Post 10342 av 10924 träffar
SFS-nummer ·
1956:236 ·
Visa register
Allmän prisregleringslag (1956:236)
Departement: Civildepartementet MA
Utfärdad: 1956-06-01
Författningen har upphävts genom: SFS 1989:978
Upphävd: 1990-01-01
Inledande bestämmelser
1 § Kommer riket i krig, skola bestämmelserna i 2 -- 9 §§ träda i
tillämpning. Då kriget upphör, förordnar Konungen senast före
avslutandet av den riksdagssession, som börjar näst efter krigets slut,
att bestämmelserna icke vidare skola tillämpas; dock att vad nu sagts ej
skall gälla, i den mån bestämmelserna alltjämt skola äga tillämpning på
grund av förordnande enligt andra eller tredje stycket.
Vid krigsfara, vari riket befinner sig, äger Konungen förordna, att
nämnda bestämmelser skola tillämpas. Sådant förordnande skall, vid
äventyr att det eljest förfaller, inom en månad underställas riksdagen
för dess prövning av frågan, huruvida förordnandet skall bestå. Blir
förordnandet icke inom två månader från det underställningen skett av
riksdagen gillat, är detsamma förfallet. Upphör krigsfaran, skall
förordnandet av Konungen upphävas.
Har av annan orsak uppkommit fara för allvarlig prisstegring inom riket
på viktigare varu- eller tjänsteområde, äger Konungen förordna att vad i
2 -- 9 §§ stadgas, helt eller delvis, skall under viss tid, högst ett år
varje gång, äga tillämpning. Förordnandet skall inom en månad eller, om
riksdagssession icke pågår, inom en månad från början av nästkommande
session underställas riksdagen. Vad i andra stycket sägs om påföljden,
därest underställning ej sker eller riksdagen ej inom två månader gillar
förordnandet, skall äga motsvarande tillämpning i fall som nu avses.
Under tid, då bestämmelse i 2 -- 9 §§ äger tillämpning, skola även
däremot svarande stadganden i 10 - 22 §§ tillämpas. Lag (1973:301).
Om prisreglering
2 § Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva
visst pris, som prövas skäligt, att gälla såsom högstpris vid frivillig
försäljning av viss förnödenhet eller frivilligt utförande av viss
tjänst.
Högstpriset må icke överskridas med mindre säljaren eller den som utför
tjänsten erhållit tillstånd därtill. Den som fastställt högstpriset äger
bestämma på vilken myndighet det skall ankomma att bevilja sådant
tillstånd.
3 § 1 mom. Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger
föreskriva, att den som frivilligt säljer viss förnödenhet eller
frivilligt utför viss tjänst icke må utan tillstånd överskrida det pris
å förnödenheten eller tjänsten, vilket han tillämpade å dag som i
föreskriften angives, eller, om han då icke sålde förnödenhet eller
utförde tjänst varom fråga är, det pris, som den angivna dagen var att
anse som gängse pris eller som han före nämnda dag senast tillämpat
(stoppris). Sker efter den i föreskriften angivna dagen överlåtelse av
rörelse, i vilken försäljes förnödenhet eller utföres tjänst som i
föreskriften avses, skall dock såsom stoppris för den nye innehavaren av
rörelsen gälla det pris, som föregående innehavaren högst ägt uttaga.
Föreskrift om stoppris meddelas att gälla för viss tid, högst sex
månader. När skäl äro därtill, må tiden förlängas, varje gång med högst
sex månader. Den som meddelat föreskrift om stoppris äger bestämma på
vilken myndighet det skall ankomma att bevilja tillstånd till
överskridande av stoppriset.
2 mom. Gäller stoppris beträffande viss förnödenhet eller tjänst och
finnes priset vara högre än som kan anses skäligt, äger Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer föreskriva skälig sänkning av priset.
Sådan föreskrift må jämväl meddelas beträffande allenast viss person som
tillhandahåller förnödenhet eller tjänst.
Föreskrift som i första stycket sägs gäller under den tid stoppriset är
gällande. Det fastställda priset må icke överskridas utan tillstånd av
myndighet som Konungen bestämmer.
3 a § Har någon till myndighet som Konungen bestämmer gjort särskild
utfästelse om högsta pris, som han skall tillämpa på förnödenhet eller
tjänst, eller eljest om ordningen för försäljning av förnödenhet eller
utförande av tjänst, må utfästelsen ej frångås utan myndighetens
tillstånd. Lag (1973:301).
3 b § Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva,
att den som yrkesmässigt säljer viss förnödenhet eller yrkesmässigt
utför viss tjänst ej må utan tillstånd höja priset på förnödenheten
eller tjänsten förrän viss tid efter det att han hos myndighet gjort
anmälan om prishöjningen och skälen för den. Tiden må bestämmas till
högst en månad.
Den som meddelat föreskrift enligt första stycket äger bestämma hos
vilken myndighet anmälan skall göras och på vilken myndighet det skall
ankomma att pröva fråga om tillstånd att vidtaga prishöjning utan hinder
av föreskriften. Lag (1973:301).
4 § Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva, att
viss förnödenhet icke må försäljas eller saluhållas eller viss tjänst
utföras eller erbjudas med mindre högstpris eller stoppris gäller för
förnödenheten eller tjänsten. Sådan föreskrift må jämväl meddelas
beträffande allenast viss person som tillhandahåller förnödenhet eller
tjänst.
5 § Ej må någon vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst begära
eller mottaga vederlag, som i märklig mån överstiger det i allmänhet
tillämpade priset eller som eljest är att anse såsom oskäligt med hänsyn
till självkostnaden och de grunder i övrigt, som allmänt tillämpas vid
prissättning å liknande slag av förnödenheter eller tjänster.
6 § Får enligt denna lag visst pris för förnödenhet eller tjänst icke
överskridas, må ej, i vidare mån än som överensstämmer med offentlig
myndighets anordning, såsom villkor för förnödenhetens försäljning eller
tjänstens utförande fordras att jämväl annan förnödenhet inköpes eller
annan tjänst tages i anspråk, ej heller att eljest avtal slutes eller
förbindelse avgives rörande annat än det parti av förnödenheten eller
den tjänst varom fråga är.
7 § Konungen äger föreskriva, att rätt att yrkesmässigt köpa eller sälja
viss förnödenhet eller yrkesmässigt utföra viss tjänst skall tillkomma
endast
1) den som är medlem av viss sammanslutning;
2) den som före viss dag yrkesmässigt köpt eller sålt sådan förnödenhet
eller yrkesmässigt utfört sådan tjänst.
Meddelas föreskrift, som i första stycket under 1) avses, skall, där ej
särskilda förhållanden till annat föranleda, rätt att yrkesmässigt köpa
eller sälja förnödenheten eller utföra tjänsten medgivas jämväl den, som
förbinder sig att ställa sig till efterrättelse de villkor som i
anledning av denna lag uppställts för medlem av sammanslutningen
beträffande rätten att köpa eller sälja förnödenheten eller utföra
tjänsten. Föreskrift, som i första stycket under 2) avses, må meddelas
endast när särskilda skäl äro därtill.
I den mån så finnes erforderligt för att hindra onödig fördyring av
handeln med viss förnödenhet eller eljest för att undanröja
missförhållanden inom näringslivet, vilka uppkommit i följd av de i 1 §
angivna förhållandena och medföra onödig stegring av priset å viss
förnödenhet eller tjänst, äger Konungen meddela föreskrift om
begränsning på annat sätt än förut i denna paragraf är sagt av rätten
att yrkesmässigt köpa eller sälja förnödenheten eller yrkesmässigt
utföra tjänsten.
8 § Myndighet som Konungen bestämmer äger beträffande yrkesmässig
försäljning av viss förnödenhet meddela särskilda bestämmelser angående
skyldighet att å försäljningsställe hava anslag med prisuppgifter av
viss beskaffenhet samt angående skyldighet att sälja förnödenheten efter
vikt eller mått eller, där förnödenheten saluföres förpackad, i
förpackningar märkta på visst sätt, så ock annan dylik bestämmelse, som
må vara ägnad att motverka oskälig prisstegring eller att ordna
tillförsel, saluhållande eller förbrukning av förnödenheten.
Vad i första stycket är stadgat skall i tillämpliga delar gälla även i
fråga om yrkesmässigt utförande av viss tjänst.
9 § Erfordras för genomförande av prisreglering, utöver vad i 8 § sägs,
föreskrift att förnödenhet må tillhandahållas endast i visst utförande,
till viss myckenhet, i viss förpackning eller dylikt, ankommer på
Konungen att förordna därom.
Om straff m. m.
10 § Den som vid tillhandahållande av förnödenhet eller tjänst
uppsåtligen begär eller mottager vederlag efter högre pris än som är
medgivet i föreskrift eller tillstånd, varom i 2 eller 3 § sägs, så ock
den som för förnödenhet eller tjänst, vilken han avser att utnyttja i
yrkesmässig förvärvsverksamhet eller som han, yrkesmässigt eller eljest,
avser att mot vederlag överlåta till annan, uppsåtligen betalar eller
erbjuder sig att betala sådant högre pris, dömes till dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.
Till enahanda straff dömes den som uppsåtligen bryter mot 3 a, 5 eller 6
§ eller mot föreskrift eller villkor som avses i 3 b, 4, 7 eller 9 §.
Lag (1973:301).
11 § Har brott varom förmäles i 10 § icke förövats i yrkesmässig
förvärvsverksamhet eller eljest i vinningssyfte och är brottet att anse
som ringa, dömes till dagsböter.
12 § Är brott som i 10 § sägs att anse som grovt, skall dömas till
fängelse i högst två år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningsmannen avsett att bereda sig otillbörlig vinst av betydande
storlek, om gärningsmannen begagnat vilseledande bokföring eller om
gärningen eljest varit av särskilt farlig art. Lag (1964:208).
13 § Förövas gärning som i 10 § sägs av oaktsamhet och är ej
oaktsamheten att anse som ringa, straffes med dagsböter.
Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst ett år eller dagsböter.
14 § Åsidosätter någon uppsåtligen eller av oaktsamhet bestämmelse, som
meddelats jämlikt 8 §, straffes med dagsböter.
15 § Husbonde ansvarar för sådant i 10 -- 14 §§ omförmält brott, som
begås av hans husfolk eller i hans arbete antagen person, liksom vore
brottet begånget av honom själv, där brottet skett med hans vetskap och
vilja.
16 § Har köpare av förnödenhet eller mottagare av tjänst medverkat till
sådant i 10 -- 13 §§ omförmält brott, som förövats av säljaren eller den
som tillhandahållit tjänsten, och är han ej enligt vad där stadgas
underkastad ansvar, må han för sin medverkan straffas allenast om han
uppsåtligen förlett denne till brottet. Vad nu sagts skall äga
motsvarande tillämpning å säljare i fråga om köpares brott mot
föreskrift eller villkor som avses i 7 §.
17 § Har någon förövat gärning, som enligt 10 -- 13 §§ är belagd med
straff, skall han, där ej särskilda förhållanden till annat föranleda,
förpliktas att till kronan utgiva värdet av avtalat eller uppburet
vederlag. Det värde som skall utgivas må dock nedsättas, om skäl därtill
föreligger. Lag (1973:301).
18 § Allmänt åtal för brott som avses i 10 -- 13 §§ får väckas endast
efter medgivande av myndighet som regeringen bestämmer. Lag (1984:414).
Särskilda bestämmelser
19 § Med tjänst avses i denna lag verksamhet, som någon, yrkesmässigt
eller eljest, självständigt utför för annans räkning. Lika med utförande
av tjänst anses utövande av sådan hotell- eller pensionatsrörelse, för
vilken fordras myndighets tillstånd, så ock upplåtelse av rätt att
nyttja förnödenhet.
Lika med försäljning av förnödenhet anses överlåtelse eller upplåtelse
av förmögenhetsrättighet av immateriell art, så ock upplåtelse av rätt
att å fastighet avverka skog eller där taga torv, ler, grus, sten eller
annat, som icke är att hänföra till fastighetens vanliga avkastning.
Vad i denna lag sägs om försäljning och utförande av tjänst skall gälla
även där vederlaget skall utgå i annat än penningar.
20 § Talan mot beslut som myndighet meddelat jämlikt 2, 3, 3 a, 3 b, 4
eller 8 § föres hos Konungen genom besvär. Utan hinder av däröver förd
klagan skall myndighetens beslut lända till efterrättelse, om ej
annorlunda förordnas. Lag (1973:301).
21 § Vad i denna lag stadgas om brott, som begåtts under tid då 2 -- 9
§§ skola tillämpas, skall gälla även efter det nämnda bestämmelser
upphört att äga tillämpning.
22 § Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse
eller annorledes, av föreskrift varom stadgas i 2 -- 4 och 7 -- 9 §§ så
ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser som erfordras för
tillämpning av denna lag.