Post 9936 av 10924 träffar
SFS-nummer ·
1965:719 ·
Visa register
Lag (1965:719)
om säkerheten på fartyg
Departement: Kommunikationsdepartementet
Utfärdad: 1965-11-19
Författningen har upphävts genom: SFS 1988:49
Upphävd: 1988-07-01
1 kap.
Allmänna bestämmelser
1 § Denna lag äger, i den mån ej annat särskilt anges eller följer av
lagen, tillämpning på fartyg som nyttjas till sjöfart i svenskt
farvatten och på svenskt fartyg som nyttjas till sjöfart utanför svenskt
farvatten.
Lagens bestämmelser gälla örlogsfartyg endast såvitt regeringen
förordnar därom. Lag (1975:83).
2 § För att trygga säkerheten på fartyg skall lända till efterrättelse
vad som i denna lag, i anslutning till bestämmelser i sjölagen,
föreskrives i fråga om sjövärdighet, anordningar till förebyggande av
ohälsa och olycksfall, lastning, passagerarantal och bemanning.
3 § Tillsyn av fartyg i de hänseenden som behandlas i denna lag utövas
av sjöfartsverket. Regeringen äger förordna svensk utlandsmyndighet att
utöva tillsyn utom riket.
I frågor som avse ombordanställdas skydd mot ohälsa och olycksfall i
arbetet skall tillsynen utövas under samverkan med
arbetarskyddsstyrelsen. Lag (1983:931).
4 § Tillsyn av fartyg, som äges eller brukas av svenska staten och
användes för annat ändamål än att i allmän trafik befordra gods eller
passagerare, utövas av den myndighet under vars förvaltning fartyget
står, i den mån regeringen ej bestämmer annat. Lag (1975:83).
5 § Regeringen må beträffande visst slag av fartyg, viss utrustning
eller vissa förhållanden ombord bestämma, att tillsyn skall utövas av
särskilt förordnad tillsynsmyndighet. Lag (1975:83).
6 § Om förrättningar för tillsyn enligt denna lag stadgas i 7 kap.
Sjöfartsverket må uppdraga åt sakkunnig att biträda vid
tillsynsförrättning eller att utom riket verkställa sådan förrättning.
Svensk utlandsmyndighet, som förordnats att utöva tillsyn av fartyg,
äger utse sakkunnig att verkställa tillsynsförrättning utom riket eller
att biträda vid sådan förrättning. Lag (1978:109).
7 § Polismyndighet, tullmyndighet, miljö- och hälsoskyddsnämnd och
läkare äro skyldiga att lämna tillsynsmyndighet det biträde och de
upplysningar som behövs.
När en tullmyndighet på begäran enligt första stycket medverkar vid
tillsyn enligt denna lag, har tjänsteman vid tullverkets kustbevakning
de befogenheter att vidta åtgärder som anges i 2 och 4 §§ lagen
(1982:395) om tullverkets medverkan vid polisiär övervakning. Därvid
gäller föreskrifterna i 5, 6, 8 och 9 §§ nämnda lag. Lag (1983:306).
8 § Den som verkställer tillsynsförrättning eller biträder vid sådan
förrättning skall lämnas tillträde till fartyget samt äga göra
erforderliga undersökningar där och taga del av de handlingar rörande
fartyget, som finnas ombord.
Förrättningsmannen skall, om det är möjligt, ordna förrättningen så att
fartyget icke fördröjes eller annan olägenhet uppkommer.
9 § Den som har tagit befattning med tillsyn enligt denna lag eller
utsetts till skyddsombud eller ledamot i skyddskommitte' får inte
obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget eller i tjänsten
har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande,
enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för
landets försvar.
I det allmännas verksamhet tillämpas i stället bestämmelserna i
sekretesslagen (1980:100). I fråga om den som är skyddsombud eller
ledamot i skyddskommitte' på fartyg i det allmännas verksamhet tillämpas
14 kap. 7, 9 och 10 §§ sekretesslagen. Lag (1980:201).
10 § Läkare, som i sin verksamhet får kännedom om sjukdom som kan ha
samband med fartygsarbete, skall anmäla detta till myndighet som
regeringen bestämmer. Lag (1978:109).
11 § Certifikat enligt denna lag skall utfärdas för ett visst fartområde
eller en del av ett fartområde och för bestämd tid. I certifikatet får
anges särskilt villkor för att det skall vara giltigt. Giltighetstiden
för certifikatet får förlängas.
Fartområdena är
a) inre fart: fart inom riket i hamnar, floder, kanaler och insjöar,
fart inomskärs vid de svenska kusterna samt fart i Kalmarsund, i Öresund
och på Oslofjorden intill Larvik;
b) stor kustfart: annan fart än den som anges under a) till eller från
in- eller utrikes orter, belägna vid Östersjön eller farvatten som har
sjöfartsförbindelse med Östersjön, dock ej bortom linjen
Hanstholm-Lindesnäs, samt fart genom Kielkanalen hitom linjen Esbjerg-
53o nordlig latitud 4o ostlig longitud-fyren Blankenberghe;
c) nordsjöfart: annan fart än den som anges under a) och b), dock ej
bortom linjen Trondheimsfjorden-Shetlands nordpynt, därifrån västerut
till 11o västlig longitud, därifrån längs denna longitud över Irlands
västkust till 48o nordlig latitud och därifrån österut längs denna
latitud till Brest;
d) inskränkt oceanfart: fart på andra europeiska orter än dem som anges
under a)-c), dock ej fart norr eller väster om den linje som anges under
c), dessutom fart på utomeuropeiska orter vid Medelhavet och Svarta
havet, samt fart på Nordafrikas västkust norr om 25o nordlig latitud,
på Kanarieöarna och ön Madeira;
e) oceanfart: all annan fart än den som anges under a)-d). Om ett fartyg
används i fart mellan utländska orter, får sjöfartsverket pröva frågan
om en annan bestämning av fartygets fartområde än den som följer av
andra stycket. Finner sjöfartsverket därvid att fartområdet, på grund av
farvattnets beskaffenhet eller andra förhållanden, är närmast jämförligt
med ett mindre vidsträckt fartområde, får verket bestämma att fartyget
skall anses använt i fart motsvarande detta fartområde. Lag (1979:1107).
12 § Regeringen äger föreskriva att fartyg, utöver certifikat som följer
av denna lag, skall ha certifikat avseende visst förhållande, som
regleras i denna lag eller med stöd därav utfärdade föreskrifter. Lag
(1978:109).
13 § Certifikat utfärdas av sjöfartsverket, om regeringen ej bestämmer
annat. Lag (1978:109).
14 § Fartyg som är försett med certifikat må icke nyttjas i
vidsträcktare fart än certifikatet omfattar. Lag (1978:109).
15 § Regeringen äger förordna att undersökning rörande fartyg och
utrustning, som företages av utländsk myndighet eller av
klassificeringsanstalt, skall godkännas som tillsynsförrättning,
verkställd av svensk myndighet samt att certifikat som utfärdas efter
sådan undersökning äger samma giltighet som certifikat, utfärdat av
svensk myndighet. Lag (1978:109).
16 § Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer
får meddela föreskrifter om avgifter till staten för tillsyn av fartyg
och om ersättning åt sakkunnig som enligt 6 § andra stycket anlitas för
tillsynsförrättning. Detsamma gäller avgifter för utprovning och
granskning av material och utrustning till fartyg. Lag (1979:1107).
2 kap.
Fartygs sjövärdighet och fartcertifikat
1 § Fartyg är icke sjövärdigt, om det ej är så konstruerat, byggt,
utrustat och vidmakthållet att det med hänsyn till fartygets användning
och den fart, vari det nyttjas eller avses att nyttjas, erbjuder
betryggande säkerhet till förekommande av sjöolycka.
2 § Svenskt passagerarfartyg, oavsett dräktighet, och annat svenskt
fartyg med en bruttodräktighet av minst 100 skola ha bevis att fartyget
vid tillsynsförrättning befunnits sjövärdigt */kurs/
(fartcertifikat)*/slut kurs/ .
Till passagerarfartyg hänföres fartyg som medför flera än tolv
passagerare. Med passagerare avses varje person ombord utom
befälhavaren, medlem av besättningen, annan som är anställd ombord eller
eljest befinner sig där på grund av arbete för fartygets behov eller i
offentlig tjänsteförrättning rörande fartyget samt barn som icke fyllt
ett år.
Fartcertifikat fordras ej för fartyg, som äges eller brukas av svenska
staten och användes för annat ändamål än att i allmän trafik befordra
gods eller passagerare. Lag (1982:256).
3 § Har för fartyg utfärdats passagerarfartygscertifikat enligt 5 kap.,
må sjöfartsverket medge befrielse från skyldighet för fartyget att ha
fartcertifikat. Lag (1971:293).
4 § Sjöfartsverket skall förklara fartcertifikat ogiltigt, om
a) fartyget eller dess utrustning ändrats på så väsenligt sätt att
ändringen kan antagas ha betydelse för sjövärdigheten,
b) fartyget eller dess utrustning skadats på sätt som uppenbarligen är
av betydelse för sjövärdigheten och skadan icke avhjälpes på sätt
sjöfartsverket bestämmer,
c) annan omständighet förekommit som uppenbarligen kan ha betydelse för
sjövärdigheten, eller
d) fartyget icke undergår föreskriven tillsynsförrättning. Lag
(1971:293).
5 § Fartcertifikat skall genast avlämnas till sjöfartsverket, om
certifikatet förklarats ogiltigt eller om dess giltighetstid gått till
ända eller om nytt certifikat utfärdats. Lag (1971:293).
6 § Enligt de närmare bestämmelser regeringen meddelar äger
sjöfartsverket medge att fartyg nyttjas till sjöfart utan hinder av vad
somsägs i detta kapitel. Lag (1975:83).
3 kap.
Åtgärder till förebyggande av ohälsa och olycksfall m.m.
1 § Fartyg skall vara så inrättat och anordnat, att de ombordvarande i
möjligaste mån beredes skydd mot ohälsa och olycksfall.
2 § På fartyg skola i erforderlig omfattning finnas sovrum, dagrum,
måltidsrum, kök eller motsvarande utrymme för matlagning, toalettrum,
tvättrum, sjukrum och andra särskilt inrättade utrymmen för de
ombordanställdas personliga behov, bekvämlighet och trevnad, allt av
tillräcklig storlek samt med lämplig inredning och utrustning.
3 § Till förekommande av olycksfall i arbetet skola ångmaskiner,
motorer, transmissioner, arbetsmaskiner och andra därmed jämförliga
maskinella anordningar, ångpannor och andra tryckkärl samt lyft- och
transportanordningar vara försedda med erforderliga skyddsanordningar
samt även i övrigt vara så utförda och anordnade, att de erbjuda
betryggande säkerhet.
För att förebygga att ombordanställd skadas av väder eller sjö, genom
fall, nedstörtande föremål eller ras eller av splitter, stänk, vassa
eller heta föremål eller heta vätskor eller genom klämning eller slag
eller genom eldfarliga, explosiva, frätande, giftiga eller andra
hälsofarliga ämnen eller genom elektrisk ström, kyla eller värme eller
genom bländande ljus skola sådana åtgärder vidtagas att fara härför
undgås i möjligaste mån.
4 § Om till skydd mot ohälsa eller olycksfall annan åtgärd icke kan
vidtagas eller skäligen fordras, skall personlig skyddsutrustning av
lämplig beskaffenhet tillhandahållas den ombordanställde.
5 § För att hjälp och vård vid olycksfall eller sjukdom skall kunna
lämnas ombord, skola sådana åtgärder vara vidtagna som kunna anses
erforderliga med hänsyn till de ombordanställdas antal samt fartygets
användning och den fart, vari fartyget nyttjas.
6 § Kost som tillhandahålles ombordanställd skall vara tillräcklig och
av fullgod beskaffenhet.
Vatten för de ombordanställdas behov såsom till dryck, personlig
hygien, matlagning och diskning skall finnas lätt tillgängligt ombord
i erforderlig mängd och av tillfredsställande beskaffenhet.
7 § Om arbetstiden ombord gälla särskilda bestämmelser. Även om
minimiålder för fartygsarbete är särskilt stadgat. Lag (1973:284).
8 § Redare och ombordanställda skola samverka för att åstadkomma sunda
och säkra arbetsförhållanden. Lag (1978:109).
9 § På fartyg med minst fem ombordanställda skall bland dessa utses
ett eller flera skyddsombud. Skyddsombud skall utses även på annat
fartyg om det är påkallat. För skyddsombud bör ersättare utses.
Skyddsombud utses av de ombordanställda. I val av skyddsombud deltager
ej befälhavare, maskinchef eller sådan ledamot i skyddskommitté som
utsetts av arbetsgivare.
Utan hinder av första stycket kan sjöfartsverket, om förhållandena
påkalla det, medge att ett eller flera skyddsombud i stället utses
gemensamt för flera fartyg som tillhöra samma redare. Med redare
jämställes den som i redarens ställe brukar fartyget. Sådant
skyddsombud utses enligt samma grunder som annat skyddsombud eller av
företrädare för de ombordanställda på fartygen.
Har på fartyg eller gemensamt för flera fartyg utsetts mer än ett
skyddsombud, skall ett av ombuden utses att vara huvudskyddsombud med
uppgift att samordna skyddsombudens verksamhet. Lag (1978:109).
10 § På fartyg med en besättning som normalt uppgår till minst femton
personer skall finnas skyddskommitté sammansatt av företrädare för
redaren och de ombordanställda. Skyddskommitté skall tillsättas även
på annat fartyg, om det begäres av de ombordanställda.
I skyddskommitté kan även ingå företrädare för annan arbetsgivare än
redaren. Ledamöter i kommittén som ej företräda redaren eller annan
arbetsgivare utses av de ombordanställda. I val av sådan ledamot
deltager ej befälhavare, maskinchef eller ledamot i kommittén som före
valet utsetts av arbetsgivaren.
Utan hinder av första stycket kan sjöfartsverket, om förhållandena
påkalla det, medge att skyddskommitté i stället utses gemensamt för
flera fartyg som tillhöra samma redare. Med redare jämställes den som
i redarens ställe brukar fartyget. Sådan gemensam skyddskommitté utses
enligt samma grunder som annan skyddskommittee. Lag (1978:109).
11 § Skyddsombud må icke hindras att fullgöra sina uppgifter. Den som
utsetts till skyddsombud må icke på grund härav eller på grund av sin
verksamhet i denna egenskap tillskyndas försämrade arbetsförhållanden
eller anställningsvillkor.
Den som bryter mot stadgandet i första stycket är skyldig ersätta
därav uppkommen skada enligt de grunder som anges i 6 kap. 11 §
arbetsmiljölagen (1977:1160). Avtalsuppsägning eller annan dylik
rättshandling, som sker i strid mot vad i första stycket är stadgat,
är ogill.
Skyddsombud som gör gällande att han uppsagts från sin anställning
eller tillskyndats försämrade arbetsförhållanden eller
anställningsvillkor med anledning av uppdraget att vara skyddsombud
har rätt att kvarstå i befattningen på fartyget under oförändrade
arbetsförhållanden och anställningsvillkor till dess frågan slutligt
prövats. På yrkande av redaren kan domstol förordna att vad nu sagts
ej skall äga tillämpning.
Vad i tredje stycket sagts om rätt att kvarstå i befattning på
fartyget utesluter ej tillämpning av 17 eller 18 § sjömanslagen
(1973:282).
Har skyddsombud efter det att anställningen upphört väckt talan om att
anställningsförhållandet skall bestå på grund av att uppsägningen
enligt andra stycket är ogiltig, kan domstol på yrkande förordna att
skyddsombudet skall äga återgå i arbetet för tiden intill dess laga
kraft ägande dom eller beslut föreligger. För den tid förordnande
gäller har skyddsombudet rätt att åtnjuta de anställningsvillkor som
äro förenade med hans tidigare befattning.
Talan på grund av bestämmelserna i denna paragraf skall väckas inom
två år från avslutandet av den åtgärd varpå anspråket grundas.
Försummas det, är rätten till talan förlorad. Beträffande mål som här
avses gälla föreskrifterna i 6 kap. 13 § arbetsmiljölagen. Lag
(1978:109).
12 § Bestämmelserna i 2-11 §§ gälla icke utländskt fartyg i vidare mån
än regeringen förordnar därom. Lag (1978:109).
4 kap.
Lastning, lastmärke och fribordscertifikat
1 § Fartyg må icke vara så lastat eller barlastat att dess stabilitet
eller bärighet äventyras eller säkerheten för fartyget eller de
ombordvarande sättes i fara.
2 § Fartyg som befordrar gods eller passagerare och har en
bruttodräktighet av minst 20 skall på vardera sidan vara försett med
lastmärken, som utvisa minsta tillåtna fribord för fartyget.
Lastmärken fastställas av sjöfartsverket.
Bestämmelsen i första stycket gäller icke lustfartyg. Lag (1982:256).
3 § Fartyg som avses i 2 § första stycket skall ha bevis att fartygets
lastmärken vid tillsynsförrättning befunnits riktigt och varaktigt
anbragta på fartygets sidor (fribordscertifikat).
4 § Fartyg må icke lastas djupare än som anges av det lastmärke som är
tillämpligt.
5 § Sjöfartsverket skall förklara fribordscertifikat ogiltigt, om a)
fartygets skrov eller överbyggnad ändrats på så väsentligt sätt att
fribordet bör ändras, b) fartyget icke är i betryggande skick i fråga
om skydd för öppningar eller i fråga om räcken, brädgångar,
länsportöppningar eller i fråga om tillträde till besättningens
bostäder eller passagerarutrymmen, eller c) fartyget icke undergår
föreskriven tillsynsförrättning beträffande lastmärke. Bestämmelserna
i 2 kap. 5 § om fartcertifikat äga motsvarande tillämpning i fråga om
fribordscertifikat. Lag (1971:293).
6 § Bestämmelserna om lastmärke och fribordscertifikat gälla icke
utländskt fartyg i vidare mån än regeringen förordnar därom.
För utländskt fartyg må såsom fribordscertifikat godtagas annan
handling varav fartygets minsta tillåtna fribord framgår. Lag
(1975:83).
5 kap.
Passagerarfartyg och passagerarfartygscertifikat
1 § För passagerarfartyg skall, med beaktande av fartygets stabilitet
och bärighet samt de åtgärder som vidtagits för att förebygga ohälsa
och olycksfall ombord, vara fastställt det högsta antal passagerare
som fartyget må medföra.
2 § Svenskt passagerarfartyg skall ha bevis, varav framgår att
fartyget vid tillsynsförrättning befunnits lämpligt att befordra
passagerare och det högsta antal passagerare som fastställts enligt 1
§ (passagerarfartygscertifikat).
Utländskt passagerarfartyg skall ha certifikat eller annan handling,
varav framgår det högsta tillåtna antalet passagerare.
3 § Passagerarfartygscertifikat må ej utfärdas för längre tid än den
som gäller för fartygets fartcertifikat.
4 § Passagerarfartyg må icke under resa medföra högre antal
passagerare än som anges i passagerarfartygscertifikatet eller för
utländskt passagerarfartyg i motsvarande handling.
I nämnda antal inräknas ej bärgare eller dennes medhjälpare, som
medföljer fartyget, sedan detta drabbats av sjöskada, eller person,
som införes till hamn efter att ha räddats ur sjönöd.
Vid kortare fart mellan svenska hamnar skall i passagerarantalet icke
inräknas sjöman som efter erhållen eller avslutad anställning
medföljer till eller från annat fartyg med samma redare.
Regeringen äger meddela närmare bestämmelser om vad som skall
förstås med kortare fart samt föreskriva i vilken mån tredje stycket
skall äga tillämpning vid färd mellan utländska hamnar. Lag (1975:83).
5 § Bestämmelserna i 2 kap. 4 och 5 §§ om fartcertifikat äga
motsvarande tillämpning i fråga om passagerarfartygscertifikat.
6 § Enligt de närmare bestämmelser regeringen meddelar äger
sjöfartsverket medge att fartyg i särskilda fall nyttjas som
passagerarfartygutan hinder av vad som sägs i detta kapitel. Lag
(1975:83).
6 kap.
Bemanning och minimibesättning m.m.
1 § Varje fartyg skall vara bemannat på betryggande sätt.
Under en resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än tolv
timmars oavbruten gång, skall fartyget ha så stor besättning att den
kan delas in i det antal vakter som behövs. Detsamma gäller även i
andra fall när resan är sådan att arbetet måste delas in i skift.
Under en resa får fartyget inte ha mindre besättning än att
erforderlig personal kan avdelas för intendenturtjänsten. Om fartyget
enligt gällande föreskrifter skall vara utrustat med teleanläggning,
skall personal också finnas för att anläggningen skall kunna användas
på behörigt sätt. Lag (1979:1107).
2 § Besättningen på varje fartyg skall ha tillräckligt god syn- och
hörselförmåga. Lag (1979:1107).
3 § Sjöfartsverket skall för varje passagerarfartyg och för varje
annat fartyg med en bruttodräktighet av minst 20, som transporterar
gods eller passagerare, fastställa den minsta besättning som kan anses
vara betryggande från sjösäkerhetssynpunkt i den fart vari fartyget
används eller avses att användas (minimibesättning). På begäran skall
minimibesättning också fastställas för ett fartyg som är under byggnad
eller projektering eller som skall köpas från annan. Sjöfartsverket
skall före ett beslut om minimibesättning samråda med organisationer
som representerar redare och ombordanställda.
Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer
får föreskriva eller i enskilda fall besluta att minimibesättning
skall fastställas även för andra fartyg än dem som avses i första
stycket eller att det för sådana fartyg skall gälla de föreskrifter om
bemanningen som behövs från sjösäkerhetssynpunkt
(bemanningsföreskrifter).
Från första stycket görs följande undantag.
1. Minimibesättning för fartyg som ägs eller brukas av svenska staten
och som används för annat ändamål än att i allmän trafik transportera
gods eller passagerare skall fastställas av den myndighet under vars
förvaltning fartyget står, om inte regeringen bestämmer annat.
Myndigheten skall före beslutet samråda med de organisationer som
representerar de anställda inom myndigheten.
2. Sjöfartsverket och andra myndigheter som fastställer
minimibesättning får meddela provisoriska beslut om minimibesättning
utan att samråda med organisationerna. Ett sådant beslut får meddelas
endast om dröjsmål skulle medföra betydande kostnad eller annan
avsevärd olägenhet. Lag (1982:256).
4 § Minimibesättningens storlek och personalens kvalifikationer skall
bestämmas med hänsyn till fartygets storlek, beskaffenhet, utrustning,
användning och den fart, vari fartyget används eller avses att
användas. Därvid skall beaktas hur arbetet på fartyget är organiserat
och vad som enligt lag eller avtal gäller om personalens ordinarie
arbetstid. Minimibesättningen skall sättas samman så, att fartyget kan
framföras säkert och att sjösäkerheten i övrigt är tillfredsställande.
Lag (1979:1107).
5 § Ett fartyg för vilket minimibesättning krävs enligt 3 § första
stycket får inte framföras innan beslut om minimibesättning har
fattats.
För att ett fartyg med beslut om minimibesättning skall få framföras,
skall besättningen ha den storlek och sammansättning i övrigt som
anges i beslutet, om inte befälhavaren har beslutat om avvikelse från
detta med stöd av 6 §. Fartyget får inte framföras i annan fart än som
anges i beslutet om minimibesättning. Lag (1979:1107).
6 § Om det inom besättningen på ett fartyg inträffar ett plötsligt
sjukdomsfall eller någon annan oförutsedd händelse, som medför att
fartygets besättning inte uppfyller kraven i beslutet om
minimibesättning, och bristen inte kan avhjälpas före fartygets
planerade avgång, får befälhavaren besluta att fartyget ändå skall
framföras. Ett sådant beslut får dock endast fattas om den besättning
som finns på fartyget är tillfredsställande sammansatt med hänsyn till
fartygets säkra framförande och sjösäkerheten i övrigt. Beslutet får
inte avse längre tid än en vecka eller, om resan till närmaste
destinationshamn tar längre tid i anspråk, den tid som behövs för
resan dit.
Innan befälhavaren fattar beslut enligt första stycket, skall han
samråda med skyddskommittén eller, om det inte finns någon sådan på
fartyget, med skyddsombudet.
Befälhavarens beslut får inte innebära att beslutet om
minimibesättning frångås såvitt avser kvalifikationerna hos
befälhavaren, radiotelegrafisten eller radiotelefonisterna. I beslutet
om minimibesättning får befälhavarens rätt att fatta beslut enligt
första stycket inskränkas ytterligare. Lag (1979:1107).
7 § Beslut av befälhavaren enligt 6 § skall antecknas i skeppsdagboken
eller, om någon sådan dagbok inte förs, antecknas särskilt. Av
anteckningen skall framgå skälen till beslutet. Har vid samrådet en
ståndpunkt framförts som avviker från beslutet, skall också denna
framgå av anteckningen.
Befälhavaren skall se till att sjöfartsverket genast underrättas om
beslutet och skälen för detta genom telegram eller på liknande sätt.
Befälhavaren på fartyg, vars minimibesättning har fastställts av annan
myndighet än sjöfartsverket, behöver dock inte sända någon sådan
underrättelse. Lag (1979:1107).
8 § Ett beslut om minimibesättning gäller tills vidare. Det får dock
meddelas för begränsad tid, om särskilda skäl föreligger.
Ett provisoriskt beslut om minimibesättning gäller i högst två
månader. Lag (1979:1107).
9 § Den myndighet som har meddelat ett beslut om minimibesättning får
återkalla det
1. om fartyget eller dess utrustning har ändrats på ett sätt som kan
antas ha betydelse för minimibesättningens sammansättning; eller
2. om andra väsentliga förutsättningar för beslutet har ändrats och
därför ett nytt beslut behöver utfärdas. Lag (1979:1107).
10 § Ett fartyg, för vilket bemanningsföreskrifter gäller, får
framföras endast om besättningen är så sammansatt att föreskrifterna
är uppfyllda. Lag (1979:1107).
11 § Bestämmelserna i 1 § andra och tredje styckena samt 3-10 §§
gäller inte utländska fartyg. Lag (1979:1107).
7 kap.
Tillsyn av lagens efterlevnad m.m.
Tillsynsförrättningar
1 § De tillsynsförrättningar som skall företas enligt denna lag är
a) regelbunden undersökning av fartyg jämte utrustning */kurs/
(sjövärdighetsbesiktning),*/slut kurs/
b) regelbunden undersökning av annat fartyg än passagerarfartyg och
dess utrustning i viss del eller vissa delar */kurs/
(mellanbesiktning),*/slut kurs/
c) årlig undersökning av annat fartyg än passagerarfartyg och dess
utrustning i viss eller vissa delar */kurs/ (årlig besiktning),*/slut
kurs/
d) regelbunden undersökning av fartyg för fastställande av dess
lämplighet för passagerarbefordran och högsta tillåtna antal
passagerare */kurs/ (passagerarfartygsbesiktning),*/slut kurs/
e) regelbunden undersökning och uppmätning av fartyg för åsättande av
lastmärke eller meddelande av tillstånd att bibehålla sådant märke
*/kurs/ (fribordsbesiktning),*/slut kurs/
f) särskild undersökning av fartyg i viss del eller vissa delar
*/kurs/ (extra besiktning)*/slut kurs/ och
g) annan undersökning av förhållandena ombord */kurs/
(inspektion).*/slut kurs/
Om det är möjligt skall flera tillsynsförrättningar på ett fartyg ske
samtidigt. Förrättning skall om möjligt ske i samband med undersökning
i klassificeringsanstalt, som omfattas av förordnande enligt 1 kap. 15
§. Lag (1981:318).
2 § Vid sjövärdighetsbesiktning skall i den omfattning regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket bestämmer,
undersökas om skrov med fasta delar, framdrivningsmaskineri med
hjälpmaskiner, elektrisk anläggning samt utrustning motsvara de
fordringar på sjövärdighet som uppställas i denna lag eller i
föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen.
Vid sjövärdighetsbesiktning skall inspektion äga rum enligt 16 §. Lag
(1975:83).
3 § Fartyg, som bygges för svensk beställare, skall undergå
sjövärdighetsbesiktning, innan fartyget nyttjas till sjöfart.
Har utländskt fartyg blivit svenskt eller har svenskt fartyg, vars
bruttodräktighet understiger 100, bytt ägare utan att därigenom
upphöra att vara svenskt, äger sjöfartsverket besluta att
sjövärdighetsbesiktning av fartyget skall äga rum, om det icke med
hänsyn till fartygets beskaffenhet eller omständigheterna i övrigt är
obehövligt.
Bestämmelserna i denna paragraf gälla passagerarfartyg, oavsett
minsta dräktighet, och annat fartyg med en bruttodräktighet av minst
20. Lag (1982:256).
4 § Passagerarfartyg skall undergå förnyad sjövärdighetsbesiktning, om
det nyttjas i stor kustfart eller vidsträcktare fart, inom tolv
månader och i annat fall inom tjugofyra månader efter senast företagen
sjövärdighetsbesiktning.
5 § Om annat fartyg än passagerarfartyg är högst tjugofyra år och har
högsta klass i klassificeringsanstalt som omfattas av förordnande
enligt 1 kap. 15 §, skall det undergå förnyad sjövärdighetsbesiktning
inom fyrtioåtta månader efter senast företagen sjövärdighetsbesiktning
eller, om sjöfartsverket medger det, inom sextio månader efter senast
företagen sjövärdighetsbesiktning.
Har fartyget icke sådan klass som nu nämnts eller är det äldre än
tjugofyra år, bestämmer sjöfartsverket den tid, inom vilken nästa
sjövärdighetsbesiktning skall äga rum. Med beaktande särskilt av
fartygets ålder och allmänna tillstånd skall tidpunkten bestämmas till
tidigast tjugofyra och senast fyrtioåtta månader efter senast
företagen sjövärdighetsbesiktning. Har fartyg som är äldre än
tjugofyra år högsta klass, må dock sjöfartsverket medgiva att den tid,
inom vilken förnyad sjövärdighetsbesiktning skall äga rum, utsträckes
till sextio månader, om synnerliga skäl föreligga.
Bestämmelserna i denna paragraf gälla ej fartyg med mindre
bruttodräktighet än 100. Lag (1982:256).
6 § Sjöfartsverket äger meddela anstånd med förnyad
sjövärdighetsbesiktning under högst tre månader eller, om särskilda
skäl föreligga, högst sex månader. Lag (1971:293).
7 § Vid mellanbesiktning skall i den omfattning regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket bestämmer undersökas om
fartyg och utrustning motsvara de fordringar på sjövärdighet som
uppställas i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av
lagen.
Vid besiktningen skall inspektion äga rum enligt 16 §, om detta icke
är uppenbart obehövligt. Lag (1975:83).
8 § Fartyg skall undergå mellanbesiktning inom tjugofyra månader
efter senast genomgången sjövärdighetsbesiktning eller
mellanbesiktning. Mellanbesiktning avseende fartygets
radioinstallation skall dock ske minst en gång var tolfte månad.
Fartyg med en bruttodräktighet av minst 500 får undergå
mellanbesiktning inom trettiosex månader efter senast genomgången
sjövärdighetsbesiktning, om sjöfartsverker medger det.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte fartyg med mindre
bruttodräktighet än 100. Lag (1982:256).
8 a § Sjöfartsverket äger meddela anstånd med mellanbesiktning under
högst tre månader eller, om särskilda skäl föreligga, högst sex
månader. Lag (1971:293).
8 b § Fartyg som nyttjas i internationell resa skall undergå årlig
besiktning inom tolv eller, om sjöfartsverket medger det, femton
månader efter senast genomgången sjövärdighetsbesiktning,
mellanbesiktning eller årlig besiktning.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte fartyg med mindre
bruttodräktighet än 500. Lag (1982:256).
9 § Vid passagerarfartygsbesiktning skall i den omfattning regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket bestämmer
undersökas om fartyget med hänsyn till de fordringar som uppställas i
denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen må
medföra flera än tolv passagerare. Är så fallet, skall bestämmas det
högsta antal passagerare som fartyget må medföra.
Vid besiktningen skall inspektion äga rum enligt 16 §, om detta icke
är uppenbart obehövligt. Lag (1975:83).
10 § Passagerarfartyg skall undergå passagerarfartygsbesiktning i
samband med att fartyget undergår sjövärdighetsbesiktning.
Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket äger
förordna, att fartyget i särskilt fall må befrias från skyldighet att
undergå passagerarfartygsbesiktning enligt första stycket. Lag
(1975:83).
11 § Vid fribordsbesiktning skall i den omfattning regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket bestämmer undersökas,
huru enligt denna lag och med stöd därav utfärdade föreskrifter minsta
tillåtna fribord för fartyget skall bestämmas och genom lastmärken
anges eller, där lastmärken åsatts fartyget, huruvida de må
bibehållas.
Vid besiktningen skall inspektion äga rum enligt 16 §, om detta icke
är uppenbart obehövligt. Lag (1975:83).
12 § Fartyg, som enligt denna lag skall vara försett med lastmärke,
skall undergå fribordsbesiktning i samband med att fartyget första
gången undergår sjövärdighetsbesiktning eller då sjöfartsverket
bestämmer. Förnyad fribordsbesiktning skall äga rum minst vart femte
år, om regeringen icke föreskriver kortare tid. Lag (1975:83).
13 § Vid extra besiktning skall i den omfattning regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, sjöfartsverket bestämmer undersökas om
viss del av fartyg eller dess utrustning motsvarar de fordringar på
sjövärdighet som uppställas i denna lag eller i föreskrifter som
utfärdas med stöd av lagen. Lag (1975:83).
14 § Fartyg skall undergå extra besiktning, när fartyget genomgått
större ombyggnad, reparation eller förnyelse eller lidit skada som kan
inverka menligt på sjövärdigheten.
Om det med hänsyn till fartygs ålder, allmänna tillstånd eller
omständigheterna i övrigt föreligger särskilda skäl, äger
sjöfartsverket besluta att fartyget skall undergå extra besiktning
även i annat fall än som avses i första stycket.
Bestämmelserna i första och andra styckena gälla passagerarfartyg,
oavsett dräktighet, och annat fartyg med en bruttodräktighet av minst
20. Lag (1982:256).
15 § För fartyg, som innehar högsta klass i klassificeringsanstalt,
vilken omfattas av förordnande enligt 1 kap. 15 §, och inte är äldre
än tjugofyra år, får den undersökning av fartyget, som lett till att
fartyget erhållit eller fått bibehålla klassen, godkännas såsom
besiktning, som avses i 1 § a), b), c), e) eller f) i de delar
undersökningen omfattar. Detta gäller dock inte sådan undersökning av
sjövärdigheten som avslutats tidigare än sex månader före
förrättningen, om särskilda skäl ej föreligger att godkänna
undersökningen. Överförs fartyg till ny klassificeringsanstalt eller
föreligger i annat fall särskilda skäl att underkasta fartyg
besiktning, äger sjöfartsverket besluta därom.
Har fartyget inte klass som avses i första stycket eller är det äldre
än tjugofyra år, får sjöfartsverket efter prövning i varje särskilt
fall godkänna undersökningen såsom besiktning i den omfattning som
föreskrivs i första stycket. Lag (1981:318).
16 § Vid inspektion skall undersökas om erforderliga åtgärder
iakttagits för att förebygga ohälsa och olycksfall, om fartyget är
behörigen lastat eller barlastat, om fartyget är bemannat på
betryggande sätt och om det eljest är i behörigt skick. Inspektion må
göras mindre omfattande än nu sagts.
Fartyg skall underkastas inspektion när tillsynsmyndighet finner det
påkallat.
17 § Tillsyn av utländskt fartyg sker genom inspektion.
På framställning av myndighet i främmande stat må sjöfartsverket dock
förordna om annan tillsynsförrättning beträffande fartyg som är
hemmahörande i den främmande staten och, om så erfordras, utfärda
certifikat, som avses i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas
med stöd av lagen. Lag (1971:293).
Ritningar och tillsynsbok
18 § Ritningar till fartyg, som byggs eller byggs om för svensk
räkning och enligt denna lag skall undergå annan tillsynsförrättning
än inspektion, skall ges in till sjöfartsverket i god tid innan det
arbete börjas som ritningarna avser. I trängande fall får ritningarna
sändas in snarast därefter.
Ritningar till utländskt fartyg, som har blivit svenskt och med
anledning därav skall undergå sjövärdighetsbesiktning, skall ges in
till sjöfartsverket så snart det kan ske.
Regeringen eller den förvaltningsmyndighet som regeringen bestämmer
får meddela de föreskrifter som behövs om granskning och godkännande
av ritningar och om vilka ritningar som skall ges in. Regeringen eller
myndigheten får också föreskriva eller i enskilda fall medge undantag
från skyldigheten att ge in ritningar till vissa typer av fartyg och
till fartyg som innehar klass i sådan klassificeringsanstalt som
omfattas av ett förordnande enligt 1 kap. 15 §. Lag (1979:1107).
19 § På särskild framställning av beställare, redare eller
skeppsbyggare skall sjöfartsverket granska ritning som avses i 18 §
samt avge det yttrande vartill granskningen ger anledning med hänsyn
till bestämmelserna i denna lag eller i föreskrifter som utfärdas med
stöd av lagen.
Ritning rörande maskineri, utrustning eller särskild anordning ombord
skall granskas även på framställning av tillverkare. Lag (1971:293).
20 § Svenskt passagerarfartyg, oavsett dräktighet, och annat svenskt
fartyg med en bruttodräktighet av minst 20 skola ha tillsynsbok.
Om tillsynsförrättning, om anmärkning som framkommit vid
tillsynsförrättning och om åtgärd som vidtagits med anledning av
anmärkningen skall förrättningsmannen göra anteckning i tillsynsboken
och lämna underrättelse till sjöfartsverket och fartygets redare eller
den som i redarens ställe brukar fartyget. Lag (1982:256).
8 kap.
Förbud mot nyttjande m.m.
1 § Om det finns skälig anledning att anta,
att ett fartyg inte är sjövärdigt för resa i avsedd fart,
att fartyget i väsentligt avseende har brister i fråga om skyddet mot
ohälsa och olycksfall,
att det inte är lastat eller barlastat på betryggande sätt,
att det medför passagerare utöver det högsta tillåtna antalet, eller
att det inte är bemannat på betryggande sätt för den avsedda resan,
får fartygets resa förbjudas tills rättelse har vidtagits.
Är det endast fråga om brister i inrättningar för arbetet eller i
arbetsredskap, får i stället dessas användning förbjudas tills
rättelse har vidtagits. Om det finns skälig anledning att anta att
användningen av en viss lokal, ett visst ämne eller en viss
arbetsmetod innebär risk för ohälsa eller olycksfall, får även
användningen av lokalen, ämnet eller metoden förbjudas tills rättelse
har vidtagits.
Resan får också förbjudas, om ett fartyg inte hålls tillgängligt för
tillsynsförrättning, eller om ett fartyg som enligt denna lag skall ha
fart-, passagerarfartygs- eller fribordscertifikat saknar sådant
certifikat. Lag (1979:1107).
2 § Förbud enligt 1 § må meddelas av sjöfartsverket eller annan
tillsynsmyndighet som regeringen bestämmer. Utom riket må sådant
förbud meddelas även av svensk utlandsmyndighet som förordnats att
utöva tillsyn av fartyg. Förbud enligt 1 § andra stycket må därjämte
meddelas av myndighet som avses i 1 kap. 5 § samt, oberoende av
förordnande, av svensk utlandsmyndighet. Har sådant beslut inom
sjöfartsverket meddelats av annan än chefen för den avdelning till
vilken frågor om säkerheten på fartyg hör (sjösäkerhetsdirektören)
eller meddelats av annan myndighet, skall beslutet genast underställas
sjösäkerhetsdirektören.
Beslutet skall innehålla uppgift om skälen för förbudet och de
åtgärder som skola vidtagas för rättelse. Avskrift av beslutet skall
genast tillställas redaren eller den som i redarens ställe brukar
fartyget, befälhavaren samt, om förbudet avser utländskt fartyg,
diplomatisk eller konsulär representant för det land där fartyget hör
hemma. Lag (1978:109).
3 § Den som inom riket meddelat beslut enligt 1 §, avseende förbud mot
fartygs resa, skall genast göra anmälan om beslutet till
polismyndighet. Denna skall vidtaga de åtgärder som erfordras för att
hindra fartygets avgång.
Anmälan skall göras även till tullmyndighet och lotsmyndighet. På
dessa myndigheter ankommande förrättning för fartygets resa skall
inställas så länge förbudet gäller.
Gäller förbudet svenskt fartyg som befinner sig utom riket, äger
svensk utlandsmyndighet till förhindrande av resan avfordra fartygets
befälhavare för fartyget gällande nationalitetshandling. Lag
(1978:109).
4 § Förekommer brist som avses i 1 § och finnas ej tillräckliga skäl
att förbjuda fartygets resa eller att meddela förbud att begagna
inrättning, redskap, lokal, ämne eller arbetsmetod, kan myndighet som
avses i 2 § första stycket i stället förelägga redaren eller den som i
redarens ställe brukar fartyget att avhjälpa bristen.
Underlåter redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget
att inom förelagd tid vidtaga åtgärd som åligger honom enligt
föreläggandet eller kan han ej tillställas beslutet utan dröjsmål som
äventyrar syftet med beslutet, får myndigheten låta verkställa
åtgärden på den försumliges bekostnad. Detsamma gäller även i annat
fall då föreläggande meddelats, om omedelbar åtgärd påkallas men ej
kan väntas bli vidtagen av den som avses med beslutet. Lag (1978:109).
5 § I beslut om förbud eller föreläggande kan utsättas vite. Lag
(1978:109).
9 kap.
Åligganden för redare, befälhavaren m.fl. till tryggande av
säkerheten
1 § Enligt vad i sjölagen stadgas åligger det befälhavaren att tillse,
att fartyget är i behörigt skick med avseende på sjövärdighet,
anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, lastning och
bemanning.
Redaren skall anställa den som ingår i minimibesättning och tillhör
däcks- eller maskinavdelningen. Lag (1973:284).
2 § Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget skall
tillse att fartyget undergår tillsyn enligt 7 kap.
Redare eller beställare av fartyg skall tillse att ritning som avses i
7 kap. 18 § ges in till sjöfartsverket inom föreskriven tid. Lag
(1971:293).
3 § På anmodan av sjöfartsverket eller annan tillsynsmyndighet som
regeringen bestämmer är redaren eller den som i redarens ställe brukar
fartyget skyldig att föranstalta om undersökning av ämne eller
material som användes på fartyget eller ingår i dess last eller
tillhandahålla prov för sådan undersökning. Samma skyldighet gäller i
fråga om maskin, redskap eller teknisk anordning på fartyget.
I fråga om ämne eller material vars inlastning är förestående men
ännu ej kommit under redarens vård har lastägaren sådan skyldighet som
enligt första stycket åvilar redaren eller den som i redarens ställe
brukar fartyget.
Underlåter någon som är skyldig därtill att efterkomma anmodan enligt
första stycket eller kan han ej tillställas beslut om anmodan utan
dröjsmål som äventyrar syftet med beslutet, får tillsynsmyndigheten
låta verkställa åtgärderna på dennes bekostnad. Detsamma gäller även i
annat fall då beslut meddelats, om omedelbar åtgärd påkallas men ej
kan väntas bli vidtagen av den som avses med beslutet.
Undersökning enligt denna paragraf skall bekostas av den som ålagts
att föranstalta om undersökning eller att tillhandahålla prov för
undersökning, om ej tillsynsmyndigheten beslutar att kostnaden helt
eller delvis skall ersättas av statsmedel.
I beslut med anmodan enligt första stycket kan utsättas vite. Lag
(1978:109).
4 § Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget,
befälhavaren och den som eljest leder arbete ombord skola iakttaga
allt som med hänsyn till arbetets natur och de förhållanden, under
vilka arbetet bedrives, samt ombordanställds ålder, yrkesvana och
övriga förutsättningar för arbetet skäligen kan fordras för att
förebygga att ombordanställd ådrager sig ohälsa i följd av arbetet
eller drabbas av olycksfall däri eller för att eljest trygga
sjösäkerheten.
Ombordanställd är pliktig att använda befintliga skyddsanordningar,
noga följa denna lag eller föreskrifter som utfärdas med stöd av lagen
samt i övrigt iakttaga tillbörlig försiktighet och, i vad på honom
ankommer, medverka till förekommande av ohälsa eller olycksfall.
Ombordanställd är skyldig att använda personlig skyddsutrustning under
arbetet och väl vårda den.
Det åligger befälhavaren att särskilt tillse, att minderårigs
användande i arbete på fartyg icke medför fara för olycksfall eller
för överansträngning eller annan menlig inverkan på den minderåriges
hälsa eller kroppsutveckling. Kan minderårigs användande till visst
slag av arbete medföra synnerlig fara i något av nu nämnda avseenden,
får regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer föreskriva
särskilda villkor för minderårigs användande till sådant arbete eller
förordna att minderårig icke får användas därtill. Lag (1978:109).
5 § När två eller flera arbetsgivare samtidigt bedriva arbete på samma
fartyg, skola de samråda och gemensamt verka för att åstadkomma sunda
och säkra förhållanden på fartyget.
Redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget är ansvarig
för samordning av åtgärder till skydd mot ohälsa och olycksfall på
fartyg som är gemensamt arbetsställe.
I fråga om fartyg, som intagits på varv i Sverige, åvilar det ansvar
som avses i andra stycket den för varvsdriften ansvarige arbetsgivaren
i stället för redaren. Om särskilda skäl föreligga kan myndighet som
regeringen bestämmer medge att detta ansvar får överlåtas på redaren.
I fråga om fartyg i svensk hamn åvilar ansvaret för sådan samordning
av skyddsåtgärder som påkallas av att fartyget är under lastning eller
lossning den för detta arbete ansvarige arbetsgivaren. Detta ansvar
kan överlåtas till redaren.
Den som har ansvar enligt andra-fjärde styckena skall tillse att
samordning sker av skyddsåtgärder på fartyget. Övriga arbetsgivare och
på fartyget sysselsatta arbetstagare skola följa de anvisningar som
han lämnar i detta syfte.
Vad i denna paragraf sägs om arbetsgivare äger motsvarande tillämpning
på den som driver verksamhet utan att ha arbetstagare anställd. Lag
(1978:109).
6 § Om de skyldigheter som åvila tillverkare och försäljare av
maskiner, redskap och andra tekniska anordningar samt den som upplåter
till begagnande eller installerar sådana anordningar stadgas i
arbetsmiljölagen (1977:1160). Lag (1978:109).
7 § Skyddsombud företräder de ombordanställda i skyddsfrågor och skall
verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. Ombudet skall inom
sitt skyddsområde vaka över sundhet och säkerhet i arbetet samt i
detta syfte deltaga vid planering av nya eller ändrade lokaler,
anordningar och arbetsmetoder på fartyget och vid planeringen av andra
åtgärder av betydelse för säkerheten i arbetet.
Skyddsombud skall söka vinna övriga ombordanställdas medverkan i
skyddsarbetet.
Redare, annan arbetsgivare och ombordanställda svara gemensamt för att
skyddsombud får erforderlig utbildning.
Skyddsombud skall beredas tillfälle att under arbetstid fullgöra sina
uppgifter med bibehållna anställningsförmåner. Ombudet skall ges
tillfälle att på fartyget disponera lämplig lokal eller annat utrymme
som behövs för uppdraget.
Skyddsombud har rätt att taga del av de handlingar och erhålla de
upplysningar i övrigt som äro av betydelse för ombudets verksamhet.
Lag (1978:109).
8 § Innebär visst arbete omedelbar och allvarlig fara för
ombordvarandes liv eller hälsa och kan rättelse ej genast uppnås genom
hänvändelse till befälhavaren, kan skyddsombud bestämma att arbetet
skall avbrytas.
Finner skyddsombud att förbud enligt 8 kap. 1 § överträdes, kan han
avbryta arbete som avses med förbudet eller som erfordras för att
fartyget skall påbörja förbjuden resa. Lag (1978:109).
9 § Beslut av skyddsombud enligt 8 § gäller i fråga om fartyg som är
förtöjt eller ligger till ankars i svensk hamn till dess
sjöfartsverket tagit ställning i saken.
I annat fall än som avses i första stycket eller då fråga är om
räddningstjänst, gäller skyddsombudets beslut till dess befälhavaren
tagit ställning. Mot skyddsombudets beslut får befälhavaren beordra
arbete endast om han finner beslutet ogrundat eller arbetet nödvändigt
för att undanröja eller förebygga fara som bedömes större än den risk
som föranlett beslutet. Innan befälhavaren i strid mot skyddsombudets
beslut beordrar arbete skall han höra skyddskommittén, om sådan finnes
och tvingande hinder ej föreligger. Lag (1978:109).
10 § Beslut av skyddsombud enligt 8 § eller av befälhavare enligt 9 §
skall med angivande av skälen antecknas i fartygets skeppsdagbok eller
om sådan dagbok ej föres nedtecknas särskilt. Befälhavaren skall
tillse att avskrift av sådant beslut genast tillställes
sjöfartsverket. Lag (1978:109).
11 § För skada till följd av åtgärd som avses i 8 § är skyddsombud fri
från ersättningsskyldighet. Lag (1978:109).
12 § Skyddskommitté skall planera och övervaka skyddsarbetet på
fartyget. Den skall noga följa utvecklingen i frågor som röra skyddet
mot ohälsa och olycksfall samt verka för tillfredsställande
skyddsförhållanden på arbetsstället. I skyddskommittee skola behandlas
frågor om de ombordanställdas hälsovård, frågor om planering av nya
eller ändrade lokaler, anordningar och arbetsmetoder på fartyg, andra
åtgärder av större betydelse för säkerheten i arbetet samt frågor om
upplysning och utbildning rörande skydd mot ohälsa och olycksfall. Lag
(1978:109).
13 § Befälhavaren skall tillse, att de ombordanställda erhålla
tillräcklig och fullgod kost. Han skall jämväl ha uppsikt över
hälsovårds- och bostadsförhållanden ombord. Lag (1978:109).
14 § Redare eller den som i redarens ställe brukar fartyget samt
befälhavaren och övrigt befäl ombord skola lämna eller låta lämna
tillsynsmyndighet nödigt bistånd vid tillsynsförrättning och lämna
varje upplysning som begäres vid förrättningen. Lag (1978:109).
15 § Befälhavaren skall innan en resa påbörjas skaffa sig den kännedom
om fartyget som han behöver för att kunna fullgöra sina skyldigheter
beträffande säkerheten på fartyget.
Maskinchefen skall innan en resa påbörjas skaffa sig erforderlig
kännedom om fartygets maskineri och de anläggningar och inrättningar
som hör till maskineriet samt om fartygets
brandsläckningsanordningar.
Besättningen i övrigt skall innan en resa påbörjas genom befälhavarens
försorg beredas tillfälle att skaffa sig erforderlig kännedom om
fartyget samt om grundläggande säkerhetsbestämmelser och åtgärder vid
fartygsolycka. Lag (1979:1107).
16 § Innan resa anträdes skall fartyget göras sjöklart.
Därvid skall befälhavaren särskilt tillse, att
a) tillräckligt med proviant, vatten och läkemedel samt erforderliga
sjökort och nautiska publikationer medföras på fartyget,
b) signalapparater, lanternor, nautiska instrument, bärgningsredskap
och övrig utrustning för säkerheten ombord äro klara till omedelbart
bruk,
c) manöver- och kontrollorgan äro klara till omedelbart bruk,
d) fartyget icke är nedlastat utöver tillämpligt lastmärke,
e) erforderlig barlast intagits,
f) lasten behörigen stuvats och betryggande anordningar vidtagits mot
att last eller barlast förskjuter sig eller eljest åstadkommer skada
på ombordvarande eller på fartyget,
g) last eller annat icke belamrar fartygets utrustning, inrättningar
eller redskap eller försvårar fartygets navigering,
h) skeppsluckorna behörigen tillslutits och skalkats samt öppningar i
däck, skott och bordläggning av betydelse för sjövärdigheten
tillslutits på betryggande sätt.
Maskinchefen ansvarar för att fartygets maskineri med tillhörande
anläggningar och inrättningar är i behörigt skick, att fartygets
brandsläckningsanordningar äro klara till omedelbart bruk samt att
erforderliga förnödenheter för maskineriets drift finnas ombord. Det
åligger maskinchefen att lämna befälhavaren uppgift om den mängd
drivmedel för maskineriets drift som medföres. Lag (1978:109).
17 § Befälhavaren skall tillse att den tillsynsbok som avses i 7 kap.
20 § och de certifikat som utfärdats för fartyget med stöd av denna
lag finnas ombord och hållas tillgängliga vid tillsynsförrättning.
Måste fartyget överges, skall befälhavaren om möjligt sörja för att
dessa handlingar bringas i säkerhet.
Ej må någon förvägras att taga del av innehållet i tillsynsboken,
såvitt hans rätt är beroende därav. Lag (1978:109).
18 § Om befälhavarens skyldighet att till sjöfartsverket anmäla vissa
händelser ombord finns bestämmelser i sjölagen (1891:35 s. 1).
Regeringen eller den myndighet som regeringen utser meddelar
föreskrifter om skyldighet för redare eller befälhavare att anmäla
1. inträffade olycksfall eller tillbud till olycksfall eller
sjukdomsfall utöver vad som anges i sjölagen,
2. uppkomna skador eller vidtagna åtgärder som har betydelse för
fartygets sjövärdighet. Lag (1980:430).
19 § Om skyldighet att anlita lots och om lotsavgift gäller vad
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
förvaltningsmyndighet föreskriver. Lag (1978:109).
20 § Bestämmelserna i 1 § andra stycket och 2-18 §§ gälla icke
utländskt fartyg i vidare mån än regeringen förordnar därom. Lag
(1978:109).
10 kap.
Ansvarsbestämmelser
1 § Används ett fartyg till sjöfart utan att ha i denna lag
föreskrivet certifikat eller i strid mot någon bestämmelse i ett
sådant certifikat, döms redaren och befälhavaren till böter eller
fängelse i högst sex månader. Detsamma gäller om ett fartyg används
till sjöfart utan att vara försett med lastmärke, trots att det är
föreskrivet. Lag (1979:1107).
2 § Befälhavare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 6
kap. 5 eller 10 § döms till böter eller fängelse i högst sex månader.
Har förseelsen skett av annan oaktsamhet än som avses i första stycket
döms befälhavaren till böter. Är förseelsen ringa är han dock fri från
ansvar.
Om befälhavaren har begått en förseelse som avses i första stycket,
döms också redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget
till böter eller fängelse i högst sex månader. För att ansvar skall
inträda skall han ha känt till eller bort känna till förseelsen. Om
han visar att han har gjort vad som han skäligen har kunnat för att
förhindra förseelsen, är han fri från ansvar. Lag (1979:1107).
3 § Anställs den som ingår i minimibesättningen och tillhör
däcks- eller maskinpersonalen av någon annan än redaren, döms redaren
och befälhavaren till böter eller fängelse i högst sex månader. Om
redaren eller befälhavaren visar att han har gjort vad som han
skäligen har kunnat för att förhindra förseelsen, är han dock fri från
ansvar. Lag (1979:1107).
4 § Tjänstgör någon på ett fartyg som befälhavare, maskinchef eller
ansvarig för vakt utan att inneha den behörighet som är föreskriven
för befattningen i minimibesättningsbeslutet eller
bemanningsföreskrifterna, döms han till böter. Om han har uppehållit
befattningen pågrund av ett plötsligt sjukdomsfall eller en annan
liknande händelse, är han dock fri från ansvar. Lag (1979:1107).
5 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud mot
nyttjande som har meddelats med stöd av 8 kap. 1 § döms till böter
eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller den som bryter mot ett
föreläggande som har meddelats med stöd av 8 kap. 4 §.
Om förbudet eller föreläggandet är förenat med vite, skall den som
bryter mot det inte dömas till ansvar. Lag (1979:1107).
6 § Beordrar befälhavaren arbete i strid mot ett beslut av
skyddsombudet enligt 9 kap. 8 § utan att något sådant skäl som anges i
9 kap. 9 § föreligger och åsidosätts därmed uppenbart intresset av att
skyddsarbetet ombord bedrivs i behörig ordning, döms han till böter.
Lag (1979:1107).
7 § Underlåter redaren eller den som i redarens ställe brukar fartyget
att se till att fartyget undergår tillsyn enligt 7 kap., döms han till
böter eller fängelse i högst sex månader. Lag (1979:1107).
8 § Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att anlita
lots, när han är skyldig att göra detta på grund av särskild
föreskrift, döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Lag
(1979:1107).
9 § Den som olovligen och utan giltigt skäl tar bort en
skyddsanordning eller sätter den ur funktion döms till böter. Lag
(1979:1107).
10 § Den som uppsåtligen lämnar tillsynsmyndigheten oriktiga uppgifter
för att få certifikat enligt denna lag eller få ett sådant certifikat
förlängt, döms till böter.
Den som uppsåtligen lämnar tillsynsmyndigheten oriktiga uppgifter om
en åtgärd, som myndigheten har givit anvisning om, döms till böter.
Lag (1979:1107).
11 § Den som försummar sina skyldigheter enligt 6 kap. 7 §, 9 kap. 2 §
andra stycket, 10 §, 13 § eller 15-17 §§, döms till böter. Lag
(1979:1107).
12 § Har flera medverkat till en gärning som nämns i 1-3, 5, 7 och 8
§§, gäller 23 kap. brottsbalken. Lag (1979:1107).
13 § Ingen får dömas till straff enligt denna lag, om strängare straff
för gärningen är stadgat i brottsbalken eller sjölagen (1891:35 s. 1).
Lag (1979:1107).
14 § I fråga om mål om ansvar enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen tillämpas
bestämmelserna i 336 och 338 §§ sjölagen (1891:35 s. 1). Lag
(1979:1107)
11 kap.
Besvär m.m.
1 § Talan mot beslut enligt denna lag som meddelats av
tillsynsmyndighet, som ej är central förvaltningsmyndighet, i annan
fråga än sådan som avses i 8 kap. 1 §, föres genom besvär hos
sjöfartsverket.
Beslut som avses i första stycket skall, om ej annat anges i beslutet,
lända till efterrättelse, intill dess sjöfartsverket i anledning av
anförda besvär eller eljest annorlunda förordnar. Lag (1971:293).
2 § I ärende, som genom besvär kommit under sjöfartsverkets prövning,
skall verket förordna om syn på fartyget, om klaganden begär det eller
det eljest prövas erforderligt.
Begär klaganden syn, skall han förskjuta kostnaden därför. Om det
överklagade beslutet fastställes, skall han slutligt bära denna
kostnad. Ändras beslutet, skall verket med hänsyn till
omständigheterna pröva om och i vad mån förskjutet belopp skall
återbetalas till klaganden.
Regeringen förordnar efter vilka grunder kostnad som avses i andra
stycket skall bestämmas. Lag (1975:83).
3 § Ett beslut som har meddelats av sjöfartsverket genom någon annan
än sjösäkerhetsdirektören eller som har meddelats av annan
tillsynsmyndighet i sådan fråga som avses i 8 kap. 1 § får inte
överklagas. Provisoriskt beslut om minimibesättning får inte heller
överklagas.
Ett beslut som har meddelats av sjöfartsverket genom
sjösäkerhetsdirektören i sådan fråga som avses i 8 kap. 1 § överklagas
hos kammarrätten genom besvär.
Andra beslut enligt denna lag av sjöfartsverket eller av någon annan
tillsynsmyndighet som är central förvaltningsmyndighet överklagas hos
regeringen genom besvär.
Om det inte anges något annat i det överklagade beslutet, gäller
detta tills besvärsmyndigheten eller, beträffande beslut som skall
underställas, sjösäkerhetsdirektören bestämmer något annat. Lag
(1979:1107).
4 § Regeringen bemyndigas att meddela ytterligare föreskrifter i de
avseenden som regleras i denna lag. Regeringen får även meddela
föreskrifter om behörighet att föra fartyg eller ha befattning på
fartyg samt om avgifter till staten för utfärdande av behörighetsbevis
och för andra beslut som avser rätt att föra eller tjänstgöra på
fartyg.
Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet att meddela
föreskrifter som avses i första stycket. Lag (1982:166).