Post 10644 av 10975 träffar
SFS-nummer ·
1942:350 ·
Visa register
Lag (1942:350)
om fornminnen
Departement: Utbildningsdepartementet
Utfärdad: 1942-06-12
Författningen har upphävts genom: SFS 1988:950
Upphävd: 1989-01-01 överg.best.
Om fasta fornlämningar
1 § Fasta fornlämningar, bevarande minnet av fäderneslandets tidigare
inbyggare, äro ställda under lagens hägn.
Ej må någon utan tillstånd enligt denna lag utgräva, rubba, överhölja
eller eljest genom plantering eller bebyggelse eller på annat sätt
förändra eller skada eller borttaga fast fornlämning.
Länsstyrelsen utövar tillsyn över fasta fornlämningar i länet.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer har överinseende
över skyddet och vården av de fasta fornlämningarna i riket. Lag
(1976:442).
2 § Fasta fornlämningar äro:
högar av jord och sten som uppförts av människor under forna tider
(gravhögar, gravrösen, tingshögar och dylikt);
gravbyggnader av sten jämte hölje, andra gravar och gravfält från forna
tider;
domarringar, skeppssättningar och andra fordom lagda eller resta stenar;
stenar och bergytor med inskrifter, bilder, andra ristningar eller
målningar, sliprännor (svärdslipningsstenar), offergropar (älvkvarnar),
offerkällor och andra kultplatser ävensom tingsplatser från forna tider;
stenkors och andra vårdar som under forna tider upprests för
andaktsövningar eller till minne av någon person eller tilldragelse och
likartade minnesmärken;
lämningar av fordom övergivna bostäder, boplatser eller arbetsplatser
samt bildningar som uppkommit vid bruket av dylika bostäder eller
platser;
övergivna borgar, slott, kyrkor, kapell, kloster, kyrkogårdar, skansar,
vallar, vallgravar och andra märkliga byggnader som uppförts eller
anlagts under forna tider eller lämningar därav;
lämningar av vårdkasar ävensom märkliga färdvägar, vägmärken, broar och
likartade anläggningar från forna tider; samt
fasta naturföremål till vilka åldriga bruk, sägner eller märkliga
historiska minnen äro knutna.
3 § Till fast fornlämning hör så stort område på marken som tarvas för
att bevara fornlämningen och bereda med hänsyn till dess art och
betydelse nödigt utrymme däromkring. Har mark för fornlämning
undantagits från delning vid lantmäteriförrättning enligt bestämmelser
som gällde före ikraftträdandet av fastighetsbildningslagen (1970:988)
eller tagits i anspråk genom expropriation, gälle de gränser som därvid
bestämts.
Är ej området bestämt genom lantmäteriförrättning som avses i första
stycket eller expropriation, äger länsstyrelsen fastställa gränserna för
området. Upptages ärende härom annorledes än på framställning av markens
ägare, skall denne underrättas om ärendet. Underrättelse skall delgivas
ägaren på sätt om stämning i tvistemål är stadgat.
Med avseende å fideikommiss eller fastighet som innehaves under därmed
jämförliga förhållanden eller med ständig besittningsrätt skall vad i
denna lag sägs om markens ägare gälla innehavaren. Lag (1976:442).
4 § Länsstyrelsen äger att meddela särskild föreskrift, som finnes
påkallad för att bevara fast fornlämnings helgd, så ock stadga för
ändamålet erforderligt vite. Sådan föreskrift må jämfäl avse område som
icke enligt 3 § hör till fornlämningen, såvitt ej markens ägare eller
annan därigenom åsamkas intrång av någon betydelse.
Länsstyrelsens beslut skall kungöras genom införande i ortstidning samt
genom anslag på lämplig plats i fornlämningens närhet. Lag (1977:719).
5 § Länsstyrelsen äger att låta undersöka, iståndsätta och inhägna fast
fornlämning ävensom å därtill hörande mark verkställa röjning eller
vidtaga annan åtgärd som prövas erforderlig för fornlämningens skydd och
vård.
Länsstyrelsen må ock medgiva annan att under villkor som länsstyrelsen
bestämmer företaga undersökning av fast fornlämning.
Om det finnes nödvändigt, må länsstyrelsen låta omhändertaga fornlämning
eller del därav för dess uppställande eller vård på annan plats. Vad nu
sagts äger jämväl tillämpning å fornlämning eller del därav som inmurats
eller intimrats i hus, bro eller annan byggnad.
Undersökning eller annan åtgärd som avses i första eller tredje styckena
må vidtagas även av riksantikvarieämbetet och statens historiska museer.
Före vidtagandet av åtgärd som i denna paragraf sägs skall markens eller
byggnadens ägare underrättas. Medför åtgärden att kostnad eller skada
åsamkas ägaren eller annan, skall skälig ersättning därför givas. Lag
(1976:442).
6 § Vill någon rubba, förändra eller borttaga fast fornlämning, må
tillstånd därtill meddelas av länsstyrelsen, där fornlämningen finnes
medföra hinder eller olägenhet som ej står i rimligt förhållande till
dess betydelse. Vid ansökan om sådant tillstånd skall fogas noggrann
beskrivning av fornlämningen.
Göres ansökan som nu sagts av annan än markens ägare, må ej ansökningen
mot dennes bestridande bifallas utan att synnerliga skäl därtill äro.
Då tillstånd lämnas, må därtill fogas de villkor som finnas skäligen
erforderliga. Lag (1976:442).
7 § ägras tillstånd enligt 6 § beträffande fornlämning som varit helt
okänd och utan synligt märke ovan jord, oaktat den vållar sökanden
betydande hinder eller olägenhet, vare denne berättigad till skälig
ersättning därför av allmänna medel, såframt ansökningen ingivits inom
två år från det fornlämningen påträffats genom grävning eller annat
arbete. Talan om ersättning skall anhängiggöras hos domstol inom ett år
från det sökanden erhållit del av länsstyrelsens beslut, varigenom
tillstånd vägrats, och detta blivit gällande. Vad nu sagts om ersättning
äger ej tillämpning, därest marken exproprieras.
Ersättning för hinder eller olägenhet som i första stycket sägs skall
nedsättas hos länsstyrelsen, och gälle om fördelning och utbetalande av
nedsatt belopp samt verkan därav i tillämpliga delar vad som är stadgat
för det fall att enligt expropriationslagen (1972:719) nyttjanderätt
eller servitutsrätt upplåtes; dock att beloppet må utan hinder av vad nu
sagts utbetalas direkt till sakägaren, där det är väsentligen utan
betydelse för annan rättsinnehavare i avseende å fastigheten. Lag
(1976:442).
8 § Vid planerande av väganläggning eller annat arbetsföretag bör i god
tid inhämtas, huruvida fast fornlämning kan beröras av företaget, samt,
där detta finnes vara förhållandet, samråd så snart ske kan äga rum med
länsstyrelsen.
Anträffas under grävning eller annat arbete fast fornlämning som ej
förut varit känd, skall arbetet i vad det rör fornlämningen omedelbart
avbrytas och den som leder arbetet utan dröjsmål göra anmälan om
förhållandet hos länsstyrelsen.
Ansökan om tillstånd att rubba, förändra eller borttaga fornlämning som
beröres av arbetet skall skyndsamt prövas enligt vad i 6 § stadgas. Lag
(1976:442).
9 § Erfordras med anledning av allmänt eller större enskilt
arbetsföretag som berör fast fornlämning, att särskild undersökning av
fornlämningen företages eller särskild åtgärd vidtages för att bevara
den, skall kostnaden därför åvila företaget, såvitt det icke på grund av
särskilda förhållanden finnes obilligt.
Undersökning eller åtgärd som avses i första stycket skall vidtagas så
skyndsamt som möjligt.
Om skeppsvrak
9 a § Bestämmelserna i 1 § första--tredje styckena och 6--9 §§ gälla i
tillämpliga delar i fråga om skeppsvrak, om minst etthundra år kan
antagas ha förflutit sedan skeppet blev vrak, samt om föremål som
påträffas i eller i närheten av sådant vrak och har samband med detta.
Därvid gäller vad som sägs
1. i 1 §, 6 §, 7 § första stycket och 8 § om länsstyrelsen i stället
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer,
2. i 6 § andra stycket om markens ägare även ägare av vattenområde.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer får låta undersöka
och bärga skeppsvrak och annat föremål som avses i första stycket samt
vidtaga annan åtgärd för föremålets skydd och vård.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer får medgiva annan
att under villkor som myndigheten bestämmer företaga undersökningen och
bärgningen.
Före vidtagandet av åtgärd som avses i andra stycket skall markens eller
vattenområdets ägare underrättas. Medför åtgärden att kostnad eller
skada åsamkas ägaren eller annan, skall skälig ersättning därför givas.
Tillstånd till åtgärd som avses i 6 § första stycket får lämnas vrakets
eller annat föremåls ägare även om det icke föreligger sådant skäl för
åtgärden som angives där. Lag (1976:442).
9 b § Bärgas sådant skeppsvrak eller annat föremål som avses i 9 a §
och finnes ej ägare till föremålet, skall det tillfalla staten.
Bestämmelserna i 10 § andra stycket samt 12 och 13 §§ äga motsvarande
tillämpning i fråga om sådant föremål. Lag (1976:442).
Om fornfynd
10 § Föremål, som påträffas i fast fornlämning och har samband med
denna, skall tillfalla staten.
Skedde fyndet vid vetenskaplig undersökning vartill länsstyrelsen givit
sitt tillstånd, må riksantikvarieämbetet och statens historiska museer
tillerkänna den som låtit utföra undersökningen skälig ersättning för
nödiga kostnader och med undersökningen förenat arbete. Påträffades
föremålet utan samband med sådan undersökning, äge riksantikvarieämbetet
och statens historiska museer förordna att hittelön skall utgå, om det
finnes skäligt. Lag (1976:442).
11 § Hittar någon i annat fall än i 9 a § eller 10 § avses föremål,
vartill ägare ej finnes, och kan det antagas vara minst etthundra år
gammalt, skall föremålet tillfalla upphittaren med skyldighet, där det
helt eller delvis är av guld, silver eller koppar eller ock påträffats
jämte sådant föremål, att mot lösen hembjuda det till staten.
Fråga om inlösen prövas av riksantikvarieämbetet och statens historiska
museer.
Sker inlösen, skall ersättning utgå, i fråga om föremål som helt eller
delvis är av guld eller silver, med belopp motsvarande metallvärdet
efter vikt jämte en åttondels förhöjning samt, beträffande annat
föremål, efter vad med hänsyn till föremålets beskaffenhet anses
skäligt.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer äger förordna, att
utöver sagda ersättning skall utgå särskild hittelön, om skäl därtill
äro. Lag (1976:442).
12 § Den som har hittat ett föremål, som skall tillfalla eller hembjudas
staten, skall utan dröjsmål anmäla fyndet hos riksantikvarieämbetet och
statens historiska museer eller hos något ombud som den myndigheten har
utsett eller hos länsstyrelsen eller hos någon polismyndighet.
Upphittaren är också skyldig att på begäran lämna ut föremålet mot
kvitto samt att lämna noggranna uppgifter om var, när och hur fyndet
gjordes. Lag (1985:281).
13 § Statens rätt med avseende å fynd som ovan nämnts må av
riksantikvarieämbetet och statens historiska museer överlåtas på museum
som för framtiden kan taga erforderlig vård om föremålet. I fråga om
fynd av större betydelse må dock sådan överlåtelse ej ske utan
regeringens medgivande. Lag (1976:442).
14 § Vill den som påträffat föremål, varom i 11 § förmäles, hembjuda det
till staten, oaktat skyldighet därtill ej föreligger, göre anmälan om
fyndet hos riksantikvarieämbetet och statens historiska museer eller
ombud som denna myndighet utsett eller hos polismyndighet. Lag
(1976:442).
15 § Länsstyrelsen äger att låta undersöka eller medgiva annan att under
villkor, som länsstyrelsen bestämmer, undersöka plats för fornfynd, ändå
att den ej är att hänföra till fast fornlämning. Sådan undersökning må
vidtagas även av riksantikvarieämbetet och statens historiska museer.
Å sådan undersökning skall vad i 5 § sista stycket är stadgat äga
motsvarande tillämpning.
Länsstyrelsen äger att vid vite fridlysa platsen intill dess
undersökningen utförts, om det kan ske utan att därigenom vållas
väsentlig olägenhet. I fråga om kungörande av länsstyrelsens beslut äger
4 § andra stycket motsvarande tillämpning. Lag (1976:640).
Om metallsökare
15 a § Med metallsökare förstås i denna lag apparater som kan användas
för att på elektronisk väg spåra metallföremål under markytan. Lag
(1985:281).
15 b § Metallsökare får inte medföras på fasta fornlämningar annat än
vid färd på sådan väg som är upplåten för allmänheten. Metallsökare får
inte heller medföras i eller i närheten av sådana skeppsvrak eller andra
föremål som avses i 9 a §. Lag (1985:281).
15 c § Metallsökare får inte användas inom Gotlands län.
Metallsökare får inte heller användas inom område, där fornfynd av det
slag som skall hembjudas enligt 11 § första stycket tidigare har
påträffats. Sådant område omfattar fyndplatsen och den omgivande mark
där ytterligare fornfynd kan tänkas förekomma med hänsyn till det
tidigare fyndets karaktär, fyndplatsens och den omgivande markens
utseende samt förekomsten av andra kända fyndplatser i närheten.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddelar
föreskrifter om den närmare avgränsningen av sådant område som avses i
andra stycket. Lag (1985:281).
15 d § Utan hinder av vad som sägs i 15 c § får metallsökare användas
för att yrkesmässigt söka efter annat än fornfynd.
Utan hinder av vad som sägs i 15 b och 15 c §§ gäller att
1. metallsökare får medföras och användas vid arkeologiska
undersökningar, som utförs av riksantikvarieämbetet och statens
historiska museer eller länsstyrelsen eller av annan efter medgivande
av länsstyrelsen,
2. länsstyrelsen får i annat fall meddela tillstånd att medföra och
använda metallsökare. Lag (1985:281).
Om straff m.m.
16 § Den som i fråga om en fast fornlämning eller ett sådant skeppsvrak
eller annat föremål som avses i 9 a § utan lov vidtar någon åtgärd som
avses i 1 § andra stycket eller inte fullgör anmälningsskyldighet enligt
8 § andra stycket döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Han är även skyldig att ersätta alla kostnader som brottet föranleder.
Den som inte anmäler fornfynd enligt vad som föreskrivs i 12 § döms till
straff som anges i första stycket och har förlorat all rätt på grund av
fyndet. Detsamma gäller, om någon gömmer, skadar, förändrar, avyttrar
eller förvärvar föremål som enligt denna lag skall tillfalla eller
hembjudas staten.
Till straff som anges i första stycket döms också den som bryter mot 15
b eller 15 c §. En metallsökare som har använts vid brottet skall
förklaras förverkad, om det inte är uppenbart oskäligt. Lag (1985:281).
17 § Fråga om ersättning eller kostnad enligt 5 § femte stycket, 7 §
första stycket, 9 § första stycket eller 9 a § tredje stycket prövas av
den fastighetsdomstol inom vars område fornlämningen är belägen. Lag
(1976:442).
18 § Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer samt
länsstyrelsen får i angelägenhet som avses i denna lag påkalla nödig
handräckning hos tingsrätten.
I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17 §
handräckningslagen (1981:847). Lag (1981:854).
19 § I ärende enligt 3 § andra stycket, 4 § eller 15 § tredje stycket
äge länsstyrelsen, om så finnes påkallat, meddela föreskrift att gälla
tills vidare i avbidan på ärendets slutliga avgörande. Lag (1976:442).
20 § Beslut av länsstyrelsen i ärenden enligt 3 § andra stycket, 4 §, 15
§ tredje stycket och 15 d § andra stycket får överklagas hos
kammarrätten genom besvär. Detsamma gäller i fråga om beslut om sådana
föreskrifter som avses i 15 c § tredje stycket och som meddelas av annan
myndighet än regeringen. Beslut i övrigt enligt denna lag av
länsstyrelsen eller riksantikvarieämbetet och statens historiska museer
får överklagas hos regeringen genom besvär.
Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer får överklaga beslut
av länsstyrelsen enligt denna lag. Detsamma gäller i fråga om beslut om
sådana föreskrifter som avses i 15 c § tredje stycket och som meddelas
av annan myndighet än regeringen. Kommunen får överklaga länsstyrelsens
beslut i ärende enligt 3 § andra stycket, 4 §, 6 § första stycket eller
15 § tredje stycket. Lag (1987:145).
21 § har upphävts genom lag (1976:442).
Övergångsbestämmelser
1988:950
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989.
2. Genom lagen upphävs
a) lagen (1942:350) om fornminnen,
b) lagen (1960:690) om byggnadsminnen,
c) lagen (1985:1104) om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål.
3. Beslut meddelade enligt äldre lag skall vid tillämpning av den nya
lagen anses ha meddelats med stöd av denna.
4 kap. 16 § andra meningen tillämpas endast i ärenden som väckts efter
ikraftträdandet.
Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av beslut
som har meddelats före den 1 januari 1989. Ärenden som vid utgången av
år 1988 kommit in till regeringen men som ännu inte avgjorts handläggs
enligt äldre föreskrifter.
4. Har beslut om skyddsföreskrifter eller beslut om förbud enligt 7 §
lagen (1960:690) om byggnadsminnen meddelats av länsstyrelsen före den 1
juli 1987, skall dessförinnan gällande bestämmelser om ersättning
tillämpas.
5. Vid tillämpning av 3 kap. 10 § femte stycket får beaktas även beslut
som meddelats före ikraftträdandet.
I mål enligt 5 § lagen (1960:690) om byggnadsminnen i vilka talan har
väckts före den 1 juli 1987 skall 12 § andra stycket nämnda lag i dess
lydelse före den 1 juli 1987 tillämpas.
6. Punkterna 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1985:1104) om
skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål skall fortsätta att
gälla.