Regeringskansliets rättsdatabaser

1 § Den som har varit häktad på grund av misstanke om ett eller flera brott eller som till följd av sådan misstanke under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen, underkastad reseförbud eller anmälningsskyldighet, intagen för rättspsykiatrisk undersökning eller tagen i förvar genom beslut av befälhavare på fartyg eller luftfartyg eller av beskickning eller konsulat har rätt till ersättning av staten, om 1. frikännande dom meddelas, 2. åtalet avvisas eller avskrivs, 3. förundersökning avslutas utan att åtal väcks eller 4. beslutet om frihetsinskränkning genom avslag på häktningsframställning eller efter överprövning, fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel upphävs eller ersätts av beslut om mindre ingripande åtgärd eller undanröjs utan förordnande om ny handläggning. Den som på grund av misstanke om flera brott har utsatts för en sådan frihetsinskränkning som avses i första stycket har rätt till ersättning av staten, om det beträffande något av brotten inträffar en omständighet som nämns i första stycket 1--3 och det är uppenbart att frihetsinskränkningen inte skulle ha beslutats endast för den övriga brottsligheten. Den som har varit häktad eller under mer än 24 timmar i sträck har varit anhållen som misstänkt för ett eller flera brott har också rätt till ersättning, om brottet eller något av brotten i domen hänförs till en mildare straffbestämmelse och det är uppenbart att frihetsinskränkningen vid en sådan bedömning inte skulle ha beslutats. Lag (1991:1146). 1 a § Bestämmelserna i 1 § tillämpas också då någon på grund av svensk myndighets efterlysning för brott eller begäran om anhållande eller utlämning för brott har utsatts för en motsvarande frihetsinskränkning utomlands. Lag (1980:422). 2 § Den som har undergått fängelse, förvandlingsstraff för böter eller utegångsförbud enligt lagen (1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän, m. m. har rätt till ersättning av staten, om efter fullföljd av talan eller anlitande av särskilt rättsmedel frikännande dom meddelas eller mindre ingripande påföljd ådöms eller dom eller beslut som legat till grund för verkställigheten undanröjs utan förordnande om ny handläggning. Detsamma gäller den som efter förordnande av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken har genomgått rättspsykiatrisk vård. Lag (1991:1146). 3 § Den som i annat fall än som anges i 1 eller 2 § till följd av beslut vid myndighetsutövning varit berövad friheten har rätt till ersättning av staten, om det finnes uppenbart att frihetsberövandet var utan grund. 4 § Rätt till ersättning föreligger ej, om den som har varit utsatt för frihetsinskränkningen själv uppsåtligen har föranlett denna. Har han sökt undanröja bevis eller på annat sätt försvåra sakens utredning eller, i fall som avses i 1 eller 1 a §, sökt undandra sig förundersökning eller lagföring, utgår ersättning endast om det finns synnerliga skäl. Ersättning kan vägras eller sättas ned i den mån det i annat fall med hänsyn till omständigheterna är oskäligt att ersättning utgår. Ersättning får dock ej vägras eller sättas ned på den grund att misstanke om brott kvarstår utan att skuldfrågan är klarlagd. Lag (1980:422). 5 § Ersättning utgår för utgifter, förlorad arbetsförtjänst, intrång i näringsverksamhet och lidande. Ersättningen får nedsättas efter vad som finnes skäligt, om tiden för frihetsinskränkningen har avräknats eller eljest beaktats vid fastställande eller verkställighet av brottspåföljd. 6 § Anspråk på ersättning får ej överlåtas till annan innan ersättningen blivit slutligt bestämd. 7 § Utgår ersättning enligt denna lag och har den ersättningsberättigade rätt till skadestånd av annan, inträder staten i motsvarande mån i hans rätt. Övergångsbestämmelser 1986:651 Äldre bestämmelser om ersättning på grund av beslut om förvarsarrest och fritidsstraff gäller även efter ikraftträdandet. Vid tillämpningen av 1 § första stycket 3 skall därvid med disciplinstraff jämställas disciplinpåföljd. 1991:1146 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992. 2. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om den som före ikraftträdandet varit intagen på en rättspsykiatrisk klinik eller efter förordnande av domstol enligt 31 kap. 3 § brottsbalken i dess lydelse före den 1 januari 1992 undergått sluten psykiatrisk vård eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.