Post 8774 av 10923 träffar
SFS-nummer ·
1978:262 ·
Visa register
Förfogandelag (1978:262)
Departement: Försvarsdepartementet
Utfärdad: 1978-05-18
Ändring införd: t.o.m. SFS 2024:805
Inledande bestämmelser
1 § Kommer riket i krig, träder 4 - 6 §§ i tillämpning.
2 § Regeringen får föreskriva att 4 - 6 §§ helt eller delvis skall
tillämpas från tidpunkt som regeringen bestämmer,
1. om Sverige är i krigsfara,
2. om det råder sådana utomordentliga förhållanden som är
föranledda av att det är krig utanför Sveriges gränser eller av att
Sverige har varit i krig eller krigsfara och om det till följd av
dessa förhållanden föreligger knapphet eller betydande fara för
knapphet inom riket på egendom av vikt för totalförsvaret eller
folkförsörjningen,
3. om det är nödvändigt att med hänsyn till försvarsberedskapen
inkalla totalförsvarspliktiga till tjänstgöring med stöd av 4 kap. 7
eller 8 § lagen (1994:1809) om totalförsvarsplikt.
Föreskrift enligt första stycket skall underställas riksdagens
prövning inom en månad från det den utfärdades. Sker ej
underställning eller godkänner riksdagen ej föreskriften inom två
månader från det underställning skedde, upphör föreskriften att
gälla. Lag (1994:1813).
3 § Föreligger ej längre förhållande som avses i 1 § eller 2 § första
stycket, skall regeringen föreskriva att tillämpningen av 4 - 6 §§
skall upphöra.
Förfogande
4 § För att tillgodose totalförsvarets eller folkförsörjningens
ofrånkomliga behov av egendom eller tjänster, som icke utan olägenhet
kan tillgodoses på annat sätt, får för statens eller annans räkning
förfogande ske enligt denna lag.
Förfogande får icke riktas mot staten.
5 § Genom förfogande kan
1. fastighet tagas i anspråk med nyttjanderätt och annan
egendom tagas i anspråk med äganderätt eller nyttjanderätt,
2. nyttjanderätt, servitut eller liknande rätt till egendom
upphävas eller begränsas och nyttjanderätt i andra hand
tillskapas,
3. ägare eller innehavare av fastighet, gruva, byggnad,
industrianläggning eller annan anläggning eller av
transportmedel, arbetsmaskin eller liknande åläggas att utöva
verksamhet för eller på annat sätt medverka till
framställning av egendom för statens eller annans räkning,
4. ägare eller innehavare av lageranläggning åläggas att
förvara egendom,
5. ägare eller innehavare av transportmedel åläggas att
ombesörja transporter,
6. viss person åläggas tillfällig uppgift för försvarsmakten
som vägvisare, budbärare, arbetsmanskap eller
sjukvårdspersonal.
Radiosändare eller sändarutrustning får inte tas i anspråk om
den stadigvarande utnyttjas för tillståndspliktiga ljudradio-
eller tv-sändningar enligt radio- och tv-lagen (2010:696).
Detsamma gäller anläggning för trådsändning som sådana
sändningar vidaresänds i.
Ägare eller innehavare av egendom som omfattas av förfogande
får icke överlåta, förbruka, skada, gömma undan eller föra
bort egendomen. Lag (2010:723).
6 § Kan förfogande över egendom antagas bli nödvändigt, får ägare eller
innehavare i avvaktan på beslut om förfogande förbjudas att överlåta,
förbruka, skada, gömma undan eller föra bort egendomen
(dispositionsförbud).
Har ej beslut om förfogande meddelats och blivit gällande mot ägare
eller innehavare av egendom inom en månad från det dispositionsförbud
enligt första stycket beslutades, upphör förbudet att gälla mot honom.
Föreligger särskilda skäl, kan dock tiden för förbudet förlängas med
högst en månad.
7 § Beslut om förfogande fattas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, kommuner, regioner eller statliga
myndigheter. Förfogande över egendom ska riktas mot en bestämd
ägare eller innehavare av egendomen. I fall som avses i 1 §
eller 2 § första stycket 1 eller 2 får dock regeringen
föreskriva om förfogande som avser alla eller en viss krets av
ägare och innehavare av egendom av det slag som förfogandet
gäller.
Dispositionsförbud och förlängning av tiden för sådant förbud
beslutas av den myndighet som har rätt att besluta om
förfogandet.
Om förfogande görs för någon annans räkning än statens, gäller
vad som i denna lag sägs om staten i tillämpliga delar den för
vars räkning förfogandet sker. Lag (2019:854).
8 § Vid tillämpning av denna lag och med stöd av lagen meddelade
föreskrifter skall tillses att den vars rätt beröres icke lider större
förfång än som är nödvändigt. Egendom som oundgängligen behövs för
någons förvärvsverksamhet får ej utan tvingande skäl tagas i anspråk.
9 § Har ägare eller innehavare av byggnad eller del av byggnad, som
omfattas av förfogande, stadigvarande bostad i byggnaden eller skall han
i händelse av utrymning inkvarteras i orten, har han rätt till det
bostadsutrymme i byggnaden som han behöver. Detta gäller dock ej, om
hans utnyttjande av byggnaden skulle medföra allvarligt hinder för den
användning av byggnaden som åsyftas med förfogandet. I sådant fall skall
den myndighet som beslutar om förfogandet tillhandahålla annat
bostadsutrymme, om möjligt inom samma eller närbelägen ort.
Första stycket har motsvarande tillämpning på medlem av ägarens eller
innehavarens familj.
10 § Lös egendom som kan antagas bli förbrukad eller förstörd eller
väsentligt minska i värde tages i anspråk med äganderätt. Annan lös
egendom tages i anspråk med nyttjanderätt. Om den myndighet som meddelar
beslutet om förfogande finner lämpligt och ägaren medger det, får dock
egendomen tagas i anspråk i det förra fallet med nyttjanderätt och i det
senare med äganderätt.
Tages fast eller lös egendom i anspråk med nyttjanderätt, skall
nyttjanderätten gälla tills vidare, om ej särskilda skäl föranleder att
den bestämmes att gälla för viss tid.
11 § Ägare eller innehavare av egendom som tages i anspråk är skyldig
att innan han avstår från egendomen se till att den sättes i sådant
skick att den blir användbar för avsett ändamål, om åtgärden enligt vad
som är brukligt skulle ha vidtagits av ägaren eller innehavaren vid
frivillig överlåtelse eller upplåtelse av egendomen.
12 § Ägare eller innehavare av egendom, som tages i anspråk med
nyttjanderätt, är skyldig att tåla eller vidtaga ändring eller
förflyttning av inredning eller utrustning som hör till egendomen och
att i övrigt tåla de åtgärder i fråga om egendomen vilka den myndighet
som meddelar beslutet om förfogande finner nödvändiga.
13 § Ägare eller innehavare av egendom som omfattas av beslut om
förfogande eller dispositionsförbud är skyldig att vårda egendomen samt
att, om det påfordras, avlämna egendom som tages i anspråk genom
förfogande. Tid och plats för avlämnande fastställes av den myndighet
som har meddelat beslutet eller av myndighet som regeringen bestämmer.
Den som icke tillfredsställande kan fullgöra skyldighet enligt första
stycket skall utan dröjsmål anmäla detta till länsstyrelsen eller till
den myndighet som har meddelat beslutet eller bestämmelse om fullgörande
av det.
14 § Beslut om förfogande och om dispositionsförbud blir gällande mot
ägare, innehavare eller annan, som avses med beslutet, när han har fått
del av detta. Gäller beslutet egendom och kommer någon först efter
delfåendet i det läget att han, om beslutet ej hade meddelats, skulle ha
kunnat råda över egendomen, blir det gällande mot honom från den senare
tidpunkten.
Att beslut om förfogande i visst fall kan verkställas innan det har
blivit gällande mot ägaren eller innehavaren följer av 56 § andra
stycket.
15 § Egendom, som enligt denna lag tages i anspråk med äganderätt eller
framställes för statens räkning, övergår i statens ägo när den avlämnas
eller på annat sätt kommer i statens besittning.
16 § Mot beslut om förfogande och dispositionsförbud som har meddelats
av annan myndighet än regeringen får talan föras hos regeringen genom
besvär. Om ej annat föreskrives i beslutet, länder det till
efterrättelse utan hinder av anförda besvär.
Ersättning
17 § Vid förfogande utgår ersättning enligt de grunder som anges i
29 - 36 §§. Om ersättning för skada till följd av dispositionsförbud
föreskrives i 37 §.
Ersättning utges av den för vars räkning beslutet om förfogande eller
dispositionsförbud har meddelats. Är denne annan än staten och fullgör
han ej sin ersättningsskyldighet, skall staten på begäran utge
ersättningen. Vad staten sålunda har utgivit, får staten kräva åter av
den ersättningsskyldige.
Värderingsnämnder
18 § För handläggning av ärenden om ersättning enligt denna lag
finns en central värderingsnämnd (riksvärderingsnämnden) samt lokala
värderingsnämnder till det antal och med de verksamhetsområden som
föreskrives av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
För handläggning av ersättningsärenden rörande visst slag av egendom
kan inrättas särskild värderingsnämnd för hela riket. I fråga om sådan
nämnd gäller vad i denna lag föreskrives om riksvärderingsnämnden.
19 § Riksvärderingsnämnden består av ordförande och fyra andra
ledamöter.
För varje ledamot finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna i
20 - 23 §§ om ledamot gäller även ersättare.
20 § Ledamöterna i riksvärderingsnämnden utses för viss tid av
regeringen.
Ledamöterna skall vara svenska medborgare. Den som är underårig eller
i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken får inte utöva befattning som ledamot. Ordföranden och
ytterligare en ledamot skall vara eller ha varit ordinarie domare.
Lag (1988:1299).
21 § Innan ledamot börjar tjänstgöra i riksvärderingsnämnden, skall
han ha avlagt domared.
22 § Bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken om jäv mot domare skall
tillämpas på ledamot i riksvärderingsnämnden.
23 § Riksvärderingsnämnden är beslutför när ordföranden och minst tre
andra ledamöter är närvarande.
I fråga om omröstning i nämnden skall 16 kap. rättegångsbalken gälla
i tillämpliga delar.
24 § Regeringen kan föreskriva att riksvärderingsnämnden skall arbeta
på avdelningar. Bestämmelserna i 19 - 23 §§ gäller då i fråga om
avdelning.
25 § Lokal värderingsnämnd består av ordförande och två andra ledamöter.
För varje ledamot finns en eller flera ersättare. Bestämmelserna i 26 §
om ledamot gäller även ersättare.
26 § Ledamöterna i lokal värderingsnämnd utses för viss tid av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Uppdrag att vara
ledamot får bara den undandraga sig som har fyllt sextio år eller har
haft sådant uppdrag i tre år eller har förhinder på grund av sin tjänst.
Ledamot skall ha allmän erfarenhet i ersättnings- och värderingsfrågor.
Ledamot i lokal värderingsnämnd för visst slag av egendom skall ha
ingående erfarenhet av värdering av sådan egendom.
Ledamot skall vara svensk medborgare. Den som är underårig eller i
konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 §
föräldrabalken får ej utöva befattning som ledamot. Ej får någon
samtidigt vara ledamot i riksvärderingsnämnden och lokal
värderingsnämnd. Lag (1988:1299).
27 § Lokal värderingsnämnd är beslutför när nämnden är fulltalig.
I fråga om omröstning i nämnden skall 16 kap. rättegångsbalken gälla i
tillämpliga delar.
28 § Statens rätt bevakas inför värderingsnämnd av ombud som utses av
regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Ersättningsgrunder
29 § Tages egendom i anspråk med äganderätt, utgår skälig ersättning för
nödvändiga kostnader vid framställning eller återanskaffning eller, om
egendomen tages i anspråk hos återförsäljare, vid återanskaffning och
återförsäljning av sådan egendom.
30 § Tages egendom i anspråk med nyttjanderätt, utgår skälig ersättning
för förlorad avkastning eller nytta och för kostnader i samband med
åtgärd som avses i 12 § samt för skada på eller avsevärd försämring
av egendomen.
Första stycket gäller i tillämpliga delar vid förfogande som avses i 5 §
första stycket 2.
31 § Utövas verksamhet enligt 5 § första stycket 3 - 5, utgår ersättning
med hänsyn till nödvändiga kostnader för verksamheten.
32 § För uppgift som avses i 5 § första stycket 6 och för åtgärd enligt
13 § första stycket första meningen utgår skälig ersättning.
33 § I den mån det är möjligt och lämpligt skall på förhand föreskrivas
det pris som vid förfogande skall gälla såsom ersättning för egendom,
åtgärd eller tjänst. Sådant pris upptages i taxa.
Taxa fastställes av regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
av riksvärderingsnämnden eller lokal värderingsnämnd med beaktande av
29 - 31 §§. Taxa kan fastställas att gälla för hela riket eller del av
riket.
34 § Ett pris som har föreskrivits med stöd av prisregleringslagen
(1989:978) gäller vid tillämpning av förfogandelagen som taxepris.
Om riksvärderingsnämnden på grund av särskilda omständigheter finner
en tillämpning av taxepris vara i visst fall obillig för den
ersättningsberättigade, får nämnden bestämma ersättningen till högre
belopp. Lag (1989:979).
35 § Ersättning bestämmes med hänsyn till omständigheterna och gällande
taxepris vid den tid då egendomen avlämnas eller på annat sätt kommer i
statens besittning eller då åtgärden eller tjänsten utföres. Är
egendomen i färdigt skick vid den tidpunkt då beslutet om förfogande
meddelas, bestämmes ersättningen med hänsyn till omständigheterna och
gällande taxepris vid den tidpunkten.
Fastställd ersättning får jämkas efter vad som är skäligt, om ändrade
förhållanden påkallar det.
36 § Har beslut om förfogande meddelats i fråga om egendom och möter ej
genom förvållande av den mot vilken förfogandet riktats hinder att taga
egendomen i besittning för statens räkning, står staten faran för att
egendomen av våda förstöres, försämras eller minskas.
37 § Upphör dispositionsförbud att gälla enligt 6 § andra stycket, utgår
skälig ersättning för skada, som till följd av förbudet har uppkommit på
den med förbudet avsedda egendomen, och för åtgärd enligt 13 § första
stycket första meningen.
Handläggning av ersättningsärenden
38 § Ersättning enligt taxa bestämmes av den myndighet som har meddelat
beslutet om förfogande eller av myndighet som regeringen bestämmer.
Ersättning som ej utgår enligt taxa bestämmes av lokal värderingsnämnd.
Om särskilda skäl föreligger, kan riksvärderingsnämnden efter ansökan av
parterna omedelbart taga upp fråga om sådan ersättning. Har enligt 18 §
andra stycket inrättats särskild värderingsnämnd för visst slag av
egendom, bestämmes dock i fråga om sådan egendom ersättning som ej utgår
enligt taxa av den särskilda värderingsnämnden.
Har nyttjanderätt till egendom upplåtits genom frivillig överenskommelse
i stället för att tillskapas genom förfogande och skadas egendomen eller
försämras den avsevärt, skall ersättningsfrågan prövas av lokal
värderingsnämnd, om upplåtaren begär det och skadan eller försämringen
ej beaktades när överenskommelsen ingicks.
39 § Talan mot beslut av annan myndighet än lokal värderingsnämnd i
ärende som avses i 38 § första stycket får av den som begär ersättning
föras hos lokal värderingsnämnd genom besvär.
Mot lokal värderingsnämnds beslut i överklagat ärende eller i ärende om
fastställande av taxa får talan ej föras. I annat fall får talan mot
lokal värderingsnämnds beslut föras hos riksvärderingsnämnden genom
besvär.
Vill någon med stöd av 34 § andra stycket göra anspråk på ersättning
utöver taxepris, skall han inom besvärstiden göra ansökan om det hos
riksvärderingsnämnden.
40 § Mot riksvärderingsnämdnens beslut enligt denna lag får talan ej
föras.
Utbetalning av ersättning
41 § Sedan beslut om ersättning har vunnit laga kraft, skall fastställt
ersättningsbelopp genast betalas ut till den ersättningsberättigade, om
ej annat följer av 42 - 44 §§.
42 § Om någon till säkerhet för fordran har panträtt eller
retentionsrätt i egendom som tages i anspråk med äganderätt enligt denna
lag, har han rätt att utfå sin fordran ur ersättningen för egendomen,
även om fordringen ej är förfallen till betalning. I ersättning som nu
nämnts inräknas även ersättning i fall som avses i 5 § första stycket 2.
Utgår enligt denna lag ersättning för skada på eller avsevärd försämring
av egendom, har första stycket motsvarande tillämpning.
Fordran, som avses i första stycket och som ej är förfallen till
betalning och icke löper med ränta före förfallodagen, beräknas till det
belopp som efter fem procent årlig ränta utgör fordringens värde på
betalningsdagen. Motsvarande gäller om utfäst ränta är lägre än fem
procent.
43 § I fråga om nedsättning, fördelning och utbetalning av ersättning,
som fastställts att utgå för skada på eller avsevärd försämring av
fastighet, samt om verkan därav gäller i tillämpliga delar
expropriationslagen (1972:719).
Kan flera göra anspråk på betalning ur ersättning, som i annat fall än
som avses i första stycket fastställts enligt denna lag, och enas de ej
om hur ersättningen skall fördelas mellan dem, skall ersättningen
nedsättas hos länsstyrelsen. I fråga om nedsatt belopp skall i
tillämpliga delar iakttagas lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos
myndighet. Lag (1981:838).
44 § Ersättning för egendom som är utmätt, belagd med kvarstad eller
tagen i anspråk genom betalningssäkring skall utges till
kronofogdemyndigheten. Lag (1981:838).
Uppgiftsskyldighet m.m.
45 § Den mot vilken förfogande riktas är skyldig att lämna uppgift om
rätt som annan har i fråga om den med förfogandet avsedda egendomen.
46 § I den mån det behövs för att genomföra förfogande i fråga om
egendom skall var och en på anfordran av myndighet som får besluta om
förfogandet lämna uppgift om den mängd av egendomen som han innehar
eller som han har tillverkat eller till vars framställning han har
medverkat.
Har någon underlåtit att fullgöra skyldighet enligt första stycket,
får länsstyrelse eller, enligt regeringens bestämmande, annan myndighet
förelägga honom vid vite att fullgöra skyldigheten.
47 § För kontroll av att uppgift som har lämnats enligt 46 §
är riktig och fullständig ska en uppgiftsskyldig på begäran
av länsstyrelse eller av annan myndighet som regeringen
bestämmer tillhandahålla myndigheten handelsböcker och andra
affärshandlingar på tid och plats som myndigheten
fastställer.
Efterkommer den uppgiftsskyldige inte begäran enligt första
stycket eller finns det särskild anledning till kontroll, får
en myndighet som sägs i första stycket besluta om
undersökning av kontor, fabrik, butik, serveringslokal,
lagerlokal, ladugård eller annat utrymme eller
förvaringsställe, som den uppgiftsskyldige råder över, och om
omhändertagande av hans eller hennes handelsböcker och andra
affärshandlingar.
Vid undersökning och omhändertagande enligt andra stycket ska
bestämmelserna i 28 kap. rättegångsbalken om husrannsakan
gälla i tillämpliga delar. Myndigheten utövar den befogenhet
som vid husrannsakan tillkommer undersökningsledaren,
åklagaren eller rätten. Polismyndigheten ska lämna den
handräckning som behövs för undersökningen och
omhändertagandet. Lag (2014:682).
48 § Ägare eller innehavare av egendom, beträffande vilken
förberedelser för förfogande enligt 63 § kommer i fråga, är
på begäran av myndighet som regeringen bestämmer skyldig att
lämna för sådant ändamål nödvändiga uppgifter om egendomen
och att tillhandahålla den för besiktning på tid och plats
som myndigheten fastställer.
Om någon inte har fullgjort skyldighet enligt första stycket,
får länsstyrelsen förelägga honom eller henne vid vite att
fullgöra skyldigheten.
Följs inte ett föreläggande vid vite att hålla egendom
tillgänglig för besiktning, får länsstyrelsen i stället för
att förelägga nytt vite besluta om handräckning för att
genomföra besiktningen. Sådan handräckning lämnas av
Polismyndigheten på den försumliges bekostnad. Lag (2014:682).
49 § Skyldighet enligt 45 - 48 §§ skall fullgöras utan ersättning, om ej
regeringen bestämmer annat.
50 § Beslut om föreläggande som har förenats med vite enligt
denna lag får överklagas endast i samband med överklagande av
beslut om utdömande av vitet.
Beslut om åtgärd enligt 47 § andra stycket eller en
länsstyrelses beslut om handräckning enligt 48 § tredje
stycket får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Ett
sådant beslut gäller omedelbart, om inte något annat anges i
beslutet.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Lag (2013:90).
51 § Den som på grund av bestämmelse i denna lag har fått
kännedom om en enskilds affärs- eller driftförhållanden eller
förhållande av betydelse för folkförsörjningen eller för
rikets säkerhet får inte obehörigen röja eller utnyttja vad
han eller hon sålunda har fått veta.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna
i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400).
Lag (2009:423).
Ansvarsbestämmelser m.m.
52 § Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes, om ej
gärningen är belagd med straff i brottsbalken, den som uppsåtligen
1. bryter mot föreskrift, åläggande, förbud eller villkor som gäller
enligt eller har meddelats med stöd av 5, 6, 11, 12 eller 13 §,
2. underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet som åligger honom enligt
45, 46 eller 48 §,
3. vid fullgörande av uppgiftsskyldighet som åligger honom enligt 45,
46 eller 48 § lämnar oriktig uppgift, om uppgiften innebär fara i
bevishänseende,
4. underlåter att efterkomma begäran enligt 47 eller 48 §.
Är brott som avses i första stycket att anse som grovt, dömes till
fängelse i högst två år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall
särskilt beaktas, om det har skett i vinningssyfte eller har avsett en
betydande mängd av egendom eller eljest har varit av särskilt farlig
art.
Begår någon av oaktsamhet gärning som avses i första stycket, dömes till
böter eller, om brottet är grovt, till fängelse i högst sex månader. I
ringa fall dömes ej till ansvar.
Den som har underlåtit att fullgöra skyldighet, som omfattas av
vitesföreläggande enligt denna lag, får icke dömas till straff för
underlåtenheten.
53 § Näringsidkare ansvarar för gärning som avses i 52 §, om den har
begåtts i hans rörelse och han har haft eller bort ha vetskap om
gärningen.
54 § /Upphör att gälla U:2024-11-08/
Har någon begått brott som avses i 52 §, skall egendom,
som han i samband med brottet har mottagit eller genom brottet
har undanhållit, förklaras förverkad. Detsamma gäller annat
utbyte av sådant brott. I stället för egendomen kan dess värde
förklaras förverkat. Förverkande får inte ske om det är
uppenbart oskäligt.
Äger den brottslige ytterligare sådan egendom som brottet har
avsett, kan även denna förklaras förverkad. Annan egendom som
han eller hon äger och som omfattas av beslut om förfogande
eller dispositionsförbud kan också förklaras förverkad, om det
finns särskilda skäl. Lag (2005:296).
54 § /Träder i kraft I:2024-11-08/
Om någon har begått brott som avses i 52 §, ska egendom
förverkas som han eller hon i samband med brottet har tagit
emot eller genom brottet har undanhållit. Detsamma gäller
andra vinster från sådant brott. I stället för egendomen kan
dess värde förverkas. Förverkande får inte ske om det är
uppenbart oskäligt.
Om den brottslige äger ytterligare sådan egendom som brottet
har avsett, kan även denna förverkas. Annan egendom som han
eller hon äger och som omfattas av beslut om förfogande eller
dispositionsförbud kan också förverkas, om det finns särskilda
skäl. Lag (2024:805).
55 § Har beslag lagts på egendom, som kan antagas bli förverkad, och är
den underkastad förskämning eller snar förstörelse eller annan nedgång i
värde, får den genast försäljas. Sådan försäljning skall alltid ske om
ägaren begär det. Uppskattas egendomens värde till ettusen kronor eller
mera och har ej försäljning påkallats av ägaren, skall dock tillstånd
till försäljningen sökas hos rätten, om omständigheterna medger detta.
Rätten får utan att höra ägaren meddela beslut i ärendet.
Särskilda bestämmelser
56 § Om någon inte på rätt sätt eller i rätt tid
tillhandahåller egendom, som omfattas av beslut om
förfogande, ska Polismyndigheten lämna den handräckning som
behövs för verkställighet av beslutet. Om dröjsmål kan
medföra fara och Polismyndigheten inte är tillgänglig, får
den myndighet som har utövat förfoganderätten själv
verkställa beslutet.
Är det fråga om förfogande för Försvarsmaktens behov och
skulle dröjsmål med verkställighet av beslutet om förfogande
medföra allvarlig olägenhet, får en myndighet som avses i
första stycket vidta åtgärd som där sägs, även om ägaren
eller innehavaren inte har fått del av beslutet.
Lag (2014:682).
57 § När tillämpningen av 4 - 6 §§ upphör, iakttages vad som föreskrives
i 58 - 61 §§.
58 § Har egendom, som till följd av beslut enligt 5 § första stycket 1
skall tagas i anspråk med äganderätt, ännu ej övergått i statens ägo vid
den i 57 § angivna tidpunkten, förfaller beslutet.
59 § Har beslut enligt 5 § första stycket 1 eller 2 om ianspråktagande
av egendom med nyttjanderätt ej gått i verkställighet vid den i 57 §
angivna tidpunkten, förfaller beslutet.
Har beslutet börjat verkställas före nyssnämnda tidpunkt och avser
nyttjanderätten icke bestämd tid, skall den därefter icke gälla under
längre tid än som erfordras för avveckling av rättsförhållandet.
Detsamma gäller om nyttjanderätt avser bestämd tid och egendomens ägare
påfordrar att nyttjanderätten skall upphöra.
Har beslut enligt 5 § första stycket 2 om upphävande eller begränsning
av nyttjanderätt, servitut eller liknande rätt till egendom ej vunnit
laga kraft vid den i 57 § angivna tidpunkten förfaller beslutet, dock
tidigast när annan genom förfogande i stället tillskapad rätt upphör.
60 § Har beslut om förfogande enligt 5 § första stycket 3 - 6 ej börjat
tillämpas vid den i 57 § angivna tidpunkten, förfaller beslutet. I
annat fall skall beslutet icke gälla under längre tid än som erfordras
för avveckling av rättsförhållandet.
61 § Dispositionsförbud enligt 6 § gäller ej efter den i 57 § angivna
tidpunkten.
62 § Genom denna lag inskränkes ej den rätt att tvångsvis taga i anspråk
egendom eller tjänster som följer av annan lagstiftning.
63 § Under fredstid skall förfogande enligt denna lag förberedas enligt
de grunder och av de myndigheter som regeringen bestämmer.
Övergångsbestämmelser
1994:1813
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1995 såvitt avser andra
stycket. Övriga delar i lagen träder i kraft den 1 juli 1995.
2013:90
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2013.
2. Äldre föreskrifter gäller för beslut som har meddelats
före ikraftträdandet.