Regeringskansliets rättsdatabaser

Vid tillämpningen av följande bestämmelser i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål avses de överenskommelser som anges nedan. 1 kap. 5 § andra stycket I följande överenskommelser finns bestämmelser om att rättslig hjälp skall lämnas i ärenden som handläggs i ett administrativt förfarande eller i ett annat förfarande än ett straffrättsligt förfarande: 1. artikel 49 a i konventionen av den 19 juni 1990 (SÖ 1998:49) om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, 2. artikel 9.1 i konventionen av den 17 december 1997 (SÖ 1999:33) om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförbindelser, och 3. artikel 3 i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144). 2 kap. 3 § I följande överenskommelser finns bestämmelser om vem som får göra en ansökan om rättslig hjälp i Sverige: 1. artikel 24 i den europeiska konventionen av den 20 april 1959 (SÖ 1968:15, 1969:71, 1977:88, 1992:4 och 2000:41) om inbördes rättshjälp i brottmål, 2. artikel 24 i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144), och 3. artikel 6 i avtalet av den 15 december 2009 mellan Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (EUT L 39, 12.2.2010, s. 20, Celex 22010A0212[01]). 2 kap. 6 § andra stycket I följande överenskommelser finns bestämmelser om att en ansökan i vissa fall kan skickas direkt till svensk åklagare eller domstol: 1. artikel 15.2–15.5 i den europeiska konventionen av den 20 april 1959 (SÖ 1968:15, 1969:71, 1977:88, 1992:4 och 2000:41) om inbördes rättshjälp i brottmål, 2. artikel 24.2, 24.3 och 24.5 i den europeiska konventionen av den 8 november 1990 (SÖ 1996:19, 1999:50 och 2000:36) om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott, och 3. artikel 30.2, 30.3 och 30.5 i Europarådets straffrättsliga konvention av den 27 januari 1999 (SÖ 2004:15) om korruption. 2 kap. 14 § tredje stycket I följande överenskommelser finns bestämmelser om att en ansökan om rättslig hjälp inte får avslås endast på den grunden att gärningen har karaktär av politiskt brott: 1. artikel 8 i den europeiska konventionen av den 27 januari 1977 (SÖ 1977:12) om bekämpande av terrorism, 2. artikel 11 i Förenta nationernas konvention av den 15 december 1997 (SÖ 2001:22) om bekämpande av bombattentat av terrorister, och 3. artikel 14 i Förenta nationernas konvention av den 9 december 1999 (SÖ 2002:44) om bekämpande av finansiering av terrorism. 3 kap. 1 § första stycket I följande överenskommelser finns bestämmelser om vad en ansökan om rättslig hjälp utomlands skall innehålla: 1. artikel 3.2 och 14 i den europeiska konventionen av den 20 april 1959 (SÖ 1968:15, 1969:71, 1977:88, 1992:4 och 2000:41) om inbördes rättshjälp i brottmål, 2. artikel 11.2 och 12.3 i överenskommelsen av den 28 september 1983 (SÖ 1986:5) mellan Sverige och Ungern om inbördes rättshjälp i brottmål, 3. artikel 7.10 i Förenta nationernas konvention av den 20 december 1988 (SÖ 1991:41 och 2000:35) mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, 4. artikel 11.2 i överenskommelsen av den 10 februari 1989 (SÖ 1990:9) mellan Sverige och Polen om inbördes rättshjälp i brottmål, 5. artikel 6.2 i överenskommelsen av den 14 december 1989 (SÖ 1992:5) mellan Sverige och Storbritannien och Nordirland om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott, 6. artikel 27 i den europeiska konventionen av den 8 november 1990 (SÖ 1996:19, 1999:50 och 2000:36) om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott, 7. artikel 5 och 10.3 i överenskommelsen av den 18 december 1998 (SÖ 2001:47) mellan Sverige och Australien om inbördes rättshjälp i brottmål, 8. artikel 11 i överenskommelsen av den 15 februari 2000 (SÖ 2001:43) mellan Sverige och Kanada om inbördes rättshjälp i brottmål, 9. artikel 18.15 i Förenta nationernas konvention av den 15 november 2000 (SÖ 2004:21) mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, 10. artikel 10.3, 11.4, 18.3, 18.4, 20.3 och 20.4 c i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144), 11. artikel 1.4, 2.3, 3.2 och 6.1 i protokollet av den 16 oktober 2001 till konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144), och 12. artikel 8.3–8.6 i avtalet av den 15 december 2009 mellan Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (EUT L 39, 12.2.2010, s. 20, Celex 22010A0212[01]). 3 kap. 2 § andra stycket I följande överenskommelser finns bestämmelser om att en ansökan kan skickas direkt till behörig myndighet i den andra staten: 1. artikel 15.2–15.5 i den europeiska konventionen av den 20 april 1959 (SÖ 1968:15, 1969:71, 1977:88, 1992:4 och 2000:41) om inbördes rättshjälp i brottmål, 2. artikel 53 i konventionen av den 19 juni 1990 (SÖ 1998:49) om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, 3. artikel 24.2, 24.3 och 24.5 i den europeiska konventionen av den 8 november 1990 (SÖ 1996:19, 1999:50 och 2000:36) om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott, 4. artikel 30.2, 30.3 och 30.5 i Europarådets straffrättsliga konvention av den 27 januari 1999 (SÖ 2004:15) om korruption, 5. artikel 6.1, 6.5, 6.6 och 6.8 b i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144), och 6. artikel 6.2 i protokollet av den 16 oktober 2001 till konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144). 4 kap. 9 § tredje stycket I följande överenskommelse finns bestämmelser om förhör med någon i utlandet genom telefonkonferens: 1. artikel 11 i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144). 4 kap. 13 § första stycket I följande överenskommelser finns bestämmelser om förhör med någon i utlandet genom videokonferens: 1. artikel 10 i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144), och 2. artikel 16 i avtalet av den 15 december 2009 mellan Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (EUT L 39, 12.2.2010, s. 20, Celex 22010A0212[01]). 4 kap. 26 c § första stycket I följande överenskommelse finns bestämmelser om gränsöverskridande hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning: 1. artikel 20 i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144). 5 kap. 1 § I följande överenskommelser finns bestämmelser som innehåller villkor som begränsar möjligheten att använda uppgifter och bevisning som har erhållits från en annan stat: 1. artikel 7.13 i Förenta nationernas konvention av den 20 december 1988 (SÖ 1991:41 och 2000:35) mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, 2. artikel 50.3 i konventionen av den 19 juni 1990 (SÖ 1998:49) om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985, 3. artikel 32 i den europeiska konventionen av den 8 november 1990 (SÖ 1996:19, 1999:50 och 2000:36) om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott, 4. artikel 8.2 och 8.3 i överenskommelsen av den 18 december 1998 (SÖ 2001:47) mellan Sverige och Australien om inbördes rättshjälp i brottmål, 5. artikel 14 i överenskommelsen av den 15 februari 2000 (SÖ 2001:43) mellan Sverige och Kanada om inbördes rättshjälp i brottmål, 6. artikel 18.19 i Förenta nationernas konvention av den 15 november 2000 (SÖ 2004:21) mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, 7. artikel 7.2, 18.9, 20.4 b, 20.5 och 23 i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144), och 8. artikel 13 och 26.2 i avtalet av den 15 december 2009 mellan Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (EUT L 39, 12.2.2010, s. 20, Celex 22010A0212[01]). 5 kap. 2 § andra stycket I följande överenskommelser finns bestämmelser om att rättslig hjälp som lämnas till en annan stat får förenas med villkor i vissa fall: 1. artikel 13.4 i överenskommelsen av den 28 september 1983 (SÖ 1986:5) mellan Sverige och Ungern om inbördes rättshjälp i brottmål, 2. artikel 7.14 i Förenta nationernas konvention av den 20 december 1988 (SÖ 1991:41 och 2000:35) mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, 3. artikel 13.4 i överenskommelsen av den 10 februari 1989 (SÖ 1990:9) mellan Sverige och Polen om inbördes rättshjälp i brottmål, 4. artikel 5.3 i överenskommelsen av den 14 december 1989 (SÖ 1992:5) mellan Sverige och Storbritannien och Nordirland om tvångsåtgärder och förverkande avseende vinning av brott, 5. artikel 32.1 och 33.2 i den europeiska konventionen av den 8 november 1990 (SÖ 1996:19, 1999:50 och 2000:36) om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott, 6. artikel 7 och 8.2 i överenskommelsen av den 18 december 1998 (SÖ 2001:47) mellan Sverige och Australien om inbördes rättshjälp i brottmål, 7. artikel 5.1, 13.1 och 14.2 i överenskommelsen av den 15 februari 2000 (SÖ 2001:43) mellan Sverige och Kanada om inbördes rättshjälp i brottmål, 8. artikel 18.20 i Förenta nationernas konvention av den 15 november 2000 (SÖ 2004:21) mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, 9. artikel 7.2, 9.2, 11.5 andra stycket, 18.5 b, 18.6 och 20.4 a i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144), 10. artikel 1.5 och 2.4 i protokollet av den 16 oktober 2001 till konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144), och 11. artikel 13, 14.2 och 26.2 i avtalet av den 15 december 2009 mellan Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (EUT L 39, 12.2.2010, s. 20, Celex 22010A0212[01]). 5 kap. 5 och 7 §§ I följande överenskommelser finns bestämmelser om immunitet: 1. artikel 12 i den europeiska konventionen av den 20 april 1959 (SÖ 1968:15, 1969:71, 1977:88, 1992:4 och 2000:41) om inbördes rättshjälp i brottmål, 2. artikel 9 i överenskommelsen av den 28 september 1983 (SÖ 1986:5) mellan Sverige och Ungern om inbördes rättshjälp i brottmål, 3. artikel 7.18 i Förenta nationernas konvention av den 20 december 1988 (SÖ 1991:41 och 2000:35) mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, 4. artikel 9 i överenskommelsen av den 10 februari 1989 (SÖ 1990:9) mellan Sverige och Polen om inbördes rättshjälp i brottmål, 5. artikel 14 i överenskommelsen av den 18 december 1998 (SÖ 2001:47) mellan Sverige och Australien om inbördes rättshjälp i brottmål, 6. artikel 9 i överenskommelsen av den 15 februari 2000 (SÖ 2001:43) mellan Sverige och Kanada om inbördes rättshjälp i brottmål, 7. artikel 18.27 i Förenta nationernas konvention av den 15 november 2000 (SÖ 2004:21) mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, 8. artikel 9.5 i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144), och 9. artikel 23 i avtalet av den 15 december 2009 mellan Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (EUT L 39, 12.2.2010, s. 20, Celex 22010A0212[01]). 5 kap. 8 § I följande överenskommelser finns bestämmelser om att immunitet skall gälla även när en frihetsberövad person förts över till Sverige: 1. artikel 11.1 första stycket och 12 i den europeiska konventionen av den 20 april 1959 (SÖ 1968:15, 1969:71, 1977:88, 1992:4 och 2000:41) om inbördes rättshjälp i brottmål, 2. artikel 7.4 och 7.18 i Förenta nationernas konvention av den 20 december 1988 (SÖ 1991:41 och 2000:35) mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, 3. artikel 13.3 i Förenta nationernas konvention av den 15 december 1997 (SÖ 2001:22) om bekämpande av bombattentat av terrorister, 4. artikel 14 i överenskommelsen av den 18 december 1998 (SÖ 2001:47) mellan Sverige och Australien om inbördes rättshjälp i brottmål, 5. artikel 16.3 i Förenta nationernas konvention av den 9 december 1999 (SÖ 2002:44) om bekämpande av finansiering av terrorism, 6. artikel 9 i överenskommelsen av den 15 februari 2000 (SÖ 2001:43) mellan Sverige och Kanada om inbördes rättshjälp i brottmål, 7. artikel 18.10 och 18.27 i Förenta nationernas konvention av den 15 november 2000 (SÖ 2004:21) mot gränsöverskridande organiserad brottslighet, 8. artikel 9.5 i konventionen av den 29 maj 2000 om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater (konventionstexten finns publicerad i prop. 2004/05:144), och 9. artikel 24.5 i avtalet av den 15 december 2009 mellan Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål (EUT L 39, 12.2.2010, s. 20, Celex 22010A0212[01]). Detta tillkännagivande ersätter tillkännagivandet (2005:1207) av överenskommelser som avses i lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Tillkännagivandet är föranlett av att avtalet av den 15 december 2009 mellan Europeiska unionen och Japan om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål har trätt i kraft.