Post 9566 av 10976 träffar
SFS-nummer ·
1971:948 ·
Visa register
Väglag (1971:948)
Departement: Landsbygds- och infrastrukturdepartementet RSIB TP
Utfärdad: 1971-12-10
Ändring införd: t.o.m. SFS 2024:174
Ikraft: 1972-01-01 överg.best.
Allmänna bestämmelser
1 § Denna lag gäller allmän väg.
Allmän väg är, förutom väg som anläggs enligt denna lag eller
enligt lagen förändras till allmän, sådan för allmän
samfärdsel upplåten väg som av ålder ansetts som allmän eller
enligt äldre bestämmelser anlagts som eller förändrats till
allmän och som vid denna lags ikraftträdande hålls av staten
eller en kommun.
En väg upphör att vara allmän, när vägen dras in. Om en kommun
är väghållare, upphör vägen att vara allmän, när den enligt
plan- och bygglagen (2010:900) upplåts eller ska vara upplåten
till allmänt begagnande som gata. Om en väg har upplåtits till
allmänt begagnande som gata medan staten är väghållare, upphör
vägen att vara allmän, när kommunen övertar väghållningen.
Lag (2010:904).
2 § Till väg hör vägbana och övriga väganordningar.
Anordning, som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller
brukande och som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller
övertagits av denne, är väganordning. Väganordning är också sådan till
väg ansluten brygga eller färja med färjläge som behövs för allmän
samfärdsel eller annars kan antagas få synnerlig betydelse för det
allmänna och som kommit till stånd genom väghållarens försorg eller
övertagits av denne.
Regeringen kan föreskriva ytterligare villkor för att anordning, brygga
eller färja skall räknas som väganordning. Lag (1981:861).
3 § Vägområde utgörs av den mark eller det utrymme som har
tagits i anspråk för väganordning. Lag (2005:940).
3 a § Vid prövning av ärenden enligt denna lag tillämpas
2–4 kap. och 5 kap. 3–5 §§ miljöbalken. Fastställande av
vägplan enligt denna lag ska då jämställas med meddelande av
tillstånd enligt miljöbalken. Prövningsmyndigheten ska
tillämpa det som sägs om mark- och miljödomstolens
handläggning i 22 kap. 13 § miljöbalken. Lag (2018:1411).
3 b § Med särskild rätt till fastighet avses nyttjanderätt,
servitut och rätt till elektrisk kraft samt liknande rätt.
Med fastighetsägare avses även tomträttshavare och med
fastighet avses även tomträtt. Lag (2012:439).
Väghållning
4 § Väghållning omfattar byggande av väg och drift av väg.
Vid väghållning skall tillbörlig hänsyn tas till enskilda
intressen och till allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet,
miljöskydd, naturvård och kulturmiljö. En estetisk utformning
skall eftersträvas. Lag (1998:803).
5 § Staten är väghållare för allmänna vägar. Om det främjar en god och
rationell väghållning får regeringen, eller den myndighet som regeringen
bestämmer, besluta att en kommun skall vara väghållare inom kommunen.
Beslutet kan begränsas till att avse vissa vägar eller vissa områden
inom kommunen. Lag (1986:636).
6 § Trafikverket handhar väghållningen för statens räkning och
har tillsyn över kommunernas väghållning.
Väghållningsmyndighet är, då staten är väghållare, den till
Trafikverket hörande regionala förvaltning som regeringen
bestämmer och, då en kommun är väghållare, den kommunala nämnd
som kommunfullmäktige utser därtill. Lag (2010:92).
7 § Är staten väghållare inom ett område med detaljplan där
kommunen är huvudman för allmänna platser, skall kommunen
tillhandahålla den mark eller det utrymme som behövs för väg
inom området. Lag (2005:940).
8 § Underlåter en kommun att bygga väg, för vars byggande
utgått statsbidrag, eller eftersätter en kommun skyldighet i
fråga om vägs drift, kan Trafikverket förelägga kommunen att
inom viss tid vidta rättelse. Om föreläggandet inte följs, får
verket låta utföra nödvändiga åtgärder på kommunens bekostnad.
Lag (2010:92).
9 § Har upphävts genom lag (2009:49).
9 a § Har upphävts genom lag (1990:1486).
Byggande av väg
10 § Med byggande av väg avses att anlägga en ny väg och att
bygga om en väg.
Ny väg får anläggas, om vägen behövs för allmän samfärdsel
eller annars kan antas få synnerlig betydelse för det
allmänna.
En väg får byggas om, när det är motiverat från allmän
synpunkt.
En åtgärd på en befintlig väg ska inte anses vara byggande av
väg om
1. åtgärden medför endast marginell ytterligare påverkan på
omgivningen, och
2. berörda fastighetsägare eller innehavare av särskild rätt
skriftligen medgett att mark eller annat utrymme får tas i
anspråk. Lag (2012:439).
11 § Fråga om byggande av väg prövas av Trafikverket efter
samråd med länsstyrelsen. Om Trafikverket och länsstyrelsen
har olika uppfattning, hänskjuts frågan till regeringens
prövning.
Regeringen kan förordna att fråga om byggande av väg i vissa
fall ska prövas av länsstyrelsen. Lag (2010:92).
12 § Bestämmelser om skyldighet för staten att inom områden
med detaljplan ställa i ordning och till allmänt begagnande
upplåta gata finns i 6 kap. 19 § plan- och bygglagen
(2010:900). Lag (2010:904).
13 § När en väg byggs ska den ges ett sådant läge och utformas
så att ändamålet med vägen uppnås med minsta intrång och
olägenhet utan oskälig kostnad. Hänsyn ska tas till stads- och
landskapsbilden och till natur- och kulturvärden.
Om en vägplan medför att mark eller annat utrymme eller
särskild rätt till mark eller annat utrymme kan komma att tas
i anspråk enligt 31 §, ska planen utformas så att de fördelar
som kan uppnås med den överväger de olägenheter som planen
orsakar enskilda. Lag (2012:439).
13 a § Planläggning och annan prövning enligt denna lag
som avser användning av ett mark- eller vattenområde som
också har prövats eller ska prövas enligt annan lag ska
samordnas med den planläggningen och prövningen, om det
lämpligen kan ske.
Bestämmelser om planer och annat underlag finns i 3 kap.
11 och 12 §§ och 5 kap. 18 § miljöbalken. Lag (2018:1411).
14 § Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får väg inte
byggas i strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen
eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.
Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för
marks bebyggande eller användning än som avses i första stycket skall
väg byggas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.
Om det finns särskilda skäl, får regeringen eller myndighet som
regeringen bestämmer medge undantag från bestämmelser som avses i andra
stycket. Lag (1987:459).
14 a § Den som avser att bygga en väg ska upprätta en
vägplan.
Om en väg behöver anläggas eller byggas om på grund av ett
järnvägsprojekt, får vägen i stället regleras i en
järnvägsplan enligt 2 kap. 19 § andra stycket lagen
(1995:1649) om byggande av järnväg. I så fall ska 14 b–18 b §§
inte tillämpas. Vid tillämpningen av övriga bestämmelser i
denna lag ska järnvägsplanen, när det gäller vägen,
likställas med en vägplan. Lag (2013:316).
Samråd
14 b § Den som avser att bygga en väg ska under arbetet med
att upprätta en vägplan samråda med länsstyrelsen, berörda
kommuner och de enskilda som särskilt berörs. Om vägplanen
har betydelse för kollektivtrafiken, ska samråd även ske med
berörda regionala kollektivtrafikmyndigheter. Samrådet ska
avse vägens lokalisering, utformning och miljöpåverkan.
Om vägen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan ska
1. samråd också ske med de övriga statliga myndigheter samt
den allmänhet och de organisationer som kan antas bli
berörda, och
2. samrådet även avse innehåll i och utformning av sådan
miljökonsekvensbeskrivning som ska finnas tillsammans med
vägplanen.
Länsstyrelsen ska verka för att miljökonsekvensbeskrivningen
får den omfattning och detaljeringsgrad som behövs för
prövningen av vägplanen. Om den som avser att bygga vägen
begär det, ska länsstyrelsen redovisa sin bedömning i frågan.
Länsstyrelsens redovisning är inte bindande.
Under samrådet får berörd kommun medge att undantag görs från
krav på bygglov för upplag, materialgårdar, murar, plank och
transformatorstationer. Lag (2017:958).
14 c § Samrådet ska inledas så tidigt som möjligt och anpassas
efter behovet i det enskilda fallet.
Den som avser att bygga vägen ska ta fram underlag för samrådet
och göra det tillgängligt samt ge de enskilda som kan antas bli
särskilt berörda möjlighet att yttra sig. Lag (2012:439).
15 § Länsstyrelsen ska under samrådet pröva om projektet kan
antas medföra en betydande miljöpåverkan.
Prövningen ska göras av den länsstyrelse inom vars område
projektet huvudsakligen ska utföras efter samråd med övriga
berörda länsstyrelser. Länsstyrelsen får inte besluta i
ärendet innan den som avser att bygga vägen har gett de
enskilda som kan antas bli särskilt berörda möjlighet att
yttra sig enligt 14 c § andra stycket.
Regeringen får meddela föreskrifter om att vissa slags projekt
enligt denna lag ska antas medföra en betydande miljöpåverkan.
Lag (2012:439).
15 a § Samrådsförfarandet får förenklas om
1. vägplanen enbart gäller ändring av planen för ett vägbygge
som ännu inte är färdigställt, och
2. ändringen inte kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan.
Ägare till fastigheter som helt eller delvis kan komma att tas
i anspråk ska dock alltid ges tillfälle att yttra sig.
Detsamma gäller berörda innehavare av särskild rätt till
sådana fastigheter. Lag (2012:439).
15 b § Samråd om en vägs lokalisering och utformning i detalj
behöver inte ske om
1. vägplanen enbart gäller åtgärder som också har prövats
eller ska prövas genom detaljplan enligt plan- och bygglagen
(2010:900),
2. utredningen i detaljplaneärendet är tillräcklig och aktuell
för vägplanen, och
3. samråd i detaljplaneärendet sker eller har skett med alla
dem som ska omfattas av samråd enligt 14 b § första och andra
styckena.
Om samrådet i detaljplaneärendet är avslutat och samråd inte
har skett med alla enligt första stycket 3, är det
tillräckligt att samråd sker med dem som inte har omfattats av
samrådet. Lag (2012:439).
15 c § Om ett projekt kan antas medföra en betydande
miljöpåverkan i ett annat land ska 6 kap. 33 § miljöbalken
och föreskrifter som har meddelats i anslutning till den
bestämmelsen tillämpas. Lag (2017:958).
Tillåtlighetsprövning
16 § Om ett projekt ska tillåtlighetsprövas enligt 17 kap.
3 § miljöbalken, ska den som avser att bygga vägen överlämna
ärendet till regeringen med eget yttrande. Ärendet ska
överlämnas när den som avser att bygga vägen har tagit
ställning till vilka alternativ som är rimliga och rangordnat
dessa.
Ärendet ska innehålla en miljökonsekvensbeskrivning och det
övriga underlag som behövs för tillåtlighetsprövningen. När
underlaget tas fram ska förfarandet för vägplan i 14 b–15,
15 c och 17 §§ tillämpas.
Miljökonsekvensbeskrivningen ska uppfylla kraven i 6 kap. 35
och 37 §§ miljöbalken och föreskrifter som har meddelats i
anslutning till dessa bestämmelser och godkännas av berörda
länsstyrelser innan ärendet kungörs. Lag (2017:958).
Vägplanens innehåll och underlag till planen
16 a § Vägplanen ska innehålla en karta över det område som
planen omfattar. Kartan ska visa vägens sträckning och
huvudsakliga utformning samt den mark eller det utrymme och de
särskilda rättigheter som behöver tas i anspråk för vägen och
för att bygga vägen.
Planen ska också innehålla uppgifter om
1. skyddsåtgärder och försiktighetsmått som ska vidtas för att
förebygga störningar och andra olägenheter från trafiken eller
anläggningen,
2. verksamheter eller åtgärder som enligt bestämmelser i
miljöbalken ska undantas från förbud eller skyldigheter enligt
balken, och
3. åtgärder som undantas från krav på bygglov för upplag,
materialgårdar, murar, plank och transformatorstationer med
stöd av ett medgivande från berörd kommun.
Tillsammans med planen ska följande underlag finnas:
1. en redovisning av motiven till valet av lokalisering och
utformning av vägen,
2. en sammanställning av de synpunkter som kommit fram under
samrådet och uppgift om hur synpunkterna har beaktats
(samrådsredogörelse),
3. en miljökonsekvensbeskrivning eller, om ett vägprojekt inte
kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, uppgifter om
verksamhetens förutsebara påverkan på människors hälsa och på
miljön, och
4. de övriga uppgifter som behövs för att genomföra projektet.
Lag (2012:439).
16 b § En miljökonsekvensbeskrivning ska uppfylla kraven i 6
kap. 35 och 37 §§ miljöbalken och föreskrifter som har
meddelats i anslutning till dessa bestämmelser.
Miljökonsekvensbeskrivningen ska godkännas av berörda
länsstyrelser innan den kungörs enligt 17 §.
Lag (2017:958).
16 c § Det behövs ingen miljökonsekvensbeskrivning som är
särskilt upprättad för vägplanen om
1. vägplanen enbart gäller åtgärder som också har prövats
eller ska prövas genom detaljplan enligt plan- och bygglagen
(2010:900), och
2. miljökonsekvensbeskrivningen i detaljplaneärendet tas in i
vägärendet och är aktuell och tillräcklig för det ärendet.
Lag (2012:439).
Kungörande och granskning
17 § Den som avser att bygga en väg ska kungöra förslaget
till vägplan och underlaget till denna och låta det granskas.
Om en miljökonsekvensbeskrivning har upprättats, ska denna
kungöras och hållas tillgänglig för allmänheten enligt 6 kap.
39 § första stycket och 40 och 41 §§ miljöbalken och
föreskrifter som har meddelats i anslutning till dessa
bestämmelser.
Om förslaget enbart gäller åtgärder som också har prövats
eller ska prövas genom detaljplan enligt plan- och bygglagen
(2010:900), får kungörandet samordnas med det kungörande som
ska ske i detaljplaneärendet. Lag (2017:958).
17 a § Trots vad som anges i 17 § behöver ett förslag till
vägplan som enbart gäller ändring av planen för ett vägbygge
som ännu inte är färdigställt, bara kungöras och granskas om
1. ändringen kan antas medföra en betydande miljöpåverkan,
eller
2. någon annans fastighet eller del av fastighet behöver tas i
anspråk eller en särskild rätt till en sådan fastighet behöver
upphävas eller begränsas och åtgärden inte skriftligen
medgetts av berörda fastighetsägare och innehavare av särskild
rätt. Lag (2012:439).
17 b § Trots vad som anges i 17 § behöver ett förslag till
vägplan inte kungöras om förslaget
1. inte är av stor vikt eller har principiell betydelse,
2. inte kan antas medföra en betydande miljöpåverkan, och
3. saknar intresse för allmänheten.
Den som avser att bygga vägen ska då i stället ge
länsstyrelsen, berörda kommuner och de enskilda som särskilt
berörs tillfälle att godkänna förslaget eller att inom tre
veckor granska det och lämna synpunkter. Granskningstiden får
göras kortare, om alla berörda är överens om det.
Lag (2012:439).
Bemyndigande
17 c § Regeringen får meddela föreskrifter om
1. samråd enligt 14 b–15 c §§, och
2. vägplan enligt 16 a–16 c §§. Lag (2012:439).
Fastställelse av en vägplan
18 § Trafikverket prövar frågan om att fastställa en vägplan
efter samråd med berörda länsstyrelser.
Trafikverket ska överlämna frågan om att fastställa planen
till regeringen för prövning om Trafikverket och en
länsstyrelse har olika uppfattning.
När frågan om att fastställa planen avgörs ska
1. en identifiering, beskrivning och samlad bedömning av
miljöeffekterna göras om planen avser ett projekt som kan
antas medföra en betydande miljöpåverkan, och
2. innehållet i en miljökonsekvensbeskrivning och resultatet
av samråd och yttranden beaktas.
Ett beslut att fastställa planen ska kungöras. Om samråd har
skett med en ansvarig myndighet i ett annat land enligt 6
kap. 33 § miljöbalken, ska den ansvariga myndigheten i det
landet informeras. Lag (2017:958).
18 a § Ett beslut att fastställa en vägplan upphör att gälla
fem år efter det år då beslutet fick laga kraft om inte
1. vägens sträckning har blivit tydligt utmärkt på marken, och
2. vägbygget har påbörjats.
Om det finns synnerliga skäl får giltighetstiden förlängas med
högst två år.
Ett beslut att förlänga giltighetstiden ska kungöras.
Lag (2012:439).
18 b § Ett beslut att fastställa en vägplan ska upphävas, helt
eller delvis, om förhållandena efter beslutet har ändrats så
att förutsättningarna för att fastställa planen inte längre är
uppfyllda.
Ett beslut att upphäva en vägplan ska kungöras.
Lag (2012:439).
19 § En väg får börja byggas först sedan vägplanen har blivit
fastställd. Lag (2012:439).
Avvikelse från vägplanen
20 § När en väg byggs får endast oväsentliga avvikelser göras
från vägplanen. Om en sådan avvikelse görs i fråga om den mark
eller det utrymme som enligt planen ska tas i anspråk för
vägen, ska det omedelbart antecknas i ett tillägg till planen.
Lag (2012:439).
Väghållning för enskild väg
20 a § Om byggandet av en allmän väg medför att en enskild väg behöver
byggas eller att ändrade förhållanden uppstår som väsentligt inverkar på
väghållningen för en sådan väg, skall väghållaren, om det behövs,
påkalla förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149) för att ordna
den enskilda väghållningen. Lag (1981:379).
Gemensam planering av vägar och järnvägar
20 b § En vägplan och en järnvägsplan enligt lagen (1995:1649)
om byggande av järnväg får upprättas i ett gemensamt
förfarande och fastställas genom ett beslut.
Byggande av järnväg som behövs på grund av det vägprojekt som
en vägplan avser, får regleras i vägplanen. Lag (2012:439).
Enskild vägs förändring till allmän, m.m.
21 § Enskild väg får förändras till allmän, om vägen behövs för allmän
samfärdsel eller annars är av synnerlig betydelse för det allmänna.
22 § Fråga om förändring av enskild väg till allmän prövas
av Trafikverket efter samråd med länsstyrelsen. Om
Trafikverket och länsstyrelsen har olika uppfattning,
hänskjuts frågan till regeringens prövning.
Regeringen kan förordna att fråga om förändring av enskild
väg till allmän i vissa fall ska prövas av länsstyrelsen.
Lag (2010:92).
23 § Under de förutsättningar som anges i 21 § kan i de fall staten är
väghållare en gata inom ett område med detaljplan förklaras tillika vara
allmän väg. Bestämmelserna i 22 § tillämpas på ärende om en sådan
förklaring. Lag (1987:459).
Inrättande av särskild vinterväg
24 § Särskild vinterväg över mark som är täckt av snö eller is eller
över vatten som är täckt av is får inrättas som allmän väg, om vägen
behövs för allmän samfärdsel eller annars kan antagas få synnerlig
betydelse för det allmänna.
Bestämmelserna i 22 § äger motsvarande tillämpning på ärende om
inrättande av särskild vinterväg.
Indragning av väg
25 § En väg får dras in, om den efter tillkomsten av en ny väg eller av
något annat skäl inte längre behövs för det allmänna och åtgärden medför
endast ringa olägenhet för bygden.
Bestämmelserna i 22 § tillämpas på ett ärende om indragning av en väg.
För att ordna väghållningen när en väg dras in skall väghållaren, om det
behövs, påkalla förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149).
Lag (1980:265).
Drift av väg
26 § Väg ska hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder.
Genom renhållning ska vägområdet hållas i ett sådant skick
att olägenheter för människors hälsa förebyggs eller
avhjälps och så att skäliga trevnadshänsyn blir
tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en bredd
av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är
väganordning, i den mån allmänheten har tillträde till
marken. Inom områden med detaljplan gäller detta stycke
endast områden för motorväg eller motortrafikled.
Ytterligare krav i fråga om renhållning inom områden där
detta stycke gäller får inte ställas med stöd av
miljöbalken.
De åtgärder som behövs för sådana ändamål som anges i första
och andra styckena räknas till drift av väg. Till drift av
väg räknas också serviceåtgärder och förbättringsåtgärder.
Om särskilda skäl föreligger, får Trafikverket besluta om
inskränkning i skyldigheten att vidta åtgärder för drift av
väg. Trafikverket får i ett sådant beslut ange de villkor
som behövs. Lag (2010:92).
27 § En bestämmelse som begränsar statens skyldighet att
ombesörja drift av allmän väg inom ett område som omfattas av
en detaljplan finns i 6 kap. 19 § andra stycket plan- och
bygglagen (2010:900). Lag (2010:904).
28 § En vägplan ska upprättas om mark eller annat utrymme,
utöver vad som redan hör till vägen, behöver tas i anspråk för
en väganordning vars utförande ingår i drift av väg. I
vägplanen ska den mark eller det utrymme som behöver tas i
anspråk anges, varvid bestämmelserna i 13-20 §§ ska
tilllämpas. Vid tillämpningen av 15 a och 17 a §§ ska
vägplanen anses som en sådan plan som enbart gäller ändring av
planen för ett vägbygge som ännu inte är färdigställt.
Första stycket gäller inte om
1. åtgärden medför endast marginell ytterligare påverkan på
omgivningen, och
2. berörda fastighetsägare eller innehavare av särskild rätt
skriftligen medgett att mark eller annat utrymme får tas i
anspråk. Lag (2012:439).
29 § Regeringen får meddela föreskrifter om avgift för färd på
en färja.
Ytterligare bestämmelser om avgifter för att använda en väg
finns i lagen (2024:172) om infrastrukturavgifter på väg.
Lag (2024:174).
Vägrätt
30 § Vägrätt innefattar rätt för väghållaren att nyttja mark
eller annat utrymme som behövs för en väg, trots den rätt som
någon annan kan ha till fastigheten. I den mån någon
inskränkning inte har gjorts i vägplanen, i en skriftlig
överenskommelse eller i ett beslut om förändring av enskild
väg till allmän, ger vägrätt även i övrigt väghållaren rätt
att i fastighetsägarens ställe
1. bestämma över markens eller utrymmets användning under den
tid vägrätten består, och
2. tillgodogöra sig alster och andra tillgångar som kan
utvinnas ur marken eller utrymmet. Lag (2012:439).
31 § Vägrätt uppkommer genom att väghållaren tar mark eller
annat utrymme för en väg i anspråk med stöd av en fastställd
vägplan eller, i fråga om åtgärd enligt 10 § fjärde stycket
och 28 § andra stycket, en skriftlig överenskommelse. Vägrätt
uppkommer även genom att väghållaren övertar mark eller annat
utrymme med stöd av beslut om förändring av enskild väg till
allmän.
Mark eller annat utrymme ska anses ha tagits i anspråk för en
väg, när vägens sträckning över fastigheten tydligt har märkts
ut på marken och det vägarbete som anges i vägplanen har
påbörjats inom fastigheten.
Om utmärkning enligt andra stycket inte lämpligen kan göras,
ska mark eller annat utrymme anses ha tagits i anspråk när
marken eller utrymmet har angetts i en vägplan och det
vägarbete som anges i planen har påbörjats inom fastigheten.
Mark eller annat utrymme ska anses ha tagits i anspråk för en
åtgärd enligt 10 § fjärde stycket och 28 § andra stycket när
det arbete som anges i överenskommelsen har påbörjats.
Lag (2012:439).
32 § Vägrätt upphör när vägen dras in. Väghållaren är skyldig
att i den omfattning det behövs ställa i ordning vägområdet och
vidta åtgärder för att förebygga att områdets skick vållar
störningar och olägenheter i framtiden. Väghållaren får föra
bort vad som har anbringats inom vägområdet för vägändamål, om
inte länsstyrelsen bestämmer annat med hänsyn till att fråga
har uppkommit om markens eller utrymmets användning som enskild
väg.
Vad som inte har förts bort inom ett år efter det att vägen
dragits in tillfaller fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan
förlänga tiden, om särskilda skäl föreligger. Lag (2005:940).
33 § I fråga om mark eller annat utrymme till väg, som enligt
en detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser är
avsedd till allmän plats, tillämpas inte 30-32 §§, sedan marken
eller utrymmet har tagits i anspråk av kommunen för avsett
ändamål. Lag (2005:940).
Tillfälligt upplåtande av mark, m.m.
34 § Väghållningsmyndighet och av denna anlitade biträden är berättigade
att få tillträde till fastighet för att verkställa mätning eller
stakning, undersökning av grund eller annan förberedande åtgärd för
byggande av väg. I trädgård, liknande plantering eller park får träd ej
skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skada
undvikas, om det är möjligt.
35 § Om det i en fastställd vägplan för ett vägbyggnadsprojekt
har avsatts mark eller annat utrymme som behövs för att bygga
vägen enligt 16 a §, ska nyttjanderätt till marken eller
utrymmet upplåtas till väghållaren för den tid som har angetts
i planen. Lag (2012:439).
36 § Om en väg på grund av pågående arbete eller till följd av
jordras eller översvämning eller av annan orsak inte kan
användas utan risk för olyckshändelse, kan länsstyrelsen på
framställning av väghållningsmyndigheten besluta att
nyttjanderätt till mark eller annat utrymme för tillfällig väg
skall upplåtas för den tid en sådan väg behövs till följd av
hindret. Lag (2005:940).
37 § Länsstyrelsen kan på framställning av väghållningsmyndigheten
föreskriva att nyttjanderätt till mark intill vägområde skall upplåtas
för uppsättande av snöskärm.
38 § Har upphävts genom lag (1998:832).
Ordnings- och säkerhetsföreskrifter
39 § En enskild körväg får inte anslutas till en allmän väg utan
väghållningsmyndighetens tillstånd. Inte heller får utan sådant
tillstånd en enskild körvägs anslutning till en allmän väg ändras. Vad
som sagts nu gäller också i fråga om sådana utfarter från fastigheter
och sådana bryggor som kan användas för körtrafik.
Vid behandling av en fråga om tillstånd enligt första stycket skall
väghållningsmyndigheten pröva om den tilltänkta åtgärden är lämplig med
hänsyn till trafiksäkerheten och framkomligheten på den allmänna vägen.
I samband med tillstånd kan väghållningsmyndigheten meddela föreskrifter
om väganslutningens läge och utförande i övrigt. Lag (1987:459).
40 § Om det är nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten eller
framkomligheten på en allmän väg, kan väghållningsmyndigheten förordna
att en enskild vägs anslutning till den allmänna vägen skall spärras av
eller ändras och verkställa förordnandet. Vad som sagts nu gäller också
i fråga om utfarter från fastigheter och bryggor. Lag (1987:459).
41 § I samband med tillstånd enligt 39 § eller i stället för förordnande
enligt 40 § eller i samband med förordnande enligt 40 § om ändring av
anslutning kan väghållningsmyndigheten i fråga om en enskild väg meddela
trafikföreskrifter varigenom trafik med motordrivna fordon på vägen
eller del därav förbjuds eller inskränks. Om det finns särskilda skäl,
kan väghållningsmyndigheten medge undantag från sådana
trafikföreskrifter. Lag (1987:459).
42 § Bestämmelserna i 39--41 §§ gäller inte i fråga om enskilda vägar
som är redovisade i detaljplan eller förutsatta i områdesbestämmelser.
Lag (1987:459).
43 § Inom ett vägområde får inte utan väghållningsmyndighetens tillstånd
1. uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller utföras andra
anläggningar,
2. vidtas andra åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten
eller vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande.
I samband med tillstånd får väghållningsmyndigheten meddela de
föreskrifter som behövs. Ett tillstånd kan när som helst återkallas.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte för sådant arbete som avses
i 44 §.
Om tillstånd saknas eller har återkallats, får väghållningsmyndigheten
vidta de åtgärder som behövs för rättelse. Lag (1987:459).
44 § Inom ett vägområde får det inte utan väghållningsmyndighetens
tillstånd
1. dras elektriska ledningar, vattenledningar eller andra
ledningar,
2. utföras arbeten på en redan dragen ledning.
Väghållningsmyndigheten får meddela de föreskrifter om
arbetet och om rätt till upplag eller annan anordning som
behövs med hänsyn till vägens bestånd, drift eller
brukande.
Tillstånd enligt första stycket behövs inte när
tillstånd har meddelats enligt annan lag eller författning
och anmälan om arbetet har gjorts hos
väghållningsmyndigheten.
Om det på grund av en inträffad skada krävs skyndsam
reparation av en ledning som har dragits inom ett vägområde,
får arbetet påbörjas utan tillstånd eller anmälan. Ledningens
ägare ska i så fall snarast underrätta
väghållningsmyndigheten om arbetet.
Om tillstånd enligt första stycket begärs för ledningar som
ska ingå i ett elektroniskt kommunikationsnät för allmänt
ändamål, ska väghållningsmyndigheten avgöra ärendet inom fyra
månader från det att ansökan kom in till myndigheten, om inte
längre tid är nödvändig med hänsyn till ärendets omfattning
eller andra särskilda omständigheter. Överskrids denna tid,
ska den som har begärt tillståndet underrättas om orsakerna
till detta. Lag (2016:535).
45 § Intill ett vägområde får inte utan länsstyrelsens tillstånd
1. uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller utföras andra
anläggningar eller vidtas andra sådana åtgärder som kan vara till
olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande,
2. finnas anbringade ljusanordningar som försämrar ljusförhållandena för
trafiken på vägen.
I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som
behövs. Ett tillstånd kan när som helst återkallas.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom områden med detaljplan
och inte heller i fråga om åtgärder för vilka bygglov krävs.
Om tillstånd saknas eller har återkallats får länsstyrelsen meddela
beslut om att rättelse skall ske genom väghållningsmyndighetens försorg.
I samband med ett sådant beslut får länsstyrelsen meddelade föreskrifter
som behövs. Lag (1987:459).
46 § Inom ett avstånd av 50 meter från ett vägområde får inte utan
länsstyrelsens tillstånd skyltar eller därmed jämförliga anordningar för
reklam, propaganda eller liknande ändamål finnas uppsatta utomhus.
I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som
behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte
1. inom områden med detaljplan eller
2. för sådana anordningar som är uppsatta på byggnader för upplysning om
affärsrörelse eller annan verksamhet på stället eller
3. för anslagstavlor för meddelanden som rör kommunala angelägenheter,
föreningssammanträden, auktioner eller dylikt,
4. åtgärder för vilka bygglov krävs. Lag (1991:605).
47 § Inom ett avstånd av tolv meter från ett vägområde får inte utan
länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller
utföras andra anläggningar eller vidtas andra sådana åtgärder som kan
inverka menligt på trafiksäkerheten. Länsstyrelsen kan, om det är
nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten, föreskriva att avståndet
ökas, dock högst till 50 meter.
Vid korsning i samma plan mellan en allmän väg och en
1. annan allmän väg,
2. enskild väg som i större utsträckning används av allmänheten för
trafik,
3. järnväg,
4. spårväg får inte utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnader,
göras tillbyggnader eller utföras andra anläggningar eller vidtas andra
sådana åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Tillstånd
krävs inte för åtgärder som skall utföras utanför i första stycket
angivet område och utanför de räta sammanbindningslinjerna mellan
punkter, som är belägna i de korsande vägarnas mittlinjer 75 meter från
korsningen.
I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som
behövs.
Bestämmelserna i första och andra styckena om krav på tillstånd av
länsstyrelsen gäller inte inom områden med detaljplan. De gäller inte
heller i fråga om åtgärder för vilka bygglov krävs. Lag (1987:459).
48 § Inom det vägområde som anges i en vägplan får det inte
utan väghållningsmyndighetens tillstånd uppföras byggnader,
göras tillbyggnader, utföras andra anläggningar eller vidtas
andra åtgärder som kan väsentligt försvåra områdets användning
för vägändamål. Förbudet gäller från det att beslutet om
fastställelse av vägplanen har fått laga kraft till dess att
vägområdet har tagits i anspråk för väg.
För den tid som anges i första stycket gäller bestämmelserna i
47 § första och andra styckena om förbud att utan
länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnader, göra
tillbyggnader, utföra andra anläggningar eller vidta andra
sådana åtgärder.
Förbud enligt första eller andra stycket upphör att gälla när
beslutet om fastställelse av en vägplan upphör att gälla.
I samband med tillstånd får väghållningsmyndigheten meddela de
villkor som behövs. Lag (2012:439).
49 § Har upphävts genom lag (1987:459).
50 § har upphävts genom lag (1987:459).
51 § Förbud enligt 45--48 § gäller inte i fråga om byggnader, andra
anläggningar eller anordningar eller åtgärder som lagligen har påbörjats
innan det blev förbjudet. Lag (1987:459).
52 § Om en byggnad, annan anläggning eller anordning som är belägen inom
område som avses i 45--47 § på grund av ändrade förhållanden eller av
annan anledning har kommit att medföra sådana olägenheter att begäran om
tillstånd enligt 45--47 § skulle ha av slagits, får länsstyrelsen
meddela föreläggande att ta bort den eller vidta någon annan åtgärd med
den. Beträffande byggnader får dock sådant föreläggande meddelas endast
om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.
Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom områden med detaljplan.
Lag (1987:459).
53 § Om träd eller buskar intill ett vägområde medför olägenheter för
trafiksäkerheten, får länsstyrelsen besluta att träden eller buskarna
skall avlägsnas eller kvistas genom väghållningsmyndighetens försorg. I
samband med beslutet får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som
behövs. Lag (1987:459).
54 § Föreskrifter som meddelas med stöd av 43-48 §§ får avse
även åtgärder för att begränsa eller motverka skada eller
olägenhet på människors hälsa eller omgivningen eller andra
åtgärder till skydd för miljön. Om sådana föreskrifter inte är
tillräckliga, kan tillstånd vägras. Lag (1998:832).
Ersättning m.m.
55 § Har väghållare fått vägrätt, är fastighetens ägare
berättigad att av väghållaren få intrångsersättning och
ersättning för annan skada till följd av vägens byggande
eller användande, om det inte har avtalats eller
uppenbarligen förutsatts att ersättning inte ska lämnas.
Samma rätt till ersättning har en innehavare av nyttjanderätt
eller annan särskild rätt till fastigheten, om rätten inte
har upplåtits efter det att marken eller utrymmet togs i
anspråk.
När ersättningen bestäms gäller 4 kap. expropriationslagen
(1972:719) i tillämpliga delar.
På ersättningen ska det betalas ränta enligt 5 § räntelagen
(1975:635) från den dag då marken eller utrymmet togs i
anspråk till och med den dag då betalning ska ske och enligt
6 § räntelagen för tiden därefter. Lag (2010:818).
55 a § Om fastighetsägaren begär det, ska mark eller utrymme
som enligt gällande vägplan inte endast tillfälligt ska
användas för vägändamål lösas in av den som ska bygga vägen.
Det gäller dock inte om vägrätt har uppkommit eller om det
finns en överenskommelse om ersättning för vägrätt.
När ersättningen bestäms gäller 4 kap. expropriationslagen
(1972:719) i tillämpliga delar. Lag (2012:439).
55 b § En fastighet eller del av fastighet ska på
fastighetsägarens begäran lösas in även om det ännu inte finns
någon gällande vägplan om
1. det är sannolikt att fastigheten kommer att behövas för
vägändamål, och
2. det finns synnerliga skäl för att få fastigheten eller del
av denna inlöst.
När ersättningen bestäms gäller 4 kap. expropriationslagen
(1972:719) i tillämpliga delar. Lag (2012:439).
56 § Om det till följd av att en väg dras fram över en
fastighet uppstår synnerligt men för fastigheten eller för en
del av den, ska väghållaren lösa det område som lider sådant
men, om ägaren begär det.
Väghållaren är berättigad att lösa område som avses i första
stycket, om det skulle föranleda endast en mindre förhöjning
av ersättningen till fastighetsägaren och fastighetsägaren
inte har ett beaktansvärt intresse av att behålla området.
Vid bedömande av frågan om rätt till inlösen föreligger ska
kostnad för åtgärd som anges i 4 kap. 1 § fjärde stycket
expropriationslagen (1972:719) inräknas i ersättningen för
intrång. Lag (2010:818).
57 § Inom område med detaljplan, där kommunen är huvudman för
allmänna platser, gäller följande. Om mark eller annat utrymme
till väg har tagits i anspråk av kommunen som allmän plats,
skall väghållaren fullgöra ersättnings- och
inlösningsskyldighet enligt 55 och 56 §§ som har uppkommit
dessförinnan, trots att vägrätten har upphört enligt 33 §.
Lag (2005:940).
58 § Har tillstånd som avses i 39 § vägrats eller har föreskrift eller
förordnande meddelats med stöd av 39--41 § och uppkommer till följd
härav för fastighet som haft utfart till allmän väg avsevärd ökning av
annars erforderlig kostnad för nyanläggning eller ändring av utfart till
sådan väg, avsevärd ökning av annan väghållningskostnad eller annat
avsevärt men, är fastighetens ägare berättigad till ersättning av
väghållaren.
Samma rätt till ersättning som enligt första stycket tillkommer
fastighetens ägare har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till fastigheten, som upplåtits innan tillstånd som avses
i 39 § vägrats eller förordnande eller föreskrift meddelats med stöd av
40 eller 41 §.
59 § Medför vägran av tillstånd som avses i 39 § eller föreskrift eller
förordnande som meddelats med stöd av 39--41 § att synnerlig olägenhet
av den art som avses i 58 § uppkommer för fastighet eller fastighetsdel
som haft utfart till allmän väg, skall väghållaren lösa område som lider
sådan olägenhet, om ägaren begär det.
60 § För att minska de olägenheter, som genom vägran av
tillstånd som avses i 39 § eller genom föreskrift eller
förordnande som har meddelats med stöd av 39-41 § uppkommer för
fastighet som har haft utfart till allmän väg, får väghållaren
själv bygga nödvändig utfartsväg för fastigheten. I sådana fall
får väghållaren, om det behövs för bygget av utfartsvägen, göra
gällande den rätt som tillkommer ägaren av den fastighet, vars
behov av utfartsväg skall tillgodoses,
1. att begära förrättning enligt anläggningslagen (1973:1149)
för ianspråktagande av mark eller annat utrymme som tillhör en
annan fastighet, och
2. att föra talan vid förrättningen. Lag (2005:940).
61 § Om vägran av tillstånd som avses i 47 § medför att pågående
markanvändning avsevärt försvåras inom berörd del av en fastighet, är
fastighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild
rätt till fastigheten berättigade till ersättning av väghållaren för den
skada de härigenom lider.
Bestämmelserna i första stycket tillämpas också, om tillstånd som avses
i 48 § har vägrats och förbud som avses i den paragrafen har gällt
längre tid än fem år i följd. Lag (1987:459).
62 § Uppstår i fall som avses i 61 § första stycket synnerligt men vid
användningen av fastigheten eller del därav, skall väghållaren lösa det
område som lider sådant men, om ägaren begär det. Lag (1972:786).
63 § Väghållaren skall ersätta skador till följd av att han har
förvärvat rätt
1. att inrätta särskild vinterväg,
2. att nyttja mark eller annat utrymme i närheten av vägområde
för upplag eller liknande ändamål i samband med byggande av
väg,
3. att anordna tillfällig väg,
4. att intill vägområde sätta upp snöskärm.
Väghållaren skall också ersätta skador till följd av åtgärder
som avses i 34 §, 45 § fjärde stycket eller 53 § eller till
följd av ett föreläggande som har meddelats med stöd av 52 §.
För skador som har uppstått till följd av åtgärder som avses i
53 § utgår ersättning endast om skadorna är avsevärda.
Bestämmelserna i första och andra styckena gäller inte om det
har avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning inte
skall lämnas. Lag (2005:940).
64 § Föreläggande enligt 52 § får förenas med vite eller med föreskrift
att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma att utföras genom
väghållningsmyndighetens försorg på den försumliges bekostnad.
Följs inte ett föreläggande som innebär att åtgärden kan utföras genom
väghållningsmyndighetens försorg skall länsstyrelsen, om det inte finns
skäl till annat, besluta att åtgärden skall utföras och hur det skall
ske. Därvid skall länsstyrelsen se till att oskäliga kostnader inte
uppstår.
I beslut om föreläggande enligt första stycket eller beslut enligt andra
stycket får förordnas att beslutet skall gälla omedelbart.
Lag (1987:459).
65 § Vad som har avtalats eller uppenbarligen förutsatts gälla mellan
väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om
ersättning enligt 55, 58, 61 eller 63 § gäller även mot den som efter
det rätten till ersättning uppkom har förvärvat sakägarens rätt till
fastigheten eller anordningen. Lag (1987:459).
66 § Om det inte har träffats en överenskommelse om ersättning
enligt 55, 58, 61 eller 63 § eller om inlösen enligt 55 a, 55
b, 56, 59 eller 62 §, ska den som vill göra anspråk på
ersättning eller begära inlösen väcka talan vid den mark- och
miljödomstol inom vars område fastigheten eller anordningen är
belägen. Även väghållaren eller den som avser att bygga vägen
kan på samma sätt begära prövning av ersättning till
fastighetsägare eller annan sakägare. Lag (2012:439).
67 § Ersättning enligt 55, 58 eller 61 §, som ej avser
personlig skada, jämte ränta skall nedsättas hos länsstyrelsen,
om fastigheten genom den omständighet som föranlett rätt till
ersättning så minskat i värde, att den kan antagas ej utgöra
full säkerhet för borgenär, som när rätten till ersättning
uppkom hade panträtt i fastigheten.
Länsstyrelsen skall genast sätta in nedsatt belopp i bank eller
kreditmarknadsföretag mot ränta. Om fördelning och utbetalning
av nedsatt belopp jämte ränta samt om verkan därav gäller i
tillämpliga delar vad som är föreskrivet för det fall att
nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåts genom expropriation.
Lag (2004:425).
68 § Om en borgenär som avses i 67 § första stycket lider
förlust till följd av att nedsättning inte har skett, är han
berättigad att av väghållaren få gottgörelse för förlusten mot
avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om
borgenären lider förlust därigenom, att ersättning enligt 55,
58 eller 61 § blivit för lågt beräknad och ersättningen till
följd av överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens
ägare eller av annan anledning inte har prövats av domstol. I
fråga om sådan gottgörelse skall 65 § tillämpas på förhållandet
mellan väghållaren och borgenären.
Inom område med detaljplan, där kommunen är huvudman för
allmänna platser, gäller följande. Om mark eller annat utrymme
har tagits i anspråk av kommunen som allmän plats, skall
väghållaren fullgöra skyldighet enligt första stycket som har
uppkommit dessförinnan, trots att vägrätten har upphört enligt
33 §.
Talan om gottgörelse väcks vid den mark- och miljödomstol som
anges i 66 §. Lag (2010:926).
69 § I mål om ersättning enligt 55, 58 eller 61 § eller
gottgörelse enligt 68 § gäller i tillämpliga delar
bestämmelserna i expropriationslagen (1972:719) om rättegång
samt om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av
ersättning, om inte annat är särskilt föreskrivet. Om ett
yrkande om ersättning enligt 58 eller 61 § eller om
gottgörelse enligt 68 § ogillas och målet inte har inletts av
väghållaren, tillämpas 15 kap. 8 § plan- och bygglagen
(2010:900) i fråga om rättegångskostnaderna.
I mål om inlösen enligt 55 a, 55 b, 56, 59 eller 62 § gäller i
tillämpliga delar expropriationslagen (1972:719), om inte
annat är särskilt föreskrivet. Om ett yrkande om inlösen
enligt 59 eller 62 § ogillas, tillämpas allmänna regler om
rättegångskostnad. Lag (2012:439).
70 § Om en kommun enligt 7 § har tillhandahållit staten mark
eller annat utrymme för väg, är kommunen berättigad till
ersättning av staten för skäliga kostnader efter avdrag för
förvaltningskostnad.
Framställning om ersättning görs hos Trafikverket. Om en
överenskommelse inte kan träffas, väcks talan om ersättning vid
den mark- och miljödomstol som anges i 66 §. Lag (2010:926).
Ansvar, handräckning och överklagande m.m.
71 § Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som
uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud i 39
eller 43--48 § eller mot en föreskrift eller ett förbud som har
meddelats med stöd av 39 eller 43--48 §.
Till böter döms den som bryter mot en trafikföreskrift som har
meddelats med stöd av 41 §. Lag (1987:459).
72 § Utförs ledningsarbete eller uppförs en byggnad i strid mot 44, 47
eller 48 § eller mot en föreskrift eller ett förbud som har meddelats
med stöd av 44, 47 eller 48 §, får kronofogdemyndigheten meddela
särskild handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan
handräckning finns bestämmelser i lagen (1990:746) om
betalningsföreläggande och handräckning.
Om någon bryter mot ett förbud i 46--48 § eller mot en föreskrift eller
ett förbud som har meddelats med stöd av 46--48 § och är det inte fråga
om uppförande av en byggnad, får kronofogdemyndigheten vidta åtgärd för
rättelse.
Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs för att beslut
av länsstyrelsen enligt 64 § andra stycket skall kunna genomföras.
Polismyndigheten skall lämna väghållningsmyndigheten det biträde som
behövs för att åtgärder som avses i 34, 40, 43, 45 eller 53 § skall
kunna vidtas. Lag (1991:864).
73 § Väghållningsmyndighets beslut enligt denna lag får överklagas hos
länsstyrelsen. Lag (1987:459).
74 § Länsstyrelsens beslut enligt 37, 45-47 §, 48 § andra
stycket, 52, 53 eller 64 § andra stycket får överklagas till
allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid
överklagande till kammarrätt.
Länsstyrelsens beslut enligt 15 § första stycket, 16 § tredje
stycket eller 16 b § andra stycket får inte överklagas.
Andra beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än som avses i
första och andra styckena får överklagas till regeringen.
Lag (2012:439).
75 § Trafikverkets beslut enligt denna lag får överklagas hos
regeringen. Lag (1987:459).
75 a § Trafikverkets beslut i fråga om fastställelse av en
vägplan får överklagas av en sådan ideell förening eller annan
juridisk person som avses i 16 kap. 13 § miljöbalken.
Lag (2012:439).
76 § Trafikverket får överklaga länsstyrelsens beslut enligt
denna lag.
Länsstyrelsen får överklaga sådana beslut av Trafikverket
enligt denna lag som berör länsstyrelsens verksamhetsområde.
Kommuner, regionala kollektivtrafikmyndigheter enligt lagen
(2010:1065) om kollektivtrafik och de regioner som avses i
7 kap. plan- och bygglagen (2010:900) får överklaga
Trafikverkets beslut. Lag (2019:848).
77 § Ett beslut i fråga om tillstånd enligt 39, 43, 45, 46, 47
eller 48 § och Trafikverkets beslut i fråga om fastställelse
av en vägplan, förändring av en enskild väg till allmän,
förklaring att en gata också ska vara allmän väg eller
indragning av en väg blir gällande när beslutet får laga
kraft. I ett beslut om tillstånd får det dock bestämmas att
beslutet ska gälla omedelbart.
Andra beslut enligt denna lag än som avses i första stycket
gäller omedelbart, om inte något annat framgår av beslutet.
Lag (2012:439).
Övergångsbestämmelser
1971:948
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1972.
2. Genom den nya lagen upphäves lagen (1943:431) om allmänna
vägar samt lagen (1943:436) om vägnämnder och länsvägnämnder.
3. Anordning, brygga eller färja som före den nya lagens
ikraftträdande kommit till stånd genom väghållarens försorg
eller övertagits av denne är väganordning, om den är av
beskaffenhet som anges i 2 § andra stycket. Mark som tagits i
anspråk för sådan anordning är vägområde.
4. Är vid den nya lagens ikraftträdande kommun väghållare
inom sitt område eller del därav, ska kommunen fortfarande
vara väghållare intill dess något annat beslutas. Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
föreskrifter om vem som ska vara väghållare i stället för
kommunen. Lag (2010:92).
5. Bestämmelserna i 30, 32 och 33 §§ gäller även vägrätt som
uppkommit före den 1 januari 1972.
Har vägrätt uppkommit före den 1 januari 1972 och skulle
upplåtelsen, om den skett den 1 januari 1972 enligt de nya
bestämmelserna, ha medfört rätt till avsevärt högre ersättning
än en vid samma tidpunkt verkställd upplåtelse enligt äldre
bestämmelser, är fastighetens ägare berättigad till ersättning
av väghållaren för skillnaden. Samma rätt till ersättning har
innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt
till fastigheten, som upplåtits före den 1 januari 1972.
På ersättning enligt andra stycket utgår sex procent årlig
ränta från den 1 januari 1972. Bestämmelserna i 65, 67 och
68 §§ äger motsvarande tillämpning på sådan ersättning.
Har ej överenskommelse träffats om ersättning enligt andra
stycket, äger bestämmelserna i 66 och 69 §§ motsvarande
tillämpning. Den som vill göra anspråk på ersättning skall dock
väcka talan vid fastighetsdomstolen före den 1 januari 1975,
vid påföljd att han annars förlorar rätten till ersättning.
6. Förordnande enligt 31 a § lagen (1943:431) om allmänna vägar
att enskild väg ej får anslutas till allmän väg samt beslut
enligt 41, 42 eller 44 § nämnda lag upphör att gälla vid
utgången av december 1971.
7. Bestämmelserna i 58 och 59 §§ äger motsvarande tillämpning
på fastighet, som ej haft utfart till allmän väg men som
uppenbarligen förutsatts skola erhålla utfart till sådan väg,
under förutsättning att fastigheten tillkommit före den 1
januari 1948 eller, i fall då fastigheten bildats genom
legalisering av privat jorddelning, denna delning skett före
den 1 januari 1948.
8. Förbud som meddelats med stöd av 33 § första stycket eller
34 § lagen (1943:431) om allmänna vägar skall anses vara
meddelat med stöd av motsvarande bestämmelse i den nya lagen.
Den i 61 § andra stycket angivna tiden av fem år räknas dock
från den 1 januari 1972.
9. I fråga om bestämmande av ersättning för upplåtelse av
vägrätt och för inlösen, varom talan väckes efter den nya
lagens ikraftträdande, tillämpas den nya lagen även om det
förhållande varpå ersättningsanspråket grundas inträffat före
ikraftträdandet.
10. Mål som vid den nya lagens ikraftträdande är anhängigt hos
ägodelningsrätt eller expropriationsdomstol prövas av
fastighetsdomstol som anges i 66 §, om huvudförhandling ej
påbörjats dessförinnan. Mål om ersättning enligt 50 eller 53 §
lagen (1943:431) om allmänna vägar, vilket vid nämnda tidpunkt
är anhängigt hos allmän domstol, handlägges enligt äldre
bestämmelser.
Efter den nya lagens ikraftträdande skall talan om ersättning
eller inlösen enligt äldre bestämmelser väckas vid
fastighetsdomstol som anges i 66 §.
Mål som skall prövas av fastighetsdomstol handlägges i den
ordning som anges i 69 §.
11. Äldre bestämmelser gäller fortfarande i fråga om talan mot
beslut som meddelats före den 1 januari 1972.
Äldre bestämmelser gäller även i övrigt i fråga om ärende som
vid den nya lagens ikraftträdande är anhängigt hos vägsynenämnd
eller som rör beslut av sådan nämnd. I fråga om tjänstgöring av
ledamöter och suppleanter i vägsynenämnd efter den nya lagens
ikraftträdande förordnar Konungen.
12. Förekommer i lag eller annan författning hänvisning till
bestämmelse som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen,
skall i stället den nya bestämmelsen tillämpas.
1987:459
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.
2. I ärenden om tillstånd som alltjämt skall prövas enligt väglagen
skall, om ärendet avgjorts i första instans före ikraftträdandet, äldre
bestämmelser tillämpas i fråga om såväl förfarandet som ärendenas
prövning i sak.
3. Beträffande mål om ersättning enligt 61 § väglagen, i vilka talan har
väckts före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga
om målens prövning i sak.
4. Förbud enligt 49 § skall fortsätta att gälla längst till utgången av
juni 1990.
5. I mål enligt 58, 61 eller 68 § i vilka talan har väckts före
ikraftträdandet skall 69 § i sin äldre lydelse tillämpas.
1988:413
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988. Avgift för begagnande av sådan
väganordning som inte är färja får tas ut endast om byggandet har
påbörjats efter lagens ikraftträdande.
1991:864
Denna lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Äldre
föreskrifter gäller fortfarande i fråga om mål om handräckning där talan
väckts före ikraftträdandet.
1995:1695
Denna lag träder i kraft den 1 maj 1996 men tillämpas inte i de fall
där det första beslutet i ärendet fattats dessförinnan.
1998:832
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1999.
2. Har före denna lags ikraftträdande täkt upplåtits med stöd
av 38 § skall 63 § första stycket 5 fortfarande gälla.
3. Ett ärende skall handläggas och bedömas enligt äldre
bestämmelser, om det i ärendet ingår en miljökonsekvens-
beskrivning som vid denna lags ikraftträdande har överlämnats
till länsstyrelsen för godkännande enligt 24 § vägkungörelsen
(1971:954). Bestämmelserna om miljökvalitetsnormer i
miljöbalken skall dock tillämpas omedelbart.
2010:818
1. Denna lag träder i kraft den 1 augusti 2010.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för ersättningen, om
talan om ersättning eller inlösen har väckts före
ikraftträdandet. I ett sådant fall ska hänvisningarna till
expropriationslagen (1972:719) avse den lagens lydelse vid
utgången av juli 2010.
2012:439
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2013.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för planärenden som
vid ikraftträdandet innehåller en miljökonsekvensbeskrivning
för en arbetsplan som har överlämnats till länsstyrelsen för
godkännande enligt 15 § andra stycket i dess äldre lydelse.
3. Äldre föreskrifter i 18 § tredje stycket gäller fortfarande
för en arbetsplan som har fastställts före den 1 januari 2013.
4. Bestämmelserna i 55 a § och 76 § fjärde stycket tillämpas
inte på en arbetsplan som har fastställts före den 1 januari
2013.
5. I övrigt ska en arbetsplan som har upprättats och, om det
behövts, fastställts enligt äldre föreskrifter anses vara en
fastställd vägplan.
2017:958
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2018.
2. Äldre föreskrifter gäller fortfarande för handläggningen
och bedömningen av ärenden i vilka det ingår en
miljökonsekvensbeskrivning som vid lagens ikraftträdande har
överlämnats till länsstyrelsen för godkännande enligt 16 §
tredje stycket eller 16 b §.