Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.
 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
SFS-nummer · 1982:909 · Visa register
Förordning (1982:909) om avtal mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om handräckning i skatteärenden
Departement: Finansdepartementet
Utfärdad: 1982-10-14
Författningen har upphävts genom: SFS 1991:171
Upphävd: 1991-05-01 överg.best.
1 § Det mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge den 9 november 1972 ingångna avtalet om handräckning i skatteärenden i dess genom tilläggsavtal den 21 juli 1976, den 11 juni 1981 och den 18 februari 1987 ändrade lydelse samt två i anslutning till avtalet träffade överenskommelser, skall gälla för Sveriges del. Tilläggsavtalet den 18 februari 1987 har trätt i kraft den 20 december 1987. Avtalet i dess genom tilläggsavtalen ändrade lydelse och överenskommelserna i svensk text framgår av bilagorna 1--3 till denna förordning. Förordning (1987:1041). 2 § Ärenden, som sammanhänger med tillämpningen av avtalet, tilläggsavtalen och överenskommelserna och som skall handläggas av behörig myndighet i Sverige, prövas av riksskatteverket, dock ej såvitt avser beslut eller överenskommelse som avses i artiklarna 6 och 20 i avtalet. Sådana ärenden samt ärenden som är av särskild betydelse eller i övrigt av sådan beskaffenhet att de bör avgöras av regeringen, skall riksskatteverket med eget yttrande överlämna dit. Riksskatteverkets beslut enligt denna förordning får inte överklagas. Förordning (1987:1041). Övergångsbestämmelser 1987:1041 Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1988. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om ärenden som har kommit in till riksskatteverket före den 20 december 1987. 1991:171 Den upphävda förordningen tillämpas dock på ärenden som kommit in till riksskatteverket före den 9 maj 1991. Bilaga 1 Avtal mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om handräckning i skatteärenden Regeringarna i Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge har, föranledda av önskan att ingå ett avtal om handräckning i skatteärenden, överenskommit om följande bestämmelser: Allmänna bestämmelser Artikel 1 De avtalsslutande staterna förbinder sig att lämna varandra handräckning i skatteärenden enligt detta avtal i fråga om: a) delgivning av handlingar, b) utredning i skatteärenden, såsom införskaffande av deklarationer eller andra uppgifter och utbyte av upplysningar utan särskild begäran eller efter framställning i det enskilda fallet, c) tillhandahållande av deklarationsblanketter och andra skatteblanketter, d) åtgärder för att undvika att preliminär skatt tas ut i mer än en stat, e) uppbörd av skatt, f) överföring av skatt, samt g) indrivning av skatt och säkerställande av betalning för fordran på skatt. Artikel 2 Med skatt avses i detta avtal: a) skatt, på vilken avtal mellan de avtalsslutande staterna för undvikande av dubbelbeskattning beträffande skatter på inkomst, förmögenhet, arv eller kvarlåtenskap äger tillämpning, b) gåvoskatt, c) motorfordonsskatt, i den omfattning som anges i överenskommelse enligt artikel 20, d) mervärdeskatt och annan allmän omsättningsskatt, i den omfattning som anges i överenskommelse enligt artikel 20, e) punktskatter, i den omfattning som anges i överenskommelse enligt artikel 20, f) socialförsäkringsavgifter och andra offentliga avgifter i den omfattning som anges i överenskommelse enligt artikel 20. Med skatt likställes förskott på sådan skatt och avgift som avses i första stycket. Artikel 3 Avtalsslutande stat är skyldig lämna handräckning enligt artikel 1 i alla de skatteärenden och i fråga om alla de skatteanspråk, som uppkommit i annan avtalsslutande stat i enlighet med dess lagstiftning beträffande de skatter och avgifter som omfattas av artikel 2. I ärenden rörande skatt som avses i artikel 2 a) föreligger dock sådan skyldighet endast om skatten omfattas av avtal för undvikande av dubbelbeskattning med den avtalsslutande stat som begär handräckningen. Handräckning får avse åtgärd icke blott mot skattskyldig utan även mot arbetsgivare och annan som har varit skyldig att innehålla skatt vid utbetalning av lön eller annan förmån, och mot annan som enligt lagstiftningen i den stat som begär handräckningen är ansvarig för skatt. Framställning om handräckning får göras endast om den begärda åtgärden icke kan vidtas i den egna staten utan väsentliga svårigheter och om den stat som gör framställningen enligt sin egen lagstiftning kan på begäran av den stat till vilken framställningen riktats verkställa motsvarande handräckning. Artikel 4 Framställning om handräckning och skriftväxling mellan de avtalsslutande staterna enligt detta avtal ombesörjes av behörig myndighet i dessa stater. Med "behörig myndighet" avses för Sveriges vidkommande: finansdepartementet, för Danmarks vidkommande: finansministeriet, skattedepartementet, för Finlands vidkommande: finansministeriet och skattestyrelsen, för Islands vidkommande: finansministeriet (fjrmlarduneytiö) och för Norges vidkommande: finans- og tolldepartementet, eller sådan myndighet i envar av dessa stater åt vilken uppdragits att i ovannämnda myndigheters ställe handha frågor enligt detta avtal. Artikel 5 Framställningar och andra handlingar i ärenden angående handräckning skall vara avfattade på danska, norska eller svenska språket eller vara åtföljda av en översättning till något av dessa språk. Beträffande ärenden om delgivning gäller detta dock endast framställningen om delgivning. I framställning om handräckning skall anges den myndighet som i första hand begärt handräckningen samt namn, yrke eller titel, adress, födelsedata och hemortskommun samt, om möjligt, arbetsplats och vistelseort beträffande den person saken gäller. Framställningen bör vidare innehålla uppgift om övriga omständigheter, som kan tjäna till ledning för att identifiera denna person. Artikel 6 Framställning om handräckning kan avböjas, om den stat, hos vilken handräckningen begärts, anser denna ägnad att strida mot dess allmänna intresse. Artikel 7 Efterkommes icke framställning om handräckning, skall den stat som begärt handräckningen ofördröjligen underrättas om beslutet och skälen för detta. Verkställes handräckning, skall den stat, hos vilken handräckningen begärts, snarast underrätta den andra staten om resultatet av handräckningen. I underrättelse enligt denna artikel skall även anges sådana omständigheter, som kan vara av betydelse för vidare åtgärder i skatteärendet. Artikel 8 Handling, som utfärdats eller bestyrkts av domstol eller förvaltningsmyndighet i en av de avtalsslutande staterna, behöver ej legaliseras för att användas i skatteärende inom annan avtalsslutande stats område. Motsvarande gäller i fråga om handling, som underskrivits av tjänsteman hos domstolen eller myndigheten, om sådan underskrift är tillräcklig enligt lagstiftningen i den stat domstolen eller myndigheten tillhör. Delgivning av handlingar Artikel 9 Delgivning enligt detta avtal skall ske i den ordning som för liknande delgivning tillämpas enligt lagstiftning eller administrativ praxis i den stat hos vilken delgivning begärts. Begäran om delgivning av handling skall innehålla kort uppgift om handlingens innehåll. Om den stat som begär delgivningen så önskar, kan delgivning ske i särskild form, i den mån det begärda förfarandet står i överensstämmelse med lagstiftningen i den stat i vilken delgivningen skall ske. Artikel 10 Såsom bevis om delgivningen skall gälla antingen ett daterat och bestyrkt erkännande av den, med vilken delgivningen skett, eller ett intyg av vederbörande myndighet i den stat, hos vilken delgivningen begärts, utvisande formen och tiden för delgivningen. Införskaffande av uppgifter m. m. Artikel 11 Uppgifter skall införskaffas i enlighet med lagstiftningen i den stat, till vilken framställningen riktats. Framställning om införskaffande av uppgifter kan avböjas, om affärs-, fabrikations- eller yrkeshemlighet skulle yppas om framställningen efterkommes. Artikel 11 A Företrädare för myndighet i avtalsslutande stat kan i skatteärende av väsentligt intresse för denna stat efter framställning av behörig myndighet i samma stat tillåtas närvara vid utredning i sådant skatteärende i annan avtalsslutande stat. Framställning härom prövas av behörig myndighet i denna andra stat, som snarast underrättar den behöriga myndigheten i den förstnämnda staten om sitt beslut. Bifalles framställningen, anges i underrättelsen tid och plats för utredningen samt de övriga uppgifter som bedömes erforderliga för den behöriga myndighet som gjort framställningen. Företrädare som avses i första stycket får icke fatta beslut i frågor som rör utredningen men kan framföra förslag i sådana frågor till myndighet eller tjänsteman åt vilken uppdragits att verkställa utredningen. Beslut i anledning av sådant förslag fattas av myndigheten eller tjänstemannen. Upplysningar som framkommit vid utredningen skall behandlas såsom hemliga och får icke yppas för andra personer eller myndigheter, häri inbegripna personer som tjänstgör vid domstolar och andra judiciella myndigheter, än dem som handlägger taxering (beskattning), uppbörd eller indrivning av skatter som avses i detta avtal eller avgör besvär eller frågor om åtal i anslutning härtill. Avslås framställning som avses i första stycket, äger bestämmelserna i artikel 7 första stycket motsvarande tillämpning. Artikel 12 Behörig myndighet i avtalsslutande stat skall, i den mån det kan ske på grundval av tillgängliga kontrolluppgifter eller motsvarande uppgifter, snarast möjligt efter utgången av varje kalenderår, utan särskild framställning, tillställa behörig myndighet i envar av de andra avtalsslutande staterna upplysningar avseende i denna stat bosatta fysiska personer eller där hemmahörande juridiska personer beträffande: a) utdelningar från aktiebolag och liknande juridiska personer, b) räntor på obligationer och andra sådana värdepapper, c) tillgodohavanden hos banker, sparbanker och liknande inrättningar samt räntor på sådana tillgodohavanden, d) innehav av fast egendom, e) royalty och annan periodiskt utgående avgift för utnyttjande av upphovsrätt, patent, mönster, varumärke eller annan sådan rättighet eller egendom, f) löner, arvoden, pensioner och livräntor, g) skade-, försäkrings- och annan sådan ersättning som erhållits i samband med näringsverksamhet, samt h) andra inkomster eller tillgångar, i den mån överenskommelse träffats därom enligt artikel 20. Behörig myndighet i avtalsslutande stat skall verka för att uppgifter, som framkommit vid utredning i denna stat i ärende angående skatt och som kan antas beröra sådant ärende i annan avtalsslutande stat, snarast överlämnas till den behöriga myndigheten i denna andra stat. Om det i den stat som mottagit upplysningarna framkommer, att upplysningarna icke motsvarar de verkliga förhållandena, skall behörig myndighet i denna stat på lämpligt sätt underrätta den behöriga myndigheten i den stat, som lämnat upplysningarna, om förhållandet. Då person bosatt i en av de avtalsslutande staterna avlidit och efterlämnat fast egendom i annan avtalsslutande stat eller tillgångar nedlagda i rörelse där, skall behörig myndighet i förstnämnda stat, så snart kännedom vunnits om förhållandet, underrätta behörig myndighet i den andra staten därom. Indrivning av skatt Artikel 13 Beslut i skatteärende, som enligt lagstiftningen i en av de avtalsslutande staterna är exigibelt i denna stat, skall erkännas som exigibelt i annan avtalsslutande stat. Handräckning för indrivning av skatt på grund av sådant beslut skall verkställas i sistnämnda stat i den ordning och med iakttagande av de preskriptionsregler som gäller för indrivning av skatt av motsvarande slag enligt dess egen lagstiftning. Den myndighet som i första hand begär handräckning för indrivning skall i framställningen intyga att beslutet är exigibelt i den egna staten samt ange den tidpunkt då rätten att uttaga skatten helt eller delvis upphör på grund av preskription enligt denna stats lagstiftning; denna myndighets behörighet skall bestyrkas av myndighet som avses i artikel 4. Artikel 14 Har skattskyldig eller annan som avses i artikel 3 andra stycket avlidit, får indrivning ej ske med belopp överstigande värdet av tillgångarna i dödsboet. Är boet skiftat, får av arvinge eller annan som förvärvat egendom på grund av dödsfallet icke indrivas mer än som motsvarar värdet av egendomen vid tiden för förvärvet. Artikel 15 För skatt som skall indrivas enligt detta avtal åtnjutes ej i den stat hos vilken handräckning begärts, sådan särskild förmånsrätt som där kan gälla för dess egna skatter. I ärende angående indrivning av skatt enligt detta avtal får åtgärd för att inleda rättegångsförfarande vid annan domstol än förvaltningsdomstol eller konkursförfarande icke vidtagas i den stat hos vilken indrivning begärts, med mindre behörig myndighet i denna stat, efter framställning av den behöriga myndigheten i den stat som gjort framställningen, uttryckligen samtycker till sådan åtgärd. Artikel 16 Upphör, innan ärende angående indrivning av skatt enligt detta avtal avslutats, rätten att uttaga skatten helt eller delvis enligt lagstiftningen i den stat som begärt handräckningen på grund av betalning, nedsättning eller undanröjande av taxering (beskattning), avkortning eller annan anledning, skall den behöriga myndigheten i denna stat snarast möjligt anmäla det inträffade till den behöriga myndigheten i den andra staten. Bestämmelserna i första stycket skall äga motsvarande tillämpning i fall då anstånd med betalning av skatten medgivits. Artikel 17 När indrivning enligt detta avtal skett i en av staterna och indrivet belopp kommit indrivningsmyndighet i denna stat till handa, är den staten ansvarig gentemot den stat som begärt indrivningen för det indrivna beloppet. Säkerställande av betalning för fordran på skatt Artikel 17 A Säkerställande av betalning för fordran på skatt enligt detta avtal skall ske enligt lagstiftning eller administrativ praxis i den stat hos vilken säkerställande begärts. Sådant säkerställande kan ske även om fordran inte är fastställd. Bortfaller fordran på skatt helt eller delvis sedan åtgärd för säkerställande enligt detta avtal vidtagits, skall den behöriga myndigheten i den stat som gjort framställningen snarast möjligt anmäla det inträffade till den behöriga myndigheten i den andra staten. Bestämmelserna i artiklarna 13--17 skall i tillämpliga delar gälla även beträffande säkerställande av betalning för fordran på skatt enligt detta avtal. Särskilda bestämmelser Artikel 18 Beträffande förfrågningar, upplysningar, uppgifter och andra meddelanden, som enligt detta avtal ingår till en av staterna, tillämpas de sekretessbestämmelser som gäller enligt lagstiftningen i denna stat. Artikel 19 För handräckningen enligt detta avtal är den stat som begärt handräckningen skyldig ersätta kostnad endast för sådant rättegångsförfarande vid annan domstol än förvaltningsdomstol eller konkursförfarande i den andra staten, som föranledes av handräckningen. Artikel 20 De behöriga myndigheterna i de avtalsslutande staterna kan träffa överenskommelse för att genomföra bestämmelserna i detta avtal. De kan särskilt komma överens om utbyte av upplysningar enligt artikel 12 h), om minsta belopp som framställning om indrivning får avse, om handräckning beträffande skatter och avgifter enligt artikel 2 c), d), e) och f), om åtgärder för att undvika att preliminär skatt tas ut i mer än en stat, om uppbörd av skatt eller om överföring av skatt samt beträffande räntor, rättegångskostnader, viten och andra liknande belopp, som utgår i samband med beskattning eller indrivning, om fastställande av kurs för omräkning av belopp som skall indrivas, samt om redovisning av indrivna belopp. Om svårigheter eller tvivelsmål uppkommer mellan två eller flera av de avtalsslutande staterna rörande tolkning eller tillämpning av detta avtal, skall de behöriga myndigheterna i dessa stater överlägga för att söka lösa frågan genom särskild överenskommelse. Resultatet av sådana överläggningar skall snarast delges behöriga myndigheter i övriga avtalsslutande stater. Finner behörig myndighet i en av de avtalsslutande staterna att överläggningar i fråga om tolkning eller tillämpning av detta avtal bör ske mellan de behöriga myndigheterna i samtliga avtalsslutande stater, skall sådana överläggningar äga rum på begäran av denna stat. Artikel 21 Detta avtal skall icke tillämpas för Danmarks vidkommande: på Färöarna och i Grönland, för Norges vidkommande: på Svalbard och Jan Mayen samt de norska besittningarna utom Europa. Artikel 22 Detta avtal träder i kraft med ingången av det kalenderår som följer närmast efter det år då samtliga avtalsslutande stater meddelat det svenska utrikesdepartementet att de konstitutionella åtgärder som kräves för avtalets ikraftträdande genomförts. Det svenska utrikesdepartementet underrättar de övriga avtalsslutande staterna om mottagandet av dessa meddelanden. Artikel 23 Sedan detta avtal trätt i kraft skall dess bestämmelser tillämpas på ärenden som inkommit efter ikraftträdandet till den behöriga myndigheten i den stat till vilken framställningen riktas. Nedanstående avtal skall upphöra att gälla och skall sista gången tillämpas beträffande ärenden som inkommit till den behöriga myndigheten i den stat till vilken framställningen riktas före ikraftträdandet av detta avtal: Avtal den 10 mars 1943 mellan Sverige och Finland angående handräckning i skatteärenden, Avtal den 17 december 1949 mellan Sverige och Norge angående handräckning i skatteärenden, Avtal den 27 oktober 1953 mellan Sverige och Danmark angående handräckning i skatteärenden, Avtal den 29 mars 1954 mellan Finland och Norge angående handräckning i skatteärenden, Avtal den 18 juli 1955 mellan Danmark och Finland angående handräckning i skatteärenden, samt Avtal den 23 maj 1956 mellan Danmark och Norge om handräckning i skatteärenden. Artikel 24 Detta avtal skall förbli i kraft utan tidsbegränsning men avtalsslutande stat kan på diplomatisk väg uppsäga avtal genom underrättelser till envar av de andra avtalsslutande staterna senast sex månader före utgången av ett kalenderår. Har uppsägningstiden iakttagits upphör avtalet att gälla i förhållandet mellan den stat som verkställt uppsägningen och övriga avtalsslutande stater med kalenderårets utgång. Framställning om handräckning, som inkommit till behörig myndighet i den stat till vilken framställningen riktats innan avtalet upphört att gälla, skall efterkommas i enlighet med avtalets bestämmelser. Avtalet skall vara deponerat i det svenska utrikesdepartementet och bestyrkta avskrifter skall av det svenska utrikesdepartementet tillställas var och en av de avtalsslutande staternas regeringar. Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill vederbörligen bemyndigade, undertecknat detta avtal och försett detsamma med sina sigill. Som skedde i Stockholm i ett exemplar på svenska, danska, finska, isländska och norska språken, varvid på svenska språket utfärdades två texter, en för Sverige och en för Finland, vilka samtliga texter har lika vitsord, den 9 november 1972. E. Schram-Nielsen Sveinn Björnsson Max Jakobson Henr. A Broch Sven-Eric Nilsson Sven-Eric Nilsson Förordning (1987:1041). Bilaga 2 Överenskommelse enligt artikel 20 i avtalet den 9 november 1972 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om handräckning i skatteärenden. För att genomföra avtalet den 9 november 1982 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om handräckning i skatteärenden har överenskommelse träffats om följande bestämmelser. 1. Med uttrycket "införskaffande av deklarationer eller andra uppgifter" i artikel 1 b) i avtalet avses införskaffande av deklaration eller annan uppgift för taxering (beskattning) eller annan åtgärd i ärende angående skatt i den stat som begär handräckning. Uttrycket avser även tillhandahållande av deklarationer eller andra handlingar, i orginal eller kopia, som avgivits för taxering (beskattning) eller annan åtgärd i ärende angående skatt i den stat till vilken framställningen riktas. 2. Med skatter för vilka handräckning medges likställs, a) dröjsmålsränta samt restavgift eller annan avgift som utgår på grund av försummad inbetalning av skatt intill den tidpunkt då fordringen har överlämnats för indrivning i den andra staten eller vid försummelse av uppgifts- eller redovisningsskyldighet i fråga om skatt eller offentlig avgift (förseningsavgift, avgiftstillägg etc.); b) sådan dröjsmålsränta samt restavgift eller annan avgift som utgår på grund av försummad inbetalning av skatt efter den tidpunkt då fordringen har överlämnats för indrivning i den andra staten och för vilka handräckning begärs i särskild framställning samt c) ersättning för indrivningskostnad samt vite i den mån kostnaden respektive vitet inte har samband med rättegångsförfarande vid domstol. 3. A. Med "motorfordonsskatt" enligt artikel 2 c) i avtalet avses skatter och avgifter i följande lagar med ändringar: a) för Danmarks del: registreringsavgift för motorfordon enligt lag nr 221 av den 26 maj 1971 samt viktavgift för motorfordon enligt ministeriets för skatter och avgifter kungörelse nr 359 av den 16 juli 1980; b) för Finlands del: skatt enligt lagen om skatt på motorfordon (722/66) och lagen om bil- och motorcykelskatt (482/67); c) för Islands del: årsavgift eller kilomteravgift på icke bensindrivna bilar enligt lagen 79/1974; d) för Norges del: följande avgifter enligt lagen den 19 juni 1959, nr 2, nämligen engångsavgift på motorfordon m.m., sammansättningsavgift, årsavgift, viktavgift på bensindrivna lastbilar m.m., kilometeravgift m.m., avgift för tillfällig registrering, omregistreringsavgift m.m., avgift på bensin och avgift vid förstagångsregistrering av husvagnar samt e) för Sveriges del: skatter enligt vägtrafiksskattelagen (1973:601) och lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon. B. Med "mervärdeskatt och annan allmän omsättningsskatt" i artikel 2 d) i avtalet avses skatter och avgifter i följande lagar med ändringar: a) för Danmarks del: avgifter enligt lag nr 102 av den 31 mars 1967 om allmän omsättningsskatt (mervärdeskatt); b) för Finlands del: skatt enligt lagen angående omsättningsskatt (532/63); c) för Islands del: allmän omsättningsskatt (lag nr 10/1960, jfr lag nr 12/1980); d) för Norges del: avgift enligt lagen den 19 juni 1969 om mervärdeavgift samt e) för Sveriges del: skatt enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt. C. Med "punktskatter" enligt artikel 2 e) i avtalet avses skatter och avgifter i följande lagar med ändringar: a) för Danmarks del: avgifter enligt lag nr 510 av den 18 december 1970 om avgift på bensin, lag nr 414 av den 18 december 1968 om avgift på choklad och sötsaker, lag nr 98 av den 17 mars 1971 om avgift på vin och fruktvin, lag nr 153 av den 6 maj 1980 om avgift på sprit, lag nr 65 av den 23 mars 1955 om avgift på öl, lag nr 68 av den 28 februari 1950 om avgift på parfym, toalettvaror m.m., lag nr 68 av den 25 mars 1955 om tobaksavgifter, lag nr 174 av den 7 maj 1975 om avgift på ansvarsförsäkringar för motorfordon m.m, lag nr 607 av den 21 december 1946 om avgift på glass, lag nr 406 av den 20 augusti 1976 om avgift på socker m.m., lag nr 221 av den 26 maj 1971 om registrerings avgift på motorfordon m.m., lag nr 413 av den 20 augusti 1976 om avgift på nöjesbåtförsäkringar, lag nr 634 av den 21 december 1977 om avgift på vissa detaljhandelsförpackningar, lag nr 453 av den 7 september 1977 om avgift på vissa oljeprodukter, lag nr 441 av den 6 september 1977 om avgift på charterflyg, lag nr 89 av den 9 mars 1977 om avgift på elektricitet, lag nr 291 av den 29 juni 1979 om avgift på gas, lag nr 174 av den 30 april 1969 om stämpelavgift, lag nr 284 av den 23 maj 1973 om kapitaltillförselavgift, lag nr 313 av den 20 december 1915 om börsstämpelavgift, lag nr 575 av den 25 november 1977 om avgift på förstagångsöverlåtelse av vissa bostadsrättslägenheter, avgifter enligt lag nr 44 av den 14 mars 1955 om skilda förbrukningsavgifter och avgifter enligt lag nr 43 av den 14 mars 1955 om förbrukningsbegränsande åtgärder; b) för Finlands del: skatter och avgifter enligt lagen om tobaksaccis (875/79), lagen om sötsaksaccis (867/79), lagen om ölaccis (877/79), lagen om läskedrycksaccis (870/79), lagen om accis på livsmedels produkter (868/79), lagen om temporär accis på bränsle (769/81), lagen om accis på ätbara fetter (879/79), lagen om sockeraccis (872/79), lagen om accis på elström (652/76), lagen om accis på gödselmedel (881/79), lagen om accis på oljekraftfoder (873/79), lagen om skatt på alkoholdrycker (869/79), lagen om säkerhetsupplagsavgift för flytande bränsle (858/72), lagen om oljeskyddsfonden (379/74), lotteriskattelagen (259/70), lagen om skatt på vissa försäkringspremier (664/66), lagen angående stämpelskatt (662/43), biografskattelagen (366/64), lagen om skatt på motorfordon (722/66) och lagen om bil- och motorcykelskatt (482/67); c) för Islands del: lagen om avgift på läskedrycker, öl, sötsaker och kakao (77/1980), lagen om prisutjämningsavgift för såld elkraft (83/1974 och 6/1979), lagen om nöjesskatt (58/1970), lagen om kvantumsavgift på bensin, avgift på däck och slangar, viktavgift för dieselmotorfordon under fyra ton och kilometeravgift (79/1974), lagen om särskild importavgift på motorfordon (4/1960), lagen om stämpelskatt (36/1978), lagen om gasolskatt (6/1976) och lagen om flygbiljettskatt (8/1976); d) för Norges del: avgift på öl enligt lagen den 28 juni 1912 nr 4, avgift på tobaksvaror, bensin, båtmotorer, elektrisk kraft, mineralolja, choklad och sötsakser m.m., socker m.m., kolsyrade alkoholfria dryckesvaror m.m., kosmetika och charterresor med flyg enligt lagen den 19 maj 1933 nr 11, årsavgift på båtar samt de motorfordonsavgifter som upptagits under punkt 3.A.d) enligt lagen den 19 juni 1959 nr 2, dokumentavgift enligt lagen den 12 december 1975 nr 59, avgift enligt radiolagen den 13 juni 1980 nr 36, avgift på utrustning för inspelning eller återgivning av ljud eller bilder enligt lagen den 12 juni 1981 nr 69, avgift på brännvin och vin m.m. och avgift på alkohol i essenser m.m., som införs enligt lagen den 19 juni 1964 nr 1 samt e) för Sveriges del: avgifter och skatter enligt lagen (1957:262) om allmän energiskatt, lagen (1961:372) om bensinskatt, lagen (1973:1216) om särskild beredskapsavgift för oljeprodukter, lagen (1977:306) om dryckesskatt, lagen (1961:394) om tobaksskatt, lagen (1941:251) om särskild varuskatt, lagen (1960:258) om utjämningsskatt på vissa varor, lagen (1953:397) om avgift för fettvaror som användas för framställning av fettemulsion m.m., lagen (1973:37) om avgift på vissa dryckesförpackningar, lagen (1972:266) om skatt på annonser och reklam, lagen (1972:820) om skatt på spel, lagen (1928:376) om särskild skatt å vissa lotterivinster, stämpelskattelag (1964:308), lagen (1978:144) om skatt på vissa resor, lagen (1978:69) om försäljningsskatt på motorfordon, bilskrotningslagen (1975:343), vägtrafikskattelagen (1973:601), lagen (1976:338) om vägtrafikskatt på vissa fordon, som icke är registrerade i riket, lagen (1972:435) om överlastavgift, lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, lagen (1968:361) om avgift vid införsel av vissa bakverk, förordningen (1964:352) om gasolskatt, kungörelsen (1973:717) om uppbörd m.m. av totalisatoravgift och lagen (1976:339) om saluvagnsskatt. D. Såsom avgifter enligt artikel 2 f) i avtalet avses skatter och avgifter i följande lagar med ändringar: a) för Danmarks del: arbetsgivaravgift till dagpenningfonden, jfr 41 § fjärde stycket samt 11, 13 §§ och 15 § andra stycket i lag nr 262 av den 7 juni 1972 om dagpenning vid sjukdom och födelse, redaravgift jfr 21 § fjärde stycket i lag nr 311 av den 9 juni 1971 om offentlig sjukförsäkring, arbetsgivaravgift till invalidpension jfr 34 och 35 §§ i lag nr 219 av den 4 juni 1965 om invalidpension, försäkringspremie som försäkringspliktig arbetsgivare skall betala till godkända olycksfallsförsäkringsbolag, jfr 42-44 §§ i lag nr 79 av den 8 mars 1978 om arbetsskadeförsäkring, ersättning som har påförts enligt lag om socialhjälp (lag nr 333 av den 19 juni 1974), vilken enligt 7 §, jfr 27 §, kan indrivas som personlig skatt, avgift enligt lag om arbetsmarknadens tilläggspension (lag nr 46 av den 7 augusti 1964) kap. V (ATP) samt arbetsgivaravgift till arbetslöshetsförsäkringen (lag nr 114 av den 24 mars 1970); b) för Finlands del: avgifter och premier enligt folkpensionslagen (347/56), sjukförsäkringslagen (364/63), lagen om arbetsgivares socialskyddsavgift (366/63) och lagen om skogsvårdsföreningar (558/50); c) för Islands del: avgifter enligt lagen om allmän försäkring nr 67/1971, lagen om arbetslöshetsförsäkring nr 57/1973, lagen om Industrilånefonden nr 68/1967 och lagen om löneskatt nr 14/1965 samt skatt på affärsverksamhet m.m. enligt V kap. i lagen om inkomstkällor för kommunerna nr 73/1980, kyrkoavgift enligt lagen om sockenavgift nr 36/1948, kyrkogårdsavgift enligt lagen om kyrkogårdar nr 21/1963 och industribidrag enligt lagen om industribidrag nr 48/1975; d) för Norges del: avgifter enligt lagen den 17 juni 1966 om folkförsäkring och lagen den 19 juni 1969 om avgift på investeringar m.m. samt avgift enligt Kgl. Res. den 17 december 1971 med bestämmelser om överlastavgift samt e) för Sveriges del: avgifter enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen om allmän försäkring, m.m., lagen (1976:381) om barnomsorg, lagen (1979:84) om delpensionsförsäkring, lagen (1946:324) om skogsvårdsavgift, lagen (1981:691) om socialavgifter och lagen (1972:435) om överlastavgift. 4. Om skatt eller avgift som har upptagits i denna överenskommelse ändras i väsentliga hänseenden eller ersätts av annan skatt eller avgift av i huvudsak liknande karaktär eller om ny sådan skatt eller avgift som anges i avtalets art. 2 införs, skall ny överenskommelse träffas genom skriftväxling mellan de behöriga myndigheterna. 5. Har skatt på viss inkomst eller förmögenhet preliminärt eller slutligt erlagts i avtalsslutande stat, kan det influtna skattebeloppet på begäran av behörig myndighet i annan avtalsslutande stat överföras till vederbörande skattemyndighet i denna stat för att avräknas mot skatt på inkomsten eller förmögenheten. 6. Skyldighet att avlämna uppgift enligt art. 12 i avtalet avser även uppgift om utbetalat periodiskt understöd. 7. Vid framställning om handräckning för indrivning skall fogas, i original eller kopia, det beslut på vilket skatteanspråket grundas eller officiellt utdrag ur restlängd eller annan handling av vilken anspråket framgår. I framställningen skall anges a) myndighet som begär handräckningen; b) beträffande betalningsskyldig fysisk person: namn, bostadsadress, födelsedata och hemortskommun samt, om möjligt, arbetsplats och vistelseort; c) beträffande betalningsskyldig juridisk person: juridisk karaktär, namn och adress; d) i förekommande fall, ort i den stat hos vilken indrivningen begärs där betalningsskyldig tillhör egendom finns samt egendomens beskaffenhet; e) anspråkets art och belopp, däri inbegripet upplupen ränta, den tid anspråket avser samt tidpunkt då anspråket helt eller delvis preskriberas enligt den egna statens lagstiftning; f) grund för beräkning av ränta eller avgift enligt punkt 2 a) eller b) samt g) annan omständighet som kan underlätta eller påskynda indrivning av fordringen. Motsvarande uppgifter skall lämnas i framställning om handräckning för säkerställande av betalning för fordran på skatt. 8. Framställning om handräckning för indrivning av skatt får göras endast om det sammanlagda betalningsanspråket, däri inte inräknat belopp som avses under punkt 2 a), uppgår till minst 1 400 danska kronor, 850 finska mark, 1 400 isländska kronor, 1 200 norska kronor eller 1 000 svenska kronor. 9. Indrivning sker i den stats myntslag hos vilken indrivning begärs. Vederbörande myndighet i denna stat skall snarast möjligt efter det handräckningsframställningen har inkommit omräkna det belopp framställningen avser till den statens myntslag enligt av centralbanken rekommenderad kurs som gällde den dag då framställningen inkom och skall indrivningen avse det sålunda framräknade beloppet. Vid omräkningen får tillämpas de bestämmelser om avrundning till jämnt belopp som kan gälla enligt lagstiftningen i denna stat. Om förändring i växelkurs äger rum under indrivningsförfarandet kan behörig myndighet i den avtalsslutande stat hos vilken indrivning begärs, efter hörande av centralbanken i denna stat, besluta om den växelkurs som skall tillämpas i ärendet på grund av förändringen. Utan hinder av föregående bestämmelser i denna punkt kan betalning av det belopp framställningen avser ske i den stats myntslag som begär indrivning. 10. Belopp, som influtit på grund av handräckning enligt detta avtal, skall indrivningsmyndigheten snarast möjligt inbetala hos centralbanken i den egna staten på konto som innehas av centralbanken i den stat för vars räkning indrivningen skett. I samband med inbetalningen skall uppgift lämnas om namn och adress på den indrivningsmyndighet som äger uppbära beloppet samt om det skattekrav till vilket beloppet är att hänföra. Influtet belopp kan även insättas på den indrivningsmyndighets postgirokonto som begärt handräckningen. I förekommande fall avräknas rättegångs- och konkurskostnader från influtet belopp (art. 19 i avtalet). Med "indrivningsmyndighet" avses i denna punkt, för Danmarks del: sjömansskattekontoret; för Finlands del: länsskatteverket, distriktstullkammare och bilregistercentralen; för Islands del: centrala uppbördsmyndigheten i Reykjavik; för Norges del: skattefogden i Oslo och för Sveriges del: kronofogdemyndighet. Med "centralbank" avses i denna punkt, för Danmarks del: Danmarks Nationalbank; för Finlands del: Finlands bank; för Islands del: Islands Sedelbank; för Norges del: Norges Bank och för Sveriges del: Sveriges Riksbank. 11. Överföring av valuta för skattebetalning från en avtalsslutande stat till en annan sker inom ramen för gällande betalningsöverenskommelse mellan staterna. Denna överenskommelse träder i kraft trettio dagar efter den dag då de behöriga myndigheterna i samtliga avtalsslutande stater har undertecknat överenskommelsen och tillämpas på ärenden som har inkommit efter ikraftträdandet till den behöriga myndigheten i den stat till vilken framställningen riktas. Genom denna överenskommelse upphävs den överenskommelse enligt artikel 20 i avtalet den 9 november 1972 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om handräckning i skatteärenden som undertecknats den 15 juni, den 5 och den 21 oktober samt den 10 och den 28 november 1977. Den upphävda överenskommelsen tillämpas dock alltjämt beträffande ärenden som inkommit till den behöriga myndigheten i den stat till vilken framställningen riktas före ikraftträdandet av förevarande överenskommelse. Denna överenskommelse är utfärdad i sex exemplar på svenska, danska, finska, isländska och norska språken, varvid på svenska språket utfärdades två texter, en för Sverige och en för Finland, vilka samtliga texter har lika vitsord. Stockholm den 24 juni 1982 Kurt Malmgren Kobenhavn, den 21. juli 1982 JENS ROSMAN Helsingfors den 11 augusti 1982 MAUNO FORSMAN HILLEL SKURNIK Reykjavik, den 27. august 1982 R ARNALDS ARNI KOLBEINSSON Oslo, den 22. september 1982 A SCHEEL Bilaga 3 Överenskommelse om uppbörd av skatt För att genomföra avtalet den 9 november 1972 mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge om handräckning i skatteärenden har följande överenskommelse enligt artikel 20 träffats: 1. När person med hemvist i avtalsslutande stat (hemviststaten) har inkomst av arbete vilket under en eller flera tidrymder utföres i annan avtalsslutande stat eller på dess kontinentalsockel (arbetsstaten) och hemviststaten finner att arbetet sammanlagt inte kommer att överstiga 183 dagar under kalenderåret i fråga, samt att ersättningen betalas av eller på uppdrag av arbetsgivare med hemvist i denna stat, skall preliminär skatt erläggas till hemviststaten. Skattemyndighet i arbetsstaten skall i sådant fall inte kräva preliminär skatt, förutsatt att det genom skriftligt meddelande från skattemyndighet i hemviststaten visas att avdrag för preliminär skatt sker där. Om arbetsstaten godtar hemviststatens bedömning enligt första meningen, kan arbetsstaten underlåta att kräva preliminär skatt, även om meddelande enligt andra meningen inte lämnats. Om avdrag för preliminär skatt ej längre verkställs i hemviststaten, skall skattemyndigheten där så snart den fått kännedom om detta underrätta skattemyndigheten i arbetsstaten. Bestämmelserna i första stycket tillämpas inte om skattemyndighet i hemviststaten finner att utgiven ersättning härrör från fast driftställe eller stadigvarande anordning i arbetsstaten. 2. Betalas ersättning som avses i punkt 1 av eller på uppdrag av arbetsgivare som varken har hemvist i arbetsstaten eller i arbetstagaren hemviststat, får preliminär skatt krävas i arbetsstaten. Skattemyndighet i hemviststaten skall i sådant fall avstå från att kräva avdrag för preliminär skatt efter det underrättelse erhållits från skattemyndigheten i arbetsstaten att preliminär skatt erläggs eller kommer att erläggas där. 3. Finner skattemyndigheten i arbetsstaten att fråga är om uthyrning av arbetskraft, kan preliminär skatt uttagas där. Arbetstagare som avses i punkt 1 skall anses uthyrd när han av någon (uthyrare) ställs till förfogande för att utföra arbete i annans verksamhet i arbetsstaten (uppdragsgivare) och uthyraren inte har ansvar eller står risken för arbetsresultatet. Vid bedömningen av frågan om en arbetstagare skall anses uthyrd, skall göras en samlad bedömning varvid särskilt beaktas om a) den övergripande arbetsledningen åvilar uppdragsgivaren b) arbetet utförs på en arbetsplats som disponeras av uppdragsgivaren, och för vilken han har ansvar, c) ersättningen till uthyraren beräknas efter den tid som gått åt eller med ledning av annat samband mellan ersättningen och den lön arbetstagaren får, d) största delen av arbetsredskap och material ställs till förfogande av uppdragsgivaren, och e) uthyraren inte ensidigt bestämmer antalet arbetstagare och de kvalifikationer dessa skall ha. Skattemyndigheten i arbetsstaten skall underrätta skattemyndigheten i hemviststaten om att preliminär skatt betalas i arbetsstaten. Har sådan underrättelse erhållits skall hemviststaten inte kräva preliminär skatt på inkomsten. 4. Om skattemyndigheten i en avtalsslutande stat, vilken enligt bestämmelserna ovan skall avstå från att kräva preliminär skatt, inte godtar beslut fattat av skattemyndighet i annan avtalsslutande stat, skall frågan lösas genom ömsesidig överenskommelse mellan de behöriga myndigheterna i dessa avtalsslutande stater. Om de behöriga myndigheterna inte enas om annat, skall, till dess frågan är avgjord, skatt inte krävas i a) arbetsstaten, i de fall frågan skall avgöras enligt bestämmelserna i punkt 1, b) hemviststaten, i de fall frågan skall lösas enligt bestämmelserna i punkt 2 eller punkt 3. Har preliminär skatt för samma inkomst erlagts i båda staterna, skall den stat, som enligt bestämmelserna i denna punkt inte skall kräva skatt, återbetala inbetalat belopp. 5. Framgår av underrättelse från arbetsgivaren eller annorledes att förutsättningar för skatteavdrag i hemviststaten i enlighet med punkt 1 inte längre föreligger eller att sådant avdrag inte görs kan från denna tidpunkt avdrag för preliminär skatt krävas i arbetsstaten. Skattemyndigheten i arbetsstaten skall då först underrätta skattemyndigheten i hemviststaten om de ändrade förhållandena och att skatt kommer att krävas i arbetsstaten. Kräver den skattskyldige tillbaka skatt som erlagts i en stat, skall återbetalningen anstå till dess att skattemyndigheten i den andra staten förvissat sig om att inkomsten inte skall beskattas i sistnämnda stat. Skall inkomsten beskattas i sistnämnda stat, skall skattemyndigheten i den stat där skatten erlagts snarast underrätta skattemyndigheten i den andra staten om med vilket belopp preliminär skatt har betalats. Överföring av skatten skall ske enligt bestämmelserna i punkt 9. 6. Underrättelser skall enligt punkterna 1--5 skall innehålla a) arbetstagarens namn, födelsedatum och adress samt beskattningsort i båda staterna, b) arbetsgivarens namn och adress i båda staterna, och c) uppgift om tid för vilken preliminär skatt erlagts. Underrättsler skal såvitt möjligt även innehålla arbetstagarens personnummer och arbetsgivarens arbetsgivarnummer samt eventuellt personnummer i båda staterna. Finner skattemyndigheten att de uppgifter som lämnats enligt första stycket är så bristfälliga att de inte räcker för beslut om att preliminärskatteavdrag inte skall ske, skall skattemyndigheten i den andra staten omedelbart underrättas härom. 7. Bestämmelserna i punkterna 1--4 om rätt att inte betala in preliminär skatt påverkar inte övriga skyldigheter enligt inhemsk lagstiftning, t.ex. upplysningsplikten. 8. Har preliminär skatt enligt punkt 5 uttagits i arbetsstaten, skall skattemyndigheten i denna stat så snart den fått kännedom om att arbetet upphört meddela skattemyndigheten i hemviststaten. 9. Har det fastställts att inkomst som avses i punkt 1 skall beskattas i annan stat än den där preliminär skatt har uttagits, skall på begäran av behörig myndighet i den förstnämnda staten inbetald preliminär skatt överföras till vederbörande skattemyndighet där för att avräknas mot skatt på inkomsten. 10. Meddelanden enligt denna överenskommelse skickas genom de behöriga myndigheterna i de avtalsslutande staterna, om de inte beslutar annorledes. De behöriga myndigheterna kan avtala om den närmare tillämpningen av bestämmelserna i denna överenskommelse. 11. Med skatt avses i denna överenskommelse inkomstskatt som omfattas av gällande dubbelbeskattningsavtal mellan de avtalsslutande staterna. 12. Inkomst som person med hemvist i kommun i Sverige, Norge eller Finland vilken gränsar till riksgränsen mellan Sverige och Norge, Sverige och Finland respektive Finland och Norge, förvärvar för personligt arbete som utförs i sådan kommun i en av dessa stater, omfattas inte av denna överenskommelse. 13. Denna överenskommelse träder i kraft trettio dagar efter den dag då de behöriga myndigheterna i samtliga avtalsslutande stater undertecknat den, och tillämpas på ärenden som inkommit efter ikraftträdandet till den behöriga myndigheten i den stat till vilken framställningen riktas. Denna överenskommelse är utfärdad i sex exemplar på svenska, danska, finska, isländska och norska språken, varvid på svenska språket utfärdades två texter, en för Sverige och en för Finland, vilka samtliga texter har lika vitsord. Stockholm den 24 juni 1982 KURT MALMGREN Kobenhavn, den 21. juli 1982 JENS ROSMAN Helsingfors den 11 augusti 1982 MAUNO FORSMAN HILLEL SKURNIK Reykjavik, den 27. august 1982 R ARNALDS ARNI KOLBEINSSON Oslo, den 22. september 1982 A SCHEEL