Post 9585 av 10936 träffar
SFS-nummer ·
1971:69 ·
Visa register
Skattebrottslag (1971:69)
Departement: Finansdepartementet S3
Utfärdad: 1971-04-02
Ändring införd: t.o.m. SFS 2024:799
1 § Denna lag gäller i fråga om skatt och, om så särskilt
föreskrivs, annan avgift till det allmänna som inte betecknas
som skatt.
Lagen tillämpas inte i fråga om
1. gärningar som är belagda med straff i lagen (2000:1225) om
straff för smuggling,
2. skatt enligt lagen (2014:1470) om beskattning av viss
privatinförsel av cigaretter, och
3. skattetillägg, ränta, dröjsmålsavgift, förseningsavgift
eller liknande avgift.
I tullbefogenhetslagen (2024:710) finns bestämmelser om
utredning och lagföring av brott som avses i 2-4 §§, om
brottet rör skatt enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi,
lagen (2022:155) om tobaksskatt eller lagen (2022:156) om
alkoholskatt. Lag (2024:718).
2 § Den som på annat sätt än muntligen uppsåtligen lämnar oriktig
uppgift till myndighet eller underlåter att till myndighet lämna
deklaration, kontrolluppgift eller annan föreskriven uppgift och
därigenom ger upphov till fara för att skatt undandras det allmänna
eller felaktigt tillgodoräknas eller återbetalas till honom själv
eller annan döms för skattebrott till fängelse i högst två år.
Lag (1996:658).
3 § Om brott som avses i 2 § är att anse som ringa, döms för
skatteförseelse till böter. Lag (1996:658).
4 § Om brott som avses i 2 § är att anse som grovt, döms för grovt
skattebrott till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Vid bedömande om brottet är grovt skall särskilt beaktas om det rört
mycket betydande belopp, om gärningsmannen använt falska handlingar
eller vilseledande bokföring eller om förfarandet ingått som ett led
i en brottslighet som utövats systematiskt eller i större omfattning
eller i annat fall varit av synnerligen farlig art. Lag (1996:658).
5 § Den som på annat sätt än muntligen av grov oaktsamhet lämnar
oriktig uppgift till myndighet och därigenom ger upphov till fara för
att skatt undandras det allmänna eller felaktigt tillgodoräknas eller
återbetalas till honom själv eller annan döms för vårdslös
skatteuppgift till böter eller fängelse i högst ett år.
Om gärningen med hänsyn till skattebeloppet och övriga
omständigheter är av mindre allvarlig art, skall inte dömas till
ansvar enligt första stycket. Lag (1996:658).
6 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att
fullgöra skyldighet att göra skatteavdrag på sätt som
föreskrivs i skatteförfarandelagen (2011:1244) döms för
skatteavdragsbrott till böter eller fängelse i högst ett år.
I ringa fall ska inte dömas till ansvar enligt första stycket.
Lag (2011:1247).
7 § Den som, i annat fall än som avses i 2 §, på annat sätt än
muntligen uppsåtligen lämnar oriktig uppgift till
1. myndighet, om uppgiften rör förhållande som har betydelse
för skyldigheten för honom eller annan att betala skatt,
2. någon som är skyldig att för honom innehålla skatt eller
lämna kontrolluppgift eller motsvarande underrättelse, om
uppgiften rör förhållande som har betydelse för skyldighetens
fullgörande eller för skyldigheten för honom eller annan att
betala skatt,
döms för skatteredovisningsbrott till böter eller fängelse i
högst sex månader.
Detsamma gäller den som, i annat fall än som avses i 2 §,
uppsåtligen underlåter att lämna en föreskriven uppgift
angående sådant förhållande som anges i första stycket 1 eller
2 till någon som avses där. Detta gäller dock endast under
förutsättning att uppgiften ska lämnas utan föreläggande eller
anmaning och inte avser egen inkomstdeklaration.
I ringa fall ska inte dömas till ansvar enligt första eller
andra stycket. Lag (2011:1247).
8 § Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i 7 § första
stycket 2 eller andra stycket döms för vårdslös skatteredovisning
till böter eller fängelse i högst sex månader.
I ringa fall skall inte dömas till ansvar enligt första stycket.
Lag (1996:658).
9 § Har upphävts genom lag (1996:658).
10 § Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter
bokföringsskyldighet eller sådan skyldighet att föra och bevara
räkenskaper, som föreskrivs för vissa uppgiftsskyldiga och därigenom
ger upphov till fara för att myndighets kontrollverksamhet vid
beräkning eller uppbörd av skatt eller avgift allvarligt försvåras,
döms för försvårande av skattekontroll till böter eller fängelse i
högst två år eller, om brottet är grovt, till fängelse i lägst sex
månader och högst fyra år.
I ringa fall döms ej till ansvar enligt första stycket.
Lag (1996:658).
11 § För förberedelse eller stämpling till grovt skattebrott
döms det till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.
Lag (2016:511).
12 § Den som på eget initiativ vidtar åtgärd som leder
till att skatten kan påföras, tillgodoräknas eller
återbetalas med rätt belopp, döms inte till ansvar enligt
2–8 §§.
Ansvar enligt 10 § inträder inte för den som på eget
initiativ uppfyller skyldighet som där avses.
En vidtagen åtgärd enligt första stycket anses inte vara på
eget initiativ om
1. Skatteverket har informerat om att verket ska genomföra en
generell kontroll,
2. åtgärden har en koppling till den generella kontrollen,
och
3. åtgärden vidtas först två månader efter utgången av den
månad då Skatteverket informerade om den generella
kontrollen. Lag (2018:564).
13 § Åtal för brott enligt 3 § får väckas endast om det är
påkallat av särskilda skäl. Detsamma gäller åtal för brott
enligt 2, 5 och 6 §§, om
1. det undandragna skattebeloppet understiger två
prisbasbelopp, och
2. en felaktighet eller passivitet som skulle omfattas av
åtalet även kan läggas till grund för beslut om skattetillägg
för samma person.
Med prisbasbelopp avses det prisbasbelopp enligt 2 kap. 6 och
7 §§ socialförsäkringsbalken som gällde det år då brottet
begicks. Lag (2015:634).
13 a § Bestämmelserna om brottsvinstförverkande i 36 kap.
brottsbalken ska inte tillämpas i fråga om brott enligt denna
lag.
Första stycket gäller inte brottsvinst från förberedelse till
grovt skattebrott eller vad någon har tagit emot som
ersättning för kostnader i samband med ett sådant brott.
Lag (2024:799).
13 b § Om Skatteverket har beslutat att ta ut skattetillägg av
en fysisk person, får åklagaren inte väcka åtal, utfärda
strafföreläggande eller besluta om åtalsunderlåtelse för samma
person i fråga om den felaktighet eller passivitet som ligger
till grund för beslutet om skattetillägg.
Om Skatteverket har krävt en fysisk person på betalning av ett
skattetillägg eller en rapportavgift som avser en juridisk
person eller om en överenskommelse om betalningsskyldighet
enligt 59 kap. 19 § skatteförfarandelagen (2011:1244) har
träffats och fullföljts inom rätt tid, får åklagaren inte
väcka åtal, utfärda strafföreläggande eller besluta om
åtalsunderlåtelse för samma fysiska person i fråga om den
felaktighet eller passivitet som ligger till grund för
beslutet om skattetillägg eller rapportavgift. Lag (2023:876).
14 § Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för
brott enligt 3 eller 5–8 §§ ådömas, om den misstänkte häktats
eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från
brottet. Har vid brott som avses i 10 § den misstänkte blivit
föremål för revision av Skatteverket inom fem år från brottet,
ska de i 35 kap. 1 § brottsbalken angivna tiderna räknas från
den dag då revisionen beslutades.
Påföljd får ådömas för brott enligt denna lag utan hinder av
att den misstänkte inte erhållit del av åtal för brottet inom
den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken eller första
stycket denna paragraf, om den misstänkte inom samma tid har
delgetts underrättelse om att han är skäligen misstänkt för
brottet. Underrättelsen ska ha skett under en förundersökning
som sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte för
brottet. Den ska ha utfärdats av åklagaren och ange de
omständigheter som utgör grund för misstanken. Delgivningen
ska ha skett på sätt som gäller för delgivning av stämning i
brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som
han delgetts misstanke om enligt detta stycke ska i fråga om
möjligheten att ådöma påföljd så anses som om delgivning av
underrättelsen inte skett. Lag (2011:1247).
14 a § För brott enligt 2 eller 4 § får rätten på ansökan av
åklagaren besluta om förlängning av den tid som anges i 35 kap. 1 §
brottsbalken. Beslut om förlängning får meddelas, om stämning eller
underrättelse enligt 14 § andra stycket avseende sådant brott inte
har kunnat delges den misstänkte på grund av att han
1. har saknat känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var
han uppehållit sig,
2. inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte
har kunnat klarläggas var han uppehållit sig samt det kan antas att
han hållit sig undan eller
3. har stadigvarande vistats utomlands.
Förlängningstiden skall bestämmas med hänsyn till vad som kan antas
behövas för att delgivning skall ske med den misstänkte, dock till
minst sex månader. Visar det sig att den bestämda tiden är
otillräcklig, får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare
förlängning.
Förlängning enligt denna paragraf får inte omfatta längre tid än
sammanlagt fem år. Lag (1996:658).
14 b § En ansökan enligt 14 a § skall ha kommit in till tingsrätten före
utgången av den tid som begärs förlängd.
Har ansökningen getts in i rätt tid, bortfaller möjligheten att ådöma
påföljd för brottet tidigast när beslut på grund av ansökningen
föreligger. Om ansökningen inte bifalls, skall i fråga om möjligheten
att ådöma påföljd så anses som om någon ansökan inte har gjorts. Lag
(1985:105).
14 c § Tingsrättens handläggning av mål enligt 14-a § är skriftlig.
I handläggningen får ingå muntlig förhandling när det kan antas vara
till fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare skall
beredas tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan
ske.
Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a § utan
bifall får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förlängning
enligt 14 a § får överklagas. Överklagandet skall ha kommit in inom
två veckor från den dag då den misstänkte, på sätt som gäller för
delgivning av stämning i brottmål, delgavs beslutet.
I övrigt skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande
brottmål gälla i tillämpliga delar. Lag (1996:658).
15 § Har ett mål om brott enligt denna lag samband med en fråga om skatt
eller avgift som är anhängig vid en förvaltningsdomstol eller en
förvaltningsmyndighet, får handläggningen av brottmålet vila i avvaktan
på utgången i skatte- eller avgiftsfrågan endast om det är av avgörande
betydelse för prövningen av målet att den frågan avgörs först.
I mål som avses i första stycket skall rätten samråda med
förvaltningsdomstolen eller förvaltningsmyndigheten rörande målets
handläggning, om det inte är obehövligt. Lag (1985:416).
16 § En fråga om skatt eller avgift som är anhängig vid en
förvaltningsdomstol eller en förvaltningsmyndighet skall där handläggas
med förtur, om handläggningens resultat är av väsentlig betydelse för en
förundersökning angående brott enligt denna lag eller ett åtal för
sådant brott.
Åklagaren skall se till att den domstol eller myndighet som avses i
första stycket underrättas om sådana omständigheter som kan vara av
betydelse för frågan om förtursbehandling. Lag (1983:460).
17 § Förvaltningsmyndigheter som handlägger frågor om skatter
eller avgifter skall göra anmälan till åklagaren så snart det
finns anledning att anta att brott enligt denna lag har
begåtts. Detta gäller dock inte om det kan antas att brottet
inte kommer att medföra påföljd enligt denna lag eller om
anmälan av annat skäl inte behövs. Skatteverket får fullgöra
anmälningsskyldigheten till enhet inom verket som skall
medverka vid brottsutredning, om det inte finns skäl att anta
att brottet föranleder annan påföljd än böter och den
misstänkte kan antas erkänna gärningen. Detta gäller dock
endast om den misstänkte fyllt tjugoett år.
Har i lag eller förordning meddelats bestämmelse som avviker
från föreskrifterna i första stycket gäller den bestämmelsen.
Lag (2003:682).
Övergångsbestämmelser
1971:69
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972, då skattestrafflagen
(1943:313) skall upphöra att gälla. Den upphävda lagen gäller dock
fortfarande i fråga om gärning som begåtts före ikraftträdandet.
1975:1180
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1976. Äldre lydelse av 1 § gäller
dock fortfarande i fråga om gärning som begåtts före ikraftträdandet.
1981:1157
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Den äldre lydelsen av 1 §
gäller fortfarande i fråga om skatter och avgifter som belöper på tid
före ikraftträdandet.
1983:220
Denna lag träder i kraft en vecka efter den dag då lagen enligt uppgift
på den kommit ut från trycket i Svensk författningssamling. Den äldre
lydelsen av 1 § gäller fortfarande i fråga om skatter och avgifter som
belöper på tid före ikraftträdandet.
1984:169
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. Den äldre lydelsen av 1 §
gäller fortfarande i fråga om skatt som belöper på tid före
ikraftträdandet.
1984:1059
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. Äldre bestämmelser gäller
dock fortfarande i fråga om avgift enligt lagen (1982:1194) om
hyreshusavgift.
1985:105
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.
De nya bestämmelserna i 14 § andra stycket och 14 a § tillämpas även på
brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att
ådöma påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.
Såvitt gäller underrättelse om brottsmisstanke tillämpas de nya
bestämmelserna endast på underrättelser som delges efter
ikraftträdandet.
1991:700
Denna lag träder i kraft, i fråga om 1 § första stycket 1 avseende lagen
(1991:687) om särskild löneskatt på pensionskostnader den 1 juli 1991,
och i övrigt den 1 januari 1992.
1992:629
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1993. Äldre föreskrifter gäller
dock fortfarande i fråga om restavgift.
1994:207
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1994. Den äldre lydelsen av 1 §
gäller dock fortfarande i fråga om mervärdesskatt som belöper på
tid före ikraftträdandet.
1994:1787
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 såvitt avser 1 § första
stycket 3 och i övrigt samtidigt med lagen (1994:1500) med
anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Den
äldre lydelsen av 1 § första stycket 3 gäller dock fortfarande i fråga
om avgift enligt lagen (1992:1745) om allmän sjukförsäkringsavgift
och lagen (1993:1441) om allmän avgift för finansiering av
kontantförmåner vid arbetslöshet.
1995:1669
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Den äldre lydelsen av 1 §
gäller dock fortfarande i fråga om gärningar som begåtts före
ikraftträdandet.
1996:658
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1996. Äldre bestämmelser
tillämpas dock fortfarande i fråga om gärningar som begåtts före
ikraftträdandet.
1997:486
Denna lag träder i kraft den 1 november 1997. Äldre
föreskrifter gäller fortfarande i fråga om avgiftstillägg för
utgiftsåret 1997 och tidigare år.
2003:805
Denna lag träder i kraft den 1 januari 2004. Äldre föreskrifter
gäller fortfarande för förhållanden som hänför sig till tiden
före ikraftträdandet.
2011:1247
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2012.
2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om gärningar
som har begåtts före ikraftträdandet.
3. Den nya bestämmelsen i 7 § andra stycket tillämpas på
beskattningsår som börjar efter den 31 januari 2012.
Bestämmelsen tillämpas även på förlängda räkenskapsår som
avslutas efter utgången av 2012 och på förkortade räkenskapsår
som både påbörjas och avslutas under 2012.
4. Bestämmelserna i 12 § i dess nya lydelse tillämpas på
åtgärder som vidtas efter ikraftträdandet, oavsett när
gärningen har begåtts.
2018:564
1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2018.
2. Bestämmelserna i 12 § i den nya lydelsen tillämpas första
gången på åtgärder som vidtas efter ikraftträdandet och som
har en koppling till sådan information om generell kontroll
som Skatteverket har lämnat efter ikraftträdandet.