Regeringskansliets rättsdatabaser

1 § I denna förordning avses med revisionsmyndighet sådan statlig myndighet som enligt vad därom är särskilt stadgat har att pröva anmärkningar, framställda vid räkenskapsgranskning, samt med revisorer den som å tjänstens vägnar äger framställa sådan anmärkning. Med sakägare förstås den som till följd av en vid räkenskapsgranskning uppmärksammad felaktighet åtnjutit obehörig ekonomisk förmån eller åsamkats förlust. Förordningen äger icke tillämpning på anmärkning avseende skatt eller annan allmän avgift. 2 § Rättas icke vid räkenskapsgranskning uppmärksammad felaktighet, skall revisorn, om ej bestämmelserna i 5 § eller särskilda omständigheter eljest annat föranleda, framställa anmärkning rörande felaktigheten. Anmärkning skall framställas skriftligen samt angiva den räkenskap varemot anmärkningen riktas, grunden för anmärkningen, det anmärkta beloppet och namnet på sakägaren, dock att sakägarens namn må uteslutas om denne till följd av felaktigheten åtnjutit obehörig ekonomisk förmån men det likväl kan antagas, att krav i anledning av felaktigheten icke skall komma att riktas mot honom. 3 § Ej må anmärkning gillas med mindre tillfälle lämnats myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkningen riktats, att inkomma med skriftlig förklaring. 4 § Finnes myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkning riktats, böra höras över anmärkningen, skall denna i huvudskrift eller bestyrkt avskrift delgivas vederbörande med anmodan att inom viss tid inkomma med skriftlig förklaring. Om hinder ej möter, skall delgivning därvid tillika verkställas med tjänsteman, som beslutat den åtgärd anmärkningen avser, samt namngiven sakägare för att bereda dessa tillfälle att inom utsatt tid yttra sig. 5 § Är det anmärkta beloppet ringa eller kan fortsatt handläggning av ärendet eljest antagas vålla mer arbete och kostnad än skäligt är, må anmärkningen avvisas. Vad nu sagts skall dock icke gälla, om det med hänsyn till andra förekommande omständigheter, såsom att beloppet avser tid efter annan återkommande utgift eller intäkt, finnes från allmän synpunkt påkallat att anmärkningen prövas. 6 § Revisionsmyndighets slutliga beslut i anmärkningsmål skall avfattas skriftligen och angiva de skäl på vilka beslutet grundas. Beslutet skall delgivas revisorn ävensom dem, med vilka anmärkningen delgivits. 7 § Anmärkning, som prövats av revisionsmyndighet, må icke återkallas. 8 § Har annan revisionsmyndighet än kammarrätt meddelat slutligt beslut i anmärkningsmål och har ej anmärkningen därvid avvisats med stöd av 5 §, må talan mot beslutet föras genom besvär hos kammarrätten av revisorn samt av myndighet eller annan, mot vars räkenskap anmärkningen riktats, ävensom av tjänsteman, som i 4 § sägs, och sakägare. Över annat av revisionsmyndighet enligt denna förordning meddelat beslut må klagan icke föras. Lag (1971:650). 9 § har upphävts genom lag (1971:650). 10 § Har anmärkning gillats genom laga kraftvunnet beslut, skall myndighet eller annan, vars räkenskap anmärkningen avser, lämna revisionsmyndigheten redogörelse för de åtgärder som vidtagits i anledning av beslutet. Övergångsbestämmelser 1961:313 Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1962, från och med vilken dag vad som på grundval av författning eller eljest är gällande beträffande särskilt ansvar för statlig redogörare (redogöraransvar) icke längre skall äga tillämpning, utom såvitt angår oriktig avgiftsberäkning hos tullverket. Genom förordningen upphävas §§ 8, 9, 10 och 11 förordningen den 11 december 1830 (nr 85) angående behandlingen av extraordinarie avskrivningsfrågor och anmärkningsmål, kungörelsen den 17 december 1920 (nr 840) angående anställande av reservationskrav, kungörelsen den 12 december 1924 (nr 529) angående tid för framställande av anmärkningar vid uppbördsmäns och redogörares räkenskaper m.m.; så ock vad eljest i allmän författning eller föreskrift finnes stridande mot bestämmelserna i denna förordning. Beträffande anmärkningar, som utställts till delgivning före förordningens ikraftträdande, skall vad dessförinnan varit gällande fortfarande tillämpas; dock må revisionsmyndigheten, om det finnes skäligt, underlåta att utkräva ersättning av redogörare på grund av anmärkning, som fastställts efter ikraftträdandet. 1971:650 Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot beslut som meddelats före den 1 januari 1972.