Regeringskansliets rättsdatabaser

1 KAP. Inledande bestämmelser 1 § Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är till nytta vare sig för utfart, hemkörslor eller eljest. Vad i denna lag stadgas angående fastighet gälle även beträffande gruva och skall, där omständigheterna prövas därtill föranleda, tillämpas jämväl å sådan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör annan än ägaren till grunden. Bestämmelserna i 2--4 kap. gäller inte inom områden med detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser. Beslut att anta en sådan detaljplan för ett område medför inte, att vad som tidigare enligt denna lag bestämts i fråga om fastigheter eller vägar inom området upphör att gälla såvida inte med stöd av 65 eller 85 § bestäms något annat. Bestämmelserna i 5 kap. gäller inte inom områden med detaljplan. Denna lag skall icke verka rubbning av vad som finnes särskilt stadgat om rätt till väg eller om väghållningsskyldighet i vissa fall, ej heller inskränkning i den omfattning i vilken det enligt vedertagna allmänna rättsgrundsatser är lovligt för envar att färdas över annans ägor. Lag (1987:460). 2 § Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplagsplats, ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd eller brukande utförd anordning. Lika med väg anses till väg ansluten brygga, bro eller färja med färjläge. Lag (1947:183). 3 § Väghållning omfattar byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning. Såsom byggande av väg anses förutom anläggning av ny väg även omläggning och förbättring av väg. Till vägunderhåll räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i ett för dess ändamål tillfredsställande skick, såsom påförande av väghållningsämnen, vägbanans jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättning av bro eller färja samt ombyggnad av trumma, dels uppsättande av skyddsvärn, vägmärke eller annan dylik anordning, såvida åtgärden ej företages i samband med vägens byggande, dels ock öppnande och stängande av rörlig bro samt drift av färja. Vinterväghållning omfattar arbete för att hålla vägbana till erforderlig bredd fri från hinder av snö och is ävensom för dess utmärkande, där så tarvas, så ock åtgärd för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med hänsyn till trafikens art och omfattning är till avsevärd olägenhet. 4 § Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan. Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får väg inte byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras. Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning än som avses i andra stycket skall väg byggas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas. Vägunderhåll och vinterväghållning skola utföras på sätt vägens ändamål fordrar. Lag (1987:460). 5 § För fullgörande av väghållningsskyldighet eller annan förpliktelse, som enligt denna lag eller med stöd därav meddelad bestämmelse åligger fastighet, svare, där ej nedan i andra eller tredje stycket annorledes stadgas, fastighetens ägare. Den, som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande, skall vid tillämpning av denna lag anses såsom fastighetens ägare. I ägares ställe svare den, som innehar fastighet på sådana villkor att han, där fastighetsskatt för fastigheten skall utgå, jämlikt kommunalskattelagen är skyldig erlägga dylik skatt. Ny ägare eller innehavare svare ej för bidrag i penningar, som förfaller till betalning, innan han skall tillträda fastigheten, men vare pliktig fullgöra vad företrädaren eftersatt i fråga om arbete, som i avseende å väghållningen ålagts honom. Angående förmånsrätt för vissa fordringar enligt denna lag är särskilt stadgat. 2 KAP. Enskilda vägar i allmänhet Om rätt till väg och om väghållningsskyldighet m.m. 6 § Är för fastighets ändamålsenliga brukande av synnerlig vikt att väg för den fastighet bygges över annan fastighets område och kan ej sådant lända till märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån upplåtas den mark, som åtgår till vägen. 7 § Prövas befintlig väg vara av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande av fastighet, till vilken vägen icke hörer, skall rätt att begagna vägen upplåtas för fastigheten, såframt ej därigenom märkligt men tillskyndas fastighet, å vars mark vägen är belägen, eller någon, som enligt tidigare upplåtelse äger nyttja vägen. 8 § Därest vid prövning av fråga om upplåtelse för fastighet av rätt enligt 6 eller 7 § att bygga eller begagna väg finnes att sådant men, som där sägs, skulle orsakas av upplåtelsen, såframt ej rätten att för fastigheten nyttja vägen begränsas till viss tid, viss årstid eller visst färdsätt, varde rättigheten på dylikt sätt begränsad. Sådan begränsning må ock ske då uppenbart är att behovet av vägen för fastigheten är i motsvarande mån inskränkt. 9 § För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång, som orsakas av vägs byggande eller begagnande, skall gäldas ersättning. Kan i fall då enligt 7 § upplåtes rätt att för fastighet begagna väg såsom farväg, upplåtelsen anses medföra att arbete, som under de sist förflutna fem åren, räknat från det frågan om upplåtelsen väcktes, nedlagts å vägens anläggning, omläggning eller förbättring, blivit till synnerlig nytta för fastigheten, och varder, på sätt nedan i detta kapitel sägs, skyldighet att med viss andel deltaga i vägens underhåll lagd å fastigheten, må, där särskild anledning därtill förekommer, tillika kunna å fastigheten läggas skyldighet att ersätta skälig del av värdet av det sålunda utförda vägbyggnadsarbetet. Varder fastighet, för vilken enligt 7 § upplåtes rätt att begagna väg såsom farväg, icke förpliktad att med viss andel deltaga i väghållningen, åligge fastigheten skyldighet att utgiva ersättning för den slitning av vägbanan, som beräknas uppkomma genom vägens begagnande för fastigheten. Ersättning, som i tredje stycket avses, skall bestämmas till visst penningbelopp att utgå årligen i förskott under den tid rätten att begagna vägen äger bestånd och av den berättigade tages i anspråk. I övrigt skall ersättning enligt denna paragraf bestämmas i penningar att utgå på en gång. 10 § I vägbyggnadsföretag, som är av synnerlig vikt för två eller flera fastigheters ändamålsenliga brukande, skola dessa samfällt deltaga. Väg, som, då mark är bar, är till nytta för två eller flera fastigheter, skall av dem samfällt underhållas. Är väg under tid, då marken är snötäckt, till nytta för två eller flera fastigheter, skola dessa samfällt taga del i vinterväghållningen. Väghållningsskyldighet enligt vad nu är sagt åligger dock icke fastighet, med mindre vägen är till nytta för fastigheten såsom farväg samt rätt att i sådant hänseende begagna vägen tillkommer eller kan tillerkännas fastigheten jämlikt lag eller enligt avtal eller medgivande av vederbörande rättsägare, ej heller för tid, som förflutit, innan skyldigheten i nedan angivna ordning fastställes. Vad i denna paragraf stadgats utgöre icke hinder för att, där så prövas skäligt, egendom, vars rätt att begagna väg till tiden eller annorledes begränsas, så ock egendom, som i 1 § andra stycket avses, förklaras skola bidraga till väghållningen allenast genom erläggande av sådan ersättning, som i 9 § tredje stycket sägs; och skall, där så sker, å egendomen icke tillämpas vad i detta kapitel finnes stadgat om väghållningsskyldig eller den, som har att deltaga i väghållning. 11 § Skyldigheten att deltaga i väghållning skall mellan de fastigheter, vilka skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den omfattning, vari de beräknas komma att begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av vägen. 12 § Arbete med vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning skall av de väghållningsskyldiga utföras antingen gemensamt eller, efter vägdelning, så att envar av dem eller, där särskilda omständigheter därtill föranleda, vissa eller samtliga gemensamt stå i ansvar för viss sträcka å marken (väglott). Vid vägdelning skall, allt efter som fråga är om vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning, hänsyn tagas till sådana omständigheter, som inverka på kostnaden i motsvarande avseende, så att, där större svårighet möter, skälig minskning i väglott däremot beräknas. I följd härav skall, i den mån anledning därtill förekommer, delning av väg verkställas särskilt för byggandet, särskilt för underhållet och särskilt för vinterväghållningen, ändå att den enligt 11 § å varje fastighet belöpande andelen är densamma beträffande vart och ett av dessa slag av väghållning. 13 § Där med stöd av stadgandena i detta kapitel vid förrättning eller genom dom väghållningsskyldighet ålagts fastighet samt för skyldighetens fullgörande tarvas, att sand, grus, jord eller sten tages å visst eller vissa ställen å annan fastighet eller att å visst område därav invid vägen växande träd eller buskar borthuggas eller kvistas eller snöskärm uppsättes, skall rätt i sådant avseende upplåtas för den förra fastigheten, där ej detta skulle lända den andra till märkligt men; och må, där det kan ske utan att orsaka dylikt men samt finnes påkallat till vinnande av ökad trafiksäkerhet vid vägens begagnande, rätt som nyss sagts i fråga om röjning av träd eller buskar upplåtas för fastighet, som i den i detta kapitel stadgade ordning berättigats att nyttja vägen. För upplåtelse, som i första stycket avses, så ock för annat intrång, som därav föranledes, skall ersättning gäldas i penningar. Ersättning för rätt att taga väghållningsämnen skall bestämmas att utgå på en gång inom viss tid, högst ett år, efter det rättigheten fastställdes; dock må, där rätt, varom nu är fråga, icke förbehålles uteslutande den eller de fastigheter, för vilka upplåtelsen sker, bestämmas, att ersättningen skall gäldas sålunda, att vid varje särskilt tillfälle, då rättigheten begagnas, betalning erlägges efter visst pris för den då tagna mängden. Vid upplåtelse av rätt, som i denna paragraf avses, så ock vid rättighetens begagnande skall tillses, att fastighet, som därav besväras, ej betungas mer än nödigt är. Träd av större prydnadsvärde eller träd och buskar å tomt eller i trädgård må ej fällas, med mindre synnerliga skäl därtill äro. Innan upplåten rätt att borthugga eller kvista träd eller buskar begagnas, skall för varje gång underrättelse om åtgärden, minst en vecka förut, meddelas vederbörande fastighets ägare eller innehavare. 14 § I fall då vid förrättning eller genom dom enligt detta kapitel bestämts att väg må för fastighet byggas eller begagnas, må till förmån för fastigheten, där det kan ske utan märkligt men för annan fastighet, föreskrivas, att grind eller led ej får bibehållas eller uppsättas å vägen annorstädes än i korsning av järnväg, spårväg eller vattenväg. Vid meddelande av dylik föreskrift må dess tillämpning i övrigt begränsas efter ty skäligt prövas. För intrånget skall gäldas ersättning, som bestämmes i penningar att utgå på en gång. Lag (1954:197). 15 § Prövning av fråga om rättighet eller skyldighet, som i 6--14 §§ avses, verkställes efter ansökning eller anmälan vid förrättning på stället i den ordning nedan stadgas. Lag (1971:1049). 16 § Rätt att ansöka om förrättning enligt detta kapitel och att vid sådan förrättning föra talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå dess ägare ävensom innehavaren, där denne jämlikt 5 § har att svara för fullgörandet av fastighetens väghållningsskyldighet. Samma befogenhet, dock ej i fråga om byggande av väg, tillkomme nyttjanderättshavare, vilken enligt avtal har att fullgöra väghållningsskyldighet för fastigheten. Anmälan om förrättning göres av lantmäterimyndigheten, när vid fastighetseglering beslutats att fråga om väghållning skall prövas enligt denna lag. Väckes sålunda fråga, som i 6--14 §§ avses, må härutinnan talan för fastighet vid förrättningen städse föras av innehavare av nyttjande- eller servitutsrätt, i den mån frågan rörer hans rätt. Har efter förrättningens början fastighet övergått till ny ägare eller innehavare, vare han i lika mån som företrädaren bunden av vad denne medgivit eller godkänt. Lag (1995:1399). 17 § Yrkande om skyldighet för fastighet att deltaga i väghållning må vid förrättning framställas endast för fastighet, vilken prövas jämlikt de i 10 § stadgade grunder skola deltaga i den vägbyggnad, det vägunderhåll eller den vinterväghållning, varom fråga är. 18 § Ansökning om förrättning enligt detta kapitel göres skriftligen hos länsstyrelsen. I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaffenhet, de fastigheter saken förmenas angå, samt vederbörande ägares och innehavares, nyttjanderätts- och servitutshavares namn och hemvist. Finner länsstyrelsen den äskade förrättningen endast avse fråga, som bör vinna sin lösning i den i 3 kap. stadgade ordning, äge länsstyrelsen avslå ansökningen eller, där förordnande för förrättningsman redan utfärdats men förrättningen ännu icke avslutats, förordna om dess inställande. Är frågan om dylikt beslut beroende på utredning, må med utseende av förrättningsman tills vidare anstå eller länsstyrelsen föreskriva att förrättningen skall vila, intill dess länsstyrelsen annorledes förordnar. Första--tredje styckena äga motsvarande tillämpning i fråga om anmälan som avses i 16 § andra stycket. Lag (1971:1049). 19 § Till förrättningsman skall länsstyrelsen förordna sådan person, lantmätare eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl i övrigt vara till uppdraget lämplig. För förrättning, som sker efter anmälan enligt 16 § andra stycket, skall den förrättningslantmätare som handlägger fastighetsregleringen förordnas till förrättningsman, om ej särskilda skäl föranleda annat. Hava samtliga uppgivna sakägare förenat sig om förslag till viss förrättningsman, varde den föreslagne förordnad, där ej annat föranledes av stadgandena i första och andra styckena eller eljest laga hinder möter. Om förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets lantmäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 § skall redovisas till en kommunal nämnd, denna nämnd. Har i fall, som avses i andra stycket, till förrättningsman förordnats annan än den förrättningslantmätare som handlägger fastighetsregleringen, skall den senare underrättas. Lag (1991:1674). 20 § Förrättningsmannen skall, om han finner sådant nödigt eller någon av sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av sakägarna eller, om dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem, som äro valda till nämndemän i domsaga eller i fastighetsdomstol eller till godemän vid fastighetsbildningsförrättningar. Ej må till god man utses någon, som är bosatt fjärran från den ort, där förrättningsstället är beläget, när annan behörig närmare finnes. Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas, må det ej verka rubbning av åtgärd, som därförinnan vidtagits. Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens. Lag (1971:1049). 21 § För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen ersättning, den förre i likhet med vad för lantmätare och de senare i enlighet med vad för gode män vid fastighetsbildningsförrättningar är eller varder stadgat. Den ersättning, så ock kostnad för kallelser eller annat, som för förrättningen är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat, av sökanden genast förskjutas samt, därest vid förrättningen flera förpliktas till väghållning eller utgivande av ersättning enligt 9 § tredje stycket, mellan dem och sökanden fördelas efter ty skäligt prövas. Vid förrättning, som sker efter anmälan enligt 16 § andra stycket, skola ägarna av de fastigheter, som ingå i regleringen, anses såsom sökande. Lag (1971:1049). 22 § Uppkommer vid förrättning fråga, för vars avgörande fordras särskild fackkunskap, äge länsstyrelsen, på därom av förrättningsmannen framställd begäran och efter prövning av åtgärdens behövlighet, förordna sakkunnig person att biträda förrättningsmannen. Över länsstyrelsens beslut härutinnan må klagan icke föras. Ersättning till sakkunnigt biträde, varom nyss sagts, bestämmes av förrättningsmannen med gode männen, om sådana äro tillkallade; och gälle beträffande ersättningen vad i 21 § andra stycket finnes om annan kostnad för förrättning stadgat. 23 § Mot förrättningsman, god man och sakkunnigt biträde gälle dessa jäv: om han själv är sakägare eller om han är med sakägare i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv mot domare, eller om han eller någon, som är med honom sålunda skyld eller besvågrad, eljest äger del i saken eller därav kan vänta synnerlig nytta eller skada, eller om han såsom ledamot i någon rätt deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken, eller om han varit fullmäktig i saken, eller om han är i någon sakägares tjänst, eller om han är sakägares vederdeloman eller uppenbare ovän. Söker någon, sedan förrättning begärts, sak med honom eller tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det skall ej räknas för jäv. Vet förrättningsman, god man eller sakkunnigt biträde att emot honom finnes jäv eller är han hindrad att inom skälig tid utföra sitt uppdrag, anmäle det genast hos den, som meddelat honom uppdraget. 24 § Förrättningsman skall så skyndsamt som möjligt å därför tjänlig tid börja förrättningen samt utan onödigt dröjsmål fortsätta och avsluta densamma. Finner förrättningsmannen anledning till antagande att till förrättningen hänskjuten fråga bör lösas i den i 3 kap. stadgade ordningen, skall han genast härom underrätta länsstyrelsen och inhämta dess besked huruvida förrättningen skall fortgå. Vill den, som sökt förrättning, sedan förrättningsman förordnats men innan sammanträde under förrättningen hållits, återkalla sin talan, göre det skriftligen hos förrättningsmannen. Därest kallelse, som avses i 25 §, redan utfärdats och återkallelsen inkommit så sent att förrättningsmannen ej kan i god tid före det utsatta sammanträdet skriftligen underrätta samtliga kända sakägare om förrättningens inställande, vare återkallelsen utan verkan; och meddele förrättningsmannen sökanden därom besked. Sker återkallelsen vid sammanträde under förrättningen, skall denna genast inställas, där ej annan sakägare, som äger påkalla förrättning rörande den väckta frågan, begär att förrättningen fortsättes. Förrättning, som sker efter anmälan enligt 16 § andra stycket, må inställas, om fastighetsregleringen inställes eller om annat särskilt skäl föreligger. Lag (1971:1049). 25 § Bestämmelserna i 4 kap. 18--24 §§ fastighetsbildningslagen (1970: 988) om kallelse och delgivning samt om underrättelse till en sådan nämnd som avses i 19 § fjärde stycket skall tillämpas också vid förrättning enligt detta kapitel. Där fråga är om vägs byggande så att den korsar eller eljest berör allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller flottled, vare förvaltningen av denna andra trafikled kallad att såsom sakägare deltaga i förrättningen. Lag (1991:1674). 26 § Är någon sakägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom tala och svara, begäre förrättningsmannen förordnande av god man för den bortovarande enligt lagen om förmynderskap. 27 § har upphävts genom lag (1971:1049). 28 § har upphävts genom lag (1971:1049). 29 § Kommer ej förrättningsmannen tillstädes å den för sammanträde utsatta tid och infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter, då må de, som tillstädeskommit, åtskiljas. Får förrättningsmannen laga förfall, underrätte han så fort ske kan alla vederbörande därom. Förrättningsman, som utan skälig orsak utebliver från sammanträde, ersätte all skada och olägenhet. Utebliver god man från förrättning, varde annan i hans ställe utsedd, såframt ej alla närvarande sakägare begära uppskov med ärendets vidare handläggning. Utebliver sakägare från lagligen kungjord förrättning, vare det ej hinder för förrättningens företagande; dock att om sökanden, utan att hava anmält laga förfall, utebliver från första sammanträdet, skall så förfaras som om han hade vid sammanträdet återkallat sin talan. Lag (1975:677). 30 § Vid första sammanträdet under förrättningen uppläse förrättningsmannen sitt förordnande. Förrättningsmannen efterhöre, huruvida jäv är att anföra mot honom eller god man eller förordnat sakkunnigt biträde. Sakägare, som vill anföra jäv, göre det å första sammanträdesdag, då den, mot vilken jävet framställes, tjänstgör. Ej må sakägare senare väcka fråga om jäv, med mindre han varit av laga förfall hindrad att inställa sig å nämnda dag eller den omständighet, varå jävet grundas, först efteråt tillkommit eller blivit honom kunnig. I dessa fall skall jävet för att vinna beaktande framställas å den sammanträdesdag, som först inträffar efter det förfallet upphörde eller anledningen till jävet uppkom eller blev känd. Sakägare, som föreslagit någon till förrättningsman eller röstat å någon vid utseende av god man, må ej å omständighet, som därvid var för sakägaren känd, grunda jäv mot den, som i enlighet med sakägarens förslag eller röst blivit förordnad eller utsedd. Över framställd jävsanmärkning meddele förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes, så fort ske kan beslut. Finnes jäv mot förrättningsman lagligen grundat, skall förrättningen genast avbrytas. I ty fall ävensom därest sakkunnigt biträde befinnes jävigt, tillkännagive förrättningsmannen ofördröjligen förhållandet för länsstyrelsen. Är god man befunnen jävig, utses annan i hans ställe. Ogillas jävsanmärkningen, må talan mot beslutet fullföljas hos länsstyrelsen genom besvär, vilka skola dit ingivas inom tjugu dagar från det beslutet avkunnades. Underrättelse härom skall meddelas i beslutet. Utan hinder av förd klagan, fortsätte den, mot vilken jävet framställts, med sin befattning, intill dess annorledes i vederbörlig ordning förordnas. Dock må ej förrättningen avslutas, innan jävsfrågan slutligen prövats. Vid beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, skall förbliva. Sådant beslut må ej verka rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut, som tillkommit innan anmärkningen gjordes. Ogillar länsstyrelsen jävsanmärkning, må klagan över länsstyrelsens beslut härutinnan icke föras. 31 § Förrättningsmannen skall föra protokoll över vad som förekommer vid förrättningen. I protokollet skall ske anteckning rörande vilka som äro sakägare och för vilka fastigheter de äga föra talan, samt till beskaffenhet och utgivningsdag anmärkas de handlingar, som styrka behörighet härutinnan. Fastigheternas registerbeteckningar skola angivas, i den mån sådana finnas dem åsatta. I protokollet skola noga upptagas framställda yrkanden och anförda skäl samt förrättningsmannens och gode männens beslut och utlåtanden jämte grunderna för desamma. Protokollet skall avfattas i sammanhängande paragrafföljd för hela förrättningen. Innan sammanträde avslutas, skall protokollet för detsamma erhålla slutlig avfattning. Meddelat beslut skall uppläsas. Förrättningsmannen skall underteckna protokollet och därå anteckna dagen, då det är uppsatt. Lag (1954:197). 32 § Förrättningsmannen och hans biträden samt gode männen må, där sådant är för förrättningen erforderligt, efter därom i god tid gjord tillsägelse hos vederbörande fastighets ägare eller innehavare, övergå ägor, verkställa stakning eller mätning å marken, undersökning av grund och annan dylik åtgärd. Därvid skall iakttagas, att skada å växande gröda samt nedhuggning eller skadande av träd såvitt möjligt undvikas. Ej må i trädgård, annan därmed jämförlig plantering eller park utan ägarens lov träd skadas eller fällas. Har genom åtgärd, som i första stycket avses, skada uppkommit och vill den, som skadan led, därför njuta gottgörelse, framställe han före förrättningens avslutande sitt yrkande hos förrättningsmannen, vilken har att med gode männen, om han av sådana biträdes, uppskatta skadan; och gälle om ersättning för skadan vad i 21 § andra stycket rörande kostnad för förrättning finnes stadgat. 33 § Vid förrättning skall i förekommande fall företagas sådan prövning, som i 1 § andra stycket sägs, samt efter omständigheterna tillses: huruvida väg för fastighet må byggas över annan fastighets område; huru väg skall byggas till läge, sträckning, bredd, byggnadssätt och anordning i övrigt; inom vilken tid byggande av väg skall vara slutfört; huruvida för fastighet skall upplåtas rätt att begagna befintlig väg; huruvida rätt, som för fastighet upplåtes att begagna väg, skall begränsas på sätt i 8 § sägs; vilka fastigheter, som skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande eller underhåll eller i vinterväghållning, och huru stor andel av skyldigheten, som skall åligga envar fastighet (andelstal), ävensom, där någon av de väghållningsskyldiga fastigheternas rätt att begagna vägen begränsas till viss årstid eller viss tid, huru väghållningsskyldigheten skall beträffande övrig del av året eller efter den bestämda tidens utgång mellan de övriga väghållningsskyldiga fördelas; huruvida arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning skall av de väghållningsskyldiga utföras gemensamt eller efter vägdelning samt, i senare fallet, huru delningen skall verkställas; huruvida för fastighet skall upplåtas rätt, som i 13 § omförmäles, skolande, där vid förrättning verkställes vägdelning, alltid i sammanhang därmed till prövning upptagas frågan om upplåtelse av rätt att taga väghållningsämnen erfordras eller icke; å vilket eller vilka ställen, i vilken omfattning och på vad sätt jämlikt 13 § upplåten rätt må utövas samt huruvida ett till hämtning av väghållningsämnen vid förrättningen bestämt ställe må för enahanda ändamål nyttjas av ägaren eller eljest av annan än den eller de fastigheter, för vilka rättigheten sålunda upplåtes; huruvida och i vad mån inskränkning skall jämlikt 14 § föreskrivas i rätt att å väg bibehålla eller uppsätta grind eller led; huruvida ersättning enligt 9 § första eller andra stycket, 13, 14, 22 eller 32 § skall gäldas samt till vilket belopp eller, i den mån ersättning enligt 13 § ej bestämmes till visst belopp, efter vilka grunder ersättningen skall beräknas; huruvida och på vad sätt ersättning, som här nämnts, skall mellan flera fastigheter till utgörande fördelas; huruvida ersättning enligt 9 § tredje stycket skall utgå, med vilket årligt belopp ersättningen skall gäldas ävensom, där vägdelning skett och eljest i förekommande fall, huru beloppet skall fördelas mellan flera till ersättningen berättigade; huru utgifterna för förrättningen skola mellan flera sökande eller andra sakägare i enlighet med stadgandena i 21 § fördelas. 34 § Förrättningsmannen skall söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstadkomma förening; och varde, där i viss fråga förening sker, särskild avhandling därom upprättad samt av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres, underskriven och medelst förrättningsmannens och närvarande gode mäns påskrift vitsordad. Avhandlingen skall bifogas protokollet över förrättningen. Rörer förening fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende, skall, ändå att dess ombud därå ingått, föreningen i avseende å fastigheten ej gälla, med mindre den varder av vederbörande myndighet godkänd. Angår förening fråga om byggande av väg i fall, som i 4 § andra stycket avses, vare föreningen ej gällande utan att den prövas överensstämma med de i nämnda stycke givna stadganden. Ej heller vare förening gällande, där den finnes uppenbarligen till skada för fastighet betunga densamma med förpliktelse i avsevärt högre grad än vad enligt de i detta kapitel stadgade grunder skall åligga fastigheten. Åberopas vid förrättning enligt detta kapitel av någon sakägare mellan honom och annan sakägare gällande avtal rörande fråga, som vid förrättningen skall prövas, varde enahanda verkan tillerkänd avtalet, som om dessa sakägare vid förrättningen ingått förening i överensstämmelse med avtalets innehåll; dock skall sakägare icke vid förrättning anses bunden av tidigare avtal, såframt efter avtalets ingående inträtt ändrade förhållanden, som på frågan i synnerlig mån inverka, ej heller där avtalet avser väghållningsskyldighet och tio år förflutit från det avtalet slöts. Prövning enligt denna paragraf av fråga om verkan av förening eller avtal ankommer på förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes. 35 § I den mån ej enligt 34 § gällande förening mellan sakägarna kan åstadkommas eller tidigare ingånget avtal skall läggas till grund för avgörandet, varde saken jämlikt de i detta kapitel stadgade grunder prövad av förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes; och skola de, sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit behörigen utredda, ändå att frågorna skola avgöras i enlighet med förening eller avtal, på grund av vad i ärendet förekommit avgiva skriftligt utlåtande i saken, vilket för sakägarna skall uppläsas och framläggas. Ej må i utlåtandet föreskrivas åtgärd, för vars vidtagande fordras offentlig myndighets tillstånd, med mindre sådant tillstånd inhämtats. Sedan utlåtandet framlagts, eller då förrättning, sedan sammanträde därunder ägt rum, skall inställas, skall förrättningen förklaras avslutad med tillkännagivande vid vilken domstol talan mot förrättningen må fullföljas samt vad enligt 37 § skall iakttagas för sådan talans bevarande. Innebär utlåtandet att jämlikt vad i 50 § sägs två eller flera fastigheter skola utgöra en samfällighet för gemensam väghållning, skall förrättningsmannen föranstalta därom att efter förrättningens avslutande i sammanhang därmed å förrättningsstället hålles sammanträde med vederbörande för antagande av stadgar och utseende av styrelse för samfälligheten. Vid sammanträdet skall förrättningsmannen leda förhandlingarna samt framlägga förslag till stadgar. 36 § Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 35 § omförmälda utlåtande samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga vid förrättningen upprättade handlingar ävensom kopia av karta, där sådan vid förrättningen upprättats, skola av förrättningsmannen inom tjugu dagar eller, om vägen eller största delen därav är belägen inom något av rikets fyra nordligaste län, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande överlämnas till ordföranden i styrelse, varom i 50 § förmäles, eller där sådan styrelse ej är tillsatt, till någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna eller, om dessa ej äro ense, av förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes, utses att mottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos den, som sålunda mottagit dem, tillgängliga för envar, som åstundar att granska eller avskriva desamma. Kvitto å handlingarnas mottagande skall vidfogas huvudskriften av förrättningsutlåtandet. Förrättningsmannen skall inom tid, som i första stycket sägs, om dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta länets lantmäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 § skall redovisas till en sådan nämnd som avses i 19 § fjärde stycket, denna nämnd. Har i fall, som avses i 19 § andra stycket, till förrättningsman förordnats annan än den förrättningslantmätare som handlägger fastighetsregleringen, skall den senare underrättas. Lag (1991:1674). 37 § Klagan över förrättningen må av sakägare föras genom besvär hos den fastighetsdomstol, inom vars domkrets vägen eller största delen av densamma är belägen. Besvären skola ingivas till domstolen inom fyrtiofem dagar eller, om vägen eller största delen därav är belägen inom något av rikets fyra nordligaste län, inom sextio dagar från den dag då förrättningen förklarats avslutad, klaganden dock obetaget att på eget äventyr med posten insända besvären så tidigt att de före sagda tids utgång komma domstolen tillhanda. Den, som vid förrättningen begärt ersättning enligt 32 §, äge, ändå att han ej är sakägare, rätt att vad denna ersättningsfråga angår fullfölja talan mot förrättningen på sätt och inom tid, varom i första stycket sägs. Dylik talerätt tillkomme ock sakkunnigt biträde såvitt rörer av honom vid förrättningen fordrad ersättning enligt 22 §. Lag (1971:1049). 38 § När besvär enligt 37 § blivit anförda, skall fastighetsdomstolen genast därom underrätta förrättningsmannen, vilken har att skyndsamt till domstolen insända förrättningsprotokollet och övriga förrättningen rörande handlingar jämte karta, där sådan upprättats. Förrättningsmannen vare pliktig att, där domstolen så prövar nödigt, inställa sig vid domstolen för att höras i målet. Ersättning för inställelsen skall förskjutas av klaganden, och pröve domstolen i slutliga utslaget, huruvida beloppet skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part. I fråga om förfarandet i målet och talan mot däri meddelade beslut gälle i tillämpliga delar bestämmelserna om fastighetsbildningsmål i 16--18 kap. fastighetsbildningslagen (1970:988). Lag (1971:1049). 39 § Efter det mål, som i 38 § sägs, blivit genom lagakraftägande dom avgjort, skall förrättningsakten översändas, där målet återförvisats till förrättningsmannen, till denne men eljest till länets lantmäterikontor eller, om vägen varom fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmelser för stad äga tillämpning, till den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom plan- och byggnadsväsendet för att där förvaras. Avskrift av dom i målet skall, evad domen vunnit laga kraft eller inte, översändas till nämnda lantmäterikontor eller till nämnden ävensom till förrättningsmannen och den, som jämlikt 36 § har att förvara avskrift av förrättningshandlingarna. Har i fall, som avses i 19 § andra stycket, till förrättningsman förordnats annan än den förrättningslantmätare som handlägger fastighetsregleringen, skall avskrift av domen översändas till den senare. Föres ej talan mot förrättningen, har förrättningsmannen att insända förrättningsutlåtandet till fastighetsdomstolen, vilken åteckne detsamma bevis, att besvär ej anförts; och åligge det förrättningsmannen att, sedan utlåtandet återställts till honom, inom fyra månader efter förrättningens avslutande översända förrättningsakten till den myndighet, hos vilken, enligt vad i första stycket sägs, akten skall förvaras. Där förrättningen avser väg, som är belägen dels i stad eller samhälle, varom i första stycket förmäles, och dels å egentliga landsbygden, skall förrättningsmannen verkställa avskrift av förrättningshandlingarna, vilken avskrift skall åtfölja akten, tills densamma inlämnats till förvar hos den kommunala nämnden eller lantmäterikontor; och åligge det den av dessa myndigheter, som mottagit akten, att därom teckna bevis å avskriften och översända denna till den andra av ifrågavarande myndigheter. I fall, som i detta stycke avses, varde, då avskrift av dom, efter ty ovan är sagt, skall översändas till nämnden eller lantmäterikontoret, dylik avskrift tillställd dem båda. Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet att redovisa förrättningsakt och andra honom enligt denna lag åliggande uppgifter, därom förordnar regeringen. Närmare anvisningar till ledning för förrättningsmän vid handläggning av förrättningar utfärdar regeringen eller den regeringen förordnar. Lag (1991:1674). 40 § Föres ej talan mot förrättning enligt detta kapitel så som i 37 § sägs, gånge det därvid meddelade utlåtandet i verkställighet såsom lagakraftägande dom. Beträffande rätt att begagna väg, som redan finnes anlagd, samt skyldighet att fullgöra underhåll eller vinterväghållning av sådan väg skall vad i fastighetsdomstols dom bestämts, ändå att talan däremot föres, omedelbart lända till efterrättelse, såframt ej fastighetsdomstolen eller högre rätt, där saken är anhängig, annorledes förordnar. På yrkande av part må fastighetsdomstolen, där särskilda skäl därtill äro, förordna, att jämväl vad i dess dom bestämts rörande rätt att bygga väg över annans mark eller rätt, som i 13 § avses, må verkställas utan hinder av att domen icke vunnit laga kraft. Den, som söker verkställighet av dom, som inte har vunnit laga kraft, skall ställa säkerhet för den gottgörelse för skada genom verkställighetsåtgärden, som kan komma att utdömas, om domen ändras. I fråga om sådan säkerhet gäller 2 kap. 25 § och 27 § första stycket utsökningsbalken. Att vad genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämts i vissa hänseenden skall verkställas i särskild ordning följer av vad nedan i 41 och 49 §§ samt angående vägsamfällighet stadgas. Lag (1981:853). 41 § Skall väg byggas så att den korsar eller eljest berör allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller flottled, vare förvaltningen av denna andra trafikled berättigad att ombesörja därav föranledda anordningar samt pliktig att, om förvaltningen ej själv verkställer detta arbete, övervaka detsamma och, där anordningarna icke utföras på ett för trafiken betryggande sätt, i god tid anmäla förhållandet hos vederbörande myndighet, som äger meddela erforderliga föreskrifter. 42 § Har genom förrättning eller dom å fastighet lagts skyldighet att deltaga i väghållning utan att föreskrift lämnats rörande rätt att för fastigheten begagna vägen, vare så ansett som om dylik rätt blivit genom förrättningen eller domen fastställd att gälla så länge fastigheten sålunda ålagd väghållningsskyldighet består. Dock skall, där å fastigheten lagts skyldighet att deltaga endast i vinterväghållning, därav icke anses följa rätt att nyttja vägen den tid mark är bar. 43 § Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra om bättre rätt till vad såsom ersättning enligt 9, 13, 14 eller 32 § skall utgå, skall den tvist hänvisas till särskilt utförande i vanlig ordning. 44 § Är ersättning enligt 9 § första eller andra stycket, 13 § eller 14 § bestämd att utgå på en gång men saknas föreskrift om tid för betalningen, skall denna fullgöras inom ett år efter det frågan om ersättningsskyldigheten slutligen avgjordes. Evad nämnda skyldighet hänför sig till allenast en fastighet eller blivit mellan flera fördelad, må ej arbete å annans mark verkställas eller åtgärd till förfång för annan vidtagas, innan ersättningens hela belopp blivit erlagt. Har ersättning för rättighet, som i 9 eller 13 § avses, bestämts att utgå med visst årligt belopp, må rättigheten icke under något år tagas i bruk, innan beloppet för samma år gäldats. 45 § Skall ersättning enligt 9 § första eller anda stycket erläggas på en gång och bliver den ej till fullo gulden inom ett år efter betalningstidens utgång, vare vad genom förrättningen eller domen rörande vägen föreskrivits i sin helhet förfallet. Därest ersättning enligt 13 eller 14 §, vilken bestämts att utgå på en gång, icke gäldats inom betalningstiden, vare frågan om den rätt, ersättningen avser, förfallen. Är vad genom förrättning eller dom rörande väg bestämts i sin helhet förfallet till följd av en eller flera sakägares underlåtenhet att fullgöra sin ersättningsskyldighet, åligge det denne eller dessa sakägare, en för alla och alla för en, att slutligen vidkännas kostnaderna för förrättningen. 46 § Försummar någon att i vederbörlig ordning gälda ersättning enligt 9 § första eller andra stycket, 13 § eller 14 §, som bestämts att utgå på en gång, och har annan, vilkens rätt är beroende av att förpliktelsen fullgöres, helt eller delvis förskjutit beloppet, njute denne utmätning hos den försumlige för vad sålunda för hans räkning utgivits, såframt ersättningens hela belopp erlagts inom betalningstiden eller, där fråga är om ersättning enligt 9 § första eller andra stycket, inom ett år efter betalningstidens utgång. 47 § Den, som för honom tillerkänd rätt att begagna väg i förskott för visst år erlagt ersättning jämlikt 9 § tredje stycket, må, där han styrker att han under året själv botat brist i vägens underhåll, berättigas att efter ty skäligt prövas återbekomma ersättningsbeloppet eller del därav. Krav därå skall vid talans förlust framställas inom en månad efter årets utgång. 48 § För att övervaka byggandet av samt underhållet och vinterväghållningen i fråga om väg, som gjorts till föremål för vägdelning, skall, där någon av väglottshavarna det fordrar, anställas särskild ojävig tillsyningsman. Bliva väglottshavarna ej ense om valet av tillsyningsman, skall sådan på anmälan utses av länsstyrelsen. Länsstyrelsen bestämme ock, där så påkallas, vad arvode bör tillkomma tillsyningsmannen och huru arvodet bör mellan väglottshavarna till utgörande fördelas, allt efter ty skäligt prövas. Tillsyningsmannen entledigas av väglottshavarna, såvida de därom äro ense. I annat fall må frågan av envar av den underställas prövning av länsstyrelsen, som förordnar efter omständigheterna. Vad ovan i första och tredje styckena stadgats om väglottshavare skall, där fastighets väghållningsskyldighet jämlikt 5 § eller på grund av nyttjanderättsavtal skall fullgöras av annan än fastighetens ägare, tillämpas såväl å ägaren som å den skyldigheten åligger. Lag (1954:197). 49 § Försummar väglottshavare att vederbörligen bygga eller underhålla sin väglott eller fullgöra vinterväghållning därå och bättrar han ej ofördröjligen efter tillsägelse, skall tillsyningsman, som i 48 § omförmäles, hålla syn genom två ojävige män, av vilka den ene skall vara nämndeman i domsaga eller i fastighetsdomstol eller god man vid fastighetsbildningsförrättningar. Varder vid synen, till vilken den försumlige skall i god tid kallas, bristen vitsordad, uppskatte synemännen i penningar kostnaden för dess botande. Därefter äge tillsyningsmannen erhålla utmätning hos den försumlige för det uppskattade beloppet jämte synekostnaderna samt vare pliktig att, i den mån medel sålunda för ändamålet tillhandahållits honom, ofördröjligen ombesörja utförande av det eftersatta arbetet. Nöjes ej väglottshavaren åt synen eller honom påförda synekostnader, instämme sitt klander till allmän underrätt i orten inom tre månader efter utmätningen eller vare sin talan kvitt. Vad i första stycket angående syn stadgats utgöre icke hinder för tillsyningsmannen att, därest väglott ej ofördröjligen efter tillsägelse bättras, genast bota befintlig brist. Har så skett, njute han av den försumlige skälig gottgörelse för arbetet, i den mån detta visas hava varit erforderligt för väglottens försättande i laggillt skick. Lag (1971:1049). Om vägsamfällighet 50 § Har genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämts, att arbete med vägs eller väglotts byggande, underhåll eller vinterväghållning skall för två eller flera fastigheter utföras gemensamt, och äro ej fastigheterna i samme ägares, eller i fall som i 5 § tredje stycket avses, samme innehavares hand, skola fastigheterna utgöra en samfällighet för handhavandet av den gemensamma väghållningen och därmed förenade angelägenheter. Ej må dylik vägsamfällighet utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda angivna ändamål. För samfälligheten skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. De väghållningsskyldigas rätt att besluta i samfällighetens angelägenheter utövas å sammanträde. 51 § Stadgar för vägsamfällighet skola angiva: samfällighetens benämning, som skall innehålla ordet vägsamfällighet och däri ordet förening ej må ingå; samfällighetens ändamål under hänvisning till de beslut, som meddelats om väghållningens utförande och delaktigheten däri; huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet; huru revision av styrelsens förvaltning skall ske; tiden för räkenskapsavslutning; huru ofta ordinarie sammanträde med de väghållningsskyldiga skall hållas; det sätt, varpå kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden skola bringas till de väghållningsskyldigas kännedom, ävensom den tid före sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna; så ock vad i övrigt kan finnas nödigt. Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller annan lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt, för vilken skyldighet att ingå i samfälligheten framdeles kan inträda. Stadgarna skola för att bliva gällande granskas och fastställas av länsstyrelsen. Beslutad ändring av stadgarna äge ej giltighet, förrän den blivit av länsstyrelsen fastställd. 52 § Styrelse för vägsamfällighet skall bestå av en eller flera här i riket bosatta personer och hava sitt säte i den ort, där vägen eller största delen därav är belägen. Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av de väghållningsskyldiga. Val av ledamöter i styrelsen eller ändring i dess sammansättning skall snarast anmälas hos den statliga lantmäterimyndigheten. Har styrelseledamot avgått eller den tid, för vilken han blivit vald, gått till ända utan att anmälan om nytt val skett, och är styrelsen med kvarstående ledamöter ej beslutför, eller saknas eljest behörig styrelse, skall länsstyrelsen på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende av att styrelse finnes, förordna syssloman att, intill dess efter inkommen anmälan om verkställt val förordnandet återkallas, antingen ensam eller jämte de styrelseledamöter, som må finnas, förvalta samfällighetens angelägenheter och företräda samfälligheten på sätt om styrelse finnes nedan stadgat. Syssloman njute av samfälligheten arvode, som bestämmes av länsstyrelsen. Den statliga lantmäterimyndigheten skall föra en förteckning över vägsamfälligheter. Förteckningen skall innehålla uppgifter om styrelsernas sammansättning och om förordnade sysslomän. Lag (1995:1399). 53 § I fall, som i 50 § avses, må ej, innan stadgar fastställts och anmälan om styrelseval skett eller syssloman jämlikt 52 § fjärde stycket förordnats, arbete å annans mark verkställas eller eljest åtgärd till förfång för annan vidtagas. 54 § Styrelse för vägsamfällighet äge att i enlighet med denna lag, stadgarna och de väghållningsskyldigas beslut, där detta ej är mot stadgarna eller mot lag stridande, ombesörja den gemensamma väghållningen och i övrigt förvalta samfällighetens angelägenheter. Styrelsen äge att i allt vad som rör den gemensamma väghållningen själv eller genom ombud ej mindre i förhållande till tredje man handla å samfällighetens vägnar än även inför domstolar och andra myndigheter företräda samfälligheten. Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål, som rör samfälligheten, är stadgat i 11 kap. 15 § rättegångsbalken, och skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl då annat meddelande skall delgivas samfälligheten. Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är i stadgarna bestämt, den mening, om vilken vid styrelsesammanträde de flesta röstande förena sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid sammanträdet. Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och samfälligheten, ej heller angående avtal mellan samfälligheten och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällighetens. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten eller tredje man. 55 § Ledamöter av styrelse för vägsamfällighet, vilka genom att överskrida sin befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda de väghållningsskyldiga skada, svare för skadan en för alla och alla för en; svare ock på sätt nu nämnts för skada, som de genom överträdelse av bestämmelse i denna lag eller i gällande stadgar tillskynda tredje man. 56 § Å sammanträde, varom i 50 § förmäles, må rösträtt för envar av de väghållningsskyldiga fastigheterna utövas av den, som jämlikt 5 § har att svara för fullgörande av fastighetens förpliktelser, efter det andelstal, som är bestämmande för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten. Väghållningsskyldig, som icke gäldat förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt, intill dess betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än en tiondel av de väghållningsskyldigas sammanlagda, å sammanträdet företrädda andelstal. Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för annan deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och samfälligheten eller angående avtal mellan denna och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällighetens. Vad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot honom eller tredje man. Vid avgörande av fråga, som rör uteslutande sådan del av väghållningen, däri allenast vissa av de väghållningsskyldiga äro pliktiga att taga del, tillkomme endast dessa väghållningsskyldiga rösträtt. För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes för visst fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat på sätt ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning, i andra frågor gälle den mening, som biträdes av de flesta röstande, eller, om jämväl antalet röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet. Över beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens försorg föras protokoll, vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet skall vara för de väghållningsskyldiga tillgängligt. Kallelse till sammanträde skall, där ej i gällande stadgar annorledes bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga väghållningsskyldiga minst en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras i den eller de ortstidningar som vägsamfälligheten bestämmer. Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla de väghållningsskyldiga till extra sammanträde. Varder sådant sammanträde för uppgivet ändamål påfordrat av minst en femtedel av de väghållningsskyldiga eller det mindre antal, som må vara i stadgarna bestämt, skall sammanträde av styrelsen utlysas. Lag (1977:688). 57 § Underlåter styrelse för vägsamfällighet att i föreskriven ordning kalla de väghållningsskyldiga till ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej senast två veckor efter påfordran, som i 56 § sista stycket sägs, utlyst extra sammanträde att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan ske, eller finnes ej behörigen utsedd styrelse, då skall, för den händelse ej i stadgarna bestämmelse finnes för dylikt fall, kallelse, som utfärdas av minst en femtedel av de väghållningsskyldiga, äga samma giltighet som kallelse av styrelsen. 58 § Menar medlem av vägsamfällighet att beslut, som fattats å sammanträde, icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av samfälligheten, äge tala därå genom stämning å styrelsen inom trettio dagar från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan mot beslutet förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda förordnar. Talan som ovan nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte. Dylik talan må, i fall då rösträtt å sammanträde för fastighet utövas av dess innehavare, föras ej mindre av denne än även av fastighetens ägare. Samma befogenhet tillkomme nyttjanderättshavare, vilken enligt avtal har att fullgöra ägares förpliktelser mot samfälligheten. Lag (1954:197). 59 § För förbindelse, som vägsamfällighet ådragit sig, svare de fastigheter, vilka vid tiden för förbindelsens uppkomst hade att deltaga i kostnaderna för den gren av samfällighetens verksamhet, till vilken förbindelsen är att hänföra, efter de andelstal, som vid nämnda tid voro gällande med avseende å väghållningsskyldigheten inom denna verksamhetsgren. Uppkommer brist hos någon av de sålunda ansvariga, vare bristen fördelad mellan de övriga av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund. Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras gällande endast av vägsamfälligheten, och har förty fordringsägaren att för betalning söka denna. Att fastighet, som efter förbindelsens uppkomst inträtt i samfälligheten, kan varda delaktig i ansvaret för förbindelsens fullgörande, därom stadgas i 66 §. 60 § Vägsamfällighets medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra inkomster, täckas genom uttaxering av bidrag i penningar. Till belopp och under villkor, som de väghållningsskyldiga å sammanträde bestämma, äger styrelsen upptaga lån, som, där det ej skall infrias inom ett år, skall återgäldas genom årlig amortering efter viss plan. Där egendom, som i 1 § andra stycket avses eller vars väghållningsskyldighet efter ty i 5 § tredje stycket sägs åvilar innehavaren i ägarens ställe, ingår i vägsamfällighet, må samfälligheten icke ikläda sig gäld, för vars betalning jämlikt 59 § nämnda egendom jämte annan har att svara, såframt ej för det å egendomen i första hand belöpande bidraget till gäldens betalning ställts pant eller borgen hos samfälligheten eller ock ett mot detta bidrag svarande belopp av från egendomen inbetalat förlag avsättes för dess andel i gälden. Sålunda avsatt belopp må ej användas eller tagas i mät för annat ändamål. 61 § För varje år skall vägsamfällighet upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fastställelse å sammanträde med de väghållningsskyldiga. Då i fråga om skyldigheten att deltaga i kostnaderna skilda regler gälla beträffande olika utgifter, skola med hänsyn därtill utgifterna uppdelas i grupper och inkomsterna beräknas särskilt för varje sådan grupp; och må i ty fall de medel, som inflyta för täckning av utgifter, för vilka vissa väghållningsskyldiga hava att svara efter vissa andelstal, icke sammanblandas med andra tillgångar eller användas eller tagas i mät för ändamål, till vilket bidrag skola utgå av andra väghållningsskyldiga eller efter andra delaktighetstal. Har väghållningsskyldig att bidraga till utgifterna inom flera dylika utgiftsgrupper, bör, där så ske kan, uttaxeringen av hans bidrag verkställas gemensamt för dessa grupper samt de av honom inbetalda bidragsmedlen, i den mån de ej åtgå till infriande av hans andel i förfallen gäld, fördelas mellan utgiftsgrupperna efter storleken av de bidrag, han i övrigt har att till dem lämna. 62 § Förslå ej de till samfälligheten influtna medel, som må för ändamålet användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen utan dröjsmål hos dem, som efter ty i denna lag stadgas häfta i ansvar för gälden, uttaxera och indriva bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens fullgörande. Prövas försumlighet härutinnan ligga styrelsens ledamöter till last, svare de för gälden en för alla och alla för en såsom för egen skuld. Är försumligheten uppenbar, förordne länsstyrelsen, på yrkande av fordringsägaren, syssloman att i styrelsens ställe och med rätt till arvode, som i 52 § sägs, uttaxera och indriva erforderligt belopp. Där i annat fall än i första stycket avses hos någon väghållningsskyldig uttaxerat bidrag ej kan indrivas eller det eljest efter fastställande av utgifts- och inkomststaten visar sig att de anvisade inkomsterna ej förslå, har styrelsen att till de väghållningsskyldiga hänskjuta frågan om ändring av staten. 63 § Uttaxering skall, där ej annan ordning finnes i stadgarna föreskriven, verkställas sålunda, att styrelsen upprättar och vid sammanträde till granskning framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp, som skall uttaxeras, vad därav enligt reglerna för delaktigheten belöper å varje bidragsskyldig samt tiden för inbetalningen. Förmenar väghållningsskyldig eller sådan nyttjanderättshavare, som omförmäles i 58 § tredje stycket, att den i längden verkställda uttaxeringen eller fördelningen ej är med lag överensstämmande, äge han genom stämning å styrelsen inom trettio dagar efter sammanträdet påfordra rättelse i den gjorda debiteringen. Talan, som nu nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte. Uttaxerat belopp skall, ändå att klandertalan väckts, inbetalas å tid, som av styrelsen bestämts, vid äventyr att, där ej rätten annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda ordning som om betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd. Är fastighet, som utträtt ur samfälligheten, likväl jämlikt 59 § ansvarig för densamma åvilande förbindelse och sker fördenskull uttaxering å fastigheten, skall den, som har att svara för betalningen av fastighetens bidrag, kallas till det sammanträde, vid vilket debiteringslängden framlägges för granskning; och gälle beträffande honom med avseende å behörighet att klandra debiteringen och förpliktelse att erlägga uttaxerat belopp vad ovan om väghållningsskyldig är sagt. Lag (1954:197). 64 § Upplösning av vägsamfällighet skall ske efter därom genom förrättning eller dom meddelat förordnande eller där eljest den gemensamma väghållningsskyldigheten i sin helhet upphört. Skall samfällighet upplösas, får kallelse sökas på dess okända borgenärer. Därvid äger bestämmelserna i lagen (1981:131) om kallelse på okända borgenärer motsvarande tillämpning. Ej må vägsamfällighet upplösas, innan all dess gäld blivit till fullo gulden eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos länsstyrelsen. Därest vid upplösning av vägsamfällighet dess tillgångar överstiga skulderna, varde överskottet, där ej annorledes i stadgarna bestämts, fördelat efter ty rättvist prövas mellan dem, som vid tiden för upplösningen äro medlemmar av samfälligheten. Lag (1981:137). Om verkan av ändring i de förhållanden, varå förrättning eller dom grundats 65 § Inträda, sedan fråga om rättighet eller skyldighet, som i 6--14 §§ avses, blivit genom förrättning eller dom avgjord, ändrade förhållanden, som på frågan i synnerlig mån inverka, må frågan återupptagas vid ny förrättning. Lag (1971:1049). 66 § Varder genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämt, att fastighet, som ingår i vägsamfällighet, icke vidare skall vara väghållningsskyldig eller att fastighet, som förut icke tillhört samfälligheten, skall deltaga i väghållningen, skall tillika vid förrättningen eller av domstolen prövas, huruvida av denna anledning ny samfällighet skall bildas och förty den äldre upplösas eller ock sistnämnda samfällighet äga bestånd oaktat den beslutade ändringen av väghållningsskyldigheten. Bestämmes att fastighet skall inträda i förut bestående vägsamfällighet, varde i samband därmed prövat, huruvida och intill vilket belopp fastigheten skall svara för förbindelser, som samfälligheten tidigare iklätt sig men ännu icke infriat. Ej må sålunda å fastighet läggas ansvar för förbindelse i vidare mån än som överensstämmer med de för skyldighet att bidraga till väghållning i detta kapitel stadgade grunder. 67 § Har genom förrättning eller dom enligt detta kapitel blivit bestämt angående rättighet eller skyldighet, som i 6--14 §§ avses, och varder sålunda berättigad eller förpliktad fastighet sammanlagd med annan fastighet eller delad, skall, intill dess annorledes i laga ordning bestämmes, rättigheten eller skyldigheten hänföras till den eller de nybildade fastigheterna. Skedde nybildningen genom delning och utfördes dessförinnan väghållningsarbetet gemensamt för den ursprungliga fastigheten och för annan fastighet, skall arbetet fortfarande utföras gemensamt, och skall av den ursprungliga fastighetens andelstal på var och en av de nybildade fastigheterna anses belöpa så stor del, som svarar mot åsatt taxeringsvärde. Stod den ursprungliga fastigheten efter vägdelning i ansvar för viss väglott, skall efter fastighetens delning väghållningsarbetet beträffande denna väglott utföras gemensamt för de nybildade fastigheterna. För sådant fall skall vad i detta kapitel är stadgat med avseende å gemensam väghållning, som genom förrättning eller dom föreskrivits, i tillämpliga delar lända till efterrättelse, och skola de nybildade fastigheternas taxeringsvärden vara bestämmande för skyldighetens fördelning dem emellan. Utan hinder av vad här ovan stadgats må ägare av någon av de nybildade fastigheterna så ock den, som jämlikt 5 § har att svara för dylik fastighet åvilande förpliktelse, som i denna paragraf avses, påkalla förrättning enligt 15 § med dem, som för de nybildade fastigheterna äga föra talan, för bestämmande enligt de i detta kapitel eljest stadgade grunder, huru ansvaret för den ursprungliga fastighetens förpliktelse skall fördelas mellan de nybildade fastigheterna. Vid sådan förrättning ingången förening mellan sakägarna vare icke gällande, med mindre den av förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes, prövas överensstämma med sistnämnda grunder. Befinnes vid förrättningen att någon av de nybildade fastigheterna icke har nytta av vägen och varder förty den ursprungliga fastighetens skyldighet fördelad endast mellan de övriga nybildade fastigheterna, förfalle därmed den sålunda från väghållningsskyldighet helt befriade fastighetens rätt att begagna vägen. Avskrift av handlingarna rörande förrättningen skall av förrättningsmannen inom den i 36 § föreskrivna tid för där avsett ändamål överlämnas till den, hos vilken övriga handlingar angående vägen skola, på sätt i samma lagrum sägs, hållas tillgängliga. 68 § Häftar fastighet jämlikt vad i detta kapitel stadgats i betalningsansvar för vägsamfällighets gäld och varder fastigheten sammanlagd med annan fastighet eller delad, övergår ansvaret å den eller de nybildade fastigheterna. Skedde nybildningen genom fastighetsdelning, skola de nybildade fastigheterna sinsemellan taga del i betalningsansvaret efter dem åsatta taxeringsvärden; uppkommer brist hos någon av dem, varde bristen efter nämnda beräkningsgrund fördelad mellan de övriga. 69 § Därest i fall, då enligt 67 eller 68 § taxeringsvärde skall vara bestämmande för nybildad fastighets andel i väghållningsskyldighet eller betalningsansvar, sådant värde icke åsatts fastigheten, äge länsstyrelsen på ansökan och efter verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga till grund för beräkningen. Mot länsstyrelsens beslut må talan icke föras. Lag (1971:586). Om behörig länsstyrelse m.m. 70 § Behörig länsstyrelse i frågor enligt detta kapitel är, där annat ej följer av vad i 27 § stadgats, länsstyrelsen i det län där vägen, varom fråga är, eller största delen därav är belägen. Länsstyrelsens beslut enligt 18, 19, 48, 51, 52 eller 62 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel överklagas, om beslutet inte skall stå fast enligt vad som särskilt föreskrivits ovan, hos regeringen. Lag (1995:1683). 3 Kap. Vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse. Allmänna bestämmelser. 71 § För område, inom vilket tätare bebyggelse har uppkommit eller kan väntas uppkomma inom nära förestående tid, får i den ordning nedan sägs förordnas, att de fastigheter, som i sin helhet eller till någon del är belägna inom området, skall utgöra en samfällighet */k/(vägförening)*/-k/ med ändamål att ombesörja och bekosta väghållning i fråga om de vägar, vilka förklaras skola anses såsom föreningens vägar, samt att handha de i föreningen ingående fastigheternas gemensamma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar. Finns inom en vägförenings område mark, som i en detaljplan där kommunen inte är huvudman för allmänna platser avsatts till annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta även iordningställande och underhåll av en dylik allmän plats. Vad i detta kapitel sägs om väg skall i tillämpliga delar gälla i fråga om en sådan allmän plats. Ej må föreningen utöva verksamhet, som är främmande för dess nu angivna ändamål, föreningen dock obetaget att ombesörja vägbelysning. Lag (1987:460). 72 § I vägförening skall icke ingå fastighet, vars inom föreningens område belägna del utgöres av allenast väg, gata, järnväg, spårväg eller kanal, så framt ej till sådan anläggning hörer inom området belägen byggnads-, lastage- eller upplagsplats eller dylikt samt fastigheten fördenskull prövas skola deltaga i föreningens väghållning. Lag (1954:197). 73 § Till vägförenings vägar skola efter prövning, som nedan sägs, hänföras erforderliga vägar för utfart från området eller för samfärdseln mellan olika delar av detsamma; dock icke 1) väg, som ej kan anses lämplig för områdets ändamålsenliga ordnande och bebyggande, eller 2) väg, som är till nytta endast för en ringa del av området, eller 3) väg, som icke är av synnerlig vikt för området och ej kan anläggas eller upplåtas till begagnande för de i föreningen ingående fastigheterna utan märkligt men för fastighet, vartill vägmarken eller vägen hörer. Vad ovan under 1) sagts utgöre icke hinder för att till föreningens vägar tills vidare hänföra väg, som är iståndsatt för begagnande och beräknas kunna under avsevärd tid vidmakthållas utan att därigenom områdets ändamålsenliga ordnande och bebyggande försvåras. Lag (1954:197). 74 § Vad rörande skyldighet att hålla väg eller rätt att begagna väg blivit genom förrättning, dom eller avtal bestämt utgöre icke hinder att hänföra vägen till föreningens vägar; och skall, där så sker, i stället för de äldre bestämmelserna tillämpas vad beträffande sådana vägar finnes i detta kapitel föreskrivet. Lag (1954:197). 75 § Då det slutligen har avgjorts att en väg skall byggas eller tas i anspråk såsom vägförenings väg, får föreningen mot ersättning för markupplåtelse och annat intrång lösa till sig rätt att för ändamålet begagna vägmarken eller den befintliga vägen. Medför vägens anläggande eller övertagande till väghållning även nytta för den som är berättigad till ersättning, skall hänsyn tas till det, när ersättningen bestäms. För rätt för föreningen att begagna en befintlig väg skall inte, om det inte föreligger särskilda skäl till det, betalas ersättning till fastigheter, som ingår i föreningen. Bestämmelser om att mark även i vissa andra fall får tas i anspråk utan ersättning finns i plan- och bygglagen (1987:10). Skall väg byggas så att den korsar eller eljest berör allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller flottled, äge vad i 41 § stadgats motsvarande tillämpning. Tarvas för vägförening rätt, som i 13 § avses, skall under där stadgade villkor dylik rätt för föreningen upplåtas. Över vägförenings väg må grind eller led ej bibehållas eller uppsättas med mindre därtill givits tillstånd i den ordning nedan sägs. Lag (1987:460). 76 § De i vägförening ingående fastigheterna skola, där ej nedan annorledes stadgas, bidraga till föreningens utgifter i förhållande till fastigheternas senast fastställda taxeringsvärden; och skall i ty fall, om sådant värde ej åsatts fastighet, bestämmas särskilt värde att, intill dess taxering skett, ligga till grund för beräkningen av fastighetens andelstal. Skulle i visst fall befinnas att, med hänsyn till fastigheternas nytta av vägarna samt fastigheternas förmåga att bära kostnader för väghållningen, den i första stycket angivna allmänna grunden för delaktigheten måste medföra mindre lämplig fördelning av väghållningsbördan än viss annan sådan grund, må sistnämnda grund fastställas att tillämpas i stället för taxeringsvärdena. Vid bedömande av lämplighetsfrågan skall iakttagas bland annat, att reglerna för delaktigheten skola vara av beskaffenhet att kunna utan avsevärd svårighet omedelbart tillämpas av vägföreningen även under växlande förhållanden med avseende å fastighetsindelningen och bebyggelsen inom området. Då särskilda omständigheter därtill föranleda, såsom att viss i föreningen ingående fastighet till betydande del av ägovidden faller utom föreningens område eller eljest drager jämförelsevis ringa nytta av den väghållning, föreningen har att ombesörja, eller att den för fastighetens räkning å föreningens vägar bedrivna trafiken i särskilt hög grad föranleder ökning av väghållningskostnaderna, må för fastigheten bestämmas visst lägre eller högre andelstal än vad som skulle följa av den allmänna grund för delaktigheten, som i första stycket stadgas eller med stöd av bestämmelserna i andra stycket fastställts att gälla beträffande föreningen. Verkställes inom föreningens område från fastighet avstyckning av ett flertal lägenheter till försäljning, må, där så befinnes skäligt, förordnas att denna fastighet så ock annan i föreningen ingående fastighet, som har samme ägare, skola i fråga om kostnaderna för byggande av viss eller vissa av föreningens vägar deltaga efter visst högre andelstal än det, som för sagda fastighets eller fastigheters delaktighet i övrigt är gällande. I ty fall må jämväl föreskrivas att i vägbyggnadskostnad skall inräknas ersättning enligt 75 § första stycket. Lag (1954:197). 77 § Rätt att begagna vägförenings väg, som föreningen anlagt eller övertagit till väghållning, tillkomme förutom envar av föreningens medlemmar jämväl annan fastighet, för vilken vägen är till nytta; men åligge det denna fastighet att årligen till föreningen erlägga avgift för vägens begagnande för fastighetens räkning, och må rättigheten icke under något år tagas i bruk, innan avgiften för samma år blivit gulden. Lag (1954:197). Om förrättning och dess prövning i länsstyrelsen. 78 § Finner länsstyrelsen anledning till antagande att förhållandena på viss ort inom länet påkallar att en vägförening bildas, skall frågan tas upp och handläggas vid förrättning i den ordning som föreskrivs i det följande. Detsamma skall gälla om en ägare till fastighet, som enligt en detaljplan helt eller till viss del skall användas till en sådan väg eller annan allmän plats, för vilken kommunen inte är huvudman, begär det och det inte är uppenbart onödigt. Rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare och i 5 § avsedd innehavare av fastighet, som saken förmenas angå, samt innehavare av nyttjande- eller servitutsrätt med avseende å fastigheten, envar i vad frågan rör hans rätt. Om förordnande av förrättningsman, biträde vid förrättningen av gode män samt utseende av sakkunnigt biträde åt förrättningsman gäller vad i 19 § första stycket, 20 § och 22 § första stycket första punkten sägs. Beträffande förrättningen i övrigt skola bestämmelserna i 23 §, 24 § första stycket, 25 § och 29--31 §§ äga motsvarande tillämpning, dock att underrättelse om tid och ställe för sammanträde städse skall tillställas en sådan nämnd som avses i 39 § första stycket samt att anteckning som omförmäles i 31 § andra stycket må underlåtas. Förrättningsmannen och hans biträden samt gode männen vare berättigade att erhålla tillträde till fastigheter och byggnader samt att därvid övergå ägor och anbringa märken eller signaler i vad det finnes erforderligt för uppdragets fullgörande, varvid skall iakttagas att skada å egendom såvitt möjligt undvikes. Förrättningsmannen och sakkunnigt biträde äge för uppdraget njuta ersättning med belopp som, där ej annorlunda är eller varder särskilt stadgat, på ansökan bestämmes av länsstyrelsen. Om ersättning åt god man gälle vad som är eller varder stadgat om gode män vid fastighetsbildningsförrättningar. Ersättning enligt femte stycket skall, liksom annan kostnad som föranleds av förrättningen, betalas av vägföreningen eller, om en vägförening inte kommer till stånd, av staten. Om en kostnad föranletts uteslutande av en viss sakägares yrkande eller bestridande, får dock, om så anses skäligt, sakägaren förpliktas att betala kostnaden. Lag (1991:1674). 79 § Förrättningsmannen skall tillse, att vid förrättningen förebringas sådan utredning angående bebyggelsen och förhållandena i övrigt inom det område, förrättningen avser, att på grund därav kan bedömas, huruvida vägförening bör bildas för att ombesörja väghållning inom området eller del därav. Finnes vägförening böra komma till stånd, skall särskilt utredas: huru föreningens område bör avgränsas; huruvida i föreningen bör ingå sådan byggnad eller industriell anläggning, som avses i 1 § andra stycket, eller sådan fastighet, som sägs i 72 §; vilka vägar som böra omfattas av föreningens väghållning samt när dessa vägar böra anläggas eller övertagas till väghållning av föreningen; huru dessa vägar böra utföras till läge, sträckning, bredd, byggnadssätt och anordning i övrigt; huruvida anledning förekommer att i enlighet med stadgandena i 76 § fastställa annan grund än taxeringsvärdena att gälla vid fördelning av väghållningsbördan eller att bestämma särskilt värde eller andelstal för viss fastighet samt vad i sådant hänseende bör föreskrivas; vilka föreskrifter som med hänsyn till samfärdselns behov och trafiksäkerheten böra gälla rörande vägarnas beskaffenhet den tid mark är bar och vintertiden; i vad mån och på vilka villkor det bör vara medgivet att hålla grind eller led över väg; huruvida för ändamålsenliga fullgörandet av väghållningsskyldigheten erfordras rätt, som i 13 § omförmäles, samt, därest sådan rätt finnes böra upplåtas, på vilket eller vilka ställen, i vilken omfattning och på vad sätt rättigheten bör få utövas ävensom huruvida sand-, grus-, jord- eller stentäkt, som anses böra upplåtas, må för sitt ändamål nyttjas av ägaren eller eljest av annan än föreningen. Förrättningsmannen skall i den utsträckning, som kan anses erforderlig, samråda med vägförvaltningen i länet samt med övriga myndigheter, lokala organ och sammanslutningar, vilka hava ett väsentlig intresse av sättet för vägfrågornas lösande. Närmare anvisningar till ledning för förrättningsmän vid handläggning av förrättningar utfärdar regeringen eller den regeringen förordnar. Lag (1975:677). 80 § Sedan vid förrättningen tillfälle beretts sakägarna att yttra sig samt erforderlig utredning verkställts, skall förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes, upprätta skriftligt utlåtande angående de i 79 § omförmälda frågorna. I utlåtandet skall tillika angivas, huru kostnaderna för förrättningen skola gäldas. Skall enligt utlåtandet vägförening bildas, utmärke förrättningsmannen å karta föreningens område och vägar. Vid utlåtandet skola i ty fall fogas dels förteckning över vägarna med uppgift om de fastigheter, å vilka vägarna äro belägna eller skola anläggas, dels ock förteckning över fastigheterna inom föreningens område med uppgift för varje fastighet om ägarens namn och hemvist jämte andelstal. Förteckningarna skola innehålla erforderliga hänvisningar till kartan. Utlåtandet skall innehålla besked, huruvida underställning skall äga rum enligt vad i 81 § första stycket sägs, samt uppgift om vad den, som vill anföra besvär över utlåtandet, har att iakttaga. Förrättningen skall avslutas med att utlåtandet framlägges för sakägarna å tid och plats som vid sammanträde bestämts; och skall utlåtandet därefter jämte övriga i andra stycket omförmälda handlingar å sådan plats vara utställt till granskning under den tid, som efter ty i 81 § sägs gäller för anförande av besvär över utlåtandet. Innan förrättningen avslutas, skall kungörelse om tiden och platsen, där utlåtandet kommer att hållas tillgängligt, införas i ortstidning samt översändas till en sådan nämnd som avses i 39 § första stycket. Sedan förrättningen avslutats, skall förrättningsmannen så snart ske kan till länsstyrelsen översända samtliga till förrättningen hörande handlingar jämte nödigt antal avskrifter av desamma. Lag (1991:1674). 81 § Finner länsstyrelsen med hänsyn till att samband råder mellan fråga, som förekommer vid förrättningen, och fråga, som handlägges av länsstyrelsen, eller av annan orsak lämpligt att utlåtandet underställes länsstyrelsens prövning, äger länsstyrelsen meddela föreskrift därom, såframt förrättningen ännu ej avslutats. Jämväl förrättningsmannen äger med gode männen, där han av sådana biträdes, besluta att utlåtandet skall underställas länsstyrelsens prövning. Sakägare och den kommunala nämnden får i händelse av missnöje med utlåtandet föra talan däremot hos länsstyrelsen genom besvär, som skola vara dit inkomna inom trettio dagar från den dag, då förrättningen avslutats. Lag (1991:1674). 82 § Skall ej underställning av utlåtandet ske och hava besvär ej anförts inom föreskriven tid, skall vid utlåtandet bero; och gånge detsamma i verkställighet i den ordning nedan stadgas. Lag (1954:197). 83 § I ärende, som genom underställning eller besvär bragts under länsstyrelsens prövning, har länsstyrelsen att föranstalta om den ytterligare utredning, som må anses erforderlig. Finnes utredningen icke böra äga rum hos länsstyrelsen, äge länsstyrelsen med undanröjande av utlåtandet återförvisa ärendet till förrättningsmannen. I annat fall skall länsstyrelsen, om skäl därtill föreligger, upprätta förslag till ändring av utlåtandet. Ändringsförslaget skall jämte avskrift av inkomna besvärsinlagor utställas till granskning å den plats, där utlåtandet varit utställt; och har länsstyrelsen att bestämma tid, inom vilken sakägare må till länsstyrelsen inkomma med erinringar mot förslaget. Utställandet skall kungöras på sätt i 80 § fjärde stycket sägs, och skall i kungörelsen intagas underrättelse om den tid, under vilken erinringar må avgivas. Rör ändring allenast viss eller vissa sakägares rätt, må i stället för vad nu föreskrivits avskrifter av ändringsförslaget och besvärsinlagorna tillställas dessa sakägare med tillkännagivande att de äga inom viss tid inkomma med erinringar. Ej må, med mindre i nu stadgad ordning tillfälle beretts sakägare att yttra sig, ändring göras i utlåtandet, såvitt angår hans rätt. Lag (1954:197). 84 § Då det slutligen har avgjorts att en vägförening skall bildas samt förrättningskartan har kompletterats i erforderlig mån, skall kopior av kartan samt avskrifter av förrättningsutlåtandet och av de förteckningar som nämns i 80 § jämte beslut, som kan ha meddelats över utlåtandet, av länsstyrelsen överlämnas till vägföreningen och lantmäterimyndigheten samt till en sådan nämnd som avses i 39 § första stycket. Lag (1995:1399). 85 § Sedan beslut meddelats i fråga, som avses i 79 §, må frågan, där sådant påkallas av ändrade förhållanden, upptagas till förnyad prövning. Har, sedan vägförening bildats, behovet av vägförhållandenas ordnande i enlighet med föreskrifterna i detta kapitel upphört, må föreningen upplösas. Beträffande förfarandet i ärende, som nu sagts, skall i tillämpliga delar gälla vad i 78--84 §§ sägs. Där med hänsyn till utredningens omfattning ny förrättning finnes ej erforderlig, äger dock länsstyrelsen företaga ärendet till avgörande utan att förrättning föregått. I ty fall skall länsstyrelsen föranstalta om utredning i ärendet samt bereda vägföreningen och envar annan, vars rätt är i fråga, tillfälle att yttra sig i ärendet. För utredningen äger länsstyrelsen anlita sakkunnigt biträde, och skall i fråga om ersättning till denne vad i 78 § femte och sjätte styckena sägs äga motsvarande tillämpning. Där vid handläggning av ärende, som avses i denna paragraf, kallelse eller annat meddelande skall delgivas ägare eller innehavare av fastighet, vilken ingår i vägförening, må delgivningen ske med föreningens styrelse, som har att ofördröjligen underrätta den eller de medlemmar av föreningen, vilka beröras av meddelandet. Lag (1954:197). Om behandlingen av ersättningsfrågor m.m. 86 § Kan överenskommelse ej träffas om sådan ersättning för upplåtelse eller annat intrång, som avses i 75 § första eller tredje stycket, skall vägföreningen genom stämning hänskjuta tvisten till domstols prövning. Målet anhängiggöres vid den fastighetsdomstol, inom vars domkrets vägen eller största delen av densamma är belägen. Den, som fordrar ersättning, stånde jämväl öppet att få tvisten prövad enligt vad nu sagts, dock ej då fråga är om ersättning enligt 75 § första stycket för markupplåtelse eller annat intrång av väg samt föreningen åtnjuter anstånd, som i 87 § omförmäles, med vägens byggande eller övertagande till väghållning enligt beslut, som meddelats innan ersättningskravet genom stämning väckes. Vägföreningen vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å målet, där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna. På begäran av vägföreningen bestämme fastighetsdomstolen, så snart ske kan efter det målet där anhängiggjorts, ett belopp, som föreningen må nedsätta till säkerhet för fullgörande av sin ersättningsskyldighet. Sedan föreningen hos länsstyrelsen nedsatt det sålunda bestämda beloppet, äge föreningen utan hinder av att ersättningsfrågan icke blivit slutligen avgjord taga vägmarken, vägen eller rättigheten i anspråk för avsett ändamål. Uppstår tvist om sådan rätt att begagna väg, som avses i 77 §, eller om beloppet av avgiften för begagnandet, må tvisten efter stämning hänskjutas till domstols prövning; och gälle därom vad i andra stycket sägs. I enahanda ordning må frågan upptagas till förnyad prövning, där ändrade förhållanden inträtt, som i synnerlig mån inverka på frågan. Lag (1971:1049). Om verkställighet. 87 § Underlåter vägförening att vederbörligen bygga eller underhålla någon av föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning därå, må länsstyrelsen, där densamma finner det med hänsyn till ortsförhållandena påkallat, så ock på begäran av ägare eller innehavare av fastighet, som icke ingår i föreningen men förvärvat rätt att begagna vägen, förelägga föreningen viss tid, inom vilken erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, att åtgärderna varda verkställda genom länsstyrelsens försorg på föreningens bekostnad. Där i fall, som i första stycket avses, på föreningen ankommande åtgärd, varav rätten att tillträda vägmarken eller vägen är beroende, icke vidtagits av föreningen, må länsstyrelsen förelägga densamma viss tid härför samt, om den tid försittes, förordna syssloman att för föreningen vidtaga nämnda åtgärd och hos föreningsmedlemmarna uttaga härför erforderliga bidrag. Syssloman njute av föreningen arvode, som bestämmes av länsstyrelsen. På framställning av vägföreningen äge länsstyrelsen medgiva föreningen anstånd tills vidare eller under viss tid med vägs byggande eller övertagande till väghållning. Beviljat anstånd må länsstyrelsen återkalla närhelst skäl därtill äro. Lag (1954:197). Om vägförenings organisation och förvaltning. 88 § För vägförening skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. Föreningens beslutanderätt utövas av medlemmarna å sammanträde. Stadgarna skola angiva föreningens benämning, som skall innehålla ordet vägförening, föreningens ändamål under hänvisning till de beträffande föreningen meddelade beslut, den ort, där styrelsen skall hava sitt säte, huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet, huru revision av styrelsens förvaltning skall ske, tiden för räkenskapsavslutning, huru ofta ordinarie föreningssammanträde skall hållas, sätt och tid för kallelse till sammanträde och sättet för andra meddelandens överbringande till delägarna ävensom vad i övrigt kan finnas nödigt. Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller anan lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt, för vilken skyldighet att ingå i föreningen framdeles kan inträda. Stadgarna och beslut om ändring däri skola för att bliva gällande granskas och fastställas av länsstyrelsen. Föreningens styrelse skall bestå av tre eller fem ledamöter, vilka skola vara här i riket bosatta. Styrelsen skall hava sitt säte inom den kommun, där föreningens område i sin helhet eller till största delen är beläget. En av styrelsens ledamöter utses av länsstyrelsen och må av föreningen åtnjuta arvode med belopp, som, där överenskommelse ej kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen; de övriga väljas av föreningen. Där vid förrättning enligt 78 § vägförening finnes böra komma till stånd, skall förrättningsmannen söka förmå sakägarna att ena sig om antagande av stadgar och utseende av ledamöter i styrelsen samt därvid för sakägarna framlägga förslag till stadgar. Hava, då beslut om bildande av vägförening vinner laga kraft, medlemmarna av föreningen ej enat sig om antagande av stadgar och utseende av ledamöter i styrelsen, meddele länsstyrelsen nödiga föreskrifter att gälla såsom stadgar intill dess bristen avhjälpts samt förordne den av länsstyrelsen utsedde ledamoten av styrelsen att mot arvode, som länsstyrelsen bestämmer, såsom syssloman förvalta föreningens angelägenheter och företräda föreningen på sätt om styrelse finnes nedan stadgat. Sysslomannen åligge att ofördröjligen utlysa sammanträde med föreningens medlemmar för antagande av stadgar och val av ledamöter i styrelsen. Å föreningssammanträde må rösträtt för fastighet, som ingår i föreningen, utövas av den, som enligt 5 § har att svara för fullgörande av fastighetens bidragsskyldighet, efter det andelstal, som efter ty i 76 § sägs skall vara bestämmande för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten. Beträffande styrelse och föreningssammanträde skola i övrigt stadgandena i 52, 54, 55, 56 och 57 §§ äga motvarande tillämpning, därvid skall iakttagas att styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen, endast av densamma må skiljas från sitt uppdrag. Menar medlem av vägförening, att beslut, som fattats å sammanträde, icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av föreningen, äge han hos länsstyrelsen föra talan mot beslutet genom besvär, som jämte det överklagade beslutet skola vara dit inkomna inom trettio dagar från beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan mot beslutet förlorad. Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar. Talan, som nu nämnts, må i fall, då rösträtt å sammanträde för fastighet utövas av dess innehavare, föras ej mindre av denne än även av fastighetens ägare. Samma befogenhet tillkomme nyttjanderättshavare, som enligt avtal har att fullgöra ägares förpliktelser mot föreningen. Lag (1954:197). 89 § Vägförenings medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra inkomster, täckas genom uttaxering å föreningens medlemmar av bidrag i penningar. Beträffande uttaxering skall vad i 63 § första stycket finnes stadgat äga motsvarande tillämpning. Förmenar medlem av vägföreningen eller nyttjanderättshavare, som omförmäles i 88 § sista stycket, att verkställd uttaxering eller fördelning å medlemmarna av uttaxerat belopp ej är med lag överensstämmande, äge han hos länsstyrelsen söka rättelse i den gjorda debiteringen genom besvär, som jämte styrkt avskrift av debiteringslängden skola vara dit inkomna inom trettio dagar efter det sammanträde, å vilket längden varit framlagd för granskning. Ändå att besvär sålunda anförts, skall å tid, som av föreningens styrelse bestämts, uttaxerat bidrag inbetalas, vid äventyr att, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda ordning som om betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd. Lag (1954:197). 90 § För vägförenings förbindelser svare de i föreningen ingående fastigheterna efter de andelstal, som äro gällande i fråga om väghållningsskyldigheten. Uppkommer brist hos någon av de ansvariga fastigheterna, vare bristen fördelad mellan de övriga av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund. Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras gällande endast av vägföreningen, och har förty fordringsägaren att för betalning söka denna. Är gälden klar och förfallen, skall styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs, utan dröjsmål uttaxera och indriva bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens fullgörande. För täckning av gäld, som under visst år uppkommit annorledes än genom sådan upplåning av medel, varom i 92 § förmäles, har styrelsen att, om gälden ej genast infrias, av inkomsterna under året avsätta det belopp, som kan beräknas åtgå till gäldens betalning. Sålunda avsatta medel må ej användas eller tagas i mät för annat ändamål. Skall föreningen upplösas, vare lag som i 64 § andra, tredje och fjärde styckena sägs. Lag (1954:197). 91 § För varje år skall vägförening upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fastställelse å föreningssammanträde. Där, med stöd av vad i 76 § fjärde stycket sägs, bestämts att särskilda andelstal skola gälla i fråga om vissa utgifter, äge vad i 61 § andra stycket är föreskrivet motsvarande tillämpning. Lag (1954:197). 92 § Vägförenings medlemmar skola årligen, var efter sitt andelstal, tillskjuta nödigt förlag samt, om förlaget ej förslår till täckande av årets utgifter, fylla bristen. Där vägförenings utgifter för vägbyggnad, för gäldande av ersättning enligt 75 § eller för annat ändamål, som ej är att hänföra endast till vägunderhållet, vinterväghållningen eller förvaltningen under året, beräknas bliva så betydande att de skäligen böra fördelas å flera år, må föreningen efter länsstyrelsens medgivande för täckning av viss del av dessa utgifter upptaga lån att återgäldas genom årliga amorteringar under flera, högst tio, år enligt viss av länsstyrelsen godkänd plan. Lag (1954:197). Om talan mot länsstyrelses beslut. 93 § Då länsstyrelse meddelat beslut i ärende, som avses i detta kapitel, skall, utom i fall som avses i fjärde stycket, genom länsstyrelsens försorg antingen underrättelse om beslutets innehåll i vederbörliga delar tillställas envar, som beslutet rörer, eller ock beslutet hållas tillgängligt på lämplig plats inom orten, varom kungörelse skall införas i ortstidning och översändas till en sådan nämnd som avses i 39 § första stycket. Länsstyrelsens beslut enligt detta kapitel i fråga om skyldighet för fastighet, som ingår i vägförening, att bidraga till föreningens utgifter, om skyldighet att gälda kostnad för förrättning eller utredning, om föreläggande som avses i 87 §, om fastställelse av stadgar eller av beslut om ändring däri, om meddelande av föreskrifter att gälla såsom stadgar, om förordnande eller entledigande av syssloman, om ersättning för uppdrag eller om beslut av vägförening får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel överklagas, om beslutet inte skall stå fast enligt vad som föreskrivits i fjärde stycket, hos regeringen. Beslut, varigenom länsstyrelse förordnat förrättningsman eller sakkunnigt biträde eller föreskrivit underställning av utlåtande, får inte överklagas. Detsamma gäller länsstyrelses beslut rörande fastställande av särskilt värde å fastighet eller beslut, varigenom förrättning återförvisats till förrättningsmannen. Att länsstyrelsens beslut i jävsfråga inte får överklagas, följer av bestämmelserna i 30 och 78 §§. Lag (1995:1683). 4 Kap. Skogsvägar. 94 § I fråga om väg, som huvudsakligen är avsedd för utforsling av skogsprodukter från skog (skogsväg), skola, förutom vad i 1 kap. finnes föreskrivet, de i 2 kap. meddelade bestämmelserna äga tillämpning med de avvikelser i särskilda fall som nedan stadgas. Lag (1952:234). 95 § Då särskilda skäl därtill äro, må vid fördelning av väghållningsskyldigheten för skogsväg mellan fastigheter, å vilka skog finnes, jämkning i de i 11 § stadgade grunderna ske med hänsyn till vad som kan finnas skäligt för främjande av god skogshushållning; dock må ej i något fall å fastighet läggas större andel än som svarar mot dess nytta av vägen. Lag (1952:234). 96 § Beträffande gemensam väghållning å skogsväg må, om det finnes lämpligen kunna ske, vid förrättning bestämmas, att uttaxering av bidrag för väghållning i första hand skall, helt eller till viss angiven del, ske i form av avgifter å skogsprodukter, som transporteras å vägen (vägavgifter). Även om så sker skola i vanlig ordning fastställas andelstal. Dessa skola dock ligga till grund för uttaxering endast i den mån det visar sig att den på dem belöpande kostnaden icke täckes av vägavgifter. Meddelas beslut enligt första stycket skall vid förrättningen även fastställas, till vilka högsta och lägsta belopp vägavgifter i olika fall må bestämmas. Därvid skola de för fördelning av väghållningsskyldigheten gällande grunderna iakttagas. Lag (1952:234). 97 § Vid förrättning må jämväl bestämmas, att sådan ersättning som avses i 9 § tredje stycket skall beträffande transport av skogsprodukter å skogsväg utgå i form av vägavgifter. Även i detta fall skall vid förrättningen fastställas, med vilka högsta och lägsta belopp sådana avgifter må uttagas. Lag (1952:234). 98 § Det åligger envar som äger begagna skogsväg för utforsling av skogsprodukter mot erläggande av vägavgift att, i den mån styrelsen för vägsamfälligheten det begär och å tid som styrelsen bestämmer, varje år till denna lämna skriftliga uppgifter om den mängd skogsprodukter han under det senaste året transporterat och den mängd han under det kommande året ämnar transportera på olika delar av vägen. Försummar någon att fullgöra honom enligt första stycket ålagd uppgiftsskyldighet, äger länsstyrelsen vid vite förelägga honom att fullgöra sådan skyldighet. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Lag (1995:1683). 99 § Har vid förrättning eller genom dom bestämts, att kostnad för väghållning skall gäldas medelst vägavgifter, må frågan därom eller om avgifternas högsta och lägsta belopp återupptagas vid ny förrättning, förutom i fall som i 65 § avses, sedan fem år förflutit från det frågan om avgifterna blivit genom förrättning eller dom avgjord eller efter den kortare tid som vid förrättning eller genom dom kan hava bestämts för avgifternas giltighet. Lag (1952:234). 5 Kap. Bestämmelser till främjande av trafiksäkerheten. 100 § Där det är påkallat för att tillgodose trafiksäkerheten får länsstyrelsen för viss enskild väg inom länet eller en del av en sådan väg förordna att det inom ett avstånd av högst tolv meter från vägbanans mitt inte får utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller utföras andra anläggningar eller vidtas andra sådana åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Vid korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mellan enskild väg och järnväg eller spårväg får förordnandet utvidgas att avse ett område, som begränsas av räta linjer mellan punkter belägna i vägarnas mittlinjer högst femtio meter från korsningen. Innan länsstyrelsen meddelar förordnande, som avses i första stycket, skall länsstyrelsen verkställa erforderlig utredning samt därvid bereda de väghållningsskyldiga eller för dem utsedd styrelse, markägare och andra, som hava ett väsentligt intresse av frågan, tillfälle att muntligen eller skriftligen yttra sig i ärendet. Om meddelat förordnande skall, utöver den underrättelse angående förordnandet som sker enligt allmänna bestämmelser, meddelande intagas i ortstidning. Därjämte skall förordnandet införas i länets författningssamling. Lag (1987:460). 101 § Finnes å markområde, beträffande vilket meddelats förordnande varom i 100 § stadgas, stängsel, upplag eller annan därmed jämförlig anordning, som prövas medföra fara för trafiken, må länsstyrelsen förelägga den som har att svara för anordningen att bortskaffa densamma eller vidtaga sådan åtgärd med avseende därå, att faran undanröjes. Vad i 100 § andra stycket sägs skall därvid äga motsvarande tillämpning. Vid meddelande av föreläggande enligt första stycket må vite utsättas. Lag (1954:197). 102 § Har en ansökan om tillstånd enligt 100 § första stycket inte bifallits och medför detta att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av en fastighet, är fastighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade till ersättning av staten för den skada som de lider härigenom. Ersättning enligt första stycket skall bestämmas att utgå på en gång. Ersättningen får dock, om särskilda skäl föreligger, på begäran antingen av staten eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt belopp med rätt för staten eller den ersättningsberättigade att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden. Vad som i fråga om ersättning har avtalats eller uppenbarligen har förutsatts skola gälla mellan staten och sakägare skall gälla även mot den som efter det att rätten till ersättning uppkom har förvärvat sakägarens rätt med avseende på fastigheten. Lag (1987:460). 103 § Är fastighetsägare jämlikt 102 § tillkommande ersättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom inskränkningen i förfoganderätten undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om fördelning och utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat för det fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes genom expropriation. Om en borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att nedsättning inte har skett, har han rätt till gottgörelse av staten för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär lider förlust därigenom att en ersättning blivit för lågt beräknad och den till följd av överenskommelse mellan staten och den ersättningsberättigade eller av annan anledning inte prövats av domstol. Lag (1987:460). 104 § Den som på grund av föreläggande enligt 101 § har bortskaffat eller ändrat en befintlig anordning vid väg är berättigad till ersättning av staten för sina kostnader för detta och för den skada i övrigt som genom åtgärden kan ha uppkommit för honom. Ersättningen skall bestämmas att utgå på en gång. Lag (1987:460). 105 § Den som vill göra anspråk på ersättning enligt 102, 103 eller 104 § skall göra framställning därom hos länsstyrelsen. Kan överenskommelse inte träffas om ersättningen, har den som gjort framställningen att instämma sin talan till den fastighetsdomstol, inom vars domkrets den mark som berörs av förordnandet eller föreläggandet är belägen. Även staten kan begära prövning av ersättningsfrågan. I fråga om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersättning gäller expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Om ett yrkande om ersättning i mål, som inte har anhängiggjorts av staten, ogillas, skall i stället 15 kap. 6 § plan- och bygglagen (1987:10) tillämpas i fråga om rättegångskostnaderna. Lag (1987:460). 106 § Länsstyrelsen får vid vite förelägga den som uppfört byggnad eller vidtagit annan åtgärd i strid mot förbud enligt 100 § att undanröja eller ändra det utförda. Kronofogdemyndigheten får meddela särskild handräckning till rättelse i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning får göras av en nämnd som avses i 39 § första stycket samt av en ägare eller innehavare av fastighet, som får begagna vägen. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning. Efterkoms ej föreläggande, som meddelats med stöd av 101 §, skall på anmodan av länsstyrelsen kronofogdemyndigheten föranstalta om att åtgärden vidtages. Lag (1994:1415). 107 § Länsstyrelses beslut enligt 100 eller 101 § eller om föreläggande enligt 106 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Annat beslut av länsstyrelse enligt detta kapitel får överklagas hos regeringen. Beslut enligt detta kapitel skall, om inte annat förordnas, gälla även om beslutet överklagas. Lag (1995:1683). Övergångsbestämmelser 1939:608 Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1940. Genom denna lag upphäves, med de begränsningar som nedan stadgas, lagen den 29 juni 1926 (nr 352) om enskilda vägar. Ändå att förrättningsförfarande enligt sistnämnda lag inletts före nya lagens ikraftträdande, skall, med iakttagande av vad nedan i femte stycket sägs, nya lagen tillämpas å ärendets prövning och fortsatta handläggning, såframt ej förrättningen blivit före nämnda tidpunkt förklarad avslutad, i vilket fall äldre lag skall bliva tillämplig å åtgärd, som därefter företages. Är rättighet eller skyldighet med avseende å väg genom förrättning, dom eller eljest bestämd enligt äldre lag, skall, där annat ej följer av 74 § i nya lagen eller av vad nedan föreskrives, beträffande det sålunda uppkomna rättsförhållandet fortfarande tillämpas vad därom vid tiden för nya lagens ikraftträdande finnes stadgat. Har fastighet, vars väghållningsskyldighet bestämts i enlighet med äldre lag, blivit delad, skall fråga, som avses i 38 § fjärde stycket i lagen den 29 juni 1926, där ej förrättning för frågans prövning förklarats avslutad före nya lagens ikraftträdande, därefter handläggas i den i nya lagen stadgade ordning, men vare frågan bedömd enligt den äldre lagen, och skall förty väghållningsskyldighet, som i ärendet ålägges nybildad fastighet, anses grundad å sistnämnda lag. Vad i nya lagen stadgas angående rättigheter och skyldigheter, som avses i 13 och 14 §§, så ock bestämmelserna i 41 § skola äga motsvarande tillämpning i fall, då rätt till väg eller skyldighet att hålla väg bestämts genom förrättning eller dom enligt lagen den 5 juli 1907 om enskilda vägar på landet eller nämnda lag av den 29 juni 1926. Där skyldighet att underhålla väg eller fullgöra vinterväghållning därå blivit bestämd genom vägdelning enligt äldre lag, skola med avseende å verkställigheten nya lagens bestämmelser i 48, 49 och 70 §§ äga motsvarande tillämpning, dock att där enligt 39 § i lagen den 29 juni 1926 syn ägt rum eller brist å försumlig väghållares väglott botats av annan väglottshavare, vad i samma lag stadgas om rätt att efter synen erhålla utmätning eller att njuta betalning för det för bristens botande utförda arbetet fortfarande skall lända till efterrättelse. Den äldre lagens stadgande därom att åt förening om vägunderhåll, vilken träffats annorledes än vid förrättning, må förlänas särskilda rättsverkningar genom föreningens intagning i dombok äge icke tillämpning, med mindre sådan åtgärd vidtagits före nya lagens ikraftträdande, ändå att föreningen ingåtts dessförinnan. Stadgandet i femte stycket av övergångsbestämmelserna till lagen den 29 juni 1926 skall efter nya lagens ikraftträdande icke vidare äga tillämpning. Har rätt till väg eller skyldighet att hålla väg blivit bestämd i enlighet med äldre lag, äge envar sakägare påkalla förrättning enligt nya lagen för prövning av frågan, huruvida de sålunda meddelade bestämmelserna må fastställas att för framtiden gälla såsom meddelade enligt denna lag. Sådan fastställelse må ej ske, därest vad bestämmelserna innehålla är av beskaffenhet att förening mellan sakägarna av enahanda innehåll jämlikt stadgandena i 34 § i nya lagen icke kunnat godkännas. Ej heller må vid förrättningen ändring ske i vad tidigare bestämts, med mindre det begäres av samtliga sakägarna eller av sakägare, vilken enligt lag, som jämlikt vad ovan sagts skall vara tillämplig å rättsförhållandet, äger påkalla frågans återupptagande. Där i fall, då nya lagen skall tillämpas, enligt äldre lag ansvaret för fullgörande av fastighets väghållningsskyldighet skolat åvila annan än den, som enligt nya lagen har att bära nämnda ansvar, samt rättsförhållandet mellan dem är grundat på avtal, som slutits innan nya lagen trätt i kraft, svare, där ej annat avtalats, den förre gentemot den senare för fullgörandet av väghållningsskyldigheten. 1952:234 Denna lag träder i kraft den 1 juli 1952. Ändå att förrättningsförfarande inletts före nämnda dag, må vad nu stadgats tillämpas å ärendets prövning och fortsatta handläggning, såframt ej förrättningen blivit före nämnda tidpunkt förklarad avslutad. Har väghållningsskyldighet blivit bestämd i enlighet med äldre lag, äger väghållningsskyldig påkalla ny förrättning för tillämpning av vad som stadgats om vägavgifter. 1954:197 Denna lag träder i kraft den 1 juli 1954, dock att, där länsstyrelse före nämnda dag meddelat beslut om bildande av vägförening, ärendet skall handläggas och prövas enligt hittills gällande bestämmelser. 1971:586 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972. 1972:788 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1973. 2. Mål som före ikraftträdandet anhängiggjorts hos domstol prövas och handlägges enligt äldre bestämmelser. 3. Har tillstånd enligt 100 § första stycket vägrats genom beslut som vunnit laga kraft före utgången av år 1972, skall äldre bestämmelser om ersättning gälla, om talan väckes före utgången av år 1973. 1977:688 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1978. Bestämmelserna i 56, 80 och 93 §§ i sin äldre lydelse gäller fortfarande i fråga om kungörande som har beslutats eller börjat verkställas före ikraftträdandet. 1981:853 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Äldre bestämmelser gäller alltjämt i fråga om mål som vid ikraftträdandet är anhängigt hos överexekutor. 1987:460 1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987. 2. I mål enligt 102, 103 eller 104 § i vilka talan har väckts före ikraftträdandet skall 105 § andra stycket i sin äldre lydelse tillämpas. 1991:860 Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om mål om handräckning där talan väckts före ikraftträdandet. 1994:1415 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995. Har ansökan gjorts före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser. 1995:1399 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1996. 2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om fastighetsbildningsmyndigheter och fastighetsregistermyndigheter som inrättats enligt lagen (1971:133) om kommunal fastighetsbildningsmyndighet och fastighetsregistermyndighet. 1995:1683 Denna lag träder i kraft den 1 maj 1996 men tillämpas inte i de fall där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan. 1997:620 1 § Lagen (1939:608) om enskilda vägar skall, med de begränsningar som följer av denna lag, upphöra att gälla vid utgången av år 1997. 2 § Vägar och andra anläggningar som omfattas av en samfällighets väghållning enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser skall anses utgöra en gemensamhetsanläggning bildad vid förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149). Som deltagande fastigheter skall anses de fastigheter som ingick i samfälligheten vid utgången av år 1997. I fråga om samfälligheter som avses i första stycket skall dock bestämmelserna om beräkning av andelstal i lagen om enskilda vägar gälla till dess nya grunder för fördelning av kostnaderna för gemensamhetsanläggningen har fastställts enligt anläggningslagen. Sådana nya grunder skall fastställas med verkan senast från och med den 1 januari 2003. 3 § Om ett ärende som avser bildande av vägförening har anhängiggjorts hos länsstyrelsen före utgången av år 1997 men förrättningsman då inte har förordnats, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning enligt anläggningslagen (1973:1149). Om förrättningsman i ett ärende som anges i första stycket har förordnats före utgången av år 1997 men en vägförening då inte har bildats, skall den vidare handläggningen av ärendet ske med tillämpning av bestämmelserna i lagen (1939:608) om enskilda vägar. 4 § Om ett ärende som avser förnyad prövning enligt 85 § lagen (1939:608) om enskilda vägar har anhängiggjorts hos länsstyrelsen före utgången av år 1997 men förrättningsman då inte har förordnats, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till lantmäterimyndigheten för fortsatt handläggning enligt anläggningslagen (1973:1149). Om förrättningsman i ett ärende som anges i första stycket har förordnats före utgången av år 1997 men ärendet då inte har slutförts, skall den vidare handläggningen av ärendet ske med tillämpning av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar. 5 § Har en vägförening bildats före utgången av år 1997 men har sådana frågor om ersättning som avses i 75 § lagen (1939:608) om enskilda vägar då inte blivit slutligt avgjorda, skall ersättningsfrågorna avgöras med tillämpning av bestämmelserna i lagen om enskilda vägar. Detsamma gäller i fall då en vägförening i enlighet med 3 § andra stycket bildats efter utgången av år 1997. 6 § Om det i utlåtande enligt 80 § lagen (1939:608) om enskilda vägar har bestämts att en väg skall anläggas eller övertas till väghållning men detta inte har skett senast vid utgången av år 2002, förfaller utlåtandet i den delen. 7 § Har en fastighet före utgången av år 1997 fått rätt att använda väg enligt 77 § lagen (1939:608) om enskilda vägar, skall det i fortsättningen anses föreligga en upplåtelse enligt 49 § första stycket anläggningslagen (1973:1149). 8 § Förordnande som har meddelats enligt 100 § lagen (1939:608) om enskilda vägar skall efter utgången av år 1997 anses som ett förordnande med motsvarande innehåll enligt 56 § anläggningslagen (1973:1149). 9 § En vägsamfällighet eller vägförening som har bildats enligt lagen (1939:608) om enskilda vägar eller motsvarande äldre bestämmelser och som kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter skall efter utgången av år 1997 anses som en samfällighetsförening enligt lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter. Stadgar som har fastställts för samfälligheten eller föreningen får fortfarande tillämpas i den mån de inte strider mot lagen om förvaltning av samfälligheter. Samfälligheten eller föreningen får behålla den firma den har vid utgången av år 1997. I fråga om vägsamfällighet som har bildats enligt äldre bestämmelser och som inte kan förvärva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter gäller efter utgången av år 1997 bestämmelserna om delägarförvaltning i lagen om förvaltning av samfälligheter. 10 § Styrelseledamot i vägförening som har utsetts av länsstyrelsen enligt 88 § femte stycket lagen (1939:608) om enskilda vägar kvarstår i styrelsen till dess första ordinarie föreningssammanträde hålls efter utgången av år 1997.