Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.
 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
SFS-nummer · 1994:1506 · Visa register
Lag (1994:1506) om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Frankrike beträffande skatter på kvarlåtenskap, arv och gåva
Departement: Finansdepartementet S3
Utfärdad: 1994-12-08
Ändring införd: t.o.m. SFS 1995:1655
Övrigt: Endast den svenska texten i bilagan är med.
Ikraft: 1996-02-01
1 § Det avtal för undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt beträffande skatter på kvarlåtenskap, arv och gåva som Sverige och Frankrike undertecknade den 8 juni 1994 skall gälla som lag här i landet. Avtalets innehåll framgår av bilaga till denna lag. 2 § I fråga om ansökan om skattelindring gäller 2 § kungörelsen (1967:721) om förfarandet rörande eftergift av arvsskatt eller gåvoskatt vid dubbelbeskattning. 3 § Anstånd enligt 3 § nämnda kungörelse får medges enligt det av följande alternativ som ger det lägsta beloppet, nämligen 1. den skatt som erlagts eller kan komma att erläggas i Frankrike för egendom som enligt avtalet får beskattas där, eller 2. den del av den svenska skatten som vid en proportionell fördelning belöper på samma egendom. Om skatt inte erlagts i Frankrike och uppgift saknas om hur mycket skatt som kan komma att erläggas där, får anstånd medges med skäligt belopp, dock högst med ett belopp som motsvarar den del av den svenska skatten som vid en proportionell fördelning belöper på egendom som enligt avtalet får beskattas i Frankrike. 4 § Om en person anser att det vidtagits någon åtgärd som för honom medfört eller kommer att medföra en beskattning som strider mot bestämmelserna i avtalet, kan han ansöka om rättelse hos regeringen enligt artikel 14 punkt 1 i avtalet. Övergångsbestämmelser 1994:1506 1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. 2. Genom lagen upphävs kungörelsen (1967:724) om tillämpning av avtal den 24 december 1936 mellan Sverige och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser angående handräckning beträffande arvsskatt. Lag (1995:546). Bilaga AVTAL MELLAN KONUNGARIKET SVERIGES REGERING OCH REPUBLIKEN FRANKRIKES REGERING FÖR ATT UNDVIKA DUBBELBESKATTNING OCH FÖRHINDRA SKATTEFLYKT BETRÄFFANDE SKATTER PÅ KVARLÅTENSKAP, ARV OCH GÅVA Konungariket Sveriges regering och Republiken Frankrikes regering, vilka önskar ingå ett avtal för att undvika dubbebeskattning och förhindra skatteflykt beträffande skatter på kvarlåtenskap, arv och gåva, har kommitt överens om följande bestämmelser: ARTIKEL 1 KVARLÅTENSKAP, ARV OCH GÅVOR SOM OMFATTAS AV AVTALET Detta avtal tillämpas: a) på kvarlåtenskap och arv efter personer som vid dödsfallet hade hemvist i en avtalsslutande stat eller i båda avtalsslutande staterna, och b) på gåvor från personer som vid gåvotillfället hade hemvist i en avtalsslutande stat eller i båda avtalsslutande staterna. ARTIKEL 2 SKATTER SOM OMFATTAS AV AVTALET 1. Detta avtal tillämpas på skatter på kvarlåtenskap, arv och gåva som påförs för en avtalsslutande stats eller dess regionala myndigheters räkning, oberoende av det sätt på vilket skatterna tas ut. 2. Med skatter på kvarlåtenskap och arv förstås skatter som på grund av dödsfall påförs i form av skatt på kvarlåtenskap, arvslott, överlåtelse eller på gåva för dödsfalls skull. Med skatter på gåva förstås skatter som påförs på överlåtelser mellan levande personer, men endast under förutsättning att dessa skatter tas ut på grund av att överlåtelsen sker helt eller delvis utan vederlag. 3. De för närvarande utgående skatter, på vilka avtalet tillämpas, är a) beträffande Sverige: arvsskatten och gåvoskatten; b) beträffande Frankrike: avgifterna på arv och gåvor. 4. Avtalet tillämpas även på skatter av samma eller i huvudsak likartat slag, som efter undertecknandet av avtalet påförs vid sidan av eller i stället för de för närvarande utgående skatterna. De behöriga myndigheterna i de avtalsslutande staterna skall meddela varandra de väsentliga ändringar som vidtagits i respektive skattelagstiftning. ARTIKEL 3 ALLMÄNNA DEFINITIONER 1. Om inte sammanhanget föranleder annat, har vid tillämpningen av detta avtal följande uttryck nedan angiven betydelse: a) 1) "Sverige" åsyftar Konungariket Sverige och innefattar Sveriges territorium, dessa territorialvatten liksom de andra områden över vilka Sverige i överensstämmelse med internationell rätt utövar suveräna rättigheter med avseende på utforskning och utnyttjande av naturtillgångar på havsbottnen, i dennas underlag och ovanför denna befintliga vattentillgångar; 2) "Frankrike" åsyftar Republiken Frankrikes europeiska departement och departement på andra sidan havet däri inbegripet dess territorialvatten liksom de andra områden över vilka Frankrike i överensstämmelse med internationell rätt utövar suveräna rättigheter med avseende på utforskning och utnyttjande av naturtillgångar på havsbottnen, i dennas underlag och ovanför denna befintliga vattentillgångar; b) "egendom som ingår i kvarlåtenskapen efter eller gåva från en person med hemvist i en avtalsslutande stat" inbegriper all egendom vilkens överföring eller överlåtelse är underkastad en skatt som omfattas av detta avtal och som utgår enligt lagstiftningen i en avtalsslutande stat; c) "behörig myndighet" åsyftar: 1) i Sverige: Finansministerna, dennes befullmäktige ombud eller den myndighet åt vilken uppdragtis att vara behörig myndighet vid tillämpningen av avtalet; 2) i Frankrike: Ministern ansvarig för budgeten eller dennes befullmäktigade ombud. 2. Då en avtalsslutande stat tillämpar avtalet anses, såvida inte sammanhanget föranleder annat, varje uttryck som inte definierats i avtalet ha den betydelse som uttrycket har enligt den statens lagstiftning i fråga om sådana skatter på vilka avtalet tillämpas. Innebörden av ett uttryck enligt den statens skattelagstiftning skall ha företräde framför varje annan innebörd som detta uttryck har i denna stats övriga lagstiftning. ARTIKEL 4 SKATTERÄTTSLIGT HEMVIST 1. Vid tillämpningen av detta avtal åsyftar uttrycket "person med hemvist i en avtalsslutande stat" person som enligt lagstiftningen i denna stat har hemvist där med avseende på de skatter som omfattas av avtalet. Uttrycket inbegriper emellertid inte person vars kvalåtenskap eller gåva är skattepliktig i denna stat endast såvitt avser där belägen egendom. 2. Då på grund av bestämmelserna i punkt 1 fysisk person har hemvist i båda avtalsslutande staterna, bestäms hans hemvist på följande sätt: a) Han anses ha hemvist i den stat där han har en bostad som stadigvarande står till hans förfogande; om han har en sådan bostad i båda staterna, anses han ha hemvist i den stat med vilken hans personliga och ekonomiska förbindelser är starkast (centrum för levnadsintressena); b) om det inte kan avgöras i vilken stat han har centrum för sina levnadsintressen eller om han inte i någondera staten har en bostad som stadigvarande står till hans förfogande, anses han ha hemvist i den stat där han stadigvarande vistas; c) om han stadigvarande vistas i båda staterna eller om han inte vistas stadigvarande i någon av dem, anses han ha hemvist i den stat där han är medborgare; d) om han är medborgare i båda staterna eller om han inte är medborgare i någon av dem, avgör de behöriga myndigheterna i de avtalsslutande staterna frågan genom ömsesidig överenskommelse. 3. Då på grund av bestämmelserna i punkt 1 annan person är fysisk person har hemvist i båda avtalsslutande staterna, anses personen i fråga ha hemvist i den stat där den har sin verkliga ledning. ARTIKEL 5 FAST EGENDOM 1. Fast egendom som ingår i kvarlåtenskapen efter eller gåva från person med hemvist i en avtalsslutande stat och som är belägen i den andra avtalsslutande staten, får beskattas i denna andra stat. 2. Uttrycket "fast egendom" har den betydelse som uttrycket har enligt lagstiftningen i den avtalsslutande stat där egendomen är belägen, dock att skuld för vilken fast egendom genom inteckningar eller annorledes utgör säkerhet, aldrig anses som fast egendom. Uttrycket inebegriper emellertid alltid egendom som utgör tillbehör till fast egendom, byggnader, levande och döda inventarier i lantbruk och skogsbruk, rättigheter på vilka bestämmelserna i privaträtten om fast egendom är tillämpliga, nyttjanderätt till fast egendom samt rätt till föränderliga eller fasta ersättningar för nyttjandet av eller rätten att nyttja mineraltillgång, källa eller annan naturtillgång. Skepp, båtar och luftfartyg anses inte vara fast egendom. 3. Uttrycket "fast egendom" inbegriper också aktier, andelar eller andra rättigheter i bolag eller i juridisk person vars tillgångar, direkt eller genom ett eller flera andra bolag eller juridiska personer huvudsakligen består av fast egendom belägen i en avtalsslutande stat eller rättigheter som hänför sig till sådan egendom. I sådant fall skall aktierna, andelarna eller rättigheterna anses vara belägna i den stat där den fasta egendomen är belägen. 4. Bestämmelserna i punkt 1 är också tillämpliga på fast egendom som tillhör företag och på fast egendom som används vid utövande av fritt yrke eller annan självständig verksamhet. ARTIKEL 6 LÖS EGENDOM NEDLAGD I FAST DRIFTSTÄLLE ELLER HÄNFÖRLIG TILL STADIGVARANDE ANORDNING 1. Med undantag för sådan egendom som anges i artikel 7, får lös egendom vilken tillhör ett företag och ingår i kvarlåtenskap efter eller gåva från en person med hemvist i en avtalsslutande stat och som utgör del av rörelsetillgångarna i ett fast driftställe i den andra avtalsslutande staten, beskattas i denna andra stat. 2. Vid tillämpningen av detta avtal åsyftar uttrycket "fast driftställe" en stadigvarande plats för affärsverksamhet från vilken ett företags verksamhet helt eller delvis bedrivs 3. Uttrycket "fast driftställe" innefattar särskilt: a) plats för företagsledning; b) filial; c) kontor; d) fabrik; e) verkstad; och f) gruva, olje- eller gaskälla, stenbrott eller annan plats för utvinning av naturtillgångar. 4. Plats för byggnads-, anläggnings-, eller installationsverksamhet utgör fast driftställe endast om verksamheten pågår mer än tolv månader. 5. Utan hinder av föregående bestämmelser i denna artikel anses uttrycket "fast driftställe" inte innefatta: a) användningen av anordningar uteslutande för lagring, utställning eller utlämnande av företaget tillhöriga varor; b) innehavet av ett företaget tillhörigt varulager uteslutande för lagring, utställning eller utlämnande; c) innehavet av ett företaget tillhörigt varulager uteslutande för bearbetning eller förädling genom annat företags försorg; d) innehavet av stadigvarande plats för affärsverksamhet uteslutande för inköp av varor eller inhämtande av upplysningar för företaget; e) innehavet av stadigvarande plats för affärsverksamhet uteslutande för att för företaget bedriva annan verksamhet som är av förberedande eller biträdande art; f) innehavet av en stadigvarande plats för affärsverksamhet uteslutande för att kombinera verksamheter som anges i a)-e) ovan, under förutsättning av hela den verksamhet som bedrivs från den stadigvarande platsen för affärsverksamheten på grund av denna kombination är av förberedande eller biträdande art. 6. Lös egendom, som ingår i kvarlåtenskap efter eller i gåva från person med hemvist i en avtalsslutande stat och som används vid utövandet av fritt yrke eller annan självständig verksamhet samt är hänförlig till stadigvarande anordning belägen i den andra avtalsslutande staten, får beskattas i denna andra stat. ARTIKEL 7 SKEPP OCH LUFTFARTYG 1. Skepp och luftfartyg som används i internationell trafik av ett företag som har sin verkliga ledning i en avtalsslutande stat, samt lös egendom som är hänförlig till användningen av sådana skepp eller luftfartyg, och som ingår i kvarlåtenskap efter eller gåva från en person med hemvist i den andra avtalsslutande staten får beskattas i den förstnämnda staten. 2. Uttrycket "internationell trafik" åsyftar transport med skepp eller luftfartyg som används av företag som har sin verkliga ledning i en avtalsslutande stat utom då skeppet eller luftfartyget används uteslutande mellan platser i den andra avtalsslutande staten. ARTIKEL 8 MATERIELL LÖS EGENDOM Materiell lös (biens mobiliers corporels) som inte behandlas i artiklarna 6 och 7 och som ingår i kvarlåtenskapen efter eller gåva från en person med hemvist i en avtalsslutande stat får, om egendomen är belägen i den andra avtalsslutande staten, beskattas i denna andra stat. ARTIKEL 9 ÖVRIG EGENDOM Egendom som inte behandlas i artiklarna 5, 6, 7 och 8 och som ingår i kvarlåtenskapen efter eller gåva från en person med hemvist i en avtalsslutande stat beskattas, oavsett var egendomen är belägen, endast i denna stat. ARTIKEL 10 AVDRAG FÖR SKULDER 1. Skulder som uppkommit i samband med förvärv, byggande, ombyggnad, förbättring, reparation eller underhåll av sådan egendom som avses i artikel 5, skall dras av från värdet på denna egendom. 2. Om inte bestämmelserna i punkt 1 föranleder annat, skall skulder, som är hänförliga till ett sådant fast driftställe som avses i artikel 6 punkt 1 eller till en sådan stadigvarande anordning som avses i artikel 6 punkt 6, dras av från värdet av det fasta driftstället resektive den stadigvarande anordningen. 3. Skulder hänförliga till skepp och luftfartyg som används i internationell trafik samt till lös agendom som är hänförlig till användningen av sådana skepp och luftfartyg, skall dras av från värdet på sådana skepp, luftfartyg och sådan lös egendom. 4. Skulder hänförilga till sådan lös materiell egendom (biens mobiliers corporels) som avses i artikel 8 skall dras av från värdet på denna egendom. 5. Andra skulder skall dras av från värdet på sådan egendom på vilken bestämmelserna i artikel 9 tillämpas. 6. Om skuld överstiger värdet av sådan egendom från vilket skulden enligt bestämmelserna i punkterna 1, 2, 3 och 4 skall dras av i en avtalsslutande stat, skall överskjutande belopp dras av från värdet av övrig egendom som får beskattas i denna stat. 7. Vid tillämpningen av bestämmelserna i punkterna 1, 2, 3, 4, 5 och 6 skall, i det fall en avtalsslutande stat enligt sin interna lagstiftning endast beskattar en del av en egendoms värde, avdrag för skulder endast göras i proportion till denna del. 8. Skuldöverskott som uppkommer i en avtalsslutande stat efter avdrag som avses i punkterna 5 och 6 skall dras av från värdet av egendom som är skattepliktig i denna andra avtalsslutande staten. ARTIKEL 11 OFFENTLIGA OCH ICKEKOMMERSIELLA INSTITUTIONER 1. Befrielse från respektive nedsättning av skatt eller andra skattemässiga fördelar som en avtalsslutande stat eller dess regionala myndigheter åtnjuter enligt den statens lagstiftning skall också under samma förhållanden gälla beträffande motsvarande myndigheter i den andra avtalsslutande staten. 2. Offentliga såväl som icke-kommersiella institutioner, vilken benämningen än må vara, bildade eller organiserade i en avtalsslutande stat och som utövar religiös, vetenskaplig, konstnärlig, kulturell, undervisande eller välgörande verksamhet skall i den andra avtalsslutande staten åtnjuta motsvarande befrielse, nedsättning eller andra skattemässiga fördelar som liknande institutioner bildade eller organiserade i denna andra stat äger åtnjuta enligt dess lagstiftning rörande skatter på arv och gåvor. 3. Den befrielse, nedsättning av skatt eller andra skattemässiga fördelar som i enlighet med punkterna 1 och 2 ges till där angivna myndigheter eller institutioner enligt en avtalsslutande stats lagstiftning får inte överstiga de skattemässiga fördelar som dessa myndigheter eller insitutioner åtnjuter i den andra avtalsslutande staten enligt denna andra stats lagstiftning. ARTIKEL 12 UNDVIKANDE AV DUBBELBESKATTNING Dubbelbeskattning undviks enligt följande: 1. a) den avtalsslutande stat i vilken den avlidne eller givaren hade hemvist vid dösfallet respektive gåvotillfället, skall beskatta all den egendom som ingår i kvarlåtenskapen eller gåvan inklusive den egendom som får beskattas i den andra avtalsslutande staten i enlighet med bestämmelserna i detta avtal och skall från denna skatt avräkna ett belopp motsvarande den skatt som erlagts i den andra avtalsslutande staten för egendom som på grund av samma händelse och enligt bestämmelserna i detta avtal får beskattas i denna andra stat. Avräkningsbeloppet skall emellertid inte i något fall överstiga den del av skatten i den förstnämnda avtalsslutande staten, beräknad utan sådan avräkning, som belöper på den egendom för vilken avräkning skall medges. b) Den del av skatten i den förstnämnda avtalsslutande staten som omnämns i punkt a) avser: 1) om skatten på sådan egendom i den förstnämnda staten beräknas efter en portionell skattesats, skatten på nettovärdet av denna egendom beräknad enligt gällande skattesats, 2) om skatten på sådan egendom i den förstnämda staten beräknas efter en progressiv skatteskala, skatten på nettovärdet av denna egendom beräknad med den skattesats som erhålls genom att skatten som skull betalas på hela den egendom som är skattepliktig enligt lagstiftningen i denna stat jämförs med nettovärdet av hela egendomen. 2. Skatt på egendom som enligt bestämmelserna i artiklarna 5, 6, 7 eller 8 i detta avtal får beskattas i den avtalsslutande stat i vilken den avlidne vid tidpunkten för dödsfallet eller givaren vid tidpunkten för gåvan inte hade hemvist, beräknas med den skattesats som är tillämplig på hela den egendom som är skattepliktig där enligt lagstiftningen i denna stat. 3. a) Om emellertid den avlidna eller givaren har haft hemvist i den andra avtalsslutande stat som anges i punkt 1 under minst fem av de sista sju åren närmast före dödsfallet respektive gåvotillfället och vid denna tidpunkt är medborgare i denna andra stat men inte i båda avtalsslutande staterna får, utan hinder av bestämmelserna i artikel 9, denna andra stat i enlighet med sin interna lagstiftning också beskatta sådan egendom, som avses i artikel 9. I sådana fall skall dock denna andra stat medge avräkning från denna skatt med ett belopp motsvarande den skatt som erlagts i den förstnämnda avtalsslutande stat som ange i punkt 1 på sådan egendom, varvid bestämmelserna i punkt 1 tillämpas som om den avlidne respektive givaren haft sin hemvist i denna andra stat. b) Om en längre period än den period som sju år som omnämnes i punkt a) överenskoms mellan frankrike och en medlemsstat i EG eller en stat som är medlem i Nordiska rådet efter det detta avtal har undertecknats skall de behöriga myndigheterna överlägga för att ändra perioden i detta avtal på motsvarande sätt. ARTIKEL 13 TIDSGRÄNS Framställning om avräkning eller återbetalning av skatt skall göras inom fem år från tidpunkten för den händelse som föranledde skattskyldigheten eller inom två år från den sista dagen då påförd skatt förfaller till betalning, om sistnämda tidpunkt inträffar senare. ARTIKEL 14 FÖRFARANDET VID ÖMSESIDIG ÖVERENSKOMMELSE 1. Om en person anser att en avtalsslutande stat eller båda avtalsslutande staterna vidtagit åtgärder som för honom medför eller kommer att medföra beskattning som strider mot bestämmelserna i detta avtal, kan han, utan att detta påverkar hans rätt att använda sig av de rättsmedel som finns i dessa staters interna rättsordning, framlägga saken för den behöriga myndigheten i endera staten. Saken skall framläggas inom tre år från den tidpunkt då personen i fråga fick vetskap om den åtgärd som givit upphov till beskattning som strider mot bestämmelserna i avtalet. 2. Om den behöriga myndigheteten finner invändningen grundad men inte själv kan få till stånd en tillfredställande lösning, skall myndigheten söka lösa frågan genom ömsesidig överenskommelse med den behöriga myndigheten i den andra avtalsslutande staten i syfte att undvika beskattning som strider mot bestämmelserna i avtalet. Överenskommelse som träffas genomförs utan hinder av tidsgränser i de avtalsslutande staternas interna lagstiftning. 3. De behöriga myndigheterna i de avtalsslutande staterna skall genom ömsesidig överenskommelse söka avgöra svårigheter eller tvivelsmål som uppkommer i fråga om tolkning eller tillämpning av avtalet. De kan även överlägga i syfte att undanröja dubbelbeskattning i fall som inte omfattas av avtalet. 4. De behöriga myndigheterna i de avtalsslutande staterna kan träda i direkt förbindelse med varandra i syfte att träffa överenskommelse i de fall som angivits i föregående punkter. Om muntliga överläggningar anses underlätta en överenskommelse, kan sådana överläggningar äga rum inom en kommission som består av representanter för de behöriga myndigheterna i de avtalsslutande staterna. 5. De behöriga myndigheterna i de avtalsslutande staterna får tillsammans eller var och en för sig meddela föreskrifter och föreksriva formulär som skall användas, i den utsträckning som är nödvändig eller lämplig för att genomföra bestämmelser i detta avtal. ARTIKEL 15 UTBYTE AV UPPLYSNINGAR 1. De behöriga myndigheterna i de avtalsslutande staterna skall utbyta sådana upplysningar som är nödvändiga för att tillämpa bestämmelserna i detta avtal eller i de avtalsslutande staternas interna lagstiftning i fråga om skatter som omfattas av avtalet, i den mån beskattningen enligt denna lagstiftning inte strider mot avtalet. Utbytet av upplysningar begränsas inte av artikel 1. Upplysningar som en avtalsslutande stat mottagit skall behandlas såsom hemliga på samma sätt som upplysningar som erhållits enligt den interna lagstiftningen i denna stat och får yppas endast för personer eller myndigheter (däri inbegripna domstolar och förvaltningsorgan) som faställer, uppbär eller indriver de skatter som omfattas av avtalet eller handlägger åtal eller besvär i fråga om dessa skatter. Dessa personer eller myndigheter skall använda upplysningarna endast för sådana ändamål. De får yppa upplysningarna vid offentlig rättegång eller i domstolsavgöranden. 2. Bestämmelserna i punkt 1 anses inte i något fall medföra skyldighet för en avtalsslutande stat att: a) vidta förvaltningsåtgärder som avviker från lagstiftning eller administrativ praxis i denna stat eller den andra avtalsslutande staten; b) lämna upplysningar som inte är tillgängliga enligt lagstiftning eller sedvanlig administrativ praxis i denna eller den andra avtalsslutande staten; c) lämna upplysningar som skulle röja affärs-, industri-, handels- eller yrkeshemlighet eller i näringsverksamhet nyttjat förfaringssätt eller upplysningar, vilkas överlämnande skulle strida mot allmänna hänsyn (ordre public). ARTIKEL 16 BISTÅND MED HANDRÄCKNING 1. Efter framställning av den ansökande staten skall den anmodade staten, om inte bestämmelserna i punkterna 7, 9 och 10 föranleder annat, vidta nödvändiga åtgärder för att driva in den förstnämnda statens skattefordringar som om de vore dess egna. Uttrycket "skattefordringar" inbegriper varje skatteblopp liksom ränta, böter eller straffavgifter och kostnader för indrivning som belöper därpå och som är förfallna till betalning och ännu ej erlagda. 2. Bestämmelserna i punkt 1 gäller endast sådan skattefordran beträffande vilken finns en i den ansökande staten giltig verkställighetstitel och, såvida inte de behöriga myndigheterna i fråga kommit överens om annat, som inte är tvistig. 3. Skyldigheten att ge handräckning vid indrivning av skattefordan som avser avliden person eller dennes dödsbo är begränsad till dödsboets värde respektive värdet av dödsbodelägarnas andelar av dödsboet, beroende på om indrivningen av fordran skall riktas mot dödsboet eller dess delägare. 4. Efter framställning av den ansökande staten skall den anmodade staten vidta åtgärder för att säkerställa indrivning av skatt, även om skattefordran har överklagats eller om ingen verkställighetstitel ännu föreligger. 5. Till framställning om handräckning skall fogas: a) en försäkran som preciserar att skattefordran avser en skatt som omfattas av detta avtal och, i det fall då framställningen avser indrivning, att, om inte bestämmelserna i punkt 2 föranleder annat, skattefordran inte är eller kan vara tvistig, b) en officiell kopia av den i den ansökande staten giltiga verkställighetstiteln, och c) de övriga handlingar som behövs för indrivning eller säkerhetsåtgärder. 6. En verkställighetstitel som är giltig i den ansökande staten skall vid behov och i enlighet med de bestämmelser som gäller i den anmodade staten snarast möjligt efter det att framställningen har inkommit godkännas, erkännas, kompletteras eller ersättas med en verkställighetstitel som är giltig i den senare staten. 7. I frågor som gäller tidsfrist efter vilken skattefordran inte kan verkställas skall den ansökande statens lagstiftning tillämpas. Framställning om handräckning skall innehålla detaljerade uppgifter om sådan tidsfrist. 8. Indrivningsåtgärder, som vidtas av den anmodade staten efter framställning om handräckning och som enligt lagstiftningen i denna stat uppskjuter eller avbryter tidsfrist som avses i punkt 7 skall också ha denna verkan vid tillämpningen av lagstiftningen i den ansökande staten. Den anmodade staten skall underlätta den ansökande staten i de fall att sådana åtgärder vidtas. 9. Under inga förhållanden är den anmodade staten skyldig att bifalla en handräckningsframställning som gjorts mer än 15 år efter den dag då den utsprungliga verkställighetstiteln är daterad. 10. Skattefordran för vilken handräckning för indrivning lämnas åtnjuter inte i den anmodade staten någon sådan särskild förmånsrätt som tillkommer denna stats skattefordringar även om vid indrivningen tillämpas samma förfarande som är tillämpligt vid indrivningen av dess egna skattefordringar. 11. Den anmodade staten får bevilja anstånd med betalningen eller medge att denna sker genom delbetalningar, när detta är tillåtet under liknande omständigheter enligt lagstiftning eller administrativ praxis i den anmodade staten, men skall först underrätta den ansökande staten. ARTIKEL 17 DIPLOMATISKA FÖRETRÄDARE OCH KONSULÄRA TJÄNSTEMÄN Bestämmelserna i detta avtal berör inte de privilegier vid beskattningen som enligt folkrättens allmänna regler eller bestämmselser i särskilda överenskommelser tillkommer diplomatiska företrädare eller konsulära tjänstemän. ARTIKEL 18 IKRAFTTRÄDANDE 1. De avtalsslutande staterna skall underrätta varandra när de åtgärder vidtagits som krävs för att detta avtal skall träda i kraft. Avtalet träder i kraft den första dagen i den andra månaden efter dagen för den sista av dessa underrättelser. 2. Avtalets bestämmelser skall tillämpas första gången beträffande arv efter person som avlider den dag avtalet träder i kraft eller därefter och beträffaned gåva som ges den dag då avtalet träder i kraft eller därefter. 3. Bestämmelserna i avtalet den 24 december 1936 mellan Sverige och Frankrike för undvikande av dubbelbeskattning och fastställande av bestämmelser angående handräckning beträffande arvsskatt liksom bestämmelserna i protokoll undertecknat i Paris den 1 juli 1963, skall upphöra att gälla från det datum då motsvarande bestämmelser i detta avtal blir tillämpliga första gången. ARTIKEL 19 UPPHÖRANDE Detta avtal förblir i kraft till dess det uppsagts av endera avtalsslutande staten. Vardera avtalsslutande staten kan på diplomatisk väg uppsäga avtalet efter det att det varit i kraft under minst fem år om underrättelse härom skett med minst sex månaders varsel. I händelse av sådan uppsägning upphör avtalet att gälla vid utgången av den i uppsägningen angivna tidrymden dock att avtalet skall fortsätta att gälla beträffaned arv efter person som avlidit före utgången av den ovan angivna tidrymden och beträffande gåva som ges före utgången av den ovan angivna tidrymden. Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill vederbörligen bemyndigande, undertecknat detta avtal. Som skedde i Stockholm den 8 juni 1994 i två exemplar på franska språket. För Konungariket Sveriges regeringen Bo Lundgren För Republiken Frankrikes regering J. Timsit