Post 2066 av 10975 träffar
SFS-nummer ·
2011:108 ·
Visa register
Tillkännagivande (2011:108) av överenskommelser som avses i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål
Departement: Justitiedepartementet BIRS
Utfärdad: 2011-02-10
Ikraft: 2011-02-22
Författningen har upphävts genom: SFS 2012:605
Upphävd: 2012-10-02
Vid tillämpningen av följande bestämmelser i lagen (2000:562)
om internationell rättslig hjälp i brottmål avses de
överenskommelser som anges nedan.
1 kap. 5 § andra stycket
I följande överenskommelser finns bestämmelser om att rättslig
hjälp skall lämnas i ärenden som handläggs i ett administrativt
förfarande eller i ett annat förfarande än ett straffrättsligt
förfarande:
1. artikel 49 a i konventionen av den 19 juni 1990 (SÖ 1998:49)
om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985,
2. artikel 9.1 i konventionen av den 17 december 1997 (SÖ
1999:33) om bekämpande av bestickning av utländska offentliga
tjänstemän i internationella affärsförbindelser, och
3. artikel 3 i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens
medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop.
2004/05:144).
2 kap. 3 §
I följande överenskommelser finns bestämmelser om vem som får
göra en ansökan om rättslig hjälp i Sverige:
1. artikel 24 i den europeiska konventionen av den 20 april
1959 (SÖ 1968:15, 1969:71, 1977:88, 1992:4 och 2000:41) om
inbördes rättshjälp i brottmål,
2. artikel 24 i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens
medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop.
2004/05:144), och
3. artikel 6 i avtalet av den 15 december 2009 mellan
Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål (EUT L 39, 12.2.2010, s. 20, Celex 22010A0212[01]).
2 kap. 6 § andra stycket
I följande överenskommelser finns bestämmelser om att en
ansökan i vissa fall kan skickas direkt till svensk åklagare
eller domstol:
1. artikel 15.2–15.5 i den europeiska konventionen av den 20
april 1959 (SÖ 1968:15, 1969:71, 1977:88, 1992:4 och 2000:41)
om inbördes rättshjälp i brottmål,
2. artikel 24.2, 24.3 och 24.5 i den europeiska konventionen av
den 8 november 1990 (SÖ 1996:19, 1999:50 och 2000:36) om
penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning
av brott, och
3. artikel 30.2, 30.3 och 30.5 i Europarådets straffrättsliga
konvention av den 27 januari 1999 (SÖ 2004:15) om korruption.
2 kap. 14 § tredje stycket
I följande överenskommelser finns bestämmelser om att en
ansökan om rättslig hjälp inte får avslås endast på den grunden
att gärningen har karaktär av politiskt brott:
1. artikel 8 i den europeiska konventionen av den 27 januari
1977 (SÖ 1977:12) om bekämpande av terrorism,
2. artikel 11 i Förenta nationernas konvention av den 15
december 1997 (SÖ 2001:22) om bekämpande av bombattentat av
terrorister, och
3. artikel 14 i Förenta nationernas konvention av den 9
december 1999 (SÖ 2002:44) om bekämpande av finansiering av
terrorism.
3 kap. 1 § första stycket
I följande överenskommelser finns bestämmelser om vad en
ansökan om rättslig hjälp utomlands skall innehålla:
1. artikel 3.2 och 14 i den europeiska konventionen av den 20
april 1959 (SÖ 1968:15, 1969:71, 1977:88, 1992:4 och 2000:41)
om inbördes rättshjälp i brottmål,
2. artikel 11.2 och 12.3 i överenskommelsen av den 28 september
1983 (SÖ 1986:5) mellan Sverige och Ungern om inbördes
rättshjälp i brottmål,
3. artikel 7.10 i Förenta nationernas konvention av den 20
december 1988 (SÖ 1991:41 och 2000:35) mot olaglig hantering av
narkotika och psykotropa ämnen,
4. artikel 11.2 i överenskommelsen av den 10 februari 1989 (SÖ
1990:9) mellan Sverige och Polen om inbördes rättshjälp i
brottmål,
5. artikel 6.2 i överenskommelsen av den 14 december 1989 (SÖ
1992:5) mellan Sverige och Storbritannien och Nordirland om
tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott,
6. artikel 27 i den europeiska konventionen av den 8 november
1990 (SÖ 1996:19, 1999:50 och 2000:36) om penningtvätt,
efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott,
7. artikel 5 och 10.3 i överenskommelsen av den 18 december
1998 (SÖ 2001:47) mellan Sverige och Australien om inbördes
rättshjälp i brottmål,
8. artikel 11 i överenskommelsen av den 15 februari 2000 (SÖ
2001:43) mellan Sverige och Kanada om inbördes rättshjälp i
brottmål,
9. artikel 18.15 i Förenta nationernas konvention av den 15
november 2000 (SÖ 2004:21) mot gränsöverskridande organiserad
brottslighet,
10. artikel 10.3, 11.4, 18.3, 18.4, 20.3 och 20.4 c i
konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater
(konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144),
11. artikel 1.4, 2.3, 3.2 och 6.1 i protokollet av den 16
oktober 2001 till konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens
medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop.
2004/05:144), och
12. artikel 8.3–8.6 i avtalet av den 15 december 2009 mellan
Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål (EUT L 39, 12.2.2010, s. 20, Celex 22010A0212[01]).
3 kap. 2 § andra stycket
I följande överenskommelser finns bestämmelser om att en
ansökan kan skickas direkt till behörig myndighet i den andra
staten:
1. artikel 15.2–15.5 i den europeiska konventionen av den 20
april 1959 (SÖ 1968:15, 1969:71, 1977:88, 1992:4 och 2000:41)
om inbördes rättshjälp i brottmål,
2. artikel 53 i konventionen av den 19 juni 1990 (SÖ 1998:49)
om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985,
3. artikel 24.2, 24.3 och 24.5 i den europeiska konventionen av
den 8 november 1990 (SÖ 1996:19, 1999:50 och 2000:36) om
penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning
av brott,
4. artikel 30.2, 30.3 och 30.5 i Europarådets straffrättsliga
konvention av den 27 januari 1999 (SÖ 2004:15) om korruption,
5. artikel 6.1, 6.5, 6.6 och 6.8 b i konventionen av den 29 maj
2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska
unionens medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i
prop. 2004/05:144), och
6. artikel 6.2 i protokollet av den 16 oktober 2001 till
konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater
(konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144).
4 kap. 9 § tredje stycket
I följande överenskommelse finns bestämmelser om förhör med
någon i utlandet genom telefonkonferens:
1. artikel 11 i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens
medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop.
2004/05:144).
4 kap. 13 § första stycket
I följande överenskommelser finns bestämmelser om förhör med
någon i utlandet genom videokonferens:
1. artikel 10 i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens
medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop.
2004/05:144), och
2. artikel 16 i avtalet av den 15 december 2009 mellan
Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål (EUT L 39, 12.2.2010, s. 20, Celex 22010A0212[01]).
4 kap. 26 c § första stycket
I följande överenskommelse finns bestämmelser om
gränsöverskridande hemlig teleavlyssning och hemlig
teleövervakning:
1. artikel 20 i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens
medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop.
2004/05:144).
5 kap. 1 §
I följande överenskommelser finns bestämmelser som innehåller
villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifter och
bevisning som har erhållits från en annan stat:
1. artikel 7.13 i Förenta nationernas konvention av den 20
december 1988 (SÖ 1991:41 och 2000:35) mot olaglig hantering av
narkotika och psykotropa ämnen,
2. artikel 50.3 i konventionen av den 19 juni 1990 (SÖ 1998:49)
om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985,
3. artikel 32 i den europeiska konventionen av den 8 november
1990 (SÖ 1996:19, 1999:50 och 2000:36) om penningtvätt,
efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott,
4. artikel 8.2 och 8.3 i överenskommelsen av den 18 december
1998 (SÖ 2001:47) mellan Sverige och Australien om inbördes
rättshjälp i brottmål,
5. artikel 14 i överenskommelsen av den 15 februari 2000 (SÖ
2001:43) mellan Sverige och Kanada om inbördes rättshjälp i
brottmål,
6. artikel 18.19 i Förenta nationernas konvention av den 15
november 2000 (SÖ 2004:21) mot gränsöverskridande organiserad
brottslighet,
7. artikel 7.2, 18.9, 20.4 b, 20.5 och 23 i konventionen av den
29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan
Europeiska unionens medlemsstater (konventionstexten finns
publicerad i prop. 2004/05:144), och
8. artikel 13 och 26.2 i avtalet av den 15 december 2009 mellan
Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål (EUT L 39, 12.2.2010, s. 20, Celex 22010A0212[01]).
5 kap. 2 § andra stycket
I följande överenskommelser finns bestämmelser om att rättslig
hjälp som lämnas till en annan stat får förenas med villkor i
vissa fall:
1. artikel 13.4 i överenskommelsen av den 28 september 1983 (SÖ
1986:5) mellan Sverige och Ungern om inbördes rättshjälp i
brottmål,
2. artikel 7.14 i Förenta nationernas konvention av den 20
december 1988 (SÖ 1991:41 och 2000:35) mot olaglig hantering av
narkotika och psykotropa ämnen,
3. artikel 13.4 i överenskommelsen av den 10 februari 1989 (SÖ
1990:9) mellan Sverige och Polen om inbördes rättshjälp i
brottmål,
4. artikel 5.3 i överenskommelsen av den 14 december 1989 (SÖ
1992:5) mellan Sverige och Storbritannien och Nordirland om
tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott,
5. artikel 32.1 och 33.2 i den europeiska konventionen av den 8
november 1990 (SÖ 1996:19, 1999:50 och 2000:36) om
penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning
av brott,
6. artikel 7 och 8.2 i överenskommelsen av den 18 december 1998
(SÖ 2001:47) mellan Sverige och Australien om inbördes
rättshjälp i brottmål,
7. artikel 5.1, 13.1 och 14.2 i överenskommelsen av den 15
februari 2000 (SÖ 2001:43) mellan Sverige och Kanada om
inbördes rättshjälp i brottmål,
8. artikel 18.20 i Förenta nationernas konvention av den 15
november 2000 (SÖ 2004:21) mot gränsöverskridande organiserad
brottslighet,
9. artikel 7.2, 9.2, 11.5 andra stycket, 18.5 b, 18.6 och 20.4
a i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp
i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater
(konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144),
10. artikel 1.5 och 2.4 i protokollet av den 16 oktober 2001
till konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig
hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater
(konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144), och
11. artikel 13, 14.2 och 26.2 i avtalet av den 15 december 2009
mellan Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp
i brottmål (EUT L 39, 12.2.2010, s. 20, Celex 22010A0212[01]).
5 kap. 5 och 7 §§
I följande överenskommelser finns bestämmelser om immunitet:
1. artikel 12 i den europeiska konventionen av den 20 april
1959 (SÖ 1968:15, 1969:71, 1977:88, 1992:4 och 2000:41) om
inbördes rättshjälp i brottmål,
2. artikel 9 i överenskommelsen av den 28 september 1983 (SÖ
1986:5) mellan Sverige och Ungern om inbördes rättshjälp i
brottmål,
3. artikel 7.18 i Förenta nationernas konvention av den 20
december 1988 (SÖ 1991:41 och 2000:35) mot olaglig hantering av
narkotika och psykotropa ämnen,
4. artikel 9 i överenskommelsen av den 10 februari 1989 (SÖ
1990:9) mellan Sverige och Polen om inbördes rättshjälp i
brottmål,
5. artikel 14 i överenskommelsen av den 18 december 1998 (SÖ
2001:47) mellan Sverige och Australien om inbördes rättshjälp i
brottmål,
6. artikel 9 i överenskommelsen av den 15 februari 2000 (SÖ
2001:43) mellan Sverige och Kanada om inbördes rättshjälp i
brottmål,
7. artikel 18.27 i Förenta nationernas konvention av den 15
november 2000 (SÖ 2004:21) mot gränsöverskridande organiserad
brottslighet,
8. artikel 9.5 i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens
medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop.
2004/05:144), och
9. artikel 23 i avtalet av den 15 december 2009 mellan
Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål (EUT L 39, 12.2.2010, s. 20, Celex 22010A0212[01]).
5 kap. 8 §
I följande överenskommelser finns bestämmelser om att immunitet
skall gälla även när en frihetsberövad person förts över till
Sverige:
1. artikel 11.1 första stycket och 12 i den europeiska
konventionen av den 20 april 1959 (SÖ 1968:15, 1969:71,
1977:88, 1992:4 och 2000:41) om inbördes rättshjälp i brottmål,
2. artikel 7.4 och 7.18 i Förenta nationernas konvention av den
20 december 1988 (SÖ 1991:41 och 2000:35) mot olaglig hantering
av narkotika och psykotropa ämnen,
3. artikel 13.3 i Förenta nationernas konvention av den 15
december 1997 (SÖ 2001:22) om bekämpande av bombattentat av
terrorister,
4. artikel 14 i överenskommelsen av den 18 december 1998 (SÖ
2001:47) mellan Sverige och Australien om inbördes rättshjälp i
brottmål,
5. artikel 16.3 i Förenta nationernas konvention av den 9
december 1999 (SÖ 2002:44) om bekämpande av finansiering av
terrorism,
6. artikel 9 i överenskommelsen av den 15 februari 2000 (SÖ
2001:43) mellan Sverige och Kanada om inbördes rättshjälp i
brottmål,
7. artikel 18.10 och 18.27 i Förenta nationernas konvention av
den 15 november 2000 (SÖ 2004:21) mot gränsöverskridande
organiserad brottslighet,
8. artikel 9.5 i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig
rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens
medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop.
2004/05:144), och
9. artikel 24.5 i avtalet av den 15 december 2009 mellan
Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål (EUT L 39, 12.2.2010, s. 20, Celex 22010A0212[01]).
Detta tillkännagivande ersätter tillkännagivandet (2005:1207)
av överenskommelser som avses i lagen (2000:562) om
internationell rättslig hjälp i brottmål. Tillkännagivandet är
föranlett av att avtalet av den 15 december 2009 mellan
Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i
brottmål har trätt i kraft.