Regeringskansliets rättsdatabaser

1 kap. Allmänna bestämmelser 1 § Denna förordning äger, i den mån ej annat särskilt anges eller följer av förordningen, tillämpning på svenska fartyg som nyttjas till sjöfart. Förordning (1978:346). 2 § I sjöfartsverkets ställe utövar arbetarskyddsstyrelsen tillsyn av a) mudderverk och pontonkran, som sakna framdrivningsmaskineri och nyttjas i hamnar, kanaler, floder eller liknande skyddade farvatten samt b) pråm som användes antingen till upplagsplats eller logement och endast undantagsvis förflyttas eller till annan transport i hamn vid lastageplats eller på redd än personbefordran. Kungörelse (1970:161). 3 § Televerket utövar tillsyn av radioinstallation. Kungörelse (1970:161). 4 § Om tillsyn av skeppsapotek förordnar socialstyrelsen i samråd med sjöfartsverket. Kungörelse (1970:161). 5 § Tillsyn av skyddet mot ohälsa och olycksfall utövas även av tjänsteman vid yrkesinspektionen. Närmare föreskrifter om samverkan mellan sjöfartsverket och yrkesinspektionen meddelas av sjöfartsverket i samråd med arbetarskyddsstyrelsen. Kungörelse (1970:161). 6 § Sjöfartsverket meddelar de föreskrifter som behövas i fråga om samordning av skyddsåtgärder på fartyg där flera arbetsgivare samtidigt bedriva arbete. I fråga om fartyg som intagits på varv i Sverige meddelar dock arbetarskyddsstyrelsen efter samråd med sjöfartsverket erforderliga föreskrifter. Detsamma gäller för fartyg i svensk hamn som är gemensamt arbetsställe till följd av att fartyget är under lastning eller lossning. Fråga om överlåtelse på redaren av det ansvar som avses i 9 kap. 5 § tredje stycket lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg prövas av yrkesinspektionen. Förordning (1978:346). 7 § Anmälan av läkare om sjukdom som kan ha samband med fartygsarbete skall göras till sjöfartsverket, enligt föreskrifter som verket meddelar. Förordning (1978:346). 8 § Det åligger förrättningsman att vid tillsynsförrättning på fartyg sätta sig i förbindelse med befälhavaren och övrigt befäl ombord samt med skyddsombud, när förrättningen avser eller eljest påkallar åtgärder för sundhet och säkerhet i arbetet. Tillsynsmyndighet skall kostnadsfritt tillställa skyddsombud avskrift av råd, anvisning, föreläggande, förbud eller annat skriftligt meddelande som gäller fartyget i skyddsfråga, om ej meddelandets innehåll framgår av fartygets tillsynsbok. Avskrift av sådant meddelande skall av skyddsombud förvaras under minst två år räknat från meddelandets datum. Avgår skyddsombud, skall dylik avskrift överlämnas till efterträdaren. Förordning (1978:346). 9 § Undersökning rörande fartyg och utrustning som företagits av någon av följande klassificeringsanstalter, nämligen American Bureau of Shipping, Bureau Veritas, Det Norske Veritas, Germanischer Lloyd, Lloyd's Register of Shipping, Registro Italiano Navale eller klassificeringsanstalten i De socialistiska rådsrepublikernas union (Register of Shipping of the USSR), må tillsvidare godkännas som tillsynsförrättning, verkställd av tillsynsmyndighet. Tillsynsmyndigheten må uppställa som villkor för godkännande att den får del av klassificeringsanstaltens åtgärder beträffande fartyget och vad eljest förekommit av betydelse för bedömande av fartygets sjövärdighet. Förordning (1978:346). 10 § Fartcertifikat skall utfärdas att gälla högst fem år. Tiden skall räknas från dagen för sjövärdighetsbesiktningens avslutande. Kungörelse (1970:161). 11 § För passagerarfartyg som nyttjas i internationell resa skall sjöfartsverket utfärda säkerhetscertifikat för passagerarfartyg som utvisar att fartyget vid företagen sjövärdighets- och passagerarfartygsbesiktning befunnits uppfylla de fordringar som gälla för erhållande av sådant certifikat på grund av internationell överenskommelse rörande sjöfarten som biträtts av Sverige. Certifikatet skall utfärdas att gälla högst ett år från dagen för besiktningens avslutande. Kungörelse (1970:161). 12 § För lastfartyg med en bruttodräktighet av minst 500 som nyttjas i internationell resa skall sjöfartsverket utfärda */kurs/ konstruktionssäkerhetscertifikat för lastfartyg*/slut kurs/ som utvisar att fartyget vid företagen sjövärdighetsbesiktning befunnits uppfylla de fordringar som gäller för erhållande av sådant certifikat på grund av internationell överenskommelse rörande sjöfarten som biträtts av Sverige. Certifikatet skall utfärdas att gälla högst fem år från dagen för besiktningens avslutande. Giltighetstiden för sådant certifikat får inte förlängas. För fartyg som sägs i första stycket skall sjöfartsverket tillika utfärda utrustningssäkerhetscertifikat för lastfartyg som utvisar att fartyget vid företagen sjövärdighetsbesiktning, mellanbesiktning eller årlig besiktning befunnits uppfylla de fordringar som gäller för erhållande av sådant certifikat på grund av internationell överenskommelse rörande sjöfarten som biträtts av Sverige. Certifikatet skall utfärdas att gälla högst två år från dagen för besiktningens avslutande. Förordning (1982:648). 13 § För lastfartyg, som nyttjas i internationell resa och är utrustat med radiotelegrafinstallation enligt de fordringar som gälla för sådan installation på grund av internationell överenskommelse rörande sjöfarten som biträtts av Sverige, skall sjöfartsverket utfärda radiotelegrafsäkerhetscertifikat för lastfartyg som utvisar att fartyget vid sjövärdighetsbesiktning eller mellanbesiktning befunnits vara utrustat med sådan installation. Certifikatet skall utfärdas att gälla högst ett år från dagen för besiktningens avslutande. För lastfartyg, som nyttjas i internationell resa och är utrustat med radiotelefoninstallation enligt de fordringar som gälla för sådan installation på grund av internationell överenskommelse rörande sjöfarten som biträtts av Sverige, skall sjöfartsverket utfärda radiotelefonsäkerhetscertifikat för lastfartyg som utvisar att fartyget vid sjövärdighetsbesiktning eller mellanbesiktning befunnits vara utrustat med sådan installation. Certifikatet skall utfärdas att gälla högst ett år från dagen för besiktningens avslutande. Kungörelse (1970:161). 14 § Har eftergift meddelats från något som kräves för att erhålla certifikat som sägs i 11-13 §§, skall fartyget vara försett med dispenscertifikat som utfärdas av sjöfartsverket. Förordning (1978:346). 15 § Fribordscertifikat skall utfärdas att gälla högst fem år från dagen för utfärdandet. För fartyg, som nyttjas i internationell resa, skall fribordscertifikat utfärdas enligt lastlinjekonventionen den 5 april 1966, om fartygets fribordslängd, beräknad enligt artikel 2 moment 8 i konventionen, är minst 24 meter. Har fartygets köl sträckts före den 21 juli 1968, gäller i stället, att sådant fribordscertifikat skall utfärdas, om fartygets bruttodräktighet är minst 150. Fribordscertifikat, som utfärdats av någon av de i 9 § angivna klassificeringsanstalterna, äger samma giltighet som om det utfärdats av tillsynsmyndighet. Har eftergift meddelats enligt artikel 6 moment 2 eller 4 i 1966 års lastlinjekonvention, skall fartyget vara försett med fribordsdispenscertifikat som utfärdas av sjöfartsverket. Förordning (1982:648). 16 § Har sjöfartsverket medgett anstånd med påbörjande av förnyad sjövärdighetsbesiktning, får giltighetstiden för fartcertifikat förlängas motsvarande tid. Är svenskt fartyg utom riket, då giltighetstiden i annat certifikat än konstruktionssäkerhetscertifikatet för lastfartyg utgår, får utlandsmyndighet efter bemyndigande av sjöfartsverket förlänga giltighetstiden för att fartyget skall kunna fullborda resa till svensk hamn eller annan hamn, där fartyget skall undergå sjövärdighetsbesiktning. Giltighetstiden får dock förlängas med högst fem månader. Förordning (1981:319). 17 § Har utländsk statsmyndighet på begäran av sjöfartsverket efter besiktning av svenskt fartyg utfärdat certifikat som sägs i 10-15 §§ för fartyget och innehåller certifikatet förklaring att detsamma är utfärdat på begäran av svenska regeringen, gäller certifikatet som om det utfärdats av sjöfartsverket. Förordning (1978:346). 18 § Certifikat som utfärdas av tillsynsmyndighet skall avfattas på svenska språket och utfärdas på formulär, som fastställes av sjöfartsverket. Nyttjas fartyget i internationell resa, skall certifikatet förses med översättning till engelska språket. Förordning (1978:346). 19 § Certifikat skall förvaras i tillsynsboken. Duplett av passagerarfartygscertifikat och certifikat som sägs i 10-14 och 17 §§ skola vara anslagna på väl synlig, lätt tillgänglig plats ombord. Förordning (1978:346). 20 § Har passagerarfartyg på en resa mindre antal personer ombord än det högsta antal som anges i dess passagerarfartygscertifikat eller säkerhetscertifikat för passagerarfartyg, må sjöfartsverket medge att mindre antal livbåtar och andra bärgningsredskap än som angetts i certifikatet må medföras. Har sådant medgivande lämnats, skall sjöfartsverket utfärda tilläggsbevis härom. Beviset gäller endast för den resa, för vilken det utfärdats. Bestämmelserna i 18 och 19 §§ skola äga motsvarande tillämpning i fråga om tilläggsbevis. Förordning (1978:346). 21 § Sjöfartsverket må medge att fartyg må nyttjas till sjöfart utan hinder av att det saknar certifikat vid a) resa till plats för reparation eller upphuggning samt b) provtur i samband med tillsynsförrättning. Förordning (1978:346). 22 § Ersättning åt sakkunnig som enligt 1 kap. 6 § andra stycket lagen om säkerheten på fartyg anlitats för tillsynsförrättning utom riket erlägges av redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget. Har tjänsteman vid tillsynsmyndigheten företagit resa för tillsyn av fartyg utom riket, skall redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget ersätta staten den resekostnads- och traktamentsersättning som utgår till tjänstemannen. Förordning (1978:346). 23 § För tillsynsförrättning och certifikat utgår avgift enligt taxa som fastställes av sjöfartsverket. Förordning (1978:346). 24 § Avskrift av dom eller slutligt beslut i mål om ansvar enligt lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg eller med stöd därav meddelade föreskrifter sändes till sjöfartsverket. Förordning (1978:346). 2 kap. Fartygs sjövärdighet Inledande bestämmelser 1 § Bestämmelserna i detta kapitel gälla passagerarfartyg, oavsett dräktighet, och annat fartyg med en bruttodräktighet av minst 20, om annat ej föreskrives. Förordning (1982:648). 2 § Sjöfartsverket må såväl i allmänhet som för visst fall meddela eftergift från bestämmelserna i detta kapitel, när skäl föreligga och eftergiften ej strider mot internationell överenskommelse rörande sjöfarten som biträtts av Sverige. Kungörelse (1970:161). Skrov 3 § Skrov skall ha sådan konstruktion att det har tillräcklig styrka för resa i den fart vari fartyget nyttjas eller är avsett att nyttjas. 4 § Fartyg skall vara indelat i vattentäta och brandsäkra rum, om det fordras med hänsyn till fartygets längd och avsedda användning. 5 § Fartyg skall ha vattentäta kollisionsskott i för och akter, när det är möjligt med hänsyn till fartygets storlek. Därjämte skall fartyg vara försett med andra vattentäta skott omedelbart för och akter om maskineriavdelning samt i övrigt med vattentäta skott i erforderligt antal mellan maskinerirumsskotten och kollisionsskotten. Är framdrivningsmaskineriet förlagt långt akterut, må sjöfartsverket medge att aktra skottet uteslutes. Kungörelse (1970:161). 6 § Propellerhylsa skall vara innesluten i vattentätt rum, om det är möjligt med hänsyn till fartygets storlek och byggnadssätt, och vara betryggande tätad. Axelledning skall utanför maskineriavdelning vara framdragen i vattentät tunnel som är så rymlig att ledningen kan noggrant undersökas. Tunnel erfordras dock ej, om axelledningen ändock är åtkomlig för tillsyn under fartygets gång. Roderhjärtstock genom rum under huvuddäck skall vara försedd med tätningsanordning vid däcket och bordläggningen eller akterstäv eller vara omgiven av stark och vattentät trumma. 7 § Fartyg skall ha dubbelbotten, om det fordras med hänsyn till fartygets storlek, byggnadssätt och avsedda användning. 8 § I vattentäta skott må icke finnas flera öppningar än som betingas av fartygets konstruktion och avsedda användning. De skola vara försedda med tillfredsställande stängningsanordningar. 9 § I bordläggningen må icke finnas öppningar för avlopp till större antal än som oundgängligen betingas av fartygets konstruktion och avsedda användning. En och samma öppning bör tagas i anspråk för så många sanitära avlopp och andra ledningar som möjligt. Öppningarna skola vara försedda med tillförlitliga stängningsanordningar så att vatten hindras att komma in i fartyget på ej avsett sätt. 10 § Skottdäck eller ovan detta beläget däck skall vara så anordnat, att vatten icke kan nedtränga genom detsamma. Öppningar i sådant däck skola vara försedda med tillfredsställande stängningsanordningar. Länsportöppningar och spygatt skola vara anbringade i sådan omfattning, att väderdäcket kan tillfredsställande befrias från vatten. 11 § Skrov, i konstruktionen ingående skott samt däck och överbyggnader skola vara av stål eller av annat material som godkänts enligt föreskrifter som sjöfartsverket meddelar. Kungörelse (1970:161). Maskineri 12 § Maskin av betydelse för fartygets säkerhet skall kunna tagas hastigt i bruk och vara tillförlitlig. Framdrivningsmaskineri skall ha sådan styrka och vara försett med sådana anordningar att fartyget kan säkert manövreras. 13 § De fordringar som böra uppställas från säkerhetssynpunkt på hjälporgan för framdrivningsmaskineriets drift samt tryckkärl med armatur och deras anordning fastställas av sjöfartsverket. Kungörelse (1970:161). 14 § På passagerarfartyg må fast anbragt förbränningsmotor ej vara inrättad för bränsle med en flampunkt av 21o Celsius eller därunder eller, om fartyget nyttjas i internationell resa eller i resa till eller från Gotland, för bränsle med en flampunkt av 43o Celsius eller därunder. Flampunkt skall vara bestämd enligt förordningen den 1 december 1961 (nr 568) om brandfarliga varor. 15 § Fartyg skall medföra de reservdelar till maskineriet som fordras för fartygets säkerhet. Elektrisk anläggning 16 § Elektrisk anläggning på fartyg skall vara så utförd, att den elektriska ström som fordras för tillgodoseende av säkerhetens krav är att tillgå. 17 § Passagerarfartyg, i vilket framdrivningsmaskineriets hjälpmaskiner ha elektrisk ström som enda drivkraft, skall ha minst två huvudgeneratorer som var för sig kunna driva hjälpmaskinerna. Därjämte skall fartyget ha en reservkraftkälla, som kan förse fartyget med nödig ström, om huvudgeneratorerna sättas ur funktion. Sådan reservkraftkälla skall även finnas i lastfartyg med en bruttodräktighet av minst 5 000. För lastfartyg med mindre bruttodräktighet, fiskefartyg, bogserfartyg och andra hjälpfartyg fordras endast att reservkraftkällan lämnar ström för alarmanordningar, lanternor och belysning av sjösättningsplats för livbåtar och andra bärgningsredskap. Förordning (1982:648). 18 § Spänningen mellan en ledare och jord eller, vid icke direkt jordat system, mellan två ledare må icke överstiga i ström för kraftändamål 500 volt och för belysning 250 volt samt i ström för uppvärmning 250 volt vid likström och 500 volt vid växelström. Ström med högre spänning må förekomma endast efter medgivande av sjöfartsverket. Klenspänning må ej överstiga för likström 55 volt mellan ledare samt för växelström 50 volt mellan ledare och 30 volt till jord. Kungörelse (1970:161). 19 § Strömförande delar av den elektriska anläggningen skola vara försedda med tillräcklig isolation eller annat betryggande skydd mot oavsiktlig beröring. Icke strömförande delar av anläggningen som äro av metall skola vara metalliskt förbundna med skrovet. 20 § Begagnas fartygs skrov som återledare för elektrisk ström, skola erforderliga försiktighetsåtgärder vara vidtagna. Nyttjas fartyg för transport av brandfarlig gas eller brandfarlig vätska, må fartygets skrov ej användas som återledare. 21 § I rum, där explosiva eller brandfarliga varor finnas, må elektrisk maskin eller föremål som kan åstadkomma antändning uppställas eller användas endast om betryggande skydd mot antändning finnes där. Vid uppställning och användning av maskiner och andra bruksföremål samt framdragande av elektriska ledningar skall hänsyn tagas till strömmens inverkan på nautiska instrument. Styrinrättning 22 § Fartyg skall ha huvudstyrinrättning och reservstyrinrättning. Finnas dubbla av varandra oberoende drivanordningar och anslutningar för huvudstyrinrättningen, erfordras dock ej reservstyrinrättning. 23 § Huvudstyrinrättningen skall vara sådan att fartyget kan styras tillfredsställande. Styrinrättning och roderhjärtstock skola vara så konstruerade, att de ej skadas vid högsta fart back. Reservstyrinrättningen skall kunna hastigt tagas i bruk och vara tillförlitlig. 24 § Rodrets läge skall kunna konstateras på styrplatsen. Anordning för meddelanden mellan kommandobrygga och maskinrum och annan plats 25 § Fartyg skall ha särskilda anordningar för överbringande av meddelande mellan kommandobrygga och maskinrum och annan plats, där vakt hålles till sjöss. Pejl- och luftrör 26 § Pejlrör skola i erforderlig omfattning finnas till lastrum under lastvattenlinjen, till dubbelbottentank, vingtank, kofferdam och vattenbarlasttank, pumprum och pikar samt till förvaringsrum för vatten eller flytande bränsle för fartygets behov, om det ej på annat sätt kan utrönas om och till vilken höjd vatten eller annan vätska finnes i rummet. Är lastrummet tillika kylrum skall pejlrör finnas anordnat på lämpligt sätt. Till varje dubbelbottentank, kofferdam, vattenbarlasttank, torrtank, lasttank och förvaringsutrymme för vatten eller flytande bränsle för fartygets behov skola luftrör finnas i erforderlig omfattning. Länsanordningar 27 § Fartyg skall ha tillförlitliga länsanordningar så dimensionerade och placerade att länsning av fartyget kan ske även om fartyget har slagsida. 28 § Maskindrivet fartyg skall ha maskinell länsanordning. Som länspump må godtagas barlastpump eller annan lämplig pump som är fast ansluten till länssystemet. Piktank, vilken ej användes som barlasttank, må länsas med fast anordning för handlänsning. 29 § Fartyg som ej är maskindrivet skall ha fast anordning för handlänsning eller maskinell länsanordning som må vara flyttbar. Brandskydd 30 § Skrov, överbyggnader och däckshus skola vara så konstruerade och byggda att största möjliga säkerhet vinnes för de ombordvarande och fartyget i händelse av brand ombord. 31 § Trappor, lejdare och andra utrymningsanordningar från bostäder och arbetsrum samt ramar till fönster och fönsterventiler skola vara av stål eller annat från brandskyddssynpunkt godtagbart material. Vägg- och takbeklädnad, durk och isolering skola, i den mån det är lämpligt, vara av godtagbart material från brandskyddssynpunkt. Målarfärg, fernissa eller liknande preparat, i vars tillredning nitrocellulosa eller annat lättantändligt ämne ingår, må ej användas ombord. 32 § Huvudtrummor till ventilationssystem skola kunna stängas vid brand. Mekaniskt drivet ventilationssystem skall kunna stoppas från två platser ombord belägna på lämpliga ställen och med tillräckligt avstånd från varandra. 33 § Om det fordras med hänsyn till fartygs storlek och användning, skall fartyget ha brandalarmsystem så utfört, att detsamma varnar för brandfara och att faran kan omedelbart lokaliseras. 34 § Maskindrivet fartyg skall ha maskinell brandsläckningsanordning. Som brandpump må godtagas barlast-, läns- eller spolvattenpump, om den ej användes till att pumpa brandfarlig vätska. När flera brandpumpar fordras, skola de vara placerade så att de ej samtidigt kunna sättas ur funktion. 35 § Brandposter skola finnas till sådant antal och vara så placerade, att varje del av fartyget kan nås med minst en vattenstråle medelst en enda slanglängd. 36 § Fartyg som nyttjas i internationell resa skall ha minst en internationell landanslutning för att från land mottaga vatten till brandsläckning. Sjöfartsverket äger medge undantag härifrån. Kungörelse (1970:161). 37 § Fartyg skall i erforderlig omfattning ha av sjöfartsverket godkända, fasta och flyttbara brandsläckningsapparater samt brandmansutrustning och annan brandskyddsmateriel. Kungörelse (1970:161). 38 § Om förvaring av explosivt eller brandfarligt gods gälla särskilda bestämmelser. Bärgningsredskap 39 § Fartyg skall ha livbåtar, livflottar och andra bärgningsredskap i den omfattning som fordras för att de ombordvarande skola kunna rädda sig i händelse av nöd. Livbåtar och livflottar skola vara så placerade, att de lätt och säkert kunna sjösättas. I vilken omfattning fartyg skall ha dävertar eller andra anordningar för sjösättning av livbåtar och livflottar bestämmer sjöfartsverket. Kungörelse (1970:161). 40 § Livbåt skall vara till typ eller på annat sätt godkänd av sjöfartsverket. Livbåt skall vara av tillfredsställande konstruktion och material samt ha sådan utformning att den äger god stabilitet i sjögång och tillräckligt fribord med högsta tillåtna antal personer och föreskriven utrustning ombord. Den skall ha fasta sidor och invändiga flytanordningar. Om sjöfartsverket ej bestämmer annorlunda, må livbåt ej vara mindre än 4,9 meter lång och ej heller så stor att dess vikt med högsta tillåtna antal personer och föreskriven utrustning ombord överstiger 20300 kilogram eller att antalet personer ombord uppgår till mer än 150. Sjöfartsverket äger bestämma att en eller flera av fartygs livbåtar skola vara motordrivna. Livbåt må ej godkännas för flera än 60 personer, om den ej är motordriven. Livbåt skall ha tillräcklig styrka för att utan fara kunna sjösättas med högsta tillåtna antal personer och föreskriven utrustning ombord. Livbåts dimensioner och högsta tillåtna antal personer som båten kan bära samt fartygets namn skola på tydligt och varaktigt sätt vara utmärkta på båten. I livbåt skall i den omfattning sjöfartsverket bestämmer medföras bärbar livbåtsradiostation och annan livbåtsutrustning. Kungörelse (1970:161). 41 § Livflotte skall vara till typ eller på annat sätt godkänd av sjöfartsverket. Livflotte må vara uppblåsbar eller av hårt material. Livflotten skall vara stabil i sjögång och så konstruerad, att sjösättning kan ske utan att flotten och dess utrustning skadas. På livflotte skall på tydligt och varaktigt sätt finnas utmärkt högsta tillåtna antal personer som flotten kan bära. Uppblåsbar flotte skall därjämte vara försedd med serienummer och tillverkarens namn samt hård flotte med fartygets namn och hemort. På livflotte skall utrustning finnas i den omfattning som sjöfartsverket bestämmer. 42 § På fartyg skall medföras minst ett livbälte för varje person ombord samt livbojar till det antal som sjöfartsverket bestämmer. Livbältena och livbojarna skola vara av typ som sjöfartsverket godkänt. Annan utrustning 43 § Fartyg skall ha ankare och ankarkätting samt förtöjningsgods, om det ej är uppenbart obehövligt. På fiskefartyg må dock i stället för ankarkätting användas stållina. 44 § Fartyg skall ha ankarspel eller annan anordning för ankares upphivande och ombordtagning, om det ej är uppenbart obehövligt. 45 § Fartyg skall ha signalapparater, lanternor, kompasser och andra nautiska instrument samt sjökort och publikationer i den omfattning sjöfartsverket bestämmer. 46 § Fartyg, som huvudsakligen användes för bogsering, skall ha minst en bogserkrok eller annan fästanordning så konstruerad att fartyget ej kantrar vid dragning tvärskepps och att bogserlinan i alla lägen snabbt kan lösgöras. Lösgörandet skall kunna manövreras såväl från plats i närheten av styrinrättningen som vid fästanordningen. Radiotelegrafi och radiotelefoni 47 § Passagerarfartyg som nyttjas i internationell resa skall ha radiotelegrafstation. Detsamma gäller lastfartyg med en bruttodräktighet av minst 1600 som nyttjas i internationell resa. Lastfartyg med en bruttodräktighet av minst 300 men ej 1600 skall ha radiotelefonstation. Förordning (1982:648). 48 § På fartyg som skall ha radiotelegraf- eller radiotelefonstation skall föras radiodagbok. Närmare föreskrifter om radiodagboken meddelas av televerket som också fastställer formulär till dagboken. 49 § Det ankommer på televerket att meddela närmare föreskrifter om utförande och skötsel av radiotelegraf- och radiotelefoninstallation på fartyg ävensom om radiotelegrafinstallation i livbåt och bärbar livbåtsradiostation för sådan båt. 3 kap. Åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall m.m. Allmänna bestämmelser 1 § Ledningen av arbete som är förbundet med fara för ohälsa eller olycksfall må icke anförtros åt en med arbetet oerfaren person. 2 § Med arbete, i fråga om vilket bristande kunskap eller färdighet kan medföra fara för ohälsa eller olycksfall, må den som saknar nödig erfarenhet icke sysselsättas utan att ha fått erforderlig undervisning och ledning. Om villkor beträffande hälsotillstånd för vinnande av anställning ombord gälla särskilda bestämmelser. Arbetsrum och vissa skyddsåtgärder vid fartygs nyttjande 3 § Om så lämpligen kan ske, skall slutet rum ombord på fartyg, vari arbete regelmässigt utföres, vara försett med tillfredsställande anordningar för uppvärmning, skydd mot väder och sjö, isolering mot hetta, köld och starkare buller och dylikt samt i mån av behov särskilt skydd mot insekter. Utföres arbete annorstädes ombord skola tjänliga anordningar vara vidtagna för att arbetet skall kunna äga rum under rimliga temperaturförhållanden, om så fordras och lämpligen kan ske. 4 § Slutet rum, vari arbete utföres, skall tillföras erforderlig mängd frisk luft på sätt med hänsyn till behovet av luftväxling i varje särskilt fall befinnes lämpligast. Där ånga, gas, rök eller dylik luftförorening sprides i farlig eller besvärande mängd, skola tillfredsställande anordningar vara vidtagna för att bortföra eller oskadliggöra sådan förorening. 5 § Innan någon börjar arbeta i lastrum, kolrum, tank, tunnel, trumma eller dylikt slutet rum, skola sådana åtgärder vara vidtagna att beträdande kan ske utan fara. 6 § Varje del av fartyget, dit tillträde erfordras, skall vara försedd med lämpligt anordnade in- och utgångar i tillräckligt antal, så att största möjliga säkerhet vinnes mot instängning. Arbetsrum skall, om så är möjligt, äga minst två utgångar. En av dessa må vara lucka eller ventil, om annan utgång ej lämpligen kan anordnas. Ugångarna böra vara så placerade att ej båda samtidigt blockeras vid kantring eller stark slagsida eller vid brand. 7 § Framdrivningsmaskineri, hjälpmaskin, motor, transmission, arbetsmaskin och annan därmed jämförlig anordning (maskin) skola vara försedda med erforderliga skydd samt vara uppställda så att med desamma förbunden risk för ohälsa eller olycksfall i görligaste mån undanröjes. Maskin må icke ges större belastning eller hastighet än att den erbjuder tillräcklig säkerhet. Uppgift om största belastning eller hastighet skall finnas väl synligt och på varaktigt sätt anbragt på eller invid maskinen. Vid arbete på eller invid maskin som är i gång skola erforderliga åtgärder vara vidtagna till skydd för de med arbetet sysselsatta personerna övensom för andra vilka vistas i maskinens närhet. Vid tillämpning av första, andra och tredje styckena skall särskilt iakttagas följande. a) Rem, lina, kedja eller kätting må, såvitt maskinen icke lämpligen kan stannas, icke påläggas eller avtagas med mindre lämplig skyddsåtgärd vidtagits eller skyddsåtgärd är obehövlig med hänsyn till maskinens låga hastighet eller ringa effekt. b) Maskin skall, om så skäligen kan påfordras, vara utrustad med tillfredsställande anordning för att hindra att den oavsiktligt eller eljest obehörigen sättes i gång. c) Maskin skall, om så skäligen kan påfordras, vara försedd med lämplig och tydligt utmärkt anordning, varigenom den kan hastigt stoppas. Anordningen skall om möjligt vara lätt tillgänglig från den plats med maskinen, där den som utför arbetet avses skola vanligen uppehålla sig. 8 § Ångpannor och andra tryckkärl med tillhörande rörledningar skola erbjuda betryggande säkerhet samt vara på lämpligt sätt anordnade och uppställda. Tryckkärl må ej brukas med högre tryck än det för kärlet högsta tillåtna. Uppgift om högsta tillåtna tryck skall finnas väl synligt och på varaktigt sätt anbragt på kärlet. 9 § Elektrisk anläggning med tillhörande utrustning skall vara så utförd att den erbjuder betryggande säkerhet och så anordnad att dess delar utan fara äro tillgängliga för underhåll och tillsyn. Huvudströmbrytare skall i den omfattning skäligen kan påfordras vara utrustad med tillfredsställande anordning för att hindra att strömmen oavsiktligt eller eljest obehörigen slutes eller brytes. 10 § Hissar, kranar, bommar, traverser, spel, vinschar och andra lyftinrättningar samt rull- och spårbanor, truckar och andra transportinrättningar jämte till desamma hörande fast utrustning skola med hänsyn till material, konstruktion, uppställning och anordnande i övrigt erbjuda betryggande säkerhet samt vara försedda med erforderliga skydd. Lyft- eller transportinrättning må icke begagnas med högre belastning än den för inrättningen föreskrivna högsta tillåtna och ej heller i strid med förbud mot eller villkor för personbefordran. På lämplig plats på eller invid inrättningen skola finnas väl synligt och på varaktigt sätt angivna såväl högsta tillåtna belastning som i förekommande fall uppgift angående förbud mot eller villkor för personbefordran i den mån sjöfartsverket så föreskriver. 11 § Redskap och verktyg av olika slag skola vara av lämpligt material och utförande. 12 § Vid skeppstjänst skall tillses att arbetet utföres på betryggande sätt och i erforderlig mån under särskild ledning och övervakning samt att lämpliga redskap och andra hjälpmedel användas vid arbetet. Om så erfordras, skall lämplig person avdelas för signalering. Gods må ej lämnas hängande i lyftinrättning, såvida ej denna effektivt övervakas av pålitlig person under hela den tid som godset förblir hängande. Vid lastning eller annat transportarbete ombord skall såvitt möjligt tillses att den som sysselsättes med arbetet icke utsättes för fara att skadas av det transporterade godset eller på annat sätt. Då däckslast föres skall denna inlastas på sådant sätt, att säkerheten icke äventyras under arbetet med fartygets fortsatta lastning. Vid transport av tyngre gods skall på godsets eller emballagets utsida finnas tydlig viktuppgift i den mån så finnes påkallat. I fråga om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas i fartyg gälla särskilda bestämmelser. 13 § Tillfredsställande anordningar för belysning skola finnas ombord i erforderlig omfattning. Belysningsanordningarna skola vara sådana, att de icke äventyra ombordvarandes säkerhet. Lämpliga åtgärder skola vara vidtagna till skydd mot bländning. 14 § För att undanröja fara för skada genom fall, nedstörtande föremål eller ras skall tillses att erforderliga skyddsåtgärder äro vidtagna och att arbetet ordnas och bedrives på betryggande sätt. Däck, durkar, ställningar och tak samt gångar, trappor, lejdare och andra förbindelser skola med hänsyn till material och utförande erbjuda betryggande säkerhet och vara försedda med erforderliga skyddsräcken eller andra säkerhetsanordningar. Nedgångar till lastrum skola ligga fristående från lastluckorna, om så är möjligt med hänsyn till fartygets storlek och användning. Inlastat gods och andra föremål må icke onödigtvis uppläggas på däck, durkar eller förbindelser och icke heller så att uppsikt över eller tillträde till lastrum försvåras. Öppningar i fartygssida, däck eller durk skola med hänsyn till storlek och läge vara kringgärdade eller täckta eller försedda med annat betryggande skydd mot fall. Skydd erfordras dock ej, då arbete pågår vid öppningen eller densamma eljest är betryggande bevakad. 15 § Vid arbete till väders eller på fartygssida utombord eller eljest då så erfordras skall ombordanställd utrustas med säkerhetsbälte med lina av fullgod beskaffenhet, om betryggande skydd icke kan annorledes åstadkommas. Saknas effektiv anordning för linans fästande eller är det eljest erforderligt, skall lämplig person hålla fast linan på betryggande sätt. Äger arbete rum utombords eller eljest under sådana förhållanden, att risk finnes för drunkning, skola livräddningsredskap finnas lätt tillgängliga i omedelbar närhet av arbetsstället. Utföres arbete i farlig närhet av fartygets propeller skall betryggande åtgärder vara vidtagna för att hindra att propellern baxas eller sättes igång, innan arbetet avbrutits. Innefattar arbete rengöring av lastrum, vari förts farligt gods, skola de skyddsåtgärder vara vidtagna som betingas av godsets farliga egenskaper. 16 § Arbete som icke har samband med fartygs navigering eller de ombordvarandes eller fartygs säkerhet skall i skälig omfattning avbrytas, då så påkallas med hänsyn till hårt väder, isbildning eller liknande förhållanden. 17 § Personlig skyddsutrustning, speciellt avsedd att förhindra olycksfall och ohälsa i arbete, skall, såvida ej annan överenskommelse träffas, bekostas av redare samt förvaras ombord. Dylik utrustning, såsom andnings- och ögonskydd, skyddskläder, skyddshandskar eller skyddsskodon, skall i den mån sjöfartsverket så föreskriver, vara godkänd av verket. Personlig skyddsutrustning skall tillhandahållas, ändå att arbete är av tillfällig natur och till följd därav skyddsåtgärd, som eljest bort vidtagas, av praktiska skäl ej lämpligen kan ifrågakomma. 18 § Användning av frätande, giftigt eller eljest hälsofarligt ämne skall begränsas i möjligaste mån. Om sådant ämne kommer till användning, skall skyddsutrustning användas och skall om det fordras annan betryggande skyddsåtgärd vara vidtagen. 19 § Föreligger fara för förgiftning under arbete ombord skall särskilt tillses att vid arbetsplatsen finnes person som kan föra den förgiftade till lokal med frisk luft eller ut på öppet däck och föranstalta om att han får lämlig behandling. Om skyldighet att på fartyg medföra utrustning för syrgasbehandling och konstgjord andning meddelar sjöfartsverket föreskrifter. Bostadsrum m.m. 20 § I fråga om bostadsrum samt tillträdesanordningar till dessa och förbindelser mellan dem och andra delar av fartyget skola i tillämpliga delar gälla bestämmelserna i 3, 4, 6, 9, 13 och 14 §§. Bostadsrum som är beläget över maskinrum, lastrum eller tankar, där låg eller hög temperatur kan förekomma, skall ha tillfredställande golvisolering. 21 § Rum som nyttjas till bostadsrum må ej användas för annat ändamål. 22 § Bor på fartyg såväl manlig som kvinnlig personal, skola sovrum och toalettrum samt badrum eller duschrum vara skilda för män och kvinnor. 23 § Rum som nyttjas till sjukrum må ej användas för annat ändamål. I sjukrumsavdelning eller annat lämpligt utrymme skola finnas läkemedel, förbandsartiklar, läkarbok och annan sjukvårdsutrustning (skeppsapotek). Närmare föreskrifter om skeppsapotek meddelas av socialstyrelsen i samråd med sjöfartsverket. 24 § På fartyg som har ombordanställda med vitt skilda nationella bruk och sedvänjor skola, i den mån det är behövligt för att tillgodose en eller flera gruppers behov, för dessa grupper vara anordnade särskilda därefter lämpade bostadsrum. 25 § Sjöfartsverket äger att, i den omfattning som finnes skäligt med hänsyn till besättningens storlek, övriga ombordvarandes antal samt fartygets användning och andra särkilda förhållanden, medge undantag från vad som sägs i 20-24 §§ och därvid föreskriva vilka anordningar som i stället skola anses tillfyllest med hänsyn till de ombordanställda. Innan undantag meddelas skall sjöfartsverket lämna organisationer representerande redare och ombordanställda tillfälle att yttra sig i saken. Vissa sanitära förhållanden 26 § Bostadsrum och arbetsrum med därtill hörande tillträdesanordningar och förbindelser skola rengöras och vädras i erforderlig omfattning, när de nyttjas för sitt ändamål. Grundligare rengöring skall ske på regelbundet återkommande tider och i övrigt, när så påkallas på grund av sjukdom, ohyra eller annan särskild omständighet. 27 § Förekommer ohyra ombord, skola snarast möjligt lämpliga åtgärder vidtgas för dess förgörande. Vid fall av smittsam sjukdom skola erforderliga åtgärder vidtagas för att hindra dess spridning. Närmare föreskrifter om sådana åtgärder meddelas av socialstyrelsen i samråd med sjöfartsverket. 28 § På fartyg som inköpes från utlandet och som icke är nybyggt, skola bostadsrum med inredning och inventarier desinfekteras och rengöras, innan rummen tagas i bruk. 29 § Förvaringsutrymmen för proviant, dricksvatten och vatten för matlagning och diskning skola noggrant rengöras. Kosthållet 30 § Kost som tillhandahålles de ombordanställda skall ha lämplig sammansättning efter rådande klimatförhållanden. Den skall serveras i tillräckliga kvantiteter och fördelas på de särskilda måltiderna så att tillfredsställande omväxling erhålles. Vid tillredning och utspisning av kost skall i den mån så är möjligt och lämpligt skilda nationella bruk och sedvänjor bland de ombordanställda beaktas. 31 § proviant skall förvaras i härför avsedda utrymmen av tjänlig beskaffenhet. 32 § Dricksvatten och vatten till matlagning och diskning skola tagas från vattenverk, källa eller brunn av god beskaffenhet. Färskvattengenerator må användas, om vatten till generatorn tages på betryggande avstånd från land och underkastas erforderlig rening. 33 § Närmare föreskrifter om proviantens förvaring och om kosten meddelas av sjöfartsverket i samråd med statens livsmedelsverk. Förordning (1978:346). Godkännande 34 § Ha utrustningsdetaljer, maskinella anordningar, inrättningar och redskap funnits erbjuda betryggande säkerhet mot ohälsa och olycksfall, må sjöfartsverket eller den verket bemyndigar därtill utfärda bevis om godkännande på sätt verket bestämmer. 4 kap. Fartygs lastning Däckslast 1 § På öppet däck må last (däckslast) icke föras, med mindre fartyget har härför lämplig konstruktion. 2 § Däckslast skall vara behörigen stuvad, surrad och säkrad för resan. Om det fordras med hänsyn till lastens beskaffenhet, skola stöttor av tillräcklig styrka anbringas. Däckslast må icke uppläggas så att den hindrar eller försvårar fartygets navigering, användandet av pejl- eller länsanordning, brandsläckningsanordning, bärgningsredskap eller ankarspel eller så att den blockerar tillträdesanordning till bostadsrum eller annat rum, till vilket tillträde erfordras under resa. 3 § Öppningar till rum under däck skola vara behörigen tillslutna och skalkade, innan däckslast upplägges på täckluckorna. 4 § Består däckslast av gods som upptager vatten, må lasten icke uppläggas i sådan mängd att fartygets stabilitet och bärighet äventyras, även om däckslasten under resan upptar maximal väta. Barlast 5 § Fartyg skall ha barlasttankar i erforderlig omfattning. Barlast skall vara tjänlig för sitt ändamål. 6 § Består barlast av rörligt material, skola anordningar vara vidtagna för att hindra dess rörelse. Om det ej är uppenbart obehövligt, skall barlasten vara delad i fartygets långskeppslinje med barlasttätt skott. I barlasttankar må icke förekomma fria vätskeytor av sådan omfattning att fartygets stabilitet äventyras. 7 § Användes som barlast ämne som innehåller vätska, skall avlopp för vätskan finns till pumparna. Avloppet skall vara försett med lämplig anordning för att avskilja barlasten från vätskan. Rörlig last 8 § I fartyg, vari spannmål, slig eller annan rörlig last transporteras, skall lastrum eller avdelning för sådan last vara delat av skott eller annan lämplig åtgärd vidtagas för att förebygga att lasten förskjuter sig. Last av farligt gods 9 § Om transport till sjöss av farligt gods gälla särskilda bestämmelser. Fribord och lastmärken 10 § Minsta tillåtna fribord för lastfartyg med en bruttodräktighet av 20 men ej 50 är 150 millimeter. Är större fribord nödvändigt med hänsyn till fartygets ålder och byggnadssätt samt den fart, vari fartyget nyttjas, skall fartyget ha det fribord som sjöfartsverket bestämmer. Sjöfartsverket äger tillåta den minskning av fribordet, som fartygets form, språng, överbyggnad och stabilitet medge. Passagerarfartyg skall ha det fribord som sjöfartsverket bestämmer med hänsyn till fartygets byggnadssätt och den fart, vari det nyttjas. Förordning (1982:648). 11 § Fartyg med en bruttodräktighet av lägst 50 skall ha det fribord som sjöfartsverket bestämmer med ledning av reglerna i 1966 års lastlinjekonvention. Nyttjas fartyget till sjöfart uteslutande i hamnar, kanaler, floder och insjöar, på Vänern och Vättern dock endast inomskärs, samt inomskärs vid rikets kuster, äger sjöfartsverket fastställa det mindre fribord som är betryggande med hänsyn till fartygets byggnad och användning. Förordning (1982:648). 12 § Fartygs fribord skall utmärkas midskepps på fartyget enligt reglerna i 1966 års lastlinjekonvention, därvid storleken av lastmärke på fartyg med en bruttodräktighet under 50 bestämmes av sjöfartsverket. Förordning (1982:648). 5 kap. Passagerarfartyg 1 § Högsta tillåtna antalet personer ombord på passagerarfartyg skall, utom i fall som avses i 4 §, beräknas genom delning av den fria däcksyta, som upplåtits åt passagerare. Av denna yta skall för varje person ombord beräknas på fartyg, som nyttjas i stor kustfart eller vidsträcktare fart 0,8 m2 samt på fartyg, som nyttjas i inre fart 0,55 m2, eller, om sjöfartsverket medger det, 0,4 m2 när fartyget gör endast korta resor och 0,3 m2 om fartyget dessutom har sådan vattentät indelning, att det äger tillfredsställande flytbarhet i skadat skick. I fråga om fartyg utan eget framdrivningsmaskineri skall verket fastställa däcksytedelens storlek med beaktande av fartygets konstruktion och den fart, vari det nyttjas. 2 § Högsta tillåtna antalet passagerare fastställes, sedan det enligt 1 § beräknade högsta antalet personer ombord minskats med antalet ombordanställda, under beaktande av att fartyg, som nyttjas i stor kustfart eller vidsträcktare fart vilken under vanliga förhållanden kräver mera än tjugofyra timmars oavbruten gång, skall ha sovplats åt varje passagerare och tillräcklig golvyta för sådan sovplats. För passagerare som är yngre än åtta år må i fråga om sovplats beräknas hälften av det utrymme som eljest erfordras för passagerare. 3 § Vid uppmätning av den fria, åt passagerare upplåtna däcksytan medräknas ej yta, där ombordvarande lämpligen icke kan stå eller sitta. Av lodrätt över varandra belägna ytor av olika däck må endast en yta medräknas. Saknar fartyg helt eller delvis fast däck, beräknas däcksytan efter lämplig projektion. 4 § Sjöfartsverket äger medge att däckat fiskefartyg vid resa inom rikets skärgård medför följande antal passagerare, som utgöras av personer ur den bofasta befolkningen i skärgården och som färdas till sammankomst av gemensamt intresse och icke betala för färden, nämligen om fartygets längd är 7 till 9 meter 15 passagerare 9 till 11 meter 35 passagerare 11 till 13 meter 55 passagerare 13 till 15 meter 70 passagerare 15 meter och däröver 90 passagerare Medgivande enligt första stycket gäller dock endast om fartyget under resan är försett med brädgång eller räcke till en höjd av minst en meter över däcket och den utrustning i övrigt sjöfartsverket föreskriver. 6 kap. Fartygs bemanning Allmänna bestämmelser 1 § Befälhavaren på handelsfartyg och på fiskefartyg med en bruttodräktighet av minst 20 skall vara svensk medborgare och ha uppnått 20 års ålder. Sjöfartsverket får medge undantag härifrån om det finns särskilda skäl. Vad som avses med handelsfartyg och fiskefartyg finns angivet i förordningen (1982: 892) om behörigheter för sjöpersonal. Förordning (1982:893). 2 § Radiotelegrafist skall vara svensk medborgare. Sjöfartsverket får medge undantag härifrån efter samråd med överbefälhavaren och telever ket. Förordning (1980:299). 3 § Besättningen på sådana fartyg som avses i 1 § skall ha tillräcklig syn- och hörselförmåga enligt de föreskrifter som utfärdas med stöd av förordningen (1979:38) om läkarintyg för sjöfolk. Att fordringarna på tillräcklig syn- och hörselförmåga är uppfyllda skall styrkas med läkarintyg. Intyget får inte vara äldre än fyra år. Förordning (1980:299). 4 § Under fartygs gång skall vakt hållas på kommandobryggan och i maskinrummet. Sjöfartsverket meddelar närmare föreskrifter rörande omfattningen av sådan vakt och behörighetskrav för den personal som fullgör vakt. Vakt i maskinrummet får ersättas med sådan vakttjänstgöring som innebär att personalen inte behöver uppehålla sig där ständigt. Sjöfartsverket meddelar föreskrifter om de villkor som skall vara uppfyllda för att vakt i maskinrummet skall få ersättas med sådan tjänstgöring. Under fartygs uppehåll i hamn skall vakt hållas ombord. Sjöfartsverket meddelar närmare föreskrifter rörande omfattningen av sådan vakt. Förordning (1983:767). 5 § På varje fartyg som skall vara utrustat med en radiotele grafstation eller en radiotelefonstation skall hållas vakt på nödfrekvenserna. Sjöfartsverket meddelar närmare föreskrifter om sådan vakt. Förordning (1980:299). Beslut om minimibesättning 6 § Sjöfartsverket får bestämma att beslut om minimibesättning skall fastställas för enskilda fartyg i andra fall än dem som avses i 6 kap. 3 § första stycket lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg. Förordning (1980:299). 7 § Beslutet om minimibesättning för ett fartyg skall framgå av en särskild handling. Handlingen eller en bestyrkt avskrift av denna skall förvaras på fartyget. Innehållet i beslutet om minimibesättning skall tillkännages genom anslag på en lämplig plats ombord. Förordning (1980:299). 8 § Av beslutet om minimibesättning skall framgå för vilket fartområde som det gäller. Om fartyget skall användas i flera fartområden, skall minimibesättning fastställas för varje sådant område. Förordning (1980:299). 9 § På fartyg med beslut om minimibesättning skall det finnas en aktuell förteckning över besättningen på fartyget. Sjöfartsverket får i enskilda fall medge undantag härifrån. Förordning (1980:299). Minimibesättningens storlek och sammansättning 10 § Minimibesättningen skall ha en sådan storlek och sammansättning att fartyget får tillräcklig personal 1. för dess manövrering och navigering, 2. för driften och övervakningen av dess framdrivningsmaskineri och hjälpmaskiner, 3. för sådant nödvändigt underhåll av fartyget och dess utrustning som har betydelse för säkerheten, 4. för brandskydds- och livräddningstjänsten, 5. för radiotjänsten, samt 6. för intendenturtjänsten. Förordning (1980:299). 11 § När minimibesättningen bestäms, skall det beaktas om arbetet ombord är organiserat så, att en befattningshavare kan utföra arbetsuppgifter inom flera av de arbetsområden som avses i 10 §, om underhållsarbetet skall utföras av en särskild, landbaserad organisation, och om fartyget har en sådan utrustning att vakt i maskinrummet får ersättas med vakttjänstgöring som avses i 4 § andra stycket. Förordning (1980:299). 12 § När minimibesättningen för ett fartyg med passagerarfartygscertifikat bestäms, skall särskilt beaktas behovet av personal för att sköta livbåtar, livflottar och annan livräddningsutrustning. Förordning (1980:299). 13 § För varje befattning som ingår i minimibesättningen skall anges den utbildning och den praktiska erfarenhet som fordras för att utöva befattningen (behörighet). Därutöver får ställas upp särskilda behörighetsfordringar som skall uppfyllas av någon eller några bland personalen (specialbehörighet). Bestämmelser om behörigheter och specialbehörigheter finns i förordningen (1982:892) om behörigheter för sjöpersonal. Om det finns särskilda skäl, får dock ställas andra krav än som sägs där. Kraven på behörighet hos personalen skall bestämmas så, att fartyget och dess nautiska, maskinella och övriga utrustning och last handhas av personal som är lämpad därför och på ett sätt som är betryggande från säkerhetssynpunkt. Förordning (1984:142). 14 § Om det finns synnerliga skäl för det, får undantag medges från kraven på behörighet för viss befattning på ett visst fartyg eller på specialbehörighet bland personalen på ett visst fartyg. Undantag får dock medges endast om det inte finns anledning att anta annat än att det är förenligt med säkerhetens krav och det inte strider mot någon internationell överenskommelse, som har biträtts av Sverige. Undantag från behörighetskrav får endast medges en person som är behörig att inneha närmaste lägre befattning. Om det inte finns några behörighetskrav för den lägre befattningen eller om någon lägre befattning inte finns, får undantag medges en person som är tillräckligt kvalificerad och erfaren. För en befattning på fartyg i vidsträcktare fart än inre fart får undantag endast medges för viss tid, längst sex månader. Beslut om undantag meddelas av den myndighet som har fastställt minimibesättningen. Beslutet får förses med villkor. När det finns skäl till det, får medgivandet återkallas. Innan myndigheten medger undantag skall den, om det inte är fråga om endast en viss resa eller i övrigt en tillfällig avvikelse, ge berörda organisationer för redare och ombordanställda tillfälle att yttra sig. Förordning (1984:142). Särskilt om passagerarfartyg 15 § För varje livbåt, som skall finnas på ett passagerarfartyg i stor kustfart eller vidsträcktare fart, skall det i besättningen finnas det antal befattningshavare med specialbehörighet för båtman som sjöfartsverket bestämmer. Fartygets befälhavare skall utse en befattningshavare med specialbehörighet för båtman eller med motsvarande kunskaper och färdigheter till befälhavare för varje livbåt samt en ställföreträdare för denne. För varje motorlivbåt skall det finnas en person som kan sköta motorn. För varje livbåt som har radiotelegrafstation, radiotelefonstation eller strålkastare skall det finnas en person som kan sköta denna utrustning. Förordning (1980:299). 16 § För livflottar skall det finnas minst en person som är väl förtrogen med handhavandet och skötseln av sådana flottar. Förordning (1980:299). Last av farligt gods 17 § På ett oljetankfartyg, kemikalietankfartyg och gastankfartyg skall befälhavaren, maskinchefen, överstyrman, förste maskinisten och varje annan person med direkt ansvar för lastning, lossning eller annan lasthantering ha specialbehörighet för oljelasthantering, kemikalielasthantering respektive gaslasthantering. Annan personal med särskilda arbetsuppgifter och ansvar i fråga om last och lastutrustning på tankfartyg skall ha genomgått lämplig utbildning för dessa arbetsuppgifter. På ett torrlastfartyg skall det finnas befattningshavare med specialbehörighet för torrlasthantering, om sjöfartsverket med hänsyn till lastens farlighet och mängd föreskriver det. Förordning (1984:142). 18 § Bestämmelserna i 17 § tillämpas också på fartyg som släpar eller skjuter farlig last. Förordning (1980:299). 19 § I beslutet om minimibesättning skall anges, om befattningshavare med specialbehörighet att handha visst slag av last skall finnas på fartyget. Förordning (1984:142) */k/ Bemanningsföreskrifter*/-k/ 20 § Sjöfartsverket får meddela bemanningsföreskrifter för sådana fartyg för vilka minimibesättning inte skall fastställas. Beträffande fartyg som ägs eller brukas av svenska staten meddelas bemanningsföreskrifter av den myndighet under vars förvaltning fartyget står i stället för av sjöfartsverket. Myndigheten skall före beslutet samråda med sjöfartsverket. Sådant samråd behövs dock inte när bemanningsföreskrifter i enskilda fall meddelas för tullverkets fartyg. Förordning (1980:299). 21 § Genom bemanningsföreskrifter behöver behörigheten hos befattningshavare av ett visst slag och antalet sådana befattningshavare bestämmas endast i den mån detta är nödvändigt från sjösäkerhetssynpunkt. Härvid gäller bestämmelserna i 10, 11, 13, 14 och 19 §§ i tillämpliga delar. Förordning (1980:299). 22 § Bestämmelserna i 7 § skall tillämpas också på sådana bemanningsföreskrifter som inte skall kungöras i författningssamling. Förordning (1980:299). Avgifter för dispenser 23 § Sjöfartsverket fastställer avgifter för dispens enligt detta kapitel att utöva vissa slags befattningar eller att fullgöra funktioner för vilka specialbehörighet fordras. Förordning (1982:236). 7 kap. Tillsynsförrättningar m.m. Sjövärdighetsbesiktning 1 § Första sjövärdighetsbesiktning på fartyg som bygges för svensk be ställare skall omfatta en fullständig undersökning av att fartyget byggts och utrustats i enlighet med ingivna ritningar, att material och materialdimensioner som föreskrivits av sjöfartsverket eller den klassificeringsanstalt enligt vars bestämmelser fartyget byggts kommit till användning samt att arbetet utförts på ett betryggande sätt från sjösäkerhetssynpunkt. Undersökningen skall särskilt avse a) skrov med fasta delar; b) framdrivningsmaskineri med hjälpmaskiner; c) ångpannor och andra tryckkärl; d) startanordningar för framdrivningsmaskineri och hjälpmaskiner; e) styranordningar; f) elektrisk anläggning; g) pumpar med erforderliga säkerhetsanordningar; h) rörledningssystem med kranar och ventiler; i) brandsläckningsanordningar; j) bärgningsredskap samt dessas ändamålsenliga placering; k) ankringsdon och ankarspel; l) signalapparater, lanternor, kompasser och andra nautiska instrument samt publikationer; m) master och rigg; n) radioinstallation. Vid besiktningen skall företagas provtryckning av skott, tankar, tryckkärl och rörledningar med tillbehör samt andra anordningar som arbeta under tryck. Därjämte skola företagas prov för att utröna om fartyget har betryggande stabilitet samt under gång med fartyget om framdrivningsmaskineriet har tillfredsställande styrka och om fartyget har effektiv manövrerings- och backningsförmåga. Prov skola också verkställas med pumpar, länsningsanordningar, brandsläckningsanordningar och bärgningsredskap. Bestämmelserna i denna paragraf skola i tillämpliga delar gälla även vid den första sjövärdighetsbesiktningen efter det utländskt fartyg övergått i svensk ägo. Kungörelse (1970:161). 2 § För förnyad sjövärdighetsbesiktning skall fartyget torrsättas, skrovet rengöras utvändigt och lämpliga ställningar uppsättas för att undersöka fartyget utvändigt. Köl, rum, pikar, kolboxar och tankar skola tömmas och rengöras väl samt förses med ställningar för invändig besiktning om så erfordras. Sido- och bottengarnering skall öppnas i erforderlig omfattning. Propelleraxel skall dragas in eller skjutas ut, roder lättas, bottenkranar tagas isär och deras fästen i bordläggningen göras åtkomliga för besiktningen. Sedan de i första stycket angivna åtgärderna vidtagits, skall undersökas huruvida säkerhetens krav äro uppfyllda med avseende på a) skrovet utvändigt, roder, rodertappar, propeller med axelledning och hylsa, utvändiga bärlager och utvändig tätningsbox samt bottenkranar med fästen; b) bordläggningen invändigt, bottenstockar, spant, vägare, skott och tanktak; c) däck, öppningar i däck, skott och fartygssida jämte tillslutnings anordningar, master och mastkilar samt rigg och övriga fasta delar. Provborrning skall ske i erforderlig omfattning. Framdrivningsmaskineri med hjälpmaskiner, ångpannor och andra tryckkärl, styranordningar, pumpar, länsanordningar, rörledningar och ankarspel samt kranar, ventiler och annan armatur skola öppnas och rengöras i erforderlig omfattning. Förslitna delar skola sättas istånd eller ersättas med nya. Vidare skall undersökas huruvida säkerhetens krav äro tillgodosedda med avseende på a) elektrisk anläggning; b) brandsläckningsanordningar; c) bärgningsredskap; d) ankringsdon och ankarspel; e) signalapparater, lanternor, kompasser och andra nautiska instrument samt publikationer; f) master och rigg; g) radioinstallation. Vid besiktningen skall i den omfattning sjöfartsverket bestämmer företagas prov som sägs i 1 § tredje stycket. Kungörelse (1970:161). 3 § Vid den första förnyade sjövärdighetsbesiktning som äger rum sedan fartyg blivit åtta år gammalt skola, utöver de åtgärder som anges i 2 §, följande åtgärder vidtagas. Ångpanna och annat tryckkärl samt ångrör med kranar, ventiler och andra tillbehör skola friläggas från sin isolering i tillräcklig omfattning för noggrann undersökning av förekomst av farlig korrosion. Tryckkärl med tillbehör skola provtryckas till tryck som sjöfartsverket bestämmer, och kopparrör till tryckkärl skola glödgas enligt verkets föreskrifter. Kungörelse (1970:161). 4 § Vid den första förnyade sjövärdighetsbesiktning som äger rum sedan fartyg blivit 16 år gammalt och därefter vid varannan sjövärdighetsbesiktning skola, utöver de åtgärder som anges i 2 §, vidtagas dels de åtgärder som anges i 3 § och dels följande åtgärder. Skrovet skall provborras systematiskt samt sido- och bottengarneringen öppnas. I fråga om träfartyg skola inspektionsluckor upptagas i bordläggning och garnering, varjämte bultar skola utdrivas i erforderlig omfattning. I fråga om elektrisk anläggning skall företagas en fullständig undersökning av isolationsmotståndet. 5 § Beträffande fartyg med en bruttodräktighet under 100 äger sjöfartsverket eller den verket förordnat därtill medge de lättnader i sjövärdighetsbesiktning som skäligen föranledas av fartygets användning, den fart vari det nyttjas eller avses att nyttjas eller andra särskilda omständigheter. Förordning (1982:648). 6 § Visar det sig vid förnyad sjövärdighetsbesiktning att fartyget på grund av särskilda omständigheter bör i viss eller vissa delar bli föremål för en mer ingående undersökning än som sägs i 2 §, äger sjöfartsverket eller den verket förordnat därtill besluta om sådan undersökning. Kungörelse (1970:161). Mellanbesiktning 7 § Mellanbesiktning skall verkställas för att utröna huruvida säkerhetens krav äro iakttagna beträffande a) skrovet utvändigt; b) propeller med axelledning och hylsa och utvändiga bärlager; c) roder, rodertappar och styrledning; d) bottenkranar med fästen; e) brandsläckningsanordningar och bärgningsredskap, med undantag av radiotelegrafinstallation i motorlivbåt och bärbar livbåtsradiostation för livbåt och livflotte; f) signalapparater, lanternor och kompasser. Mellanbesiktning skall också ske en gång var tolfte månad i fråga om radioinstallation i fartyget eller i motorlivbåt ävensom i fråga om bärbar livbåtsradiostation för livbåt eller livflotte. Passagerarfartygsbesiktning 8 § Passagerarfartygsbesiktning må verkställas utom riket endast efter medgivande av sjöfartsverket. Sådant medgivande må lämnas endast om synnerliga skäl föreligga. Kungörelse (1970:161). 9 § Däckat fiskefartyg med en längd av minst sju meter må utan att undergå passagerarfartygsbesiktning nyttjas som passagerarfartyg, om passagerarna utgöras av personer ur den bofasta befolkningen i någon rikets skärgård och medfölja på resa inom skärgården till sammankomst av gemensamt intresse samt icke betala för färden. Fribordsbesiktning 10 § Vid fribordsbesiktning skola de undersökningar företagas i fråga om fartygs stabilitet och bärighet som fordras för att åsätta lastmärken. Fribordsbesiktningen skall även omfatta inspektion av att säkerhetens krav äro uppfyllda i fråga om skydd för öppningar samt i fråga om räcken, brädgångar, länsportöppningar och tillträde till besättningens bostäder. Inspektion 11 § Vid inspektion skall undersökning äga rum särskilt i följande hänseenden, nämligen a) om fartyget är i den omfattning som fordras försett med certifikat som utfärdats med stöd av lagen om säkerheten på fartyg; b) om fartyget nyttjas i överensstämmelse med villkor i certifikat och mätbrev; c) om fartyget är lastat djupare än som anges av tillämpligt lastmärke eller eljest är lastat eller barlastat så att dess stabilitet och manövreringsförmåga kan ifrågasättas; d) om fartyget samt dess utrustning, maskiner, tryckkärl, elektriska anläggningar, lyft- och transportinrättningar, redskap och verktyg äro så inrättade och anordnade, att de erbjuda tillräckligt skydd mot ohälsa och olycksfall; e) om bostadsrum, kost och sanitära förhållanden motsvara gällande bestämmelser; f) om de för fartyget gällande bestämmelserna angående arbetstid äro iakttagna; g) om fartyget är bemannat på betryggande sätt; h) om tillsynsbok och oljedagbok finnas ombord och om fartygets oljedagbok föres enligt gällande bestämmelser samt om fel och brister som anmärkts i tillsynsboken blivit avhjälpta; i) om fartyget eljest är i behörigt skick. Bestämmelserna i första stycket under a) och f) och under h) i vad avser tillsynsbok gälla ej i fråga om utländskt fartyg. 12 § Fartyg som omfattas av 1966 års lastlinjekonvention skall varje år inom en tidsperiod av tre månader före eller efter den dag som motsvarar den kalenderdag då fribordscertifikatet utfärdades underkastas inspektion beträffande förhållanden som avses i 10 § andra stycket. Kungörelse (1968:443). Ritningar och tillsynsbok 13 § Ritningar beträffande bostäder och ekonomilokaler skall granskas och godkännas av sjöfartsverket. Ritningarna skall ges in innan det arbete som ritningarna avser har påbörjats eller, i trängande fall, snarast därefter. Av handlingarna skall framgå att fackliga företrädare för de ombordanställda inom rederiet har lämnats tillfälle att yttra sig i saken. Förordning (1980:299). 14 § Sjöfartsverket äger meddela erforderliga föreskrifter om vilka fartygsritningar som skola inges samt medge lättnad i fråga om skyldigheten att ge in ritningar till viss typ av fartyg och till fartyg som innehar klass i klassificeringsanstalt som anges i 1 kap. 9 §. Förordning (1980:299). 15 § Tillsynsbok skall innehålla de uppgifter om fartyget och dess maskineri samt om utrustningen och bemanningen som sjöfartsverket finner erforderliga för tillsynen. Tillsynsbok för fartyg med en bruttodräktighet under 100 upprättas i förenklad form enligt vad sjöfartsverket bestämmer. Ytterligare bestämmelser om tillsynsbok meddelas av sjöfartsverket. Förordning (1982:648). 8 kap. Förbud om nyttjande 1 § har upphävts genom förordning (1978:346). 9 kap. Åligganden för redare, befälhavare m.fl. till tryggande av säkerheten 1 § Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget skall förse befälhavaren med erforderliga skriftliga uppgifter om fartygets stabilitet under olika förhållanden och tillställa sjöfartsverket en avskrift därav. Göres sådan ändring med avseende på fartyget som påverkar dess stabilitet, äger första stycket motsvarande tillämpning. Kungörelse (1970:161). 2 § Upphör fartyg att inneha klass i klassificeringsanstalt som anges i 1 kap. 9 §, skall detta av redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget genast anmälas till sjöfartsverket eller, om fartyget är utomlands, till verket eller till svensk utlandsmyndighet i den hamn som fartyget beräknas närmast anlöpa. Förordning (1978:346). 3 § Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget skall tillse att på väl synliga, lätt tillgängliga platser ombord ritningar finnas varaktigt anslagna, vilka för varje däck tydligt utvisa indelningen i vattentäta avdelningar och rum, öppningar i dessa, stängningsanordningar samt placeringen av manöverorgan till sådana. Han skall också tillse att på samma sätt finnas anslagna sammanställningsritningar som för varje däck tydligt utvisa belägenheten av kontrollstationer för brandalarm, olika avdelningar inom brandsäkra och branfördröjande skott, system för upptäckande av brand och för brandalarm, sprinklerinstallation och andra brandsläckningsanordningar, länsanordningar, elektriskt ledningssystem, anordningar för tillträde till olika avdelningar och däck samt ventilationssystem med tillhörande kontrollorgan. 4 § Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget skall tillse att ombordanställd får kännedom om de särskilda risker för ohälsa och olycksfall som äro förbundna med arbete av visst slag för fartygets räkning samt meddela de förhållningsregler som den ombordanställde har att iakttaga för att undgå riskerna. Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget skall tillse att föreskrifter om vad de ombordanställda ha att iakttaga i förevarande avseende finnas anslagna på lämpliga platser ombord. Där risken för ohälsa eller olycksfall är påtaglig, skall han vidare tillse att varning härför meddelas genom iögonenfallande anslag, skylt eller påmålning på maskin, apparat eller dylikt. 5 § Den som leder arbete skall tillse att ombordanställd erhåller föreskriven skyddsutrustning för arbetet. 6 § Befälhavaren skall underrätta skyddsombud om till vem ombord som framställning skall ske i skyddsfrågor. Redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget skall meddela de ombordanställda till vem inom rederiet som framställning skall ske i frågor om fartygets skyddsförhållanden. Finner skyddsombud att åtgärder behöva vidtagas för att få till stånd tillfredsställande skyddsförhållanden skall ombudet göra framställning därom. Skyddsombud kan också begära att viss undersökning skall göras för kontroll av förhållanden inom skyddsområdet. Sådan framställning av skyddsombud skall antecknas i fartygets skeppsdagbok. På begäran skall skriftligt bevis om framställningen genast lämnas till skyddsombudet. Har skyddsombud gjort framställning om viss skyddsåtgärd, skall besked i frågan lämnas utan dröjsmål. Sker ej detta, får skyddsombud påkalla ingripande av sjöfartsverket eller annan berörd tillsynsmyndighet. Motsvarande gäller om framställningen icke beaktas inom skälig tid. Om skyddskommitté finnes, får skyddsombud direkt påkalla kommitténs behandling av skyddsfråga. Säkerheten ombord bör övervakas genom regelbundna skyddsronder. Förordning (1978:346). 7 § Antalet ledamöter i skyddskommitté bestämmes med hänsyn till antalet ombordanställda och arbetsförhållandena på fartyget. Befälhavaren eller annan ansvarig arbetsledare, som särskilt utsetts att handlägga skyddsfrågor, bör ingå i kommittén. I kommittén bör ingå ledamot, som tillhör styrelse för facklig organisation av ombordanställda som verkar på fartyget. Vidare skall i kommittén ingå skyddsombud. Ordförande och sekreterare i skyddskommittén utses av redaren, om ej annat överenskommes. Skyddskommittén bör sammanträda minst en gång varannan månad. Förordning (1978:346). 8 § Kunna i skyddskommitté företrädare för redare och ombordanställda ej ena sig om beslut, skall på begäran av ledamot frågan hänskjutas till sjöfartsverket eller annan berörd tillsynsmyndighet, som har att pröva denna i den mån den faller inom området för myndighetens befogenhet. I beslut av skyddskommitté bör angivas den tid inom vilken beslutet skall vara verkställt. Förordning (1978:346). 9 § Uppgift om skyddsombuds namn, dennes skyddsområde och den tid för vilken ombudet utsetts skall snarast möjligt efter förrättat val skriftligen lämnas till sjöfartsverket. Om nytt skyddsombud efterträder tidigare utsett skyddsombud, skall angivas vilken person som det nya skyddsombudet efterträder. Uppgifterna skola lämnas av befälhavaren eller, för fartyg som står under tillsyn av annan myndighet än sjöfartsverket, av tillsynsmyndigheten. Uppgift om namn på den person inom rederi som utsetts att mottaga framställning i frågor om fartygens skyddsförhållanden skall av redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget lämnas till sjöfartsverket. Underrättelse till sjöfartsverket skall också lämnas om skyddskommitte' har utsetts på fartyg. Förordning (1978:346). 10 § Vid tillsynsförrättning bör skyddsombud vara tillstädes och hålla sig beredd att lämna förrättningsmannen önskade upplysningar. Förordning (1978:346). 11 § Beträffande redskap och verktyg som användas i skeppstjänst åligger det ombordanställd att till närmaste förman eller skyddsombud anmäla av honom iakttagen felaktighet som kan medföra risk för ohälsa eller olycksfall. Förordning (1978:346). 12 § Befälhavaren skall uppdraga åt en eller flera av befälet att utöva tillsyn över livbåtar och andra bärgningsredskap. Förordning (1978:346). 13 § Befälhavaren skall tillse att livbåtsövningar hållas med besättningen en gång i veckan på passagerarfartyg. På annat fartyg skola sådana övningar hållas en gång i månaden. Har fartyget till mer än en fjärdedel erhållit ny besättning för resa i stor kustfart eller vidsträcktare fart, skola övningarna äga rum senast inom ett dygn efter resans början. 14 § Maskinchefen ansvarar för att brandövningar hållas i erforderlig omfattning och att regelbunden brandrond äger rum på fartyget. Utföres lastning, lossning eller annat arbete under sådana förhållanden att risk föreligger för brand skall den som ombord leder arbetet göra brandrond efter arbetets slut. 15 § Befälhavaren skall se till att certifikat förvaras och dubbletter av certifikat anslås enligt 1 kap. 19 §. Han skall också se till att beslutet om minimibesättning eller, i de fall som avses i 6 kap. 22 §, bemanningsföreskrifterna förvaras på fartyget och att innehållet i dem tillkännages på det sätt som anges i 6 kap. 7 § andra stycket. Förordning (1980:299). 16 § Den som enligt 9 kap. 5 § lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg är ansvarig för samordning av skyddsåtgärder skall sätta upp anslag med uppgift härom på väl synlig plats på fartyget. Förordning (1978:346). 17 § Sjöfartsverket meddelar föreskrifter om anmälningsskyldighet enligt 9 kap. 18 § andra stycket lagen (1965:719) om säkerheten på fartyg. Förordning (1980:299). 10 kap. Påföljd för överträdelse av denna förordning 1 § Den som bryter mot 9 kap. 1, 2 eller 12-14 §§ dömes till böter. Förordning (1978:346). 2 § Försummar befälhavare vad som åligger honom enligt 9 kap. 15 § dömes till böter, högst femhundra kronor. Förordning (1978:346). 11 kap. Syn på fartyg m.m. 1 § Syn på fartyg i anledning av besvär enligt 11 kap. 2 § lagen om säkerheten på fartyg skall utföras av tre ojäviga personer som sjöfartsverket utser bland sådana som äga god utbildning och omfattande erfarenhet inom det fackområde besvären avse. Verket utser en av dem till ordförande vid synen. Ordföranden bestämmer, efter samråd med redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget och annan som påkallat synen samt den som utfört den överklagade förrättningen, tid och plats för synen och underrättar dem därom i god tid före synen. Vid synen skall den som utfört den överklagade förrättningen vara närvarande. Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget skall komma tillstädes personligen eller genom ombud, vid äventyr att, om han påkallat synen, han eljest förlorar sin talan. Kungörelse (1970:161). 2 § Vid synen skall föras protokoll. I protokollet skall anges a) tid och plats för synen; b) dem som utföra synen; c) redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget, dennes ombud eller biträde, annan som påkallat synen, den som utfört den överklagade förrättningen, sakkunniga och vittnen samt utsagor av dem; d) anmärkta fel och brister; e) utlåtande; samt f) skiljaktig mening bland dem som utfört synen. Protokollet skall underskrivas av dem som utfört synen. Protokollet skall snarast efter synens avslutande insändas till sjöfartsverket. Kungörelse (1970:161). 3 § Föreskriver denna förordning att inrättning, material, redskap eller apparat eller viss typ därav skall anbringas eller finnas på fartyg eller att anordning skall vidtagas, må sjöfartsverket efter särskild prövning medge att inrättning, material, redskap eller apparat av annat slag eller annan typ må anbringas eller finnas eller annan anordning vidtagas. Förordning (1978:346). 3 a § Beslut i ärende om undantag enligt 6 kap. 1, 2 eller 14 § får överklagas hos kammarrätten genom besvär. Förordning (1982:893). 4 § Ytterligare föreskrifter för verkställigheten av denna förordning meddelas av sjöfartsverket. Förordning (1978:346). Övergångsbestämmelser 1988:594 Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1988. Genom förordningen upphävs förordningen (1965: 908) om säkerheten på fartyg, förordningen (1914:491) med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg, förordningen (1927:184) angående fartygs byggnad och utrustning, förordningen (1932:570) angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg (nyttjandeförordningen), kungörelsen (1937:815) om skyddsåtgärder, som vid lastning och lossning av fartyg ankomma på befälhavaren m. fl., kungörelsen (1952:818) angående bostäder m. m. å fartyg för ombord anställda samt kungörelsen (1959:408) om ständig vakthållning i vissa fall vid radiotelefon å fartyg. En föreskrift eller ett beslut som har meddelats med stöd av de bestämmelser, som upphävs genom denna förordning och som gäller vid dennas ikraftträdande, skall fortfarande gälla och vid tillämpningen av den nya förordningen anses ha meddelats enligt denna. Den myndighet som meddelat föreskriften har bemyndigande att ändra eller upphäva den.