för energieffektivisering, bidra till att ytterligare minska användningen av el och öka hushållningen med energi. De nämnda åtgärderna innebär att de tidigare årens insatser för effektivare energianvändning förs vidare i delvis nya former. Sammantaget bör anvisas 450 miljoner kronor under en femårsperiod för teknikupphandling av energieffektiv teknik, information, utbildning, provning, märkning och certifiering av energikrävande utrustning samt kommunal energirådgivning. Medlemskapet i EU ger möjligheter att genomföra insatser för energihushållning och effektivare energianvändning inom ramen för europeiska projekt. I december 1996 antogs ett direktiv för fortsättningen på EU:s energieffektiviserings- program SAVE. SAVE II är ett femårigt program som huvudsakligen syftar till att undanröja institutionella, informations- och andra hinder för en effektivare användning av energi och för spridning av effektiv teknik. Programmets budget är 45 miljoner ecu. Programmet omfattar aktiviteter såsom utredningar, pilotprojekt och erfarenhetsutbyte för att främja energieffektivisering inom unionen. 7.4.2 Information, utbildning m.m. -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: En allsidig och aktuell information om | | energisystemet och energieffektiv teknik har stor betydelse för | | en effektiv energianvändning. För information, utbildning m.m. | | anvisas 60 miljoner kronor under en femårsperiod. Verksamheten | | påbörjas den 1 januari 1998. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Långsiktiga investeringar i energisystemet är nödvändiga för att samhällets behov av energi skall kunna tillgodoses. Genom kontinuerlig och aktuell information om pris- och marknadsutvecklingen skapas bättre förutsättningar för väl underbyggda beslut om investeringar och inköp av utrustning. För att stimulera till en god energihushållning och effektivisering av energianvändningen bör konsumenternas kunskaper om energianvändning och effektivisering stärkas och användningen av energieffektiv teknik stimuleras. De lokala energisystemen skall utnyttjas effektivt. I bebyggelsen skall lämpliga avvägningar kunna göras mellan tillförsel av energi och åtgärder för att reducera energianvändningen. Det är därför viktigt att kunskaper om energisystemet och den tillgängliga tekniken når ut och att kompetensen överallt är hög så att energiutrustning och energisystemen används effektivt. Myndigheternas information till allmänheten måste samordnas så att den blir entydig. Informationsverksamheten bör därför samordnas av den nya energimyndigheten. En helhetssyn på energisystemet bör vara vägledande för informationsinsatserna så att kunskaperna ökar i samhället om också de mer komplexa aspekterna av energianvändningen. Information om energianvändning och effektivisering bör riktas till specifika avnämargrupper, som t.ex. arkitekter, fastighetsförvaltare, skolor, vitvaru- försäljare och större elkonsumenter. Kompetensutvecklingen bör stödjas för nyckelpersoner som fastighetsskötare, elektriker, VVS-tekniker m.fl. Det är vidare väsentligt att de regionala och lokala organisationer som arbetar med energifrågor ges tillgång till en allsidig och korrekt information. Bidrag bör kunna lämnas till organisationer för särskilda informations- eller utbildningsprojekt. Den lokala verksamheten är av stor betydelse för utvecklingen av en effektiv energianvändning och ett ekologiskt uthålligt samhälle. Inom kommunerna sker ett omfattande arbete, t.ex. inom det lokala Agenda 21-arbetet som alltmer utvidgas till att omfatta energifrågorna. Det finns därför ett stort behov av stöd för utbildning och spridning av informations- och rådgivningsmaterial. Samordningen av myndigheternas information på energiområdet bör inte gälla enbart informationens innehåll, utan också formerna för distribution och spridning. Energimyndigheten, Boverket och Konsumentverket kommer att ha omfattande och viktiga informationsuppgifter på energiområdet. En ökad samordning bör kunna bidra till sänkta informationskostnader och ökad tillgänglighet för avnämarna. Den moderna informationstekniken bör i ökad utsträckning utnyttjas för att föra ut underlag till den lokala och regionala energirådgivningen. För central information och rådgivning bör anvisas 60 miljoner kronor under en femårsperiod. Verksamheten bör påbörjas den 1 januari 1998. Regeringen avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för år 1998. Det är en uppgift för den nya energimyndigheten att ansvara för verksamheten. 7.4.3 Teknikupphandling av energieffektiv teknik -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Utveckling och marknadsintroduktion av | | energieffektiv teknik stimuleras genom stöd till | | teknikupphandling. 100 miljoner kronor anvisas för ändamålet | | under en femårsperiod från den 1 januari 1998. Det nuvarande | | stödsystemet för upphandling av energieffektiv teknik upphör i | | och med utgången av år 1997. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Verksamheten med stöd för upphandling av energieffektiv teknik startades år 1988 (prop. 1987/88:90, bet. 1987/88:NU40, rskr. 1987/88:375). Syftet med stödet var att stimulera till teknikupphandling av eleffektiva och elersättande produkter, processer och system genom att tekniska och kommersiella risker hos beställaren reduceras. Stödet kunde omfatta hela elanvändningsområdet och kunde lämnas till hela utvecklingskedjan i ett teknikupphandlingsprojekt, från förstudier och utvecklingsarbete till genomförande, utvärdering och vidareutveckling. Erfarenheterna från de första åren var positiva och därför beslöt riksdagen år 1991 om en förlängning och utvidgning av programmet (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373). Programmet utvidgades till att omfatta effektivisering av all slags energianvändning och blev tyngdpunkten i det program för effektivare energianvändning som riksdagen fattade beslut om. Riksdagen anvisade totalt 750 miljoner kronor för stöd till teknikupphandling under en femårsperiod. Programmet förlängdes sedermera till att gälla inom oförändrade medelsramar t.o.m. den 30 juni 1998 (prop. 1992/93:100 bil. 13, bet. 1992/93:NU28, rskr. 1992/93:362). Stöd till utveckling och introduktion av energieffektiv teknik genom teknikupphandling har ofta visat sig vara en bra metod för att få fram ny teknik. Stödet bör användas vid upphandling av sådana produkter eller system där utveckling av ny teknik är nödvändig för att beställarens krav skall kunna tillgodoses. Det tekniska utvecklingsarbete som avses kan gälla tillämpning av avancerad teknik, men även mindre utvecklingssteg och produktmodifieringar. Stödet till teknikupphandling bör användas som ett komplement till övriga insatser för energihushållning och teknikutveckling. Verksamheten med provning och märkning av energikrävande utrustning (avsnitt 7.4.4) är inriktad på att fortlöpande driva fram produktutvecklingen. Teknikupphandling bör användas när det finns särskilda skäl eller förutsättningar för att stimulera produkt- och systemutvecklingen. Teknikupphandlingsprojekten bör samordnas med berörda sektorsmyndigheters respektive verksamheter. 100 miljoner kronor bör anvisas för stöd till utveckling och introduktion av energieffektiv teknik genom teknikupphandling under en femårsperiod från den 1 januari 1998. Det nuvarande stödsystemet för upphandling av energieffektiv teknik bör upphöra i och med utgången av år 1997. Under perioden 1998 - 2002 bör årligen anvisas 20 miljoner kronor. Regeringen avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för år 1998. Regeringen avser att bemyndiga den nya energimyndigheten att ansvara för verksamheten. 7.4.4 Provning, märkning och certifiering av energikrävandeutrustning, m.m. -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Tillgången till objektiv produktinformation| | är avgörande för att konsumenterna skall kunna jämföra | | marknadsutbudet och prioritera produkternas viktigaste | | egenskaper. Återkommande tester och provningar behövs som | | underlag för att driva på produktutvecklingen. | | El- och energikrävande utrustning bör energideklareras och | | miljömärkas. Metodutvecklingen av standarder för energiförbrukning| | samt av system för märkning bör fortsätta i internationellt | | samarbete. | | För viss kunskapsförmedling, provning, testning och märkning av| | energikrävande produkter och system anvisas 40 miljoner kronor | | under en femårsperiod från den 1 juli 1997. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Hushållen svarar för närmare en tredjedel av landets totala energiförbrukning. Även om elvärmen svarar för stora delar av hushållens elförbrukning är det angeläget att också främja hushållningen med energi i övrigt. Hushållningen med energi inom denna sektor bör främjas genom bl.a. provning och testning av varor, utrustning och system. Tillgången till objektiv produktinformation underlättar för konsumenterna att jämföra marknadsutbudet och att prioritera produkternas viktigaste egenskaper. Detta leder också till att kravet på tillverkarna att utveckla sina produkter ständigt förblir högt. Provning och testning är således av stor betydelse för att få fram energieffektiva produkter och system och för att snabbt få ut dem på marknaden. Det är särskilt viktigt att det finns ett fullgott faktaunderlag inför investeringar i t.ex. nya uppvärmningssystem, energibesparande utrustning och hushållsapparater, eftersom utrustningen ofta har hög komplexitet och inköp görs sällan. När konsumenten överväger ett inköp är den specifika energiåtgången och utgifterna för energi viktiga liksom den aktuella produktens pris, prestanda och livslängd. Informationsunderlaget bör möjliggöra en avvägning mellan alla aspekter. Energiåtgången ställs då mot andra kvaliteter. Kostnaderna för att samla den nödvändiga informationen kan dock snabbt bli höga. Marknadsöversikter som utarbetas och sammanställs av en oberoende instans underlättar informations- inhämtningen. Som en del av 1991 års energipolitiska beslut (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373) anslogs fem miljoner kronor till Konsumentverket för arbete med energideklarationer och produktmärkning. Konsumentverkets arbete med energifrågor är inriktat på att stödja, stimulera och undervisa konsumenter och näringslivsföreträdare att hushålla med energi. Överenskommelser med näringslivet och marknadskontroller utgör andra åtgärder. Verket bidrar till objektiv produktinformation genom jämförande varuprovning. Provning och metodutveckling är viktiga delar av verksamheten. Konsumentverket provar bl.a. hushållsapparater. Andra produkter som har testats är kombipannor, vedpannor, värmepumpar, ackumulatorsystem, solvärmeanläggningar och pellettbrännare. Resultaten av provningarna sprids till kommunala konsument- vägledare, energirådgivare och allmänheten genom bl.a. förlagsprodukter och tidningen Råd & Rön. Konsumentverket är vidare föreskrivande myndighet för den europeiska energideklarationen för hushållsapparater och för den europeiska miljömärkningen. El- och energikrävande utrustning bör energideklareras och miljömärkas så långt det är relevant och praktiskt möjligt. Det är väsentligt att arbetet med märkning och deklarationer samordnas både nationellt - mellan myndigheter och frivilliga organisationer - och internationellt. En omfattande flora av märkningar kan lätt förfela sina syften. Konsumentverket är den huvudansvariga myndigheten på detta område. Det är en uppgift för Konsumentverket att ansvara för verksamheten med provning, testning och märkning av energikrävande produkter och system. De medel som anvisas under anslaget bör kunna användas också för sådan forsknings- och utredningsverksamhet som är av väsentlig betydelse för verksamhetens genomförande. Den bör ske i samråd med de myndigheter som har specialkompetens på de aktuella områdena, t.ex. vad gäller bostäder. När det gäller att sprida information och provningsresultat är ett nära samarbete med energimyndigheten väsentligt. Energimyndigheten föreslås i avsnitt 7.5.3 få ett särskilt ansvar för att utveckla formerna för ett långsiktigt samarbete mellan forskningen och den konkreta stöd- och rådgivningsverksamheten. Detta är viktigt bl.a. för att verksamheten skall kunna utvärderas. Konsumentverket är med sin särskilda kompetens och sina kunskaper om brukarkraven en central instans när det gäller hushålls- och konsumentsektorn. För viss kunskapsförmedling, provning, märkning och certifiering av energi- krävande utrustning, m.m. bör 40 miljoner kronor anvisas under en femårsperiod från den 1 juli 1997. För år 1997 bör fyra miljoner kronor anvisas. Regeringen avser att återkomma till anslagsfrågan i den ekonomiska vårpropositionen. 7.4.5 Kommunal energirådgivning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Kommunerna ges möjlighet att erhålla bidrag| | för lokal rådgivning på energiområdet. 250 miljoner kronor anvisas| | under en femårsperiod för stöd till kommunal energirådgivning. | | Bidrag skall kunna sökas från den 1 januari 1998 och avse | | rådgivningsverksamhet som har inletts tidigast den 1 juli 1997. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Generell information och rådgivningsmaterial måste i många fall användas med beaktande av de särskilda förutsättningar som föreligger lokalt. Enskilda hushåll och företag kan ha svårigheter att tillgodogöra sig tillgängligt informationsmaterial på grund av energifrågornas komplexitet. Det finns därför ofta behov av att få den generella informationen anpassad till den egna situationen.För sådana insatser krävs en lokalt förankrad rådgivning på energiområdet. Från och med budgetåret 1977/78 lämnades statligt stöd till kommunernas rådgivnings- och besiktningsverksamhet inom energihushållningsområdet (prop. 1976/77:107, bet. 1976/77:CU:34 och 39, rskr. 1976/77:244 och 245). Fr.o.m. budgetåret 1983/84 lämnades bidrag även till motsvarande verksamhet som de större fastighetsförvaltarna geomförde i egen regi. Praktiskt taget samtliga landets kommuner bedrev vid denna tid besiktnings- och rådgivningsverksamhet riktad till fastighetsägare. Den 1 januari 1986 upphörde statsbidraget (prop. 1984/85:100 bil. 13, bet. 1984/85:BoU17, rskr. 1984/85:138). Som motiv anfördes bl.a. att kommunerna själva borde ha huvudansvaret för att planera, förbereda och initiera genomförandet av såväl energihushållningsåtgärder som åtgärder för att mer generellt förbättra bostadsbeståndet, i enlighet med det av riksdagen år 1984 beslutade bostadsförbättringsprogrammet (prop. 1983/84:40 bil. 9, bet. 1983/84:BoU11, rskr. 1983/84:63). Det framhölls också att det borde ankomma på kommunerna att själva bedöma vilken omfattning och inriktning på verksamheten som är mest ändamålsenlig med hänsyn till de lokala behoven. I samband med att statsbidraget upphörde lade många kommuner ned sin rådgivnings- och besiktningsverksamhet. Andra kommuner fortsatte med verksamheten i någon form, exempelvis inom de kommunala energiföretagens eller byggnadsnämndernas verksamhet. Kommunal energirådgivning finns nu på endast några få håll i landet. I allmänhet förmedlar de kommunala konsumentvägledarna information och råd om produkters energiprestanda, tillsammans med övrig konsumentinformation och rådgivning. Kommunerna bör ha kompetens för en specialiserad rådgivning på energiområdet. Den kommunala rådgivningen kompletterar den som ges av el- och bränsleleverantörerna. Den kommunala energirådgivningen har direkt lokal anknytning och därmed också en viktig uppgift i att förmedla kunskaper till de lokala organisationer som verkar med bl.a. energifrågor. Kommunerna bör kunna ansöka om medel för lokal energirådgivning. Vid utbetalning av medlen bör dels ett grundbidrag, dels ett invånarrelaterat bidrag utgå. Medelstilldelningen skall kunna utnyttjas antingen för att finansiera en verksamhet med energirådgivare i den egna kommunen eller som delfinansiering av energirådgivning för flera kommuner eller på regional basis. För kommunal energirådgivning bör 250 miljoner kronor anvisas under en femårsperiod. Under perioden 1998 - 2002 bör till kommunerna årligen anvisas 50 miljoner kronor. Bidragssystemet bör träda i kraft den 1 januari 1998 och avse verksamhet som har påbörjats tidigast den 1 juli 1997. Regeringen avser att återkomma med närmare förslag i budgetpropositionen för år 1998. Regeringen avser att bemyndiga den nya energimyndigheten att ansvara för bidragssystemet. 7.5 Utveckling av teknik för framtidens energisystem 7.5.1 Utgångspunkter -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: En målmedveten satsning på forskning, | | utveckling och demonstration är basen i den långsiktiga | | strategin för ett ekologiskt och ekonomiskt uthålligt | | energisystem. Målet är att sänka kostnaderna för och introducera| | ny energiteknik baserad på förnybara energislag. De statliga | | insatserna för utveckling av tekniken för framtidens | | energisystem förstärks och koncentreras. | | Energiforskningen ges ökade resurser och får en delvis ny | | inriktning där forskning om energisystemet och det | | internationella samarbetet med särskilt länderna i | | Östersjöregionen betonas. | | Stödet till branschgemensam forskning och utvecklingen av ny | | energiteknik i företag och branscher förstärks genom att Energi-| | teknikfonden tillförs ytterligare medel. | | Ett energiteknikbidrag införs för att stödja energiteknik som | | behöver utvecklas genom att provas i full skala och | | demonstreras med reducerad risk för företagen. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens bedömning: 1997 års energipolitiska överenskommelse är en kraftfull markering av att Sverige skall bygga ett långsiktigt uthålligt energisystem. Användningen av kärnkraft och fossila bränslen skall minska. Denna utveckling skall åstadkommas med högt ställda mål för sysselsättning, konkurrenskraft och välfärd. Energikommissionen har genomfört en analys av de resultat som har nåtts genom 1991 års energipolitiska beslut. Kommissionen konstaterar att forskning och utveckling är en förutsättning för att möjliggöra en ekologiskt hållbar tillväxt och att energiforskningen bör ges större resurser. En målmedveten satsning på forskning, utveckling och demonstration är basen i den långsiktiga strategin för ett ekologiskt och ekonomiskt uthålligt energisystem. Målet är att sänka kostnaderna för och introducera ny energiteknik baserad på förnybara energislag. Under de närmaste tio till femton åren skall inslaget öka kraftigt av el- och värmeproduktion baserad på förnybara energikällor, främst biobränslen, storskalig vindkraft och solenergi. Den befintliga vattenkraften skall effektiviseras. För detta krävs att ny teknik utvecklas till att bli lönsam och kommersiellt tillgänglig. Insatserna för att utveckla energisystemet kan därigenom bidra till nya exportmarknader för industrin. Staten har ansvaret för att ange och upprätthålla de ramar inom vilka övriga aktörer på energiområdet fattar sina beslut. En viktig del i detta ramverk är det statliga stödet till forskning, utveckling och demonstration av ny miljöanpassad och effektiv energiteknik. Statens roll är att garantera långsiktigheten samt att vara en katalysator för näringslivets medverkan. Staten måste vidare ta ansvar för att skapa sådana förutsättningar att prisbildningen på energimarknaderna kan utgöra ett stöd för de investeringar som krävs. Näringslivet måste ha den avgörande rollen när det gäller att identifiera de produkter och processer som kan bli lönsamma på marknaden. Det är också näringslivet som bör genomföra de investeringar som är nödvändiga för omställning och utveckling av energisystemet. Ett nära och aktivt samarbete mellan staten och näringslivet är en grundläggande förutsättning för att de statliga insatserna för forskning och utveckling skall ge långsiktigt uthålliga resultat. Ett livskraftigt näringsliv avsätter betydande resurser för produktutveckling. Viktiga inslag är att utveckla och demonstrera nya produkter, processer och system. Staten understödjer denna verksamhet genom bl.a. stöd till grundläggande energiforskning, kollektivforskning och produktutveckling samt till utveckling, provning och demonstration av ny teknik i fullskale- och försöksanläggningar. Dessa insatser bör nu förstärkas i samtliga led i utvecklingsprocessen, dvs. från grundforskning till teknikutveckling och introduktion på marknaden. En ökad internationell samverkan är viktig. De nationella energisystemen blir alltmer sammanflätade och länderna kan genom ett närmare samarbete få en tryggare energiförsörjning. Stordriftsfördelar i produktionen och effektivitet i handel och distribution kan pressa priser och kostnader. Genom det internationella forskningssamarbetet höjs kompetens och kvalitet i den nationella forskningen. Det ökade internationella samarbetet och Sveriges medlemskap i EU har inneburit delvis nya förutsättningar för arbetet med att utveckla ny teknik på energiområdet. Samarbetet ger Sverige ökade möjligheter att ta till vara internationella erfarenheter. En aktiv internationell samverkan är nödvändig för att Sverige skall kunna tillgodogöra sig fördelarna med inter- nationaliseringen. Regeringen avser att inbjuda industrin till ett brett samarbete för utveckling av energiteknik. Regeringen avser att i samband med bildandet av den nya energimyndigheten ge detta samarbete en fast struktur och en långsiktig inriktning. Ett statligt ägt Vattenfall har ett särskilt ansvar i forsknings- och utvecklingssamarbetet inför de investeringar som skall genomföras. I avsnitten 7.5.2 - 7.5.6 föreslås att de statliga insatserna för utveckling av teknik för framtidens energisystem förstärks och koncentreras. Energiforskningen bör ges ökade resurser och få en delvis ny inriktning där forskning om energisystemet och internationellt samarbete med särskilt länderna i Östersjöregionen betonas. Ett energiteknikbidrag bör införas för att stödja energiteknik som behöver utvecklas genom att provas i full skala och demonstreras med reducerad risk för företagen. Viktiga teknikutvecklingsområden I det följande redovisas exempel på områden som kan bli aktuella för insatser genom medel från energiforskningsanslaget, Energiteknikfonden och det nya energiteknikbidraget. Kraftvärme baserad på biobränslen är en viktig utvecklingslinje. En storskalig utbyggnad av biobränslebaserad kraftproduktion förutsätter högre elutbyte och lägre produktionskostnader än vad dagens teknik medger. Betydande forsknings- och utvecklingsinsatser har gjorts i Sverige vad gäller bränsleförsörjning och teknik för elproduktion baserad på biobränsle. Det finns dock fortfarande kunskapsluckor beträffande resurser, ekonomi och miljöpåverkan i delar av biobränslekedjan, inklusive hantering och nyttiggörande av askor. Mycket omfattande försök har gjorts för att utveckla teknik för bl.a. förgasning av biobränsle. Det är viktigt att åtgärder vidtas för att minska koldioxidutsläppen i trafiksektorn. En intressant möjlighet är att kombinera etanolframställning för fordonsbränsle med elgenerering. För att öka tillförseln av biobränslebaserade drivmedel bedrivs forskning och utveckling för att ta fram en ny process baserad på cellulosahaltiga råvaror, t.ex. skogsråvara. Därigenom kan produktionskostnaden sänkas. Forskning och utveckling måste påskyndas för att möjliggöra en snabb introduktion av etanol i transportsektorn. Frågan om etanolproduktion från skogsråvara behandlas i avsnitt 11.4.2. Den svenska utvecklingslinjen på vindkraftområdet bör föras till introduktion på marknaden. Stordriftsfördelar som ges i goda vindlägen och i havsbaserad vindkraft bör tas till vara genom provning i full skala med reducerad risk för företagen. Den kunskap som har genererats vid befintliga försöksanläggningar skall omsättas i nya effektivare fullskaleanläggningar. Forskning och utveckling rörande solceller befinner sig i dag i en genombrottssituation. Framgångsrika laboratorieförsök visar att det finns förutsättningar för tillverkning av tunnfilmsbaserade applikationer i industriell skala. Sverige bedriver internationellt sett framgångsrik forskning på detta område av solenergitekniken. Vidare utvecklar tillverkare av solvärmefångare teknik för bl.a. rationalisering av tillverkningsprocessen. Förbättrad teknik för överföring, distribution och lagring av energi kan bidra till en effektivare och säkrare tillförsel av energi i ledningsbundna system. Elöverföring och eldistribution i såväl stor som i liten skala är ett centralt område. En utvecklad teknik för lagring av värme och el kommer drastiskt att förbättra förutsättningarna för solenergi och vindkraft. 7.5.2 Energiforskning -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Forskning och utveckling är en förutsättning| | för att möjliggöra en ekologiskt och ekonomiskt uthållig | | samhällsutveckling. Såväl den tillämpade som den grundläggande | | energiforskningen ges större resurser. Resurser avsätts för att | | bevaka den internationella forskningen och för att utnyttja | | resultaten nationellt. Detta är av stor betydelse för en | | långsiktigt hög kvalitet i den svenska energiforskningen och för| | att stärka och utveckla det svenska näringslivet. | | Till energiforskning anvisas 2 310 miljoner kronor under en | | sjuårsperiod från den 1 januari 1998. | -------------------------------------------------------------------- Bakgrund till regeringens förslag: Energiforskningsprogrammet har sedan starten år 1975 innefattat stöd till forskning och utveckling av teknik för bl.a. tillförsel av biobränslen. Ny miljövänlig teknik för förbränning av fasta bränslen har utvecklats och kommit till användning, liksom ny teknik för effektivare energianvändning. Betydelsefulla steg har tagits i utvecklingen av vindkraft, termisk förgasning av biomassa och metoder för odling och utnyttjande av energiskog. De övergripande målen för energiforskningen är att bygga upp vetenskaplig och teknisk kunskap och kompetens inom universiteten, högskolorna och i näringslivet för utvecklingen och omställningen av energisystemet i enlighet med riksdagens beslut år 1991 om riktlinjer för energipolitiken. Riksdagen beslutade år 1993 (prop. 1992/93:170, bet. 1992/93:NU30, rskr. 1992/93:399) om det nuvarande energiforskningsprogrammets inriktning. De statliga anslagen till forskning, utveckling och demonstration på energiområdet var som störst i början av 1980-talet. Under perioden 1975 - 1993 utgjorde stödet till energiforskning och utveckling i genomsnitt 5 % av statens totala forsknings- och utvecklingsinsatser. Under budgetåret 1994/95 var andelen drygt 2 %. Det internationella samarbetet har fått ökad betydelse genom EU:s forsknings-, utvecklings- och demonstrationsprogram för ren och effektiv energiteknik. Samarbetet inom området icke-nukleär energi har sedan år 1994 utgjort en del av det s.k. fjärde ramprogrammet för EU:s forskningsinsatser. Programmet pågår fram t.o.m. den 31 december 1998. Detta samarbete på gemenskapsnivå ger Sverige ökade möjligheter att ta till vara internationella erfarenheter. Skälen för regeringens förslag: Forskning och utveckling är en förutsättning för att möjliggöra en ekologiskt och ekonomiskt uthållig samhällsutveckling. Energiforskningen bör ges större resurser. De statligt finansierade långsiktiga forskningsinsatserna skall prioritera en kunskaps- och kompetensutveckling som i ett längre tidsperspektiv bidrar till utvecklingen av ett uthålligt energisystem. Den svenska elförsörjningen skall även i framtiden i huvudsak baseras på inhemskt producerad el. Sverige har ett bra utgångsläge för en sådan inriktning genom att betydande resurser under lång tid har satsats på energiforskning utgående från svenska förhållanden. Vid en bedömning av energiforskningens roll måste det långsiktiga perspektivet vara utgångspunkten. Teknikområden som i dag studeras på grundforskningsnivå kommer sannolikt till praktisk användning i energisystemet först i ett långt tidsperspektiv. Exempelvis kan bränsleceller, energilagring och solceller fordra omfattande forsknings- och utvecklingsinsatser under några årtionden innan tekniken är utprovad och introducerad i energisystemet. Forskningen måste ha hög kompetens och beredskap för att ta till vara nya lovande tekniska framsteg. Den grundläggande naturvetenskapliga energiforskningen är inriktad på att utveckla de vetenskapliga grunderna för tillförsel, omvandling, distribution och användning av energi med samtidig omsorg om miljön. Denna grundläggande forskning utgör en förutsättning för det tillämpade forsknings- och utvecklingsarbetet och är också basen för hög nationell kompetens inom olika teknikområden, exempelvis produktion och omvandling av bioenergi, elöverföring över stora avstånd, avancerade cykler för elproduktion, förbränningsteknik, rökgasrening, effektiva industriprocesser, motorutveckling och fjärrvärmeteknik. Ett kvalificerat materialtekniskt kunnande är avgörande för utvecklingen inom flera delar av energisystemet. Det gäller bl.a. forsknings- och utvecklingsarbete som är inriktat på att ta fram material som klarar högre tryck och temperatur, vilket är nödvändigt om högre elverkningsgrader skall kunna uppnås. Kunskaperna om transportsystemet är en viktig fråga och kunskapsbehovet spänner över hela området från samhällsplanering till fordonsutveckling och bränsletillförsel. Inom detta område spelar energiforskningen en viktig roll. Forskning som syftar till energieffektivisering med ett gott inomhusklimat är angelägen. Resultaten skall föra fram till bättre system för underhåll och till väl avvägda strategier för utbyte av värmesystem och energieffektivisering i byggnader. Det är viktigt att resurser avsätts för att bevaka den internationella forskningen och för att utnyttja resultaten nationellt. Detta är av stor betydelse för en långsiktigt hög kvalitet i den svenska energiforskningen, men också för att stärka och utveckla det svenska näringslivet. EU:s och IEA:s forskningssamarbeten bör prioriteras. Erfarenheterna härifrån är viktiga att föra vidare i bl.a. det särskilda forskningssamarbete med länderna i Östersjöregionen som regeringen föreslår i avsnitt 7.5.4. Sverige verkar i förberedelserna inför EU:s femte ramprogram bl.a. för att forskningsinsatserna på gemenskapsnivå skall inriktas på en ekologiskt och ekonomiskt uthållig energiförsörjning och energianvändning. Medel bör anvisas för energiforskning med 2 310 miljoner kronor under en sjuårsperiod från den 1 januari 1998. För år 1998 bör anvisas 270 miljoner kronor. För perioden 1999 - 2004 bör årligen anvisas 340 miljoner kronor. Regeringen avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för år 1998. Regeringen avser att bemyndiga den nya energimyndigheten att ansvara för verksamheten. Berörda sektorsmyndigheter bör som hittills ha det övergripande ansvaret för den sektorsrelaterade forskningen. Naturvetenskapliga forskningsrådet bör på motsvarande sätt ansvara för den långsiktiga grundläggande energiforskningen. Den nya energimyndigheten bör ha ett ansvar för att sammanställa och redovisa planerad och pågående verksamhet samt resultat av insatserna för ett hållbart energisystem bl.a. inom ramen för det planerade forskningsprogrammet för en hållbar utveckling (prop. 1996/97:5, bet 1996/97:UbU3, rskr. 1996/97:99). Medel för kärnteknikprogrammet och forskningsreaktorn i Studsvik har tidigare anvisats över statsbudgeten via energiforskningsanslaget. Fr.o.m. budgetåret 1998 bör stödet till kärnteknisk forskning och forskningsreaktorn anvisas över utgiftsområde 16 Utbildning och universitetsforskning. Regeringen återkommer till denna fråga i den ekonomiska vårpropositionen. 7.5.3 Forskning om energisystemet -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Energisystemforskning och metoder för | | datainsamling, analys, prognoser, utvärdering m.m. är av | | strategisk betydelse för en framgångsrik energipolitik. För | | utvecklingen av tillämpad energisystemforskning anvisas 210 | | miljoner kronor under en sjuårsperiod från den 1 januari 1998. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Produktionen, tillförseln, omvandlingen och användningen av energi är ett komplext system. Energisystemets utveckling har en stor ekonomisk och miljömässig betydelse och är invävd i hela samhällsutvecklingen. Huvuduppgiften för energiforskningen är att medverka till den tekniska utvecklingen av nya produkter och processer. En annan viktig uppgift är att genom ökade kunskaper om energisystemet förbättra möjligheterna att introducera ny ekologiskt uthållig teknik och att på ett ändamålsenligt sätt vidta energipolitiskt motiverade åtgärder. För detta krävs fördjupade kunskaper om energisystemets funktionssätt vilket inbegriper interaktioner mellan det tekniska systemet, energimarknaderna, miljön och klimatet. Detta kräver en samordnad tillämpning av naturvetenskaplig, teknisk och samhällsvetenskaplig forskning. Energisystemstudier har förekommit i energiforskningsprogrammet sedan dess begynnelse. Inom det nuvarande energiforskningsanslagets ram ansvarar NUTEK för ett särskilt program rörande energisystemstudier (AES-programmet). AES- programmet har bidragit till att öka kunskapen om energisystemet som helhet. Verksamheten bör fortsättningsvis utvidgas och ges en delvis annan inriktning. En fördjupad kunskap om energisystemet är en nödvändig grund för framtida beslut om energisystemets omställning. De energipolitiska avgörandena måste baseras på ett allsidigt beslutsunderlag. Energisystemets utveckling och sambanden mellan energi, miljö, teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt måste analyseras inför beslut om energipolitiska åtgärder. Centrala frågor är hur ny teknik kan bidra till att öka andelen förnybara energislag i Sverige och till att öka den industriella tillväxten, och hur Sverige kan bidra till att utveckla metoder för att t.ex. värdera klimatpolitiska åtgärder och mäta effekter. Utvecklingen av metoder och modeller för prognoser och utvärderingar är angelägen. Därvid krävs omfattande arbete med uppbyggnad av data, standardisering av analysmetoder och systematisk bedömning av registrerade effekter och bakomliggande orsaker. Såväl statsmakterna som forskningssamhället och näringslivet bör snabbare kunna få relevant information när det sker förändringar inom energisektorn. Inriktningen bör vara att metodutvecklingen med tiden skall integreras med den löpande utrednings- och prognosverksamheten, och att systemstudierna bidrar till ett gott underlag för uppföljningen av de energipolitiska programmen (avsnitt 7.1). Det bör vara en uppgift för energimyndigheten att utveckla denna verksamhet. Energimyndigheten bör också utveckla formerna för ett långsiktigt kontinuerligt samarbete mellan forskningen och den konkreta stödverksamheten, vilket är viktigt för bl.a. utvärderingsverksamheten. Därmed ökar möjligheterna att identifiera problem som kräver forsknings- och utvecklingsinsatser. Det ger också bättre möjligheter att empiriskt testa forskningsresultaten. Den ökande internationaliseringen ställer nya krav. Det svenska energisystemet blir en allt mer integrerad del av de nordiska och europeiska energisystemen. Också vad gäller regleringar, handelsformer och ekonomiska förbindelser förändras det svenska energisystemets samspel med omvärlden. Detta måste beaktas i forsknings- och utvecklingsarbetet. För forskning om energisystemet bör 210 miljoner kronor anvisas under en sjuårsperiod. För perioden 1998 - 2004 bör årligen anvisas 30 miljoner kronor. Regeringen avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för år 1998. 7.5.4 Forskningssamarbete med länderna i Östersjöregionen -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Ett forsknings- och utvecklingssamarbete | | inleds med länderna i Östersjöregionen på energiområdet. För | | verksamheten anvisas 70 miljoner kronor under en sjuårsperiod | | från den 1 januari 1998. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Forskningssamarbetet med länderna runt Östersjön har stor betydelse för hela regionens utveckling (prop. 1996/97:5, bet. 1996/97UbU3, rskr. 1996/97:99). Riksdagen har ställt betydande medel till förfogande för detta forskningssamarbete (prop. 1995/96:25, bet. 1995/96:FiU1, rskr. 1995/96:133). Sverige deltar genom programmet för energieffektivisering m.m. i bl.a. Baltikum och Östeuropa (avsnitt 11.4.1) i uppbyggnaden av ett ekologiskt och ekonomiskt uthålligt energisystem i Östeuropa. Sverige deltar även i multilateralt samarbete med detta syfte, främst genom de internationella finansieringsinstituten och inom EU. Det är angeläget att de pågående insatserna i Östersjöregionen kompletteras med en möjlighet till samverkan rörande forskning och utveckling på energiområdet. Det kan röra bilaterala samverkansprojekt eller projekt som genomförs inom EU eller internationella organisationer. Programmet för energieffektivisering m.m. i bl.a. Baltikum och Östeuropa är motiverat av klimatpolitiska skäl. De forsknings- och utvecklingsinsatser som nu föreslås bör i första hand syfta till att underlätta omställningen av energisystemen i Östeuropa. Klimatpolitiska aspekter bör dock i betydande omfattning kunna beaktas inom denna samverkan. Exempelvis bör medlen kunna utnyttjas för metodutveckling avseende kreditering av gemensamt genomförda åtgärder inom ramen för klimatkonventionen (avsnitt 11.2). Även frågor rörande s.k. överlåtbara utsläppsrätter bör kunna analyseras inom ramen för anslaget. För forskningssamarbete med länder i Östersjöregionen bör 70 miljoner kronor anvisas under den kommande sjuårsperioden. Regeringen avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för år 1998. Regeringen avser att bemyndiga den nya energimyndigheten att ansvara för verksamheten. 7.5.5 En förstärkning av Energiteknikfonden -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Stödet till utveckling av ny energiteknik i| | företag och branscher förstärks. Forskningsinsatser som är | | strategiska för teknikutvecklingen skall genomföras i samverkan | | mellan staten och näringslivet. Verksamheten innebär en fortsatt| | användning och förstärkning av det stöd som hittills givits för | | branschgemensam forskning. | | För verksamheten anvisas 870 miljoner kronor under en | | sjuårsperiod från den 1 januari 1998. | -------------------------------------------------------------------- Bakgrund till regeringens förslag: Energiteknikfonden inrättades år 1988 (prop. 1987/88:90, bet. 1987/88:NU40, rskr. 1987/88:375). Syftet med fonden var ursprungligen att utveckla eller förbereda kommersiell introduktion av ny energiteknik eller ny miljöskyddsteknik. Genom riksdagens energipolitiska beslut år 1991 (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373) ändrades reglerna för fonden så att finansiering enligt nuvarande riktlinjer också kan ges till programorienterad forskning och branschgemensam forskning. Möjligheten att via fonden finansiera ny miljöskyddsteknik togs bort år 1994 (prop. 1993/94:100 bil. 13, 1993/94:NU17, rskr. 1993/94:356). Energiteknikfonden tillförs fr.o.m. budgetåret 1993/94 medel som motsvarar tio kronor per kubikmeter olja av koldioxidskatten på oljeprodukter (prop.1992/93:100 bil.13,bet. 1992/93:NU28, rskr. 1992/93:362). Den förändring av reglerna som genomfördes år 1991 har inneburit att energi- teknikfonden kompletterar den statligt finansierade energiforskningen. Kollektivforskningsprogram med en ökad tillämpningsinriktning har på detta sätt fått större omfattning medan stödet till försöksanläggningar har minskat. Finansiering från fonden kan lämnas som bidrag, villkorliga bidrag, lånegarantier och från år 1991 även som lån. Bidragsandelen kan uppgå till högst 50 %, vilket innebär att alla projekt finansierade från fonden är samfinansierade med organisationer eller företag. Den verksamhet som finansieras genom fonden har utvärderats av Energiforskningsnämnden år 1991 (Efn rapport 36) och NUTEK år 1993 (Energirapport 1993). Utvärderingarna visar att fonden har fungerat ändamålsenligt och att den har bidragit till att främja näringlivets satsningar på ny energiteknik. Skälen för regeringens förslag: Sverige har en lång tradition av samverkan mellan staten och näringslivet i tekniska och industriella forsknings- och utvecklingsprojekt. Det gäller även energiförsörjningen. Den samlade kunskapen om tillförsel, omvandling, distribution och användning av energi är omfattande. Det är viktigt att integrera forskningen med utveckling, provning och demonstration av ny teknik. Vid utvecklingen av nya processer och ny produktionsteknik krävs ofta koncentrerade forskningsinsatser för att genom ny kunskap bidra till att lösa problem som identifierats i praktisk provning och demonstration. En samverkan mellan staten, näringslivet och forskningssamhället är nödvändig. Energiteknikfonden bör fortsatt bidra till att främja konkurrensneutralt samarbete. Det finns ett behov av att formerna för kunskapsöverföring mellan forskningssamhället, energiproducenterna och de företag som utvecklar energiteknik förstärks och vidareutvecklas. Fleråriga överenskommelser bör träffas mellan staten och näringslivet om gemensamma program för resultatinriktat forsknings- och utvecklingsarbete. Stödet till utvecklingen av ny energiteknik i företag och branscher bör förstärkas. Forskningsinsatser som är strategiska för teknikutvecklingen bör genomföras i samverkan mellan staten och näringslivet. Verksamheten innebär en fortsatt användning och förstärkning av det stöd som hittills givits för branschgemensam forskning. Medel från Energiteknikfonden bör även i fortsättningen kunna lämnas med högst 50 % av kostnaden för investeringar eller forskningssamarbete. Undantagsvis bör dock energiforskningsanslaget liksom hittills kunna kombineras med stöd från Energiteknikfonden så att den totala stödnivån blir högre. Det kan gälla för utveckling av samhällelligt angelägen teknik där den ekonomiska drivkraften saknas för företagen på kort sikt. Energiteknikfonden bör tillföras 870 miljoner kronor under en sjuårsperiod från den 1 januari 1998. För år 1998 bör 90 miljoner kronor anvisas. Under perioden 1999 - 2004 bör årligen anvisas 130 miljoner kronor. Regeringen avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för år 1998. Regeringen avser att vid bildandet av den nya energimyndigheten bemyndiga denna att ansvara för verksamheten och samordna den med berörda sektormyndigheter. 7.5.6 Introduktion av ny energiteknik -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Ett nytt energiteknikbidrag inrättas för att| | stödja teknik som, med reducerad risk för företagen, behöver | | utvecklas i full skala och demonstreras inför kommersiell | | användning. | | Energiteknikbidrag skall kunna lämnas med högst 50 % av | | investeringen. Bidraget kompletterar den verksamhet som | | finansieras med medel från Energiteknikfonden och stärker länken| | mellan teknikutveckling och marknadsintroduktion. | | För verksamheten anvisas 1 610 miljoner kronor under en | | sjuårsperiod från den 1 januari 1998. Teknikupphandling skall | | kunna utnyttjas inom ramen för verksamheten. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Produktionskostnaderna för kraft- och värmeproduktion från förnybara energikällor ligger i allmänhet betydligt över dagens priser för el och värme. För varje anläggning som byggs minskar dock produktionskostnaden i takt med att kunskapen om tekniken ökar. Detta sker bl.a. genom att tekniken provas och används i större skala och genom målinriktade forskningsinsatser för att eliminera s.k. tekniska flaskhalsar som kan identifieras genom provningen. Avsevärda insatser krävs för att påtagligt minska produktionskostnaderna för energi från förnybara energikällor. För att prova energiteknik under verkliga förhållanden måste ofta stora investeringar genomföras samtidigt som ingen ekonomisk avkastning kan förväntas från den aktuella anläggningen. Det är således en hög risk förknippad med sådana investeringar. De företag som är direkt involverade kan inte heller vara säkra på att ensamma kunna tillgodogöra sig de tekniska framsteg som projektet leder till. Dessa faktorer gör att investeringar i energisektorn generellt kännetecknas av ett stort statligt engagemang, speciellt vid uppbyggnaden av storskalig teknik. Ett nära och aktivt samarbete mellan staten och näringslivet är nödvändigt för att de statliga insatserna skall ge långsiktigt uthålliga resultat. Ett nytt energiteknikbidrag bör inrättas för att komplettera Energiteknikfonden. Bidraget bör användas för att stödja teknik som, med reducerad risk för företagen, behöver utvecklas i full skala och demonstreras inför kommersiell användning. Det blir en uppgift för den nya energimyndigheten att i samarbetet med industrin komma fram till områden som skall prioriteras. Som en följd av 1991 års energipolitiska beslut anvisades för en femårsperiod fr.o.m. budgetåret 1992/93 sammanlagt 625 miljoner kronor för utveckling av ny teknik för elproduktion med biobränsle (prop.1991/92:97, bet. 1991/92:NU25, rskr. 1991/92:271). Medlen fördelas av Programstyrelsen för främjande av biobränsleanvändningen. Anslaget disponeras av NUTEK t.o.m. den 30 juni 1997. År 1993 bemyndigades programstyrelsen att disponera medlen också för demonstrationsanläggningar för produktion av etanol ur cellulosarika råvaror. Nya projekt med stöd av anslaget beräknas inte starta i någon större omfattning före den 30 juni 1997. Stödet till utveckling av ny teknik för elproduktion med biobränsle utvidgas genom det nu föreslagna energiteknikbidraget till ett generellt stöd till ny teknik baserad på förnybara energislag. Teknikupphandling bör kunna utnyttjas inom ramen för verksamheten. För det nya energiteknikbidraget bör 1 610 miljoner kronor anvisas under en sjuårsperiod. Verksamheten bör påbörjas den 1 januari år 1998. För år 1998 bör 170 miljoner kronor anvisas. Under perioden 1999 - 2004 bör årligen anvisas 240 miljoner kronor. Bidraget skall kunna kombineras med andra stöd till energipolitiska åtgärder. Regeringen avser att vid bildandet av den nya energimyndigheten bemyndiga denna att ansvara för verksamheten. Regeringen avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för år 1998. 8 Energibeskattningen 8.1 Energiöverenskommelsen Enligt 1997 års energipolitiska överenskommelse skall följande gälla för energibeskattningen. Energibeskattningen skall ge goda förutsättningar för den svenska industrins internationella konkurrenskraft. Det skall vara lönsamt att investera i varu- och tjänsteproduktion i Sverige och det skall vara fördelaktigt att investera i ekologisk energiteknik, bl.a. effektivare energianvändning. Produktionsskatten på kärnkraft skall utformas enligt dessa principer. Beskattningen bör ge drivkrafter för hushållning och konvertering till förnybara energislag, samtidigt som den inte skall påverka industrins inter- nationella konkurrenskraft negativt. Beskattningsreglerna bör främja elproduktion med förnybara energislag. Naturgasens miljöfördelar jämfört med olja och kol skall beaktas. De beslut som följer av den energipolitiska överenskommelsen förutsätter vissa förändringar i energibeskattningen. Regeringen bedömer att det bortfall av el som följer av avställningen av den första reaktorn till stor del kan kompenseras genom en minskad användning av el i fjärrvärmeverk (avsnitt 7.2). Regeringen avser att i budgetpropositionen för år 1998 återkomma till riksdagen med förslag till åtgärder för att minska elanvändningen i fjärrvärmesystemet. Genom de investeringsstöd som föreslås i energipropositionen förväntas en ökad användning av biobränslen och i Sydsverige även av naturgas. Biobränslen och naturgas bör även i framtiden beskattas gynnsammare än kol och olja. 8.2 De senaste årens förändringar av energiskatterna Sedan hösten 1994 har riksdagen beslutat om ett antal åtgärder på energiskatteområdet som bidrag till att stärka de offentliga finanserna, finansieringen av medlemskapet i Europeiska unionen och en bred satsning på utbildningsområdet (prop. 1994/95:203, bet. 1994/95:SkU28, rskr. 1994/95:439, prop. 1995/96:198, bet. 1995/96:SkU31, rskr. 1995/96:305 och prop. 1996/97:1, bet.1996/97:FiU1, rskr. 1996/97:53). Statens intäkter från energirelaterade skatter har ökat från drygt 40 miljarder kronor år 1994 till 48 miljarder kronor år 1996. Riksdagen beslutade våren 1996, efter förslag från regeringen, om höjningar av energiskatterna i två steg. Den första trädde i kraft den 1 september 1996 och den andra skulle ha ägt rum den 1 juli 1997. Vid varje tillfälle skulle skattesatserna på bensin och olja för motordrift höjas med 2,5 %, skatten på elektrisk kraft med 1,5 öre per kWh och övriga energiskatter med 10 %. Produktionsskatterna på elektrisk kraft från kärnkraft och äldre vattenkraft skulle öka med 1 öre per kWh vid varje steg (prop. 1995/96:198, bet. 1995/96:SkU31, rskr. 1995/96:305). Beslutet om höjda produktionsskatter utsattes för kritik som gällde främst effekter på de konkurrensutsatta företagen inom den elintensiva industrin. I budgetpropositionen för år 1997 föreslog regeringen ett alternativ till det andra steget av de beslutade produktionsskattehöjningarna. Alternativet innebar att energiskatten på bränslen höjs med 2 % och energiskatten på elektrisk kraft höjs med 0,8 öre per kWh. Skattehöjningarna beräknas utifrån de belopp som skulle ha börjat tillämpas den 1 juli 1997. I propositionen föreslogs vidare att vattenkraftsskatten från den 1 januari 1996 på ett budgetneutralt skulle läggas om till en fastighetsskatt på markvärdet. Förändringen motiverades utifrån att den tidigare produktionsskatten innebar en risk för ineffektivt utnyttjande av landets vattenkraftstillgångar, eftersom produktionsskatten påverkade den rörliga driftskostnaden i elproduktionen och var differentierad mellan gamla och nya anläggningar. Riksdagen beslutade under hösten 1996 i enlighet med regeringens proposition (prop. 1996/97:1, bet.1996/97:FiU1, rskr. 1996/97:53). Riksdagen har också fattat beslut om skattelindring för fjärrvärmeföretag motsvarande de regler som gäller för industrin (prop. 1995/96:198, bet. 1995/96:SkU31, rskr. 1995/96:305). En utgångspunkt vid beslutet var att behovet av bibehållna konkurrensförutsättningar för biobränslen borde tillgodoses genom ett särskilt stöd. Riksdagen har därefter beslutat, efter förslag från regeringen, att skattenedsättning för fjärrvärme som levererats till industrin eller växthusnäringen skall omfatta även de fall då elektrisk kraft använts vid värmeframställningen (prop. 1996/97:14, bet. 1996/97:SkU8, rskr. 1996/97:71). 8.3 En översyn av energibeskattningen En översyn av energiskattesystemet påbörjas under år 1997 i Regeringskansliet för att analysera och precisera den principskiss till ett reformerat skatte- system som presenterats i Skatteväxlingskommitténs betänkande (SOU 1997:11). Översynen skall beakta riktlinjerna för energibeskattningen i 1997 års energiöverenskommelse och behandla Alternativbränslekommitténs förslag (SOU 1996:184). Översynen beräknas att vara genomförd så att förslag kan lämnas till riksdagen under år 1998. Ett nytt energiskattesystem kan träda i kraft tidigast den 1 januari 1999. Förutsättningarna för att främja användningen av biobränslen och särskilt biobränslebaserad kraftvärme kommer att behandlas i översynen av energiskattesystemet. Vidare skall hänsyn tas till det arbete som pågår inom EU med ett nytt energibeskattningsdirektiv. Översynen av energiskattesystemet kommer att samordnas med förberedelserna för den kommunikationspolitiska propositionen. Koldioxidskatt för industrin Vid 1992 års energiskattereform slopades i stort sett det gamla skattened- sättningssystemet. En koldioxidskatt, motsvarande 25 % av den generella nivån, infördes för bränslen som förbrukas vid tillverkningsprocessen i industriell verksamhet. Regeringen har föreslagit att koldioxidskatten fördubblas för industrin från den 1 juli 1997, samtidigt som vissa skattelättnader införs för energiintensiv industri (prop. 1996/97:29). EG-kommissionen har i februari 1997 godkänt de svenska ansökningarna om avvikelser från gemenskapsrätten på denna punkt. Sådana undantag från gemenskapsrätten beviljas endast för begränsad tid men kan normalt förlängas. Det är dock önskvärt att energiskattesystemet får en långsiktigt stabil utformning. Det är angeläget att energibeskattningen ger goda förutsättningar för den svenska industrins konkurrenskraft. I översynen av energiskattesystemet bör även en energibeskattning för industrin övervägas som innebär en lägre beskattning av industrins processer än beskattningen av energi för uppvärmning av industrins lokaler. Produktionsskatt på el Skatt utgår i dag med 2,2 öre per kWh på el producerad i kärnkraftverk efter den höjning med ett öre per kWh som trädde i kraft den 1 september 1996 (prop. 1995/96:198, bet. 1995/96:SkU31, rskr. 1995/96:305). Produktionsskatten på kärnkraft kan medföra snedvridningar i elproduktions- systemet. Eftersom den rörliga kostnaden påverkas av skatten snedvrids den kostnadsmässiga rangordningen av elproduktionsanläggningarna med ett sämre resursutnyttjande som följd. Ändrade produktionskostnader i någon del av systemet får genomslag på utnyttjandet av hela produktionskapaciteten. Sedan år 1996 finns en svensk-norsk elbörs och det pågår en integrering av elmarknaderna i hela Norden. Detta innebär att även en låg skattenivå i ett enskilt land kan få effekter på utnyttjandet av de samlade elproduktionsresurserna i Norden. En effektivt fungerande nordisk elmarknad kräver en samordning av skatterna i elproduktionen. Riksdagen har uppmärksammat problemet och bl.a. återtagit en tidigare beslutad ytterligare höjning av skatten på kärnkraft (avsnitt 8.2). I dag är förhållandena på elmarknaden sådana att en skattehöjning i stor ut- sträckning förs vidare från producenten till kunden. Elleverantörerna till- lämpar i stor utsträckning standardkontrakt som enligt deras egen mening ger dem en vidsträckt rätt att justera elpriserna vid skattehöjningar. I takt med en fortsatt utveckling av den svenska och nordiska elmarknaden torde företagens möjligheter till prisövervältring minska, men övervältring på priserna kan under de närmaste åren medföra negativa effekter. Stängningen av en kärnkraftsreaktor kan medföra att bortfallet av el ersätts med annan elproduktion med högre rörliga kostnader och att även elintensiv industri därmed får en kostnadsökning. Regeringen avser att senast i budgetpropositionen för år 1998 återkomma till frågan om nivån och utformningen av produktionsskatten på el. Regeringen kommer därvid, om den bedömer att produktionsskatten till någon del bör behållas, att överväga om det är möjligt och ändamålsenligt att ersätta den nuvarande skatten på kärnkraftsproducerad el med en fast skatt som är oberoende av produktionsnivån. En möjlig bas för en sådan skatt är varje reaktors tillåtna högsta effekt. 9 Statens uppgifter i omställningsarbetet 9.1 En ny energimyndighet -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Myndighetsfunktionen inom energiområdet bör| | tydliggöras och förstärkas. En ny central energimyndighet inrättas| | den 1 januari 1998. Till energimyndigheten förs merparten av | | myndighetsfunktionerna på energiområdet. Myndigheten får ansvaret| | att verkställa huvuddelen av omställningsåtgärderna och att | | samordna omställningsarbetet. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: Energiförsörjningen är en viktig del av samhällets infrastruktur. Energisektorns uppbyggnad och funktion är beroende av många långsiktiga beslut. I såväl produktionen som distributionen och användningen av el och annan energi krävs ofta stora och kapitalintensiva investeringar. Utbyggnaden av det svenska energisystemet är ett resultat av ett utvecklat samspel mellan staten, kommunerna, företagen och de enskilda. Staten har ansvaret för att ange och upprätthålla de ramar inom vilka övriga aktörer fattar sina beslut. De förändringar och anpassningar till ändrade förhållanden som måste göras skall beslutas utifrån en väl underbyggd energipolitik. Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) inrättades den 1 juli 1991 (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91:NU38, rskr. 1990/91:318). Till NUTEK fördes i huvudsak verksamheten i de tidigare myndigheterna Statens energiverk, Statens industriverk och Styrelsen för teknisk utveckling. NUTEK är central förvaltningsmyndighet på energiområdet och ansvarar också för statliga insatser för att främja teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete, etablering och utveckling av små och medelstora företag samt en balanserad regional utveckling. I anslutning härtill skall verket genomföra utrednings- och utvärderingsverksamhet. Myndighetsfunktionen inom energiområdet bör tydliggöras och förstärkas. En ny central energimyndighet bör nu inrättas med ansvar för myndighetsfunktionerna på energiområdet. Till myndigheten bör föras myndighetsuppgifter inom tillförsel- och distributionsområdet, beredskapen och den kommunala energiplaneringen samt i anknytning till naturresursplaneringen. En central uppgift för myndigheten bör vidare vara att bevaka energimarknadernas och energisystemets utveckling och att analysera dess betydelse för miljö, teknisk utveckling och ekonomisk tillväxt. Myndigheten bör ansvara för statliga insatser för att främja forskning och utveckling på energiområdet. 1997 års energipolitiska överenskommelse ställer nya och utökade krav på genomförandet av omställningen av energisystemet. Energimyndigheten bör ges huvudansvaret för att verkställa merparten av de energipolitiska programmen och ett samordningsansvar för omställningsåtgärderna. Inrättandet av en särskild energimyndighet kommer att i hög grad påverka verksamheten i NUTEK. Det kan förutsättas att den personal som i dag arbetar med energifrågor vid NUTEK i huvudsak kommer att beredas arbetstillfällen vid den nya myndigheten. Inrättandet av den nya myndigheten bedöms inte komma att leda till att personal friställs. Regeringen avser att inom kort tillkalla en särskild utredare för att svara för det förberedelsearbete som krävs för att en ny energimyndighet skall kunna inrättas den 1 januari 1998. I uppdraget ingår bl.a. att utarbeta förslag till organisation och uppgifter för myndigheten samt att vidta nödvändiga organisatoriska och administrativa åtgärder. Regeringen avser att i den ekonomiska vårpropositionen och i budgetpropositionen för år 1998 återkomma angående anslagsfrågan och till sådana särskilda förslag avseende den fortsatta verksamheten vid NUTEK som kan föranledas av bl.a. bildandet av den särskilda energimyndigheten. 9.2 Vattenfall AB -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Vattenfall AB är en viktig resurs i | | omställningsarbetet. Vattenfall skall inom ramen för kravet på | | affärsmässighet ägna särskild uppmärksamhet åt utvecklingen av ny| | elproduktionsteknik och därmed bidra till en svensk elförsörjning| | som är ekologiskt och ekonomiskt uthållig. Vattenfall skall | | förbli i statlig ägo. | -------------------------------------------------------------------- Bakgrund till regeringens förslag: Riksdagen beslöt våren 1991 att överföra huvuddelen av verksamheten i Statens vattenfallsverk till ett aktiebolag, Vattenfall AB, och att avskilja verksamheten i storkraftnätet till en särskild organisation (prop. 1990/91:87, bet. 1990/91:NU38, rskr. 1990/91:318 samt prop. 1991/92:49, bet. 1991/92:NU10, rskr. 1991/92:92). I regeringens näringspolitiska proposition år 1991 (prop. 1990/91:87) angavs att det viktigaste motivet till att föra över huvuddelen av Vattenfalls verksamhet från affärsverk till bolag var att effektivisera förvaltningen av statens kapital. Genom bolagiseringen skulle bl.a. effektivisering och rationalisering av Vattenfalls verksamhet underlättas, liksom anpassningen till den fortgående internationaliseringen av elmarknaden. Bolagsformen skulle ge Vattenfall ökade möjligheter att ta tillvara affärsmöjligheter i Sverige och utomlands samt att konkurrera på lika villkor med övriga företag på elmarknaden. En avgörande förutsättning för att Vattenfall skulle kunna fylla sin uppgift att som kraftföretag svara för en väl fungerande energiförsörjning var att verksamheten har långsiktigt god lönsamhet och avkastningsförmåga. En god och stabil lönsamhet ansågs viktig för att säkra basen för investeringar, marknadssatsningar och utvecklingsarbete. Det angavs vidare att kraftkonsumenternas ställning bör stärkas genom åtgärder som ökar konkurrensen mellan producenter i Sverige samt mellan svenska och utländska producenter. Dessutom borde småskaliga producenter tillförsäkras goda möjligheter att sälja el på marknaden. I propositionen konstaterades att det nya aktiebolaget kommer att kunna göra bl.a. investeringar utomlands, men att den inhemska verksamheten dock bör vara basen och ges högsta prioritet vad gäller överväganden om investeringar, produktion och utvecklingsarbete. Det påpekades att Statens vattenfallsverk tidigare tagit hänsyn till att vissa orter där affärsverket bedriver sin verksamhet har sysselsättningsproblem. Detta borde gälla även för det nya aktiebolaget. Medverkan i långtgående regionalpolitiska satsningar borde dock behandlas särskilt. Vidare underströk regeringen att det nya bolaget även fortsättningsvis bör arbeta aktivt med energitjänster. Den 1 januari 1992 började Vattenfall AB sin verksamhet. Samtidigt inrättades Affärsverket svenska kraftnät som driver och förvaltar stamnätet och de statligt ägda utlandsförbindelserna. Vattenfall har nu varit verksamt som bolag i drygt fem år. Under denna period har bolaget utvecklats positivt med avseende på de mål som statsmakterna satte upp i samband med bolagiseringen. Omsättningen har ökat med ca 25 % i löpande priser och förvaltningen av statens kapital har effektiviserats, vilket kan avläsas i bl.a. väsentligt ökad avkastning på eget kapital. Verksamheten har vidare i många avseenden utvecklats, bl.a. genom förvärv av och strukturrationaliseringar inom nätverksamhet i Sverige samt investeringar utomlands, främst i Norden. Samtidigt har utländska kraftbolag gjort omfattande investeringar i svenska kraftföretag. Vattenfall har bedrivit ett aktivt utvecklings- och rationaliseringsarbete, och kan erbjuda el till konkurrenskraftiga priser samt energikunnande till sina kunder på den svenska elmarknaden. Vattenfall har under den senaste tioårsperioden satsat ett par miljarder kronor på forskning och utveckling. Inom vissa områden är satsningarna internationellt betydelsefulla. När det gäller bränsleproduktion och kretsloppsteknik har Vattenfall i samverkan med Statens Lantbruksuniversitet och skogsindustrin utvecklat ett unikt kunnande. I Nässjö demonstreras biobränslekretsloppet i full skala. Inom energieffektiviseringsområdet är satsningen på Uppdrag 2000 och utvecklingen av värmepumpar goda exempel på att Vattenfalls utvecklingsarbete ligger långt framme. Vattenfalls långsiktiga forsknings- och utvecklingsverksamhet pågår inom flera områden, av vilka de flesta har en inriktning på förnybara energislag. Bland dessa är verksamheten avseende bioenergi störst. Satsningen sker både på bränsleteknik, där uthållig bränsleproduktion och kretsloppssystem är prioriterade, och inom förbränningsområdet där tyngdpunkten ligger på effektiv och miljövänlig energiomvandling. Inom vindkraftsområdet är Vattenfalls satsningar koncentrerade till stora verk, som har förutsättningar för bättre arealutnyttjande och därmed högre produktionspotential. I övrigt ingår i den långsiktiga forsknings- och utvecklingssatsningen utveckling av solvärme, bränsleceller och solceller för elgenerering. Vattenfall medverkar i ett stort antal forsknings- och utvecklingsprojekt inom EU. Skälen för regeringens förslag: Vattenfall AB är det största svenska elproduktionsföretaget och svarar för ungefär hälften av den svenska elproduktionen. Bolaget är i kraft av sin storlek, och med den stora tillgången på kompetens, en viktig resurs på energiområdet. Som ägare till Vattenfall bestämmer staten målen för företagets verksamhet. Vattenfall har som huvuduppgift att på ett effektivt sätt producera och leverera el till sina kunder. Detta skall ske på ett affärsmässigt sätt, vilket innebär att företaget uppfyller marknadsmässiga avkastnings- och utdelningskrav i sin affärsverksamhet. Härigenom medverkar Vattenfall till att trygga tillgången på el till ett rimligt pris och till att skapa goda förutsättningar för den svenska industrins konkurrenskraft. Det är därför naturligt att staten har ett starkt intresse av företagets långsiktiga utveckling. På ägaren faller ansvaret att ange de övergripande förutsättningarna för bolagets agerande. För det långsiktiga tekniska utvecklingsarbete, som är av avgörande betydelse för omställningen av energisystemet, är kraftföretagens och industrins aktiva medverkan nödvändig. Vattenfall bör vara en föregångare i detta avseende. Företaget bör aktivt verka för att den tekniska utvecklingen förs framåt. En sådan verksamhet ingår naturligt i en framgångsrik affärsstrategi. I Vattenfalls långsiktiga utvecklings- och investeringsplaner bör utvecklingen av ny ekologisk elproduktionsteknik och investeringar i el- och värmeproduktion från förnybara energislag vara framträdande. Vattenfall bör inom ramen för kraven på affärsmässighet avsätta resurser för utvecklingen av ny elproduktionsteknik och därmed bidra till en svensk elförsörjning som är ekologiskt och ekonomiskt uthållig. Vattenfall ges därigenom en strategisk roll i omställningsarbetet. De resurser som genereras i Vattenfall blir av stor betydelse för energisystemets omställning. Vattenfall AB skall förbli i statlig ägo. Det är också viktigt att Vattenfall hålls samman som en koncern. De samlade ekonomiska och tekniska resurserna i Vattenfall är av stor betydelse för en effektiv svensk elförsörjning och för den tekniska utvecklingen inom energiområdet. 9.3 Övriga myndighetsuppgifter Staten äger huvuddelen av det svenska stamnätet för el och en stor del av utlandsförbindelserna. Affärsverket svenska kraftnät har ansvaret för att förvalta, driva och utveckla stamnätet och de statligt ägda utlands- förbindelserna. Verket har det s.k. systemansvaret för det svenska elsystemet och samordnar utrikeshandeln med el. En viktig uppgift för verket är att övervaka utrikeshandeln och värdera dess betydelse för den svenska försörjnings- tryggheten och att lämna underlag för regleringen av elexporten. Stamnätet och utlandsförbindelserna är en viktig del av infrastrukturen. Det är en uppgift för Svenska kraftnät att genomföra de förstärkningar av stamnätet som krävs för att upprätthålla elbalansen i Sydsverige och i övrigt förbättra möjligheten till ett effektivt kraftutbyte med utlandet. Det är därför naturligt att staten har det avgörande inflytandet över dessa överföringsförbindelser. Regeringen kommer inom kort att till riksdagen överlämna ett förslag till en moderniserad ellagstiftning. Där kommer bl.a. att föreslås en ökad samhällskontroll över tillkommande utlandsförbindelser. Statens kärnkraftinspektion och Statens strålskyddsinstitut har de övervakande uppgifterna vad gäller kärnsäkerhet och strålskydd. De två myndigheternas centrala uppgifter i samband med omställningen av energisystemet framgår av avsnitt 10.1. Boverket är den centrala förvaltningsmyndigheten för frågor om byggd miljö och hushållning med naturresurser, fysisk planering, byggande och boende. Verket har därför viktiga uppgifter när det gäller bebyggelsens energiförsörjning och energianvändning. Boverket ges i uppdrag att administrera flera åtgärdsprogram för att minska elanvändningen (avsnitt 7.2). Byggforskningsrådet har samordningsansvaret för den del av energiforskningen som avser energianvändningen i byggnader och byggd miljö. Naturvetenskapliga forskningsrådet har ett delansvar för den grundläggande energiforskningen. Också andra myndigheter som Kommunikationsforskningsberedningen, Skogs- och jordbrukets forskningsråd och Teknikvetenskapliga forskningsrådet har betydelsefulla uppgifter. Konsumentverket är central förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Mål för verksamheten är bl.a. att ge hushållen möjlighet att utnyttja sina ekonomiska och andra resurser effektivt och att medverka till att sådana produktions- och konsumtionsmönster utvecklas som minskar påfrestningarna på miljön och bidrar till en långsiktigt hållbar utveckling. Konsumentverket svarar för provning, märkning och certifiering av energikrävande produkter, m.m. (avsnitt 7.4.4). 10 Frågor om kärnsäkerhet och ansvaret vid enatomolycka 10.1 En fortsatt hög kärnsäkerhet -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Det ökande kontrollarbetet på svenska | | reaktorer och planeringen för slutförvaret av det utbrända | | kärnbränslet ställer stora krav på de ansvariga säkerhets- | | myndigheterna. Det gäller även arbetet med att höja säkerheten hos| | andra reaktorer i närområdet. Avställningen av de två reaktorerna| | i Barsebäck medför en ökad arbetsbelastning för säkerhets- | | myndigheterna. | | Statens kärnkraftinspektion och Statens strålskyddsinstitut bör| | ges ökade resurser. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens bedömning: Kärnkraftsföretagen har regeringens tillstånd att bedriva kärnteknisk verksamhet. Det är innehavarna av tillstånden som har det fulla ansvaret för att de nationella säkerhetsmålen nås. Statens kärnkraftinspektion (SKI) har till uppgift att bl.a. övervaka att kärnkraftsföretagen tar ansvar för säkerheten. Statens strålskyddsinstitut (SSI) övervakar strålskyddet vid de kärntekniska anläggningarna och vid behandlingen och lagringen av kärnavfall samt utövar tillsyn över denna verksamhet. Myndigheterna har regeringens uppdrag att årligen till regeringen redovisa säkerhets- och strålskyddsläget i de svenska reaktorerna. Avställningen av de två reaktorerna i Barsebäck kommer att kräva ökade insatser från myndigheterna. Säkerheten vid verket måste upprätthållas i den nya situation som uppstår. Personalens motivation, engagemang och uppmärksamhet måste vidmakthållas på en hög nivå trots den påfrestning som avställningen av verket innebär för verksamheten och personalen. Myndigheterna måste överväga särskilda tillsynsinsatser och beredas tillfälle att förstärka sin kompetens och sina resurser för att övervaka att säkerheten vidmakthålls under hela driftperioden. Behovet av skärpt kontrollverksamhet när reaktorerna blir äldre samt kraftföretagens aviserade renoveringar och moderniseringar indikerar vidare att antalet ärenden och deras grad av komplexitet kommer att öka framöver. Den genomgång av konstruktionsförutsättningarna för de äldre reaktorerna som nu pågår inom kärnkraftsindustrin kan komma att resultera i reviderade bedömningar av behovet av säkerhetshöjande åtgärder. Myndigheterna måste vara starkt engagerade och pådrivande i detta arbete, bl.a. genom att formulera de säkerhetskrav som bör gälla efter sekelskiftet. Kommittén för internationell granskning av den svenska tillsynen inom kärnteknikområdet har i betänkandet (SOU 1996:75) Svensk kärnteknisk tillsynsverksamhet framhållit att SKI redan i dag är en organisation under stress på grund av den ökade arbetsbelastning som uppstår när större projekt liknande det moderniseringsarbete som genomförts vid Oskarshamn 1 måste följas upp. Utredningen anser att inrättandet av en inhemsk teknisk stödorganisation skulle förbättra SKI:s möjlighet att arbeta långsiktigt med viktiga myndighetsfrågor såsom föreskrifter och forskning, samtidigt som kortsiktiga större projekt kan hanteras på ett effektivt sätt. Förutsättningarna för att skapa en sådan teknisk stödorganisation på svensk eller nordisk basis bör undersökas. På kärnavfallsområdet väntas kraven på SKI:s tillsynsverksamhet öka i takt med att planeringen av den slutliga avfallshanteringen efter hand övergår i konkreta åtgärder. Även SSI kommer att i ökande omfattning involveras i detta arbete. Arbetsbelastningen och resursbehovet hos SKI och SSI kan mot denna bakgrund komma att öka ytterligare utöver vad som skett under senare år. Det är viktigt att de båda myndigheterna har resurser till tillsynsverksamhet och forskning samt kompetensutveckling och internationellt erfarenhetsutbyte. Myndigheterna bör ha resurser för att behålla och anställa specialistkompetens på området. De resursförstärkningar som kan komma att behövas bör finansieras med höjda avgifter för kärnkraftsföretagen. Kärnsäkerhet i närområdet Det är av stort svenskt intresse att minska riskerna med kärnkraften i Baltikum och Östeuropa och att utveckla ett energisystem kring Östersjön som är säkert, väl dimensionerat och ekologiskt uthålligt. Ett av målen för svenska insatser i regionen är att användningen av energin sker med högsta möjliga säkerhetskrav och att kärnkraftverken i regionen uppfyller internationellt rekommenderade säkerhetskrav (avsnitt 5). Efter Sovjetunionens upplösning har ett intensivt internationellt samarbete bedrivits för att förbättra kärnsäkerhet och strålskydd i Central- och Östeuropa och de nya oberoende staterna. Det svenska stödet till kärnsäkerhet och strålskydd kanaliseras genom SKI och SSI. Samarbetet bedrivs inom områden som reaktorsäkerhet, strålskyddsåtgärder, hantering och omhändertagande av radioaktivt avfall, förbättrad beredskap och förbättrad kontroll av kärnämnen. De kärnkraftverk som inte kan uppnå en acceptabel säkerhet bör stängas så snart som möjligt. Detta är en förutsättning för det svenska ekonomiska biståndet. Det svenska stödet koncentrerades inledningsvis på säkerhetsförbättringar i de äldre sovjetiskbyggda kärnkraftverken. Särskilt har insatser vid Ignalinaverket i Litauen prioriterats. Stödet har också omfattat stärkande av säkerhetsmyndigheterna och förbättring av säkerhetskulturen vid kärnkraftverken. Detta samarbete har gett ett gott resultat. Insatserna blir extra betydelsefulla de närmaste åren när reaktorerna skall licensieras utifrån de säkerhetskrav som tillämpas i väst. Investeringar i säkerhetsförbättringar med syfte att förlänga drifttiden ryms dock inte inom det svenska kärnsäkerhetsstödet, utan sådana investeringar måste bekostas av länderna själva. Det svenska stödet bör fortsätta, men i större utsträckning inriktas på att stärka mottagarländernas säkerhetsmyndigheter och på åtgärder för att höja säkerhetskulturen. I och med att de mest akuta frågorna rörande reaktorernas säkerhet har identifierats och vissa av dem har åtgärdats, finns det anledning att intensifiera samarbetet på andra långsiktigt viktiga områden. Avfallssituationen på Kolahalvön och miljöpåverkan från dumpningen av radioaktivt material i Barents- och Karahaven är områden där Sveriges engagemang bör öka samtidigt som samarbetet i Östersjöområdet fortsätter. Insatserna för att förbättra kontrollen av kärnämnen är också av stor vikt. Detta säkerhetssamarbete, som är av global natur, bör ske inte bara i närområdet utan också i länder som Kazakstan och Ukraina. 10.2 Atomansvarighet I Sverige regleras ansvaret för skador som uppkommer i samband med verksamhet inom atomanläggningar av atomansvarighetslagen (1968:45). Enligt lagen, som bygger på två internationella konventioner, är anläggningshavarens skadeståndsansvar strikt, dvs. oberoende av vållande, och anläggningshavaren har en rätt att begränsa sitt ansvar till ett visst belopp för varje olycka. Detta belopp är för närvarande bestämt till 175 miljoner särskilda dragningsrätter, vilket för närvarande motsvarar ungefär 1 800 miljoner kronor. Energikommissionen hade som en av sina uppgifter att uppmärksamma förutsättningarna för kraftföretagens ersättningsskyldighet enligt atomansvarighetslagen och redovisa förutsättningarna för en utveckling av det internationella regelverk som styr ansvaret för atomskador. I sitt slutbetänkande (SOU 1995:139) anförde Energikommissionen att nuvarande system har vissa brister. En sådan brist är beloppsbegränsningen av skadeståndsansvaret vilket kan få ogynnsamma konsekvenser för de skadelidande. Kommissionen föreslog därför att frågan om ett utökat ansvar för kraftföretagen skulle ses över. Justitiedepartementet förordnade mot denna bakgrund i oktober 1996 en särskild utredare att se över vissa frågor om ett utökat ersättningsansvar enligt atomansvarighetslagen. I detta översynsarbete skall bl.a. utredas om innehavarna av atomanläggningar i Sverige kan åläggas ett obegränsat skadeståndsansvar. Om ett sådant skadeståndsansvar inte bedöms som möjligt, skall det utredas vilka andra åtgärder som kan göras för att anläggningshavarnas ansvar ändå skall höjas. Utredaren kommer att slutföra sitt arbete under våren 1997 och hans förslag kommer därefter att remissbehandlas. Det är regeringens avsikt att, mot bakgrund av vad som framkommer under remissbehandlingen, så snart som möjligt återkomma i frågan om ett utökat ansvar för atomskador med förslag om ändringar i atomansvarighetslagen. 11 En strategi för minskad klimatpåverkan frånenergisektorn 11.1 Inledning Riksdagen beslutade våren 1993 om riktlinjer för den svenska klimatpolitiken (prop. 1992/93:179, bet. 1992/93:JoU19, rskr. 1992/93:361). Riksdagens energipolitiska beslut år 1991 (prop. 1990/91:88, bet. 1990/91:NU40, rskr. 1990/91:373) utgjorde grunden för 1993 års beslut. Enligt 1993 års riktlinjer fastlades den nationella strategin att koldioxidutsläppen från fossila källor stabiliseras på 1990 års nivå år 2000 för att därefter minska och att klimatpolitiken måste utformas i ett internationellt perspektiv och i internationellt samarbete. Mot bakgrund av 1997 års energipolitiska överenskommelse utvecklas i det följande strategin för den svenska klimatpolitiken inom energiområdet. 11.2 Det internationella samarbetet -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Insatserna mot växthuseffekten måste göras| | på ett globalt plan och vara långsiktigt inriktade. Ett fram- | | gångsrikt internationellt samarbete förutsätter en rättvis | | fördelning av åtaganden och kostnader. Ländernas skilda | | utgångslägen och förutsättningar bör, liksom principen om en | | kostnadseffektiv fördelning av åtgärder enligt | | klimatkonventionen, beaktas vid åtaganden inom ramen för | | konventionen. Hänsyn bör tas till bl.a. redan vidtagna åtgärder | | och klimatpåverkande utsläpp per invånare.Den svenska klimatstrategins närmare utformning skall ske mot | | bakgrund av jämförelser med faktiskt vidtagna åtgärder i andra | | länder för att undvika att Sverige åtar sig att lägga en väsentligt| | större börda på den svenska industrin än vad konkurrentländerna | | lägger på sin industri. Utsläppen i Sverige av koldioxid begränsas| | så långt det är möjligt med hänsyn till konkurrenskraft, | | sysselsättning och välfärd. | | En rättvis fördelning av utsläppen mellan länderna bör utgå från att| | konkurrensutsatt verksamhet såsom energiintensiv industriell | | produktion och elproduktion skall ges likartade förutsättningar | | oavsett i vilket land produktionen sker. Internationellt bör | | Sverige verka för reduktioner av utsläppen även från | | konkurrensutsatt verksamhet. När det gäller utsläppen från övriga| | sektorer, t.ex. transporter och uppvärmning, bör utsläppen per | | invånare på sikt konvergera mot en gemensam nivå. | -------------------------------------------------------------------- Klimatkonventionen FN:s ramkonvention om klimatförändring undertecknades av 156 länder i anslutning till den s.k. Riokonferensen år 1992. Efter godkännande av riksdagen i samband med 1993 års klimatpolitiska beslut ratificerade Sverige konventionen i juni 1993. Konventionen trädde i kraft den 21 mars 1994. Konventionen innebär inte några kvantitativa eller tidsbestämda åtaganden för enskilda länder. Industriländerna har åtagit sig att anta nationella strategier och vidta åtgärder för att begränsa utsläppen. Många länder har liksom Sverige uttalat nationella mål för utsläppsminskningar. Vid konventionens första partsmöte i Berlin år 1995 kunde parterna enas om att industriländernas åtaganden enligt konventionen inte är tillräckliga. För perioden efter år 2000 behövs nya åtaganden, som på sikt bör omfatta även utvecklingsländerna. På mötet beslutades att en ny förhandlingsprocess skulle inledas med sikte på att ett protokoll med nya åtaganden för begränsningar av utsläpp av koldioxid och andra växthusgaser med specifika mål för åren 2005, 2010 och 2020, skall antas vid det tredje partsmötet. Dessa utgångspunkter bekräftades vid det andra partsmötet i Genève i juli 1996. Det tredje partsmötet kommer att äga rum i slutet av år 1997 i Kyoto, Japan. EU är en part i klimatkonventionen. I en särskild arbetsgrupp under EU:s ministerråd förbereds nu gemenskapens ståndpunkt inför fortsatta förhandlingar inom klimatkonventionen. Ståndpunkter inom flera sakområden håller på att utarbetas. EU har till konventionen lämnat ett förslag till protokoll. Förslaget innebär såväl kvantifierade åtaganden för parterna som förpliktelser att gemensamt och samordnat genomföra åtgärder mot klimatförändringar. En fråga av särskild betydelse är därvid hur en rättvis fördelning mellan medlemsländerna skall ske av unionens samlade utsläppsminskning. Frågan är komplicerad, eftersom stora skillnader finns mellan ländernas utgångspunkter och kostnader för att genomföra åtgärder. Vid miljöministrarnas rådsmöte den 3 mars 1997 beslutades att EU i de globala klimatförhandlingarna skall föreslå att industriländerna skall minska sina sammanvägda utsläpp av koldioxid, metan och lustgas med 15 % till år 2010. Kostnadseffektivitet och rättvisa De starkt varierande kostnaderna för åtgärder såväl inom som mellan länder innebär att kraven på kostnadseffektivitet måste ställas högt för att klimatpolitiken skall bli trovärdig i ett långsiktigt perspektiv. Ett framgångsrikt internationellt samarbete förutsätter också en rättvis fördelning av åtaganden och kostnader mellan länder och mellan enskilda aktörer. I klimatkonventionen har industriländerna åtagit sig att ta ledningen i insatser mot klimatförändringen. Utvecklingsländernas utsläpp av växthusgaser ökar snabbt och dessa länder svarar snart för en dominerande del av de totala utsläppen, vilket understryker behovet av internationellt samarbete. Detta innebär att ländernas olika utgångslägen bör beaktas. Det är ett grundläggande krav vad gäller utvecklingsländernas situation. Det är också av betydelse för sådana länder som Sverige, där elsystemet inte är baserat på fossila bränslen. Sverige har dessutom minskat sina utsläpp kraftigt under de senaste årtiondena. Detta har skett huvudsakligen genom åtgärder på energiområdet som oljeersättning, energihushållning och en ökad användning av förnybara energislag. Flertalet andra industriländer har under samma period ökat utsläppen. De svenska utsläppen av koldioxid per person och i förhållande till nationalprodukten är bland de lägsta i Europa. Kostnaderna för ytterligare minskningar i Sverige är därför höga jämfört med de flesta andra länder. Kostnaderna blir särskilt höga om minskningar av utsläppen företas samtidigt som kärnkraften avvecklas under en kort tidsrymd. Sverige har därför svårt att ta på sig likformiga ländervisa procentuella utsläppsminskningar efter år 2000. Den svenska klimatstrategin bör därför också inriktas på att Sverige medverkar i åtgärder som vidtas i andra länder. Ländernas skilda utgångslägen och förutsättningar bör liksom principen om en kostnadseffektiv fördelning av åtgärder enligt klimatkonventionen beaktas vid åtaganden inom ramen för konventionen. Hänsyn bör tas till bl.a. redan vidtagna åtgärder och klimatpåverkande utsläpp per invånare. Den svenska klimatstrategins närmare utformning skall ske mot bakgrund av jämförelser med faktiskt vidtagna åtgärder i andra länder för att undvika att Sverige åtar sig att lägga en väsentligt större börda på den svenska industrin än vad konkurrentländerna lägger på sin industri. Utsläppen i Sverige av koldioxid begränsas så långt det är möjligt med hänsyn till konkurrenskraft, sysselsättning och välfärd. En rättvis fördelning av utsläppen mellan länderna bör utgå från att konkurrensutsatt verksamhet såsom energiintensiv industriell produktion och elproduktion skall ges likartade förutsättningar oavsett i vilket land produktionen sker. Internationellt bör Sverige verka för reduktioner av utsläppen även från konkurrensutsatt verksamhet. När det gäller utsläppen från övriga sektorer, t.ex. transporter och uppvärmning, bör utsläppen per invånare på sikt konvergera mot en gemensam nivå. Hänsyn bör dock tas till klimat och andra geografiska förhållanden. Sverige bör, även i det internationella samarbetet, verka för omställning till ekologiskt och ekonomiskt uthålliga energisystem. Detta kan ske exempelvis genom utveckling av ny teknik för energiomvandling och nya processer inom den energiintensiva industrin. Av särskild vikt är forskning och utveckling som syftar till att öka användningen av förnybara energislag och åtgärder för att främja ökad energieffektivitet. En målmedveten satsning på forskning, utveckling och demonstration är basen i den långsiktiga strategin för ett ekologiskt och ekonomiskt uthålligt energisystem. Sverige har stora fördelar av att ligga långt framme i denna utveckling. På sikt kan det leda till ökad tillväxt och större marknadsandelar för svensk industri. Ekonomiska styrmedel för att minska utsläppen Sverige bör vara pådrivande beträffande tillämpningen av effektiva styrmedel och åtgärder på energiområdet. Endast ett fåtal länder har hittills infört koldioxidskatter. Sverige är ett av dessa länder. Inom EU fortgår arbetet med en utvidgad gemensam beskattning av fossila bränslen. Energi- och koldioxidskatter är effektiva klimatpolitiska styrmedel. Utvecklingen mot en alltmer internationell elmarknad nödvändiggör att åtgärderna mot utsläpp från elproduktion samordnas inom Europa så långt detta är möjligt. Sverige bör verka för att energibeskattning på miniminivå införs i EU för samtliga fossila bränslen och el samt för att subventioner till fossila bränslen sänks eller avskaffas där sådana förekommer. Vid framtagandet av ett nytt energibeskattningsdirektiv inom EU bör även kolinnehållet i bränslet beaktas. Även andra styrmedel än koldioxidskatten måste utnyttjas inom vårt land för att främja en uthållig energianvändning inom industrin, för att främja de förnybara energislagen och kraftvärmen och för att öka energihushållningen i alla sektorer. Gemensamt genomförande av åtgärder mot klimatförändring Från klimatsynpunkt spelar det ingen roll var på jorden utsläppen av växthusgaser sker. Klimatpolitiken förutsätter därför ett globalt samarbete, som grundas på effektivitet och rättvisa. S.k. gemensamt genomförande av åtgärder mot klimatpåverkan ökar möjligheten att uppnå kostnadseffektivitet. Med gemensamt genomförande av åtgärder mot klimatförändringar avses att ett land genomför åtgärder i ett annat land och räknar sig utsläppsminskningar tillgodo. De former av gemensamt genomförande som hittills främst har diskuterats är förenade med betydande tillämpningsproblem. Denna fråga har behandlats i kommitténs för internationellt miljösamarbete slutbetänkande Gemensamt genomförande (SOU 1994:140). En rad initiativ har tagits i internationella fora för att utveckla metoder och regler för en reguljär verksamhet. Världsbanken inledde år 1996 ett treårigt program för att vinna erfarenheter av gemensamt genomförande. Ett viktigt syfte med arbetet är att utvidga samarbetet mellan internationella organisationer, myndigheter och frivilligorganisationer på området. Programmet omfattar såväl investeringar som utredningsverksamhet avseende regler för tillämpning. International Energy Agency (IEA) genomför ett antal pilotstudier som är delvis finansierade av Nordiska ministerrrådet. Inom ramen för EU:s THERMIE-program pågår en studie för att belysa metodfrågor. Inom ramen för Nordiska ministerrådets verksamhet har flera studier genomförts, vilka bl.a. har innefattat utvärdering av ett antal projekt och kriterier för gemensamt genomförande. Regelsystemet för gemensamt genomförande måste förankras internationellt för att vara verkningsfullt. Det är därför viktigt att Sverige även fortsättningsvis deltar i såväl det utvecklingsarbete som nu pågår beträffande faktiska investeringar som arbetet med att utforma ett effektivt och trovärdigt regelsystem. Vid klimatkonventionens första partsmöte år 1995 beslutades att en försöksperiod, Activities Implemented Jointly (AIJ), skulle inrättas för gemensamt genomförda åtgärder. Försöksperioden skall pågå längst till år 2000. Under denna period får länderna inte tillgodoräkna sig de utsläppsreduktioner som uppnås genom åtgärderna. En förutsättning för att ett projekt skall kunna inräknas i försöksperioden är att projektets finansiering är additionell, dvs. att den inte ingår i industriländernas normala biståndsåtaganden. För perioden efter försöksfasen är inga regler fastställda. De projekt som genomförs inom det pågående svenska programmet för energieffektiviseringar m.m. i bl.a. Baltikum och Östeuropa skall rappporteras till klimatkonventionen i enlighet med de antagna anvisningarna för försöksperioden för gemensamt genomförande. Programmet behandlas närmare i avsnitt 11.4.1. 11.3 Utsläpp av koldioxid från energisektorn i Sverige -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Den energipolitiska överenskommelsen | | innebär att betydande resurser skall satsas på utvecklingen av | | ett ekologiskt uthålligt energisystem. Det innebär en förstärkning| | av den omställningsprocess på energiområdet som har pågått under| | lång tid. | | Den kortsiktiga ökning av koldioxidutsläppen som blir följden av| | beslutet att stänga den första reaktorn i Barsebäck innebär inte| | någon avgörande förändring av Sveriges möjligheter att bidra till| | att uppnå sådana långsiktiga mål som kan komma att beslutas inom| | ramen för klimatkonventionen. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens bedömning: De svenska utsläppen av koldioxid från energisektorn minskade kraftigt under 1970- och 1980-talen. Efter en mindre ökning i början av 1990-talet var koldioxidutsläppen år 1995 enligt preliminära siffror återigen nere på 1990 års nivå. Transportsektorns utsläpp utgör en ökande andel av de totala utsläppen. Energikommissionen bedömde att det mål som riksdagen har ställt upp, om att utsläppen av koldioxid skall stabiliseras till år 2000 och därefter minska, inte kommer att kunna uppnås med dagens styrmedel. Detta gäller särskilt minskningen efter år 2000. Ytterligare åtgärder är enligt kommissionen nödvändiga om målen skall nås. Samma slutsatser drar Naturvårdsverket i sin utredning Sverige mot minskad klimatpåverkan (rapport 4634). I avsnitt 4.5 redovisas beräkningar som pekar på ökade koldioxidutsläpp till år 2010 med ca 20 % från 1995 års nivå. En sådan utveckling måste brytas. Den energipolitiska överenskommelse som nu har träffats innebär en kraftfull satsning på utvecklingen av ett ekologiskt uthålligt energisystem. Insatserna beskrivs i avsnitt 7 och vad gäller alternativa drivmedel i avsnitt 11.4.2. Dessa insatser innebär att Sverige fortsätter och förstärker den omställningsprocess på energiområdet som har pågått under lång tid. Som ett resultat av bl.a. denna process har vi vid en internationell jämförelse med andra industriländer mycket låga utsläpp av koldioxid per invånare och per BNP-enhet. Den kortsiktiga ökning av koldioxidutsläppen som blir följden av beslutet att stänga den första reaktorn i Barsebäck innebär inte någon avgörande förändring av Sveriges möjligheter att bidra till att uppnå sådana långsiktiga mål som kan komma att beslutas inom ramen för klimatkonventionen. 11.4 Energipolitiska insatser på klimatområdet 11.4.1 Åtgärder i internationellt samarbete -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Energipolitiskt motiverade internationella | | klimatinsatser ingår som en viktig del i strategin för minskad | | klimatpåverkan från energisektorn. Insatserna skall | | huvudsakligen inriktas på bilateralt och multilateralt sam- | | arbete avseende gemensamt genomförande inom ramen för klimat- | | konventionen, bl.a. ett fortsatt program för utveckling av | | energisystemet i bl.a. Baltikum och Östeuropa. Inriktningen och | | omfattningen av detta program skall omprövas inför budgetåret | | 1999. I det sammanhanget skall myndighetsansvaret för de | | statliga svenska insatserna på energiområdet i Baltikum och | | Östeuropa ses över. | | För energipolitiskt motiverade internationella klimatinsatser | | anvisas 350 miljoner kronor under en sjuårsperiod från den 1 | | januari 1997. | -------------------------------------------------------------------- Bakgrund till regeringens förslag: År 1992 anvisade riksdagen 45 miljoner kronor för bidrag till uppbyggnaden av ett miljöanpassat energisystem i Baltikum (prop. 1992/93:99, bet. 1992/93:JoU11, rskr. 1992/93:138). I samband med 1993 års klimatpolitiska beslut (prop. 1992/93:179, bet. 1992/93:JoU 19, rskr. 1992/93:361) beslöt riksdagen att dessa svenska stödinsatser skulle förstärkas och förlängas i tiden. För ändamålet anslogs 95 miljoner kronor under budgetåret 1993/94. Därefter har riksdagen anslagit ytterligare 144,5 miljoner kronor för programmet (prop. 1993/94:100 bil. 13, bet. 1993/94:NU17, rskr. 1993/94:356, prop. 1995/96:25, bet. 1995/96:FiU01, rskr. 1995/96:133 och prop. 1996/97:1, utgiftsområde 21, bet. 1996/97:NU2, rskr. 1996/97:122). Sedan år 1993 har omkring 60 projekt påbörjats inom ramen för programmet. Av dessa är ca 40 avslutade. Verksamheten är i huvudsak inriktad på fjärrvärmesektorn och gäller såväl produktion som distribution och användning av fjärrvärme i byggnader. Produktionsprojekten avser i huvudsak ombyggnad av pannor så att biobränslen i stället för fossila bränslen kan utnyttjas i dessa. Distributionsprojekten avser upprustning av fjärrvärmenät genom utbyte eller omisolering av rörsystemen, vattenbehandling för att förlänga systemens livslängd samt installationer av undercentraler och reglerutrustning m.m. Effektiviseringsprojekten i byggnader omfattar åtgärder som ombyggnad eller omisolering av yttertak, installation av undercentraler, värmeväxlare, mät- och reglerutrustning samt tätning av fönster och dörrar m.m. Insatserna har huvudsakligen gjorts i de baltiska staterna. Några projekt har inletts i Ryssland. Projekten genomförs i samarbete med ansvariga ministerier och myndigheter i berörda länder, antingen efter direkta förslag från dessa eller genom att inkomna projektförslag från exempelvis anläggningsägare godkänns av myndigheterna. NUTEK har beräknat att utsläppsminskningarna till följd av hittills genomförda projekt uppgår till ca 300 000 ton koldioxid per år. Dessutom har åtgärderna inneburit utsläppsminskningar med ca 3 000 ton svaveldioxid och ca 170 ton kväveoxider per år. Programmet har väckt positiv uppmärksamhet internationellt. Nordiska ministerrådet har i en studie av gemensamt genomförande bl.a. utvärderat ett par projekt inom programmet. Dessa projekt fick båda goda vitsord i utvärderingen. Skälen för regeringens förslag: Jämfört med de flesta andra industriländer har Sverige åstadkommit en långtgående minskning av koldioxidutsläppen under de senaste årtiondena. Sverige är det land inom EU som har högst kostnader för att genomföra ytterligare åtgärder för att minska koldioxidutsläppen. Från svenska utgångspunkter är det därför nödvändigt att de krav som ställs på klimatkonventionens parter formuleras så att åtgärder kan vidtas på ett kostnadseffektivt och rättvist sätt. Ett viktigt instrument är möjligheten till gemensamt genomförande, som har behandlats i avsnitt 11.2. Sverige bör fortsatt verka för att ett trovärdigt och effektivt system för gemensamt genomförande utvecklas och kan tillämpas för de länder som gör kvantitativa åtaganden. Sverige har genom programmet för energieffektiviseringar m.m. i bl.a. Baltikum och Östeuropa vunnit stora erfarenheter av förutsättningarna för gemensamt genomförande. Det pågående programmet fungerar i huvudsak väl. Resultatet av de pågående klimatförhandlingarna bör dock beaktas. Det är angeläget att denna verksamhet fortsätter och förstärks. Programmet är också en viktig del av Sveriges strävan att aktivt delta i uppbyggnaden av ett nytt energisystem runt Östersjön. Det är även angeläget att Sverige har möjlighet att delta i de multilaterala samarbetsprojekt som pågår eller planeras avseende gemensamt genomförande. Regeringen föreslår att 350 miljoner kronor anvisas under den kommande sjuårsperioden för energipolitiskt motiverade internationella klimatinsatser. Medlen skall huvudsakligen disponeras för bilateralt och multilateralt samarbete avseende gemensamt genomförande inom ramen för klimatkonventionen. För år 1998 bör anvisas 50 miljoner kronor, av vilka huvuddelen avser ett fortsatt program för utveckling av energisystemet i bl.a. Baltikum och Östeuropa. Regeringen avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för år 1998. Sverige bör ha ett pragmatiskt perspektiv i klimatarbetet. Det faktum att formerna för gemensamt genomförande inte har fastlagts bör inte vara något hinder för klimatpolitiskt motiverade svenska åtgärder i bl.a. Baltikum och Östeuropa. Detta synsätt lades fast redan i 1993 års klimatpolitiska beslut. Programmet för utveckling av energisystemet i bl.a. Baltikum och Östeuropa samt övrigt statligt svenskt utvecklingsstöd inom energiområdet i regionen kommer att bli föremål för utvärdering inför budgetåret 1999. I utvärderingen skall de svenska insatserna belysas bl.a. i förhållande till de multilaterala finansieringsinstitutens arbete inom samma område. Inriktningen och omfattningen av programmen bör omprövas mot bakgrund av resultatet av utvärderingen. I det sammanhanget bör myndighetsansvaret för de statliga svenska insatserna på energiområdet i Baltikum och Östeuropa ses över. I avsnitt 7.5.3 har regeringen föreslagit att ett forskningssamarbete på energiområdet skall inledas med länderna i Östersjöregionen. Regeringen utgår från att insatser inom ramen för detta samarbete där så är lämpligt samordnas med och utnyttjas som ett komplement till programmet för utveckling av energisystemet i bl.a. Baltikum och Östeuropa. 11.4.2 Etanolproduktion från skogsråvara -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: För utveckling av ny teknik för | | etanolproduktion från skogsråvara anvisas 210 miljoner kronor | | under en sjuårsperiod fr.o.m. den 1 januari 1998. Forsknings- | | och utvecklingsinsatserna intensifieras för att sänka | | produktionskostnaderna för etanol baserad på cellulosahaltiga | | råvaror. | -------------------------------------------------------------------- Skälen för regeringens förslag: En förändrad energianvändning i transportsektorn är en strategisk klimatpolitisk uppgift. Utvecklingen av alternativa drivmedel kan bidra till att minska klimatpåverkande utsläpp. En låg framställningskostnad är en viktig förutsättning för introduktion av etanol som drivmedel i större skala. Ett program för utveckling av ny teknik för etanolframställning initierades genom att riksdagen anvisade 45 miljoner kronor för budgetåren 1993/94, 1994/95 och 1995/96 (prop. 1992/93:179, bet. 1992/93:NU28, rskr. 1992/93:362). Programmet tillkom för att de olika stegen i nya processer för etanolproduktion skulle kunna studeras i ett sammanhang och i större skala. Den nya tekniken anses ha goda utsikter att på sikt kunna producera etanol till konkurrenskraftiga priser. NUTEK har på uppdrag av regeringen utarbetat ett förslag till riktlinjer för en långsiktig forsknings- och utvecklingsstrategi för alternativa drivmedel (dnr. N96/894). I rapporten rekommenderas ett fortsatt långsiktigt stöd till forskning och utveckling av en etanolprocess baserad på cellulosa. Ett mål är att utveckla processen och uppföra en etanolproduktionsanläggning under perioden. I Regeringskansliet pågår förberedelser för ett nytt trafikpolitiskt beslut år 1998. Där skall anges på vilket sätt ett miljöanpassat transportsystem skall kunna uppnås. Minskad användning av fossila bränslen och introduktion av etanol är en strategisk fråga i sammanhanget. Ansträngningarna bör intensifieras för att sänka tillverkningskostnaderna för etanol genom forskning och teknisk utveckling i samverkan mellan näringsliv och forskningssamhälle. Programmet för utveckling av ny teknik för produktion av etanol från skogsråvaror bör därför förstärkas. Satsningarna för att utveckla en ny etanolprocess utgör nödvändiga delar i en samlad politik för att omställa transportsektorn i miljöanpassad riktning. För utveckling av ny teknik för etanolproduktion ur skogsråvaror bör 210 miljoner kronor anvisas under en sjuårsperiod. Regeringen avser att återkomma till anslagsfrågan i budgetpropositionen för år 1998. Regeringen avser att bemyndiga den nya energimyndigheten att ansvara för verksamheten. Innan den nya tekniken börjar tillämpas praktiskt och kommersiellt måste de ekologiska och övriga miljömässiga konsekvenserna bedömas. För att trädbränsleuttaget skall vara långsiktigt hållbart behövs ökad kunskap om de begränsningar av uttag som krävs för att miljömålen i skogen skall uppnås och om de begränsningar som ges av olika ståndorter. NÄRINGS- OCH HANDELSDEPARTEMENTET Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 13 mars 1997 Närvarande: statsministern Persson, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Peterson, Freivalds, Wallström, Tham, Åsbrink, Schori, Blomberg, Andersson, Winberg, Uusmann, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson, Klingvall, Östros, Messing Föredragande: statsrådet Sundström Regeringen beslutar proposition 1996/97:84 En uthållig energiförsörjning.