Post 10916 av 10919 träffar
SFS-nummer ·
1736:0123 1 ·
Visa register
Byggningabalk (1736:0123 1)
Departement: Justitiedepartementet L1
Utfärdad: 1736-01-23
Ändring införd: t.o.m. SFS 1981:426
1 kap. har upphävts genom förordning (1926:327).
2 kap. Huru å tomt byggas
1 § Tomt skall byggas till mangård och ladugård. I mangården skola vara
stuga med förstuga och kammare, så ock gäststuga, där gården så stor är,
källare, visthus och sädesbod, redskapshus, och hemligt hus, port och
lider. Tarvar bonde flera hus; bygge sig till lägenhet det bästa han
gitter. Ladugården bygges särskilt ifrån mangården, och där skola vara
stall, fähus, fårhus, och svinhus, med nödiga forderrum, så ock loge och
lador, efter som gården är stor till. (Badstuva eller mälthus skall ock
byggas,) så ock ria, där skog är, och de avsides sättas. Ej må någon
närmare till grannens tomt bygga, än att han till stödje eller stolparum
en och en halv aln å sin tomt lämnar.
2 § Bygger någon annan till men; rive det upp, då han varder därom
tillsagd. Gör han det ej; böte tre daler, och gälde skadan åter, då
däröver klagas å tinget.
3 § Nu haver bonde byggt hus, efter ty, som sagt är; då äger han dem vid
makt hålla. Brister något i hävd eller byggnad; bättre och böte, som i
27 kap. skils.
4 § Rives eller brinner en gård i by, där bönder varannan för när byggt
hava; då skola byamän för den gård utse annan tom, jämngod och lika stor
av oskifto, om lägenhet där till är, och ligge den förra till byamark
igen.
3 kap. Om ödesby
1 § Är by öde, där flera hemman äro, och vill en sitt upptaga, och de
andre vilja ej bygga eller täppa med honom; nämne då häradshövding några
av nämnden, som dit fara, och lägga hoonm till så mycket av ägorna, som
emot dess hemman svarar, och bäst hägnas och hävdas kan.
2 § Nu haver han sin del uppbrukat och avröjt i åker och äng och vilja
de andre sedan nyttja var sin ägodel; bruke då upp och rödje, som han
gjort. Och när de alla uppbrukat och bättrat sina delar som han; njute
då genom skifte var sin lott i åker, äng och alla ägor, som förr är
sagt. Tager någon annorledes del i by; böte, som i 10 kap. arskils.
4 kap. Huru vägar (och diken) i by läggas skola, och vad
tiillökning den njuta skall, som sin åker därvid får
1 § Farväg till och ifrån by, så ock till åker och äng, kyrka och kvarn
bör läggas av oskifto, (sex alnar bred,) och dess utom (två alnar) å
varadera sidan till dike, om så tarvas. (Allmän landsväg skall vara tio
alnar bred emellan diken; där landsväg redan tolv alnar bred är, varde
den så vid makt hållen.)
2 § (Avloppsdike bör läggas av oskift mark, fyra och en halv aln brett,
två alnar djupt och en halv aln på botten, eller mera, allt som nödigt
är och lägenhet därtill finnes; och den sin åker därvid får, njute en
aln till ren utom byamål.) Samma lag vare, där väg eller gärdesgård åker
möter. Går väg (eller dike) vid ängsvall; där gives ingen tillökning.
(Tarvar dike läggas emellan grannars åkrar; då gånge halvt dike å
varderas åker. Vid ändan för åker, dike var av sitt.)
5 kap. har upphävts genom förordning (1933:269).
6 kap. Huru åker och äng skola hävdas och ökas, gärdesgårdar
stängas, och diken grävas
7 kap. upphävd genom förordning (1860:56 s.3).
8 kap. Om åverkan i åker och äng
1 § Skär eller slår någon in på sin grannes åker eller ängsteg; gälde
åter säd mot säd, och hö mot hö; böte ock för åverkan å varje teg en
daler.
2 § Sår någon å annans åkerskifte; tage han grödan, som skiftet äger.
Bärgar han som sådde; böte en daler, och give ut det han infört haver.
3 § Intager någon sin grannes ägodel och skifte; böte tre daler och
bryte själv upp.
Bryter han ej upp, då han därom varnad bliver; ligge det i tveböte.
Intager han annans del med själva råmärket; böte sex daler, och bryte
sammanledes själv upp, eller böte dubbelt. Haver han råmärket vridit,
ändrat, borttagit eller höljt; plikte som sagt är i jordabalkens 13 kap.
4 § Kastar någon i annans åker, landhavra, snarbindel, skärvfrö, eller
annat vad det helst är, att ogräs därav växa må; vare ägelös, rätte upp
all skada, och böte femtio daler för var åker, som han så fördärva
velat: orkar han ej skadan fylla; tjäne den av med arbete.
5 § Landbo må ej låta annan nyttja och bruka någon av gårdens ägor, vid
bot tio daler, utan jordägaren giver där lov till.
9 kap. Huru skada skall gäldas, som fä gör i annans ägor, så ock
huru fä intagas må
1 § upphävd genom förordning (1933:269).
2 § upphävd genom förordning (1933:269).
3 § upphävd genom förordning (1933:269).
4 § upphävd genom förordning (1933:269).
5 § Bryter någon gärdesgård eller led neder, och sker skada därigenom av
fä; böte som i 5 kap. sagt är, och gälde skadan åter. Far någon genom
led eller grind, och den icke stänger efter sig; böte en daler, ändå att
ingen skada sker.
6 § upphävd genom förordning (1933:269).
7 § upphävd genom förordning (1933:269).
8 § upphävd genom förordning (1933:269).
9 § upphävd genom förordning (1933:269).
10 kap. Huru bys oskifte ägor i skog och mark må nyttjas eller
intagas; så ock om åverkan å oskift, eller annans mans skog och mark
1 § I oskift skog och mark må alla jordägare i by taga torv, näver, ved,
timmer, gärdsel, löv och annat, som till hus och gård tarvas, men ej
föra det av bole, eller åt annan sälja eller upplåta. Var som här emot
gör; böte för timmer eller sågstock sexton öre, för vart lass av det
andra sexton öre, och för mans börda fyra öre: betale ock dessutom till
de andra jordägare så mycket, som på deras del av värdet löper. Äger man
jord i tvenne byar; nyttje ej den ena byns oskifta skog eller mark till
annan by, vid samma bot. Säljer någon av bys oskifta ägor och mark,
sedan skifte lagligen begärt är; böte, som sägs i 5 §.
2 § Torv må ej skäras å oskift mark, som till äng tjänar, vid bot, som i
1 § sagt är. Ej må ock träd fällas, eller topphuggas till löv och näver,
utan flås och kvistas.
3 § Masteträ må ingen hugga på kronoägor, utan Konungens
befallningshavandes lov. Gör det någon; betale dess värde, och böte
femtio daler. Finnes masteträ på skattejord; det må ej huggas eller
säljas, förrän det kronan hembudet är, vid samma bot.
4 § Vill jordägare i by intaga något det oskift är; säge då alla byamän
till. Vilja de ej stänga och hävda med honom; söke då rätten om laga
skifte, och njute var sin del i allt, som skiftas kan. Var som
annorlunda intager och nyttjar; vare förverkat sitt arbete och det årets
gröda till de andra jordägare, och böte fem daler för det han så intagit
och hävdat haver. Samma lag vare, där skog och mark ligger odelad flera
byar emellan.
5 § Tager någon torv, näver, löv, bast, eller hugger ved, gärdsel, stör,
timmer, eller vad det helst är, å den bys ägor, där i han själv ingen
del haver, eller å annans avdelta och enskilda skog i den by han del
äger; betale värdet för det han tagit, och böte dubbelt emot det som i 1 §
sagt är. Have ock domaren makt, där sådan åverkan oftare sker, utom
dessa böter, vite förelägga. Gör någon sådan åverkan i Konungens parker
och djurgårdar; böte för vart masteträ hundrade daler, för annat stort
trä tio daler, och betale dessutom värdet; och vare bot för det andra,
som här ovan nämnt är, fyradubbel, Konungens ensak.
6 § har upphävts genom förordning (1946:804).
7 § Landbo, eller den annans jord brukar, have ej våld att sälja timmer,
ved, gärdsel eller annat sådant av gårdens ägor, utan han haver där
jordägarens lov till. Gör han det, eller tillåter han annan det göra;
böten både, som i 5 § sagt är.
8 § Skattebonde må nyttja sin enskilda skog till hustarv och salu; dock
det så sparsamt, att skogen ej utödes, och hemmanet fördärvas. Vare ock
skyldig, att först taga vindfälle, torra trän, kvistar och stubbar till
vedbrand, innan friske trän där till fällas. Finnes skattebonde sin
frihet missbruka; böte tio daler. Den räntan av hemmanet äger, have där
inseende å.
9 § I de skogar, som till bergsbruk höra, må ingen till kolning eller
andra ämnen, fälla någon trä, som till storbyggnad vid bergverken
nyttigt är, vid femtio dalers bot för vart trä.
10 § Ej må ock invånare i städerna, utan lov och minne, hugga på andras
skogar, som ligga där omkring inom en och en halv mil, vid tio dalers
bot för vart lass, och värdet åter.
11 kap. Om mulbete, hjordavård, och vallgång
1 § Ostängdmark och hjordavall må alla, som där i del hava, till mulbete
nyttja, och låta där få sitt vart om annat gå. Men ej må någon driva
eller valla sitt fä å annans enskilda skog eller mark, vid bot, som i 9
kap. och 7 § sägs.
2 § Hava de, som bo samman i en by eller flera, förent sig om boskapens
vård och hjordahåll, och förummar någon det att uppehålla; gälde den
skada, som fä av hans vållande eller försummelse gör, eller får. Lag
(1981:426).
3 § Tappar vallhjon bort fä, eller gör vilddjur skada, där vallhjonet
prövas det hindra kunnat; umgälle det med sin lön, eller arbete.
4 § Då tjäle är ur jord, skola svin ringade vara. Träffas oringade svin
den tid utom ägarens hägnad eller å allmän väg, tage den, som vill och
gitter, dem upp, och löse ägaren dem igen av honom med fem daler för
vartdera. Vill ägaren ej lösa, stämme då den, som upptog, till rätten,
och betale ägaren dubbelt för vart svin.
12 kap. Huru svin må i ollonskog släppas
1 § Äga flere ollonskog samman; då skola de i rättan tid sig förena,
huru många svin där kunna födas, och släppe sedan var in efter ty, som
han del i skog äger. Släpper någon flera in; haven de andre våld att
taga dem upp, och han böte en mark för vart svin, och skadan åter. Äger
han ej själv så många svin, som han på sin del föda kan; stånde honom
fritt andras svin för lega intaga. Gör han det ej; då må de andre hans
del saklöst nyttja.
2 § Var som tager annans svin för lega, skaffe dem åter, eller gälde det
de värde voro, då de togos emot. Gitter han visa, att de av sot dött,
eller förkommit av annan händelse, och finnes han ej hava varit där
vållande till; vare saklös. Samma lag vare, där boskap för lega till
bete eller foder tages.
3 § Löpa svin ur en skog i annan, som ej ligga samman; säge då
skogsägaren första och andra gången honom till, som svinen äger, att
taga dem bort, och hålla dem där ifrån. Finnas de där sedan; då må
skogsägaren dem upptaga, och låte goda män pröva, vad för dem betalas
skall, där dem bägge ej därom åsämjer.
4 § Släpper någon med vilja svin å annans ollonskog, som inhägnad är;
have dem till skogsägaren förverkat. Komma svin, eller annat fä, som
ollon äter, annorledes där in; gånge därom som i 9 kap. urskilt är.
Varda svin dräpne, eller slagne; då bötes, och gäldes de åter, som om
annat fä i 22 kap. stadgas.
13 kap. Huru bötas skall, när bärande trä olovligen hugges, och
huru andre igen planteras skola
1 § Ingen have makt å kronans ägor och allmänningar, eller å skattejord,
att hugga och fälla bärande trä, som äro ek, bok, apel och oxel, eller å
varjehanda annat sätt dem fördärva. Var som det gör; böte för ek och bok
nio daler, och för apel och oxel tre daler, allt till treskiftes, och
gälde träs värde till Konungen. Sker det å frälsejord, eller å
skattefrälse; njute frälseman samma rätt, som Konungen. Hugger eller
skadar frälseman bärande trä i oskifta bya ägor, eller å allmänning;
vare lag samma, och trä vare förfallet till kronan, eller frälseman, där
någon i samma by med honom del äger, vardera efter lott sin.
2 § Nu sker det i Konungens park, eller djurgård; ligge det i tveböte,
Konungens ensak.
3 § Hugger någon neder, eller fördärvar med vilja annans träd, som man
till prydnad vid hus, vägar eller annorstädes haver planterat; plikte
som i missgärningsbalken sägs.
4 § Finnes å allmänning, eller å skatte eller kronojord, gammal och
förtorkad ek eller bok, eller stå de åker eller äng till men och skada;
söke den, som det trä fälla vill, eller skada därav lider, KB:s lov, och
låte han, genom jägeri betjänte och tvenne av nämnden, det trä syna, och
förordne sedan vad skäligt och nyttigt prövas; dock må ej något sådant
trä fällas, förrän det med kronans hammar utmärkt är. Vittna synemän här
om annorlunda än sant är; böte vardera tio daler. Apel och oxel må i ty
fall saklöst fällas.
5 § Alle de där bärande trän å skatte eller kronomord hugga, skola
planteras för vart trä tu av samma slag, men fyra, där hygget å
Konungens park skett: vårde ock dem sedan, till dess de undan boskaps
bet vuxne äro, eller böte för vart trä, som ej planteras och vårdas,
fjärdung av bot för olovligt hygge. Fäller, eller tager man upp lönn,
lind, alm, ask, eller annat sådant trä, som större nytta med sig haver,
än andre ofruktbare trän; plantere andra i stället, och vårde som sagt
är. Gör han det ej; böte en daler för vart trä.
6 § När trä fälles, antingen till timmer, ved, gärdsel eller vad det
helst är; skola topp och kvistar borttagas, att mulbetet där av ej
skadas må, vid sex markers bot, och skola, vid lika bot, torre trän,
vindfällen, ris och stubbar, efter hand utröjas.
14 kap. Om svedjande
1 § I åkergärde, äng och beteshage, må var och en fälla och svedja små
oduglig skog; dock att bärande trä, masteträ, skepps eller timmer virke
ej därmed skadas, eller det missbruk sker, att skog och mark till äng
och åkergärdet stänges, och skogen, under sken av röjning, bortsvedjes.
Bryter någon häremot; böte för bärande trä, masteträ och timmerstock,
som i 10 och 13 kap, sagt är.
2 § Utom hägnad må ingen svedja, där han åker och äng ej röja vill, och
lägenhet ej där till finnes inom värn och hägnad, eller det för mulbetet
nödigt är. Vill någon å skatte eller kronojord för den orsak svedja;
give det häradshövdingen tillkänna, och förordne han tvenne av nämnden,
som med någon jägeri eller kronobetjänt den lägenhet skåda; sedan de
hörda äro, pröve tingsrätten, om det tillstädjas kan, eller ej; låte ock
Konungens befallningshavande det veta, som där till lov givet, om han
det nyttigt finner. Svedjar någon utan lov, eller mera, än han haver lov
till; plikte tio daler, och miste arbetet sitt och grödan. Är han åbo
och själv ej jordägare; rätte ock upp all skada. I oskift skog må ingen,
vid samma bot, svedja, utan alle jordägare därom ense äro, och lov
därtill give, som här stadgat är. Lägge ock ut till mulbete, det han
därtill svedjat, sedan han det tre år nyttjat, eller böte, som i 10 kap.
sagt är.
3 § Ej må synemän annan mark till svedjeland utsyna, vid tio dalers bot,
eller rätten det bevilja, än nu sagt är. Ej må de ock för arvode sitt
eller lovsedel betalning taga: var som det gör; miste ett års lön.
4 § Å frälsejord må ägaren själv svedja, eller det annan tillåta, å sin
enskilda skog, inom, eller utom hägnad. Svedjer landbo å frälsejord,
utan ägarens lov och minne; böte som i 2 § sagt är.
5 § Där bruk och bergverk nu äro, eller upprättade varda, må ingen
svedja inom den ort Konungen bjuder, ej eller å allmänning, vid hundrade
dalers bot. Sker det å Konungens enskilda parker; ligge i tveböte,
Konungens ensak, och skadan åter.
15 kap. Om skogseld
16 kap. Huru allmänningar nyttjas må
1 § Lands allmänning må de nyttja, som inom länet bygga och bo, och
härads eller sockne allmänning de, som i häradet eller socknen äro. Där
må de, som ej hava sådant på egna ägor, njuta mulbete, timmer, ved,
gärdsel, löv, näver, torv, bast och annat, som där finnes, till egen
nödtorft, men ej något därav till annan upplåta eller sälja. Vill man
där hugga timmer, ved, gärdsel och stör; give det först vid tinget
tillkänna, och pröve där rätten huru mycket han tarvar, sedan söke han
lov där till av Konungens befallningshavande, som i 14 kap. sagt är.
Nyttjar någon allmänning annorledes; böte som i 10 kap. 1 § stadgat är.
2 § Äger man gård i annat län, härad eller socken; före ej något ifrån
allmänning till den gård, som där utom ligger, eller böte för åverkan,
som sagt är.
3 § Varder någon del av allmänning i frid lyst, att skogen tillväxa må,
eller för annan orsak; böte den, som där hugger, för åverkan, och betale
därtill vitet, som förelagt är, och skadan åter.
4 § Ej må någon tillåtas att göra intagor å allmänning. Tager någon där
av in, rive det genast upp, och böte, som i 10 kap. sagt är.
Övriga paragrafer har upphävts vad gäller häradsallmänningar
genom lag (1932:107).
17 kap. har upphävts genom förordning (1896:42).
18 kap. har upphävts genom förordning (1896:42).
19 kap. Om avgärda bys rätt
1 § Bolby är gammal by, och avgärda by den, som å bolbys mark byggd är,
och haver sina ägor, inom hank och stör, av bolbyn.
2 § Avgärda by njuter med bolby, till sin nödtorft, å dess utmark,
timmer, gärdsel och vedbrand, näverflät, torvskyrd, sand och lertäkt,
mulbete och hjordavall för sina kreatur, så många, som vid dess loge och
lada födas, så ock kärreslåtter, som ej instängde äro, så länge bolby ej
själv vill eller kan dem hävda. Han äger ock fiske och notvarp vid den
strand, som ligger i hans rätta intagor och hägnader; dock må bolby ej
hindras, att fiska där utanföre i sjön. Ej må avgärda by av dessa
rättigheter något till annan upplåta, eller av bolbys skog och mark mer
intaga, än det han inom gård och vård, eller vissa råmärken, av ålder
haft; ej heller av bolbys skog och mark, eller egna hägnader avsalu
göra. Sker annorledes; böte för åverkan, som i 10 kap. sagt är.
3 § Vill bolby intaga något av sin skog och mark; då skall den ej
avgärda by stänga från utmark, mulbete, och vattengång, vid bot, som i
25 kap. 9 § sägs; och göre ej större intagor, än att avgärda by haver
sin nödtorft, som förr är sagt.
4 § har upphävts genom förordning (1926:327).
20 kap. har upphävts genom förordning (1880:57 s. 1).
21 kap. Om bi
1 § Flyga bi bort i annans skog, och följer ägaren dem till stock och
hål, märker samma träd, och giver det byamän tillkänna; have ingen våld
honom dem förtaga. Haver bisvärm satt sig i bärande och fridlyst träd;
då skall den stockas, och ej träd huggas, eller spillas, vid bot, som i
13 kap. är sagt. Är den i annat träd; hugge neder, och tage bi sin
saklöst.
2 § Hittar man bi å egen bolstad, eller den han äger lott i; vare hans,
som hitte. Är det landbo; njute han tridjung, och jordägaren två lotter.
Hittar man dem inom annans hägnad; njute ingen lott därav: hittar man
dem utom hägnad, i annans skog och mark; äge tridjung, och jordägaren
två lotter. Säga tvenne sig samma bi hittat; njute han denna hittelön,
som först lyste. Om den, som å annans ägor hittar, och ej lyser, utan
borttager, och om den, som med mat och bete till sig lockar annan mans
bi, urskils i missgärningsbalken.
22 kap. Om den, som sårar eller dödar annans fä eller hund, och om
någon köper eller säljer sjukt fä; så ock om fä eller hund skadar annans
fä
1 § Slår man annans fä värre, än man ville, då man det ur sina ägor och
hägnader driver eller intager, och dör det därav; give honom jämngott
igen, eller dess fulla värde. Dör det ej, utan varder sargat; tage det
hem till sig och läke. Varder det lagt och lytt; behålle det själv, och
give ägaren olytt igen, eller dess värde.
2 § Sargar man med vilja annans fä annan tid, eller då man det intaga
vill; läke det såra, och böte fjärdung av dess värde. Är det häst, oxe
eller ko; sätte ock genast så gott fä i stället till hans bruk och
nytta. Bliver det fä friskt, som förr; tage var sitt åter. Dör det,
eller varder lamt eller lytt; gälde åter jämngott, och böte, som sagt
är.
3 § Dräper man med våda annans fä, som ätas kan; betale värdet, och
behålle det fä själv. För annat fä, som ej matnytt är, gälde fjärdung av
ty det värt är.
4 § har upphävts genom förordning (1975:410).
5 § Äger någon fä, som smittosam sjuka haver; hålle det särskilt, att
annans fä därav ej smittas må. Gör han det ej; böte tre daler, och
skadan åter. Ur by, där boskaps sot är, må ingen sälja eller köpa fä.
Sker det; gälde skadan som därav händer, och böte vardera tio daler,
eller värje sig med laga skäl eller ed, att han ej visste där sot vara:
dräpe ock den fä, som köpt, och hem till sig fört, då grannar där om
påminna; eller böte dubbelt och haven de makt det fä döda. Oxe, häst,
hund, eller vad fä det helst är, som av farsot dör, eller måste dräpas,
som sagt är, skall genast med hud och allo grävas två alnar djupt ned i
jord, avsides ifrån by, vägar och sjöar, och vare legohjon skyldigt det
att göra: grannar hjälpe ock därtill, om så tarvas. Drager sig legohjon
undan; miste halvt års lön: dör fä av annan sjuka, eller eljest dödas;
då må hud avdragas och göre det legohjon vid bot, som sagt är. Var som
förevitar någon sådant, eller att han fä hulpit, åderlåtit, botat eller
snöpt; böte tjugu daler, eller plikte med kroppen.
6 § Dräper man annans hund med vilja; böte tre daler. Är det vallhund,
jakthund, eller bunden gårdshund; böte dubbel och värdet åter. Okynnes
hund, som biter folk eller få, bör ej lös vara.
7 § Dräper fä annans fä, som ej ätas kan; betale ägaren hälften av dess
värde, som dräpt blev. Kan det ätas; gälde fjärdung, och det döda tage
han, som det förr ägde. Nu varder fä sargat av fä; betale halva läkeslön
och halva skadan. Är fä vant att skada göra, och vet det ägaren, eller
är han där om varnad; gälde dubbelt mer än sagt är. Samma lag vare om
hund, som fä biter, eller sargar. Gör hund skada tredje gången; betale
dess ägare som sagt är, och döde hunden.
8 § Hund, eller annat djur, som vilt varder, skall ägaren strax
instänga, eller döda, då han det veta får. Gör han det ej; böte tio
daler. Sker skada; gälde ock den åter. Hissar man hund å annans fä, och
får det skada; gälde fullt åter, och böte fjärdung av dess värde. Får
hunden skada, vare det ogillt. Haver man vilda djur, björn, varg,
lokatt, räv, eller annat odjur, och ej häktar eller stänger dem så inne,
att de annans fä ej kunna skada; böte tio daler, och skadan åter. Sker
det annan gång; böte dubbelt, och fylle skadan. Sargar eller dräper
okynnes fä, hund eller annat odjur, någon människa; därom skils i
missgörningsbalken.
23 kap. har upphävts genom förordning (1864:68 s. 1).
24 kap. har upphävts genom förordning (1944:521).
25 kap. har upphävts genom förordning (1971:?).
26 kap. Huru allmänna hus skola byggas
1 § har upphävts genom förordning (1885:28 s. 4).
2 § har upphävts genom förordning ?
3 § I staden byggen och förbättren de hus och gård för präst, som där
hus eller grund äga, eller där borgerlig näring idka, och ej särskilt
därföre befriade äro. Sedan de hus lagligen byggda äro; vårde dem präst,
att de ej fördärvas, och av vårdslöshet förfalla.
4 § har upphävts genom förordning (1970:392).
5 § Där tiondebod nödig är; bygge den alle de i socknen, eller staden,
som kronotionde utgöra.
6 § Varda härads eller socknemän bådade till denna allmänna byggnad, och
bliver någon borta; böte för drängedagsverke en daler, och för
ökedagsverke dubbelt. Kommer byggnad genom någon tredska att stanna;
böte tre daler, och fylle ändå dagsverket. Desse böter skola till samma
byggnad gå.
27 kap. Huru husesyn skall hållas
1 § Vart tredje år, eller oftare där så tarvas, skall kronofogde eller
länsman, med tvenne av nämnden, å tid, som i 14 kap. 2 § jordabalken
sagt är, skåda, huru bonde, å kronojord, byggt och hävdat haver, och å
skattejord, när vanhävd och missbyggnad där å märkes: och tillsäge då
bonde att bygga och bättra det, som felar. Märkes där stor vanhävd vara;
syne de då hus till syllar, väggar, tak, golv, skorstenar, eldstäder och
ugnar, fönster, lås, spjäll och dörrar, så ock åker, äng, diken,
gärdesgårdar och skog; och teckne noga upp, vad hus han byggt haver, så
ock all den brist, som vid gården finnes; och sätte i penningar ut, vad
det kostar att bättra eller bygga, som han för sin tid försummat.
2 § Den husesyn skall sedan å tinget visas, och av rätten prövas. Kan
det, som tvistigt är, där ej slitas, eller begärer någon ny syn; då
skall häradshövding med halv nämnd syn hålla, och strax vid synen döma.
Finnes skada å hus, som färdigt var, då bonde trädde där till; böte för
röta å stock två öre, för annan och tredje fyra öre; för flera, och för
röta å kroppås och syll, som ej bättras kan, böte sex mark, och för
ogillt och förfallet hus, två daler. är röste bart å hus, böte sex öre.
Går vatten genom tak, vägg eller golv, eller är röta å röste böte tre
mark. För dörr, som oduglig är, en mark, och för skorsten två daler.
3 § För tre års byggnad räknas å hel gård desse hus: stuva tolv eller
fjorton alnar lång, och tio alnar bred, inom knutar, med spisel och ugn,
spjäll i skorstenen, gott tak, fönster, lås, och allt innanrede, som
väggfast är: tvenne bodar av samma storlek tillhopa, eller en hälften
mindre med loft, alle med innanrede: loge och tu golv, tolv eller
fjorton alnar långt vartdera: fähus sexton alnar långt med fullt
innanrede: så ock stall, eller andre hus så store, eller mindre med
flera knutar byggde. Andre gille hus av fyra knutar, i mangård eller
ladugård, räknas för ett års byggnad. Å mindre hemman må smärre hus vara
efter nödtorften, och gälle de för lika års byggnad, som sagt är. Vare
ock åbo skyldig, att täcka tjugu alnar nytt tak varje år, där så
behöves, och hålla de hus, som byggde äro, vid makt. Ingen vare pliktig
att bygga mera, än gården tarvar, efter landets bruk och lägenhet.
4 § Är åker ej upptagen av nyo, där lägenhet därtill finnes, eller haver
bonde lagt i linda det, som brukas kan, eller är äng skoglupen, eller av
svin uppgräven; böte åtta öre för vart spannland. Är dike eller
gärdesgård ogill; böte för varje tre famnar ett öre.
5 § Vad som brister i byggnad och hävd, skall bonde, utom böterna,
bättra innan han av bole far; eller gälda efter ty, som synemän, eller
rätten, det mätit hava. Begärer han dag därtill; sätte pant eller borgen
därföre.
6 § Nu är skog över nödtorften och olagligen brukad och utdöd, eller har
bonde fällt bärande trä, masteträ, och skeppsvirke; gälde skadan åter,
och böte, som i 10 och 13 kap. stadgat är.
7 § När hemman uppsagt är, skall husesyn hållas förr än bonde avflyttar,
och lämnas honom, som tillträder, en avskrift därav, till bevis, huru
han det hemman emottager.
8 § Frälseman må med sin frälsebonde husesyn hålla, genom tvenne
oväldiga män av nämnden, så ofta han det nödigt finner, och bristen
utmäta. Menar landbo att honom därvid förnär skett; stånde honom fritt,
att det vid häradsrätten återvinna.
9 § Nu nöjes man ej åt häradsrättens slut i dessa mål: Är det kronogård,
där å syn hållen är; söke då, inom en månads tid, Konungens
befallningshavande, och äge han våld den syn pröva och rätta. Är det
frälse eller skatte; fullfölje hos domaren sin klagan, som i
rättegångsbalken om laga vad sägs.
10 § Då bonde från hemman flytta skall, må han ej av bole föra näver,
gärdsel, torv, ved, timmer, eller vad det helst är, som han av gårdens
ägor tagit, ej eller gödsel. Gör han det; böte som i 10 kap. sägs och
före det åter. Ej eller må han före fardag fä eller foder av bole föra,
vid tio dalers bot. Haver han, då fardag inne är, foder över, och vill
det sälja; bjude det jordägaren, eller honom, som efterkommer. Vare ock
bonde skyldig, att kvar vid gården lämna de lås, som vid dörr eller vägg
fäste äro, så ock spjäll, fönster, långbord och säte, väggfasta bänkar
och sängar, och annat fast innanrede, som till bod, kölna, lada, stall
och fähus hörer. Förer han något därav bort; böte för vardera två mark,
och skatte det åter.
28 kap. upphävd genom lag (1911:63)
29 kap. upphävd genom lag (1964:655).