Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.
 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
Propositionsnummer · 1995/96:38 · Hämta Doc ·
Länsindelningen i Skåne och Västsverige m.m.
Ansvarig myndighet: Civildepartementet
Dokument: Prop. 38
Regeringens proposition 1995/96:38 Länsindelningen i Skåne och Västsverige m.m. Regeringen överlämnar denna proposition till riksdagen. Stockholm den 22 februari 1996 Mats Hellström Jan Nygren (Civildepartementet) Propositionens huvudsakliga innehåll I Skåne har det under en längre tid funnits en mycket bred enighet om att hela landskapet skall utgöra ett län. I denna proposition föreslår regeringen att Kristianstads och Malmöhus län läggs samman till Skåne län. Som en följd av länssammanläggningen bör nuvarande länsstyrelser i de berörda länen föras samman till en länsstyrelse. Regeringen anser att Malmö bör vara residensstad i Skåne län, men ett förslag om residensstad kommer att läggas fram först sedan det har klarlagts vilken fördelning offentlig förvaltning kan komma att få i regionen. En särskild utredare kommer därför att tillkallas för att efter samråd med berörda parter utarbeta ett underlag till regeringen om lokaliseringen av regional offentlig förvaltning i det nybildade länet. När det gäller Västsverige konstaterar regeringen att det finns skäl som talar för att Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län bör läggas samman. Den närmare utformningen av ett nytt västsvenskt län är emellertid ifrågasatt. En särskild utredare kommer därför att tillkallas för att ta upp överläggningar med berörda parter i Västsverige om den geografiska utsträckningen av ett nytt län. I propositionen tar regeringen vidare upp frågan om benämningen på Kopparbergs län. Regeringen föreslår att länets namn ändras till Dalarnas län. Länssammanläggningen i Skåne och namnbytet föreslås träda i kraft den 1 januari 1997. Regeringen avser att återkomma till riksdagen senare under år 1996 med förslag till lagstiftningsåtgärder som behövs till följd av länssammanläggningen och namnbytet. Då kommer regeringen också att redovisa sin bedömning om valet av residensstad i Skåne. Regeringen avser att under våren 1997 återkomma till riksdagen om länsindel- ningen i västra Sverige. Innehållsförteckning 1 Förslag till riksdagsbeslut................................ 4 2 Ärendet och dess beredning................................. 5 2.1 Länsindelningen i Skåne och Västsverige............. 5 2.2 Utredning av Statskontoret.......................... 5 2.3 Benämningen på Kopparbergs län...................... 6 3 Länsindelningen i Skåne och Västsverige.................... 7 3.1 Inledning........................................... 7 3.2 Något om förhållandena i Danmark, Norge och Finland. 8 3.3 Skåne............................................... 10 3.3.1 Bakgrund...................................... 10 3.3.2 Sammanläggning av Kristianstads och Malmöhus län 11 3.3.3 Det nya länets namn........................... 15 3.3.4 Residensstad i det nya länet.................. 15 3.4 Västsverige......................................... 18 3.4.1 Bakgrund...................................... 18 3.4.2 Geografisk avgränsning av ett nytt västsvenskt län 20 4 Den fortsatta handläggningen............................... 28 4.1 Genomförandefrågor.................................. 28 4.2 Landstingsindelningen............................... 29 4.3 Statlig regional förvaltning m.m. vid sidan av länsstyr- elserna............................................. 30 5 Ändring av benämningen Kopparbergs län till Dalarnas län... 31 Bilaga 1 Förteckning över remissyttranden som särskilt gäller förslagen om ändrad länsindelning i Skåne och Västsverige i betänkandet Regional framtid (SOU 1995:27)............................... 34 Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 februari 1996 36 1 Förslag till riksdagsbeslut Regeringen föreslår att riksdagen godkänner 1. att Kristianstads och Malmöhus län den 1 januari 1997 läggs samman till Skåne län, 2. att nuvarande länsstyrelser i Kristianstads och Malmöhus län i enlighet med de riktlinjer som förordas i propositionen läggs samman till en länsstyrelse den 1 januari 1997, 3. att Kopparbergs län från den 1 januari 1997 i stället skall benämnas Dal- arnas län. 2 Ärendet och dess beredning 2.1 Länsindelningen i Skåne och Västsverige Våren 1991 tillkallades två utredningar. Den ena, Regionutredningen, skulle ana- lysera den offentliga verksamhetens regionala uppbyggnad och göra en per- spektivstudie med olika alternativ för en framtida struktur (dir. 1991:30). Den andra, Västsverigeutredningen, fick i uppdrag att analysera för- och nackdelar med den nuvarande länsindelningen i västra Sverige och föreslå åtgärder för att komma till rätta med nackdelarna (dir. 1991:31). Dessa utredningsarbeten redovisades i juni 1992 i betänkandena Regionala roller - en perspektivstudie (SOU 1992:63) jämte bilagor (SOU 1992:64 och 65) samt Västsverige - region i utveckling (SOU 1992:66). Det sistnämnda betänkandet remissbehandlades under hösten 1992. I maj 1992 hemställde kommunförbunden och landstingen i Kristianstads och Malmöhus län samt Malmö kommun hos regeringen om att få bedriva för- söksverksamhet med en förändrad regional uppgiftshantering i landskapet Skåne. Landstingsförbundet begärde i en skrivelse till regeringen i juni 1992 att det på försök skulle inrättas en friregion i Västsverige. Den 27 augusti 1992 tillkallades den parlamentariska kommittén Region- beredningen för att, på grundval av de analyser som gjorts av Regionutredningen och övrigt aktuellt utredningsmaterial, utforma förslag om den offentliga verk- samhetens uppbyggnad och indelning på regional nivå (dir. 1992:86). Regeringen beslöt den 25 februari 1993 att Västsverigeutredningens betänkande och remissyttrandena över detta skulle överlämnas till Regionberedningen för fortsatta överväganden. Beredningen presenterade i november 1993 delbetänkandet Västsverige och Skåne - regioner i förändring (SOU 1993:97). Betänkandet har remissbehandlats. En sammanställning av remissvaren har publicerats (Ds 1994:110). I mars 1995 lämnade Regionberedningen sitt slutbetänkande Regional framtid (SOU 1995:27). Betänkandet har remissbehandlats. I denna proposition tar regeringen upp Regionberedningens förslag om läns- indelningen i Skåne och Västsverige. En förteckning över dem som har yttrat sig häröver finns i bilaga 1. Yttrandena finns tillgängliga i Civildepartementet (dnr C95/360). Regionberedningens övriga förslag bereds vidare inom regerings- kansliet. 2.2 Utredning av Statskontoret Civildepartementet gav i augusti 1995 Statskontoret i uppdrag att redovisa eko- nomiska och övriga administrativa konsekvenser av en sammanläggning av län i Skåne och i Västsverige. En utgångspunkt var att länsstyrelsen skulle ha samma uppgifter och ambitionsnivå som i dag. Avsikten med uppdraget var att kartlägga och redovisa vilka ekonomiska konsek- venser som skulle följa av en sammanläggning av Kristianstads och Malmöhus län, med en länsstyrelse i Skåne. Statskontoret skulle vidare peka på vilka övriga administrativa konsekvenser som en sammanläggning skulle medföra. När det gäller Västsverige avsåg uppdraget dels Regionberedningens förslag till sammanläggning av Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län jämte Kungsbacka kommun i Hallands län, dels en sammanläggning av enbart Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län. Uppdraget har redovisats i rapporten Nya län och länsstyrelser i Skåne och Västsverige - konsekvenser för ekonomi och administration (rapport 1995:18). Av rapporten framgår att Statskontoret har funnit påtagliga besparingsmöjligheter genom en sammanläggning av län i Skåne och Västsverige. Statskontoret har, på grundval av en s.k. regressionsanalys, beräknat en långsiktig besparingspotential på i genomsnitt ca 32 miljoner kronor genom en sammanläggning av två länsstyrelser. Detta har uppskattats motsvara ca 88 årsarbetskrafter. Vid en sammanläggning av tre länsstyrelser uppgår besparingen till ca 64 miljoner kronor, vilket motsvarar ca 164 årsarbetskrafter. I rapporten redovisas även avvecklings- och etableringskostnader som en följd av sammanläggning av län. När det gäller de samhällsekonomiska konsekvenserna visar Statskontorets undersökning att dessa framför allt för näringslivet är små men att de positiva följderna kan överväga på sikt. Statskontoret har inte funnit några interna eller externa administrativa kon- sekvenser som skulle utgöra allvarliga problem vid en länssammanläggning. Inte heller anses några problem uppkomma för andra statliga myndigheter med länsanknuten regional organisation. Det nuvarande samarbetet mellan de berörda länsstyrelserna belyses i rap- porten. Statskontoret konstaterar att det finns ett nära samarbete i många centrala frågor och att en länssammanläggning skulle skapa förutsättningar för att i effektivare former befästa den samverkan som redan sker. Länsstyrelserna i Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län samt Statstjänstemannaförbundet har framfört synpunkter på Statskontorets rapport. Dessa finns tillgängliga i Civildepar- tementet (dnr C95/1328). 2.3 Benämningen på Kopparbergs län Länsstyrelsen i Kopparbergs län hemställde i en skrivelse den 19 augusti 1994 att den officiella benämningen på myndigheten borde ändras till Länsstyrelsen Dalarna. Ärendet remitterades till Kammarkollegiet, som därvid hörde bl.a. Region- beredningen. Ärendet har därefter beretts ytterligare. 3 Länsindelningen i Skåne och Västsverige 3.1 Inledning Det svenska länsväsendet har gamla anor. Det uppkom redan under medeltiden. Den nuvarande ordningen och den ännu bestående länsindelningen har sitt ursprung i 1634 års regeringsform. Genom den skapades en verklig länsindelning med en överallt lika organiserad styrelse. Landet delades in i 23 län, varav i det egentliga Sverige elva län jämte överståthållardömet Stockholm. Frånsett vissa mindre justeringar har dagens länsindelning bestått sedan år 1810, då Jämtlands och Norrbottens län bildades. Förutom överståthållardömet har antalet län hela tiden varit 24 (bortsett från åren 1819-1824, då Öland var eget län). År 1968 lades överståthållardömet och Stockholms län samman. Länsindelningen i vårt land har diskuterats vid ett flertal tillfällen under tiden efter andra världskriget. Diskussionen är emellertid betydligt äldre än så. Krav på indelningsändringar har återkommande förts fram sedan den nuvarande indelningen fastställdes år 1810. Det är dock bara små förändringar som har ge- nomförts. En huvudförklaring till att länsindelningen så ofta har satts i fråga är det faktum att samhället genomgått en radikal förändring sedan den ursprungliga in- delningen tillkom. Åkerbruk och boskapsskötsel var då den helt dominerande näringsgrenen. Städerna var få och mycket små. Kommunikationerna var begränsade till sjöfart och till hästburna eller hästdragna transporter. Handeln var mycket ringa. När landstingen inrättades år 1862 hade urbaniseringen, industrialiseringen och andra samhällsförändringar redan fört Sverige ett gott stycke mot nutidens helt annorlunda samhällsstruktur. Men statsmakterna fann det ändå riktigt att låta landstingsgränserna följa länsgränserna. Under 1950- och 1960-talen begärdes från olika håll en revision av länsindel- ningen under hänvisning till bl.a. den genomgripande omvandlingen av samhällets sociala, ekonomiska och tekniska villkor. Den hade medfört att gränserna för den administrativa indelningen hade kommit att skilja sig alltmer från gränserna för den näringsgeografiska. Länen borde därför utformas så, att de omfattade en be- folkning som hörde samman genom intressegemenskap på samhällslivets olika om- råden. Kravet och argumentet återkom ofta under 1970- och 1980-talen. Vid 1990-talets början tillkom ett nytt argument. Det hade sin grund i att ut- vecklingen på den europeiska kontinenten lett till att den regionala nivån fått ökad betydelse i såväl ekonomiskt som politiskt avseende. När det gäller de rättsliga grundvalarna för länsindelningen kan man konstate- ra att regeringsformen inte innehåller några bestämmelser om länen eller länsindelningen. Inte heller ger förordningen (1990:1510) med länsstyrelsein- struktion några anvisningar om landets indelning i län. Indelningen får i ställ- et anses vila på sedvanerättslig grund. Den kan härledas ur den liggare över rikets indelning som förs av Kammarkollegiet (jfr SOU 1967:23 s. 59 f.). När det gäller ändringar av länsindelningen anses det att regeringen har rätt att besluta om mindre ändringar (närmast som en följd av ändringar i den kom- munala indelningen), medan frågor om mera omfattande ändringar skall underställas riksdagen (jfr förfarandet då Stockholms stad och län förenades den 1 januari 1968; prop. 1967:77, bet. 1967:SU97, rskr. 1967:221; prop. 1967:162, bet. 1967:KU2, rskr. 1967:380). Eventuella förändringar rörande länens namn eller residensstäder anses också kräva riksdagens ställningstagande. Om den rättsliga betydelsen av förekomsten av en residensstad finns det anledning att säga följande. Det kan i ett län finnas endast en residensstad. På samma sätt som en annan myndighet, men även t.ex. ett aktiebolag (eller snarare dess styrelse), har varje länsstyrelse ett säte, dvs. ett formellt centrum för verksamheten. Sätet är avgörande för t.ex. valet av domstol. Laga domstol i tvistemål i allmänhet är, enligt rättegångsbalken, rätten i den ort där svaranden har sitt hemvist. För aktiebolag m.fl. gäller normalt som hemvist den ort där styrelsen har sitt säte. På motsvarande sätt framgår av rättegångsbalken att staten i allmänhet söks där den myndighet som har att bevaka talan i målet har sitt säte. (De allmänna underrätterna - tingsrätterna - har, till skillnad från länsrätterna som är deras motsvarighet bland de allmänna förvaltningsdomstolarna, kommunerna som grund för indelningen i domkretsar - domsagorna.) För länsstyrelsens vidkommande har det sedan gammalt gällt att sätet för myn- digheten är samma ort som den i vilken landshövdingen residerar, dvs. residensstaden i länet. Vad däremot beträffar andra statliga regionala myndig- heter bestäms sätet individuellt och kan således vara en annan ort. Detta är fallet beträffande t.ex. länsarbetsnämnden i Älvsborgs respektive Skaraborgs län, som finns i Borås respektive Skövde och inte i residensstäderna Vänersborg respektive Mariestad. En myndighet, liksom t.ex. ett aktiebolag, kan givetvis välja en decentra- liserad förvaltningsorganisation och bedriva verksamhet på mer än en ort. Detta påverkar dock inte var myndigheten har sitt formella säte. Även om t.ex. Patent- och registreringsverket har sin bolagsavdelning lokaliserad till Sundsvall, är myndighetens säte Stockholm. 3.2 Något om förhållandena i Danmark, Norge och Finland Liksom i de övriga nordiska länderna har den statliga regionala förvaltningen i Danmark byggts upp för att i första hand kontrollera genomförandet av statliga beslut. Efter flera förändringar av antal och uppgifter är statsamten i dag 14 till antalet och de har i förhållande till tidigare mycket begränsade uppgifter. De vanligaste ärendena gäller vissa frågor vid adoption, arv, upplösning av äktenskap och andra familjerättsliga frågor. Amtskommunerna är Danmarks motsvarighet till de svenska landstingen. Deras gränser sammanfaller med statsamtens. Köpenhamn och Frederiksberg utgör såväl kommuner som amtskommuner. Den s.k. Hovedstadskommissionen har i ett nyligen framlagt betänkande pekat på två olika modeller för en reform av den amtskommunala strukturen i huvud- stadsområdet (betænkning nr. 1307). Den ena modellen - ett huvudstadsamt - omfattar Köpenhamns och Frederiksbergs kommuner samt Köpenhamns amt. I detta alternativ fokuseras de amtskommunala uppgifterna. Modellen bygger på gällande ansvarsfördelning mellan kommuner och amtskommuner. Enligt den andra modellen skapas en huvudstadsregion av Köpenhamns och Frederiksbergs kommuner samt Köpenhamns, Frederiksborgs och Roskilde amt. Här sätts hanteringen av regionala uppgifter i fokus. Decentralisering till kommunerna av amtskommunala uppgifter övervägs. Utvecklingen i Norge är snarlik den i Danmark. Tidigare fullgjorde också i Norge statens företrädare i amtet, omdöpt år 1918 till fylke, många uppgifter som sedermera lagts till den folkvalda fylkeskommunen, den norska motsvarigheten till det svenska landstinget. Fylkeskommunen omvandlades under åren 1975 och 1976 till ett direktvalt organ med egen beskattningsrätt. Fylkesmannen i de numera 19 fylkena fullgör en rad kontrollfunktioner gentemot kommunerna. Det statliga fylkesorganet handlägger också ett antal frågor av ungefär samma karaktär som de svenska länsstyrelserna har att hantera. De gäller bl.a. plan- och byggnadsärenden, miljövård, familjerättsliga frågor, social- frågor, fiskefrågor, ärenden om civilförsvar samt tillsyn av den kommunala eko- nomin. Här kan tilläggas att Oslo utgör både kommun och fylkeskommun. Oslo och Akershus fylken har en gemensam fylkesman. Fylkesindelningen i Norge är oförändrad sedan år 1866, med undantag för sammanläggningen år 1972 av Bergen och Hordaland. En utredning konstaterade våren 1992 att det finns behov av en genomgång av fylkesindelningen i hela Norge (NOU 1992:15). Det låg dock utanför utredningens uppdrag att föreslå konkreta förändringar, förutom beträffande Oslo och Akershus. Enligt utredningens uppfattning borde de två fylkena läggas samman. Den norska regeringen tog under våren 1995 upp frågan om uppgiftsfördelningen mellan olika förvaltningsnivåer. Vidare diskuterades fylkeskommunens fort- bestånd. Regeringen ansåg att fylkeskommunen skall bestå och vidareutvecklas. Med denna utgångspunkt konstaterades att en icke ändamålsenlig fylkesindelning medför demokratiska problem genom att den försvårar de folkvalda organens möjligheter att agera effektivt. Detsamma gäller statlig verksamhet, vars regionala indelning följer fylkesgränserna. Regeringen föreslog inga konkreta indelningsändringar. I stället borde den nu gällande indelningen ses över. Stortinget borde kunna fatta beslut om indelningen under stortingsperioden 1997-2001. Det finns en bred enighet om behovet av en reform i huvudstadsområdet. En kommitté har tillkallats för att närmare se över reformbehovet och alternativ till lösningar, såsom fylkessammanläggning, mellankommunalt samarbete och bildandet av en regionkommun. Kommittén skall presentera resultatet av sitt arbete före utgången av år 1996. Finland har elva län jämte landskapet Åland, alla med en av republikens presi- dent utsedd landshövding som chef. På länsstyrelserna ankommer i Finland regio- nalförvaltningsuppgifter inom social- och hälsovårdsväsendet samt de regionala ledningsuppgifterna inom polis- och räddningsväsendet. Länsstyrelserna sköter även trafikuppgifter som regional förvaltningsmyndighet och vissa av handels- och industriministeriets, justitieministeriets, undervisningsministeriets samt jord- och skogsbruksministeriets regionala förvaltningsuppgifter. Den finska länsindelningen har sina rötter i den svenska; Sverige och Finland var ju ett fram till år 1809, då Finland blev ett autonomt storfurstendöme under Ryssland. I slutet av 1200-talet blev tre av de viktigaste slott som byggts för landets försvar - i Åbo, Hämee och Viborg - basen för den s.k. slottslänsförvaltningen. Ett förläningssystem tillämpades. Under perioden 1550-1680 fick länsorganisationen ett feodalt drag i och med att förläningarna började gå i arv. Länsförvaltningen blev bestående genom 1634 års regeringsform då Finland delades in i fyra län, främst på grundval av slottslänens och landskapens gränser. Länens antal har under åren 1721-1985 gradvis ökat, senast år 1985 då åtta län blev elva (jämte landskapet Åland). 3.3 Skåne 3.3.1 Bakgrund Genom freden i Roskilde 1658 avträdde Danmark-Norge bl.a. Skåne och Blekinge till Sverige. I mars samma år utnämndes riksamiralen Gustav Otto Stenbock till generalguvernör över de skånska landskapen. Skånes svenska period inleddes. På den danska tiden fanns det slott i Malmö, Landskrona och Helsingborg, vart och ett med sitt län. Helsingborg svarade då, i varje fall tidvis för hela norra Skåne. Sedan svenskarna år 1612 bränt Vä tvångsförflyttades invånarna till det nyanlagda Kristianstad, byggt som försvarsanläggning. Kristianstad blev eget län år 1617. Efter erövringen år 1658 organiserades Skåne, Halland och Blekinge som ett generalguvernement, dvs. både den civila och den militära makten förenades i en och samma person, generalguvernören. Under denne fanns befallningsmän, länshövdingar, kommendanter (benämningarna skiftade) på slotten i Malmö, Landskrona, Helsingborg, Kristianstad, Sölvesborg och Kristianopel, vart och ett med sitt „län„. Åren 1670-1675 fanns det två landshövdingedömen, ett för västra Skåne med Malmö som residensort och ett för östra Skåne, inklusive Blekinge, med Kristianstad som residensort. Landshövdingedömena svarade för den civila makten. Den militära låg hos en gemensam överkommendant. Från och med år 1675 överfördes östra Blekinge (öster om Mörrumsån) till Kronobergs län. Under det skånska kriget rådde allmän oreda, men år 1680 återinfördes generalguvernementet och omfattade då förutom Skåne även Halland, Göteborgs stad, Bohuslän och två härader i Västergötland där generalguvernör Ascheberg hade besittningar. Blekinge blev eget län. Från år 1693 var Skåne ett eget guvernement, som bestod så länge det stora nordiska kriget varade. Först år 1719 blev den nuvarande län- sindelningen i Skåne med de två länen definitiv och påföljande år skedde en gränsreglering. Därmed var grunden lagd för en administrativ indelning, som hittills har stått emot alla förändringar. Beträffande Kristianstads och Malmöhus läns nuvarande geografiska omfattning kan konstateras att de så gott som helt motsvarar landskapet Skåne. Endast Östra Karups församling i Båstads kommun, Kristianstads län, avviker härifrån genom sin tillhörighet till landskapet Halland. Skåne brukar anses vara en av de få regioner i Sverige som uppvisar en tydlig kulturell identitet. Det hävdas dock ibland, att hela det område som utgjorde de tidigare danska „Skånelanden„ är en region. Då skulle även förutom Skåne räknas in södra Halland och västra Blekinge. 3.3.2 Sammanläggning av Kristianstads och Malmöhus län -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Kristianstads och Malmöhus län läggs den 1 | | januari 1997 samman till ett län. | | Samtidigt förs länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län| | samman till en länsstyrelse. | -------------------------------------------------------------------- Regionberedningens förslag överensstämmer i huvudsak med regeringens. Remissinstanserna: Med undantag för Länsstyrelsen i Malmöhus län instämmer samtliga remissinstanser i Skåne, som har yttrat sig, i förslaget att lägga samman de två Skånelänen. I en del fall görs tillstyrkandet beroende av att det samtidigt görs en ändring av uppgiftsfördelningen mellan staten (länsstyrelsen), landstingen och kommunerna. Detta gäller Kristianstads, Perstorps, Simrishamns, Tomelilla, Ängelholms och Örkelljunga kommuner. Även Kommunförbundet Kristianstads län har denna uppfattning. Också Kommunförbundet Malmöhus samt Skånestyrelsen - ett regionövergripande organ bildat av de två landstingen och kommunförbunden samt Malmö kommun - är positiva till bildandet av ett Skånelän. Ledamöter och suppleanter i styrelsen för Länsstyrelsen i Malmöhus län bi- träder i eget remissyttrande Skånestyrelsens synpunkter. Några kommuner i Halland uppmärksammar konsekvenserna för Hallands del av länssammanläggningar i södra och västra Sverige. Varbergs kommun menar att en separat förändring i Skåne och Västsverige inte kan genomföras om inte nuvarande Halland omfattas av en helhetslösning. Falkenbergs, Halmstads och Hylte kommuner framför åsikten att en ny länsindelning bör klarläggas i ett sammanhang för hela landet. Denna uppfattning förs fram även av Tranemo kommun. Sydsvenska Handelskammaren, som stöder förslaget om förändring av läns- gränserna i Skåne, betonar dock att förändringen bör vara ett steg i en mer omfattande förändringsprocess samt att en naturligt sammanhållen region i södra Sverige måste utgöras av ett större geografiskt område. Några kommuner i Kronobergs län anser att möjligheten bör utredas att bilda en region inom området för Sydsam-samarbetet, dvs. Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län. Detta gäller Ljungby, Markaryds och Älmhults kommuner. Även Tingsryds kommun anser att det regionala samarbetet inom Sydsam skall prövas innan nya länsindelningar görs. Sydsam - ett regionalt samarbetsorgan som omfattar Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hallands län - tillstyrker för sin del förslaget om Skåne län, under förutsättning att ett betydande flertal av kommunerna och landstingen i regionen bekräftar detta. Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet, Lantbrukarnas Riksförbund, Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Köpmannaförbund tillstyrker bildandet av Skåne län. Landstingsförbundet framhåller att den förändrade länsindelningen syftar till att dels skapa en ändamålsenlig organisation för framtidens hälso- och sjukvård, dels ge förutsättningar för en kraftsamling kring de regionala utvecklingsfrågorna. I det senare avseendet kan den förändrade länsindelningen ses som ett första steg, som bör följas av beslut om en överflyttning av ansvaret för den regionala utvecklingen från länsstyrelserna till folkvalda organ. Svenska Kommunförbundet anser att Skåne län bör bildas tidigare än den 1 januari 1999, som föreslagits av Regionberedningen. Nästan alla statliga myndigheter som har yttrat sig i ärendet tillstyrker Re- gionberedningens förslag till ändrad länsindelning i Skåne. Detta gäller bl.a. Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Socialstyrelsen, Boverket, Statens kul- turråd, Lunds universitet och Lantmäteriverket. Skogsstyrelsen ser en länssammanläggning i Skåne naturlig från såväl allmänna regionala utgångspunkter som med hänsyn till de skogliga förutsättningarna. Banverket framhåller att den större regionen kommer att underlätta samarbetet mellan verket och den regionala nivån. Vägverket, som inte har några invändningar mot en ändrad länsindelning i Skåne, påpekar att i Skåne överensstämmer Vägverkets indelning med det föreslagna Skåne län. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) är av uppfattningen att hela landets länsindel- ning borde ha behandlats i detta sammanhang. Inte heller AMS har emellertid något emot att länsindelningen ändras i Skåne. Statskontoret anser att en förändrad länsindelning i Skåne bör följas av omedelbara initiativ till en dialog mellan regeringen, landstingen och kom- munerna om ytterligare indelningsändringar. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer anser det orimligt att ta ställning till länsindelningen utan att samtidigt ta ställning till frågan om „regionparlament„. Därutöver anmäls i sak stor tveksamhet till Regionbe- redningens förslag utifrån två aspekter: regional identitet och länsorganens medborgarförankring. Enligt Närings- och teknikutvecklingsverkets uppfattning kan beslut om föränd- ringar i den geografiska indelningen fattas först när frågan om uppgiftsför- delningen har avgjorts. Resultaten av det arbete som utförs av Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (HSU 2000) samt Förvaltningspolitiska kommissionen bör vidare avvaktas. Överstyrelsen för civil beredskap avstyrker en ändring av länsindelningen till dess totalförsvarets förutsättningar har klargjorts. Det finns visserligen behov av en förändring, men de föreslagna storlänen skulle t.ex. med hänsyn till det stora antalet kommuner försvåra länsstyrelsernas uppgift att stödja och följa upp kommunernas beredskapsförberedande arbete. Statens naturvårdsverk anser att det är lika viktigt som gränsändringar att utveckla samverkansmodeller för olika situationer. Det föreslagna Skånelänet kan medföra svårigheter att upprätthålla meningsfulla kontakter med kommunerna i vardagsarbetet. En förändring av länsindelningen bör därför kombineras med initiativ till att utveckla och underlätta införandet av olika typer av samverkansmodeller. Naturvårdsverket vill inte motsätta sig att Skåne län bildas. Nackdelarna med de många kommunerna kan nämligen kompenseras av att Skåne från många synpunkter utgör en funktionell enhet. Tjänstemännens Centralorganisation anser att ett beslut om ny länsindelning bör föregås av en samordning med Förvaltningspolitiska kommissionen. Stiftelsen Skånsk Framtid anser att en sammanslagning av landskap med olika kulturhistorisk bakgrund och näringslivsmässiga förhållanden är klart olämpligt. I stället föreslås att det för „Skånelandsregionen„ skall finnas fem län; nordvästra Skåne bör brytas ut ur Malmöhus län och bilda Helsingborgs län. Skälen för regeringens förslag: I Skåne finns nu en bred enighet om att landska- pet Skåne - som hålls samman av en stark kulturell identitet - är en naturlig enhet för den regionala samhällsförvaltningen. Strävandena att uppnå en gemensam regional indelning i denna del av landet har pågått under flera år. Den s.k. fempartsgruppen (landstingen och kommunförbunden i Kristianstads och Malmöhus län samt Malmö kommun) hemställde i maj 1992 att det skulle få bedrivas försöksverksamhet med en förändrad regional uppgiftshantering i landskapet Skåne. Framställningen kompletterades i augusti 1993 med mera konkretiserade önskemål. Dessförinnan hade en skrivelse med samma inriktning getts in av de politiska partierna i Skåne. Fempartsgruppen har efter 1994 års val ersatts av Skånestyrelsen, nominerad av partiorganisationerna i Skåne och formellt utsedd av fempartsgruppens medlemmar. En process med syfte att skapa en sjukvårdshuvudman för hela Skåne har också inletts. Förändringar av den regionala indelningen i vårt land förutsätter en bred lo- kal och regional förankring. En sådan föreligger nu i Skåne, där uppslutningen kring en sammanläggning av Kristianstads och Malmöhus län är i det närmaste total. Regeringen anser därför att tiden nu är mogen att tillmötesgå önskemålen om att bilda ett nytt Skånelän för att komma till rätta med de besvärande problem i form av bl.a. bristande överblick och möjligheter till samordning som den nuvarande indelningen för med sig och som har beskrivits av Region- beredningen. Som en följd av länssammanläggningen bör de nuvarande länsstyrelserna i Kris- tianstads och Malmöhus län föras samman till en länsstyrelse. En sammanläggning av de båda skånska länen får således till följd att en länsstyrelse i framtiden skall fullgöra de uppgifter som i dag är fördelade på två. Från organisationssynpunkt har framför allt två invändningar mot en sam- manläggning av de båda Skånelänen framförts. Den första går ut på att 33 kommuner och 1,1 miljoner invånare är för mycket för att en länsstyrelse skall kunna upprätthålla dagens nära och frekventa sam- arbete samt kvalitet i fråga om tillsyn och kontroll. Enligt den andra invändningen finns det en risk för att den förhållandevis s- tora organisation som blir resultatet av en sammanläggning skulle byråkratiseras genom att länsexperterna fick ägna sin huvudsakliga tid åt ledningsfrågor och följaktligen skulle få mindre tid över för kontakter med „fältet„. Värdet av dessa synpunkter skall inte förringas, men enligt regeringens upp- fattning är de antydda negativa konsekvenserna inte sådana att de inte kan bemästras med en ändamålsenligt utformad organisation och ett förändrat arbetssätt. De positiva följderna i form av bättre överblick och samordning är så stora att de motiverar regeringens förslag. Här skall framhållas att avstånden i Skåne är korta. Även resor över hela det nya länet framstår därför inte som särskilt långa eller tidsödande. Vidare bör inte all regional offentlig verksamhet lokaliseras till en enda ort (se avsnitt 3.3.4). I framtiden bör man tänka sig helt nya förvaltningsstrukturer med de- centraliserade lösningar, användning av ny teknik eller andra arbetsmetoder. Förutom den tillgång till service av olika slag som detta innebär för med- borgarna, minskar därigenom också behovet av resor. Indelningsfrågan i Skåne måste, som flera remissinstanser också har anfört, ses även i ljuset av det samarbete som har utvecklats i den sydsvenska regionen. I denna region, som utöver Skåne omfattar även Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge och Hallands län, bedrivs ett samarbete kring regionala utvecklings- frågor. Ett särskilt samarbetsorgan, Sydsam, har bildats för ändamålet. Dess uppgift är att hävda Sydsveriges gemensamma intressen inom landet och internationellt samt att vara ett komplement till det arbete som bedrivs på läns- och kommunnivå samt öka kunskapsmängden om regionens betydelse. En länssammanläggning i Skåne innebär inte att landskapet skulle brytas ut ur det sydsvenska samarbetet. Tvärtom visar de synpunkter i detta avseende som har förts fram av flera remissinstanser att man slår vakt om ett fortsatt samarbete i Sydsverige kring frågor som spänner över en större region än enbart Skåne. Sammanläggningen av Kristianstads och Malmöhus län, och därmed även de två länsstyrelserna, bör genomföras den 1 januari 1997. 3.3.3 Det nya länets namn -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Det nya länet i Skåne benämns Skåne län. | -------------------------------------------------------------------- Regionberedningens förslag överensstämmer med regeringens. Remissinstanserna: Frågan behandlas inte särskilt i något av remissvaren. Skälen för regeringens förslag: Det nya länets geografiska utsträckning bör enligt regeringens mening avspeglas i dess namn. En namngivning efter residensstaden skulle vara mindre lämplig, eftersom en sådan i alltför hög grad knyter an till en geografiskt avgränsad del av länet. En sammanläggning bör komma till uttryck genom ett nytt namn som bygger på något som är gemensamt för hela det geografiska område som det nya länet kommer att omfatta. Ett befintligt länsnamn bör då inte behållas och utsträckas till att omfatta det nya, större länet. Det nya länet kommer, med undantag för Östra Karups församling i Båstads kommun, att helt motsvara landskapet Skåne. Enligt regeringens mening är Skåne därför den gemensamma nämnare som bör läggas till grund för länets namn. Vi föreslår således att det nya länet benämns Skåne län. 3.3.4 Residensstad i det nya länet -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Malmö bör vara residensstad i Skåne län, men| | ett förslag läggs fram först sedan det har klarlagts vilken för-| | delning offentlig förvaltning kan komma att få i regionen. | | En särskild utredare kommer därför att tillkallas för att efter| | samråd med företrädare för regionen och andra berörda parter utar-| | beta ett underlag till regeringen om dessa frågor. | | Regeringen kommer därefter att för riksdagen lägga fram förslag| | om residensstad i Skåne län. | -------------------------------------------------------------------- Regionberedningens förslag: Kristianstad bör vara residensstad i Skåne län. Remissinstanserna: Det stora flertalet remissinstanser i Skåneregionen hänvisar till yttrandet från Skånestyrelsen, ett organ bildat av landstingen och kommun- förbunden i de två Skånelänen samt Malmö kommun. Däri uttrycks uppfattningen att valet av residensstad och huvudort för den statliga länsförvaltningen i första hand är en statlig angelägenhet. En vanlig synpunkt är att decentraliserade lös- ningar bör prövas. Bromölla, Klippans, Kristianstads, Osby, Simrishamns, Tomelilla och Örkel- ljunga kommuner, Kristianstads läns landsting, Länsstyrelsen i Kristianstads län samt Kommunförbundet Kristianstads län anser att Kristianstad skall vara residensstad i det nya länet. Därigenom uppnås en bättre geografisk balans i länet än om Malmö skulle vara residensstad. En lokalisering av en sammanslagen länsförvaltning skulle vidare innebära en viss kompensation för det bortfall av arbetstillfällen som bl.a. nedläggningen av regementena P 6 och A 3 inneburit. Länsstyrelsen framhåller att såväl de båda skogsvårdsstyrelsernas gemensamma kansli i Skåne som Vägverkets Skåneregion och Södra militärområdesstaben alla är förlagda till Kristianstad och att det finns goda lokalmässiga förutsättningar för en lokalisering av Skånelänsstyrelsen till orten. Mot bakgrund av lokaliseringens betydelse för att locka såväl industri, forsk- nings- och utvecklingsresurser som människor anser AB Skånebrännerier att Kristianstad bör behållas som residensstad i avvaktan på att en ny sydsvensk region bildas. Företagarnas Riksorganisation i Kristianstad och i Åhus, Före- tagsgruppen C 4 och Kristianstadsindustrins samarbetsgrupp understryker vikten av att den regionala balansen bibehålls och betonar att det geografiska läget för Kristianstad är idealiskt med tanke på samarbetet över länsgränserna. Burlövs, Malmö, Svedala, Vellinge och Ystads kommuner, Länsstyrelsen i Malmö- hus län, Lunds universitet, Svenska Arbetsgivareföreningen och Sveriges Köpman- naförbund förespråkar i stället Malmö som residensstad. Sydvästra Skånes kommu- nalförbund anser att Malmö eller Lund skall vara residensstad. Även Helsingborg förs fram som ett alternativ till Kristianstad. Bland de argument som anförs till stöd för Malmö märks särskilt följande. Rikets tredje stad bör även i fortsättningen vara residensstad. Köpen- hamn-Malmö/Lund-regionen kommer att bli ett betydande kraftcentrum i norra Europa. Det skulle då vara minst sagt anmärkningsvärt om inte Malmö skulle vara residensstad i Skåne län. Till följd av befolkningsandelen i nuvarande Malmöhus län, koncentrationen av verksamhet till Skånes västra och sydvästra del, tillkomsten av den fasta Öresundsförbindelsen, stora infrastrukturprojekt i nuvarande Malmöhus län samt det starka exploateringstrycket i övrigt i det länet kommer det även i fortsättningen att behövas en stark länsstyrelserepresentation i Malmö. Slutsatsen att Kristianstad skulle innebära en bättre geografisk balans jämfört med Malmö är därför förhastad. Kristianstad är inte heller en mer geografiskt centrerad ort än Malmö; orterna ligger i var sitt hörn av Skåne. Vidare anförs att merparten av med länsstyrelsen samverkande myndigheter och företag finns i Malmöområdet, att Barsebäcksberedskapen ställer krav på närhet till Beredskapsstyrelsen i Danmark (Köpenhamn), Sydkrafts och Barsebäcks kompetens och till strålskyddskompetens vid Lunds universitet. Tetra Laval Group, Svenska Nestlé AB, PLM AB, Medeon AB, Euroc AB, Kockums AB, Gambro Group, Cardo AB och Pågengruppen AB anser att Malmö skall vara residens- stad i Skåne län av framför allt följande skäl. Öresundsregionen håller med accelererande fart på att bli ett betydelsefullt kraftcentrum; i detta bör regionens administration ha sitt säte. Universitetens verksamhet är en nyckel- faktor för regionens framgång. Vidare är samarbetet mellan universiteten i Lund/Malmö-området och Köpenhamn av vital betydelse för regionen. Slutligen anförs att Malmö är och kommer att förbli ett nav för kommunikationerna i södra Sverige; tillgängligheten till länsstyrelsen får inte underskattas. Närheten till internationella kontaktnät talar enligt Nordbankens och Skandinaviska En- skilda Bankens regionkontor för Malmö som residensstad. Med tanke på bl.a. de kraftigt ökade infrastruktursatsningarna i Öresundsområdet, anser Trelleborg AB att länets aktivitetscentrum rimligen bör ligga i Öresundsregionen. Magnet Malmö AB och DataLogic AB anser att Malmö, som det svenska navet i regionaliseringen av Öresundsområdet, är Skånes naturliga residensstad. Skälen för regeringens bedömning: En sammanläggning av länen i Skåne innebär att det nya länet blir mer geografiskt omfattande samt får ett betydligt större antal såväl invånare som kommuner och andra aktörer än de nuvarande länen. Detta kan leda till att länsstyrelsens ledning får utöva sin närvaro i länets olika delar på ett sätt som skiljer sig från den nuvarande ordningen. I fråga om lokaliseringen av residensstaden för Skåne län gör regeringen följande bedömning. Valet av residensstad kan ses som en symbolfråga. Vad saken gäller är om detta - i fallet Kristianstad - skall bli beroende av strävanden att inom Skåne försöka balansera olika delar av regionen i förhållande till varandra eller om den ort - Malmö - som är den klart dominerande staden i Skåne med många olika funktioner inom såväl offentlig förvaltning som det privata näringslivet också skall göras till regionens centrum för den statliga länsstyrelseorganisationen. Regeringen finner i och för sig ambitionerna att uppnå balans mellan Mal- mö/Lund-regionen och övriga delar av Skåne - inte minst de i nordost - mo- tiverade. Frågan är dock om detta bäst låter sig göras genom lokaliseringen av sätet för länsstyrelsen. Regeringen utgår från att verksamhet kommer att utövas i såväl Malmö som Kristianstad, oavsett vilken av dessa orter som görs till residensstad i Skåne län. Strävandena att uppnå inomregional balans bör tillgo- doses t.ex. genom lokalisering av delar av övrig regional offentlig förvaltning till andra orter än residensstaden. Länets förhållandevis ringa yta och placeringen av Malmö respektive Kristianstad i var sitt hörn av regionen gör att enbart geografiska hänsyn inte talar till någondera ortens fördel. Vid en samlad bedömning anser regeringen att Malmö bör vara residensstad i Skåne län. Innan ett förslag i frågan kan presenteras behöver dock ytterligare utredningsmaterial tas fram. Regeringen har från företrädare för Skåne erfarit att det i regionen finns en uttalad vilja att i samförstånd utarbeta en gemensam strategi när det gäller lokaliseringen av offentlig förvaltning i det nya länet. Valet av residensstad utgör i detta sammanhang en viktig komponent. För lokaliseringen av länsstyrelsens verksamhet bör en väsentlig utgångspunkt vara att den kan bedrivas effektivt och rationellt samtidigt som medborgarnas behov av tillgång till länsstyrelsens service beaktas. En särskild utredare kommer att tillkallas för att efter samråd med företrä- dare för regionen och andra berörda parter utarbeta ett underlag om lokalise- ringen av regional offentlig förvaltning i Skåne län. Regeringen kommer senare denna dag att besluta om direktiv för den särskilda utredaren. Enligt dessa skall uppdraget redovisas senast den 30 april 1996. Regeringen avser att därefter återkomma till riksdagen med ett förslag om valet av residensstad i det nya Skånelänet. 3.4 Västsverige 3.4.1 Bakgrund I 1634 års regeringsform fördelades landsregeringen på ett landshövdingedöme i Västergötland över Skaraborgs län, med Skara som residensstad, och ett över Älvsborgs län och Dalsland, med Göteborg som residensstad. Efter erövringen av Bohuslän och Halland år 1658 tillkom Göteborgs och Bohus län samt Hallands län. Residensstäderna blev snart därefter de nuvarande. Götaälvsområdets indelningshistoria är komplicerad. Askims, Sävedals och Vättle härader samt Lundby och Tuve socknar på Hisingen (dvs. Östra Hisings härad, tidigare benämnt Svenska Hisingen), tillföll Sverige tillsammans med bl.a. Sävedals härad någon gång mellan år 1206 och 1261. Området kom att ingå i landskapet Västergötland. Den mark på vilken Göteborg vuxit upp tillhörde från början dels Sävedals, dels Östra Hisings härad. Göteborg med Sävedals och Askims härader jämte Svenska Hisingen hörde under perioden 1634-1679 till Älvsborgs län. Göteborg var då residensstad i detta län. Bohuslän, som alltså före år 1658 tillhörde Norge, har burit olika namn. Den norra delen kallades Ranafylke och den södra Älvsyssel. Namnet Bohuslän, som först möter på 1400-talet, avsåg ursprungligen endast Älvsyssel. Det har sitt ursprung i fästningen Bohus, nu en ruin vid Kungälv. Efter freden i Roskilde blev hela landskapet Bohuslän ett särskilt län. Landshövdingen bar titeln guvernör och residerade åtminstone i fredstid på Bohus. En förändring av länsindelningen i Västsverige företogs år 1679. Då förenades Göteborg, Sävedals, Askims och Vättle härader, Svenska Hisingen, Bohuslän, Dal med Vänersborg och en del av Väne härad till ett län med Göteborg som residensstad. Detta län benämndes Göteborgs och Bohus län med Dal. Guvernör var Rutger von Ascheberg. Då denne år 1680 utnämndes till generalguvernör över Skåne, Halland, Göteborg och Bohus län m.m., kom Bohuslän och Göteborg med Sävedals och Askims härader jämte Svenska Hisingen att bilda ett särskilt län, benämnt Göteborgs och Bohus län. Detta bestod alltså av Skånska generalguverne- mentets nordligaste del. Ascheberg residerade i Malmö och en landshövding utnämndes för det nya länet (inledningsvis benämnt Göteborg och Bohus län, för att markera Göteborgs mäktiga ställning i länet). Under de två första åren var Bohus residensstad, därefter Göteborg. När det under Gustav Vasas tid upprättade ståthållardömet Västergötland år 1634 delades, bildades Älvsborgs och Skaraborgs län. Att Göteborg med omnejd år 1679 bröts ut ur Älvsborgs län, har redan nämnts. Älvsborgs läns namn är bildat efter de olika befästningar vid Göta Älvs mynning, som har burit samma namn (Gamla Älvsborg anlades på 1300-talet, Nya Älvsborg tillkom under 1640-1670-talen). Vänersborg blev residensstad i Älvsborgs län år 1680. Därefter har såväl Göteborgs och Bohus som Älvsborgs län i princip haft en hävdvunnen geografisk omfattning (bortsett från perioden 1716-1719, då Göteborgs och Bohus län, Halland, Västergötland, Närke och Värmland utgjorde ett västsvenskt generalguvernement, under Carl Gustaf Mörner af Morlanda). Mariestad grundades år 1583 vid Tidans mynning mot Vänern av hertig Karl (sedermera Karl IX) och namngavs efter hans första gemål, Maria av Pfalz. Stadens näringsliv dominerades av seglationen på Vänern och handeln på Värmlands bergslag. Konkurrensen med de andra Vänerstäderna ledde vid 1600-talets mitt till att städernas marknader och torgdagar öppnades för konkurrenterna. År 1585 blev Mariestad säte för superintendenten (ett slags biskop) över bl.a. Värmland. Superintendenturen flyttades år 1647 till Karlstad. Från 1660-talets början blev Mariestad residensstad i Skaraborgs län. Folkmängden har sedan år 1800 ökat i samma takt som svenska städer i genomsnitt, men inom länet har Mariestad förlorat något i betydelse. Såväl Skövde och Lidköpings som Falköpings kommuner har i dag fler invånare än Mariestads kommun. När det gäller Västsveriges nuvarande geografiska omfattning kan följande sägas. Hallands län motsvarar i princip landskapet Halland medan Göteborgs och Bohus län omfattar Bohuslän och delar av Västergötland. Älvsborgs län omfattar Dalsland, med ett mindre undantag, och en betydande del av Västergötland. Skara- borgs län utgörs likaså av en betydande del av Västergötland. Bland avvikelserna härifrån kan nämnas att Hjärtums och Västerlanda för- samlingar i Lilla Edets kommun hör till Älvsborgs län, men ligger i Bohuslän. Till Göteborgs och Bohus län hör Lindome församling i Mölndals kommun, men församlingen ligger i landskapet Halland. Valbo-Ryrs församling i Munkedals kommun, Göteborgs och Bohus län, ligger i Dalsland. Södra Råda församling, Gullspångs kommun, tillhör Skaraborgs län men ligger i landskapet Värmland. Finnerödja och Tiveds församlingar, Laxå kommun, ligger i Västergötland men tillhör Örebro län. Kulturdragen i de västsvenska landskapen visar ett starkt beroende av den forna tillhörigheten till Sverige, Norge och Danmark. De kulturella iden- titeterna kan fortfarande mer anses följa de gamla landskapsgränserna än de administrativa länsgränserna. Det går en kulturgräns, den s.k. Tvååkersgränsen, genom Halland söder om Varberg. Den kommer till uttryck genom bl.a. byggnadsskick, dialekter, ortnamn, möbler, matkultur och textiltradition. Söder om gränsen dominerar skånska, danska och nordkontinentala företeelser som t.ex. korsvirkeshus och fyrkantsgårdar. Norr därom möter ett område som bildar övergångszon mot andra kulturdrag som man finner i det s.k. övre Västsverige. De halländska ådalarna har utgjort viktiga handels- och kulturförbindelser med Västergötland och Småland. Först vid 1800-talets slut började Göteborg på allvar bli viktigare för de nordhalländska handels- och kulturkontakterna. Älvsborgs län består av Dalsland och västra Västergötland, men fördelar sig närmare besett på en rad olika bygder med gamla kulturidentiteter. För Göteborgs del blev landskaps- och länsgränserna ett större problem först under 1900-talet och i takt med näringslivets expansion i Göteborgsområdet. Skaraborgs läns namn är bildat efter det år 1612 förstörda kungshuset med samma namn i Skara. Kännetecknande för länet är dess många mindre tätorter. Det är såväl ett jordbruks- som ett industrilän. En tredjedel av landarealen är åk- er. Samtidigt är länet ett av de mest industritäta i landet (räknat som andel av den totala sysselsättningen). 3.4.2 Geografisk avgränsning av ett nytt västsvenskt län -------------------------------------------------------------------- | Regeringens bedömning: Det finns en bred uppslutning kring en | | länsindelningsreform i Västsverige. Den närmare utformningen av | | ett nytt västsvenskt län är emellertid ifrågasatt och därför går det| | inte nu att lägga fram ett långsiktigt hållbart förslag om ny läns-| | indelning. | | Förutsättningarna för den framtida länstillhörigheten för vissa| | enskilda kommuner i regionen måste övervägas ytterligare. En sär-| | skild utredare kommer att tillkallas för detta. Inriktningen på | | arbetet bör vara att i princip Göteborgs och Bohus, Älvsborgs | | samt Skaraborgs län den 1 januari 1998 läggs samman till ett | | västsvenskt län samtidigt som länsstyrelserna i berörda län förs| | samman. | | Regeringen avser att under våren 1997 återkomma till riksdag-| | en i fråga om länsindelningen i västra Sverige. | -------------------------------------------------------------------- Regionberedningens förslag: Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs län samt Kungsbacka kommun i Hallands län läggs samman till ett län. Remissinstanserna: Ingen av remissinstanserna i Hallands län ställer sig bakom Regionberedningens förslag. När det gäller Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län finns en bred majoritet för att bilda ett nytt västsvenskt län. Ingen kommun och inget landsting i dessa län, som har yttrat sig, avstyrker en förändrad länsindelning. Några kommuner - Essunga, Grästorps, Lidköpings, Skara och Vara kommuner - i Skaraborgs län ställer sig positiva till Regionberedningens förslag att även Skaraborgs län skall ingå i ett nytt västsvenskt län. Övriga kommuner i länet har avvisat detta eller inte nu tagit ställning i frågan. Bland de statliga myndigheter som ställer sig bakom eller inte har något att invända mot Regionberedningens förslag återfinns Försvarsmakten, Socialstyrel- sen, Banverket, Vägverket, Göteborgs universitet, Arbetsmarknadsstyrelsen, Stat- ens kulturråd samt Lantmäteriverket. Som skäl för en länssammanläggning åberopas i stort sett samma argument som förts fram av Regionberedningen, dvs. strävan att undanröja de olägenheter från bl.a. planerings- och samordningssynpunkt som de - i perspektivet av dagens moderna samhälle - irrationellt dragna länsgränserna medför, att som en följd av en sådan förändring underlätta den ekonomiska utvecklingen i regionen samt att därigenom öka effektiviteten i gjorda insatser såväl inom den offentliga sektorn som på näringslivets område. Statskontoret tillstyrker i princip Regionberedningens förslag, men anser att en del „ytterkantskommuner„ särskilt bör inbjudas att yttra sig över om de i stället skulle föredra att föras till grannlänet. Detta gäller Bengtsfors och Åmåls kommuner i Älvsborgs län som anses kunna ha ett naturligt hemvist i Värmlands län, Habo och Mullsjö kommuner i Skaraborgs län som i mycket anses höra samman med Jönköpings län samt Gullspångs kommun i Skaraborgs län med sin näringsgeografiska anknytning till Örebro län. Om det inte bedöms möjligt att skapa det föreslagna Västra Götalands län, bör som minimialternativ enligt Statskontorets uppfattning Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län läggas samman. En något tveksam inställning till Regionberedningens förslag intas av Bo- verket, som ser problem med bildandet av det stora Västra Götalands län. Det är enligt myndigheten emellertid tänkbart att en sammanvägning av samtliga de sam- verkansbehov som finns i Västsverige skulle kunna motivera bildandet av det föreslagna västsvenska storlänet. Landstingsförbundet tillstyrker en förändrad länsindelning i Västsverige. Med åberopande av pågående diskussioner i regionen om omfattningen av det nya större länet, hänvisar förbundet i denna del till remissyttrandena från berörda kommu- ner och landsting. Även Svenska Kommunförbundet anser att en förändring av län- sindelningen i Västsverige nu bör komma till stånd. Hur ett nytt län skall se ut måste emellertid enligt förbundet bli beroende av remissynpunkterna från berörda kommuner och landsting. Det är därvid inte givet att en ny länsindelning måste utgå från att i princip hela län förs samman. Referensgruppen för kulturvetenskaplig forskning och utbildning i Västsverige anser att Regionberedningens allmänna intentioner om en effektiviserad regional indelning i bl.a. Västsverige bör förverkligas. En del remissinstanser förordar ett nytt län i Västsverige med en annan geo- grafisk omfattning än den som Regionberedningen föreslagit. Göteborgs kommun anser det således vara nödvändigt med en bättre samordning av den offentliga verksamheten i Västsverige. Regionberedningens förslag kan dock enligt kommunen vara problematiskt att genomföra. Eftersom länsgränsen skär genom Göteborgsregionen är det mycket angeläget att indelningsfrågan i Väst- sverige snarast löses oberoende av hur beredningens förslag i övrigt vinner ge- hör. Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län borde därför läggas samman som ett första steg i den nya länsstrukturen i Västsverige. Om detta inte är möjligt att genomföra utan följdkonsekvenser för landstingens indelning, föreslår kommunen som en temporär lösning att en av de aktuella landshövdingarna förordnas att tilllika vara landshövding i det andra länet. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser, utan att ta ställning till Re- gionberedningens förslag, att Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län skall läggas samman så snart nödvändiga förberedelser har vidtagits. Länsstyrelsen i Älvsborgs län avvisar en sammanläggning av Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län som ett första steg i en förändrad länsindelning i Västra Sverige. Enligt länsstyrelsens uppfattning är det viktigt att hela Västsverige konstitueras redan från början; med Skaraborgs län som en naturlig del av en västsvensk region uppnås en god balans i regionen. En förändring av nuvarande länsgränser måste emellertid kopplas till en reformerad länsdemokrati i enlighet med Regionberedningens förslag. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför att det i dag i många frågor finns ett utvecklat samarbete inom regioner som är större än dagens län, inte minst i Västsverige. Detta samarbete bör utvecklas och fördjupas. Närheten till medborgarna och de demokratiska aspekterna skall vara grunden för den geo- grafiska indelningen. De framtida länsgränserna får inte utgöra hinder för samarbete med andra regioner. Bengtsfors kommun har i nuläget inget att erinra mot en sammanläggning av Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län, under förutsättning att länsförvaltningen lokaliseras till Vänersborg. En annan Dalslandskommun, Åmåls kommun, anser att om ett västsvenskt län bildas, organisationen måste utformas så att kompetens finns nära ytterområdena och för kommunens del nära Dalsland. Rikspolisstyrelsen framhåller att Regionberedningens förslag skulle innebära att ett mycket stort län bildas. För polisverksamhetens del kan detta medföra att flera polismyndigheter behövs i det nya länet. Detta skulle bryta mot den enhetliga myndighetsstruktur som eftersträvas. I det tidsperspektiv som Region- beredningen arbetat med skulle det från polisiär synpunkt därför vara mindre lämpligt att skapa det föreslagna storlänet. Däremot medför enligt Rikspolisstyrelsens uppfattning en sammanläggning av Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län inga nackdelar. Statens naturvårdsverk anser att det är lika viktigt som gränsändringar att utveckla samverkansmodeller för olika situationer. Det föreslagna Västra Gö- talands län kan medföra svårigheter att upprätthålla meningsfulla kontakter med kommunerna i vardagsarbetet. En eventuell förändring av länsindelningen bör därför kombineras med initiativ till att utveckla och underlätta införandet av olika typer av samverkansmodeller. Naturvårdsverket har förståelse för att förändringar kan behöva göras kring Göteborg. De bör i så fall koncentreras till de funktionellt direkt sammanknutna områdena. Sveriges Köpmannaförbund anser att en länssammanläggning bör begränsas till Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län. Företagarnas Riksorganisation i Älvsborg kan möjligen tänka sig en sammanläggning av de båda länen, under förutsättning att centrala länsfunktioner förläggs till Vänersborg. Hjo kommun anser att samordnings- och planeringsbehovet inom Göteborgsregionen bör kunna lösas på annat sätt än genom ett forcerat skapande av det föreslagna Västra Götalands län. En början skulle kunna vara ett samgående av län och kommuner i Göteborgsregionens närområde. Mullsjö kommun är av åsikten att indelningsproblemen i Göteborgsregionen bör kunna lösas med ett ingrepp av mera lokal karaktär; Skaraborgs län torde i det sammanhanget helt sakna betydelse. Skövde kommun avstyrker för närvarande Regionberedningens förslag om Västra Götalands län, men motsätter sig inte marginella justeringar i Göteborgsområdet. Det västsvenska samarbetet bör vidareutvecklas i andra former. I några remissvar förespråkas en annan regional indelning än den som Regionbe- redningen föreslagit eller en sammanläggning av Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län. Göteborgs och Bohus läns landsting anser sålunda att helst hela Halland bör ingå i ett nytt västsvenskt län. Munkedals kommun har åsikten att ett nytt län bör bestå av Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län samt norra delen av Hallands län, dvs. inte enbart Kungsbacka kommun. Enligt Västsvenska Handelskammarens mening bör ett betydligt större grepp tas än vad Regionberedningen föreslagit: Ett nytt län bör bestå av Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs och Värmlands län, de s.k. SNORP-länen (efter länsbokstäverna). Företagarnas Riksorganisation i Göteborg säger sig också kunna tänka sig att gå längre än vad Regionberedningen föreslagit. Dessförinnan måste dock en konsekvensanalys genomföras. Vara kommun markerar sitt intresse att ingå i Västra Götalands län, oavsett vad övriga kommuner i Skaraborgs län anser i frågan. En majoritet av dessa har varit kritiska till att ingå i ett nytt västsvenskt län. Gullspångs kommun anser att ett alternativ till ett storlän är en utökad västsvensk samverkan som bygger på ett samspel mellan kommuner, landstingen och länsstyrelserna. Mariestads kommun anser att det inte finns någon opinion i kommunen för en ändrad länsindelning i Västsverige. Skaraborgs län är en relativt väl avgränsad region. Det samarbete som successivt har vuxit fram i regionen är ett bra alternativ till en förändrad länsindelning. Tidaholms kommun anser att den nuvarande länsindelningen har skapat onödiga administrativa gränser. Det är viktigt att klara ut hur samverkan skall ske med övriga regioner så att inte nya administrativa gränser uppstår. Regionberedningens betänkande ger ingen bild av hur länsindelningen kommer att se ut i resten av Sverige, vilket är en brist. Kommunen ställer sig tveksam till att ingå som en del i ett nytt storlän. Det finns stor risk att Tidaholm och östra Skaraborg hamnar i det nya länets utkanter. Töreboda kommun konstaterar att det av Regionberedningen föreslagna Västra Götalands län skulle omfatta drygt 50 kommuner, varav många små. Dessa kan få problem att hävda sig och sina intressen i ett storlän. Det finns inte skäl att blanda in Skaraborgs län i debatten om den otympliga länsindelningen i Göteborgs närområde. Regionbe- redningen har inte konkret visat vilka fördelar som skulle vinnas med ett storlän. En del västsvenska kommuner - Tanums, Ale och Lilla Edets kommuner - anser länsindelningsfrågan vara så viktig, att den måste lösas oavsett vad som händer med Regionberedningens övriga förslag. Statskontoret anser att en ändrad läns- indelning kan genomföras med nuvarande uppgiftsfördelning utan att avvakta ett ställningstagande till Regionberedningens övriga förslag. Från flera kommuner i Västsverige - Kungälvs, Lysekils, Tanums, Uddevalla, Bollebygds, Borås, Lilla Edets, Svenljunga och Trollhättans kommuner - framförs åsikten att om Västra Götalands län inte kan genomföras, Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län snabbt bör läggas samman som ett första steg i en förändrad län- sindelning i Västsverige. Denna åsikt delas av bl.a. Kommunalförbundet Fyrstadskansliet, Statskontoret och Älvsborgs kommunförbund. I några remissvar behandlas frågan om länsindelningen i övriga delar av landet. Vägverket, som inte har några invändningar mot en ändrad länsindelning, anser att om en sådan genomförs, en mera genomgripande översyn bör göras av möj- ligheterna att lägga samman län till större enheter över hela landet. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) är av uppfattningen att Regionberedningen borde ha behandlat indelningen i hela Sverige. Inte heller AMS har emellertid något emot att länsindelningen ändras i Västsverige. Åsikten att en förändrad länsindelning bör ske i ett sammanhang för hela landet uttrycks av Halmstads, Tranemo, Vänersborgs, Falköpings, Tibro och Töreboda kommuner. Vänersborgs kommun anför i övrigt att den i huvudsak delar Regionberedningens beskrivning av behovet av samarbete över länsgränserna. En stor del av nuvarande hinder har i Västsverige bryggats över genom samarbete mellan Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län. Kommunen vill inte utesluta smärre förändringar av länsindelningen. De mest akuta problemen är koncentrerade till Göteborgsregionen. I övrigt anser kommunen att Västsverige inte intar någon särställning. Älvsborgs läns landsting anser att om den regionala uppgiftsfördelningen inte klarläggs nu, frågan om sammanläggning av län i Västsverige bör skjutas på fram- tiden. Det kan inte vara rimligt att bygga upp en ny länsstyrelseorganisation utifrån dagens uppgiftsfördelning, om denna strax därefter kan komma att föränd- ras på ett omfattande sätt. Motsvarande synpunkt anförs av Karlsborgs kommun. Enligt Kungsbacka kommun är frågan om kommunens länstillhörighet inte aktuell förrän en tillfredsställande lösning finns beträffande de administrativa ni- våerna. Genomförandet av Regionberedningens förslag bör delas upp i två etapper. Reformeringen av den offentliga sektorn är den första etappen, som skall vara helt avslutad innan frågan om länsindelningen behandlas. Statskontoret anser att en förändrad länsindelning i Västsverige bör följas av omedelbara initiativ till en dialog mellan regeringen, landstingen och kom- munerna om ytterligare indelningsändringar. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer anser det orimligt att ta ställning till länsindelningen utan att samtidigt ta ställning till frågan om „regionparlament„. Enligt Närings- och teknikutvecklingsverkets uppfattning kan beslut om förändringar i den geografiska indelningen fattas först när frågan om uppgiftsfördelningen har avgjorts. Resultaten av det arbete som utförs av Kommittén om hälso- och sjukvårdens finansiering och organisation (HSU 2000) samt Förvaltningspolitiska kommissionen bör vidare avvaktas. Även i andra svar hänvisas till Förvaltningspolitiska kommissionen, vars arbete borde avvaktas innan länsindelningsfrågan avgörs. Detta gäller Länssty- relsen i Skaraborgs län, Skaraborgs läns landsting, Falköpings, Grästorps, Götene, Habo, Mariestads, Skara och Tibro kommuner samt Företagarnas Riksorganisation i Skaraborg, Tjänstemännens Centralorganisation och Kommunför- bundet Skaraborg. Enligt Svenska Kommunförbundets uppfattning bör länssammanläggningen ske tidigare än - som Regionberedningen föreslagit - den 1 januari 1999. Skogsstyrelsen anser det vara olämpligt att skapa ett Västra Götalands län utan att dessförinnan dels på ett mer uttömmande sätt ha klarlagt de övergripande förutsättningarna för en helhetslösning när det gäller den administrativa indelningen, dels ha bedömt och föreslagit åtgärder för att möta konsekvenserna inom intilliggande regioner, främst Halland. Skulle en förändring ändå genomföras bör den inte bli så omfattande som föreslagits. En möjlig förändring kunde vara att lägga samman Göteborgs och Bohus och Älvsborgs län, men därvid låta Kungsbacka vara kvar i Hallands län. Samarbetsnämnden för Dalsland ansluter sig inte till Regionberedningens förslag. En framtida indelning måste mera naturligt sammanfalla med etablerade samarbetsformer. Om Regionberedningens förslag vinner gehör måste enligt nämnden även sydvästra Värmland omfattas av förändringen. Samarbetsnämnden anser, tillsammans med Regionkommittén för Fyrstad, att Vänersborg måste bli residensstad och centralort för länsförvaltningen i ett nytt västsvenskt län. Säffle kommun anser att i vart fall de västra delarna av Värmlands län bör ingå. Filipstads kommun framhåller att, om den statliga länsnivån måste samordna sina resurser till större enheter, det från kommunens horisont är i riktning mot Öre- bro län och Bergslagen som Värmland bör söka sig. Överstyrelsen för civil beredskap avstyrker en ändring av länsindelningen till dess totalförsvarets förutsättningar har klargjorts. Det finns visserligen behov av en förändring, men de föreslagna storlänen skulle t.ex. med hänsyn till det stora antalet kommuner försvåra länsstyrelsernas uppgift att stödja och följa upp kommunernas beredskapsförberedande arbete. Skälen för regeringens bedömning: Frågan om länsindelningen i Västsverige har utretts många gånger. Det är naturligt att förhållandena kring Göteborg har rönt den största uppmärksamheten. Det är här som problemen när det gäller överblick och samordning under lång tid har visat sig svårast att komma till rätta med. Den vidare frågan om utsträckningen av en efter funktionella kriterier avgränsad västsvensk region har emellertid också ägnats betydande intresse. Två perspektiv gör sig således gällande i fråga om den administrativa in- delningen i Västsverige. Det första, bredare perspektivet tar sikte på den västsvenska regionen från verksamhets- och kontaktsynpunkt. Frågan gäller den rumsliga utbredningen av de nätverk som formas av främst näringsliv, kommunikationer, utbildning, forskning och kultur med centrum i Göteborgsregionen och där de offentliga insatserna ökar i effektivitet om de hanteras i en gemensam administrativ indelning. I ett andra, snävare perspektiv ligger fokus på förhållandena i Storgöteborg och de förändringar som behövs för att råda bot på de brister som följer av att länsindelningen splittrar en sammanhållen bostads- och arbetsmarknadsregion. Den administrativa indelningen i Storgöteborg berör ett förhållandevis be- gränsat antal kommuner. I fråga om den västsvenska regionens utbredning är det länen som utgör byggstenarna. I flera sammanhang framhålls att den västsvenska regionen utgörs av de s.k. NORP-länen (dvs. Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs samt Älvsborgs län). Dessa län ingår i ett flertal av de administrativa regionindelningar ovanför länsnivå som olika myndigheter och andra organisationer använder sig av. Flera utredningar har kommit till slutsatsen att NORP-länen bör läggas till grund för en ny administrativ indelning för Västsverige. Det är, som har framhållits i fråga om Skåne län, en grundläggande utgångs- punkt att indelningsändringar skall ha en bred lokal och regional förankring för att kunna genomföras. Det kan konstateras att en sådan uppslutning inte föreligger när det gäller Kungsbacka kommun. Den delen av Västsverige kan därför enligt regeringens mening inte nu inordnas i ett nytt västsvenskt län. Det råder å andra sidan en bred uppslutning bland remissinstanserna i Göte- borgs och Bohus samt Älvsborgs län om att länsindelningen i Västsverige bör för- ändras genom en sammanläggning av län. Det skall dock konstateras att tre av de fem Dalslandskommunerna i norra delen av Älvsborgs län (Dals-Eds, Färgelanda och Melleruds kommuner) inte har gett till känna någon åsikt om Regionberedningens förslag. Kritiska synpunkter har förts fram från Samarbetsnämnden för Dalsland. Bengtsfors kommun har sagt sig inte ha något att erinra i nuläget, under förut- sättning att Vänersborg blir residensstad i det nya länet. Åmåls kommun anser att länsorganisationen måste utformas så att kompetens finns nära ytterområdena. Samarbetsnämnden för Dalsland och Regionkommittén för Fyrstad har anfört att det är en förutsättning för en bred regional uppslutning kring en ändrad län- sindelning att Vänersborg blir residensstad i det nya länet. Vad beträffar Skaraborgs län är bilden mera splittrad och komplex. Kommunerna i den västra delen av länet är positiva till att ingå i ett nytt västsvenskt län. De anför till grund för den uppfattningen bl.a. att det är naturligt att orientera sig västerut och att samarbetet med övriga delar av Västsverige är väl utvecklat. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har markerat vikten av att Skaraborgs län redan från början ingår i ett nytt län i Västsverige. När det gäller övriga kommuner i Skaraborgs län har flertalet uttryckt skepsis till förslaget om Västra Götalands län. De har framfört tveksamhet beträffande förutsättningarna att känna samhörighet inom ett så geografiskt omfattande nytt västsvenskt län. Mullsjö kommun har i sitt remissvar pekat på sin samhörighet med Jönköpings län samt anfört att om förslaget om ett nytt västsvenskt län ge- nomförs, kommer kommunen troligen att tvingas aktualisera frågan om sin framtida länstillhörighet. Även andra gränskommuners länstillhörighet torde, vilket också har framgått under remissförfarandet, kunna komma att tas upp till diskussion. Mot bakgrund av de entydiga ställningstagandena i Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs län och efter överläggningar med företrädare för olika politiska partier och andra aktörer finner regeringen att det trots allt finns starka skäl för att Skaraborgs län i princip bör ingå i ett nytt västsvenskt län. Det främsta argumentet för detta ställningstagande är att det är väsentligt att det nya länet redan från början ges en sådan geografisk omfattning att en god balans uppnås mellan den faktiska västsvenska regionens olika delar. Med hänsyn till det motstånd som finns i vissa kommuner i Skaraborgs län mot att ingå i ett nytt västsvenskt län, anser regeringen emellertid att en länsindelningsreform i denna del av landet inte nu kan genomföras genom en sammanläggning av hela län. Enligt vår mening måste de närmare förutsättningarna för vissa enskilda kommuners framtida länstillhörighet utredas ytterligare, innan ett förslag om ändrad länsindelning kan läggas fram. För detta ändamål avser regeringen att tillkalla en särskild utredare, som genom överläggningar med berörda parter i Västsverige skall klarlägga den framtida länstillhörigheten för enskilda kommuner i gränsområdena. Regeringen kommer senare denna dag att besluta direktiv för den särskilda utredaren. Enligt dessa skall uppdraget redovisas senast den 30 november 1996. Inriktningen på det fortsatta reformarbetet bör enligt vår uppfattning vara att i princip Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län den 1 januari 1998 läggs samman till ett västsvenskt län samtidigt som länsstyrelserna i berörda län förs samman. Regeringen avser att under våren 1997 återkomma till riksdagen i fråga om länsindelningen i västra Sverige. I likhet med vad som gäller för Skåne bygger synen på behovet av en ändrad länsindelning i Västsverige på lokala och regionala initiativ och opinioner samt övergripande bedömningar om vikten av samverkan i de aktuella regionerna. Ställ- ningstagandet skall således inte ses som en inledning på någon mera allmän process i vårt land med sammanläggningar av län. En organisation av ett västsvenskt läns storlek kan påkalla decentraliserade lösningar. Därigenom kan en förgrening och specialisering av verksamheten ske med utgångspunkt i de förutsättningar som olika delar av det nya länet erbjuder. Ett stort län behöver alltså inte innebära en centralisering av viktiga sam- hällsfunktioner som medborgarna har behov av att ha nära till hands. Samtidigt som svårigheterna med en stor organisation inte skall underskattas, erbjuder den likväl avsevärda möjligheter till rationalisering och effektivt handhavande av olika uppgifter. Det stora antalet kommuner, den mångfasetterade verksamheten och den för- hållandevis stora förvaltningsorganisationen kommer att ställa stora krav på länsledningen. Det kommer att bli nödvändigt att på olika sätt utveckla organisation och arbetsformer, bl.a. genom att finna och pröva nya lösningar. En särskild utredare måste enligt regeringens mening tillkallas för att be- skriva hur en länsstyrelseorganisation skulle kunna se ut i ett nytt västsvenskt län. Det blir därvid en uppgift för utredaren att oberoende av valet av residensstad ange närmare form och innehåll för den decentraliserade länsför- valtningsorganisation som förhållandena i regionen skulle kräva. I remissyttranden över Regionberedningens slutbetänkande har synpunkter förts fram om att en kraftsamling behövs i Västsverige kring de regionala utvecklingsfrågorna. För utvecklingen i Västsverige utgör nuvarande länsgränser en olägenhet från planerings- och samordningssynpunkt. Landstingen i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län har tillsammans med Göteborgs kommun tagit fasta på detta och bildat ett kommunalförbund för samarbete om landstings- kommunala angelägenheter. Även på den statliga sidan förekommer samarbete i olika frågor. Detta bör enligt regeringens mening vidareutvecklas och fördjupas. En viktig uppgift i detta sammanhang bör vara att verka för en utökad västsvensk samverkan som bygger på ett samspel mellan kommuner, landsting och läns- styrelser. 4 Den fortsatta handläggningen 4.1 Genomförandefrågor Sedan riksdagen har godkänt ett förslag om ändrad länsindelning är det regering- ens uppgift att genomföra ändringen. Det får bli en uppgift för en organisa- tionskommitté att ha hand om det närmare arbete beträffande den utformning av länsstyrelseorganisationen i Skåne, som följer av en sådan förändring. Regeringen kommer senare denna dag att besluta direktiv för den organisation- skommitté som skall förbereda och genomföra bildandet av den nya länsstyrelsen i Skåne. I uppdraget skall ingå bl.a. att lämna anslagsframställning för länsstyr- elsen. Arbetet skall bedrivas med beaktande av att slutligt ställningstagande beträffande valet av residensstad i Skåne län ännu inte föreligger. Enligt vår bedömning är det möjligt att spara minst 30 miljoner kronor genom en sam- manläggning av länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län. I årets budgetproposition återkommer vi till riksdagen med förslag till anslag till länsstyrelserna för budgetåret 1997. Regeringen kommer senare denna dag att besluta direktiv för den särskilda utredare som skall beskriva en ny länsstyrelseorganisation i Västsverige. Enligt vår bedömning är det möjligt att spara minst 60 miljoner kronor genom en samman- läggning av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län. Utredarens arbete skall bedrivas förutsättningslöst vad beträffar det fram- tida valet av residensstad i ett nytt västsvenskt län. Även om det inte krävs någon särskild lagstiftning för att genomföra en ändrad länsindelning så aktualiseras ändringar i de lagar som hänvisar till de berörda länen. Utöver lagarna påverkas ett flertal författningar av annat slag, huvudsakligen förordningar. Regeringen avser att återkomma till riksdagen med förslag till konsekvensän- dringar i de berörda lagarna. 4.2 Landstingsindelningen Enligt 1 kap. 2 § kommunallagen (1991:900) omfattar varje landsting ett län, om inte något annat är särskilt föreskrivet (avser Göteborgs, Malmö och Gotlands kommuner, som står utanför landstingsindelningen). Om två eller flera län läggs samman, skall en sammanläggning därför ske också av landstingen. I Skåne pågår sedan flera år en process i vilken kommuner och landsting gemensamt arbetar för att Skåne skall bli en administrativ enhet och för att de gemensamma resurserna skall användas mera effektivt. En framställning till regeringen om försöksverksamhet med förändrad regional uppgiftshantering gjordes i maj 1992. Sedan år 1995 bedrivs förändringsprocessen jämsides i två olika former. Landstingen i Kristianstads och Malmöhus län samt Malmö kommun har i en framställning till regeringen i april 1995 uttryckt sin önskan att gå samman till ett landsting den 1 januari 1999. En Skånestyrelse har bildats för att ha ett sammahållande ansvar och en fastare organisation för de regionala utvecklingsfrågor som berör hela Skåne. Skånestyrelsen har nominerats av de skånska partiorganisationerna och utsetts av de två landstingen, Malmö kommun samt kommunerna genom de båda länsvisa kommunförbunden. Landstingen i Kristianstads och Malmöhus län hemställde i augusti 1994 om att det skulle införas möjligheter för de båda landstingen att ha en gemensam nämnd för ledning av hälso- och sjukvården inom Österlens och Ystads sjukvårdsdistrikt. Som en följd härav har riksdagen nyligen beslutat att införa en möjlighet till försöksverksamhet innebärande att två eller flera landsting får tillsätta en gemensam nämnd för att enligt 10 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) fullgöra ledningsuppgifter inom hälso- och sjukvården (prop. 1995/96:59, bet. 1995/96:KU10, rskr. 1995/96:49). Lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 1996 och gäller till utgången av år 2000 (SFS 1995:1285). I Västsverige pågår flera utredningar om olika slag av samverkan i fråga om hälso- och sjukvården. Anledningen är det behov av omstrukturering av sjukhusvården som både den medicinsk-tekniska utvecklingen och den ekonomiska åtstramningen fört med sig. Syftet är att uppnå en effektivare sjuk- vårdsorganisation och en bättre sjukvård till samma eller lägre kostnad som den nuvarande. De av utredningarna föreslagna åtgärderna samt pågående översyn och därav föranledda diskussioner hos berörda sjukvårdshuvudmän vittnar också om det behov av ny organisationsstruktur på den regionala nivån i Västsverige som Regionbe- redningen liksom flera tidigare utredningar har konstaterat. Två av utredningarna har avsett ett förslag till ett allmänt regionalt sjuk- vårdssamarbete och ett gemensamt huvudmannaskap mellan Göteborgs och Bohus samt Älvsborgs läns landsting för länssjukhusen i norra Älvsborg (NÄL) och Uddevalla. Som ett resultat därav har en sammanläggning skett till ett sjukhus (NU). Den tredje utredningen avser ett försök att nå en överenskommelse om en rationalisering genom omstrukturering av verksamheten vid Sahlgrenska sjukhuset och Östra sjukhuset i Göteborgs kommun samt Mölndals sjukhus i Göteborgs och Bohus läns landsting. Denna benämns Sjukvård i samverkan i Storgöteborg (SiSiS) och omfattar bl.a. akut-, kvinno-, barn- och ungdomssjukvården. En enig politikergrupp med representanter för samtliga partier i de båda fullmäkti- geförsamlingarna har i oktober 1995 slagit fast att det behövs en gemensam organisation för dessa sjukhus, för att klara kravet att ge bästa möjliga vård med tillgängliga resurser. En gemensam organisation med gemensam ledning bör därför inrättas. Arbetet med reformeringen av denna pågår. Grunderna för hur sjukhusvården skall förändras har i december 1995 lagts fast av politikergruppen genom bl.a. ställningstagande till var den basala sjukvården skall finnas. Det fördjupade sjukvårdssamarbetet i Västsverige realiserades genom bildandet den 1 januari 1996 av Västsveriges kommunalförbund för landstingsangelägenheter. Medlemmar i förbundet är Göteborgs och Bohus, Älvsborgs och Skaraborgs läns landsting samt Göteborgs kommun. Förbundet skall verka för en god hälso- och sjukvård till samhälleligt acceptabla kostnader och på lika villkor för dem som är bosatta inom samarbetsområdet. Vidare skall förbundet verka för samarbete i landstingsangelägenheter mellan medlemmarna. Bestämmelser om förfarandet vid en ändring av landstingsindelningen finns i lagen (1979:411) om ändringar i Sveriges indelning i kommuner och landsting. Som Regionberedningen har konstaterat, är den lagen inte anpassad till större sådana indelningsförändringar. Regeringen avser att genom kontakter med berörda landsting och kommuner inhämta deras synpunkter i de frågor som avser en förändrad landstingsindelning. Vi återkommer senare till riksdagen i den utsträckning den fortsatta beredningen ger anledning till detta. 4.3 Statlig regional förvaltning m.m. vid sidan av länsstyrelserna Ett flertal offentliga organ bygger på länsindelningen. Detta gäller t.ex. skat- teförvaltningen, kronofogdemyndigheterna, länsrätterna, de allmänna försäkrings- kassorna och länsarbetsnämnderna. Sammanläggningar av län påverkar därför även det geografiska verksamhetsområdet för dessa organ. Som har framgått av den tidigare redovisningen (avsnitt 3.3.4) avser regeringen att tillkalla en särskild utredare med anledning av länssamman- läggningen i Skåne. Syftet med denna åtgärd är att skaffa en samlad bild av viss offentlig förvaltnings lokalisering i regionen mot bakgrund av den nödvändiga balanseringen av olika samhällsfunktioner i Skåne. Detta innefattar verksamhet som bedrivs av den nya länsstyrelsen, det kommande Skånelandstinget, Skånesty- relsen och andra regionala offentliga organ. Regeringen avser att återkomma även till dessa frågor i den tidigare nämnda uppföljningspropositionen. 5 Ändring av benämningen Kopparbergs län till Dalarnas län -------------------------------------------------------------------- | Regeringens förslag: Benämningen Kopparbergs län ersätts den 1 | | januari 1997 av Dalarnas län. Som en följd därav kommer länsstyr-| | elsen i länet att byta namn. | -------------------------------------------------------------------- Framställningen: I en skrivelse den 19 augusti 1994 hemställde Länsstyrelsen i Kopparbergs län att den officiella benämningen på myndigheten skall vara Länsstyrelsen Dalarna. Enligt myndigheten har erfarenheterna varit goda av den åtgärd som vidtogs år 1991 och som innebar att myndigheten i sina kontakter utåt som regel kommit att använda sig av den benämningen. Tiden har därför nu ansetts vara mogen att fullfölja namnbytet formellt. Remissinstanserna: Ärendet remitterades till Kammarkollegiet, som hörde bl.a. Regionberedningen. Beredningen uttalade som en grundläggande princip att förändringar av lokala och regionala offentliga strukturer - inbegripet en sådan fråga som benämningen på länen och länsstyrelserna - skall bygga på ett under- ifrånperspektiv och att det därför är viktigt att ta vara på synpunkter från dem som berörs av den verksamhet som bedrivs på dessa nivåer. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt Ortnamnsarkivet i Uppsala (OAU) motsätter sig en namnändring av främst begreppsmässiga, funktionella, språkliga och kulturhistoriska skäl. Kammarkollegiet avstyrker för sin del framställningen. Myndigheten framhåller det orimliga i att ändra namnet på myndigheten men behålla länets namn. En sådan lösning skulle onekligen skapa förvirring hos allmänheten. Vidare anfördes att ändring av namn på myndigheter och indelningsenheter vållar besvär och kostnader för det allmänna. En namnändring borde därför genomföras endast om det ställdes utom tvivel att den medför klara fördelar. Närings- och teknikutvecklingsverket (NUTEK) uttalar förståelse för att läns- styrelsen föredrar att använda namnet Länsstyrelsen Dalarna. I länsstyrelsens aktiva utvecklingsarbete spelar frågor om regional identitet och marknadsföring av länet en central roll. Att länsstyrelsen i det sammanhanget vill arbeta under namnet Dalarna som är det mest kända såväl nationellt som internationellt, är enligt NUTEK:s mening naturligt. Statskontoret anser att det, från de synpunkter myndigheten har att företräda, inte synes föreligga något hinder för ett namnbyte. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har tillfrågat landstinget och kommunerna samt folkrörelser m.fl. i länet om deras inställning till ett namnbyte. Enligt länsstyrelsens redovisning stöds ett namnbyte av samtliga de 14 av länets 15 kommuner som har svarat samt av bl.a. ABF, Dalarnas Kommunförbund, Dalaåkarna, Kopparbergs läns allmänna försäkringskassa, Kopparbergs läns landsting, Länsarbetsnämnden i Kopparbergs län, Nykterhetsrörelsens Bildningsverksamhet samt Högskolan i Falun/Borlänge. Domkapitlet i Västerås stift har avstått från yttrande medan bl.a. Dalregementet I 13, Dalarnas museum samt Dalarnas Forn- minnes- och Hembygdsförening har avstyrkt ett namnbyte. Skälen för regeringens förslag: Frågan om ändrad benämning för Kopparbergs län behandlades i riksdagen såväl år 1978 som 1980 och var därefter återigen föremål för diskussion år 1994 och 1995. I mot. 1977/78:850 hemställdes att riksdagen hos regeringen skulle begära att namnet Kopparbergs län ändrades till Dalarnas län. I motionen anfördes bl.a. att namnet Dalarna för befolkningen i länet, för flertalet svenskar och även för de tusentals utländska medborgare som besökt länet torde ha större spridning och genomslagskraft än länets nuvarande namn. Det skulle enligt motionären till och med kunna hävdas att det nuvarande namnet utgör en källa till missförstånd i olika sammanhang. Det som gjort och gör länet känt både i vårt land och utomlands torde i allt väsentligt ha sin anknytning till namnet Dalarna. Civilutskottet anförde för sin del (bet. 1977/78:CU25) att det historiska ur- sprung som namnet Kopparbergs län har gör det unikt bland våra länsnamn; inget annat län har namngivits efter en industriellt betydelsefull epok i Sveriges historia. Det ligger ett betydande kulturellt värde i att bl.a. länsnamnen bibehålls. Inte minst viktigt är det att ett namn med så unik historia som benämningen Kopparbergs län får leva kvar som länsbeteckning. Slutligen ansåg utskottet att olägenheten av att läns- och landskapsnamnet inte överensstämmer är begränsad. Med detta hemställde utskottet att motionen skulle avslås. Riksdagen beslöt enligt utskottets hemställan. I mot. 1979/80:1505 hemställdes än en gång att riksdagen hos regeringen skulle begära att benämningen Kopparbergs län ändrades till Dalarnas län. Förutom de skäl som uttalats i 1978 års motion anfördes denna gång bl.a. att landskapsnamnet sannolikt har ett större kulturellt värde än den nuvarande läns- benämningen, att Dalarna är den äldre benämningen, att Dalarna redan från 1300- talet även omfattat området från By till Tuna samt Västerbergslagen, att namnet Kopparberg inte har samma hävd och inte utnyttjats av invånarna lika mycket som Dalarna, att det synes tveksamt om namnet Kopparberg skulle ha en unik historia som länsnamn samt att namnet Kopparberg bör förbehållas den kultur och den verk- samhet som är förknippad med Kopparberget i Falun. Riksantikvarieämbetet, Lantmäteriverket och Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrade sig över motionen. I samtliga fall avstyrktes den. Civilutskottet fann inte anledning att frångå sitt tidigare ställningstagande och hemställde därför att motionen skulle avslås (bet. 1980/81:CU2). Riksdagen biföll utskottets hemställan. I mot. 1993/94:Bo307 anfördes att „länen själva„ borde få bestämma sitt namn och att statsmaktens intresse endast ligger i att det skall finnas en entydig beteckning. Bostadsutskottet uttalade (bet. 1993/94:BoU13) - mot bakgrund av att det erfarits att företrädare för Civildepartementet och länsstyrelsen under hand diskuterat frågan om ett officiellt namnbyte - som sin ståndpunkt att riksdagen inte borde påverka de överväganden i frågan som kan pågå genom ett ställningstagande i den ena eller andra riktningen utan utgick från att länsstyrelsen, om den skulle finna det lämpligt, skulle ta de ytterligare initiativ som kunde erfordras i sammanhanget. Med det anförda avstyrktes motionen. Riksdagen beslöt enligt utskottets hemställan. Namnfrågan togs också upp vid föregående riksmöte i interpellation 1994/95:64. Interpellanten frågade vilka åtgärder regeringen avsåg att vidta för att det inarbetade namnet Länsstyrelsen Dalarna kunde legaliseras. Av samordningsministerns svar, i vilket konstaterades att det är länens namn som styr länsstyrelsernas benämningar, framgick att han ansåg att det i frågor av det här slaget är viktigt att ta hänsyn till lokala opinioner och synpunkter. Regeringen konstaterar att såväl länsnamnet Kopparberg som landskapsnamnet Dalarna har stort kulturhistoriskt värde. Det föreligger nu en bred uppslutning i Kopparbergs län om ett namnbyte till Dalarnas län. Bl.a. har landstinget i länet och samtliga kommuner, som har yttrat sig, tillstyrkt en sådan förändring. Enligt regeringens uppfattning bör dessa entydiga önskemål tillgodoses. De invändningar av framför allt kulturhistorisk art som har framförts mot att genomföra ett namnbyte är enligt regeringens mening inte av sådan tyngd att en så gott som samstämmig lokal och regional opinion inte skall tillgodoses. Vi föreslår således att Kopparbergs län i stället skall benämnas Dalarnas län. Som en följd därav byter länsstyrelsen i länet namn. Namnbytet bör genomföras den 1 januari 1997. Liksom de län som i denna proposition föreslås läggas samman, nämns även Kopparbergs län i ett antal lagar. Också i dessa fall måste därför konsekvensändringar vidtas. Regeringen återkommer till detta i den tidigare nämnda uppföljningspropositionen. Förteckning över remissyttranden som särskilt gäller förslagen om ändrad länsindelning i Skåne och Västsverige i betänkandet Regional framtid (SOU 1995:27) Efter remiss har yttranden över förslagen i betänkandet om ändrad länsindelning i Skåne och Västsverige (kap. 9) inkommit från Länsrätten i Stockholms län, Länsrätten i Kristianstads län, Länsrätten i Älvsborgs län, Domstolsverket, Riksåklagaren, Rikspolisstyrelsen, Försvarsmakten, Överstyrelsen för civil beredskap, Riksförsäkringsverket, Socialstyrelsen, Banverket, Vägverket, Statskontoret, Boverket, Lunds universitet, Göteborgs universitet, Arbetsmark- nadsstyrelsen, Statens kulturråd, Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer, Närings- och teknikutvecklingsverket, Skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Örebro och Västmanlands län, Statens naturvårdsverk, samtliga kommuner i Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs samt Skaraborgs län förutom Hässleholms, Hörby, Lunds, Trelleborgs, Mölndals, Partille, Stenungsunds, Tjörns, Dals-Eds, Färgelanda och Lerums kom- muner samt vidare Eksjö, Gislaveds, Jönköpings, Nässjö, Sävsjö, Värnamo, Ljungby, Markaryds, Tingsryds, Växjö, Älmhults, Olofströms, Arvika, Filipstads, Kils, Säffle, Årjängs, Hällefors, Ljusnarsbergs, Hallstahammars och Surahammars kommuner, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Västmanlands läns landsting, Mellanskånes kommunalförbund, Nordvästra Skånes kommunalförbund, Sydvästra Skånes kommunalförbund, Göteborgsregionens kommunalförbund, Kommunalförbundet Fyrstadskansliet, Sydsvenska Handelskammaren, Västsvenska Handelskammaren, Försäkringskasseförbundet, Landstingsförbundet, Svenska Kom- munförbundet, Svenska Lokaltrafikföreningen, Lantbrukarnas Riksförbund, Företagarnas Riksorganisation, Svenska Arbetsgivareföreningen, Tjänstemännens Centralorganisation, Sveriges Hembygdsförbund, Sydsam och Stiftelsen Skånsk Framtid. Kammarkollegiet, Melleruds kommun, Kommunalförbundet Bosam samt Kooperativa förbundet har avstått från att yttra sig. Utöver från remissinstanserna har synpunkter på förslagen inkommit från Kurt Lagerstedt, Hylte hembygdskrets, Civilekonomerna, Christer Holm, Kommunförbundet Värmland, Halländska hembygdsrådet, Jonny Gahnshag, Vänsterpartiet Gävleborg, Kommunförbundet Kristianstads län, Socialdemokraterna i Västsverige, Olof Ham- marberg, Kommunförbundet Malmöhus, Skånestyrelsen, Älvsborgs kommunförbund, Skaraborgs distrikt av Centerpartiet, Centern i Malmöhus län, Sveriges Köpmannaförbund, Kommunförbundet Skaraborg, Folkpartiet Liberalerna i södra Älvsborg, Centern i Bohuslän, Norra Älvsborgs Centerdistrikt, Folkpartiet Libe- ralerna i norra Älvsborg, Samarbetsnämnden för Dalsland, Moderata fullmäktige- gruppen i Borås kommun, Folkpartiet liberalerna i Skaraborg, Centern i Göteborg, ledamöter och suppleanter i Länsstyrelsens i Malmöhus län styrelse, Lantmäteri- verket, Moderaterna i Bohuslän, Stiftelsen Stolta Stad, Miljöpartiet de Gröna i Trollhättan, Tetra Laval Group, Svenska Nestlé AB och PLM AB, referensgruppen för kulturvetenskaplig forskning och utbildning i Västsverige, Gambro AB, MEDEON AB, Euroc AB och Kockums AB, Kommunförbundet Västerbotten, Trelleborg AB, Nordbanken och Skandinaviska Enskilda Banken, Karl-Erik Widegren, Moderata Samlingspartiet i Skaraborg, ledamöter i Länsstyrelsens i Göteborgs och Bohus län styrelse, Folkpartiet liberalerna i Västsverige, Regionkommittén för Fyrstad, Göte Fridh, Sveriges Kommunaltjänstemannaförbund, de socialdemokratiska riksdagsledamöterna för Kristianstads län, Gunnar Rådmark, Ann-Britt Nyholm, AB Skånebrännerier, Höörs arbetarekommun, Celsius AB, Stig Ahl, Margareta Hellström m.fl., Rolf Börjesson, Rigmor Stevenson, Lars-Eric Jonsson, Gyproc Group AB, På- gengruppen AB, Thomas Dellans, Datalogic AB, Charlotte Weibull, Nils Ersin, Magnet Malmö AB, Thorsten och Maud Lunderquist, Bodil Wingerstrand, Christian Arp, Göran Jensen, Henrik Hammar, Börje Nilsson, lärare vid Malmö latinskola, Aktion Skåne-Miljös förtroenderåd, ST-Länsstyrelse i Malmö, Företagsgruppen C 4 och Kristianstadsindustrins samarbetsgrupp, The Consular Corps of Southern Sweden, Cardo AB samt Matts Prahl och Statstjänstemannaförbundet. Civildepartementet Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 22 februari 1996 Närvarande: statsrådet Hellström, ordförande, och statsråden Peterson, Thalén, Freivalds, Wallström, Tham, Schori, Blomberg, Hedborg, Andersson, Winberg, Uus- mann, Nygren, Ulvskog, Sundström, Lindh, Johansson Föredragande: statsrådet Nygren Regeringen beslutar proposition 1995/96:38 Länsindelningen i Skåne och Västsverige m.m.