Regeringskansliets rättsdatabaser

Bestämmelser om pass Skyldighet för utlänningar att ha pass 1 § Utlänningar som kommer till Sverige för att resa in i landet eller som uppehåller sig här skall ha sådana legitimationshandlingar som enligt denna förordning gäller som pass. Första stycket gäller inte den som är medborgare i ett annat nordiskt land och kommer till Sverige direkt från något av de andra nordiska länderna. Skyldigheten att ha pass vid vistelse i Sverige gäller inte den som har permanent uppehållstillstånd. 2 § En utlänning som är skyldig att ha pass skall visa upp detta för polismyndighet eller polisman i enlighet med vad som stadgas i 8 § utlänningslagen (1980:376). Sådan utlänning som avses i 1 § andra stycket skall på begäran av polismyndighet eller polisman visa att passfrihet föreligger för honom. Förordning (1984:933). Legitimationshandlingar som gäller som pass 3 § En legitimationshandling gäller som pass (hemlandspass), om handlingen är utfärdad av en behörig myndighet som tillhör det land där innehavaren är medborgare och om handlingen är upprättad enligt andra och tredje styckena. I hemlandspass skall finnas 1. uppgifter som behövs för att fastställa innehavarens identitet, såsom innehavarens medborgarskap och fullständiga namn samt hans födelsedatum, födelseort, hemort och signalement, 2. uppgift om passets giltighetstid, 3. ett välliknande fotografi av innehavaren samt passmyndighetens intyg att fotografiet föreställer den som passet har utfärdats för, 4. innehavarens namnteckning samt intyg av behörig myndighet att innehavaren har tecknat sitt namn egenhändigt, 5. passmyndighetens stämpel eller sigill samt uppgift om passets giltighet för resa till Sverige. Passet skall vara avfattat på svenska, danska, norska, engelska, franska, italienska, spanska eller tyska språket eller vara försett med en bestyrkt översättning till något av dessa språk. Om särskilda skäl föreligger, får en legitimationshandling godtas som hemlandspass, även om den i något hänseende inte uppfyller kraven i andra stycket punkterna 1, 3, 4 och 5 samt i tredje stycket. Därvid förutsätts att innehavarens identitet kan fastställas med stöd av handlingen. Förordning (1986:337). 4 § Ett identitetskort som har utfärdats av en behörig myndighet i Belgien, Frankrike, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz, Förbundsrepubliken Tyskland eller Österrike för den som är medborgare i den utfärdande staten gäller som pass vid utlänningens ankomst till Sverige och vid vistelse här högst tre månader från inresan. En legitimationshandling som har utfärdats av en behörig utländsk myndighet för någon som är medborgare i en annan stat än den utfärdande eller som saknar medborgarskap gäller som pass, om handlingen är upprättad enligt 3 § andra--fjärde styckena. Om det föreligger särskild anledning, får även annan utländsk legitimationshandling som inte kan betraktas som hemlandspass godtas som pass. Beslut om detta får meddelas av statens invandrarverk efter samråd med rikspolisstyrelsen. Förordning (1985:163). 5 § I fall som anges i konventionen den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning eller konventionen den 28 september 1954 angående statslösa personers rättsliga ställning får statens invandrarverk utfärda resedokument. Invandrarverket eller, efter verkets bemyndigande, svensk beskickning eller svenskt konsulat får förlänga resedokumentets giltighet för viss tid. Ett resedokument som är utställt av en svensk myndighet gäller som pass vid vistelse här i landet. Förordning (1986:337). 6 § Om en utlänning inte kan visa upp någon handling som gäller som pass och saknar möjlighet att skaffa en sådan handling, får statens invandrarverk utfärda främlingspass för honom att gälla som pass. Verket får utfärda främlingspass även i andra fall, om det föreligger synnerliga skäl. Efter bemyndigande av statens invandrarverk får även svensk beskickning eller svenskt konsulat utfärda främlingspass i nu angivna fall. Ett främlingspass skall utfärdas för viss tid och får, vid utfärdandet eller senare, förses med påskrift som begränsar dess giltighetsområde. Invandrarverket eller, efter verkets bemyndigande, polismyndighet eller svensk beskickning eller svenskt konsulat får förlänga passets giltighet för viss tid. Förordning (1985:297). 7 § Om den som har ett främlingspass 1. har blivit svensk medborgare, 2. har fått en annan handling som gäller som pass, 3. skall resa till sitt hemland, 4. enligt särskilt beslut om avlägsnande inte längre har rätt att vistas i landet, eller 5. har avlidit, skall han eller, om han har avlidit, hans rättsinnehavare återlämna främlingspasset till statens invandrarverk. Har en polismyndighet fått hand om främlingspasset skall i stället polismyndigheten lämna detta till invandrarverket. När den som passet har utfärdats för begär det, får passet återlämnas till honom sedan det har makulerats av invandrarverket. 8 § En gemensam legitimationshandling för flera utlänningar (kollektivpass) gäller som pass, om utlänningarna skall resa genom landet i samlad grupp eller uppehålla sig här kortare tid för ett gemensamt ärende. Kollektivpasset får avse endast medborgare i det land vars myndighet har utfärdat passet. Det skall uppta minst tio och högst 50 personer. Den som är upptagen i passet skall ha en identitetshandling som är utställd av en offentlig myndighet i hemlandet. I fråga om kollektivpass, som har utfärdats i enlighet med den europeiska överenskommelsen den 16 december 1961 om ungdomars resor på kollektivpass och som har utställts av en svensk myndighet eller en myndighet i en stat som har tillträtt och i förhållande till Sverige tillämpar överenskommelsen, gäller den överenskommelsen i stället för första stycket. Om ett kollektivpass avser utlänningar som inte är skyldiga att ha visering, skall passet ha godkänts av en svensk beskickningschef eller konsul, som är behörig att ge visering, eller av polismyndigheten i en ort där det finns passkontroll för inresa i Sverige. Sådant godkännande behövs dock inte, om passet har godkänts av behörig myndighet i Danmark, Finland, Island eller Norge för inresa i respektive land. 9 § Ett pass som har utfärdats för makar gemensamt godtas för inresa och vistelse i Sverige såväl när makarna följs åt som när endast en av dem reser in. Ett barn under 16 år uppfyller kravet i 1 § första stycket, om barnet åtföljer en vuxen person, vars pass innehåller de uppgifter som behövs för att fastställa barnets identitet. 10 § För en utlänning som har kommit till Sverige som besättningsman på ett fartyg får sjöfartsbok eller någon därmed jämförlig handling godtas att gälla som pass under den tid då han enligt 13 § första stycket tillfälligt får uppehålla sig i landet. Detsamma gäller, när en utlänning ges visering enligt 27 §. 11 § Rättelser av texten i pass skall vara bestyrkta av behörig myndighet genom anteckning i passet. Om en myndighet finner att någon uppgift i ett pass är oriktig, skall myndigheten anteckna detta i passet. Vissa särskilda bestämmelser om inresa och utresa 12 § När en utlänning har kommit till Sverige som besättningsman eller passagerare på ett fartyg, tillämpas föreskrifterna om utlänningars inresa i utlänningslagen (1980:376) och i denna förordning först när utlänningen lämnar fartyget. Om en utlänning här i landet som besättningsman påmönstras ett fartyg som är destinerat till utlandet, tillämpas förordningens bestämmelser om utlänningars utresa, när utlänningen går ombord på fartyget. Avvisning eller utvisning skall dock inte anses verkställd, förrän fartyget har lämnat landet. 13 § En utländsk besättningsman som enligt 12 § inte skall anses ha rest in eller skall anses ha rest ut, får tillfälligt lämna fartyget och uppehålla sig på den ort där fartyget ligger utan att inresa anses ha ägt rum, om polismyndigheten inte föreskriver något annat. Om det föreligger synnerliga skäl, får polismyndigheten medge en sådan utlänning att under kortare tid tillfälligt besöka en annan ort inom landet, utan att inresa anses ha ägt rum. En polismyndighet som har gett ett sådant tillstånd skall se till att utlänningen före tillståndstidens utgång återvänder ombord på fartyget. Statens invandrarverk eller, efter dess bemyndigande, en polismyndighet kan tillåta en utlänning, som för turistbesök har kommit till Sverige som passagerare på ett fartyg, att i den utsträckning och på de villkor verket bestämmer tillfälligt lämna fartyget och uppehålla sig på den ort som fartyget har anlöpt och i dess omgivningar, utan att någon inresa skall anses ha ägt rum. Med den ort där fartyget ligger eller som fartyget anlöpt avses den ort som är hamnens huvudort. Inrese- och utresekontroll Bestämmelser om den plats där inresa och utresa får ske 14 § Utlänningar får inte utan tillstånd av statens invandrarverk, länsstyrelse eller polismyndighet resa in i eller ut ur landet på andra orter än sådana, där passkontroll är anordnad (passkontrollorter). Första stycket gäller inte utlänningar som reser in direkt från eller reser ut direkt till ett annat nordiskt land. 15 § Utlänningar får inte resa in i Sverige från något av de övriga nordiska länderna eller resa ut till något av dessa länder på någon annan ort än en passkontrollort eller en sådan ort som har bestämts av rikspolisstyrelsen efter samråd med generaltullstyrelsen, statens invandrarverk och länsstyrelsen (gränsövergångsställe). Efter tillstånd av polis- eller tullmyndighet får en utlänning resa in från eller resa ut till Danmark, Finland eller Norge även på annan ort. Första stycket gäller inte medborgare i Finland eller Norge som tillhör befolkningen på finskt eller norskt område nära gränsen till Sverige (gränsbo) och som innehar intyg av vederbörande finska eller norska myndighet. Intyget skall innehålla uppgift om innehavarens fullständiga namn, födelsedatum, medborgarskap och hemort. Finländska gränsbor får resa in eller ut, inte endast på passkontrollorter och gränsövergångsställen utan även på sådana platser som har bestämts av polismyndigheten efter samråd med tullmyndigheten och vederbörande finska myndighet (överfartsställen). Efter tillstånd av polis- eller tullmyndighet får finländska gränsbor resa in eller ut även på annan plats. Ett sådant tillstånd får ges för viss tid. För finländska gränsbor som är bosatta norr om Huuki/Äkäsjoensuu får tillstånd meddelas att gälla tills vidare. I sådana fall får tillstånd ges utan ansökan. Förordning (1984:774). 16 § Passkontrollorter är Arlanda, Borlänge, Gävle, Göteborg, Halmstad, Helsingborg, Härnösand, Jönköping, Kalmar, Karlshamn, Karlskrona, Karlstad, Landskrona, Landvetter, Luleå, Lysekil, Malmö, Marstrand, Mora, Norrköping, Nynäshamn, Oxelösund, Ronneby, Sandhamn, Simrishamn, Slite, Stockholm, Strömstad, Sundsvall, Söderköping, Södertälje, Trelleborg, Trollhättan, Uddevalla, Umeå, Visby, Västerås, Växjö, Ystad, Örnsköldsvik och Östersund. Rikspolisstyrelsen får efter samråd med statens invandrarverk föreskriva, att även andra orter skall vara passkontrollorter. Förordning (1984:933). Kontroll av passhandlingar m. m. vid inresa 17 § Utlänningar som reser in i Sverige från ett utomnordiskt land skall visa upp sina pass för polismyndigheten i ankomstorten. Polismyndigheten antecknar dagen för utlänningens ankomst till riket i passet. Anteckning skall dock inte göras på identitetskort som avses i 4 § första stycket. Om rikspolisstyrelsen har bestämt det, behöver anteckning inte heller göras i dansk, finländsk, isländsk eller norsk medborgares pass. Utlänningar som skall ha visering för att få resa in i Sverige eller något annat nordiskt land skall vid ankomsten hit från ett utomnordiskt land lämna uppgifter om sig på blankett (kontrollkort), om statens invandrarverk inte föreskriver annat. Polismyndigheten tillhandahåller blankett för kontrollkort. Har en utlänning, som inte är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge, i samband med utvisning ur Sverige förbjudits att återvända hit och därefter fått särskilt tillstånd till detta, skall han vid inresa i Sverige från ett utomnordiskt land lämna uppgifter om sig enligt andra stycket. 18 § Vid inresa i Sverige direkt från något annat nordiskt land skall utlänningar som inte är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge visa upp sina pass på begäran av polismyndigheten. Kontroll av passhandlingar vid utresa 19 § En utlänning är inte i något annat fall än som anges i denna paragraf skyldig att vid utresa visa upp sitt pass för polismyndigheten. Polismyndigheten får kräva av en utlänning som reser ut ur landet att han visar upp sitt pass när detta behövs för att förebygga eller beivra brott eller annars för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt i den mån det i övrigt behövs för utövande av den kontroll över utlänningar som föreskrivs i utlänningslagen (1980:376). Därvid skall i fråga om anteckning av dagen för utresan bestämmelserna i 17 § första stycket tillämpas. Andra stycket gäller inte den som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge och som reser ut direkt till något av dessa länder. Vissa särskilda bestämmelser om inresa med fartyg 20 § Befälhavaren på ett fartyg som har kommit hit från utrikes ort skall 1. omedelbart efter fartygets ankomst lämna skriftlig uppgift till tullmyndigheten om antalet passagerare, besättningsmän och fripassagerare, 2. lämna förteckningar till polismyndigheten över passagerare och besättningsmän (passagerarlista och besättningslista), som upptar i fråga om varje passagerare dennes fullständiga namn, medborgarskap och orten där han gått ombord samt i fråga om besättningsman dennes fullständiga namn, födelsedatum, medborgarskap och tjänst ombord, 3. se till att passagerarna inte lämnar fartyget, förrän passkontroll har ägt rum, 4. anmäla till polismyndigheten, innan annan utländsk besättningsman än den som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge skall avmönstras här i landet, 5. omedelbart anmäla till polismyndigheten, när en utländsk besättningsman har rymt eller underlåtit att inställa sig ombord på fartyget. Förordning (1984:933). 21 § Tullmyndigheten skall i fråga om fartyg i utrikes fart 1. snarast möjligt sedan tullmyndigheten har fått kännedom om att ett sådant fartyg har ankommit till landet underrätta polismyndigheten om detta, 2. skyndsamt lämna polismyndigheten sådana uppgifter som avses i 20 § 1, 3. om det kan ske utan att uppgifter som åligger tullmyndigheten eftersätts, se till att passagerarna inte lämnar fartyget förrän passkontroll har företagits. Förordning (1981:259). 22 § Föreskrifterna i 20 § 1 och 3 gäller inte passagerarfartyg i linjetrafik med fastställd turlista eller krigsfartyg och inte heller andra statliga fartyg, när dessa för svenska statens eller utländsk stats räkning används uteslutande i tull-, kustbevaknings-, lots- eller polistjänst. Inte heller föreskrifterna i 20 § 2 gäller sådana fartyg, om inte regeringen i annan ordning har föreskrivit det. Föreskrifterna i 20 § 4 gäller inte sådan personal som avses i förordningen (1981:204) om intendenturpersonal på färjor. Förordning (1988:467). Tullmyndigheternas och kustbevakningens medverkan vid passkontroll 23 § På begäran av en polismyndighet skall en tullmyndighet eller kustbevakningen medverka vid passkontroll, om det kan ske utan att de uppgifter som åligger tullmyndigheten eller kustbevakningen eftersätts. En tulltjänsteman eller en tjänsteman vid kustbevakningen får därvid anmoda en utlänning att visa upp sitt pass. Kan en utlänning som kommer till landet inte styrka sin rätt till inresa, skall tullmyndigheten eller kustbevakningen genast underrätta polismyndigheten samt se till att utlänningen inte reser in i landet innan polismyndigheten har företagit passkontroll. Har en polismyndighet enligt 19 § beslutat att utresekontroll skall äga rum, skall det av beslutet framgå vilka åtgärder tullen och kustbevakningen skall vidtaga. Tullmyndigheten eller kustbevakningen skall också medverka vid tillsynen av att 14 och 15 §§ efterlevs. Förordning (1988:467). Visering Skyldighet att ha visering 24 § Utlänningar får inte resa in eller uppehålla sig i Sverige utan att ha visering. Första stycket gäller inte 1. den som har permanent uppehållstillstånd, 2. medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge, 3. medborgare i Algeriet, Amerikas förenta stater, Andorra, Argentina, Australien, Bahamas, Barbados, Belize, Bolivia, Botswana, Brasilien, Brunei, Bulgarien, Canada, Colombia, Costa Rica, Cuba, Cypern, Dominica, Dominikanska republiken, El Salvador, Ecuador, Elfenbenskusten, Fiji, Gambia, Grekland, Grenada, Guatemala, Haiti, Honduras, Irland, Israel, Jamaica, Japan, Jugoslavien, Kenya, Kiribati, Lesotho, Malawi, Malaysia, Malta, Marocko, Mauritius, Mexico, Monaco, Nicaragua, Niger, Nya Zeeland, Panama, Paraguay, Peru, Portugal, Republiken Korea, Rumänien, San Marino, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Seychellerna, Singapore, Solomonöarna, Spanien, Surinam, Swaziland, Tanzania, Thailand, Togo, Trinidad och Tobago, Tunisien, Tuvalu, Uganda, Ungern, Uruguay, Venezuela, Zambia eller Zimbabwe, som har ett giltigt hemlandspass, 4. den som har ett giltigt, med "British passport" betecknat hemlandspass eller ett av behörig myndighet i hemlandet utfärdat "British visitor's passport" vilket berättigar honom till inresa i Storbritannien, 5. medborgare i Belgien, Frankrike, Italien, Liechtenstein, Luxemburg, Nederländerna, Schweiz eller Österrike, som har ett giltigt hemlandspass eller ett av behörig myndighet i hemlandet utställt identitetskort, 6. tysk medborgare, som har ett giltigt av behörig myndighet i Förbundsrepubliken Tyskland utfärdat hemlandspass eller identitetskort, eller som har en av gränskontrollmyndighet i Förbundsrepubliken Tyskland utfärdad handling, betecknad Reiseausweis als Passersatz, förutsatt dels att handlingen åtföljs av ett förut nämnt hemlandspass eller identitetskort vars giltighetstid har löpt ut, dels att handlingens giltighetstid har begränsats till vad som behövs för resan, 7. medborgare i något i 3--6 angivet land, vilken är upptagen i ett giltigt kollektivpass som har utfärdats av behörig myndighet i hemlandet, 8. innehavare av gällande svenskt, danskt, finskt, isländskt eller norskt främlingspass, om det av passet framgår att innehavaren har rätt att resa in i det land som har utfärdat passet, 9. innehavare av resedokument, som har utfärdats i enlighet med överenskommelsen den 15 oktober 1946 angående utställande av resedokument för flyktingar eller konventionen den 28 juli 1951 angående flyktingars rättsliga ställning och som har utställts av svensk myndighet eller av myndighet i en stat, som tillträtt och i förhållande till Sverige tillämpar den europeiska konventionen den 20 april 1959 om upphävande av passviseringstvånget för flyktingar, 10. flyktingar eller statslösa personer som upptas i ett gällande svenskt kollektivpass eller i ett kollektivpass som har utställts av en myndighet i en stat som har tillträtt och i förhållande till Sverige tillämpar artikel 13 i den europeiska överenskommelsen den 16 december 1961 om ungdomars resor på kollektivpass och som har utfärdats enligt överenskommelsen jämte den av Sverige avgivna deklarationen beträffande nämnda artikel, 11. den som innehar Förenta Nationernas "laissez-passer" jämte intyg av Förenta Nationerna eller något av dess fackorgan eller underordnade organ som han representerar att han färdas i tjänsten, 12. innehavare av vatikanpass, 13. annan utlänning än som avses i 1--12 vilken har uppehållstillstånd i Sverige, varvid dock viseringsfrihet vid inresa föreligger endast om det i tillståndet är särskilt angivet att det ger rätt till inresa i landet, 14. sådan utlänning som uppehåller sig i landet men som enligt 13 § anses icke ha rest in hit, 15. medborgare i Bangladesh, som har diplomatpass eller "official passport", medborgare i Chile, som har diplomatpass eller tjänstepass, medborgare i Filippinerna, som har diplomatpass eller "official passport", medborgare i Iran, som har diplomatpass eller tjänstepass, medborgare i Pakistan, som har diplomatpass, "official passport" eller "service passport", medborgare i Polen, som har diplomatpass eller tjänstepass samt medborgare i Turkiet, som har diplomatpass (passeport diplomatique), specialpass (passeport spe'cial) eller tjänstepass (passeport de service). En utlänning, som avses i 3--12 eller 15 och som inte har eller finns upptagen i en av svensk myndighet utställd, gällande legitimationshandling, får inte resa in eller upphålla sig i Sverige utan att ha visering, om han har utvisats från ett annat nordiskt land och inte utan särskilt tillstånd får återvända till det land från vilket han har utvisats. Om skyldighet att ha uppehållstillstånd och arbetstillstånd vid inresa föreskrivs i 33 respektive 50 §. Förordning (1989:64). Bemyndigande för svenska utlandsmyndigheter att ge visering 25 § Efter bemyndigande av chefen för utrikesdepartementet eller, i den mån han inte har lämnat sådant bemyndigande, av statens invandrarverk, får visering ges av svenska beskickningar eller svenska konsulat. Nödfallsvisering 26 § Om en utlänning som är skyldig att ha visering kommer hit utan att ha visering, får statens invandrarverk eller, efter dess bemyndigande, en polismyndighet ge visering för utlänningen för högst 14 dagar (nödfallsvisering), om det finns särskild anledning till det. Sjömansvisering 27 § Polismyndigheter får ge visering för högst 14 dagar (sjömansvisering) för en utlänning som 1. har kommit till Sverige som besättningsman på ett fartyg och blivit avmönstrad här eller som, vare sig han har blivit avmönstrad eller ej, lämnar fartyget för att återvända till sitt hemland, 2. på annat sätt kommer till Sverige för att här eller i någon annan stat gå ombord på ett fartyg på vilket han är besättningsman eller för att från ett sådant fartyg i annan stat återvända till sitt hemland, allt under förutsättning att utlänningens pass visar, att den stat som har ställt ut passet har tillförsäkrat honom rätt att resa in i den staten. När polismyndigheten anser det tveksamt om sjömansvisering bör ges, skall myndigheten begära besked hos statens invandrarverk. Övriga bestämmelser om visering 28 § Har en utlänning som fått visering rest in i riket och därefter rest ut, gäller viseringen inte för ny inresa, om detta inte har angivits särskilt. 29 § Annan visering än nödfallsvisering får endast när synnerliga skäl föreligger ges för längre tid än utlänningens pass gäller. Gemensam visering får ges om det finns särskilda skäl till detta. Bevis om visering meddelas genom att viseringen antecknas i utlänningens pass eller i en särskild handling. Förordning (1985:965). Uppehållstillstånd Skyldighet att ha uppehållstillstånd vid vistelse i Sverige 30 § En utlänning får inte uppehålla sig i Sverige under längre tid än tre månader från inresan hit utan att ha uppehållstillstånd. Första stycket gäller inte 1. medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge, 2. ogift utländskt barn under 16 år, om någon av föräldrarna, som har del i vårdnaden om barnet, är svensk medborgare eller medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge, eller är bosatt här i riket och har uppehållstillstånd. Med förälder jämställs här en av svensk domstol särskilt förordnad förmyndare som är anförtrodd vårdnaden om barnet. Förordning (1983:997). 31 § Uppehållstillstånd får ges 1. om utlänningen är flykting eller krigsvägrare, 2. om sådant fall föreligger som avses i 6 § utlänningslagen (1980:376) eller om det annars är motiverat av humanitära skäl, 3. om utlänningen har fått tillstånd att arbeta här eller hans försörjning här är ordnad på något annat sätt, 4. om utlänningen har familjeanknytning till en person som är bosatt här eller annars har särskild anknytning till Sverige, eller 5. om vistelsen avser studier eller besök. 32 § Uppehållstillstånd ges för viss tid eller som permanent uppehållstillstånd. Avser utlänningen att bosätta sig här i riket eller är han bosatt här och kan han inte vägras uppehållstillstånd eller förlängning av tidigare uppehållstillstånd på grund av någon omständighet som enligt 29 § första stycket 2--4, 30, 43, 47 eller 48 § utlänningslagen (1980:376) kan föranleda avvisning eller utvisning, får permanent uppehållstillstånd meddelas honom. Sådana tillstånd får ges även till utländska barn under 16 år. Har en utlänning ansökt om permanent uppehållstillstånd, men kan ansökan inte bifallas, skall han få tidsbegränsat uppehållstillstånd om hinder inte möter mot detta. Förordning (1984:933). Skyldighet att ha uppehållstillstånd ordnat före inresan 33 § En utlänning som avser att bosätta sig här i riket eller av annan anledning uppehålla sig här utöver den tid som anges i 30 § första stycket får inte resa in i Sverige förrän han har fått uppehållstillstånd för den avsedda vistelsen, om han inte 1. enligt 30 § andra stycket är undantagen från skyldighet att ha uppehållstillstånd, 2. är en sådan utlänning som avses i 3, 5 eller 6 § utlänningslagen (1980:376), 3. avser att förena sig med nära familjemedlem som är stadigvarande bosatt i Sverige och utlänningen tidigare har sammanlevt med denne utom riket, eller 4. av något annat skäl av synnerlig vikt bör tillåtas att resa in. Har en utlänning rest in i Sverige utan att ha uppehållstillstånd eller har han rest in med uppehållstillstånd endast för besök, får han inte beviljas uppehållstillstånd så länge han vistas i riket eller på grund av en ansökan som har gjorts här, om det inte föreligger sådana omständigheter som anges i första stycket 2--4. Utan hinder av vad som nu har sagts får uppehållstillstånd för viss tid dock beviljas en utlänning som har rest in i Sverige för besök och som har vägande skäl för en förlängning av vistelsetiden. Förordning (1984:933). Vissa bestämmelser om uppehållstillståndsfri tid 34 § Har en utlänning, som inte är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge, omedelbart före inresan hit vistats i något av dessa länder, inträder skyldigheten för honom att söka uppehållstillstånd, när den sammanlagda tiden för vistelsen i Sverige och i de nämnda länderna uppgår till tre månader från inresan till något av dem från ett utomnordiskt land. En utlänning, som inte är skyldig att ha visering och som har uppehållstillstånd i ett annat nordiskt land, får dock under tillståndets giltighetstid vistas i Sverige under en tid av tre månader utan att ha svenskt uppehållstillstånd. 35 § I den uppehållstillståndsfria tiden enligt 30 § första stycket inräknas den tid under de sex månaderna närmast före inresan i Sverige då utlänningen har uppehållit sig här eller i Danmark, Finland, Island eller Norge. I den uppehållstillståndsfria tiden enligt 34 § inräknas den tid då utlänningen, under de sex månaderna närmast före inresan i det nordiska land i vilket han först reste in, har uppehållit sig i Sverige, Danmark, Finland, Island eller Norge. Ansökningar om tidsbegränsade och permanenta uppehållstillstånd 36 § Ansökan om uppehållstillstånd av en utlänning som vistas i Sverige görs hos polismyndigheten i den ort där utlänningen är bosatt eller huvudsakligen vistas. Utlänningar som befinner sig utanför Sverige ansöker om uppehållstillstånd hos statens invandrarverk. Ansökningshandlingen ges därvid in till svensk beskickning eller svenskt konsulat i hemlandet. Är utlänningen varaktigt bosatt i annat land än hemlandet, får ansökningshandlingen i stället ges in till en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat i bosättningslandet. Statens invandrarverk får föreskriva att ansökningar om uppehållstillstånd kan ges in till annan myndighet än som nu har sagts. I ansökningshandlingen anges grunderna för ansökningen. Vistas utlänningen här i riket, anges även den tid som utlänningen har uppehållit sig i Sverige och den ort där han är bosatt eller huvudsakligen vistas. Dessutom anges sådan tidigare vistelse här i riket eller i något annat nordiskt land som enligt 34 eller 35 § skall inräknas i den uppehållstillståndsfria tiden och den eller de orter där han då huvudsakligen har uppehållit sig. Om invandrarverket inte föreskriver annat, skall vid ansökningshandlingen fogas utlänningens pass och ett välliknande fotografi av honom. Myndigheten skall lämna mottagningsbevis för passet. Förordning (1981:157). 37 § När ansökan om uppehållstillstånd har gjorts hos en polismyndighet, gör myndigheten en utredning om utlänningens försörjningsförmåga och personliga förhållanden. I den omfattning statens invandrarverk efter samråd med rikspolisstyrelsen bestämmer, får polismyndigheten ge uppehållstillstånd för högst tre år. Finner polismyndigheten att en ansökan om uppehållstillstånd inte bör bifallas, skall myndigheten sända handlingarna i ärendet med eget yttrande till verket, som avgör ärendet. Har ansökningshandlingen givits in till en svensk beskickning, ett svenskt konsulat eller annan myndighet enligt 36 § första stycket, skall myndigheten göra en utredning om utlänningens försörjningsförmåga och personliga förhållanden och sända handlingarna i ärendet till invandrarverket. Om ärendet inte är synnerligen brådskande eller andra särskilda omständigheter föreligger, skall myndigheten bifoga eget yttrande. Förordning (1981:157). Uppehållstillstånd för gäststudier 38 § En utlänning som har antagits till sådan preparandutbildning som avses i 1 § förordningen (1985:681) om preparandutbildning i svenska och efterföljande grundläggande högskoleutbildning får inte utan särskilda skäl vägras uppehållstillstånd för studietiden. Detsamma gäller en utlänning som har antagits till grundläggande högskoleutbildning utan att ha behov av att före denna genomgå preparandutbildning och en utlänning som är behörig att antas för av utlänningen angiven forskarutbildning. Vad som sägs i första stycket gäller dock endast om utlänningens försörjning under studietiden är tryggad genom egna medel, stipendium, studielån eller på annat sätt. Att uppehållstillstånd enligt första stycket skall ha ordnats före inresan och inte utan synnerliga skäl får beviljas medan utlänningen vistas i riket framgår av 33 §. Förordning (1985:684). Övriga bestämmelser om uppehållstillstånd 39 § Tidsbegränsade uppehållstillstånd får inte ges för längre tid än utlänningens pass gäller. Om passet utgörs av ett sådant identitetskort som avses i 4 § första stycket, får uppehållstillstånd ges endast om utlänningen på grund av sjukdom eller annan särskild anledning är förhindrad att lämna Sverige. Gemensamt tidsbegränsat uppehållstillstånd får ges till personer som har upptagits i gemensamt pass. Förordning (1984:933). 40 § Bevis om tidsbegränsat uppehållstillstånd antecknas i utlänningens pass. Om det är lämpligare, utfärdas beviset i en särskild handling. Beviset utställs av statens invandrarverk eller polismyndighet. Om utlänningen befinner sig utanför Sverige, utställs beviset av svensk beskickning eller svenskt konsulat. Bevis om permanent uppehållstillstånd antecknas i utlänningens pass eller i annan handling enligt de närmare föreskrifter som meddelas av statens invandrarverk. Förordning (1984:933). 41 § 36--40 §§ tillämpas även beträffande förlängning av tiden för uppehållstillstånd. 42 § Har ett uppehållstillstånd begränsats enligt 13 § utlänningslagen (1980:376) så att det avser uppehåll inom endast en viss del av riket eller har det förenats med någon annan särskild föreskrift, kan statens invandrarverk eller, i den omfattning verket bestämmer, polismyndigheter medge lättnader i en sådan föreskrift. 43 § har upphävts genom förordning (1984:933). 44 § har upphävts genom förordning (1984:933). 45 § har upphävts genom förordning (1984:933). Arbetstillstånd Skyldighet att ha arbetstillstånd 46 § En utlänning får inte utan arbetstillstånd ha anställning här i riket och inte heller arbete här på grund av anställning utomlands annat än som handelsresande eller medlem av personalen på järnvägståg eller på lastbil i yrkesmässig trafik. Första stycket gäller inte 1. den som har permanent uppehållstillstånd, 2. medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge, 3. förutvarande medborgare i Estland, Lettland eller Litauen som har svenskt främlingspass eller resedokument som avses i 5 §, 4. ogift utländskt barn under 16 år, om någon av föräldrarna, som har del i vårdnaden om barnet, är svensk medborgare eller medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge, eller är bosatt här i riket och har uppehållstillstånd eller arbetstillstånd eller enligt 49 § andra stycket har befriats från skyldighet att ha arbetstillstånd. Med förälder jämställs här en av svensk domstol särskilt förordnad förmyndare som är anförtrodd vårdnaden om barnet, 5. den som vid födelsen har blivit svensk medborgare men därefter har förlorat sitt svenska medborgarskap och hans ogifta barn under 16 år som följer med honom, 6. en utlänning som har ett tidsbegränsat uppehållstillstånd som ej avser studier eller besök och som är gift med en svensk medborgare eller med den som vid födelsen har blivit svensk medborgare men därefter har förlorat sitt svenska medborgarskap. En utlänning som ansöker om arbetstillstånd, medan han ännu enligt andra stycket 4--6 är undantagen från skyldighet att ha arbetstillstånd, är undantagen från sådan skyldighet för tiden till dess tillståndsfrågan har avgjorts eller, om samtidigt beslut meddelas om utvisning enligt 38 § utlänningslagen (1980:376), till dess utvisningsbeslutet har vunnit laga kraft. Detsamma gäller den som ansöker om förlängt uppehållstillstånd medan han enligt andra stycket 6 är undantagen från skyldighet att ha arbetstillstånd. Den som har haft arbetstillstånd för en tid av minst sex månader och som inom giltighetstiden för tillståndet ansöker om förlängning är i samma omfattning undantagen från skyldighet att ha arbetstillstånd. Har en utlännings arbetstillstånd återkallats och har samtidigt beslut meddelats om utvisning enligt 38 § utlänningslagen, är utlänningen undantagen från skyldighet att ha arbetstillstånd till dess utvisningsbeslutet har vunnit laga kraft. Förordning (1983:997). Undantag från skyldighet att ha arbetstillstånd 47 § Skyldigheten enligt 46 § första stycket att ha arbetstillstånd gäller inte i fråga om anställning som avser befattning på svenskt fartyg i utrikes fart, om utlänningen 1. har anställningstillstånd, 2. enligt 2 § 4 eller 5 kungörelsen (1974:262) om anställningstillstånd för utlänning på svenskt fartyg är undantagen från skyldighet att ha anställningstillstånd, 3. enligt 6 § samma kungörelse har befriats från skyldighet att ha anställningstillstånd, eller 4. har befattning på fartyg eller inom en avdelning av sådant fartyg, som omfattas av medgivande enligt 7 § samma kungörelse. 48 § Skyldighet enligt 46 § första stycket att ha arbetstillstånd föreligger inte heller i följande fall: ---------------------------------------------------------------------- Tidsperiod Undantagna utlänningar ---------------------------------------------------------------------- 1. Tre månader Den som vid inresan är anställd, antingen som från inresan förare av ett motorfordon som ägs eller hyrs av en person som besöker landet som turist, eller som besättningsman på turistbuss, dock endast såvitt gäller denna anställning. Sjukvårdare eller annan för personlig omvårdnad anställd person, vilken vid inresan åtföljer någon som besöker landet för läkarvård eller rekreation, i fråga om denna anställning. Vetenskapsman i fråga om undervisnings- eller föreläsningsverksamhet för vilken han har inkallats hit. 2. Två månader Montör eller teknisk instruktör, som skall från inresan utföra brådskande arbete i samband med upsättning eller reparation av maskiner eller liknande. 3. Den 15 maj - den Sådan utlänning som avses i 38 §. 15 september 4. En månad från Den som har engagerats tillfälligt av Sveriges inresan Radio AB eller något av dess dotterbolag för radio- eller televisionsutsändning, i fråga om detta engagemang. ---------------------------------------------------------------------- Förordning (1982:829). Befrielse från skyldighet att ha arbetstillstånd 49 § Statens invandrarverk får, för en tid av högst en månad, från skyldighet att ha arbetstillstånd befria konstnärliga yrkesutövare eller professionella idrottsutövare som besöker landet för gästspel eller idrottsutövning. När särskilda skäl föreligger får invandrarverket även annars för viss kortare tid befria en utlänning från skyldighet att ha arbetstillstånd. Skyldighet att ha arbetstillstånd ordnat före inresan 50 § En utlänning som avser att här i riket ta anställning eller bedriva verksamhet som enligt 46 § första stycket kräver arbetstillstånd får inte resa in i Sverige förrän han har fått arbetstillstånd, om inte utlänningen 1. enligt 46 § andra stycket, 47 eller 48 § är undantagen eller enligt 49 § första stycket kan bli befriad från skyldighet att ha arbetstillstånd, 2. är en sådan utlänning som avses i 3, 5 eller 6 § utlänningslagen (1980:376), 3. avser att förena sig med nära familjemedlem som är stadigvarande bosatt i Sverige och utlänningen tidigare har sammanlevt med denne utom riket, eller 4. av något annat skäl av särskild vikt bör tillåtas att resa in. Har en utlänning rest in i Sverige utan att ha arbetstillstånd, får han inte i andra fall än som anges i första stycket 2--4 beviljas ett sådant tillstånd, så länge han vistas i riket eller på grund av en ansökan som har gjorts här. Förordning (1984:933). Övriga bestämmelser om arbetstillstånd 51 § Ansökan om arbetstillstånd av en utlänning som vistas i Sverige görs hos polismyndigheten i den ort eller hos länsarbetsnämnden i det län där utlänningen är bosatt eller huvudsakligen vistas. Utlänningar som befinner sig utanför Sverige ansöker om arbetstillstånd hos statens invandrarverk. Ansökningshandlingen ges därvid in till en sådan myndighet som anges i 36 § första stycket. Länsarbetsnämnd får uppdra åt arbetsförmedlingskontor att ta emot ansökningar om arbetstillstånd. Arbetsförmedlingskontoret skall i sådana fall sända ingivna ansökningshandlingar till länsarbetsnämnden. I ansökningshandlingen anges grunderna för ansökningen. Vistas utlänningen här i riket, anges även den tid som utlänningen har uppehållit sig i Sverige och den ort där han är bosatt eller huvudsakligen vistas. I ansökningshandlingen lämnas om möjligt uppgifter även om anställningen eller dess art, om arbetsgivaren, huruvida och av vilka skäl ansökningen stöds av arbetsgivaren samt om erbjudna anställningsvillkor. Om invandrarverket inte föreskriver annat, skall utlänningens pass fogas till ansökningshandlingen. Myndigheten skall lämna mottagningsbevis för passet. Förordning (1981:157). 52 § Polismyndigheter får ge arbetstillstånd i den omfattning statens invandrarverk bestämmer efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen och rikspolisstyrelsen. Finner en polismyndighet att en ansökan om arbetstillstånd inte bör bifallas, skall myndigheten sända handlingarna i ärendet med eget yttrande till invandrarverket, som avgör ärendet. 53 § Arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna får ge arbetstillstånd i den omfattning statens invandrarverk bestämmer efter samråd med arbetsmarknadsstyrelsen. Finner en länsarbetsnämnd att en ansökan om arbetstillstånd inte bör bifallas, skall nämnden sända handlingarna i ärendet med eget yttrande till polismyndigheten i den ort där utlänningen är bosatt eller huvudsakligen vistas. Polismyndigheten skall sända handlingarna vidare med eget yttrande till invandrarverket som avgör ärendet. Arbetsmarknadsstyrelsen skall i motsvarande fall sända handlingarna i ärendet med eget yttrande till invandrarverket, som avgör ärendet. 54 § Har ansökningshandlingen getts in till en svensk beskickning eller ett svenskt konsulat, skall myndigheten sända handlingarna i ärendet till statens invandrarverk. Om ärendet inte är synnerligen brådskande eller andra särskilda omständigheter föreligger, skall myndigheten bifoga eget yttrande. 55 § I ärenden om arbetstillstånd skall statens invandrarverk samråda med arbetsmarknadsstyrelsen, om ansökningen inte avslås. Efter att i lämplig omfattning ha berett sammanslutningar av arbetsgivare respektive arbetstagare tillfälle att uttala sig meddelar arbetsmarknadsstyrelsen i den utsträckning det är möjligt riktlinjer för tillståndsärendenas bedömning med hänsyn till läget på arbetsmarknaden. Samråd enligt första stycket skall anses ha skett, om invandrarverket vid prövning av en ansökan om arbetstillstånd följer de meddelade riktlinjerna. Har invandrarverket sökt samråd med arbetsmarknadsstyrelsen enligt första stycket och är ärendet av principiell betydelse eller annars av större vikt, skall arbetsmarknadsstyrelsen lämna sammanslutningar av arbetsgivare respektive arbetstagare inom det verksamhetsområde som tillståndet avser tillfälle att uttala sig. 56 § Statens invandrarverk får utan samråd enligt 55 § bifalla en ansökan om arbetstillstånd om det föreligger synnerliga skäl med hänsyn till längden av den tid utlänningen har vistats här, hans personliga förhållanden och omständigheterna i övrigt. 57 § Arbetstillstånd får inte ges 1. för längre tid än utlänningens pass gäller, 2. för en utlänning som inte har annat pass än ett sådant identitetskort som avses i 4 § första stycket, 3. för längre tid än utlänningen har tillstånd att uppehålla sig här eller får uppehålla sig här utan tillstånd. Föreskrifterna i 40 § tillämpas även på bevis om arbetstillstånd. När arbetstillstånd ges av arbetsmarknadsstyrelsen eller en länsarbetsnämnd, utfärdar denna beviset. Förordning (1984:933). 58 § 51--57 §§ tillämpas även beträffande förlängning av tiden för arbetstillstånd. Anmälnings- och underrättelseskyldighet Underrättelse av myndigheter om utlänningars vistelse i Sverige 59 § I fråga om utlänning skall lämnas underrättelse enligt följande uppställning till polismyndigheten i den ort där utlänningen är bosatt eller i övrigt vistas. Sådan skyldighet föreligger inte beträffande den som är medborgare i ett annat nordiskt land, den som har eller visar att han har sökt uppehållstillstånd i Sverige eller den som är undantagen från skyldighet att ha uppehållstillstånd. ------------------------------------------------------------------- Underrättelse lämnas av Tidpunkt ------------------------------------------------------------------- 1. Pastorsämbete eller lokal När utlänningen första gången skattemyndighet som anmäler sig till kyrkobokföring i ombesörjer kyrkobokföring landet eller skall kyrkobokföras här utan egen anmälan. 2. Arbetsförmedlingskontor När utlänningen första gången anmäler sig hos förmedlingen för registrering eller för att på annat sätt ta förmedlingens tjänster i anspråk. 3. Socialnämnd När nämnden första gången vidtar åtgärd i ett ärende om socialtjänst som angår utlänningen. 4. Skolstyrelse När utlänningen första gången skrivs in i grundskolan eller, om han inte tidigare varit elev i grundskolan, intas i gymnasieskolan. ---------------------------------------------------------------------- Den som lämnar underrättelse enligt denna paragraf bör anmoda utlänningen att själv söka kontakt med polismyndigheten i fråga om uppehållstillstånd. Finner en polismyndighet med anledning av en underrättelse enligt denna paragraf att utlänningen inte har sökt behövligt uppehållstillstånd, skall polismyndigheten se till att ansökan görs eller vidta de andra åtgärder som underrättelsen ger anledning till. Förordning (1985:965). 60 § Underrättelse enligt 59 § skall innehålla uppgift om utlänningens fullständiga namn, födelsedatum, födelseland, hemland och hemort där, medborgarskap samt bostadsadress här i landet. Underrättelsen skall dessutom om möjligt innehålla uppgift om dagen för utlänningens inresa i Sverige. Om utlänningen omedelbart före hitresan har uppehållit sig i Danmark, Finland, Island eller Norge skall om möjligt anges även dagen för inresan i det av dessa länder som han först reste in i. Bostadsanmälan 61 § Den som upplåter bostad åt en utlänning i ett hotell eller pensionat där rörelse drivs med tillstånd enligt 2 § lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse skall göra skriftlig anmälan till polismyndigheten, när utlänningen kommer till och flyttar från hotellet eller pensionatet. Första stycket gäller inte den som 1. är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge eller 2. inte har fyllt 16 år. Anmälan enligt första stycket skall lämnas eller sändas med posten inom 24 timmar från utlänningens ankomst respektive avflyttning. Den skall innehålla de uppgifter som anges i 60 § och uppgift om tiden för ankomsten eller avflyttningen. Dessutom skall i en anmälan om ankomst uppges den ort inom eller utom riket där utlänningen senast har uppehållit sig. I en anmälan om avflyttning skall uppges vart utlänningen närmast tänkte bege sig. Anmälan om anställning 62 § Den som i sin tjänst anställer en utlänning som har fyllt 16 år skall göra skriftlig anmälan till polismyndigheten, när utlänningen tillträder och slutar anställningen. Anmälan enligt första stycket skall lämnas eller sändas med posten inom 24 timmar från det utlänningen har tillträtt respektive slutat anställningen. Den skall innehålla de uppgifter som anges i 60 § första stycket och uppgifter om arbetets art, tiden för anställningens början eller upphörande och huruvida utlänningen har arbetstillstånd när detta behövs. Vissa för 59, 61 och 62 §§ gemensamma bestämmelser 63 § Om en utlänning vägrar att lämna sådana uppgifter om sig som behövs för underrättelse eller anmälan enligt 59, 61 eller 62 § skall detta genast anmälas till polismyndigheten. Detsamma gäller om det kan antas att han lämnar oriktiga uppgifter eller om han vägrar att visa sitt pass för kontroll av hans uppgifter. 64 § Underrättelse eller anmälan enligt 59, 61 eller 62 § lämnas på blankett som tillhandahålls av polismyndigheterna. Anmälan och underrättelse om vissa åtgärder mot utlänningar 65 § En domstol som beslutar att häkta en utlänning skall skriftligen anmäla detta till statens invandrarverk. Anmälningshandlingen ges in i tre exemplar. Verket skall beträffande den som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge genast sända två exemplar till den centrala utlänningsmyndigheten i den häktades hemland. 66 § Polismyndighet skall underrätta 1. statens invandrarverk, om det föreligger eller kan väntas uppkomma anledning att ta upp frågan om utvisning av en utlänning enligt 38 § utlänningslagen (1980:376) och 2. länsrätten, om det föreligger anledning att ta upp frågan om en utlännings utvisning ur landet enligt 43 § utlänningslagen, varvid en avskrift av underrättelsen skall sändas till invandrarverket. Rikspolisstyrelsen, invandrarverket eller länsrätten skall underrätta regeringen, om det föreligger anledning att ta upp frågan om åtgärd enligt 47 eller 48 § utlänningslagen. Länsrätten skall sända en avskrift av sådan underrättelse till verket. Förordning (1981:653). Avvisning och utvisning Överlämnande av avvisningsärende till regeringen 66 a § När en polismyndighet enligt bestämmelserna i 32 § utlänningslagen (1980:376) överlämnar ett avvisningsärende till regeringen skall myndigheten underrätta rikspolisstyrelsen om åtgärden. Förordning (1984:933). Överlämnande av avvisningsärenden till statens invandrarverk 66 b § I stället för föreskrifterna i 33 § andra stycket och 34 § andra stycket utlänningslagen (1980:376) skall gälla följande i fråga om överlämnande av avvisningsärenden till statens invandrarverk, när utlänningen har kommit till Sverige från annat land än hemlandet eller det land där han annars påstår sig löpa risk för politisk förföljelse. Även om utlänningen i det land till vilket han med anledning av sin tidigare vistelse skulle komma att sändas uppenbart är skyddad mot att sändas vidare till det land från vilket han har flytt, skall ärendet överlämnas till invandrarverket, 1. om utlänningens make, barn, förälder eller syskon är bosatt här i landet och han inte har lika nära familjeanknytning till det land dit verkställigheten skulle komma att ske, 2. om han på grund av tidigare långvarig vistelse i Sverige med föreskrivet uppehållstillstånd har fått särskild anknytning hit och saknar sådan anknytning eller anknytning genom anhöriga till det land dit verkställighet skulle komma att ske, 3. om vistelsen i det andra landet har föranletts av akut sjukdom, trafiktekniskt hinder eller annan jämförbar omständighet som utlänningen inte har rått över, eller 4. om utlänningen har uppehållit sig i det andra landet endast tillfälligt och som ett led i resandet. Skyldighet att överlämna ärendet skall i fall som avses i andra stycket 3 och 4 föreligga endast om utlänningen genom företeende av resehandlingar eller på annat sätt gör troligt att avbrottet i resan har haft den art och varaktighet som sägs där. Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna paragraf meddelas av statens invandrarverk. Förordning (1984:933). Verkställighet av avvisning eller av utvisning enligt 38 § utlänningslagen, m.m. 67 § I fråga om verkställighet av avvisning eller utvisning tillämpas 68--78 §§. Särskilda bestämmelser finns om utskrivning för verkställighet av avvisning eller utvisning beträffande den som är patient enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. 68 § När en polismyndighet har meddelat ett avvisningsbeslut eller har verkställt ett avvisningsbeslut eller ett beslut om utvisning enligt 38 § utlänningslagen (1980:376), skall polismyndigheten omedelbart underrätta statens invandrarverk. Var utvisningsbeslutet förenat med förbud för utlänningen att återvända till riket, skall polismyndigheten omedelbart underrätta även rikspolisstyrelsen och riksskatteverket. Invandrarverket skall så snart det kan ske sända lagakraftägande avvisningsbeslut, som verket har meddelat, till polismyndigheten för verkställighet. Lagakraftägande beslut om utvisning enligt 38 § utlänningslagen (1980:376) som har meddelats av invandrarverket skall verket så snart det kan ske sända för verkställighet till polismyndigheten i den ort, där utlänningen är bosatt eller annars veterligen vistas. Förordning (1984:933). 69 § Polismyndigheten får besluta anstånd för viss kort tid med verkställigheten av annat avvisningsbeslut än som avses i 83 § första stycket utlänningslagen (1980:376) samt med beslut om utvisning enligt 38 § samma lag. Anstånd får beslutas, om utlänningen begär detta för att ordna enskilda angelägenheter eller om han åberopar annan godtagbar anledning eller om polismyndigheten av annat skäl finner att beslut om anstånd bör meddelas. Verkställighet av utvisning enligt 43 § utlänningslagen 70 § När en förvaltningsdomstol har meddelat ett utvisningsbeslut, skall domstolen så snart det kan ske och senast inom en vecka sända avskrift av beslutet till statens invandrarverk och rikspolisstyrelsen samt till polismyndigheten i den ort, där utlänningen är bosatt eller annars veterligen vistas. Sedan tiden för överklagande av beslutet har gått ut, skall domstolen genast underrätta den som enligt första stycket har fått avskrift av beslutet huruvida talan har fullföljts eller inte. Den polismyndighet som anges i första stycket skall så snart det kan ske verkställa ett lagakraftägande beslut om utvisning enligt 43 § utlänningslagen (1980:376). När verkställighet har skett, skall polismyndigheten omedelbart sända underrättelse till rikspolisstyrelsen, riksskatteverket och statens invandrarverk. Förordning (1984:933). 71 § Polismyndigheten får besluta anstånd för viss kortare tid med verkställigheten av ett beslut om utvisning enligt 43 § utlänningslagen (1980:376). Anstånd får beslutas, om utlänningen begär detta för att ordna enskilda angelägenheter eller om han åberopar någon annan godtagbar anledning eller om polismyndigheten av andra skäl finner att beslut om anstånd bör meddelas. Förordning (1982:1112). Verkställighet av utvisning enligt 40 § utlänningslagen 72 § Utöver vad som följer av kungörelsen (1964:635) angående underrättelse om dom i vissa brottmål m. m. skall allmän domstol, som har meddelat dom eller beslut om utvisning, så snart det kan ske och senast inom en vecka sända avskrift av domen eller beslutet enligt följande. 1. Avskrift skall alltid sändas till statens invandrarverk. 2. I fråga om en utlänning som skall undergå behandling i kriminalvårdsanstalt och som är häktad eller i annat fall intagen på en sådan anstalt skall avskrift sändas till föreståndaren för häktet eller styresmannen för anstalten. 3. I fråga om en utlänning som skall undergå behandling i kriminalvårdsanstalt och som är på fri fot skall avskrift sändas till kriminalvårdsstyrelsen. 4. I andra fall än som avses i 2 och 3 skall avskrift sändas till polismyndigheten i den ort, där utlänningen är bosatt eller annars veterligen vistas. Första stycket tillämpas även, när en utlänning har dömts enligt 98 § utlänningslagen (1980:376). Sedan tiden för överklagande av domen eller beslutet har gått ut, skall domstolen genast underrätta den som enligt denna paragraf har fått avskrift av domen eller beslutet, huruvida talan har fullföljts eller inte. Förordning (1982:1112). 73 § I de fall då avskrift av en dom eller ett beslut sänds till föreståndaren för ett häkte, styresmannen för en anstalt eller kriminalvårdsstyrelsen enligt 72 § första eller andra stycket, skall kriminalvårdsstyrelsen se till att statens invandrarverk och polismyndigheten i den ort inom vilken anstaltsbehandlingen äger rum underrättas om den tidpunkt då behandlingen beräknas upphöra. Vid underrättelsen till polismyndigheten skall fogas en avskrift av domen eller beslutet jämte lagakraftbevis. Beträffande utlänningar som är medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge skall underrättelsen sändas till polismyndigheten senast fyra veckor före den dag, då anstaltsbehandlingen upphör. I fråga om andra utlänningar är tiden sex månader. Kan de nämnda tidsperioderna inte iakttas, skall underrättelsen sändas så snart det är möjligt. Inträffar någon ändring beträffande tidpunkten eller orten för frigivningen sedan underrättelse har sänts till invandrarverket eller polismyndigheten, skall kriminalvårdsstyrelsen se till att verket respektive polismyndigheten underrättas om ändringen. Förordning (1982:1112). 74 § Dom eller beslut om utvisning enligt 40 § utlänningslagen (1980:376) får inte verkställas, förrän den behandling i kriminalvårdsanstalt som utlänningen har dömts till har verkställts eller en framställning om överflyttning av verkställigheten till Danmark, Finland, Island eller Norge har bifallits. Verkställighet på grund av 83 § andra stycket utlänningslagen får inte heller i annat fall äga rum, om inte åklagaren har förklarat att han inte har något att erinra mot verkställigheten. Polismyndigheten i den ort, där utlänningen är bosatt eller annars veterligen vistas, skall så snart det kan ske verkställa en lagakraftvunnen dom eller ett lagakraftvunnet beslut om utvisning enligt 40 § utlänningslagen (1980:376). Bestämmelserna i 71 § är tillämpliga även vid sådan verkställighet. Förordning (1982:1112). 75 § När ett beslut om utvisning enligt 40 § utlänningslagen (1980:376) har verkställts, skall polismyndigheten omedelbart sända underrättelse till rikspolisstyrelsen, riksskatteverket och statens invandrarverk. När utvisningen har verkställts i anslutning till att verkställigheten av ett fängelsestraff, som utlänningen har dömts till, har överflyttats till Danmark, Finland, Island eller Norge, skall kriminalvårdsstyrelsen se till att underrättelse omedelbart sänds till rikspolisstyrelsen, riksskatteverket, invandrarverket och polismyndigheten. Förordning (1984:933). Formerna för verkställighet av avvisning eller utvisning 76 § Ett beslut om avvisning eller utvisning får verkställas genom att utlänningen åläggs att inom en viss kort tid lämna riket, om det är sannolikt att utlänningen är villig att rätta sig efter beslutet utan att tvångsåtgärder vidtas mot honom. Den myndighet som har gett åläggandet skall kontrollera att utlänningen lämnar landet i enlighet med detta. 77 § När ett beslut om avvisning eller utvisning inte verkställs enligt 76 § eller utlänningen inte rättar sig efter ett åläggande att inom viss kortare tid lämna riket, skall utlänningen föras ur landet. Vägen och sättet för resan bestäms av den polismyndighet som verkställer avvisningen eller utvisningen. Att statens invandrarverk på begäran av en verkställande myndighet skall lämna de närmare anvisningar som behövs för verkställigheten följer av 91 § utlänningslagen (1980:376). Förordning (1982:1112). 78 § Den myndighet som verkställer avvisning eller utvisning skall se till att gällande bevis om visering samt uppehålls- eller arbetstillstånd som utlänningen har makuleras i samband med verkställigheten. Underrättelse om upphävande av avvisnings- eller utvisningsbeslut, m. m. 79 § När regeringen har meddelat beslut enligt 71 eller 73 § utlänningslagen (1980:376) eller när regeringen eller statens invandrarverk har meddelat beslut enligt 72 § samma lag eller beslutat om anstånd med verkställighet av avvisning eller utvisning, skall underrättelse genast lämnas till den myndighet som har att ombesörja verkställigheten. Har regeringen eller statens invandrarverk beslutat om ändring av ett redan verkställt beslut om avvisning eller utvisning skall underrättelse om beslutet lämnas till riksskatteverket. Underrättelse om regeringens beslut lämnas av expeditionschefen i arbetsmarknadsdepartementet. Förordning (1984:933). 80 § Ansökan av en utlänning som har utvisats att få göra kort besök i riket trots ett återreseförbud görs hos statens invandrarverk. Förvar 81 § En utlänning som har tagits i förvar skall tas in i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest eller omhändertas på annat sätt som bedöms lämpligt. Är utlänningen under 16 år, får han dock inte tas in i kriminalvårdsanstalt eller häkte. Han får tas in i polisarrest, endast om det finns synnerliga skäl för det och omhändertagandet där kan antas bli mycket kortvarigt. Om utlänningens vårdnadshavare samtidigt hålls i förvar, skall denne eller, om båda hålls i förvar, åtminstone den ene av dem omhändertas tillsammans med barnet. Har en utlänning omhändertagits i häkte eller polisarrest, skall han så snart förhållandena medger det förflyttas till kriminalvårdsanstalt eller tas om hand på annat lämpligt sätt. Detta gäller dock inte om förvarstiden kan antas bli mycket kortvarig eller andra särskilda omständigheter föreligger. Kriminalvårdsstyrelsen får förflytta en utlänning som har tagits i förvar från en kriminalvårdsanstalt till en annan. Förordning (1988:38). 82 § Lagen (1976:371) och förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. gäller i tillämpliga delar i fråga om behandlingen av utlänningar som hålls i förvar. Kriminalvårdsstyrelsen eller, om utlänningen är intagen i en polisarrest som inte är anordnad i anslutning till häkte, polismyndigheten får därutöver bevilja utlänningen de lättnader och förmåner som kan medges med hänsyn till ordning och säkerhet inom anstalten, häktet eller polisarresten samt förvaringens syfte. Har utlänningen omhändertagits på annat sätt än genom intagning i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest, har polismyndigheten motsvarande befogenhet. Förordning (1988:38). 83 § Polismyndighet verkställer beslut om att utlänning skall tas i förvar. 83 a § Har en utlänning som har tagits i förvar överklagat förvarsbeslutet, och meddelas senare nytt beslut i förvarsfrågan av den myndighet som då handlägger avvisnings-, utvisnings- eller verkställighetsärendet, skall myndigheten underrätta kammarrätten i Jönköping om sitt beslut. Förordning (1982:1112). Särskilda bestämmelser 84 § Föreskrifterna i denna förordning om besättningsmän på fartyg gäller i tillämpliga delar även besättningsmän på luftfartyg. Vad som sägs i 13 § om den ort där fartyget ligger skall därvid avse den ort där luftfartyget har landat. I denna förordning anses befälhavaren tillhöra besättningen. Förordning (1982:829). 85 § Främmande staters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade konsulära tjänstemän samt deras familjer och betjäning skall ha hemlandspass. En diplomatisk kurir som kommer till landet skall ha, utom hemlandspass, en officiell handling i vilken hans ställning intygas och antalet kolli i kurirsändningen anges. Pass för en utlänning som avses i första eller andra stycket skall vara viserat i den omfattning som anges i 24 §. Chefen för utrikesdepartementet meddelar närmare bestämmelser om viseringen för sådan utlänning som anges i första eller andra stycket. Bestämmelserna om arbetstillstånd i utlänningslagen (1980:376) samt i 46--49 och 51--58 §§ i denna förordning gäller i tillämpliga delar utlänningar som avses i första stycket. Detta gäller dock ej i fråga om anställning hos främmande staters beskickningar och konsulat och inte heller om annat följer av överenskommelse med annan stat. Förordning (1982:829). 86 § Skall en förvaltningsmyndighet bringa handling eller annat till någons kännedom, får det ske genom delgivning. 87 § Närmare föreskrifter för verkställigheten av denna förordning meddelas i fråga om 1. pass, kontrollkort och resedokument av statens invandrarverk, 2. arbetstillstånd av invandrarverket efter samråd med rikspolisstyrelsen och arbetsmarknadsstyrelsen, 3. andra tillståndsärenden av invandrarverket efter samråd med rikspolisstyrelsen eller, såvitt gäller svenska utlandsmyndigheters handläggning av ärendena, efter samråd med utrikesdepartementet, 4. inrese- och utresekontroll samt polismyndigheternas åligganden i andra fall än som avses i 1--3 av rikspolisstyrelsen efter samråd med invandrarverket, 5. tullmyndigheternas åligganden av rikspolisstyrelsen efter samråd med generaltullstyrelsen, 6. kustbevakningens åligganden av rikspolisstyrelsen efter samråd med kustbevakningen, 7. underrättelse och anmälan enligt 59, 61 och 62 §§ av rikspolisstyrelsen. Förordning (1988:467). 88 § Beslut genom vilket någon har påförts avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980:376) skall genast sändas till länsstyrelsen i det län där denne är bosatt. Förordning (1982:1112). Överklagande 89 § Ett beslut av statens invandrarverk att inte utfärda resedokument för en utlänning får överklagas hos regeringen. I övrigt får en förvaltningsmyndighets beslut i ett ärende enligt denna förordning inte överklagas. Lag (1987:208). 90 § En skrivelse med överklagande av polismyndighetens beslut enligt 63 eller 89 a § utlänningslagen (1980:376) tillställs statens invandrarverk och skall ha kommit in dit inom tre veckor från den dag klaganden fick del av beslutet. Om skrivelsen kommit in för sent, skall verket avvisa den. Skrivelsen skall dock inte avvisas om förseningen beror på en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Inte heller skall skrivelsen avvisas om den inom överklagandetiden har kommit in till polismyndigheten. Lag (1987:208). Övergångsbestämmelser 1980:377 Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1980, då utlänningskungörelsen (1969:136) upphör att gälla. 33 § gäller inte i fråga om den som har rest in i Sverige före ikraftträdandet. Förekommer i författning hänvisning till föreskrift, som har ersatts genom bestämmelse i denna förordning, skall i stället den nya bestämmelsen tillämpas. 1981:157 Denna förordning träder i kraft den 1 april 1981. I fråga om den som har rest in i Sverige före ikraftträdandet tillämpas äldre bestämmelser. 1982:829 Denna förordning träder i kraft den 1 oktober 1982. I fråga om den som har rest in i Sverige före ikraftträdandet tillämpas 33 och 46 §§ i dess tidigare lydelse. 1982:1112 Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1983. Har före ikraftträdandet beslut om utvisning överlämnats till en länsstyrelse för verkställighet, gäller beträffande verkställigheten äldre bestämmelser. 1983:997 Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1984. I ärende som har anhängiggjorts före ikraftträdandet samt ifråga om barn som har rest in i Sverige före ikraftträdandet tillämpas 30 § i sin äldre lydelse.