Post 10389 av 10976 träffar
SFS-nummer ·
1956:296 ·
Visa register
Förordning (1956:296) om ersättning från staten i vissa fall vid ingripanden för att förhindra spridning av en smittsam sjukdom
Departement: Socialdepartementet
Utfärdad: 1956-05-18
Ändring införd: t.o.m. SFS 2010:574
1 § Den som har drabbats av kostnader eller förluster till
följd av ett ingripande som en myndighet har gjort för att
hindra spridning av en smittsam sjukdom kan få ersättning från
staten enligt denna förordning om ingripandet skett enligt
1. smittskyddslagen (2004:168),
2. 9 kap. 15 § miljöbalken, eller
3. livsmedelslagen (2006:804).
Förordning (2010:574).
2 § Har myndighet förordnat att visst varuparti skall förstöras eller
att därmed skall vidtagas åtgärd som minskar värdet av detsamma, må
ersättning utgå för värdeförstöring och kostnader. Likaså må ersättas
kostnad för omarbetning av vara, som enligt myndighets förordnande ej
fått säljas eller användas i sitt ursprungliga skick. Vad nu stadgats
skall dock gälla endast i den mån sammanlagda beloppet av
värdeförstörning och kostnader, som en skadelidande fått vidkännas,
överstiger 100 kronor.
Som värdeförstöring enligt första stycket skall jämväl anses att
myndighets förordnande haft till direkt följd att varor ej kunnat säljas
eller användas, såsom att ett förbud medfört att försäljningsställe måst
stängas och varor i följd därav förfarits.
Med förlust enligt denna paragraf avses icke sådan förlust som endast är
att betrakta som indirekt följd av myndighets åtgärd, såsom att på grund
av rådande förhållanden viss vara icke kunnat vinna avsättning. Ej
heller avses förlust som uppkommit därigenom att varas försäljning
fördröjts utan att varan i följd därav förstörts eller undergått sådan
förändring att den ej kunnat användas för avsett ändamål.
Värdet av vara som avses i första och andra styckena skall bestämmas
till dagspris vid inköp av den som lidit förlusten.
2 a § Om en myndighet har låtit avliva ett sällskapsdjur, kan ägaren
till djuret få en skälig ersättning för kostnaden och förlusten.
Förordning (1989:303).
3 § Har företag åt personal, som på grund av avstängning av rörelsen ej
kunnat beredas arbete, i vanlig ordning utbetalat lön, må sådan kostnad
ersättas intill 80 procent, dock att ersättning ej må beräknas på
lönebelopp, i den mån de överstiga 78 kronor för dag. Från ersättning
som nu sagts skall avräknas vad arbetstagare under tiden för
avstängningen må vara berättigad att uppbära i ersättning jämlikt lagen
om ersättning åt smittbärare.
Ersättning må jämväl kunna utgå för utgift som blivit onyttig i följd av
myndighets ingripande, såsom att arrende eller hyra måst betalas för
område eller lokal som ej kunnat utnyttjas. Kungörelse (1966:691).
4 § Kostnaden för undersökning på ett laboratorium av prov,
som har tagits beträffande en sådan allmänfarlig sjukdom som
avses i smittskyddslagen (2004:168) eller en sådan allvarlig
smittsam sjukdom som avses i 9 kap. 15 § miljöbalken, eller vid
misstanke om en sådan sjukdom, får ersättas i den mån kostnaden
inte skall ersättas enligt nämnda lagar och det sammanlagda
beloppet av vad en ersättningssökande i detta hänseende har
fått vidkännas överstiger 1 000 kronor. Förordning (2004:256).
5 § Har någon genom påbud eller förbud vållats väsentligt intrång i
näring eller avsevärd minskning i arbetsförtjänst må, om särskilda skäl
därtill föranleda, ersättning utgå även i annat hänseende än förut
sagts.
Har kostnad uppkommit för vakthållning och andra åtgärder för
avspärrning av område, må den ock ersättas.
6 § Den som på grund av driftavbrott gått miste om arbetsinkomst må, om
han ej är berättigad till ersättning såsom sjuk eller smittbärare,
erhålla ersättning med 80 procent av inkomstbortfallet, i den mån detta
ej överstiger 78 kronor för dag och ej täckes genom ersättning enligt
bestämmelserna i annan författning eller genom gottgörelse från
arbetsgivare, dock att ersättningen ej må utgå för längre tid än tre
månader. Kungörelse (1966:691).
7 § Ersättning enligt denna förordning skall minskas med belopp som
någon på grund av försäkringsavtal utfått eller har rätt att utfå.
Förordning (1989:303).
8 § Ersättning enligt denna förordning lämnas inte till den
som avsiktligt eller genom grov vårdslöshet själv har orsakat
förlusten. Detsamma gäller om någon medvetet har lämnat en
oriktig uppgift till stöd för en ansökan om ersättning.
Dessutom får bestämmas att ersättning inte ska lämnas eller
att ersättning ska lämnas med minskat belopp om en
skadelidande i annat fall än som avses i första stycket
1. har medverkat till skadan genom vållande eller försummelse,
2. inte har följt de föreskrifter som en myndighet har
meddelat om vad den skadelidande ska iaktta för att hindra
spridningen av en smittsam sjukdom,
3. inte har iakttagit sådan hygienisk standard vid tiden för
skadans uppkomst eller närmast dessförinnan som skäligen kan
fordras, eller
4. döms till ansvar enligt livsmedelslagen (2006:804).
Förordning (2010:574).
9 § Frågor om ersättning enligt denna förordning prövas av
kammarkollegiet.
En ansökan om ersättning skall göras skriftligen och ges in till
länsstyrelsen i det län, där rörelsen drivs, eller, beträffande en
anställd, där han har sitt hemvist. Vid framställningen skall fogas
myndighetens beslut om ingripande och utredning angående den förlust som
sökanden lidit samt den övriga utredning som sökanden önskar åberopa.
Länsstyrelsen skall se till att behövlig utredning görs och därefter med
eget yttrande överlämna ansökningshandlingarna till kammarkollegiet.
Om en ansökan om ersättning inte har kommit in till länsstyrelsen eller
kammarkollegiet inom sex månader från den dag då anspråket uppkom,
lämnas inte någon ersättning. Om särskilda skäl föreligger, kan
kammarkollegiet besluta att en ansökan får tas upp till prövning även om
den har kommit in senare. Förordning (1989:303).
10 § Kan ej med ledning av inkomna handlingar eller eljest erhållna
upplysningar genast avgöras, huruvida ersättning bör utgå, må, om
sannolika skäl föreligga för rätt till ersättning, sådan ändock kunna
provisoriskt utgivas. Bestämmes ersättningen sedermera till lägre belopp
eller finnes ersättning icke böra utgå, skall återbetalning ej ske utom
i fall som i 8 § sägs.
11 § Kammarkollegiets beslut får överklagas hos allmän
förvaltningsdomstol.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
Förordning (1995:281).
Övergångsbestämmelser
1995:281
Denna förordning träder i kraft den 1 april 1995. Beslut som har
meddelats före ikraftträdandet överklagas enligt äldre bestämmelser.
2004:256
Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2004. Äldre
föreskrifter gäller fortfarande för beslut enligt
smittskyddslagen (1988:1472) som avser tid före
ikraftträdandet.
2010:574
1. Denna förordning träder i kraft den 15 juli 2010.
2. Bestämmelsen i 1 § i sin nya lydelse tillämpas dock även på
ingripanden enligt livsmedelslagen (2006:804) som har skett
tidigare.