Post 1697 av 10919 träffar
SFS-nummer ·
2013:252 ·
Visa register
Förordning (2013:252) om stora förbränningsanläggningar
Departement: Klimat- och näringslivsdepartementet
Utfärdad: 2013-05-08
Ändring införd: t.o.m. SFS 2020:650
Ikraft: 2013-06-18 överg.best.
1 § Denna förordning innehåller bestämmelser om
försiktighetsmått för stora förbränningsanläggningar.
Förordningen är meddelad med stöd av 9 kap. 5 § miljöbalken i
fråga om 16–19, 21–24, 26–34, 36–82, 86, 88, 91 och 94 §§ och
i övrigt med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen.
Definitioner
2 § I denna förordning avses med
bränsle: ett fast, flytande eller gasformigt brännbart
material,
naturgas: naturligt förekommande metan med högst 20
volymprocent ädelgaser och andra beståndsdelar, och
raffineringsrestbränsle: en destillations- eller
omvandlingsrest från råoljeraffinering som används i ett
raffinaderi för raffinaderiets egen förbrukning.
3 § Med biomassa avses i denna förordning
1. vegetabiliskt material som kommer från jord- eller
skogsbruk och som kan användas som bränsle för utvinning av
materialets energiinnehåll,
2. vegetabiliskt jord- eller skogsbruksavfall,
3. vegetabiliskt avfall från livsmedelsindustrin, om den
energi som alstras vid förbränningen tas till vara,
4. vegetabiliskt fiberhaltigt avfall som har uppkommit vid
produktion av nyfiberpappersmassa eller vid pappersproduktion
från massa, om avfallet samförbränns på produktionsplatsen
och den energi som alstras vid förbränningen tas till vara,
5. korkavfall, och
6. träavfall, dock inte träavfall som kan innehålla organiska
halogenföreningar eller tungmetaller till följd av behandling
med träskyddsmedel eller till följd av ytbehandling.
4 § Med tillstånd avses i denna förordning ett tillstånd som
har getts enligt miljöbalken eller föreskrifter som har
meddelats med stöd av miljöbalken eller enligt motsvarande
äldre bestämmelser.
5 § I denna förordning avses med
förbränningsanläggning: teknisk utrustning i vilken ett eller
flera bränslen oxideras för att den frigjorda energin ska
kunna utnyttjas, och
flerbränsleanläggning: förbränningsanläggning där två eller
flera typer av bränslen används samtidigt eller växelvis.
6 § Med stor förbränningsanläggning avses i denna förordning
en förbränningsanläggning där den sammanlagda installerade
tillförda effekten är 50 megawatt eller större. Bestämmelser
som innebär att flera förbränningsanläggningar tillsammans
kan anses vara en stor förbränningsanläggning finns i 36 §.
7 § Med anläggningseffekten avses i denna förordning den
stora förbränningsanläggningens sammanlagda installerade
tillförda effekt.
8 § Med 2013-anläggning avses i denna förordning en stor
förbränningsanläggning som har tagits i drift före den 7
januari 2014, om anläggningen före den 7 januari 2013
omfattades av ett tillstånd eller av en fullgjord och
fullständig ansökan om tillstånd.
9 § Med 2002-anläggning avses i denna förordning en
2013-anläggning som
1. fick sitt första tillstånd före den 27 november 2002 och
har tagits i drift före den 27 november 2003, eller
2. omfattas av en komplett ansökan om tillstånd som gavs in
till tillståndsmyndigheten före den 27 november 2002 och har
tagits i drift före den 27 november 2003.
10 § Med 1987-anläggning avses i denna förordning en
2013-anläggning som fick sitt första tillstånd före den 1
juli 1987.
11 § Med ny förbränningsanläggning avses i denna förordning
en stor förbränningsanläggning som inte är en
2013-anläggning.
12 § I denna förordning avses med
CEN-standard: en standard som har tagits fram av Europeiska
standardiseringsorganisationen, och
ISO-standard: en standard som har tagits fram av
Internationella standardiseringsorganisationen.
13 § I denna förordning avses med
drifttimmar: den tid uttryckt i timmar under vilken en
förbränningsanläggning helt eller delvis är i drift och
orsakar utsläpp till luften, med undantag för start- och
stopperioder,
ottomotor: en intern förbränningsmotor som arbetar enligt
ottocykeln och där gnisttändning eller, i fråga om en
tvåbränslemotor, kompressionständning används för förbränning
av bränslet,
skorsten: en konstruktion som innehåller en eller flera
rökgaskanaler genom vilka rökgaser leds ut i luften,
normal torr gas: torr rökgas normaliserad till temperaturen
273,15 kelvin och trycket 101,3 kilopascal, och
ISO-verkningsgrad: verkningsgrad som är fastställd vid
grundbelastningsbetingelser enligt en ISO-standard.
14 § Med tillsynsmyndigheten avses i denna förordning den som
enligt miljötillsynsförordningen (2011:13) utövar tillsyn över
förbränningsanläggningen. Förordning (2020:650).
Undantag från förordningen
15 § Denna förordning ska inte tillämpas på
1. en förbränningsanläggning där förbränningsprodukterna
används för direkt uppvärmning, torkning eller annan
behandling av föremål eller material,
2. en förbränningsanläggning för rening av gaser genom
förbränning och som inte används som separat
förbränningsanläggning (efterförbränningsanläggning),
3. en anordning för regenerering av katalysatorer för
katalytisk krackning,
4. en anordning för omvandling av vätesulfid till svavel,
5. en reaktor som används inom den kemiska industrin,
6. ett koksugnsblock,
7. en cowperapparat,
8. en teknisk anordning som används för att driva fordon,
fartyg eller flygplan,
9. en gasturbin eller ottomotor som används på en
offshoreplattform, eller
10. en förbränningsanläggning där det bränsle eller de
bränslen som används utgörs av annat fast eller flytande
avfall än sådant som avses i 3 § 2–6.
Villkor i tillstånd och förelägganden
16 § Denna förordning gäller utöver de villkor som gäller för
verksamheten enligt en dom eller ett beslut om tillstånd
eller ett föreläggande enligt miljöbalken eller motsvarande
äldre bestämmelser.
Krav på utsläpp genom en skorsten
17 § Om rökgaser släpps ut i luften från en stor
förbränningsanläggning, ska utsläppet ske kontrollerat genom
en skorsten som har den höjd som behövs för att skydda
människors hälsa och miljön. Förordning (2019:639).
Driftstörningar och haverier i reningsutrustningen
18 § Om det inträffar en driftstörning i reningsutrustningen
eller om reningsutrustningen havererar, ska
verksamhetsutövaren
1. se till att förbränningsanläggningen inte drivs utan
fungerande reningsutrustning i mer än sammanlagt 120 timmar
under en tolvmånadersperiod, och
2. underrätta tillsynsmyndigheten inom 48 timmar.
19 § Om reningsutrustningen för utsläpp till luft av de
föroreningar som regleras genom denna förordning havererar,
ska verksamhetsutövaren
1. begränsa eller upphöra med driften, om den normala driften
inte kan återupptas inom 24 timmar, eller
2. driva förbränningsanläggningen med bränslen som har ett
lågt innehåll av föroreningar.
20 § Tillsynsmyndigheten får ge dispens från tidsfristerna i
18 § första stycket 1 och 19 §, om
1. det behövs för att upprätthålla energiförsörjningen och
detta behov är tvingande, eller
2. förbränningen annars skulle komma att ersättas med
förbränning i en annan anläggning och detta skulle medföra
större utsläpp av föroreningar.
Kontinuerlig kontroll av utsläpp
21 § Halterna av svaveldioxider, kväveoxider och stoft i
rökgasen från en stor förbränningsanläggning ska mätas
kontinuerligt, om anläggningseffekten är 100 megawatt eller
större.
Kontinuerlig mätning krävs dock inte
1. om förbränningsanläggningens återstående livslängd är
kortare än 10 000 drifttimmar,
2. i fråga om svaveldioxid och stoft från förbränning av
naturgas,
3. i fråga om svaveldioxid från förbränning av en olja vars
innehåll av svavel är känt, om förbränningsanläggningen
saknar utrustning för svavelrening, eller
4. i fråga om svaveldioxid från förbränning av biomassa, om
verksamhetsutövaren kan visa att utsläppen av svaveldioxid
under inga omständigheter kan överskrida det gällande
begränsningsvärdet.
22 § Halten av kolmonoxid i rökgasen från en stor
förbränningsanläggning ska mätas kontinuerligt, om gasformigt
bränsle används och anläggningseffekten är 100 megawatt eller
större.
Kontinuerlig mätning krävs dock inte, om
förbränningsanläggningens återstående livslängd är kortare än
10 000 drifttimmar.
23 § Om det krävs kontinuerlig mätning enligt 21 eller 22 §,
ska mätningen omfatta också rökgasens syrehalt, temperatur,
tryck och innehåll av vattenånga.
Vattenångan behöver dock inte mätas kontinuerligt, om den
insamlade rökgasen torkas innan den analyseras.
Annan kontroll av utsläpp
24 § Om det inte krävs kontinuerlig mätning enligt 21 eller
22 §, ska
1. halterna av svaveldioxider, kväveoxider och stoft i
rökgasen mätas minst en gång var sjätte månad,
2. halten av kolmonoxid i rökgasen mätas minst en gång var
sjätte månad, om bränslet är gasformigt, och
3. utsläppen av totalkvicksilver via rökgasen mätas minst en
gång varje år, om bränslet är stenkol eller brunkol.
Trots första stycket 1 och 2 får en mätning göras vid den
senare tidpunkt som inträffar när anläggningen har varit i
drift under högst 700 drifttimmar sedan den föregående
mätningen, dock aldrig senare än ett år efter den föregående
mätningen. Förordning (2019:639).
25 § Tillsynsmyndigheten får i fråga om svaveldioxider och
kväveoxider ge dispens från mätkravet i 24 § 1. En dispens
ska förenas med villkor om att utsläppen ska kontrolleras på
annat sätt. En sådan kontroll ska överensstämma med en
CEN-standard eller, om en sådan standard inte finns, en
ISO-standard eller annan internationell eller nationell
standard för att säkerställa att en likvärdig vetenskaplig
kvalitet uppnås. Förordning (2016:662).
Kvalitetssäkring av utsläppskontrollen
26 § Utsläppskontroll enligt denna förordning ska ske på ett
sätt som överensstämmer med relevanta och aktuella
CEN-standarder i fråga om
1. provtagning och analys av föroreningar,
2. mätning av driftsparametrar,
3. kvalitetssäkring av automatiska mätsystem, och
4. metoder för referensmätning för att kalibrera automatiska
mätsystem.
Om det inte finns någon relevant och aktuell CEN-standard,
ska kontrollen ske på ett sätt som har en likvärdig
vetenskaplig kvalitet och överensstämmer med en ISO-standard
eller annan internationell eller nationell standard.
27 § Automatiska mätsystem som används för utsläppskontrollen
ska minst en gång varje år kontrolleras genom parallella
mätningar med referensmätmetoder.
28 § Verksamhetsutövaren ska underrätta tillsynsmyndigheten
om resultaten från kontroller av automatiska mätsystem enligt
27 §.
29 § Automatiska mätsystem ska vara så konstruerade att vid
ett begränsningsvärde som enligt denna förordning avser
genomsnitt under ett dygn är mätosäkerheten, uttryckt som
95-procentigt konfidensintervall för enskilda mätvärden, i
fråga om
1. kolmonoxid högst 10 procent av begränsningsvärdet,
2. svaveldioxid högst 20 procent av begränsningsvärdet,
3. kväveoxider högst 20 procent av begränsningsvärdet, och
4. stoft högst 30 procentandelar av begränsningsvärdet.
30 § Genomsnittsvärden för timmar, dygn och månader ska
valideras för mätosäkerhet genom att multiplicera uppmätta
genomsnittsvärden i fråga om
1. kolmonoxid med 0,90,
2. svaveldioxid med 0,80,
3. kväveoxider med 0,80, och
4. stoft med 0,70.
Dessa validerade värden är de värden som ska jämföras med
begränsningsvärdena.
31 § Om fler än tre timmedelvärden under ett dygn är ogiltiga
på grund av att ett automatiskt mätsystem inte fungerar eller
på grund av underhåll, ska alla värden under det dygnet anses
vara ogiltiga.
32 § Om alla värden under fler än tio dygn är ogiltiga enligt
31 §, ska verksamhetsutövaren vidta de åtgärder som är
lämpliga för att förbättra det automatiska mätsystemets
tillförlitlighet.
33 § Mätresultat som tas fram för utsläppskontrollen enligt
denna förordning ska registreras, bearbetas och presenteras
på ett sätt som gör det möjligt för tillsynsmyndigheten att
kontrollera att krav enligt denna förordning för utsläpp till
luft följs.
Provtagnings- och mätpunkter
34 § Om placeringen av provtagnings- och mätpunkter inte är
bestämd i ett tillstånd för en stor förbränningsanläggning,
ska den som driver anläggningen föreslå en placering och
lämna förslaget till tillsynsmyndigheten.
35 § I ett ärende som avses i 34 § ska tillsynsmyndigheten
besluta var provtagnings- och mätpunkter ska vara placerade
samt förelägga verksamhetsutövaren att följa beslutet.
Sammanlagda utsläpp från flera förbränningsanläggningar
36 § Vid tillämpningen av denna förordning ska två eller
flera separata förbränningsanläggningar anses vara en enda
förbränningsanläggning, om
1. rökgaser från förbränningsanläggningarna släpps ut genom
en gemensam skorsten, eller
2. förbränningsanläggningarna har fått sina första tillstånd
den 30 juni 1987 eller senare och är installerade så att det
med hänsyn till de tekniska och ekonomiska förutsättningarna
skulle vara möjligt att släppa ut rökgaser från
förbränningsanläggningarna genom en gemensam skorsten.
Om flera förbränningsanläggningar enligt första stycket ska
anses vara en enda förbränningsanläggning, ska summan av
förbränningsanläggningarnas kapaciteter läggas till grund för
beräkningen av den sammanlagda förbränningsanläggningens
totala installerade tillförda effekt.
Förbränningsanläggningar med en installerad tillförd effekt
som är mindre än 15 megawatt ska dock inte ingå i
beräkningen.
Begränsningsvärden och beräkning av utsläpp
37 § Begränsningsvärdena i 44–73 §§ gäller för utsläpp från
varje skorsten som enligt 36 § första stycket 1 är gemensam
för en eller flera förbränningsanläggningar samt för de
sammanlagda utsläpp från flera skorstenar som det enligt 36 §
första stycket 2 vore möjligt att släppa ut genom en gemensam
skorsten.
Bestämmelser om begränsningsvärden för
flerbränsleanläggningar finns i 74–79 §§. Bestämmelser om
begränsningsvärdenas tillämpning på förbränningsanläggningar
som ändras finns i 80 och 81 §§.
38 § De begränsningsvärden som med hänsyn till
anläggningseffekten gäller enligt 44–73 §§ ska i fråga om en
sådan sammanlagd förbränningsanläggning som avses i 36 §
tillämpas på hela förbränningsanläggningen inklusive de
enskilda förbränningsanläggningar som inte ingått i
beräkningen enligt 36 §.
39 § Begränsningsvärdena i 44–74 §§ gäller inte stationära
dieselmotorer eller återvinningspannor inom massaindustrin.
40 § Vid tillämpningen av 44–73 §§ ska beräkningen av utsläpp
ske så att värdena motsvarar de värden som gäller för normal
torr gas vid
1. syrehalten 6 procent, om bränslet är ett fast bränsle,
2. syrehalten 3 procent, om bränslet är flytande eller
gasformigt och inte används i en gasturbin eller ottomotor,
och
3. syrehalten 15 procent, om bränslet är flytande eller
gasformigt och används i en gasturbin eller ottomotor.
Krav för utsläpp till luft
41 § För ett kalenderår ska det anses att ett krav för
utsläpp till luft enligt begränsningsvärdena i denna
förordning följs, om kontinuerliga mätningar av utsläppen
under förbränningsanläggningens faktiska drifttid det
kalenderåret visar att
1. inget validerat månadsmedelvärde överskrider
begränsningsvärdet,
2. inget validerat dygnsmedelvärde överskrider 110 procent av
begränsningsvärdet,
3. minst 95 procent av de validerade timmedelvärdena
understiger 200 procent av begränsningsvärdet, och
4. inget dygnsmedelvärde överstiger 150 procent av
begränsningsvärdet, om bränslet är kol i
förbränningsanläggningens alla pannor och ingen av pannorna
har en installerad tillförd effekt som överstiger 50
megawatt.
42 § I beräkningen av de medelvärden som avses i 41 § ska det
inte ingå mätvärden som har uppmätts under
1. en dispensperiod som avses i 82 eller 83 §,
2. en period som avses i 18, 19 eller 20 § då
förbränningsanläggningens reningsutrustning havererat eller
det inträffat en driftstörning, eller
3. en start- eller stopperiod.
43 § Om det inte krävs kontinuerliga mätningar av utsläppen,
ska det anses att ett krav för utsläpp till luft som gäller
för en stor förbränningsanläggning följs, om resultaten från
varje serie mätningar eller från de andra förfaranden som
används för att kontrollera utsläppen visar att
begränsningsvärdena inte har överskridits.
Svaveldioxid från 2013-anläggningar
44 § Från en 2013-anläggning med biomassa som bränsle får det
inte släppas ut mer än 200 milligram svaveldioxid per
kubikmeter normal torr gas.
45 § Från en 2013-anläggning med torv som bränsle får det
inte släppas ut
1. mer än 200 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 300 megawatt,
eller
2. mer än 300 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 300
megawatt.
46 § Från en 2013-anläggning med ett annat fast bränsle än
biomassa eller torv får det inte släppas ut
1. mer än 200 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 300 megawatt,
2. mer än 250 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 100 megawatt
men inte överstiger 300 megawatt, eller
3. mer än 400 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 100
megawatt.
47 § Från en 2013-anläggning med flytande bränsle får det
inte släppas ut
1. mer än 200 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 300 megawatt,
2. mer än 250 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 100 megawatt
men inte överstiger 300 megawatt, eller
3. mer än 350 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 100
megawatt.
Första stycket gäller inte gasturbiner eller ottomotorer.
48 § Trots 44–47 §§ får svaveldioxid släppas ut från en
2002-anläggning som inte är i drift mer än 1 500 timmar per
år beräknat som ett rullande medelvärde under en femårsperiod
om utsläppen uppgår till
1. högst 800 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om bränslet är fast,
2. högst 400 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om bränslet är flytande och anläggningseffekten är
större än 300 megawatt, eller
3. högst 850 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om bränslet är flytande och anläggningseffekten
inte överstiger 300 megawatt.
Första stycket får tillämpas även på utsläpp från en del av
en 2002-anläggning, om
1. rökgaserna från förbränningsanläggningsdelen leds ut genom
en eller flera rökgaskanaler genom en gemensam skorsten,
och
2. utsläppen genom var och en av rökgaskanalerna mäts
separat.
Första stycket gäller inte gasturbiner och ottomotorer.
49 § Från en 2013-anläggning med gas som bränsle får det inte
släppas ut
1. mer än 5 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr
gas, om bränslet är en flytande gas,
2. mer än 400 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om bränslet är en gas med lågt värmevärde från en
koksugn,
3. mer än 200 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om bränslet är en gas med lågt värmevärde från en
masugn, eller
4. mer än 35 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om bränslet är någon annan gas än de som avses i
1–3.
Trots första stycket får 800 milligram svaveldioxid per
kubikmeter normal torr gas släppas ut från en
2002-anläggning, om bränslet är en gas med lågt värmevärde
från förgasning av raffinaderirestprodukter.
Första stycket gäller inte gasturbiner eller ottomotorer.
Svaveldioxid från nya förbränningsanläggningar
50 § Från en ny förbränningsanläggning med biomassa som
bränsle får det inte släppas ut
1. mer än 150 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 300 megawatt,
eller
2. mer än 200 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 300
megawatt.
51 § Från en ny förbränningsanläggning med torv som bränsle
får det inte släppas ut
1. mer än 150 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 300 megawatt
och förbränningen inte sker i en fluidiserad bädd,
2. mer än 200 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 300 megawatt
och förbränningen sker i en fluidiserad bädd,
3. mer än 250 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 100 megawatt
men inte överstiger 300 megawatt och förbränningen sker i en
fluidiserad bädd, eller
4. mer än 300 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om
a) anläggningseffekten är större än 100 megawatt men inte
överstiger 300 megawatt och förbränningen inte sker i en
fluidiserad bädd, eller
b) anläggningseffekten inte överstiger 100 megawatt.
52 § Från en ny förbränningsanläggning med ett annat fast
bränsle än biomassa eller torv får det inte släppas ut
1. mer än 150 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 300 megawatt
och förbränningen inte sker i en cirkulerande eller trycksatt
bädd,
2. mer än 200 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om
a) anläggningseffekten är större än 300 megawatt och
förbränningen sker i en cirkulerande eller trycksatt bädd,
eller
b) anläggningseffekten är större än 100 megawatt men inte
överstiger 300 megawatt, eller
3. mer än 400 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 100
megawatt.
53 § Från en ny förbränningsanläggning med flytande bränsle
får det inte släppas ut
1. mer än 150 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 300 megawatt,
2. mer än 200 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 100 megawatt
men inte överstiger 300 megawatt, eller
3. mer än 350 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 100
megawatt.
Första stycket gäller inte gasturbiner eller ottomotorer.
54 § Från en ny förbränningsanläggning med gasformigt bränsle
får det inte släppas ut
1. mer än 5 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr
gas, om bränslet är en flytande gas,
2. mer än 400 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om bränslet är en gas med lågt värmevärde från en
koksugn,
3. mer än 200 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om bränslet är en gas med lågt värmevärde från en
masugn, eller
4. mer än 35 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal torr
gas, om bränslet är någon annan gas än de som avses i 1-3.
Första stycket gäller inte gasturbiner eller ottomotorer.
Förordning (2019:639).
Kväveoxider och kolmonoxid från 2013-anläggningar
55 § Från en 2013-anläggning med biomassa eller torv som
bränsle får det inte släppas ut
1. mer än 200 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 300 megawatt,
2. mer än 250 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 100 megawatt
men inte överstiger 300 megawatt, eller
3. mer än 300 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 100
megawatt.
56 § Från en 2013-anläggning med ett annat fast bränsle än
biomassa eller torv får det inte släppas ut
1. mer än 200 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 100 megawatt,
2. mer än 300 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 100 megawatt
och förbränningen inte utgörs av pulvereldning av brunkol,
eller
3. mer än 450 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 100 megawatt
och förbränningen utgörs av pulvereldning av brunkol.
57 § Från en 2013-anläggning med ett flytande bränsle får det
inte släppas ut
1. mer än 150 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 300 megawatt,
2. mer än 200 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 100 megawatt
men inte överstiger 300 megawatt, eller
3. mer än 450 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 100
megawatt.
Första stycket gäller inte gasturbiner eller ottomotorer.
58 § Trots 57 § första stycket 1 och 2 får det från en
2002-anläggning där anläggningseffekten inte är större än 500
megawatt släppas ut upp till 450 milligram kväveoxider per
kubikmeter normal torr gas, om
1. bränslet är ett flytande raffineringsrestbränsle, eller
2. förbränningsanläggningen är belägen i en kemisk anläggning
och bränslet är ett icke-kommersiellt bränsle som utgörs av
flytande rester från produktionen vilka används för egen
förbrukning på platsen.
Första stycket gäller inte gasturbiner eller ottomotorer.
59 § Trots 55–57 §§ får kväveoxider släppas ut från en stor
förbränningsanläggning som inte är i drift mer än 1 500
timmar per år beräknat som ett rul-lande medelvärde under en
femårsperiod om utsläppen uppgår till
1. högst 400 milligram kväveoxider per kubikmeter normal torr
gas, om bränslet är flytande och förbränningsanläggningen är
en 2002-anläggning där anläggningseffekten är större än 500
megawatt,
2. högst 450 milligram kväveoxider per kubikmeter normal torr
gas, om
a) bränslet är fast eller flytande och
förbränningsanläggningen är en 2002-anläggning där
anläggningseffekten inte överstiger 500 megawatt, eller
b) bränslet är fast och förbränningsanläggningen är en
1987-anläggning där anläggningseffekten är större än 500
megawatt.
Första stycket får tillämpas även på utsläpp från en del av
en 2002-anläggning, om rökgaserna från
förbränningsanläggningsdelen leds ut genom en eller flera
rökgaskanaler genom en gemensam skorsten och utsläppen genom
var och en av rökgaskanalerna mäts separat.
Första stycket gäller inte gasturbiner eller ottomotorer.
60 § Från en gasturbin som är eller ingår i en
2013-anläggning får det inte släppas ut
1. mer än 100 milligram kolmonoxid och 90 milligram
kväveoxider per kubikmeter normal torr gas, om bränslet är
ett flytande bränsle som är ett lätt eller medeltungt
destillat,
2. mer än 100 milligram kolmonoxid och 75 milligram
kväveoxider per kubikmeter normal torr gas, om bränslet är
naturgas och gasturbinen
a) används för en mekanisk drivanordning,
b) används i ett kraftvärmesystem och har en total
ISO-verkningsgrad som överstiger 75 procent, eller
c) är en gasturbin i kombicykel och har en total elektrisk
ISO-verkningsgrad som räknat över året överstiger 55
procent,
3. mer än 100 milligram kolmonoxid och det antal milligram
kväveoxider som bestäms genom att det procenttal som
uttrycker gasturbinens ISO-verkningsgrad divideras med talet
35 och kvoten multipliceras med talet 50, om bränslet är
naturgas och gasturbinen används i en enkel process och med
en ISO-verkningsgrad som överstiger 35 procent och inte
omfattas av 2,
4. mer än 100 milligram kolmonoxid och 50 milligram
kväveoxider per kubikmeter normal torr gas, om bränslet är
naturgas och gasturbinen inte omfattas av 2 eller 3, eller
5. mer än 120 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om bränslet är en annan gas än naturgas.
Första stycket gäller inte gasturbiner för reservdrift med en
registrerad drifttid som inte överstiger 500 drifttimmar per
år.
Första stycket 2–5 gäller inte vid lägre last än 70
procent.
61 § Trots 60 § får kväveoxider släppas ut från en
gasturbin som är eller ingår i en 2002-anläggning och inte är
i drift mer än 1 500 timmar per år beräknat som ett rullande
medelvärde under en femårsperiod, om utsläppen uppgår till
1. högst 150 milligram kväveoxider per kubikmeter normal torr
gas, om bränslet är naturgas, eller
2. högst 200 milligram kväveoxider per kubikmeter normal torr
gas, om bränslet är flytande eller är en annan gas än
naturgas.
Första stycket får tillämpas även på utsläpp från en del av
en 2002-anläggning, om rökgaserna från
förbränningsanläggningsdelen leds ut genom en eller flera
rökgaskanaler och genom en gemensam skorsten och utsläppen
genom var och en av rökgaskanalerna mäts separat.
Första stycket gäller inte gasturbiner för reservdrift med en
registrerad drifttid som inte överstiger 500 drifttimmar per
år.
62 § Från en 2013-anläggning med gas som bränsle och som inte
är en gasturbin får det inte släppas ut
1. mer än 100 milligram kolmonoxid och 100 milligram
kväveoxider per kubikmeter normal torr gas, om
a) bränslet är naturgas, eller
b) förbränningsanläggningen är en ottomotor, eller
2. mer än 200 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om bränslet är en annan gas än naturgas och
förbränningsanläggningen inte är en ottomotor.
Första stycket 1 gäller inte ottomotorer för reservdrift med
en registrerad drifttid som inte överstiger 500 drifttimmar
per år.
Trots första stycket 2 får 300 milligram kväveoxider per
kubikmeter normal torr gas släppas ut, om
förbränningsanläggningen är en 2002-anläggning där
anläggningseffekten inte överstiger 500 megawatt och bränslet
är en annan gas än naturgas, masugnsgas, gas från en koksugn
eller gas med ett lågt värmevärde från förgasning av
raffinaderirestprodukter.
Kväveoxider och kolmonoxid från nya
förbränningsanläggningar
63 § Från en ny förbränningsanläggning med biomassa eller torv
som bränsle får det inte släppas ut
1. mer än 150 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 300 megawatt,
2. mer än 200 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 100 megawatt
men inte överstiger 300 megawatt, eller
3. mer än 250 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 100
megawatt.
64 § Från en ny förbränningsanläggning med ett annat fast
bränsle än biomassa eller torv får det inte släppas ut
1. mer än 150 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 300 megawatt
och förbränningen inte utgörs av pulvereldning av brunkol,
2. mer än 200 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om
a) anläggningseffekten är större än 300 megawatt och
förbränningen utgörs av pulvereldning av brunkol, eller
b) anläggningseffekten är större än 100 megawatt men inte
överstiger 300 megawatt,
3. mer än 300 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 100 megawatt
och förbränningen inte utgörs av pulvereldning av brunkol,
eller
4. mer än 400 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 100 megawatt
och förbränningen utgörs av pulvereldning av brunkol.
65 § Från en ny förbränningsanläggning med ett flytande
bränsle får det inte släppas ut
1. mer än 100 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 300 megawatt,
2. mer än 150 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten är större än 100 megawatt
men inte överstiger 300 megawatt, eller
3. mer än 300 milligram kväveoxider per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningseffekten inte överstiger 100
megawatt.
Första stycket gäller inte gasturbiner eller ottomotorer.
66 § Från en ny förbränningsanläggning som är en gasturbin i
kombicykel eller annan gasturbin får det inte släppas ut
1. mer än 100 milligram kolmonoxid och det antal milligram
kväveoxider som bestäms genom att det procenttal som
uttrycker gasturbinens ISO-verkningsgrad divideras med talet
35 och kvoten multipliceras med talet 50, om bränslet är
gasformigt och gasturbinen används i enkel process och med en
ISO-verkningsgrad som överstiger 35 procent, eller
2. mer än 100 milligram kolmonoxid och 50 milligram
kväveoxider per kubikmeter normal torr gas, om bränslet
a) är flytande och utgörs av lätta eller medeltunga
destillat, eller
b) är gasformigt och förbränningsanläggningen inte omfattas
av 1.
Första stycket gäller inte gasturbiner för reservdrift med en
registrerad drifttid som inte överstiger 500 drifttimmar per
år.
Första stycket 1 och 2 b gäller inte vid lägre last än 70
procent.
67 § Från en ny förbränningsanläggning med gas som bränsle
och som inte är en gasturbin får det inte släppas ut
1. mer än 100 milligram kolmonoxid och 75 milligram
kvävoxider per kubikmeter normal torr gas, om
förbränningsanläggningen är en ottomotor, eller
2. mer än 100 milligram kolmonoxid och 100 milligram
kväveoxider per kubikmeter normal torr gas, om
förbränningsanläggningen inte är en ottomotor.
Första stycket 1 gäller inte ottomotorer för reservdrift med
en registrerad drifttid som inte överstiger 500 drifttimmar
per år.
Stoft från 2013-anläggningar
68 § Från en 2013-anläggning med biomassa eller torv som
bränsle får det inte släppas ut
1. mer än 20 milligram stoft per kubikmeter normal torr gas,
om anläggningseffekten är större än 100 megawatt, eller
2. mer än 30 milligram stoft per kubikmeter normal torr gas,
om anläggningseffekten inte överstiger 100 megawatt.
69 § Från en 2013-anläggning med ett flytande bränsle eller
med ett annat fast bränsle än biomassa eller torv får det
inte släppas ut
1. mer än 20 milligram stoft per kubikmeter normal torr gas,
om anläggningseffekten är större än 300 megawatt,
2. mer än 25 milligram stoft per kubikmeter normal torr gas,
om anläggningseffekten är större än 100 megawatt men inte
överstiger 300 megawatt, eller
3. mer än 30 milligram stoft per kubikmeter normal torr gas,
om anläggningseffekten inte överstiger 100 megawatt.
Trots första stycket får 50 milligram stoft per kubikmeter
normal torr gas släppas ut, om förbränningsanläggningen är en
2002-anläggning och bränslet är ett flytande
raffineringsrestbränsle.
Första och andra styckena gäller inte gasturbiner eller
ottomotorer.
70 § Från en 2013-anläggning med gasformigt bränsle får det
inte släppas ut
1. mer än 30 milligram stoft per kubikmeter normal torr gas,
om bränslet är en gas från stålindustrin som kan användas
utanför anläggningen,
2. mer än 10 milligram stoft per kubikmeter normal torr gas,
om bränslet är en masugnsgas, eller
3. mer än 5 milligram stoft per kubikmeter normal torr gas,
om bränslet är en annan gas än som anges i 1 och 2.
Första stycket gäller inte gasturbiner eller ottomotorer.
Stoft från nya förbränningsanläggningar
71 § Från en ny förbränningsanläggning med biomassa eller
torv som bränsle får det inte släppas ut mer än 20 milligram
stoft per kubikmeter normal torr gas.
72 § Från en ny förbränningsanläggning med ett flytande
bränsle eller med ett annat fast bränsle än biomassa eller
torv får det inte släppas ut
1. mer än 10 milligram stoft per kubikmeter normal torr gas,
om anläggningseffekten är större än 300 megawatt, eller
2. mer än 20 milligram stoft per kubikmeter normal torr gas,
om anläggningseffekten inte överstiger 300 megawatt.
Första stycket gäller inte gasturbiner eller ottomotorer.
73 § Från en ny förbränningsanläggning med gas som bränsle
får det inte släppas ut
1. mer än 30 milligram stoft per kubikmeter normal torr gas,
om bränslet är en gas från stålindustrin som kan användas
utanför anläggningen,
2. mer än 10 milligram stoft per kubikmeter normal torr gas,
om bränslet är masugnsgas, eller
3. mer än 5 milligram stoft per kubikmeter normal torr gas,
om bränslet är en annan gas än som anges i 1 och 2.
Första stycket gäller inte gasturbiner eller ottomotorer.
Flerbränsleanläggningar
74 § Om det i en stor förbränningsanläggning används mer än
ett bränsle och detta medför att det för någon av
föroreningarna svaveldioxid, kväveoxider, kolmonoxid och
stoft gäller flera olika begränsningsvärden enligt 44–73 §§,
ska i stället det bränslevägda begränsningsvärde som följer
av 75–79 §§ gälla för föroreningen.
75 § För varje förorening som vid tillämpningen av 44–73 §§
omfattas av olika begränsningsvärden för utsläpp från en
flerbränsleanläggning ska det bestämmas ett bränslevägt
begränsningsvärde genom att
1. för varje bränsle som används i förbränningsanläggningen
identifiera vilket begränsningsvärde som enligt 44–73 §§
gäller för anläggningseffekten (bränslets ingångsvärde),
2. för varje bränsle som används i förbränningsanläggningen
multiplicera bränslets ingångsvärde med ett tal som anger den
genom bränslet tillförda effekten (effektvärde) och på så
sätt få fram bränslets andelsvärde,
3. för varje bränsle som används i förbränningsanläggningen
dividera bränslets andelsvärde med summan av alla använda
bränslens effektvärden och på så sätt få fram bränslets
avvägningsvärde, och
4. addera alla använda bränslens avvägningsvärden och på så
sätt få fram det bränslevägda begränsningsvärde (det antal
milligram per kubikmeter normal torr gas) som gäller för
utsläpp av föroreningen från flerbränsleanläggningen.
76 § Om en flerbränsleanläggning är en 2013-anläggning och
något av bränslena är ett raffineringsrestbränsle som används
separat eller tillsammans med andra bränslen ska det för
varje förorening identifieras vilket av de använda bränslena
som är det bestämmande bränslet. Det bestämmande bränslet är
det bränsle som ger högsta begränsningsvärdet enligt 44–49 §§
(föroreningen svaveldioxid), 55–62 §§ (föroreningarna
kväveoxider och kolmonoxid) och 68–70 §§ (föroreningen
stoft). Om det är två eller fler bränslen som för samma
förorening ger det högsta begränsningsvärdet, ska det bränsle
som har den största tillförda effekten anses vara det
bestämmande bränslet för den föroreningen.
När det bestämmande bränslet för föroreningen är
identifierat, ska ett bränslevägt begränsningsvärde för
föroreningen bestämmas enligt 77 eller 78 § i stället för det
som sägs i 75 §.
77 § Om det bestämmande bränslet enligt 76 § motsvarar 50
procent eller mer av bränslenas sammanlagda tillförda effekt,
ska som bränslevägt begränsningsvärde gälla samma
begränsningsvärde som gäller för det slags bränsle som det
bestämmande bränslet utgör.
78 § Om det bestämmande bränslet enligt 76 § motsvarar mindre
än 50 procent av bränslenas sammanlagda tillförda effekt, ska
det bränslevägda begränsningsvärdet bestämmas genom att
1. för varje bränsle som används i förbränningsanläggningen
identifiera vilket begränsningsvärde som gäller enligt 44–49,
55–62 och 68–70 §§ (bränslets ingångsvärde),
2. multiplicera det bestämmande bränslets begränsningsvärde
med talet 2 och på så sätt få fram det bestämmande bränslets
dubbla ingångsvärde,
3. minska det bestämmande bränslets dubbla ingångsvärde med
det tal som motsvarar det lägsta av de använda bränslenas
ingångsvärden och på så sätt få fram det bestämmande
bränslets justerade ingångsvärde,
4. multiplicera det bestämmande bränslets justerade
ingångsvärde med ett tal som motsvarar det bestämmande
bränslets tillförda effekt (effektvärde) och på så sätt få
fram det bestämmande bränslets andelsvärde,
5. för varje annat bränsle som används i
förbränningsanläggningen multiplicera bränslets ingångsvärde
med ett tal som motsvarar bränslets tillförda effekt
(effektvärde) och på så sätt få fram bränslets andelsvärde,
6. för varje bränsle som används i förbränningsanläggningen
dividera bränslets effektvärde med summan av alla använda
bränslens tillförselvärden och på så sätt få fram bränslets
avvägningsvärde, och
7. addera alla använda bränslens avvägningsvärden och på så
sätt få fram det bränslevägda begränsningsvärde (det antal
milligram per kubikmeter normal torr gas) som gäller för
utsläpp av föroreningen från flerbränsleanläggningen.
79 § För utsläpp av svaveldioxid från en
flerbränsleanläggning som är en 2013-anläggning i ett
raffinaderi och något av bränslena är ett
raffineringsrestbränsle som används separat eller tillsammans
med andra bränslen ska, i stället för det som sägs i 74–78
§§, som begränsningsvärde gälla att det inte får släppas ut
1. mer än 1 000 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas, om anläggningen är en 2002-anläggning, eller
2. mer än 600 milligram svaveldioxid per kubikmeter normal
torr gas i övriga fall.
Första stycket gäller inte gasturbiner eller ottomotorer.
Anläggningar som ändras
80 § Om en 2013-anläggnings kapacitet utökas, ska de
begränsningsvärden som gäller för nya
förbränningsanläggningar tillämpas på den del av
förbränningsanläggningen som påverkas av utökningen. De
utsläppskrav ska tillämpas som gäller anläggningseffekten.
81 § Om en 2013-anläggning ändras på ett sätt som kan medföra
konsekvenser för miljön och på ett sätt som påverkar en sådan
del av förbränningsanläggningen som har en installerad
tillförd effekt som är större än 50 megawatt, ska de
begränsningsvärden som gäller för nya
förbränningsanläggningar tillämpas på den ändrade
förbränningsanläggningsdelen. De utsläppskrav ska tillämpas
som gäller anläggningseffekten.
Dispenser på grund av avbrott i bränsleförsörjningen
82 § Tillsynsmyndigheten får ge dispens från en skyldighet
enligt denna förordning att följa ett begränsningsvärde, om
1. det enda bränsle som normalt används i
förbränningsanläggningen är en gas,
2. ett plötsligt avbrott i gasförsörjningen gör att det i
förbränningsanläggningen undantagsvis behöver användas en
annan typ av bränsle som skulle innebära att
förbränningsanläggningen vid en normal användning av det
bränslet skulle behöva vara utrustad med rökgasrening.
Dispensen ska vara tidsbegränsad och får gälla i högst tio
dagar. Dispensen får dock ges för längre tid, om det behövs
för att upprätthålla energiförsörjningen och detta behov är
tvingande.
När tillsynsmyndigheten ger en dispens enligt första stycket
ska tillsynsmyndigheten utan dröjsmål informera
Naturvårdsverket.
83 § Tillsynsmyndigheten får ge dispens från en skyldighet
enligt denna förordning att följa ett begränsningsvärde för
svaveldioxid enligt någon av 44-54 §§, om
1. det bränsle som normalt används i förbränningsanläggningen
har en låg svavelhalt,
2. begränsningsvärdet inte kan följas på grund av ett avbrott
i försörjningen av lågsvavligt bränsle, och
3. avbrottet beror på en allvarlig brist på sådant bränsle.
Dispensen ska vara tidsbegränsad och får gälla i högst sex
månader.
När tillsynsmyndigheten ger en dispens enligt första stycket
ska tillsynsmyndigheten utan dröjsmål informera
Naturvårdsverket. Förordning (2019:639).
Dispenser för anläggningar med kort återstående livstid
84 § Tillsynsmyndigheten får ge dispens från en skyldighet
enligt denna förordning att för en del av en stor
förbränningsanläggning följa ett begränsningsvärde som gäller
för 2013-anläggningar enligt någon av 44–49, 55–62, 68–70 och
74–79 §§ om verksamhetsutövaren senast den 1 januari 2014
ansökt om dispens och i en skriftlig försäkran till
tillsynsmyndigheten har
1. förbundit sig att inte driva förbränningsanläggningen
under mer än 17 500 timmar under perioden från och med den 1
januari 2016 till och med den 31 december 2023, och
2. angett anläggningseffekten, de typer av bränslen som
används i förbränningsanläggningen samt de begränsningsvärden
för svaveldioxid, kväveoxider och stoft som enligt denna
förordning gäller för förbränningsanläggningen.
Om anläggningseffekten är större än 500 megawatt och bränslet
är fast, får dispensen avse utsläpp av kväveoxider endast om
förbränningsanläggningen är en 1987-anläggning.
Dispensen får ges endast för en tidsperiod som börjar
tidigast den 1 januari 2016 och slutar senast den 31 december
2023. Dispensen får inte tillåta högre begränsningsvärden än
vad som följer av villkor i det tillstånd som gäller för
anläggningen och inte heller högre än vad som den 17 juni
2013 gällde för anläggningen enligt föreskrifter som
Naturvårdsverket har meddelat med stöd av förordningen
(1998:998) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.
85 § Tillsynsmyndigheten ska fatta beslut i dispensfrågan
senast den 30 september 2014.
Tillsynsmyndigheten ska senast den 30 juni 2015 informera
Naturvårdsverket om de dispenser som ges enligt 84 § och om
uppgifterna i verksamhetsutövarens försäkran.
86 § Under den tid som en dispens enligt 84 § gäller ska
verksamhetsutövaren minst en gång varje år ge in uppgifter
till tillsynsmyndigheten om det antal drifttimmar som
förbränningsanläggningen drivits efter den 31 december
2015.
87 § Tillsynsmyndigheten ska informera
Naturvårdsverket om de uppgifter som getts in till
tillsynsmyndigheten enligt 86 § senast den 30 juni året efter
det år som uppgifterna avser.
88 § Om en stor förbränningsanläggning omfattas av en dispens
enligt 84 §, ska de begränsningsvärden som gäller för nya
förbränningsanläggningar tilllämpas på anläggningen efter den
31 december 2023.
Dispens för fjärrvärme
89 § Tillsynsmyndigheten får ge dispens från en skyldighet
enligt denna förordning att för en stor
förbränningsanläggning följa ett begränsningsvärde som gäller
för en 2002-anläggning enligt någon av 44–49, 55–62, 68–70
och 74–79 §§ om
1. produktionen av användbar värme från
förbränningsanläggningen helt eller delvis levereras i form
av ånga eller varmvatten till ett öppet fjärrvärmenät som
inte är begränsat till en eller ett fåtal användare,
2. anläggningseffekten inte överstiger 200 megawatt, och
3. ansökan om dispens har getts in till tillsynsmyndigheten
senast den 31 mars 2015 och innehåller uppgifter om
anläggningens sammanlagda installerade tillförda effekt, de
typer av bränsle som används samt gällande begränsningsvärden
för svaveldioxid, kväveoxider och stoft.
Dispensen ska vara tidsbegränsad och som längst gälla fram
till den 1 juli 2018. Dispensen ska förenas med villkor om
att åtminstone 50 procent av anläggningens produktion av
användbar värme under varje kalenderår som dispensen gäller
ska levereras i form av ånga eller varmvatten till ett öppet
fjärrvärmenät som inte är begränsat till en eller ett fåtal
användare.
Dispensen får inte tillåta högre begränsningsvärden än vad
som följer av villkor i det tillstånd som gäller för
anläggningen och inte heller högre än vad som den 17 juni
2013 gällde för anläggningen enligt föreskrifter som
Naturvårdsverket har meddelat med stöd av förordningen
(1998:998) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd.
90 § Tillsynsmyndigheten ska senast den 30 juni 2015
informera Naturvårdsverket om
1. de dispenser som ges enligt 89 §, och
2. de uppgifter verksamhetsutövaren lämnat i sin ansökan om
dispens.
91 § Under den tid som dispensen gäller enligt 89 § ska
verksamhetsutövaren minst en gång varje år ge in uppgifter
till tillsynsmyndigheten om den andel av anläggningens
produktion av användbar värme som under året levererats i
form av ånga eller varmvatten till ett öppet fjärrvärmenät
som inte är begränsat till en eller ett fåtal användare.
92 § Tillsynsmyndigheten ska informera Naturvårdsverket om de
uppgifter som getts in till tillsynsmyndigheten enligt 91 §
senast den 30 juni året efter det år som uppgifterna avser.
Information till Europeiska kommissionen
93 § När Naturvårdsverket fått information från
tillsynsmyndigheten enligt 82 § tredje stycket eller 83 §
tredje stycket ska verket utan dröjsmål informera Europeiska
kommissionen.
Verket ska senast den 31 december 2015 informera kommissionen
om de uppgifter som tillsynsmyndigheten gett in till verket
enligt 85 § andra stycket eller 90 §.
Verket ska årligen informera kommissionen om de uppgifter som
tillsynsmyndigheten gett in till verket enligt 87 eller 92 §.
Uppgifter i miljörapporten
94 § De uppgifter om utsläpp som verksamhetsutövaren lämnar i
den miljörapport som avses i 26 kap. 20 § miljöbalken ska
avse genomsnittsvärden före validering enligt 30 §.
Uppgifter till Naturvårdsverket
95 § Tillsynsmyndigheten ska lämna uppgifter om de stora
förbränningsanläggningar som omfattas av denna förordning
till Naturvårdsverket, om verket begär det.
Övergångsbestämmelser
2013:252
1. Denna förordning träder i kraft den 18 juni 2013.
2. En förbränningsanläggning som vid ikraftträdandet är en
2013-anläggning behöver inte uppfylla andra krav i
förordningen än de som anges i 34 § förrän den 1 januari
2016.
3. För en förbränningsanläggning som avses vara i drift efter
den 30 juni 2014 ska ett förslag till placering av
provtagnings- och mätpunkter enligt 34 § lämnas till
tillsynsmyndigheten senast den 30 juni 2014.
4. I ett ärende som avses i 3 ska tillsynsmyndigheten besluta
ett föreläggande om provtagnings- och mätpunkter som ska
börja gälla senast den 31 mars 2015.