Post 10889 av 10925 träffar
SFS-nummer ·
1891:35 s.1 ·
Visa register
Sjölag (1891:35 s.1)
Departement: Justitiedepartementet L3
Utfärdad: 1891-01-12
Författningen har upphävts genom: SFS 1994:1009
Upphävd: 1994-10-01
Första kapitlet
Om fartyg
Fartygs nationalitet
1 § Fartyg anses såsom svenskt och är berättigat att föra svensk flagg,
om det till mer än hälften äges av svensk medborgare eller svensk
juridisk person. Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
sjöfartsverket kan medgiva att annat fartyg, vars drift står under
avgörande svenskt inflytande eller vars ägare har fast hemvist i
Sverige, skall anses såsom svenskt och vara berättigat att föra svensk
flagg.
Regeringen meddelar föreskrifter om nationalitetshandlingar för svenska
fartyg och får därvid bestämma vad som skall iakttagas med sådana
handlingar samt förbjuda att registreringspliktigt fartyg hålles i drift
utan gällande nationalitetshandling. Lag (1979:378).
Fartygsregister
2 § Fartyg, vars skrov har en största längd av minst tolv meter och en
största bredd av minst fyra meter, betecknas skepp. Annat fartyg kallas
båt.
Över svenska skepp förs ett skeppsregister. Över båtar förs ett
båtregister enligt bestämmelser i lagen (1979:377) om registrering av
båtar för yrkesmässig sjöfart m. m. Över skepp under byggnad i Sverige
förs ett skeppsbyggnadsregister.
Skeppsregistret, båtregistret och skeppsbyggnadsregistret förs av den
myndighet, som regeringen bestämmer (registermyndigheten).
Registermyndigheten förestås av en inskrivningsdomare. Denne skall vara
lagfaren. Efter regeringens förordnande får registren föras med
användning av automatisk databehandling. Lag (1992:1654).
Fartygs tillbehör
3 § Till fartyg med dess skrov och styrinrättning hör fast inredning och
annan till stadigvarande bruk för fartyget ägnad utrustning samt sådan
reservdel som varaktigt förvaras ombord, allt i den mån fartyget är
försett därmed i fartygsägarens intresse.
Utrustning för radiosamband eller navigering räknas dock icke som
tillbehör, om den tillhör annan än fartygsägaren eller annan än denne
har rätt därtill på grund av äganderättsförbehåll eller förvärvsvillkor
som är att jämställa därmed. Lag (1973:1064).
4 § Bestämmelserna i 3 § ha motsvarande tillämpning i fråga om fartyg
under byggnad. Därvid anses registrerat skeppsbygge vara försett även
med material, maskineri och annan utrustning som finnes på tillverkarens
område och genom märkning eller på annat sätt otvetydigt framstår som
avsedd att införlivas med skeppet. (1973:1064).
5 § Rätt till tillbehör till fartyg eller fartyg under byggnad får ej
ens i förhållande till fartygets eller byggets ägare göras gällande
särskilt.
Överlåtelse av utrustning, som utgör tillbehör till fartyg eller fartyg
under byggnad, gäller ej i något fall mot tredje man förrän utrustningen
skiljes från fartyget eller bygget så att detta icke längre kan anses
vara försett med utrustningen. Lag (1973:1064).
Fartygs identifiering
6 § Skepp, som införes i skeppsregistret, skall ha namn. Detta bestämmes
av ägaren. Namnet skall tydligt skilja sig från andra skeppsnamn i
registret och får ej otillbörligt gripa in i särpräglat namnskick, som
brukas av annan skeppsägare.
Registermyndigheten får förelägga ägaren att inom viss tid bestämma namn
som uppfyller kraven i första stycket. I föreläggande får vite sättas
ut.
Namnet får ändras endast om skeppet eller större andel däri än hälften
övergår till ny ägare eller särskilda skäl föreligga. Lag (1979:378).
7 § Svenskt fartyg skall ha hemort i Sverige. Ägaren bestämmer hemorten.
Har hemort ej anmälts till registermyndigheten, anses den ort i Sverige
där ägaren har sitt hemvist eller, om han saknar hemvist här eller
fartyget äges av flera, Stockholm vara fartygets hemort. Lag
(1973:1064).
8 § Fartyg, som införes i skepps- eller båtregistret, skall ha
igenkänningssignal. För skepp utgöres denna av signalbokstäver samt för
båt av signalbokstäver och siffror. Beteckning för fartygs identifiering
skall såvitt möjligt överensstämma med igenkänningssignalen.
Regeringen meddelar närmare föreskrifter om fartygs identifiering och
får därvid bestämma om märkning av registrerade fartyg, deras båtar och
redskap samt förbjuda att registrerat fartyg hålles i drift utan
föreskriven märkning. Lag (1975:602).
Fartygs skick
9 § Fartyg skall, när det hålles i drift, vara sjövärdigt, försett med
behövliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall,
bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat
samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods
ej äventyras.
Om säkerheten på fartyg finnas särskilda bestämmelser. Lag (1973:1064).
10 § Fartyg, som lidit skada, skall anses icke vara iståndsättligt, ej
endast när iståndsättning är omöjlig eller, om iståndsättningen måste
äga rum på annan ort, fartyget icke kan föras dit, utan även i det fall
att fartyget ej är värt att iståndsättas.
På begäran av ägaren skall fartyg, som ej är iståndsättligt, säljas
såsom efter utmätning för fordran med bästa rätt.
Om besiktning för utrönande av fartygs iståndsättlighet finnas
bestämmelser i 12 kap. Lag (1973:1064).
Andra kapitlet
Om skeppsregistrering
Registrering
11 § Svenskt skepp skall vara infört i skeppsregistret. Regeringen kan
dock förordna att skepp, som äges av staten samt är avsett uteslutande
för statsändamål och icke för affärsdrift, ej skall vara infört i
registret.
Skepp under byggnad i Sverige får införas i skeppsbyggnadsregistret.
Registrering får äga rum även innan bygget påbörjats, förutsatt att
detta genom byggnadsnummer och ritning eller annorledes kan identifieras
på betryggande sätt.
Skepp registreras under sin igenkänningssignal. Skeppsbygge registreras
under signalbokstäver. Dessa skola tilldelas det fullbordade skeppet som
igenkänningssignal, om skeppet införes i skeppsregistret. Tilldelad
registerbeteckning får ej ändras. Lag (1975:602).
12 § Den som med äganderätt förvärvat skepp, som är
registreringspliktigt i hans hand men ej infört i skeppsregistret, skall
inom en månad från förvärvet anmäla skeppet för registrering. Om
förvärvet skett under villkor, som innefattar äganderättsförbehåll eller
är att jämställa därmed, skall anmälan göras inom en månad från det
förbehållet eller villkoret upphörde att gälla.
Ägare av skepp, som är svenskt och under byggnad, skall anmäla skeppet
för registrering i skeppsregistret inom sex månader från det skeppet
blivit sjösatt. Registermyndigheten kan medgiva uppskov, om särskilda
skäl föreligga.
Skeppsbygge anmäles för registrering av ägaren. Lag (1973:1064).
Inskrivning
13 § Förvärv av skepp eller skeppsbygge inskrives på grundval av
registrering enligt 11 §. Inskrivning och därmed sammanhängande införing
i skeppsbyggnadsregistret skall överföras till skeppsregistret, om
bygget överföres dit såsom skepp.
Bestämmelserna i första stycket samt 14 och 18--38 §§ om skepp eller
skeppsbygge ha motsvarande tillämpning i fråga om andel i sådan egendom.
Lag (1975:602).
14 § Den som med äganderätt förvärvat skepp eller registrerat
skeppsbygge skall inom tid, som angives i 12 §, söka inskrivning av sin
rätt. Skeppsbygge kan dock i stället anmälas för avregistrering enligt
16 §. Den som gör registreringsanmälan enligt 12 § anses därmed också
söka inskrivning av sin rätt.
Dödsbo är icke skyldigt att söka inskrivning av sin rätt till skepp
eller registrerat skeppsbygge, som tillhört den avlidne, i annat fall än
när boet överlåter egendomen. Sådan inskrivning skall sökas inom en
månad från överlåtelsen eller, om bouppteckning då ej registrerats, från
registreringen av denna. Make, som vid bodelning tillskiftats skepp
eller registrerat skeppsbygge, är skyldig att söka inskrivning av sin
rätt endast om egendomen förut tillhörde andra maken.
Den som förvärvat skepp eller skeppsbygge under villkor, som innefattar
äganderättsförbehåll eller är att jämställa därmed, är berättigad till
inskrivning av sin villkorliga äganderätt. Förlorar förvärvaren sin rätt
till egendomen på grund av att förbehållet eller villkoret göres
gällande, skall inskrivningen avföras ur registret på ansökan av
överlåtaren eller förvärvaren.
Övergår i fall som avses i tredje stycket förvärvarens eller
överlåtarens rätt till annan, har vad som där säges och i övrigt i detta
kapitel föreskrives om inskrivning av förvärv och verkan därav
motsvarande tillämpning. Lag (1973:1064).
15 § Genom inskrivning i skeppsregistret kan skeppsnamn, som tydligt
skiljer sig från andra skeppsnamn i registret, på ansökan förbehållas
den som har behov därav. Söka flera på samma inskrivningsdag inskrivning
av förbehåll om skeppsnamn och skilja sig namnen icke tydligt från
varandra, beslutar registermyndigheten om företräde efter vad som finnes
skäligt.
Inskrivning av förbehåll om skeppsnamn skall avföras ur registret, när
skepp registrerats med det namnet. Detsamma gäller, om den som vunnit
inskrivningen eller hans rättsinnehavare begär det eller om namnet ej
inom fem år tagits i bruk för registrerat skepp. Lag (1973:1064).
Avregistrering
16 § Registrerat skepp skall avregistreras, om det
1. förolyckats, upphuggits eller eljest förstörts;
2. försvunnit eller övergivits till sjöss och sedan ej avhörts under tre
månader;
3. upphört att vara svenskt; eller
4. på grund av ombyggnad eller annan sådan ändring upphört att vara
skepp eller, utan att ändring inträtt, finnes ej utgöra skepp.
Registrerat skeppsbygge skall avregistreras, om det såsom skepp
överföres till skeppsregistret eller ägaren anmäler bygget för
avregistrering. Härjämte har första stycket 4 motsvarande tillämpning i
fråga om skeppsbygge.
I fall som avses i första stycket eller andra stycket andra punkten
åligger det ägaren att inom en månad hos registermyndigheten anmäla
egendomen för avregistrering. Har skepp till följd av överlåtelse
upphört att vara svenskt, svarar förutvarande ägaren jämte förvärvaren
för att anmälan göres. Lag (1973:1064).
17 § Äges skepp, som skall avregistreras enligt 16 § första stycket 3,
av flera och kan skeppet bevaras som svenskt genom att delägare gentemot
meddelägare utövar rätt som avses i 52 eller 55 §, får det ej avföras ur
skeppsregistret så länge sådan rätt kan utövas. Bevaras skeppet som
svenskt, skall det ej avföras ur registret utan i stället det förvärv
inskrivas som föranlett anmälan för avregistrering.
Gäller inteckning i skepp eller skeppsbygge, som skall avregistreras,
får egendomen ej avföras ur registret förrän borgenär, för vars fordran
pantbrev på grund av inteckningen utgör säkerhet, med ingivande av
pantbrevet skriftligen samtyckt till åtgärden.
Skeppsbygge får dock avregistreras för att överföras till
skeppsregistret utan samtycke enligt andra stycket. För avregistrering
av skepp enligt 16 § första stycket 4 eller av skeppsbygge enligt 16 §
andra stycket andra punkten fordras ej heller samtycke av
inteckningsborgenär, om borgenären underlåter att söka betalning ur
egendomen inom en månad från det registermyndigheten underrättat honom
om avregistreringsgrunden. Lag (1973:1064).
Verkan av registrering och inskrivning
18 § Utan hinder av att registrering eller inskrivning ägt rum får
prövas huruvida registrerad egendom är av den beskaffenhet som
förutsättes för åtgärden.
Fråga huruvida förvärv, som ligger till grund för inskrivning eller
avregistrering, är ogiltigt eller ej kan göras gällande eller huruvida
åtgärden av annat skäl kränker någons rätt får prövas utan hinder av
inskrivningen eller avregistreringen. Lag (1973:1064).
19 § Har skepp eller skeppsbygge överlåtits och har inskrivning sökts
för förvärvet, får egendomen efter utgången av den inskrivningsdag då
ansökningen gjordes icke tagas i anspråk för annan fordran mot
överlåtaren än sådan som är förenad med panträtt eller retentionsrätt i
egendomen. Lag (1973:1064).
20 § Har skepp eller skeppsbygge förvärvats genom överlåtelse från någon
som icke var rätt ägare, skall förvärvet dock gälla, om överlåtarens
åtkomst var inskriven när egendomen överläts och om förvärvaren sökt
inskrivning och därvid varken insett eller bort inse att överlåtaren ej
var rätt ägare. Vad som nu sagts har motsvarande tillämpning i fråga om
förvärv genom överlåtelse från någon som var rätt ägare men på grund av
förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga över egendomen genom
överlåtelsen.
Godtrosförvärv inträder dock ej, om samma inskrivningsdag som
inskrivning sökes för förvärvet ärende upptages om inskrivning eller
annan införing i registret av omständighet varav bristen i överlåtarens
förfoganderätt beror eller om anteckning i registret att talan väckts om
hävning eller återgång av förvärv av egendomen eller om bättre rätt till
denna.
Om förvärv genom exekutiv försäljning finnas särskilda bestämmelser. Lag
(1973:1064).
21 § Talan om bättre rätt till skepp eller skeppsbygge kan med laga
verkan riktas mot den för vars förvärv inskrivning senast beviljats
eller sökts, även om denne före talans väckande överlåtit egendomen till
annan. Den till vilken överlåtelse skett har i rättegången samma
ställning som om överlåtelsen skett under rättegången.
Första stycket har motsvarande tillämpning, när någon vill söka
betalning ur skepp eller skeppsbygge för fordran som är förenad med
panträtt eller retentionsrätt i egendomen. Om tvist angående
äganderätten är antecknad i registret, kan talan om betalning i stället
riktas mot den som innehar skeppet eller bygget med äganderättsanspråk.
Lag (1973:1064).
22 § Rättsverkan som sökt eller beviljad inskrivning medför enligt 19
och 20 §§ består även efter avregistrering.
Rättsverkan som ansökan om inskrivning medför enligt 19 och 20 §§
förfaller, om ansökningen avslås.
Vad som föreskrives i 19--21 §§ samt förut i denna paragraf om
rättsverkan av inskrivningsansökan har motsvarande tillämpning i fråga
om anmälan för avregistrering med anledning av förvärv. Lag (1973:1064).
23 § Införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall, efter
utgången av den inskrivningsdag då ärendet om införingen upptogs, anses
känd för var och en vars rätt till skepp eller skeppsbygge beror av god
tro rörande omständighet som införingen avser. Vad nu sagts skall dock
inte gälla i fall som avses i 269 a §. Lag (1985:176).
24 § Har äganderätt till fartyg, som är registrerat i främmande stat,
eller till fartyg under byggnad i främmande stat inskrivits i register i
den staten i enlighet med dess lag, skall rätten gälla i Sverige med den
verkan som inskrivningen medför enligt lagen i den främmande staten. Lag
(1973:1064).
Registrerings- och inskrivningsförfarandet
25 § Registerärenden äro ärenden om
1. registrering eller avregistrering av skepp eller skeppsbygge;
2. inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge;
3. inteckning i skepp eller skeppsbygge;
4. inskrivning av förbehåll om skeppsnamn;
5. annan införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, som sker på
grund av föreskrift i lag eller annan författning.
Registerärende upptages på inskrivningsdag. Sådan hålles till klockan
tolv varje måndag, tisdag, onsdag, torsdag och fredag, som ej utgör
helgdag. Lika med helgdag anses midsommarafton, julafton och nyårsafton.
Anmälan eller ansökan, som inkommer efter angivna klockslag, anses gjord
påföljande inskrivningsdag.
Om behandlingen av registerärende gälla bestämmelserna om tvistemål i
tillämpliga delar i den mån ej annat följer av denna lag. Regeringen
eller myndighet, som regeringen bestämmer, meddelar närmare föreskrifter
om registrerings- och inskrivningsförfarandet och får därvid föreskriva
skyldighet för enskild att till registermyndigheten anmäla förhållande
varom kännedom fordras för ändamålsenlig registerföring. Lag (1975:602).
26 § Hos registermyndigheten föres dagbok över registerärenden.
Handlingar i sådana ärenden sammanföras i akter.
Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller avgivit förklaring av
betydelse för ärendets prövning eller har särskild utredning verkställts
i ärendet, skall anteckning därom göras i dagboken eller akten. I
dagboken eller akten skola även upptagas kallelser, förelägganden och
andra beslut, som ej skola införas i registret.
Vite, som registermyndigheten förelägger med stöd av denna lag, får
bestämmas till högre belopp än som annars gäller. Vite utdömes av
myndigheten. Lag (1973:1064).
27 § Beslut, som innebär att anmälan eller ansökan i registerärende
bifalles, avslås eller förklaras förfallen eller att ärendet uppskjutes,
skall införas i registret. Innebär beslutet att anmälan eller ansökan ej
bifalles, skola skälen för beslutet antecknas i dagboken eller akten.
Beslut, som skall införas i registret, meddelas genom sådan införing och
skall anses ha det innehåll som framgår av registret. Lag (1973:1064).
28 § Har beslut i registerärende gått emot sökanden eller annan som
hörts i ärendet, skall denne genast underrättas om beslutet. Om beslut,
varigenom förvärv inskrivits, skall den som dessförinnan senast var
inskriven som ägare alltid underrättas.
I underrättelse enligt första stycket skola angivas de skäl för beslutet
som antecknats i dagboken eller akten och vad den som vill fullfölja
talan mot beslutet har att iakttaga. Lag (1973:1046).
29 § Talan mot beslut i registerärende föres i hovrätten. Besvärsinlagan
skall ingivas till registermyndigheten.
Besvärstiden är i fråga om slutligt beslut fyra veckor från den
inskrivningsdag till vilken beslutet är att hänföra.
Besvär över beslut, som införts i registret, skola antecknas där. När
slutligt beslut med anledning av besvären vunnit laga kraft, skall
anteckning göras om beslutets innehåll.
Om registerärende enligt beslut av högre rätt skall upptagas till ny
handläggning av registermyndigheten, skall det ske utan dröjsmål efter
det att beslutet kommit myndigheten till handa. Lag (1975:602).
30 § Anmälan eller ansökan i registerärende skall göras skriftligen, om
icke fångeshandling eller annan tjänlig handling företes.
Fullgöres ej inom föreskriven tid skyldighet att anmäla skepp för
registrering eller att anmäla skepp eller skeppsbygge för avregistrering
eller att söka inskrivning av förvärv av sådan egendom, skall
registermyndigheten förelägga den försumlige att fullgöra skyldigheten.
I föreläggande får vite utsättas. Föreligger i fråga om registrerat
skepp eller skeppsbygge sådant förhållande att avregistrering skall ske
enligt 16 §, får registermyndigheten självmant vidtaga åtgärder för
avregistrering.
Är bifall till ansökan om inskrivning av förvärv beroende av att
föregående ägare gör registreringsanmälan eller inskrivningsansökan, får
förvärvaren fullgöra det på den föregående ägarens vägnar. Denne är
skyldig att tillhandahålla de för ändamålet behövliga handlingar som han
innehar. Vad som nu sagts om inskrivningsansökan har motsvarande
tillämpning i fråga om anmälan för avregistrering med anledning av
förvärv. Lag (1975:602).
31 § Finnes anmälan eller ansökan i registerärende ej omedelbart böra
avslås enligt denna lag, får ärendet uppskjutas till viss senare
inskrivningsdag, om det är nödvändigt för utredningen.
Uppskjutes ärendet, får sökanden föreläggas att förebringa den utredning
som fordras eller att infinna sig personligen eller genom ombud hos
registermyndigheten. Även annan än sökanden får höras och kan föreläggas
sådan inställelse. I föreläggande får vite utsättas. Efterkommer
sökanden ej föreläggande, kan hans anmälan eller ansökan förklaras
förfallen. Erinran om detta skall intagas i föreläggandet.
Registerärende får vidare uppskjutas till senare inskrivningsdag, om
ärendet med hänsyn till beskaffenhet eller omfattning ej lämpligen kan
företagas till omedelbar prövning. Ärende som uppskjutits på sådan grund
skall upptagas till prövning senast andra inskrivningsdagen efter den
inskrivningsdag då anmälningen eller ansökningen gjordes. Lag
(1975:602).
32 § Förekommer anledning antaga, att förvärv som åberopas i
registerärende är ogiltigt eller på annan grund icke kan göras gällande
eller att åtgärd som anmälan eller ansökan avser eljest skulle kränka
någons rätt, skall den vars rätt beröres givas tillfälle att yttra sig.
Detsamma gäller, om ovisshet råder i fråga om förvärvsvillkor.
Grundas förvärv, som åberopas i registerärende, på testamente, dom eller
förrättning, som ännu icke vunnit laga kraft eller pågår rättegång om
hävning eller återgång av förvärv av den egendom ärendet angår eller om
bättre rätt till denna, skall ärendet uppskjutas till dess saken
slutligt avgjorts.
Är i annat fall sökandens rätt tvistig, kan han föreläggas att inom viss
tid väcka talan vid domstol. Efterkommes icke föreläggandet, kan hans
anmälan eller ansökan förklaras förfallen. Erinran om detta skall
intagas i föreläggandet. Lag (1973:1064).
33 § Anmälan av skepp eller skeppsbygge för registrering eller ansökan
om inskrivning av förvärv av sådan egendom skall avslås, om
1. bestämmelsen i 30 § första stycket ej iakttagits;
2. egendomen ej kan registreras enligt 11 §;
3. sökanden ej styrker sitt förvärv;
4. fångesmannens rätt ej är inskriven i registret, ehuru den hade kunnat
inskrivas där, och sökandens förvärv icke grundas på exekutiv
försäljning;
5. åberopad överlåtelse står i strid med en mot överlåtaren på grund av
förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över
egendomen och överlåtarens åtkomst icke var inskriven när överlåtelsen
ägde rum eller, om så var fallet, villkoret är infört i registret eller
införes däri samma inskrivningsdag som ansökningen göres;
6. egendomen av överlåtaren tidigare överlåtits till annan och
överlåtarens åtkomst ej var inskriven när sökandens förvärv ägde rum
eller, om så var fallet, inskrivning samma inskrivningsdag sökes för det
tidigare förvärvet;
7. egendomen har blivit föremål för kvarstad eller betalningssäkring
till säkerhet för ett anspråk mot överlåtaren och ett ärende angående
anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den inskrivningsdag då
anmälningen eller ansökningen görs eller överlåtaren har försatts i
konkurs före utgången av nämnda inskrivningsdag;
8. egendomen sålts exekutivt till annan än sökanden;
9. förvärvet har skett genom en sådan gåva mellan makar som inte har
registrerats enligt 16 kap. äktenskapsbalken; eller
10. det är uppenbart att förvärvet av annan grund är ogiltigt eller icke
kan göras gällande.
Första stycket 5--7 utgör ej hinder mot inskrivning av förvärv, om
inskrivning av villkorlig äganderätt redan har beviljats på grund av
samma förvärv. Lag (1987:794).
34 § Ansökan enligt 14 § att inskrivning av villkorlig äganderätt skall
avföras ur registret skall avslås, om bestämmelsen i 30 § första stycket
ej iakttagits eller det ej visas att förvärvaren förlorat sin rätt.
Anmälan av skepp eller skeppsbygge för avregistrering skall avslås, om
bestämmelsen i 30 § första stycket ej iakttagits eller
avregistreringsgrund icke föreligger enligt 16 §. Vid avregistrering med
anledning av förvärv ha bestämmelserna i 33 § första stycket 4--10 och
andra stycket motsvarande tillämpning.
Ansökan att skeppsnamn skall inskrivas i eller avföras ur
skeppsregistret skall avslås, om bestämmelsen i 30 § första stycket ej
iakttagits eller förutsättning för åtgärden icke föreligger enligt 15 §.
Lag (1987:794).
35 § Har utländskt skepp blivit svenskt, får det införas i
skeppsregistret endast om det visas att skeppet ej är infört i
motsvarande register i sitt förutvarande hemland eller att det kommer
att avföras ur sådant register den dag det registreras här i landet
eller eljest med verkan från den dagen.
Var skeppet nybyggt utomlands, skall dessutom visas att rätt till
skeppet ej är inskriven i skeppsbyggnadsregister i den främmande staten
eller att sådan rätt kommer att avföras den dag skeppet registreras här
i landet eller eljest med verkan från den dagen. Vad som nu sagts har
motsvarande tillämpning i fråga om införing i det svenska
skeppsbyggnadsregistret av skepp under byggnad, som förvärvats från
utlandet.
Om skepp eller skeppsbygge skall avregistreras för att registreras
utomlands, skall på sökandens begäran beslutas att egendomen skall
avföras ur registret den dag den införes i det utländska registret.
Avregistreringen får verkan från dagen för den nya registreringen. Lag
(1975:602).
36 § Om det påkallas för samordning med utländsk registermyndighets
beslut, får registrering eller avregistrering företagas utan hinder av
att det utländska beslutet meddelas eller bevisning därom förebringas
först efter inskrivningsdagens utgång, förutsatt att detta sker samma
kalenderdag. Lag (1975:602).
37 § Finnes vid inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge eller
rätt därtill att förvärvet beror av villkor, som innefattar
äganderättsförbehåll eller är att jämställa därmed, skall även villkoret
inskrivas.
Finnes vid inskrivningen eller därefter att förvärvet är förenat med
annat villkor, som inskränker förvärvarens rätt att överlåta egendomen
eller att söka inteckning eller upplåta panträtt däri, eller att hans
behörighet i sådant avseende är inskränkt genom annans rätt att nyttja
egendomen på grund av testamente, skall detta antecknas i registret. Lag
(1973:1064).
38 § I skepps- eller skeppsbyggnadsregistret skall antecknas, när
1. talan väckts om hävning eller återgång av förvärv av registrerat
skepp eller skeppsbygge eller om bättre rätt till sådan egendom eller
eljest i fråga, som angår inskrivning;
2. mål som avses under 1 avgjorts genom dom eller slutligt beslut som
vunnit laga kraft;
3. ägare av registrerat skepp eller skeppsbygge försatts i konkurs;
4. registrerat skepp eller skeppsbygge eller inskriven rätt till sådan
egendom blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring eller utmätning,
konkursförvaltare begärt att registrerat skepp eller skeppsbygge skall
säljas exekutivt, ägaren enligt 10 § andra stycket begärt att
registrerat skepp skall säljas exekutivt eller egendomen sålts
exekutivt;
5. beslut som avses under 3 eller 4 om konkurs, kvarstad,
betalningssäkring eller utmätning upphävts eller återgått eller fråga om
exekutiv försäljning av registrerat skepp eller skeppsbygge eller
inskriven rätt till sådan egendom eljest förfallit;
6. skepp eller skeppsbygge skall avregistreras enligt någon i 16 §
angiven grund men hinder mot avregistreringen möter enligt 17 §;
7. enligt 35 § beslut meddelats att skepp eller skeppsbygge skall
avföras ur registret den dag registrering äger rum utomlands.
Är eljest i lag eller annan författning föreskrivet att visst
förhållande skall antecknas i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret,
skall det gälla.
Anteckning i skeppsbyggnadsregistret skall överföras till
skeppsregistret, om bygget överföres dit såsom skepp. Registeranteckning
skall avföras, om den uppenbarligen ej längre kan vara av betydelse. Lag
(1981:808).
39 § Om införing i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret finnes
innehålla någon uppenbar oriktighet till följd av registermyndighetens
eller någon annans skrivfel eller liknande förbiseende, skall införingen
rättas. Vad som nu sagts har motsvarande tillämpning på uppenbar
oriktighet i registret till följd av tekniskt fel. Kan rättelse bli till
förfång för ägare eller för innehavare av pantbrev på grund av
inteckning, skall det inbördes företrädet mellan berörda förvärv
bestämmas efter vad som finnes skäligt. Tillfälle att yttra sig skall
lämnas part som beröres, om han är känd, samt myndighet som avses i 372
§.
Beslut om rättelse meddelas genom införing i registret. Skälen för
beslutet antecknas i dagboken eller akten. I stället för bevis eller
handling, som utfärdats i enlighet med den tidigare införingen, skall ny
sådan handling utfärdas. Den tidigare handlingen skall återfordras,
göras obrukbar och behållas av registermyndigheten. Den som innehar
handlingen är skyldig att ingiva den för detta ändamål. I föreläggande
att fullgöra sådan skyldighet får vite utsättas.
Talan mot beslut om rättelse får föras även av myndighet som avses i 372
§. Lag (1990:446).
Tredje kapitlet
Om partrederi
40 § Partrederi föreligger, om flera överenskommit att under delad
ansvarighet gemensamt driva sjöfart med eget fartyg. Anmälan om
partrederiavtal kan göras hos registermyndigheten, som har att
ofördröjligen anteckna anmälningen i det register där fartyget är infört
eller, om det ej är registrerat, kungöra densamma. Närmare föreskrifter
om anmälnings- och kungörelseförfarandet meddelas av regeringen.
För de förpliktelser som uppkommer för partrederiet sedan rederiavtalet
anmälts till registermyndigheten svarar varje redare endast i
förhållande till sin andel i fartyget i den mån han ej åtagit sig större
ansvarighet. För dessförinnan uppkomna rederiförpliktelser svarar
redarna solidariskt. I fråga om betalningsansvar för
vattenföroreningsavgift enligt 8 kap. lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg gäller 8 kap. 2 § andra stycket nämnda lag.
I fråga om betalningsansvar enligt lagen (1986:371) om flyttning av
fartyg i allmän hamn gäller 5 § andra stycket andra meningen nämnda lag.
I fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheter tillämpas
bestämmelserna i 41--57 §§ i den mån annat ej avtalats. Lag (1986:372).
41 § För partrederi kan väljas en huvudredare. Till huvudredare får
utses här i landet bosatt svensk, dansk, finsk eller norsk medborgare
eller svensk juridisk person. Lag (1973:1064).
42 § Huvudredaren är behörig att på samtliga redares vägnar företaga de
rättshandlingar rederirörelsen vanligen medför, att väcka och utföra
talan i sak som rör rederiet samt att i övrigt företräda redarna inför
domstol eller annan myndighet i sådan sak. Utan särskilt bemyndigande
får huvudredaren ej överlåta fartyget eller upplåta panträtt däri eller
bortfrakta fartyget för längre tid än ett år.
Är huvudredare ej vald, kan vilken som helst av redarna sökas att svara
även för de övriga i sak som rör rederiet. Lag (1973:1064).
43 § Huvudredaren skall på lämpligt sätt hålla redarna underrättade om
rederiets verksamhet. Han skall rådföra sig med dem i alla viktiga
angelägenheter. Lag (1973:1064).
44 § Beslut i partrederiets angelägenheter fattas vid allmänt
sammanträde, till vilket var och en av redarna kallats minst en vecka i
förväg genom rekommenderat brev eller telegram eller telexmeddelande
under sin senast kända adress. Kallelsen skall innehålla upplysning om
vad som skall behandlas på sammanträdet.
Allmänt sammanträde fordras icke för beslut, som samtliga redare biträda
eller som är så brådskande att det ej kan anstå till dess sådant
sammanträde kan hållas. Lag (1973:1064).
45 § På redares begäran skall protokoll föras över vad som förekommer av
vikt vid allmänt sammanträde. Redare, som uteblivit från allmänt
sammanträde eller eljest ej deltagit i beslut, skall underrättas om vad
som beslutats. Lag (1973:1064).
46 § Vid omröstning räknas varje redares röstetal efter hans andel i
fartyget. Om annat icke följer av tredje stycket, gäller som beslut den
mening som fått det högsta röstetalet. Vid lika röstetal gäller den
mening huvudredaren biträder. Val av huvudredare skall dock avgöras
genom lottning, om flera fått lika röstetal.
Beslut vid allmänt sammanträde är bindande för redare, som uteblivit
från sammanträdet.
Beslut, som fattats i annan ordning än vid allmänt sammanträde eller som
innebär att rederiet skall upplösas, gäller endast om det biträdes av
redare, som tillsammans äga mer än hälften i fartyget. Beslut, som
strider mot rederiavtalet eller eljest mot rederiets ändamål och ej
avser rederiets upplösning, gäller endast om samtliga redare äro ense.
Lag (1973:1064).
47 § Huvudredaren kan när som helst skiljas från sitt uppdrag genom
beslut enligt 44 och 46 §§. Huvudredare, som själv äger minst hälften i
fartyget, kan på medredares talan av domstol skiljas från uppdraget, om
giltig anledning föreligger. Lag (1973:1064).
48 § Huvudredaren svarar för att rederiets bokföring fullgöres enligt
lag och annan författning. Han skall redovisa inför redarna för sin
förvaltning av rederiets angelägenheter. Redovisning skall avse
kalenderår och avgivas inom två månader efter årets utgång.
Redovisning skall avgivas skriftligen till varje redare. För granskning
av redovisning har redare rätt att taga del av rederiets
räkenskapshandlingar.
Vill redare klandra redovisning, skall han väcka talan vid domstol inom
sex månader från det han fick del av den. Redare, som försummar det, har
förlorat sin rätt till klander, om icke huvudredaren förfarit svikligt.
Lag (1973:1064).
49 § Till utgifterna för rederiets verksamhet skall varje redare bidraga
i förhållande till sin andel i fartyget. Underlåter redare att på
anfordran betala sitt bidrag till beslutad utgift och lägger
huvudredaren eller annan redare ut beloppet, skall den försumlige betala
ränta på det förskotterade beloppet enligt 6 § räntelagen (1975:635),
dock med lägst sex procent. Lag (1975:643).
50 § Vinst och förlust av rederiets verksamhet fördelas mellan redarna i
förhållande till deras andelar. Överskott, som icke behöves för
rederiets utgifter, skall utdelas.
Den som enligt 49 § förskotterat bidrag för annan har rätt att i
avräkning på sin fordran lyfta utdelning, som belöper på dennes andel.
Lag (1973:1064).
51 § Övergår andel i fartyget till annan, skall förvärvaren eller hans
fångesman ofördröjligen underrätta huvudredaren och övriga redare härom.
Har redare blivit medborgare i främmande stat, skall han ofördröjligen
underrätta huvudredaren och övriga redare härom. Lag (1973:1064).
52 § Redare har rätt att lösa till sig andel i fartyget, som på annat
sätt än genom förvärv vid exekutiv försäljning eller offentlig auktion
övergått till annan än medredare. Lösningsrätt gäller dock icke mot
medredares make, avkomling eller avkomlings make. Redare som vill utöva
lösningsrätt skall meddela förvärvaren det inom en månad från det han
underrättats om förvärvet. Försummas det, är lösningsrätten förfallen.
Göra flera redare lösningsrätt gällande, skall den utövas i förhållande
till deras andelar.
Lösen skall givas för den övergångna andelens fulla värde. Tvist om
löseskillingens storlek avgöres enligt lagen (1929:145) om skiljemän.
Lag (1973:1064).
53 § Redare, vars andel i fartyget övergått till annan, blir icke fri
från ansvarighet gentemot övriga redare för de förpliktelser han hade
vid övergången. Ej heller blir han fri från ansvarighet mot dem för
därefter uppkommande rederiförpliktelser förrän huvudredaren eller
samtliga redare underrättats om förvärvet.
Andelens förvärvare inträder i förhållande till övriga redare genast i
en redares alla rättigheter och skyldigheter. Han är på samma sätt som
sin fångesman bunden av de beslut och åtgärder som träffats före
övergången. De övriga redarna kunna från hans utdelning avräkna sådan
fordran på bidrag till rederiets verksamhet som gäller mot fångesmannen.
Den nye redaren svarar i förhållande till tredje man endast för de
rederiförpliktelser som uppkomma efter andelsövergången. Innan
inskrivning sökts för förvärvet eller anmälan eljest gjorts om detta
svarar även hans fångesman för dylika rederiförpliktelser i förhållande
till tredje man, som varken känt till eller bort känna till
andelsövergången. Bestämmelserna i 40 § första stycket andra och tredje
punkterna ha motsvarande tillämpning. Lag (1973:1064).
54 § Om ej annat följer av 55 §, skall rederiet upplösas sex månader
efter det redare hos medredarna begärt det.
På begäran av redare skall rederiet omedelbart upplösas, om
1. fartyget utan redarens åtgärd eller samtycke upphört att vara svenskt
och lösningsrätt icke kan utövas enligt 52 §;
2. huvudredaren skilts från sitt uppdrag genom domstols förordnande;
3. medredare är ur stånd att fullgöra sina förpliktelser såsom redare;
eller
4. rederiet förvaltas på sådant sätt att redarens rätt kränkes. Lag
(1973:1064).
55 § Redare har rätt att lösa ut medredare, som enligt 54 § första
stycket begärt att rederiet skall upplösas eller till vilken
upplösningsgrund enligt 54 § andra stycket hänför sig. Den som vill
utöva utlösningsrätt skall meddela medredaren det inom en månad från det
han fick del av dennes begäran om upplösning enligt 54 § första stycket
eller kännedom om att upplösningsgrund enligt samma paragraf andra
stycket inträtt. Försummas det, är utlösningsrätten förfallen.
Bestämmelserna i 52 § andra och tredje styckena ha motsvarande
tillämpning. Lag (1973:1064).
56 § Vid upplösning av partrederi skall fartyget säljas.
Enas ej redarna om försäljningsorten, bestämmes den av god man, som
utses enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt. Enas de ej om sättet
för försäljningen, skall denna ske på offentlig auktion. Därvid har
lagen om samäganderätt tillämpning, om försäljningen skall äga rum i
Sverige.
När lagen om samäganderätt tillämpas enligt andra stycket, skall
tingsrätten i fartygets hemort vara laga domstol. Lag (1973:1064).
57 § Den som har större andel i fartyget än hälften har rätt att inträda
som fartygets befälhavare, om han är behörig därtill. Tvist om
lönevillkoren skall avgöras enligt lagen (1929:145) om skiljemän.
Om den som har större del i fartyget än hälften är befälhavare, skall
rätten på annan delägares talan skilja honom från befattningen, om
giltig anledning föreligger. Lag (1973:1064).
Fjärde kapitlet
Om fartygs befälhavare
58 § Befälhavaren skall, innan resa anträdes, tillse att fartyget är
sjövärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av
ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt
provianterat och utrustat samt så lastat eller barlastat att säkerheten
för fartyg, liv eller gods ej äventyras.
Under resan skall befälhavaren vaka över att fartyget hålles i behörigt
skick efter vad som nu sagts.
Kan fel eller brist i fartygets behöriga skick ej avhjälpas genast,
skall befälhavaren ofördröjligen underrätta redaren eller den som i
redarens ställe har befattning med fartyget. Lag (1967:48).
59 § Befälhavaren skall sörja för att fartyget framföres och handhaves
på sätt som är förenligt med gott sjömanskap.
Han skall göra sig underrättad om de påbud och föreskrifter rörande
sjöfarten, som gälla för de farvatten fartyget skall befara och på de
orter det skall anlöpa. Lag (1967:48).
59 a § Om ett fartyg prejas av behörig civil eller militär myndighet, är
befälhavaren skyldig att åtlyda prejningen. Om det efter prejning eller
annars begärs av en behörig myndighet, är befälhavaren också skyldig att
låta fartyget visiteras. Regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer meddelar närmare föreskrifter om prejning och visitering. Lag
(1986:297).
60 § Befälhavaren är ansvarig för att föreskrivna dagböcker föras på
fartyget. Bestämmelser om dagböcker meddelas i 12 kap.
Befälhavaren är också skyldig att på fartyget medföra andra
skeppshandlingar och ett exemplar av denna lag enligt föreskrifter som
meddelas av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
sjöfartsverket. Lag (1975:601).
61 § Befälhavaren skall tillse, att lastning och lossning försiggå samt
resan utföres med tillbörlig skyndsamhet.
Innan befälhavaren inlåter sig på bärgning av fartyg eller gods, skall
han noga överväga, om detta är förenligt med hans skyldigheter emot dem
vilkas rätt och bästa han har att bevaka. Lag (1967:48).
62 § Råkar fartyget i sjönöd, är befälhavaren skyldig att göra allt som
står i hans makt för att rädda de ombordvarande samt bevara fartyg och
last. Han skall, i den mån det är möjligt, sörja för att dagböcker och
andra skeppshandlingar föras i säkerhet samt föranstalta om bärgning av
fartyg och gods. Så länge rimlig utsikt finnes att fartyget kan räddas,
får befälhavaren ej övergiva det utan att hans liv är i allvarlig fara.
Anträffar befälhavaren någon i sjönöd, är han skyldig att lämna all
hjälp som är möjlig och behövlig för att rädda den nödställde, såvitt
det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget eller de
ombordvarande. Får befälhavaren i annat fall kännedom om att någon är i
sjönöd eller får han kunskap om fara som hotar sjötrafiken, är han under
förutsättning som nyss angivits skyldig att vidtaga åtgärder för att
rädda den nödställde eller avvärja faran i enlighet med föreskrifter som
regeringen meddelat för sådana fall.
Bestämmelser om skyldighet för befälhavaren att lämna hjälp, när
fartyget stött samman med annat fartyg, meddelas i 223 §. Lag
(1975:601).
63 § Är befälhavaren frånvarande eller har han förfall, träffar den
främste av de tillstädesvarande styrmännen de avgöranden som ej tåla
uppskov.
Lämnar befälhavaren fartyget, skall han underrätta den främste av de
tillstädesvarande styrmännen eller, om någon styrman ej är tillstädes,
annan av besättningen och giva de föreskrifter som behövas. När fartyget
icke ligger förtöjt i hamn eller på säker ankarplats, får befälhavaren
ej lämna fartyget utan att det är nödvändigt. Är fara för handen, får
han icke vara borta från fartyget.
Avlider befälhavaren eller blir han på grund av sjukdom eller annan
tvingande anledning ur stånd att föra fartyget eller övergiver han
tjänsten, träder den främste av styrmännen i hans ställe tills ny
befälhavare blivit utsedd. Redaren skall i dessa fall ofördröjligen
underrättas. Lag (1967:48).
64 § Befälhavaren är i denna sin egenskap behörig att på redarens vägnar
företaga rättshandlingar, som avse fartygets bevarande eller resans
utförande, träffa avtal att på resan medtaga gods och, på fartyg som är
avsett därför, passagerare samt väcka talan i mål angående fartyget och
utföra denna talan.
Medel för ändamål som avses i första stycket äger befälhavaren vid behov
skaffa genom lån eller genom att pantsätta eller sälja av redarens gods
eller, i nödfall, av lasten. Var rättshandlingen ej behövlig, är den
ändock bindande om tredje man var i god tro.
Befälhavaren skall underrätta redaren om åtgärd av vikt som han funnit
behövlig för fartygets eller de ombordvarandes säkerhet, om resans
förlopp och därunder företagna rättshandlingar samt angående allt annat
varom kännedom kan vara till nytta för redaren. Innan åtgärd av vikt
vidtages, bör befälhavaren inhämta föreskrift av redaren eller det ombud
denne anvisat. Behövas medel för fartyget och kan redarens föreskrift ej
avvaktas, skall befälhavaren anlita den utväg att skaffa medlen som är
förenad med minsta uppoffring för redaren. Lag (1973:283)
65 § Befälhavaren skall under resan hava noggrann vård om lasten samt i
övrigt iakttaga lastägarens rätt och bästa.
Befälhavaren är i denna sin egenskap behörig att i enlighet med vad som
gäller för bortfraktaren företaga rättshandlingar på lastägarens vägnar
samt väcka talan i mål angående lasten och utföra denna talan. Lag
(1967:48).
66 § Befälhavaren svarar icke för de förbindelser som han i denna sin
egenskap ingått på redarens eller lastägarens vägnar. Lag (1967:48).
67 § Befälhavaren skall ersätta skada, som han genom fel eller
försummelse i tjänsten tillskyndar redaren, lastägaren eller annan vars
rätt och bästa han har att bevaka.
Skadestånd som befälhavaren enligt första stycket eller i övrigt har att
utgiva kan nedsättas efter vad som är skäligt med hänsyn till
beskaffenheten av fel eller försummelse som ligger honom till last,
skadans storlek eller omständigheterna i övrigt. I fråga om
skadeståndsansvaret för befälhavare som är arbetstagare gäller dock 4
kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Lag (1972:208).
68 § När redaren begär det, skall befälhavaren avgiva redovisning. Vill
redaren klandra redovisning, skall han väcka talan därom inom sex
månader efter det redovisningen mottogs. Försittes denna tid, har han
förlorat sin talan, om befälhavaren ej förfarit svikligen.
I redovisning skall befälhavaren föra redaren till godo all särskild
gottgörelse, som han erhållit av befraktare, lastägare, leverantörer
eller andra, med vilka han i sin egenskap av befälhavare haft att
skaffa. Lag (1973:283).
69 § Om fartyg av utländsk myndighet belägges med kvarstad eller
utmätes, skall befälhavaren ofördröjligen underrätta närmaste svenske
konsul i den främmande staten och, i fråga om skepp,
registermyndigheten. Såvitt möjligt skall därjämte till
registermyndigheten snarast översändas den utländska myndighetens bevis
om åtgärden.
Första stycket har motsvarande tillämpning, när kvarstaden eller
utmätningen häves. Lag (1973:1064).
70 § Befälhavaren på ett svenskt handelsfartyg, fiskefartyg eller
statsfartyg skall ofördröjligen rapportera till behörig myndighet
1. när någon i samband med fartygets drift har eller kan antas ha
avlidit eller erhållit svår kroppsskada;
2. när någon ombordanställd i annat fall har eller kan antas ha avlidit
eller erhållit svår kroppsskada;
3. när någon i annat fall än som avses under 1 och 2 har eller kan antas
ha drunknat från fartyget eller avlidit ombord och begravts i sjön;
4. när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord;
5. när fartyget har stött samman med ett annat fartyg eller stött på
grund;
6. när fartyget har övergetts i sjön;
7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller
kan antas ha uppkommit på fartyget eller lasten eller på egendom utanför
fartyget; eller
8. när förskjutning av någon betydenhet har inträffat i lasten.
Regeringen får föreskriva att rapportering av händelser som är av
betydelse för sjösäkerheten skall ske också i andra fall än som anges i
första stycket.
Befälhavaren på fartyg skall rapportera till sjöfartsverket när i
anledning av händelse som har eller kan antas ha inträffat i samband med
fartygets drift sjöförklaring skall avges enligt 302 §.
Bestämmelser om sjöförklaring och befälhavares åligganden därvid
meddelas i 12 kap. Lag (1990:714).
Femte kapitlet
Om befordran av gods
I. Inledande bestämmelser
71 § Med bortfraktare förstås i detta kapitel den som genom avtal åtager
sig befordran av gods med fartyg för annan, befraktaren.
Resebefraktning föreligger, om frakten beräknas för resa, och
tidsbefraktning, om frakten beräknas för tid. Under resebefraktning
innefattas helbefraktning, delbefraktning och styckegodsbefraktning. Lag
(1973:1202).
72 § I den mån ej annat följer av 168 § skola bestämmelserna i detta
kapitel lända till efterrättelse endast såvitt ej annat är avtalat eller
följer av sedvänja.
Om befordran i viss utrikes fart gälla i vissa hänseenden bestämmelserna
i lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års
internationella konvention rörande konossement.
Bestämmelserna i detta kapitel gälla ej i den mån befordringen är
underkastad gällande internationellt fördrag om befordran med annat
transportmedel. Lag (1973:1202).
73 § Gäller fraktavtal bestämt fartyg, får bortfraktaren ej fullgöra
avtalet med annat fartyg. Lag (1973:1202).
74 § Gäller fraktavtal helt fartyg eller full last, får bortfraktaren
icke medtaga gods för annan än befraktaren. Lag (1973:1202).
75 § Överlåter befraktaren sina rättigheter enligt fraktavtalet till
annan eller underbortfraktar han fartyget, svarar han ändå för att
avtalet fullgöres. Lag (1973:1202).
II. Om resebefraktning
Om fartygets behöriga skick
76 § Bortfraktaren skall sörja för att
1. fartyget är sjövärdigt;
2. fartyget är behörigen bemannat, provianterat och utrustat;
3. lastrum, kyl- och frysrum samt övriga utrymmen i fartyget, i vilka
gods lastas, äro i gott skick för att mottaga, befordra och bevara
godset. Lag (1973:1202).
Om lastningsplats
77 § Är ej viss lastningsplats avtalad, skall fartyget förläggas till
lastningsplats, som befraktaren anvisar, såvida hinder däremot ej möter
samt fartyget kan ligga flott och säkert och med intagen last åter
utlöpa.
Har ej anvisning i tid givits, skall fartyget förläggas till sedvanlig
lastningsplats. Kan det ej ske, välje bortfraktaren plats, där
lastningen skäligen kan försiggå. Lag (1936:276).
78 § Befraktaren äge, vare sig viss lastningsplats är avtalad eller ej,
få fartyget förhalat från en lastningsplats till annan; gälde dock själv
kostnaden. Lag (1936:276).
79 § Angår fraktavtalet styckegods, äge befraktaren ej utan stöd i avtal
eller sedvänja anvisa lastningsplats eller få fartyget förhalat. Lag
(1936:276).
Om lastningstid
80 § Bortfraktaren vare skyldig att låta fartyget för lastning kvarligga
viss lastningstid, omfattande liggetid och överliggetid.
För överliggetid njute bortfraktaren särskild ersättning. Lag
(1936:276).
81 § Liggetiden utgör:
1. för fartyg utan egen maskindriven lastningsanordning,
två dagar, när bruttodräktigheten inte överstiger 100, fyra dagar när
bruttodräktigheten överstiger 100 men inte 190, fem dagar när
bruttodräktigheten överstiger 190 men inte 370 och sex dagar när
bruttodräktigheten överstiger 370 men inte 700;
2. för fartyg med egen maskindriven lastningsanordning,
två dagar när bruttodräktigheten inte överstiger 150, tre dagar när
bruttodräktigheten överstiger 150 men inte 370 och fyra dagar när
bruttodräktigheten överstiger 370 men inte 700.
Har fartyget större dräktighet, utgöre liggetiden den tid som, med
hänsyn till fartygets och lastens art och storlek,
lastningsanordningarna ombord och i hamnen samt andra sådana
omständigheter, skäligen kunnat vid avtalets ingående beräknas åtgå för
lastningen.
Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar. Lag (1982:252).
82 § Liggetiden börjar ej löpa, förrän fartyget, jämlikt anmälan, är å
lastningsplatsen, färdigt att intaga last. Anmälan skall göras hos
befraktaren eller, om annan uppgivits såsom avlastare, hos denne och må
ej äga rum före fartygets ankomst till lastningsorten.
Tiden räknas antingen från det arbetet i hamnen sedvanligen börjar på
morgonen eller från middagsrastens slut; och skall anmälan ske, i förra
fallet senast klockan fyra eftermiddagen föregående arbetsdag, i senare
fallet senast klockan tio förmiddagen samma dag.
Är avlastaren icke att träffa på platsen, anses anmälan gjord, då den
blivit på ändamålsenligt sätt avsänd eller, om hans vistelseort är
okänd, i sedvanlig ordning kungjord. Lag (1936:276).
83 § Kan fartyget, på grund av hinder som beror av avlastaren, icke
förläggas till lastningsplatsen, må fartyget likväl anmälas färdigt för
lastning med verkan att liggetiden börjar löpa.
Är ej viss lastningsplats avtalad, vare lag samma, där hindret utgöres
av trafikanhopning eller annan dylik omständighet och bortfraktaren ej
skäligen kunnat taga denna i beräkning vid avtalets ingående. Lag
(1936:276).
84 § I liggetiden inräknas uppehåll, som orsakas av fartygets
förhalning, men icke tid, som går förlorad på grund av hinder å
fartygets sida.
Har fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i
beräkning vid avtalets ingående, förlagts till annan än sedvanlig
lastningsplats, medräknas ej tid, som i följd därav går förlorad. Lag
(1936:276).
85 § Överliggetiden utgöre hälften av liggetiden, vid helbefraktning
dock minst tre dagar.
Tiden räknas i arbetsdagar och arbetstimmar, men ersättningen utgår för
löpande dagar och timmar från liggetidens utgång. Vid beräkning av
överliggetid och ersättning därför gälle vad i 84 § stadgas om liggetid.
Lag (1936:276).
86 § Ersättningen för överliggetid bestäms med hänsyn till frakten och
till den ökning eller minskning av utgifter, som orsakas av uppehållet.
Ersättningen är för varje dag förfallen till betalning. Varder ej
ersättning gulden eller säkerhet därför ställd, äge bortfraktaren om
fordringen göra anteckning på konossementet. Lag (1982:252).
87 § Är gemensam tid bestämd för lastning och lossning, må därav för
lastningen icke tagas i anspråk mera än att skälig del av tiden återstår
för lossningen.
Ersättning för överliggetid skall ej utgå, med mindre liggetiden i dess
helhet överskrides. Lag (1936:276).
88 § Angår fraktavtalet styckegods, varde lastningstiden och den tid,
som skall förflyta mellan anmälan och lastningstidens början, bestämda
efter vad med hänsyn till omständigheterna må anses skäligt.
Bestämmelserna om överliggetid äga ej tillämpning.
Vid linjefart vare anmälan ej erforderlig. Lag (1936:276).
Om lastning
89 § Befraktaren skall avlämna godset vid fartygets sida. Bortfraktaren
skall taga det ombord, sörja för underlag, garnering och annat, som
erfordras för stuvningen, samt utföra denna.
Har fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i
beräkning vid avtalets ingående, förlagts till annan än sedvanlig
lastningsplats, vare bortfraktaren ändock pliktig att på sedvanlig
lastningsplats mottaga godset. Lag (1936:276).
90 § Befraktaren skall avlämna och bortfraktaren inlasta godset med
tillbörlig skyndsamhet.
Godset skall avlämnas i sådan ordning och på sådant sätt, att det kan
bekvämligen tagas ombord, stuvas och lossas. Lag (1936:276).
91 § Gods får ej lastas på däck. Lag (1973:1202).
92 § Gods av lättantändlig, explosiv eller eljest farlig beskaffenhet
skall vid avlämnandet, om möjligt, vara märkt såsom farligt; och give
avlastaren de upplysningar, som äro erforderliga till förebyggande av
skada.
Är eljest gods av beskaffenhet att dess fraktande kan medföra äventyr
för människor, fartyg eller last, skall ock upplysning därom lämnas, där
förhållandet är avlastaren veterligt. Lag (1936:276).
93 § Avlämnas gods, som fordrar särskild vård, skall sådant uppgivas
och, om möjligt, utmärkas å godset.
Penningar, värdepapper och dyrbarheter skola såsom sådana angivas. Lag
(1936:276).
94 § Befälhavaren, styrmannen eller den som eljest är därtill bemyndigad
skall på avlastarens begäran meddela bevis om godsets mottagande
allteftersom det avlämnas. Lag (1936:276).
95 § Efter att ha mottagit godset i sin vård, skall bortfraktaren eller
befälhavaren eller den bortfraktaren eljest bemyndigat därtill på
avlastarens begäran utfärda mottagningskonossement, förutsatt att
behövliga handlingar och uppgifter föreligga.
När godset inlastats, skall ombordkonossement utfärdas på avlastarens
begäran. Har mottagningskonossement utfärdats, skall det återlämnas när
ombordkonossementet utfärdas. Mottagningskonossement, på vilket
antecknats namnet på det eller de fartyg, vari godset lastats, samt tid
för lastningen, utgör ombordkonossement.
Avlastaren har rätt att få särskilda konossement för delar av godset, om
det kan ske utan väsentlig olägenhet. Han skall dock ersätta kostnaden
därför.
Utfärdas enligt fraktavtalet konossement med andra villkor för godsets
befordran än avtalet föreskriver och medför detta ökat ansvar för
bortfraktaren, skall befraktaren hålla honom skadeslös. Lag (1973:1202).
96 § Fördröjes fartygets avgång utöver lastningstiden, enär avlastaren
underlåtit att i tid tillhandahålla bortfraktaren alla nödiga, lasten
rörande handlingar eller giva order om bestämmelseort eller annan
anvisning angående resan, äge bortfraktaren undfå ersättning såsom för
överliggetid. För skada, som ej täckes av sådan ersättning, njute
bortfraktaren ock gottgörelse, där ej antagas må, att underlåtenheten
icke beror av fel eller försummelse av avlastaren eller någon för vilken
han svarar. Lag (1936:276).
97 § Har gods orsakat skada för bortfraktaren eller skada på fartyget,
är befraktaren ersättningsskyldig, om skadan beror av att han eller
någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller
försummelse.
Har lättantändligt, explosivt eller eljest farligt styckegods inlastats
utan att bortfraktaren hade kännedom om dess beskaffenhet, är
befraktaren ansvarig för skada och utgifter som direkt eller indirekt
beror av att godset inlastats, även om fel eller försummelse icke
föreligger. Lag (1973:1202).
Om resans utförande
98 § Resan skall utföras med tillbörlig skyndsamhet.
Deviation får göras endast för att rädda människoliv eller bärga fartyg
eller gods eller av annan skälig anledning. Lag (1973:1202).
99 § Fördröjes fartyget under resan, enär order om bestämmelseort eller
annan anvisning angående resan icke i tid givits, skall vad i 96 §
stadgas äga motsvarande tillämpning. Lag (1936:276).
100 § Bortfraktaren skall vidkännas alla skeppsumgälder, kanal- och
lotsavgifter, bogseringsutgifter och andra dylika kostnader, som äro
förbundna med resan. Lag (1936:276).
101 § Bortfraktaren skall lasta, stuva, behandla, befordra, förvara och
lossa godset på lämpligt och omsorgsfullt sätt. I övrigt skall han
iakttaga lastägarens rätt och bästa från det att han mottager godset
till dess han lämnar ut det.
Har gods gått förlorat eller skadats, skall bortfraktaren snarast
underrätta lastägaren eller, om denne ej kan nås, avlastaren. Lag
(1973:1202).
102 § Bortfraktaren är behörig att på lastägarens vägnar företaga
rättshandlingar, som avse godsets bevarande eller befordran, samt väcka
talan i mål angående godset och utföra denna talan.
Medel för ändamål som avses i första stycket äger bortfraktaren vid
behov skaffa genom lån eller genom att pantsätta eller sälja av godset.
Var rättshandlingen ej behövlig, är den likväl bindande för lastägaren,
om tredje man var i god tro.
Kan godset icke förvaras utan fara för förskämning eller snar
förstörelse eller skulle lastägarens kostnad för dess förvaring eller
befordran till bestämmelseorten uppenbarligen bliva alltför hög, får
bortfraktaren sälja godset. Lag (1973:1202).
103 § Innan bortfraktaren ingår förbindelse eller eljest vidtager
särskild åtgärd för lastens behov, bör han, där omständigheterna det
medgiva, därom inhämta föreskrift. Rörande försäljning av gods bör han,
om föreskrift ej föreligger, inhämta utlåtande av besiktningsmän eller
andra sakkunniga. Försäljningen skall äga rum på offentlig auktion
eller, där det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt.
Om vidtagen åtgärd bör lastägaren underrättas. Lag (1936:276).
104 § För de förbindelser bortfraktaren ingår och för vad han förskjuter
för lastens behov häfte ägaren allenast med lasten. Lag (1936:276).
Om lossningsplats, lossningstid och lossning
105 § I avseende å lossningsplats skall vad i 77--79 §§ stadgas äga
motsvarande tillämpning; och gälle därvid om lastemottagare vad i nämnda
lagrum sägs om befraktare.
Äro flera mottagare av gods, som befordras enligt samma fraktavtal, äga
de allenast gemensamt anvisa lossningsplats eller få fartyget förhalat.
Lag (1936:276).
106 § Angående lossningstid gälle vad i 80--88 §§ stadgas om
lastningstid; och skall vad där sägs om avlastare äga tillämpning å
lastemottagare. Lag (1936:276).
107 § Bortfraktaren skall avlämna och lastemottagaren taga emot godset
vid fartygets sida.
Kan fartyget, av anledning som bortfraktaren skäligen kunnat taga i
beräkning vid avtalets ingående, icke förläggas till sedvanlig
lossningsplats, vare bortfraktaren ändock pliktig att på sedvanlig
lossningsplats avlämna godset. Lag (1936:276).
108 § Godset skall avlämnas och mottagas med tillbörlig skyndsamhet. Det
skall avlämnas i sådan ordning och på sådant sätt, att det kan
bekvämligen mottagas. Lag (1936:276).
109 § Varder fartyget för lossningen uppehållet utöver lossningstiden
och beror det ej av hinder å fartygets sida, skall vad i 96 § stadgas
äga motsvarande tillämpning; och gälle därvid om lastemottagare vad i
nämnda lagrum sägs om avlastare. Lag (1936:276).
110 § Har, då flera äro mottagare av gods som befordras enligt samma
fraktavtal, någon av dem för överliggetid eller ytterligare uppehåll
guldit ersättning, som belöper å annan, äge han söka det åter av denne.
Lag (1936:276).
Om utlämnande av godset
111 § Den som är behörig att mottaga godset äge besiktiga detta före
dess mottagande. Lag (1936:276).
112 § Mottagandet av godset medför förpliktelse för mottagaren att gälda
frakt samt vad bortfraktaren eljest äger fordra av befraktaren enligt
konossement eller annan handling enligt vilken godset befordras. Lag
(1936:276).
113 § Bortfraktaren vare ej pliktig att utlämna godset, innan
lastemottagaren guldit de i 112 § omförmälda fordringar ävensom
ersättning för överliggetid och annat uppehåll vid lossningen, så ock
haveribidrag samt annan fordran, för vilken godset må häfta, eller ock i
allmänt förvar eller hos enskild man, som av bortfraktaren godkännes,
nedsatt fordringsbeloppet att av bortfraktaren lyftas efter godsets
avlämnande.
För ännu icke fastställda haveribidrag må gods ej kvarhållas, om
lastemottagaren för dem ställer säkerhet.
Tages inlastat gods i mät, må det ej lossas under andra villkor än
befraktaren ägt utbekomma detsamma. Lag (1973:1064).
114 § Underlåter lastemottagaren att fullgöra vad för godsets utfående
åligger honom eller uppehåller han eljest fartyget för lossningen så att
denna ej kan hinna avslutas före lossningstidens utgång, äge
bortfraktaren lossa godset och för lastemottagarens räkning upplägga det
under säker vård. Om uppläggningen skall mottagaren underrättas.
Vägrar lastemottagaren att mottaga godset eller är mottagaren icke känd
eller icke att träffa, åligge bortfraktaren att, där det lämpligen kan
ske, om förhållandet genast underrätta avlastaren. Har icke någon, som
till godsets mottagande är behörig, anmält sig så tidigt, att lossningen
kan hinna avslutas i rätt tid, låte bortfraktaren lossa godset och
upplägga det såsom förut är sagt. Upplägges godset, underrätte
bortfraktaren därom avlastare och befraktare. Lag (1936:276).
115 § Vid linjefart må godset lossas och för mottagarens räkning
uppläggas under säker vård, såframt godset icke mottages, när det är i
tur att lossas.
Där godset ej avhämtas inom skälig tid, skall avlastaren underrättas om
uppläggningen. Lag (1936:276).
116 § Varder gods upplagt, äge bortfraktaren låta genom offentlig
auktion eller, där det ej lämpligen kan ske, på annat betryggande sätt
sälja så mycket av godset att, utom kostnader, de i 113 § nämnda
fordringar täckas. Lag (1936:276).
117 § Finnes vid försäljning godset icke förslå till täckande av sådan
fordran mot befraktaren som bort av mottagaren gäldas, vare befraktaren
ansvarig för bristen.
Utlämnas godset till mottagarens förfogande, må fordringen ej göras
gällande mot befraktaren, med mindre det visas, att fordringen ej kunnat
utgå av godset eller att befraktaren skulle till bortfraktarens skada
göra vinst, om fordringen upphörde. Lag (1936:276).
Om bortfraktarens ansvar för godset
118 § Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att godset går
förlorat, skadas eller försenas medan det är i hans vård ombord eller
iland, om han ej visar att varken fel eller försummelse av honom själv
eller någon för vilken han svarar orsakat eller medverkat till skadan.
Bortfraktaren är ej ansvarig, om han visar att skadan beror av
a) fel eller försummelse, vartill befälhavaren, medlem av besättningen,
lots eller annan, som utför arbete i fartygets tjänst, gjort sig skyldig
vid navigeringen eller handhavandet av fartyget;
b) brand, som ej vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren
själv;
c) fara eller olycka säregen för sjön;
d) naturhändelse;
e) krigshandling;
f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig handling;
g) beslag eller annat ingripande av regering eller annan maktägande
eller rättslig handräckningsåtgärd;
h) karantän;
i) åtgärd eller underlåtenhet av avlastaren eller godsets ägare eller
hans agent eller representant;
j) strejk, lockout eller annat avbrott eller hinder i arbetet, oavsett
orsak och omfattning;
k) uppror eller oroligheter;
l) räddning av människoliv eller bärgning av fartyg eller gods eller
försök därtill;
m) godsets dolda fel eller särskilda beskaffenhet eller inneboende
brist;
n) bristfällig förpackning;
o) bristfällig eller oriktig märkning; eller
p) dold bristfällighet hos fartyget som ej kunnat upptäckas med
tillbörlig omsorg.
Utan hinder av andra stycket är bortfraktaren ansvarig för skada som
beror av att han eller någon för vilken han svarar brustit i tillbörlig
omsorg att sätta fartyget i behörigt skick före resans början. Det
åligger bortfraktaren att till sitt fredande från ansvarighet visa, att
sådan omsorg iakttagits.
Om vållande på befraktarens sida medverkat till skadan, gäller 6 kap. 1
§ skadeståndslagen (1972:207). Lag (1975:405).
119 § Har lättantändligt, explosivt eller annat farligt gods inlastats
utan att bortfraktaren kände till dess beskaffenhet, får han efter
omständigheterna föra iland, förstöra eller oskadliggöra godset utan
skyldighet att ersätta skadan.
Har gods som avses i första stycket inlastats med bortfraktarens vetskap
och samtycke, får han efter omständigheterna föra iland, förstöra eller
oskadliggöra det utan annan ersättningsskyldighet än för fall av
gemensamt haveri, om godset visar sig medföra sådan fara för fartyg, liv
eller last att det ej är försvarligt att behålla det ombord. Lag
(1973:1202).
120 § Skadestånd enligt 118 § beräknas efter värdet av gods av samma
slag på den plats och vid den tid godset avtalsenligt lossats eller
skulle ha lossats från fartyget. Detta värde bestämmes efter börspriset
eller, om sådant pris saknas, efter marknadspriset eller, om varken
börs- eller marknadspris finnes, efter det gängse värdet på gods av
samma slag och kvalitet.
Bortfraktarens ansvarighet är dock begränsad till 666,67 särskilda
dragningsrätter (SDR) för varje kolli eller annan enhet av godset eller,
om ansvarigheten därigenom blir högre, 2 SDR för kilo av det berörda
godsets bruttovikt. Vad som förstås med SDR anges i 369 §.
Användes behållare (container), pall eller liknande transportanordning
för att sammanföra godset, skall vid tillämpning av andra stycket varje
kolli eller enhet som angivits i konossement eller annan frakthandling
anses utgöra ett kolli eller en enhet. I övrigt skall det samlastade
godset anses utgöra en enhet.
Genom överenskommelse mellan bortfraktaren och avlastaren kan gränsen
för bortfraktarens ansvarighet bestämmas till högre belopp än som följer
av andra och tredje styckena. Har uppgift av avlastaren om godsets art
och värde utan förbehåll införts i konossement eller annan
frakthandling, skall detta värde gälla som gräns för ansvarigheten, om
denna därigenom blir högre än enligt nämnda stycken, och vid tillämpning
av första stycket anses utgöra godsets verkliga värde, om ej annat
styrkes.
Bestämmelserna i denna paragraf om begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gälla ej, om det visas att han själv vållat skadan
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att skada sannolikt
skulle uppkomma. Lag (1983:699).
121 § Har godset utlämnats utan att mottagaren givit bortfraktaren
skriftlig underrättelse om minskning eller skada, som han iakttagit
eller hade bort iakttaga, och om minskningens eller skadans allmänna
art, anses godset utlämnat sådant det beskrivits i konossement eller
annan frakthandling, om ej annat styrkes. Kunde minskningen eller skadan
ej iakttagas vid utlämningen, gäller detsamma om sådan underrättelse
icke lämnats senast tre dagar därefter.
Skriftlig underrättelse behöves ej, om godsets tillstånd vid utlämningen
undersökts i båda parters närvaro.
Har minskning eller skada inträffat eller finnes anledning antaga att så
är fallet, skola bortfraktaren och mottagaren bereda varandra tillfälle
att på lämpligt sätt besiktiga godset och förvissa sig om vikt, mått
eller stycketal. Lag (1973:1202).
122 § Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gälla även om talan mot honom icke grundas på fraktavtalet.
Föres talan mot någon för vilken bortfraktaren svarar enligt 233 §, är
denne berättigad till samma befrielse från och begränsning av
ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som bortfraktaren
och den för vilken han svarar förpliktas utgiva få ej sammanlagt
överstiga den gräns för ansvarigheten som föreskrives i 120 §.
Bestämmelserna i andra stycket gälla icke till förmån för den som visas
ha vållat skada uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med insikt att
skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (1974:621).
123 § Utföres godsets befordran helt eller delvis av annan än
bortfraktaren, förblir denne även sedan konossement utfärdats ansvarig
som om han själv utfört hela befordringen. I sådant fall gälla
bestämmelserna i detta kapitel i tillämpliga delar.
Utför den andre befordringen med fartyg, är han jämte bortfraktaren och
enligt samma regler som denne ansvarig för sin del av befordringen.
Bestämmelserna i 122 § ha motsvarande tillämpning. Bortfraktarens och
den andres ansvarighet är gemensamt begränsad enligt 120 §. Lag
(1973:1202).
Om frakt
124 § Där fraktavtal slutits utan att frakten blivit bestämd, erlägges
den frakt, som var gångbar vid tiden för inlastningen.
Har av gods, därom avtal skett, mer inlastats än avtalat var, erlägges
därför frakt efter enahanda grund som för det gods avtalet angick. Lag
(1936:276).
125 § För gods, som ej är i behåll vid resans slut, skall frakt icke
utgå, med mindre godset gått förlorat till följd av sin egen
beskaffenhet, bristfällig förpackning eller annat vållande å avlastarens
sida eller ock godset av bortfraktaren sålts för ägarens räkning eller
lossats, oskadliggjorts eller förstörts enligt vad i 119 § sägs.
Frakt, som erlagts i förskott, skall återbäras, där enligt vad i första
stycket sägs frakt ej skall utgå. Lag (1936:276).
Om dröjsmål och hinder å bortfraktarens sida
126 § Ankommer fartyget för sent till lastningshamnen eller inträffar
eljest dröjsmål å bortfraktarens sida, äge befraktaren häva fraktslutet,
där bortfraktaren vid avtalets ingående insett eller bort inse att det
med befordringen avsedda ändamålet skulle väsentligen förfelas på grund
av sådant dröjsmål. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse av
bortfraktaren själv, må avtalet hävas, så snart ej dröjsmålet är av
allenast ringa betydelse.
Skall enligt fraktavtalet fartyget inom viss tid vara färdigt att intaga
last, medföre varje dröjsmål därutinnan rätt att häva fraktslutet.
Giver bortfraktaren underrättelse till befraktaren att fartyget ej är
att i rätt tid förvänta till lastningshamnen och vill befraktaren häva
avtalet, meddele han det bortfraktaren utan oskäligt uppehåll, eller
have sin hävningsrätt förlorat. Lag (1936:276).
127 § Sedan lastning skett, må befraktaren ej häva fraktslutet, såvitt
genom lossning av godset skada skulle tillskyndas annan befraktare. Lag
(1936:276).
128 § Avser fraktavtalet bestämt fartyg och går detta förlorat eller
förklaras det efter skada icke vara iståndsättligt, upphör
bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen. Lag (1973:1202).
129 § Har en del av resan utförts när avtalet häves enligt 126 § eller
när bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen upphör enligt 128
§, är bortfraktaren berättigad till avståndsfrakt för gods som finnes i
behåll.
Avståndsfrakt utgör den avtalade frakten med avdrag för belopp, som
bestämmes efter förhållandet mellan den återstående och den avtalade
resans längd, med beaktande även av varaktigheten av och de särskilda
kostnaderna för sådana resor. Avståndsfrakten får icke bestämmas till
högre belopp än godsets värde.
Tvist angående avståndsfrakt kan hänskjutas till utredning och avgörande
genom dispasch. Därvid skall i tillämpliga delar gälla föreskrifterna om
dispasch vid gemensamt haveri. Lag (1973:1202).
130 § Uppkommer skada till följd av att fartyget går förlorat eller
förklaras efter skada icke vara iståndsättligt eller eljest till följd
av dröjsmål på bortfraktarens sida och omfattas skadan ej av 118 §, ha
bestämmelserna i nämnda paragraf likväl motsvarande tillämpning. Lag
(1973:1202).
Om befraktarens tillbakaträdande och om hinder å hans sida
131 § Frånträder befraktaren fraktslutet innan lastningen börjat, äge
bortfraktaren rätt till ersättning för fraktförlust och annan skada.
Befraktaren vare dock från ersättningsskyldighet fri, där möjligheten
att avlämna, fortskaffa eller i bestämmelseorten införa godset må anses
utesluten i följd av omständighet, som ej bort av befraktaren vid
avtalets ingående tagas i beräkning, såsom utförselförbud,
införselförbud eller annan åtgärd av myndighet, undergång av allt gods
av det slag avtalet avser eller därmed jämförlig händelse, eller där det
bestämda gods avtalet avser gått under genom olyckshändelse. Skulle
godsets befordran medföra väsentlig olägenhet för bortfraktaren, äge
jämväl han frånträda avtalet utan ersättningsskyldighet. Den som vill
åberopa omständighet som nu är sagd give därom meddelande utan oskäligt
uppehåll.
Är vid lastningstidens utgång icke något gods avlämnat, anses
befraktaren hava frånträtt avtalet. Lag (1936:276).
132 § Avlämnar befraktaren icke gods till den i avtalet bestämda
myckenhet, anses han hava frånträtt fraktslutet beträffande det som ej
avlämnats, och skall i fråga om bortfraktarens rätt till ersättning för
fraktförlust och annan skada vad i 131 § sägs äga motsvarande
tillämpning.
Evad rätt till ersättning föreligger eller ej, äge bortfraktaren häva
avtalet i dess helhet, såvida ej, på anmaning, ersättning gäldas eller
säkerhet därför ställes före lastningstidens utgång.
Varder avtalet hävt, njute bortfraktaren ersättning för därav följande
fraktförlust och annan skada, där ej beträffande det felande godset
föreligger sådan omständighet som i 131 § sägs. Lag (1936:276).
133 § Sedan lastning skett, må fraktslutet ej, i lastningshamnen eller
under resan, frånträdas, såvitt genom lossning av godset väsentlig
olägenhet skulle uppkomma för bortfraktaren eller skada tillskyndas
annan befraktare. I fråga om bortfraktarens rätt att njuta ersättning
för skada och att häva fraktslutet i dess helhet gälle vad i 131 och 132
§§ sägs.
Uttages gods i hamn som anlöpes under resan, njute bortfraktaren städse
avståndsfrakt efter vad i 129 § sägs. Lag (1936:276).
134 § Vid bestämmande av ersättning för fraktförlust och annan skada
skall hänsyn tagas därtill, att bortfraktaren utan skälig anledning
underlåtit att medtaga annat gods.
Ändå att bortfraktaren ej äger njuta ersättning för skada, skall
gottgörelse utgå för överliggetid och ytterligare uppehåll, som ägt rum
innan fraktslutet frånträddes. Lag (1936:276).
Om ömsesidig hävningsrätt
135 § Visar det sig, sedan fraktavtalet träffats, att resan skulle vara
förenad med fara för fartyget eller godset till följd av krig, blockad,
uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld eller att sådan
fara väsentligt ökat, har vardera parten rätt att häva avtalet även om
resan börjat. Häves avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och
skada.
Kan faran avvärjas genom att en del av godset lämnas kvar eller lossas,
får avtalet hävas endast för denna del. Bortfraktaren har dock rätt att,
om det kan ske utan skada för annan befraktare, häva avtalet i dess
helhet, såvida ej på anmaning betalas ersättning eller ställes säkerhet
för fraktförlust och annan skada.
Bestämmelserna i 129 § och 134 § andra stycket ha motsvarande
tillämpning. Lag (1973:1202).
136 § Varder fartyget, sedan last intagits, av fara som i 135 § sägs
uppehållet i lastningshamnen eller i hamn som under resan anlöpes, skall
kostnaden för uppehållet fördelas å fartyg, frakt och last såsom för
gemensamt haveri stadgas. Häves avtalet, skall dock sådan fördelning ej
äga rum i avseende å kostnad, som därefter uppkommer. Lag (1936:276).
III. Om tidsbefraktning
137 § Vid tidsbefraktning åligge det bortfraktaren att under den tid
fartyget skall stå till befraktarens förfogande utföra de resor
befraktaren i överensstämmelse med avtalet påkallar. Lag (1936:276).
138 § Bortfraktaren skall hålla fartyget så bemannat, provianterat och
utrustat och i övrigt i sådant skick som kräves för vanlig fraktfart.
Han är dock icke pliktig att sörja för bränsle till fartygets maskineri
eller för vatten till fartygets pannor. Lag (1936:276).
139 § Befraktaren har att ombesörja lastning, stuvning och lossning. Han
äge ej påkalla annan medverkan av befälhavare eller besättning än den,
som är sedvanlig vid resebefraktning i den fart varom fråga är.
Ersättning för övertidsarbete eller annan särskild utgift för sådan
medverkan skall befraktaren vidkännas.
Nödgas bortfraktaren till lastägare utgiva ersättning för förlust,
minskning eller skada, som drabbat godset i följd av lastning, stuvning
eller lossning och ej beror av sådan medverkan av befälhavaren eller
besättningen som i första stycket sägs, skall befraktaren hålla
bortfraktaren skadeslös. Lag (1936:276).
140 § Utgifter för resornas utförande, som icke enligt vad förut är
stadgat åligga bortfraktaren, har befraktaren att bära. Lag (1936:276).
141 § Vid utfärdande av konossement vare bortfraktaren pliktig att däri
intaga de villkor för godsets befordran, som äro sedvanliga i den fart
varom fråga är. Ådrager han sig därigenom ökat ansvar, skall befraktaren
hålla honom skadeslös. Lag (1936:276).
142 § Bortfraktaren vare icke pliktig att utföra resa, vid vilken fartyg
eller ombordvarande skulle utsättas för fara, som bortfraktaren ej
skäligen kunnat taga i beräkning vid avtalets ingående. Ej heller åligge
det honom att medtaga gods av lättantändlig, explosiv eller eljest
farlig beskaffenhet. Lag (1936:276).
143 § Bortfraktaren vare pliktig att låta fartyget anträda ny resa, ändå
att den avtalade tiden därigenom överskrides, dock endast såvitt
överskridandet kan antagas ej gå utöver vad skäligt är.
För tidrymd, varmed den avtalade tiden sålunda överskrides, skall
tidsfrakt erläggas efter enahanda grund som för avtalad tid. Lag
(1936:276).
144 § Tidsfrakt skall betalas i förskott för en månad i sänder.
Tidsfrakt skall icke gäldas för tid, som går förlorad på grund av
åtgärder för fartygets reguljära underhåll eller för avhjälpande av
skada, som ej orsakats genom fel eller försummelse av befraktaren eller
någon för vilken han svarar, eller eljest går förlorad på grund av
omständighet som beror av bortfraktaren. Lag (1936:276).
145 § Har fartyget förolyckats utan att upplysning kan vinnas om tiden
då olyckan inträffade, skall tidsfrakt utgöras för hälften av den tid,
som kan antagas i allmänhet åtgå för resa från det ställe, där fartyget
sist avhördes, till bestämmelseorten. Lag (1936:276).
146 § Ställes fartyget för sent till befraktarens förfogande eller
inträffar eljest dröjsmål å bortfraktarens sida, äge befraktaren häva
fraktslutet, där bortfraktaren vid avtalets ingående insett eller bort
inse att det med avtalet avsedda ändamålet skulle väsentligen förfelas
på grund av sådant dröjsmål. Beror dröjsmålet av fel eller försummelse
av bortfraktaren själv, må avtalet hävas, så snart ej dröjsmålet är av
allenast ringa betydelse.
Skall enligt fraktavtalet fartyget ställas till förfogande inom viss
tid, medföre varje dröjsmål därutinnan rätt att häva fraktslutet.
Giver bortfraktaren underrättelse till befraktaren att dröjsmål är att
förvänta och vill befraktaren häva avtalet, meddele han det
bortfraktaren utan oskäligt uppehåll, eller have sin hävningsrätt
förlorat. Lag (1936:276).
147 § Uppkommer skada genom dröjsmål å bortfraktarens sida eller enär
fartyget går förlorat eller förklaras icke vara iståndsättligt, vare
bortfraktaren därför ansvarig, där ej antagas må, att varken han själv
eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller
försummelse. Lag (1936:276).
148 § Betalas tidsfrakten icke i rätt tid, äge bortfraktaren häva
fraktslutet och erhålla ersättning för fraktförlust och annan skada. Lag
(1936:276).
149 § Uppkommer skada å fartyget på grund av fel eller försummelse av
befraktaren eller någon för vilken han svarar, njute bortfraktaren
ersättning av befraktaren. Lag (1936:276).
150 § Fraktbidrag till gemensamt haveri skall gäldas av tidsbefraktaren
ensam.
Har fartyget utfört bärgning, skall sådan ersättning för löner och kost,
som avses i 229 § 1 mom. första stycket 2, tillfalla befraktaren. Den
andel i bärgarlönen, som enligt andra stycket av samma moment tillkommer
redaren, skall fördelas lika mellan bortfraktaren och befraktaren. Lag
(1964:728).
IV. Om konossement
Om konossements utfärdande och innehåll
151 § Med konossement förstås en av bortfraktaren eller på hans vägnar
utfärdad handling, som innefattar erkännande att gods av viss art och
mängd mottagits för befordran eller inlastats och som betecknas som
konossement eller innehåller föreskrift om att godset utlämnas endast
mot att handlingen återställes.
Konossement skall innehålla uppgift om dag och ort för dess utfärdande
och om avlastaren. I mottagningskonossement skall angivas plats för
godsets mottagande samt i ombordkonossement fartygets namn och
nationalitet och plats för inlastningen. Lag (1973:1202).
152 § I konossement skall på avlastarens begäran intagas uppgift om
1. godsets närmare angivna art och dess vikt, mått eller stycketal
enligt avlastarens skriftliga uppgift;
2. de märken som fordras för att identifiera godset, sådana avlastaren
skriftligen uppgivit dem innan godset mottogs eller lastades och som
tydligt anbragts på godset eller dess förpackning på sådant sätt att de
under vanliga förhållanden förbliva läsliga till resans slut;
3. godsets synliga tillstånd;
4. i mottagningskonossement dagen då godset mottagits och i
ombordkonossement dagen då inlastningen avslutats;
5. var och till vem godset skall lämnas ut; och
6. fraktens storlek samt övriga villkor för godsets befordran och
utlämning.
Bortfraktaren är icke skyldig att i konossement utan förbehåll intaga
sådan uppgift om godsets art eller dess vikt, mått, stycketal eller
märken, vars riktighet han har skälig anledning att betvivla eller som
han icke haft rimlig möjlighet att undersöka. Lag (1973:1202).
153 § Avlastaren svarar gentemot bortfraktaren för riktigheten av de
uppgifter om godset som på hans begäran intagits i konossementet. Lag
(1973:1202).
154 § Konossement ställes till viss man, till viss man eller order eller
till innehavaren. Även om konossement är ställt till viss man, gäller
det såsom orderkonossement, om utfärdaren ej gjort förbehåll mot
överlåtelse genom uttrycket "icke till order" eller liknande. Lag
(1973:1202).
155 § Konossement skall utfärdas i så många exemplar, som avlastaren
finner nödiga. Antalet skall angivas i texten. Utfärdas flera exemplar,
skola de vara likalydande. Lag (1936:276).
Om rätt att utfå godset
156 § Den, som företer konossement och genom innehållet av dess text
eller, vid orderkonossement, genom sammanhängande och till honom
fortgående följd av överlåtelser (indossament) eller överlåtelse in
blanco framträder såsom rätt innehavare av konossementet, vare behörig
att fordra godsets utlämnande.
I bestämmelseorten vare, utan hinder av att konossementet utfärdats i
flera exemplar, den som innehar ett av dessa berättigad att utfå godset.
Annorstädes än i bestämmelseorten äge han ej utfå godset, med mindre
övriga exemplar återlämnas eller ock säkerhet ställes för anspråk, som
innehavare av utelöpande exemplar kan göra gällande mot bortfraktaren.
Lag (1936:276).
157 § Anmäla sig flera innehavare av konossement till utfående av
godset, må bortfraktaren icke till någon av dem utlämna det, utan åligge
honom att för vederbörande lastemottagares räkning upplägga godset under
säker vård och därom ofördröjligen underrätta dem som anmält sig. Lag
(1936:276).
158 § Mottagaren vare ej berättigad att utfå godset, med mindre
konossementet nedsättes i taka händer och mottagaren meddelar bevis om
godsets avlämnande i mån av lossningens fortgång.
Sedan allt godset utlämnats, skall konossementet med åtecknat kvitto
återställas till bortfraktaren. Lag (1936:276).
159 § Har i den ordning som är särskilt stadgad ansökan gjorts om
dödande av konossement, vare, sedan offentlig stämning utfärdats,
sökanden behörig att fordra godsets utlämnande, såframt säkerhet ställes
för vad bortfraktaren kan nödgas utgiva på grund av det förkomna
konossementet. Lag (1936:276).
Om rättsförhållandet mellan bortfraktaren och mottagaren
160 § Villkoren för godsets befordran och utlämnande bestämmas, såvitt
angår förhållandet till mottagaren, av konossementet; och kan förty vad
fraktavtalet härutinnan innehåller icke mot honom åberopas, med mindre i
konossementet intagits hänvisning därtill.
Betalning för överliggetid eller för annat uppehåll vid godsets
inlastning må icke avfordras mottagaren, där ej konossementet utvisar
att fordringen är ogulden. Är gemensam tid bestämd för lastning och
lossning, må ej mot lastemottagaren åberopas att längre tid än i 87 §
sägs använts för lastningen, med mindre anteckning om den använda tiden
gjorts på konossementet. Lag (1936:276).
161 § Godset skall anses mottaget eller lastat såsom det beskrivits i
konossementet, om ej annat styrkes. Motbevisning får dock icke föras
gentemot tredje man som förvärvat konossementet i god tro.
Har bortfraktaren enligt 152 § andra stycket i konossementet tagit
förbehåll mot riktigheten av uppgift om godset, får sådant förbehåll ej
åberopas mot tredje man, om bortfraktaren insett eller bort inse att
uppgiften var oriktig och förbehållet saknar uttrycklig anmärkning om
oriktigheten.
Har anmärkning om skada på godset eller brist i dess förpackning icke
tagits in i konossementet, skall godset anses ha mottagits eller lastats
i gott synligt tillstånd, om ej annat styrkes. Bestämmelsen i första
stycket andra punkten har motsvarande tillämpning. Lag (1973:1202).
162 § Lider tredje man skada genom att inlösa konossementet i förlitan
på dess riktighet, är bortfraktaren ansvarig, om han insett eller bort
inse att konossementets innehåll var vilseledande för tredje man.
Bestämmelserna i 161 § andra stycket och tredje stycket första punkten
ha motsvarande tillämpning. Lag (1973:1202).
163 § Finnes godset icke motsvara vad konossementet därom innehåller,
vare bortfraktaren pliktig att, på mottagarens begäran, meddela,
huruvida avlastaren avgivit förbindelse att hålla bortfraktaren
skadeslös för oriktig eller ofullständig uppgift
(indemnitetsförklaring), så ock giva mottagaren del av sådan förklaring.
Lag (1936:276).
Om förvärv i god tro
164 § Har konossementsinnehavare överlåtit exemplar av konossementet
till särskilda personer, äge innehavaren av det exemplar som först
mottagits bättre rätt, om han därvid var i god tro. Där i
bestämmelseorten lossning skett till innehavare av annat exemplar, vare
denne likväl ej pliktig att lämna från sig vad han redan i god tro
utbekommit. Lag (1936:276).
165 § Där någon med sådan åtkomst som i 156 § sägs fått konossement i
händer, vare han ej pliktig att utlämna konossementet till den för
vilken det förkommit, där han vid dess förvärvande var i god tro. Lag
(1936:276).
166 § Vad i lag är stadgat angående rätt för säljare att, på grund av
köparens obestånd eller underlåtenhet att fullgöra vad honom i följd av
köpet åligger, hindra det sålda godsets utgivande eller i visst fall
kräva det åter av köparens borgenärer skall äga tillämpning, ändå att
konossement å godset blivit till köparen överlämnat.
Har på grund av överlåtelse från köparen löpande konossement kommit i
annan mans hand, äge säljaren ej mot denne den rätt nu är sagd, där
innehavaren av konossementet vid dess förvärvande var i god tro. Lag
(1936:276).
Om genomgångskonossement
167 § Med genomgångskonossement förstås konossement, vari angives att
godsets befordran delvis skall utföras av annan än bortfraktaren.
Har bortfraktaren utfärdat genomgångskonossement och utfärdas särskilt
konossement för del av befordringen, skall bortfraktaren sörja för att
däri angives att godset befordras enligt genomgångskonossement. Lag
(1973:1202).
V. Vissa bestämmelser om tillämpningen
168 § Vid sådan befordran som avses i 169 § få bestämmelserna i 95 och
97 §§, 98 § andra stycket, 101 § första stycket, 118-123 §§, 152, 161
och 162 §§ samt 368 § första stycket 5 och fjärde stycket ej åsidosättas
genom avtal till nackdel för avlastare, befraktare eller mottagare.
Bestämmelse i fraktavtal, varigenom till bortfraktaren överlåtes rätt på
grund av försäkring eller träffas annan sådan överenskommelse, anses som
förbehåll om befrielse från ansvarighet.
Utan hinder av första stycket får bortfraktaren förbehålla sig frihet
från ansvarighet för tiden före lastningens början och efter lossningens
slut. Han får också förbehålla sig frihet från ansvarighet för levande
djur eller för gods, som i fraktavtalet angives som lastat på däck och
befordras på det sättet, samt träffa överenskommelse rörande gemensamt
haveri.
Är det avtalat eller klart förutsatt att befordringen helt eller till
bestämd del skall utföras av annan än bortfraktaren, får denne
förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada som orsakas medan
godset är i den andres vård.
Är det, med hänsyn till godsets ovanliga beskaffenhet eller tillstånd
eller de särskilda förhållanden eller villkor under vilka befordringen
skall utföras, skäligt att genom särskild överenskommelse inskränka
bortfraktarens ansvarighet eller eljest utvidga hans rättigheter enligt
detta kapitel, skall sådan överenskommelse gälla, förutsatt att
konossement ej utfärdas men villkoren intagas i mottagningsbevis varav
framgår att det ej är löpande handling. Lag (1983:699).
169 § Vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller
mellan dessa stater gäller lagen i den stat där avgångsorten är. Detta
gäller även om konossement ej utfärdats.
Har i annan fart än som avses i första stycket konossement utfärdats i
stat som är bunden av 1968 års tilläggsprotokoll till 1924 års
internationella konvention rörande konossement (tilläggsprotokollet),
tillämpas på tilläggsprotokollet grundad lag i den staten. Om
befordringen, ehuru konossementet ej utfärdats i stat som är bunden av
tilläggsprotokollet, likväl äger rum från sådan stat, tillämpas på
protokollet grundad lag i den staten. Har konossement utfärdats enligt
certeparti, gäller vad som nu sagts endast såvitt konossementet
bestämmer rättsförhållandet mellan bortfraktaren och
konossementsinnehavaren.
Sker befordran enligt konossement från stat, som icke är bunden av
tilläggsprotokollet, till Sverige, Danmark, Finland eller Norge,
tillämpas lagen i den stat där den avtalsenliga bestämmelseorten är.
Bestämmelsen i andra stycket tredje punkten har motsvarande tillämpning.
Lag (1973:1202).
170 § Har i konossement bestämts att på tilläggsprotokollet grundad lag
i viss stat, som tillträtt protokollet, skall gälla, tillämpas den lagen
utan hinder av 169 §.
Bestämmelse i konossement att tilläggsprotokollet skall gälla för
befordringen skall här i landet anses innefatta hänvisning till
motsvarande bestämmelser i denna lag. Lag (1973:1202).
Sjätte kapitlet
Om befordran av passagerare och resgods
Inledande bestämmelser
171 § I detta kapitel avses med
bortfraktare: den som genom avtal, yrkesmässigt eller mot vederlag, åtar
sig att med fartyg befordra passagerare eller passagerare och resgods;
passagerare: den som befordras eller skall befordras med fartyg enligt
ett avtal om passagerarbefordran samt den som med bortfraktarens
samtycke följer med fordon eller levande djur som befordras enligt ett
avtal om godsbefordran;
resgods: varje föremål, inbegripet fordon, som befordras för
passagerarens räkning, under förutsättning att befordringen inte sker
enligt certeparti, konossement eller annat dokument som brukar användas
vid godsbefordran;
handresgods: resgods som passageraren bär med sig eller har i sin hytt
eller på annat sätt har i sin vård under resan, inbegripet vad han har i
eller på sitt fordon. Lag (1983:699).
172 § har upphävts genom lag (1983:699).
173 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller inte i den mån befordringen
är underkastad gällande internationellt fördrag om befordran med annat
transportmedel. Lag (1983:699).
174 § Om någon, som varken är passagerare eller är anställd hos
bortfraktaren eller utför arbete i fartygets tjänst, följer med ett
fartyg och därvid åsamkas skada av det slag som aves i 188 eller 189 §,
skall bestämmelserna i detta kapitel om befrielse från och begränsning
av ansvarighet för bortfraktare tillämpas till förmån för var och en på
redarens sida som kan hållas ansvarig för skadan. Lag (1983:699).
Om befordringen
175 § Bortfraktaren skall sörja för att fartyget är sjövärdigt,
behörigen bemannat, provianterat och utrustat samt för att passageraren
och resgodset befordras skyndsamt och tryggt till bestämmelseorten.
Bortfraktaren skall även i övrigt tillgodose passagerarens bästa.
Resgods får ej befordras på däck.
Deviation får göras endast för att rädda människoliv eller bärga fartyg
eller gods eller av annan skälig anledning. Lag (1973:1202).
176 § Gäller befordringsavtalet bestämt fartyg, får bortfraktaren ej
utföra befordringen med annat fartyg. Lag (1973:1202).
177 § Avser befordringsavtalet bestämd person, får denne inte överlåta
sin rätt enligt avtalet till någon annan. Sedan resan har påbörjats får
överlåtelse inte äga rum, även om avtalet inte avser bestämd person.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte när lagen (1992:1672) om
paketresor är tillämplig på avtalet. Lag (1992:1674).
178 § Passageraren är skyldig att iaktta föreskrifter om ordning och
säkerhet under resan.
Bestämmelserna i 24, 53 och 54 §§ sjömanslagen (1973:282) om
undersökning med anledning av brott ombord och tvångsmedel mot
besättningsmedlem skall även tillämpas i fråga om passagerare. Lag
(1983:699).
179 § Passagerare får föra med sig resgods i skälig omfattning.
Känner passageraren till att hans resgods kan medföra fara eller
väsentlig olägenhet för person eller egendom, skall han före resans
början upplysa bortfraktaren om detta. Detsamma gäller om resgodset,
handresgods undantaget, kräver särskild vård. Är resgods av sådan
beskaffenhet som nu har sagts, skall detta om möjligt utmärkas på godset
innan resan börjar. Lag (1983:699).
180 § Bortfraktaren har rätt att vägra passageraren att föra med sig
resgods som kan medföra fara eller väsentlig olägenhet för person eller
egendom.
Har sådant resgods tagits ombord utan att bortfraktaren kände till dess
beskaffenhet, får han efter omständigheterna föra i land, oskadliggöra
eller förstöra det utan skyldighet att ersätta skadan. Detsamma gäller,
om resgodset, efter att ha tagits ombord med bortfraktarens kännedom om
dess beskaffenhet, visar sig medföra sådan fara eller väsentlig
olägenhet för person eller egendom att det inte är försvarligt att
behålla det ombord. Lag (1983:699).
181 § Har resgods orsakat skada för bortfraktaren eller skada på
fartyget, är passageraren ersättningsskyldig, om skadan beror av att han
eller någon för vilken han svarar gjort sig skyldig till fel eller
försummelse. Lag (1973:1202).
182 § Bortfraktaren är inte skyldig att lämna ut annat resgods än
handresgods förrän passageraren har betalt för resan och för kost eller
annan tjänst under resan. Uteblir betalningen, får bortfraktaren lägga
upp godset i säkert förvar och genom offentlig auktion eller på annat
betryggande sätt sälja så mycket av det att hans krav jämte förvarings-
och försäljningskostnaderna täcks. Lag (1983:699).
183 § Om befordringsavtal avser bestämt fartyg och detta före resans
början går förlorat eller efter skada förklaras inte kunna sättas i
stånd, upphör bortfraktarens skyldighet att utföra befordringen.
Blir fartygets avgång från den ort där resan skall börja väsentligt
fördröjd, har passageraren rätt att häva avtalet. Lag (1983:699).
184 § Om fartyget uppehålls under resan så att det inte skäligen kan
fordras att passageraren avvaktar att resan fortsätts, eller går
fartyget förlorat eller förklaras det efter skada inte kunna sättas i
stånd, skall bortfraktaren sörja för att passageraren och dennes resgods
befordras till bestämmelseorten på annat lämpligt sätt och bära
kostnaden för detta. Underlåter bortfraktaren detta, har passageraren
rätt att häva avtalet.
Måste passageraren uppehålla sig i land på grund av haveri eller annan
omständighet som rör fartyget, skall bortfraktaren på lämpligt sätt
sörja för hans uppehälle och bära kostnaden för detta. Lag (1983:699).
185 § Påbörjar passageraren inte resan eller avbryter han den, skall det
avtalade biljettpriset ändå betalas. Om passageraren har insjuknat eller
det finns annan skälig anledning för passageraren att inte påbörja eller
fullfölja resan och bortfraktaren har underrättats om detta inom rimlig
tid, behöver dock biljettpriset inte betalas.
Är passageraren enligt första stycket skyldig att betala det avtalade
biljettpriset, skall detta dock sättas ned med skäligt belopp, om
bortfraktaren har medfört en annan passagerare i hans ställe eller på
annat sätt har begränsat eller borde ha kunnat begränsa sin skada. Lag
(1983:699).
186 § Visar det sig, sedan befordringsavtal har träffats, att resan
skulle vara förenad med fara för passageraren eller fartyget till följd
av krig, blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri eller annat väpnat våld
eller att sådan fara väsentligt har ökat, har vardera parten rätt att
häva avtalet. En sådan rätt föreligger även om resan har börjat. Hävs
avtalet, skall vardera parten bära sin kostnad och skada. Lag
(1983:699).
187 § Avbryter passageraren resan på grund av förhållande som avses i
185 § första stycket andra punkten eller hävs avtalet enligt 184 §
eller, sedan resan har börjat, enligt 186 §, skall biljettpriset sättas
ned. Därvid skall förhållandet mellan den avtalade och den återstående
resans längd, tidsåtgång och kostnader beaktas.
Har bortfraktaren tagit emot betalning utöver vad som sålunda tillkommer
honom, skall han betala tillbaka överskottet. Lag (1983:699).
Om ansvarighet på bortfraktarens sida
188 § Bortfraktaren är ansvarig för personskada som drabbar passagerare
på grund av händelse under resan, om skadan har vållats genom fel eller
försummelse av bortfraktaren eller någon som han svarar för. Detsamma
gäller skada på grund av att passagerare försenas, även om förseningen
inte beror på händelse under resan. Lag (1983:699).
189 § Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att resgods går
förlorat eller skadas på grund av händelse under resan, om skadan har
vållats genom fel eller försummelse av honom eller någon som han svarar
för. Detsamma gäller skada till följd av att resgodset försenas, även om
förseningen inte beror på händelse under resan. Med försening jämställs
dröjsmål med utlämning av resgodset på bestämmelseorten.
Bortfraktaren är inte skyldig att ersätta pengar, värdepapper,
konstföremål eller andra dyrbarheter annat än om han har tagit emot
egendomen för säker förvaring. Lag (1983:699).
190 § Om vållande på passagerarens sida medverkat till skada, som avses
i 188 eller 189 §, gäller 6 kap. 1 § skadeståndslagen (1972:207). Lag
(1975:405).
191 § För att gå fri från ansvarighet måste bortfraktaren visa, att
skada som avses i 188 eller 189 § inte har orsakats genom fel eller
försummelse av honom eller någon som han svarar för. I fråga om
personskada och förlust av eller skada på handresgods gäller dock det
som nu har sagts endast om skadan har inträffat vid eller i samband med
förlisning, sammanstötning, strandning, explosion eller brand eller
uppkommit till följd av fel i fartyget. Lag (1983:699).
192 § Bortfraktarens ansvarighet skall vid personskada inte överstiga
100 000 särskilda dragningsrätter (SDR) för varje passagerare. När
ersättningen skall utgå som livränta, får det kapitaliserade värdet inte
överstiga denna gräns. Vid försening av passagerare skall ansvarigheten
inte överstiga 2 000 SDR för varje passagerare.
Vid skada på eller förlust eller försening av resgods skall
ansvarigheten inte överstiga
1. 1 300 SDR för varje passagerare i fråga om handresgods;
2. 5 000 SDR för varje passagerare i fråga om dyrbarheter som
bortfraktaren har tagit emot för säker förvaring;
3. 8 000 SDR för varje fordon; och
4. 2 000 SDR för varje passagerare i fråga om annat resgods.
Begränsningsbeloppen gäller för varje resa. De avser inte ränta och
rättegångskostnader.
Vad som förstås med SDR anges i 369 §.
Bortfraktaren kan genom uttrycklig överenskommelse åta sig ansvarighet
till högre belopp än som föreskrivs i denna paragraf. Lag (1983:699).
193 § Bortfraktaren har rätt att från skadans belopp göra avdrag med
högst följande belopp, som utgör passagerarens självrisk, nämligen
1. 150 SDR för varje fordon som skadas;
2. 20 SDR för annan resgodsskada; och
3. 20 SDR för skada på grund av försening av passagerare eller resgods.
Avräkning enligt första stycket skall ske innan fråga om begränsning av
ansvaret enligt 192 § prövas. Lag (1983:699).
194 § Bortfraktaren har inte rätt att åberopa bestämmelserna i 192 och
193 §§ om begränsning av ansvarigheten eller avdrag för självrisk, om
det visas att han själv har vållat skadan uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet och med insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma.
Lag (1983:699).
195 § Bestämmelserna om frihet från eller begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gäller även om talan mot honom inte grundas på
befordringsavtalet. Lag (1983:699).
196 § Om befordringen helt eller delvis utförs av någon annan än
bortfraktaren, är bortfraktaren dock ansvarig som om han själv hade
utfört hela befordringen. Härvid gäller bestämmelserna i detta kapitel i
tillämpliga delar.
Utför den andre befordringen med fartyg, är han ansvarig för sin del av
befordringen enligt samma regler som gäller för bortfraktaren. Har
bortfraktaren åtagit sig ansvar utöver vad som föreskrivs i detta
kapital, är den som utför befordringen inte bunden av detta, såvida han
inte skriftligen har samtyckt till det.
I den mån ansvar åvilar både bortfraktaren och person som avses i andra
stycket, svarar de solidariskt. Lag (1983:699).
197 § Förs talan mot någon som bortfraktaren svarar för enligt 196 eller
233 §, är denne berättigad till samma befrielse från och begränsning av
ansvarighet som bortfraktaren. De ersättningsbelopp som bortfraktaren
och de personer som han svarar för skall betala får inte sammanlagt
överstiga de gränser för ansvarigheten som föreskrivs i 192 §.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte till förmån för den som
visas ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (1983:699).
198 § Krav på ersättning för personskada eller försening av passagerare
får väckas endast av passageraren eller dennes rättsinnehavare eller,
vid dödsfall, den som har rätt till skadestånd enligt 5 kap. 2 §
skadeståndslagen (1972:207). Lag (1975:405).
199 § Bestämmelser om laga domstol för tvister som rör ansvarighet på
grund av avtal om befordran av passagerare och resgods samt om möjlighet
att hänskjuta sådana tvister till skiljemän finns i 337 §.
Bestämmelser om preskription finns i 368 §. Lag (1983:699).
Om avtalsvillkors giltighet
200 § Bestämmelserna i 178 § får inte åsidosättas genom avtal.
Avtalsvillkor som inskränker passagerarens rättigheter enligt
181--198 §§, 337 § andra och tredje styckena och 368 § första stycket 6
och 7 är ogiltiga
1. vid befordran inom Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller
till eller från någon av dessa stater, oavsett vilken lag som i övrigt är
tillämplig på befordringen;
2. vid annan befordran om svensk lag är tillämplig på befordringen
enligt allmänna svenska lagvalsregler.
Övriga bestämmelser i detta kapitel gäller endast om inte något
annat är avtalat eller följer av sedvänja. Lag (1993:104).
201 § Utan hinder av 200 § får bortfraktaren förbehålla sig frihet från
ansvarighet i fråga om passagerare för tiden innan denne går ombord och
efter det att han har gått i land. Sådant förbehåll är dock inte
tillåtet när det gäller sjötransporter mellan fartyg och land som
omfattas av biljettpriset eller som utförs med transportmedel som
bortfraktaren ställer till förfogande.
I fråga om handresgods som inte finns i eller på ett av passageraren
medfört fordon kan bortfraktaren förbehålla sig frihet från ansvarighet
för tiden innan handresgodset förs ombord och efter det att det har
förts i land. Förbehåll är dock inte tillåtet när det gäller sådan
transport till eller från faryget som avses i första stycket och inte
heller för den tid då handresgodset har tagits om hand av bortfraktaren
medan passageraren vistas i terminalbyggnad, på kaj eller annan
hamnanläggning.
Är det avtalat att en bestämd del av befordringen skall utföras av någon
annan än bortfraktaren får, om den andre är namngiven, bortfraktaren
förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada orsakad av en händelse
under den del av befordringen som utförs av den andre. Detsamma gäller,
om passageraren enligt befordringsavtalet har rätt att helt eller delvis
anlita någon annan än bortfraktaren för befordringen. Lag (1983:699).
Sjunde kapitlet
Om haveri
202--210 §§ har upphävts genom lag (1967:48).
211 § Om innebörden av gemensamt haveri och fördelningen därav på
fartyg, frakt och last gälla York-Antwerpen-reglerna 1974 i den mån
annat ej är avtalat.
Regeringen tillkännagiver reglernas lydelse i engelsk text och svensk
översättning. Lag (1975:601).
212 § Utredning och fördelning av gemensamt haveri verkställes, om annat
ej avtalats, genom dispasch (generaldispasch) på den ort som redaren
bestämmer eller, om han ej bestämmer orten, på den ort där dispasch
vanligen uppgöres för redarens hemort.
Dispasch uppgöres här i landet av dispaschör. Dispaschör förordnas av
regeringen. Han skall vara lagfaren.
Rättegångsbalkens bestämmelser om jäv mot domare gälla i fråga om
dispaschör. Lag (1975:601).
213 § Bestämmelser om besiktning för utredning och värdering av skada
eller kostnad, som drabbat fartyg eller gods, meddelas i 12 kap. Lag
(1967:48).
214 § Begäran om dispasch skall göras utan dröjsmål av redaren eller den
som i redarens ställe har befattning med fartyget eller av annan som har
del i haveriet.
Envar som haveriet rör skall ofördröjligen till dispaschören lämna alla
handlingar, vilka denne anser behövliga för utredningen och
fördelningen, samt i övrigt tillhandagå honom med upplysningar. Lag
(1967:48).
215 § Skall haveribidrag betalas av last eller annat gods, häftar ägaren
med godset men svarar ej personligen.
Bestämmelser om redarens rätt att innehålla gods, som häftar för
haveribidrag, meddelas i 113 §. Utlämnas godset utan att ägaren åtager
sig personlig ansvarighet för haveribidraget och, om så påfordras,
ställer säkerhet därför, svarar redaren för haveribidraget i förhållande
till envar annan som har del i haveriet. Lag (1967:48).
216 § Har skada eller kostnad drabbat fartyg eller last till följd av
olyckshändelse och skall den varken hänföras till gemensamt haveri eller
enligt 136 § fördelas efter samma grunder, faller den såsom enskilt
haveri på den egendom som träffats av skadan eller föranlett kostnaden.
Hava kostnader, som skola hänföras till enskilt haveri, gjorts gemensamt
för fartyg och last eller viss del av lasten eller också för delar av
lasten tillhörande skilda ägare, skola kostnaderna fördelas på den
egendom för vars nytta de blivit gjorda enligt de för gemensamt haveri
gällande grunderna. Kostnad för bärgning av last fördelas på dennas
värde och den frakt som utgår för godset.
Utredning och fördelning av haveri som avses i andra stycket verkställes
genom dispasch på begäran av någon som har del i haveriet. Därvid gälla
i tillämpliga delar bestämmelserna i detta kapitel om generaldispasch.
Lag (1967:48).
217 § När dispasch begäres, skall dispaschören, så snart det kan ske, på
ändamålsenligt sätt och i den omfattning han anser behövlig anmana dem
som hava del i haveriet att skriftligen framställa sina yrkanden samt
anföra de skäl och ingiva de handlingar som de vilja åberopa. Kungörelse
om anmaningen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar, om det ej är
uppenbart att okänd haveridelägare icke finnes. Är handling
ofullständig, skall dispaschören snarast infordra upplysning av den som
ingivit handlingen.
Sedan fullständiga handlingar inkommit, skall dispaschören uppgöra
dispaschen så snart det kan ske. I dispaschen skall angivas vad den har
att iakttaga som vill föra talan mot den. Av dispaschen skall ett
exemplar utgivas till den som begärt densamma. Andra delägare i haveriet
som äro i behov av dispaschen skola tillställas exemplar därav. Övriga
delägare skola i den omfattning som finnes påkallad genast på
ändamålsenligt sätt underrättas om dispaschens utgivande. Lag
(1977:681).
218 § Har skada eller kostnad, som upptagits till fördelning genom
dispasch, senare ersatts av den som är ersättningsskyldig, skall
dispaschen genom tilläggsberäkning rättas därefter. Dispaschens
upprättande får ej fördröjas endast av den anledningen att utsikt kan
finnas att erhålla ersättning för skada eller kostnad. Lag (1967:48).
219 § Uppstår tvist angående ersättningsskyldighet som kan åligga
försäkringsgivare på grund av avtal om sjöförsäkring, skall saken
hänskjutas till utredning och avgörande genom dispasch
(partikulärdispasch). Om annat ej avtalats, verkställes utredningen på
den ort där försäkringen slutits eller där sådan dispasch vanligen
uppgöres för den orten. Bestämmelserna i detta kapitel om
generaldispasch gälla i tillämpliga delar. Lag (1967:48).
Åttonde kapitlet
Om skada genom fartygs sammanstötning
220 § Stöta fartyg samman så att skada uppstår på det ena fartyget eller
ombordvarande gods eller personer och är sammanstötningen orsakad genom
vållande på endera sidan, skall den sidan ersätta skada och förlust som
uppkommer därav.
Har sammanstötningen orsakats genom vållande på båda sidor, skola dessa
taga del i skadans ersättande efter förhållandet mellan de på ömse sidor
begångna felens beskaffenhet. Giva omständigheterna icke stöd för någon
viss fördelning, skall vardera sidan ersätta hälften av skadan.
Vardera sidan svarar endast för sin del av ersättningen. För skada på
person svara dock båda sidor solidariskt.
Har ena sidan utgivit mer än vad som belöper på den, får det
överskjutande uttagas hos den andre. Mot sådant anspråk kan den senare
göra gällande samma rätt till befrielse från eller begränsning av
ansvarighet som han kunnat åberopa mot den skadelidande enligt denna
eller motsvarande främmande lag eller därmed förenligt förbehåll.
Förbehåll må dock icke åberopas till befrielse från eller begränsning av
ansvarighet utöver vad som följer av 118, 120 eller 188--194 §§ eller
däremot svarande bestämmelser i främmande lag.
Vid bedömande av fråga om vållande till sammanstötning skall särskilt
beaktas om tiden medgav överläggning eller icke. Lag (1973:1202).
221 § Har sammanstötning inträffat av våda eller kan det ej utredas, att
den orsakats av vållande på endera sidan, svarar vardera sidan för sin
skada. Lag (1967:48).
222 § Bestämmelserna i denna lag om sammanstötning mellan fartyg ha
tillämpning även när, till följd av fartygs manövrering eller på
liknande sätt, skada av ett fartyg orsakas på annat fartyg eller
personer eller gods därpå, utan att fartygen stöta samman. Lag
(1973:1202).
223 § Har fartyg stött samman med annat fartyg, åligger det befälhavaren
att lämna det andra fartyget och de ombordvarande där all behövlig och
möjlig hjälp för räddning ur den genom sammanstötningen uppkomna faran,
såvitt det kan ske utan allvarlig fara för det egna fartyget och de
ombordvarande. Han skall därjämte för det andra fartygets befälhavare
uppgiva namnet på det egna fartyget och dess hemort samt den ort eller
hamn varifrån det kommer och den dit det skall gå. Lag (1967:48).
Nionde kapitlet
Om bärgning
224 § Den som bärgar fartyg, vilket förolyckats eller är i fara, eller
ombordvarande gods eller något, som hört till sådant fartyg eller gods,
så ock envar, som medverkar vid bärgningen, äger rätt till bärgarlön.
Till andel i bärgarlön är även den berättigad, vilken under den fara som
föranlett bärgningen räddat någon från fartyget eller medverkat vid
räddningen.
Har någon medverkat vid bärgningsföretag trots uttryckligt och befogat
förbud av fartygets befälhavare, äger han icke rätt till bärgarlön.
Bärgarlön skall, i den mån så påfordras, utgå även om fartyg, som
bärgats av annat fartyg, tillhör samma ägare som det andra fartyget.
Åligger det någon enligt avtal att verkställa bogsering eller lotsning
eller utföra liknande arbete för fartygs räkning och råkar fartyget i
fara, äger han rätt till bärgarlön för hjälp som han lämnar fartyget,
endast om hjälpen icke kan anses ingå i fullgörandet av avtalet.
Har gods eller något, som hört till gods, bärgats, häftar ägaren med det
bärgade men svarar ej personligen.
Kunna parterna icke enas om bärgarlönens storlek, skall denna bestämmas
av domstol. Lag (1964:728).
225 § Vid bestämmande av bärgarlönens belopp har rätten att taga i
betraktande följande omständigheter:
1. I första rummet:
a) i vad mån bärgningsföretaget lyckats;
b) den insikt och drift, varmed bärgningsarbetet utförts, samt den tid
och möda, som därtill använts;
c) den fara, för vilken det bärgade fartyget, dess passagerare,
besättning eller gods varit utsatta;
d) den fara, för vilken bärgarna eller deras redskap utsatts;
e) den fara att ådraga sig ersättningsskyldighet mot lastägare eller
annan eller att eljest lida förlust, för vilken bärgarna utsatt sig;
f) den skada, bärgarna må hava lidit till liv, hälsa eller gods, den
utgift eller förlust, bärgarna för bärgningens utförande fått vidkännas,
samt värdet av de vid bärgningen använda redskap;
g) den omständighet att det vid bärgningen begagnade fartyget varit
särskilt utrustat för bärgningsarbete.
2. I andra rummet:
det bärgades värde.
Har någon, som deltagit i bärgning, genom fel eller försummelse
föranlett den fara vari fartyget råkat eller har han vid bärgningen
gjort sig skyldig till stöld eller snatteri eller till undandöljande av
bärgat gods eller annan sviklig handling, äger rätten förklara
bärgarlönen förverkad eller nedsätta dess belopp under vad som eljest
varit skäligt. Lag (1964:728).
226 § Bärgarlön må icke sättas högre än till värdet av det bärgade, däri
inberäknat frakt och passageraravgifter, efter avdrag för tull och
övriga avgifter, som böra av det bärgade utgå, ävensom kostnad för
dettas förvarande, värdering och försäljning.
Under bärgarlön innefattas jämväl gottgörelse för det bärgades förande i
säkerhet och användande för sådant ändamål av farkoster eller annan
redskap. Lag (1912:326).
227 § Är avtal rörande bärgning ingånget medan faran ännu varade och
under dess inflytande och prövas villkoren i avtalet icke vara skäliga,
äger rätten förklara avtalet helt eller delvis ogillt.
Detsamma gäller i fråga om annat avtal rörande bärgning, såframt den
bärgarlön som betingats finnes stå i uppenbart missförhållande till
värdet av den tjänst bärgaren lämnat.
Vad i 225 § sista stycket är stadgat skall ock äga tillämpning för det
fall att avtal rörande bärgning finnes träffat.
Har bärgarlön betalts medan faran ännu varade, åligger det den som vill
vinna åter något av vad han betalt att väcka talan därom inom sex
månader efter det betalning erlades. Försittes denna tid, har han
förlorat sin talan. Lag (1964:728).
228 § Tvista bärgare inbördes om bärgarlönens fördelning, bestämmes
denna av rätten med ledning av de i 225 § angivna omständigheterna. Lag
(1964:728).
229 § 1 mom. Har fartyg under resa bärgat något, skall av bärgarlönen
först utgå
1. ersättning för skada, som genom bärgningen må hava tillfogats
fartyget, lasten eller annan egendom ombord,
2. ersättning för sådana utgifter för bränsle samt löner och kost åt
befälhavaren och besättningen, som uppkommit i anledning av bärgningen,
3. särskild gottgörelse som må tillerkännas sjöman, vilken vid
bärgningen gjort synnerligen förtjänstfull insats eller utsatt sig för
synnerlig fara.
Av återstoden skall redaren erhålla tre femtedelar. Resten skall med en
tredjedel tillfalla befälhavaren och med två tredjedelar den egentliga
besättningen att fördelas i förhållande till den avlöning envar
åtnjuter. Befälhavarens andel skall dock alltid uppgå till minst det
dubbla av den högst avlönade besättningsmannens andel. Lots på fartyget
äger taga del i bärgarlönen som om han var medlem av besättningen och,
om han icke är anställd hos redaren, uppbar lön såsom främste styrman.
2 mom. Om det påkallas av särskilda förhållanden, såsom ändamålet med
fartygets resa eller sättet för beräknande av lön eller ersättning åt
dem som arbeta i fartygets tjänst, må bärgarlön fördelas efter andra
grunder än som sägs i 1 mom.
3 mom. Avtal om att av bärgarlön, som kan förtjänas med fartyg, ringare
andel än som sägs i 1 mom. skall tillfalla befälhavaren eller
besättningen är icke giltigt, med mindre fartyget driver
bärgningsverksamhet och är särskilt utrustat härför eller avtalet
ingåtts i samband med påmönstring och avser utförandet av visst
bärgningsföretag. Lag (1964:728).
230 § Har bärgning utförts av svenskt statsfartyg, som brukas
uteslutande för statsändamål och icke för affärsdrift, skall vad i 229 §
är stadgat äga motsvarande tillämpning. Den del av bärgarlönen, som icke
tillfaller staten, skall dock fördelas mellan de ombordvarande efter
regler som regeringen fastställer.
Staten må utan ansvarighet gentemot de ombordvarande avstå från
bärgarlön. Lag (1975:601).
231 § Anspråk på särskild gottgörelse enligt 229 § 1 mom. första stycket
3 skall anmälas hos redaren eller befälhavaren inom tre månader efter
det att bärgningsföretaget slutförts.
Tvist om sådan gottgörelse prövas av domstol. Mot tingsrätts beslut i en
sådan tvist får talan ej föras. Lag (1982:341).
232 § Utan bärgarnas medgivande må icke, innan bärgarlönen betalts eller
säkerhet för denna ställts, bärgat fartyg lämna det ställe, dit det
förts efter bärgningen, eller bärgat gods tagas i besittning av ägaren.
Lag (1964:728).
Tionde kapitlet
Om redares ansvarighet
233 § Redaren är ansvarig för skada som befälhavaren, medlem av
besättningen eller lots orsakar genom fel eller försummelse i tjänsten.
Redaren är också ansvarig, om skada vållas av annan, när denne på
redarens eller befälhavarens uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.
Skadestånd som redaren sålunda betalat har han rätt att kräva tillbaka
av den som vållat skadan.
Bestämmelser om inskränkning av redares ansvarighet finns, utom i detta
kapitel, i 5 och 6 kap. Lag (1986:297).
234 § Redaren har rätt att begränsa sin ansvarighet enligt
bestämmelserna i detta kapitel. Samma rätt har en sådan ägare av fartyg
som inte är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets
drift, fartygets befraktare samt var och en som utför tjänster i
omedelbart samband med bärgning. Med bärgning avses även åtgärder enligt
235 § första stycket 4, 5 och 6.
Om ansvar görs gällande mot någon, för vilken redaren eller annan person
som avses i första stycket svarar, har även denne rätt att begränsa sin
ansvarighet enligt bestämmelserna i detta kapitel.
Den som på grund av ansvarighetsförsäkring svarar för fordran som är
föremål för begränsning har rätt att begränsa sin ansvarighet i samma
utsträckning som försäkringshavaren. Lag (1983:699).
235 § Om inte annat följer av bestämmelserna i detta kapitel, föreligger
rätt till ansvarsbegränsning, oavsett grunden för ansvarigheten,
beträffande fordringar med anledning av
1. person- eller sakskada, om skadan har uppkommit ombord på fartyget
eller i omedelbart samband med fartygets drift eller med bärgning,
2. skada på grund av dröjsmål vid befordran till sjöss av gods,
passagerare eller deras resgods,
3. annan skada, om den har orsakats av intrång i en rättighet, som inte
grundar sig på avtal, och den har uppkommit i omedelbart samband med
fartygets drift eller med bärgning,
4. åtgärder för att lyfta, avlägsna, förstöra eller oskadliggöra ett
fartyg, inbegripet allt som finns eller har funnits ombord, som har
sjunkit, strandat, övergivits eller blivit vrak,
5. åtgärder för att avlägsna, förstöra eller oskadliggöra fartygets
last, samt
6. åtgärder för att avvärja eller begränsa skada, för vilken
ansvarsbegränsning gäller, samt skada som har orsakats av sådana
åtgärder.
Har den som får begränsa sitt ansvar en motfordran mot borgenären och
grundar sig fordringen och motfordringen på en och samma händelse, skall
begränsningen avse endast den del av fordringen som överstiger
motfordringen. Lag (1983:699).
236 § Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte beträffande
1. fordran på bärgarlön, bidrag till gemensamt haveri eller på avtal
grundad ersättning för åtgärder som avses i 235 § första stycket 4, 5
eller 6,
2. fordran med anledning av oljeskada som omfattas av 1 § och 2 § första
stycket lagen (1973:1198) om ansvarighet för oljeskada till sjöss,
3. fordran underkastad en internationell konvention eller nationell lag
som reglerar eller förbjuder begränsning av ansvarighet för atomskada,
4. fordran med anledning av atomskada orsakad av ett atomfartyg,
5. fordran med anledning av skada som har åsamkats lots eller den som är
anställd hos någon som avses i 234 § första stycket och vars åligganden
står i samband med fartygets drift eller med bärgningen, samt
6. fordran på ränta eller ersättning för rättegångskostnader. Lag
(1983:699).
237 § Rätt till ansvarsbegränsning föreligger inte för den som visas
själv ha vållat skadan uppsåtligen eller av grov vårdslöshet och med
insikt att sådan skada sannolikt skulle uppkomma. Lag (1983:699).
238 § Om rätt till ansvarsbegränsning föreligger, skall ansvarsbeloppen
bestämmas på följande sätt.
1. För fordringar med anledning av personskada, som har tillfogats
fartygets egna passagerare, är ansvarsgränsen 46 666 särskilda
dragningsrätter (SDR) multiplicerat med det antal passagerare som
fartyget enligt sitt certifikat har tillstånd att befordra, dock högst
25 miljoner SDR.
2. För andra fordringar med anledning av personskada är ansvarsgränsen
333 000 SDR, om fartygets dräktighet inte överstiger 500. Är
dräktigheten högre, höjs ansvarsgränsen
för varje dräktighetstal från 501 till 3 000 med 500 SDR,
för varje dräktighetstal från 3 001 till 30 000 med 333 SDR,
för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 250 SDR, och
för varje dräktighetstal över 70 000 med 167 SDR.
3. För andra slag av fordringar samt fordringar som avses i 2, i den mån
de inte tillgodoses med de belopp som anges där, är ansvarsgränsen 167
000 SDR, om fartygets dräktighet inte överstiger 500. Är dräktigheten
högre, höjs ansvarsgränsen
för varje dräktighetstal från 501 till 30 000 med 167 SDR,
för varje dräktighetstal från 30 001 till 70 000 med 125 SDR, och
för varje dräktighetstal över 70 000 med 83 SDR.
4. Ansvarsgränserna i 1--3 gäller summan av alla fordringar som på grund
av en och samma händelse har uppkommit mot redaren, ägare av fartyg som
inte är redare, den som i redarens ställe har hand om fartygets drift
och fartygets befraktare samt mot någon för vilken dessa svarar.
5. Ansvarsgränserna för bärgare, som inte utför bärgning från fartyg
eller som uteslutande arbetar från det fartyg som bärgningen avser,
skall motsvara de ansvarsgränser som gäller för fartyg med en dräktighet
av 1 500. Ansvarsgränserna gäller summan av alla fordringar som på grund
av en och samma händelse har uppkommit mot sådan bärgare och mot någon
för vilken denne svarar.
6. Med fartygets dräktighet avses bruttodräktigheten beräknad enligt
bestämmelserna om skeppsmätning i bilaga 1 till 1969 års internationella
skeppsmätningskonvention. Vad som förstås med SDR anges i 369 §. Lag
(1983:699).
239 § Varje ansvarsbelopp skall fördelas mellan borgenärerna i
förhållande till storleken av de styrkta fordringar av det slag som
ansvarsgränsen avser.
Om det belopp som avses i 238 § 2 inte räcker till för betalning av de
fordringar som anges där, skall återstoden av dessa fordringar betalas
ur det belopp som nämns i 238 § 3 med samma rätt som övriga där angivna
fordringar.
Har redaren eller någon annan, innan ansvarsbeloppet fördelats, helt
eller delvis betalat en fordran, inträder han i borgenärens rätt intill
det belopp som han har betalat.
Visar redaren eller någon annan att han senare kan bli skyldig att helt
eller delvis betala en fordran som han, om den hade betalats före
ansvarsbeloppets fördelning, skulle ha kunnat kräva åter ur
ansvarsbeloppet enligt tredje stycket, skall medel tills vidare avsättas
för att han senare skall kunna göra sin rätt gällande. Lag (1983:699).
240 § Om det med anledning av en fordran av det slag som är föremål för
ansvarsbegränsning här i riket har väckts talan eller framställts
begäran om kvarstad eller andra rättsliga åtgärder, kan en
begränsningsfond upprättas. Fonden skall upprättas hos den domstol där
talan har väckts eller hos sjörättsdomstolen för den ort där kvarstad
eller andra rättsliga åtgärder begärts.
En begränsningsfond anses upprättad med verkan för alla personer som kan
åberopa samma ansvarsgräns. Den är avsedd för betalning endast av
fordringar av det slag som ansvarsgränsen avser.
Sedan en begränsningsfond har upprättats i Sverige, får här i riket
talan rörande en fordran av det slag som är föremål för
ansvarsbegränsning väckas endast i begränsningsmål. Detsamma gäller
talan angående frågan huruvida den som upprättat begränsningsfonden har
rätt till ansvarsbegränsning och angående frågan om fördelning av
fonden.
Behörig att anhängiggöra begränsningsmål är den som har upprättat
fonden, dennes försäkringsgivare och den som gör gällande en fordran av
det slag som är föremål för ansvarsbegränsning.
Närmare bestämmelser om begränsningsfond och begränsningsmål finns i 15
kap. Lag (1983:699).
241 § Den som har gjort gällande en fordran mot en begränsningsfond, som
har upprättats i Sverige eller i en annan konventionsstat, kan inte med
anledning av denna fordran erhålla säkerhetsåtgärd eller utmätning
avseende fartyg eller annan egendom, som tillhör någon som fonden har
verkan för enligt 240 § andra stycket och som har rätt till
ansvarsbegränsning.
Sedan en begränsningsfond har upprättats här i riket eller i Danmark,
Finland eller Norge, kan säkerhetsåtgärd eller utmätning avseende fartyg
eller annan egendom som tillhör någon som fonden har verkan för enligt
240 § andra stycket och som har rätt till ansvarsbegränsning inte ske
med anledning av en fordran som kan göras gällande mot fonden. Har
säkerhetsåtgärd eller utmätning redan skett, skall åtgärden hävas.
Säkerhet som har ställts för att avvärja säkerhetsåtgärd eller utmätning
eller för att få en sådan åtgärd hävd skall friges.
Har fonden upprättats i en annan konventionsstat än som avses i andra
stycket, kan rätten eller kronofogdemyndigheten avslå begäran om
säkerhetsåtgärd eller utmätning, häva säkerhetsåtgärd eller utmätning
som redan har skett eller frige säkerhet som har ställts. Begäran om
säkerhetsåtgärd eller utmätning skall alltid avslås och, om fonden har
upprättats innan sådan åtgärd företagits eller säkerhet ställts,
åtgärden hävas och säkerheten friges, när fonden upprättats i
a) den hamn där den händelse har inträffat på vilken fordringen grundas
eller, om händelsen inte ägt rum i hamn, den första hamn som fartyget
har anlöpt efter händelsen; eller
b) landstigningshamnen, om fordringen avser personskada som har åsamkats
en person ombord på fartyget; eller
c) lossningshamnen, om fordringen avser skada på fartygets last.
Första och tredje styckena kan även tillämpas, om det visas att en fond,
som har upprättats i en stat som inte är konventionsstat, är jämställbar
med en sådan begränsningsfond som avses i 240 §.
Denna paragraf gäller endast om borgenären kan framställa krav mot
begränsningsfonden vid den domstol eller myndighet som förvaltar fonden
och han har möjlighet att av fondens medel få ut vad om belöper på hans
fordran och föra över det till ett annat land. Lag (1983:699).
242 § Ansvarsbegränsning kan åberopas även om en begränsningsfond inte
upprättas.
Har talan väckts om fordran som är föremål för ansvarsbegränsning, skall
rätten, om någon begränsningsfond inte har upprättats, vid tillämpning
av bestämmelserna i detta kapitel endast beakta den fordran som målet
gäller. Vill svaranden att även annan fordran, för vilken samma
ansvarsbelopp gäller, skall beaktas vid ansvarsbegränsningen, skall
förbehåll om detta tas in i domen.
En dom som inte innehåller förbehåll enligt andra stycket får
verkställas utan hinder av 241 §. Innehåller domen sådant förbehåll, kan
den ändå verkställas, såvida inte en begränsningsfond upprättas och
kronofogdemyndigheten med tillämpning av 241 § finner att ansökningen om
verkställighet skall avslås.
Om begränsningsfond inte har upprättats, kan parterna hänskjuta frågan
om ansvarsbeloppets storlek och fördelning till utredning och avgörande
genom dispasch. Bestämmelser om talan mot dispasch finns i 14 kap. Lag
(1983:699).
243 § Ansvarsgränserna för örlogsfartyg och andra fartyg, som vid tiden
för händelsen ägs eller brukas av en stat och används uteslutande för
statsändamål och inte för affärsdrift, får inte i något fall understiga
de gränser som gäller för ett fartyg med en dräktighet av 5 000. Om en
fordran avser ersättning för skada som har orsakats av ett sådant
fartygs särskilda egenskaper eller användning, föreligger dock inte
någon rätt till ansvarsbegränsning. Bestämmelserna i detta stycke gäller
inte fartyg som huvudsakligen används för isbrytning eller bärgning.
Ansvarsgränserna för ett fartyg som är byggt eller anpassat för borrning
efter havsbottnens naturtillgångar skall vara 12 miljoner SDR för
fordringar som avses i 238 § 2 och 20 miljoner SDR för fordringar som
avses i 238 § 3, om fordringarna gäller skada som har orsakats medan
fartyget används i borrningsverksamhet. För fordran på ersättning för
oljeskada gäller särskilda bestämmelser.
Flyttbara plattformar som är avsedda för utforskning eller utvinning av
havsbottnens naturtillgångar anses som fartyg vid tillämpningen av
bestämmelserna i detta kapitel. Ansvarsgränserna för sådana plattformar
skall dock alltid motsvara de belopp som anges i andra stycket. Lag
(1983:699).
243 a § När begränsning av ansvarighet åberopas inför svensk domstol,
skall 234--243 §§ tillämpas. Föreligger en fordran som avses i 236 § 5
och är lagen i någon annan konventionsstat tillämplig på tjänsteavtalet,
skall dock frågan om och till vilket belopp ansvarigheten är begränsad
avgöras enligt nämnda lag.
Bestämmelserna i 234--243 §§ hindrar inte tillämpningen av i övrigt
gällande regler om jämkning av en skadevållares ansvar.
Med konventionsstat förstås i detta kapitel en stat som är bunden av
1976 års konvention om begränsning av sjörättsligt skadeståndsansvar.
Lag (1983:699).
Elfte kapitlet
Om sjöpanträtt och skeppshypotek
I. Sjöpanträtt
Sjöpanträtt i fartyg
244 § Sjöpanträtt i fartyg gäller till säkerhet för sådan, till fartyget
hänförlig fordran mot redaren som avser
1. lön och annan gottgörelse till befälhavaren eller annan
ombordanställd på grund av dennes anställning på fartyget;
2. hamn-, kanal- och annan vattenvägsavgift samt lotsavgift;
3. ersättning med anledning av personskada, som uppkommit i omedelbart
samband med fartygets drift;
4. ersättning med anledning av sakskada, som uppkommit i omedelbart
samband med fartygets drift, förutsatt att fordringen icke kan grundas
på avtal;
5. bärgarlön, ersättning för avlägsnande av vrak och bidrag till
gemensamt haveri.
Första stycket 3 och 4 gäller ej i fråga om fordran på ersättning för
atomskada.
Sjöpanträtt gäller även om fordringen riktar sig mot fartygets ägare,
som ej är redare, eller mot den som i egenskap av befraktare eller
eljest handhar fartygets drift i redarens ställe. Lag (1973:1064).
245 § Om förmånsrätt, som följer med sjöpanträtt, finnas bestämmelser i
förmånsrättslagen (1970:979).
Fordringar som upptagits i 244 § första stycket under skilda nummer ha
inbördes företräde till betalning efter nummerordningen. Dock har
fordran under 5 företräde framför fordran under 1--4, som uppkommit
tidigare.
Fordringar under samma nummer ha inbördes lika rätt, om ej annat följer
av tillämpningen av andra stycket. Fordran under 5 går dock före annan
fordran under samma nummer, som uppkommit tidigare. Lag (1973:1064).
246 § Utom i fall som avses i 249 § häftar sjöpanträtt vid fartyget med
oförändrad förmånsrätt, även om fartyget övergår till ny ägare eller
dess registrering ändras. Lag (1973:1064).
247 § Den som bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg åt någon
annan får hålla kvar egendomen till säkerhet för sin fordran på
köpeskillingen eller annat vederlag.
I fråga om rätt i vissa fall att sälja egendomen, att ta ut fordringen
ur köpeskillingen och att bortskaffa egendomen finns bestämmelser i
lagen (1985:982) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har
hämtats. Dessa bestämmelser skall tillämpas även på övriga fall som
avses i första stycket.
Om förmånsrätt som följer med rätten att hålla kvar egendomen finns
bestämmelser i förmånsrättslagen (1970:979). Lag (1985:984).
248 § Sjöpanträtt i fartyg upphör när ett år förflutit från det att
fordringen uppkom, om ej före utgången av denna tid kvarstad eller
utmätning, som sedermera åtföljes av exekutiv försäljning av fartyget,
blivit säkerställd. Preskriptionstiden kan icke förlängas eller avbrytas
men skall dock ej löpa medan laga hinder möter mot att fartyget belägges
med kvarstad eller utmätes för borgenärens fordran.
Vad i första stycket sägs om verkan av säkerställd utmätning gäller
också när fartyg skall säljas exekutivt under konkurs eller enligt 10 §
andra stycket, om försäljning begärts och fartyget tagits ur drift.
För en fordran som är förenad med sjöpanträtt i fartyg får domstol
förordna om kvarstad på fartyget enligt 15 kap. 1 § rättegångsbalken
även om det inte finns risk för att motparten undandrar sig att betala
skulden. Lag (1988:116).
249 § Säljes fartyg exekutivt i Sverige, upphör sjöpanträtt och
retentionsrätt i fartyget sedan försäljningen har vunnit laga kraft och
köpeskillingen erlagts.
Borgenärerna ha rätt till betalning ur köpeskillingen i den ordning som
gäller för utmätt egendom. Fordran, som är förenad med sjöpanträtt, får
därvid bevakas till fullt belopp utan hinder av bestämmelserna i 10 kap.
om begränsning av redares ansvarighet men ger ej utdelning över det
belopp som högst skall utgå enligt nämnda bestämmelser.
Exekutiv försäljning av fartyg i främmande stat skall erkännas med den
verkan som angives i första stycket, om fartyget fanns inom den statens
jurisdiktionsområde samt försäljningen verkställts i enlighet med den
statens lag och i överensstämmelse med bestämmelserna i 1967 års
internationella konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek. Lag
(1981:808).
250 § Bestämmelserna om sjöpanträtt i fartyg ha motsvarande tillämpning
på fartyg under byggnad från det att bygget sjösättes. Lag (1973:1064).
Sjöpanträtt i last
251 § Sjöpanträtt i inlastat gods gäller till säkerhet för
1. fordran på bärgarlön och på bidrag till gemensamt haveri eller annan
kostnad, som skall fördelas enligt samma grund (136 och 216 §§);
2. fordran på grund av att bortfraktaren eller befälhavaren med stöd av
behörighet enligt denna lag slutit avtal eller vidtagit annan åtgärd för
lastens behov samt lastägares fordran för gods som sålts för annan
lastägares räkning;
3. bortfraktarens fordringar på grund av fraktavtalet i den mån de kunna
göras gällande mot den som kräver att godset lämnas ut. Lag (1973:1064).
252 § Om förmånsrätt, som följer med sjöpanträtt, finnas bestämmelser i
förmånsrättslagen (1970:979).
Fordringar som upptagits i 251 § under skilda nummer ha inbördes
företräde till betalning efter nummerordningen. Fordringar under samma
nummer ha inbördes lika rätt. Fordran under 1 eller 2 går dock före
fordran under samma nummer, som härrör av annan händelse och som
uppkommit tidigare. Lag (1973:1064).
253 § Utlämnas gods, som häftar för fordran, eller säljes gods för
fartygets eller lastens behov, upphör sjöpanträtt i godset.
Säljes gods exekutivt, upphör sjöpanträtt däri sedan försäljningen har
vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts.
Den som utan borgenärens tillstånd lämnat ut gods, som enligt vad han
insett eller bort inse häftade för fordran, svarar för vad som till
följd därav ej kan utgå ur godset. Sådan ansvarighet har även mottagaren
för fordran, för vilken han eljest icke skolat svara personligen, om han
hade kännedom om fordringen när godset lämnades ut. Lag (1981:808).
254 § Sjöpanträtt i inlastat gods upphör när ett år förflutit från det
att fordringen uppkom, om ej före utgången av denna tid antingen talan
väckts i laga ordning eller kvarstad eller utmätning, som sedermera
åtföljes av exekutiv försäljning av godset, blivit säkerställd.
Preskriptionstiden skall ej löpa medan laga hinder möter mot att godset
belägges med kvarstad eller utmätes för borgenärens fordran.
Har fordran kommit under dispaschörs behandling, anses talan om
fordringen väckt.
Vad i första stycket sägs om verkan av säkerställd utmätning gäller
också när gods skall säljas exekutivt under konkurs, om försäljning
begärts och godset omhändertagits av kronofogdemyndigheten eller eljest
satts under myndighetens insegel. Lag (1981:808).
Gemensamma bestämmelser
255 § Har borgenär sjöpanträtt i flera panter, häftar varje pant för
fordringens hela belopp.
Får borgenär betalt ur en pant för större del av sin fordran än som
belöper på den panten efter det inbördes förhållandet mellan panternas
värden vid tiden för panträttens uppkomst, inträder pantägaren för
överskottet i den rätt borgenären hade till övriga panter. I pantägarens
ställe och med företräde framför honom inträder borgenär, för vars
fordran panten häftade särskilt, i den mån panten på grund av den andre
borgenärens krav ej förslår till betalning av hans fordran. Lag
(1973:1064).
256 § Sjöpanträtt består, även om fordringen överlåtes eller tages i
anspråk genom utmätning eller införsel eller på annat sätt övergår till
annan. Lag (1973:1064).
257 § Sjöpanträtt omfattar ej ersättning, som på grund av försäkring
eller eljest utgår för skada på fartyg eller last.
Rätt till betalning, som följer med retentionsrätt enligt 247 §, kan
göras gällande i ersättning, som på grund av försäkring eller eljest
utgår för skada på fartyg eller fartygsbygge, som är föremål för
retentionsrätten. Lag (1973:1064).
258 § Talan om betalning ur fartyg eller last för fordran, som är
förenad med sjöpanträtt, får väckas mot pantägaren eller befälhavaren.
Såvitt gäller last kan sådan talan dock ej väckas mot befälhavaren av
fartygets ägare eller redare eller den som i egenskap av befraktare
eller eljest handhar fartygets drift i redarens ställe. Lag (1973:1064).
259 § När sådan sjöpanträtt eller retentionsrätt i fartyg som avses i
detta kapitel åberopas inför svensk myndighet, skall svensk lag
tillämpas.
Åberopas annan sjöpanträtt, retentionsrätt eller liknande rättighet i
fartyg, skall den prövas enligt lagen i den stat där fartyget är
registrerat. Rättigheten skall dock stå tillbaka för sjöpanträtt eller
retentionsrätt enligt detta kapitel eller hypotek, som överensstämmer
med 1967 års internationella konvention om sjöpanträtt och
fartygshypotek. Rättigheten får i övrigt ej medföra bättre rätt än den
rättighet enligt detta kapitel som den närmast motsvarar. Lag
(1973:1064).
260 § Bestämmelserna i 259 § ha motsvarande tillämpning på fartyg under
byggnad från det att bygget sjösättes. För tiden dessförinnan gäller
lagen i den stat där fartyget bygges. Lag (1973:1064).
II. Skeppshypotek
Upplåtelse av panträtt på grund av inteckning
261 § Ägare av registrerat skepp eller skeppsbygge, som vill upplåta
panträtt i skeppet eller bygget till säkerhet för fordran, har rätt att
i den ordning som anges i detta kapitel hos registermyndigheten erhålla
inskrivning i egendomen av visst belopp (inteckning) i svenskt eller
utländskt mynt eller i särskilda dragningsrätter (SDR). Vad som förstås
med SDR anges i 369 §. Myndighetens bevis om inskrivningen kallas
pantbrev.
Inteckning kan inte beviljas i andel av skepp eller skeppsbygge och inte
heller i flera skepp eller byggen gemensamt. Lag (1983:699).
262 § Panträtt stiftas genom att skeppets eller skeppsbyggets ägare,
efter att ha sökt inskrivning för sitt förvärv, överlämnar pantbrevet
som pant för fordringen.
Bestämmelser om ägarens rätt när pantbrev icke alls eller endast delvis
utnyttjats för pantsättning (ägarhypotek) finnas i 270 §. Lag
(1973:1064).
263 § Panträtt, som upplåtits i skepp eller skeppsbygge, omfattar även
ersättning, som på grund av försäkring eller eljest utgår för skada på
egendomen. Lag (1973:1064).
Panträttens innebörd
264 § När myndighet vid utsökning eller i annat fall fördelar medel
mellan rättsägare i skepp eller skeppsbygge, har borgenär rätt att för
fordran som är förenad med panträtt i egendomen, med den företrädesrätt
inteckningen medför enligt denna eller annan lag, få betalning ur medlen
intill pantbrevets belopp. I den mån detta ej förslår, erhåller
borgenären betalning ur medlen genom ett tillägg. Detta får ej överstiga
femton procent av pantbrevets belopp jämte ränta på detta belopp från
den dag då egendomen utmättes, konkursansökan gjordes eller de medel
nedsattes som eljest skall fördelas. Räntan beräknas för år enligt en
räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda, vid varje tid
gällande diskontot ökat med fyra procentenheter. Förändringar i
diskontot som inträffar efter upprättandet av sakägarförteckning skall
inte beaktas.
Har flera pantbrev överlämnats som pant för fordran och har
inteckningarna samma företrädesrätt eller gäller de omedelbart efter
varandra, skall bestämmelserna i första stycket om pantbrevets belopp
avse pantbrevens sammanlagda belopp.
En borgenärs rätt till betalning omfattar inte tillägget, om pantbrevet
har utmätts på ansökan av borgenären eller om pantbrevet är
pantförskrivet till honom i andra hand. Lag (1985:176).
265 § Borgenär har rätt att få betalning enligt 264 § även om fordringen
preskriberats eller icke blivit anmäld efter kallelse på okända
borgenärer. Lag (1973:1064).
266 § Försämras skepp eller skeppsbygge till följd av vanvård eller
sjöolycka eller av annan därmed jämförlig orsak så att panträttens värde
väsentligt minskas, får borgenären söka betalning ur egendomen fastän
fordringen ej är förfallen till betalning. Detsamma gäller, om skeppet
eller bygget skall avregistreras enligt 16 § utom när bygget skall
överföras till skeppsregistret såsom skepp. Lag (1973:1064).
Panträttsupplåtelse i vissa fall
267 § Frångår skepp eller skeppsbygge innehavaren efter klander, är
upplåtelse av panträtt som skett efter det att egendomen kom ur rätte
ägarens hand utan verkan, om ej annat följer av 269 §. Vad som nu sagts
har motsvarande tillämpning, om förvärv av skepp eller skeppsbygge
återgår såsom ogiltigt. Lag (1973:1064).
268 § Upplåtes panträtt i skepp eller skeppsbygge i strid med en mot
upplåtaren på grund av förvärvsvillkor gällande inskränkning i hans rätt
att förfoga över egendomen, är upplåtelsen utan verkan, om ej annat
följer av 269 §. Lag (1973:1064).
269 § Har panträtt upplåtits i skepp eller skeppsbygge av någon som icke
var rätt ägare, skall upplåtelsen dock gälla, om upplåtarens åtkomst var
eller därefter, på ansökan före upplåtelsen, blev inskriven och om
borgenären vid upplåtelsen eller, när fordringen därefter överlåtits
till annan, denne vid sitt förvärv varken insett eller bort inse att
upplåtaren ej var rätt ägare. Vad som nu sagts har motsvarande
tillämpning i fråga om panträttsförvärv genom upplåtelse från någon som
var rätt ägare men på grund av förvärvsvillkor saknade rätt att förfoga
över egendomen genom upplåtelsen. Lag (1973:1064).
269 a § Har panträtt upplåtits till säkerhet för en fordran som ännu
inte har uppkommit och var upplåtaren vid överlämnandet av pantbrevet
behörig att upplåta panträtten eller var förhållandena då sådana som
anges i 269 §, gäller panträtten till säkerhet för fordringen även om
upplåtaren när fordringen uppkommer inte längre är ägare med rätt att
förfoga över egendomen genom panträttsupplåtelse. Vad nu sagts gäller
dock inte, om borgenären före fordringens uppkomst har fått kännedom om
att upplåtaren inte hade rätt att upplåta panträtt.
Vad som sägs i första stycket gäller även när ett pantbrev utgör
säkerhet för en fordran och fordringen därefter byts ut mot en annan
fordran utan några andra ändringar än sådana som normalt förekommer vid
fordringsutbyten av det slag som det är fråga om. Lag (1985:176).
Ägarhypotekets innebörd
270 § Om pantbrev ej överlämnats som pant för fordran, är skeppets eller
skeppsbyggets ägare berättigad att vid sådan fördelning som avses i 264
§, med den företrädesrätt inteckningen medför enligt denna eller annan
lag, erhålla tilldelning ur medlen med pantbrevets belopp. Har pantbrev
överlämnats som pant för fordran men understiger fordringen pantbrevets
belopp, är skeppets eller byggets ägare berättigad att ur medlen erhålla
skillnaden. Lag (1973:1064).
Intecknings företräde
271 § Inteckning ger företräde i förhållande till annan inteckning efter
den tidsföljd i vilken inteckningarna sökas. Inteckningar som sökas på
samma inskrivningsdag giva lika rätt. Lag (1973:1064).
272 § Om möjlighet att bestämma företrädet mellan flera inteckningar,
som sökas på samma inskrivningsdag, på annat sätt än som angivits i 271
§ samt om ändring i företrädesordningen genom nedsättning finnas
bestämmelser i 286 och 288 §§. Lag (1973:1064).
273 § Det företräde som tillkommer inteckning i skeppsbygge består vid
överföring till skeppsregistret. Lag (1973:1064).
274 § Om förmånsrätt, som följer med inteckning, finnas bestämmelser i
förmånsrättslagen (1970:979). Lag (1973:1064).
Vissa bestämmelser om intecknings och pantbrevs giltighet
275 § Skall skepp avregistreras såsom förolyckat, upphugget eller eljest
förstört eller såsom försvunnet eller övergivet till sjöss, förfaller
inteckning i skeppet när tio år förflutit från den dag anteckning
gjordes enligt 38 § första stycket 6. Inteckning kan dock förnyas att
gälla ytterligare tio år, om det medan inteckningen ännu gäller begäres
av borgenären eller skeppsägaren, och kan därefter i samma ordning
förnyas för tio år åt gången. Lag (1973:1064).
276 § Säljes skepp eller skeppsbygge exekutivt i Sverige, är inteckning
däri, sedan auktionen vunnit laga kraft och köpeskillingen erlagts, utan
verkan till belopp som icke tillåtits innestå i egendomen med anledning
av att inteckningsborgenärens fordran avräknats på köpeskillingen.
Exekutiv försäljning i främmande stat av intecknat skepp eller
skeppsbygge skall erkännas med den verkan som angives i första stycket,
om egendomen fanns inom den statens jurisdiktionsområde samt
försäljningen verkställts i enlighet med den statens lag och i
överensstämmelse med bestämmelserna i 1967 års internationella
konvention om sjöpanträtt och fartygshypotek. Lag (1973:1064).
277 § Om inteckning blir helt eller delvis utan verkan, är pantbrevet
utan verkan i motsvarande mån.
Dödning av förkommet pantbrev medför ej att inteckningen blir utan
verkan. Lag (1973:1064).
Främmande hypotek m. m.
278 § Panträtt eller annan sådan rättighet, som upplåtits i utländskt
fartyg, gäller även i Sverige under förutsättning att
1. rättigheten stiftats och inskrivits i enlighet med lagen i den stat
där fartyget är registrerat;
2. registret och de handlingar som skola förvaras i anslutning därtill
enligt lagen i registreringsstaten äro offentliga och såväl utdrag av
registret som avskrift av handlingarna kunna erhållas från registret;
3. registret eller i anslutning därtill förvarade handlingar innehålla
uppgift om rättighetshavarens namn och adress eller om att rättigheten
stiftats till förmån för pantbrevs eller motsvarande handlings
innehavare samt uppgift om det belopp rättigheten avser och om datum och
övriga omständigheter som enligt lagen i registreringsstaten bestämma
rättighetens företräde i förhållande till andra rättigheter. Lag
(1973:1064).
279 § Panträtt eller annan sådan rättighet, som upplåtits i fartyg under
byggnad i främmande stat, gäller även i Sverige under förutsättning att
inskrivning skett i den främmande staten i enlighet med dess lag. Lag
(1973:1064).
280 § Rättighet i fartyg eller fartygsbygge som enligt 278 eller 279 §
gäller i Sverige medför här det företräde i förhållande till annan
inskriven rättighet och, i den mån det är förenligt med 259 och 260 §§,
i övrigt den verkan i förhållande till tredje man som rättigheten har
enligt lagen i den stat där fartyget är registrerat eller bygget
utföres. Lag (1973:1064).
Inteckningsförfarandet
281 § I inteckningsärende anses såsom ägare av skeppet eller bygget den
för vars förvärv inskrivning senast är sökt. Lag (1973:1064).
282 § Ansökan om inteckning skall göras skriftligen av ägaren av skeppet
eller skeppsbygget. Den skall innehålla uppgift om det skepp eller bygge
som avses och det belopp på vilket inteckningen skall lyda.
Begäran om inteckningsförnyelse göres skriftligen av skeppsägaren eller
pantbrevets innehavare. Pantbrevet skall ingivas, om det ej är
skeppsägaren som begär förnyelsen. Lag (1973:1064).
283 § Ansökan om inteckning skall avslås, om
1. bestämmelserna i 282 § första stycket ej iakttagits;
2. ansökningen strider mot 261 §;
3. ansökningen strider mot sådan på grund av förvärvsvillkor mot
sökanden gällande inskränkning i hans rätt att förfoga över egendomen,
som införts i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret eller införes däri
samma inskrivningsdag som inteckningen sökes, och ansökningen icke
medgivits av den till vars förmån inskränkningen gäller;
4. skeppet eller skeppsbygget skall avregistreras;
5. sökanden eller, om skeppet eller bygget äges av flera, någon av
sökandena är i konkurs eller försättes i konkurs samma inskrivningsdag
som inteckningen sökes och det icke visas, att skeppet, bygget eller
andelen ej hör till konkursboet;
6. skeppet, bygget eller andel däri eller villkorlig äganderätt därtill
har blivit föremål för kvarstad, betalningssäkring eller utmätning och
ett ärende angående anteckning om åtgärden har tagits upp senast på den
inskrivningsdag då inteckningen söks, såvida ej i fråga om kvarstad
ansökningen har medgetts av kronofogdemyndigheten; eller
7. skeppet, bygget eller andel däri eller villkorlig äganderätt därtill
frångått sökanden genom exekutiv försäljning.
Har ärende angående inskrivning av sökandens förvärv uppskjutits, skall
behandlingen av inteckningsansökningen uppskjutas på motsvarande sätt.
Lag (1981:808).
284 § Möter icke hinder enligt 283 §, skall inteckning beviljas och
pantbrev utfärdas på grund av inteckningen.
Bestämmelser om utfärdande av nytt pantbrev i stället för pantbrev som
dödats finnas i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling. Lag
(1973:1064).
285 § Begäran om inteckningsförnyelse skall avslås, om 282 § andra
stycket ej iakttagits. Lag (1973:1064).
286 § Inteckning, som skulle medföra lika företrädesrätt som annan
inteckning, skall vid inskrivningen förklaras gälla efter den andra
inteckningen, om sökanden begär det. Inteckning, som sättes efter annan,
gäller efter inteckning med lika rätt som eller bättre rätt än denna,
även om detta ej angives i beslutet. Lag (1973:1064).
287 § Pantbrev får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och
efter medgivande av pantbrevets innehavare utbytas mot två eller flera
nya pantbrev (utbyte). På begäran skall därvid pantbrevens inbördes
företrädesrätt bestämmas. Härvid har 286 § andra punkten motsvarande
tillämpning. Lag (1973:1064).
287 a § Inteckningar som gäller i samma myntslag och har inbördes lika
rätt eller gäller omedelbart efter varandra får på ansökan av skeppets
eller skeppsbyggets ägare och efter medgivande av pantbrevens innehavare
föras samman till en inteckning (sammanföring). Denna inteckning skall
gälla med den förmånsrätt som tillkommer den av de i sammanföringen
ingående inteckningarna som har sämsta rätt.
En inteckning som avses i första stycket skall förklaras gälla för ett
lägre belopp än det som de sammanförda inteckningarna sammanlagt uppgår
till, om sökanden begär det och pantbrevens innehavare medger det. Lag
(1985:176).
288 § Inteckning får på ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare
och efter medgivande av pantbrevets innehavare nedsättas efter annan
inteckning (nedsättning). Inteckning, som nedsättes efter annan, gäller
efter inteckning med lika rätt som eller bättre rätt än denna, även om
detta ej angives i beslutet. Lag (1973:1064).
289 § På ansökan av skeppets eller skeppsbyggets ägare och efter
medgivande av pantbrevets innehavare får inteckning dödas (dödning).
Bestämmelser om dödning av inteckning, när pantbrevet förkommit, finnas
i lagen (1927:85) om dödande av förkommen handling. Lag (1973:1064).
290 § När innehavare av pantbrev lämnar medgivande till åtgärd som avses
i 287--289 §§ skall pantbrevet ingivas. Lag (1973:1064).
291 § På ansökan av pantbrevs innehavare skall innehavet antecknas i
skepps- eller skeppsbyggnadsregistret. Är annan antecknad som
innehavare, skall registermyndigheten sedan det nya innehavet antecknats
avföra den tidigare anteckningen och underrätta den vars innehav var
antecknat. Föreligger anledning till antagande att sökanden ej innehar
pantbrevet, skall föreläggande meddelas honom att uppvisa detta.
Anmäler den vars innehav antecknats att innehavet upphört, skall
anteckningen avföras.
Har ansökan enligt första stycket icke gjorts, när pantbrev utfärdas,
eller föreligger icke ny sådan ansökan när anteckning om innehav
avföres, antecknas skeppets eller skeppsbyggets ägare som innehavare.
Lag (1973:1064).
292 § Har inteckning förfallit enligt 275 §, skall det antecknas i
skeppsregistret.
I registret skall göras anteckning om inverkan på inteckning av exekutiv
försäljning. Lag (1973:1064).
293 § Om skeppsbygge avföres ur skeppsbyggnadsregistret och i stället
införes i skeppsregistret såsom skepp, skall inteckning som gäller i
bygget och införing som rör inteckningen överföras till skeppsregistret.
Lag (1973:1064).
294--295 §§ har upphävts genom lag (1967:48).
Tolfte kapitlet
Om dagböcker, sjöförklaring, annan undersökning av sjöolyckor och
besiktning
Dagböcker
296 § På handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst 20 skola, när
fartyget är i drift, föras skeppsdagbok och, om fartyget är maskindrivet
eller försett med hjälpmaskin, maskindagbok. Detsamma gäller i fråga om
fiskefartyg med en bruttodräktighet av minst 80.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket äger
medgiva undantag från skyldigheten att föra dagbok.
Särskilda bestämmelser gälla om annan dagbok på vissa fartyg. Lag
(1982:252).
297 § Dagbok upprättas enligt formulär, som fastställes av
sjöfartsverket. Med beaktande av fartygs art och användning kunna olika
formulär fastställas.
Anteckningar i dagbok skola göras i tidsföljd, i hamn för varje dygn och
till sjöss för varje vakt. Vad som förekommer under en vakt får
tillsvidare antecknas i en kladd. Sådan anteckning skall införas i
dagbok så snart det kan ske.
Dagbok och kladd till dagbok skola föras med ordning och tydlighet.
Anteckning däri får ej utplånas, överstrykas eller på annat sätt göras
oläslig. I händelse av misskrivning skall rättelse göras genom särskild
anteckning. Lag (1970:919).
298 § Fartygs dagböcker föras under befälhavarens tillsyn.
Föres skeppsdagboken ej av befälhavaren, skall den föras av den främste
av styrmännen. I skeppsdagboken skola noggranna uppgifter införas om vad
som inträffar under resa i den mån kännedom därom kan vara till nytta
för redare, lastägare, försäkringsgivare eller annan vars rätt kan vara
beroende av resans utgång.
Maskindagboken föres av maskinchefen eller, efter dennes bestämmande, av
den främste av det övriga maskinbefälet. I maskindagboken skall uppgivas
förrådet vid fartygets avgång från hamn av de för maskineriets drift
erforderliga förnödenheterna, förbrukningen därav för varje dygn samt
allt annat av vikt som rör maskineriets gång och skötsel. Vid angivande
av tid skall följas samma ortstid som i skeppsdagboken. Lag (1967:48).
299 § Ytterligare föreskrifter om förande av dagbok meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1986:297).
300 § Dagbok förd på svenskt fartyg eller på danskt, finskt eller norskt
fartyg, som befinner sig i svensk hamn, skall hållas tillgänglig för var
och en som vill taga del av dess innehåll i den mån hans rätt är
beroende därav. I fråga om anteckning som äger samband med
sammanstötning med annat fartyg, till vars dagbok motsvarande tillgång
icke finnes, gäller detta dock icke förrän sjöförklaring eller
undersökning enligt 314 § hålles offentligt eller talan väckts på grund
av sammanstötningen.
Dagbok skall förvaras av redaren minst tre år efter dess avslutning.
Väckes inom nämnda tid talan i anledning av händelse varom anteckning
gjorts i dagboken, skall boken förvaras till dess målet avgjorts genom
lagakraftvunnen dom.
Bestämmelserna i första och andra styckena gälla även i fråga om kladd
till dagbok samt på teknisk väg gjord uppteckning rörande fartygs
navigering och gången av dess maskineri. Lag (1967:48).
Sjöförklaring
301 § Sjöförklaring skall äga rum för svenskt handelsfartyg eller
fiskefartyg
1. när någon, medan fartyget var på väg, i samband med fartygets drift
har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada;
2. när i annat fall i samband med fartygets drift någon ombordanställd
eller annan som medföljer fartyget har eller kan antas ha avlidit eller
erhållit svår kroppsskada;
3. när någon som avlidit ombord har begravts i sjön;
4. när allvarlig förgiftning har eller kan antas ha inträffat ombord;
5. när fartyget har stött samman med ett annat fartyg eller stött på
grund;
6. när fartyget har försvunnit eller övergetts i sjön;
7. när i samband med fartygets drift skada av någon betydenhet har eller
kan antas ha uppkommit antingen på fartyget eller, medan fartyget var på
väg, på egendom utanför fartyget; eller
8. när brand, explosion eller förskjutning av någon betydenhet har
inträffat i lasten.
Bestämmelser om undantag härifrån i vissa fall meddelas i 308 § tredje
stycket och 312 §. Lag (1990:714).
302 § Sjöförklaring skall vidare äga rum för svenskt fartyg, när i
anledning av händelse som har eller kan antas ha inträffat i samband med
fartygets drift sjöfartsverket förordnar därom eller befälhavaren eller
redaren finner det påkallat. Detsamma gäller när lastägare eller
lastförsäkringsgivare i annat fall än som avses i 308 § tredje stycket
eller i 312 § andra stycket begär det för att vinna upplysning om
orsaken till skada av någon betydenhet på godset, vilken har eller kan
antas ha uppkommit i samband med fartygets drift.
Förordnar sjöfartsverket, att sjöförklaring skall äga rum, skall
underrättelse därom tillställas befälhavaren eller redaren. Hos endera
av dem skall lastägares eller lastförsäkringsgivares begäran om
sjöförklaring göras. Lag (1990:714).
303 § Genom sjöförklaring skola händelsen och dess orsaker såvitt
möjligt klarläggas. Samtliga förhållanden, som kunna antagas hava
medverkat till händelsen eller vara av betydelse från
sjöfartssäkerhetens synpunkt, skola utredas.
Utredning sker genom förhör med fartygets befälhavare samt de medlemmar
av besättningen och andra personer som antagas kunna lämna upplysning i
saken. Handlingar eller föremål, vilka antagas kunna tjäna till
upplysning, skola granskas. I den mån det kan antagas främja utredningen
skall syn hållas på fartyget eller den plats där händelsen inträffat.
Lag (1967:48).
304 § Om hinder ej möter, skall sjöförklaring äga rum i den hamn där
händelsen inträffat eller, om händelsen inträffat till sjöss, i den
första hamn till vilken fartyget eller befälhavaren därefter anländer.
Med sjöförklaring får anstå tills fartyget anlöper annan hamn, om
avsevärd besparing i kostnader för fartyget eller annan väsentlig fördel
kan vinnas därigenom utan att syftet med sjöförklaringen åsidosättes. Om
sådant anstånd och anledningen därtill skall befälhavaren eller redaren
genast skriftligen underrätta sjöfartsverket.
Medan fartyget befinner sig i hamn som angivits i första stycket kan
sjöförklaringen hållas även i annan ort, om särskilda skäl föranleda
det.
Sjöförklaring med anledning av att fartyg försvunnit eller befälhavaren
och envar som kunnat träda i hans ställe omkommit äger rum i den ort
sjöfartsverket bestämmer. Lag (1970:919).
305 § Sjöförklaring inom riket hålles av tingsrätt, som enligt 336 §
utsetts att vara sjörättsdomstol. Behörig är den domstol som är närmast
den hamn eller ort där sjöförklaring skall äga rum enligt 304 §.
Regeringen äger dock för viss hamn förordna att annan av
sjörättsdomstolarna skall vara behörig, om det är ändamålsenligt med
hänsyn till trafikförbindelser och övriga förhållanden.
Om annat ej följer av denna lag, gäller beträffande sjöförklaring inför
domstol lagen om handläggning av domstolsärenden.
Vid sammanträde för sjöförklaring skall rätten bestå av lagfaren domare
såsom ordförande samt två personer som äro kunniga och erfarna i
sjöväsendet. Åtminstone en av de senare bör hava grundlig erfarenhet
från tjänst som fartygs- eller maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen
hava utövat sådan tjänst. Rätten utser för varje sjöförklaring de
särskilda ledamöterna från en förteckning, som sjöfartsverket årligen
upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt. Förteckningen skall
upptaga minst tjugo personer. Om biträde av person med särskild
sakkunskap i visst fall är ändamålsenligt, äger rätten tillkalla sådan
person att inträda såsom ytterligare ledamot i rätten, även om han ej är
upptagen i förteckningen. Särskild ledamot skall vara svensk medborgare.
Den som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare
enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får ej vara ledamot. Särskild ledamot
äger uppbära ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som
meddelas av regeringen.
I Danmark, Finland och Norge hålles sjöförklaring för svenskt fartyg av
domstol som är behörig enligt landets lag.
I övrigt hålles sjöförklaring utom riket av svensk konsul, som enligt
bemyndigande av ministern för utrikes ärendena äger utföra sådan
förrättning. Om det lämpligen kan ske, skola vid sjöförklaringen biträda
två av konsuln tillkallade, i sjöväsendet kunniga personer, helst
svenska, danska, finska eller norska medborgare, mot vilka ej förekommer
jäv som gäller mot domare. Är i visst fall biträde av person med
särskild sakkunskap ändamålsenligt, äger konsuln tillkalla även sådan
person. I ort, där behörig svensk konsul ej finnes, hålles sjöförklaring
av behörig dansk, finsk eller norsk konsul.
I fråga om sjöförklaring inför konsul gälla i tillämpliga delar
bestämmelserna om sjöförklaring vid domstol. Konsul äger dock ej upptaga
ed eller meddela vitesföreläggande. Lag (1988:1293).
306 § När sjöförklaring skall äga rum, skall fartygets befälhavare
snarast möjligt göra anmälan därom hos den domstol som skall hålla
sjöförklaringen. Göres ej anmälan av befälhavaren, svarar redaren för
att anmälan göres. Detsamma gäller när redaren mottagit underrättelse
eller begäran enligt 302 § andra stycket.
Anmälningen skall vara skriftlig med uppgift på hela besättningen och på
de personer, bland besättningen eller i övrigt, vilka antagas kunna
lämna upplysning i saken samt, såvitt det kan ske, på sakägarna och
deras ombud. Den skall vara åtföljd av ett exemplar av rapport enligt 70
§.
Göres anmälningen efter förordnande eller begäran enligt 302 §, skall
den även innehålla uppgift därom. Lag (1967:48).
307 § När anmälan gjorts skall rätten utsätta sammanträde för
sjöförklaring att äga rum så snart det kan ske. Om det är
ändamålsenligt, skall sammanträdet hållas ombord på fartyget.
Till sammanträdet kallar rätten på lämpligt sätt fartygets befälhavare
och de övriga personer som skola höras. Medlem av besättningen kan
kallas genom befälhavaren.
Befälhavaren skall föreläggas att till sammanträdet medföra fartygets
dagböcker och kladdar till dem, såvitt de finnas i behåll. Befälhavaren
eller annan kan föreläggas att vid sammanträdet förete andra handlingar
eller föremål, som antagas kunna tjäna till upplysning i saken.
Föreläggande kan meddelas vid vite.
I den mån det kan ske skola sakägarna genom särskilda meddelanden
underrättas om tid och plats för sammanträdet samt var och när
anmälningen om sjöförklaring med därtill hörande handlingar finnes
tillgänglig. Sjöfartsverket skall alltid underrättas om tid och plats
för sammanträdet. Gäller sjöförklaringen händelse, som angår säkerheten
på fartyg, skall även överinspektören i sjöfartsinspektionsdistriktet
underrättas.
De särskilda ledamöterna skola taga del av anmälningshandlingarna. Om
tiden medgiver det, skola de för ordföranden före sammanträdet
skriftligen angiva de förhållanden om vilka de finna upplysning vara
påkallad från nautisk, teknisk eller annan synpunkt. Lag (1970:919).
308 § Gäller sjöförklaring sammanstötning med annat fartyg, kan rätten
låta anstå med sjöförklaringen, om denna därigenom kan äga rum samtidigt
med sjöförklaring eller motsvarande utredning för det andra fartyget.
Sådant anstånd får ej beviljas för längre tid än som är oundgängligen
nödvändigt.
Utöver vad som följer av 5 kap. 1 § rättegångsbalken får sjöförklaring
hållas inom stängda dörrar, om det vid förklaringen kommer att
förebringas uppgift, för vilken gäller sekretess enligt 8 kap. 16 §
sekretesslagen (1980:100). Vid sjöförklaring inom stängda dörrar får
annan enskild sakägare än redaren ej närvara utan redarens samtycke.
Har sammanstötning skett med utländskt fartyg, för vilket varken
sjöförklaring eller motsvarande utredning äger rum, får sjöförklaring
underlåtas, om sjöfartsverket ej bestämmer annat. Hålles sjöförklaring,
äger bestämmelserna i andra stycket om handläggning inom stängda dörrar
motsvarande tillämpning. Lag (1980:160).
309 § Vid sjöförklarings början skola fartygets dagböcker och kladdar
till dem jämföras med varandra och med det vid anmälningen fogade
exemplaret av rapporten enligt 70 §. Av dem som skola höras äger endast
den som tagit befattning med dagboksföringen närvara vid genomgången, om
ej särskilda skäl föranleda annat.
Annat skriftligt utredningsmaterial framlägges och syn företages när det
är lämpligt. Lag (1967:48).
310 § Befälhavaren och övriga personer som kallats skola höras var för
sig. Ingen av dem äger närvara vid förhör med annan utan att särskilda
skäl föranleda det.
Förhör hålles av rätten. Med rättens tillstånd kan förhör hållas av
företrädare för sjöfartsverket eller av sakägare. Var och en som hörts
skall bekräfta sin berättelse med ed, om ej laga hinder möter eller
rätten i övrigt med hänsyn till omständigheterna finner, att ed ej bör
avläggas. Rätten skall före förhöret erinra den som skall höras om hans
skyldighet att avlägga ed och om vikten därav.
Ed som avses i andra stycket har denna lydelse: "Jag N. N. bekräftar och
försäkrar på heder och samvete att jag har sagt hela sanningen och intet
förtigit, tillagt eller förändrat. "
Annan än befälhavaren eller medlem av besättningen äger för sin
inställelse till förhör vid rätten erhålla ersättning av allmänna medel
i enlighet med bestämmelserna om ersättning till vittne. Ersättningen
skall stanna på statsverket. I fråga om ersättning för inställelse till
förhör inför konsul meddelas bestämmelser av regeringen. Lag
(1975:1289).
311 § Är utredning som vunnits genom sjöförklaring ofullständig i något
avseende, kan sjöfartsverket förordna, att den skall fullständigas vid
ny sjöförklaring och därvid bestämma i vilken ort den nya
sjöförklaringen skall äga rum. För sådant fall äga bestämmelserna i 302
§ andra stycket och 306 § motsvarande tillämpning. Lag (1970:919).
312 § Om tillfredsställande utredning angående händelse som avses i 301
§ är eller kan väntas bliva tillgänglig i annan ordning, kan
sjöfartsverket medgiva, att sjöförklaring enligt nämnda lagrum
underlåtes eller att den uppskjutes i avbidan på sådan utredning.
Regeringen får föreskriva att sjöförklaring enligt 301 § kan underlåtas,
om sjöolyckan eller händelsen är eller skall bli föremål för en
undersökning som avses i 315 a §.
Regeringen får föreskriva inskränkningar i sjöfartsverkets rätt enligt
302 § första stycket, 308 § tredje stycket, 311 § och 313 § andra
stycket att förordna om sjöförklaring i fall då sjöolyckan eller
händelsen är eller skall bli föremål för en undersökning som avses i 315
a §. Lag (1990:714).
313 § För fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall
rätten hålla sjöförklaring när befälhavaren eller redaren eller behörig
myndighet i fartygets hemland finner det påkallat. För annat utländskt
fartyg hålles i sådant fall sjöförklaring, om skäl äro därtill.
Om utredning av händelse som inträffat i samband med utländskt fartygs
drift är påkallad från sjöfartsäkerhetens synpunkt och fartyget befinner
sig inom Sveriges sjöterritorium, kan sjöfartsverket förordna, att
sjöförklaring skall äga rum.
Finner myndighet som angives i första stycket sjöförklaring påkallad
eller förordnar sjöfartsverket att sjöförklaring skall äga rum, skall
underrättelse därom tillställas befälhavaren eller redaren.
Sjöförklaring hålles på anmälan enligt 306 § av endera av dem. Lag
(1990:714).
314 § har upphävts genom lag (1990:714).
315 § Sjöfartsverket, kustbevakningen, tullverket och polismyndighet
skall lämna tingsrätt, som håller sjöförklaring, det biträde tingsrätten
påkallar för utredningen. För polismyndighetens utredning gäller
bestämmelserna om förundersökning i 23 kap. rättegångsbalken i
tillämpliga delar. Lag (1990:714).
Annan undersökning av sjöolyckor
315 a § Om undersökning från säkerhetssynpunkt av sjöolyckor och andra
händelser som berör sjöfarten finns bestämmelser i lagen (1990:712) om
undersökning av olyckor. Lag (1990:714).
Besiktning
316 § För varje sjöfartsinspektionsdistrikt skall finnas förteckning
över personer, som äro skickade att utföra uppdrag att besiktiga fartyg
eller last. Förteckningen upprättas årligen av sjöfartsverket och hålles
tillgänglig hos de underrätter som sjöfartsverket föreskriver. Lag
(1970:919).
317 § Uppstår fråga om fartyg efter inträffad skada bör anses vara
iståndsättligt eller icke, skall yttrande därom avgivas av minst tre
besiktningsmän.
Besiktningsmännen förordnas på ansökan av fartygets ägare, redare eller
befälhavare. Inom riket förordnar rätten i den ort där besiktningen
skall äga rum till besiktningsmän personer som äro upptagna på
förteckning enligt 316 §. Utom riket förordnas besiktningsmän av
myndighet, som är behörig enligt lag eller sed i besiktningsorten, eller
också av svensk konsul eller, där sådan ej finnes, dansk, finsk eller
norsk konsul.
Vid besiktning inom riket skola besiktningsmännen avfordra befälhavaren
fartygets nationalitetshandling. Förklaras fartyget icke vara
iståndsättligt, skola de ofördröjligen till sjöfartsverket insända
nationalitetshandlingen, avskrift av yttrandet och bevis att de äro
behörigen förordnade. När besiktning äger rum utom riket skall konsul,
såvitt det kan ske, i tillämpliga delar iakttaga vad som nu sagts.
Sjöfartsverket skall utan dröjsmål giva registermyndigheten del av
besiktningsmännens yttrande, om det rör svenskt fartyg. Lag (1975:601).
318 § Har skada drabbat fartyg eller gods i gemensamt haveri, äger envar
som haveriet rör låta en eller flera besiktningsmän utreda och värdera
skadan. Detsamma gäller i fråga om skada i enskilt haveri, när utredning
om skadan fordras för bestämmande av bidragsvärde för fartyg eller gods.
Besiktningsmän utses av den som haveriet rör eller förordnas på hans
ansökan av myndighet som angives i 317 §. Lag (1967:48).
319 § Vill fartygs ägare eller redare eller någon, som i redarens ställe
har befattning med fartyget, eller befälhavaren anordna annan besiktning
av fartyg eller gods än som avses i 317 eller 318 § och utser han ej
själv besiktningsmän, skall myndighet som angives i 317 § på hans
ansökan förordna en eller flera besiktningsmän. Detsamma gäller, om
lastägare eller lastförsäkringsgivare vill låta besiktiga lasten i annat
fall än som avses i 318 §. Lag (1967:48).
320 § Besiktningsman får icke vägras tillträde till fartyget och lasten
för att utföra besiktningen utom när sådant tillträde skulle föranleda
oskälig kostnad för fartyget eller annan väsentlig olägenhet. Lag
(1967:48).
321 § har upphävts genom lag (1967:48).
322 § har upphävts genom lag (1906:19 s. 4).
Trettonde kapitlet
Ansvarsbestämmelser
323 § Försummar befälhavare att enligt 58 § första och andra styckena
tillse att fartyget är i behörigt skick, dömes till böter eller fängelse
i högst sex månader.
Till samma straff dömes redare, om han försummar att avhjälpa fel eller
brist i fartygets behöriga skick varom han ägt eller bort äga vetskap.
Underlåter redare att, såvitt det är honom möjligt, hindra fartyget att
gå till sjöss, när förestående resa på grund av fel eller brist i
fartygets behöriga skick kan bliva förenad med allvarlig fara för de
ombordvarande, dömes till böter eller fängelse i högst två år. Lag
(1967:48).
324 § Den som brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka
döms, om ej oaktsamheten är ringa, för vårdslöshet i sjötrafik till
böter eller fängelse i högst sex månader.
Är brottet grovt, döms till fängelse i högst två år. Lag (1986:297).
324 a § Den som tar sådan färdväg, håller sådan hastighet eller annars
med fartyg färdas så att han i onödan stör omgivningen döms till
penningböter. Lag (1991:668).
325 § Den som framför fartyg eller i övrigt på fartyg fullgör uppgift av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och då är så påverkad av
alkoholhaltiga drycker eller något annat medel, att det kan antas, att
han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger
honom, döms för sjöfylleri till böter eller fängelse i högst sex
månader. Lag (1991:668).
325 a § Är ett brott som avses i 325 § att anse som grovt, skall
dömas för grovt sjöfylleri till fängelse i högst två år. Vid
bedömande av om brottet är grovt skall särskilt beaktas om
1. gärningsmannen varit avsevärt påverkad av alkohol eller något
annat medel,
2. den uppgift som gärningsmannen haft att fullgöra varit särskilt
krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra
omständigheter eller
3. framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten
till sjöss. Lag (1993:1464).
326 § Avviker befälhavare ur tjänsten och övergiver fartyget, dömes till
böter eller fängelse i högst ett år.
Försummar befälhavare vad som åligger honom enligt 62 § första stycket
eller i övrigt såsom god sjöman när fartyget är i fara, dömes till böter
eller fängelse i högst två år. Lag (1967:48).
327 § Försummar befälhavaren vad som åligger honom enligt 62 § andra
stycket när annan är i sjönöd eller när fara hotar sjötrafiken eller
enligt 223 § när fartyget stött samman med annat fartyg, döms han till
böter eller fängelse i högst två år. Lag (1986:297).
328 § Om någon som med eller utan skuld haft del i uppkomsten av
sjöolycka, genom att lämna olycksplatsen utan tvingande skäl eller på
annat sätt, undandrar sig att vidta de åtgärder som skäligen kan krävas
av honom eller om han undandrar sig att uppge namn och hemvist eller
lämna upplysningar om händelsen, döms han, om gärningen inte är belagd
med straff i 327 §, till böter eller fängelse i högst ett år.
Befälhavare på fartyg som är infört i fartygsregister får i stället för
sitt namn och hemvist uppge fartygets namn och hemort. Lag (1986:297).
329 § Försummar befälhavaren vad som enligt 59 a § eller enligt
föreskrifter meddelade med stöd av 59 a § åligger honom vid prejning
eller visitering, döms han till böter eller fängelse i högst sex
månader. Lag (1986:297).
330 § Befälhavare döms till böter,
1. om han försummar att enligt 58 § tredje stycket underrätta redaren om
fel eller brist i fartygets behöriga skick,
2. om han försummar att enligt 60 § andra stycket på fartyget medföra
skeppshandlingar eller ett exemplar av denna lag,
3. om han försummar att avgiva rapport enligt 70 § eller uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i sådan
rapport,
4. om han vägrar att i fall som avses i 317 § överlämna fartygets
nationalitetshandling till besiktningsmännen, eller
5. om han utan laga hinder vägrar att i sådant fall som avses i 367 § på
fartyget medtaga befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterlämnade
effekter.
Till samma straff döms befälhavare eller redare, om han försummar att
enligt 306 § göra anmälan om sjöförklaring eller om han uppsåtligen
eller av oaktsamhet föranleder att sjöförklaring skjuts upp, utan att
förutsättningar är för handen enligt 304 §. Lag (1986:297).
331 § Försummar någon sin skyldighet enligt denna lag i fråga om förande
av dagbok eller kladd till dagbok eller lämnar han uppsåtligen eller av
oaktsamhet oriktig eller vilseledande uppgift i dagboken eller kladden,
dömes till böter.
Till samma straff dömes
1. befälhavare eller redare, om han obehörigen vägrar någon att taga del
av dagbok, kladd till dagbok eller på teknisk väg gjord uppteckning
rörande fartygets navigering och gången av dess maskineri, samt
2. redare, om han försummar sin skyldighet att förvara sådan handling.
Lag (1986:297).
332 § Har någon gjort sig skyldig till gärning som avses i 323, 324,
325, 32 5 a, 326, 327, 328 eller 329 § och därigenom visat sig olämplig
att utöva sådan befattning på fartyg, för vilken särskilda
behörighetsvillkor gäller, skall domstolen besluta att han för viss tid
eller för alltid skall fråntas rätten att utöva befattningen. Beslutet
får även avse andra befattningar än den i vilken gärningen begåtts.
Meddelas ett sådant beslut, skall domstolen samma dag underrätta
Sjöfartsverket. I fråga om radiooperatör skall även Telestyrelsen
underrättas.
Vidtas åtgärd för att väcka åtal, får Sjöfartsverket i uppenbara fall
meddela beslut enligt första stycket för tiden intill dess
lagakraftägande dom föreligger eller domstolen, sedan åtal väckts,
förordnar annorlunda. Finns det inte längre fog för beslutet, skall
detta omedelbart hävas. Rätten att överklaga Sjöfartsverkets beslut till
regeringen är inte inskränkt till viss tid. Lag (1992:1526).
333 § Vid tillämpning av bestämmelserna i detta kapitel jämställes med
befälhavare den som trätt i befälhavarens ställe och med redare den som
i redarens ställe haft befattning med fartyget. Lag (1986:297).
334 § Har flera medverkat till gärning som avses i 323, 324, 325, 325 a,
326, 327, 328 eller 329 §, gäller 23 kap. brottsbalken.
Straff döms inte ut enligt denna lag, om gärningen är belagd med
strängare straff i brottsbalken. Lag (1991:668).
335 § Bestämmelse med denna paragrafbeteckning har inte införts i lagen.
Fjortonde kapitlet
Om laga domstol och rättegång i sjörättsmål
336 § Första domstol i tvistemål rörande förhållande som avses i
denna lag eller i lagen (1993:103) om kvarstad på fartyg i
internationella rättsförhållanden är tingsrätt, som regeringen utser
(sjörättsdomstol). Detsamma gäller brottmål i fråga om gärning
som avses i denna lag, även om gärningen är belagd med strängare
straff i brottsbalken.
Rör mål som angives i första stycket uteslutande båt, som ej hålles i
drift yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte, får målet upptagas
även av tingsrätt som är behörig enligt 10 eller 19 kap.
rättegångsbalken. Lag (1993:104).
337 § I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att ta upp
tvistemål som avses i 336 § skall bestämmelserna om laga domstol i
tvistemål i allmänhet tillämpas.
Talan om ansvarighet på grund av avtal om befordran av
passagerare eller resgods får väckas endast vid domstol
1. för den ort där svaranden är varaktigt bosatt eller har sin
huvudsakliga rörelse;
2. för den avtalsenliga avgångs- eller bestämmelseorten;
3. i den stat där käranden har sitt hemvist eller eljest är varaktigt
bosatt, förutsatt att svaranden har driftsställe för sin rörelse i den
staten och är underkastad dess domsrätt; eller
4. i den stat där befordringsavtalet träffades, förutsatt att svaranden
har driftsställe för sin rörelse i den staten och är underkastad dess
domsrätt.
Trots bestämmelserna i första och andra stycket får talan även
väckas vid sjörättsdomstolen för den ort där fartyget finns. Om
säkerhet för en fordran har ställts hos en myndighet till befrielse
från kvarstad eller annan säkerhetsåtgärd, får talan väckas även vid
sjörättsdomstolen för den ort där säkerheten har ställts. Talan
angående en fordran som säkerheten har avsett får väckas vid
sistnämnda sjörättsdomstol, även om säkerheten har upphört att
gälla.
Efter det att tvist som avses i andra stycket har uppstått får
parterna avtala att talan skall väckas vid annan domstol eller att
tvisten skall hänskjutas till skiljemän.
Finns inte sjörättsdomstol i den ort där svaranden har kunnat sökas
enligt första stycket, andra stycket 1 eller 2 eller tredje eller fjärde
stycket, väcks talan vid den sjörättsdomstol som är närmast den
orten.
Om flera är redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som
rederiets hemvist.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller inte om annat följer av
lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till
Luganokonventionen. Tredje stycket gäller dock om fartyget är
belagt med kvarstad. Lag (1993:104).
338 § I fråga om behörigheten för sjörättsdomstol att upptaga brottmål
som avses i 336 § första stycket äga bestämmelserna om laga domstol i
brottmål i allmänhet motsvarande tillämpning. Finnes icke
sjörättsdomstol i den ort där den misstänkte sålunda haft att svara,
väckes åtal vid den sjörättsdomstol som är närmast den orten. Lag
(1973:1064).
339 § Talan mot dispasch föres genom klander hos tingsrätten för den ort
där dispaschen är utgiven.
Dispasch, som ej behörigen klandrats, länder till efterrättelse. Lag
(1970:919).
340 § Tingsrätt är i dispaschmål domför med tre eller högst fyra
lagfarna domare jämte tre särskilda ledamöter utsedda enligt 341 §.
Rätten är dock domför med en lagfaren domare vid prövning om klander
skall avvisas och vid sådan handläggning som avser måls beredande eller
som enligt 341 och 343 §§ ankommer på tingsrätten. Lag (1970:919).
341 § För domsaga, vars tingsrätt äger upptaga dispaschmål, upprättar
sjöfartsverket årligen en förteckning, vari upptagas minst tolv
personer, som äro kunniga i handel och sjöfart och som äro skickade att
tjänstgöra som särskilda ledamöter i dispaschmål. Bland dem som
upptagits i denna förteckning utser rätten för varje mål tre för
tjänstgöring som särskilda ledamöter. Om på grund av förfall eller annat
hinder föreskrivet antal ledamöter ej kan utses från förteckningen,
utser rätten annan lämplig person att vara särskild ledamot.
Särskild ledamot skall vara svensk medborgare. Den som är underårig
eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken får ej vara ledamot. Särskild ledamot äger uppbära
ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser som meddelas av
regeringen. Lag (1988:1293).
342 § Vill någon klandra dispasch, skall han inom fyra veckor från
dispaschens dag till tingsrätten inkomma med klanderinlaga. Med de
avvikelser som följa av tredje stycket i denna paragraf äga i övrigt
bestämmelserna i 52 kap. 2, 3, 5, 6 och 8--12 §§ rättegångsbalken
motsvarande tillämpning i mål om klander av dispasch. Bestämmelse som
avser hovrätt gäller därvid i stället tingsrätten.
Upptages klander av dispasch, äger motpart utan avgift få ut en avskrift
av klanderinlagan. Vill han bemöta klandret, skall han senast fyra
veckor efter fullföljdstidens utgång till tingsrätten inkomma med
skriftlig förklaring. Om denna rätt att få del av klandret och att
avgiva förklaring bör tingsrätten sända meddelande till varje känd
sakägare.
Rätten äger hålla förhör eller förhandling även för annat ändamål än som
avses i 52 kap. 10 § rättegångsbalken. Rättens avgörande av saken sker
genom utslag. Lag (1970:919).
343 § Talan mot tingsrätts utslag eller beslut i dispaschmål föres genom
besvär. Lag (1971:220).
344 § Bestämmelserna om särskilda rättsmedel i 58 och 59 kap.
rättegångsbalken skall tillämpas i fråga om dispasch. Härvid skall vad
som sägs i 58 kap. 10 a och 13 §§ och 59 kap. 4 a § rättegångsbalken om
fullföljd av talan gälla klander av dispasch. Lag (1988:1455).
345--349 §§ Bestämmelser med denna paragrafbeteckning finns numera inte
införda i lagen. Lag (1983:699).
Femtonde kapitlet
Om begränsningsfond och begränsningsmål
350 § Bestämmelserna i detta kapitel gäller begränsningsfond som
upprättas enligt 240 § (globalfond).
Bestämmelserna i 352--364 §§ tillämpas också i vissa delar i fråga om
begränsningsfond som upprättas enligt 6 § lagen (1973:1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss. Lag (1986:297).
351 § En globalfond skall motsvara
1. summan av de belopp som enligt 238 § utgör ansvarsgräns för de
fordringar beträffande vilka ansvarsbegränsning görs gällande och som
har uppkommit på grund av en och samma händelse, och
2. ränta på belopp som avses i 1, beräknad enligt 6 § räntelagen
(1975:635), för tiden från dagen för händelsen till dagen för fondens
upprättande. Lag (1983:699).
352 § Den som ansöker om upprättande av en begränsningsfond skall betala
fondbeloppet till rätten eller ställa tillfredsställande säkerhet för
detta.
I ansökningen, som skall vara skriftlig, skall sökanden redogöra för
omständigheterna i saken och lämna uppgift om namn och adress på dem som
kan antas vilja anmäla fordringar mot fonden.
I ärenden om begränsningsfond gäller i tillämpliga delar lagen
(1946:807) om handläggning av domstolsärenden, om inte annat sägs i
detta kapitel. Lag (1983:699).
353 § Rätten skall fastställa fondens storlek och avgöra om erbjuden
säkerhet kan godtas.
Om det inte finns särskilda skäl mot det, skall rätten även besluta att
sökanden till rätten skall betala in eller ställa tillfredsställande
säkerhet för ett tilläggsbelopp avsett att täcka ersättning till
förvaltare i fonden, rättegångskostnader och andra kostnader med
anledning av fondens upprättande och fördelning samt ansvaret för ränta
för tiden efter fondens upprättande.
Framgår det av beslutet att erforderlig inbetalning har gjorts eller att
tillfredsställande säkerhet har ställts, anses fonden upprättad den dag
då beslutet har meddelats. I annat fall anses fonden upprättad den dag
då inbetalning har skett eller säkerheten har ställts.
Beslut som avses i första och andra styckena gäller till dess annat
förordnas eller frågan om fondens fördelning avgörs. Innefattar ett
sådant beslut att högre belopp skall betalas eller ytterligare säkerhet
ställas, skall rätten förelägga den som har upprättat fonden att inom
viss tid betala in felande belopp eller ställa ytterligare säkerhet. Om
föreläggandet inte följs, förordnar rätten att fonden inte längre skall
ha sådan verkan som avses i 241 och 357 §§. Erinran om detta skall tas
in i föreläggandet.
Talan mot beslut som avses i första och andra styckena och mot
förordnande enligt fjärde stycket förs särskilt. Lag (1983:699).
354 § När begränsningsfond har upprättats, skall rätten genast låta
kungöra detta. I kungörelsen skall samtliga borgenärer uppmanas att
skriftligen anmäla sina fordringar hos rätten inom viss tid
(anmälningsfrist), som inte får understiga två månader. Erinran om
bestämmelserna i 240 § tredje stycket, 357 och 364 §§ skall tas in i
kungörelsen.
Kungörelsen skall införas i Post- och Inrikes Tidningar och i
ortstidning. Om det finns skäl till det, skall kungörelse ske även i
annan stat.
Den som har upprättat fonden och alla kända borgenärer skall underrättas
om kungörelsen genom särskilt meddelande. Lag (1983:699).
355 § Om det är lämpligt med hänsyn till sakens beskaffenhet eller
omständigheterna i övrigt, skall rätten när en begränsningsfond har
upprättats förordna förvaltare i fonden. På förvaltaren skall ankomma,
förutom de uppgifter som anges i 360 § andra stycket, att biträda vid
handläggningen av fondärendet eller begränsningsmålet och vid
förhandlingar mellan parterna. Förvaltaren skall vara lagfaren och ha
den särskilda insikt och erfarenhet som uppdraget kräver.
Ersättning till förvaltaren fastställs av rätten. Lag (1983:699).
356 § En borgenär som anmäler en fordran skall lämna rätten uppgift om
fordringens storlek och grunden för denna. Har dom meddelats angående
fordringen eller pågår särskild rättegång om denna, skall uppgift lämnas
om detta. Lag (1983:699).
357 § För en fordran som inte har anmälts till rätten innan
handläggningen av frågan om fondens fördelning avslutas vid tingsrätten,
kan ersättning endast utgå enligt 363 § andra stycket. Lag (1983:699).
358 § Fonden kan inte upplösas förrän anmälningsfristen har gått ut och
såväl den som har upprättat fonden som de borgenärer vilka har gjort
gällande fordringar mot fonden samtycker till det. Lag (1983:699).
359 § Med begränsningsmål avses mål i vilket frågor om ansvar och dess
begränsning och om anmälda fordringar avgörs samt fonden fördelas. Ett
begränsningsmål anhängiggörs genom att talan väcks genom stämning vid
den domstol där fonden är upprättad. Sedan målet har anhängiggjorts, kan
talan väcks utan stämning.
Om inte annat sägs i detta kapitel, gäller i begränsningsmål i
tillämpliga delar rättegångsbalkens regler om tvistemål vari förlikning
om saken är tillåten. Lag (1983:699).
360 § I begränsningsmål skall rätten, sedan den anmälningsfrist som
anges i 354 § har gått ut, hålla fondsammanträde. Till sammanträdet
skall rätten kalla förvaltaren, den som har upprättat fonden, den som
har anhängiggjort begränsningsmålet och borgenärerna. Finns någon annan
person, vars rätt är berörd, skall även denne kallas. Vid
fondsammanträdet skall behandlas frågor om ansvar och dess begränsning,
om ansvarsbeloppets storlek och om anmälda fordringar.
Före fondsammanträdet skall förvaltaren granska anmälda fordringar samt,
i den mån det kan ske, upprätta förslag till fondens fördelning.
Förslaget skall översändas till dem som har kallats till sammanträdet.
Har förvaltare inte förordnats, skall rätten vidta dessa åtgärder.
Om någon invändning mot förslaget, med de ändringar som kan ha gjorts
vid fondsammanträdet, inte kvarstår när detta avslutas, skall förslaget
läggas till grund för fondens fördelning.
Kvarstår någon invändning när fondsammanträdet avslutas, skall rätten
bestämma viss tid, inom vilken den som har framställt invändningen skall
ange om han vidhåller den och begär rättens prövning av tvisten. Har en
sådan begäran inte framställts i rätt tid, anses invändningen förfallen.
Om den vidhålls, skall rätten så snart som möjligt pröva tvisten.
Parter i en sådan tvist som anges i fjärde stycket är den som har
framställt invändning och den gentemot vilken invändningen riktas. Lag
(1983:699).
361 § Fondsammanträde är att jämställa med muntlig förberedelse, om inte
annat sägs i detta kapitel.
Tredskodom får inte meddelas vid utevaro från fondsammanträde. Uteblir
någon som har kallats till sådant sammanträde, får målet handläggas och
avgöras utan hinder av utevaron. Detta skall anges i kallelsen till
sammanträdet. Lag (1983:699).
362 § Efter utgången av anmälningsfristen kan rätten förordna att en
viss del av de fordringar som har visats föreligga skall betalas
omedelbart.
Talan mot tingsrättens beslut i frågor som avses i första stycket förs
särskilt. Mot hovrättens beslut i sådana frågor får talan inte föras.
Lag (1983:699).
363 § När samtliga tvister är avgjorda, skall rätten besluta om
fördelning av fonden. Om huvudförhandling inte behövs med hänsyn till
utredningen, får målet avgöras utan sådan förhandling.
Rätten kan avsätta ett visst belopp till att täcka fordringar som inte
har anmälts innan handläggningen av frågan om fondens fördelning har
avslutats vid tingsrätten. Detta belopp fördelas när samtliga anmälda
fordringar har behandlats och det kan antas att ytterligare fordringar
inte kommer att anmälas.
Fördelning av fonden skall ske även om den som har upprättat fonden inte
har rätt till ansvarsbegränsning. I sådant fall kan rätten på yrkande
meddela dom avseende den del av en fordran som inte får utdelning ur
fonden. Lag (1983:699).
364 § Lagakraftvunnet avgörande i begränsningsmålet i frågor om ansvar,
rätten till ansvarsbegränsning, ansvarsbeloppets storlek, anmälda
fordringar och fondens fördelning gäller gentemot alla som kan göra
gällande fordringar mot fonden, oavsett om de har anmält sina fordringar
eller inte. Lag (1983:699).
Sextonde kapitlet
Särskilda bestämmelser
Atomskada och oljeskada
365 § Om atomskada och oljeskada gälla särskilda bestämmelser. Lag
(1983:699).
Vissa bestämmelser om sjömän m. m.
366 § Sedan fartyg utklarerats och i övrigt är färdigt att avgå, får
ombordanställd icke för gäld hindras att avresa och ej heller något av
vad han fört ombord för tjänsten tagas i mät eller beläggas med
kvarstad. Lag (1983:699).
367 § På svenskt fartyg skall, till det antal och mot den ersättning som
regeringen fastställer, medtagas sjöman, som har rätt till fri resa
enligt 29, 31 eller 32 § sjömanslagen (1973:282) eller vars resa till
hemorten det eljest kan åligga konsul att besörja, till bestämmelseorten
eller annan hamn, som fartyget skall anlöpa under resan. Utan betalning
skall medtagas urna innehållande askan efter avliden svensk befälhavare
eller sjöman samt, såvitt det kan ske utan olägenhet, hans efterlämnade
effekter. Fartygets befälhavare är ansvarig för att dessa skyldigheter
iakttagas.
Regeringen äger förordna, att bestämmelserna i första stycket om
medtagande av avliden befälhavares eller sjömans aska eller efterlämnade
effekter skola gälla även i fråga om avliden befälhavare eller sjöman
från annat land. Lag (1983:699).
Preskription av vissa sjöfordringar
368 § Nedanstående fordringar upphöra, vare sig ansvarigheten för dem är
begränsad eller obegränsad, om talan ej väckes i laga ordning i fråga om
1. fordran på bärgarlön, inom två år från det bärgningsföretaget
slutförts;
2. fordran på andel i bärgarlön enligt 229 § 1 mom. andra stycket, inom
ett år från det vederbörande av redaren erhållit underrättelse om
bärgarlönens och andelens storlek;
3. fordran på ersättning för sammanstötning, inom två år från den dag
skadan inträffade;
4. fordran på belopp som någon erlagt utöver vad som rätteligen belöper
på honom enligt 220 §, inom ett år från det beloppet utgivits av honom;
5. fordran på ersättning på grund av att last skadats, gått förlorad
eller försenats vid befordran eller på grund av att i konossement
lämnats oriktiga eller ofullständiga uppgifter, inom ett år från det
godset utlämnats eller borde ha utlämnats;
6. fordran på ersättning för personskada eller försening vid
passagerarbefordran, inom två år från ilandstigningen eller, om
passageraren avlidit under befordringen, från den dag ilandstigning
skulle ha ägt rum, eller, om passageraren avlidit efter ilandstigningen,
inom två år från dödsfallet men icke senare än tre år från
ilandstigningen;
7. fordran på ersättning på grund av att resgods skadats, gått förlorat
eller försenats vid befordran, inom två år från det godset förts iland
eller, om det gått förlorat, skulle ha förts iland;
8. fordran på bidrag till gemensamt haveri eller annan kostnad, som
skall fördelas enligt samma grund (136 och 216 §§), inom ett år från den
dag dispaschen vann laga kraft.
Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för
ersättning eller för annan fordran med begränsning av redareansvaret
eller endast med inlastat gods, upphör fordringen, om talan ej väckes i
laga ordning, i fråga om fordran på ersättning inom två år från den dag
skadan inträffade och i fråga om annan fordran inom ett år efter det att
fordringen förföll till betalning. Äger borgenären för fordringen hålla
sig även till redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av
ansvarigheten äger rum, gäller sådan rätt under samma tid som för
fordran i allmänhet.
Har fordran som avses i första eller andra stycket kommit under
dispaschörs behandling, anses talan om fordringen väckt.
Den som infriat fordran som avses i första stycket 5 kan väcka återkrav
mot tredje man efter utgången av den där angivna tiden. Sådan talan får
dock ej väckas senare än ett år från den dag huvudanspråket infriades
eller talan väcktes därom.
Avtal om förlängning av preskriptionstid som avses i denna paragraf är
giltigt endast om det ingåtts efter fordringens tillkomst och äger ej
verkan för längre tid än tre år åt gången, räknat från dagen för
avtalet. Preskriptionstid kan dock icke i något fall genom avtal
förlängas med sammanlagt mer än tio år eller, i fall som avses i första
stycket 6 eller 7, med mer än tre år från det ilandstigning eller
ilandföring ägt rum eller skulle ha ägt rum. I 200 § andra stycket finns
föreskrifter om ogiltighet av avtalsvillkor som inskränker passagerares
rättigheter enligt första stycket 6 och 7.
Fråga om preskription av fordran som avses i denna paragraf bedöms här i
riket enligt svensk lag, även om utländsk lag i övrigt är tillämplig på
rättsförhållandet. Lag (1983:699).
Särskilda dragningsrätter
369 § Med särskilda dragningsrätter förstås de av Internationella
valutafonden använda särskilda dragningsrätterna (SDR).
Omräkning av SDR till svenskt mynt skall ske efter kursen den dag då
betalning sker eller, om säkerhet ställs för betalningen, då säkerheten
ställs. Kronans värde skall bestämmas i enlighet med den beräkningsmetod
som Internationella valutafonden nämnda dag tillämpar för sin verksamhet
och sina transaktioner. Lag (1983:699).
Statsansvar för vissa rättsförluster m. m.
370 § Kommer till följd av 20 eller 269 § förvärv eller
panträttsupplåtelse som avses där att gälla mot rätte ägaren eller mot
någon till vars förmån rådighetsinskränkning som avses i 20 eller 269 §
gäller, har denne rätt till ersättning av staten för sin förlust på
grund av förvärvet eller upplåtelsen.
Lider någon förlust till följd av tekniskt fel i skepps- eller
skeppsbyggnadsregistret vid användning av automatisk databehandling
eller i anordning som hos registermyndigheten eller annan statlig
myndighet är ansluten till registret, har han rätt till ersättning av
staten.
Har den skadelidande medverkat till förlusten genom att utan skälig
anledning underlåta att vidtaga åtgärd för bevarande av sin rätt eller
har han på annat sätt medverkat till förlusten genom eget vållande,
skall ersättningen efter vad som finnes skäligt nedsättas eller helt
bortfalla. Lag (1983:699).
371 § Kommer till följd av beslut i ärende om rättelse förlust att
tillskyndas rättsägare som avses i 39 §, har han rätt till ersättning av
staten. Ersättning utgår dock ej, om den skadelidande med hänsyn till
felets beskaffenhet eller andra omständigheter bort inse att fel
förekommit. Lag (1983:699).
372 § Staten företräds i ärende om ersättning enligt 370 eller 371 § av
myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1983:699).
373 § Vill den som är part i mål om beståndet av rätt till skepp eller
skeppsbygge framställa anspråk på ersättning enligt 370 §, om han
förlorar målet, skall han antingen till gemensam handläggning med målet
väcka talan mot staten om sitt ersättningsanspråk eller skriftligen
underrätta den myndighet som avses i 372 § om rättegången.
Har förberedelsen i målet slutförts utan att ersättningstalan väckts
eller underrättelse lämnats enligt första stycket, skall domstolen
förelägga parten att vidtaga endera åtgärden inom viss tid. Iakttages ej
tiden, är ersättningsanspråket förfallet. Erinran därom skall intagas i
föreläggandet. Lag (1983:699).
374 § Har den som enligt 370 eller 371 § är berättigad till ersättning
av staten haft rätt att utkräva beloppet av annan såsom skadestånd,
inträder staten i rätten mot denne.
Ersättning enligt 370 eller 371 § på grund av domstols dom utbetalas
sedan domen vunnit laga kraft. Lag (1983:699).
Underrättelser till och biträde åt registermyndigheten
375 § Väckes talan om hävning eller återgång av förvärv av registrerat
skepp eller skeppsbygge, andel däri eller villkorlig äganderätt därtill
eller om bättre rätt till sådan egendom eller eljest i fråga som angår
inskrivning i skepps- eller skeppsbyggnadsregistret, skall rätten genast
underrätta registermyndigheten. Underrättelse skall, utöver uppgift om
parterna, innehålla sådana uppgifter om egendomen att den kan
identifieras i registret.
När dom eller slutligt beslut i målet har vunnit laga kraft, skall
rätten genast översända domen eller beslutet till registermyndigheten.
Lag (1983:699).
376 § Sjöfartsverket, kustbevakningen, tullverket och
polismyndighet biträda registermyndigheten med att vaka över
att bestämmelser i lag eller annan författning om registrering
och identifiering av skepp och inskrivning av rätt till skepp och
andel i sådan egendom efterlevas. De äga för detta ändamål
tillträde till skepp. De skola underrätta registermyndigheten om
försummelser att efterleva bestämmelserna. Lag (1988:440).
Övergångsbestämmelser
1973:1064
Allmänna bestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.
Genom lagen upphäves
lagen (1901:26 s. 1) om inteckning i fartyg,
lagen (1928:166) i anledning av Sveriges tillträde till 1926 års
internationella konvention rörande sjöpanträtt och fartygshypotek,
lagen (1901:26 s. 33) om antecknande i fartygsregister av tvist om
fartyg eller fartygslott,
förordningen (1901:78) angående registrering av svenska fartyg.
Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till föreskrift som
ersatts genom bestämmelse i denna lag tillämpas i stället den nya
bestämmelsen.
Till 1 kap. sjölagen
2. Bestämmelserna i 5 § i dess äldre lydelse gäller fortfarande i fråga
om förvärv eller förändring som inträffat före ikraftträdandet.
3. Utan hinder av 6 § i dess nya lydelse får skepp behålla det namn
varunder det vid ikraftträdandet är infört i fartygsregistret så länge
skeppet eller större andel däri än hälften ej övergått till ny ägare
eller det föreligger särskilda skäl att skeppet ändock behåller namnet.
Detta får dock ej behållas, om registermyndigheten finner synnerliga
skäl att namnet ändras för undvikande av förväxling.
Finner registermyndigheten att skepps namn bör ändras, kan den vid vite
förelägga ägaren att inom viss tid bestämma annat namn varunder skeppet
kan registreras. Vitet utdömes av myndigheten.
Till 2 kap. sjölagen
4. I skeppsregistret skall såsom ägare till skepp, som är överfört från
fartygsregistret eller fiskefartygsregister, antecknas den som senast
upptagits som ägare av skeppet i sådant register. Registermyndigheten
skall på lämpligt sätt låta kungöra sådan anteckning.
Har ett år förflutit från ikraftträdandet utan att inskrivning av
äganderätt sökts eller talan väckts om bättre rätt till skeppet, skall
den som antecknats såsom ägare anses som inskriven ägare av skeppet.
Söker någon inskrivning av äganderätt till skepp, som förvärvats före
ikraftträdandet och som vid ikraftträdandet icke var infört i
fartygsregistret eller fiskefartygsregister, och kan han icke styrka sin
rätt men gör han den sannolik, skall han antecknas i skeppsregistret som
ägare. Första stycket andra punkten och andra stycket har motsvarande
tillämpning, varvid ettårstiden räknas från den dag anteckningen
kungjordes.
5. Har inteckning sökts eller beviljats i båt före ikraftträdandet,
skall båten och inteckningen upptagas i skeppsregistret.
I fråga om båt som avses i första stycket gäller de nya bestämmelserna
om registrering och avregistrering av skepp samt inskrivning av förvärv
av skepp, utom 19--22 §§. Upphör båten att besväras av inteckning, skall
den omedelbart avföras ur skeppsregistret.
Bestämmelserna i 4 har motsvarande tillämpning i fråga om båt som avses
i denna punkt.
6. Utföres skeppsbygge enligt beställning som gjorts före
ikraftträdandet, får det införas i skeppsbyggnadsregistret endast om
tillverkare och beställare är ense därom.
Skeppsbygge som anmäles för registrering inom två år från
ikraftträdandet får ej registreras, om ägarens näringsverksamhet vid
ikraftträdandet omfattades och fortfarande omfattas av
företagsinteckning och inteckningshavaren icke medgivit att bygget
registreras.
Skeppsbygge som anmäles för registrering senare än två år från
ikraftträdandet får ej heller registreras, om det visas att
registreringen skulle kränka rätt som någon har till bygget på grund av
företagsinteckning.
Bestämmelserna i 3 § i dess äldre lydelse skall under en tid av två år
från ikraftträdandet gälla i fråga om beställning som gjorts före
ikraftträdandet. Beställares rätt till skeppsbygge enligt 3 § i dess
äldre lydelse består så länge bygget ej registrerats.
7. Frist för anmälan av skepp för registrering eller för ansökan om
inskrivning av förvärv av skepp eller skeppsbygge skall ej i något fall
räknas från dag före ikraftträdandet.
7 a När inskrivning eller inteckning första gången sökes i egendom
vilken såsom skepp har överförts från fartygsregistret eller
fiskefartygsregister till skeppsregistret, skall registermyndigheten
pröva huruvida egendomens beskaffenhet av skepp är otvetydigt utredd.
Myndigheten kan därvid förelägga ägaren att förebringa behövlig
utredning eller själv låta göra sådan genom sjöfartsverkets,
kustbevakningens eller tullverkets försorg. I föreläggande får vite
utsättas. Förelägges vite, gäller 26 § tredje stycket. Lag (1988:441).
7 b. Om särskilda skäl föreligger får vid avregistrering det
avregistrerade skeppets namn eller vid namnbyte det tidigare namnet med
tillämpning av 15 § i dess nya lydelse förbehållas den som har brukat
namnet, även om det inte tydligt skiljer sig från andra skeppsnamn i
registret. Den som vid något tillfälle under tiden den 1 januari 1971
till den 31 december 1975 brukat visst skeppsnamn har motsvarande rätt
till förbehåll för sådant namn utan samband med avregistrering eller
namnbyte, om ansökan göres senast den 31 december 1979.
Den som har förbehållits eller äger förbehålla sig namn enligt första
stycket får utan hinder av 6 § i dess nya lydelse taga namnet i bruk för
registrerat skepp, såvida icke registermyndigheten med hänsyn till
risken för förväxling med annat registrerat skepp finner synnerliga skäl
föreligga att vägra användning av namnet. Övergår skeppet eller större
andel däri än hälften till ny ägare, skall namnet ändras, om ej
särskilda skäl föreligger att skeppet ändock behåller namnet. Lag
(1979:379).
Till 3 kap. sjölagen
8. I fråga om partrederi, som tillkommit före ikraftträdandet, gäller
utan hinder av att rederiavtalet ej anmälts till registermyndigheten vad
som föreskrivs i 40 § andra stycket om delad ansvarighet för uppkommande
förpliktelser.
Till 11 kap. sjölagen
9. I fråga om sjöpanträtt, som uppstått före ikraftträdandet, gäller
245, 252 och 255--260 §§ i stället för motsvarande äldre bestämmelser.
Dock skall sjöpanträtt, som icke erkännes enligt de nya bestämmelserna,
ha det företräde till betalning som närmast kan anses motsvara
företrädet enligt äldre bestämmelser.
10. I skepp, som icke har den dräktighet att det kunnat intecknas enligt
lagen (1901:26 s. 1) om inteckning i fartyg, får inteckning icke
beviljas enligt de nya bestämmelserna utan att det visas, att skeppet ej
omfattas av företagsinteckning.
11. Inteckning, som beviljats eller sökts före ikraftträdandet, skall
föras över till skeppsregistret. Den anses som en enligt de nya
bestämmelserna beviljad eller sökt inteckning på belopp motsvarande den
tidigare beviljade eller sökta inteckningens kapitalbelopp.
Inteckningshandlingen skall anses som pantbrev på samma belopp, om
inteckningen är beviljad.
11 a. Inteckning, som ej kan föras över till skeppsregistret emedan
fartyget har avförts ur fartygsregistret före ikraftträdandet, får efter
utgången av maj 1977 göras gällande i egendom som är införd i skepps-
eller skeppsbyggnadsregistret endast om dessförinnan betalning har sökts
ur egendomen för den intecknade fordringen eller talan har väckts om
rätt till egendomen på grund av inteckningen. Bifalles talan om rätt
till egendomen, skall inteckningen föras in i registret. Lag (1975:602).
12. Utgör inteckningshandling säkerhet för fordran vid ikraftträdandet,
skall panträtt anses upplåten enligt 262 § till säkerhet för fordringen.
Om borgenär innehar inteckningshandling vid nämnda tidpunkt utan att
handlingen utgör säkerhet för fordran, skall panträtt anses upplåten
till säkerhet för borgenärens rätt på grund av handlingen. Bestämmelsen
i 36 § lagen (1901:26 s. 1) om inteckning i fartyg har fortfarande
tillämpning.
13. Bestämmelserna i 12 har motsvarande tillämpning i fall då borgenär
vid ikraftträdandet innehar fordringshandling, på grund varav inteckning
sökts, och inteckning sedermera beviljas med stöd av 19.
Bestämmelserna i 12 har likaledes motsvarande tillämpning, om borgenär
vid ikraftträdandet innehar fordringshandling, på vilken tecknats
inteckningsmedgivande, och inteckning sedermera beviljas med stöd av 19.
14. Har borgenär panträtt för sin fordran på grund av inteckning som
beviljats före ikraftträdandet eller därefter med stöd av 19 skall i
fråga om hans rätt till betalning ur medel, som myndighet vid utsökning
eller eljest fördelar mellan rättsägare i det av inteckningen besvärade
fartyget, äldre bestämmelser tillämpas i stället för 264 § om det yrkas
av någon vars rätt beror därav. Vad som sagts nu gäller dock endast om
fördelningen föranledes av utmätning som skett före utgången av 1979
eller av konkurs efter ansökan som gjorts före nämnda tidpunkt eller,
såvitt angår fördelning av annan anledning än utmätning eller konkurs,
om medlen nedsatts före den angivna tidpunkten.
Första stycket gäller även i fall då efter ikraftträdandet
inteckningshandlingen utbytts mot två eller flera nya pantbrev.
15. Grundas panträtt i fartyg på förhållande som anges i 12 eller 13
första stycket, har fartygsägaren även i annat fall än då bestämmelserna
i 14 är tillämpliga rätt att påfordra, att vid fördelning av medel
mellan rättsägare i fartyget betalning till borgenären begränsas enligt
äldre bestämmelser.
16. Medför tillämpning av 264 §, i fall då panträtt i fartyg grundas på
förhållande som anges i 12 eller 13 första stycket och fordringens
förfallodag inträffar efter utgången av år 1979, att
inteckningssäkerhetens värde nedgår väsentligt och ställer gäldenären ej
efter anfordran ytterligare säkerhet varmed borgenären skäligen kan
nöjas, får borgenären säga upp fordringen till betalning inom sex
månader. Uppsägning på grund av vad som sagts nu får icke ske förrän sex
månader förflutit från det gäldenären anmodats ställa ytterligare
säkerhet och ej heller före utgången av år 1977 eller senare än att
tiden för betalningsskyldighetens fullgörande infaller före utgången av
år 1979.
17. Övergångsbestämmelserna utgör ej hinder för borgenär att göra
gällande personligt betalningsansvar på grund av inteckningshandling.
Bestämmelserna i 24 och 25 §§ lagen (1901:26 s. 1) om inteckning i
fartyg har fortfarande tillämpning.
18. Bestämmelserna i 271 § om företräde på grund av inteckning har
tillämpning även om inteckningen sökts före ikraftträdandet.
Bestämmelserna i 268 och 269 §§ om godtrosförvärv på grund av
inskrivning gäller endast i fråga om upplåtelse som sker efter
ikraftträdandet.
19. Fullföljes efter ikraftträdandet en dessförinnan gjord ansökan om
inteckning, skall inteckning beviljas enligt de nya bestämmelserna, om
ansökningen uppfyller villkoren för inteckning enligt lagen (1901:26 s.
1) om inteckning i fartyg. Ansökningen skall därvid anses avse ett
penningbelopp motsvarande fordringens kapitalbelopp.
Sökes efter ikraftträdandet inteckning på grund av fordringshandling, på
vilken före ikraftträdandet tecknats sådant bevittnat medgivande som
avses i 2 § lagen om inteckning i fartyg, skall ansökningen upptagas och
prövas som ansökan om inteckning enligt 282 § första stycket. Även i
detta fall skall ansökningen anses avse ett penningbelopp motsvarande
fordringens kapitalbelopp. Är medgivandet tecknat av annan än den som
avses i 281 §, får ansökningen icke bifallas, om ej den som medgivit
inteckningen styrkes vara ägare till skeppet och inskrivning sökes för
hans fång.
20. Bestämmelserna i 275 § tillämpas även om grund för avregistrering
inträtt före ikraftträdandet.
21. Bestämmelsen i 276 § första stycket om verkan av exekutiv auktion
gäller ej i fråga om auktion som ägt rum före ikraftträdandet.
Till 15 kap. sjölagen
Numera 16 kap. (1983:699)
22. Bestämmelserna i 349 § gäller endast i fråga om förvärv och
upplåtelse som äger rum efter ikraftträdandet.
Numera 370 § (1983:699)
1981:808
Vad som sägs om kvarstad i 33, 38, 237, 238 och 283 §§ i deras nya
lydelse gäller även skingringsförbud som har meddelats före
ikraftträdandet.
När ett mål angående kvarstad handläggs av överexekutor efter
ikraftträdandet, tillämpas 237 och 238 §§ i deras äldre lydelse.
1982:252
Vid tillämpningen av 81 och 296 §§ avses med bruttodräktighet det
bruttodräktighetstal som anges i det mätbrev som gäller för fartyget.
1983:699
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre
bestämmelser gäller dock i fall då den händelse som ansvarigheten
grundas på har inträffat före ikraftträdandet.
1985:176
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.
2. Äldre bestämmelser i 264 § första stycket skall tillämpas på
pantbrev, som gäller på grund av inteckning som har sökts före
ikraftträdandet av denna lag, om skeppet eller skeppsbygget har utmätts,
konkursansökan har gjorts eller de medel som i övrigt skall fördelas har
nedsatts a) före ikraftträdandet eller b) efter ikraftträdandet men
före utgången av juni månad 1988.
I fall som avses i första stycket b krävs dessutom att ett yrkande om
tillämpning av äldre bestämmelser framställs av skeppets eller
skeppsbyggets ägare eller av någon som har panträtt i skeppet eller
skeppsbygget på grund av inteckning som har sökts före ikraftträdandet
eller av någon som har retentionsrätt som uppkommit före
ikraftträdandet. Yrkandet skall, när det är fråga om en exekutiv
försäljning av skeppet eller skeppsbygget, framställas senast vid
bevakningssammanträdet och i annat fall vid det sammanträde som skall
hållas för medelsfördelning.
3. Vad som sägs i 264 § tredje stycket gäller inte, om utmätningen eller
pantförskrivningen i andra hand har skett före ikraftträdandet.
1985:984
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1986. Har den som bygger om eller
reparerar ett fartyg åt någon annan fått fartyget i sin besittning före
ikraftträdandet, tillämpas dock äldre bestämmelser. Detsamma gäller i
fråga om fartygsbygge som har påbörjats före ikraftträdandet.
1987:794
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1988.
2. Har en gåva mellan makar eller blivande makar skett genom
äktenskapsförord som har registrerats, skall 33 § tillämpas i dess äldre
lydelse.
1991:668
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.
2. Till och med utgången av år 1991 skall straffet för brott mot 324 a §
vara böter, högst ettusen kronor.
1993:104
Denna lag träder i kraft den 30 oktober 1993. Förordning (1993:1046).