Regeringskansliets rättsdatabaser

1 § Denna förordning skall tillämpas på läkarvård enligt 2 kap. 5 § lagen (1962:381) om allmän försäkring samt på rådgivning enligt lagen (1974:525) om ersättning för viss födelsekontrollerande verksamhet m. m. som lämnas av privatpraktiserande läkare som är uppförd på en av den allmänna försäkringskassan upprättad förteckning. Med sjukvårdshuvudman avses i denna förordning landstingskommun eller kommun som inte tillhör landstingskommun. Förordning (1984:767). 2 § har upphävts genom förordning (1984:767). 3 § En privatpraktiserande läkare förs upp på förteckning hos den allmänna försäkringskassa inom vars verksamhetsområde han bedriver läkarvård, om han har åtagit sig att följa taxans bestämmelser och sjukvårdshuvudmannen tillstyrker att han förs upp på förteckningen. Kravet på tillstyrkan av sjukvårdshuvudmannen gäller dock inte privatpraktiserande läkare som med avsikt att bedriva heltidsverksamhet 1. övertar en befintlig praktik från en läkare som är ansluten till försäkringen, om den övertagande läkaren bedriver verksamheten vidare med i huvudsak oförändrad inriktning, eller 2. nyetablerar sig på en ort inom stödområdena 1 eller 2 enligt förordningen (1990:642) om regionalpolitiskt företagsstöd eller inom någon av följande kommuner: Nordanstig i Gävleborgs län, Krokom i Jämtlands län eller Nordmaling, Robertsfors eller Vännäs i Västerbottens län. Ett övertagande enligt andra stycket 1 anses föreligga även om den läkare som har överlåtit praktiken avser att fortsätta att bedriva verksamhet där under högst ett år, räknat från den övertagande läkarens tillträde, under förutsättning att den läkare som överlåtit praktiken fyllt 65 år vid nämnda tillträde och att det sammanlagda antalet patientbesök för båda läkarna inte överstiger 6 000. Om förutsättningarna enligt detta stycke är uppfyllda får båda läkarna samtidigt vara anslutna till försäkringen. I fall som avses i andra stycket 1 bör försäkringskassan inhämta yttrande från sjukvårdshuvudmannen före beslut om att föra upp läkaren på förteckningen. Kravet på tillstyrkan gäller inte heller en läkare som tillfälligt vikarierar för en på förteckningen uppförd läkare som på grund av sjukdom eller annat godtagbart skäl är helt eller delvis förhindrad att driva sin verksamhet. En läkare som uppförts på förteckningen kan på egen begäran föras av från denna med verkan från det kvartalsskifte som inträffar närmast efter det två månader förflutit sedan framställningen kommit in till försäkringskassan. Förordning (1990:1397). 4 § En läkare som är anställd hos sjukvårdshuvudman får inte föras upp på förteckning hos försäkringskassan om veckoarbetstiden hos sjukvårdshuvudmannen är lägst 17 timmar eller, i fråga om läkarpsykoanalytiker, lägst 20 timmar. Har läkaren förts upp på förteckning hos försäkringskassan, skall han föras av från den om han ökar veckoarbetstiden hos sjukvårdshuvudmannen till lägst timantal som anges i första meningen. Utan hinder av föreskrifterna i första stycket får en läkare som är anställd hos sjukvårdshuvudman föras upp på förteckning hos försäkringskassan som tillfällig vikarie enligt 3 § fjärde stycket. En privatpraktiserande läkare som förts upp på förteckning hos försäkringskassan får inte föras av från förteckningen enbart på grund av att han tillfälligt upphör med eller inskränker verksamheten som privatpraktiker för att vikariera inom den offentliga sjukvården. Förordning (1990:1397). 5 § har upphävts genom förordning (1984:767). 6 § har upphävts genom förordning (1981:276). Bestämmelser om arvoden och patientavgifter 7 § En läkare får för varje patientbesök tillgodoräkna sig arvode med högst följande belopp. Den särskilda taxan gäller från och med det år då läkaren fyller 66 år. Arvodesgrupp Högsta arvode för följande fall: Normal- Särskild taxa taxa kr. kr. Grupp 1 Enkel rådfrågning som inte sker per telefon eller enkel undersökning och behandling av läkaren personligen eller under dennes överinseende (t. ex. kontroll av patienten i samband med injektion, omläggning och därmed jämförlig åtgärd) 84 79 Grupp 2 Rådfrågning som påkallar undersökning eller behandling som är mer omfattande eller tidsödande än åtgärd hänförlig till grupp 1 125 113 Grupp 3 Rådfrågning hos läkare med specialistkompetens när rådfrågningen kräver omfattande anamnes- upptagning och andra åtgärder. Till rådfrågning enligt denna grupp räknas inte fall när läkaren undersökt eller behandlat patienten under den senaste sexmånadersperioden 175 153 Grupperna 4--7 Rådfrågning hos läkare med specialistkompetens när rådfrågningen påkallar en eller flera särskilt krävande undersökningar eller behandlingar som är hänförliga till någon av följande grupper i särskild förteckning grupp 4 241 211 grupp 5 415 360 grupp 6 608 533 grupp 7 1 218 1 066 Arvode enligt grupperna 3--7 för visst slag av åtgärd får tillgodoräknas, förutom av läkare med specialistkompetens, även av annan läkare som har förvärvat motsvarande kompetens för en sådan åtgärd. Riksförsäkringsverket prövar frågor om arvodesberäkning enligt detta stycke efter ansökan. Innan beslut meddelas i ett sådant ärende, skall verket hämta in yttrande från socialstyrelsen om det inte är obehövligt. Om det på grund av patientens tillstånd är motiverat att vården ges vid hembesök hos den sjuke, får arvodet enligt första stycket höjas med 145 kronor för normaltaxan och med 136 kronor för den särskilda taxan. Om flera personer som tillhör samma hushåll ges vård vid ett sjukbesök, får läkaren tillgodoräkna sig högst två tilläggsarvoden. För samtalsbehandling som meddelas av läkare som tillika är legitimerad psykoterapeut är arvodet högst 511 kronor, om den tid som åtgår för behandling i direkt kontakt med patienten överstiger 45 minuter. För preoperativ undersökning i steriliseringsärende -- jämte rådgivning i förekommande fall -- utgår arvodet med de belopp som följer av normaltaxan eller den särskilda taxan enligt följande. Högsta arvode normal- särskild taxa taxa kr. kr. 1. beträffande försäkrad som fyllt 25 år 189 171 2. beträffande försäkrad som fyllt 18 år men ej 25 år, inberäknat upprättande av handlingar som erfordras för ansökan om sterilisering 273 246 För abort- eller steriliseringsingrepp utges arvodet högst enligt arvodesgrupp 6 i första stycket. För kontroll efter abort- eller steriliseringsingrepp utges arvodet enligt bestämmelserna i första stycket. För provtagning i syfte att utröna om en samhällsfarlig sjukdom enligt smittskyddslagen (1988:1472) föreligger och för undersökning i samband med provtagningen utges arvode enligt arvodesgrupp 2 i första stycket. Är undersökningen mycket omfattande utges arvode högst enligt arvodesgrupp 3 i första stycket. För rådgivning i samband med svar på provtagning beträffande infektion av HIV utges arvode enligt arvodesgrupp 1 i första stycket. Är rådgivningen mycket omfattande utges arvode högst enligt arvodesgrupp 2. För rådgivning per telefon är arvodet högst 61 kronor. Sker insättning av livmoderinlägg i samband med gynekologisk behandling enligt särskild förteckning lämnas ersättning för livmoderinlägget med 110 kronor utöver arvode enligt första stycket. Riksförsäkringsverket får meddela föreskrifter om ersättning för läkarutlåtanden. Förordning (1991:1648). 8 § För rådgivning i födelsekontrollerande syfte eller rådgivning angående abort som meddelas vid personligt besök utgår arvodet med de belopp som följer av normaltaxan eller den särskilda taxan enligt följande. Högsta arvode normal- särskild taxa taxa kr. kr. 1. rådgivning utan gynekologisk undersökning 120 106 2. rådgivning med gynekologisk undersökning med eller utan inprovning av pessar 194 171 3. rådgivning med gynekologisk undersökning samt insättning av livmoderinlägg eller subkutan implantation/uttagande av preven- tivmedel 228 201 För rådgivning angående sterilisering som meddelas vid personligt besök -- i före- kommande fall inberäknat information om andra preventivmetoder -- är arvodet 120 106 Lämnas rådgivning enligt första eller andra stycket per telefon, är arvodet högst 50 kronor. Vid gynekologisk undersökning som avses i punkt 2 lämnas ersättning för pessar, införare och det första behovet av kemiska medel med högst 270 kronor utöver det belopp som där anges. Detta gäller även när pessaret med tillbehör efter förskrivning kan hämtas på apotek utan kostnad för patienten. Vid gynekologisk undersökning som avses i punkt 3 lämnas ersättning för livmoderinlägg med högst 110 kronor utöver det belopp som där anges. Förordning (1991:1648). 9 § Arvode för läkarbesök innefattar betalning för vissa kliniska laboratorieundersökningar som anges i särskild förteckning. Företas andra kliniska laboratorieundersökningar som anges i förteckningen, utges arvode med 26 kronor för varje undersökning. För undersökning av prover som tagits vid ett besök får arvode utges med sammanlagt högst 78 kronor. Förordning (1990:541). 10 § Ersättning för läkares resekostnader vid sjukbesök lämnas enligt de bestämmelser om reseförmåner som enligt kollektivavtal gällde till och med den 31 december 1990 för statstjänstemän i allmänhet. Ersättning för resa med egen bil får beräknas utan hinder av att kostnaden skulle ha blivit lägre om annat färdmedel använts. För varje sådan resa beräknas, oavsett antalet sjukbesök per resa, en minsta ersättning av 10 kronor. Om särskilda skäl ej föranleder annat, får avståndet till den sjuke från den anlitade läkarens mottagning beräknas med högst en mil överstiga avståndet till den sjuke från allmän läkarmottagning som är inrättad för den ort där den sjuke vistas. Förordning (1991:815). 11 § Den försäkrade betalar genom patientavgift hela eller del av arvodet för vård enligt 7 §. Ges vården vid läkarens besök hos den sjuke, får läkaren ta ut en tilläggsavgift. Om flera personer som tillhör samma hushåll ges vård vid ett sjukbesök, får inte mer än en tilläggsavgift tas ut. Patientavgift får också tas ut för rådgivning per telefon. Patientavgifter enligt första--tredje styckena får tas ut med högst belopp som motsvarar de patientavgifter som gäller hos den sjukvårdshuvudman inom vars område den försäkringskassa finns där läkaren förts upp på förteckning enligt 3 §. Förordning (1990:1397). 12 § Försäkringskassan betalar genom läkarvårdsersättning skillnaden mellan å ena sidan arvode som avses i 7 § och å andra sidan den patientavgift som gäller hos sjukvårdshuvudman som sägs i 11 § fjärde stycket. Arvode som avses i 7 § åttonde stycket betalas dock helt genom läkarvårdsersättning. Om en försäkrad enligt 23 § är befriad från att erlägga de avgifter som anges i 11 §, skall försäkringskassan betala även sådan avgift genom läkarvårdsersättning. Arvode för rådgivning enligt 8 § samt klinisk laboratorieundersökning som avses i 9 § andra stycket betalas helt genom läkarvårdsersättning. Resekostnadsersättning enligt 10 § betalas av försäkringskassan. Arvode för sjukvård som avses i 2 § andra stycket 5 förordningen (1984:908) om vissa ersättningar till sjukvårdshuvudman från sjukförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring betalas helt genom läkarvårdsersättning. Läkarvårdsersättning betalas till en läkare för högst 6 000 besök som avses i 7 § första stycket grupperna 2--7 och tredje stycket under ett kalenderår. I antalet besök hos läkaren räknas in även besök som görs hos en sådan vikarie som avses i 3 § femte stycket. Vid utbetalning av vårdersättning till mottagare som inte åberopar innehav av en F-skattesedel och inte är juridisk person minskas ersättningen med 10,3 procent. Är mottagaren vid årets ingång 65 år eller äldre minskas ersättningen med 6,5 procent. Om mottagaren visar att minst 60 procent av ersättningen motsvarar kostnader i arbetet som skall täckas med ersättningen, skall ersättningen minskas med det lägre belopp som beräknas motsvara de arbetsgivaravgifter eller den särskilda löneskatt som försäkringskassan skall betala. Förordning (1993:1002). 13 § Arvode för läkarvård utgör ersättning för samtliga åtgärder vid ett rådfrågningstillfälle inberäknat läkemedelsförskrivning och provtagning för klinisk laboratorieundersökning. I arvodet ingår också betalning för läkarintyg som behövs för att få ut sjukpenning samt för förbands- och annat förbrukningsmaterial. 14 § Arvodet för rådgivning enligt 8 § omfattar även förskrivning av preventivmedel och kostnader för preventivmedel som lämnas ut vid läkarbesöket. Förordning (1984:767). 15 § Leder bestämmelserna i taxan till att arvodes- eller ersättningsbelopp kommer att utgå i brutet krontal, avrundas belopp som slutar på öretal över femtio uppåt och annat öretal nedåt till helt krontal. Bestämmelser om remiss 16 § För laboratorieundersökning som utförs av Smittskyddsinstitutet lämnas ersättning från den allmänna försäkringen enligt föreskrifter som Riksförsäkringsverket meddelar, om undersökningen utförs efter remiss från 1. en läkare som är ansluten till försäkringen, 2. en läkare inom företagshälsovård, som uppfyller villkoren i 3 § 1--7 den upphävda förordningen (1985:326) om bidrag till företagshälsovård, eller 3. en läkare som är anställd av studerandehälsovårdsorganisation. Förordning (1993:734). 17 § har upphävts genom förordning (1990:1397). 18 § har upphävts genom förordning (1990:1397). Särskilda bestämmelser 19 § har upphävts genom förordning (1984:767). 20 § En läkare som är ansluten till försäkringen får inte meddela läkarvård eller rådgivning enligt 7 § respektive 8 § mot högre arvode än som följer av denna taxa. Han är skyldig att i fråga om all vård som avses här förete läkarvårdsräkning för försäkringskassan och redovisa arbetstid och andra uppgifter som riksförsäkringsverket föreskriver. Sådan läkarvård eller rådgivning som avses i 7 § åttonde stycket skall dock, utan uppgifter om patientens identitet, redovisas särskilt till försäkringskassan enligt föreskrifter som riksförsäkringsverket meddelar. Läkarvårdsräkning uppsätts enligt formulär som riksförsäkringsverket fastställer. En privatpraktiserande läkare, som utför behandling enligt avtal med en sjukvårdshuvudman, får uppbära ersättning från sjukvårdshuvudmannen enligt grunder som överenskommes mellan denne och läkaren. Patienten skall i den utsträckning riksförsäkringsverket föreskriver få del av och intyga riktigheten av de uppgifter som avses i första stycket. Läkarvårdsersättning kan innehållas i avvaktan på att sådana uppgifter lämnas som avses i första stycket. Förordning (1990:541). 21 § Om en läkare som är ansluten till försäkringen bryter mot en föreskrift i denna taxa, får försäkringskassan besluta att han skall föras av från kassans förteckning. Föreskrifterna om återbetalningsskyldighet i 20 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring skall tillämpas på ersättningar som försäkringskassan betalar ut enligt denna taxa. Föreskrifterna i 20 kap. 10--13 §§ lagen om allmän försäkring om omprövning och ändring av försäkringskassas beslut samt överklagande av försäkringskassas och domstols beslut tillämpas i ärenden enligt första och andra stycket. Ett beslut av en försäkringskassa eller av en annan domstol än försäkringsöverdomstolen i ärenden som avses i första och andra stycket gäller dock omedelbart endast om kassan eller domstolen särskilt förordnar det. Riksförsäkringsverkets beslut enligt 7 § andra stycket får överklagas hos länsrätten i Stockholms län. I ett sådant ärende tillämpas föreskrifterna i 20 kap. 11 § andra och tredje styckena samt 13 § första, andra och fjärde styckena lagen om allmän försäkring. Förordning (1991:815). 22 § Uppkommer kostnad med anledning av att patient uteblivit från avtalat läkarbesök, får patientavgift ändå tagas ut av patienten. Läkarvårdsersättning utgår ej i fall som avses i första stycket. 23 § Ett exemplar av denna taxa skall finnas tillgängligt på en för patienterna väl synlig plats inom läkarens mottagning. Den som ger vård enligt denna taxa skall på begäran av den försäkrade anteckna betalda patientavgifter enligt 11 § på fastställt formulär. En försäkrad som för viss tid har uppnått kostnadsbefrielse enligt 7 § lagen (1981:49) om begränsning av läkemedelskostnader, m. m. är även befriad från att betala patientavgifter enligt 11 § under samma tid. Förordning (1990:1397). Närmare föreskrifter m. m. 24 § Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna taxa meddelas av riksförsäkringsverket. Förteckningar som avses i 7 och 9 §§ fastställes av riksförsäkringsverket efter samråd med socialstyrelsen. Förordning (1981:276). Övergångsbestämmelser 1974:699 1. Denna taxa träder i kraft den 1 januari 1975, då läkarvårdstaxan (1969:657) skall upphöra att gälla. Bestämmelserna i 15 § nya taxan skall tillämpas även på ersättning som utbetalas enligt den äldre taxan. 2. Bestämmelserna i denna taxa rörande läkarvård som lämnas av privatpraktiserande läkare gäller tills vidare, dock längst till utgången av juni 1975. 3. har upphävts genom förordning (1977:373). 4. Med läkare som har allmänläkarkompetens jämställes i fråga om rätt att tillämpa arvoden enligt grupperna 3-6 i 7 § dels läkare som etablerat sig i allmän praktik före den 1 juli 1969, dels annan läkare som erhållit Sveriges läkarförbunds allmänläkardiplom och etablerat sig i allmän praktik före utgången av år 1973. 5. En läkare som den 1 januari 1975 bedrev läkarvård i gruppmottagning etablerad före år 1973 får tillämpa normaltaxan med en arvodeshöjning med 12 procent. En sådan arvodeshöjning får enligt riksförsäkringsverkets bestämmande även tillämpas av annan läkare som vid nu nämnd gruppmottagning bedriver läkarvård i mottagning som saknade läkare den 1 januari 1975. En försäkringskassa får medge att en läkare som träder i stället för annan läkare vid en gruppmottagning som avses i första stycket får tillämpa normaltaxan med en arvodeshöjning med 12 procent, under förutsättning att verksamheten i gruppmottagningen blir av i huvudsak oförändrad omfattning i fråga om antalet besök som skall ersättas av försäkringen. Rätten till arvodeshöjning gäller inte för arvodesgrupp 7 eller arvode för samtalsbehandling enligt 7 § fjärde stycket. För läkare som har medgetts rätt till arvodeshöjning gäller att arvodeshöjningen från och med det år då läkaren fyller 66 år skall beräknas enligt den särskilda taxan enligt 7 och 8 §§. En försäkringskassa får medge att en läkare, som efter juni 1985 nyetablerar sig på ort inom stödområdena 1 eller 2 enligt förordningen (1990:642) om regionalpolitiskt företagsstöd eller inom kommun som sägs i 3 § andra stycket 2, får tillämpa arvoden som överstiger de i 7 och 8 §§ angivna beloppen enligt normaltaxa samt arvodet för samtalsbehandling enligt 7 § fjärde stycket med 20 procent. En försäkringskassa får medge att en läkare, som efter juni 1985 nyetablerar sig på ort utanför de i föregående stycke nämnda stödområdena och kommunerna, får tillämpa arvoden som överstiger de i 7 och 8 §§ angivna beloppen enligt normaltaxa samt arvodet för samtalsbehandling enligt 7 § fjärde stycket med 10 procent, dock inte om etableringen sker inom någon av följande kommuner: Botkyrka, Danderyd, Ekerö, Haninge, Huddinge, Järfälla, Lidingö, Nacka, Salem, Sigtuna, Sollentuna, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Tyresö, Täby, Upplands-Bro, Upplands Väsby, Vallentuna, Vaxholm, Värmdö, Österåker, Härryda, Göteborg, Kungsbacka, Kungälv, Lerum, Mölndal, Partille, Öckerö, Burlöv, Helsingborg, Kävlinge, Landskrona, Lomma, Lund, Malmö, Staffanstorp, Svedala, Trelleborg, Vellinge. Arvodeshöjning enligt femte eller sjätte stycket skall efter två år från det att läkaren fördes upp på förteckning hos försäkringskassan avvecklas successivt med fem procentenheter årligen. Om läkaren vid nyetableringen redan var uppförd på förteckning hos kassan räknas tiden från och med den månad då läkaren inledde sin verksamhet i samband med nyetableringen. Förordning (1991:1648). 6. har upphävts genom förordning (1984:767). 7. har upphävts genom förordning (1984:767). 1985:566 Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1985. 1. Har arvodeshöjning medgetts enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna i dess äldre lydelse och avser medgivandet från och med den 1 juli 1983 10, 15, 20 eller 30 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§ skall medgivandet från och med den 1 juli 1985 i stället avse 7, 12, 17 respektive 27 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§. 2. En läkare som har medgetts rätt till arvodeshöjning enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna i dess äldre lydelse får vid tillämpning av 11 § första stycket första punkten ta ut patientavgift med 60 kronor om höjningen uppgår till 7 eller 12 procent och i annat fall med 65 kronor. 3. Har arvodeshöjning med 15 procent medgetts en läkare enligt punkt 5 tredje stycket övergångsbestämmelserna i dess äldre lydelse skall medgivandet från och med den 1 juli 1985 i stället avse 20 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§. Denna arvodeshöjning skall efter två år från det att läkaren fördes upp på förteckning hos försäkringskassan avvecklas successivt med fem procentenheter årligen. Om läkaren vid nyetableringen redan var uppförd på förteckning hos kassan räknas tiden från och med den månad då läkaren inledde sin verksamhet i samband med nyetableringen. 1986:432 Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1986. 1. Har arvodeshöjning medgetts enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna i dess äldre lydelse och avser medgivandet från och med den 1 juli 1985 7, 12, 17 eller 27 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§ skall medgivandet från och med den 1 juli 1986 i stället avse 5, 10, 15 respektive 25 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§. Har arvodeshöjning medgetts en läkare enligt bestämmelser som under åren 1978 och 1979 gällde för läkare vid mottagning som nyetableras, skall dock medgivandet från och med den 1 juli 1986 avse, i stället för 5 procent, 15 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§. 2. En läkare som har medgetts rätt till arvodeshöjning enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna i dess äldre lydelse får vid tillämpningen av 11 § första stycket första punkten ta ut patientavgift med 60 konor om höjningen uppgår till 5 eller 10 procent och i annat fall med 65 kronor. 1987:602 Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1987. En försäkringskassa får medge att en läkare som träder i stället för en annan läkare som avses i punkt 1 andra meningen övergångsbestämmelserna till förordningen (1986:432) om ändring i läkarvårdstaxan (1974:699) får tillämpa normaltaxan enligt 7 och 8 §§ med en arvodeshöjning med 15 procent. Vad nu sagts gäller under förutsättning att verksamheten i mottagningen blir av i huvudsak oförändrad omfattning i fråga om antalet besök som skall ersättas av försäkringen. 1988:543 1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1988. 2. Har arvodeshöjning medgetts enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna i dess äldre lydelse och avser medgivandet från och med den 1 juli 1986 5, 10, 15 eller 25 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§ skall medgivandet från och med den 1 juli 1988 i stället avse 3, 8, 13 respektive 23 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§. Har arvodeshöjning medgetts en läkare enligt bestämmelser som under åren 1978 och 1979 gällde för läkare vid mottagning som nyetableras och avser medgivandet från och med den 1 juli 1986 15 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§, skall medgivandet från och med den 1 juli 1988 i stället avse 13 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§. 3. En försäkringskassa får medge att en läkare som träder i stället för en annan läkare som avses i punkt 2 andra meningen får tillämpa normaltaxan enligt 7 och 8 §§ med en arvodeshöjning med 13 procent. Vad nu sagts gäller under förutsättning att verksamheten i mottagningen blir av i huvudsak oförändrad omfattning i fråga om antalet besök som skall ersättas av försäkringen. 4. En läkare som har medgetts rätt till arvodeshöjning enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna i dess äldre lydelse får vid tillämpningen av 11 § första stycket första punkten ta ut patientavgift med 65 kronor om höjningen uppgår till 3 eller 8 procent och i annat fall med 70 kronor. 1989:586 1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1989. 2. Äldre föreskrifter i 3 § gäller fortfarande när ett avtal om övertagande av en praktik träffats före den 1 augusti 1989. 3. Har arvodeshöjning medgetts enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna i dess äldre lydelse och avser medgivandet från och med den 1 juli 1988 3, 8, 13 eller 23 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§ skall medgivandet från och med den 1 juli 1989 i stället avse 2, 7, 12 respektive 22 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§. Har arvodeshöjning medgetts en läkare enligt bestämmelser som under åren 1978 och 1979 gällde för läkare vid en mottagning som nyetableras och avser medgivandet från och med den 1 juli 1988 13 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§, skall medgivandet från och med den 1 juli 1989 i stället avse 12 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§. 4. En försäkringskassa får medge att en läkare som träder i stället för en annan läkare som avses i punkt 3 andra meningen får tillämpa normaltaxan enligt 7 och 8 §§ med en arvodeshöjning med 12 procent. Vad nu sagts gäller under förutsättning att verksamheten i mottagningen blir av i huvudsak oförändrad omfattning i fråga om antalet besök som skall ersättas av försäkringen. 5. En läkare som har medgetts rätt till arvodeshöjning enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna i dess äldre lydelse får vid tillämpningen av 11 § första stycket första punkten ta ut patientavgift med 75 kronor om höjningen uppgår till 2 eller 7 procent och i annat fall med 80 kronor. 1990:541 1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1990. 2. Har arvodeshöjning medgetts enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna i dess äldre lydelse och avser medgivandet från och med den 1 juli 1989 2, 7, 12 respektive 22 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§ skall från och med den 1 juli 1990 den som tidigare medgetts arvodeshöjning med 2 eller 7 procent inte medges någon arvodeshöjning och den som tidigare medgetts arvodeshöjning med 12 eller 22 procent i stället medges arvodeshöjning med 13 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§. Har arvodeshöjning medgetts en läkare enligt bestämmelser som under åren 1978 och 1979 gällde för läkare vid en mottagning som nyetableras och avser medgivandet från och med den 1 juli 1989 12 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§, skall medgivandet från och med den 1 juli 1990 i stället avse 13 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§. 3. En försäkringskassa får medge att en läkare som träder i stället för en annan läkare som avses i punkt 2 andra meningen får tillämpa normaltaxan enligt 7 och 8 §§ med en arvodeshöjning med 13 procent. Vad nu sagts gäller under förutsättning att verksamheten i mottagningen blir av i huvudsak oförändrad omfattning i fråga om antalet besök som skall ersättas av försäkringen. 4. har upphävts genom förordning (1990:1397). 5. En läkare som den 1 januari 1975 bedrev läkarvård i gruppmottagning etablerad före år 1973 får tillämpa normaltaxan med en arvodeshöjning med 13 procent. En sådan arvodeshöjning får enligt riksförsäkringsverkets bestämmande även tillämpas av annan läkare som vid nu nämnd gruppmottagning bedriver läkarvård i mottagning som saknade läkare den 1 januari 1975. En försäkringskassa får medge att en läkare som träder i stället för annan läkare vid en gruppmottagning som avses i första stycket får tillämpa normaltaxan med en arvodeshöjning med 13 procent, under förutsättning att verksamheten i gruppmottagningen blir av i huvudsak oförändrad omfattning i fråga om antalet besök som skall ersättas av försäkringen. Rätten till arvodeshöjning gäller inte för arvodesgrupp 7. För läkare som har medgetts rätt till arvodeshöjning gäller att arvodeshöjningen från och med det år då läkaren fyller 66 år skall beräknas enligt den särskilda taxan enligt 7 och 8 §§. En försäkringskassa får medge att en läkare, som efter juni 1985 nyetablerar sig på ort inom stödområdena 1 eller 2 enligt förordningen (1990:642) om regionalpolitiskt företagsstöd eller inom kommun som sägs i 3 § andra stycket 2, får tillämpa arvoden som överstiger de i 7 och 8 §§ angivna beloppen enligt normaltaxa med 20 procent. En försäkringskassa får medge att en läkare, som efter juni 1985 nyetablerar sig på ort utanför de i föregående stycke nämnda stödområdena och kommunerna, får tillämpa arvoden som överstiger de i 7 och 8 §§ angivna beloppen enligt normaltaxa med 10 procent, dock inte om etableringen sker inom någon av följande kommuner: Botkyrka, Danderyd, Ekerö, Haninge, Huddinge, Järfälla, Lidingö, Nacka, Salem, Sigtuna, Sollentuna, Solna, Stockholm, Sundbyberg, Tyresö, Täby, Upplands-Bro, Upplands Väsby, Vallentuna, Vaxholm, Värmdö, Österåker, Härryda, Göteborg, Kungsbacka, Kungälv, Lerum, Mölndal, Partille, Öckerö, Burlöv, Helsingborg, Kävlinge, Landskrona, Lomma, Lund, Malmö, Staffanstorp, Svedala, Trelleborg, Vellinge. Arvodeshöjning enligt femte eller sjätte stycket skall efter två år från det att läkaren fördes upp på förteckning hos försäkringskassan avvecklas successivt med fem procentenheter årligen. Om läkaren vid nyetableringen redan var uppförd på förteckning hos kassan räknas tiden från och med den månad då läkaren inledde sin verksamhet i samband med nyetableringen. Förordning (1990:1397). 1990:1397 1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1991. 2. Äldre föreskrifter i punkten 5 femte stycket övergångsbestämmelserna till taxan skall fortfarande gälla i fråga om läkare som före ikraftträdandet har nyetablerat sig inom någon av följande kommuner, under förutsättning att kommunen eller församling inom kommunen inte ingår i stödområde som sägs i förordningen (1990:642) om regionalpolitiskt företagsstöd eller utgör kommun som sägs i 3 § andra stycket 2: Storfors i Värmlands län, Lindesberg -- såvitt avser Guldsmedshyttans och Ramsbergs församlingar -- i Örebro län, Hudiksvall -- såvitt avser Bjuråkers församling -- och Söderhamn i Gävleborgs län, Kramfors och Örnsköldsvik i Västernorrlands län, Östersund i Jämtlands län, Skellefteå i Västerbottens län samt Boden, Luleå och Piteå i Norrbottens län. 1991:815 1. Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1991. 2. Bestämmelserna i 10 § i sin nya lydelse tillämpas dock för tid från och med den 1 januari 1991. 3. Bestämmelsen i 21 § fjärde stycket i sin äldre lydelse gäller fortfarande i mål som anhängiggjorts i försäkringsrätt före ikraftträdandet. Om ett sådant mål efter regeringsbeslut överlämnats till kammarrätt för prövning, skall nämndemän ingå i kammarrätten. I dessa mål gäller 20 kap. 11 § tredje stycket samt 13 § första, andra och fjärde styckena lagen om allmän försäkring. 1991:1648 1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1992. 2. Har arvodeshöjning medgetts enligt punkt 5 övergångsbestämmelserna i dess äldre lydelse och avser medgivandet från och med den 1 juli 1990 13 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§ skall medgivandet från och med den 1 januari 1992 i stället avse 12 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§. Har arvodeshöjning medgetts en läkare enligt bestämmelser som under åren 1978 och 1979 gällde för läkare vid en mottagning som nyetableras och avser medgivandet från och med den 1 juli 1990 13 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§, skall medgivandet från och med den 1 januari 1992 i stället avse 12 procent av normaltaxan enligt 7 och 8 §§. 3. En försäkringskassa får medge att en läkare som träder i stället för en annan läkare som avses i punkt 2 andra meningen får tillämpa normaltaxan enligt 7 och 8 §§ med en arvodeshöjning med 12 procent. Vad nu sagts gäller under förutsättning att verksamheten i mottagningen blir av i huvudsak oförändrad omfattning i fråga om antalet besök som skall ersättas av försäkringen. 1993:1663 1. Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1994 då läkarvårdstaxan (1974:699) skall upphöra att gälla. Bestämmelserna i 7 § utom andra stycket, 8--10 §§, 11 § utom fjärde stycket, 12 § femte stycket, 13--15 §§ och 24 § samt övergångsbestämmelserna till dessa bestämmelser i den upphävda taxan skall dock fortfarande tillämpas vid bestämmandet av läkarvårdsersättning för tiden fram till den 1 juli 1994. 2. För läkarvård som givits före ikraftträdandet gäller äldre bestämmelser fortfarande. 3. Beslut av Riksförsäkringsverket enligt 7 § andra stycket läkarvårdstaxan (1974:699) om arvodesberäkning för läkare som saknar specialistkompetens gäller fortfarande.