Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
SFS-nummer ·
1970:495 ·
Visa register
Förordning (1970:495) om utländska varumärken m.m.
Departement: Näringsdepartementet
Utfärdad: 1970-06-29
Ändring införd: t.o.m. SFS 2008:513
Författningen har upphävts genom: SFS 2011:594
Upphävd: 2011-07-01
1 § Söker någon, som icke driver näring i Sverige, registrering av
varumärke, skall av honom ej krävas sådant bevis (hemlandsbevis), som
avses i 28 § varumärkeslagen (1960:644), om hans hemland är
1. stat som är ansluten till Pariskonventionen den 20 mars 1883 för
industriellt rättsskydd i den lydelse som fastställts i Lissabon år
1958,
2. stat som är ansluten till artiklarna 1-12 i Pariskonventionen i den
lydelse som fastställts i Stockholm år 1967, eller
3. någon av följande stater, nämligen Brasilien, Canada, Island,
Folkrepubliken Kina eller Nya Zeeland.
Som hemland anses den stat, där näringsidkaren har ett verkligt
industri- eller handelsföretag. Äger näringsidkaren ej sådant företag
inom någon till Pariskonventionen ansluten stat, räknas som hemland den
stat, där han är bosatt, eller, om han icke är bosatt inom någon
konventionsstat, den bland dessa stater där han är medborgare.
Förordning (1979:677).
2 § Söker någon, som är hemmahörande i stat ansluten till
Pariskonventionen, registrering av varumärke, som är registrerat för
honom i hemlandet, får märket registreras i Sverige så som det är
registrerat i den främmande staten.
Vad nu sagts skall icke gälla, om varumärket
1. är av beskaffenhet att göra intrång i rätt som här i riket förvärvats
av annan än sökanden,
2. saknar egenartad karaktär eller är sammansatt av tecken eller
benämningar som i handeln kan tjäna till att ange varans art,
beskaffenhet, mängd, användning, pris eller geografiska ursprung eller
tiden för dess framställande eller som blivit vanliga i gängse språkbruk
eller i lojalt och konstant handelsbruk här i riket, eller
3. strider mot sedlighet eller allmän ordning eller uppenbarligen är
ägnat att vilseleda allmänheten.
Vid bedömande av varumärkets registrerbarhet enligt denna paragraf skall
hänsyn tagas till alla föreliggande omständigheter och särskilt till den
tid och omfattning märket varit i bruk.
Ansökan om registrering av varumärke, som kan registreras endast med
stöd av denna paragraf, liksom ansökan om förnyelse av sådan
registrering, skall åtföljas av hemlandsbevis, även om sådant bevis på
grund av 1 § eljest icke erfordras.
3 § Har ansökan om registrering av varumärke gjorts i främmande stat,
som är ansluten till Pariskonventionen, och sökes varumärket registrerat
här i riket inom sex månader från det att skyddet först söktes i sådan
stat, skall den här ingivna ansökningen i förhållande till andra
ansökningar eller med hänsyn till skedd användning av andra kännetecken
anses gjord samtidigt med ansökningen i den främmande staten. Detsamma
gäller om varumärket angivits i sådan ansökan utom riket som
registreringsmyndigheten finner särskilda skäl att jämställa med ansökan
i konventionsstat.
För att komma i åtnjutande av prioritet enligt första stycket skall
sökanden, innan beslut fattats om ansökningens kungörande enligt 20 §
varumärkeslagen (1960:644), skriftligen begära prioritet med uppgift om
var och när den åberopade ansökningen gjordes samt, så snart det kan
ske, lämna uppgift om den åberopade ansökningens nummer.
4 § Registreringsmyndigheten kan förelägga sökanden att inom viss frist
styrka begärd prioritet genom att inge dels bevis av den myndighet som
mottagit den för prioritet åberopade ansökningen om dagen för
ansökningens ingivande och om sökandens namn, dels av sistnämnda
myndighet bestyrkt kopia av ansökningshandlingen och, i förekommande
fall, därvid fogad bild som visar varumärket. Den förelagda fristen får
ej utlöpa tidigare än tre månader från ingivandet av ansökningen här i
riket.
Efterkommes ej föreläggande enligt första stycket, får prioritet ej
åtnjutas.
5 § Bestämmelserna i 66 § marknadsföringslagen (2008:486) ska
tillämpas på en främmande stat, som är ansluten till
Pariskonventionen eller till Madridöverenskommelsen den 14
april 1891 angående undertryckande av oriktiga eller
vilseledande ursprungsbeteckningar på handelsvaror eller som är
medlem av Världshandelsorganisationen. Förordning (2008:513).
6 § Pariskonventionen, som reviderats bl. a. i Haag år 1925, i London år
1934, i Lissabon år 1958 och i Stockholm år 1967, gäller på nedan
angivet sätt mellan Sverige och följande främmande stater och områden,
nämligen
vad angår artiklarna 1--12 i Stockholmstexten: Algeriet, Amerikas
förenta stater med territorier och besittningar, Puerto Rico inbegripet,
Australien, Barbados, Belgien, Benin, Bulgarien, Burundi,
Centralafrikanska republiken, Cuba, Danmark med Färöarna, Egypten,
Elfenbenskusten, Finland, Frankrike med departementen Guadeloupe,
Guyana, Martinique och Réunion samt territorier på andra sidan haven,
Gabon, Ghana, Grekland, Guinea, Guinea-Bissau, Hongkong, Irak, Irland,
Israel, Italien, Japan, Jordanien, Jugoslavien, Kamerun, Kenya, Kina,
Kongo, Demokratiska folkrepubliken Korea, Republiken Korea, Libyen,
Liechtenstein, Luxemburg, Madagaskar, Malawi, Malaysia, Mali, Marocko,
Mauretanien, Mauritius, Mexico, Monaco, Nederländerna jämte Nederländska
Antillerna och Aruba, Niger, Norge, Polen, Portugal med Azorerna och
Madeira, Rumänien, Rwanda, Schweiz, Senegal, Sovjetunionen, Spanien,
Storbritannien, Surinam, Sydafrika, Tchad, Tjeckoslovakien, Togo,
Trinidad och Tobago, Tunisien, Tyska demokratiska republiken,
Förbundsrepubliken Tyskland, Uganda, Ungern, Uruguay, Vatikanstaten,
Vietnam, Zare, Zimbabwe, Österrike samt Burkina Faso.
vad angår Lissabontexten: Argentina, Bahamas, Cypern, Filippinerna,
Haiti, Iran, Malta, Nigeria, Tanzania samt Zambia,
vad angår Londontexten: Canada, Indonesien, Island, Libanon, Nya
Zeeland, San Marino, Sri Lanka, Syrien samt Turkiet,
vad angår Haagtexten: Brasilien samt Dominikanska republiken. Förordning
(1988:1559).
7 § Till Madridöverenskommelsen är anslutna följande främmande stater
och områden: Algeriet, Brasilien, Bulgarien, Cuba, Dominikanska
Republiken, Egypten, Frankrike med departementen Guadeloupe, Guyana,
Martinique och Réunion samt territorier på andra sidan haven, Irland,
Israel, Italien, Japan, Demokratiska Folkrepubliken Korea, Libanon,
Liechtenstein, Marocko, Monaco, Nya Zeeland, Polen, Portugal med
Azorerna och Madeira, San Marino, Schweiz, Spanien, Sri Lanka,
Storbritannien och Nordirland, Syrien, Tjeckoslovakien, Tunisien,
Turkiet, Tyska Demokratiska Republiken, Förbundsrepubliken Tyskland,
Ungern samt Vietnam. Förordning (1980:317).