Post 1855 av 10919 träffar
SFS-nummer ·
2011:1537 ·
Visa register
Lag (2011:1537) om bistånd med indrivning av skatter och avgifter inom Europeiska unionen
Departement: Finansdepartementet S3
Utfärdad: 2011-12-15
Ändring införd: t.o.m. SFS 2013:1066
Ikraft: 2012-01-01 överg.best.
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag gäller för sådant bistånd mellan Sverige och en
annan medlemsstat i Europeiska unionen med indrivning av skatt
som avses i rådets direktiv 2010/24/EU av den 16 mars 2010 om
ömsesidigt bistånd för indrivning av fordringar som avser
skatter, avgifter och andra åtgärder (rådets direktiv
2010/24/EU).
2 § Bistånd enligt denna lag får begäras hos en myndighet i en
annan medlemsstat och ska lämnas en sådan myndighet i form av
– utbyte av upplysningar för indrivningsändamål,
– delgivning av handlingar, samt
– indrivning och verkställighet av säkerhetsåtgärder.
Tillämpningsområde
3 § Bistånd enligt denna lag får begäras och ska lämnas i fråga
om fordringar som avser
1. alla skatter och motsvarande pålagor som tas ut av en
medlemsstat eller på en medlemsstats vägnar eller av dess
territoriella eller administrativa enheter, däribland de lokala
myndigheterna, eller på deras vägnar, eller på unionens vägnar,
2. återbetalning, intervention och andra åtgärder som ingår i
systemet för hel- eller delfinansiering från Europeiska
garantifonden för jordbruket och Europeiska jordbruksfonden för
landsbygdsutveckling, däribland de belopp som ska tas ut i
samband med dessa åtgärder, och
3. pålagor inom ramen för den gemensamma organisationen av
marknaden för socker.
Lagen gäller också för
1. administrativa påföljder, böter, avgifter och
tilläggsavgifter som avser fordringar för vilka ömsesidigt
bistånd kan begäras enligt första stycket och som
a) tagits ut av de myndigheter som är behöriga att ta ut de
berörda skatterna eller pålagorna eller genomföra
administrativa utredningar som rör dem, eller
b) bekräftats av administrativa eller rättsliga organ på
begäran av dessa myndigheter,
2. avgifter för intyg och liknande handlingar som utfärdas i
samband med administrativa förfaranden som avser skatter eller
motsvarande pålagor, och
3. räntor och kostnader som avser de fordringar för vilka
ömsesidigt bistånd kan begäras enligt första stycket eller
enligt 1 eller 2.
4 § Denna lag gäller inte i fråga om fordringar som avser
1. obligatoriska socialavgifter som ska betalas till en
medlemsstat eller en medlemsstats territoriella enheter, eller
till offentligrättsliga socialförsäkringsinstitutioner,
2. avgifter som inte avses i 3 § andra stycket,
3. ersättningar som ska betalas enligt avtal, t.ex. vederlag
för allmännyttiga tjänster, eller
4. straffrättsliga påföljder som utdöms på grundval av allmänt
åtal eller andra straffrättsliga påföljder som inte omfattas av
3 § andra stycket 1.
Definitioner
5 § I denna lag avses med:
sökande myndighet: ett centralt kontaktkontor, ett
kontaktkontor eller ett kontaktorgan i en medlemsstat som begär
bistånd som avser en fordran enligt 3 §,
anmodad myndighet: ett centralt kontaktkontor, ett
kontaktkontor eller ett kontaktorgan i en medlemsstat som tar
emot en begäran om bistånd,
person:
– en fysisk person,
– en juridisk person,
– en sammanslutning av personer som enligt lagstiftningen i en
medlemsstat har befogenhet att utföra rättshandlingar men som
inte har en juridisk persons rättsställning, eller
– varje annan juridisk konstruktion, oavsett om den har status
som juridisk person eller inte, som äger eller förvaltar
tillgångar, inklusive inkomster som härrör därifrån, på vilka
det tas ut en skatt som omfattas av denna lag.
Behörig myndighet
6 § Kronofogdemyndigheten är behörig myndighet vid bistånd
enligt denna lag.
Utbyte av upplysningar m.m.
7 § Kronofogdemyndigheten ska på begäran av den sökande
myndigheten tillhandahålla alla upplysningar som kan antas vara
relevanta för den sökande myndigheten vid indrivningen av dess
fordringar. Kronofogdemyndigheten ska göra den utredning som
behövs för att inhämta upplysningarna.
Kronofogdemyndigheten är inte skyldig att tillhandahålla
upplysningar som
1. den inte skulle kunna inhämta för att driva in liknande
svenska fordringar,
2. skulle avslöja affärs- och industrihemligheter eller
yrkeshemligheter, eller
3. om de yppas, skulle kunna vara till skada för säkerheten
eller strida mot allmän ordning i Sverige.
Andra stycket medför inte en rätt för Kronofogdemyndigheten att
vägra att lämna upplysningar uteslutande därför att
upplysningarna innehas av en bank, annan finansiell
institution, ombud, representant eller förvaltare, eller på
grund av att upplysningarna rör ägarintressen i en person.
8 § Kronofogdemyndigheten får utan föregående begäran
underrätta den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat om
en förestående återbetalning i Sverige av annan skatt än
mervärdesskatt till en person som är etablerad eller har
hemvist i den andra medlemsstaten.
9 § Efter överenskommelse mellan Kronofogdemyndigheten och den
sökande myndigheten får personer som bemyndigats av den sökande
myndigheten, i enlighet med de villkor som
Kronofogdemyndigheten bestämmer,
1. närvara på Kronofogdemyndighetens kontor och vid de
utredningar i målet om indrivning av den andra medlemsstatens
fordran som Kronofogdemyndigheten utför, eller
2. bistå de svenska tjänstemännen under domstolsförfaranden här
i landet.
Delgivning av handlingar
10 § Delgivning på begäran av en annan medlemsstat sker enligt
delgivningslagen (2010:1932).
11 § Kronofogdemyndigheten får delge en person i en annan
medlemsstat i enlighet med 16–18 §§ delgivningslagen
(2010:1932).
Kronofogdemyndigheten får begära bistånd med delgivning i en
annan medlemsstat om det inte är möjligt eller medför orimliga
svårigheter att delge personen i Sverige.
Indrivning och säkerhetsåtgärder
12 § Kronofogdemyndigheten får inte begära bistånd med
indrivning i en annan medlemsstat vid en tidpunkt när fordran
är föremål för om- eller överprövning, såvida inte fordran är
verkställbar här trots detta, och detsamma gäller enligt den
andra medlemsstatens lagstiftning. Bistånd får inte heller
begäras om det sammanlagda beloppet av fordringar som
omfattas av denna lag mot en gäldenär understiger 1 500 euro,
såvida det inte kan antas att biståndet kan lämnas genom
avräkning mot en fordran på återbetalning av skatt eller
avgift, eller annars med liten arbetsinsats av den anmodade
myndigheten.
Innan bistånd med indrivning begärs ska Kronofogdemyndigheten
vidta de åtgärder för att driva in fordran i Sverige som är
lämpliga, utom om
1. det är uppenbart att det inte finns några tillgångar här
som kan tas i anspråk för indrivning eller att denna inte
kommer att leda till full betalning, och
Kronofogdemyndigheten har upplysningar som visar att den
berörda personen har tillgångar i den andra medlemsstaten,
eller
2 indrivning av fordran i Sverige skulle medföra orimliga
svårigheter.
Motsvarande villkor gäller i fråga om skyldigheten att lämna
bistånd med indrivning i Sverige av en annan medlemsstats
fordran. Lag (2013:1066).
13 § Kronofogdemyndigheten får besluta att inte lämna bistånd
enligt denna lag om begäran avser en fordran som är äldre än
fem år, räknat från förfallodagen i den sökande medlemsstaten
eller, vid om- eller överprövning, från det att fordran har
fastställts slutligt. Om uppskov har medgetts med betalningen
räknas femårsfristen från den dag då uppskovet löper ut.
Trots första stycket får Kronofogdemyndigheten besluta att inte
lämna bistånd i fråga om en fordran som är äldre än tio år,
räknat från förfallodagen i den sökande medlemsstaten.
14 § Bestämmelser om indrivning i Sverige av skatter och
avgifter m.m. finns i lagen (1993:891) om indrivning av
statliga fordringar m.m. och lagen (1985:146) om avräkning vid
återbetalning av skatter och avgifter. Verkställighet enligt
utsökningsbalken får äga rum på grund av det enhetliga dokument
som avses i artikel 12 i rådets direktiv 2010/24/EU.
15 § Kronofogdemyndigheten ska ta ut ersättning för kostnader i
målet i enlighet med vad som gäller vid indrivning av en svensk
fordran av motsvarande slag.
Kronofogdemyndigheten ska ta ut ränta på den andra
medlemsstatens fordran från den dag då begäran om indrivning
tas emot till och med den dag då betalning sker, i enlighet med
vad som gäller i fråga om en svensk fordran av motsvarande
slag.
I den utsträckning som den andra medlemsstatens fordran och
ränta har flutit in, ska beloppet överföras till den
medlemsstaten.
16 § Om Kronofogdemyndigheten får kännedom om att en annan
medlemsstats fordran som drivs in i Sverige, eller det beslut
som medger verkställighet i den medlemsstaten, är föremål för
om- eller överprövning i den andra medlemsstaten, ska
verkställigheten av den tvistiga delen av fordran skjutas upp i
avvaktan på beslut av den behöriga instansen. Detta gäller dock
bara om inte något annat följer av andra stycket.
På motiverad begäran av den sökande myndigheten ska
Kronofogdemyndigheten fortsätta indrivningen av den del av
fordran som är föremål för om- eller överprövning, om det
skulle ha varit möjligt vid indrivning i den andra
medlemsstaten.
Verkställigheten ska också skjutas upp om det pågår ett
förfarande för ömsesidig överenskommelse i ärendet mellan de
berörda medlemsstaterna, såvida det inte finns påtaglig risk
att fordran inte blir betald.
Om verkställigheten skjuts upp och den sökande myndigheten
begär det, eller Kronofogdemyndigheten annars bedömer det som
nödvändigt, får Kronofogdemyndigheten begära att Skatteverket
ska väcka talan om betalningssäkring enligt 46 kap.
skatteförfarandelagen (2011:1244) för att säkerställa
indrivningen.
17 § Om Kronofogdemyndigheten begär att indrivningen i en annan
medlemsstat av den del av en svensk fordran som är föremål för
om- eller överprövning ska fortsätta, och fordran därefter
faller bort eller sätts ned, ansvarar myndigheten för
återbetalning av belopp som har överförts till Sverige och
eventuell ersättning som ska betalas enligt de bestämmelser som
gäller i den andra medlemsstaten.
Preskription
18 § Vid indrivning i Sverige av en annan medlemsstats fordran
gäller i fråga om preskription lagstiftningen i den andra
medlemsstaten.
Vid indrivning av en svensk fordran i en annan medlemsstat ska
alla åtgärder som vidtas av den anmodade myndigheten eller på
dess vägnar för att driva in fordran, och som leder till att
preskriptionstiden skjuts upp eller förlängs enligt
lagstiftningen i den andra medlemsstaten, ha samma verkan i
fråga om den svenska fordran.
Om det inte är möjligt att skjuta upp eller förlänga
preskriptionstiden enligt lagstiftningen i den andra
medlemsstaten, ska alla åtgärder som vidtas av den anmodade
myndigheten eller på dess vägnar för att driva in fordran, med
avseende på preskriptionsfrågan anses ha vidtagits i Sverige,
om de skulle ha lett till att preskriptionstiden sköts upp
eller förlängdes om de hade vidtagits här.
Trots andra och tredje styckena får en svensk myndighet i fråga
om en svensk fordran som drivs in i en annan medlemsstat vidta
åtgärder här som medför att preskriptionstiden skjuts upp eller
förlängs enligt svensk lag.
Användning och vidarebefordran av upplysningar
19 § Upplysningar som Kronofogdemyndigheten tar emot från en
myndighet i en annan medlemsstat får användas för att vidta
verkställighets- eller säkerhetsåtgärder som avser fordringar
som omfattas av denna lag. De får också användas för
fastställelse och verkställighet av obligatoriska
socialavgifter.
Upplysningarna får inte användas för andra ändamål än de som
anges i första stycket utan att den myndighet som
tillhandahåller upplysningarna tillåtit det. Om upplysningarna
ursprungligen härrör från en myndighet i en tredje medlemsstat,
ska sådant tillstånd lämnas av den sistnämnda myndigheten.
Tillstånd krävs dock inte för att upplysningarna ska få
åberopas eller användas som bevisning.
En svensk myndighet ska följa de villkor som gäller för
användningen av upplysningarna enligt denna paragraf, oavsett
vad som annars är föreskrivet i lag eller annan författning.
20 § Kronofogdemyndigheten ska tillåta att upplysningar som den
tillhandahåller en myndighet i en annan medlemsstat får
användas i den andra medlemsstaten för andra ändamål än sådana
som avses i 19 § första stycket, om de får användas för
liknande ändamål i Sverige.
Om Kronofogdemyndigheten anser att upplysningar som den har
tagit emot från en myndighet i en annan medlemsstat sannolikt
kan vara till nytta för en tredje medlemsstat för de ändamål
som avses i 19 § första stycket, får den vidarebefordra dessa
upplysningar till den medlemsstaten, under de villkor som i
övrigt gäller enligt denna lag. Myndigheten ska underrätta den
medlemsstat från vilken upplysningarna härrör om sin avsikt att
vidarebefordra uppgifterna till en tredje medlemsstat. Den
medlemsstat från vilken upplysningarna härrör kan motsätta sig
ett sådant utbyte av uppgifter inom tio arbetsdagar från den
dag då den tog emot underrättelsen.
Förbud mot överklagande m.m.
21 § Beslut enligt denna lag får inte överklagas.
Det enhetliga dokument som avses i artikel 12 i rådets direktiv
2010/24/EU ska rättas, om det på grund av ett skrivfel eller
liknande brister i överensstämmelsen mellan dokumentet och den
ursprungliga exekutionstiteln.
Ytterligare föreskrifter
22 § Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer
meddelar ytterligare föreskrifter om Kronofogdemyndighetens
uppgifter enligt denna lag.
Övergångsbestämmelser
2011:1537
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2012, då lagen
(1969:200) om uttagande av utländsk tull, annan skatt, avgift
eller pålaga ska upphöra att gälla.
2. Bestämmelserna i 1 och 2 §§ samt i rättsakterna 1 och 3 i
bilagan till den upphävda lagen gäller fortfarande i fråga om
ärenden om bistånd med indrivning som har påbörjats före
ikraftträdandet.