Regeringskansliets rättsdatabaser

1 kap. Om köp och skifte 1 § har upphävts genom lag (1915:218). 2 § har upphävts genom lag (1905:38 s.1). 3 § har upphävts genom lag (1905:38 s.1). 4 § har upphävts genom lag (1905:38 s.1). 5 § Säljer man tvem ett; gälde skadan åter, (och böte tio daler,) och den behålle godset, som först köpte. 6 § har upphävts genom lag (1905:38 s.1). 7 § har upphävts genom lag (1905:38 s.1). 8 § har upphävts genom lag (1924:321). 9 § har upphävts genom förordning (1858:85). 10 § De varor, som av stadens vräkare böra skådas och prövas, må köparen ej taga till sig, förr än det skett är; eller böte köparen och säljaren, vardera tio daler. 11 § har upphävts genom förordning (1858:85). 2 kap. har upphävts genom förordning (1864:41 s.1) 3 kap. Huru burskap vinnas må 1 § Vill någon burskap vinna, evad han är inländsk (eller utländsk) man; söke det hos (borgmästare och råd), och höre de stadens borgerskap där över: varder det honom då av (borgmästare och råd) beviljat; sätte där borgen, att han skall till det minsta sex år i staden bo, och all stadens rätt och rättighet efter makt sin uppehålla; nämne ock den handel och näring, eller det hantverk, där han i stadens bok må inskrivas före, (och göre så vanlig borgare ed;) sedan gives honom burbrev där å. 2 § Den, som haver sitt hemvist utrikes, må ej vinna burskap här i riket, så länge han står i lydno under annan överhet. 3 § Ej må någon vara borgare i tvenne städer tillika. Varder någon där med funnen, böte femtio daler. (Vill någon bruka flere hantverk än ett, eller idka både köpenskap och hantverk; söke där lov till.) Förordning (1857:62 s.8). 4 § har upphävts genom förordning (1857:62 s.8). 5 § Vill man säga upp burskap; göre det inför (borgmästare och råd), sex månader förr, än han sin borgerliga näring avträder, eller ifrån orten flyttar, och vise, att han sin borgareplikt fullgjort haver, som sagt är. Flyttar han utrikes; give ut sjätte penningen av all sin egendom, Konungen och staden till tveskiftes, där ej annorlunda emellan bägge riken slutet är. Förer han egendomen ut, eller bjuder han till att skaffa den bort, förr än avgiften betald är; have då förverkat hälften därav. (Viker han ock själv av, innan han i detta fall rätt för sig gjort; varde för menedare förklarad.) Flyttar han till annan ort inrikes; vare för avgift fri, där ej annorlunda särskilt stadgat är. Flyttar han förr, än han burskap uppsagt, och bevis undfått, att han sin borgareplikt fullgjort; böte femtio daler, och njute dessförinnan ej burskap i annan stad. Förordning (1844:41 s.3). 4 kap. har upphävts genom förordning (1864:41 s.1) 5 kap. har upphävts genom förordning (1864:41 s.1) 6 kap. har upphävts genom förordning (1864:41 s.1) 7 kap. har upphävts genom förordning (1864:41 s.1) 8 kap. har upphävts genom förordning (1858:85 s.1). 9 kap. Om försträckningar i penningar, eller varor, och ränta därav 1 § har upphävts genom lag (1936:82). 2 § har upphävts genom lag (1936:82). 3 § har upphävts genom lag (1936:82). 4 § har upphävts genom lag (1936:82). 5 § Haver någon av samma man fått flera lån, än ett, och förbundit sig, att för det ena giva större ränta, och för det andra mindre, eller ingen; där må skuldenär avräkna det, som betalas, å vilketdera lån han helst vill; dock ej förr, än förfallodagen inne är. Ej må något på huvudstolen avräknas, förr än räntan gulden är. 6 § har upphävts genom lag (1907:71 s.2). 7 § har upphävts genom lag (1907:71 s.2). 8 § har upphävts genom lag (1905:38 s.16). 9 § har upphävts genom lag (1915:218). 10 § har upphävts genom lag (1975:636). 11 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1). 12 § har upphävts genom förordning (1862:10 s.1). 10 kap. Om pant och borgen 1 § Sätter man i pant guld, silver, eller vad det helst är i lösören; göre det med tvenne vittnen, eller tage där å handskrift av honom, som panten i händer får. 2 § Nu är dag ute, och löses ej panten åter; have då panthavaren våld, att den å häradstinget en gång, och i staden å tre måndagar, uppbjuda och sedan lagligen värdera och mäta låta. Vill då ägaren lösa panten åter; göre det, i staden inom fjorton dagar, och å landet inom en månad, sedan det honom kungjort var, och gälde därtill den ränta, som han utfäst haver. Vill eller gitter han ej; stånde honom fritt, vad han hellre vill låta panten under offentligt utrop till salu gå, eller låta borgenären den behålla efter värderingen. Varder panten högre värderad, eller försåld, än gälden är; njute då gäldenären det över är: är panten mindre; fylle han bristen. 3 § Pant bör väl gömmas och vårdas, och ej utan ägarens lov och minne brukas, eller utlånas, (vid sex dalers bot,) och skadan åter. 4 § Kommer skada å pant, förty, att den, som panten hade, den ej rätteligen vårdat; gälde han fullt åter. Sker det av våda, och ej av vangömmo; vare skadan ägarens, och gälde ej dess mindre, vad panten stod före. 5 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1). 6 § Vill någon sätta ut till annan den pant, som han i händer haver; säge då först ägaren därom till, eller, där han ej när är, give det rätten eller Konungens befallningshavande tillkänna, och sätte panten ej högre ut, eller med andra villkor, än den hos honom häftar före, eller böte en sjätte del av pantens värde, och skadan åter. Nekar någon emot bättre vetande, till den pant han emottagit haver (; böte hälften av det panten värd är). 7 § Skepp och skeppsbygge må ej med laga verkan sättas i pant efter ty nu är sagt. Ej heller må luftfartyg sålunda pantsättas. Lag (1973:1066). 8 § Går någon i löfte för annan mans gäld; betale han det gäldenär själv ej gälda gitter. Håller gäldenär sig undan, när tiden till betalningen inne är, eller är han utrikes faren, och finnes ej gods hans; lägge då (Konungens befallningshavande) löftesmannen dag före, att skulden betala. 9 § Nu haver löftesman sig åtagit annan mans gäld, som sin egen, och utfäst betalning å viss tid, eller ort, eller ock sig lika med gäldenären där till förbundit; söke då borgenär vilkendera han helst vill. 10 § Dör gäldenär; svare då dess arvingar, så långt gods hans räcker, och gälde löftesman det som brister. Dör löftesman, medan han under borgen står; vare då borgenär skyldig, att strax fordra ny borgen av gäldenären: gitter han den skaffa; vare den förra löftesmannens arvingar frie: gitter han ej; söke borgenär betalningen genast ut av gäldenären, och bristen av löftesmannens gods. 11 § Hava två eller flere gått i borgen utan förbehåll om delad ansvarighet, svare de en för alla och alla för en för sin förbindelse. Lag (1936:87). 12 § Nu haver man borgat för själva personen, och ej för hans gäld; skaffe honom fram, och vare saklös. Kommer ej personen fram; betale då löftesman gälden. 13 § har upphävts genom lag (1924:321). 11 kap. Om lån 1 § Lånar man något av annan, dött eller kvickt; give åter så gott, som han det tog. Ej må lån missfaras. 2 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1). 3 § Ingen må, för egen, eller annans skuldfordran, hålla det inne, som han till låns fått, utan han däri panträtt haver, eller med ägarens vilja nödig kostnad där å gjort. Sker det; (böte tio daler) och give det lånta åter. 4 § har upphävts genom lag (1986:798). 12 kap. Om inlagsfä, eller nedsatt och förtrott gods 1 § Lägger man in hos annan i förvar guld, silver, penningar, eller annat löst gods; lägge in med vittnen, eller tage brev där å. 2 § Inlagsfä, och förtrott gods, bör man vårda som sitt eget. Missfares, eller förkommer det, av hans vangömmo, eller vållande; gälde fullt åter. Sker det av våda; vare saklös. 3 § Sätter man under annans förvar tillslutna eller förseglade kistor, skåp eller packor, och vet ej den, som anammade, vad där i är; eller är det honom ej, stycke från stycke, till vikt, mått eller antal, i händer givet; påstår sedan den, som inlade, mera under förvar givet vara, än han åter fick; ; vare den, som emottog, fri, där han allt obrutet och oskatt utgiver, som han det anammade. Finnes det vara brutet, och saknar ägaren något; fulltyge då med vittnen, (eller ed sin,) huru mycket han inlagt haver. Gitter han det; svare den godset under sin vård hade, för all skada, eller vise med goda skäl (eller svärje,) att det av hans vangömmo och vållande ej skett är, eller att han ej därav, kunskap och nytta haft. (Varder han övertyga, att han med vilja det försnillat; stånde tjuvs rätt). 4 § har upphävts genom lag (1986:798). 5 § Hava flere satt gods under annans vård, där i de alle del äga; det må ej å enderas begäran givas åter, utan han allas fullmakt där å visar. Giver den godset i vård hade det annorlunda ut; svare han vardera för dess del, och söke sin man. 6 § Nu vill ej den, som godset emottog, hava det längre i förvar; säge då honom till, som insatte, att han må hämta det åter, och tage bevis där å. Tager ägaren det ej åter; stånde själv all fara. 7 § Dör den, som inlagsfä om händer hade; då böra hans arvingar där svara före, och giva fullt åter. 8 § Haver man å nedsatt gods nödig kostnad gjort, eller betalt hyra för det rum, där i godset förvaras; då bör ägaren det gälda, förr än godset återgives. 9 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1). 10 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1). 11 § Dömes gods under tredje mans förvar, det bör vårdas, som annat inlagsfä, och ej givas ut, förr än domaren eller befallningshavanden det tillåter. 12 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1). 13 kap. Om lega och hyra 1 § Leger man till annan (hus, gård, tomt), eller vad det är, för hyra i penningar eller varor, med vissa villkor, eller utan; det bör fast stånda, evad fästepenning där å given är, eller ej. 2 § Leger man tvem ett; behålle den, som först hyrde, evad den senare mera utlovat haver, eller ej; och (böte) den, som utlegde (, tio daler), och skadan åter. Samma lag vare om den, som hyrer det han visste till annan uthyrt vara. 3 § har upphävts genom förordning (1858:85 s.1). 4 § Hur gods å landet, så ock hus, gårdar, och tomter i staden, legas och hyras må, urskils i jordabalken. (Om hästars, vagnars, och båtars lega av gästgivare, och vad lag är, då de spillas och missfaras, är stadgat i byggningabalken.) 14 kap. Om legohjon 15 kap. har upphävts genom lag (1895:64 s.1) 16 kap. Huru gäldenär må gods sitt till dess borgenärer på en gång avstå; så ock om dem, som för gäld rymma 17 kap. har upphävts genom lag (1970:979). 18 kap. Om sysslomän eller ombudsmän 1 § Varder man av annan ombuden, att å dess vägnar något syssla och uträtta, och säger där ja till; tage fullmakt, och ligge där sedan hans vårdnad å; göre ock redo och besked för det han om händer får. 2 § Vad ombudsman eller fullmakt gör och sluter, det vare så gillt, som huvudman det själv gjort och slutit hade. Går ombudsman vidare, än honom betrott är; rätte själv upp all skada, (och böte tjugu daler), och huvudmannen vare saklös. 3 § Handlar syssloman oredligt, brukar list emot honom, som fullmakt gav, vänder sig hans gods till nytta, lånar hans penningar ut, eller tager penningar upp i hans namn; svare till all skada (,och plikte efter omständigheterna). Vare ock den, som fullmakt gav, saklös i allt, vad syssloman, utom hans ombud eller vilja, av annan lånt, eller med någon slutit haver; utan det vises, att det honom till nytta använt är. 4 § Haver någon fått fullmakt, att för annan göra och låta, och tager den skada därav, som fullmakt gav; skylle sig själv, som sig ej bättre föresåg. Är ombudsman av försummelse, eller svek, vållande till skadan; plikte då han, som sagt är. 5 § Syssloman njute skälig arvodes lön, så ock vedergällning för det, som han å annans ärender rätteligen kostat haver. Är ej avtal därom gjort, eller åsämjer dem ej; ligge det då till rätten. 6 § Haver syssloman borgat sin huvudmans gods och varor ut till den, som för ärlig och riktig man känd var, men finnes sedan så fattig, att han ej gitter det återgälda; vare då syssloman ej skyldig det att fylla, utan han särskild vedergällning njuter för det, han slikt äventyr stånda må. 7 § Nu haver man sig åtagit, att inom viss tid något å annans vägnar syssla och beställa, eller lovat det till slut driva, och varder där ifrån hindrad av Konungens tjänst, eller sjukdom, egna sysslor, eller annan skälig orsak; låte då sin huvudman det så tidigt veta, att han må kunna någon annan i stället taga; sedan vare ombudsman saklös, när han för den tid räkenskap gör, som han sysslan haft haver. 8 § Dör huvudman; göre då syssloman redo och räkning för hans arvingar, och vare sedan vid sysslan skild, där dem ej annorlunda åsämjer. Dör syssloman, och varder något skyldig; svare hans arvingar så långt gods hans räcker. 9 § Var som å sysslomans förättning tala vill; göre det lagligen inom natt och år, sedan han vid sysslan skildes, och redo och räkning gjord är av honom, eller av hans arvingar, där han död är. Haver man laga förfall; njute samma tid därefter. 10 § Är någon frånvarande, och förefaller något, där i han ej kunnat syssloman nämna; då må skyldeman, eller vän hans, för honom tala och svara, sedan han, där så fordras, borgen satt, att den frånvarande skall för gott känna det han gjort haver. Gillar frånvarande det ej; fylle han, som utan fullmakt annans talan sig tagit, eller dess löftesmän, all skada, som därav timat. KF (1855:82 s. 1) ang. löftesmans rätt att uppsäga och betala gäld m.m. Skall förfallotid för gäld efter uppsägning beräknas; have löftesman lika rätt, som gäldenär, att uppsägning göra och gälden å förfallodagen betala. Är ej avtal om förfallotid gjort, äge ock gäldenär eller löftesman rätt att betala när han vill, ändå att borgenär det ej fordrat. KF 1851:55 s. 4 ang. sättet för uppsägning av förbindelser, för vilka flera äro ansvariga. Hava flera förbundit sig att, en för alla och alla för en, betala gäld och skall förfallotid efter uppsägning beräknas; vare uppsägning, som hos endera sker, ej mot de andra gällande. Har löftesman åtagit sig annans gäld, som sin egen, må, där förfallotiden efter uppsägning jämväl beräknas skall, uppsägning som hos endera sker, ej eller mot den andra gälla. Lag samma vare ock där flera, en för alla och alla för en, ingått sådan borgen, nyss sagd är, för gäld, som efter uppsägning betalas bör.