Post 10241 av 10925 träffar
SFS-nummer ·
1959:264 ·
Visa register
Valutaförordning (1959:264)
Departement: Finansdepartementet
Utfärdad: 1959-06-05
Ändring införd: t.o.m. SFS 1989:443
Tidsbegränsad: 1990-07-01
Inledande bestämmelser
1 § I denna förordning förstås med
betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra
penninganvisningar;
utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra
betalningsmedel, som innefattar rätt till betalning i utländskt mynt;
utländska fordringar: fordringar, som innefattar rätt till betalning i
utländskt mynt och inte grundar sig på värdepapper, dock att till
fordran, som här avses, inte skall räknas på avtal grundad fordran, där
betalningen fortfarande är betingad av avtalets fullgörande på
fordringsägarens sida;
utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestår på
räkning hos den som inom riket får driva bankrörelse eller som utom
riket driver bank- eller bankirrörelse;
värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt
obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda
delar av skuldbelopp och uppenbarligen är avsedda för den allmänna
rörelsen, så ock handlingar, varigenom någon tillförsäkras
förfoganderätt över värdepapper (certifikat);
utländska värdepapper: värdepapper, vilka är utfärdade av någon, som är
bosatt i utlandet;
vederlag i svenskt mynt; vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt
mynt eller som utgörs av fordringar eller värdepapper, vilka är
utställda i svenskt mynt.
Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning den som har fast
bostad i Sverige, om han är utlänning dock endast om han innehaft sådan
bostad de tre senast förflutna kalenderåren. Juridisk person skall anses
vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte, eller, om styrelse
inte finns, där huvudkontoret är beläget. En valutabanks filial i
utlandet skall anses vara bosatt i det land där filialen är belägen.
Filial eller annat kontor för utländskt bolag eller för utländsk
ekonomisk förening, som driver verksamhet här i riket, skall anses vara
bosatt i Sverige. Förordning (1986:1397).
Om köp och försäljning av utländska betalningsmedel och utländska
fordringar
2 § Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag
i svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess
förmedling och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess
förmedling.
Riksbanken äger meddela
a) bankaktiebolag, sparbank och postverket tillstånd att, för egen eller
riksbankens räkning, driva handel med utländska betalningsmedel och
utländska fordringar; samt
b) bank eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska
betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken
prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för
reseändamål.
Den, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes i denna
förordning valutabank. Kungörelse (1974:460).
3 § Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka
villkor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot
vederlag i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.
Begränsning må ej ske i omfattningen av valutabanks förvärv från eller
föryttring till allmänheten av utländska betalningsmedel eller utländska
fordringar, som härröra från eller fordras för löpande betalning.
Förordning (1975:206).
Om utförsel av betalningsmedel, värdepapper m.m.
4 § Värdepapper och andra betalningsmedel än växlar får inte utan
riksbankens tillstånd utföras ur riket. Resande till utlandet får dock
utföra resevaluta till belopp som riksbanken medger. Förordning
(1987:390).
5 § I den mån ej annat följer av 10 a § fordras riksbankens tillstånd,
därest
1) tillgodohavande här i riket skall överföras till konto eller räkning,
som föres i utlandet;
2) den, som är bosatt här i riket, skall å den som är bosatt i utlandet
överlåta betalningsmedel eller värdepapper eller ock fordringsbevis,
vilkas företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning; eller
3) den, som är bosatt här i riket, skall verkställa inbetalning å eller
överföring till konto eller räkning, som här föres till förmån för någon
som är bosatt i utlandet, eller eljest verkställa betalning till eller
till förmån för i utlandet bosatt person. Förordning (1963:176).
Om införsel av betalningsmedel och värdepapper samt försäljning av
värdepapper m.m.
6 § Andra betalningsmedel än växlar får inte utan riksbankens tillstånd
införas till riket. Resande från utlandet får dock införa resevaluta
till belopp som riksbanken medger.
I den mån annat inte följer av 10 a § fordras riksbankens tillstånd, om
den som är bosatt här i riket skall
1) direkt eller genom annans förmedling, i annat fall än som avses i
första stycket, ta emot betalning från någon som är bosatt i utlandet,
eller
2) sätta sig i skuld till någon som är bosatt i utlandet, där det inte
är fråga om att ingå köpeavtal på sådana köpevillkor som tillämpas
allmänt inom branschen eller om att vidta andra jämförbara åtgärder.
Förordning (1988:352).
7 § Utan riksbankens tillstånd må värdepapper icke till riket införas
annorledes än genom översändande till riksbanken eller till valutabank.
Sålunda införda värdepapper må av valutabank utlämnas allenast i samband
med deras försäljning till någon som är bosatt i utlandet eller
återförande till utlandet, såvida icke riksbanken annat medgiver.
Förordning (1975:206).
7 a § I fråga om värdepapper och betalningsmedel gäller icke lagen
(1973:980) om transport, förvaring och förstöring av införselreglerade
varor, m.m. Förordning (1987:390).
8 § Värdepapper, som efter denna förordnings ikraftträdande till riket
införts eller som här förvaras för någon, som är bosatt i utlandet, må
ej utan riksbankens tillstånd försäljas.
Vid meddelande av tillstånd, som i första stycket sägs, må riksbanken
jämväl bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken
omfattning säljaren skall äga förfoga över köpeskillingen.
Om förfogande över utländska betalningsmedel, utländska fordringar
och utländska värdepapper med mera
9 § Över utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden,
som tillhöra någon här i riket bosatt, må ej, i den mån ickeannat följer
av 10 a §, utan riksbankens tillstånd så förfogas, att ägarens innehav
av utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden
därigenom förminskas; dock att sådant tillstånd ej erfordras för
föryttring till riksbanken eller till valutabank eller till den, som
erhållit tillstånd, varom i 2 § andra stycket under b) sägs.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om
andra utländska fordringar än banktillgodohavanden, så ock beträffande
utländska värdepapper, där fordringarna eller värdepapperen tillhöra
någon här i riket bosatt. Förordning (1975:206).
9 a § För varor som utförs ur riket skall, om inte riksbanken medger
annat, vederlag utgå i form av betalning. Förordning (1984:66).
10 § Här i riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt att kräva
betalning eller som ådragit sig betalningsskyldighet gentemot utlandet,
må ej medgiva anstånd med eller uppskjuta betalningen eller träffa avtal
om betalning annorledes än med vanliga betalningsmedel, såvitt ej annat
följer av handelsbruk.
Ej heller må här i riket bosatt, i syfte att kringgå denna förordnings
bestämmelser, till någon, som är bosatt i utlandet och med vilken han
har gemensamt ekonomiskt intresse, sälja eller av honom köpa varor till
annat pris än det i allmänhet gällande eller i samma syfte vidtaga andra
liknande åtgärder.
Om löpande betalningar
10 a § Utan hinder av vad i 5 §, 6 § andra stycket och 9 § första
stycket stadgas äger den som är bosatt här i riket
1) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken,
verkställa löpande betalning till eller till förmån för i utlandet
bosatt person;
2) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet
bosatt person för arbetsprestation, som denne utfört i Sverige;
3) i Sverige verkställa betalning till eller till förmån för i utlandet
bosatt person såsom gåva eller understöd till denne;
4) under vistelse utomlands verkställa betalning till i utlandet bosatt
person för uppehållskostnader utomlands och för inköp för personligt
bruk;
5) genom valutabank och på betalningsväg, som anvisats av riksbanken,
mottaga löpande betalning från i utlandet bosatt person;
6) under vistelse utomlands mottaga betalning från i utlandet bosatt
person för arbetsprestation, som betalningsmottagaren utfört utomlands;
samt
7) i Sverige mottaga betalning från i utlandet bosatt person för
uppehållskostnader här i riket och för inköp, som kunna antagas vara
avsedda för köparens personliga bruk.
Med betalning genom valutabank skall vid tillämpning av denna paragraf
jämställas betalning genom avräkning i kontokurantförhållande, under
förutsättning att den här i riket bosatte betalaren eller
betalningsmottagaren är skyldig föra handelsböcker och att riksbankens
föreskrifter beträffande betalningsväg iakttagas. Förordning (1975:206).
Särskilda bestämmelser
11 § Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken
tillkommande befogenheter eller i den handlingsfrihet, som
tillförsäkrats den internationella regleringsbanken i Basel (Banque des
Reglements Internationaux).
12 § Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som
tillhör främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat
eller beskickningens eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar
av sådan persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos
honom och äro utländska medborgare.
13 § En var, som är bosatt här i riket eller eljest här uppehåller sig,
är pliktig att, i den omfattning riksbanken finner erforderligt, till
riksbanken lämna uppgift angående
a) de utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska
värdepapper, som han äger eller innehar;
b) tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller finnas framdeles skola
tillkomma honom;
c) guld (även arbeten därav) och guldmynt, som tillhöra honom och som
förvaras här i riket; samt
d) förpliktelser, vilka han åtagit sig eller för vilka han eljest häftar
gentemot utlandet.
Den som, utan att vara bosatt här i riket, här uppehåller sig är, jämväl
i andra fall än i första stycket avses, pliktig att i den omfattning
riksbanken finner erforderligt till riksbanken lämna uppgift angående de
svenska betalningsmedel och svenska värdepapper, som han äger eller
innehar, så ock angående sina fordringar hos eller skulder till här i
riket bosatt person.
I förpliktelse, varom i första stycket under d) förmäles, innefattas
jämväl åtagande att för någon i utlandet bosatt förvara betalningsmedel,
fordringsbevis, värdepapper, guld (även arbeten därav) eller guldmynt.
Underlåter någon att fullgöra uppgiftsskyldighet varom ovan sägs, äger
riksbanken förelägga honom lämpligt vite. Riksbanken äger jämväl, där så
erfordras för nödig upplysnings vinnande, vid lämpligt vite förelägga
uppgiftsskyldig att för riksbanken eller den, som handlar å riksbankens
vägnar, tillhandahålla sina handelsböcker jämte därtill hörande
handlingar.
13 a § Har åtgärd vidtagits i strid mot denna förordning eller mot
föreskrift som meddelats med stöd av förordningen, får riksbanken
förelägga den som kan förfoga över den egendom åtgärden avsåg eller det
som har trätt i stället för egendomen att vidtaga rättelse. Motsvarande
gäller, om villkor som riksbanken har uppställt vid lämnande av
tillstånd enligt förordningen har åsidosatts. Meddelas föreläggande får
vite utsättas.
Föreläggande enligt första stycket får riktas mot den som har förvärvat
rätt till egendomen eller det som har trätt i dess ställe endast om
förvärvet har skett genom bodelning, arv eller testamente eller genom
gåva eller om förvärvaren vid förvärvet har haft vetskap om eller skälig
anledning till antagande om sambandet mellan det förvärvade och åtgärden
eller åsidosättandet av villkoret.
Föreläggande enligt första stycket får ej meddelas, om egendomen,
vederlag för den eller dess värde har förklarats förverkat. Förordning
(1987:1034).
13 b § Tillstånd eller föreskrift som meddelas med stöd av denna
förordning får förenas med villkor att avgift skall utgå och att
avgiften skall tillfalla riksbanken. Förordning (1975:206).
14 § Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de
skyldigheter, som stadgas genom denna förordning.
15 § Den som är bosatt här i riket eller annars uppehåller sig här är
skyldig att, i den omfattning riksbanken finner erforderligt, lämna
uppgift till riksbanken angående de betalningar han verkställer till
eller tar emot från någon som är bosatt i utlandet eller uppehåller sig
där.
Har någon efter anmaning underlåtit att lämna uppgift enligt första
stycket, får riksbanken påföra honom särskild avgift (förseningsavgift)
som tillfaller riksbanken. Sådan avgift påförs med 500 kronor för
aktiebolag och högst 300 kronor för övriga. Påförd förseningsavgift, som
inte betalas inom föreskriven tid, får omedelbart drivas in i den
ordning som gäller för indrivning av skatt enligt uppbördslagen
(1953:272). Restavgift utgår dock ej.
Underlåter någon alltjämt, trots att förseningsavgift påförts, att lämna
uppgift enligt första stycket får riksbanken förelägga honom lämpligt
vite. Förordning (1987:390).
Ansvarsbestämmelser
16 § Har upphävts genom förordning (1975:206).
17 § Har upphävts genom förordning (1975:206).
18 § Den som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning
meddelats av riksbanken, dömes, där ej gärningen är belagd med straff i
9 eller 10 § valutalagen (1939:350), till böter. Förordning (1975:206).
19 § Har upphävts genom förordning (1975:206).
20 § Allmänt åtal för brott mot 18 § får väckas endast efter medgivande
av riksbanken. Förordning (1984:500).
21 § Har upphävts genom förordning (1975:206).
Anvisning till 3 och 10 a §§
Med löpande betalning avses i denna förordning betalning av följande
slag ävensom därmed jämförlig betalning, nämligen
1) varulikvid, inbegripet förskottslikvid, på normala betalnings
villkor vid import och export av varor och i transitohandel;
2) betalning i samband med utrikeshandel avseende utgifter för
affärsresor och representation, provision, lagrings- och
speditionskostnad, transiteringskostnad, tull och avgift vid förtullning
av varor samt differensmarginal- och depositionsbetalning vid sådan
terminsaffär på varubörs, som överensstämmer med normal kommersiell
praxis;
3) betalning i samband med industriverksamhet och annan företagsamhet
avseende ersättning för reparation, bearbetning och sammansättning av
varor, teknisk biståndsverksamhet och entreprenadarbete, erläggande av
licensavgift och royalty samt förvärv av patent och överföring till
hemlandet av i annat land intjänad arbetsinkomst ävensom betalning
mellan moderbolag, å ena sidan, samt dotterbolag och filialer, å andra
sidan, avseende bidrag till gemensamma omkostnader;
4) betalning i samband med transportverksamhet avseende ersättning för
gods- och personbefordran, befraktning av fartyg, reparation av
transportmedel samt hamnkostnad (inbegripet bunkring och proviantering)
och motsvarande kostnad vid flyg- och landtransport;
5) normal premiebetalning av icke-engångsnatur på grund av
socialförsäkring eller försäkringsavtal samt ersättning på grund av
socialförsäkring och skadeförsäkring ävensom överföring på grund av
återförsäkrings- och retrocessionsavtal;
7) betalning avseende avkastning av kapitaltillgång, såsom vinst å
rörelse, ränta och utdelning, samt avkastning från fast egendom, såsom
arrende och hyra;
8) betalning avseende normala utgifter för turist-, rekreations- och
studieresa;
9) betalning avseende sådan personlig inkomst och utgift som pension, av
myndighet fastställt underhållsbidrag och därmed likartad betalning,
ersättning för reparation och underhåll av i annat land befintlig privat
egendom, prenumerationsavgift samt sportpris;
10) betalning av sådan samhällelig inkomst och utgift som skatt, kostnad
för diplomatisk representation, bidrag till internationell organisation,
avräkningsbelopp i samband med tjänst på trafik- och
kommunikationsområdet samt konsulatsintäkt;
11) diverse betalning avseende reklam, rättegångskostnad,
skadeståndsbetalning, böter, medlemsavgifter, honorar, återbetalning vid
kontraktsannullering samt registreringsavgift för patent och varumärke.
Såsom löpande betalning skall utan avseende å ändamålet därmed anses
överföring av mindre belopp.
Såsom löpande betalning anses icke betalning i samband med direkt
investering, värdepappersöverlåtelse, personlig kapitalöverföring eller
annan kapitalbetalning. Riksbanken meddelar de närmare föreskrifter, som
fordras för att bestämma vad som skall hänföras till löpande betalning.
Förordning (1963:176).