Regeringskansliets rättsdatabaser

Regeringskansliets rättsdatabaser innehåller lagar, förordningar, kommittédirektiv och kommittéregistret.

Testa betasidan för Regeringskansliets rättsdatabaser

Söker du efter lagar och förordningar? Testa gärna betasidan för den nya webbplatsen för Regeringskansliets rättsdatabaser.

Klicka här för att komma dit

 
Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
SFS-nummer · 1965:719 · Visa register
Lag (1965:719) om säkerheten på fartyg
Departement: Kommunikationsdepartementet
Utfärdad: 1965-11-19
Författningen har upphävts genom: SFS 1988:49
Upphävd: 1988-07-01
1 kap. Allmänna bestämmelser 1 § Denna lag äger, i den mån ej annat särskilt anges eller följer av lagen, tillämpning på fartyg som nyttjas till sjöfart i svenskt farvatten och på svenskt fartyg som nyttjas till sjöfart utanför svenskt farvatten. Lagens bestämmelser gälla örlogsfartyg endast såvitt regeringen förordnar därom. Lag (1975:83). 2 § För att trygga säkerheten på fartyg skall lända till efterrättelse vad som i denna lag, i anslutning till bestämmelser i sjölagen, föreskrives i fråga om sjövärdighet, anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, lastning, passagerarantal och bemanning. 3 § Tillsyn av fartyg i de hänseenden som behandlas i denna lag utövas av sjöfartsverket. Regeringen äger förordna svensk utlandsmyndighet att utöva tillsyn utom riket. I frågor som avse ombordanställdas skydd mot ohälsa och olycksfall i arbetet skall tillsynen utövas under samverkan med arbetarskyddsstyrelsen. Lag (1983:931). 4 § Tillsyn av fartyg, som äges eller brukas av svenska staten och användes för annat ändamål än att i allmän trafik befordra gods eller passagerare, utövas av den myndighet under vars förvaltning fartyget står, i den mån regeringen ej bestämmer annat. Lag (1975:83). 5 § Regeringen må beträffande visst slag av fartyg, viss utrustning eller vissa förhållanden ombord bestämma, att tillsyn skall utövas av särskilt förordnad tillsynsmyndighet. Lag (1975:83). 6 § Om förrättningar för tillsyn enligt denna lag stadgas i 7 kap. Sjöfartsverket må uppdraga åt sakkunnig att biträda vid tillsynsförrättning eller att utom riket verkställa sådan förrättning. Svensk utlandsmyndighet, som förordnats att utöva tillsyn av fartyg, äger utse sakkunnig att verkställa tillsynsförrättning utom riket eller att biträda vid sådan förrättning. Lag (1978:109). 7 § Polismyndighet, tullmyndighet, miljö- och hälsoskyddsnämnd och läkare äro skyldiga att lämna tillsynsmyndighet det biträde och de upplysningar som behövs. När en tullmyndighet på begäran enligt första stycket medverkar vid tillsyn enligt denna lag, har tjänsteman vid tullverkets kustbevakning de befogenheter att vidta åtgärder som anges i 2 och 4 §§ lagen (1982:395) om tullverkets medverkan vid polisiär övervakning. Därvid gäller föreskrifterna i 5, 6, 8 och 9 §§ nämnda lag. Lag (1983:306). 8 § Den som verkställer tillsynsförrättning eller biträder vid sådan förrättning skall lämnas tillträde till fartyget samt äga göra erforderliga undersökningar där och taga del av de handlingar rörande fartyget, som finnas ombord. Förrättningsmannen skall, om det är möjligt, ordna förrättningen så att fartyget icke fördröjes eller annan olägenhet uppkommer. 9 § Den som har tagit befattning med tillsyn enligt denna lag eller utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitte' får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget eller i tjänsten har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar. I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i sekretesslagen (1980:100). I fråga om den som är skyddsombud eller ledamot i skyddskommitte' på fartyg i det allmännas verksamhet tillämpas 14 kap. 7, 9 och 10 §§ sekretesslagen. Lag (1980:201). 10 § Läkare, som i sin verksamhet får kännedom om sjukdom som kan ha samband med fartygsarbete, skall anmäla detta till myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1978:109). 11 § Certifikat enligt denna lag skall utfärdas för ett visst fartområde eller en del av ett fartområde och för bestämd tid. I certifikatet får anges särskilt villkor för att det skall vara giltigt. Giltighetstiden för certifikatet får förlängas. Fartområdena är a) inre fart: fart inom riket i hamnar, floder, kanaler och insjöar, fart inomskärs vid de svenska kusterna samt fart i Kalmarsund, i Öresund och på Oslofjorden intill Larvik; b) stor kustfart: annan fart än den som anges under a) till eller från in- eller utrikes orter, belägna vid Östersjön eller farvatten som har sjöfartsförbindelse med Östersjön, dock ej bortom linjen Hanstholm-Lindesnäs, samt fart genom Kielkanalen hitom linjen Esbjerg- 53o nordlig latitud 4o ostlig longitud-fyren Blankenberghe; c) nordsjöfart: annan fart än den som anges under a) och b), dock ej bortom linjen Trondheimsfjorden-Shetlands nordpynt, därifrån västerut till 11o västlig longitud, därifrån längs denna longitud över Irlands västkust till 48o nordlig latitud och därifrån österut längs denna latitud till Brest; d) inskränkt oceanfart: fart på andra europeiska orter än dem som anges under a)-c), dock ej fart norr eller väster om den linje som anges under c), dessutom fart på utomeuropeiska orter vid Medelhavet och Svarta havet, samt fart på Nordafrikas västkust norr om 25o nordlig latitud, på Kanarieöarna och ön Madeira; e) oceanfart: all annan fart än den som anges under a)-d). Om ett fartyg används i fart mellan utländska orter, får sjöfartsverket pröva frågan om en annan bestämning av fartygets fartområde än den som följer av andra stycket. Finner sjöfartsverket därvid att fartområdet, på grund av farvattnets beskaffenhet eller andra förhållanden, är närmast jämförligt med ett mindre vidsträckt fartområde, får verket bestämma att fartyget skall anses använt i fart motsvarande detta fartområde. Lag (1979:1107). 12 § Regeringen äger föreskriva att fartyg, utöver certifikat som följer av denna lag, skall ha certifikat avseende visst förhållande, som regleras i denna lag eller med stöd därav utfärdade föreskrifter. Lag (1978:109). 13 § Certifikat utfärdas av sjöfartsverket, om regeringen ej bestämmer annat. Lag (1978:109). 14 § Fartyg som är försett med certifikat må icke nyttjas i vidsträcktare fart än certifikatet omfattar. Lag (1978:109). 15 § Regeringen äger förordna att undersökning rörande fartyg och utrustning, som företages av utländsk myndighet eller av klassificeringsanstalt, skall godkännas som tillsynsförrättning, verkställd av svensk myndighet samt att certifikat som utfärdas efter sådan undersökning äger samma giltighet som certifikat, utfärdat av svensk myndighet. Lag (1978:109). 16 § Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om avgifter till staten för tillsyn av fartyg och om ersättning åt sakkunnig som enligt 6 § andra stycket anlitas för tillsynsförrättning. Detsamma gäller avgifter för utprovning och granskning av material och utrustning till fartyg. Lag (1979:1107). 2 kap. Fartygs sjövärdighet och fartcertifikat 1 § Fartyg är icke sjövärdigt, om det ej är så konstruerat, byggt, utrustat och vidmakthållet att det med hänsyn till fartygets användning och den fart, vari det nyttjas eller avses att nyttjas, erbjuder betryggande säkerhet till förekommande av sjöolycka. 2 § Svenskt passagerarfartyg, oavsett dräktighet, och annat svenskt fartyg med en bruttodräktighet av minst 100 skola ha bevis att fartyget vid tillsynsförrättning befunnits sjövärdigt */kurs/ (fartcertifikat)*/slut kurs/ . Till passagerarfartyg hänföres fartyg som medför flera än tolv passagerare. Med passagerare avses varje person ombord utom befälhavaren, medlem av besättningen, annan som är anställd ombord eller eljest befinner sig där på grund av arbete för fartygets behov eller i offentlig tjänsteförrättning rörande fartyget samt barn som icke fyllt ett år. Fartcertifikat fordras ej för fartyg, som äges eller brukas av svenska staten och användes för annat ändamål än att i allmän trafik befordra gods eller passagerare. Lag (1982:256). 3 § Har för fartyg utfärdats passagerarfartygscertifikat enligt 5 kap., må sjöfartsverket medge befrielse från skyldighet för fartyget att ha fartcertifikat. Lag (1971:293). 4 § Sjöfartsverket skall förklara fartcertifikat ogiltigt, om a) fartyget eller dess utrustning ändrats på så väsenligt sätt att ändringen kan antagas ha betydelse för sjövärdigheten, b) fartyget eller dess utrustning skadats på sätt som uppenbarligen är av betydelse för sjövärdigheten och skadan icke avhjälpes på sätt sjöfartsverket bestämmer, c) annan omständighet förekommit som uppenbarligen kan ha betydelse för sjövärdigheten, eller d) fartyget icke undergår föreskriven tillsynsförrättning. Lag (1971:293). 5 § Fartcertifikat skall genast avlämnas till sjöfartsverket, om certifikatet förklarats ogiltigt eller om dess giltighetstid gått till ända eller om nytt certifikat utfärdats. Lag (1971:293). 6 § Enligt de närmare bestämmelser regeringen meddelar äger sjöfartsverket medge att fartyg nyttjas till sjöfart utan hinder av vad somsägs i detta kapitel. Lag (1975:83). 3 kap. Åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall m.m. 1 § Fartyg skall vara så inrättat och anordnat, att de ombordvarande i möjligaste mån beredes skydd mot ohälsa och olycksfall. 2 § På fartyg skola i erforderlig omfattning finnas sovrum, dagrum, måltidsrum, kök eller motsvarande utrymme för matlagning, toalettrum, tvättrum, sjukrum och andra särskilt inrättade utrymmen för de ombordanställdas personliga behov, bekvämlighet och trevnad, allt av tillräcklig storlek samt med lämplig inredning och utrustning. 3 § Till förekommande av olycksfall i arbetet skola ångmaskiner, motorer, transmissioner, arbetsmaskiner och andra därmed jämförliga maskinella anordningar, ångpannor och andra tryckkärl samt lyft- och transportanordningar vara försedda med erforderliga skyddsanordningar samt även i övrigt vara så utförda och anordnade, att de erbjuda betryggande säkerhet. För att förebygga att ombordanställd skadas av väder eller sjö, genom fall, nedstörtande föremål eller ras eller av splitter, stänk, vassa eller heta föremål eller heta vätskor eller genom klämning eller slag eller genom eldfarliga, explosiva, frätande, giftiga eller andra hälsofarliga ämnen eller genom elektrisk ström, kyla eller värme eller genom bländande ljus skola sådana åtgärder vidtagas att fara härför undgås i möjligaste mån. 4 § Om till skydd mot ohälsa eller olycksfall annan åtgärd icke kan vidtagas eller skäligen fordras, skall personlig skyddsutrustning av lämplig beskaffenhet tillhandahållas den ombordanställde. 5 § För att hjälp och vård vid olycksfall eller sjukdom skall kunna lämnas ombord, skola sådana åtgärder vara vidtagna som kunna anses erforderliga med hänsyn till de ombordanställdas antal samt fartygets användning och den fart, vari fartyget nyttjas. 6 § Kost som tillhandahålles ombordanställd skall vara tillräcklig och av fullgod beskaffenhet. Vatten för de ombordanställdas behov såsom till dryck, personlig hygien, matlagning och diskning skall finnas lätt tillgängligt ombord i erforderlig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet. 7 § Om arbetstiden ombord gälla särskilda bestämmelser. Även om minimiålder för fartygsarbete är särskilt stadgat. Lag (1973:284). 8 § Redare och ombordanställda skola samverka för att åstadkomma sunda och säkra arbetsförhållanden. Lag (1978:109). 9 § På fartyg med minst fem ombordanställda skall bland dessa utses ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud skall utses även på annat fartyg om det är påkallat. För skyddsombud bör ersättare utses. Skyddsombud utses av de ombordanställda. I val av skyddsombud deltager ej befälhavare, maskinchef eller sådan ledamot i skyddskommitté som utsetts av arbetsgivare. Utan hinder av första stycket kan sjöfartsverket, om förhållandena påkalla det, medge att ett eller flera skyddsombud i stället utses gemensamt för flera fartyg som tillhöra samma redare. Med redare jämställes den som i redarens ställe brukar fartyget. Sådant skyddsombud utses enligt samma grunder som annat skyddsombud eller av företrädare för de ombordanställda på fartygen. Har på fartyg eller gemensamt för flera fartyg utsetts mer än ett skyddsombud, skall ett av ombuden utses att vara huvudskyddsombud med uppgift att samordna skyddsombudens verksamhet. Lag (1978:109). 10 § På fartyg med en besättning som normalt uppgår till minst femton personer skall finnas skyddskommitté sammansatt av företrädare för redaren och de ombordanställda. Skyddskommitté skall tillsättas även på annat fartyg, om det begäres av de ombordanställda. I skyddskommitté kan även ingå företrädare för annan arbetsgivare än redaren. Ledamöter i kommittén som ej företräda redaren eller annan arbetsgivare utses av de ombordanställda. I val av sådan ledamot deltager ej befälhavare, maskinchef eller ledamot i kommittén som före valet utsetts av arbetsgivaren. Utan hinder av första stycket kan sjöfartsverket, om förhållandena påkalla det, medge att skyddskommitté i stället utses gemensamt för flera fartyg som tillhöra samma redare. Med redare jämställes den som i redarens ställe brukar fartyget. Sådan gemensam skyddskommitté utses enligt samma grunder som annan skyddskommittee. Lag (1978:109). 11 § Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Den som utsetts till skyddsombud må icke på grund härav eller på grund av sin verksamhet i denna egenskap tillskyndas försämrade arbetsförhållanden eller anställningsvillkor. Den som bryter mot stadgandet i första stycket är skyldig ersätta därav uppkommen skada enligt de grunder som anges i 6 kap. 11 § arbetsmiljölagen (1977:1160). Avtalsuppsägning eller annan dylik rättshandling, som sker i strid mot vad i första stycket är stadgat, är ogill. Skyddsombud som gör gällande att han uppsagts från sin anställning eller tillskyndats försämrade arbetsförhållanden eller anställningsvillkor med anledning av uppdraget att vara skyddsombud har rätt att kvarstå i befattningen på fartyget under oförändrade arbetsförhållanden och anställningsvillkor till dess frågan slutligt prövats. På yrkande av redaren kan domstol förordna att vad nu sagts ej skall äga tillämpning. Vad i tredje stycket sagts om rätt att kvarstå i befattning på fartyget utesluter ej tillämpning av 17 eller 18 § sjömanslagen (1973:282). Har skyddsombud efter det att anställningen upphört väckt talan om att anställningsförhållandet skall bestå på grund av att uppsägningen enligt andra stycket är ogiltig, kan domstol på yrkande förordna att skyddsombudet skall äga återgå i arbetet för tiden intill dess laga kraft ägande dom eller beslut föreligger. För den tid förordnande gäller har skyddsombudet rätt att åtnjuta de anställningsvillkor som äro förenade med hans tidigare befattning. Talan på grund av bestämmelserna i denna paragraf skall väckas inom två år från avslutandet av den åtgärd varpå anspråket grundas. Försummas det, är rätten till talan förlorad. Beträffande mål som här avses gälla föreskrifterna i 6 kap. 13 § arbetsmiljölagen. Lag (1978:109). 12 § Bestämmelserna i 2-11 §§ gälla icke utländskt fartyg i vidare mån än regeringen förordnar därom. Lag (1978:109). 4 kap. Lastning, lastmärke och fribordscertifikat 1 § Fartyg må icke vara så lastat eller barlastat att dess stabilitet eller bärighet äventyras eller säkerheten för fartyget eller de ombordvarande sättes i fara. 2 § Fartyg som befordrar gods eller passagerare och har en bruttodräktighet av minst 20 skall på vardera sidan vara försett med lastmärken, som utvisa minsta tillåtna fribord för fartyget. Lastmärken fastställas av sjöfartsverket. Bestämmelsen i första stycket gäller icke lustfartyg. Lag (1982:256). 3 § Fartyg som avses i 2 § första stycket skall ha bevis att fartygets lastmärken vid tillsynsförrättning befunnits riktigt och varaktigt anbragta på fartygets sidor (fribordscertifikat). 4 § Fartyg må icke lastas djupare än som anges av det lastmärke som är tillämpligt. 5 § Sjöfartsverket skall förklara fribordscertifikat ogiltigt, om a) fartygets skrov eller överbyggnad ändrats på så väsentligt sätt att fribordet bör ändras, b) fartyget icke är i betryggande skick i fråga om skydd för öppningar eller i fråga om räcken, brädgångar, länsportöppningar eller i fråga om tillträde till besättningens bostäder eller passagerarutrymmen, eller c) fartyget icke undergår föreskriven tillsynsförrättning beträffande lastmärke. Bestämmelserna i 2 kap. 5 § om fartcertifikat äga motsvarande tillämpning i fråga om fribordscertifikat. Lag (1971:293). 6 § Bestämmelserna om lastmärke och fribordscertifikat gälla icke utländskt fartyg i vidare mån än regeringen förordnar därom. För utländskt fartyg må såsom fribordscertifikat godtagas annan handling varav fartygets minsta tillåtna fribord framgår. Lag (1975:83). 5 kap. Passagerarfartyg och passagerarfartygscertifikat 1 § För passagerarfartyg skall, med beaktande av fartygets stabilitet och bärighet samt de åtgärder som vidtagits för att förebygga ohälsa och olycksfall ombord, vara fastställt det högsta antal passagerare som fartyget må medföra. 2 § Svenskt passagerarfartyg skall ha bevis, varav framgår att fartyget vid tillsynsförrättning befunnits lämpligt att befordra passagerare och det högsta antal passagerare som fastställts enligt 1 § (passagerarfartygscertifikat). Utländskt passagerarfartyg skall ha certifikat eller annan handling, varav framgår det högsta tillåtna antalet passagerare. 3 § Passagerarfartygscertifikat må ej utfärdas för längre tid än den som gäller för fartygets fartcertifikat. 4 § Passagerarfartyg må icke under resa medföra högre antal passagerare än som anges i passagerarfartygscertifikatet eller för utländskt passagerarfartyg i motsvarande handling. I nämnda antal inräknas ej bärgare eller dennes medhjälpare, som medföljer fartyget, sedan detta drabbats av sjöskada, eller person, som införes till hamn efter att ha räddats ur sjönöd. Vid kortare fart mellan svenska hamnar skall i passagerarantalet icke inräknas sjöman som efter erhållen eller avslutad anställning medföljer till eller från annat fartyg med samma redare. Regeringen äger meddela närmare bestämmelser om vad som skall förstås med kortare fart samt föreskriva i vilken mån tredje stycket skall äga tillämpning vid färd mellan utländska hamnar. Lag (1975:83). 5 § Bestämmelserna i 2 kap. 4 och 5 §§ om fartcertifikat äga motsvarande tillämpning i fråga om passagerarfartygscertifikat. 6 § Enligt de närmare bestämmelser regeringen meddelar äger sjöfartsverket medge att fartyg i särskilda fall nyttjas som passagerarfartygutan hinder av vad som sägs i detta kapitel. Lag (1975:83). 6 kap. Bemanning och minimibesättning m.m. 1 § Varje fartyg skall vara bemannat på betryggande sätt. Under en resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än tolv timmars oavbruten gång, skall fartyget ha så stor besättning att den kan delas in i det antal vakter som behövs. Detsamma gäller även i andra fall när resan är sådan att arbetet måste delas in i skift. Under en resa får fartyget inte ha mindre besättning än att erforderlig personal kan avdelas för intendenturtjänsten. Om fartyget enligt gällande föreskrifter skall vara utrustat med teleanläggning, skall personal också finnas för att anläggningen skall kunna användas på behörigt sätt. Lag (1979:1107). 2 § Besättningen på varje fartyg skall ha tillräckligt god syn- och hörselförmåga. Lag (1979:1107). 3 § Sjöfartsverket skall för varje passagerarfartyg och för varje annat fartyg med en bruttodräktighet av minst 20, som transporterar gods eller passagerare, fastställa den minsta besättning som kan anses vara betryggande från sjösäkerhetssynpunkt i den fart vari fartyget används eller avses att användas (minimibesättning). På begäran skall minimibesättning också fastställas för ett fartyg som är under byggnad eller projektering eller som skall köpas från annan. Sjöfartsverket skall före ett beslut om minimibesättning samråda med organisationer som representerar redare och ombordanställda. Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får föreskriva eller i enskilda fall besluta att minimibesättning skall fastställas även för andra fartyg än dem som avses i första stycket eller att det för sådana fartyg skall gälla de föreskrifter om bemanningen som behövs från sjösäkerhetssynpunkt (bemanningsföreskrifter). Från första stycket görs följande undantag. 1. Minimibesättning för fartyg som ägs eller brukas av svenska staten och som används för annat ändamål än att i allmän trafik transportera gods eller passagerare skall fastställas av den myndighet under vars förvaltning fartyget står, om inte regeringen bestämmer annat. Myndigheten skall före beslutet samråda med de organisationer som representerar de anställda inom myndigheten. 2. Sjöfartsverket och andra myndigheter som fastställer minimibesättning får meddela provisoriska beslut om minimibesättning utan att samråda med organisationerna. Ett sådant beslut får meddelas endast om dröjsmål skulle medföra betydande kostnad eller annan avsevärd olägenhet. Lag (1982:256). 4 § Minimibesättningens storlek och personalens kvalifikationer skall bestämmas med hänsyn till fartygets storlek, beskaffenhet, utrustning, användning och den fart, vari fartyget används eller avses att användas. Därvid skall beaktas hur arbetet på fartyget är organiserat och vad som enligt lag eller avtal gäller om personalens ordinarie arbetstid. Minimibesättningen skall sättas samman så, att fartyget kan framföras säkert och att sjösäkerheten i övrigt är tillfredsställande. Lag (1979:1107). 5 § Ett fartyg för vilket minimibesättning krävs enligt 3 § första stycket får inte framföras innan beslut om minimibesättning har fattats. För att ett fartyg med beslut om minimibesättning skall få framföras, skall besättningen ha den storlek och sammansättning i övrigt som anges i beslutet, om inte befälhavaren har beslutat om avvikelse från detta med stöd av 6 §. Fartyget får inte framföras i annan fart än som anges i beslutet om minimibesättning. Lag (1979:1107). 6 § Om det inom besättningen på ett fartyg inträffar ett plötsligt sjukdomsfall eller någon annan oförutsedd händelse, som medför att fartygets besättning inte uppfyller kraven i beslutet om minimibesättning, och bristen inte kan avhjälpas före fartygets planerade avgång, får befälhavaren besluta att fartyget ändå skall framföras. Ett sådant beslut får dock endast fattas om den besättning som finns på fartyget är tillfredsställande sammansatt med hänsyn till fartygets säkra framförande och sjösäkerheten i övrigt. Beslutet får inte avse längre tid än en vecka eller, om resan till närmaste destinationshamn tar längre tid i anspråk, den tid som behövs för resan dit. Innan befälhavaren fattar beslut enligt första stycket, skall han samråda med skyddskommittén eller, om det inte finns någon sådan på fartyget, med skyddsombudet. Befälhavarens beslut får inte innebära att beslutet om minimibesättning frångås såvitt avser kvalifikationerna hos befälhavaren, radiotelegrafisten eller radiotelefonisterna. I beslutet om minimibesättning får befälhavarens rätt att fatta beslut enligt första stycket inskränkas ytterligare. Lag (1979:1107). 7 § Beslut av befälhavaren enligt 6 § skall antecknas i skeppsdagboken eller, om någon sådan dagbok inte förs, antecknas särskilt. Av anteckningen skall framgå skälen till beslutet. Har vid samrådet en ståndpunkt framförts som avviker från beslutet, skall också denna framgå av anteckningen. Befälhavaren skall se till att sjöfartsverket genast underrättas om beslutet och skälen för detta genom telegram eller på liknande sätt. Befälhavaren på fartyg, vars minimibesättning har fastställts av annan myndighet än sjöfartsverket, behöver dock inte sända någon sådan underrättelse. Lag (1979:1107). 8 § Ett beslut om minimibesättning gäller tills vidare. Det får dock meddelas för begränsad tid, om särskilda skäl föreligger. Ett provisoriskt beslut om minimibesättning gäller i högst två månader. Lag (1979:1107). 9 § Den myndighet som har meddelat ett beslut om minimibesättning får återkalla det 1. om fartyget eller dess utrustning har ändrats på ett sätt som kan antas ha betydelse för minimibesättningens sammansättning; eller 2. om andra väsentliga förutsättningar för beslutet har ändrats och därför ett nytt beslut behöver utfärdas. Lag (1979:1107). 10 § Ett fartyg, för vilket bemanningsföreskrifter gäller, får framföras endast om besättningen är så sammansatt att föreskrifterna är uppfyllda. Lag (1979:1107). 11 § Bestämmelserna i 1 § andra och tredje styckena samt 3-10 §§ gäller inte utländska fartyg. Lag (1979:1107). 7 kap. Tillsyn av lagens efterlevnad m.m. Tillsynsförrättningar 1 § De tillsynsförrättningar som skall företas enligt denna lag är a) regelbunden undersökning av fartyg jämte utrustning */kurs/ (sjövärdighetsbesiktning),*/slut kurs/ b) regelbunden undersökning av annat fartyg än passagerarfartyg och dess utrustning i viss del eller vissa delar */kurs/ (mellanbesiktning),*/slut kurs/ c) årlig undersökning av annat fartyg än passagerarfartyg och dess utrustning i viss eller vissa delar */kurs/ (årlig besiktning),*/slut kurs/ d) regelbunden undersökning av fartyg för fastställande av dess lämplighet för passagerarbefordran och högsta tillåtna antal passagerare */kurs/ (passagerarfartygsbesiktning),*/slut kurs/ e) regelbunden undersökning och uppmätning av fartyg för åsättande av lastmärke eller meddelande av tillstånd att bibehålla sådant märke */kurs/ (fribordsbesiktning),*/slut kurs/ f) särskild undersökning av fartyg i viss del eller vissa delar */kurs/ (extra besiktning)*/slut kurs/ och g) annan undersökning av förhållandena ombord */kurs/ (inspektion).*/slut kurs/ Om det är möjligt skall flera tillsynsförrättningar på ett fartyg ske samtidigt. Förrättning skall om möjligt ske i samband med undersökning i klassificeringsanstalt, som omfattas av förordnande enligt 1 kap. 15 §. Lag (1981:318). 2 § Vid sjövärdighetsbesiktning skall i den omfattning regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket bestämmer, undersökas om skrov med fasta delar, framdrivningsmaskineri med hjälpmaskiner, elektrisk anläggning samt utrustning motsvara de fordringar på sjövärdighet som uppställas i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen. Vid sjövärdighetsbesiktning skall inspektion äga rum enligt 16 §. Lag (1975:83). 3 § Fartyg, som bygges för svensk beställare, skall undergå sjövärdighetsbesiktning, innan fartyget nyttjas till sjöfart. Har utländskt fartyg blivit svenskt eller har svenskt fartyg, vars bruttodräktighet understiger 100, bytt ägare utan att därigenom upphöra att vara svenskt, äger sjöfartsverket besluta att sjövärdighetsbesiktning av fartyget skall äga rum, om det icke med hänsyn till fartygets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt är obehövligt. Bestämmelserna i denna paragraf gälla passagerarfartyg, oavsett minsta dräktighet, och annat fartyg med en bruttodräktighet av minst 20. Lag (1982:256). 4 § Passagerarfartyg skall undergå förnyad sjövärdighetsbesiktning, om det nyttjas i stor kustfart eller vidsträcktare fart, inom tolv månader och i annat fall inom tjugofyra månader efter senast företagen sjövärdighetsbesiktning. 5 § Om annat fartyg än passagerarfartyg är högst tjugofyra år och har högsta klass i klassificeringsanstalt som omfattas av förordnande enligt 1 kap. 15 §, skall det undergå förnyad sjövärdighetsbesiktning inom fyrtioåtta månader efter senast företagen sjövärdighetsbesiktning eller, om sjöfartsverket medger det, inom sextio månader efter senast företagen sjövärdighetsbesiktning. Har fartyget icke sådan klass som nu nämnts eller är det äldre än tjugofyra år, bestämmer sjöfartsverket den tid, inom vilken nästa sjövärdighetsbesiktning skall äga rum. Med beaktande särskilt av fartygets ålder och allmänna tillstånd skall tidpunkten bestämmas till tidigast tjugofyra och senast fyrtioåtta månader efter senast företagen sjövärdighetsbesiktning. Har fartyg som är äldre än tjugofyra år högsta klass, må dock sjöfartsverket medgiva att den tid, inom vilken förnyad sjövärdighetsbesiktning skall äga rum, utsträckes till sextio månader, om synnerliga skäl föreligga. Bestämmelserna i denna paragraf gälla ej fartyg med mindre bruttodräktighet än 100. Lag (1982:256). 6 § Sjöfartsverket äger meddela anstånd med förnyad sjövärdighetsbesiktning under högst tre månader eller, om särskilda skäl föreligga, högst sex månader. Lag (1971:293). 7 § Vid mellanbesiktning skall i den omfattning regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket bestämmer undersökas om fartyg och utrustning motsvara de fordringar på sjövärdighet som uppställas i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen. Vid besiktningen skall inspektion äga rum enligt 16 §, om detta icke är uppenbart obehövligt. Lag (1975:83). 8 § Fartyg skall undergå mellanbesiktning inom tjugofyra månader efter senast genomgången sjövärdighetsbesiktning eller mellanbesiktning. Mellanbesiktning avseende fartygets radioinstallation skall dock ske minst en gång var tolfte månad. Fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 får undergå mellanbesiktning inom trettiosex månader efter senast genomgången sjövärdighetsbesiktning, om sjöfartsverker medger det. Bestämmelserna i första stycket gäller inte fartyg med mindre bruttodräktighet än 100. Lag (1982:256). 8 a § Sjöfartsverket äger meddela anstånd med mellanbesiktning under högst tre månader eller, om särskilda skäl föreligga, högst sex månader. Lag (1971:293). 8 b § Fartyg som nyttjas i internationell resa skall undergå årlig besiktning inom tolv eller, om sjöfartsverket medger det, femton månader efter senast genomgången sjövärdighetsbesiktning, mellanbesiktning eller årlig besiktning. Bestämmelserna i första stycket gäller inte fartyg med mindre bruttodräktighet än 500. Lag (1982:256). 9 § Vid passagerarfartygsbesiktning skall i den omfattning regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket bestämmer undersökas om fartyget med hänsyn till de fordringar som uppställas i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen må medföra flera än tolv passagerare. Är så fallet, skall bestämmas det högsta antal passagerare som fartyget må medföra. Vid besiktningen skall inspektion äga rum enligt 16 §, om detta icke är uppenbart obehövligt. Lag (1975:83). 10 § Passagerarfartyg skall undergå passagerarfartygsbesiktning i samband med att fartyget undergår sjövärdighetsbesiktning. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket äger förordna, att fartyget i särskilt fall må befrias från skyldighet att undergå passagerarfartygsbesiktning enligt första stycket. Lag (1975:83). 11 § Vid fribordsbesiktning skall i den omfattning regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket bestämmer undersökas, huru enligt denna lag och med stöd därav utfärdade föreskrifter minsta tillåtna fribord för fartyget skall bestämmas och genom lastmärken anges eller, där lastmärken åsatts fartyget, huruvida de må bibehållas. Vid besiktningen skall inspektion äga rum enligt 16 §, om detta icke är uppenbart obehövligt. Lag (1975:83). 12 § Fartyg, som enligt denna lag skall vara försett med lastmärke, skall undergå fribordsbesiktning i samband med att fartyget första gången undergår sjövärdighetsbesiktning eller då sjöfartsverket bestämmer. Förnyad fribordsbesiktning skall äga rum minst vart femte år, om regeringen icke föreskriver kortare tid. Lag (1975:83). 13 § Vid extra besiktning skall i den omfattning regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket bestämmer undersökas om viss del av fartyg eller dess utrustning motsvarar de fordringar på sjövärdighet som uppställas i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen. Lag (1975:83). 14 § Fartyg skall undergå extra besiktning, när fartyget genomgått större ombyggnad, reparation eller förnyelse eller lidit skada som kan inverka menligt på sjövärdigheten. Om det med hänsyn till fartygs ålder, allmänna tillstånd eller omständigheterna i övrigt föreligger särskilda skäl, äger sjöfartsverket besluta att fartyget skall undergå extra besiktning även i annat fall än som avses i första stycket. Bestämmelserna i första och andra styckena gälla passagerarfartyg, oavsett dräktighet, och annat fartyg med en bruttodräktighet av minst 20. Lag (1982:256). 15 § För fartyg, som innehar högsta klass i klassificeringsanstalt, vilken omfattas av förordnande enligt 1 kap. 15 §, och inte är äldre än tjugofyra år, får den undersökning av fartyget, som lett till att fartyget erhållit eller fått bibehålla klassen, godkännas såsom besiktning, som avses i 1 § a), b), c), e) eller f) i de delar undersökningen omfattar. Detta gäller dock inte sådan undersökning av sjövärdigheten som avslutats tidigare än sex månader före förrättningen, om särskilda skäl ej föreligger att godkänna undersökningen. Överförs fartyg till ny klassificeringsanstalt eller föreligger i annat fall särskilda skäl att underkasta fartyg besiktning, äger sjöfartsverket besluta därom. Har fartyget inte klass som avses i första stycket eller är det äldre än tjugofyra år, får sjöfartsverket efter prövning i varje särskilt fall godkänna undersökningen såsom besiktning i den omfattning som föreskrivs i första stycket. Lag (1981:318). 16 § Vid inspektion skall undersökas om erforderliga åtgärder iakttagits för att förebygga ohälsa och olycksfall, om fartyget är behörigen lastat eller barlastat, om fartyget är bemannat på betryggande sätt och om det eljest är i behörigt skick. Inspektion må göras mindre omfattande än nu sagts. Fartyg skall underkastas inspektion när tillsynsmyndighet finner det påkallat. 17 § Tillsyn av utländskt fartyg sker genom inspektion. På framställning av myndighet i främmande stat må sjöfartsverket dock förordna om annan tillsynsförrättning beträffande fartyg som är hemmahörande i den främmande staten och, om så erfordras, utfärda certifikat, som avses i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen. Lag (1971:293). Ritningar och tillsynsbok 18 § Ritningar till fartyg, som byggs eller byggs om för svensk räkning och enligt denna lag skall undergå annan tillsynsförrättning än inspektion, skall ges in till sjöfartsverket i god tid innan det arbete börjas som ritningarna avser. I trängande fall får ritningarna sändas in snarast därefter. Ritningar till utländskt fartyg, som har blivit svenskt och med anledning därav skall undergå sjövärdighetsbesiktning, skall ges in till sjöfartsverket så snart det kan ske. Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer får meddela de föreskrifter som behövs om granskning och godkännande av ritningar och om vilka ritningar som skall ges in. Regeringen eller myndigheten får också föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från skyldigheten att ge in ritningar till vissa typer av fartyg och till fartyg som innehar klass i sådan klassificeringsanstalt som omfattas av ett förordnande enligt 1 kap. 15 §. Lag (1979:1107). 19 § På särskild framställning av beställare, redare eller skeppsbyggare skall sjöfartsverket granska ritning som avses i 18 § samt avge det yttrande vartill granskningen ger anledning med hänsyn till bestämmelserna i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen. Ritning rörande maskineri, utrustning eller särskild anordning ombord skall granskas även på framställning av tillverkare. Lag (1971:293). 20 § Svenskt passagerarfartyg, oavsett dräktighet, och annat svenskt fartyg med en bruttodräktighet av minst 20 skola ha tillsynsbok. Om tillsynsförrättning, om anmärkning som framkommit vid tillsynsförrättning och om åtgärd som vidtagits med anledning av anmärkningen skall förrättningsmannen göra anteckning i tillsynsboken och lämna underrättelse till sjöfartsverket och fartygets redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget. Lag (1982:256). 8 kap. Förbud mot nyttjande m.m. 1 § Om det finns skälig anledning att anta, att ett fartyg inte är sjövärdigt för resa i avsedd fart, att fartyget i väsentligt avseende har brister i fråga om skyddet mot ohälsa och olycksfall, att det inte är lastat eller barlastat på betryggande sätt, att det medför passagerare utöver det högsta tillåtna antalet, eller att det inte är bemannat på betryggande sätt för den avsedda resan, får fartygets resa förbjudas tills rättelse har vidtagits. Är det endast fråga om brister i inrättningar för arbetet eller i arbetsredskap, får i stället dessas användning förbjudas tills rättelse har vidtagits. Om det finns skälig anledning att anta att användningen av en viss lokal, ett visst ämne eller en viss arbetsmetod innebär risk för ohälsa eller olycksfall, får även användningen av lokalen, ämnet eller metoden förbjudas tills rättelse har vidtagits. Resan får också förbjudas, om ett fartyg inte hålls tillgängligt för tillsynsförrättning, eller om ett fartyg som enligt denna lag skall ha fart-, passagerarfartygs- eller fribordscertifikat saknar sådant certifikat. Lag (1979:1107). 2 § Förbud enligt 1 § må meddelas av sjöfartsverket eller annan tillsynsmyndighet som regeringen bestämmer. Utom riket må sådant förbud meddelas även av svensk utlandsmyndighet som förordnats att utöva tillsyn av fartyg. Förbud enligt 1 § andra stycket må därjämte meddelas av myndighet som avses i 1 kap. 5 § samt, oberoende av förordnande, av svensk utlandsmyndighet. Har sådant beslut inom sjöfartsverket meddelats av annan än chefen för den avdelning till vilken frågor om säkerheten på fartyg hör (sjösäkerhetsdirektören) eller meddelats av annan myndighet, skall beslutet genast underställas sjösäkerhetsdirektören. Beslutet skall innehålla uppgift om skälen för förbudet och de åtgärder som skola vidtagas för rättelse. Avskrift av beslutet skall genast tillställas redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget, befälhavaren samt, om förbudet avser utländskt fartyg, diplomatisk eller konsulär representant för det land där fartyget hör hemma. Lag (1978:109). 3 § Den som inom riket meddelat beslut enligt 1 §, avseende förbud mot fartygs resa, skall genast göra anmälan om beslutet till polismyndighet. Denna skall vidtaga de åtgärder som erfordras för att hindra fartygets avgång. Anmälan skall göras även till tullmyndighet och lotsmyndighet. På dessa myndigheter ankommande förrättning för fartygets resa skall inställas så länge förbudet gäller. Gäller förbudet svenskt fartyg som befinner sig utom riket, äger svensk utlandsmyndighet till förhindrande av resan avfordra fartygets befälhavare för fartyget gällande nationalitetshandling. Lag (1978:109). 4 § Förekommer brist som avses i 1 § och finnas ej tillräckliga skäl att förbjuda fartygets resa eller att meddela förbud att begagna inrättning, redskap, lokal, ämne eller arbetsmetod, kan myndighet som avses i 2 § första stycket i stället förelägga redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget att avhjälpa bristen. Underlåter redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget att inom förelagd tid vidtaga åtgärd som åligger honom enligt föreläggandet eller kan han ej tillställas beslutet utan dröjsmål som äventyrar syftet med beslutet, får myndigheten låta verkställa åtgärden på den försumliges bekostnad. Detsamma gäller även i annat fall då föreläggande meddelats, om omedelbar åtgärd påkallas men ej kan väntas bli vidtagen av den som avses med beslutet. Lag (1978:109). 5 § I beslut om förbud eller föreläggande kan utsättas vite. Lag (1978:109). 9 kap. Åligganden för redare, befälhavaren m.fl. till tryggande av säkerheten 1 § Enligt vad i sjölagen stadgas åligger det befälhavaren att tillse, att fartyget är i behörigt skick med avseende på sjövärdighet, anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, lastning och bemanning. Redaren skall anställa den som ingår i minimibesättning och tillhör däcks- eller maskinavdelningen. Lag (1973:284). 2 § Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget skall tillse att fartyget undergår tillsyn enligt 7 kap. Redare eller beställare av fartyg skall tillse att ritning som avses i 7 kap. 18 § ges in till sjöfartsverket inom föreskriven tid. Lag (1971:293). 3 § På anmodan av sjöfartsverket eller annan tillsynsmyndighet som regeringen bestämmer är redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget skyldig att föranstalta om undersökning av ämne eller material som användes på fartyget eller ingår i dess last eller tillhandahålla prov för sådan undersökning. Samma skyldighet gäller i fråga om maskin, redskap eller teknisk anordning på fartyget. I fråga om ämne eller material vars inlastning är förestående men ännu ej kommit under redarens vård har lastägaren sådan skyldighet som enligt första stycket åvilar redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget. Underlåter någon som är skyldig därtill att efterkomma anmodan enligt första stycket eller kan han ej tillställas beslut om anmodan utan dröjsmål som äventyrar syftet med beslutet, får tillsynsmyndigheten låta verkställa åtgärderna på dennes bekostnad. Detsamma gäller även i annat fall då beslut meddelats, om omedelbar åtgärd påkallas men ej kan väntas bli vidtagen av den som avses med beslutet. Undersökning enligt denna paragraf skall bekostas av den som ålagts att föranstalta om undersökning eller att tillhandahålla prov för undersökning, om ej tillsynsmyndigheten beslutar att kostnaden helt eller delvis skall ersättas av statsmedel. I beslut med anmodan enligt första stycket kan utsättas vite. Lag (1978:109). 4 § Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget, befälhavaren och den som eljest leder arbete ombord skola iakttaga allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under vilka arbetet bedrives, samt ombordanställds ålder, yrkesvana och övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan fordras för att förebygga att ombordanställd ådrager sig ohälsa i följd av arbetet eller drabbas av olycksfall däri eller för att eljest trygga sjösäkerheten. Ombordanställd är pliktig att använda befintliga skyddsanordningar, noga följa denna lag eller föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i vad på honom ankommer, medverka till förekommande av ohälsa eller olycksfall. Ombordanställd är skyldig att använda personlig skyddsutrustning under arbetet och väl vårda den. Det åligger befälhavaren att särskilt tillse, att minderårigs användande i arbete på fartyg icke medför fara för olycksfall eller för överansträngning eller annan menlig inverkan på den minderåriges hälsa eller kroppsutveckling. Kan minderårigs användande till visst slag av arbete medföra synnerlig fara i något av nu nämnda avseenden, får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriva särskilda villkor för minderårigs användande till sådant arbete eller förordna att minderårig icke får användas därtill. Lag (1978:109). 5 § När två eller flera arbetsgivare samtidigt bedriva arbete på samma fartyg, skola de samråda och gemensamt verka för att åstadkomma sunda och säkra förhållanden på fartyget. Redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget är ansvarig för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på fartyg som är gemensamt arbetsställe. I fråga om fartyg, som intagits på varv i Sverige, åvilar det ansvar som avses i andra stycket den för varvsdriften ansvarige arbetsgivaren i stället för redaren. Om särskilda skäl föreligga kan myndighet som regeringen bestämmer medge att detta ansvar får överlåtas på redaren. I fråga om fartyg i svensk hamn åvilar ansvaret för sådan samordning av skyddsåtgärder som påkallas av att fartyget är under lastning eller lossning den för detta arbete ansvarige arbetsgivaren. Detta ansvar kan överlåtas till redaren. Den som har ansvar enligt andra-fjärde styckena skall tillse att samordning sker av skyddsåtgärder på fartyget. Övriga arbetsgivare och på fartyget sysselsatta arbetstagare skola följa de anvisningar som han lämnar i detta syfte. Vad i denna paragraf sägs om arbetsgivare äger motsvarande tillämpning på den som driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd. Lag (1978:109). 6 § Om de skyldigheter som åvila tillverkare och försäljare av maskiner, redskap och andra tekniska anordningar samt den som upplåter till begagnande eller installerar sådana anordningar stadgas i arbetsmiljölagen (1977:1160). Lag (1978:109). 7 § Skyddsombud företräder de ombordanställda i skyddsfrågor och skall verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. Ombudet skall inom sitt skyddsområde vaka över sundhet och säkerhet i arbetet samt i detta syfte deltaga vid planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar och arbetsmetoder på fartyget och vid planeringen av andra åtgärder av betydelse för säkerheten i arbetet. Skyddsombud skall söka vinna övriga ombordanställdas medverkan i skyddsarbetet. Redare, annan arbetsgivare och ombordanställda svara gemensamt för att skyddsombud får erforderlig utbildning. Skyddsombud skall beredas tillfälle att under arbetstid fullgöra sina uppgifter med bibehållna anställningsförmåner. Ombudet skall ges tillfälle att på fartyget disponera lämplig lokal eller annat utrymme som behövs för uppdraget. Skyddsombud har rätt att taga del av de handlingar och erhålla de upplysningar i övrigt som äro av betydelse för ombudets verksamhet. Lag (1978:109). 8 § Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för ombordvarandes liv eller hälsa och kan rättelse ej genast uppnås genom hänvändelse till befälhavaren, kan skyddsombud bestämma att arbetet skall avbrytas. Finner skyddsombud att förbud enligt 8 kap. 1 § överträdes, kan han avbryta arbete som avses med förbudet eller som erfordras för att fartyget skall påbörja förbjuden resa. Lag (1978:109). 9 § Beslut av skyddsombud enligt 8 § gäller i fråga om fartyg som är förtöjt eller ligger till ankars i svensk hamn till dess sjöfartsverket tagit ställning i saken. I annat fall än som avses i första stycket eller då fråga är om räddningstjänst, gäller skyddsombudets beslut till dess befälhavaren tagit ställning. Mot skyddsombudets beslut får befälhavaren beordra arbete endast om han finner beslutet ogrundat eller arbetet nödvändigt för att undanröja eller förebygga fara som bedömes större än den risk som föranlett beslutet. Innan befälhavaren i strid mot skyddsombudets beslut beordrar arbete skall han höra skyddskommittén, om sådan finnes och tvingande hinder ej föreligger. Lag (1978:109). 10 § Beslut av skyddsombud enligt 8 § eller av befälhavare enligt 9 § skall med angivande av skälen antecknas i fartygets skeppsdagbok eller om sådan dagbok ej föres nedtecknas särskilt. Befälhavaren skall tillse att avskrift av sådant beslut genast tillställes sjöfartsverket. Lag (1978:109). 11 § För skada till följd av åtgärd som avses i 8 § är skyddsombud fri från ersättningsskyldighet. Lag (1978:109). 12 § Skyddskommitté skall planera och övervaka skyddsarbetet på fartyget. Den skall noga följa utvecklingen i frågor som röra skyddet mot ohälsa och olycksfall samt verka för tillfredsställande skyddsförhållanden på arbetsstället. I skyddskommittee skola behandlas frågor om de ombordanställdas hälsovård, frågor om planering av nya eller ändrade lokaler, anordningar och arbetsmetoder på fartyg, andra åtgärder av större betydelse för säkerheten i arbetet samt frågor om upplysning och utbildning rörande skydd mot ohälsa och olycksfall. Lag (1978:109). 13 § Befälhavaren skall tillse, att de ombordanställda erhålla tillräcklig och fullgod kost. Han skall jämväl ha uppsikt över hälsovårds- och bostadsförhållanden ombord. Lag (1978:109). 14 § Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget samt befälhavaren och övrigt befäl ombord skola lämna eller låta lämna tillsynsmyndighet nödigt bistånd vid tillsynsförrättning och lämna varje upplysning som begäres vid förrättningen. Lag (1978:109). 15 § Befälhavaren skall innan en resa påbörjas skaffa sig den kännedom om fartyget som han behöver för att kunna fullgöra sina skyldigheter beträffande säkerheten på fartyget. Maskinchefen skall innan en resa påbörjas skaffa sig erforderlig kännedom om fartygets maskineri och de anläggningar och inrättningar som hör till maskineriet samt om fartygets brandsläckningsanordningar. Besättningen i övrigt skall innan en resa påbörjas genom befälhavarens försorg beredas tillfälle att skaffa sig erforderlig kännedom om fartyget samt om grundläggande säkerhetsbestämmelser och åtgärder vid fartygsolycka. Lag (1979:1107). 16 § Innan resa anträdes skall fartyget göras sjöklart. Därvid skall befälhavaren särskilt tillse, att a) tillräckligt med proviant, vatten och läkemedel samt erforderliga sjökort och nautiska publikationer medföras på fartyget, b) signalapparater, lanternor, nautiska instrument, bärgningsredskap och övrig utrustning för säkerheten ombord äro klara till omedelbart bruk, c) manöver- och kontrollorgan äro klara till omedelbart bruk, d) fartyget icke är nedlastat utöver tillämpligt lastmärke, e) erforderlig barlast intagits, f) lasten behörigen stuvats och betryggande anordningar vidtagits mot att last eller barlast förskjuter sig eller eljest åstadkommer skada på ombordvarande eller på fartyget, g) last eller annat icke belamrar fartygets utrustning, inrättningar eller redskap eller försvårar fartygets navigering, h) skeppsluckorna behörigen tillslutits och skalkats samt öppningar i däck, skott och bordläggning av betydelse för sjövärdigheten tillslutits på betryggande sätt. Maskinchefen ansvarar för att fartygets maskineri med tillhörande anläggningar och inrättningar är i behörigt skick, att fartygets brandsläckningsanordningar äro klara till omedelbart bruk samt att erforderliga förnödenheter för maskineriets drift finnas ombord. Det åligger maskinchefen att lämna befälhavaren uppgift om den mängd drivmedel för maskineriets drift som medföres. Lag (1978:109). 17 § Befälhavaren skall tillse att den tillsynsbok som avses i 7 kap. 20 § och de certifikat som utfärdats för fartyget med stöd av denna lag finnas ombord och hållas tillgängliga vid tillsynsförrättning. Måste fartyget överges, skall befälhavaren om möjligt sörja för att dessa handlingar bringas i säkerhet. Ej må någon förvägras att taga del av innehållet i tillsynsboken, såvitt hans rätt är beroende därav. Lag (1978:109). 18 § Om befälhavarens skyldighet att till sjöfartsverket anmäla vissa händelser ombord finns bestämmelser i sjölagen (1891:35 s. 1). Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar föreskrifter om skyldighet för redare eller befälhavare att anmäla 1. inträffade olycksfall eller tillbud till olycksfall eller sjukdomsfall utöver vad som anges i sjölagen, 2. uppkomna skador eller vidtagna åtgärder som har betydelse för fartygets sjövärdighet. Lag (1980:430). 19 § Om skyldighet att anlita lots och om lotsavgift gäller vad regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, förvaltningsmyndighet föreskriver. Lag (1978:109). 20 § Bestämmelserna i 1 § andra stycket och 2-18 §§ gälla icke utländskt fartyg i vidare mån än regeringen förordnar därom. Lag (1978:109). 10 kap. Ansvarsbestämmelser 1 § Används ett fartyg till sjöfart utan att ha i denna lag föreskrivet certifikat eller i strid mot någon bestämmelse i ett sådant certifikat, döms redaren och befälhavaren till böter eller fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller om ett fartyg används till sjöfart utan att vara försett med lastmärke, trots att det är föreskrivet. Lag (1979:1107). 2 § Befälhavare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 6 kap. 5 eller 10 § döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Har förseelsen skett av annan oaktsamhet än som avses i första stycket döms befälhavaren till böter. Är förseelsen ringa är han dock fri från ansvar. Om befälhavaren har begått en förseelse som avses i första stycket, döms också redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget till böter eller fängelse i högst sex månader. För att ansvar skall inträda skall han ha känt till eller bort känna till förseelsen. Om han visar att han har gjort vad som han skäligen har kunnat för att förhindra förseelsen, är han fri från ansvar. Lag (1979:1107). 3 § Anställs den som ingår i minimibesättningen och tillhör däcks- eller maskinpersonalen av någon annan än redaren, döms redaren och befälhavaren till böter eller fängelse i högst sex månader. Om redaren eller befälhavaren visar att han har gjort vad som han skäligen har kunnat för att förhindra förseelsen, är han dock fri från ansvar. Lag (1979:1107). 4 § Tjänstgör någon på ett fartyg som befälhavare, maskinchef eller ansvarig för vakt utan att inneha den behörighet som är föreskriven för befattningen i minimibesättningsbeslutet eller bemanningsföreskrifterna, döms han till böter. Om han har uppehållit befattningen pågrund av ett plötsligt sjukdomsfall eller en annan liknande händelse, är han dock fri från ansvar. Lag (1979:1107). 5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud mot nyttjande som har meddelats med stöd av 8 kap. 1 § döms till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som bryter mot ett föreläggande som har meddelats med stöd av 8 kap. 4 §. Om förbudet eller föreläggandet är förenat med vite, skall den som bryter mot det inte dömas till ansvar. Lag (1979:1107). 6 § Beordrar befälhavaren arbete i strid mot ett beslut av skyddsombudet enligt 9 kap. 8 § utan att något sådant skäl som anges i 9 kap. 9 § föreligger och åsidosätts därmed uppenbart intresset av att skyddsarbetet ombord bedrivs i behörig ordning, döms han till böter. Lag (1979:1107). 7 § Underlåter redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget att se till att fartyget undergår tillsyn enligt 7 kap., döms han till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1979:1107). 8 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att anlita lots, när han är skyldig att göra detta på grund av särskild föreskrift, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1979:1107). 9 § Den som olovligen och utan giltigt skäl tar bort en skyddsanordning eller sätter den ur funktion döms till böter. Lag (1979:1107). 10 § Den som uppsåtligen lämnar tillsynsmyndigheten oriktiga uppgifter för att få certifikat enligt denna lag eller få ett sådant certifikat förlängt, döms till böter. Den som uppsåtligen lämnar tillsynsmyndigheten oriktiga uppgifter om en åtgärd, som myndigheten har givit anvisning om, döms till böter. Lag (1979:1107). 11 § Den som försummar sina skyldigheter enligt 6 kap. 7 §, 9 kap. 2 § andra stycket, 10 §, 13 § eller 15-17 §§, döms till böter. Lag (1979:1107). 12 § Har flera medverkat till en gärning som nämns i 1-3, 5, 7 och 8 §§, gäller 23 kap. brottsbalken. Lag (1979:1107). 13 § Ingen får dömas till straff enligt denna lag, om strängare straff för gärningen är stadgat i brottsbalken eller sjölagen (1891:35 s. 1). Lag (1979:1107). 14 § I fråga om mål om ansvar enligt denna lag eller enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen tillämpas bestämmelserna i 336 och 338 §§ sjölagen (1891:35 s. 1). Lag (1979:1107) 11 kap. Besvär m.m. 1 § Talan mot beslut enligt denna lag som meddelats av tillsynsmyndighet, som ej är central förvaltningsmyndighet, i annan fråga än sådan som avses i 8 kap. 1 §, föres genom besvär hos sjöfartsverket. Beslut som avses i första stycket skall, om ej annat anges i beslutet, lända till efterrättelse, intill dess sjöfartsverket i anledning av anförda besvär eller eljest annorlunda förordnar. Lag (1971:293). 2 § I ärende, som genom besvär kommit under sjöfartsverkets prövning, skall verket förordna om syn på fartyget, om klaganden begär det eller det eljest prövas erforderligt. Begär klaganden syn, skall han förskjuta kostnaden därför. Om det överklagade beslutet fastställes, skall han slutligt bära denna kostnad. Ändras beslutet, skall verket med hänsyn till omständigheterna pröva om och i vad mån förskjutet belopp skall återbetalas till klaganden. Regeringen förordnar efter vilka grunder kostnad som avses i andra stycket skall bestämmas. Lag (1975:83). 3 § Ett beslut som har meddelats av sjöfartsverket genom någon annan än sjösäkerhetsdirektören eller som har meddelats av annan tillsynsmyndighet i sådan fråga som avses i 8 kap. 1 § får inte överklagas. Provisoriskt beslut om minimibesättning får inte heller överklagas. Ett beslut som har meddelats av sjöfartsverket genom sjösäkerhetsdirektören i sådan fråga som avses i 8 kap. 1 § överklagas hos kammarrätten genom besvär. Andra beslut enligt denna lag av sjöfartsverket eller av någon annan tillsynsmyndighet som är central förvaltningsmyndighet överklagas hos regeringen genom besvär. Om det inte anges något annat i det överklagade beslutet, gäller detta tills besvärsmyndigheten eller, beträffande beslut som skall underställas, sjösäkerhetsdirektören bestämmer något annat. Lag (1979:1107). 4 § Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i de avseenden som regleras i denna lag. Regeringen får även meddela föreskrifter om behörighet att föra fartyg eller ha befattning på fartyg samt om avgifter till staten för utfärdande av behörighetsbevis och för andra beslut som avser rätt att föra eller tjänstgöra på fartyg. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela föreskrifter som avses i första stycket. Lag (1982:166).