Regeringskansliets rättsdatabaser

1 kap. Inledande bestämmelser 1 § Med elektrisk starkströmsanläggning förstås elektrisk anläggning för sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person, husdjur eller egendom. Spänning som nominellt uppgår till högst 1 000 volt växelspänning mellan fasledare eller högst 1 500 volt likspänning mellan poler benämns lågspänning. Är den nominella spänningen högre än vad som nu sagts, benämns den högspänning. Med elektrisk svagströmsledning förstås ledning för telekommunikation (telefon, telegraf eller radio) eller för signalering, manövrering, mätning eller annat liknande ändamål, i vilken den elektriska strömmen inte har sådan spänning, strömstyrka eller frekvens som kan vara farlig för person, husdjur eller egendom. Förordning (1994:300). 2 § Närmare föreskrifter om utförande och skötsel av elektrisk starkströmsanläggning meddelas av Elsäkerhetsverket. Förordning (1992:1516). 3 § Har upphävts genom förordning (1992:669). 2 kap. Har upphävts genom förordning (2007:214). 3 kap. Om anmälan m.m. 1 § Statens energimyndighet får föreskriva att en innehavare av områdeskoncession som har för avsikt att uppföra en högspänningsanläggning skall på visst sätt göra en skriftlig anmälan om detta till Statens energimyndighet. När en sådan anmälan kommit in skall Statens energimyndighet underrätta Telestyrelsen om innehållet i anmälan. Elsäkerhetsverket får föreskriva att den som vill uppföra, ändra eller ta bort en starkströmsanläggning för järnvägs-, spårvägs-, tunnelbane- eller trådbussdrift skall på visst sätt göra en skriftlig anmälan om detta till Elsäkerhetsverket. Om skyldighet att göra anmälan enligt första eller andra stycket inte har föreskrivits beträffande en anläggning som anges där, skall en anmälan ändå göras till respektive myndighet när anläggningen är utförd. En sådan anmälan skall göras inom den tid och på det sätt som myndigheten föreskriver. Förordning (1997:966). 2 § En innehavare av en starkströmsanläggning, för vilken koncession behövs, eller som är avsedd för järnvägs-, spårvägs-, tunnelbane- eller trådbussdrift skall utan dröjsmål anmäla olycksfall som inträffat vid anläggningen genom inverkan av elektrisk ström till Elsäkerhetsverket Även en driftstörning som kan ha väsentlig betydelse för den allmänna säkerheten skall anmälas till verket. En innehavare av en starkströmsanläggning för yrkesmässig distribution är, utöver vad som anges i första stycket, skyldig att till Elsäkerhetsverket utan dröjsmål anmäla sådant olycksfall genom inverkan av elektrisk ström som inträffat vid abonnentanläggning som är ansluten till distributionsanläggningen. Förordning (1992:1516). 3 § Den som innehar koncessionerad starkströmsanläggning är pliktig att på anfordran tillhandahålla Statens energimyndighet de uppgifter av teknisk eller ekonomisk art vilka erfordras för bedömning av fråga om distributionsskyldighet eller prisreglering. Förordning (1997:966). 4 § Den, som ämnar framdraga starkströmsledning, skall i följande fall anmäla det hos innehavare av redan befintlig elektrisk ledning, som nedan angives, för samråd om lämpliga skyddsåtgärder: a) då den nya ledningen skall förläggas i luften så att den korsar annan elektrisk luftledning eller eljest framdragas i luften så nära dylik ledning att, om stolpe eller annat stöd faller eller ledare lossnar eller brister i endera ledningen, den andra ledningen kan skadas eller starkström kan överledas från någondera ledningen till den andra; b) då friledning för starkström med spänning av minst fyrtiotusen volt skall framdragas så, att den korsar i jorden förlagd svagströmsledning; samt c) då den nya ledningen skall utföras för en spänning av högst 1 000 volt och ledningens innehavare har skälig anledning räkna med att hans ledning kan komma att utsättas för farlig inverkan genom induktion eller förhöjda markpotentialer från ledning ingående i starkströmsanläggning, i vilken vid enfasigt fel kan uppkomma jordslutningsström med större styrka än femhundra ampere, eller att hans ledning kan komma att utsättas för farlig inverkan genom influens från ledning för starkström med högre spänning än etthundratusen volt. Skall driften av starkströmsledning ändras så att den blir väsentligt farligare än förut för annan elektrisk ledning, åligger det förstnämnda lednings innehavare att härom göra motsvarande anmälan. Förordning (1983:556). 5 § Anmälan enligt 4 § första stycket a) erfordras icke, då luftledning för lågspänning skall dragas under redan befintlig luftledning för svagström och därvid förses med skyddstråd. Elsäkerhetsverket låter i andra fall medgiva undantag från den i 4 § stadgade anmälningsskyldigheten. Förordning (1992:1516). 4 kap. Om starkströmsledning inom område för allmän väg 1 § Vid framdragande av starkströmsledning inom område för allmän väg skall, utöver bestämmelserna i detta kapitel, iakttagas vad i väglagen (1971:948) och vägkungörelsen (1971:954) härutinnan stadgas. Förordning (1973:582). 2 § Framdrages luftledning för starkström inom område för befintlig allmän väg, skall ledningen förläggas på betryggande höjd och uppbäras av stolpe eller annat stöd av nödig hållfasthet. Stöd med tillhörande stag eller sträva skall vara anbragta på sådant sätt, att de icke medför risk för trafiken eller försvårar vägens underhåll. I övrigt skall gälla vad Elsäkerhetsverket efter samråd med Statens vägverk föreskriver. Till förekommande av fara till följd av ledningsbrott, isolatorskada eller dylikt skall särskilda skyddsåtgärder vidtagas i enlighet med vad Elsäkerhetsverket föreskriver. Förordning (1992:1516). 3 § Förlägges starkströmsledning i mark inom område för allmän väg skall till förekommande av fara till följd av åverkan på ledningen särskilda skyddsåtgärder vidtagas i enlighet med vad Elsäkerhetsverket föreskriver. I övrigt skall gälla vad Elsäkerhetsverket efter samråd med Statens vägverk föreskriver. Förordning (1992:1516). 4 § Vid framdragande, begagnande eller borttagande av starkströmsledning inom område för allmän väg skall ledningens innehavare vidtaga, vidmakthålla och bekosta sådana anordningar, att fara eller hinder icke uppstår för den allmänna trafiken eller för utförande av normalt vägunderhåll. 5 § har upphävts genom förordning (1970:906). 6 § har upphävts genom förordning (1970:906). 7 § Framdrages starkströmsledning inom område för planerad allmän väg, för vilken arbetsplan blivit fastställd, skola bestämmelserna i 2 och 3 §§ äga motvarande tillämpning. Förlägges ledningen i luften över område för planerad allmän väg, för vilken arbetsplan utställts, skall 2 § äga motsvarande tillämpning. Förordning (1975:72). 5 kap. Om starkströmsledning inom område för sjötrafik 1 § Framdrages luftledning för starkström inom område för sjötrafik, skall ledningen, där icke vid meddelande av koncession beslutats särskilt om ledningens höjd över vattenytan, förläggas så högt att den icke hindrar den på platsen i allmänhet förekommande sjöfarten. Kommer området att framdeles i avsevärd omfattning befaras av fartyg som kräva större segelfri höjd än ledningen medgiver, skall ledningens innehavare på egen bekostnad vidtaga sådan ändring av ledningen som Elsäkerhetsverket efter samråd med Sjöfartsverket beslutar. På lämpliga platser skall uppsättas tydliga varningstavlor med uppgift om lägsta segelfria höjd under ledningen vid normalt högvatten, där icke Elsäkerhetsverket efter samråd med Sjöfartsverket medgiver undantag härifrån. I övrigt skall ledningen och varningstavlorna vara anordnade i enlighet med vad Elsäkerhetsverket efter samråd med Sjöfartsverket föreskriver. Innan ledning framdrages med stöd av områdeskoncession inom område för sjötrafik, skall anmälan därom göras till Sjöfartsverket. Föreligger ej skyldighet att göra anmälan enligt 3 kap. 1 § första stycket, får Sjöfartsverket i särskilt fall besluta hur ledningen och varningstavlorna skall vara anordnade. Förordning (1992:1516). 2 § Framdrages starkströmsledning i vatten inom område för sjötrafik skall den förläggas på sådant sätt att den icke hindrar sjöfarten. Vid ledningens landfästen skall tydliga varningstavlor uppsättas. Är ledningens läge ej uppenbart eller föreligga eljest skäl härför, skall ledningens innehavare efter beslut av Sjöfartsverket uppsätta ensmärken och ensfyrar. I övrigt skall ledningen och varningstavlorna vara anordnade i enlighet med vad Elsäkerhetsverket efter samråd med Sjöfartsverket föreskriver. Innan ledning framdrages med stöd av områdeskoncession inom område för sjötrafik, skall anmälan därom göras till Sjöfartsverket. Föreligger ej skyldighet att göra anmälan enligt 3 kap. 1 § första stycket, får Sjöfartsverket i särskilt fall besluta hur ledningen och varningstavlorna skall vara anordnade. Finner Elsäkerhetsverket efter samråd med Sjöfartsverket att det är påkallat med förbud mot ankring i närheten av ledningen, skall ledningens innehavare hos länsstyrelsen i länet söka utverka sådant förbud. Förordning (1992:1516). 3 § Innan någon påbörjar arbete med framdragande av starkströmsledning inom område för sjötrafik, skall han göra anmälan därom till sjöfartsverket. Han skall ställa sig till efterrättelse de anvisningar i fråga om arbetets utförande som med hänsyn till sjöfartens säkerhet lämnas av verket. Efter arbetets avslutande skall ledningens innehavare hos sjöfartsverket göra anmälan om ledningens slutliga förläggning. Närmare bestämmelser om anmälningsskyldighetens fullgörande meddelas av verket. Förordning (1975:72). 4 § har upphävts genom förordning (1970:906). 6 kap. Om starkströmsledning inom område för järnväg 1 § Framdrages inom eller invid område för järnväg sådan luftledning för starkström som ej avser järnvägens behov, skall ledningen uppbäras av stolpe eller annat stöd av nödig hållfasthet. Ledningen med dess stöd jämte tillhörande stag och strävor skall vara anbragt på sådant sätt, att den icke medför risk för trafiken. Elsäkerhetsverket meddelar närmare föreskrifter om ledningens höjd vid korsning med järnväg och om stöd, ledare och skyddsanordningar vid luftledning inom eller invid område för järnväg. Innan luftledning framdrages med stöd av områdeskoncession inom eller invid område för järnväg, skall anmälan därom göras till järnvägens förvaltning. Förordning (1992:1516). 2 § Förlägges starkströmsledning i mark inom område för järnväg skall till förekommande av fara till följd av åverkan på ledningen och till förebyggande av störning av järnvägsdriften särskilda skyddsåtgärder vidtagas i enlighet med vad Elsäkerhetsverket beslutar. Ledningen skall i övrigt vara så förlagd att den icke blir till hinder vid banas underhåll. Förordning (1992:1516). 3 § har upphävts genom förordning (1970:906). 4 § Innan någon påbörjar arbete med framdragande av starkströmsledning inom område för järnväg eller invid bro i anslutning till järnväg, skall han göra anmälan därom till vederbörande banbefäl. Han skall ställa sig till efterrättelse de anvisningar om tid och plats för arbetets utförande som med hänsyn till trafiksäkerheten lämnas av banbefälet. Förordning (1975:72). 5 § har upphävts genom förordning (1970:906). 6 § har upphävts genom förordning (1975:72). 7 kap. Om starkströmslednings anordnande i förhållande till svagströmsledning 1 § Starkströmsledning må ej utan medgivande av Elsäkerhetsverket så framdragas, att den korsar radioantenn som utgör svagströmsledning, eller eljest så anordnas i förhållande till denna, att endera ledningen kan skada den andra eller starkström överledas från starkströmsledningen till antennen. Där så kan ske utan kostnad eller annan olägenhet för innehavare av radioantenn som i första stycket sägs, är starkströmslednings innehavare berättigad att låta ändra eller flytta antennen, i den mån så erfordras för att hindra skada eller överledning som där avses. Förordning (1992:1516). 2 § Erfordras skyddsanordning mellan starkströmsledning och svagströmsledning och utföres anordningen fristående i förhållande till båda ledningarna, skall den anses utgöra del av starkströmsledningen. Förordning (1958:559). 3 § Framdrages luftledning för högspänning så att den korsar redan befintlig luftledning för svagström eller framdrages luftledning för lågspänning så att den korsar sådan svagströmsledning invid allmän väg, område för sjötrafik eller järnväg, skall starkströmsledningens innehavare på egen bekostnad antingen vid ledningens anläggning eller ock framdeles, i den mån det behövs, bereda svagströmsledningen utrymme av högst sju och en halv meters höjd och en meter sex decimeters bredd enligt de närmare föreskrifter som meddelas av Elsäkerhetsverket efter samråd med telestyrelsen och banverket. Härvid iakttages att behövligt avstånd i vertikal led dessutom erhålles mellan de olika slagen ledningar samt att, då svagströmsledningen är framdragen längs järnväg, ingen del av det för svagströmsledningen avsedda fria utrymmet kommer närmare järnvägsspårets mitt än tre meter. Förordning (1992:1516). 4 § Innan starkströmsledning framdrages med stöd av områdeskoncession, skall anmälan därom göras till telestyrelsen. Sådan anmälan behöver ej göras, om anmälan till Elsäkerhetsverket har gjorts enligt 3 kap. 1 § första stycket. Förordning (1992:1516). 8 kap. Om starkströmsledning inom bebyggt område 1 § En friledning för högspänning som dras fram inom område med detaljplan skall förläggas på det avstånd från byggnad, i vilken ledningen inte skall införas, som Elsäkerhetsverket föreskriver för olika spänningar. Elsäkerhetsverket får meddela närmare föreskrifter om ledningens höjd över marken samt om de särskilda skyddsanordningar som skall vidtas vid densamma. FÖrordning (1994:300). 2 § Om detaljplan har antagits för ett område, inom vilket luftledning för starkström har dragits fram med stöd av koncession, är ledningens innehavare skyldig att vidta de ändringar av ledningen, inbegripande dess förläggande i marken, som Elsäkerhetsverket finner erforderliga från säkerhetssynpunkt med hänsyn till områdets bebyggande. Förordning (1992:1516). 3 § Om detaljplan har antagits för ett område, inom vilket luftledning för lågspänning och luftledning för svagström har dragits fram, är lågspänningsledningens innehavare skyldig att ändra sin ledning för att ledningarna skall bli från säkerhetssynpunkt tillfredsställande anordnade, om Elsäkerhetsverket finner att en ändring behövs. Förordning (1992:1516). 4 § Inom område som inte omfattas av detaljplan får sådan luftledning för högspänning, vars sträckning icke prövats i ärende angående koncession, inte på annan plats än inom järnvägsområde dras fram på mindre avstånd än tjugu meter från boningshus, annan vid gård uppförd byggnad, tomtplats eller trädgård, om byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens ägare motsätter sig detta. Om annan sträckning, som kan användas utan synnerlig olägenhet för anläggaren, medför minst lika stort men som den föreslagna, får Statens energimyndighet dock tillåta att ledningen dras fram. Förordning (1997:966). 9 kap. Om starkströmsledning vid flygplats 1 § Luftledning för starkström må icke framdragas på mindre avstånd än 4000 meter från den i vederbörlig ordning för flygplats bestämda referenspunkten. Avståndet mellan ledningen och markens nivå vid flygplatsområdets gräns må ej överstiga en femtiondel av avståndet i nämnda plan mellan ledningen och referenspunkten minskat med 3000 meter. Transportstyrelsen får efter samråd med flygplatsens ägare eller innehavare medgiva avvikelse från vad som i första stycket sägs. I fråga om flygplats, som huvudsakligen användes för militära ändamål, får Försvarsmakten medgiva sådan avvikelse. Förordning (2008:1120). 10 kap. Om starkströmsledning inom område för kronoegendom 1 § Om kronoegendom upplåts för starkströmsledning skall ersättning för upplåtelsen utgå enligt de grunder som anges i 4 kap. expropriationslagen (1972:719). På ansökan av koncessionshavaren skall ersättning, beträffande kronoegendom som förvaltas av Domän AB, bestämmas av Domänverket samt i övriga fall av den myndighet som förvaltar egendom. Ersättning för upplåtelse av kyrklig jord bestäms dock av den myndighet som företräder den kyrkliga jorden i ärenden om ledningsrätt. Koncessionshavaren skall betala de kostnader för förrättning som behövs för att fastställa ersättningen. Om koncessionshavaren inte gör ansökan eller godtar ett beslut om ersättning enligt andra stycket, skall ersättningen bestämmas i den ordning som föreskrivs i expropriationslagen. Boställshavare eller arrendatorer vilkas rätt påverkas av en upplåtelse för starkströmsledning får -- om de inte är skyldiga att följa ett beslut om ersättning enligt andra stycket -- begära att ersättning för upplåtelsen bestäms enligt tredje stycket. Förordning (1992:669). 2 § Innan en koncessionshavare sätter upp stolpar eller andra stöd för en ledning skall han träffa överenskommelse om hur dessa skall placeras. En sådan överenskommelse skall träffas med Kammarkollegiet i fråga om kyrkofondsfastigheter och med Domän AB i fråga om kronoegendom som förvaltas av bolaget. I fråga om annan kronoegendom eller kyrklig jord skall överenskommelsen träffas med berörd boställshavare eller arrendator eller, om egendomen inte är upplåten med sådan rätt, med den myndighet som förvaltar egendomen. Stolpar och andra stöd för starkströmsledningar skall placeras så att egendomens ägare hindras så lite som möjligt från att använda marken för sådant ändamål som är förenligt med koncessionen. Koncessionshavaren skall ersätta de resekostnader som uppkommer för Domän AB:s företrädare i samband med en överenskommelse enligt första stycket. Detsamma gäller för ombud som utsetts av en myndighet eller ett pastorat. Förordning (1992:669). 3 § En innehavare av starkströmsledning skall, inom två månader från det att ledningen togs i bruk, överlämna en karta över den mark där ledningen dragits fram till 1. Domän AB i fråga om kronoegendom som förvaltas av bolaget och som inte är kyrklig jord, 2. den som företräder jorden i ärenden om ledningsrätt i fråga om kyrklig jord, 3. länsstyrelsen i fråga om annan egendom. Kartan skall förvaras hos den till vilken den har överlämnats. Domän AB skall tillställa Kammarkollegiet en kopia av kartan. Förordning (1992:669). 4 § Koncessionshavaren har rätt till tillträde till mark som tagits i anspråk för en starkströmsledning för att dra fram ledningen och för att reparera eller ändra ledningen eller utöva tillsyn å densamma. Om en ledning skall dras fram över odlad mark skall detta, såvitt det är möjligt, ske vid tidpunkt då det vållar minst skada på växande gröda. Detsamma gäller i fråga om reparationer eller ändringar av en sådan ledning. Förordning (1989:327). 5 § Om träd hindrar en starkströmsledning eller kan medföra risk för att ledningen skadas, får koncessionshavaren avverka träden sedan utstämpling ägt rum på hans begäran. Utstämpling skall ombesörjas av den som förvaltar egendomen. Koncessionshavaren skall ersätta kostnader för utstämplingsförrättningar liksom, efter värdering enligt föreskrifterna i 2 §, skada och förlust på grund av avverkningen. Om avverkning av skog eller annat arbete på egendomen kan vålla skada på en starkströmsledning är koncessionshavaren skyldig att på begäran lämna hjälp för att hindra eller motverka skadan. Koncessionshavaren skall ersätta nödvändig kostnad för en sådan begäran. Han skall även ersätta kostnad för utredning av skadan. Förordning (1992:669). 6 § En innehavare av starkströmsledning skall ersätta skada och intrång till följd av att ledningen dras fram. Detsamma gäller skada och intrång till följd av underhåll eller tillsyn av ledningen samt skador på kreatur som ledningen har orsakat. Förordning (1989:327). 7 § Ytterligare föreskrifter om starkströmsledning inom kronoegendom får meddelas av den myndighet som förvaltar egendomen eller, i fråga om kyrklig jord, av den myndighet som företräder jorden i ärenden om ledningsrätt. Förordning (1989:327). 11 kap. Driftbestämmelser 1 § Lågspänningsnät som äges av flera än fyra personer må ej begagnas för distribution, med mindre nätet innehaves av en i vederbörlig ordning registrerad sammanslutning. Vad i första stycket sägs gäller icke med avseende å ledningar mellan byggnader å samma fastighet. Begagnas ledningsnätet i strid mot vad ovan i denna paragraf föreskrives, ankommer på polismyndigheten i orten att efter anmälan av Statens energimyndighet låta sätta nätet ur drift, tills rättelse skett. Förordning (1997:966). 2 § Innehavare av starkströmsanläggning skall tillse att till anläggningens drift hörande arbete å anläggningen utföres under ledning av person som äger nödig sakkunskap och erfarenhet ävensom kännedom om för arbetet gällande bestämmelser. Där distributionsskyldighet åvilar innehavare av starkströmsanläggning för yrkesmässig distribution, äger Statens energimyndighet besluta att driften skall förestås av särskild driftledare med den teoretiska och praktiska utbildning som verket finner erforderlig. Förordning (1997:966). 3 § Har upphävts genom lag (2009:21). 12 kap. Om tillsyn över starkströmsanläggning 1 § Elsäkerhetsverket är tillsynsmyndighet enligt ellagen (1997:857) i fråga om elsäkerheten vid elektriska starkströmsanläggningar. Förordning (1997:966). 2 § En starkströmsanläggning för vilken linjekoncession har meddelats får inte tas i bruk innan Elsäkerhetsverket efter prövning från elsäkerhetssynpunkt har gett tillstånd till detta (drifttillstånd). Verket får besluta om krav på drifttillstånd före ibruktagandet även beträffande ledning som dras fram med stöd av områdeskoncession eller kontaktledning för järnvägs-, spårvägs-, tunnelbane- eller trådbussdrift. Om medgivande har lämnats enligt 2 kap. 5 § ellagen (1997:857) att dra fram en starkströmsledning innan behövlig koncession har meddelats, får verket efter prövning från elsäkerhetssynpunkt medge att ledningen får begagnas tills vidare under högst tre år i avvaktan på att frågan om koncession slutligt prövas. Medgivande att begagna ledningen får, om ansökan om koncession har getts in, lämnas när ledningen är klar att tas i bruk. Förordning (1997:966). 3 § Det åligger den som innehar en starkströmsanläggning att själv fortlöpande kontrollera att anläggningen ger betryggande säkerhet för människor, husdjur och egendom. Förordning (1992:1516). 4 § Tillsynsmyndigheten skall genom inspektioner och andra åtgärder kontrollera säkerheten hos starkströmsanläggningar i den omfattning som är påkallad från elsäkerhetssynpunkt. Kontroll skall ske när det begärs av en annan myndighet. Företrädare för denna myndighet skall beredas tillfälle att närvara vid sådan kontroll. Förordning (1992:1516). 5 § Tillsynen skall utövas så att behövlig kontroll sker i lämpliga former och med så liten olägenhet som möjligt för anläggningens innehavare. Förordning (1992:1516). 6 § Bestämmelser om vissa befogenheter för tillsynsmyndigheten i samband med tillsyn finns i 12 kap. 2-5 §§ ellagen (1997:857). Ett föreläggande enligt 12 kap. 3 § nämnda lag får avse skyldighet för anläggningens innehavare att på egen bekostnad låta en av tillsynsmyndigheten godkänd person besiktiga anläggningen. Förordning (1997:966). 7 § Tillsynsmyndighetens beslut enligt de bestämmelser som anges i 6 § får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten. Förordning (1995:231). 13 kap. Särskilda bestämmelser 1 § Innehavare av starkströmsanläggning är pliktig att iakttaga de allmänna bestämmelser, vilka kunna bliva i laga ordning meddelade i fråga om leverans av elektrisk ström från anläggningen ävensom till motverkande av dels störningar å radiomottagningsapparat, dels störningar och farliga spänningar genom induktion eller influens och dels skada genom elektrolytisk inverkan. 2 § Den som åt annan upplåter nyttjanderätten till starkströmsanläggning skall för de förpliktelser, vilka jämlikt denna kungörelse åvila anläggningens innehavare, vara ansvarig lika med denne, dock ej med annan egendom än anläggningen och vad därtill hör samt under nyttjanderätten inbegripes. 14 kap. Ansvar 1 § Bestämmelser om ansvar vid överträdelse av denna förordning eller föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen finns i 13 kap. ellagen (1997:857). Förordning (1997:966). 2 § har upphävts genom förordning (1992:669). 3 § har upphävts genom förordning (1992:669). Övergångsbestämmelser 1995:231 Denna förordning träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.