Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
SFS-nummer ·
1957:297 ·
Visa register
Luftfartslag (1957:297)
Departement: Näringsdepartementet
Utfärdad: 1957-06-06
Omtryck: SFS 1986:166
Ändring införd: t.o.m. SFS 2010:499
Övrigt: SFS 2004:669 utgår genom SFS 2010:499
Författningen har upphävts genom: SFS 2010:500
Upphävd: 2010-09-01
FÖRSTA AVDELNINGEN
Civil luftfart
1 kap.
Inledande bestämmelser
1 § Luftfart får i Sverige äga rum bara på de villkor, som följer av
denna lag, av bestämmelser som har meddelats med stöd av denna lag
eller av andra lagar eller förordningar. Lag (1986:166).
2 § Luftfart får äga rum med svenska luftfartyg. Med luftfartyg som
har nationalitet i en annan stat får luftfart äga rum endast om det
har träffats avtal med den andra staten om rätt till luftfart inom
svenskt område.
Om det finns särskilda skäl får regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer medge att luftfart äger rum även med andra
luftfartyg och bestämma på vilka villkor detta får ske. Lag
(1986:166).
2 a § Luftfartyg får inte inom svenskt område framföras med
överljudsfart.
Om det finns synnerliga skäl, får regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer medge undantag från förbudet. I
samband därmed får anges på vilka villkor luftfarten får äga
rum.
Ytterligare krav i fråga om framförande av luftfartyg i
överljudsfart får inte ställas med stöd av miljöbalken.
Lag (1998:818).
3 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får av
militära skäl föreskriva inskränkningar av eller förbud mot luftfart
inom viss del av riket. Sådana föreskrifter får också meddelas av
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer, om det behövs av
hänsyn till allmän ordning och säkerhet eller till natur- eller
miljövård. Föreskrifter om förbud som meddelas av annan myndighet än
regeringen får avse högst två veckor.
Under utomordentliga förhållanden eller när det i övrigt krävs av
hänsyn till allmän säkerhet får regeringen tillfälligt föreskriva
inskränkningar av eller förbud mot luftfart inom hela riket. Lag
(1986:166).
4 § När inte annat följer av denna lag skall den gälla för svenska
luftfartyg även vid luftfart utom riket, om detta är förenligt med den
främmande lag som är tillämplig.
Bestämmelserna i 9 kap. gäller också vid luftfart utom riket med
utländska luftfartyg, i den mån det följer av avtal med andra stater
eller av allmänna rättsgrundsatser. Lag (1986:166).
5 § De bestämmelser i denna lag som gäller i fråga om luftfartyg som
är registrerade i en annan stat skall på motsvarande sätt tillämpas i
fråga om luftfartyg som är registrerade hos en internationell
organisation. Lag (1986:166).
6 § Regeringen får föreskriva att sådana bestämmelser i denna lag och
med stöd av denna lag utfärdade föreskrifter som avser skydd för liv,
personlig säkerhet eller hälsa samt trafik skall, om detta är
förenligt med lagen i registreringsstaten, tillämpas på utländska
luftfartyg som innehas med nyttjanderätt av svenska brukare. Lag
(1986:166).
7 § Regeringen får beträffande svenska luftfartyg som innehas
med nyttjanderätt av utländska brukare föreskriva undantag från sådana
bestämmelser i denna lag och med stöd av denna lag utfärdade
föreskrifter som avser skydd för liv, personlig säkerhet eller hälsa
samt trafik. Lag (1986:166).
8 § Om atomskador gäller särskilda bestämmelser. Lag (1986:166).
2 kap.
Registrering, nationalitet och märkning
Registreringen
1 § Transportstyrelsen för register över luftfartyg
(luftfartygsregister).
Om inskrivning av rätt till luftfartyg och om vissa
internationella förhållanden beträffande rätt till luftfartyg
finns det särskilda bestämmelser. Lag (2008:1359).
2 § Ett luftfartyg får registreras i Sverige bara om det ägs av
svenska staten, svensk kommun eller landstingskommun, medborgare
i ett land inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller av
dödsbo efter en sådan person, eller av bolag, förening,
samfällighet eller stiftelse som har svensk nationalitet eller
har sitt säte i ett land som omfattas av avtalet om Europeiska
ekonomiska samarbetsområdet.
Transportstyrelsen får medge att ett luftfartyg får registreras i
Sverige även om nämnda krav inte är uppfyllda. Sådant medgivande
får bara lämnas om luftfartyget i regel används med utgångspunkt i
Sverige. Lag (2008:1359).
2 a § Har upphävts genom lag (1994:723).
3 § Ett luftfartyg, som är registrerat i en främmande stat, får inte
registreras i Sverige, om det inte avregistreras i den främmande
staten. Lag (1986:166).
4 § Ett luftfartyg får registreras bara om det har
luftvärdighetsbevis. Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer får föreskriva att luftfartyg för registrering också skall
ha miljövärdighetsbevis.
Luftvärdighets- och miljövärdighetsbevis skall vara utfärdade eller
godkända i Sverige. Lag (1986:166).
5 § Ansökan om registrering av ett luftfartyg skall göras av ägaren.
Till ansökningen, som skall vara skriftlig, skall fogas de
upplysningar och den utredning som behövs för registreringen. Lag
(1986:166).
6 § Har upphävts genom lag (1986:166).
7 § Har upphävts genom lag (1986:166).
8 § Ett luftfartyg skall föras ur registret i följande fall.
1. Om ägaren begär det.
2. Om kraven i 2 § inte är uppfyllda.
3. Om det har förolyckats eller förstörts.
4. Om det efter en flygning inte har hörts av på tre månader.
5. Om det inte har haft giltigt luftvärdighetsbevis eller
miljövärdighetsbevis på tre år.
Ägaren är skyldig att anmäla om något har hänt som enligt första
stycket 2-4 medför att ett luftfartyg skall avregistreras. När
ett fall enligt första stycket 5 inträffar, behöver luftfartyget
inte avregistreras om ägaren inom en viss tid som bestäms av
Transportstyrelsen visar att luftfartyget är luftvärdigt och
miljövärdigt. Lag (2008:1359).
9 § Om det finns en inskrivning i ett luftfartyg enligt lagen
(1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg, får
luftfartyget avregistreras endast om den till vars förmån
inskrivningen gäller har medgett det. Detsamma gäller i fråga
om anteckningar som avses i 2 a § nämnda lag. Lag (2004:81).
10 § Om någon innehar ett registrerat luftfartyg på grund av kreditköp
med förbehåll om återtaganderätt, skall innehavet antecknas i
luftfartygsregistret. De som träffar avtal om ett sådant köp skall
genast anmäla det till Transportstyrelsen.
Om någon innehar ett registrerat luftfartyg med nyttjanderätt för
obestämd tid eller för bestämd tid om minst två veckor, skall
anteckning om innehavet göras i luftfartygsregistret om ägaren eller
innehavaren begär det. Lag (2008:1359).
11 § Om ett luftfartyg har byggts utomlands för svensk räkning eller
om ett luftfartyg som finns utomlands har övergått till en svensk
ägare, får fartyget för viss tid antecknas i ett bihang till
luftfartygsregistret, om förutsättningarna i 2 och 3 §§ är uppfyllda.
Lag (1986:166).
11 a § Transportstyrelsen för en förteckning över de utländska
luftfartyg som innehas med nyttjanderätt av svenska brukare
(brukarförteckning). Lag (2008:1359).
Nationaliteten
12 § Luftfartyg som är införda i luftfartygsregistret har svensk
nationalitet.
Transportstyrelsen utfärdar bevis om registreringen
(nationalitets- och registreringsbevis). Lag (2008:1359).
13 § Har upphävts genom lag (1986:166).
14 § Luftfartyg som har antecknats i bihanget till
luftfartygsregistret har svensk nationalitet så länge
anteckningen gäller.
Transportstyrelsen utfärdar bevis om anteckningen i bihanget
(interimistiskt nationalitets- och registreringsbevis).
Lag (2008:1359).
15 § Ett svenskt luftfartyg skall ha svenskt nationalitets- och
registreringsbevis när det används vid luftfart.
Ett utländskt luftfartyg skall ha motsvarande bevis från
registreringsstaten vid luftfart inom svenskt område.
Om luftfartyg används på grund av medgivande enligt 1 kap. 2 § andra
stycket, gäller de bestämmelser som meddelas av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer. Lag (1986:166).
Märkningen
16 § Luftfartyg som är införda i luftfartygsregistret eller antecknade
i bihanget skall vara märkta med sina nationalitets- och
registreringsbeteckningar.
Utländska luftfartyg skall vara märkta i enlighet med föreskrifterna i
registreringsstaten vid luftfart inom svenskt område.
Om luftfartyg används på grund av medgivande enligt 1 kap. 2 § andra
stycket, gäller de bestämmelser som meddelas av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer. Lag (1986:166).
3 kap.
Luftvärdighet och miljövärdighet
1 § Luftfartyg skall vara luftvärdiga och miljövärdiga när de
används vid luftfart.
Ett luftfartyg anses luftvärdigt, om det är konstruerat, byggt,
utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt samt har sådana
flygegenskaper att säkerhetens krav är uppfyllda.
Ett luftfartyg anses miljövärdigt, om det är konstruerat,
byggt, utrustat och hållet i stånd på ett sådant sätt att det
inte orsakar skada genom buller eller luftförorening eller
genom annan liknande störning. Ytterligare krav i fråga om
luftfartygs miljövärdighet får inte ställas med stöd av
miljöbalken. Lag (1998:818).
2 § Luftfartyg skall beträffande luftvärdigheten stå under
tillsyn av Transportstyrelsen. Detsamma gäller tillbehör och
reservdelar till luftfartyg och annan sådan utrustning för fartyg
och ombordvarande som har betydelse för säkerheten.
Om regeringen föreskriver det, får Transportstyrelsen uppdra åt
särskild sakkunnig att sköta besiktning och tillsyn.
Lag (2008:1359).
3 § När ett luftfartyg har visats vara luftvärdigt, utfärdar
Transportstyrelsen ett bevis om detta (luftvärdighetsbevis).
Beviset kan begränsas till att avse viss tid, viss luftfart eller
luftfart inom visst område.
Ett luftvärdighetsbevis kan förnyas, om luftfartyget är
luftvärdigt enligt de krav som gäller när förnyelsen skall ske.
Om regeringen föreskriver det, får Transportstyrelsen uppdra åt
särskild sakkunnig att utfärda och förnya luftvärdighetsbevis.
Lag (2008:1359).
4 § När ett svenskt luftfartyg används vid luftfart, skall det ha
ett svenskt luftvärdighetsbevis eller ett utländskt sådant bevis
som har godkänts av Transportstyrelsen.
Vid luftfart inom svenskt område skall utländska luftfartyg ha
sådana luftvärdighetsbevis som anges i första stycket eller bevis
som har utfärdats eller godkänts i en annan stat och som skall
erkännas här i riket enligt avtal med den staten.
Om regeringen föreskriver det, kan Transportstyrelsen medge att
ett luftfartyg får användas vid luftfart, även om villkoren i
denna paragraf inte är uppfyllda. Lag (2008:1359).
5 § Om ett svenskt luftfartyg inte underhålls på föreskrivet
sätt, om föreskrivna ändringar ej utförs, om ändringar som kan
antas ha betydelse för luftvärdigheten görs i fartyget eller i
dess utrustning eller om av Transportstyrelsen föreskriven
besiktning eller kontroll ej utförs, blir luftvärdighetsbeviset
ogiltigt till dess fartyget förklaras luftvärdigt. Detsamma
gäller, om fartyget eller utrustningen har skadats på ett sätt
som uppenbarligen har betydelse för luftvärdigheten.
Transportstyrelsen kan dock medge undantag från dessa
bestämmelser.
Om det inträffar andra omständigheter som kan antas ha betydelse
för luftvärdigheten, kan Transportstyrelsen besluta att
luftvärdighetsbeviset är ogiltigt till dess luftfartyget
förklaras luftvärdigt.
Ett ogiltigt luftvärdighetsbevis skall efter anmaning genast
avlämnas till Transportstyrelsen. Lag (2008:1359).
6 § Bestämmelserna i 3 och 5 §§ gäller på motsvarande sätt i fråga om
godkännande av utländskt luftvärdighetsbevis och om förnyelse och
ogiltighet av ett sådant godkännande. Lag (1986:166).
7 § Den som äger ett luftfartyg som används vid luftfart eller,
om fartyget inte används av ägaren, den som brukar det i hans
ställe skall se till att fartyget är luftvärdigt. Ägaren eller
brukaren skall därvid till Transportstyrelsen snarast anmäla
sådant som har betydelse för luftvärdigheten och även i övrigt
lämna de upplysningar som behövs för tillsynen. Lag (2008:1359).
8 § Vid en förrättning enligt detta kapitel skall förrättningsmannen
lämnas tillträde till luftfartyget. Fartygets ägare eller brukare
liksom dess befälhavare och besättning skall medverka i den
utsträckning som behövs. Förrättningen skall utföras så, att minsta
möjliga olägenhet uppstår. Lag (1986:166).
9 § Om det behövs för att pröva ett luftfartygs flygegenskaper
eller av andra särskilda skäl, får regeringen eller den myndighet
regeringen bestämmer medge att fartyget används vid luftfart,
även om villkoren i detta kapitel inte är uppfyllda. Lag
(1986:166).
10 § Om det krävs av säkerhetsskäl, får regeringen föreskriva att det
behövs tillstånd för att bygga luftfartyg och tillverka tillbehör och
reservdelar till dem och för att utföra underhålls-, reparations- och
ändringsarbeten på fartyg, tillbehör och reservdelar. Frågan om
tillstånd prövas av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer. Lag (1986:166).
11 § Bestämmelserna i 2--9 §§ om luftvärdighet och luftvärdighetsbevis
gäller i tillämpliga delar också i fråga om miljövärdighet och
miljövärdighetsbevis. Lag (1986:166).
4 kap.
Luftfartygs bemanning, luftfartscertifikat m. m.
1 § Luftfartyg skall vara bemannat på betryggande sätt.
Ett luftfartygs ägare eller, om fartyget inte används av ägaren, den
som brukar det i ägarens ställe skall se till att fartyget är bemannat
på föreskrivet sätt. Lag (1986:166).
2 § Transportstyrelsen har tillsyn över bemanningen.
Om regeringen föreskriver det, får Transportstyrelsen uppdra åt
särskild sakkunnig att biträda vid tillsynen. Lag (2008:1359).
3 § Endast den som har ett luftfartscertifikat, som är utfärdat
eller godkänt i Sverige, är behörig att tjänstgöra som förare,
navigatör eller flygmaskinist på ett luftfartyg.
Behörig enligt första stycket är också den som har ett
luftfartscertifikat, som är utfärdat eller godkänt i en annan
stat, om ett sådant certifikat enligt avtal med den staten skall
erkännas i Sverige. För tjänstgöring på svenska luftfartyg i
internationell trafik krävs dock ett sådant certifikat som anges
i första stycket.
Transportstyrelsen får bestämma att ett luftfartscertifikat, som
i en annan stat har utfärdats för en svensk medborgare, inte
gäller för luftfart inom svenskt område. Lag (2008:1359).
4 § Luftfartscertifikat utfärdas eller godkänns av
Transportstyrelsen för viss tid. Utfärdandet eller godkännandet
kan begränsas till att gälla under vissa förutsättningar.
Lag (2004:1359).
5 § Den som vill genomgå utbildning för luftfartscertifikat skall
ha elevtillstånd.
Elevtillstånd utfärdas av Transportstyrelsen. Tillståndet gäller
för viss tid. Det kan begränsas till att gälla under vissa
förutsättningar.
Elevtillstånd får endast ges till den som med hänsyn till sin
ålder, sitt hälsotillstånd, sina fysiska och psykiska
förhållanden och sina personliga förhållanden i övrigt kan anses
lämplig att inneha certifikat. Vid prövningen skall beaktas om
sökanden är känd för nykterhet och ordentlighet och om det kan
antas att han kommer att visa det ansvar och omdöme som krävs av
en certifikatsinnehavare.
För den som inte har elevtillstånd men som ändå kan anses
uppfylla de krav som anges i tredje stycket får
Transportstyrelsen medge undantag från kravet på sådant tillstånd.
Lag (2008:1359).
6 § För att ett luftfartscertifikat skall utfärdas eller utökas
krävs att sökanden har gällande elevtillstånd, att han
fortfarande uppfyller de krav som anges i 5 § tredje stycket och
att han uppfyller för certifikat fastställda krav i fråga om
ålder, kunskaper, erfarenhet och skicklighet.
Elevtillstånd krävs inte, om Transportstyrelsen har medgett
undantag enligt 5 § fjärde stycket eller om det i annat fall
finns särskilda skäl. Lag (2008:1359).
7 § Elevtillstånd och luftfartscertifikat får inte utfärdas under
sådan tid som har fastställts enligt 14 § första stycket. Lag
(1986:166).
8 § Elevtillstånd eller luftfartscertifikat kan förnyas, om
innehavaren vid tiden för utgången av elevtillståndets eller
certifikatets giltighet fortfarande uppfyller de krav med avseende på
en tillstånds- eller certifikatsinnehavares personliga förhållanden
som följer av 5 eller 6 §. Lag (1986:166).
9 § Ett luftfartscertifikat skall återkallas
1. om innehavaren i sin tjänstgöring har varit så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller andra medel att han inte har kunnat
utföra sina uppgifter på ett betryggande sätt,
2. om innehavaren i sin tjänstgöring har gjort sig skyldig till grov
oaktsamhet eller har visat uppenbar likgiltighet för andra människors
liv eller egendom,
3. om innehavaren genom att upprepade gånger överträda de bestämmelser
som gäller för luftfarten i väsentlig mån har visat bristande vilja
eller förmåga att rätta sig efter bestämmelserna,
4. om innehavaren har grovt åsidosatt sina förpliktelser i något annat
avseende som har väsentlig betydelse för flygsäkerheten,
5. om innehavaren på grund av ett onyktert levnadssätt eller andra
personliga förhållanden inte längre kan anses lämplig att inneha
luftfartscertifikat,
6. om innehavarens förutsättningar att fullgöra den tjänstgöring som
certifikatet avser har minskat så väsentligt genom sjukdom eller skada
eller av någon annan sådan orsak att han av flygsäkerhetsskäl inte
längre bör inneha certifikat,
7. om innehavaren annars inte uppfyller fastställda krav i fråga om
kunskaper, erfarenhet och skicklighet,
8. om innehavaren inte längre uppfyller de krav i fråga om fysisk och
psykisk lämplighet som gäller för utfärdande av elevtillstånd,
9. om innehavaren inte rättar sig efter ett föreläggande att genomgå
kontroll av att han kan förrätta den tjänst som certifikatet avser
eller ett föreläggande att lämna intyg angående sin fysiska eller
psykiska lämplighet som certifikatsinnehavare.
Beslut om återkallelse gäller omedelbart, om inte annat förordnas. Lag
(1986:166).
10 § I fall som avses i 9 § första stycket 5--9 får certifikatet i
stället för att återkallas begränsas till att gälla under vissa
förutsättningar. Ett sådant beslut gäller omedelbart. Lag (1986:166).
11 § Till grund för återkallelse på grund av brottslig gärning skall
beträffande frågan om brott föreligger läggas lagakraftvunnen dom
eller åklagares beslut enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken eller
motsvarande bestämmelse i en annan författning att underlåta åtal för
brottet. Lag (1986:166).
12 § Om det förekommer sannolika skäl att ett luftfartscertifikat
kommer att återkallas eller begränsas, skall det försättas ur kraft i
avvaktan på slutligt avgörande i frågan. Ett beslut om försättande ur
kraft gäller omedelbart. Lag (1986:166).
13 § Bestämmelserna i 9--12 §§ gäller också i fråga om elevtillstånd.
Lag (1986:166).
14 § Om en ansökan angående luftfartscertifikat eller elevtillstånd
inte kan bifallas på grund av sökandens personliga förhållanden eller
om ett luftfartscertifikat eller ett elevtillstånd återkallas med stöd
av 9 § första stycket 1--5, skall en tid fastställas som skall
förflyta innan luftfartscertifikat eller elevtillstånd får utfärdas.
Tiden skall bestämmas till två år vid återkallelse enligt 9 § första
stycket 1 eller 2 och till ett år i övriga fall. Om det finns
synnerliga skäl, kan bestämmas kortare tid, dock lägst ett år vid
återkallelse enligt 9 § första stycket 1 eller 2 och tre månader i
övriga fall. Vid återkallelse räknas tiden från det behörigheten
fråntogs innehavaren av certifikatet eller elevtillståndet.
En tid som har fastställts enligt första stycket får, sedan beslutet
om fastställande av tiden har vunnit laga kraft, sättas ned om nya
omständigheter inträffar eller framkommer och det finns synnerliga
skäl för nedsättning. Det får dock ej bestämmas kortare tid än som
anges i första stycket tredje meningen. Lag (1986:166).
15 § I sådana fall som avses i 9 § första stycket 3-5 skall
innehavaren meddelas varning i stället för att certifikatet eller
elevtillståndet återkallas eller begränsas, om varning av
särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd.
Om det inte finns tillräckliga skäl för varning, skall
Transportstyrelsen erinra innehavaren om de krav som gäller för
certifikat eller elevtillstånd (erinran). Ett sådant beslut får
inte överklagas. Lag (2008:1359).
16 § Ett luftfartscertifikat skall omhändertas, om innehavaren i sin
tjänstgöring
1. har visat tydliga tecken på påverkan av alkoholhaltiga drycker
eller andra medel, eller
2. har gjort sig skyldig till grov oaktsamhet eller har visat uppenbar
likgiltighet för andra människors liv eller egendom.
Ett certifikat får också omhändertas, om innehavaren på grund av
sjukdom eller skada eller av någon annan sådan orsak inte kan fullgöra
tjänsten på ett trafiksäkert sätt.
Certifikatet gäller inte när det är omhändertaget. Lag (1986:166).
17 § Om ett luftfartscertifikat eller ett elevtillstånd har varit
försatt ur kraft enligt 12 § eller ett certifikat har varit
omhändertaget enligt 16 § under minst så lång tid som skulle ha
bestämts enligt 14 § första stycket, får återkallelse av certifikatet
eller tillståndet underlåtas. Lag (1986:166).
18 § Innehavare av luftfartscertifikat är skyldiga att genomgå
undersökningar och prov, som anordnas av den myndighet regeringen
bestämmer. De är också skyldiga att anmäla sådana omständigheter som
kan antas ha betydelse för behörigheten.
Om regeringen föreskriver det, får myndigheten uppdra åt annan att
genomföra proven. Lag (1986:166).
19 § Bestämmelserna i 6--12 och 14--18 §§ skall tillämpas också i
fråga om godkännande av utländska luftfartscertifikat.
Godkännandet får inte avse längre tid än det utländska certifikatets
giltighetstid. Lag (1986:166).
20 § Om det behövs av hänsyn till flygsäkerheten, får
Transportstyrelsen besluta att innehavaren av ett
luftfartscertifikat inte får fullgöra vissa uppgifter vid
luftfart, om han inte har ett gällande bevis om att han uppfyller
särskilda villkor (behörighetsbevis).
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
föreskriva att andra medlemmar av besättningen på ett luftfartyg
än de som anges i 3 § skall ha gällande behörighetsbevis.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer fastställer
de krav sökanden av ett behörighetsbevis skall uppfylla i de
avseenden som anges i 5 och 6 §§.
Bestämmelserna i 7-12 och 14-18 §§ skall också tillämpas i fråga
om behörighetsbevis.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter angående godtagande i Sverige av utländska
behörighetsbevis. Vad som föreskrivs i 18 § om skyldighet att
genomgå undersökningar och prov gäller även innehavare av sådana
bevis. Lag (2008:1359).
21 § Transportstyrelsen prövar, med de undantag som anges i 22 §,
frågor om luftfartscertifikat och elevtillstånd.
Om Transportstyrelsen finner anledning anta att någon på grund av
ett onyktert levnadssätt inte bör ha certifikat, får styrelsen
höra socialnämnden. Lag (2008:1359).
22 § Allmän förvaltningsdomstol prövar
1. frågor om återkallelse av luftfartscertifikat och elevtillstånd
samt frågor om varning,
2. frågor om nedsättning av tid som bestämts av domstol enligt 14 §
första stycket.
Frågor om omhändertagande av certifikat prövas av de myndigheter som
regeringen bestämmer. Regeringen får också uppdra åt annan att pröva
sådana frågor.
Frågor huruvida certifikat skall försättas ur kraft prövas av allmän
förvaltningsdomstol, om certifikatet har omhändertagits enligt 16 §
första stycket eller om i annat fall fråga om återkallelse av
certifikatet är anhängig vid domstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Lag (1995:15).
23 § Mål som avses i 22 § första stycket anhängiggörs genom ansökan.
Lag (1986:166).
24 § I mål om luftfartscertifikat och elevtillstånd får rätten
förelägga den enskilda parten att lämna
1. läkarintyg och andra intyg angående sin fysiska och psykiska
lämplighet,
2. bevis om att han har avlagt certifikatprov,
3. bevis om att han har genomgått certifikatkontroll.
Ett sådant föreläggande får överklagas endast i samband med ett
överklagande av det beslut varigenom målet avgörs.
Rätten får, under den förutsättning som anges i 21 § andra stycket,
höra socialnämnden. Lag (1986:166).
25 § Om rätten i ett mål om återkallelse av luftfartscertifikat eller
elevtillstånd beslutar att återkallelse inte skall ske, får rätten
meddela särskilda villkor för certifikatet eller besluta att ny
personutredning skall göras vid en senare tidpunkt. Lag (1986:166).
26 § I mål om luftfartscertifikat och elevtillstånd som prövas
av förvaltningsrätten förs det allmännas talan av
Transportstyrelsen. Lag (2009:777).
27 § Bestämmelserna i 21--26 §§ skall tillämpas också i fråga om
behörighetsbevis och om godkännande av utländska luftfartscertifikat.
Lag (1986:166).
28 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
föreskriva eller i enskilda fall medge undantag från kravet på
luftfartscertifikat i 3 § eller, av utbildningsskäl eller annan
särskild anledning, från föreskrivna krav på luftfartygs bemanning.
Lag (1986:166).
5 kap.
Befälhavare på luftfartyg och tjänsten ombord
1 § Ett svenskt luftfartyg skall ha befälhavare när det används vid
luftfart.
Befälhavaren har den högsta myndigheten ombord. Lag (1986:166).
2 § Befälhavaren skall övervaka att luftfartyget är luftvärdigt. Han
skall se till att det är utrustat, bemannat och lastat på föreskrivet
sätt. Vidare skall han se till att luftfärden förbereds och genomförs
i enlighet med gällande bestämmelser.
Befälhavaren har samma skyldighet att göra anmälan och lämna
upplysningar som ägaren har enligt 3 kap. 7 §. Lag (1986:166).
3 § Befälhavaren får bestämma att medlemmar av besättningen
tillfälligt skall arbeta med annat än det som deras anställning avser,
om det är nödvändigt. Passagerarna skall rätta sig efter vad
befälhavaren bestämmer om ordningen ombord.
Befälhavaren får sätta i land eller vägra att ta ombord
besättningsmedlemmar, passagerare och gods, när omständigheterna
kräver det. Lag (1986:166).
4 § Om någon genom sitt uppträdande utgör en omedelbar fara för
luftfartygets säkerhet eller för säkerheten ombord, får befälhavaren
vidta de åtgärder mot denne som behövs för att avvärja faran.
För att genomföra dessa åtgärder får befälhavaren inte använda
strängare medel än förhållandena kräver.
Befälhavaren bör i första hand försöka tala den som skapat faran till
rätta genom upplysningar och anmaningar. Våld får tillgripas endast
när andra medel inte hjälper. Om våld tillgrips, skall den lindrigaste
form användas som kan förväntas leda till det avsedda resultatet. Våld
får inte brukas längre än som är absolut nödvändigt.
Medlemmar av besättningen skall i fall som avses i första stycket
lämna befälhavaren den hjälp han behöver. Passagerare får efter
anmaning av befälhavaren lämna sådan hjälp. Om en åtgärd med hänsyn
till den föreliggande faran måste vidtas omedelbart, får
besättningsmän och passagerare själva genomföra den utan anmaning av
befälhavaren.
Besättningsmän och passagerare som lämnar hjälp eller annars
vidtar åtgärd enligt fjärde stycket har samma rätt som
befälhavaren att bruka våld. Lag (1986:166).
4 a § Har någon i fall som avses i 4 § gjort större våld än i varje
fall är medgivet, skall han ändå inte dömas till ansvar, om
omständigheterna var sådana att han svårligen kunde besinna sig. Om
gärningen anses brottslig, får dömas till lindrigare straff än vad som
annars är föreskrivet. Lag (1986:166).
5 § Om något svårare brott begås ombord, skall befälhavaren om möjligt
vidta de åtgärder som behövs för utredningen och som inte kan
uppskjutas.
Befälhavaren skall om möjligt se till att gärningsmannen inte avviker
och får omhänderta honom för att hindra det. I sådant fall gäller
bestämmelserna i 4 §. Gärningsmannen får inte utan sitt medgivande
vara omhändertagen längre än till dess han kan överlämnas till en
behörig svensk eller utländsk myndighet.
Befälhavaren får ta i förvar sådana föremål som kan ha betydelse för
utredningen. Han skall till den myndighet som avses i andra stycket ge
de upplysningar och överlämna de föremål som kan ha betydelse för
utredningen. Lag (1986:166).
6 § En befälhavare på ett utländskt luftfartyg, som enligt lagen i den
stat som har tillsyn över fartygets luftvärdighet har sådan behörighet
som anges i 3--5 §§, har samma behörighet inom svenskt område. Lag
(1986:166).
7 § Om ett luftfartyg råkar i nöd, skall befälhavaren göra allt vad
han kan för att rädda ombordvarande, fartyg och gods. Måste fartyget
överges, skall han om möjligt se till att fartygshandlingarna tas om
hand. Lag (1986:166).
8 § Inträffar det en olyckshändelse vid användningen av ett luftfartyg
och medför olyckan att någon avlider, att någon blir allvarligt skadad,
att fartyget får betydande skada eller att egendom som inte
transporteras med fartyget får betydande skada, skall befälhavaren
rapportera det inträffade. Han skall också rapportera, när det har
funnits någon allvarlig fara för att en sådan olycka skulle inträffa
eller när något har hänt som tyder på ett väsentligt fel hos fartyget
eller markorganisationen.
Om befälhavaren inte kan fullgöra dessa skyldigheter, skall fartygets
ägare eller brukare göra det. Ägaren eller brukaren skall rapportera om
ett fartyg har försvunnit under flygning och inte har kunnat återfinnas.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får begränsa
underrättelseskyldigheten och får besluta att den skall gälla också för
medlemmar av besättningen. Regeringen får föreskriva att rapportering av
händelser som är av betydelse för luftfartens säkerhet skall ske också i
andra fall än som anges i första och andra styckena. Lag (1990:713).
9 § Den som tjänstgör ombord skall sköta sina arbetsuppgifter
omsorgsfullt och följa sin förmans order angående tjänsten. Lag
(1986:166).
10 § Den får inte tjänstgöra ombord som på grund av sjukdom,
uttröttning, påverkan av alkoholhaltiga drycker eller andra medel
eller av andra sådana skäl inte kan fullgöra sina uppgifter på ett
betryggande sätt. Lag (1986:166).
11 § Regeringen får föreskriva i vilken utsträckning
föreskrifterna i detta kapitel, utöver vad som följer av 6 §, skall
tillämpas i fråga om utländska luftfartyg vid luftfart inom svenskt
område. Lag (1986:166).
6 kap.
Flygplatser och markorganisationen i övrigt
Allmänna bestämmelser
1 § Flygplatser och andra anläggningar för luftfarten skall uppfylla
säkerhetens krav.
Befattningshavare, som fullgör säkerhets- och ordningstjänst vid en
allmän flygplats eller vid godkänd enskild flygplats, får från
flygplatsområdet avvisa den som stör ordningen eller uppför sig så att
han äventyrar luftfartens säkerhet.
I fråga om användande för start och landning av områden, som inte har
inrättats för sådana ändamål, gäller de föreskrifter som meddelas av
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Den myndighet som i enlighet med vad regeringen bestämmer utövar
tillsyn över allmänna flygplatser och utrustningen där skall ges
tillträde till anläggningen för att utöva tillsynen. Lag (1986:166).
2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om flygvägar och om luftrum, beträffande vilka särskild
reglering skall finnas för lufttrafiken.
Den myndighet som i enlighet med vad regeringen bestämmer utövar
tillsyn över anläggningar, vilka skall underlätta lufttrafiken i
sådana områden som avses i första stycket, skall ges tillträde till
anläggningen för att utöva tillsynen. Lag (1986:166).
3 § Flygtrafiktjänst skall finnas för att trygga och underlätta
luftfarten.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om flygtrafiktjänsten.
Om regeringen bestämmer det, får den myndighet som svarar för
flygtrafiktjänsten uppdra åt annan att ombesörja sådan tjänst. Lag
(1986:166).
Tillstånd till allmänna flygplatser
4 § Flygplatser för allmänt bruk (allmänna flygplatser) får
inte inrättas eller drivas utan tillstånd av regeringen eller den
myndighet regeringen bestämmer. Detsamma gäller om en allmän flygplats
byggs om eller driften ändras, såvida inte ombyggnaden eller
driftsändringen är av ringa betydelse. Lag (1988:1572).
5 § Tillstånd får beviljas bara om hinder inte möter av hänsyn
till det allmänna. Vid prövningen skall hänsyn, förutom till
annat, tas till markförhållandena, till störningar som kan
uppkomma för omgivningen och till totalförsvaret. Vidare skall
hänsyn tas till sökandens tekniska och ekonomiska
förutsättningar att driva flygplatsen.
Avser prövningen inrättandet av en flygplats som skall kunna
användas under instrumentväderförhållanden (trafikflygplats),
utbyggnad av en flygplats till trafikflygplats eller ombyggnad
av en trafikflygplats, skall prövningen omfatta även
investeringens lönsamhet och dess inverkan på andra flygplatser
i regionen.
Vid tillståndsprövning skall 3 och 4 kap., 5 kap. 3 § och 16
kap. 5 § miljöbalken tillämpas.
Tillstånd får inte meddelas i strid mot en detaljplan eller
områdesbestämmelser. Om syftet med planen eller bestämmelserna
inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Lag (1998:818).
5 a § En miljökonsekvensbeskrivning skall ingå i en ansökan om
tillstånd.
Innan miljökonsekvensbeskrivningen upprättas skall den som
avser att ansöka om tillstånd samråda enligt 6 kap. 4 § första-
tredje styckena miljöbalken med Transportstyrelsen, berörda
länsstyrelser och enskilda.
När det gäller förfarandet för att upprätta
miljökonsekvensbeskrivningen och kraven på denna samt planer
och planeringsunderlag skall 6 kap. 3 §, 4 § första-tredje
styckena, 5 § andra stycket, 6-8, 10, 19 och 20 §§ miljöbalken
tillämpas.
Innan ansökan om tillstånd prövas skall
miljökonsekvensbeskrivningen godkännas av länsstyrelsen.
Beslutet får inte överklagas.
Innehållet i miljökonsekvensbeskrivningen samt resultatet av
samråd och yttranden skall beaktas vid tillståndsprövningen.
När det förutom enligt detta kapitel krävs tillstånd till
flygplatsen enligt miljöbalken gäller inte andra-femte
styckena. Då skall i stället 6 kap. 3, 7, 9, 10, 19 och 20 §§
miljöbalken tillämpas. Lag (2008:1359).
6 § När tillstånd meddelas, får villkor föreskrivas för tillståndet.
Om tillståndet meddelas av regeringen, får sådana villkor föreskrivas
av den myndighet regeringen bestämmer.
Tillståndet får tidsbegränsas. Rätt till inlösen kan förbehållas
staten. Lag (1986:166).
7 § Om en tillståndshavare i väsentlig mån åsidosätter föreskrifterna
för verksamheten, får regeringen återkalla tillståndet. Detsamma
gäller, om det måste antas att tillståndshavaren inte kan fullgöra
sina förpliktelser i fråga om anläggningen och dess drift.
Om tillståndet har meddelats av annan myndighet än regeringen får
också denna myndighet återkalla tillståndet. Lag (1986:166).
Andra tillstånd
8 § Regeringen får föreskriva att det krävs tillstånd för att
inrätta och driva även andra anläggningar för luftfarten än
allmänna flygplatser. Frågor om tillstånd och om villkoren för
detta prövas av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer. Därvid gäller bestämmelserna i 5 § första, tredje
och fjärde styckena samt 5 a §. Lag (1998:818).
Godkännande
9 § Allmänna flygplatser får inte tas i bruk innan de har godkänts av
den myndighet regeringen bestämmer. Regeringen får föreskriva att
detsamma skall gälla i fråga om andra anläggningar för luftfarten. I
samband med godkännandet skall fastställas de villkor som behövs.
Om villkoren åsidosätts i väsentlig mån, skall godkännandet återkallas
av den myndighet som har meddelat det. Detta gäller också, om
anläggningen annars inte uppfyller de krav som gäller för sådana
anläggningar.
Anläggningens innehavare skall anmäla om något inträffar som medför
att kraven för godkännande inte längre är uppfyllda. Om det krävs av
säkerhetsskäl, skall han se till att anläggningen inte används. Lag
(1986:166).
10 § har upphävts genom lag (1986:166).
Anläggningar till hinder för luftfarten
11 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
beträffande märken, belysning och andra anordningar meddela
föreskrifter som syftar till att förebygga fara för trafiksäkerheten.
Föreskrifterna får dock inte innebära något avsevärt men för
markägarna eller dem som har särskild rätt till marken.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva
åtgärder, som kan vidtas när föreskrifter enligt första stycket
åsidosätts. Lag (1986:166).
Övriga bestämmelser
12 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
föreskriva vilka flygplatser som får användas vid olika slag av
luftfart. Lag (1986:166).
13 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får
meddela föreskrifter om avgifter för användning av allmänna
flygplatser eller andra allmänna anläggningar eller tjänster för
luftfarten.
I den omfattning som följer av 1981 års multilaterala
överenskommelse om undervägsavgifter skall Europeiska
organisationen för säkrare flygtrafiktjänst (Eurocontrol) meddela
föreskrifter om, påföra och driva in undervägsavgifter.
Beslut enligt första stycket angående avgift som är förfallen till
betalning får verkställas enligt utsökningsbalken. Lag (1994:2086).
14 § Allmänna flygplatser och andra allmänna anläggningar för
luftfarten skall på samma villkor som för svenska luftfartyg i
internationell trafik vara öppna för utländska luftfartyg i sådan
trafik, om dessa är registrerade i en stat som har träffat
överenskommelse med Sverige om denna förmån. Lag (1986:166).
15 § Tjänstgöring som flygledare i flygtrafikledningstjänst,
flygtekniker eller flygklarerare får fullgöras bara av den som har
gällande certifikat. Certifikatet skall vara utfärdat eller godkänt i
Sverige. I fråga om certifikat gäller bestämmelserna i 4 kap. 4--19
och 21--28 §§.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får föreskriva att
andra som fullgör tjänst inom markorganisationen eller annan tjänst av
betydelse för säkerheten än som avses i 4 kap. skall ha
behörighetsbevis. Bestämmelserna i 4 kap. 20 § tredje och fjärde
styckena gäller i fråga om behörighetsbevis.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får beträffande
arbete som utförs inom vissa angivna organisationer medge undantag
från kravet på certifikat. Lag (1986:166).
16 § Bestämmelsen i 5 kap. 10 § gäller också flygledare i
flygtrafikledningstjänst, flygtekniker och flygklarerare samt, i den
mån regeringen föreskriver det, annan personal inom markorganisationen
med tjänstgöring som är av betydelse för säkerheten. Lag (1986:166).
7 kap.
Tillstånd till luftfartsverksamhet
1 § Luftfart i förvärvssyfte får inte utövas här i riket utan
tillstånd av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Regeringen får dock föreskriva att annan luftfart i förvärvssyfte än
luftfart i regelbunden trafik (linjefart) får utövas utan tillstånd,
om det är lämpligt med hänsyn till luftfartens art eller omfattning.
Regeringen får föreskriva att det krävs tillstånd för att driva skola
med utbildning för certifikat och för att utöva luftfart som avser
utbildning, även om verksamheten inte äger rum i förvärvssyfte.
Detsamma gäller i fråga om flyguppvisningar, flygtävlingar och annan
luftfartsverksamhet av särskild art. Frågor om sådana tillstånd prövas
av den myndighet regeringen bestämmer. Om regeringen bestämmer det,
får myndigheten uppdra åt annan att göra prövningen. Lag (1986:166).
2 § Tillstånd får beviljas bara om det inte möter hinder av hänsyn
till det allmänna.
Vid prövning av ansökan om tillstånd skall de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna för trafiken beaktas. Lag (1986:166).
3 § Tillstånd till luftfart i inrikes trafik får ges endast till
1. svenska staten,
2. svenska kommuner eller landstingskommuner,
3. svenska medborgare eller dödsbon,
4. svenska handelsbolag, som inte har någon utländsk bolagsman,
5. svenska föreningar, samfund eller stiftelser, som inte har någon
utländsk medborgare i styrelsen,
6. svenska aktiebolag, om aktierna i bolaget är ställda till viss man
och till ett kapitalvärde och ett röstvärde av minst två tredjedelar
ägs av någon som kan få tillstånd enligt denna paragraf.
Om ägaren till ett aktiebolag som ansöker om tillstånd enligt denna
paragraf är ett annat aktiebolag, skall vad som sägs i första stycket 6
också gälla det bolaget.
Tillstånd till luftfart med svenskt luftfartyg i förvärvssyfte mellan
Sverige och utlandet som inte är linjefart får ges endast till den som
uppfyller kraven enligt första och andra styckena.
Ett tillstånd förfaller, om kraven i första och andra styckena inte
längre är uppfyllda och rättelse inte sker inom den tid som bestäms
av den myndighet som har meddelat tillståndet.
När det i denna paragraf föreskrivs krav på svenskt ägande skall
med svensk medborgare likställas medborgare i ett land inom
Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-stat).
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får lämna
tillstånd till luftfart i inrikes trafik till lufttrafikföretag
som har sin centrala administration och sitt huvudkontor i en EES-
stat, om aktiemajoriteten i lufttrafikföretaget ägs och kontrolleras
av EES-staten eller av medborgare i en EES-stat.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får medge
undantag från denna paragraf, om det finns särskilda skäl.
Lag (1993:43).
3 a § har upphävts genom lag (1994:723).
4 § När tillstånd meddelas, får villkor föreskrivas för tillståndet.
Om tillståndet meddelas av regeringen, får sådana villkor föreskrivas
av den myndighet regeringen bestämmer.
Tillståndet får tidsbegränsas. Rätt till inlösen kan förbehållas
staten.
En utlänning eller ett utländskt företag, som driver verksamhet i
Sverige med stöd av ett tillstånd enligt denna lag, skall ha en här
bosatt föreståndare, som är ansvarig för verksamheten. Lag
(1986:166).
5 § Om en tillståndshavare i väsentlig mån åsidosätter föreskrifterna
för verksamheten, kan den som har meddelat tillståndet återkalla
detta. Tillståndet kan också återkallas, om det måste antas att
innehavaren inte kan upprätthålla verksamheten. Lag (1986:166).
6 § Om regeringen genom ett avtal med en främmande stat eller en
internationell organisation medger att luftfart får äga rum inom
svenskt område, kan regeringen besluta att något tillstånd inte krävs
enligt detta kapitel. Regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer får föreskriva de villkor för luftfarten som behövs.
I fråga om den verksamhet som utlänning eller ett utländskt företag
driver i Sverige med stöd av ett avtal gäller bestämmelsen i 4 §
tredje stycket. Lag (1986:166).
7 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får, om det
behövs med hänsyn till flygsäkerheten eller annars till luftfarten
inom riket, föreskriva att det krävs tillstånd för upplåtelse av
luftfartyg till brukare. Detsamma gäller i fråga om upplåtelse av
tillbehör eller reservdelar till luftfartyg. Lag (1986:166).
8 kap.
Vissa bestämmelser för lufttrafiken
1 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om vad som skall iakttas vid luftfärder för att olyckor
och olägenheter skall undvikas. Lag (1986:166).
2 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om flygvägar som luftfartyg skall följa inom svenskt
område. Vidare får föreskrifter meddelas om flygningar över rikets
gränser. Lag (1986:166).
3 § När det krävs av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, får ett
luftfartyg anmanas att landa. Fartyget skall då landa på den plats som
anvisas. Om ingen anvisning lämnas, skall landningen ske på närmaste
allmänna eller godkända enskilda flygplats inom riket som är lämplig.
Ett luftfartyg, som utan tillstånd kommer in i ett sådant
område som avses i 1 kap. 3 §, skall omedelbart lämna området. Det
inträffade skall snarast anmälas. Om ingen annan anvisning lämnas,
skall fartyget snarast möjligt landa enligt vad som sägs i första
stycket.
Om fartyget bryter mot bestämmelserna i första och andra styckena, får
den fortsatta färden hindras.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriver vem
som får besluta om åtgärder enligt denna paragraf och får meddela
ytterligare föreskrifter i de avseenden som avses i paragrafen. Lag
(1986:166).
4 § Krigsmateriel får inte transporteras med luftfartyg utan tillstånd
av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer.
Om det krävs av hänsyn till allmän ordning och säkerhet, får
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer förbjuda
transporter med luftfartyg av annat gods än krigsmateriel. Lag
(1986:166).
4 a § har upphävts genom lag (1993:1744).
4 b § har upphävts genom lag (1993:1744).
5 § I den mån annat inte särskilt föreskrivs i denna lag, meddelar
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskrifter om
fartygshandlingar. Lag (1986:166).
6 § Om någon för att kunna ta till vara sin rätt behöver ta
del av innehållet i en fartygshandling, ska han eller hon få
det.
I det allmännas verksamhet gäller i stället bestämmelserna i
tryckfrihetsförordningen och offentlighets- och
sekretesslagen (2009:400). Lag (2009:405).
7 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om skyldighet för dem som tjänstgör ombord på luftfartyg
att medföra luftfartscertifikat och andra handlingar. Lag (1986:166).
8 § Om det behövs, får Transportstyrelsen visitera luftfartyg och
granska fartygshandlingarna och de andra handlingar som skall
finnas ombord. Lag (2008:1359).
9 § Det finns särskilda bestämmelser om vad som skall iakttas vid
luftfärder i fråga om hälsovård, pass och tull och i andra liknande
avseenden. Lag (1986:166).
9 kap. Lufttransporter
EG-rättsliga bestämmelser
1 § Bestämmelser om lufttransporter finns i
1. rådets förordning (EEG) nr 2407/92 av den 23 juli 1992 om
utfärdande av tillstånd för lufttrafikföretag,
2. rådets förordning (EG) nr 2027/97 av den 9 oktober 1997 om
lufttrafikföretags skadeståndsansvar avseende lufttransport av
passagerare och deras bagage,
3. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 261/2004 av
den 11 februari 2004 om fastställande av gemensamma regler om
kompensation och assistans till passagerare vid nekad
ombordstigning och inställda eller kraftigt försenade
flygningar och om upphävande av förordning (EEG) nr 295/91, och
4. Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 785/2004 av
den 21 april 2004 om försäkringskrav för lufttrafikföretag och
luftfartygsoperatörer.
I den utsträckning en fråga regleras av dessa förordningar,
tillämpas inte svensk lag.
Bestämmelser som kompletterar förordningarna i första stycket
2-4 finns i 9-14 §§. Lag (2006:1395).
Bestämmelser om Montrealkonventionen
Lufttransporter som omfattas av Montrealkonventionen
2 § Artiklarna 1-22, artikel 23.1 första, andra och tredje
meningarna, artiklarna 25-27, artiklarna 29-49 samt artiklarna
51 och 52 i konventionen den 28 maj 1999 om vissa enhetliga
regler för internationella lufttransporter
(Montrealkonventionen) skall gälla som lag här i landet.
De engelska, franska, arabiska, kinesiska, ryska och spanska
texterna av Montrealkonventionen har lika giltighet.
De engelska och franska texterna av konventionen samt en
översättning av den till svenska finns intagna som en bilaga
till denna lag. Lag (2002:1130).
Lufttransporter som inte omfattas av Montrealkonventionen
3 § För lufttransporter mot ersättning inom ett land utan
mellanlandning utanför landet och för andra lufttransporter mot
ersättning som inte omfattas av Montrealkonventionen skall
konventionens bestämmelser ändå tillämpas så som det anges i
2 §. Detta gäller även när sådana lufttransporter utförs av ett
lufttrafikföretag utan ersättning.
I fråga om jämkning av skadestånd för personskada skall 6 kap.
1 § skadeståndslagen (1972:207) tillämpas i stället för artikel
20 i konventionen.
I fråga om begränsning av transportörens ansvar vid transport
av bagage eller gods skall bestämmelsen i artikel 22.2 i
konventionen tillämpas som om den enbart avser incheckat bagage
och bestämmelsen i artikel 22.5 som om den avser punkterna 1-3.
Lag (2002:1130).
Inflationsjustering
4 § Om de beloppsgränser som gäller enligt artiklarna 21 och 22
i Montrealkonventionen ändras med tillämpning av artikel 24,
skall de nya beloppsgränserna vid tillämpning av 2 eller 3 §
tillämpas på transportavtal som ingås tidigast den dag då
ändringen träder i kraft enligt konventionen.
Regeringen skall i Svensk författningssamling ge till känna
sådana ändringar av beloppsgränserna. Lag (2002:1130).
Behörig domstol
5 § Talan om ersättning som får föras i Sverige med stöd av
artikel 33.2 i Montrealkonventionen skall, om den inte väcks
vid någon av de domstolar som anges i artikel 33.1, väckas vid
domstolen i den ort där passageraren vid olyckstillfället hade
sitt hemvist. Lag (2002:1130).
Försäkringsplikt
6 § En svensk transportör skall ha en ansvarsförsäkring som
täcker det ansvar som följer av 2 eller 3 §.
Ansvarsförsäkringen skall täcka sådan förskottsbetalning som
avses i artikel 5 i rådets förordning (EG) nr 2027/97.
Lag (2002:1130).
7 § En utländsk transportör som utför lufttransport av
passagerare, bagage eller gods till eller från Sverige eller
mellan orter i Sverige skall ha en ansvarsförsäkring som täcker
det ansvar som följer av 2 eller 3 §. Lag (2002:1130).
8 § Transportstyrelsen skall utöva tillsyn över att transportörer
fullgör de skyldigheter som följer av 6 och 7 §§.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om försäkringsplikten enligt 6 och 7 §§.
Lag (2008:1359).
Utländska stats- och militärtransporter
8 a § Bestämmelserna i 2-8 §§ skall inte tillämpas på
transporter som omfattas av en främmande stats förbehåll enligt
artikel 57 i Montrealkonventionen. Lag (2006:1395).
Bestämmelser i anledning av förordning (EG) nr 2027/97
9 § Bestämmelserna i artikel 3a i förordning (EG) nr 2027/97
skall tillämpas även på andra lufttrafikföretag än EG-
lufttrafikföretag.
Bestämmelserna i artikel 5 i förordning (EG) nr 2027/97 skall
tillämpas även på andra svenska transportörer än sådana som
utgör EG-lufttrafikföretag.
Bestämmelserna i artikel 6 i förordning (EG) nr 2027/97 skall
tillämpas även på den som annat än tillfälligtvis och utan att
vara ett lufttrafikföretag säljer lufttransporter i eget namn.
Lag (2002:1130).
10 § Konsumentverket ska utöva tillsyn över att transportörer
fullgör de skyldigheter som följer av artiklarna 3a och 6 i
förordning (EG) nr 2027/97.
Om dessa skyldigheter inte uppfylls ska marknadsföringslagen
(2008:486) tillämpas, med undantag av bestämmelserna i 29-36 §§
om marknadsstörningsavgift. Information enligt artiklarna 3a
och 6 nämnda förordning ska anses vara väsentlig enligt 10 §
tredje stycket marknadsföringslagen. Lag (2008:488).
Bestämmelser i anledning av förordning (EG) nr 261/2004
11 § Konsumentverket skall utöva tillsyn över att
lufttrafikföretag fullgör de skyldigheter som följer av
förordning (EG) nr 261/2004. Lag (2006:1395).
12 § Om ett lufttrafikföretag inte lämnar information enligt
artikel 14 i förordningen, får det åläggas att lämna
informationen.
Talan om åläggande enligt första stycket väcks vid
Marknadsdomstolen. En sådan talan får väckas av
1. Konsumentombudsmannen,
2. en näringsidkare som har ingått avtal om transport med
lufttrafikföretaget, och
3. en sammanslutning av konsumenter eller näringsidkare.
I ett sådant mål gäller i övrigt de bestämmelser i
marknadsföringslagen (2008:486) som är tillämpliga i mål om
åläggande att lämna information enligt 24 § den lagen.
Lag (2008:488).
13 § I fall som inte är av större vikt får
Konsumentombudsmannen meddela föreläggande om sådant åläggande
som avses i 12 §.
För ett föreläggande enligt första stycket gäller vad som sägs
i 28 § marknadsföringslagen (2008:486). Lag (2008:488).
Bestämmelser i anledning av förordning (EG) nr 785/2004
14 § Transportstyrelsen skall utöva tillsyn över att
lufttrafikföretag och luftfartygsoperatörer fullgör de
skyldigheter som följer av förordning (EG) nr 785/2004 i fråga
om försäkring för skadeståndsansvar gentemot passagerare och
för bagage och gods.
Ett sådant bevis som avses i artikel 5.1 i förordningen skall
ges in till Transportstyrelsen. Lag (2008:1359).
10 kap.
Ansvaret för skador genom luftfart
1 § Bestämmelser om ansvaret för skador, som genom luftfart tillfogas
personer eller egendom som inte transporteras med luftfartyget, finns
i lagen (1922:382) angående ansvarighet för skada i följd av luftfart.
Lag (1986:166).
1 a § Om skyldighet för lufttrafikföretag och
luftfartygsoperatörer att ha försäkring för sådant ansvar som
avses i 1 § finns bestämmelser i förordning (EG) nr 785/2004.
Lag (2006:1395).
2 § Om regeringen föreskriver det, skall det även i andra fall
än som följer av 1 a § finnas försäkring för ansvar enligt 1 §.
Försäkringen kan ersättas av någon motsvarande säkerhet som
regeringen bestämmer. Lag (2006:1395).
2 a § Transportstyrelsen skall utöva tillsyn över att
lufttrafikföretag och luftfartygsoperatörer fullgör de
skyldigheter som följer av förordning (EG) nr 785/2004 i fråga
om försäkring för sådant ansvar som avses i 1 §.
Ett sådant bevis som avses i artikel 5.1 i förordningen skall
ges in till Transportstyrelsen. Lag (2008:1359).
2 b § Transportstyrelsen får i fråga om sådana flygningar över
svenskt område och sådana mellanlandningar som avses i artikel
8.2 i förordning (EG) nr 785/2004 kräva bevis om giltig
försäkring. Lag (2008:1359).
3 § Om någon som tjänstgör på luftfartyg är ersättningsskyldig för
skada genom luftfart som har uppkommit genom hans fel eller
försummelse i tjänsten, får rätten jämka ersättningen med hänsyn till
felets eller försummelsens beskaffenhet, skadans storlek eller
omständigheterna i övrigt. Detsamma gäller i fråga om andra med tjänst
som har betydelse för trafiksäkerheten.
I fråga om skadeståndsansvaret för arbetstagare gäller 4 kap. 1 §
skadeståndslagen (1972:207). Lag (1986:166).
11 kap.
Flygräddningstjänst, bärgning, undersökning av luftfartsolyckor
och rapportering av händelser
Flygräddningstjänst
1 § Bestämmelser om flygräddningstjänst finns i lagen
(2003:778) om skydd mot olyckor.
Ett luftfartygs ägare eller innehavare och de som tjänstgör på
luftfartyg eller vid flygplatser eller andra anläggningar för
luftfarten är skyldiga att delta i flygräddningstjänsten.
Regeringen meddelar bestämmelser om ersättning av allmänna
medel för deltagandet. I fråga om ersättning vid personskador
gäller lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen
(1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada m. m.
Lag (2003:782).
Bärgning
2 § Den som bärgar ett luftfartyg som har förolyckats eller befinner
sig i nöd och alla som medverkar vid bärgningen har rätt till
bärgarlön. Detsamma gäller vid bärgning av gods ombord på ett sådant
fartyg eller av något som hör till fartyget eller godset. I fråga om
bärgarlönen tillämpas bestämmelserna i 16 kap. 3 § tredje och fjärde
styckena, 5 § första stycket andra och tredje meningarna, 6 § och 10 §
tredje stycket sjölagen (1994:1009). Den som i en sådan
nödsituation räddar människor från fartyget eller medverkar vid deras
räddning har också rätt till en del av bärgarlönen. De särskilda
kostnader som någon i övrigt har haft för bevarandet av ett
luftfartyg eller av gods skall också ersättas, om kostnaderna har
varit nödvändiga.
Den som deltar i en bärgning trots ett uttryckligt och befogat
förbud av fartygets befälhavare, ägare eller innehavare har inte rätt
till bärgarlön. Detsamma gäller i fråga om ersättning för kostnader
för bevarande av fartyg och gods.
Bestämmelserna om bärgning i denna paragraf tillämpas inte på sådan
bärgning som avses i 16 kap. 1 § 1 sjölagen. Lag (1995:1363).
3 § Den som har en fordran på bärgarlön eller ersättning för kostnader
enligt 2 § har luftpanträtt i fartyget eller godset med förmånsrätt
enligt 4 § 1 förmånsrättslagen (1970:979), om bärgarlönen eller
ersättningen avser åtgärder som har avslutats i Sverige.
En yngre fordran har företräde framför en äldre. Fordringar som har
uppkommit på grund av samma händelse har lika rätt till betalning.
För att ett luftfartyg skall få lämna den plats, där åtgärderna för
bärgningen eller bevarandet avslutades, eller ägaren skall ta godset i
besittning, krävs att borgenärerna medger det. Detta gäller dock inte,
om borgenärerna har fått betalt för sina fordringar eller säkerhet har
ställts. Lag (1986:166).
4 § Luftpanträtten omfattar inte den ersättning för skador på
luftfartyg eller gods som utgår på grund av försäkring eller av andra
skäl. Lag (1986:166).
5 § Säljs luftfartyget eller godset exekutivt, upphör luftpanträtten
sedan försäljningen har vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts.
Borgenärerna har rätt till betalning ur köpeskillingen enligt
bestämmelserna i utsökningsbalken.
Luftpanträtten i godset upphör, om det genom lossning ställs till
avsändarens eller mottagarens förfogande. Om godset lämnas ut utan
borgenärens tillstånd, svarar den som tar emot godset för fordringen,
om han kände till denna. Han svarar dock inte för mera än det värde
som godset hade vid lossningen. Lag (1986:166).
6 § Luftpanträtten i ett luftfartyg, som är registrerat i Sverige,
upphör efter tre månader från den dag åtgärderna för bärgningen eller
bevarandet av fartyget avslutades. Detta gäller dock inte, om
borgenärens anspråk på panträtt inom samma tid har anmälts till
inskrivningsdomaren för anteckning i inskrivningsboken för luftfartyg
och dessutom överenskommelse har träffats om panträttens belopp eller
talan om panträtten har väckts i laga ordning.
Bestämmelserna i första stycket gäller också om fartyget är
registrerat i en annan stat som har biträtt Gen`evekonventionen.
Borgenärens anspråk på panträtt skall i sådant fall anmälas hos den
myndighet som för inskrivningsboken för fartyget.
Om fartyget inte är registrerat eller om det är registrerat i en annan
främmande stat än som anges i andra stycket, upphör luftpanträtten
efter ett år från den dag åtgärderna för bärgningen eller bevarandet
av fartyget avslutades. Detta gäller dock inte, om inom samma tid
överenskommelse har träffats om panträttens belopp eller talan om
panträtten har väckts i laga ordning. Lag (1986:166).
Undersökning av luftfartsolyckor
7 § Om undersökning från säkerhetssynpunkt av luftfartsolyckor
och tillbud till sådana olyckor finns bestämmelser i lagen
(1990:712) om undersökning av olyckor. Lag (2007:495).
Rapportering av händelser m.m.
8 § I syfte att förbättra flygsäkerheten skall händelser inom
civil luftfart rapporteras till behörig myndighet.
Med händelse inom civil luftfart avses i denna lag
driftsavbrott, defekt, fel eller annan onormal omständighet som
har inverkat eller kan inverka på flygsäkerheten, även om
händelsen inte lett till sådana luftfartsolyckor eller tillbud
som avses i lagen (1990:712) om undersökning av olyckor.
Lag (2007:495).
9 § Regeringen får meddela föreskrifter om vilka personer inom
civil luftfart som skall vara skyldiga att rapportera händelser
enligt 8 §.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar
närmare föreskrifter om rapportering av händelser.
Lag (2007:495).
10 § En arbetsgivare får inte utsätta en arbetstagare för
repressalier på grund av att arbetstagaren har rapporterat en
händelse enligt denna lag.
Om en arbetstagare utsätts för repressalier skall arbetsgivaren
betala skadestånd till arbetstagaren för den förlust som
uppkommer och för den kränkning som repressalierna innebär.
Lag (2007:495).
11 § har upphävts genom lag (1990:713).
12 § har upphävts genom lag (1990:713).
13 § har upphävts genom lag (1990:713).
12 kap.
Särskilda bestämmelser
1 § Om det då en luftfärd skall påbörjas kan antas att det
luftfartyg, med vilket färden skall ske, inte uppfyller de
villkor som anges i denna lag eller som har fastställts med stöd
av lagen eller annars att för luftfärden fastställda villkor inte
är uppfyllda, får Transportstyrelsen eller den som styrelsen
utser besluta att luftfärden inte får äga rum och hindra
luftfartygets avgång. Om någon annan än Transportstyrelsen har
meddelat beslutet, skall beslutet genast anmälas till styrelsen
och prövas av detta. Lag (2008:1359).
2 § Innehavaren av en allmän flygplats får hindra ett luftfartygs
avgång, om de avgifter enligt 6 kap. 13 § som avser fartygets senaste
ankomst, uppehåll och avgång inte har betalats och säkerhet inte har
ställts.
Regeringen får föreskriva att första stycket inte skall gälla i fråga
om viss internationell luftfart. Lag (1986:166).
3 § I lagen (1939:6) om frihet från kvarstad för vissa luftfartyg
finns bestämmelser om att kvarstad inte får läggas på vissa
luftfartyg. Lag (1986:166).
4 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om avgifter och övriga kostnader för förrättningar enligt
denna lag.
Beslut angående kostnad som är förfallen till betalning får
verkställas enligt utsökningsbalken. Lag (1986:166).
5 § Det finns särskilda bestämmelser om innehav och användning av
radioanläggningar ombord på luftfartyg och inom markorganisationen.
Lag (1986:166).
13 kap.
Ansvarsbestämmelser m. m.
Ansvar
1 § Till fängelse i högst två år döms den som vid tjänstgöring ombord
på ett luftfartyg är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller andra
medel att han inte kan fullgöra sina uppgifter på ett betryggande
sätt. Detsamma gäller i fråga om den som utövar tjänst som anges i 6
kap. 16 §.
Om brottet är ringa, döms till böter. Lag (1986:166).
2 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som
1. bryter mot 1 kap. 2 a § första stycket eller mot villkor som har
meddelats enligt 1 kap. 2 a § andra stycket,
2. bryter mot förbud eller föreskrifter som har meddelats med stöd av
1 kap. 3 §,
3. lämnar oriktiga uppgifter vid ansökan eller anmälan enligt 2 kap.,
4. framför luftfartyg som ej är märkt enligt 2 kap. 16 § eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd därav,
5. bryter mot 3 kap. 1 § första stycket eller 4 kap. 1 eller 3 §,
6. vid tjänstgöring ombord på luftfartyg vägrar att följa
befälhavarens order,
7. bryter mot 5 kap. 7 §, 6 kap. 4 § eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av 6 kap. 8 §,
8. upplåter eller driver en anläggning i strid med 6 kap. 9 § första
stycket,
9. bryter mot 6 kap. 15 § första stycket,
10. utövar luftfart utan tillstånd enligt 7 kap.,
11. vid utövande av luftfart åsidosätter de villkor som har meddelats
med stöd av 7 kap. 4 § första stycket eller 6 § första stycket,
12. bryter mot trafikföreskrifter som har meddelats med stöd av 8 kap.
1 eller 2 §,
13. underlåter att landa enligt vad som sägs i 8 kap. 3 §,
14. bryter mot 8 kap. 4 §,
15. använder ett luftfartyg vid luftfart utan föreskriven försäkring
eller säkerhet enligt 10 kap. 2 §. Lag (1986:166).
3 § Till böter döms den som
1. uppsåtligen lämnar oriktiga uppgifter i ett ärende, som rör
innehav av certifikat eller behörighetsbevis eller frågan om
annan behörighet, eller vid prov, kontroller eller annan
tillsyn över behörigheten,
2. bryter mot föreskrifter som har meddelats med stöd av 4 kap.
20 § första och andra styckena eller 6 kap. 15 § andra stycket
första meningen,
3. utför passagerartransporter utan att det i biljetter eller
standardvillkor finns föreskrivna utfästelser enligt vad som
anges i 9 kap. 22 § första stycket, eller
4. bryter mot 11 kap. 13 §.
Till böter döms också den som i andra fall än som anges i 1 och
2 §§ försummar någon skyldighet enligt 1--6 eller 8 kap.
Lag (1993:1744).
4 § Om en gärning har skett av ringa oaktsamhet, skall den inte
föranleda ansvar enligt denna lag. Lag (1986:166).
5 § För gärning som är belagd med straff enligt brottsbalken skall
inte dömas till ansvar enligt denna lag.
Den som i fråga om sådant utländskt luftfartyg, som avses i 1 kap. 6
§, utom riket har begått gärning som är belagd med straff enligt denna
lag eller med stöd därav utfärdade föreskrifter döms, om han befinner
sig i Sverige, enligt svensk lag och vid svensk domstol, även om 2
kap. 2 eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig. Åtal får väckas utan
förordnande enligt 2 kap. 5 § andra stycket samma balk. Lag
(1986:166).
Förverkande
6 § Om ägaren eller någon som är i hans ställe uppsåtligen begår eller
medverkar till en sådan gärning som anges i 2 § 1 eller 2, kan
luftfartyget förklaras förverkat, om det behövs för att förebygga
brott eller om det i övrigt finns särskilda skäl. Detta gäller dock
inte, om förverkande är uppenbart oskäligt. Om fartyget inte finns i
behåll, kan värdet förklaras förverkat.
Första stycket gäller inte mot den som i god tro har förvärvat
luftfartyget eller någon särskild rätt till det.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller också i fråga om
sådant gods som avses i 8 kap. 4 § första och andra styckena, om dess
ägare eller någon som är i ägarens ställe begår eller medverkar till
en sådan gärning som anges i 2 § 14. Lag (1986:166).
7 § Har upphävts genom lag (1986:166).
8 § Har upphävts genom lag (1986:166).
9 § Har upphävts genom lag (1986:166).
10 § Har upphävts genom lag (1986:166).
11 § Har upphävts genom lag (1986:166).
12 § Har upphävts genom lag (1986:166).
13 § Har upphävts genom lag (1986:166).
14 kap.
Lagens tillämpning, bemyndiganden och definitioner
1 § I fråga om luftfartyg som inte har någon förare ombord eller inte
är motordrivna eller som i övrigt är av särskild beskaffenhet får
regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer föreskriva eller i
enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i 2--8 kap. samt i
övrigt meddela de särskilda föreskrifter som behövs. Undantag och
föreskrifter får inte utformas, så att de strider mot säkerhetens
eller det allmännas intresse.
I fråga om sådana föremål som är inrättade för rörelse i luften men
som inte är att anse som luftfartyg gäller de föreskrifter som
meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Lag
(1986:166).
2 § Transportstyrelsens beslut enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen överklagas i
frågor, som rör certifikat, elevtillstånd, behörighetsbevis,
tillstånd att tjänstgöra på luftfartyg utan certifikat,
registrering av luftfartyg eller förbud för luftfartyg att
avgå, hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs
vid överklagande till kammarrätten.
Luftfartsverkets eller Transportstyrelsens beslut i andra
frågor än som avses i första stycket får överklagas hos
regeringen.
Beslut som avses i denna paragraf gäller omedelbart, om inte
annat förordnas. Lag (2008:1359).
2 a § Transportstyrelsens beslut om tillstånd att inrätta och
driva allmänna flygplatser får överklagas av en sådan ideell
förening som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken. Lag (2008:1359).
3 § I den mån det behövs får regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer, i de avseenden som behandlas i denna lag, meddela
ytterligare föreskrifter som gäller skydd för liv, personlig säkerhet
eller hälsa eller trafik.
Förvaltningsuppgift som ansluter till föreskrifterna får, om
regeringen föreskriver det, av myndighet som avses i första stycket
överlämnas åt annan, även om uppgiften innefattar myndighetsutövning.
Lag (1986:166).
4 § Är Sverige i krig eller krigsfara får regeringen, i den
utsträckning rådande förhållanden påkallar det, föreskriva eller i
enskilda fall medge undantag från bestämmelserna i denna lag, från
föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag och från andra
lagar och författningar som avser luftfarten. Regeringen får därvid
meddela de föreskrifter som behövs.
Detsamma gäller, om det råder sådana utomordentliga förhållanden som
är föranledda av krig eller av krigsfara som Sverige har befunnit sig
i.
Om regeringen i andra fall än då Sverige är i krig har meddelat
föreskrifter enligt denna paragraf, skall föreskrifterna underställas
riksdagens prövning inom en månad efter utfärdandet. Om någon sådan
underställning inte sker eller om föreskrifterna inte godkänns av
riksdagen inom två månader från underställningen, upphör
föreskrifterna att gälla. Lag (1986:166).
5 § Vid tillämpningen av denna lag och föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen avses
med Chicagokonventionen den konvention angående internationell civil
luftfart som avslutades i Chicago den 7 december 1944,
med Genèvekonventionen den konvention rörande internationellt erkännande
av rätt till luftfartyg som avslutades i Genève den 19 juni 1948,
med Warszawakonventionen den konvention om internationell
luftbefordran som undertecknades i Warszawa den 12 oktober 1929 och
som reviderades genom det i Haag den 28 september 1955 avslutade
protokollet, genom det i Guatemala City den 8 mars 1971 avslutade
protokollet samt genom de i Montreal den 25 september 1975 avslutade
protokollen nr 3 och nr 4 och
med Guadalajarakonventionen den konvention om internationell
luftbefordran som utförs av annan än den avtalsslutande fraktföraren,
som undertecknades i Guadalajara den 18 september 1961.
Lag (1986:619).
ANDRA AVDELNINGEN
Militär luftfart och annan luftfart för statsändamål
15 kap.
1 § Bestämmelserna i 5 kap. 8 §, 6 kap. 15 §, 9 kap., 10 kap. 3 § samt
11 kap. 2 § första och tredje styckena och 7 § gäller även i fråga om
luftfart med svenska militära luftfartyg och i fråga om den militära
markorganisationen.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar i övrigt
föreskrifter för den militära luftfarten och markorganisationen i de
ämnen som anges i första avdelningen och som inte gäller förhållandet
mellan enskilda eller annars måste meddelas i lag. Lag (1990:713).
2 § Bestämmelserna i denna lag utom 8 kap. 4 a och 4 b §§ och 11 kap.
3--6 §§ gäller även i fråga om luftfart med svenska luftfartyg, som
utan att vara militära används endast för statsändamål och inte för
affärsdrift.
För sådana luftfartyg får regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer föreskriva eller i enskilda fall medge ytterligare undantag
från bestämmelserna i 1--8 kap. samt i övrigt meddela de särskilda
föreskrifter som behövs. Lag (1986:166).
3 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter i fråga om tillträde till svenskt område för utländska
militära luftfartyg och andra utländska luftfartyg som används endast
för statsändamål och inte för affärsdrift. Lag (1986:166).
Övergångsbestämmelser
1986:166
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.
Beslut om antagande till utbildning för luftfartscertifikat, som har
meddelats före ikraftträdandet, skall vid tillämpningen av de nya
bestämmelserna anses som ett enligt dessa utfärdat elevtillstånd.
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift
som har ersatts genom bestämmelse i denna lag, tillämpas i stället den
nya bestämmelsen.
1986:619
1. Denna lag träder i kraft den 1 oktober 2000. Regeringen
får bestämma att lagen tills vidare skall gälla endast för inrikes
luftfart och luftfart som inte faller under Warszawakonventionen.
2. Så länge Warszawakonventionen i dess ursprungliga lydelse från den
12 oktober 1929 är i kraft mellan Sverige och någon främmande stat
skall beträffande sådana lufttransporter som konventionen i den
lydelsen är tillämplig på i stället för de nya bestämmelserna gälla
lagen (1937:73) om befordran med luftfartyg. För svenska
lufttrafikföretag skall dock tillämpas bestämmelserna i 9 kap. 22 §
första stycket i deras äldre lydelse såvitt gäller
begränsningsbeloppet för sådana företag och skyldigheten att utfästa
sig att tillämpa detta belopp.
3. Så länge Warszawakonventionen i dess lydelse enligt det i Haag den
28 september 1955 avslutade ändringsprotokollet är i kraft mellan
Sverige och någon främmande stat skall beträffande sådana
lufttransporter som konventionen i den lydelsen är tillämplig på i
stället för de nya bestämmelserna gälla 9 kap. i dess äldre lydelse.
4. I förhållande till en stat, som är bunden av Warszawakonventionen i
dess lydelse enligt tilläggsprotokoll nr 3 den 25 september 1975 men
inte av konventionen i dess lydelse enligt Montrealprotokoll nr 4
samma dag, skall beträffande transport av gods 9 kap. i dess äldre
lydelse fortsätta att tillämpas.
5. I förhållande till en stat, som är bunden av Warszawakonventionen i
dess lydelse enligt Montrealprotokoll nr 4 men inte av konventionen i
dess lydelse enligt tilläggsprotokoll nr 3, skall beträffande
transport av passagerare och resgods 9 kap. i dess äldre lydelse
fortsätta att tillämpas.
6. Upphör Warszawakonventionen i dess ursprungliga lydelse eller i
dess lydelse enligt 1955 års ändringsprotokoll att gälla mellan
Sverige och andra stater till följd av uppsägning från svensk sida,
skall regeringen ge detta till känna. Förordning (2000:728).
1988:1572
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. Den skall dock inte
tillämpas i fråga om ombyggnader och driftsändringar som påbörjats före
ikraftträdandet.
1993:1744
Beslut som har meddelats enligt de upphävda bestämmelserna i 8 kap. 4 a §
gäller fortfarande.
1995:15
Denna lag träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har meddelats
före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.
1995:1363
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. I fråga om
avtal som har ingåtts före ikraftträdandet gäller dock äldre
bestämmelser.
1998:818
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Ett ärende om tillstånd skall handläggas och bedömas enligt
äldre bestämmelser, om ärendet har inletts före denna lags
ikraftträdande. Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i
miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
2002:1130
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
2. Så länge konventionen den 12 oktober 1929 rörande
fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om
internationell luftbefordran (Warszawakonventionen) i dess
ursprungliga lydelse är i kraft mellan Sverige och någon
främmande stat skall lagen (1937:73) om befordran med
luftfartyg gälla i stället för denna lag för sådana
lufttransporter som konventionen i den lydelsen är tillämplig
på. Dock skall 9 kap. 6 och 7 §§ i deras lydelse enligt denna
lag tillämpas. Hänvisningen till transportörens ansvar skall
därvid avse transportörens ansvar enligt lagen (1937:73) om
befordran med luftfartyg. Vidare skall 9 kap. 9 och 10 §§ i
deras lydelse enligt denna lag tillämpas.
3. Så länge Warszawakonventionen i dess lydelse enligt
protokollet den 28 september 1955 med ändring av
Warszawakonventionen (Haagprotokollet) är i kraft mellan
Sverige och någon främmande stat skall 9 kap. i dess lydelse
närmast före lagen (1986:619) om ändring i luftfartslagen
(1957:297) gälla i stället för denna lag för sådana
lufttransporter som konventionen i den lydelsen är tillämplig
på. Dock skall 9 kap. 6 och 7 §§ i deras lydelse enligt denna
lag tillämpas. Hänvisningen till transportörens ansvar skall
därvid avse transportörens ansvar enligt 9 kap. i dess lydelse
närmast före lagen (1986:619) om ändring i luftfartslagen
(1957:297). Vidare skall 9 kap. 9 och 10 §§ i deras lydelse
enligt denna lag tillämpas.
4. Så länge Warszawakonventionen i dess lydelse enligt
Montrealprotokoll nr 4 den 25 september 1975 med ändring av
Warszawakonventionen i dess lydelse enligt Haagprotokollet är i
kraft mellan Sverige och någon främmande stat skall beträffande
transport av gods 9 kap. i dess lydelse närmast före denna lag
gälla i stället för denna lag för sådana lufttransporter som
konventionen i den lydelsen är tillämplig på. Dock skall 9 kap.
6 och 7 §§ i deras lydelse enligt denna lag tillämpas.
Hänvisningen till transportörens ansvar skall därvid avse
transportörens ansvar enligt 9 kap. i dess lydelse närmast före
denna lag.
2004:1093
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2005. Vid tillämpning av
7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall
Luftfartsstyrelsen i stället för Luftfartsverket vara den
enskildes motpart, om styrelsen efter ikraftträdandet är
behörig att handlägga den typ av fråga som är föremål för
prövning.
2008:1359
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2009. Vid tillämpning av
7 a § förvaltningsprocesslagen (1971:291) ska
Transportstyrelsen vara den enskildes motpart, om styrelsen
efter ikraftträdandet är behörig att handlägga den typ av fråga
som är föremål för prövning.
2010:500
1. Denna lag träder i kraft den 1 september 2010. Genom lagen
upphävs luftfartslagen (1957:297). Äldre bestämmelser ska
fortsatt gälla för avgifter som är hänförliga till tiden före
ikraftträdandet.
2. Certifikat, tillstånd och godkännanden som har meddelats
enligt luftfartslagen (1957:297) och med stöd av den
meddelade föreskrifter, ska fortsätta att gälla enligt sitt
innehåll. Frågor om förnyelse av ett äldre certifikat,
tillstånd eller godkännande ska dock prövas enligt den nya
lagen, liksom återkallelse av ett certifikat, tillstånd eller
godkännande eller vägran att godkänna ett tillstånd om den
händelse som ligger till grund för ingripandet har ägt rum
sedan lagen har trätt i kraft.
Bilaga
CONVENTION FOR THE UNIFICATION OF CERTAIN RULES FOR
INTERNATIONAL CARRIAGE BY AIR
THE STATES PARTIES TO THIS CONVENTION,
RECOGNIZING the significant contribution of the Convention for
the Unification of Certain Rules to International Carriage by
Air signed in Warsaw on 12 October 1929, hereinafter referred
to as the "Warsaw Convention", and other related instruments to
the harmonization of private international air law;
RECOGNIZING the need to modernize and consolidate the Warsaw
Convention and related instruments;
RECOGNIZING the importance of ensuring protection of the
interests of consumers in international carriage by air and the
need for equitable compensation based on the principle of
restitution;
REAFFIRMING the desirability of an orderly development of
international air transport operations and the smooth flow of
passengers, baggage and cargo in accordance with the principles
and objectives of the Convention on International Civil
Aviation, done at Chicago on 7 December 1944;
CONVINCED that collective State action for further
harmonization and codification of certain rules governing
international carriage by air through a new Convention is the
most adequate means of achieving an equitable balance of
interests,
HAVE AGREED AS FOLLOWS:
CHAPTER I
GENERAL PROVISIONS
Article 1
Scope of application
1. This Convention applies to all international carriage of
persons, baggage or cargo performed by aircraft for reward. It
applies equally to gratuitous carriage by aircraft performed by
an air transport undertaking.
2. For the purposes of this Convention, the expression
international carriage means any carriage in which, according
to the agreement between the parties, the place of departure
and the place of destination, whether or not there be a break
in the carriage or a transhipment, are situated either within
the territories of two States Parties, or within the territory
of a single State Party if there is an agreed stopping place
within the territory of another State, even if that State is
not a State Party. Carriage between two points within the
territory of a single State Party without an agreed stopping
place within the territory of another State is not
international carriage for the purposes of this Convention.
3. Carriage to be performed by several successive carriers is
deemed, for the purposes of this Convention, to be one
undivided carriage if it has been regarded by the parties as a
single operation, whether it has been agreed upon under the
form of a single contract or of a series of contracts, and it
does not lose its international character merely because one
contract or a series of contracts is to be performed entirely
within the territory of the same State.
4. This Convention applies also to carriage as set out in
Chapter V, subject to the terms contained therein.
Article 2
Carriage performed by State and carriage of postal items
1. This Convention applies to carriage performed by the State
or by legally constituted public bodies provided it falls
within the conditions laid down in Article 1.
2. In the carriage of postal items, the carrier shall be liable
only to the relevant postal administration in accordance with
the rules applicable to the relationship between the carriers
and the postal administrations.
3. Except as provided in paragraph 2 of this Article, the
provisions of this Convention shall not apply to the carriage
of postal items.
CHAPTER II
DOCUMENTATION AND DUTIES OF THE PARTIES RELATING TO THE
CARRIAGE OF PASSENGERS, BAGGAGE AND CARGO
Article 3
Passengers and baggage
1. In respect of carriage of passengers, an individual or
collective document of carriage shall be delivered containing:
(a) an indication of the places of departure and destination;
(b) if the places of departure and destination are within the
territory of a single State Party, one or more agreed stopping
places being within the territory of another State, an
indication of at least one such stopping place.
2. Any other means which preserves the information indicated in
paragraph 1 may be substituted for the delivery of the document
referred to in that paragraph. If any such other means is used,
the carrier shall offer to deliver to the passenger a written
statement of the information so preserved.
3. The carrier shall deliver to the passenger a baggage
identification tag for each piece of checked baggage.
4. The passenger shall be given written notice to the effect
that where this Convention is applicable it governs and may
limit the liability of carriers in respect of death or injury
and for destruction or loss of, or damage to, baggage, and for
delay.
5. Non-compliance with the provisions of the foregoing
paragraphs shall not affect the existence or the validity of
the contract of carriage, which shall, nonetheless, be subject
to the rules of this Convention including those relating to
limitation of liability.
Article 4
Cargo
1. In respect of the carriage of cargo, an air waybill shall be
delivered.
2. Any other means which preserves a record of the carriage to
be performed may be substituted for the delivery of an air
waybill. If such other means are used, the carrier shall, if so
requested by the consignor, deliver to the consignor a cargo
receipt permitting identification of the consignment and access
to the information contained in the record preserved by such
other means.
Article 5
Contents of air waybill or cargo receipt
The air waybill or the cargo receipt shall include:
(a) an indication of the places of departure and destination;
(b) if the places of departure and destination are within the
territory of a single State Party, one or more agreed stopping
places being within the territory of another State, an
indication of at least one such stopping place; and
(c) an indication of the weight of the consignment.
Article 6
Document relating to the nature of the cargo
The consignor may be required, if necessary, to meet the
formalities of customs, police and similar public authorities
to deliver a document indicating the nature of the cargo. This
provision creates for the carrier no duty, obligation or
liability resulting therefrom.
Article 7
Description of air waybill
1. The air waybill shall be made out by the consignor in three
original parts.
2. The first part shall be marked "for the carrier"; it shall
be signed by the consignor. The second part shall be marked
"for the consignee"; it shall be signed by the consignor and by
the carrier. The third part shall be signed by the carrier who
shall hand it to the consignor after the cargo has been
accepted.
3. The signature of the carrier and that of the consignor may
be printed or stamped.
4. If, at the request of the consignor, the carrier makes out
the air waybill, the carrier shall be deemed, subject to proof
to the contrary, to have done so on behalf of the consignor.
Article 8
Documentation for multiple packages
When there is more than one package:
(a) the carrier of cargo has the right to require the consignor
to make out separate air waybills;
(b) the consignor has the right to require the carrier to
deliver separate cargo receipts when the other means referred
to in paragraph 2 of Article 4 are used.
Article 9
Non-compliance with documentary requirements
Non-compliance with the provisions of Articles 4 to 8 shall not
affect the existence or the validity of the contract of
carriage, which shall, nonetheless, be subject to the rules of
this Convention including those relating to limitation of
liability.
Article 10
Responsibility for particulars of documentation
1. The consignor is responsible for the correctness of the
particulars and statements relating to the cargo inserted by it
or on its behalf in the air waybill or furnished by it or on
its behalf to the carrier for insertion in the cargo receipt or
for insertion in the record preserved by the other means
referred to in paragraph 2 of Article 4. The foregoing shall
also apply where the person acting on behalf of the consignor
is also the agent of the carrier.
2. The consignor shall indemnify the carrier against all damage
suffered by it, or by any other person to whom the carrier is
liable, by reason of the irregularity, incorrectness or
incompleteness of the particulars and statements furnished by
the consignor or on its behalf.
3. Subject to the provisions of paragraphs 1 and 2 of this
Article, the carrier shall indemnify the consignor against all
damage suffered by it, or by any other person to whom the
consignor is liable, by reason of the irregularity,
incorrectness or incompleteness of the particulars and
statements inserted by the carrier or on its behalf in the
cargo receipt or in the record preserved by the other means
referred to in paragraph 2 of Article 4.
Article 11
Evidentiary value of documentation
1. The air waybill or the cargo receipt is prima facie evidence
of the conclusion of the contract, of the acceptance of the
cargo and of the conditions of carriage mentioned therein.
2. Any statements in the air waybill or the cargo receipt
relating to the weight, dimensions and packing of the cargo, as
well as those relating to the number of packages, are prima
facie evidence of the facts stated; those relating to the
quantity, volume and condition of the cargo do not constitute
evidence against the carrier except so far as they both have
been, and are stated in the air waybill or the cargo receipt to
have been, checked by it in the presence of the consignor, or
relate to the apparent condition of the cargo.
Article 12
Right of disposition of cargo
1. Subject to its liability to carry out all its obligations
under the contract of carriage, the consignor has the right to
dispose of the cargo by withdrawing it at the airport of
departure or destination, or by stopping it in the course of
the journey on any landing, or by calling for it to be
delivered at the place of destination or in the course of the
journey to a person other than the consignee originally
designated, or by requiring it to be returned to the airport of
departure. The consignor must not exercise this right of
disposition in such a way as to prejudice the carrier or other
consignors and must reimburse any expenses occasioned by the
exercise of this right.
2. If it is impossible to carry out the instructions of the
consignor, the carrier must so inform the consignor forthwith.
3. If the carrier carries out the instructions of the consignor
for the disposition of the cargo without requiring the
production of the part of the air waybill or the cargo receipt
delivered to the latter, the carrier will be liable, without
prejudice to its right of recovery from the consignor, for any
damage which may be caused thereby to any person who is
lawfully in possession of that part of the air waybill or the
cargo receipt.
4. The right conferred on the consignor ceases at the moment
when that of the consignee begins in accordance with Article
13. Nevertheless, if the consignee declines to accept the
cargo, or cannot be communicated with, the consignor resumes
its right of disposition.
Article 13
Delivery of the cargo
1. Except when the consignor has exercised its right under
Article 12, the consignee is entitled, on arrival of the cargo
at the place of destination, to require the carrier to deliver
the cargo to it, on payment of the charges due and on complying
with the conditions of carriage.
2. Unless it is otherwise agreed, it is the duty of the carrier
to give notice to the consignee as soon as the cargo arrives.
3. If the carrier admits the loss of the cargo, or if the cargo
has not arrived at the expiration of seven days after the date
on which it ought to have arrived, the consignee is entitled to
enforce against the carrier the rights which flow from the
contract of carriage.
Article 14
Enforcement of the rights of consignor and consignee
The consignor and the consignee can respectively enforce all
the rights given to them by Articles 12 and 13, each in its own
name, whether it is acting in its own interest or in the
interests of another, provided that it carries out the
obligations imposed by the contract of carriage.
Article 15
Relations of consignor and consignee or mutual relations of
third parties
1. Articles 12, 13 and 14 do not affect either the relations of
the consignor and the consignee with each other or the mutual
relations of third parties, whose rights are derived either
from the consignor or from the consignee.
2. The provisions of Articles 12, 13 and 14 can only be varied
by express provision in the air waybill or the cargo receipt.
Article 16
Formalities of customs, police or other public authorities
1. The consignor must furnish such information and such
documents as are necessary to meet the formalities of customs,
police and any other public authorities before the cargo can be
delivered to the consignee. The consignor is liable to the
carrier for any damage occasioned by the absence, insufficiency
or irregularity of any such information or documents, unless
the damage is due to the fault of the carrier, its servants or
agents.
2. The carrier is under no obligation to enquire into the
correctness or sufficiency of such information or documents.
CHAPTER III
LIABILITY OF THE CARRIER AND EXTENT OF COMPENSATION FOR DAMAGE
Article 17
Death and injury of passengers - damage to baggage
1. The carrier is liable for damage sustained in case of death
or bodily injury of a passenger upon condition only that the
accident which caused the death or injury took place on board
the aircraft or in the course of any of the operations of
embarking or disembarking.
2. The carrier is liable for damage sustained in case of
destruction or loss of, or of damage to, checked baggage upon
condition only that the event which caused the destruction,
loss or damage took place on board the aircraft or during any
period within which the checked baggage was in the charge of
the carrier. However, the carrier is not liable if and to the
extent that the damage resulted from the inherent defect,
quality or vice of the baggage. In the case of unchecked
baggage, including personal items, the carrier is liable if the
damage resulted from its fault or that of its servants or
agents.
3. If the carrier admits the loss of the checked baggage, or if
the checked baggage has not arrived at the expiration of 21
days after the date on which it ought to have arrived, the
passenger is entitled to enforce against the carrier the rights
which flow from the contract of carriage.
4. Unless otherwise specified, in this Convention the term
"baggage" means both checked baggage and unchecked baggage.
Article 18
Damage to cargo
1. The carrier is liable for damage sustained in the event of
the destruction or loss of, or damage to, cargo upon condition
only that the event which caused the damage so sustained took
place during the carriage by air.
2. However, the carrier is not liable if and to the extent it
proves that the destruction, or loss of, or damage to, the
cargo resulted from one or more of the following:
(a) inherent defect, quality or vice of that cargo;
(b) defective packing of that cargo performed by a person other
than the carrier or its servants or agents;
(c) an act of war or an armed conflict;
(d) an act of public authority carried out in connection with
the entry, exit or transit of the cargo.
3. The carriage by air within the meaning of paragraph 1 of
this Article comprises the period during which the cargo is in
the charge of the carrier.
4. The period of the carriage by air does not extend to any
carriage by land, by sea or by inland waterway performed
outside an airport. If, however, such carriage takes place in
the performance of a contract for carriage by air, for the
purpose of loading, delivery or transhipment, any damage is
presumed, subject to proof to the contrary, to have been the
result of an event which took place during the carriage by air.
If a carrier, without the consent of the consignor, substitutes
carriage by another mode of transport for the whole or part of
a carriage intended by the agreement between the parties to be
carriage by air, such carriage by another mode of transport is
deemed to be within the period of carriage by air.
Article 19
Delay
The carrier is liable for damage occasioned by delay in the
carriage by air of passengers, baggage or cargo. Nevertheless,
the carrier shall not be liable for damage occasioned by delay
if it proves that it and its servants and agents took all
measures that could reasonably be required to avoid the damage
or that it was impossible for it or them to take such measures.
Article 20
Exoneration
If the carrier proves that the damage was caused or contributed
to by the negligence or other wrongful act or omission of the
person claiming compensation, or the person from whom he or she
derives his or her rights, the carrier shall be wholly or
partly exonerated from its liability to the claimant to the
extent that such negligence or wrongful act or omission caused
or contributed to the damage. When by reason of death or injury
of a passenger compensation is claimed by a person other than
the passenger, the carrier shall likewise be wholly or partly
exonerated from its liability to the extent that it proves that
the damage was caused or contributed to by the negligence or
other wrongful act or omission of that passenger. This Article
applies to all the liability provisions in this Convention,
including paragraph 1 of Article 21.
Article 21
Compensation in case of death or injury of passengers
1. For damages arising under paragraph 1 of Article 17 not
exceeding 100 000 Special Drawing Rights for each passenger,
the carrier shall not be able to exclude or limit its
liability.
2. The carrier shall not be liable for damages arising under
paragraph 1 of Article 17 to the extent that they exceed for
each passenger 100 000 Special Drawing Rights if the carrier
proves that:
(a) such damage was not due to the negligence or other wrongful
act or omission of the carrier or its servants or agents; or
(b) such damage was solely due to the negligence or other
wrongful act or omission of a third party.
Article 22
Limits of liability in relation to delay, baggage and cargo
1. In the case of damage caused by delay as specified in
Article 19 in the carriage of persons, the liability of the
carrier for each passenger is limited to 4 150 Special Draw-
ing Rights.
2. In the carriage of baggage, the liability of the carrier in
the case of destruction, loss, damage or delay is limited to 1
000 Special Drawing Rights for each passenger unless the
passenger has made, at the time when the checked baggage was
handed over to the carrier, a special declaration of interest
in delivery at destination and has paid a supplementary sum if
the case so requires. In that case the carrier will be liable
to pay a sum not exceeding the declared sum, unless it proves
that the sum is greater than the passenger's actual interest in
delivery at destination.
3. In the carriage of cargo, the liability of the carrier in
the case of destruction, loss, damage or delay is limited to a
sum of 17 Special Drawing Rights per kilogram, unless the
consignor has made, at the time when the package was handed
over to the carrier, a special declaration of interest in
delivery at destination and has paid a supplementary sum if the
case so requires. In that case the carrier will be liable to
pay a sum not exceeding the declared sum, unless it proves that
the sum is greater than the consignor's actual interest in
delivery at destination.
4. In the case of destruction, loss, damage or delay of part of
the cargo, or of any object contained therein, the weight to be
taken into consideration in determining the amount to which the
carrier's liability is limited shall be only the total weight
of the package or packages concerned. Nevertheless, when the
destruction, loss, damage or delay of a part of the cargo, or
of an object contained therein, affects the value of other
packages covered by the same air waybill, or the same receipt
or, if they were not issued, by the same record preserved by
the other means referred to in paragraph 2 of Article 4, the
total weight of such package or packages shall also be taken
into consideration in determining the limit of liability.
5. The foregoing provisions of paragraphs 1 and 2 of this
Article shall not apply if it is proved that the damage
resulted from an act or omission of the carrier, its servants
or agents, done with intent to cause damage or recklessly and
with knowledge that damage would probably result; provided
that, in the case of such act or omission of a servant or
agent, it is also proved that such servant or agent was acting
within the scope of its employment.
6. The limits prescribed in Article 21 and in this Article
shall not prevent the court from awarding, in accordance with
its own law, in addition, the whole or part of the court costs
and of the other expenses of the litigation incurred by the
plaintiff, including interest. The foregoing provision shall
not apply if the amount of the damages awarded, excluding court
costs and other expenses of the litigation, does not exceed the
sum which the carrier has offered in writing to the plaintiff
within a period of six months from the date of the occurrence
causing the damage, or before the commencement of the action,
if that is later.
Article 23
Conversion of monetary units
1. The sums mentioned in terms of Special Drawing Right in this
Convention shall be deemed to refer to the Special Drawing
Right as defined by the International Monetary Fund. Conversion
of the sums into national currencies shall, in case of judicial
proceedings, be made according to the value of such currencies
in terms of the Special Drawing Right at the date of the
judgement. The value of a national currency, in terms of the
Special Drawing Right, of a State Party which is a Member of
the International Monetary Fund, shall be calculated in
accordance with the method of valuation applied by the
International Monetary Fund, in effect at the date of the
judgement, for its operations and transactions. The value of a
national currency, in terms of the Special Drawing Right, of a
State Party which is not a Member of the International Monetary
Fund, shall be calculated in a manner determined by that State.
2. Nevertheless, those States which are not Members of the
International Monetary Fund and whose law does not permit the
application of the provisions of paragraph 1 of this Article
may, at the time of ratification or accession or at any time
thereafter, declare that the limit of liability of the carrier
prescribed in Article 21 is fixed at a sum of 1 500 000
monetary units per passenger in judicial proceedings in their
territories; 62 500 monetary units per passenger with respect
to paragraph 1 of Article 22; 15 000 monetary units per
passenger with respect to paragraph 2 of Article 22; and 250
monetary units per kilogram with respect to paragraph 3 of
Article 22. This monetary unit corresponds to 65,5 milligrams
of gold of millesimal fineness nine hundred. These sums may be
converted into the national currency concerned in round
figures. The conversion of these sums into national currency
shall be made according to the law of the State concerned.
3. The calculation mentioned in the last sentence of paragraph
1 of this Article and the conversion method mentioned in
paragraph 2 of this Article shall be made in such manner as to
express in the national currency of the State Party as far as
possible the same real value for the amounts in Articles 21 and
22 as would result from the application of the first three
sentences of paragraph 1 of this Article. State Parties shall
communicate to the depositary the manner of calculation
pursuant to paragraph 1 of this Article, or the result of the
conversion in paragraph 2 of this Article as the case may be,
when depositing an instrument of ratification, acceptance,
approval of or accession to this Convention and whenever there
is a change in either.
Article 24
Review of limits
1. Without prejudice to the provisions of Article 25 of this
Convention and subject to paragraph 2 below, the limits of
liability prescribed in Articles 21, 22 and 23 shall be
reviewed by the Depositary at five-year intervals, the first
such review to take place at the end of the fifth year
following the date of entry into force of this Convention, or
if the Convention does not enter into force within five years
of the date it is first open for signature, within the first
year of its entry into force, by reference to an inflation
factor which corresponds to the accumulated rate of inflation
since the previous revision or in the first instance since the
date of entry into force of the Convention. The measure of the
rate of inflation to be used in determining the inflation
factor shall be the weighted average of the annual rates of
increase or decrease in the Consumer Price Indices of the
States whose currencies comprise the Special Drawing Right
mentioned in paragraph 1 of Article 23.
2. If the review referred to in the preceding paragraph
concludes that the inflation factor has exceeded 10 per cent,
the Depositary shall notify States Parties of a revision of the
limits of liability. Any such revision shall become effective
six months after its notification to the States Parties. If
within three months after its notification to the States
Parties a majority of the States Parties register their
disapproval, the revision shall not become effective and the
Depositary shall refer the matter to a meeting of the States
Parties. The Depositary shall immediately notify all States
Parties of the coming into force of any revision.
3. Notwithstanding paragraph 1 of this Article, the procedure
referred to in paragraph 2 of this Article shall be applied at
any time provided that one-third of the States Parties express
a desire to that effect and upon condition that the inflation
factor referred to in paragraph 1 has exceeded 30 per cent
since the previous revision or since the date of entry into
force of this Convention if there has been no previous
revision. Subsequent reviews using the procedure described in
paragraph 1 of this Article will take place at five-year
intervals starting at the end of the fifth year following the
date of the reviews under the present paragraph.
Article 25
Stipulation on limits
A carrier may stipulate that the contract of carriage shall be
subject to higher limits of liability than those provided for
in this Convention or to no limits of liability whatsoever.
Article 26
Invalidity of contractual provisions
Any provision tending to relieve the carrier of liability or to
fix a lower limit than that which is laid down in this
Convention shall be null and void, but the nullity of any such
provision does not involve the nullity of the whole contract,
which shall remain subject to the provisions of this
Convention.
Article 27
Freedom to contract
Nothing contained in this Convention shall prevent the carrier
from refusing to enter into any contract of carriage, from
waiving any defences available under the Convention, or from
laying down conditions which do not conflict with the
provisions of this Convention.
Article 28
Advance payments
In the case of aircraft accidents resulting in death or injury
of passengers, the carrier shall, if required by its national
law, make advance payments without delay to a natural person or
persons who are entitled to claim compensation in order to meet
the immediate economic needs of such persons. Such advance
payments shall not constitute a recognition of liability and
may be offset against any amounts subsequently paid as damages
by the carrier.
Article 29
Basis of claims
In the carriage of passengers, baggage and cargo, any action
for damages, however founded, whether under this Convention or
in contract or in tort or otherwise, can only be brought
subject to the conditions and such limits of liability as are
set out in this Convention without prejudice to the question as
to who are the persons who have the right to bring suit and
what are their respective rights. In any such action, punitive,
exemplary or any other non-compensatory damages shall not be
recoverable.
Article 30
Servants, agents - aggregation of claims
1. If an action is brought against a servant or agent of the
carrier arising out of damage to which the Convention relates,
such servant or agent, if they prove that they acted within the
scope of their employment, shall be entitled to avail
themselves of the conditions and limits of liability which the
carrier itself is entitled to invoke under this Convention.
2. The aggregate of the amounts recoverable from the carrier,
its servants and agents, in that case, shall not exceed the
said limits.
3. Save in respect of the carriage of cargo, the provisions of
paragraphs 1 and 2 of this Article shall not apply if it is
proved that the damage resulted from an act or omission of the
servant or agent done with intent to cause damage or recklessly
and with knowledge that damage would probably result.
Article 31
Timely notice of complaints
1. Receipt by the person entitled to delivery of checked
baggage or cargo without complaint is prima facie evidence that
the same has been delivered in good condition and in accordance
with the document of carriage or with the record preserved by
the other means referred to in paragraph 2 of Article 3 and
paragraph 2 of Article 4.
2. In the case of damage, the person entitled to delivery must
complain to the carrier forthwith after the discovery of the
damage, and, at the latest, within seven days from the date of
receipt in the case of checked baggage and 14 days from the
date of receipt in the case of cargo. In the case of delay, the
complaint must be made at the latest within 21 days from the
date on which the baggage or cargo have been placed at his or
her disposal.
3. Every complaint must be made in writing and given or
dispatched within the times aforesaid.
4. If no complaint is made within the times aforesaid, no
action shall lie against the carrier, save in the case of fraud
on its part.
Article 32
Death of person liable
In the case of the death of the person liable, an action for
damages lies in accordance with the terms of this Convention
against those legally representing his or her estate.
Article 33
Jurisdiction
1. An action for damages must be brought, at the option of the
plaintiff, in the territory of one of the States Parties,
either before the court of the domicile of the carrier or of
its principal place of business, or where it has a place of
business through which the contract has been made or before the
court at the place of destination.
2. In respect of damage resulting from the death or injury of a
passenger, an action may be brought before one of the courts
mentioned in paragraph 1 of this Article, or in the territory
of a State Party in which at the time of the accident the
passenger has his or her principal and permanent residence and
to or from which the carrier operates services for the carriage
of passengers by air, either on its own aircraft, or on another
carrier's aircraft pursuant to a commercial agreement, and in
which that carrier conducts its business of carriage of
passengers by air from premises leased or owned by the carrier
itself or by another carrier with which it has a commercial
agreement.
3. For the purposes of paragraph 2,
(a) "commercial agreement" means an agreement, other than an
agency agreement, made between carriers and relating to the
provision of their joint services for carriage of passengers by
air;
(b) "principal and permanent residence" means the one fixed and
permanent abode of the passenger at the time of the accident.
The nationality of the passenger shall not be the determining
factor in this regard.
4. Questions of procedure shall be governed by the law of the
court seised of the case.
Article 34
Arbitration
1. Subject to the provisions of this Article, the parties to
the contract of carriage for cargo may stipulate that any
dispute relating to the liability of the carrier under this
Convention shall be settled by arbitration. Such agreement
shall be in writing.
2. The arbitration proceedings shall, at the option of the
claimant, take place within one of the jurisdictions referred
to in Article 33.
3. The arbitrator or arbitration tribunal shall apply the
provisions of this Convention.
4. The provisions of paragraphs 2 and 3 of this Article shall
be deemed to be part of every arbitration clause or agreement,
and any term of such clause or agreement which is inconsistent
therewith shall be null and void.
Article 35
Limitation of actions
1. The right to damages shall be extinguished if an action is
not brought within a period of two years, reckoned from the
date of arrival at the destination, or from the date on which
the aircraft ought to have arrived, or from the date on which
the carriage stopped.
2. The method of calculating that period shall be determined by
the law of the court seised of the case.
Article 36
Successive carriage
1. In the case of carriage to be performed by various
successive carriers and falling within the definition set out
in paragraph 3 of Article 1, each carrier which accepts
passengers, baggage or cargo is subject to the rules set out in
this Convention and is deemed to be one of the parties to the
contract of carriage in so far as the contract deals with that
part of the carriage which is performed under its supervision.
2. In the case of carriage of this nature, the passenger or any
person entitled to compensation in respect of him or her can
take action only against the carrier which performed the
carriage during which the accident or the delay occurred, save
in the case where, by express agreement, the first carrier has
assumed liability for the whole journey.
3. As regards baggage or cargo, the passenger or consignor will
have a right of action against the first carrier, and the
passenger or consignee who is entitled to delivery will have a
right of action against the last carrier, and further, each may
take action against the carrier which performed the carriage
during which the destruction, loss, damage or delay took place.
These carriers will be jointly and severally liable to the
passenger or to the consignor or consignee.
Article 37
Right of recourse against third parties
Nothing in this Convention shall prejudice the question whether
a person liable for damage in accordance with its provisions
has a right of recourse against any other person.
CHAPTER IV
COMBINED CARRIAGE
Article 38
Combined carriage
1. In the case of combined carriage performed partly by air and
partly by any other mode of carriage, the provisions of this
Convention shall, subject to paragraph 4 of Article 18, apply
only to the carriage by air, provided that the carriage by air
falls within the terms of Article 1.
2. Nothing in this Convention shall prevent the parties in the
case of combined carriage from inserting in the document of air
carriage conditions relating to other modes of carriage,
provided that the provisions of this Convention are observed as
regards the carriage by air.
CHAPTER V
CARRIAGE BY AIR PERFORMED BY A PERSON OTHER THAN THE
CONTRACTING CARRIER
Article 39
Contracting carrier actual carrier
The provisions of this Chapter apply when a person (hereinafter
referred to as "the contracting carrier") as a principal makes
a contract of carriage governed by this Convention with a
passenger or consignor or with a person acting on behalf of the
passenger or consignor, and another person (hereinafter
referred to as "the actual carrier") performs, by virtue of
authority from the contracting carrier, the whole or part of
the carriage, but is not with respect to such part a successive
carrier within the meaning of this Convention. Such authority
shall be presumed in the absence of proof to the contrary.
Article 40
Respective liability of contracting and actual carriers
If an actual carrier performs the whole or part of carriage
which, according to the contract referred to in Article 39, is
governed by this Convention, both the contracting carrier and
the actual carrier shall, except as otherwise provided in this
Chapter, be subject to the rules of this Convention, the former
for the whole of the carriage contemplated in the contract, the
latter solely for the carriage which it performs.
Article 41
Mutual liability
1. The acts and omissions of the actual carrier and of its
servants and agents acting within the scope of their employment
shall, in relation to the carriage performed by the actual
carrier, be deemed to be also those of the contracting carrier.
2. The acts and omissions of the contracting carrier and of its
servants and agents acting within the scope of their employment
shall, in relation to the carriage performed by the actual
carrier, be deemed to be also those of the actual carrier.
Nevertheless, no such act or omission shall subject the actual
carrier to liability exceeding the amounts referred to in
Articles 21, 22, 23 and 24. Any special agreement under which
the contracting carrier assumes obligations not imposed by this
Convention or any waiver of rights or defences conferred by
this Convention or any special declaration of interest in
delivery at destination contemplated in Article 22 shall not
affect the actual carrier unless agreed to by it.
Article 42
Addressee of complaints and instructions
Any complaint to be made or instruction to be given under this
Convention to the carrier shall have the same effect whether
addressed to the contracting carrier or to the actual carrier.
Nevertheless, instructions referred to in Article 12 shall only
be effective if addressed to the contracting carrier.
Article 43
Servants and agents
In relation to the carriage performed by the actual carrier,
any servant or agent of that carrier or of the contracting
carrier shall, if they prove that they acted within the scope
of their employment, be entitled to avail themselves of the
conditions and limits of liability which are applicable under
this Convention to the carrier whose servant or agent they are,
unless it is proved that they acted in a manner that prevents
the limits of liability from being invoked in accordance with
this Convention.
Article 44
Aggregation of damages
In relation to the carriage performed by the actual carrier,
the aggregate of the amounts recoverable from that carrier and
the contracting carrier, and from their servants and agents
acting within the scope of their employment, shall not exceed
the highest amount which could be awarded against either the
contracting carrier or the actual carrier under this
Convention, but none of the persons mentioned shall be liable
for a sum in excess of the limit applicable to that person.
Article 45
Addressee of claims
In relation to the carriage performed by the actual carrier, an
action for damages may be brought, at the option of the
plaintiff, against that carrier or the contracting carrier, or
against both together or separately. If the action is brought
against only one of those carriers, that carrier shall have the
right to require the other carrier to be joined in the
proceedings, the procedure and effects being governed by the
law of the court seised of the case.
Article 46
Additional jurisdiction
Any action for damages contemplated in Article 45 must be
brought, at the option of the plaintiff, in the territory of
one of the States Parties, either before a court in which an
action may be brought against the contracting carrier, as
provided in Article 33, or before the court having jurisdiction
at the place where the actual carrier has its domicile or its
principal place of business.
Article 47
Invalidity of contractual provisions
Any contractual provision tending to relieve the contracting
carrier or the actual carrier of liability under this Chapter
or to fix a lower limit than that which is applicable according
to this Chapter shall be null and void, but the nullity of any
such provision does not involve the nullity of the whole
contract, which shall remain subject to the provisions of this
Chapter.
Article 48
Mutual relations of contracting and actual carriers
Except as provided in Article 45, nothing in this Chapter shall
affect the rights and obligations of the carriers between
themselves, including any right of recourse or indemnification.
CHAPTER VI
OTHER PROVISIONS
Article 49
Mandatory application
Any clause contained in the contract of carriage and all
special agreements entered into before the damage occurred by
which the parties purport to infringe the rules laid down by
this Convention, whether by deciding the law to be applied, or
by altering the rules as to jurisdiction, shall be null and
void.
Article 50
Insurance
States Parties shall require their carriers to maintain
adequate insurance covering their liability under this
Convention. A carrier may be required by the State Party into
which it operates to furnish evidence that it maintains
adequate insurance covering its liability under this
Convention.
Article 51
Carriage Performed in Extraordinary Circumstances
The provisions of Articles 3 to 5, 7 and 8 relating to the
documentation of carriage shall not apply in the case of
carriage performed in extraordinary circumstances outside the
normal scope of a carrier's business.
Article 52
Definition of days
The expression "days" when used in this Convention means
calendar days, not working days.
CHAPTER VII
FINAL CLAUSES
Article 53
Signature, ratification and entry into force
1. This Convention shall be open for signature in Montreal on
28 May 1999 by States participating in the International
Conference on Air Law held at Montreal from 10 to 28 May 1999.
After 28 May 1999, the Convention shall be open to all States
for signature at the Headquarters of the International Civil
Aviation Organization in Montreal until it enters into force in
accordance with paragraph 6 of this Article.
2. This Convention shall similarly be open for signature by
Regional Economic Integration Organisations. For the purpose of
this Convention, a "Regional Economic Integration Organisation"
means any organisation which is constituted by sovereign States
of a given region which has competence in respect of certain
matters governed by this Convention and has been duly
authorized to sign and to ratify, accept, approve or accede to
this Convention. A reference to a "State Party" or "States
Parties" in this Convention, otherwise than in paragraph 2 of
Article 1, paragraph 1(b) of Article 3, paragraph (b) of
Article 5, Articles 23, 33, 46 and paragraph (b) of Article 57,
applies equally to a Regional Economic Integration
Organisation. For the purpose of Article 24, the references to
"a majority of the States Parties" and "one-third of the States
Parties" shall not apply to a Regional Economic Integration
Organisation.
3. This Convention shall be subject to ratification by States
and by Regional Economic Integration Organisations which have
signed it.
4. Any State or Regional Economic Integration Organisation
which does not sign this Convention may accept, approve or
accede to it at any time.
5. Instruments of ratification, acceptance, approval or
accession shall be deposited with the International Civil
Aviation Organization, which is hereby designated the
Depositary.
6. This Convention shall enter into force on the sixtieth day
following the date of deposit of the thirtieth instrument of
ratification, acceptance, approval or accession with the
Depositary between the States which have deposited such
instrument. An instrument deposited by a Regional Economic
Integration Organisation shall not be counted for the purpose
of this paragraph.
7. For other States and for other Regional Economic Integration
Organisations, this Convention shall take effect 60 days
following the date of deposit of the instrument of
ratification, acceptance, approval or accession.
8. The Depositary shall promptly notify all signatories and
States Parties of:
(a) each signature of this Convention and date thereof;
(b) each deposit of an instrument of ratification, acceptance,
approval or accession and date thereof;
(c) the date of entry into force of this Convention;
(d) the date of the coming into force of any revision of the
limits of liability established under this Convention;
(e) any denunciation under Article 54.
Article 54
Denunciation
1. Any State Party may denounce this Convention by written
notification to the Depositary.
2. Denunciation shall take effect 180 days following the date
on which notification is received by the Depositary.
Article 55
Relationship with other Warsaw Convention Instruments
This Convention shall prevail over any rules which apply to
international carriage by air:
1. between States Parties to this Convention by virtue of those
States commonly being Party to
(a) the Convention for the Unification of Certain Rules
Relating to International Carriage by Air signed at Warsaw on
12 October 1929 (hereinafter called the "Warsaw Convention");
(b) the Protocol to Amend the Convention for the Unification of
Certain Rules Relating to International Carriage by Air Signed
at Warsaw on 12 October 1929, done at The Hague on 28 September
1955 (hereinafter called The Hague Protocol);
(c) the Convention, Supplementary to the Warsaw Convention, for
the Unification of Certain Rules Relating to International
Carriage by Air Performed by a Person Other than the
Contracting Carrier, signed at Guadalajara on 18 September 1961
(hereinafter called the Guadalajara Convention);
(d) the Protocol to Amend the Convention for the Unification of
Certain Rules Relating to International Carriage by Air Signed
at Warsaw on 12 October 1929 as Amended by the Protocol Done at
The Hague on 28 September 1955 signed at Guatemala City on 8
March 1971 (hereinafter called the Guatemala City Protocol);
(e) Additional Protocol Nos 1 to 3 and Montreal Protocol No 4
to amend the Warsaw Convention as amended by The Hague Protocol
or the Warsaw Convention as amended by both The Hague Protocol
and the Guatemala City Protocol signed at Montreal on 25
September 1975 (hereinafter called the Montreal Protocols); or
2. within the territory of any single State Party to this
Convention by virtue of that State being Party to one or more
of the instruments referred to in subparagraphs (a) to (e)
above.
Article 56
States with more than one system of law
1. If a State has two or more territorial units in which
different systems of law are applicable in relation to matters
dealt with in this Convention, it may at the time of signature,
ratification, acceptance, approval or accession declare that
this Convention shall extend to all its territorial units or
only to one or more of them and may modify this declaration by
submitting another declaration at any time.
2. Any such declaration shall be notified to the Depositary and
shall state expressly the territorial units to which the
Convention applies.
3. In relation to a State Party which has made such a
declaration:
(a) references in Article 23 to "national currency" shall be
construed as referring to the currency of the relevant
territorial unit of that State; and
(b) the reference in Article 28 to "national law" shall be
construed as referring to the law of the relevant territorial
unit of that State.
Article 57
Reservations
No reservation may be made to this Convention except that a
State Party may at any time declare by a notification addressed
to the Depositary that this Convention shall not apply to:
(a) international carriage by air performed and operated
directly by that State Party for non-commercial purposes in
respect to its functions and duties as a sovereign State;
and/or
(b) the carriage of persons, cargo and baggage for its military
authorities on aircraft registered in or leased by that State
Party, the whole capacity of which has been reserved by or on
behalf of such authorities.
IN WITNESS WHEREOF the undersigned Plenipotentiaries, having
been duly authorized, have signed this Convention.
DONE at Montreal on the 28th day of May of the year one
thousand nine hundred and ninety-nine in the English, Arabic,
Chinese, French, Russian and Spanish languages, all texts being
equally authentic. This Convention shall remain deposited in
the archives of the International Civil Aviation Organization,
and certified copies thereof shall be transmitted by the
Depositary to all States Parties to this Convention, as well as
to all States Parties to the Warsaw Convention, The Hague
Protocol, the Guadalajara Convention, the Guatemala City
Protocol, and the Montreal Protocols.
CONVENTION POUR L'UNIFICATION DE CERTAINES RÈGLES RELATIVES AU
TRANSPORT AÉRIEN INTERNATIONAL
LES ÉTATS PARTIES À LA PRÉSENTE CONVENTION,
RECONNAISSANT l'importante contribution de la Convention pour
l'unification de certaines règles relatives au transport aérien
international, signée à Varsovie le 12 octobre 1929, ci-après
appelée la "Convention de Varsovie" et celle d'autres
instruments connexes à l'harmonisation du droit aérien
international privé,
RECONNAISSANT la nécessité de moderniser et de refondre la
Convention de Varsovie et les instruments connexes,
RECONNAISSANT l'importance d'assurer la protection des intérêts
des consommateurs dans le transport aérien international et la
nécessité d'une indemnisation équitable fondée sur le principe
de réparation,
RÉAFFIRMANT l'intérêt d'assurer le développement d'une
exploitation ordonnée du transport aérien international et un
acheminement sans heurt des passagers, des bagages et des
marchandises, conformément aux principes et aux objectifs de la
Convention relative à l'aviation civile internationale faite à
Chicago le 7 décembre 1944,
CONVAINCUS que l'adoption de mesures collectives par les États
en vue d'harmoniser davantage et de codifier certaines règles
régissant le transport aérien international est le meilleur
moyen de réaliser un équilibre équitable des intérêts,
SONT CONVENUS DE CE QUI SUIT:
CHAPITRE I
GÉNÉRALITÉS
Article 1
Champ d'application
1. La présente convention s'applique à tout transport
international de personnes, bagages ou marchandises, effectué
par aéronef contre rémunération. Elle s'applique également aux
transports gratuits effectués par aéronef par une entreprise de
transport aérien.
2. Au sens de la présente convention, l'expression transport
international s'entend de tout transport dans lequel, d'après
les stipulations des parties, le point de départ et le point de
destination, qu'il y ait ou non interruption de transport ou
transbordement, sont situés soit sur le territoire de deux
États parties, soit sur le territoire d'un seul État partie si
une escale est prévue sur le territoire d'un autre État, même
si cet État n'est pas un État partie. Le transport sans une
telle escale entre deux points du territoire d'un seul État
partie n'est pas considéré comme international au sens de la
présente convention.
3. Le transport à exécuter par plusieurs transporteurs
successifs est censé constituer pour l'application de la
présente convention un transport unique lorsqu'il a été
envisagé par les parties comme une seule opération, qu'il ait
été conclu sous la forme d'un seul contrat ou d'une série de
contrats, et il ne perd pas son caractère international par le
fait qu'un seul contrat ou une série de contrats doivent être
exécutés intégralement dans le territoire d'un même État.
4. La présente convention s'applique aussi aux transports visés
au chapitre V, sous réserve des dispositions dudit chapitre.
Article 2
Transport effectué par l'État et transport d'envois postaux
1. La présente convention s'applique aux transports effectués
par l'État ou les autres personnes juridiques de droit public,
dans les conditions prévues à l'article 1.
2. Dans le transport des envois postaux, le transporteur n'est
responsable qu'envers l'administration postale compétente
conformément aux règles applicables dans les rapports entre les
transporteurs et les administrations postales.
3. Les dispositions de la présente convention autres que celles
du paragraphe 2 ci-dessus ne s'appliquent pas au transport des
envois postaux.
CHAPITRE II
DOCUMENTS ET OBLIGATIONS DES PARTIES RELATIFS AU TRANSPORT DES
PASSAGERS, DES BAGAGES ET DES MARCHANDISES
Article 3
Passagers et bagages
1. Dans le transport des passagers, un titre de transport
individuel ou collectif doit être délivré, contenant:
a) l'indication des points de départ et de destination;
b) si les points de départ et de destination sont situés sur le
territoire d'un même État partie et si une ou plusieurs escales
sont prévues sur le territoire d'un autre État, l'indication
d'une de ces escales.
2. L'emploi de tout autre moyen constatant les indications qui
figurent au paragraphe 1 peut se substituer à la délivrance du
titre de transport mentionné dans ce paragraphe. Si un tel
autre moyen est utilisé, le transporteur offrira de délivrer au
passager un document écrit constatant les indications qui y
sont consignées.
3. Le transporteur délivrera au passager une fiche
d'identification pour chaque article de bagage enregistré.
4. Il sera donné au passager un avis écrit indiquant que,
lorsque la présente convention s'applique, elle régit la
responsabilité des transporteurs en cas de mort ou de lésion
ainsi qu'en cas de destruction, de perte ou d'avarie des
bagages, ou de retard.
5. L'inobservation des dispositions des paragraphes précédents
n'affecte ni l'existence ni la validité du contrat de
transport, qui n'en sera pas moins soumis aux règles de la
présente convention, y compris celles qui portent sur la
limitation de la responsabilité.
Article 4
Marchandises
1. Pour le transport de marchandises, une lettre de transport
aérien est émise.
2. L'emploi de tout autre moyen constatant les indications
relatives au transport à exécuter peut se substituer à
l'émission de la lettre de transport aérien. Si de tels autres
moyens sont utilisés, le transporteur délivre à l'expéditeur, à
la demande de ce dernier, un récépissé de marchandises
permettant l'identification de l'expédition et l'accès aux
indications enregistrées par ces autres moyens.
Article 5
Contenu de la lettre de transport aérien ou du récépissé de
marchandises
La lettre de transport aérien ou le récépissé de marchandises
contiennent:
a) l'indication des points de départ et de destination;
b) si les points de départ et de destination sont situés sur le
territoire d'un même État partie et qu'une ou plusieurs escales
sont prévues sur le territoire d'un autre État, l'indication
d'une de ces escales;
c) la mention du poids de l'expédition.
Article 6
Document relatif à la nature de la marchandise
L'expéditeur peut être tenu pour accomplir les formalités
nécessaires de douane, de police et d'autres autorités
publiques d'émettre un document indiquant la nature de la
marchandise. Cette disposition ne crée pour le transporteur
aucun devoir, obligation ni responsabilité.
Article 7
Description de la lettre de transport aérien
1. La lettre de transport aérien est établie par l'expéditeur
en trois exemplaires originaux.
2. Le premier exemplaire porte la mention "pour le
transporteur"; il est signé par l'expéditeur. Le deuxième
exemplaire porte la mention "pour le destinataire"; il est
signé par l'expéditeur et le transporteur. Le troisième
exemplaire est signé par le transporteur et remis par lui à
l'expéditeur après acceptation de la marchandise.
3. La signature du transporteur et celle de l'expéditeur
peuvent être imprimées ou remplacées par un timbre.
4. Si, à la demande de l'expéditeur, le transporteur établit la
lettre de transport aérien, ce dernier est considéré, jusqu'à
preuve du contraire, comme agissant au nom de l'expéditeur.
Article 8
Documents relatifs à plusieurs colis
Lorsqu'il y a plusieurs colis:
a) le transporteur de marchandises a le droit de demander à
l'expéditeur l'établissement de lettres de transport aérien
distinctes;
b) l'expéditeur a le droit de demander au transporteur la
remise de récépissés de marchandises distincts, lorsque les
autres moyens visés au paragraphe 2 de l'article 4 sont
utilisés.
Article 9
Inobservation des dispositions relatives aux documents
obligatoires
L'inobservation des dispositions des articles 4 à 8 n'affecte
ni l'existence ni la validité du contrat de transport, qui n'en
sera pas moins soumis aux règles de la présente convention, y
compris celles qui portent sur la limitation de responsabilité.
Article 10
Responsabilité pour les indications portées dans les documents
1. L'expéditeur est responsable de l'exactitude des indications
et déclarations concernant la marchandise inscrites par lui ou
en son nom dans la lettre de transport aérien, ainsi que de
celles fournies et faites par lui ou en son nom au transporteur
en vue d'être insérées dans le récépissé de marchandises ou
pour insertion dans les données enregistrées par les autres
moyens prévus au paragraphe 2 de l'article 4. Ces dispositions
s'appliquent aussi au cas où la personne agissant au nom de
l'expéditeur est également l'agent du transporteur.
2. L'expéditeur assume la responsabilité de tout dommage subi
par le transporteur ou par toute autre personne à l'égard de
laquelle la responsabilité du transporteur est engagée, en
raison d'indications et de déclarations irrégulières, inexactes
ou incomplètes fournies et faites par lui ou en son nom.
3. Sous réserve des dispositions des paragraphes 1 et 2 du
présent article, le transporteur assume la responsabilité de
tout dommage subi par l'expéditeur ou par toute autre personne
à l'égard de laquelle la responsabilité de l'expéditeur est
engagée, en raison d'indications et de déclarations
irrégulières, inexactes ou incomplètes insérées par lui ou en
son nom dans le récépissé de marchandises ou dans les données
enregistrées par les autres moyens prévus au paragraphe 2 de
l'article 4.
Article 11
Valeur probante des documents
1. La lettre de transport aérien et le récépissé de
marchandises font foi, jusqu'à preuve du contraire, de la
conclusion du contrat, de la réception de la marchandise et des
conditions du transport qui y figurent.
2. Les énonciations de la lettre de transport aérien et du
récépissé de marchandises, relatives au poids, aux dimensions
et à l'emballage de la marchandise ainsi qu'au nombre des
colis, font foi jusqu'à preuve du contraire; celles relatives à
la quantité, au volume et à l'état de la marchandise ne font
preuve contre le transporteur que si la vérification en a été
faite par lui en présence de l'expéditeur, et constatée sur la
lettre de transport aérien, ou s'il s'agit d'énonciations
relatives à l'état apparent de la marchandise.
Article 12
Droit de disposer de la marchandise
1. L'expéditeur a le droit, à la condition d'exécuter toutes
les obligations résultant du contrat de transport, de disposer
de la marchandise, soit en la retirant à l'aéroport de départ
ou de destination, soit en l'arrêtant en cours de route lors
d'un atterrissage, soit en la faisant livrer au lieu de
destination ou en cours de route à une personne autre que le
destinataire initialement désigné, soit en demandant son retour
à l'aéroport de départ, pour autant que l'exercice de ce droit
ne porte préjudice ni au transporteur, ni aux autres
expéditeurs et avec l'obligation de rembourser les frais qui en
résultent.
2. Dans le cas où l'exécution des instructions de l'expéditeur
est impossible, le transporteur doit l'en aviser immédiatement.
3. Si le transporteur exécute les instructions de disposition
de l'expéditeur, sans exiger la production de l'exemplaire de
la lettre de transport aérien ou du récépissé de la marchandise
délivré à celui-ci, il sera responsable, sauf son recours
contre l'expéditeur, du préjudice qui pourra être causé par ce
fait à celui qui est régulièrement en possession de la lettre
de transport aérien ou du récépissé de la marchandise.
4. Le droit de l'expéditeur cesse au moment où celui du
destinataire commence, conformément à l'article 13. Toutefois,
si le destinataire refuse la marchandise, ou s'il ne peut être
joint, l'expéditeur reprend son droit de disposition.
Article 13
Livraison de la marchandise
1. Sauf lorsque l'expéditeur a exercé le droit qu'il tient de
l'article 12, le destinataire a le droit, dès l'arrivée de la
marchandise au point de destination, de demander au
transporteur de lui livrer la marchandise contre le paiement du
montant des créances et contre l'exécution des conditions de
transport.
2. Sauf stipulation contraire, le transporteur doit aviser le
destinataire dès l'arrivée de la marchandise.
3. Si la perte de la marchandise est reconnue par le
transporteur ou si, à l'expiration d'un délai de sept jours
après qu'elle aurait dû arriver, la marchandise n'est pas
arrivée, le destinataire est autorisé à faire valoir vis-à-vis
du transporteur les droits résultant du contrat de transport.
Article 14
Possibilité de faire valoir les droits de l'expéditeur et du
destinataire
L'expéditeur et le destinataire peuvent faire valoir tous les
droits qui leur sont respectivement conférés par les articles
12 et 13, chacun en son nom propre, qu'il agisse dans son
propre intérêt ou dans l'intérêt d'autrui, à condition
d'exécuter les obligations que le contrat de transport impose.
Article 15
Rapports entre l'expéditeur et le destinataire ou rapports
entre les tierces parties
1. Les articles 12, 13 et 14 ne portent préjudice ni aux
rapports entre l'expéditeur et le destinataire, ni aux rapports
mutuels des tierces parties dont les droits proviennent de
l'expéditeur ou du destinataire.
2. Toute clause dérogeant aux dispositions des articles 12, 13
et 14 doit être inscrite dans la lettre de transport aérien ou
dans le récépissé de marchandises.
Article 16
Formalités de douane, de police ou d'autres autorités publiques
1. L'expéditeur est tenu de fournir les renseignements et les
documents qui, avant la remise de la marchandise au
destinataire, sont nécessaires à l'accomplissement des
formalités de douane, de police ou d'autres autorités
publiques. L'expéditeur est responsable envers le transporteur
de tous dommages qui pourraient résulter de l'absence, de
l'insuffisance ou de l'irrégularité de ces renseignements et
pièces, sauf le cas de faute de la part du transporteur ou de
ses préposés ou mandataires.
2. Le transporteur n'est pas tenu d'examiner si ces
renseignements et documents sont exacts ou suffisants.
CHAPITRE III
RESPONSABILITÉ DU TRANSPORTEUR ET ÉTENDUE DE L'INDEMNISATION DU
PRÉJUDICE
Article 17
Mort ou lésion subie par le passager - Dommage causé aux
bagages
1. Le transporteur est responsable du préjudice survenu en cas
de mort ou de lésion corporelle subie par un passager, par cela
seul que l'accident qui a causé la mort ou la lésion s'est
produit à bord de l'aéronef ou au cours de toutes opérations
d'embarquement ou de débarquement.
2. Le transporteur est responsable du dommage survenu en cas de
destruction, perte ou avarie de bagages enregistrés, par cela
seul que le fait qui a causé la destruction, la perte ou
l'avarie s'est produit à bord de l'aéronef ou au cours de toute
période durant laquelle le transporteur avait la garde des
bagages enregistrés. Toutefois, le transporteur n'est pas
responsable si et dans la mesure où le dommage résulte de la
nature ou du vice propre des bagages. Dans le cas des bagages
non enregistrés, notamment des effets personnels, le
transporteur est responsable si le dommage résulte de sa faute
ou de celle de ses préposés ou mandataires.
3. Si le transporteur admet la perte des bagages enregistrés ou
si les bagages enregistrés ne sont pas arrivés à destination
dans les vingt et un jours qui suivent la date à laquelle ils
auraient dû arriver, le passager est autorisé à faire valoir
contre le transporteur les droits qui découlent du contrat de
transport.
4. Sous réserve de dispositions contraires, dans la présente
convention le terme "bagages" désigne les bagages enregistrés
aussi bien que les bagages non enregistrés.
Article 18
Dommage causé à la marchandise
1. Le transporteur est responsable du dommage survenu en cas de
destruction, perte ou avarie de la marchandise par cela seul
que le fait qui a causé le dommage s'est produit pendant le
transport aérien.
2. Toutefois, le transporteur n'est pas responsable s'il
établit, et dans la mesure où il établit, que la destruction,
la perte ou l'avarie de la marchandise résulte de l'un ou de
plusieurs des faits suivants:
a) la nature ou le vice propre de la marchandise;
b) l'emballage défectueux de la marchandise par une personne
autre que le transporteur ou ses préposés ou mandataires;
c) un fait de guerre ou un conflit armé;
d) un acte de l'autorité publique accompli en relation avec
l'entrée, la sortie ou le transit de la marchandise.
3. Le transport aérien, au sens du paragraphe 1 du présent
article, comprend la période pendant laquelle la marchandise se
trouve sous la garde du transporteur.
4. La période du transport aérien ne couvre aucun transport
terrestre, maritime ou par voie d'eau intérieure effectué en
dehors d'un aéroport. Toutefois, lorsqu'un tel transport est
effectué dans l'exécution du contrat de transport aérien en vue
du chargement, de la livraison ou du transbordement, tout
dommage est présumé, sauf preuve du contraire, résulter d'un
fait survenu pendant le transport aérien. Si, sans le
consentement de l'expéditeur, le transporteur remplace en
totalité ou en partie le transport convenu dans l'entente
conclue entre les parties comme étant le transport par voie
aérienne, par un autre mode de transport, ce transport par un
autre mode sera considéré comme faisant partie de la période du
transport aérien.
Article 19
Retard
Le transporteur est responsable du dommage résultant d'un
retard dans le transport aérien de passagers, de bagages ou de
marchandises. Cependant, le transporteur n'est pas responsable
du dommage causé par un retard s'il prouve que lui, ses
préposés et mandataires ont pris toutes les mesures qui
pouvaient raisonnablement s'imposer pour éviter le dommage, ou
qu'il leur était impossible de les prendre.
Article 20
Exonération
Dans le cas où il fait la preuve que la négligence ou un autre
acte ou omission préjudiciable de la personne qui demande
réparation ou de la personne dont elle tient ses droits a causé
le dommage ou y a contribué, le transporteur est exonéré en
tout ou en partie de sa responsabilité à l'égard de cette
personne, dans la mesure où cette négligence ou cet autre acte
ou omission préjudiciable a causé le dommage ou y a contribué.
Lorsqu'une demande en réparation est introduite par une
personne autre que le passager, en raison de la mort ou d'une
lésion subie par ce dernier, le transporteur est également
exonéré en tout ou en partie de sa responsabilité dans la
mesure où il prouve que la négligence ou un autre acte ou
omission préjudiciable de ce passager a causé le dommage ou y a
contribué. Le présent article s'applique à toutes les
dispositions de la convention en matière de responsabilité, y
compris le paragraphe 1 de l'article 21.
Article 21
Indemnisation en cas de mort ou de lésion subie par le passager
1. Pour les dommages visés au paragraphe 1 de l'article 17 et
ne dépassant pas 100 000 droits de tirage spéciaux par
passager, le transporteur ne peut exclure ou limiter sa
responsabilité.
2. Le transporteur n'est pas responsable des dommages visés au
paragraphe 1 de l'article 17 dans la mesure où ils dépassent
100 000 droits de tirage spéciaux par passager, s'il prouve:
a) que le dommage n'est pas dû à la négligence ou à un autre
acte ou omission préjudiciable du transporteur, de ses préposés
ou de ses mandataires, ou
b) que ces dommages résultent uniquement de la négligence ou
d'un autre acte ou omission préjudiciable d'un tiers.
Article 22
Limites de responsabilité relatives aux retards, aux bagages et
aux marchandises
1. En cas de dommage subi par des passagers résultant d'un
retard, aux termes de l'article 19, la responsabilité du
transporteur est limitée à la somme de 4 150 droits de tirage
spéciaux par passager.
2. Dans le transport de bagages, la responsabilité du
transporteur en cas de destruction, perte, avarie ou retard est
limitée à la somme de 1 000 droits de tirage spéciaux par
passager, sauf déclaration spéciale d'intérêt à la livraison
faite par le passager au moment de la remise des bagages
enregistrés au transporteur et moyennant le paiement éventuel
d'une somme supplémentaire. Dans ce cas, le transporteur sera
tenu de payer jusqu'à concurrence de la somme déclarée, à moins
qu'il prouve qu'elle est supérieure à l'intérêt réel du
passager à la livraison.
3. Dans le transport de marchandises, la responsabilité du
transporteur, en cas de destruction, de perte, d'avarie ou de
retard, est limitée à la somme de 17 droits de tirage spéciaux
par kilogramme, sauf déclaration spéciale d'intérêt à la
livraison faite par l'expéditeur au moment de la remise du
colis au transporteur et moyennant le paiement d'une somme
supplémentaire éventuelle. Dans ce cas, le transporteur sera
tenu de payer jusqu'à concurrence de la somme déclarée, à moins
qu'il prouve qu'elle est supérieure à l'intérêt réel de
l'expéditeur à la livraison.
4. En cas de destruction, de perte, d'avarie ou de retard d'une
partie des marchandises, ou de tout objet qui y est contenu,
seul le poids total du ou des colis dont il s'agit est pris en
considération pour déterminer la limite de responsabilité du
transporteur. Toutefois, lorsque la destruction, la perte,
l'avarie ou le retard d'une partie des marchandises, ou d'un
objet qui y est contenu, affecte la valeur d'autres colis
couverts par la même lettre de transport aérien ou par le même
récépissé ou, en l'absence de ces documents, par les mêmes
indications consignées par les autres moyens visés à l'article
4, paragraphe 2, le poids total de ces colis doit être pris en
considération pour déterminer la limite de responsabilité.
5. Les dispositions des paragraphes 1 et 2 du présent article
ne s'appliquent pas s'il est prouvé que le dommage résulte d'un
acte ou d'une omission du transporteur, de ses préposés ou de
ses mandataires, fait soit avec l'intention de provoquer un
dommage, soit témérairement et avec conscience qu'un dommage en
résultera probablement, pour autant que, dans le cas d'un acte
ou d'une omission de préposés ou de mandataires, la preuve soit
également apportée que ceuxci ont agi dans l'exercice de leurs
fonctions.
6. Les limites fixées par l'article 21 et par le présent
article n'ont pas pour effet d'enlever au tribunal la faculté
d'allouer en outre, conformément à sa loi, une somme
correspondant à tout ou partie des dépens et autres frais de
procès exposés par le demandeur, intérêts compris. La
disposition précédente ne s'applique pas lorsque le montant de
l'indemnité allouée, non compris les dépens et autres frais de
procès, ne dépasse pas la somme que le transporteur a offerte
par écrit au demandeur dans un délai de six mois à dater du
fait qui a causé le dommage ou avant l'introduction de
l'instance si celleci est postérieure à ce délai.
Article 23
Conversion des unités monétaires
1. Les sommes indiquées en droits de tirage spéciaux dans la
présente convention sont considérées comme se rapportant au
droit de tirage spécial tel que défini par le Fonds monétaire
international. La conversion de ces sommes en monnaies
nationales s'effectuera, en cas d'instance judiciaire, suivant
la valeur de ces monnaies en droit de tirage spécial à la date
du jugement. La valeur, en droit de tirage spécial, d'une
monnaie nationale d'un État partie qui est membre du Fonds
monétaire international, est calculée selon la méthode
d'évaluation appliquée par le Fonds monétaire international à
la date du jugement pour ses propres opérations et
transactions. La valeur, en droit de tirage spécial, d'une
monnaie nationale d'un État partie qui n'est pas membre du
Fonds monétaire international, est calculée de la façon
déterminée par cet État.
2. Toutefois, les États qui ne sont pas membres du Fonds
monétaire international et dont la législation ne permet pas
d'appliquer les dispositions du paragraphe 1 du présent
article, peuvent, au moment de la ratification ou de
l'adhésion, ou à tout moment par la suite, déclarer que la
limite de responsabilité du transporteur prescrite à l'article
21 est fixée, dans les procédures judiciaires sur leur
territoire, à la somme de 1 500 000 unités monétaires par
passager; 62 500 unités monétaires par passager pour ce qui
concerne le paragraphe 1 de l'article 22; 15 000 unités
monétaires par passager pour ce qui concerne le paragraphe 2 de
l'article 22; et 250 unités monétaires par kilogramme pour ce
qui concerne le paragraphe 3 de l'article 22. Cette unité
monétaire correspond à soixantecinq milligrammes et demi d'or
au titre de neuf cents millièmes de fin. Les sommes peuvent
être converties dans la monnaie nationale concernée en chiffres
ronds. La conversion de ces sommes en monnaie nationale
s'effectuera conformément à la législation de l'État en cause.
3. Le calcul mentionné dans la dernière phrase du paragraphe 1
du présent article et la conversion mentionnée au paragraphe 2
du présent article sont effectués de façon à exprimer en
monnaie nationale de l'État partie la même valeur réelle, dans
la mesure du possible, pour les montants prévus aux articles 21
et 22, que celle qui découlerait de l'application des trois
premières phrases du paragraphe 1 du présent article. Les États
parties communiquent au dépositaire leur méthode de calcul
conformément au paragraphe 1 du présent article ou les
résultats de la conversion conformément au paragraphe 2 du
présent article, selon le cas, lors du dépôt de leur instrument
de ratification, d'acceptation ou d'approbation de la présente
convention ou d'adhésion à celleci et chaque fois qu'un
changement se produit dans cette méthode de calcul ou dans ces
résultats.
Article 24
Révision des limites
1. Sans préjudice des dispositions de l'article 25 de la
présente convention et sous réserve du paragraphe 2 cidessous,
les limites de responsabilité prescrites aux articles 21, 22 et
23 sont révisées par le dépositaire tous les cinq ans, la
première révision intervenant à la fin de la cinquième année
suivant la date d'entrée en vigueur de la présente convention,
ou si la convention n'entre pas en vigueur dans les cinq ans
qui suivent la date à laquelle elle est pour la première fois
ouverte à la signature, dans l'année de son entrée en vigueur,
moyennant l'application d'un coefficient pour inflation
correspondant au taux cumulatif de l'inflation depuis la
révision précédente ou, dans le cas d'une première révision,
depuis la date d'entrée en vigueur de la convention. La mesure
du taux d'inflation à utiliser pour déterminer le coefficient
pour inflation est la moyenne pondérée des taux annuels de la
hausse ou de la baisse des indices de prix à la consommation
des États dont les monnaies composent le droit de tirage
spécial cité au paragraphe 1 de l'article 23.
2. Si la révision mentionnée au paragraphe précédent conclut
que le coefficient pour inflation a dépassé 10 %, le
dépositaire notifie aux États parties une révision des limites
de responsabilité. Toute révision ainsi adoptée prend effet six
mois après sa notification aux États parties. Si, dans les
trois mois qui suivent cette notification aux États parties,
une majorité des États parties notifie sa désapprobation, la
révision ne prend pas effet et le dépositaire renvoie la
question à une réunion des États parties. Le dépositaire
notifie immédiatement à tous les États parties l'entrée en
vigueur de toute révision.
3. Nonobstant le paragraphe 1 du présent article, la procédure
évoquée au paragraphe 2 du présent article est applicable à
tout moment, à condition qu'un tiers des États parties exprime
un souhait dans ce sens et à condition que le coefficient pour
inflation visé au paragraphe 1 soit supérieur à 30 % de ce
qu'il était à la date de la révision précédente ou à la date
d'entrée en vigueur de la présente convention s'il n'y a pas eu
de révision antérieure. Les révisions ultérieures selon la
procédure décrite au paragraphe 1 du présent article
interviennent tous les cinq ans à partir de la fin de la
cinquième année suivant la date de la révision intervenue en
vertu du présent paragraphe.
Article 25
Stipulation de limites
Un transporteur peut stipuler que le contrat de transport peut
fixer des limites de responsabilité plus élevées que celles qui
sont prévues dans la présente convention, ou ne comporter
aucune limite de responsabilité.
Article 26
Nullité des dispositions contractuelles
Toute clause tendant à exonérer le transporteur de sa
responsabilité ou à établir une limite inférieure à celle qui
est fixée dans la présente convention est nulle et de nul
effet, mais la nullité de cette clause n'entraîne pas la
nullité du contrat qui reste soumis aux dispositions de la
présente convention.
Article 27
Liberté de contracter
Rien dans la présente convention ne peut empêcher un
transporteur de refuser la conclusion d'un contrat de
transport, de renoncer aux moyens de défense qui lui sont
donnés en vertu de la présente convention ou d'établir des
conditions qui ne sont pas en contradiction avec les
dispositions de la présente convention.
Article 28
Paiements anticipés
En cas d'accident d'aviation entraînant la mort ou la lésion de
passagers, le transporteur, s'il y est tenu par la législation
de son pays, versera sans retard des avances aux personnes
physiques qui ont droit à un dédommagement pour leur permettre
de subvenir à leurs besoins économiques immédiats. Ces avances
ne constituent pas une reconnaissance de responsabilité et
elles peuvent être déduites des montants versés ultérieurement
par le transporteur à titre de dédommagement.
Article 29
Principe des recours
Dans le transport de passagers, de bagages et de marchandises,
toute action en dommages-intérêts, à quelque titre que ce soit,
en vertu de la présente convention, en raison d'un contrat ou
d'un acte illicite ou pour toute autre cause, ne peut être
exercée que dans les conditions et limites de responsabilité
prévues par la présente convention, sans préjudice de la
détermination des personnes qui ont le droit d'agir et de leurs
droits respectifs. Dans toute action de ce genre, on ne pourra
pas obtenir de dommages-intérêts punitifs ou exemplaires ni de
dommages à un titre autre que la réparation.
Article 30
Préposés, mandataires
Montant total de la réparation
1. Si une action est intentée contre un préposé ou un
mandataire du transporteur à la suite d'un dommage visé par la
présente convention, ce préposé ou mandataire, s'il prouve
qu'il a agi dans l'exercice de ses fonctions, pourra se
prévaloir des conditions et des limites de responsabilité que
peut invoquer le transporteur en vertu de la présente
convention.
2. Le montant total de la réparation qui, dans ce cas, peut
être obtenu du transporteur, de ses préposés et de ses
mandataires, ne doit pas dépasser lesdites limites.
3. Sauf pour le transport de marchandises, les dispositions des
paragraphes 1 et 2 du présent article ne s'appliquent pas s'il
est prouvé que le dommage résulte d'un acte ou d'une omission
du préposé ou du mandataire, fait soit avec l'intention de
provoquer un dommage, soit témérairement et avec conscience
qu'un dommage en résultera probablement.
Article 31
Délais de protestation
1. La réception des bagages enregistrés et des marchandises
sans protestation par le destinataire constituera présomption,
sauf preuve du contraire, que les bagages et marchandises ont
été livrés en bon état et conformément au titre de transport ou
aux indications consignées par les autres moyens visés à
l'article 3, paragraphe 2, et à l'article 4, paragraphe 2.
2. En cas d'avarie, le destinataire doit adresser au
transporteur une protestation immédiatement après la découverte
de l'avarie et, au plus tard, dans un délai de sept jours pour
les bagages enregistrés et de quatorze jours pour les
marchandises à dater de leur réception. En cas de retard, la
protestation devra être faite au plus tard dans les vingt et un
jours à dater du jour où le bagage ou la marchandise auront été
mis à sa disposition.
3. Toute protestation doit être faite par réserve écrite et
remise ou expédiée dans le délai prévu pour cette protestation.
4. À défaut de protestation dans les délais prévus, toutes
actions contre le transporteur sont irrecevables, sauf le cas
de fraude de celui-ci.
Article 32
Décès de la personne responsable
En cas de décès de la personne responsable, une action en
responsabilité est recevable, conformément aux dispositions de
la présente convention, à l'encontre de ceux qui représentent
juridiquement sa succession.
Article 33
Juridiction compétente
1. L'action en responsabilité devra être portée, au choix du
demandeur, dans le territoire d'un des États parties, soit
devant le tribunal du domicile du transporteur, du siège
principal de son exploitation ou du lieu où il possède un
établissement par le soin duquel le contrat a été conclu, soit
devant le tribunal du lieu de destination.
2. En ce qui concerne le dommage résultant de la mort ou d'une
lésion corporelle subie par un passager, l'action en
responsabilité peut être intentée devant l'un des tribunaux
mentionnés au paragraphe 1 du présent article ou, eu égard aux
spécificités du transport aérien, sur le territoire d'un État
partie où le passager a sa résidence principale et permanente
au moment de l'accident et vers lequel ou à partir duquel le
transporteur exploite des services de transport aérien, soit
avec ses propres aéronefs, soit avec les aéronefs d'un autre
transporteur en vertu d'un accord commercial, et dans lequel ce
transporteur mène ses activités de transport aérien à partir de
locaux que lui-même ou un autre transporteur avec lequel il a
conclu un accord commercial loue ou possède.
3. Aux fins du paragraphe 2:
a) "accord commercial" signifie un accord autre qu'un accord
d'agence conclu entre des transporteurs et portant sur la
prestation de services communs de transport aérien de
passagers;
b) "résidence principale et permanente" désigne le lieu unique
de séjour fixe et permanent du passager au moment de
l'accident. La nationalité du passager ne sera pas le facteur
déterminant à cet égard.
4. La procédure sera régie selon le droit du tribunal saisi de
l'affaire.
Article 34
Arbitrage
1. Sous réserve des dispositions du présent article, les
parties au contrat de transport de fret peuvent stipuler que
tout différend relatif à la responsabilité du transporteur en
vertu de la présente convention sera réglé par arbitrage. Cette
entente sera consignée par écrit.
2. La procédure d'arbitrage se déroulera, au choix du
demandeur, dans l'un des lieux de compétence des tribunaux
prévus à l'article 33.
3. L'arbitre ou le tribunal arbitral appliquera les
dispositions de la présente convention.
4. Les dispositions des paragraphes 2 et 3 du présent article
seront réputées faire partie de toute clause ou de tout accord
arbitral, et toute disposition contraire à telle clause ou à
tel accord arbitral sera nulle et de nul effet.
Article 35
Délai de recours
1. L'action en responsabilité doit être intentée, sous peine de
déchéance, dans le délai de deux ans à compter de l'arrivée à
destination, ou du jour où l'aéronef aurait dû arriver, ou de
l'arrêt du transport.
2. Le mode du calcul du délai est déterminé par la loi du
tribunal saisi.
Article 36
Transporteurs successifs
1. Dans les cas de transport régis par la définition du
paragraphe 3 de l'article 1, à exécuter par divers
transporteurs successifs, chaque transporteur acceptant des
voyageurs, des bagages ou des marchandises est soumis aux
règles établies par la présente convention, et est censé être
une des parties du contrat de transport, pour autant que ce
contrat ait trait à la partie du transport effectuée sous son
contrôle.
2. Au cas d'un tel transport, le passager ou ses ayants droit
ne pourront recourir que contre le transporteur ayant effectué
le transport au cours duquel l'accident ou le retard s'est
produit, sauf dans le cas où, par stipulation expresse, le
premier transporteur aura assuré la responsabilité pour tout le
voyage.
3. S'il s'agit de bagages ou de marchandises, le passager ou
l'expéditeur aura recours contre le premier transporteur, et le
destinataire ou le passager qui a le droit à la délivrance
contre le dernier, et l'un et l'autre pourront, en outre, agir
contre le transporteur ayant effectué le transport au cours
duquel la destruction, la perte, l'avarie ou le retard se sont
produits. Ces transporteurs seront solidairement responsables
envers le passager, ou l'expéditeur ou le destinataire.
Article 37
Droit de recours contre des tiers
La présente convention ne préjuge en aucune manière la question
de savoir si la personne tenue pour responsable en vertu de ses
dispositions a ou non un recours contre toute autre personne.
CHAPITRE IV
TRANSPORT INTERMODAL
Article 38
Transport intermodal
1. Dans le cas de transport intermodal effectué en partie par
air et en partie par tout autre moyen de transport, les
dispositions de la présente convention ne s'appliquent, sous
réserve du paragraphe 4 de l'article 18, qu'au transport aérien
et si celui-ci répond aux conditions de l'article 1.
2. Rien dans la présente convention n'empêche les parties, dans
le cas de transport intermodal, d'insérer dans le titre de
transport aérien des conditions relatives à d'autres modes de
transport, à condition que les stipulations de la présente
convention soient respectées en ce qui concerne le transport
par air.
CHAPITRE V
TRANSPORT AÉRIEN EFFECTUÉ PAR UNE PERSONNE AUTRE QUE LE
TRANSPORTEUR CONTRACTUEL
Article 39
Transporteur contractuel
Transporteur de fait
Les dispositions du présent chapitre s'appliquent lorsqu'une
personne (ci-après dénommée "transporteur contractuel") conclut
un contrat de transport régi par la présente convention avec un
passager ou un expéditeur ou avec une personne agissant pour le
compte du passager ou de l'expéditeur, et qu'une autre personne
(ci-après dénommée "transporteur de fait") effectue, en vertu
d'une autorisation donnée par le transporteur contractuel, tout
ou partie du transport, mais n'est pas, en ce qui concerne
cette partie, un transporteur successif au sens de la présente
convention. Cette autorisation est présumée, sauf preuve
contraire.
Article 40
Responsabilité respective du transporteur contractuel et du
transporteur de fait
Sauf disposition contraire du présent chapitre, si un
transporteur de fait effectue tout ou partie du transport qui,
conformément au contrat visé à l'article 39, est régi par la
présente convention, le transporteur contractuel et le
transporteur de fait sont soumis aux règles de la présente
convention, le premier pour la totalité du transport envisagé
dans le contrat, le second seulement pour le transport qu'il
effectue.
Article 41
Attribution mutuelle
1. Les actes et omissions du transporteur de fait ou de ses
préposés et mandataires agissant dans l'exercice de leurs
fonctions, relatifs au transport effectué par le transporteur
de fait, sont réputés être également ceux du transporteur
contractuel.
2. Les actes et omissions du transporteur contractuel ou de ses
préposés et mandataires agissant dans l'exercice de leurs
fonctions, relatifs au transport effectué par le transporteur
de fait, sont réputés être également ceux du transporteur de
fait. Toutefois, aucun de ces actes ou omissions ne pourra
soumettre le transporteur de fait à une responsabilité
dépassant les montants prévus aux articles 21, 22, 23 et 24.
Aucun accord spécial aux termes duquel le transporteur
contractuel assume des obligations que n'impose pas la présente
convention, aucune renonciation à des droits ou moyens de
défense prévus par la présente convention ou aucune déclaration
spéciale d'intérêt à la livraison, visée à l'article 22 de la
présente convention, n'auront d'effet à l'égard du transporteur
de fait, sauf consentement de ce dernier.
Article 42
Notification des ordres et protestations
Les instructions ou protestations à notifier au transporteur,
en application de la présente convention, ont le même effet
qu'elles soient adressées au transporteur contractuel ou au
transporteur de fait. Toutefois, les instructions visées à
l'article 12 n'ont d'effet que si elles sont adressées au
transporteur contractuel.
Article 43
Préposés et mandataires
En ce qui concerne le transport effectué par le transporteur de
fait, tout préposé ou mandataire de ce transporteur ou du
transporteur contractuel, s'il prouve qu'il a agi dans
l'exercice de ses fonctions, peut se prévaloir des conditions
et des limites de responsabilité applicables, en vertu de la
présente convention, au transporteur dont il est le préposé ou
le mandataire, sauf s'il est prouvé qu'il a agi de telle façon
que les limites de responsabilité ne puissent être invoquées
conformément à la présente convention.
Article 44
Cumul de la réparation
En ce qui concerne le transport effectué par le transporteur de
fait, le montant total de la réparation qui peut être obtenu de
ce transporteur, du transporteur contractuel et de leurs
préposés et mandataires quand ils ont agi dans l'exercice de
leurs fonctions, ne peut pas dépasser l'indemnité la plus
élevée qui peut être mise à charge soit du transporteur
contractuel, soit du transporteur de fait, en vertu de la
présente convention, sous réserve qu'aucune des personnes
mentionnées dans le présent article ne puisse être tenue pour
responsable au-delà de la limite applicable à cette personne.
Article 45
Notification des actions en responsabilité
Toute action en responsabilité, relative au transport effectué
par le transporteur de fait, peut être intentée, au choix du
demandeur, contre ce transporteur ou le transporteur
contractuel ou contre l'un et l'autre, conjointement ou
séparément. Si l'action est intentée contre l'un seulement de
ces transporteurs, ledit transporteur aura le droit d'appeler
l'autre transporteur en intervention devant le tribunal saisi,
les effets de cette intervention ainsi que la procédure qui lui
est applicable étant réglés par la loi de ce tribunal.
Article 46
Juridiction annexe
Toute action en responsabilité, prévue à l'article 45, doit
être portée, au choix du demandeur, sur le territoire d'un des
États parties, soit devant l'un des tribunaux où une action
peut être intentée contre le transporteur contractuel,
conformément à l'article 33, soit devant le tribunal du
domicile du transporteur de fait ou du siège principal de son
exploitation.
Article 47
Nullité des dispositions contractuelles
Toute clause tendant à exonérer le transporteur contractuel ou
le transporteur de fait de leur responsabilité en vertu du
présent chapitre ou à établir une limite inférieure à celle qui
est fixée dans le présent chapitre est nulle et de nul effet,
mais la nullité de cette clause n'entraîne pas la nullité du
contrat qui reste soumis aux dispositions du présent chapitre.
Article 48
Rapports entre transporteur contractuel et transporteur de fait
Sous réserve de l'article 45, aucune disposition du présent
chapitre ne peut être interprétée comme affectant les droits et
obligations existant entre les transporteurs, y compris tous
droits à un recours ou dédommagement.
CHAPITRE VI
AUTRES DISPOSITIONS
Article 49
Obligation d'application
Sont nulles et de nul effet toutes clauses du contrat de
transport et toutes conventions particulières antérieures au
dommage par lesquelles les parties dérogeraient aux règles de
la présente convention soit par une détermination de la loi
applicable, soit par une modification des règles de compétence.
Article 50
Assurance
Les États parties exigent que leurs transporteurs contractent
une assurance suffisante pour couvrir la responsabilité qui
leur incombe aux termes de la présente convention. Un
transporteur peut être tenu, par l'État partie à destination
duquel il exploite des services, de fournir la preuve qu'il
maintient une assurance suffisante couvrant sa responsabilité
au titre de la présente convention.
Article 51
Transport effectué dans des circonstances extraordinaires
Les dispositions des articles 3 à 5, 7 et 8 relatives aux
titres de transport ne sont pas applicables au transport
effectué dans des circonstances extraordinaires en dehors de
toute opération normale de l'exploitation d'un transporteur.
Article 52
Définition du terme "jour"
Lorsque dans la présente convention il est question de jours,
il s'agit de jours courants et non de jours ouvrables.
CHAPITRE VII
DISPOSITIONS PROTOCOLAIRES
Article 53
Signature, ratification et entrée en vigueur
1. La présente convention est ouverte à Montréal le 28 mai 1999
à la signature des États participant à la Conférence
internationale de droit aérien, tenue à Montréal du 10 au 28
mai 1999. Après le 28 mai 1999, la convention sera ouverte à la
signature de tous les États au siège de l'Organisation de
l'aviation civile internationale à Montréal jusqu'à ce qu'elle
entre en vigueur conformément au paragraphe 6 du présent
article.
2. De même, la présente convention sera ouverte à la signature
des organisations régionales d'intégration écono-mique. Pour
l'application de la présente convention, une "organisation
régionale d'intégration économique" est une organisation
constituée d'États souverains d'une région donnée qui a
compétence sur certaines matières régies par la convention et
qui a été dûment autorisée à signer et à ratifier, accepter,
approuver ou adhérer à la présente convention. Sauf au
paragraphe 2 de l'article 1, au paragraphe 1, alinéa b), de
l'article 3, à l'alinéa b) de l'article 5, aux articles 23, 33,
46 et à l'alinéa b) de l'article 57, toute mention faite d'un
"État partie" ou "d'États parties" s'applique également aux
organisations régionales d'intégration économique. Pour
l'application de l'article 24, les mentions faites d'"une
majorité des États parties" et d'"un tiers des États parties"
ne s'appliquent pas aux organisations régionales d'intégration
économique.
3. La présente convention est soumise à la ratification des
États et des organisations d'intégration économique qui l'ont
signée.
4. Tout État ou organisation régionale d'intégration écono-
mique qui ne signe pas la présente convention peut l'accepter,
l'approuver ou y adhérer à tout moment.
5. Les instruments de ratification d'acceptation, d'approbation
ou d'adhésion seront déposés auprès de l'Organisation de
l'aviation civile internationale, qui est désignée par les
présentes comme dépositaire.
6. La présente convention entrera en vigueur le soixantième
jour après la date du dépôt auprès du dépositaire du trentième
instrument de ratification, d'acceptation, d'approbation ou
d'adhésion et entre les États qui ont déposé un tel instrument.
Les instruments déposés par les organisations régionales
d'intégration économique ne seront pas comptées aux fins du
présent paragraphe.
7. Pour les autres États et pour les autres organisations
régionales d'intégration économique, la présente convention
prendra effet soixante jours après la date du dépôt d'un
instrument de ratification, d'acceptation, d'approbation ou
d'adhésion.
8. Le dépositaire notifiera rapidement à tous les signataires
et à tous les États parties:
a) chaque signature de la présente convention ainsi que sa
date;
b) chaque dépôt d'un instrument de ratification, d'acceptation,
d'approbation ou d'adhésion ainsi que sa date;
c) la date d'entrée en vigueur de la présente convention;
d) la date d'entrée en vigueur de toute révision des limites de
responsabilité établies en vertu de la présente convention;
e) toute dénonciation au titre de l'article 54.
Article 54
Dénonciation
1. Tout État partie peut dénoncer la présente convention par
notification écrite adressée au dépositaire.
2. La dénonciation prendra effet cent quatre-vingt jours après
la date à laquelle le dépositaire aura reçu la notification.
Article 55
Relation avec les autres instruments de la Convention de
Varsovie
La présente convention l'emporte sur toutes règles s'appliquant
au transport international par voie aérienne:
1) entre États parties à la présente convention du fait que ces
États sont communément parties aux instruments suivants:
a) Convention pour l'unification de certaines règles relatives
au transport aérien international, signée à Varsovie le 12
octobre 1929 (appelée ci-après la Convention de Varsovie);
b) Protocole portant modification de la Convention pour
l'unification de certaines règles relatives au transport aérien
international signée à Varsovie le 12 octobre 1929, fait à La
Haye le 28 septembre 1955 (appelé ci-après le Protocole de La
Haye);
c) Convention complémentaire à la Convention de Varsovie, pour
l'unification de certaines règles relatives au transport aérien
international effectué par une personne autre que le
transporteur contractuel, signée à Guadalajara le 18 septembre
1961 (appelée ci-après la Convention de Guadalajara);
d) Protocole portant modification de la Convention pour
l'unification de certaines règles relatives au transport aérien
international signée à Varsovie le 12 octobre 1929 amendée par
le protocole fait à La Haye le 28 septembre 1955, signé à
Guatemala le 8 mars 1971 (appelé ci-après le Protocole de
Guatemala);
e) Protocoles additionnels nos 1 à 3 et Protocole de Montréal
n 4 portant modification de la Convention de Varsovie amendée
par le Protocole de La Haye ou par la Convention de Varsovie
amendée par le Protocole de La Haye et par le Protocole de
Guatemala, signés à Montréal le 25 septembre 1975 (appelés ci-
après les Protocoles de Montréal); ou
2) dans le territoire de tout État partie à la présente
convention du fait que cet État est partie à un ou plusieurs
des instruments mentionnés aux alinéas a) à e) ci-dessus.
Article 56
États possédant plus d'un régime juridique
1. Si un État comprend deux unités territoriales ou davantage
dans lesquelles des régimes juridiques différents s'appliquent
aux questions régies par la présente convention, il peut, au
moment de la signature, de la ratification, de l'acceptation,
de l'approbation ou de l'adhésion, déclarer que ladite
convention s'applique à toutes ses unités territoriales ou
seulement à l'une ou plusieurs d'entre elles et il peut à tout
moment modifier cette déclaration en en soumettant une
nouvelle.
2. Toute déclaration de ce genre est communiquée au dépositaire
et indique expressément les unités territoriales auxquelles la
convention s'applique.
3. Dans le cas d'un État partie qui a fait une telle
déclaration:
a) les références, à l'article 23, à la "monnaie nationale"
sont interprétées comme signifiant la monnaie de l'unité
territoriale pertinente dudit État;
b) à l'article 28, la référence à la "loi nationale" est
interprétée comme se rapportant à la loi de l'unité
territoriale pertinente dudit État.
Article 57
Réserves
Aucune réserve ne peut être admise à la présente convention, si
ce n'est qu'un État partie peut à tout moment déclarer, par
notification adressée au dépositaire, que la présente
convention ne s'applique pas:
a) aux transports aériens internationaux effectués et exploités
directement par cet État à des finns non commerciales
relativement à ses fonctions et devoirs d'État souverain;
b) au transport de personnes, de bagages et de marchandises
effectué pour ses autorités militaires à bord d'aéronefs
immatriculés dans ou loués par ledit État partie et dont la
capacité entière a été réservée par ces autorités ou pour le
compte de celles-ci.
EN FOI DE QUOI les plénipotentiaires soussignés, dûment
autorisés, ont signé la présente convention.
FAIT à Montréal le 28e jour du mois de mai de l'an mil neuf
cent quatre-vingt-dix-neuf dans les langues française,
anglaise, arabe, chinoise, espagnole et russe, tous les textes
faisant également foi. La présente convention restera déposée
aux archives de l'Organisation de l'aviation civile
internationale, et le dépositaire en transmettra des copies
certifiées conformes à tous les États parties à la Convention
de Varsovie, au Protocole de La Haye, à la Convention de
Guadalajara, au Protocole de Guatemala et aux Protocoles de
Montréal.
KONVENTION OM VISSA ENHETLIGA REGLER FÖR INTERNATIONELLA
LUFTTRANSPORTER
DE FÖRDRAGSSLUTANDE STATERNA,
SOM ERKÄNNER betydelsen av konventionen rörande fastställande
av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om internationell
luftbefordran, undertecknad i Warszawa den 12 oktober 1929,
nedan kallad "Warszawakonventionen", och av andra, därmed
förknippade instrument för harmonisering av lagstiftningen om
civil luftfart,
SOM ERKÄNNER behovet av att modernisera och konsolidera
Warszawakonventionen och andra till den knutna dokument,
SOM ERKÄNNER betydelsen av att skydda konsumenternas intressen
i samband med internationella lufttransporter och av att sörja
för rättvis ersättning enligt kompensationsprincipen,
SOM ÅTERIGEN BEKRÄFTAR att det är önskvart med en metodisk
utveckling av de internationella lufttransporterna och med en
störningsfri transport av passagerare, bagage och gods i
enlighet med principerna och målen i den konvention angående
internationell civil luftfart som avslutades i Chicago den 7
december 1944,
SOM ÄR ÖVERTYGADE OM att det bästa sättet att uppnå en rättvis
sammanvägning av alla intressen är att ytterligare harmonisera
och kodifiera vissa bestämmelser för internationella
lufttransporter genom att anta en ny konvention,
HAR KOMMIT ÖVERENS OM FÖLJANDE.
KAPITEL I
ALLMÄNNA BESTÄMMELSER
Artikel 1
Tillämpningsområde
1. Denna konvention är tillämplig på varje internationell
transport av personer, bagage eller gods som utförs med
luftfartyg mot ersättning. Den är också tillämplig på
transporter med luftfartyg som lufttransportföretag utför utan
ersättning.
2. I denna konvention avses med "internationell transport"
varje transport där avgångs- och destinationsorten enligt
parternas överenskommelse - oavsett om transportavbrott eller
byte av luftfartyg förekommer - ligger antingen inom två
fördragsslutande staters territorier eller inom en och samma
fördragsslutande stats territorium om en överenskommen
mellanlandning görs inom en annan stats territorium, även om
den staten inte tillträtt konventionen. Transport mellan två
platser på en och samma fördragsslutande stats territorium utan
överenskommen mellanlandning på en annan stats territorium
anses inte som internationell transport enligt denna
konvention.
3. I denna konvention anses en transport som utförs av flera
transportörer efter varandra vara en enda transport, oavsett om
det slutits ett eller flera avtal om denna, förutsatt att
parterna betraktar transporten som en enda transport;
transporten förlorar inte sin internationella karaktär enbart
för att ett eller flera av avtalen helt skall fullgöras inom en
och samma stats territorium.
4. Denna konvention skall även tillämpas på sådana transporter
som avses i kapitel V.
Artikel 2
Transporter som utförs av en stat och transporter av post
1. Denna konvention skall tillämpas på transporter som utförs
av en stat, kommun eller annat offentligt organ och som
uppfyller villkoren i artikel 1.
2. Vid transport av post är transportören ansvarig enbart
gentemot postbefordringsföretaget och i enlighet med de regler
som gäller för förhållandet mellan transportörer och
postbefordringsföretag.
3. Med undantag för vad som anges i punkt 2 skall konventionen
inte tillämpas på posttransporter.
KAPITEL II
DOKUMENTATION SAMT PARTERNAS SKYLDIGHETER VID TRANSPORT AV
PASSAGERARE, BAGAGE OCH GODS
Artikel 3
Passagerare och bagage
1. För passagerartransporter skall individuella eller
kollektiva transporthandlingar tillhandahållas som innehåller:
a) uppgift om avgångs- och destinationsort;
b) om avgångs- och destinationsorten ligger inom samma
fördragsslutande stats territorium och en eller flera
mellanlandningar enligt vad som har överenskommits skall ske
inom en annan stats territorium, uppgift om platsen för minst
en sådan mellanlandning.
2. Någon transporthandling behöver dock inte tillhandahållas,
om uppgifterna som avses i punkt 1 registreras på annat sätt. I
sådant fall skall transportören erbjuda passageraren en
utskrift av de registrerade uppgifterna.
3. Transportören skall ge passageraren ett bagagekvitto för
varje incheckad bagageenhet.
4. Passageraren skall skriftligen upplysas om att denna
konvention, när den är tilllämplig, reglerar och eventuellt
begränsar transportörens skadeståndsansvar för dödsfall eller
skada, för bagage som förstörts, förlorats eller skadats och
för förseningar.
5. Transportavtalets befintlighet eller giltighet påverkas inte
av att de föregående punkterna åsidosätts; också i sådant fall
omfattas avtalet av bestämmelserna i denna konvention,
inbegripet bestämmelserna om ansvarsbegränsning.
Artikel 4
Gods
1. För varje godstransport skall en flygfraktsedel
tillhandahållas.
2. Någon flygfraktsedel behöver dock inte tillhandahållas, om
uppgifterna angående transporten registreras på annat sätt. I
sådant fall skall transportören om avsändaren begär det
tillhandahålla avsändaren ett godskvitto som gör det möjligt
att identifiera försändelsen och ger tillgång till de uppgifter
om transporten som registrerats.
Artikel 5
Flygfraktsedelns och godskvittots innehåll
Flygfraktsedeln eller godskvittot skall innehålla:
a) uppgift om avgångsort och destinationsort;
b) om avgångs- och destinationsorten ligger inom samma
fördragsslutande stats territorium och en eller flera
mellanlandningar enligt vad som har överenskommits skall ske
inom en annan stats territorium, uppgift om platsen för minst
en sådan mellanlandning;
c) uppgift om försändelsens vikt.
Artikel 6
Handling med uppgifter om godsets art
Om det behövs för att skyldigheter enligt tullens, polisens
eller någon annan myndighets föreskrifter skall kunna
fullgöras, får det begäras av avsändaren att denne skall
tillhandahålla en skriftlig handling med upplysningar om
godsets art. Denna bestämmelse medför inte någon skyldighet
eller något skadeståndsansvar för transportören.
Artikel 7
Beskrivning av flygfraktsedeln
1. Flygfraktsedeln skall upprättas av avsändaren i tre
originalexemplar.
2. Det första exemplaret skall förses med beteckningen "för
transportören" och undertecknas av avsändaren. Det andra
exemplaret skall förses med beteckningen "för mottagaren" och
undertecknas av avsändaren och transportören. Det tredje
exemplaret skall undertecknas av transportören och överlämnas
till avsändaren när godset har tagits emot.
3. Avsändarens och transportörens underskrifter får vara
tryckta eller stämplade.
4. Om inte annat visas, skall transportören anses ha handlat på
avsändarens uppdrag om transportören upprättat flygfraktsedeln
på dennes begäran.
Artikel 8
Transporthandling för flera godsenheter
När transporten avser flera godsenheter
a) har transportören rätt att begära att avsändaren upprättar
separata flygfraktsedlar;
b) har avsändaren rätt att begära att transportören lämnar över
separata godskvitton, om uppgifterna i enlighet med artikel 4,
andra stycket, registrerats på annat sätt.
Artikel 9
Bristfälliga handlingar
Transportavtalets befintlighet eller giltighet påverkas inte av
att artiklarna 4-8 åsidosätts, och avtalet omfattas även i
sådant fall av bestämmelserna i denna konvention, inbegripet
bestämmelserna om ansvarsbegränsning.
Artikel 10
Ansvar för uppgifterna i handlingarna
1. Avsändaren ansvarar för riktigheten hos uppgifter och
upplysningar om godset som denne eller någon som har handlat på
dennes uppdrag har lämnat på flygfraktsedeln eller på
godskvittot eller registrerat på annat sätt i enlighet med
artikel 4.2. Detta gäller också, om den som handlar på
avsändarens uppdrag samtidigt är ombud för transportören.
2. Avsändaren skall ersätta transportören för de skador som
transportören eller någon som transportören ansvarar för
orsakats på grund av att de uppgifter eller upplysningar som
har lämnats av avsändaren eller på dennes uppdrag är oriktiga
eller ofullständiga.
3. Om inte annat följer av punkterna 1 och 2 skall
transportören ersätta avsändaren för de skador som avsändaren
eller någon som avsändaren ansvarar för lidit på grund av att
de uppgifter eller upplysningar som lämnats av transportören
eller på dennes uppdrag och förts in på godskvittot eller
registrerats på annat sätt i enlighet med artikel 4.2, är
oriktiga eller ofullständiga.
Artikel 11
Handlingarnas bevisvärde
1. Flygfraktsedeln eller godskvittot skall, om inte annat
visas, anses styrka att ett transportavtal ingåtts, att godset
accepterats samt att de villkor som anges på flygfraktsedeln
eller godskvittot har godtagits.
2. Om inte annat visas, skall uppgifterna på flygfraktsedeln
eller godskvittot om godsets vikt, mått eller förpackning eller
om antalet godsenheter anses styrkta; uppgifterna på
flygfraktsedeln eller godskvittot om godsets mängd, volym eller
skick skall anses ha bevisvärde endast under förutsättning att
transportören i avsändarens närvaro har kontrollerat dem och på
flygfraktsedeln eller godskvittot intygat detta, eller om
uppgifterna avser godsets synliga skick.
Artikel 12
Rätt att förfoga över godset
1. Utan att det påverkar avsändarens skyldigheter enligt
transportavtalet, har denne rätt att förfoga över godset genom
att återta det på avgångs- eller destinationsflygplatsen eller
stoppa det vid landning under resan eller bestämma att godset
på destinationsorten eller under resan skall avlämnas till
någon annan än den som ursprungligen har angetts som mottagare
eller begära att det skall skickas tillbaka till
avgångsflygplatsen. Avsändaren får dock inte utöva sin rätt att
förfoga över godset på ett sådant sätt att det medför skada för
transportören eller för någon annan avsändare, och avsändaren
måste ersätta de extra kostnader som uppkommer genom utövandet
av denna rätt.
2. Om avsändarens anvisningar inte kan verkställas, skall
transportören omedelbart underrätta avsändaren om detta.
3. Om transportören följer avsändarens anvisningar utan att
begära att dennes exemplar av flygfraktsedeln eller godskvittot
skall visas upp, ansvarar transportören med bibehållen
regressrätt mot avsändaren för de skador som därigenom uppstår
för den rättmätige innehavaren av nämnda exemplar.
4. Avsändarens rätt upphör när mottagarens rätt inträder i
enlighet med artikel 13. Om mottagaren vägrar att ta emot
godset eller om denne inte är anträffbar, får dock avsändaren
åter rätt att förfoga över godset.
Artikel 13
Avlämnande av gods
1. Utom i de fall då avsändaren har utövat sin rätt enligt
artikel 12, har mottagaren rätt att begära att få ut godset av
transportören när detta har kommit fram till destinationsorten,
förutsatt att mottagaren betalar vad transportören har rätt att
fordra samt uppfyller transportvillkoren.
2. Om inte annat har avtalats, skall transportören genast
underrätta mottagaren när godset har kommit fram.
3. Om transportören erkänner att godset har förlorats, eller om
godset inte har kommit fram inom sju dagar efter den dag då det
borde ha anlänt, får mottagaren göra sina rättigheter enligt
transportavtalet gällande mot transportören.
Artikel 14
Avsändarens och mottagarens utövande av sina rättigheter
Såväl avsändaren som mottagaren får göra gällande sina
rättigheter enligt artiklarna 12 och 13 i eget namn, under
förutsättning att de uppfyller sina förpliktelser enligt
transportavtalet, oavsett om de handlar för egen räkning eller
på någon annans uppdrag.
Artikel 15
Förhållandet mellan avsändare och mottagare och gentemot tredje
män
1. Artiklarna 12-14 inverkar varken på avsändarens eller
mottagarens inbördes förhållande eller det inbördes
förhållandet mellan tredje män vars rätt härleder sig från
avsändaren eller mottagaren.
2. Avvikelser från bestämmelserna i artiklarna 12-14 gäller
endast om de uttryckligen är införda på flygfraktsedeln eller
godskvittot.
Artikel 16
Skyldigheter enligt tullens, ordningsmaktens och andra
myndigheters föreskrifter
1. Avsändaren skall lämna de upplysningar och skriftliga
handlingar som behövs för att uppfylla tullens, polisens och
andra myndigheters formföreskrifter innan godset får lämnas
till mottagaren. Avsändaren skall ersätta transportören för den
skada som uppstår för transportören på grund av att sådana
upplysningar eller handlingar saknas eller är ofullständiga
eller oriktiga, om inte transportören eller någon av
transportörens anställda eller uppdragstagare har orsakat
skadan genom fel eller försummelse.
2. Transportören är inte skyldig att undersöka upplysningarnas
eller handlingarnas riktighet eller fullständighet.
KAPITEL III
FRAKTFÖRARENS SKADESTÅNDSANSVAR OCH ERSÄTTNINGENS OMFATTNING
Artikel 17
Passagerares dödsfall eller skada - Skada på bagage
1. Transportören ansvarar för dödsfall eller kroppsskada som
tillfogats passagerare under förutsättning att den
skadebringande händelsen inträffat ombord på luftfartyget eller
vid ombordstigningen eller avstigningen.
2. Transportören ansvarar om incheckat bagage förstörts,
förlorats eller skadats under förutsättning att den
skadebringande händelsen inträffat ombord på luftfartyget eller
under den tid då bagaget var i transportörens vård.
Transportören ansvarar dock inte i den mån skadan orsakas av
bagagets egenskaper eller av en inneboende defekt eller svaghet
hos det. När det gäller handbagage, inbegripet personliga
tillhörigheter, ansvarar transportören för skador, om
transportören eller dennes anställda eller uppdragstagare har
orsakat skadan genom fel eller försummelse.
3. Om transportören erkänner att incheckat bagage har förlorats
eller om det incheckade bagaget inte har kommit fram inom
tjugoen dagar efter den dag då det skulle ha anlänt, har
passageraren rätt att göra sina rättigheter enligt
transportavtalet gällande mot transportören.
4. Om inget annat anges, avses i denna konvention med "bagage"
både incheckat bagage och handbagage.
Artikel 18
Skada på gods
1. Transportören ansvarar om gods förstörts, förlorats eller
skadats under förutsättning att den skadebringande händelsen
inträffat under lufttransporten.
2. Transportören ansvarar dock inte i den mån skadan enligt vad
transportören visar orsakats av:
a) godsets egenskaper eller av en inneboende defekt eller
svaghet hos det;
b) bristfällig förpackning av godset som har utförts av någon
annan än transportören eller transportörens anställda eller
uppdragstagare;
c) krigshandling eller väpnad konflikt; eller
d) myndighetsutövning i samband med att godset förs in i eller
ut ur en stat eller transiteras.
3. Med "lufttransport" i första stycket avses den tid under
vilken godset är i transportörens vård.
4. Lufttransporten omfattar dock inte sådana transporter till
lands, till sjöss eller på en inre vattenväg som sker utanför
en flygplats. När en sådan transport utförs för lastning,
avlämnande eller omlastning på grund av transportavtalet, skall
dock varje skada anses ha uppkommit till följd av en händelse
under lufttransporten, om inte annat visas. Om transportören
utan avsändarens samtycke ersätter hela eller delar av en
transport som enligt avtalet mellan parterna skall ske i form
av en lufttransport med ett annat transportslag, skall
lufttransporten anses omfatta även denna del av transporten.
Artikel 19
Försening
Transportören ansvarar för skador till följd av försening vid
lufttransporter av passagerare, bagage och gods. Transportören
ansvarar dock inte för sådana skador om transportören visar att
denne och dennes anställda eller uppdragstagare har vidtagit
alla de åtgärder som rimligen kan begäras för att undvika
skadorna eller att det var omöjligt att vidta sådana åtgärder.
Artikel 20
Jämkning
Om transportören visar att en skada orsakats helt eller delvis
av vårdslöshet eller underlåtenhet eller annan oriktig handling
av den som begär ersättning eller av någon från vilken den som
begär ersättning härleder sin rätt, skall transportören helt
eller delvis vara befriad från skadeståndsansvar gentemot den
som begär ersättning i den utsträckning som vårdslösheten eller
underlåtenheten helt eller delvis orsakat skadan. Om en
passagerare har dödats eller skadats och om någon annan än
passageraren begär ersättning med anledning därav, skall
transportören också vara helt eller delvis befriad från
skadeståndsansvar om passageraren själv orsakat eller medverkat
till skadan genom vårdslöshet eller underlåtenhet eller annan
oriktig handling. Denna artikel gäller alla bestämmelser om
skadeståndsansvar i denna konvention, även artikel 21.1.
Artikel 21
Ersättning för passagerares dödsfall eller skada
1. För sådana skador som avses i artikel 17.1 och som inte
överstiger 100 000 särskilda dragningsrätter för varje enskild
passagerare kan transportören varken undgå eller begränsa sitt
skadeståndsansvar.
2. För sådana skador som avses i artikel 17.1 är transportörens
skadeståndsansvar begränsat till 100 000 särskilda
dragningsrätter för varje enskild passagerare om transportören
visar:
a) att skadan inte vållats av transportörens eller dennes
anställdas eller uppdragstagares vårdslöshet eller annan
oriktig handling eller underlåtenhet; eller
b) att skadan uteslutande orsakats av tredje mans vårdslöshet
eller annan oriktig handling eller underlåtenhet.
Artikel 22
Ansvarsbegränsning beträffande försening, bagage och gods
1. För skador på grund av försening enligt artikel 19 vid
transport av passagerare är transportörens skadeståndsansvar
begränsat till 4 150 särskilda dragningsrätter för varje
passagerare.
2. Vid transport av bagage är transportörens skadeståndsansvar
om bagaget förstörts, förlorats, skadats eller försenats
begränsat till 1 000 särskilda dragningsrätter för varje
enskild passagerare, om inte passageraren, när det incheckade
bagaget överlämnades till transportören, gjorde en särskild
förklaring om det intresse som är knutet till att bagaget
avlämnas på destinationsorten och betalade tilläggsavgift om en
sådan begärdes. I sådant fall gäller det då uppgivna beloppet
som gräns för transportörens skadeståndsansvar, om inte
transportören kan visa att detta belopp är högre än värdet av
passagerarens faktiska intres- se av att bagaget avlämnas på
destinationsorten.
3. Vid transport av gods är transportörens ansvar för skada om
godset förstörts, förlorats, skadats eller försenats begränsat
till 17 särskilda dragningsrätter per kilogram, om inte
avsändaren, när godset överlämnades till transportören, gjorde
en särskild förklaring om det intresse som är knutet till att
godset avlämnas på destinationsorten och betalade
tilläggsavgift om en sådan begärdes. I sådant fall gäller det
då uppgivna beloppet som gräns för transportörens
skadeståndsansvar, om inte transportören kan visa att detta
belopp är högre än värdet av avsändarens faktiska intresse av
att godset avlämnas på destinationsorten.
4. Om endast en del av godset eller endast ett föremål i detta
förstörs, förloras, skadas eller försenas, skall endast vikten
av denna godsenhet utgöra grund för beräkning av gränsen för
transportörens skadeståndsansvar. Om värdet av andra
godsenheter, som omfattas av samma flygfraktsedel, godskvitto
eller registrering på annat sätt i enlighet med artikel 2.4,
påverkas av förstörelsen, förlusten, skadan eller förseningen,
skall den sammanlagda vikten på dessa godsenheter medräknas när
gränsen för transportörens skadeståndsansvar skall bestämmas.
5. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller inte om det visas att
transportören eller dennes anställda eller uppdragstagare genom
en handling eller underlåtenhet orsakat skadan i avsikt att
skada eller av grov oaktsamhet och med vetskap om att en skada
troligen skulle bli följden. Detta gäller dock i fråga om
transportörens anställda och uppdragstagare endast om det visas
att de handlat under utövande av tjänsten eller uppdraget.
6. De ansvarsgränser som anges i artikel 21 och i denna artikel
skall inte hindra domstolen att därutöver i enlighet med
nationell lagstiftning helt eller delvis utdöma ersättning för
kärandens rättegångskostnader och för andra utgifter som
käranden haft till följd av en process, inbegripet upplupen
ränta. Detta gäller dock inte om transportören inom sex månader
från den skadebringande händelsen eller innan talan väcktes, om
detta inträffar senare, skriftligen har erbjudit käranden minst
lika mycket i ersättning som det utdömda skadeståndet, ej
medräknat rättegångskostnader och andra utgifter till följd av
processen.
Artikel 23
Omräkning av monetära enheter
1. Med "särskilda dragningsrätter" avses i denna konvention de
särskilda dragningsrätter som fastställs av Internationella
valutafonden. Vid rättsliga förfaranden skall omräkning av
beloppen till nationell valuta ske på grundval av valutornas
värde uttryckt i särskilda dragningsrätter den dag då domen
meddelas. Värdet av en fördragsslutande stats nationella valuta
uttryckt i särskilda dragningsrätter skall, för en stat som är
medlem av Internationella valutafonden, bestämmas enligt den
beräkningsmetod som ifrågavarande dag tillämpas av valutafonden
för dess verksamhet och transaktioner. Värdet av en
fördragsslutande stats nationella valuta uttryckt i särskilda
dragningsrätter skall för en stat som inte är medlem av
Internationella valutafonden beräknas på det sätt som den
staten bestämmer.
2. En stat som inte är medlem av Internationella valutafonden
och vars lag inte medger att de bestämmelser som anges i punkt
1 tillämpas får dock, vid ratifikations- eller
anslutningstillfället eller när som helst därefter, förklara
att den ansvarsgräns för transportören som gäller enligt
artikel 21 skall vara 1 500 000 monetära enheter per
passagerare vid rättsliga förfaranden inom deras territorium,
62 500 monetära enheter per passagerare när det gäller artikel
22.1, 15 000 monetära enheter per passagerare när det gäller
artikel 22.2 och 250 monetära enheter per kilogram när det
gäller artikel 22.3. Denna monetära enhet motsvarar 65,5
milligram guld av 0,900 finhet. Belopp enligt denna punkt som
räknats om till nationellt myntslag får rundas av. Omräkningen
av beloppen skall ske enligt den ifrågavarande statens lag.
3. Den beräkning som nämns i sista meningen i punkt 1 och den
omräkningsmetod som nämns i punkt 2 skall göras så att
resultatet i den fördragsslutande statens nationella valuta för
de belopp som anges i artiklarna 21 och 22 så långt möjligt ger
uttryck för samma realvärde som en beräkning enligt de tre
första meningarna i punkt 1 skulle göra. När en
fördragsslutande stat deponerar ett ratifikations-, antagande-,
godkännande- eller anslutningsinstrument avseende denna
konvention och vid varje ändring av ett sådant instrument,
skall den staten underrätta depositarien om den beräkningsmetod
som staten tillämpar enligt punkt 1 respektive om resultatet av
omräkningen enligt punkt 2.
Artikel 24
Översyn av ansvarsgränserna
1. Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna i
artikel 25, skall depositarien, med beaktande av punkt 2 nedan,
vart femte år se över de ansvarsgränser som föreskrivs i
artiklarna 21-23, varvid den första översynen skall genomföras
i slutet av det femte året efter dagen för konventionens
ikraftträdande eller, om denna inte träder i kraft inom fem år
efter det att den öppnats för undertecknande, under det första
år som konventionen är i kraft, på grundval av en
inflationsfaktor motsvarande den ackumulerade inflationstakten
sedan den senaste översynen eller, vid den första översynen,
sedan dagen för konventionens ikraftträdande. För
fastställandet av inflationsfaktorn skall inflationstakten
beräknas som vägt genomsnitt av den årliga ändringen i de
staters konsumentprisindex, vilkas valutor omfattar den
särskilda dragningsrätt som nämns i artikel 23.1.
2. Om resultatet av översynen enligt punkt 1 är en
inflationsfaktor som överstiger 10 %, skall depositarien
underrätta de fördragsslutande staterna om ändringen av
ansvarsgränserna. Ändringen skall träda i kraft sex månader
efter det att de fördragsslutande staterna underrättats. Om en
majoritet av de fördragsslutande staterna inom tre månader
efter det att de har underrättats om ändringen meddelar att de
inte godkänner den, skall ändringen inte träda i kraft, och
depositarien skall hänskjuta ärendet till ett möte mellan de
fördragsslutande staterna. Depositarien skall omgående
underrätta alla fördragsslutande stater om när en ändring
träder ikraft.
3. Utan hinder av punkt 1 skall förfarandet enligt punkt 2
tillämpas närhelst en tredjedel av de fördragsslutande staterna
så önskar, förutsatt att inflationsfaktorn enligt första
stycket överstiger 30 % sedan den senaste ändringen eller, om
det ännu inte gjorts någon ändring, sedan dagen för
konventionens ikraftträdande. Påföljande översyner enligt
förfarandet i punkt 1 skall göras vart femte år och för första
gången i slutet av det femte året efter dagen för översyn
enligt denna punkt.
Artikel 25
Avtal om ansvarsgränser
En transportör får föreskriva att högre ansvarsgränser än de
som fastställs i denna konvention skall gälla för
transportavtalet eller att inga ansvarsgränser alls skall
gälla.
Artikel 26
Ogiltiga avtalsvillkor
Varje avtalsvillkor som har till syfte att befria transportören
från skadeståndsansvar eller att bestämma lägre ansvarsgränser
än de som fastställts i denna konvention är ogiltigt, men
transportavtalet som sådant är ändå giltigt och omfattas av
bestämmelserna i konventionen.
Artikel 27
Frihet att ingå avtal
Inget i denna konvention skall hindra transportören från att
vägra att sluta transportavtal, avstå från att göra gällande
ansvarsfrihetsgrunder enligt konventionen eller fastställa
villkor som inte strider mot konventionen.
Artikel 28
Förskott
Vid flygolyckor som medför att passagerare dödas eller skadas
skall transportören, om dess nationella lagstiftning kräver
det, omgående betala förskott till de fysiska personer som är
ersättningsberättigade för att täcka deras omedelbara
ekonomiska behov. Ett sådant förskott innebär inte något
medgivande av skadeståndsansvar och får frånräknas de
eventuella ersättningsbelopp som transportören senare betalar.
Artikel 29
Grund för ersättningskrav
I fråga om transporter av passagerare, bagage eller gods får en
talan om skadestånd, oavsett hur den grundats - med stöd av
konventionen, inomkontraktuellt, utomkontraktuellt eller på
annan grund - föras endast på de villkor och inom de gränser
som fastställs i denna konvention, oavsett vem eller vilka som
har rätt att föra talan och vilken rätt som tillkommer dem. Vid
en sådan talan är bestraffande, avskräckande eller andra
ickekompensatoriska skadeposter inte ersättningsgilla.
Artikel 30
Anställda och uppdragstagare - sammanlagda skadeståndskrav
1. Om talan förs beträffande skada som omfattas av konventionen
mot någon av transportörens anställda eller uppdragstagare, får
dessa åberopa samma villkor och ansvarsgränser som
transportören, om de kan visa att de handlat under utövande av
tjänsten eller uppdraget.
2. Den sammanlagda ersättning som transportören och dennes
anställda och uppdragstagare åläggs att utge får inte
överskrida de nämnda gränserna.
3. Utom vid transport av gods gäller bestämmelserna i punkt 1
och 2 inte, om det visas att transportörens anställda eller
uppdragstagare orsakat skadan genom handling eller
underlåtenhet i avsikt att skada eller av grov oaktsamhet och
med vetskap om att en skada troligen skulle bli följden.
Artikel 31
Tidsfrist för reklamationer
1. Om inte annat visas, skall incheckat bagage eller gods som
mottagaren tar emot utan anmärkning anses vara avlämnat i gott
skick och i överensstämmelse med transporthandlingen eller den
registrering på annat sätt som avses i artikel 3.2, och artikel
4.2.
2. Den person till vilket bagaget eller godset skall avlämnas
skall reklamera eventuella skador hos transportören omgående
efter upptäckten, dock senast sju dagar från mottagandet när
det gäller bagage och senast fjorton dagar från mottagandet i
fråga om gods. Vid försening skall reklamation ske inom 21
dagar från den dag då bagaget eller godset ställdes till denna
persons förfogande.
3. Reklamation skall göras skriftligen och skall ha lämnats
eller avsänts inom den ovan angivna tiden.
4. Om någon reklamation inte görs inom den ovan angivna tiden,
får talan föras mot transportören endast om denne förfarit
svikligt.
Artikel 32
Skadeståndsansvarigs död
Om den skadeståndsansvarige har avlidit, får en talan om
ersättning enligt denna konvention föras mot den som lagligen
företräder dödsboet.
Artikel 33
Jurisdiktion
1. Talan om ersättning skall väckas inom något av de
fördragsslutande staternas territorier. Käranden får välja att
väcka talan antingen vid domstolen i den ort där transportören
har sitt hemvist, där transportörens huvudkontor ligger eller
där det kontor ligger, genom vilket avtalet slutits, eller
också vid domstolen på destinationsorten.
2. Talan om ersättning då en passagerare dödats eller skadats
får väckas antingen vid någon av de domstolar som nämns i punkt
1 eller inom den fördragsslutande stats territorium där
passageraren vid olyckstillfället hade sin huvudsakliga och
stadigvarande bostad, från eller till vilket transportören
bedriver lufttransport av passagerare, antingen med eget
luftfartyg eller med någon annan transportörs luftfartyg på
grundval av ett affärsavtal och där transportören bedriver sin
verksamhet för lufttransport av passagerare från lokaler som
ägs eller hyrs av transportören själv eller av någon annan
transportör med vilken transportören har slutit ett
affärsavtal.
3. I punkt 2 avses med
a) affärsavtal: ett avtal, som inte är ett förmedlingsavtal,
mellan transportörer om tillhandahållande av gemensamma
tjänster för lufttransport av passagerare,
b) huvudsaklig och stadigvarande bostad: passagerarens fasta
och stadigvarande hemvist vid olyckstillfället. Passagerarens
nationalitet skall inte vara avgörande i detta avseende.
4. I rättegångsfrågor skall lagen i den stat där målet prövas
tillämpas.
Artikel 34
Skiljeförfarande
1. Under de förutsättningar som anges i denna artikel får
parterna till ett avtal om godstransport bestämma att tvister
avseende transportörens skadeståndsansvar enligt denna
konvention skall avgöras genom skiljeförfarande. Ett sådant
avtal skall vara skriftligt.
2. Skiljeförfarandet skall, enligt kärandens val, äga rum inom
någon av de jurisdiktioner som anges i artikel 33.
3. Skiljemannen eller skiljenämnden skall tillämpa
bestämmelserna i denna konvention.
4. Bestämmelserna i punkterna 2 och 3 skall anses ingå i alla
klausuler eller avtal om skiljeförfarande, och varje villkor i
sådana klausuler eller avtal som strider mot bestämmelserna är
ogiltigt.
Artikel 35
Begränsning av talan
1. Rätten till ersättning är förlorad, om talan inte väckts
inom två år från dagen för ankomsten till destinationsorten,
beräknad från den dag då luftfartyget skulle ha ankommit eller
från den dag då transporten avbröts.
2. Beräkning av denna tid skall ske i enlighet med lagen i den
stat där målet prövas.
Artikel 36
Successiv transport
1. I fråga om transporter som utförs av flera transportörer
efter varandra och som faller inom den definition som anges i
artikel 1.3, är varje transportör som tar emot passagerare,
bagage eller gods underkastad bestämmelserna i denna konvention
och skall anses vara part i transportavtalet till den del
avtalet behandlar den del av transporten som utförs under
dennes kontroll.
2. Vid sådan transport får en passagerare eller en
ersättningsberättigad person föra talan endast mot den
transportör som utfört den del av transporten under vilken
skadan eller förseningen inträffade, såvida inte den första
transportören uttryckligen åtagit sig ansvaret för hela resan.
3. I fråga om bagage och gods får passageraren eller avsändaren
väcka talan mot den första transportören, och den passagerare
eller mottagare som har rätt att få ut godset får föra talan
mot den sista; båda får därutöver föra talan mot den
transportör som utfört den del av transporten under vilken
förstörelsen, förlusten, skadan eller förseningen inträffade.
De nämnda transportörerna ansvarar solidariskt i förhållande
till passageraren eller avsändaren eller mottagaren.
Artikel 37
Regressrätt gentemot tredje man
Inget i denna konvention skall inverka på frågan huruvida en
person som är ansvarig för skada i enlighet med konventionens
bestämmelser har regressrätt gentemot någon annan person.
KAPITEL IV
KOMBINERADE TRANSPORTER
Artikel 38
Kombinerad transport
1. När en transport, som uppfyller villkoren i artikel 1, skall
utföras delvis med luftfartyg och delvis med något annat
transportmedel skall bestämmelserna i denna konvention enbart
tillämpas på lufttransporten, utom i de fall som anges i
artikel 18.4.
2. Utan hinder av denna konvention får vid kombinerade
transporter villkor rörande transport med annat transportmedel
tas in i transporthandlingen, förutsatt att konventionens
bestämmelser iakttas när det gäller lufttransporten.
KAPITEL V
LUFTTRANSPORTER SOM UTFÖRS AV NÅGON ANNAN ÄN DEN AVTALSSLUTANDE
TRANSPORTÖREN
Artikel 39
Avtalsslutande transportör faktisk transportör
Bestämmelserna i detta kapitel skall tilllämpas när en person
(nedan kallad avtalsslutande transportör) i eget namn sluter
ett transportavtal som omfattas av denna konvention med en
passagerare eller avsändare eller med någon som handlar på en
passagerares eller avsändares uppdrag, medan en annan person
(nedan kallad faktisk transportör) på uppdrag av den
avtalsslutande transportören utför hela eller en del av
transporten men med avseende på sin del inte är en successiv
transportör i konventionens mening. Ett sådant uppdrag skall
anses föreligga, om inget annat visas.
Artikel 40
Respektive transportörs skadeståndsansvar
Om den faktiska transportören utför hela eller en del av en
transport som enligt det avtal som avses i artikel 39 omfattas
av denna konvention och om inget annat sägs i detta kapitel,
skall konventionens regler gälla både för den avtalsslutande
transportören i fråga om hela transporten enligt avtalet och
för den faktiska transportören i fråga om den del av
transporten som denne utför.
Artikel 41
Gemensamt skadeståndsansvar
1. Handling eller underlåtenhet av den faktiska transportören
eller dennes anställda eller uppdragstagare under utövande av
tjänsten eller uppdraget skall, när det gäller den del av
transporten som den faktiska transportören utfört, anses också
som den avtalsslutande transportörens handling eller
underlåtenhet.
2. Handling eller underlåtenhet av den avtalsslutande
transportören eller dennes anställda eller uppdragstagare under
utövande av tjänsten eller uppdraget skall, när det gäller den
del av transporten som den faktiska transportören utfört, anses
också som den faktiska transportörens handling eller
underlåtenhet. Dock skall inte någon handling eller
underlåtenhet göra den faktiska transportören ansvarig till ett
belopp som överskrider de belopp som anges i artiklarna 21-24.
Den faktiska transportören är utan sitt eget godkännande inte
bunden av någon särskild överenskommelse, genom vilken den
avtalsslutande transportören åtar sig förpliktelser utöver
bestämmelserna i denna konvention eller avstår från att göra
gällande ansvarsfrihetsgrunder enligt konventionen och inte
heller av en förklaring enligt artikel 22.
Artikel 42
Reklamationers och anvisningars adressat
En reklamation eller en anvisning som enligt denna konvention
skall ställas till den ena transportören gäller också mot den
andra, oavsett om den riktats till den avtalsslutande eller den
faktiska transportören. En anvisning enligt artikel 12 är dock
giltig endast om den ges till den avtalsslutande transportören.
Artikel 43
Anställda och uppdragstagare
När det gäller den del av transporten som den faktiska
transportören utfört, får dennes anställda och uppdragstagare
och även den avtalsslutande transportörens anställda eller
uppdragstagare åberopa samma villkor och ansvarsgränser som
enligt konventionen gäller för transportören i fråga, om de kan
visa att de handlat under utövande av tjänsten eller uppdraget
och det inte visas att de handlat på ett sätt som medför att
konventionens ansvarsgränser inte får åberopas.
Artikel 44
Sammanlagd ersättning
När det gäller den del av transporten som den faktiska
transportören utfört, får den sammanlagda ersättning som åläggs
denne, den avtalsslutande transportören eller deras anställda
eller uppdragstagare inte överstiga det högsta belopp som
gäller för endera av transportörerna enligt denna konvention;
dock kan ingen av personerna i fråga åläggas att ansvara till
ett belopp som överstiger den gräns som gäller för denna
person.
Artikel 45
Svarande vid skadeståndskrav
När det gäller den del av transporten som den faktiska
transportören utfört kan käranden välja att föra talan om
ersättning antingen mot den faktiska eller mot den
avtalsslutande transportören eller mot båda, tillsammans eller
var för sig. Om talan förs mot endast en av transportörerna,
har denne rätt att kräva att den andre transportören deltar i
förfarandet, varvid förfarandet för och följderna av detta
skall regleras av lagen i den stat där målet prövas.
Artikel 46
Jurisdiktion i särskilda fall
Talan om ersättning enligt artikel 45 skall väckas inom något
av de föredragsslutande staternas territorium. Sökanden får
välja att väcka talan antingen vid en domstol där i enlighet
med artikel 33 talan får föras mot den avtalsslutande
transportören eller vid den behöriga domstolen i den ort där
den faktiska transportören har sitt hemvist eller huvudkontor.
Artikel 47
Ogiltiga avtalsvillkor
Varje avtalsvillkor som har till syfte att befria den
avtalsslutande transportören eller den faktiska transportören
från ansvar enligt detta kapitel eller att bestämma lägre
gränser för ansvaret än de som gäller enligt detta kapitel är
ogiltiga, men transportavtalet som sådant är trots ett sådant
villkor ändå giltigt och omfattas av bestämmelserna i detta
kapitel.
Artikel 48
Transportörernas inbördes förhållande
Med undantag av vad som föreskrivs i artikel 45 skall inget i
detta kapitel inverka på transportörernas rättigheter och
skyldigheter gentemot varandra, inklusive eventuell regressrätt
och rätt till ersättning för skada.
KAPITEL VI
ÖVRIGA BESTÄMMELSER
Artikel 49
Obligatorisk tillämpning
Bestämmelser i transportavtalet eller i särskilda
överenskommelser som ingåtts innan någon skada har inträffat,
genom vilka parterna avser att bryta mot bestämmelserna i denna
konvention antingen genom att bestämma tilllämplig lag eller
genom att ändra jurisdiktionsreglerna, är ogiltiga.
Artikel 50
Försäkring
De fördragsslutande staterna skall av sina transportörer kräva
att de tecknar en tillräcklig försäkring som täcker deras
skadeståndsansvar enligt denna konvention. En transportör får
av en fördragsslutande stat som transportören trafikerar
avkrävas bevis om att transportören har en tillräcklig
försäkring som täcker dennes skadeståndsansvar enligt denna
konvention.
Artikel 51
Transporter som utförs under extraordinära förhållanden
Bestämmelserna om transporthandlingar i artiklarna 3-5, 7 och 8
om dokumentation av transporter skall inte tillämpas i fråga om
transporter som utförs under extraordinära förhållanden utanför
transportörens normala verksamhet.
Artikel 52
Definition av dagar
Med "dagar" förstås i denna konvention kalenderdagar och inte
arbetsdagar.
KAPITEL VII
SLUTBESTÄMMELSER
Artikel 53
Undertecknande, ratifikation och ikraftträdande
1. Denna konvention skall vara öppen för undertecknande i
Montreal den 28 maj 1999 för de stater som deltar i den
internationella konferensen om lufttransporträtt i Montreal den
10-28 maj 1999. Efter den 28 maj 1999 skall konventionen vara
öppen för undertecknande för alla stater vid Internationella
civila luftfartsorganisationens huvudkontor i Montreal till
dess den träder i kraft i enlighet med punkt 6 i denna artikel.
2. Denna konvention skall också vara öppen för undertecknande
av regionala organisationer för ekonomisk integrering. I denna
konvention avses med en "regional organisation för ekonomisk
integrering" en organisation bestående av självständiga stater
i en bestämd region som har behörighet med avseende på vissa
frågor, som regleras i denna konvention och som är bemyndigad
att underteckna och att ratificera, anta, godkänna eller
ansluta sig till denna konvention. Hänvisningar till
"konventionsstat" eller "fördragsslutande stater" i denna
konvention skall även innefatta regionala organisationer för
ekonomisk integrering, utom i artikel 1.2, artikel 3.1 b,
artikel 5 b, artiklarna 23, 33, 46 och artikel 57 b. Uttrycken
"en majoritet av de fördragsslutande staterna" och "en
tredjedel av de fördragsslutande staterna" i artikel 24 skall
inte omfatta sådana organisationer.
3. Denna konvention skall ratificeras av de stater och
regionala organisationer för ekonomisk integrering som
undertecknat den.
4. En stat eller regional organisation för ekonomisk
integrering, som inte undertecknat denna konvention, kan när
som helst anta, godkänna eller ansluta sig till den.
5. Ratifikations-, antagande-, godkännande- eller
anslutningsinstrument skall deponeras hos Internationella
civila luftfartsorganisationen, som härmed utnämns till
depositarie.
6. Mellan de stater som deponerat ett ratifikations-,
antagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument hos
depositarien träder denna konvention i kraft den sextionde
dagen efter den dag då det trettionde instrumentet deponeras.
Vid tilllämpningen av denna punkt skall ett instrument som
deponerats av en regional organisation för ekonomisk
integrering inte räknas.
7. För andra stater och andra regionala organisationer för
ekonomisk integrering blir denna konvention gällande den
sextionde dagen efter den dag då ratifikations-, antagande-,
godkännande- eller anslutningsinstrumentet deponeras.
8. Depositarien skall omgående underrätta de fördragsslutande
staterna om
a) varje undertecknande av denna konvention och den dag då
detta sker,
b) varje deponering av ett ratifikations-, antagande-,
godkännande- eller anslutningsinstrument och den dag då detta
sker,
c) den dag då konventionen träder i kraft,
d) den dag då en ändring av ansvarsgränserna enligt denna
konvention träder i kraft,
e) varje uppsägning enligt artikel 54.
Artikel 54
Uppsägning
1. En fördragsslutande stat kan säga upp denna konvention genom
skriftlig underrättelse till depositarien.
2. Uppsägningen blir gällande etthundraåttio dagar efter den
dag då depositarien tog emot underrättelsen.
Artikel 55
Förhållande till Warszawakonventionens instrument
Denna konvention skall ha företräde framför andra regler för
internationell lufttransport
1. mellan de fördragsslutande staterna mot bakgrund av att de
är parter till
a) Konventionen rörande fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga om internationell luftbefordran,
undertecknad i Warszawa den 12 oktober 1929 (nedan kallad
Warszawakonventionen),
b) Protokollet med ändring av konventionen rörande
fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om
internationell luftbefordran, undertecknad i Warszawa den 12
oktober 1929, avslutat i Haag den 28 september 1955 (nedan
kallat Haagprotokollet),
c) Konventionen utgörande tillägg till Warszawakonventionen för
fastställande av vissa gemensamma bestämmelser rörande
internationell luftbefordran som utföres av annan än den
avtalsslutande transportören, undertecknad i Guadalajara den 18
september 1961 (nedan kallad Guadalajarakonventionen),
d) Protokollet innebärande ändring i konventionen rörande
fastställande av vissa gemensamma bestämmelser i fråga om
internationell luftbefordran, undertecknad i Warszawa den 12
oktober 1929 i dess lydelse enligt Haagprotokollet av den 28
september 1955, undertecknat i Guatemala City den 8 mars 1971
(nedan kallat Guatemalaprotokollet),
e) tilläggsprotokollen nr 1-3 och Montrealprotokoll nr 4
innebärande ändring av Warszawakonventionen i dess lydelse
enligt Haagprotokollet, eller Warszawakonventionen i dess
lydelse enligt Haagprotokollet och Guatemalaprotokollet,
undertecknade i Montreal den 25 september 1975 (nedan kallade
Montrealprotokollen), eller
2. inom en fördragsslutande stats territorium på grund av att
den staten är part till en eller flera av de instrument som
anges i punkterna a-e ovan.
Artikel 56
Stater med fler än ett rättssystem
1. Om en stat har två eller fler territoriella enheter där
olika rättssystem tilllämpas i frågor som rör denna konvention,
får den staten vid undertecknandet, ratifikationen, antagandet,
godkännandet eller anslutningen förklara att konventionen skall
omfatta alla dess territoriella enheter eller bara en eller
några av dem och får när som helst ändra sin förklaring genom
en ny förklaring.
2. En sådan förklaring skall anmälas till depositarien och
innehålla en uttrycklig hänvisning till de territoriella
enheter där konventionen är tillämplig.
3. För en fördragsslutande stat som har gjort en sådan
förklaring skall:
a) med uttrycket "nationell valuta" i artikel 23 förstås
valutan i den territoriella enheten i fråga, och
b) med uttrycket "nationell lagstiftning" i artikel 28 förstås
lagstiftningen i den territoriella enheten i fråga.
Artikel 57
Reservationer
Denna konvention kan inte vara föremål för någon reservation,
med undantag för att varje fördragsslutande stat när som helst
genom anmälan till depositarien får förklara att denna
konvention inte skall gälla i fråga om
a) internationell lufttransport som utförs och bedrivs direkt
av den fördragsslutande staten, när detta sker i icke-
kommersiella syften och med hänsyn till statens funktioner och
skyldigheter som suverän stat, eller
b) transport av personer, bagage och gods som utförs för dess
militära myndigheter med luftfartyg som är registrerade i eller
hyrda av den staten och vars hela lastförmåga har reserverats
av dessa myndigheter eller för deras räkning.
TILL BEKRÄFTELSE AV DETTA har undertecknade befullmäktigade
ombud med stöd av vederbörliga fullmakter undertecknat denna
konvention.
SOM SKEDDE i Montreal den 28 maj 1999 på engelska, arabiska,
kinesiska, franska, ryska och spanska språket, vilka texter
alla har lika giltighet. Denna konvention skall deponeras i
Internationella civila luftfartsorganisationens arkiv, och
depositarien skall sända bestyrkta avskrifter till alla de
fördragsslutande staterna och till alla stater som är parter i
Warszawakonventionen, Haagprotokollet, Guadalajarakonventionen,
Guatemalaprotokollet och Montrealprotokollen.
Lag (2002:1130).