Regeringskansliets rättsdatabaser

Tillämpningsområdet 1 § Denna kungörelse gäller ersättning som betalas ut i mål eller ärende vid domstol, Nämnden mot diskriminering, arrendenämnd, hyresnämnd och Kronofogdemyndigheten. Bestämmelserna i 2–5 §§ gäller inte i fråga om ersättning enligt 6 § lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt m.m. Bestämmelserna i 2–5 och 7–10 §§ gäller inte i fråga om mål hos Kronofogdemyndigheten. Förordning (2015:687). 2 § En framställning om förskott på ersättning av allmänna medel för inställelse görs till den domstol eller nämnd där inställelsen ska ske. I sådana fall som avses i 6 § 1–6 förordningen (1982:805) om ersättning av allmänna medel till vittnen, m.m. får framställningen i stället göras till tingsrätten i den ort där den kallade vistas, Polismyndigheten eller Kronofogdemyndigheten. En anteckning om förskottet ska göras på kallelsen. Har en framställning om förskott gjorts till någon annan myndighet än den domstol eller nämnd där inställelsen ska ske, ska myndigheten genast anmäla till domstolen eller nämnden när ett beslut om förskott har meddelats. Domstolen eller nämnden ska återbetala förskottet till den myndighet som har meddelat förskottsbeslutet. Någon återbetalning ska dock inte göras om förskottet har beslutats av en tingsrätt för en inställelse vid en allmän domstol eller en allmän förvaltningsdomstol. Förordning (2014:1121). 3 § Framställning från vittne eller sakkunnig i domstol om förskott på ersättning som enligt lag skall ges ut av part, göres hos parten. Är flera parter skyldiga att ge ut ersättning, göres framställningen hos någon av dem. Om enighet därvid ej kan nås om vad som bör utgå i förskott, kan anmälan därom göras hos domstolen. När anmälan göres hos domstolen, skall denna fastställa vad som skall utgå i förskott. Domstolen skall samtidigt förelägga parten att utbetala detta belopp inom viss tid och till domstolen inkomma med bevis därom. Har vittnet eller den sakkunnige inkallats utan framställning av part, får domstolen dock i stället låta utbetala förskottet av allmänna medel och sedan uttaga beloppet hos endera av parterna. Efterkommes ej föreläggande enligt andra stycket och är enligt lag även motparten skyldig att utge förskott bör, om det lämpligen kan ske, motsvarande föreläggande meddelas honom. Kungörelse (1974:1095). 4 § Om någon som kallats att inställa sig inför domstol eller nämnd har rätt till förskott på ersättning för inställelsen, skall erinran därom göras i kallelsen med angivande av de grunder efter vilka förskottet skall beräknas och vad den kallade har att iakttaga, om han vill erhålla förskott. 5 § Förskott på ersättning skall utbetalas kontant. Förskott på reseersättning får dock utges i form av färdbiljett. Anteckning om förskott skall göras på kallelsen. Utbetalning av ersättning som utgår av allmänna medel 6 § Den domstol, nämnd eller annan myndighet som beslutar om ersättning skall se till att ersättningen utan dröjsmål betalas till den berättigade. Ersättning som någon har tillerkänts med stöd av 31 kap. 2 eller 8 § rättegångsbalken får dock inte betalas ut förrän ersättningsbeslutet har vunnit laga kraft mot åklagaren. Beträffande utbetalning av ersättning till rättshjälpsbiträde, medlare och den som har medverkat vid utredning enligt bestämmelserna i rättshjälpslagen (1996:1619) finns särskilda bestämmelser i rättshjälpsförordningen (1997:404). Domstolen, nämnden eller myndigheten skall genast sända besked angående ersättningsbeslutet och, om det behövs, även lagakraftbevis till den redovisningscentral som betjänar domstolen, nämnden eller myndigheten eller, om denna inte betjänas av redovisningscentral, på annat sätt vidta åtgärd för utbetalning. Kan inte beskedet sändas genast, skall det göras senast inom en vecka från det beslutet meddelades eller, i fall som avses i första stycket andra meningen, från det beslutet har vunnit laga kraft. Förordning (1997:413). 7 § Har förskott av allmänna medel på ersättning eller sådan ersättning som inte enligt lag ska betalas av staten utdömts av överrätt eller mark- och miljödomstol med anledning av överklagande, ska meddelande om beslutet utan dröjsmål översändas till den domstol eller nämnd där målet eller ärendet är eller senast varit anhängigt. Förordning (2010:985). 8 § När någon av en domstol har förpliktats att till staten återbetala en ersättning som i samband med rättegång har betalats av allmänna medel eller statens kostnad för hans hämtande till rätten, skall domstolen se till att beslutet verkställs. Detsamma skall gälla om ett sådant meddelande som avses i 7 § inkommer. Domstolsverket beslutar efter samråd med Kronofogdemyndigheten närmare föreskrifter om förfarandet. Första stycket tillämpas också när en överrätt meddelar dom eller beslut, som innebär att en lägre rätts beslut om återbetalningsskyldighet skall stå fast. Första stycket tillämpas även i nämnderna. Det finns särskilda bestämmelser i fråga om ersättningar i ärenden som har handlagts enligt lagen (1946:816) om bevisupptagning åt utländsk domstol, lagen (1946:818) om bevisupptagning åt vissa internationella organ eller lagen (2000:562) om internationell rättslig hjälp i brottmål. Förordning (2006:755). 9 § Underlåter någon som har uppburit förskott av allmänna medel att fullgöra den uppgift som förskottet avser skall domstolen eller nämnden pröva om förskottet skall återbetalas. När ett beslut om återbetalning har vunnit laga kraft skall det sändas över till Rättshjälpsmyndigheten, som skall vidta de åtgärder som behövs för att få tillbaka förskottet. Förordning (1994:1116). 10 § Indrivning skall begäras för en fordran enligt 8 eller 9 § som inte har betalats inom föreskriven tid. Indrivning behöver dock inte begäras för en fordran som understiger 100 kronor om indrivning inte krävs från allmän synpunkt. Bestämmelser om indrivning finns i lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m. m. och i indrivningsförordningen (1993:1229). Förordning (1993:1237). Övergångsbestämmelser 1994:1766 Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1995. Föreskrifterna tillämpas även i fråga om ersättning till vårdnadshavare som hörs enligt 9 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare i dess lydelse före den 1 mars 1995.