Post 1 av 1 träffar
Föregående
·
Nästa
SFS-nummer ·
1939:350 ·
Visa register
Valutalag (1939:350)
Departement: Finansdepartementet
Utfärdad: 1939-06-22
Författningen har upphävts genom: SFS 1990:749
Upphävd: 1990-07-01
1 § Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2 § första stycket och
5 § träda i tillämpning. Då kriget upphört, förordnar regeringen senast
före avslutandet av det riksmöte, som börjar näst efter krigets slut,
att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej
skall gälla, i den mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på
grund av förordnande enligt andra eller tredje stycket.
Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger regeringen, efter hörande
av fullmäktige i riksbanken, förordna, att nämnda bestämmelser skola
tillämpas. Sådant förordnande skall, vid äventyr att det eljest
förfaller, inom en månad underställas riksdagen för dess prövning av
frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir förordnandet icke inom
två månader från det underställningen skett av riksdagen godkänt, är
detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall senast före närmast
följande riksmötes avslutande meddelat förordnande av regeringen
upphävas, i den mån bestämmelserna icke på grund av förordnande jämlikt
tredje stycket alltjämt skola gälla.
Då i andra fall än som avses i första och andra styckena så prövas
nödvändigt för att nå de centrala mål som fastställts för den ekonomiska
politiken skola fullmäktige i riksbanken göra framställning om att
regeringen föreslår riksdagen att, för en tid av högst ett år, antaga
lag om tillämpning helt eller delvis av 2 § första stycket samt 5 § 1)
och 3). Kan riksdagens beslut ej utan synnerlig olägenhet avvaktas, får
regeringen förordna om tillämpning av dessa bestämmelser utom 2 § första
stycket 3) och 8). Sådant förordnande skall inom en månad eller, om
riksmöte ej pågår, inom en månad från början av närmast följande
riksmöte underställas riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden,
därest underställning ej sker eller riksdagen ej inom två månader
godkänner förordnandet, skall äga motsvarande tillämpning i fall som nu
avses.
Under tid, då bestämmelse i 2 § första stycket eller 5 § äger
tillämpning, skola jämväl övriga däremot svarande stadganden i lagen
tillämpas.
Då underställning av förordnande sker eller förslag till lag framlägges,
skola även de föreskrifter, som regeringen i förordnandet med stöd av 2
§ första stycket och 5 § utfärdat eller avser att utfärda, föreläggas
riksdagen. Lag (1975:204).
2 § Regeringen får i förordnande, som den meddelar, föreskriva:
1) att allenast riksbanken samt efter dess bemyndigande, annan bank och
postverket (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och
skiljemynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och
fordringar, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt
(utländska betalningsmedel och utländska fordringar), ävensom med
aktier, obligationer och likartade värdepapper, vilka äro utfärdade av
någon, som är bosatt i utlandet (utländska värdepapper);
2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska
värdepapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och
föryttras allenast i den omfattning och på de villkor regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, riksbanken bestämmer;
3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till
inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt;
4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper
icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt
överföras till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;
5) att dylika tillgångar icke utan tillstånd av riksbanken må införas
till riket;
6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras
för den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som
influtit vid försäljning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare
mån än regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, riksbanken
bestämmer;
7) att i annat hänseende än under 2)-6) sägs ej må över utländska
betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper utan
tillstånd av riksbanken förfogas annorledes än genom föryttring till
riksbanken eller till valutabank;
8) att med stöd av meddelat förordnande får bestämmas att avgift skall
utgå och tillfalla riksbanken; och
9) att annan än riksbanken eller Internationella regleringsbanken i
Basel (Banque des Règlements Internationaux) icke får utan tillstånd av
riksbanken ur riket utföra eller till riket införa guldmynt, obearbetat
guld eller med obearbetat guld jämförligt halvfabrikat av guld.
Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken
tillkommande befogenheter. Lag (1975:204).
2 a § Förordnande enligt denna lag skall av riksbanken ianspråktagas för
att främja penning- och valutapolitiken. Därvid får industri- och
sysselsättningspolitiska strävanden beaktas. Hänsyn av sistnämnda slag
får dock föranleda avslag på framställning endast då denna på grund av
beloppets storlek eller andra faktorer skulle åsamka landets intressen
utomordentlig skada. Lag (1974:458).
3 § Utan hinder av förordnande, varom i 2 § sägs, äge riksbanken meddela
bankaktiebolag eller annan tillstånd att på de villkor riksbanken
bestämmer driva den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska
banktillgodohavanden, som riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens
tillhandagående med medel för reseändamål.
4 § Förordnar regeringen, att utländska betalningsmedel, utländska
fordringar eller utländska värdepapper skola erbjudas riksbanken eller
valutabank till inlösen, skall, där enighet ej kan vinnas om det värde i
utländskt mynt, efter vilket ersättningen skall beräknas, värdet
bestämmas av en nämnd av tre personer. Av dessa utses en, som tillika
skall vara ordförande, av regeringen, en av riksbanken och en av
handelskamrarna i riket.
Vid inlösen skall omräkning till svenskt mynt ske efter den av
riksbanken vid tidpunkten för beslutet om inlösen tillämpade köpkursen.
Avdrag må vid inlösen göras för särskilda med inlösningen förbundna
utlägg ävensom för diskonto enligt av riksbanken angivna grunder. Lag
(1975:204).
5 § Där för tillsyn å efterlevnad av förordnande, som av regeringen
meddelas, så finnes behövligt, äge regeringen
1) stadga skyldighet att förete handelsböcker jämte därtill hörande
handlingar;
2) medgiva rätt för polismyndighet, riksbanken eller tjänsteman, som
riksbanken därtill förordnar, att öppna och granska brev och andra
försändelser till eller från utlandet, som finnas i postverkets vård;
och
3) i övrigt meddela erforderliga föreskrifter för förordnandets
genomförande så ock till förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att
uppenbart motverka vinnandet av det med förordnandet avsedda ändamålet.
Lag (1975:204).
6 § Riksbanken må meddela närmare föreskrifter rörande tillämpningen av
meddelat förordnande.
Ärenden som föranledas av förordnandet skola prövas och avgöras av
riksbanken. Lag (1957:251).
6 a § Föreskrifter enligt 6 § första stycket beslutas av fullmäktige i
riksbanken.
Riksbankens beslutanderätt i övrigt enligt denna lag utövas inom
riksbanken av en styrelse (valutastyrelsen). Utan hinder av första
stycket får fullmäktige i riksbanken överlåta åt valutastyrelsen att
besluta om föreskrifter som är av mindre principiell betydelse.
Valutastyrelsen består av nio ledamöter. Två av dem utses av regeringen,
de övriga av fullmäktige i riksbanken. För varje ledamot skall i samma
ordning högst två suppleanter utses.
Valutastyrelsens beslut får överklagas hos fullmäktige i riksbanken inom
tre veckor från det klaganden fick del av beslutet.
Om minst tre av de ledamöter eller suppleanter, som deltagit i
styrelsens beslut yrkar det, skall beslutet underställas fullmäktige för
prövning. Ett sådant yrkande skall framställas genast efter det att
beslutet fattats.
Fullmäktiges beslut får inte överklagas.
Närmare bestämmelser rörande valutastyrelsen meddelas i lagen
(1988:1385) om Sveriges riksbank. Lag (1988:1393).
7 § Den som har tagit befattning med något ärende som avses i denna lag
får inte obehörigen röja vad han därvid har fått veta om enskildas
pesonliga eller ekonomiska förhållanden.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100).
I fall som avses i första stycket skall inte följa ansvar enligt 20 kap.
3 § brottsbalken. Lag (1980:164).
8 § har upphävts genom lag (1988:1393).
9 § Den som uppsåtligen
1) bryter mot förbud eller villkor som meddelas med stöd av 2 § första
stycket 1)-7) eller 5 § 3),
2) använder sig av eller medverkar som bulvan för att kringgå förbud som
avses i 1),
3) genom oriktig uppgift förskaffar sig sådan rätt att förvärva eller
avyttra utländska betalningsmedel eller utländska fordringar, som behövs
enligt förordnande som meddelas med stöd av 2 § första stycket 2) eller
5) § 3), eller riksbankens tillstånd, i den mån det behövs enligt
förordnande som meddelas med stöd av 2 § första stycket eller 5 § 3),
eller
4) underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet som föreskrives med stöd
av denna lag eller vid fullgörande av sådan skyldighet lämnar oriktig
uppgift,
dömes till böter eller fängelse i högst ett år eller, om brottet är
grovt, fängelse i högst två år.
Har gärning som avses i första stycket begåtts av grov oaktsamhet, dömes
till böter.
Om ansvar för överträdelse av utförsel- eller införselförbud som
meddelas med stöd av 2 § första stycket 9 finnas bestämmelser i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling. Lag (1977:354).
10 § För försök till överträdelse av utförsel- eller införselförbud som
meddelas med stöd av 2 § första stycket 4) eller 5) eller 5 § 3) och
försök till brott som avses i 9 § första stycket 3) dömes till ansvar
enligt 23 kap. brottsbalken.
Ha flera medverkat till brott som avses i första stycket eller i 9 §
första stycket äga 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken motsvarande
tillämpning. Lag (1977:354).
11 § Betalningsmedel, fordran eller värdepapper, som varit föremål för
brott som avses i 9 § första stycket 1)-3) eller 10 § första stycket,
eller vederlag därför får förklaras förverkat. I stället för sådan
egendom kan dess värde helt eller delvis förklaras förverkat. Lag
(1975:204).
12 § Den som ej har efterkommit vitesföreläggande som har meddelats med
stöd av förordnande enligt denna lag får icke dömas till ansvar för
gärning som omfattas av föreläggandet.
Allmänt åtal för brott mot denna lag får utom i fall som avses i 15 §
väckas endast efter medgivande av riksbanken. Lag (1984:413).
13 § Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott som
avses i 9 § första och andra styckena samt 10 § ådömas, om den
misstänkte har häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem
år eller, om brottet är grovt, inom tio år från brottet. Lag (1977:354).
14 § I fråga om utförsel- och införselförbud, som meddelas med stöd av 2
§ första stycket 4) eller 5) äga bestämmelserna i lagen (1960:418) om
straff för varusmuggling angående förundersökning m.m., beslag,
husrannsakan, kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning motsvarande
tillämpning. Lag (1981:1086).
15 § Tullmyndighet får kontrollera att utförsel- och införselförbud som
meddelas med stöd av 2 § första stycket 4) eller 5) efterlevs.
Den som till eller från det svenska tullområdet medför sådana tillgångar
som avses i 2 § första stycket 4) eller 5) skall anmäla och lämna
uppgifter om tillgångarna i enlighet med vad regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, generaltullstyrelsen bestämmer.
I fråga om kontroll av sådana uppgifter som avses i andra stycket gäller
48 § första stycket, 63--70 §§, 73 § första stycket, 99, 100 och 105 §§
tullagen (1987:1065) samt föreskrifter som meddelats med stöd av dessa
bestämmelser.
Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att
göra anmälan eller lämna uppgifter i fall som avses i andra stycket.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar. Ansvar enligt denna paragraf
inträder inte, om gärningen är belagd med straff i 9 eller 10 § denna
lag, i brottsbalken eller i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling. Allmänt åtal för brott som avses i denna paragraf får
väckas endast efter medgivande av tullmyndighet. Lag (1987:1189).
16 § Riksbanken skall på begäran tillhandahålla tullmyndighet uppgift
som förekommer hos riksbanken och som rör betalning för import eller
export av varor. (Lag 1986:314).