Regeringskansliets rättsdatabaser

Inledande bestämmelser 1 § Byggnad som bevarar egenarten hos gången tids byggnadsskick eller minnet av historiskt betydelsefull händelse och som med hänsyn därtill är att anse som synnerligen märklig, må av länsstyrelsen förklaras för byggnadsminne. Vad i denna lag stadgas skall ej gälla byggnad, som tillhör staten eller utgör fast fornlämning. För kyrliga byggnader gäller vad i annan ordning finnes stadgat. Lag (1976:440). 1 a § Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer har överinseende över frågor som rör tillämpningen av denna lag. Lag (1976:440). Om skyddsföreskrifter 2 § I samband med att byggnad förklaras för byggnadsminne skall genom skyddsföreskrifter angivas i vilka delar byggnaden icke må ändras samt i vilka hänseenden och på vad sätt byggnadens ägare har att sörja för vården av byggnaden. Då så erfordras, må föreskrifterna jämväl innehålla, att byggnaden kringliggande område skall hållas i sådant skick, att byggnadens utseende och karaktär icke förvanskas. Skyddsföreskrifter skola i görligaste mån utformas i samförstånd med byggnadens ägare och ägare till kringliggande område. Genom skyddsföreskrifter må ägaren ej åläggas mer omfattande skyldigheter än som för bibehållande av byggnadsminnets kulturhistoriska värde är oundgängligen nödvändigt. Hänsyn skall tagas till byggnadens användning och ägarens skäliga önskemål. 3 § Om ändring av byggnadsminne i strid mot meddelande skyddsföreskrifter finnes nödvändig för att byggnaden skall vara till nytta eller sådan ändring eljest kan anses påkallad av särskilda skäl, må länsstyrelsen meddela tillstånd därtill. Lag (1976:440). 4 § Försummar ägare av byggnadsminne den vård, som enligt meddelade skyddsföreskrifter åligger honom, äger länsstyrelsen förelägga honom att inom viss skälig tid vidtaga erforderliga åtgärder. Sådana åtgärder som med hänsyn till byggnadens användning och omständigheterna i övrigt äro oskäligt betungande må dock ej åläggas honom. Fullgöres icke föreläggandet, må länsstyrelsen låta utföra åtgärderna på ägarens bekostnad. Lag (1976:440). 5 § Ägare och innehavare av särskild rätt till fastighet har rätt till ersättning av staten om skyddsföreskrifter 1. utgör hinder för rivning av en byggnad och skadan därav är betydande i förhållande till värdet av berörd del av fastigheten, eller 2. på annat sätt innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av fastigheten. Ersättning, varom i första stycket sägs, må om så finnes lämpligt bestämmas att utgå med visst årligt belopp med rätt för sakägaren eller staten att erhålla omprövning vid ändrade förhållanden. Medför skyddsföreskrifter att synnerligt men uppkommer vid användningen av fastigheten, är staten skyldig att lösa fastigheten, om ägaren begär det. Vid tillämpningen av första och tredje styckena skall, utan hinder av föreskrifterna om förlust av talan eller rätt till ersättning eller inlösen i 9 och 10 §§ eller 15 kap. 4 § plan- och bygglagen (1987:10), även beaktas andra beslut om skyddsföreskrifter samt beslut som avses i 14 kap. 8 § första stycket 2 och 3 plan- och bygglagen, under förutsättning att besluten meddelats inom tio år före det senaste beslutet. Lag (1987:144). Om förfarandet 6 § Ansökan att byggnad skall förklaras för byggnadsminne skall innehålla uppgift om den fastighet varå byggnaden är belägen och om fastighetens ägare ävensom beskrivning av byggnaden. I ansökningen bör även angivas vilka omständigheter som åberopas för att byggnaden bör förklaras för byggnadsminne. Lag (1971:1164). 7 § Då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, må länsstyrelsen i avbidan på ärendets slutliga prövning för viss tid, dock högst sex månader, meddela förbud mot åtgärd, varigenom byggnadens kulturhistoriska värde kan minskas eller förstöras. Om synnerliga skäl äro därtill, må förbudets giltighetstid av länsstyrelsen förlängas, dock högst med sex månader för varje gång. I fråga om förbud som i första stycket sägs äger 5 § första stycket motsvarande tillämpning. Ersättning enligt denna paragraf må, om skäl äro därtill, avräknas å gottgörelse, som sedermera kan komma att utgå enligt 5 §. Lag (1976:440). 8 § Innan länsstyrelsen i ärende angående byggnadsminne fattar beslut av beskaffenhet att kunna medföra rätt till ersättning eller inlösen för ägare eller annan, har länsstyrelsen att förvissa sig om att för sådant ändamål avsedda medel finns tillgängliga. Lag (1987:144). 9 § Har fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne får länsstyrelsen med angivande av de skyddsföreskrifter som avses skola utfärdas förelägga den som vill göra anspråk på ersättning eller inlösen att inom viss tid, minst två månader, göra anmälan därom hos länsstyrelsen, vid påföljd att han eljest skall ha förlorat sin talan. Vad i fråga om ersättning eller inlösen avtalats eller uppenbarligen förutsatts skola gälla mellan staten och sakägare skall gälla jämväl mot den som efter det rätten till gottgörelse uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastigheten. Lag (1987:144). 10 § Träffas ej överenskommelse om ersättning eller inlösen och har icke den, som vill göra anspråk därpå, jämlikt 9 § första stycket förlorat sin talan, åligger det honom att väcka talan mot staten hos fastighetsdomstolen inom ett år från den dag det beslut som anspråket grundas på vunnit laga kraft, vid påföljd att han eljest förlorar rätten till ersättning eller inlösen. Staten får, då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, vid fastighetsdomstolen väcka talan mot sakägare om fastställande av de villkor som därvid skall gälla beträffande ersättning. Kommer beslut av det innehåll som förutsatts vid fastighetsdomstolen inte till stånd inom ett år från det målet avgjorts genom lagakraftägande dom, skall domen ej längre vara bindande för parterna. Lag (1987:144). 11 § Är fastighetsägaren enligt 5 § tillkommande ersättning bestämd att utgå på en gång och har fastigheten genom den åtgärd som föranlett rätten till ersättning undergått sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten, skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen. Om borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av att nedsättning ej skett, har han rätt till ersättning av staten för förlusten mot avskrivning å fordringshandlingen. Detsamma gäller om borgenär lider förlust därigenom att ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse mellan staten och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol. Talan om ersättning enligt detta stycke skall väckas vid fastighetsdomstolen. Lag (1976:440). 12 § I fråga om ersättning eller inlösen enligt 5 eller 7 § eller 11 § andra stycket skall expropriationslagen (1972:719) tillämpas i den mån avvikande bestämmelser ej meddelas i denna lag. Ersättning för minskning av fastighetens marknadsvärde i fall som avses i 5 eller 7 § skall bestämmas som skillnaden mellan fastighetens marknadsvärde före och efter beslutet. Härvid skall bortses från förväntningar om ändring av markanvändningen. Ersättning för skada enligt 5 § första stycket 1 skall minskas med ett belopp som motsvarar vad som enligt samma punkt skall tålas utan ersättning. Om staten begär det och det inte är uppenbart oskäligt, skall domstolen förordna att ersättning enligt 5 § första stycket skall betalas ut först när vissa åtgärder med byggnaden har utförts. Ogillas talan om ersättning eller inlösen som har väckts av fastighetsägaren eller den som innehar särskild rätt till fastigheten, kan domstolen förordna att han skall bära sina egna kostnader, om han befinns ha inlett rättegången utan tillräckliga skäl. Har rättegången uppenbart inletts utan skälig grund, får domstolen dessutom förplikta honom att ersätta staten dess rättegångskostnader. Lag (1987:144). 13 § Länsstyrelsen skall för anteckning i fastighetsboken ofördröjligen underrätta inskrivningsmyndigheten, då fråga väckts om byggnads förklarande för byggnadsminne, så ock då genom lagakraftägande beslut byggnad förklarats för byggnadsminne, ansökan därom avslagits eller beslut därom hävts. Lag (1976:440). Om besvär m.m. 14 § Talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna lag föres hos kammarrätten genom besvär. Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer äger föra talan mot länsstyrelsens beslut enligt denna lag. Beslut enligt 1 eller 7 § skall lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan. Lag (1976:440). 15 § Kommer byggnads bibehållande såsom byggnadsminne att framstå som ändamålslöst eller medföra oskälig kostnad, skall länsstyrelsen förordna, att den icke vidare skall vara byggnadsminne. Lag (1976:440). 16 § Regeringen må häva beslut om byggnads förklarande för byggnadsminne eller jämka därav föranledda skyddsföreskrifter: om genomförandet av en detaljplan hindras; om ändamål, för vilket beviljats expropriation av byggnaden eller kringliggande område hindras; eller om eljest företag av större allmän eller enskild nytta hindras eller avsevärt försvåras. Lag (1987:144). Ansvarsbestämmelser m.m. 17 § Den som i strid mot meddelade skyddsföreskrifter river eller annorledes förstör byggnadsminne eller ändrar det utan tillstånd enligt vad i 3 § sägs eller bryter mot förbud, som meddelats med stöd av 7 §, straffes med dagsböter. 18 § Har byggnadsminne ändrats i strid mot föreskrift, som meddelats med stöd av denna lag, och kan ändringen återställas, äger länsstyrelsen vid vite ålägga ägaren att vidtaga åtgärder härför. Tingsrätten får meddela handräckning för att avbryta pågående förstörelse av byggnadsminne eller återställa detta eller om eljest så erfordras till efterlevnad av denna lag. Ansökan om handräckning får göras av länsstyrelsen eller allmän åklagare. Beträffande sådan handräckning finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981:847). Lag (1981:857). 19 § Tillträde till byggnad, som förklarats såsom byggnadsminne eller beträffande vilken fråga väckts om sådan förklaring, må ej vägras myndighet, på vilken tillämpningen av denna lag ankommer. Sådan myndighet äger ock företaga de undersökningar beträffande byggnaden, som finnas erforderliga för lagens tillämpning. Särskilda bestämmelser 20 § Vad i denna lag stadgas om byggnads ägare skall, då byggnaden innehaves såsom fideikommiss eller med ständig besittningsrätt, gälla innehavaren. 21 § har upphävts genom lag (1976:440). Övergångsbestämmelser 1987:144 Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987. Har beslut om skyddsföreskrifter eller beslut om förbud enligt 7 § meddelats av länsstyrelsen före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser om ersättning tillämpas. Vad nu sagts utgör dock inte något hinder mot att beakta sådana beslut som avses i 5 § fjärde stycket och som har meddelats före ikraftträdandet. I mål enligt 5 § i vilka talan har väckts före ikraftträdandet skall 12 § andra stycket i sin äldre lydelse tillämpas. 1988:950 1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1989. 2. Genom lagen upphävs a) lagen (1942:350) om fornminnen, b) lagen (1960:690) om byggnadsminnen, c) lagen (1985:1104) om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål. 3. Beslut meddelade enligt äldre lag skall vid tillämpning av den nya lagen anses ha meddelats med stöd av denna. 4 kap. 16 § andra meningen tillämpas endast i ärenden som väckts efter ikraftträdandet. Äldre föreskrifter gäller fortfarande i fråga om överklagande av beslut som har meddelats före den 1 januari 1989. Ärenden som vid utgången av år 1988 kommit in till regeringen men som ännu inte avgjorts handläggs enligt äldre föreskrifter. 4. Har beslut om skyddsföreskrifter eller beslut om förbud enligt 7 § lagen (1960:690) om byggnadsminnen meddelats av länsstyrelsen före den 1 juli 1987, skall dessförinnan gällande bestämmelser om ersättning tillämpas. 5. Vid tillämpning av 3 kap. 10 § femte stycket får beaktas även beslut som meddelats före ikraftträdandet. I mål enligt 5 § lagen (1960:690) om byggnadsminnen i vilka talan har väckts före den 1 juli 1987 skall 12 § andra stycket nämnda lag i dess lydelse före den 1 juli 1987 tillämpas. 6. Punkterna 2 och 3 i övergångsbestämmelserna till lagen (1985:1104) om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål skall fortsätta att gälla.